Prop. 1995/96:129
Säkerhetsskydd
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 8 februari 1996
Mats Hellström
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att förordningen (1981:421) om säkerhetsskydd vid statliga myndigheter samt personalkontrollkungörelsen (1969:446) ersätts av en för säkerhetsskydd och personalkontroll gemensam säkerhetsskyddslag. Regeringen föreslår att det skyddsvärda intresset för säkerhetsskyddet utvidgas så att det förutom rikets säkerhet omfattar bl.a. ett skydd mot terrorism. Andra förändringar i sak som föreslås är att bestämmelserna om personalkontroll skall omfatta anställda även vid kommunerna och landstingen. Vidare föreslås att säkerhetsskyddet skall omfatta de offentligt ägda företagen och, i större utsträckning än i dag, de enskilda företagen. Vissa följdändringar föreslås i bl.a. lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen och sekretesslagen (1980:100).
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. säkerhetsskyddslag,
2. lag om ändring i lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i lagen om (1994:1720) om civilt försvar,
5. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, och
6. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till säkerhetsskyddslag
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag gäller vid verksamhet hos
1. staten, kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna,
2. aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka staten, kommuner, landsting eller kyrkliga kommuner utövar ett rättsligt bestämmande inflytande, och
3. enskilda, om verksamheten är av betydelse för rikets säkerhet eller särskilt behöver skyddas mot terrorism.
2 § För riksdagen och dess myndigheter gäller endast 11 – 29 §§.
3 § För de kyrkliga kommunerna gäller inte 12 – 29 §§.
4 § Staten, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner skall anses utöva ett rättsligt bestämmande inflytande enligt 1 § 2, om de ensamma eller tillsammans
1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk förening med fler än hälften av samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,
2. har rätt att utse eller avsätta fler än hälften av ledamöterna i styrelsen för ett aktiebolag, en förening eller en stiftelse, eller
3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handelsbolag. Vid tillämpningen av 1 – 3 skall inflytande anses vara utövat av staten, om inflytandet utövas av en juridisk person över vilken staten bestämmer på det sätt som anges i punkterna. Det som här sägs om staten gäller också kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
Säkerhetsskydd 5 § I verksamhet där lagen gäller skall det säkerhetsskydd finnas som behövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga omständigheter.
Säkerhetsskyddet skall utformas med beaktande av enskildas rätt att enligt tryckfrihetsförordningen ta del av allmänna handlingar.
6 § Med säkerhetsskydd avses
1. skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets säkerhet,
2. skydd i andra fall av uppgifter som omfattas av sekretess enligt sekretesslagen (1980:100) och som rör rikets säkerhet, och
3. skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syften (terrorism), även om brotten inte hotar rikets säkerhet. 7 § Säkerhetsskyddet skall förebygga
1. att uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet obehörigen röjs, ändras eller förstörs (informationssäkerhet),
2. att obehöriga får tillträde till platser där de kan få tillgång till uppgifter som avses i 1 eller där verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet bedrivs (tillträdesbegränsning), och
3. att personer som inte är pålitliga från säkerhetssynpunkt deltar i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsprövning).
Säkerhetsskyddet skall även i övrigt förebygga terrorism.
Säkerhetsskyddsavtal 8 § När staten avser att begära in anbud eller träffa avtal om upphandling där det förekommer uppgifter som med hänsyn till rikets säkerhet omfattas av sekretess, skall staten träffa ett skriftligt avtal (säkerhetsskyddsavtal) med anbudsgivaren eller leverantören om det säkerhetsskydd som behövs i det särskilda fallet. Detsamma gäller för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
Om säkerhetsskyddslagen gäller för anbudsgivaren eller leverantören på grund av 1 § 2 eller 3, kan anbudsgivarens eller leverantörens skyldigheter enligt lagen inte göras mindre långtgående genom villkoren i säkerhetsskyddsavtalet.
Informationssäkerhet 9 § Vid utformningen av informationssäkerheten skall behovet av skydd vid automatisk informationsbehandling beaktas särskilt.
Tillträdesbegränsning 10 § Tillträdesbegränsningar skall utformas så att den enskildes rätt att röra sig fritt inte inskränks mer än nödvändigt.
Bestämmelser om förbud mot tillträde till vissa anläggningar, områ-den, fartyg eller luftfartyg finns i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
Säkerhetsprövning 11 § Säkerhetsprövning skall göras innan en person genom anställning eller på något annat sätt deltar i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet eller anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet mot terrorism. Prövningen skall klarlägga om personen kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i denna lag och i övrigt pålitlig från säkerhetssynpunkt.
Säkerhetsprövningen skall omfatta registerkontroll och särskild personutredning under de förutsättningar som anges i 13 – 19 §§.
Registerkontroll
12 § Med registerkontroll avses att uppgifter hämtas från polisregister.
13 § Registerkontroll skall göras vid säkerhetsprövning som gäller anställning, uppdrag, tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, utbildning, besök eller något annat deltagande i verksamhet, om anställningen eller deltagandet i verksamheten har placerats i säkerhetsklass.
Registerkontroll skall inte göras när det gäller uppdrag som offentlig försvarare, ombud inför domstol eller ledamot i riksdagen eller i fullmäktige eller när det gäller liknande uppdrag.
14 § Registerkontroll får göras även i andra fall, om det behövs för skyddet mot terrorism och det finns särskilda skäl.
Föreskrifter om detta meddelas av regeringen, utom såvitt gäller riksdagen och dess myndigheter.
15 § Registerkontroll får göras efter framställan av en annan stat, om
1. den person som framställan gäller har eller har haft hemvist i Sverige,
2. personen skall delta i en verksamhet på det sätt som anges i 13 § första stycket, och
3. det för deltagandet gäller regler i den andra staten om registerkontroll som motsvarar reglerna i denna lag.
Skall en person som har eller har haft hemvist i Sverige delta i en säkerhetskänslig verksamhet hos en mellanfolklig organisation där Sverige är medlem, får registerkontroll göras efter beslut av regeringen, om organisationen har gjort framställan om kontroll.
16 § Registerkontroll får underlåtas, om det står klart att någon kontroll inte behövs, därför att den som säkerhetsprövningen avser tidigare har kontrollerats på motsvarande sätt.
Säkerhetsklasser
17 § En anställning eller ett annat sådant deltagande i verksamhet som avses i 13 § första stycket skall placeras i säkerhetsklass, om den anställde eller den som annars deltar i verksamheten
1. i stor omfattning får del av uppgifter som omfattas av sekretess och är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet (säkerhetsklass 1),
2. i en omfattning som inte är obetydlig får del av sådana uppgifter som avses i 1 (säkerhetsklass 2), eller
3. i övrigt får del av uppgifter som omfattas av sekretess och som är av betydelse för rikets säkerhet, om ett röjande av uppgifterna kan antas medföra men för rikets säkerhet som inte endast är ringa (säkerhetsklass 3).
Särskild personutredning
18 § En särskild personutredning skall göras vid registerkontroll som avser anställning eller annat deltagande i verksamhet, om anställningen eller deltagandet i verksamheten har placerats i säkerhetsklass 1 eller 2. Detta gäller också när en framställan om registerkontroll har gjorts av en annan stat eller en mellanfolklig organisation enligt 15 §. Personutredningen skall omfatta en undersökning av den kontrollerades ekonomiska förhållanden. I övrigt skall undersökningen ha den omfattning som behövs.
Samtycke
19 § Den som säkerhetsprövningen gäller skall ha gett sitt samtycke innan registerkontroll och särskild personutredning får göras. Ett sam-tycke skall anses gälla också förnyade kontroller och utredningar så länge som den kontrollerade skall inneha samma anställning.
Beslut om registerkontroll och placering i säkerhetsklass
20 § Riksdagen och dess myndigheter beslutar om placering i säkerhetsklass och om registerkontroll såvitt avser riksdagens förvaltningsområde. För anställda vid riksdagen bestämmer riksdagens förvaltningskontor efter samråd med krigsdelegationens sekreterare om placering i säkerhetsklass och om registerkontroll.
I övrigt beslutar regeringen om placering i säkerhetsklass och om registerkontroll. Regeringen får föreskriva att myndigheter och andra, för vilka bestämmelserna om registerkontroll gäller, beslutar om placering i säkerhetsklass och om registerkontroll. Denna beslutanderätt får dock tilldelas sådana bolag, föreningar och stiftelser som avses i 1 § 2 eller
sådana enskilda som anges i 1 § 3 och 8 § endast om det finns särskilda skäl.
Utlämnande av uppgifter
21 § Utlämnande av uppgifter från polisregister vid registerkontroll får omfatta
1. för säkerhetsklass 1 eller 2: varje uppgift som finns tillgänglig i polisregister om den kontrollerade och, om det är oundgängligen nödvändigt, om make eller sambo, och
2. för säkerhetsklass 3: uppgifter om den kontrollerade i person- och belastningsregistret hos Rikspolisstyrelsen och i Säkerhetspolisens register.
22 § Vid registerkontroll enligt 14 § får utlämnandet omfatta alla uppgifter om den kontrollerade som finns i
Säkerhetspolisens register samt de uppgifter om den kontrollerade som finns i person- och belastningsregistret hos Rikspolisstyrelsen om dom eller misstanke om brott som avses i
– 3 kap. 1, 2, 5, och 6 §§brottsbalken, – 4 kap.1 – 6 och 8 – 9 §§brottsbalken, – 6 kap.1 och 2 §§brottsbalken, – 8 kap.4 – 6 §§brottsbalken, – 9 kap.3 och 4 §§brottsbalken, – 12 kap.3 och 5 §§brottsbalken, – 13 kap. 1 – 5b och 7 §§brottsbalken, – 16 kap.1 – 3, 5, 6 och 8 §§brottsbalken, – 17 kap. 1 § brottsbalken, – 18 kap.1 och 3 – 5 §§brottsbalken, – 19 kap. brottsbalken, – 1 och 3 §§narkotikastrafflagen (1968:64), och – 37 § vapenlagen (1973:1176). Även uppgift om försök och förberedelse till dessa gärningar får lämnas ut.
23 § Om det finns synnerliga skäl, får utlämnandet omfatta även andra uppgifter än sådana som avses i 21 och 22 §§.
Regeringen beslutar i varje enskilt fall om utlämnande av uppgifter enligt denna paragraf.
24 § En uppgift som har kommit fram vid registerkontroll eller särskild personutredning får lämnas ut för säkerhetsprövning endast om den kan antas ha betydelse för prövningen av den kontrollerades pålitlighet från säkerhetssynpunkt.
25 § Innan en uppgift som har kommit fram vid registerkontroll eller särskild personutredning får lämnas ut för säkerhetsprövning, skall den som uppgiften avser ges tillfälle att yttra sig över uppgiften. Detta gäller dock inte om uppgiften
omfattas av sekretess i förhållande till den enskilde enligt någon annan bestämmelse i sekretesslagen (1980:100) än 7 kap. 17 §.
Även om uppgiften omfattas av sådan sekretess, skall den som uppgiften avser ges tillfälle att yttra sig innan uppgiften lämnas ut, om hans eller hennes intresse av att få yttra sig skäligen bör ha företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.
26 § En uppgift som lämnas ut vid registerkontroll får inte åtföljas av något annat yttrande än en förtydligande kommentar till uppgiften.
Prövningen av de utlämnade uppgifterna
27 § Den som bestämmer om registerkontroll avgör självständigt om den person som prövas skall få anlitas.
Prövningen skall grundas på den kunskap som finns om den som prövas, de uppgifter som har kommit fram vid registerkontrollen och vid särskild personutredning, arten av den verksamhet för vilken prövningen görs samt omständigheterna i övrigt.
28 § Sedan ett beslut har fattats med anledning av en säkerhetsprövning, skall de handlingar som erhållits från
Rikspolisstyrelsen snarast åter-ställas dit, om styrelsen inte har beslutat något annat.
Krav på svenskt medborgarskap
29 § En säkerhetsklassad anställning vid staten, en kommun eller ett landsting får innehas endast av den som är svensk medborgare.
Kravet på svenskt medborgarskap gäller inte sådant deltagande i verksamhet som enligt 13 § första stycket vid sidan om anställning skall föranleda registerkontroll.
Regeringen får i enskilda fall medge undantag från kravet på svenskt medborgarskap.
Intern utbildning och kontroll 30 § Myndigheter och andra som lagen gäller för skall se till
1. att personalen får utbildning i frågor om säkerhetsskydd, och
2. att säkerhetsskyddet kontrolleras.
Tillsyn 31 § Den som regeringen bestämmer skall kontrollera säkerhetsskyddet hos myndigheter och andra som lagen gäller för samt hos anbudsgivare och leverantörer som har träffat ett säkerhetsskyddsavtal.
Därutöver skall staten, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner se till att det finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd hos aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka de utövar ett rättsligt bestämmande inflytande samt hos anbudsgivare och leverantörer med vilka de har träffat ett säkerhetsskyddsavtal.
Undantag från lagens tillämpning 32 § Regeringen får i fråga om regeringskansliet förordna om undantag från andra bestämmelser i lagen än sådana som gäller registerkontroll.
Föreskrifter om verkställighet 33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar de närmare föreskrifter som behövs för lagens tillämpning.
____________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996, då personalkontrollkungörelsen (1969:446) skall upphöra att gälla.
2. Ett beslut om placering i skyddsklass enligt personalkontroll-kungörelsen (1969:446) skall gälla till dess ett motsvarande beslut om säkerhetsklass enligt den nya lagen har fattats, dock längst till utgången av år 1997. Skyddsklass 1 A, 1 B och 2 enligt kungörelsen skall därvid anses motsvara säkerhetsklasserna 1, 2 respektive 3 enligt lagen.
Förslag till lag om ändring i lagen (1983:953) om
säkerhetsskydd i riksdagen
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen att 38 och 39 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
38 §
Personalkontrollkungörelsen ( 1969:446 ) skall gälla i tillämpliga delar för riksdagens tjänstemän.
I 11 – 29 §§ säkerhetsskydds-
lagen ( 1996:000 ) finns bestämmelser om säkerhetsprövning som gäller även för riksdagen och dess myndigheter.
39 §
Riksdagens förvaltningskontor bestämmer efter samråd med krigsdelegationens sekreterare vilka tjänster och uppdrag för tjänstemän som skall hänföras till skyddsklass enligt personalkontrollkungörelsen ( 1969:446 ).
Närmare föreskrifter för riks-
dagens myndigheter om säkerhetsprövning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:000) får meddelas av respektive myndighet. I 6 § första stycket lagen ( 1983:1061 ) med instruktion för riksdagens förvaltningskontor ges förvaltningskontoret behörighet att meddela förvaltningsföreskrifter om de frågor som kontoret skall handlägga.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(l980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 17 § och 9 kap. 17 §sekretesslagen (1980:100 )
1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1Lagen omtryckt 1992:1474.
Föreslagen lydelse
7 kap.
17 §
Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller register som förs enligt lagen (1965:94) om polisregister m.m. för uppgift som har tillförts registret. Om utlämnande av sådan uppgift gäller vad som är föreskrivet i lag om register som nu har nämnts och i
förordning som har stöd i sådan lag. Föreskrifterna i 14 kap.
gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna paragraf.
