AD 2000 nr 29

Parter:

Skogs- och Träfacket; Träindustriförbundet; Rudsågen Aktiebolag

Nr 29

Skogs- och Trävacket

mot

Träindustriförbundet och Rudsågen Aktiebolag i Örebro.

Mellan Träindustriförbundet (TIF) och Skogs- och Träfacket (förbundet) föreligger kollektivavtal, Träindustriavtalet. Rudsågen Aktiebolag (bolaget) är medlem i TIF och därigenom bundet av avtalet.

I Träindustriavtalets § 6 med rubriken ARBETE PÅ ÖVERTID OCH KVÄLLAR, NÄTTER SAMT HELGER föreskrivs bl.a. följande.

- - - -

Kvälls-, natt- och helgarbete

Mom 2. För arbete utfört på kvällar, nätter och helger utgår ersättning enligt nedanstående:

Måndag-fredag för tiden mellan

kl 17.00-kl 06.00 2040 öre per timme

Dag före lördag, helgdagsafton

samt helgdag kl 17.00-påföljande

vardag kl. 06.00 samt för

arbetsfria dagar 4670 öre per timme

Bolaget driver ett sågverk i Odensbacken utanför Örebro och har ett tiotal anställda. Verksamheten är inriktad på sågning av främst björkträ och förädling av sågat trä till möbel- och snickeriindustrin.

Förbundets medlemmar T.L., S.T., M.E. och J.O. arbetar på sågverket. Fram till i januari 1999 arbetade även förbundets medlem Leif Rysén åt bolaget. Under tiden den 23 februari - 29 mars 1998 utförde de nämnda arbetstagarna helgarbete åt bolaget, utan att de fick helgersättning härför i enlighet med vad som stadgas i § 6 mom 2 b Träindustriavtalet.

Tvist har uppkommit mellan parterna. Lokal och central förhandling har förevarit utan att parterna kunnat enas.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till var och en av T.L., S.T., M.E., J.O. och Leif Rysén utge dels 10 000 kr i allmänt skadestånd och dels helgersättning med 700 kr 50 öre (15 tim á 46 kr 70 öre) för arbete under tiden den 23 februari - 29 mars 1998. Ränta enligt 6 § räntelagen har yrkats på de allmänna skadestånden från dagen för delgivning av stämning och på helgersättningarna från den 15 april 1998 allt till dess betalning sker. Vidare har förbundet yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till förbundet utge 75 000 kr i allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Förbundet har inledningsvis yrkat även att bolaget skall förpliktas att till förbundets medlem N.L. utge helgersättning och allmänt skadestånd med samma belopp jämte ränta som till övriga arbetstagare. Dessa yrkanden har dock återkallats och förbundet har hemställt att målet i den delen avskrivs från vidare handläggning.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Beräkningen av helgersättning har vitsordats i och för sig liksom yrkad ränta. Arbetsgivarparterna har för sin del hemställt att Arbetsdomstolen jämlikt 13 kap. 5 § rättegångsbalken i dom ogillar de yrkanden som tidigare framställts beträffande N.L. och som återkallats först sedan arbetstagarparterna ingått i svaromål.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Skogs- och Träfacket

I februari 1998 fick bolaget in en brådskande order. För arbetets utförande krävdes att arbetstagarna arbetade övertid bl.a. under helger. Arbetet fullgjordes bl.a. under tre helger under perioden den 23 februari - 29 mars 1998. Innan helgarbetet utfördes framförde arbetstagarna krav på helgersättning i enlighet med kollektivavtalet. Bolagets ställföreträdare, G.W., blev då ursinnig och hotade att försätta bolaget i konkurs. Arbetstagarna utförde därefter arbetet utan att ta upp frågan om helgersättning igen.

I september 1998 kontaktade Leif Rysén ombudsmannen T.S. och påtalade att arbetstagarna inte fått avtalsenlig ersättning för arbetet. T.S. skrev då till bolaget och begärde in uppgifter om arbetet. Något svar på detta kom aldrig. Däremot anlände några dagar senare ett faxmeddelande med följande innehåll.

Betr. SKOGS- o TRÄFACKETS skrivelse om ÖVERTIDSERSÄTTNING.

Vi, samtliga anställda på RUDSÅGEN, förklarar oss solidariska med företaget i denna fråga och tar bestämt avstånd från allt fortsatt agerande från SKOGS- o TRÄFACKET i denna fråga. Vi har träffat en överenskommelse med arbetsgivaren om lönesättningen vid aktuella tillfällen och står klart fast vid denna.

