AD 2000 nr 17

Parter:

Hotell och Restaurang Facket; Air Inn Aktiebolag

Nr 17

Hotell och Restaurang Facket

mot

Air Inn Aktiebolag i Jönköping.

BAKGRUND

Mellan Hotell och Restaurang Facket (förbundet) och Air Inn Aktiebolag (bolaget) gäller hängavtal till ett mellan centrala parter ingånget riksavtal för restaurangbranschen.

Bolaget, som har fem anställda, bedriver restaurangverksamhet på Axamo flygplats samt sköter catering åt de flygbolag som trafikerar flygplatsen. Verksamheten bedrivs i lokaler som bolaget hyr av Luftfartsverket.

T.J., som är medlem i förbundet, anställdes hos bolaget i februari 1995. Han är kock. I augusti 1998 blev han föräldraledig. Han skulle ha återgått i arbete den 1 februari 1999.

Den 27 november 1998 beslutade Luftfartsverket, efter att ha genomfört en säkerhetsprövning, inklusive registerkontroll enligt 11 och 14 §§säkerhetsskyddslagen (1996:627), att T.J. var olämplig från säkerhetssynpunkt. Beslutet var ställt till bolaget. Bolaget erhöll dessutom ett samma dag daterat skriftligt meddelande från verket om att det måste vidta åtgärder för att förhindra att T.J. kom i beröring med den del av företagets verksamhet som fordrade att dess utövare skall ha genomgått godkänd registerkontroll. Enligt detta meddelande skulle vidare T.J:s behörighetshandlingar till flygplatsens behörighetsområde lämnas till flygplatschefen senast den 20 december 1998. Beslutet kunde enligt meddelandet inte överklagas. Den 18 januari 1999 sade bolaget upp T.J. och avstängde honom från arbetet från och med den 1 februari 1999.

YRKANDEN M.M.

Efter ansökan om stämning på bolaget yrkade förbundet att Arbetsdomstolen skulle

dels interimistiskt förordna att avstängningen skulle upphöra,

dels ogiltigförklara uppsägningen,

dels förplikta bolaget att till T.J. betala allmänt skadestånd med 1 kr för brott mot 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd och 1 kr för brott mot 34 § samma lag.

Bolaget bestred yrkandena och yrkade för egen del att Arbetsdomstolen interimistiskt skulle förordna att T.J:s anställning skulle upphöra.

Arbetsdomstolen förordnade genom beslut den 19 mars 1999 (AD 1999 nr 39) att förbundets interimistiska yrkande rörande avstängningen skulle avslås och att T.J:s anställning skulle upphöra vid uppsägningstidens utgång, eller, om denna redan löpt ut, med utgången av dagen för beslutet.

Parterna har därefter slutfört sin talan i målet.

Bolaget har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

Målet har med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket arbetstvistlagen avgjorts utan huvudförhandling.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

I juli år 1997 ringde en handläggare från Registernämnden till T.J. Handläggaren uppgav att han på uppdrag av Luftfartsverket genomförde registerkontroll av T.J., eftersom dennes tjänst omfattades av säkerhetsskyddslagen. Vid registergenomgång framgick det att T.J. två gånger av domstol fällts till ansvar för misshandel. Handläggaren meddelade att han avsåg att rapportera detta resultat av kontrollen till Luftfartsverket. I anledning härav kallades T.J. i november år 1998 tillsammans med sin arbetsgivare till chefen för flygplatsen, varvid han fick redogöra för gärningarna.

År 1979, när T.J. var 15 år gammal, hade denne och en kamrat lekt med ett luftgevär. Ett skott hade gått av och träffat kamraten i benet. I anledning av det dömdes T.J. för misshandel.

Den 12 mars 1998 dömdes T.J. av Jönköpings tingsrätt för misshandel. Påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med böter. Gärningen bestod i att han bitit sin styvson i kinden. Tingsrätten uttalade i domskälen att även om T.J. känt sig starkt provocerad av pojkens uppträdande kunde brottet inte anses som ringa, med hänsyn till gärningens beskaffenhet och att den riktat sig mot ett närstående barn med beteendehandikapp.