Sekretess gäller i
verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller register som förs enligt lagen (1965:94) om polisregister m.m. för uppgift som har tillförts registret. Om utlämnande av sådan uppgift gäller vad som är föreskrivet i lag om register som nu har nämnts och i säkerhetsskyddslagen
(1996:000) samt i förordningar som har stöd i dessa lagar.
Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna paragraf.
9 kap.
17 §
Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i
1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller som avser sådan personalkontroll som enligt särskilda be-
stämmelser sker i fråga om tjänster av betydelse för rikets säkerhet,
2. angelägenhet, som avser
användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller som avser registerkontroll
och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:000) ,
3. åklagarmyndighets,
polismyndighets, tullmyndighets eller kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott
för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
___________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om uppgifter som hänför sig till sådana angelägenheter som avses i 9 kap. 17 § första stycket 2 i den äldre lydelsen.
Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1720)
om civilt försvar
Härigenom föreskrivs i fråga om 9 kap. lagen (1994:1720) om civilt försvar
dels att 1 och 2 §§ med tillhörande rubriker skall upphöra att
gälla,
dels att nuvarande 3 § skall betecknas 1 §,
dels att kapitelrubriken skall vara "Tystnadsplikt".
_____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813)
2
om homosexuella
sambor skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
2Senaste lydelse 1994:1446.
Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
9. bostadsrättslagen (1991:614), 10. 9 § rättshjälpslagen (1972:429), 11. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer, 12. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
13. 10 § insiderlagen (1990:1342), 14. 11 kap. 3 § första och andra styckena och 5 § andra stycket vallagen (1972:620),
15. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m.,
16. 2 § andra stycket lagen (1993:1404) om brevröstning i Förbunds-republiken Tyskland och i Schweiz,
17. lagen (1993:1469) om uppskovsavdrag vid byte av bostad, samt
17. lagen (1993:1469) om
uppskovsavdrag vid byte av bostad, 18. 10 kap. 18 §, 11 kap.2, 15 och 16 §§, 12 kap.7 och 8 §§ samt 16 kap.7 och 9 §§föräldrabalken.
18. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2,
15 och 16 §§, 12 kap.7 och 8 §§ samt 16 kap.7 och 9 §§föräldrabalken, samt
( 1996:000 ).
Förutsätter dessa lagar eller
bestämmelser att samborna skall vara ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Förslag till lag om ändring i lagen (1990:217) om
skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
Härigenom föreskrivs att 10 – 12 §§ lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
3
Den som vill ha tillträde till ett skyddsobjekt eller som uppehåller sig invid ett skyddsobjekt är skyldig att på begäran av den som bevakar skyddsobjektet – uppge namn, födelsetid och hemvist, – underkasta sig kroppsvisitation som inte avser brev eller annan enskild handling.
3Senaste lydelse 1993:1414.
Den som vill ha tillträde till ett
skyddsobjekt eller som uppehåller sig invid ett skyddsobjekt är skyldig att på begäran av den som bevakar skyddsobjektet – uppge namn, födelsetid och hemvist, – underkasta sig kroppsvisitation som inte avser brev eller annan enskild handling och finna sig i undersökning av fordon,
fartyg och luftfartyg.
11 §
4
Den som bevakar ett skyddsobjekt får besluta om kroppsvisitation, om det behövs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras eller för att söka efter föremål som kan tas i beslag enligt denna lag.
4Senaste lydelse 1993:1414.
Den som bevakar ett skydds-
objekt får besluta om kroppsvisitation och undersökning av for-
don, fartyg och luftfartyg, om det behövs för att bevaknings-
uppgiften skall kunna fullgöras eller för att söka efter föremål som kan tas i beslag enligt denna lag.
12 §
5
Den som bevakar ett skyddsobjekt får också i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras avvisa, avlägsna eller, om en sådan åtgärd inte är tillräcklig, tillfälligt omhänderta en person inom eller vid skyddsobjektet, om personen – överträder något förbud som gäller på grund av beslut enligt denna lag,
– vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara oriktig,
– vägrar att underkasta sig kroppsvisitation.
5Senaste lydelse 1993:1414.
Den som bevakar ett skydds-
objekt får också i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras avvisa, avlägsna eller, om en sådan åtgärd inte är tillräcklig, tillfälligt omhänderta en person inom eller vid skyddsobjektet, om personen – överträder något förbud som gäller på grund av beslut enligt denna lag,
– vägrar att på begäran lämna
uppgift om namn, födelsetid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara oriktig,
– vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation eller vägrar att finna sig i undersökning av
fordon, fartyg eller luftfartyg.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Ärendet och dess beredning
I november 1987 tillsattes en parlamentarisk kommitté för att se över verksamheten hos säkerhetspolisen (SÄPO). En uppgift för kommittén, SÄPO-kommittén, var att granska SÄPO:s organisation och arbetsmetoder (dir. 1987:41). Uppdraget omfattade bl.a. en översyn av den s.k. personalkontrollen.
SÄPO-kommittén avlämnade i juni 1990 sitt slutbetänkande, SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet (SOU 1990:51). Betänkandet innehåller ett förslag till en lag om perso-nalkontroll.
Den 24 juni 1993 beslutade regeringen om direktiv till en särskild utredare med uppdrag att se över
personalkontrollförfarandet (dir. 1993:81). Syftet var nu att
bringa detta i bättre överensstämmelse med motsvarande förfarande i jämförbara länder i Västeuropa.
Regeringen beslutade den 2 december 1993 om tilläggsdirektiv (dir. 1993:123). Detta med anledning av att även förordningen (1981:421) om säkerhetsskydd vid statliga myndigheter ansågs behöva ses över.
Utredningen, som antog namnet Säkerhetsskyddsutredningen, över-lämnade i december 1994 betänkandet Säkerhetsskydd (SOU 1994:149).
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-instanserna finns i bilaga 3, och en sammanställning över remiss-yttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju95/135).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 december 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Regeringen har i propositionens lagförslag följt Lagrådets förslag i stor utsträckning. Bl.a. har lagen fått den disposition som Lagrådet har föreslagit. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 6.5 och 7 samt i författningskommentaren.
Säkerhetsskydd och personalkontroll
Säkerhetsskyddet
Med säkerhetsskydd avses olika åtgärder för att skydda totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. De grundläggande bestämmelserna om säkerhetsskyddet finns i förordningen (1981:421) om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter (säkerhetsskyddsförordningen).
Enligt förordningen är varje statlig myndighet skyldig att svara för ett tillfredsställande säkerhetsskydd inom
myndighetens verksamhetsområde. Säkerhetsskyddet består enligt 2 § av
1. skydd mot att obehöriga får kännedom om uppgifter som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt och som enligt sekretesslagen (1980:100) omfattas av sekretess (sekretesskydd),
2. skydd mot att obehöriga får tillträde till anläggningar, områden, fartyg, flygplan och andra ställen där de kan få kännedom om uppgifter som avses i punkt 1 eller där verksamhet som har betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt bedrivs (tillträdesskydd),
3. skydd mot att någon som inte är pålitlig från säkerhetssynpunkt får sådan tjänst eller sådant vikariat eller uppdrag som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt (infiltrationsskydd),
4. information till berörda arbets- och uppdragstagare om sekretess-, tillträdes- och infiltrationsskyddet vid myndigheten samt
5. kontroll av sekretess-, tillträdes- och infiltrationsskyddet vid myndigheten och av informationen om detta skydd.
Det är Rikspolisstyrelsens (RPS) och Försvarsmaktens (tidigare Överbefälhavaren, ÖB) uppgift att utfärda föreskrifter för verkställig-heten av förordningen och att kontrollera att föreskrifterna följs samt att meddela allmänna råd och råd i särskilda fall. RPS och ÖB har gemensamt med stöd av detta bemyndigande utfärdat föreskrifter, anvisningar och allmänna råd om säkerhetsskydd (FA SÄK). Försvarsmakten har beslutat föreskrifter om säkerhetsskydd (SFS 1995:2).
Avser en myndighet att begära in anbud eller träffa avtal om
upphandling som med hänsyn till rikets säkerhet skall hållas
hemlig, skall myndigheten enligt 5 § säkerhetskyddsförordningen träffa skriftlig överenskommelse med leverantören om det säkerhetsskydd som behövs i det särskilda fallet. Med stöd av den numera upphävda upphandlingsförordningen (1973:600) har RPS i samråd med ÖB utfärdat föreskrifter och anvisningar beträffande säkerhetsskydd vid upphandling för statens behov. Dessa bestämmelser kallas SUA, som står för Säkerhetsskydd, Upphandling och Arbete.
RPS och Försvarsmakten skall också på begäran i särskilda fall lämna råd om säkerhetsskydd till regeringskansliet, till riksdagen och dess myndigheter, till Justitiekanslern samt till kommuner och landsting. Enligt 8 § säkerhetsskyddsförordningen skall myndigheter vid behov meddela särskilda föreskrifter om säkerhetsskyddet inom sitt verksam-hetsområde.
Säkerhetsskyddsförordningen är inte tillämplig på kommuner eller landsting. Säkerhetsskyddsförordningen gäller inte heller för riksdagen och dess myndigheter eller för regeringskansliet. För kommuner, landsting och kyrkliga kommuner gäller i stället sedan den 1 juli 1995 enligt 9 kap.1 och 2 §§ lagen (1994:1720) om civilt försvar att dessa skall se till att det inom deras verksamhetsområde finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd för sådana uppgifter och förhållanden. Säkerhetsskyddet skall också i dessa fall omfatta ett sekretesskydd och övriga åtgärder som beskrivits ovan
avseende statliga myndigheter. Det finns även en särskild lag (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen. Åtgärderna enligt denna lag är i många stycken de samma som enligt säkerhetsskyddsförordningen.
Personalkontrollen
Grundläggande regler om personalkontroll finns i personalkontroll-kungörelsen (1969:446). Med personalkontroll avses enligt 1 § ett in-hämtande av upplysningar ur polisregister beträffande den som innehar eller avses tillträda en sådan tjänst hos en myndighet som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Personalkontrollen utgör således ett inslag i det infiltrationsskydd som har omnämnts i föregående avsnitt.
Personalkontroll får företas i fråga om en tjänst som, med stöd av personalkontrollkungörelsen och på grund av sin betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt, är hänförd till en viss skyddsklass. Antalet skyddsklasser är i dag tre (1A, 1B och 2). Avgörande för vilken skyddsklass en viss tjänst är hänförd till är i vilken utsträckning befattningshavaren får del av hemliga uppgifter som är av betydelse, eller synnerlig betydelse, för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt.
Personalkontroll tillämpas inte endast på anställda vid statliga myndigheter. Den tillämpas också på den som anställs av eller får uppdrag hos en leverantör med vilken en myndighet ingår avtal, samt den som anställs av eller får uppdrag hos ett företag eller något annat enskilt organ med funktion inom totalförsvaret, förutsatt att den anställde eller uppdragstagaren kan få del av sådana känsliga uppgifter som nu redogjorts för, och att arbetet därför är inplacerat i skyddsklass. Kungörelsen tillämpas i begränsad omfattning också när det gäller kontroll av personalen och ledningen vid bevakningsföretag. Regler om dessa företag finns i lagen (1974:191) om bevakningsföretag.
Anställda i kommuner och landsting omfattas inte av personal-kontrollen. I lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen anges att personalkontrollkungörelsen skall gälla i tillämpliga delar för riksdagens tjänstemän.
Vid personalkontroll undersöks i polisens olika register bl.a. om vederbörande har gjort sig skyldig till något brott. När det gäller de mest kvalificerade befattningarna kompletteras denna registerslagning med en särskild personutredning. Framställning om utlämnande av uppgifter för personalkontroll görs hos RPS, som också avgör om de uppgifter som finns i olika polisregister eller som har kommit fram vid en personundersökning skall lämnas ut till den myndighet som har begärt kontrollen.
Innan en myndighet begär uppgifter hos RPS skall myndigheten som huvudregel underrätta den som
framställningen avser om att en kontroll skall begäras.
Det är den myndighet som har begärt personalkontroll som självständigt har att pröva betydelsen av en uppgift som har inhämtats.
Säkerhetsskyddets ramar
Säkerhetskyddets omfattning
Regeringens förslag: Säkerhetsskyddet skall omfatta
1. skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets säkerhet,
2. skydd i andra fall av uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet, och
3. skydd mot terrorism.
Utredningens förslag: Stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen har uppgett att det finns skäl för att utvidga säkerhetsskyddet så att det generellt omfattar också företagshemlig information som av en eller annan anledning görs tillgänglig hos myndigheter.
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) har framfört liknande
synpunkter. SAF har därvid pekat på att näringslivet har framfört farhågor till Säkerhetsskyddsutredningen om att myndighe-terna inte med tillräcklig säkerhet och förutsebarhet kan ge eller garantera skydd för skyddsvärda uppgifter som lämnas från näringslivet till myndigheterna. Enligt SAF är det viktigt att ta näringslivets farhågor på allvar. Det förhållandet att utredningen inte har kunnat finna några exempel på inträffade händelser som har lett till skada för något företag ligger i sakens natur. Inget talar, enligt vad SAF vidare har anfört, för att företagen själva får vetskap om olämpliga sekretessbedömningar hos myndigheterna. Om detta ändå skulle vara fallet kan man ha förståelse för om ett eventuellt drabbat företag inte tillkännager saken. SAF har uppgett att den berörda frågan ligger utanför utredningens uppdrag, men att säkerhetsskyddslagstiftningens utformning måste baseras på en i praktiken fungerande och förutsebar tillämpning av sekretesslagstiftningen.
Övriga instanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i huvudsak utan erinran.
Skälen för regeringens förslag:
Rikets säkerhet
Den nu gällande säkerhetsskyddsförordningen är avsedd att skydda uppgifter och förhållanden som rör totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Avgränsningen i personalkontrollkungörelsen av det skyddsvärda området är i
princip densamma. Någon legaldefinition av begreppet rikets säkerhet finns visserligen inte, men rikets säkerhet kan sägas avse såväl den yttre säkerheten för det nationella oberoendet som den inre säkerheten för det demokratiska statsskicket.
Skyddet för den yttre säkerheten tar i dag i första hand sikte på totalförsvaret. I beredskapsförordningen (1993:242), som i sin tur ansluter till lagen (1992:1403) om höjd beredskap, definieras totalförsvarsbegreppet med den verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållanden. Under krigsförhållanden omfattar totalförsvaret hela den samhällsverksamhet som då skall bedrivas.
Ett hot mot rikets yttre säkerhet kan förekomma även om det inte utgör ett hot mot totalförsvaret. Detta framhölls bl.a. i förarbetena till 19 kap. 5 § brottsbalken, dvs. bestämmelsen om spioneribrott. För att någon skall dömas till ansvar för spioneri krävs att han har handlat i enlighet med i lagrummet närmare beskrivet förfarande och att detta ”...kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet...”. Spionbrottsutredningen analyserade begreppet men för rikets säkerhet i betänkandet Översyn av spionbrottet m.m. (Ds Ju 1979:6). Spionbrottsutredningens slutsatser, som alltså ger uttryck för uppfattningen att ett hot mot rikets säkerhet inte behöver utgöra ett hot mot totalförsvaret, föranledde ingen erinran från departementschefen i den efterföljande propositionen 1979/80:176 med förslag till ändringar i brottsbalken, eller från riksdagen (bet.1981/82:JuU8 och rskr. 1981/ 82:43).