Handlingen, som är daterad den 23 september 1998, är författad av G.W. och undertecknad av arbetstagarna först sedan G.W. hotat med att försätta bolaget i konkurs. Arbetstagarna har undertecknat handlingen eftersom de var rädda att annars mista sina anställningar och möjligheterna till försörjning. Arbetstagarna står i en påtaglig beroendeställning till G.W. Verksamheten bedrivs på en liten ort med få alternativa arbetsgivare. Avståendet har skett kollektivt och utan att arbetstagarna erhållit någon som helst motprestation.

De i målet aktuella arbetstagarna har således arbetat tre helger under perioden 23 februari - 29 mars 1998 utan att få ersättning härför i enlighet med kollektivavtalet. Bolaget är skyldigt att utge helgersättning och genom att inte ha gjort det har bolaget ådragit sig skyldighet att också utge skadestånd. Förbundet bestrider att det i samband med att arbetet utfördes träffats en överenskommelse mellan bolaget och arbetstagarna om att helgersättning inte skulle utgå. En sådan överenskommelse är i vart fall ogiltig som stridande mot kollektivavtalet. Handlingen av den 23 september 1998 är ogiltig enligt 29, 31, 33 och 36 §§avtalslagen. Men ett avstående i efterhand är också ogiltigt som stridande mot kollektivavtalet. Arbetstagarna kan inte med bindande verkan avstå från sina ersättningar enligt kollektivavtal ens om dessa förfallit till betalning. Bolagets brott mot kollektivavtalet är ett brott mot själva "kärnan" i avtalet. Nivån på de allmänna skadestånden bör därför vara hög.

Arbetsgivarparterna

Bolagets ekonomi är numera relativt god. I början av år 1998 var dock situationen en annan. Ekonomin var ansträngd och företaget hotades av konkurs. Detta var såväl G.W. som de anställda medvetna om. I februari 1998 fick bolaget en stor order vilken förutsatte visst övertidsarbete. Ordern diskuterades på bolaget och alla var ense om att bolaget skulle åta sig uppdraget.

Arbetet hade kunnat utföras på "vanlig övertid" utan helgarbete. Det hade dock förutsatt att bolaget beordrat arbetstagarna att utföra övertidsarbetet på vissa tider. Bolaget valde att i görligaste mån anpassa förläggningen av arbetet efter arbetstagarnas individuella önskemål. G.W. föreslog arbetstagarna att de skulle nöja sig med vanlig övertidsersättning oavsett när arbetet rent faktiskt utfördes. Efter viss diskussion accepterades detta av alla arbetstagare. Det ingicks alltså en muntlig överenskommelse som innebar att de arbetstagare som utförde arbete under helger inte skulle kräva den särskilda helgersättningen.

Det är i och för sig TIF:s, om än inte bolagets, uppfattning att det muntliga avtalet kan vara ogiltigt enligt 27 § medbestämmandelagen. G.W. var dock i god tro om överenskommelsens giltighet. Som tack för arbetet och även för goda arbetsinsatser i övrigt under året bjöd bolaget de anställda på en studieresa till Elmia i Jönköping.

Först i september 1998 år framställdes krav på helgersättning. T.S. tillställde då bolaget ett brev i vilket förbundet framställde yrkanden om helgersättning och påkallade förhandling om det var så att bolaget inte godtog yrkandet. G.W. blev mycket upprörd över skrivelsen, eftersom han ansåg att en giltig överenskommelse hade träffats och att arbetstagarna därigenom hade avstått från sin rätt till helgersättning. Relationen mellan G.W. och facket, särskilt ombudsmannen T.S., var och är alltjämt ansträngd.

G.W. tog upp brevet till diskussion med de anställda den 23 september 1998. Arbetstagarna förklarade då att de för sin del stod fast vid den muntliga uppgörelse som hade träffats. G.W. skrev därför ett utkast till det aktuella faxmeddelandet. Meddelandets närmare utformning diskuterades med arbetstagarna innan de undertecknade detta. G.W. har inte framfört några hotelser i samband med att meddelandet upprättades och undertecknandet har skett helt frivilligt. Även om G.W. kan ha tagit ordet konkurs i sin mun hade arbetstagarna inte fog för att uppfatta sina anställningar som hotade. Avståendet ägde rum sedan fordran på helgersättning förfallit till betalning och med vetskap om att förbundet vidtagit åtgärder för att tillvarata arbetstagarnas rätt till ersättning.