När bolaget fick del av Luftfartsverkets beslut om att T.J. var olämplig från säkerhetssynpunkt fick det samtidigt besked om att denne inte längre fick vistas på flygplatsen. Bolaget hade inte någon möjlighet att omplacera T.J., eftersom bolaget endast har verksamhet på flygplatsen.

Det görs gällande att de åberopade brotten inte utgör saklig grund för uppsägning. Även arbetsgivaren har under förhandlingarna uttalat att han har fullt förtroende för T.J. och egentligen inte ville säga upp honom.

Luftfartsverkets beslut är dessutom inte lagligt grundat. Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i den enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden meddelas genom lag. Luftfartsverkets beslut riktar sig visserligen mot bolaget och inte formellt mot T.J., men det drabbar i realiteten honom, eftersom det i praktiken innebär att hans anställning måste upphöra. Säkerhetsskyddslagen innehåller inte en så tydlig reglering av detta ingrepp att den uppfyller nyss nämnda krav i regeringsformen.

Det anges vidare att beslutet inte kan överklagas. Denna inskränkning i besvärsrätten saknar stöd i lag och strider även den mot 8 kap. 3 § regeringsformen. Besvärsförbudet kan inte ta sikte på beslut att utestänga en enskild från hans arbete. Det saknas alltså uttrycklig reglering av hur avstängningsbeslut enligt säkerhetsskyddslagen skall prövas i ett fall som det förevarande. Den väg som anvisats av lagstiftaren i motiven till säkerhetsskyddslagen (prop. 1995/96:129 s. 64 f.) är att pröva tvisten mot den privata arbetsgivaren i ett anställningsskyddsmål. Förbundet har alltså valt den form av rättslig prövning av beslutet som lagstiftaren anvisat.

Ett beslut från Arbetsdomstolen i frågan torde i och för sig inte få rättskraft mot Luftfartsverket. Om man skulle anse att den valda formen att redovisa statens inställning i processen är ofullständig, eftersom staten inte är part i processen, kan det inte tillåtas påverka den rättsliga bedömningen av om det föreligger saklig grund för uppsägning alternativt avstängning eller ej. Rätten till domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen, en rätt som numera är lagfäst, är endast uppfylld om Arbetsdomstolen gör en fullständig prövning av tvisten.

Sammanfattningsvis görs det gällande att Luftfartsverkets beslut inte är grundat på författningsenlig lagstiftning. Beslutet kan därför inte tillmätas självständig rättsverkan på det sättet att det ensamt skall anses som saklig grund för uppsägning.

Även i övrigt är Luftfartsverkets beslut osakligt, eftersom de skäl som redovisats för beslutet inte är av den arten att T.J. kan anses utgöra en säkerhetsrisk i arbete som kock vid flygplatsen.

Till detta kommer att avtalet mellan bolaget och Luftfartsverket är ett civilrättsligt avtal. Ett avtal som innebär att staten avsiktligt förhindrar en medborgare att erhålla det skydd han är tillförsäkrad enligt regeringsformen och Europakonventionen kan i den delen förklaras ogiltigt enligt 36 § avtalslagen genom talan som bolaget riktar mot staten. Bolaget borde i vart fall kunna få ersättning för den skada som Luftfartsverket orsakat genom sitt beslut.

Bolaget

Bolaget ägs till lika delar av K.U. och K.I., vilka båda är verksamma i företaget. Omsättningen uppgår till 4-5 miljoner kr per år. Av bolagets fem anställda är två kockar och tre serveringspersonal. Bolagets lokaler är belägna i flygplatsens terminalbyggnad, som även innehåller ankomst- och avgångshallar. Hyresavtalet med Luftfartsverket ingicks år 1990. Enligt detta berättigas bolaget att nyttja lokalerna, men ikläder sig också skyldighet mot Luftfartsverket att tillhandahålla viss service. Exempelvis har bolaget skyldighet att betjäna flygplatsens trafikanter, personal samt allmänhet kl. 06.00-20.00. Enligt avtalet har bolaget också skyldighet att "följa flygplatsens ordnings- och säkerhetsföreskrifter".