Brottsbalkens bestämmelser får anses vara centrala för tolkningen av begreppet rikets yttre säkerhet även i säkerhetsskyddsförordningen och personalkontrollkungörelsen. För säkerhetsskyddet gäller dock enligt förordningen endast den begränsningen att det skall vara fråga om uppgifter eller förhållanden som ”rör” totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt, och enligt personalkontrollkungörelsen att det är fråga om en tjänst som ”är av betydelse” i samma avseende. Skyddet av rikets yttre säkerhet omfattar således uppgifter och förhållanden av rent militär betydelse eller av betydelse för totalförsvaret i övrigt och andra uppgifter som har betydelse för rikets nationella oberoende.
Också rikets inre säkerhet kan vara hotad utan att totalförsvaret berörs. Angrepp mot rikets demokratiska statsskick kan förekomma från grupperingar utan förbindelse med främmande makt. Ett exempel är försök att ta över den politiska makten genom uppror, men också användning av våld, hot eller tvång mot statsledningen i syfte att påverka politikens utformning. Försök att systematiskt hindra medborgarna från att utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter bör också räknas till hoten mot rikets inre säkerhet. Det förtjänar i detta sammanhang att framhållas, att det skall
röra sig om kriminella aktiviteter, och att hot om olika påtryckningsåtgärder, t.ex. en laglig arbetskonflikt för att påverka de beslutande politiska instanserna, självklart inte kan uppfattas som ett hot mot den inre säkerheten.
Ett hot mot rikets säkerhet som säkerhetsskyddsförordningen skall förebygga är omstörtande verksamhet, dvs. sådan subversiv eller underminerande verksamhet som syftar till att undergräva förtroendet för vårt politiska system eller för att förbereda ett maktövertagande med illegala metoder. Denna verksamhet kan vara såväl ett led i inhemska gruppers eller organisationers strategi, som initierad och finansierad av främmande makt i syfte att bereda vägen för en militär intervention. Omstörtande verksamhet kan med detta synsätt avse rikets såväl yttre som inre säkerhet.
Regeringen har i en första etapp genom propositionen Totalförsvar i förnyelse (1995/96:12) lagt fram ett förslag till försvarsbeslut som innebär att en helhetssyn skall prägla samhällets satsningar och åtgärder för att förebygga och hantera hot och risker i såväl fred som krig. Innebörden av totalförsvarsbegreppet har dock inte ändrats. Utan att åsyfta någon ändring i sak anser regeringen att man inte bör behålla det något omständliga uttrycket totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. För att beteckna samma sak bör i stället benämningen rikets säkerhet kunna användas.
Brott som kan hota rikets säkerhet
Något generellt åliggande för kommunala och statliga myndigheter att förebygga brott som riktar sig mot den egna verksamheten föreslås inte. Om det däremot, för att uppnå ett tillfredsställande skydd av de intressen som säkerhetsskyddslagen skall tillgodose, är nödvändigt att förebygga vissa typer av brott är det lämpligt att detta uttryckligen anges i lagen. I säkerhetshetsskyddslagen bör därför tas in en bestämmelse om att säkerhetsskyddet avser även skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets säkerhet.
Uppgifter som omfattas av sekretess
Det bör inte komma i fråga att låta säkerhetsskyddet omfatta all sekretess, inte ens till förmån för det allmännas intressen (2 – 6 kap. sekretesslagen). En ordning som stadgar att all sekretess till förmån för det allmänna omfattas av säkerhetsskyddet skulle, även bortsett från de kostnader och andra nackdelar som följer av reglerna om säkerhetsskydd, medföra att staten kringgärdar sina egna intressen med ett utomordentligt strikt regelsystem, medan uppgifter som sekretessbeläggs av hänsyn till den enskildes intressen lämnas om inte oskyddade så i vart fall med ett mycket sämre skydd.
Primärt bör med hänsyn därtill en ny säkerhetsskyddslagstiftning liksom den nuvarande regleringen koncentreras till skydd av sekretess-belagda uppgifter som rör rikets säkerhet.
Terrorism
Begreppet terrorism brukar förklaras med våld, hot eller tvång för politiska syften. Denna definition används t.ex. i 1 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Det finns enligt den gällande säkerhetsskyddsförordningen ett visst stöd för att säkerhets-skyddet hos myndigheterna skall utformas så att det förhindrar olika terroristhandlingar som avser att rubba den nationella stabiliteten i Sverige, dvs. handlingar som hotar rikets säkerhet. En annan sak är att nu gällande tillämpningsföreskrifter inte innehåller något stadgande som tar sikte på skydd mot terroristbrott. I detta sammanhang kan dessutom hänvisas till vissa uttalanden av Terroristlagstiftningskommittén i betänkandet Terroristlagstiftningen (SOU 1989:104), enligt vilka flertalet terroristbrott inte utgör brott mot rikets säkerhet. Terroristbrott utgör således i vissa fall ett hot mot rikets säkerhet, i andra fall inte. Kännetecknande för terroristbrott i båda fallen kan sägas vara att brottet innebär ett angrepp mot de demokratiska spelreglerna i samhället, och att ett skydd mot terrorism därför i vart fall ligger nära värnet om rikets säkerhet.
I lagen bör mot bakgrund av vad som nu har framhållits tas in en särskild bestämmelse om att säkerhetsskyddet avser skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syften även om brotten inte kan hota rikets säkerhet.
Särskilda förhållanden inom näringslivet
Utredningen har genom kontakter med företrädare för näringslivet fått påpekat för sig vilka olägenheter som kan drabba näringslivet genom tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingars offentlighet. Företagen får i skilda sammanhang låta myndigheter ta del av uppgifter som hos företagen har ett högt sekretessvärde. Även om myndigheterna uppmärksammas på att uppgifterna är hemliga enligt lagen om företagshemligheter (1990:409), hävdas det att det inte är säkert att myndigheterna bedömer att uppgifterna omfattas av sekretess enligt sekretesslagen. Även om uppgifterna skulle anses underkastade sekretess, kan denna få vika vid en sådan intresseavvägning som normalt förekommer enligt sekretesslagen. Företagen riskerar, enligt utredningen, att lida ett betydande förfång genom att konkurrenter och andra får del av vitala uppgifter om företagen. Konkreta exempel på att företagare verkligen har lidit skada på detta sätt har emellertid varit svåra att få fram.
Post- och telestyrelsen anser att det finns skäl att utvidga säkerhets-skyddet så att det generellt omfattar också företagshemlig information som av en eller annan anledning görs tillgänglig hos myndigheter. SAF har betonat att näringslivets oro måste tas på allvar, och att även om frågan ligger utanför Säkerhetsskyddsutredningens uppdrag måste säkerhetsskyddslagens utformning bygga på en i praktiken fungerande och förutsebar sekretesslag. Som regeringen tidigare har framhållit föreslås den nya säkerhetsskyddslagen, vid sidan av skyddet mot terrorism, koncentreras till ett skydd mot rikets säkerhet. Mot denna bakgrund är det enligt regeringens uppfattning inte lämpligt att utvidga säkerhetsskyddet på det sätt som Post- och telestyrelsen har föreslagit. I den utsträckning som näringslivets problem avser sekretesslagens utformning och myndigheternas tillämpning av denna, får problemen anses ligga utanför ramen för omfattningen av en säkerhetsskyddslag.
Olika säkerhetsskyddsåtgärder och deras syfte
Regeringens förslag:
De nuvarande
säkerhetsskyddsåtgärderna behålls med vissa mindre justeringar med avseende på innehållet. Benämningarna sekretesskydd, tillträdesskydd och infiltrations-skydd byts ut mot benämningarna informationssäkerhet, tillträdesbegränsning respektive säkerhetsprövning. Säkerhetsprövningens registerkontroll motsvarar den nuvarande personalkontrollen. I säkerhetsskyddet skall också ingå utbildning och kontroll.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna:
Säkerhetspolisen (SÄPO),
Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svensk Elberedskap AB och Riksförsäkringsverket har framfört olika invänd-ningar mot
utredningens förslag på nya benämningar av de skilda säkerhetsskyddsåtgärderna. Förslaget att byta ut begreppet sekretess-skydd mot informationssäkerhet har dock tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Detta begrepp har, enligt vad en del av remissinstanserna har anfört, redan vunnit en allmän acceptans bland dem som arbetar med säkerhetsskydd. Övriga terminologiska ändringsförslag har kritiserats, i vissa fall på den grunden att det vore olämpligt att förändra redan invanda begrepp, i andra fall med hänvisning till att andra nya begrepp skulle vara att föredra. De nämnda instanserna har lämnat förslaget i övrigt utan erinran. Kustbevakningen har tillstyrkt den föreslagna begreppsförnyelsen. Övriga remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag:
Informationssäkerhet
I den nuvarande säkerhetsskyddsförordningen talas det om att säkerhetsskyddet omfattar ett sekretesskydd. Med detta avses ett skydd mot att obehöriga får kännedom om uppgifter som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt och som enligt sekretesslagen (1980:100) omfattas av sekretess.
Skyddet mot att obehöriga får kännedom om sekretessbelagda uppgifter är av primärt intresse för de särskilda skyddsåtgärderna. Åtgärderna kan emellertid behövas även av andra skäl. Då syftas främst på de säkerhetsrisker som är förknippade med att sekretessbelagda uppgifter ändras eller förstörs.
Om någon uppsåtligen skadar eller förstör uppgifter kan i vissa fall ansvar för sabotage följa enligt 13 kap. 4 § brottsbalken. Myndigheterna bör emellertid vara skyldiga att i så stor omfattning som möjligt förebygga även skador som inte består i ett obehörigt röjande av uppgifter eller ett uppsåtligt angrepp på uppgifterna, om skadorna ändå kan äventyra rikets säkerhet. Säkerhetsskyddet bör därför i framtiden förebygga att uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet obehörigen röjs, ändras eller förstörs, vare sig detta sker uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Bestämmelserna i sekretesslagen om att vissa uppgifter omfattas av sekretess innebär en begränsning av den i tryckfrihetsförordningen stadgade rätten att ta del av allmänna handlingar. Med handling avses enligt tryckfrihetsförordningen, förutom framställning i skrift eller bild, även upptagning som kan läsas avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Utvecklingen på informationsteknikens område har medfört att skyddet av sekretessbelagd information har fått en annan dimension än tidigare. Detta markeras i lagen genom att ordet sekretesskydd byts ut mot termen informationssäkerhet.
Tillträdesbegränsning
Säkerhetsskyddet bör, liksom för närvarande, förebygga att obehöriga får tillträde till platser där de kan få tillgång till sådana uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet eller där verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet bedrivs. Med en ny terminologi bör sådana förebyggande åtgärder benämnas tillträdesbegränsning. I den nuvarande regleringen kallas motsvarande åtgärder för tillträdesskydd.
Bestämmelserna om tillträdesskydd i säkerhetsskyddsregleringen har ett nära samband med bestämmelserna om tillträdesskydd i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m., skyddslagen. Det
är i princip samma intressen som skall tillgodoses i den föreslagna säkerhetsskyddslagen.
I 3 § skyddslagen anges att om allmänhetens tillträde till eller rätt att utnyttja en anläggning, ett område, ett fartyg eller ett luftfartyg behöver begränsas för de ändamål som lagen skall tillgodose, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta att anläggningen, området, fartyget eller luftfartyget skall utgöra ett skyddsobjekt. Ett beslut om skyddsobjekt är inte alltid en förutsättning för att allmänhetens tillträde till en viss plats skall få begränsas. Detta är dock förhållandet såvitt gäller sådana områden som allmänheten annars har en rätt att uppehålla sig på. I sådana fall, där beslutet exempelvis rör ett område som omfattas av allemansrätten, är beslutet om skyddsobjekt den rättsliga grunden för tillträdesbegränsningen.
Vissa rättsverkningar utöver tillträdesförbudet följer av ett beslut om skyddsobjekt. Den viktigaste är att straffansvar inträder för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet.
Beslutet om skyddsobjekt kan sammanfattningsvis sägas vara en kvalificerad form av tillträdesbegränsning, som alltid medför vissa rättsverkningar men som bara i vissa fall är en förutsättning för tillträdesbegränsningen.
Bestämmelserna om tillträdesbegränsning i säkerhetsskyddsregleringen fyller en annan funktion, nämligen att ålägga dem som omfattas av reglerna att pröva i vilken utsträckning en tillträdesbegränsning är påkallad och att i förekommande fall utforma begränsningen på ett tillfredsställande sätt. Prövningen kan i och för sig utmynna i att man anser den kvalificerade formen av begränsning påkallad. Myndigheten kan i sådant fall ta initiativ till att området förklaras som skyddsobjekt.
Tillträdesbegränsningen kan utformas på olika sätt. I vissa fall räcker det att tillträdesförbudet avser utomstående. I andra fall kan det behöva omfatta även en del av den egna personalen. För särskilt känsliga delar kan tillträdesrätten behöva begränsas till dem av de anställda som har ett oundgängligt behov av att vistas i de aktuella utrymmena.
Begreppet tillträdesbegränsning svarar bättre än tillträdesskydd mot den faktiska innebörden av förfarandet. Fördelarna med en ny terminologi måste anses väga tyngre än den nackdel som det eventuellt kan innebära att ändring görs av ett invant begrepp.
Säkerhetsprövning
Med säkerhetsprövning avses en prövning av en persons pålitlighet från säkerhetssynpunkt till förebyggande av att personer som inte är pålitliga deltar i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet.
En säkerhetsprövning skall göras inte endast beträffande dem som skall bli föremål för registerkontroll. En prövning skall göras avseende alla som skall delta i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet även utan att förutsättningarna för registerkontroll i övrigt är uppfyllda.
Det förhållandet att en person inte bedöms vara pålitlig från säkerhetssynpunkt behöver i och för sig inte alltid utgöra ett negativt omdöme om vederbörande. Det kan räcka att en person är särskilt sårbar i det att han eller hon på grund av dubbla lojaliteter riskerar att hamna i en intressekonflikt eller att utsättas för påtryckningar.
Skyldigheten att göra en säkerhetsprövning består i att göra en allsidig bedömning av om en viss person bör anlitas för verksamhet som är av betydelse från säkerhetssynpunkt. Genom referenser, merithandlingar och annat skall tillräcklig information inhämtas. Vid prövningen bör man i möjligaste mån skaffa sig en bild av personens allmänna livssituation och levnadsbakgrund. I säkerhetsprövningen bör naturligtvis också ingå en identitetskontroll.
Uttrycket säkerhetsprövning får anses vara mer träffande än det nu använda begreppet infiltrationsskydd. Det sistnämnda uttrycket kan föra tankarna till agenter och andra personer som är utsända av främmande makt för att infiltrera en viss verksamhet. Säkerhetsprövningens syfte är vidare än så.
Registerkontroll
Enligt 1 § personalkontrollkungörelsen (1969:446) avser personalkontroll inhämtande av upplysningar ur polisregister beträffande den som innehar eller avses tillträda sådan tjänst hos myndighet som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Kontrollen utgör således ett inslag i det skydd som ännu kallas infiltrationsskydd.
Personalkontroll tillämpas inte endast vid statliga myndigheter, utan även beträffande den som anställs av eller får uppdrag hos leverantör med vilken myndighet ingår avtal, samt avseende den som anställs av eller får uppdrag hos ett företag eller något annat enskilt organ med funktion inom totalförsvaret, förutsatt att den som anställs eller uppdragstagaren kan få del av sådana känsliga uppgifter som nu redogjorts för, och att arbetet därför är inplacerat i skyddsklass.