Under T.J:s föräldraledighet ersattes han av en vikarie. Sedan det visat sig omöjligt att låta T.J. återuppta sin syssla har vikarien blivit ombedd att fortsätta.

Bolaget gör gällande att saklig grund för uppsägning och särskilda skäl för att avstänga T.J. föreligger. Med stöd av gällande lagstiftning har Luftfartsverket i egenskap av myndighet ålagt bolaget att vidta åtgärder som förhindrar T.J. att komma i beröring med den del av företagets verksamhet som fordrar att dess utövare där skall ha genomgått godkänd registerkontroll. Bolagets hela verksamhet är sådan att godkänd registerkontroll för all personal erfordras, varför bolaget inte har någon möjlighet att bereda T.J. annat arbete. Ansvaret för säkerheten på flygplatsen tillkommer Luftfartsverket. Även om bolaget i och för sig inte delar Luftfartsverkets bedömning i säkerhetsfrågan har bolaget att efterleva ett av myndigheten i laga ordning fattat beslut i frågan.

Luftfartsverkets beslut binder bolaget, det kan inte överklagas och det gäller omedelbart. Annat handlingsalternativ än att säga upp och avstänga T.J. har inte stått till buds. Bolaget kan inte och får inte göra sin egen säkerhetsprövning. Det torde för övrigt inte heller ankomma på Arbetsdomstolen att i sak pröva riktigheten i Luftfartsverkets beslut.

Bolaget bedömer det vidare som utsiktslöst att med stöd av 36 § avtalslagen få bolagets avtal med Luftfartsverket helt eller delvis ogiltigförklarat. Det är inte avtalet som medför att beslutet inte kan överklagas. Möjligheten att kompensera sig genom skadestånd torde stå lika öppen för arbetstagaren som för arbetsgivaren om grunden utgör vårdslös myndighetsutövning.

Förbundet

Efter Arbetsdomstolens beslut den 19 mars 1999 har förbundet i huvudsak anfört följande.

Det finns inget annat skäl för uppsägningen än Luftfartsverkets aktuella beslut. Detta beslut påverkar genom uppsägningen ett civilrättsligt förhållande. Det får effekter på T.J:s möjligheter att försörja sig och sin familj, och det innebär att hans rätt till fri rörlighet begränsas. Beslutet innebär dessutom ett ingrepp i T.J:s kollektivavtalsrättsliga rättigheter i det att han utestängs från sin arbetsplats. - I detta mål föreligger en konflikt mellan Europakonventionslagen och säkerhetsskyddslagen. Arbetsdomstolen utgår i sitt beslut den 19 mars 1999 från att arbetsgivaren haft att följa Luftfartsverkets beslut utan att kunna pröva det. När en myndighets beslut ingriper i och tvingar en part att bryta ett civilrättsligt avtal kan parten inte underlåta att pröva om myndighetens beslut är korrekt. Genom att införliva Europakonventionen i svensk lagstiftning har konventionen fått direkt effekt på det civilrättsliga planet. Enligt Arbetsdomstolens dom i Kellermanmålet (AD 1998 nr 17) följer av inkorporeringen av Europakonventionen som svensk lag att sådana artiklar i konventionen som kan vara av betydelse i förhållandet mellan enskilda också skall kunna tillämpas i tvister mellan dem. Luftfartsverkets beslut inkräktar på T.J:s civila rättigheter. Det gäller hans möjlighet till försörjning som är skyddad enligt artikel 8. Det gäller även det förhållandet att beslutet stigmatiserar T.J:s barn, som i praktiken blir ansvarigt för att fadern förlorade möjligheten till försörjning. Luftfartsverkets beslut begränsar också i strid med artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen T.J:s möjligheter till fri rörlighet för att utöva sitt yrke. - T.J. förvägras vidare i strid med artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen såväl tillgång till fullständig domstolsprövning av sina civila rättigheter som ett effektivt rättsmedel för att påtala kränkningarna av sina i konventionen angivna rättigheter. Prövningen i anställningsskyddsmål av beslut om säkerhetskontroll är enligt lagmotiven inte inskränkt till fall rörande offentligt anställda. Det är en prövning i sådan ordning som lagstiftaren har anvisat, varvid hänsyn rimligen tagits till att även privat anställda skall ha rätt till domstolsprövning av sina civila rättigheter. - Om Arbetsdomstolen inte skulle anses ha rätt att undanröja Luftfartsverkets beslut innebär detta i praktiken dels att Luftfartsverket avgjort rättstvist mellan enskilda utan stöd i lag, dels att saken är avgjord till arbetsgivarens förmån. - Arbetsdomstolens slutsats i beslutet den 19 mars 1999, att Luftfartsverkets beslut kan sägas utgöra ett rättsligt hinder som arbetsgivaren kan åberopa för att befria sig från anställningsavtalet, är mot den angivna bakgrunden inte lagligen grundad. Det är uppenbart att gällande rätt står i strid med bl.a. Europakonventionen. Det syns formalistiskt att hävda att svensk domstol inte kan undanröja beslut som står i strid med för Sverige bindande konventioner som har status av lag i Sverige.

DOMSKÄL

Tvisten

Bolaget har sagt upp T.J. och avstängt honom från arbetet med anledning av ett beslut av Luftfartsverket som innebär att T.J. efter säkerhetsprövning inte godkänts för arbete inom det säkerhetsskyddade område som flygplatsen utgör.

Förbundet har hävdat att uppsägningen inte är sakligt grundad och yrkat att uppsägningen ogiltigförklaras och att bolaget förpliktas betala skadestånd till T.J. i anledning av uppsägningen och avstängningen. Enligt förbundet grundar sig Luftfartsverkets beslut inte på författningsenlig lagstiftning, det är inte heller sakligt grundat och att det inkräktar på T.J:s rättigheter enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som numera gäller som lag i Sverige. Beslutet kränker enligt förbundet T.J:s rätt till privatliv och rörelsefrihet (artikel 8 i Europakonventionen respektive artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till konventionen). Förbundet har vidare anfört att om inte Arbetsdomstolen i detta mål kan pröva och undanröja verkningarna av beslutet kränks även T.J:s rätt enligt artikel 6 i konventionen till fullständig domstolsprövning av saken liksom hans rätt enligt artikel 13 i konventionen till tillgång till effektivt rättsmedel för prövning av de konventionskränkningar han gör gällande.

Bolaget har uppgett att det i och för sig inte instämmer i Luftfartsverkets bedömning av säkerhetsskyddsfrågan, men att det anser sig vara skyldigt att efterleva det i laga ordning fattade beslutet, och att det därför inte funnits något annat handlingsalternativ än att säga upp och avstänga T.J. Enligt bolagets mening torde det inte heller ankomma på Arbetsdomstolen att i sak pröva riktigheten av Luftfartsverkets beslut.

Arbetsdomstolens interimistiska ställningstagande

I sitt beslut den 19 mars 1999, då Arbetsdomstolen avslog förbundets interimistiska yrkande att avstängningen skulle upphöra och förordnade interimistiskt att T.J:s anställning skulle upphöra, anförde domstolen bl.a. följande.

"Följande kan i korthet nämnas vad beträffar de regler som ligger till grund för beslut av det slag som är aktuellt i målet. Säkerhetsskyddslagen (1996:627) gäller inte uteslutande verksamhet på den offentliga sektorn utan även vid verksamhet som bedrivs av enskilda, om verksamheten är av betydelse för rikets säkerhet eller särskilt behöver skyddas mot terrorism (1 § punkt 3). Med terrorism avses enligt lagen brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syften, även om brotten inte hotar rikets säkerhet (6 § punkt 3). I verksamhet där lagen gäller skall finnas det säkerhetsskydd som behövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga omständigheter (5 §). I lagen anges vidare att en säkerhetsprövning, som skall omfatta registerkontroll och särskild personutredning, skall göras för att klarlägga om en person som deltar i sådan verksamhet som omfattas av lagen är pålitlig ur säkerhetssynpunkt (11 §). Registerkontroll skall göras vid säkerhetsprövning som gäller anställning eller annat deltagande i verksamhet som har placerats i säkerhetsklass (13 §), men får också göras i andra fall om det behövs för skyddet mot terrorism och det finns särskilda skäl (14 §). Säkerhetsprövningen skall grundas på den kunskap som finns om den som prövas, de uppgifter som kommit fram vid registerkontrollen och vid särskild personutredning, arten av den verksamhet för vilken prövningen görs och omständigheterna i övrigt (27 §). I lagen anges också att registerkontrollen enligt 14 § bl.a. får omfatta uppgifter från Rikspolisstyrelsens register om dom eller misstanke om brott som avses i ett relativt stort antal uppräknade lagrum i brottsbalken, bland annat 3 kap. 5 § (misshandel), och i viss specialstraffrättslig lagstiftning (22 §).