Motsvarande åtgärder kommer att finnas kvar enligt förslaget till säkerhetsskyddslag. Förutsättningarna för kontrollen föreslås dock ändras i vissa delar. Åtgärderna bör med ett samlingsnamn benämnas registerkontroll för att bättre återspegla vad som avses.
Registerkontrollen behandlas ingående i avsnitt 6.
Utbildning och kontroll
En förutsättning för ett effektivt säkerhetsskydd är god kunskap om säkerhetsfrågor. I första hand gäller detta dem som direkt befattar sig med de sekretessbelagda uppgifterna eller har sin arbetsplats förlagd på ett känsligt område. Grundläggande kunskaper bör dock finnas hos samtliga medarbetare på en arbetsplats som omfattas av säkerhetsskyddet.
Det nuvarande uttrycket information bör ersättas av utbildning eftersom det understryker kravet på att personalen har tillräckliga kunskaper om säkerhetsskydd.
Kontrollens syfte är att utröna om bestämmelserna om säkerhetsskydd efterlevs vid den egna myndigheten och att skyddsnivån är jämn och tillräckligt hög.
En reglering som gäller även kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner
Regeringens förslag:Säkerhetsskyddslagen skall gälla också för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
Utredningens förslag omfattade inte de kyrkliga kommunerna. I övrigt stämmer det i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Flera instanser har i allt väsentligt tillstyrkt förslaget, däribland Säkerhetspolisen, Svenska
Kommunförbundet, Nyköpings kommun, Malmö kommun, Landstingsförbundet och Svenska Arbetsgivareföreningen.
Övriga har lämnat förslaget utan erinran.
Bakgrund: Sedan den 1 juli 1995 gäller enligt 9 kap. 1 § lagen (1994:1720) om civilt försvar att även kommuner, landsting och kyrkliga kommuner skall se till att det inom deras verksamhetsområde finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd.
Regeringen anförde i propositionen med förslag till den lagen (prop. 1994/95:7) att kommunernas ökade ansvar för det civila försvaret på lokal nivå med nödvändighet medför att den mängd sekretesskänsliga uppgifter som man i kommunerna kommer att hantera ökar markant. Kommunerna kommer själva att upprätta planer som innehåller uppgifter som omfattas av sekretess. Kommunerna måste även få del av centralt och regionalt upprättade planer och analyser med högt sekretessvärde, och kommunal personal kommer att delta i utbildning som ger inblick i verksamheter och system som skyddas av sekretess. Vad nu sagts gäller, anförde regeringen vidare, i de flesta stycken i lika hög grad för landstingen, och i viss utsträckning för de kyrkliga kommunerna. Det var därför påkallat att ålägga dessa att se till att de har ett bra säkerhetsskydd. Vidare angavs det i propositionen att bestämmelsen i lagen om civilt försvar förutsågs bli upphävd i samband med ett ikraftträdande av en ny säkerhetsskyddslag som kunde förväntas innehålla motsvarande bestämmelser.
Regeringen lade i propositionen till lagen om civilt försvar inte fram något förslag till regler om personalkontroll, utan hänvisade till Säkerhetsskyddsutredningens arbete. Regeringen framhöll emellertid i propositionen det angelägna i att en möjlighet skapas för kommuner och landsting att genomföra personalkontroll beträffande vissa känsliga befattningar.
Skälen för regeringens förslag: Den s.k. ansvarsprincipen är av grundläggande betydelse för det civila försvaret.
Principen innebär att den som har ansvar för en verksamhet i fred också har ansvar för verksamheten i krig, om den skall bedrivas då, liksom för att erfor-derliga beredskapsåtgärder vidtas. Inom såväl kommunerna som lands-tingen bedrivs en omfattande beredskapsplanläggning. Till grund för planläggningen har kommunerna tillgång till den övergripande mål- och riskanalys som Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap utarbetat på regeringens uppdrag. Sådana analyser innehåller uppgifter om för samhället vitala anläggningar, exempelvis flygfält, hamnar, elproduktionsställen och teleanläggningar. En ny säkerhetsskyddslag, innehållande bestämmelser om bl.a. registerkontroll, bör därför gälla även för kommuner och landsting. På de skäl som anfördes i förarbetena till den nya lagen om civilt försvar bör de kyrkliga kommunerna också fortsättningsvis omfattas av bestämmelser om säkerhetsskydd. Något behov av ett sådant särskilt kontrollförfarande som registerkontrollen innebär kan dock inte anses föreligga. Bestämmelserna om registerkontroll skall därför gälla endast för borgerliga kommuner och landsting.
Reglering av säkerhetsskydd i enskild verksamhet
Regeringens förslag:Säkerhetsskyddslagen skall gälla även för aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka det allmänna utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Lagen skall vidare gälla för enskilda som bedriver verksamhet av betydelse för rikets säkerhet eller som särskilt behöver skyddas mot terrorism. Vid upphandling gäller det säkerhetsskydd som följer av särskilt avtal (säkerhetsskyddsavtal) mellan anbudsgivaren eller leverantören och det allmänna.
Utredningens förslag:Säkerhetsskyddslagen skall gälla även för företag där det allmänna utövar ett bestämmande inflytande. För andra företag gäller lagen när ett säkerhetsskyddsavtal har träffats mellan företaget och det allmänna.
Remissinstanserna: Justitieombudsmannen (JO), Post- och
telestyrelsen, Kommerskollegium, Riksrevisionsverket, Uppsala universitet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg är i viss mån kritiska
mot den lösning utredningen har valt för att binda företagen vid regleringen. Ungefär lika många instanser har i allt väsentligt tillstyrkt förslaget. Övriga har lämnat det i huvudsak utan erinran.
JO:s kritik går i huvudsak ut på att det inte är godtagbart från
kon-stitutionella utgångspunkter att genom ett civilrättsligt avtal göra en offentligrättslig lag tillämplig på vissa rättssubjekt. Det ter sig enligt JO naturligare att ta in hela regleringen av vad som skall gälla i avtalet. JO anmärker att utredningens förslag inte ger svar på vad som händer med företagets bundenhet av lagen om avtalet upphör att gälla. Enligt JO kan sådana frågor lösas genom bestämmelser i avtalet. Regler om vilka villkor avtalet i övrigt skall innehålla kan tas in i säkerhetsskyddslagen och en kompletterande förordning.
Post- och telestyrelsen och Uppsala universitet har i frågasatt
om inte en lösning med en direkt tillämpbar tvingande generell lagstiftning är att föredra framför den avtalsmetod som Säkerhetsskyddsutredningen har valt. Uppsala universtitet har framhållit att något egentligt förhandlingsutrymme inte föreligger när det gäller säkerhetsskyddet hos de berörda företagen, utan att avtalsfriheten framstår som skenbar.
SAF har förordat en lösning som innebär att gemensamma
säkerhetskrav med generell tillämpning fastställs. Enligt SAF har de säkerhetsskyddsavtal som träffas mellan en upphandlande myndighet och ett företag, trots att de formellt sett bygger på frivillighet, en tvingande karaktär. Om myndighetens krav inte uppfylls av företaget kommer sannolikt inget avtal till stånd.
Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg har betecknat
avtalsmetoden som meningslös eftersom tvångsmedel saknas mot tredskande företag.
Kommerskollegium och Riksrevisionsverket har framfört
invändningar mot det ansvar som Säkerhetsskyddsutredningens förslag innebär för den myndighet som är funktionsansvarig enligt beredskapsförordningen (1993:242).
Bakgrund: Att verksamhet av betydelse för rikets säkerhet bedrivs i privaträttsliga former är i och för sig inget nytt. Detta förekommer t.ex. när företag till följd av statlig upphandling får utföra arbete som förutsätter tillgång till sekretessbelagda uppgifter eller tillträde till slutna anläggningar. Enligt 5 § tredje stycket i den nu gällande säkerhetsskyddsförordningen skall en myndighet, som avser att begära in anbud eller träffa avtal om upphandling som med hänsyn till rikets säkerhet skall hållas hemlig, träffa skriftlig överenskommelse med leverantören om det säkerhetsskydd som behövs i det enskilda fallet.
Föreskrifter om personalkontroll i dessa fall finns i 1 § tredje stycket personalkontrollkungörelsen. I paragrafens fjärde stycke har tagits in en bestämmelse som avser den situationen att någon är aktuell för anställning eller uppdrag hos ett företag eller annat enskilt organ med funktion inom totalförsvaret, om det i verksamheten förekommer uppgifter som är sekretessbelagda med hänsyn till rikets säkerhet och en upphandlingssituation inte föreligger. Några andra bestämmelser om säkerhetsskydd för privata rättssubjekt finns inte.
Den offentliga sektorn har de senaste åren genomgått en snabb förvandling. För att öka konkurrensen och effektiviteten har såväl ägarförhållanden som produktionsformer ändrats. Verksamheter som tidigare har bedrivits av myndigheter eller affärsverk eller av kommunal förvaltning bedrivs i dag i allt större utsträckning i bolagsform. I många fall har det allmänna behållit sitt inflytande över verksamheten genom ett offentligt ägande av bolagen. Bolagiseringen har sedan i en del fall följts av en privatisering.
Elförsörjningen
I samband med bolagiseringen av Statens vattenfallsverk (Vattenfall) överfördes verkets myndighetsuppgifter till Näringsoch teknikutvecklingsverket (NUTEK). Den del av Vattenfalls verksamhet som avsåg distribution av elkraft på det s.k. storkraftnätet överfördes till det nyinrättade affärsverket Svenska Kraftnät. Den operativa beredskapsplaneringen överfördes till branschorganet Kraftsam under benämningen Kraftsam Elberedskap. Detta organ har härefter omvandlats till ett fristående bolag, Svensk Elberedskap AB. Bolaget ägs av Kraftverksföreningen, en ekonomisk förening vars medlemmar utgörs av elkraftproducenterna. Vattenfall är en av dessa producenter. Vattenfall svarar för 50 procent av elproduktionen i landet och har därmed också 50 procent av rösterna i Kraftverksföreningen.
Enligt sin bolagsordning skall Elberedskap leda och samordna beredskapsplanering, säkerhetstjänst och riskanalys inom svensk elförsörjning. Bolaget har ett samarbetsavtal med NUTEK, men någon skyldighet att svara för beredskapsplanering eller säkerhetsskydd följer inte av avtalet. Beredskapsplaneringen sker i samverkan med sju regionala elområden. Denna samverkan grundas på ett avtal mellan Elberedskap och ett branschföretag i varje region som har åtagit sig att organisera beredskapsplaneringen i respektive elområde. Genom avtalen åtar sig företagen att följa Elberedskaps säkerhetsinstruktion. Instruktionen bygger på FA SÄK, dvs. föreskrifter, anvisningar och allmänna råd som Rikspolisstyrelsen har utfärdat gemensamt med Överbefälhavaren (nu Försvarsmakten). Instruktionen har
upprättats av Elberedskap i samråd med Säkerhetspolisen. Personalkontroll genomförs i dessa fall med biträde av NUTEK.
Beredskapsplaneringen syftar till att trygga elförsörjningen i krig. Regeringen uppdrog den 25 maj 1992 åt Ellagstiftningsutredningen (dir. 1993:93) att redovisa bl.a. riktlinjer för beredskapsverksamheten på elområdet. Utredningen skall lämna förslag om gränsdragningen mellan myndigheternas och andras ansvar för att säkerställa elförsörjningen vid kriser och i krig.
Radio och television
Verksamheten vid Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB regleras i radiolagen (1966:755) och i avtal mellan bolagen och staten. Varje bolag ägs av en stiftelse och stiftelsernas ledamöter utses av regeringen. I ett särskilt avtal mellan bolagen och staten regleras förhållandena vid krig och krigsfara. Om Sverige kommer i krig eller om det råder krigsfara och regeringen förordnar det, skall Sveriges Radio och Sveriges Television bilda självständiga organisationer inom totalförsvaret och lyda direkt under regeringen. Sveriges Utbildningsradios resurser tillförs då de två andra bolagen. I avtalet med staten har bolagen åtagit sig att svara för beredskapsplaneringen för verksamheten vid krig och krigsfara. Bolagen har vidare slutit avtal med Styrelsen för psykologiskt försvar om den verksamheten. Bolagen tillämpar i dag FA SÄK på frivillig basis. Upphandling företas med biträde av Försvarets materielverk.
Sveriges Radio har i dag egen personalkontroll, en kontroll som utförs också för Sveriges Televisions räkning. Det är endast personer i krigsorganisationen som blir föremål för kontrollen, och bland dessa endast de som får tillgång till hemlig information.
Radio- och TV-utsändning bedrivs av Teracom Svensk Rundradio AB. Detta bolag ägs av staten. Dess verksamhet bedrevs tidigare inom Televerket under namnet Televerket Radio.
Enligt ett avtal med staten skall Teracom i krig eller krigsfara följa de anvisningar som regeringen meddelar i fråga om totalförsvar och beredskapsplanläggning. Vidare skall bolaget i enlighet med anvisningar av regeringen, och i samråd med vederbörande statliga myndigheter, utarbeta erforderliga beredskapsplaner för verksamheten under krig och krigsfara.
Teracom skall enligt avtalet jämställas med en myndighet vid tillämpningen av beredskapsförordningen. Bolaget har tolkat detta som att säkerhetsskyddsförordningen och FA SÄK gäller för bolaget.
Ett antal befattningar vid Teracom är placerade i skyddsklass. Bolaget har emellertid ingen egen rätt till personalkontroll. Ärenden om personalkontroll handläggs för bolagets del vid
Kulturdepartementet.
Regeringen har tillsatt en kommitté med uppdrag att göra översyn av vad som bör gälla för radio och television vid krig och krigsfara (dir. 1994:55).
Övrig telekommunikation
Enligt 13 § telelagen (1993:597), som trädde i kraft den 1 juli 1993, kan tillstånd som krävs för att bedriva televerksamhet kombineras med villkor. Ett sådant villkor kan vara en skyldighet för tillståndshavaren att beakta totalförsvarets behov av telekommunikation vid höjd beredskap.
Televerkets tidigare verksamhet har övertagits av ett antal bolag inom Teliakoncernen. Telia AB utgör moderbolag i koncernen. Telias särskilda åligganden regleras i ett avtal med staten från den 18 juni 1993. I avtalet förbinder sig Telia, dock längst till dess frågan har reglerats genom tillståndsvillkor enligt telelagen, att upprätthålla ett säkerhetsskydd i verksamheten som motsvarar det säkerhetsskydd som Televerket upprätthöll enligt säkerhetsskyddsförordningen.
I anslutning till bolagiseringen överfördes Televerkets myndighetsfunktioner på den nyinrättade myndigheten Telestyrelsen, i dag Post- och telestyrelsen. Telia har sedan den 7 januari 1994 genom ett beslut av Telestyrelsen tillstånd att bedriva telefonitjänst i allmänt tillgängligt telenät. Säkerhetsskyddet regleras emellertid alltjämt genom avtalet från den 18 juni 1993.
Postverksamhet
Postverkets tidigare verksamhet övertogs av Posten AB samtidigt som postlagen (1993:1684) trädde i kraft, närmare bestämt den 1 mars 1994. Postverksamheten är inte underkastad tillståndsplikt, men får bedrivas först efter anmälan hos tillsynsmyndigheten. Posten är i dag det enda rikstäckande postbefordringsföretaget på marknaden. Bolaget ägs av staten. Postverkets myndighetsuppgifter överfördes vid bolagiseringen på Telestyrelsen som därför fick sitt nya namn, Post- och telestyrelsen.