I säkerhetsskyddsförordningen (1996:633) finns särskilda regler beträffande registerkontrollen vid bl.a. flygplatser. Sådan registerkontroll beslutas av Luftfartsverket (27 § i förordningen).

I motiven till säkerhetsskyddslagen (prop. 1995/96:129 s. 37) anges att den funktionsansvariga myndigheten har en roll som initiativtagare i förhållande till enskilda som omfattas av lagen. Myndigheten bör i förekommande fall erinra företaget om att det omfattas av säkerhetsskyddsregleringen.

Av de nu nämnda reglerna framgår att ett företag som bedriver verksamhet på en flygplats och omfattas av säkerhetsskyddsregleringen inte har rätt att göra en egen säkerhetsprövning enligt lagen av personer som är anställda i företaget. Luftfartsverket bestämmer i egenskap av funktionsansvarig myndighet om registerkontroll och avgör självständigt om den person som prövas skall få anlitas. Luftfartsverket skall dock samråda med arbetsgivaren om säkerhetsprövningsåtgärderna utom såvitt avser registerkontroll och särskild personutredning (14 § i förordningen). Den funktionsansvariga myndigheten skall också kontrollera säkerhetsskyddet hos sådana enskilda som anges i säkerhetsskyddslagens 1 § punkt 3 (40 § i förordningen).

Varken lagen eller förordningen innehåller regler om rätt att överklaga beslut enligt någon av författningarna. I motiven till säkerhetsskyddslagen (prop. 1995/96:129 s. 64 f) sägs till att börja med att beslutet att lämna ut polisregisteruppgifter eller andra uppgifter endast är ett led i beredningsförfarandet och att det därför saknas skäl att införa en särskild regel om överklagande i den frågan. Vad därefter gäller beslutet med anledning av säkerhetsprövningen, eller anställningsbeslutet, konstateras att det saknas skäl att införa särskilda bestämmelser om rätt att överklaga dessa beslut, eftersom ett beslut i ett tillsättningsärende på det statliga området i regel kan överklagas till överordnad myndighet eller regeringen, och på områden där anställningsrätten är fri måste det anses ligga i sakens natur att ett anställningsbeslut inte skall gå att överklaga. I motiven sägs vidare att vad beträffar "beslut att skilja arbetstagaren från en anställning som han redan innehar, kan beslutet redan nu på talan av arbetstagaren bli föremål för prövning av domstol", samt att motsvarande under vissa förutsättningar gäller ett beslut om omplacering.

Kan Arbetsdomstolen pröva Luftfartsverkets beslut?

Det har inte påståtts att uppsägningen och avstängningen av T.J. grundar sig på någon annan omständighet än Luftfartsverkets beslut med anledning av registerkontrollen. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet, som Arbetsdomstolen nu har att bedöma för att kunna ta ställning till de interimistiska yrkandena, är således om detta beslut kan prövas av Arbetsdomstolen på det sätt som förbundet gör gällande. Förbundets uppfattning tycks vara att Arbetsdomstolen bör göra både en laglighets- och lämplighetsprövning av beslutet. Bolaget hävdar däremot att det inte ankommer på Arbetsdomstolen att pröva beslutet.

Arbetsdomstolen hade i domen 1989 nr 42 att bedöma en uppsägning som hade gjorts efter registerkontroll enligt den då gällande personalkontrollkungörelsen (1969:446). Den uppsagde var dataoperatör vid ett bolag vid vilket samtliga tjänster var skyddsklassade. Det var i detta fall bolaget som självständigt hade prövat om den anställde uppfyllde de säkerhetskrav som uppställts som villkor för anställningen, och funnit att så inte var fallet. Tingsrätten konstaterade att det var ställt utom allt tvivel att opålitlighet i säkerhetshänseende kunde utgöra saklig grund för uppsägning. Uppsägningen ogiltigförklarades dock av tingsrätten med motiveringen att bolaget inte lagt fram några omständigheter i sak som kunde ligga till grund för prövningen av om saklig grund för uppsägningen förelåg. Bolaget fann sig nämligen med hänvisning till sekretessregler förhindrat att ange de närmare omständigheterna som hade föranlett dess bedömning i säkerhetsfrågan. Tingsrätten konstaterade att, i den mån sekretessbelagda uppgifter i sig utgör saklig grund för uppsägning, uppkommer en kollision - som inte är lagreglerad - mellan å ena sidan civil- och processrättsliga regler till skydd för den anställde och, å andra sidan, hänsyn till rikets säkerhet. Den avvägning som måste göras borde enligt tingsrätten inte lämpligen utformas genom rättspraxis utan det torde ankomma på lagstiftaren att ge regler för hur den uppkomna kollisionen skall lösas. - Arbetsdomstolen, vars prövning i huvudsaken inte omfattade ogiltighet av uppsägningen utan endast skadeståndsyrkanden, gick dock inte närmare in på frågan om denna regelkollision.

En liknande regelkollision finns i det fall som Arbetsdomstolen nu skall bedöma. Här är dock situationen annorlunda eftersom det inte är arbetsgivaren själv - bolaget - som gjort säkerhetsprövningen, och det är inte heller arbetsgivaren som har fattat beslutet om att arbetstagaren är olämplig ur säkerhetssynpunkt. Det har tvärtom framkommit att bolaget inte delar den bedömningen. Bolaget har inte ens kunnat lägga fram en fullständig redovisning av grunderna för beslutet, eftersom det är Luftfartsverket som står för utredning och beslut i frågan. Detta påverkar givetvis också den prövning Arbetsdomstolen har att göra av huruvida det förelåg saklig grund för uppsägningen.

Enligt förbundet har lagstiftaren i motiven till säkerhetsskyddslagen anvisat domstolsprövning av uppsägningsfrågan som en väg att få beslutet enligt säkerhetsskyddslagen prövat. Arbetsdomstolens konstaterar dock att denna hänvisning tar sikte på uppsägningssituationer inom hela det område inom vilket säkerhetskontroll utförs, varvid den vanligaste situationen torde vara fall då en myndighet, en kommun eller ett landsting, eller annan som själv beslutar om säkerhetskontroll av sina anställda, säger upp en anställd med anledning av säkerhetskontrollen. I det nämnda motivuttalandet berörs inte den nu aktuella situationen särskilt.

Ingen av parterna i målet har ifrågasatt att det aktuella beslutet av Luftfartsverket stödjer sig på den nu redovisade rättsliga regleringen, enligt vilken bolagets samtliga anställda kan bli föremål för den registerkontroll som Luftfartsverket beslutar om. Det framgår av Luftfartsverkets skriftliga meddelande till bolaget att det var efter ansökan från bolaget som verket genomförde registerkontroll av T.J. Efter genomförd säkerhetsprövning, vilken även innefattade samtal med arbetsgivaren och T.J., fattade verket beslutet om att T.J. var olämplig ur säkerhetssynpunkt.

Av den utredning som nu finns i målet kan Arbetsdomstolen inte dra annan slutsats än att Luftfartsverkets beslut fattats med utgångspunkt i gällande reglering av dessa frågor i säkerhetsskyddslagen och säkerhetsskyddsförordningen. Bolaget har enligt dessa regler haft att följa beslutet.