I krig och liknande situationer får regeringen meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till rikets försvar eller säkerheten i övrigt. Post- och telestyrelsen får meddela föreskrifter om planering och andra åtgärder som behövs i fredstid för att tillgodose totalförsvarets behov av postkommunikationer. Några sådana föreskrifter har dock inte utfärdats. Bolagets skyldighet att svara för beredskapsplanering och säkerhetsskydd regleras för närvarande i avtal mellan staten och bolaget. Det nuvarande avtalet gäller till och med den 31 december 1996. I avtalet åtar sig Posten, på samma sätt som Telia, att upprätthålla ett
säkerhetsskydd i verksamheten som motsvarar det skydd som Postverket upprätthöll enligt säkerhetsskyddsförordningen.
De försvarshemliga uppgifter som hanteras inom Posten rör inte bara Postens egen verksamhet. I krig skapas en särskild sorteringsorganisation för fältpostadresserad post. För att kunna planera för verksamheten i krig har Posten insyn i hur den militära verksamheten organiseras under krig.
Annan verksamhet av intresse från säkerhetssynpunkt
Den nya kommunallagen (1991:900) har ökat kommunernas möjlighet att själva bestämma sin organisation. Den nya ordningen innebär bl.a. att kommunala organ skall inrikta sig på vad de vill ha producerat och därefter upphandla tjänsten på marknaden bland konkurrerande producenter.
Utvecklingen har vidare lett till en omfattande bolagisering av kommunal verksamhet. Bolagsformen anses ha flera fördelar. Beslutsprocessen blir enklare och interkommunal samverkan underlättas. Bolagiseringen har ibland inneburit att verksamheten fortfarande bedrivs av kommunen under privaträttsliga former, i andra fall att verksamheten har överlåtits till enskilda för fortsatt drift.
Bland landstingens uppgifter är det hälso- och sjukvården som har den största betydelsen för totalförsvaret. Även om behovet av säkerhetsskydd inte gör sig gällande på vårdområdet i lika hög grad som inom andra delar av totalförsvaret, har uppgifter som rör beredskapsplanläggning av hälso- och sjukvården i krig ett klart sekretessvärde.
Skälen för regeringens förslag:
En utgångspunkt vid utformningen av bestämmelser om säkerhetsskydd bör vara att de intressen som lagstiftningen avses slå vakt om skall åtnjuta samma skydd oavsett om verksamheten bedrivs av det allmänna eller av enskilda. Det bör inte heller ha någon betydelse för skyddets omfattning om det allmänna driver verksamheten i traditionella myndighetseller förvaltningsformer eller om det sker genom egna bolag eller i annan associationsrättslig form.
Aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka det allmänna har ett rättsligt bestämmande inflytande
Säkerhetsskyddslagen och dess följdförfattningar bör bli direkt till-lämpliga på företag över vilka det allmänna utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Detta skall anses vara fallet när staten, kommunerna, landstingen eller de kyrkliga kommunerna ensamma eller tillsammans
1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk förening med fler än hälften av samtliga röster i bolaget eller
föreningen eller på något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,
2. har rätt att utse eller avsätta fler än hälften av ledamöterna i styrelsen för ett aktiebolag, en förening eller en stiftelse, eller
3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handelsbolag.
Vid tillämpningen av 1 – 3 skall ett inflytande som utövas av en juridisk person över vilken staten, kommunen, landstinget eller den kyrkliga kommunen bestämmer på det sätt som anges i de nämnda punkterna, anses utövat av staten, kommunen, landstinget eller den kyrkliga kommunen.
Ordalagen är hämtade från 1 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100). Bestämmelsen i sekretesslagen gäller endast för kommuner och landsting. Avgränsningsmetoden bör dock kunna användas även i övriga fall där det allmänna utövar ett bestämmande inflytande över verksamhet som bedrivs i privaträttsliga former.
Genom att säkerhetsskyddslagen blir direkt tillämplig på de nämnda företagen blir ledningen för dessa skyldig att överväga vilket säkerhetsskydd verksamheten kräver med hänsyn till rikets säkerhet och för att förebygga terroristdåd. Rätten att besluta om inplacering av olika anställningar i säkerhetsklasser och om registerkontroll bör dock ligga på myndigheter, kommuner och landsting. Även om säkerhetsskyddslagen blir direkt tillämplig på verksamheten bör det allmänna ha kvar ett övergripande myndighetsansvar för säkerhetsskyddet hos sina företag. Detta behandlas vidare i avsnitt 7.
Till de nu nämnda företagen hör Posten, Telia, Sveriges Radio och Sveriges Television. Även Apoteksbolaget AB, som från beredskaps-synpunkt har ungefär samma ställning som Sveriges Radio, hör till denna grupp av företag.
Enskilda som bedriver verksamhet av betydelse för rikets säkerhet
När det gäller företag som, utan att det allmänna utövar ett bestämmande inflytande eller att en upphandlingssituation föreligger, bedriver verksamhet av betydelse för rikets säkerhet är det, med hänsyn till de väsentliga intressen som lagstiftningen avser att skydda, naturligt att överväga införandet av direkt tillämpliga tvingande lagregler om säkerhetsskydd.
Säkerhetsskyddsutredningen har emellertid stannat för en modell som innebär att lagen blir tillämplig för dessa företag först efter det att ett säkerhetsskyddsavtal har slutits mellan företaget och det allmänna. Om lagen i stället är direkt tillämpbar på dessa företag tvingas de, enligt utredningen, att själva avgöra om den verksamhet de bedriver är av sådan betydelse för rikets säkerhet att lagen gäller för dem. Med
hänsyn till bestämmelsernas generella utformning skulle detta, enligt vad utredningen vidare har anfört, inte vara helt enkelt.
Enligt Säkerhetsskyddsutredningens förslag är det den funktionsansvariga myndigheten enligt beredskapsförordningen (1993:242) som skall företräda det allmänna vid framförhandlandet av säkerhetsskyddsavtalet. Den funktionsansvariga myndigheten har i de fall som nu är aktuella också ålagts ett tillsynsansvar. Utredningen har framhållit det nära samband som råder mellan beredskapsplanläggning och säkerhetsskydd. Medan beredskapsplanläggningen syftar till att få en viss verksamhet att fungera i kris och krig kan säkerhetsskyddet enligt utredningen sägas utgöra en metod för att skydda planläggningen och den tänkta verksamheten från skador och angrepp utifrån.
Den funktionsansvariga myndigheten har enligt beredskapsförordningen ett långtgående ansvar för beredskapsplanläggning och verksamhet inom respektive funktion. Enligt utredningen torde detta bidra till att det hos myndigheten finns betydande insikter inte bara i den verksamhet som bedrivs inom funktionen utan också om sårbarheten och de speciella risker som kan föreligga för angrepp mot det aktuella området. Om en funktionsansvarig myndighet finner att viss verksamhet som bedrivs av enskild har betydelse för rikets säkerhet får myndigheten, enligt utredningen, ta initiativ till att träffa ett säkerhetsskyddsavtal med det aktuella företaget.
Som har redovisats i inledningsskedet av detta avsnitt har Säkerhets-skyddsutredningens förslag mött en del kritik. JO har invänt att det inte är godtagbart utifrån konstitutionella utgångspunkter att genom civil-rättsliga avtal göra en offentligrättslig lagstiftning tillämplig på vissa rättssubjekt. JO har vidare anfört att det ter sig naturligare att ta in hela regleringen om vad som skall gälla i avtalet, och att särskilda regler om avtalets utformning kan införas i säkerhetsskyddslagen och en komplet-terande säkerhetsskyddsförordning.
Post- och telestyrelsen, Uppsala universitet, SAF och Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg har haft invändningar mot att säkerhets-skyddet för de aktuella företagen skall regleras genom avtal. Uppsala universitet har anfört att det egentligen inte finns något förhandlingsutrymme för avtalens utformning och att avtalsfriheten därför framstår som skenbar. SAF har framfört liknande invändningar. Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg har betecknat avtalsmetoden som meningslös eftersom tvångsmedel saknas mot tredskande företag.
Invändningarna är berättigade. Det är svårt att överblicka vilka konsekvenserna av utredningens förslag blir om ett företag som bedriver verksamhet av betydelse för rikets
säkerhet vägrar att sluta ett säker-hetsskyddsavtal. Det är inte utrett att all sådan verksamhet ligger under någon form av tillståndsplikt och att den naturliga konsekvensen därför blir att ett tillstånd för verksamheten vägras eller att ett redan beviljat tillstånd återkallas. Även om några sanktionsmöjligheter för närvarande inte föreslås (avsnitt 7) ligger det ett särskilt värde i en direkt gällande och tvingande lagstiftning. Vid sidan av upphandlingssituationerna, som beskrivs nedan, får man med en sådan lösning ett enhetligt system för regleringen av säkerhetsskyddet hos företagen. Vid en sammantagen bedömning kommer regeringen därför fram till slutsatsen att en direkt tillämplig lag är att föredra.
Säkerhetsskyddsutredningens förslag förutsätter att den funktionsan-svariga myndigheten tar ett initiativ till säkerhetsskyddsavtal när den finner att ett företags verksamhet är av betydelse för rikets säkerhet. Regeringen, som instämmer i vad utredningen har framfört om förutsättningarna för myndighetens medverkan, menar att rollen som initiativtagare är viktig även om författningen görs direkt tillämplig. Myndigheten bör således i förekommande fall erinra företaget om att det omfattas av säkerhetsskyddsregleringen. Regeringens förslag innebär därmed inte att den funktionsansvariga myndigheten får en tyngre börda än vad utredningen föreslagit.
Ett exempel på sådana företag som avses här är Svensk Elberedskap.
Upphandlingssituationer
I de fall där en myndighet avser att begära in anbud eller träffa avtal om upphandling som med hänsyn till rikets säkerhet skall hållas hemlig, skall myndigheten träffa skriftlig överenskommelse med anbudsgivaren eller leverantören om det säkerhetsskydd som behövs i det särskilda fallet.
Den nu beskrivna tekniken för reglering av säkerhetsskyddet vid statlig upphandling har använts under en lång tid och fungerat väl. Till skillnad från vad som gäller för enskilda som bedriver verksamhet av betydelse för rikets säkerhet finns i dessa fall en tydlig negativ konsekvens för företaget av att ett avtal inte träffas. Om anbudsgivaren eller leverantören inte går med på de krav som ställs i säkerhetsskyddshänseenden, blir upphandlingsaffären inte av. Företaget har således ett intresse av att uppfylla säkerhetskraven. Någon ändring av vad som gäller för närvarande föreslås därför inte.
Det skall här betonas att förslaget inte innebär att säkerhetsskyddslagen görs tillämplig genom säkerhetsskyddsavtalet. Vad som skall gälla regleras i avtalet. Om lagen ändå är tillämplig på företaget, exempelvis på grund av att det bedriver verksamhet av betydelse för rikets säkerhet, kan åliggandena enligt lagen inte inskränkas genom
avtalet. Det finns å andra sidan i dessa situationer inget som hindrar att myndigheten träffar ett säkerhetsskyddsavtal med anbudsgivaren eller leverantören för att precisera skyddet till vad som erfordras för den aktuella upphandlingen.
Registerkontroll
Övergång till ett system för säkerhetsklarering
m.m.
Regeringens förslag: Huvuddragen i det nuvarande systemet skall behållas. Benämningen skyddsklass skall ersättas av benämningen säkerhetsklass. Klasserna skall knytas till anställningar i stället för till tjänster. Med anställning skall jämställas annat deltagande i säkerhetskänslig verksamhet. En ny kontroll skall inte alltid vara nödvändig vid byte av anställning.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Statens invandrarverk har kritiserat förslaget. Verket har anfört att säkerhetsprövningen i högre grad skall knytas till person. Enligt verket arbetar man där ofta i arbetslag, vilket medför att ett flertal personer med olika befattningar skall samarbeta över gränserna. I verkets skiftande verksamhet med rådande ekonomisk åtstramning krävs en hög flexibilitet beträffande resursanvändningen. Enligt verket är det därför påkallat med en justering i anknytningsavseende från befattning till person. Övriga instanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i allt väsentligt utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I
Säkerhetsskyddsutredningens uppdrag har ingått att göra jämförelser mellan det svenska systemet för personalkontroll och de system som tillämpas i övriga Västeuropa. En huvudfråga under arbetet med att få fram en ny gemensam reglering på säkerhetsskyddsområdet har därvid varit huruvida ett kontrollsystem som anknyter till olika tjänster skall behållas. Även om den sammantagna bedömningen är att några grundläggande skillnader mellan den svenska personalkontrollen och de utländska systemen inte föreligger, finns det på en punkt en överensstämmelse mellan några av de utländska systemen som skiljer dem från det svenska. Prövningen i dessa utländska system mynnar ut i en bedömning som visar att personen i fråga har godkänts för hantering av sekretessbelagda uppgifter upp till en viss nivå. Ibland manifesteras denna bedömning i utfärdandet av ett särskilt intyg om verkställd säkerhetskontroll, på engelska kallat security clearance.
En sådan kontroll skulle kunna tillämpas så att man t.ex. låter
ett antal olika personer genomgå kontroll och att man sedan, för det fall det blir aktuellt att tillsätta en känslig befattning, väljer någon ur den kretsen. Systemet förefaller dock att vara möjligt endast i teorin. I praktiken måste säkerhetsprövningen knytas till de krav som befattningen eller verksamheten ställer i det särskilda fallet. Dessutom måste lämpligheten avgöras utifrån även andra kriterier än resultatet av en registerkontroll.
Det finns i de utländska system som har granskats en koppling till befattningen på det sättet att arbetsuppgiftens art i det konkreta fallet bestämmer på vilken nivå säkerhetsklareringen skall ske och vilka krav som skall ställas på klareringen. Även om det finns enstaka skäl som talar för att överge kopplingen mellan registerkontrollen och de konkreta arbetsuppgifterna bör således huvuddragen i det nuvarande systemet behållas.
Den skillnad i förhållande till det svenska systemet som utfärdandet av ett skriftligt intyg innebär är visserligen av mer formell än saklig karaktär, men det skulle underlätta ett internationellt utbyte om en säkerhetsprövning som innehåller en registerkontroll dokumenteras. På grundval av en sådan dokumentation skulle sedan en säkerhetsklarering kunna utfärdas, om en framställning om detta görs av annan stat.
Säkerhetsskyddslagen föreslås innehålla en undantagsregel enligt vilken det skall vara möjligt att efter framställan från annan stat göra registerkontroll även i andra fall än då det krävs med hänsyn till svenska intressen. Detta förslag behandlas vidare i avsnitt 6.14.
Lagen bör vidare innehålla en regel om att en registerkontroll får underlåtas i sådana fall där den framstår som obehövlig mot bakgrund av att vederbörande nyligen har genomgått en kontroll och där den nya arbetsuppgiften inte kan anses ställa nya krav. Även i detta syfte är någon form av dokumentation av betydelse.
En regel om att kontrollen skall dokumenteras kan dock ha förordningsform.