Huruvida beslutet grundar sig på lagstiftning som utformats i strid med regeringsformen eller på annat sätt är rättsstridigt och därför inte skulle vara bindande för bolaget är, enligt Arbetsdomstolens mening, inte en fråga som domstolen har anledning att pröva i detta mål. Oavsett om beslutet såsom rättsstridigt skulle kunna angripas i någon annan ordning - på formell grund eller i sak - är nämligen omständigheterna uppenbarligen sådana att bolaget varit skyldigt att rätta sig efter beslutet. T.J:s avsaknad av rätt att vistas på arbetsplatsen till följd av beslutet kan sägas utgöra ett sådant rättsligt hinder som arbetsgivaren äger åberopa för att befria sig från anställningsavtalet (jfr AD 1979 nr 90).

På målets nuvarande stadium kan därför ingen annan slutsats dras än att det är mer eller mindre uppenbart att uppsägningen varit motiverad, med hänsyn till att bolaget i realiteten inte haft något alternativ. Det kan inte vara rimligt att kräva att en arbetsgivare skall tvingas behålla en arbetstagare som efter myndighetsbeslut inte längre har rätt att vistas på arbetsplatsen."

Arbetsdomstolens slutliga bedömning av frågorna i detta mål

Sakomständigheterna i målet är helt ostridiga. Det har inte framkommit någonting nytt i det avseendet efter domstolens interimistiska beslut den 19 mars 1999. Parterna är ense om att det enda skäl som fanns för uppsägningen var Luftfartsverkets beslut att T.J. var olämplig från säkerhetssynpunkt och som en följd därav inte längre fick tillträde till det säkerhetsskyddade område där hans arbetsplats fanns. Som framgår av vad som nämnts inledningsvis rör huvudfrågan i tvisten huruvida bolaget handlat rätt när det godtog detta beslut, vilket medförde att T.J. sades upp eftersom bolaget inte hade arbete att erbjuda på andra arbetsställen än på flygplatsen.

Arbetsdomstolen saknar anledning att nu göra någon annan bedömning än den som gjordes i det interimistiska beslutet i målet, nämligen att utredningen inte visar annat än att Luftfartsverkets beslut fattats med stöd av gällande reglering av dessa frågor i säkerhetsskyddslagen och säkerhetsskyddsförordningen.

Beslut om att en arbetstagare är olämplig från säkerhetssynpunkt kan inte överklagas. I lagmotiven (prop. 1995/96:129 s. 64 f.) anges i avsnittet om möjligheten till överklagande av beslut enligt den nya lagstiftningen att ett uppsägningsbeslut med anledning av en säkerhetsprövning redan enligt gällande regler kan bli föremål för domstolsprövning på talan av arbetstagaren. Med hänvisning härtill konstateras vidare att skäl saknades för att införa särskilda bestämmelser om rätt att överklaga sådana beslut. Förbundet har med hänvisning till dessa motivuttalanden påstått att Arbetsdomstolen är skyldig att i uppsägningstvisten pröva Luftfartsverkets beslut, eftersom det är den väg som av lagstiftaren anvisats den som anser att verkets beslut är felaktigt, vilket T.J. gör. Bolaget har å andra sidan hävdat att det varit skyldigt att följa Luftfartsverkets beslut och att det inte heller ankommer på Arbetsdomstolen att pröva riktigheten i Luftfartsverkets beslut.

Utgångspunkten för Arbetsdomstolens bedömning i denna del är följande. Vid ställningstagandet till om uppsägningen av T.J. var sakligt grundad eller inte, bör, enligt domstolens mening, avgörande vikt fästas vid frågan huruvida det för bolaget fanns något annat alternativ än att rätta sig efter det av Luftfartsverket fattade beslutet att T.J. inte fick vistas på arbetsplatsen. Domstolen kommer nu inte till annan slutsats än i det interimistiska beslutet, nämligen att omständigheterna uppenbarligen varit sådana att bolaget haft att följa beslutet. Beslutet att T.J. inte hade rätt att vistas på arbetsplatsen kan därför sägas utgöra ett sådant rättsligt hinder som arbetsgivaren äger åberopa för att befria sig från anställningsavtalet. Det får därmed anses sakna betydelse i uppsägningstvisten om Luftfartsverkets beslut såsom rättsstridigt skulle kunna angripas i någon annan ordning - på formell grund eller i sak.