Utvecklingen inom arbetsrätten på det offentliga området har lett till att tjänstebegreppet har utmönstrats. Tjänstebegreppet bör därför inte användas heller i detta sammanhang. Då emellertid registerkontrollen, som nyss har redogjorts för, även fortsättningsvis bör ha en anknytning till arbetsuppgifterna är det lämpligt att, såsom har gjorts i andra sammanhang, byta ut begreppet tjänst mot anställning. Med anställning bör jämställas annat deltagande såsom uppdrag, utbildning m.m. i säkerhetskänslig verksamhet. Benämningen säkerhetsklass får anses vara mer adekvat än begreppet skyddsklass.
Kriterierna för registerkontroll
Regeringens förslag: Registerkontroll skall kunna göras inte endast när det gäller skydd mot röjande av uppgifter
som omfattas av sekretess av hänsyn till Sveriges säkerhet utan också när det gäller skyddet mot terrorism.
Utredningens förslag stämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna:
Remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det i huvudsak utan erinran.
Skälen för regeringens förslag:
För vilka skyddsintressen skall det göras kontroll ?
SÄPO-kommittén har i sitt slutbetänkande Säkerhetspolisens arbets-metoder, personalkontroll och meddelarfrihet (SOU 1990:51) föreslagit att personalkontroll skall få ske även för andra ändamål än i dag. Kommittén har pekat på förekomsten av befattningshavare med arbetsuppgifter som är känsliga från säkerhetssynpunkt, även om inte sekretessbelagda uppgifter delges dem. Dit hör exempelvis flygplatspersonal. Kommittén har framhållit att en utvidgning av personalkontrollen skulle ligga i linje med de förpliktelser som Sverige har genom anslutandet till olika internationella konventioner om terrorism (bet. s. 232). Enligt SÄPO-kommittén bör således även risken för terroristhandlingar och annan liknande säkerhetshotande verksamhet utgöra grund för personalkontroll.
Utgångspunkten för Säkerhetsskyddsutredningens arbete har enligt direktiven varit att överväga en utvidgning av personalkontrollsystemet i överensstämmelse med SÄPOkommitténs förslag. En utvidgning av personalkontrollförfarandet till att omfatta också ett skydd mot terrorism har därvid föreslagits. Regeringen anser liksom SÄPOkommittén och Säkerhetsskyddsutredningen att en sådan utvidgning är påkallad. Frågan om behovet av registerkontroll i dessa fall behandlas vidare i avsnitt 6.3.2.
En annan fråga som förtjänar att ställas i detta sammanhang är huruvida förfarandet med registerkontroll, inom ramen för säkerhets-skyddssystemet, skall omfatta totalförsvarspliktiga som i fredstid anför-tros vapen eller annan militär materiel som kan användas vid brottslig verksamhet. Det måste anses mycket angeläget att från samhällets sida i möjligaste mån förebygga att dokumenterat våldsbenägna personer får tillgång till vapen som kan utnyttjas för allvarliga brott, eller att de får en utbildning som kan användas för liknande syften. Denna angelägenhet har emellertid mer karaktären av ett allmänt intresse av att förhindra personer från att få anställningar eller motsvarande som de inte är lämpade för. Problemet bör inte lösas inom ramen för det registerkontrollförfarande som nu behandlas, utan genom ändringar i polisregisterförfattningarna.
Vilka är riskfaktorerna ?
Att lämna en uttömmande uppräkning av de olika omständigheter som kan vara av betydelse vid en prövning av någons pålitlighet från säkerhetssynpunkt och att inbördes rangordna dessa efter betydelse, är inte möjligt. Bland de omständigheter som kan ha betydelse bör emellertid särskilt nämnas personliga förhållanden som kan utnyttjas i utpressningssyfte, dålig ekonomi som kan fresta till brottsliga handlingar, redan dokumenterad kriminalitet, samröre med kriminella kretsar, sådana förbindelser med utländska medborgare och resor i utlandet som kan ha resulterat i kontakter med främmande underrättelseorganisationer eller förbindelser med utländska eller inhemska organisationer som bekänner sig till våld och terrorism eller som på annat sätt hotar samhällsordningen. Det bör betonas att det inte är självklart att faktorer av dessa slag skall vara diskvalificerande i ett enskilt fall. Något fastställande av mer allmänna normer för vad som bör accepteras eller inte är det således inte frågan om. Det handlar endast om att ange några av kriterierna för bedömningen.
Anknytningen till anställning
Klassningssystemet när det gäller tillgången till
sekretessbelagda uppgifter
Regeringens förslag: Huvuddragen i den nuvarande klassindelningen behålls. Klassernas numrering ändras från 1 A, 1 B och 2 till 1, 2 respektive 3. Grunden för placering i den lägsta klassen, säkerhetsklass 3, ändras i syfte att minska antalet kontrollerade. Även grunden för placering i säkerhetsklass 1 skall justeras något.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna har utöver den kritik som redovisats i avsnitt 6.1 och som har viss giltighet även i detta avsnitt lämnat förslaget utan erinran.
Bakgrund: Till skyddsklass 1 A räknas i dag tjänster som innebär att befattningshavaren i stor omfattning får ta del av sådana sekretessbelagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet som berör en större eller särskilt väsentlig del av totalförsvaret. Skyddsklass 1 B omfattar tjänster där befattningshavaren annars i en omfattning som inte är obetydlig får del av sekretessbelagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet. Till den lägsta klassen, skyddsklass 2, hör tjänster där befattningshavaren antingen i obetydlig omfattning får del av sekretessbelagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet eller i en omfattning som inte är ringa får del av andra sekretessbelagda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet.
Enligt en enkät som SÄPO-kommittén gjorde under våren 1989 fanns det ca 1 000 tjänster i skyddsklass 1 A, ca 10 000 i skyddsklass 1 B och ca 400 000 i skyddsklass 2. Av tjänsterna i klass 2 var den helt övervägande delen hänförliga till försvaret och krigsplaceringen av värnpliktiga. I dessa siffror ingick sålunda även med tjänster jämställda uppdrag. När det gäller antalet skyddsklassade tjänster torde inte några mer betydande förändringar ha skett sedan SÄPO-kommitténs arbete avslutades. Under år 1991 gjordes drygt 87 000 personalkontroller, varav ca 480 gällde klass 1 A, 6 700 klass 1 B och 80 500 klass 2. Verksamhetsåret 1992/93 gjordes betydligt fler kontroller. Ökningen skall enligt uppgift ha berott på genomförda omläggningar av försvarets datasystem. Under verksamhetsperioden 1993/94 gjordes 133 429 kontroller, varav 924 avseende personer i skyddsklass 1 A, 6 026 personer i skyddsklass 1 B och 126 479 personer i skyddsklass 2.
Skälen för regeringens förslag: En huvudfråga under arbetet med en ny reglering av säkerhetsskyddet har, som nämnts i avsnitt 6.1, varit huruvida ett system som anknyter till olika tjänster skall behållas eller om kontrollen i stället skall anknyta till person. Enligt vad som har framförts där bör huvuddragen i det nuvarande systemet behållas. Som redovisas närmare nedan kan dock grunden för placering i den lägsta säkerhetsklassen göras något snävare för att åstadkomma ett lägre antal kontroller. Även den högsta klassen, säkerhetsklass 1, kan behöva en mindre justering.
Några mer ingripande förändringar bör dock inte genomföras. För enkelhetens skull föreslås att de olika klasserna 1 A, 1 B och 2 tilldelas nummer 1, 2 respektive 3.
Det är angeläget att få ned det stora antal kontroller som i dag genomförs, framför allt när det gäller den kategori som för närvarande motsvaras av skyddsklass 2. Det förhållandet att även anställda inom kommuner och landsting samt riksdagen och dess myndigheter föreslås omfattas av de nya kontrollreglerna understryker detta behov. Preciseringen av vilka anställningar som skall ingå i den föreslagna säkerhetsklass 3 bör därför göras snävare.
Definitionen bör bl.a. ta sikte på vilka följder ett eventuellt röjande av de sekretessbelagda uppgifterna får för rikets säkerhet i det konkreta fallet. Självfallet är detta en svår uppgift, varför alltför stora krav på konkretion inte kan ställas.
I säkerhetsklass 3 bör i fortsättningen de anställningar placeras där befattningshavaren får del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet, om ett röjande av de sekretessbelagda uppgifterna kan antas medföra men för rikets säkerhet som inte endast är ringa.
Det är naturligtvis tänkbart att effekterna av en sådan precisering blir begränsade, särskilt eftersom redan det förhållandet att uppgifterna är sekretessbelagda innebär att man har gjort bedömningen att det finns risk för skada om de
röjs för obehöriga. Förslaget innebär emellertid ett krav på att skadan måste vara av en viss storlek. Vidare leder en ny lydelse av grunden till att myndigheterna tvingas att på nytt och utifrån något ändrade förutsättningar göra en prövning av behovet av placering i säkerhetsklass.
När det gäller de högre säkerhetsklasserna får det antas att det alltid föreligger en risk för betydande skada om sekretessbelagda uppgifter röjs för obehöriga, eftersom de tar sikte på uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet. Något motsvarande skaderekvisit är därför inte påkallat för dessa.
Enligt den nuvarande ordningen gäller klass 1 A uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet som berör en större eller särskilt väsentlig del av totalförsvaret. Skäl saknas att ha kvar formuleringen som hänvisar till totalförsvaret. Till denna klass bör hänföras samtliga anställningar som innebär att den som anlitas i stor omfattning får del av sekretessbelagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet.
Registerkontroll till skydd mot terrorism
Regeringens förslag: Sådan kontroll som behövs för att förebygga terrorism och som inte skall följa redan av att en anställning är placerad i säkerhetsklass, skall få göras endast om det finns särskilda skäl. Denna prövning skall, utom såvitt avser riksdagen och dess myndigheter, göras av regeringen. Någon indelning i olika säkerhetsklasser skall inte göras när det gäller de personkategorier som kontrolleras på grund av risken för terrorism.
Utredningens förslag stämmer överens i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Telia AB och Säkerhetspolisen (SÄPO) har anfört att registerkontroll till skydd mot terrorism bör hänföras till en egen säkerhetsklass. I övrigt har förslaget tillstyrkts eller lämnats i huvudsak utan erinran.
Skälen för regeringens förslag:
En möjlighet till
registerkontroll skall tillämpas med återhållsamhet. För detta talar främst hänsynen till den personliga integriteten men också praktiska skäl. När det gäller tillgången till hemliga uppgifter föreligger inga större svårigheter att avgränsa vare sig arten av information eller personkretsen. Utvidgningen av säkerhetsskyddet och registerkontrollen till ett skydd mot terrorism för däremot med sig besvärliga gränsdragningsproblem. Den innebär samtidigt en risk för en betydande ökning av antalet registerkontroller.
SÄPO-kommittén har föreslagit (SOU 1990:51) att en indelning i olika klasser skall ske också när det gäller registerkontroll till skydd mot terrorism. Utan att ange några mer bestämda förslag till indelning har kommittén föreslagit
vissa riktlinjer för hur avgränsningen bör göras (a.a. s. 315 f). Säkerhetsskyddsutredningen har haft som en av sina huvuduppgifter att avgränsa den personkrets som skall kunna kontrolleras av annan anledning än tillgången till hemlig information. De av SÄPO-kommittén föreslagna riktlinjerna, vilka inte närmare kommer att redovisas här, visar på svårigheterna med att avseende skyddet mot terrorism göra en motsvarande avgränsning som den i frågan om kontroll på grund av tillgången till hemlig information. Till avgränsningssvårigheterna kommer att omständigheter av betydelse för bedömningen av risken för att en person skulle komma att göra sig skyldig till terroristhandlingar sannolikt skiljer sig något från faktorer som kan vara av vikt vid bedömningen av om en person kan komma att röja hemlig information av betydelse för rikets säkerhet.
Vad man vill stoppa är presumtiva terrorister. Dokumenterad vålds-kriminalitet eller samröre med terroristorganistationer är troligen viktigare bedömningsgrunder än ekonomiska trassligheter och eventuella missbruksproblem som inte återspeglas i kriminalregistret. Faktorer av det senare slaget har däremot erfarenhetsmässigt visat sig kunna vara betydelsefulla för t.ex. personers villighet att låta sig värvas av främmande länders underrättelseorganisationer. Registerslagningens omfattning när det gäller skyddet mot terrorism kommenteras vidare i avsnitt 6.5.
I de länder där en registerkontroll genomförs till skydd mot terrorism och vars system Säkerhetsskyddsutredningen har studerat, görs kontrollen vanligen utanför den egentliga personalkontrollens ram.
Mot bakgrund av det anförda bör den nuvarande inriktningen av registerkontrollen behållas i framtiden. Som huvudregel bör således registerkontroll endast få ske i fråga om personer som på grund av sina arbetsuppgifter har tillgång till hemliga uppgifter av betydelse för rikets säkerhet. Säkerhetsklassningen bör vara förbehållen dessa grupper. Registerkontrollen avseende terroristskyddet, som alltså föreslås bli utförd endast när det finns särskilda skäl, bör ske under särskilda former och vara inriktad på omständigheter som har särskild betydelse för bedömningen av risker för terroristaktioner.
Erfarenhetsmässigt har riskerna för terroristaktioner varit stora vid flygplatser. För dessa gäller lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats. Enligt lagen får vissa särskilda kontrollåtgärder vidtas på flygplats till förekommande av brott som utgör en allvarlig fara för säkerheten vid luftfart (1 §). För att söka efter vapen eller andra föremål som är ägnade att komma till användning vid brott mot luftsäkerheten får väskor och andra slutna förvaringsställen inom flygplatsens område undersökas. Vidare får flygpassagerare och andra personer som uppehåller sig inom området kroppsvisiteras (3 §). Det
framstår som en brist att registerkontroll av de anställda inte är tillåten.
Skyddet mot terroristhandlingar bör emellertid inte begränsas till flygplatser. I lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. (skyddslagen) finns bestämmelser om åtgärder till skydd mot sabotage, terrorism, spioneri och andra fall av röjande av hemliga uppgifter inom totalförsvaret. Om allmänhetens tillträde till eller rätt att utnyttja en anläggning, ett område, ett fartyg eller ett luftfartyg behöver begränsas för något av dessa ändamål, får bestämmas att anläggningen, området, fartyget eller luftfartyget skall utgöra skyddsobjekt (3 §).
Genom att kunna förordna att personal vid anläggningar som utgör skyddsobjekt enligt skyddslagen och vid flygplatser får underkastas registerkontroll kan man på ett relativt tydligt sätt åstadkomma en begränsning som medför att registerkontroll bara får ske beträffande personal med arbetsuppgifter som har särskild betydelse från säkerhets-synpunkt.
Det kan diskuteras om det inte är tillräckligt att låta skyddslagen ensam utgöra avgränsningen. Att flygplatserna omfattas är emellertid av så stor vikt att denna avgränsning inte bör få bero på om de även i framtiden kommer att omfattas av beslut enligt skyddslagen.
Även om kontroll av personalen vid flygplatser och skyddsobjekt i dag framstår som mest angelägen, bör det finnas en möjlighet att på kort tid utsträcka omfattningen av denna kontroll. Den militära hotbilden kan förändras och målen för terroristaktioner kan bli andra än de är för närvarande. Vi föreslår därför att det i lagen anges att registerkontroll till skydd mot terrorism får ske om det finns särskilda skäl, medan bestämmelser om när särskilda skäl skall anses föreligga kan ha formen av tillämpningsföreskrifter. Genom angivandet av att det krävs särskilda skäl kommer kravet på en restriktiv tillämpning till uttryck i lagen.