Förbundet har invänt mot detta synsätt och har hävdat att säkerhetsskyddslagstiftningen i den nu aktuella delen står i strid med Europakonventionen. Beslutet inkräktar enligt förbundet på T.J:s av Europakonventionen skyddade rätt till privatliv (artikel 8) och rätt att fritt röra sig (artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet till konventionen). Om inte lagstiftningen tolkas så att Arbetsdomstolen har rätt att undanröja Luftfartsverkets beslut innebär det enligt förbundet att T.J. också, i strid med artiklarna 6 och 13 i konventionen, förvägras tillgång till såväl fullständig domstolsprövning av sina civila rättigheter som ett effektivt rättsmedel för att påtala kränkningarna av sina i konventionen angivna rättigheter.

Frågan är då om dessa invändningar skulle kunna medföra någon annan bedömning än den som nyss gjorts.

Vad gäller påståendena om T.J:s rätt till privatliv och rätt att fritt röra sig finner Arbetsdomstolen att, i den mån dessa rättigheter över huvud taget kan sägas ha blivit berörda av Luftfartsverkets beslut, har rättighetsinskränkningen haft lagstöd och uppburits av ett allmänt intresse av att upprätthålla skyddet på flygplatsen. Arbetsdomstolen gör vidare den bedömningen att T.J. inte kan anses sakna effektiva rättsmedel enligt artikel 13 för att påtala eventuella kränkningar av de nyss nämnda rättigheterna. Domstolen vill här hänvisa till Europadomstolens dom i fallet Leander mot Sverige (den 26 mars 1987, Serie A nr 116).

Artikel 6 i Europakonventionen, som gäller som svensk lag, ger den enskilde rätt till domstolsprövning av frågor rörande bl.a. civila rättigheter. En tvist om uppsägning från anställning hos en privat arbetsgivare anses röra en sådan civil rättighet. Konventionen ställer krav inte bara på formell tillgång till domstolsprövning utan även på att denna innefattar en reell och effektiv prövning av tvistefrågorna.

Enligt Arbetsdomstolens mening får det till att börja med anses oklart vad rätten till en fullständig domstolsprövning skulle innebära i ett fall som detta, där lagstiftning till skydd för rikets säkerhet berörs och det inte kan uteslutas att uppgifter som inte är kända ens för den berörde ligger till grund för beslutet.

Till detta kommer att även om Arbetsdomstolen utifrån en bedömning av det i målet tillgängliga materialet skulle komma fram till att T.J. i sitt arbete som kock inte utgjorde en säkerhetsrisk på flygplatsen skulle beslutet som sådant, riktat mot bolaget, kvarstå. Det är först i en situation då bolaget skulle vara berättigat att bortse från beslutet som det enligt domstolens mening skulle kunna sägas ha saknat saklig grund för uppsägning av T.J. En sådan situation kan, som Arbetsdomstolens redan konstaterat, inte anses föreligga i målet.

Arbetsdomstolens finner sammanfattningsvis att vad förbundet invänt om T.J:s rättigheter enligt Europakonventionen inte medför något annat ställningstagande i målet än den Arbetsdomstolen ovan redovisat.

Arbetsdomstolens slutsats

Med hänsyn till vad som anförts finner domstolen att bolaget haft saklig grund för att säga upp och stänga av T.J. från anställningen. Förbundets talan skall alltså avslås.

Rättegångskostnader

Vid angiven utgång är förbundet skyldigt att ersätta bolaget för dess rättegångskostnader. Det belopp som bolaget begärt är skäligt.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Hotell och Restaurang Fackets talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Hotell och Restaurang Facket att ersätta Air Inn Aktiebolags rättegångskostnader med nittontusenfemhundra (19 500) kr för ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

Dom 2000-02-16, målnummerA-13-1999

Ledamöter: Inga Åkerlund, Karin Renman, Ingemar Källberg, Mats Holmgren, Inger Mattsson Kasserud, Anders Tiderman och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Jonas Alberg