Registerslagningens omfattning när det gäller
tillgången till sekretessbelagda uppgifter
Uppgifter från Säkerhetspolisens register (SÄPO-registret)
Regeringens förslag: Uppgifter från SÄPO-registret skall kunna lämnas ut vid registerkontroll i alla säkerhetsklasser.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i allt väsentligt utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: SÄPO-registret är ett register som är avsett för den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m.m.
Registret har det dubbla ändamålet att tjäna som
spaningsregister för Säkerhetspolisens verksamhet och att vara underlag för det som i dag heter personalkontroll.
Enligt 2 kap. 3 § regeringsformen får anteckningar om en medborgare i ett allmänt register inte grundas enbart på hans politiska åskådning, om han inte har gett sitt samtycke till att anteckning sker. I enlighet med detta förbud mot politisk åsiktsregistrering föreskrivs i 2 § andra stycket personalkontrollkungörelsen (1969:446) att anteckning i SÄPOregistret inte får ske enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på något annat sätt gett uttryck för en viss politisk uppfattning. Bestämmelsen har kompletterats med öppna och hemliga föreskrifter av regeringen.
Enligt de öppna föreskrifterna skall anteckning ske i SÄPOregistret av uppgifter om medlemmar eller sympatisörer i organisationer och grupper som kan befaras här i riket eller i andra stater bedriva eller ha bedrivit politisk omstörtningsverksamhet, vari ingår utnyttjande av våld, hot eller tvång. Till dessa grupper hör bl.a. terroristorganisationer.
Enbart en uppgift om att någon tillhör en organisation som i sitt program har angett att den skall verka för att omvandla samhället med våld är dock inte tillräcklig för registrering. Anteckning får bara ske om någon medlem eller sympatisör genom sina åtgärder har gett anledning till misstanke om att han kan vara beredd att delta i verksamhet som innebär fara för rikets yttre säkerhet eller som syftar till att med våld förändra det demokratiska statsskicket. I de hemliga föreskrifterna ges mer preciserade anvisningar för i vilka fall registrering får ske av medlemmar och sympatisörer som hör till den sistnämnda kategorin.
Det kan konstateras att SÄPO-registret, även om det har också andra ändamål än att tjäna som underlag för den nuvarande personalkontrollen, innehåller uppgifter som i hög grad är relevanta för den säkerhetsprövning som är kontrollens syfte.
När prövningen avser någon av de från säkerhetssynpunkt känsligaste befattningarna, dvs. i föreslagna säkerhetsklasserna 1 och 2, bör uppgifter kunna lämnas ut från SÄPO-registret i samma utsträckning som för närvarande, nämligen om det framstår som antagligt att uppgifterna har relevans för säkerhetsprövningen.
SÄPO-kommittén har föreslagit (SOU 1990:51) att uppgifter från SÄPO-registret inte skall få läggas till grund för bedömning i andra fall än de som gäller befattningar i dagens skyddsklass 1 A och 1 B. Mot förslaget har under remissbehandlingen invänts att detta i praktiken skulle innebära att uppgifter om samröre med utländska underrättelseorganisationer eller med kända terrorister i vissa fall inte skulle kunna lämnas ut vid en säkerhetsprövning. Till de nämnda fallen kan fogas registeruppgifter om eventuella kontakter med politiska
extremistorganisationer. Även om uppgifter i SÄPO-registret kan vara av särskilt integritetskänslig art, bör därför någon inskränkning på det sätt som SÄPO-kommittén har föreslagit inte genomföras.
Andra polisregisteruppgifter
Regeringens förslag: Inga begränsningar föreslås i de båda högsta klasserna, dvs. säkerhetsklass 1 och 2. I fråga om säkerhetsklass 3 skall uppgifter kunna lämnas ut från person- och belastningsregistret (PBR). Med stöd av en undantagsregel skall regeringen i enskilda fall, om det finns synnerliga skäl, kunna besluta att även andra uppgifter får lämnas ut.
Utredningens förslag stämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i allt väsentligt utan erinran.
Bakgrund: Vid den nu förekommande personalkontrollen sker sökning, förutom i SÄPO-registret, också i person- och belastningsregistret (PBR). PBR innehåller uppgifter om ådömda påföljder och om att någon är skäligen misstänkt för brott. Vid personalkontroll rörande befattningar i de nuvarande skyddsklasserna 1 A och 1 B får alla tillgängliga uppgifter som anses relevanta lämnas ut från PBR och övriga polisregister. Till de övriga polisregistren hör olika spaningsregister. I skyddsklass 2 gäller vissa begränsningar som gör att inte alla uppgifter som har relevans får lämnas ut. Enligt den nu gällande personalkontrollkungörelsen får Rikspolisstyrelsen (RPS) beträffande den som innehar eller avses tillträda en tjänst i den lägsta skyddsklassen lämna ut uppgifter ur polisregister om att den kontrollerade
1. dömts eller är misstänkt för brott som avses i 1 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål eller annars för brott som avses i 3, 4 eller 6 kap., 8 kap. 5 eller 6 §, 12 kap. 1 eller 3 §, 13 kap. eller 16 kap.1 – 6 §§brottsbalken eller 1 eller 3 § narkotikastrafflagen (1968:64),
2. annars dömts eller är misstänkt för sådan handling eller försök eller förberedelse därtill som innefattar brott mot rikets säkerhet eller som syftar till och är ägnad att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat, eller
3. genom sin verksamhet eller annars kan befaras vara beredd att deltaga i sådan handling som avses under 1 eller 2.
Är en sådan tjänst som nyss har redogjorts för förenad med bevakningsuppgift, chefsskap för förråd eller kassaförvaltning eller ansvar för penningmedel, får RPS därutöver på
framställan lämna ut uppgift ur polisregister om att den som innehar eller avses tillträda tjänsten under de närmaste tio åren har dömts för brott som avses i 8 – 11 eller 14 kap., 16 kap. 17 §, 17, 18 eller 20 – 22 kap. brottsbalken, 3 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 1 eller 3 § narkotikastrafflagen (1968:64)) eller 10 kap. 2 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.
Skälen för regeringens förslag:
Säkerhetsklass 1 och 2
De befattningar som kommer att höra till de nu föreslagna två högsta klasserna, säkerhetsklasserna 1 och 2, är av så säkerhetskänslig art att alla tillgängliga uppgifter i polisregistren bör få lämnas ut. I likhet med vad som i praktiken gäller i dag kommer dock endast uppgifter som bedöms vara relevanta att få lämnas ut. Närmare kommentarer om detta krav lämnas i avsnitt 6.8.
Säkerhetsklass 3
Det måste alltid tillmätas en viss betydelse från säkerhetssynpunkt att en person som skall anförtros hemliga uppgifter har gjort sig skyldig till kriminalitet av mer allmänt och inte alltför bagatellartat slag. I avsnitt 6.4.1 har föreslagits att uppgifter i SÄPO-registret skall få lämnas ut avseende alla säkerhetsklasserna. Möjligheten att inhämta polisregisteruppgifter när det gäller anställningar i den lägsta säkerhetsklassen bör nu ändras på så att även alla nödvändiga uppgifter i PBR omfattas.
En möjlighet bör vidare öppnas för att i särskilda undantagsfall lämna ut uppgifter i större utsträckning än som har sagts i det föregående. Det kan inte anses ligga i linje med registerkontrollens syfte att man av formella skäl är förhindrad att lämna ut en uppgift som uppenbarligen har relevans i ett enskilt kontrollärende. En sådan regel medför när det gäller de kontrollerade att andra polisregister än SÄPO-registret och PBR kan användas. Vad den innebär för anhöriga till den kontrollerade och för dem som kontrolleras på grund av risken för terrorism berörs i avsnitt 6.4.4 respektive 6.5. Undantagsregeln bör förenas med ett krav på stor restriktivitet vid dess tillämpning. Ett villkor bör därför vara att det finns synnerliga skäl för att låta registerkontrollen omfatta även andra uppgifter. Någon möjlighet att utfärda undantagsregler av generell karaktär skall inte finnas. I stället bör regeringen i varje enskilt fall med prövning av samtliga därvid föreliggande omständigheter kunna bestämma om en utvidgad rätt till uppgifter.
Särskild personutredning
Regeringens förslag: En särskild personutredning skall genomföras i de två högsta säkerhetsklasserna.
Utredningen skall omfatta en undersökning av den kontrollerades ekonomiska förhållanden. Personliga förhållanden i övrigt skall utredas i den omfattning som behövs.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens
Remissinstanserna har inte haft någon erinran.
Skälen för regeringens förslag:
Utredning om ekonomiska förhållanden
Enligt 2 § personalkontrollkungörelsen skall vid kontroll avseende den nu befintliga skyddsklass 1 A en särskild personutredning företas, om detta inte är obehövligt med hänsyn till omständigheterna. De uppgifter som kommer fram vid en sådan utredning skall tillföras Säkerhetspolisens register (SÄPO-registret). Inom ramen för personutredningen görs för närvarande en viss undersökning av den kontrollerades ekonomiska förhållanden.
Det är viktigt att kontrollen inte blir schablonmässig. Den bör inriktas på alla omständigheter som i det särskilda fallet är av vikt vid bedömningen av en persons pålitlighet från säkerhetssynpunkt. Med hänsyn till den betydelse som de ekonomiska faktorerna erfarenhetsmässig har bör en utredning om ekonomiska förhållanden göras i större utsträckning än för närvarande. Av resursskäl framstår det dock som nödvändigt att begränsa en sådan undersökning till de fall där det är särskilt viktigt. En utredning om ekonomiska förhållanden bör vara ett obligatoriskt inslag endast när det gäller de känsligaste befattningarna, närmare bestämt säkerhetsklasserna 1 och 2.
För att en särskild personutredning skall få göras krävs att den som avses har gett sitt samtycke. Frågan om samtycke kommenteras närmare i avsnitt 6.6. Om samtycke föreligger bör det inte finnas några hinder mot att man företar en så omfattande utredning som anses motiverat.
I första hand bör ansvaret för den ekonomiska utredningen ligga hos den som har beslutat om registerkontroll. Närmare bestämmelser om vilket organ som skall utföra den särskilda personutredningen och om formerna för utredningens genomförande kan meddelas genom tillämpningsföreskrifter.
Enligt 2 § tredje stycket personalkontrollkungörelsen skall uppgifter som har kommit fram vid en personutredning föras in i SÄPO-registret. En motsvarande bestämmelse torde inte behövas i framtiden. Förutsätt-ningarna för att de uppgifter
som har kommit fram skall antecknas i SÄPO-registret bör i stället vara de samma som för anteckning i SÄPO-registret över huvud taget. Att uppgifterna ändå kan omfattas av sekretess följer av 9 kap. 17 § första stycket 2 sekretesslagen (1980:100).
Utredning om personliga förhållanden i övrigt
Enligt den nuvarande ordningen gör Säkerhetspolisen inom ramen för den särskilda personutredning som avser skyddsklass 1 A en viss utredning av även andra personliga förhållanden än de ekonomiska. Den kontrollen omfattar normalt en kontroll av uppgivna personliga data, en slagning i körkortsregistret för en kontroll av om vederbörande har blivit omhändertagen enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. samt, om det finns anledning till det, samtal med referenter. En utredning om någons personliga förhållanden i denna omfattning är särskilt integritetskänslig och bör bara komma i fråga i de fall där det framstår som absolut nödvändigt.
Närmare bestämmelser om vilket organ som skall utföra den särskilda personutredningen och om formerna för utredningens genomförande kan, som har anförts tidigare, meddelas genom tillämpningsföreskrifter.
När det gäller införande i SÄPO-registret av de uppgifter som framkommit vid utredningen och frågan om sekretess för uppgifterna hänvisas till vad som har sagts om de ekonomiska förhållandena.
Kontroll av anhöriga
Regeringens förslag: Vid registerkontroll som avser säkerhetsklasserna 1 och 2 skall uppgifter i polisregister om den kontrollerades make eller sambo kunna lämnas ut, om det är oundgängligen nödvändigt. Med stöd av en undantagsregel skall regeringen i enskilda fall kunna besluta att även andra uppgifter om anhöriga får lämnas ut, om det finns synnerliga skäl för det.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Försvarsmakten har anfört att kontrollen av de anhöriga bör ha samma omfattning som kontrollen av huvudpersonen. Övriga instanser har i allt väsentligt lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: En särskild fråga är om en persons lämplighet från säkerhetssynpunkt kan påverkas av förhållanden som inte direkt gäller den kontrollerade själv utan anhöriga till denne. I regel avses då en make eller sambo eller andra nära anhöriga.
Enligt den nuvarande ordningen förekommer det att uppgifter
i polisregister som gäller en anhörig till den kontrollerade lämnas ut vid personalkontroll. Något uttryckligt författningsstöd för detta finns inte, men förfarandet har ansetts ha visst stöd i att upplysningar får lämnas ut ”beträffande” den kontrollerade.
En sak är att en uppgift rörande en viss person kan innefatta uppgifter även om en annan. Särskilt i spaningssammanhang förekommer det att kontakter och samröre med andra personer bedöms som viktiga för utredningen och att uppgifter om sådana förhållanden därför antecknas i spaningsregister. Sådana uppgifter kan vara av betydelse för en viss persons pålitlighet. De bör därför kunna lämnas ut i ett registerkontrollärende i samma utsträckning som andra uppgifter om den kontrollerade.
En annan sak är däremot mer självständiga anteckningar om en annan person. Frågan är om t.ex. uppgifter om att en anhörig har dömts för ett brott bör få lämnas ut i ett ärende om registerkontroll. Vad som sägs i det följande tar sikte på denna typ av uppgifter.
Uppgifter om någon utanför den allra närmaste familjekretsen kan inte anses ha så stor betydelse att de bör få lämnas ut. Att som förekommer på en del håll utomlands schablonmässigt utsträcka kontrollen så att den omfattar en så utvidgad krets bör alltså inte komma i fråga. I regel torde också sådana polisregisteruppgifter som eventuellt förekommer om föräldrar och barn till den kontrollerade sakna betydelse.
När det gäller en make eller sambo till den kontrollerade föreligger däremot normalt särskilda lojalitets- och beroendeförhållanden. I andra sammanhang tillmäts sådana släktskapsförhållanden sålunda en särskild relevans. Det bör därför finnas utrymme för att ta med uppgifter rörande sådana anhöriga även i prövningen av den kontrollerades pålitlighet från säkerhetssynpunkt. I princip bör därvid uppgifter av samma art som när det gäller den kontrollerade själv kunna inhämtas. Därmed bör även uppgifter från SÄPO-registret kunna lämnas ut. Utgångspunkten måste dock vara att möjligheten skall tillämpas restriktivt. Utlämnande av uppgifter som rör en make eller sambo skall som huvudregel kunna ske endast om det är oundgängligen nödvändigt och bara för kontroll som gäller säkerhetsklass 1 eller 2.
I avsnitt 6.4.2 har föreslagits en undantagsregel som innebär att regeringen i enskilda fall om det finns synnerliga skäl kan besluta att uppgifter i större omfattning än som annars är medgivet får lämnas ut. Med stöd av denna bestämmelse kommer således i en del fall även sådana uppgifter om andra anhöriga än make eller sambo att kunna lämnas ut. En annan konsekvens av undantagsregeln är att uppgifter om anhöriga till den som avses i säkerhetsklass 3 kan få lämnas ut om synnerliga skäl för detta finns. Med stöd av undantagsregeln kan också andra uppgifter än sådana som finns i olika
polisregister få lämnas ut beträffande en make eller sambo. Arten och omfattningen av dessa uppgifter kan naturligtvis variera.
Vad som nu har sagts tar sikte på frågan huruvida uppgifter som finns i något polisregister eller som annars har framkommit vid en särskild personutredning skall få lämnas ut. Något hinder mot att uppgifter om anhöriga skaffas in på annat sätt, exempelvis genom att den som har beslutat om registerkontroll ställer frågor till den som säkerhetsprövningen avser föreligger naturligtvis inte.
Registerslagningens omfattning vid kontroll till
skydd mot terrorism
Regeringens förslag: Kontroll till skydd mot terrorism begränsas till uppgifter i säkerhetspolisens register och uppgifter i person- och belastningsregistret om dom eller misstanke om narkotikabrott och grovt narkotikabrott (1 och 3 §§narkotikastrafflagen [1968:64]), brott mot 37 § vapenlagen (1973:1176) samt vissa – brott mot liv och hälsa (3 kap. brottsbalken), – brott mot frihet och frid (4 kap. brottsbalken), – sexualbrott (6 kap. brottsbalken), – tillgreppsbrott (8 kap. brottsbalken), – oredlighetsbrott (9 kap. brottsbalken), – skadegörelsebrott (12 kap. brottsbalken), – allmänfarliga brott (13 kap. brottsbalken), – brott mot allmän ordning (16 kap. brottsbalken), – brott mot allmän verksamhet m.m. (17 kap. brottsbalken), – högmålsbrott (18 kap. brottsbalken) och – brott mot rikets säkerhet (19 kap. brottsbalken).
Med stöd av den tidigare nämnda undantagsregeln skall regeringen i enskilda fall om det finns synnerliga skäl kunna besluta att även andra uppgifter får lämnas ut.
Utredningens förslag: Kontroll till skydd mot terroristaktioner begränsas till kontroll av uppgifter i polisregister om brott mot rikets säkerhet, våldsbrott, brott som innefattar allvarlig skadegörelse samt allmänfarliga brott.
Remissinstanserna: Säkerhetspolisen (SÄPO) har anfört att samtliga uppgifter om brott i person- och belastningsregistret bör få lämnas ut. I varje fall bör enligt SÄPO, utöver de föreslagna uppgifterna, dom eller misstanke om brott enligt 8 kap. 1, 2 och 7 §§, 9 kap. 1, 3 och 4 §§, 14 kap. 1 § samt 16 - 20 kap. brottsbalken få lämnas ut. Försvarsmakten har framhållit att även brott enligt 6 kap. 1 § och 4 § andra stycket brottsbalken bör omfattas av registerkontrollen. Åklagarmyndigheten
i Malmö har pekat på att brotten enligt 16 kap. 1 – 3 §§ och
17 kap. 1 § brottsbalken bör omfattas för att ge en mer fullständig kontroll. Åklagarmyndigheten i Stockholm har anfört att
registerkontroll till skydd mot terrorism bör få ske i åtminstone samma omfattning som kontroll enligt säkerhetsklass 3. Alternativt bör kravet i undantagsregeln sänkas från synnerliga till särskilda skäl och prövningen av om undantagsregeln är tillämplig få ankomma på den myndighet som prövar utlämnandefrågan i övrigt, och inte på regeringen. Svensk
Elberedskap AB har yttrat att skyddet mot terrorism endast kan
fylla en funktion om samtliga brottskategorier omfattas av kontrollen, liksom uppgifter om en make eller sambo.
Luftfartsverket har förordat att även uppgifter om ekonomisk
brottslighet skall få lämnas ut. Slutligen har Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering (DO) anfört att det mot bakgrund av
regleringens angivna syfte finns goda skäl att till uppräkningen av vilka brott som skall omfattas foga misstankar och dom om brott som avses i 16 kap.8 och 9 §§brottsbalken samt dom i vilken straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken har tillämpats. Övriga instanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i huvudsak utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: En uppgift om att en person har gjort sig skyldig till t.ex. förskingring kan ha betydelse för den säker-hetsmässiga pålitlighetsbedömningen av en person som avses få tillgång till sekretessbelagd information. Det kan finnas risk för att en sådan person ger efter för påtryckningar av olika slag av rädsla för att uppgiften sprids. För bedömningen av risken för olika terroristhandlingar får sådana uppgifter emellertid anses ha en avsevärt mer begränsad betydelse. När det gäller tillgången till hemlig information måste dessutom inte bara risken för ett uppsåtligt brott tas i beaktande, utan även risken för att uppgifterna röjs genom ren obetänksamhet eller liknande. Av den anledningen kan exempelvis en uppgift om alkoholmissbruk ha betydelse för en kontroll av sådana personer. Samma värde kan den typen av uppgifter inte tillmätas när det gäller bedömningen av risken för olika terroristhandlingar.
Det anförda leder till ståndpunkten att kontrollen till skydd mot terrorism måste vara mer begränsad än när det gäller kontroll i andra fall, och dessutom mer specialiserad. En faktor av central betydelse är självfallet om det föreligger en anknytning till någon känd terroristorganisation eller någon annan sammanslutning från vilken det finns anledning att befara allvarlig brottslighet som innefattar våld eller skadegörelse. Även kontakter med främmande länders säkerhetstjänster är naturligtvis av intresse. Uppgifter bör således vid kontroll i detta syfte kunna lämnas ut från SÄPOregistret.
Utöver dessa uppgifter bör också anteckningar om att den kontrollerade tidigare har dömts för olika våldsbrott eller allvarlig skadegörelse eller om att det finns anledning till misstanke om sådan brottslighet kunna lämnas ut. Dessa uppgifter bör kunna lämnas ut från person- och belast-
ningsregistret. Några uppgifter från övriga polisregister eller om personliga förhållanden i övrigt kan inte anses nödvändiga för den nu aktuella bedömningen. Normalt kan inte heller olika uppgifter om en make eller sambo tillmätas sådan relevans att de skall få lämnas ut.
Liksom i tidigare nämnda fall av registerkontroll föreslås emellertid att det med stöd av en undantagsregel skall vara möjligt att om det föreligger synnerliga skäl få ut även andra uppgifter än som annars är medgivet. Den i det föregående föreslagna undantagsregeln bör vara tillämplig även i detta avseende.
Även i fråga om kontrollen till skydd mot terroristaktioner finns det anledning att betona att regleringen endast gäller kontroll i polisregister och Säkerhetspolisens utredning i övrigt. Det bör stå det organ som har beslutat om kontrollen fritt att i varje enskilt fall lägga även andra uppgifter till grund för bedömning, om detta anses motiverat. Sådana uppgifter måste emellertid införskaffas på annat sätt.
När det gäller den närmare preciseringen av vilka brottstyper som skall anses relevanta har Säkerhetsskyddsutredningens förslag mött en del kritik, särskilt i så måtto att fler brottskategorier har ansetts böra omfattas av kontrollen. En del av instansernas förslag får anses rimliga, varför regeringen föreslår en i förhållande till Säkerhetsskyddsutredningens förslag utvidgad kontrollmöjlighet.
De brottsrubriceringar som bör omfattas av kontrollen är
mord, dråp, misshandel, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge, olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlysning, våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång, grov stöld, rån, grovt rån, grov skadegörelse, grovt bedrägeri, utpressning, mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage, kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, spridande av gift eller smitta, upplopp, våldsamt upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten, uppvigling, myteri, hets mot folkgrupp, våld eller hot mot tjänsteman, uppror, väpnat hot mot laglig ordning, olovlig kårverksamhet, brott mot medborgerlig frihet, samtliga brott mot rikets säkerhet, narkotikabrott och grovt narkotikabrott samt brott mot 37 § vapenlagen (1973:1176) .
Regeringen har i propositionen En ny vapenlag (1995/96:52) lagt fram ett förslag till ny vapenlag. Enligt förslaget skall lagen träda i kraft den 1 april 1996.
Lagrådet har riktat anmärkningar mot den föreslagna
uppräkningen i lagen av olika brott. Lagrådet har därvid framhållit dels att urvalet kan diskuteras, dels att justeringar och kompletteringar kan komma att behöva göras i framtiden när ändringar görs i brottsbalken och andra lagar med straffbestämmelser. Lagrådet har förordat att det överlåts till
regeringen att meddela närmare bestämmelser om i vilken omfattning uppgifter skall få lämnas ut från person- och belastningsregistret. Lagrådets yttrande i denna del behandlas vidare i författningskommentaren.
Regeringen anser det på de grunder som nyss har redovisats angeläget att begränsa registerkontrollens omfattning när den sker till skydd mot terrorism. Inte minst skyddet för den personliga integriteten talar då för att bestämmelsen med begränsningen av registerslagningens omfattning skall finnas med redan i lagen. Endast den omständigheten att redaktionella eller andra mindre ändringar kan behöva göras i framtiden kan inte få ha avgörande betydelse för om bestämmelsen skall finnas med i lagen eller en förordning. Regeringen står mot bakgrund av dessa omständigheter fast vid det i lagrådsremissen presenterade förslaget.
Samtycke av den kontrollerade m.m.
Regeringens förslag: Registerkontroll och särskild personutredning skall förutsätta uttryckligt samtycke av den kontrollerade, dock inte av anhöriga när kontroll av dessa förekommer.
Utredningens förslag stämmer i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna:
Försvarsmakten har anfört att
samtycke inte bör erfordras när det gäller totalförsvarsplikt eller annan verksamhet i vilken deltagande åläggs i lag. Även
Generaltullstyrelsen har kritiserat förslaget. Styrelsen menar
att det måste anses tillräckligt att den som skall bli föremål för registerkontroll eller särskild personutredning i anledning av att han sökt en viss anställning, underrättas om att anställningen är placerad i säkerhetsklass och att han därför kommer att bli föremål för registerkontroll och personundersökning. Om sökanden då finner att han inte vill bli underkastad kontroll kan han välja att återta sin intresseanmälan för den aktuella anställningen. Övriga instanser har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag:
Enligt 19 §
personalkontrollkungörelsen är den myndighet som beslutar om personalkontroll normalt skyldig att underrätta den som kontrollen avser. Syftet med detta är att den som avses bli kontrollerad skall ha möjlighet att återkalla sin ansökan om anställning, om han har anledning att befara att ofördelaktiga uppgifter om honom skulle komma fram vid personalkontrollen. Regeringen har gett dispens från underrättelseskyldigheten vid krigsplaceringar och liknande situationer där det inte är fråga om en anställning som den kontrollerade har ansökt om att få.
I flertalet av de utländska system för personalkontroll som Säkerhetsskyddsutredningen har studerat inhämtas regelmässigt ett skriftligt samtycke från den som kontrollen gäller. Det räcker alltså inte med att denne underrättas om att kontroll skall ske. Om samtycke inte ges, kommer vederbörande inte i fråga för befattningen. Härigenom ges den enskilde en valmöjlighet, låt vara att ett uteblivet samtycke medför att han eller hon inte kan få den aktuella anställningen. I förhållande till vårt nuvarande system innebär denna förändring ett ökat skydd för den enskildes rättigheter. Framför allt medför ett krav på samtycke, till skillnad från en ren underrättelseskyldighet, att den enskilde aktivt får ta ställning till om kontroll skall utföras eller inte. Detta bör bidra till att göra systemet öppnare och mindre integritetskränkande. Ett krav på samtycke bör därför införas för inhämtande av uppgifter från polisregister och för personutredning.
Det skulle i och för sig kunna ligga en motsättning i att kräva samtycke även för en verksamhet i vilken den enskilde har en författningsenlig skyldighet att deltaga. Det är dock inte troligt
att någon skulle vägra ge sitt samtycke i förhoppningen att kunna slippa t.ex. en militärtjänstgöring. Ett uteblivet samtycke i en sådan situation föranleder sannolikt endast en omplacering till en mindre säkerhetskänslig befattning. Ett krav på samtycke har så stort principiellt värde att de nuvarande dispensmöjligheterna för dessa fall inte bör behållas. Ett lämnat samtycke skall avse en sådan kontroll som krävs för de aktuella arbetsuppgifterna. Något nytt samtycke för en eventuell omkontroll krävs därför inte.
I avsnitt 6.4.4 har frågan om kontroll av anhöriga behandlats. Förslaget i den delen gick ut på att uppgifter om anhöriga skall kunna lämnas ut under vissa begränsade förutsättningar. Uppgifterna får bara lämnas ut om det är oundgängligen nödvändigt. Eftersom de föreslagna villkoren är så snäva bör något motsvarande krav på samtycke från dessa personer inte ställas. Det kan t.ex. inte anses rimligt att beträffande en uppgift rörande make ställa upp ett krav på samtycke vid sidan av villkoret att det skall vara oundgängligen nödvändigt att uppgiften lämnas ut. Det måste vara tillräckligt att det sistnämnda villkoret är uppfyllt. En annan sak är att det finns anledning att på samma sätt som när det gäller den kontrollerade kommunicera uppgiften med den anhörige.
Berättigade att besluta om kontroll respektive
placering av anställningar i säkerhetsklasser
Regeringens förslag: Riksdagen och myndigheterna under denna bestämmer om placering i säkerhetsklass och registerkontroll när det gäller riksdagens förvaltningsområde. För anställda vid riksdagen bestämmer riksdagens förvaltningskontor efter samråd med krigsdelegationens sekreterare om placering i säkerhetsklass och om registerkontroll.
Regeringen bestämmer om placering i säkerhetsklass och registerkontroll i övriga fall. Regeringen kan dock överlåta åt myndigheter, kommuner och landsting att bestämma om placering i säkerhetsklasser och om registerkontroll. Om det finns särskilda skäl, får regeringen överlåta även åt vissa företag att besluta i frågorna.
Utredningens förslag innehåller inte någon rätt för regeringen att delegera beslut om placering i säkerhetsklass 1.
I övrigt stämmer utredningens förslag i sak överens med regeringens.
Remissinstanserna: Säkerhetspolisen (SÄPO) har anfört att beslut om inplacering i säkerhetsklassserna 1 och 2 bör förbehållas regeringen genom respektive departement, alternativt kan ett underställelseförfarande införas enligt vilket departementet slutligen skall fastställa en myndighets beslut.
Uppsala universitet har invänt att regeringen inte bör få ett
obestämt bemyndigande att överlåta så ingripande befogenheter som det här gäller till vissa kategorier av företag. I ställer bör det enligt universitetet klart anges i lagen vilka olika företag som avses. Övriga instanser har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag:
I 3 §
personalkontrollkungörelsen anges vilka organ som har rätt att besluta om personalkontroll. I huvudsak är denna befogenhet begränsad till statliga myndigheter, men även några enskilda organ har rätt att företa sådan kontroll.
Som har framhållits i avsnitt 5.3 har kommunala myndigheter för närvarande inte befogenhet att företa personalkontroll. Civilförsvars-lagstiftningsutredningen (CFL-utredningen) intog ståndpunkten (SOU 1989:42) att personalkontroll borde kunna ske också beträffande kommunalt anställda. SÄPO-kommittén har anslutit sig (SOU 1990:51) till denna uppfattning. Däremot är det enligt kommittén inte lämpligt att kommunerna ges en själv