Förbundets yrkanden bestrids på den grunden att arbetstagarna genom handlingen den 23 september 1998 frivilligt avstått från helgersättningen sedan denna förfallit till betalning den 15 april 1998. Handlingen av den 23 september 1998 innefattar en särskild rättshandling, ett avstående, och är inte att se som enbart en bekräftelse av den möjligen ogiltiga muntliga överenskommelsen i februari 1998. Det är under vissa förutsättningar möjligt att med bindande verkan avstå från de rättigheter som följer av kollektivavtalet. Arbetsgivarparterna kan inte finna att det finns något hinder mot att arbetstagare, som i detta fall, avstår från en intjänad lön som är förfallen till betalning.

Arbetstagarna är bundna av viljeförklaringen av den 23 september 1998. Förbundet har inte visat att viljeförklaringen skulle vara ogiltig. Yrkandena om helgersättning skall därför ogillas. Yrkandena om allmänt skadestånd grundas på att bolaget inte utbetalat helgersättningarna den 15 april 1998. Om Arbetsdomstolen skulle finna att arbetstagarna kan avstå från helgersättningarna och detta ges verkan från den 15 april 1998, föreligger inget kollektivavtalsbrott och skadestånd skall inte utgå till arbetstagarna. Inte heller om ett kollektivavtalsbrott anses begånget, skall skadestånd utgå till dem, eftersom brottet "läkts" genom handlingen den 23 september 1998. Omständigheterna är sådana att skadestånd i vart fall inte bör utgå till arbetstagarna. En kollektivavtalsslutande organisation anses visserligen ha en självständig rätt till skadestånd för brott mot kollektivavtalet. Men om grunden för skadeståndsyrkandena beaktas och Arbetsdomstolen finner att bolaget inte gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott i förhållande till arbetstagarna, bör inte heller skadestånd utgå till förbundet.

Domskäl

Målet har företagits till avgörande efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med arbetstagarna Leif Rysén och J.O. och vittnesförhör med ombudsmannen T.S. På begäran av arbetsgivarparterna har hållits förhör under sanningsförsäkran med ställföreträdaren för bolaget G.W. och vittnesförhör med Thomas Nilsson. Därutöver har förbundet åberopat viss skriftlig bevisning.

I målet är ostridigt att fem medlemmar i förbundet under en period i februari - mars 1998 utförde arbete under helger och att sådan särskild ersättning som enligt det för arbetet gällande kollektivavtalet, Träindustriavtalet, skall utgå för sådant arbete inte har betalats. Det bör redan här inskjutas att det inte påståtts i målet att Träindustriavtalet medger avvikelser från avtalets bestämmelser om helgersättning genom individuella avtal och inte heller att kollektivavtalsparterna i efterhand godkänt avvikelserna från kollektivavtalet.

Förbundet har yrkat att bolaget skall förpliktas att utge helgersättningar till de fem arbetstagarna samt allmänt skadestånd till dessa och till förbundet för kollektivavtalsbrott. Arbetsgivarparterna har bestritt dessa yrkanden på den grunden att arbetstagarna genom en handling den 23 september 1998, dvs. efter det att ersättningarna rätteligen skulle ha utbetalats, frivilligt avstått från helgersättningarna. Bolaget har därutöver gjort gällande att det redan innan helgarbetet utfördes ingick en muntlig överenskommelse med de berörda arbetstagarna om att helgersättning inte skulle utgå.

Förbundets inställning till detta är följande. Det bestrids att det innan arbetet utfördes skulle ha träffats en överenskommelse om att helgersättning inte skulle utgå. En sådan överenskommelse skulle också som stridande mot kollektivavtalet vara ogiltig enligt 27 § medbestämmandelagen. Förbundet har inte bestritt att handlingen av den 23 september 1998 i och för sig är att förstå som ett avstående av rätten till helgersättning. Förbundets inställning är dock att den handlingen är ogiltig enligt 29, 31, 33 och 36 §§avtalslagen. Förbundet har emellertid också gjort gällande att även detta avstående från rätten till helgersättning strider mot kollektivavtalet och är ogiltigt enligt 27 § medbestämmandelagen.

Om en muntlig överenskommelse om att helgersättning inte skulle utgå träffats i februari 1998 framstår det visserligen som uppenbart att den som stridande mot Träindustriavtalet är ogiltig enligt 27 § medbestämmandelagen. Enligt Arbetsdomstolens mening är det ändå av visst intresse för bedömningen av målet att ta ställning till vad som kan anses utrett i fråga om en eventuell sådan överenskommelse.

Genom L.R:s och J.O:s samstämmiga uppgifter vilka även vinner visst stöd av vad vittnet Thomas Nilsson uppgett i denna del, är till en början utrett att arbetstagarna initierat frågan om helgersättning innan arbetet utfördes. Skälet härtill har av Leif Rysén uppgetts vara att det tidigare förekommit att arbetstagarna arbetat under helg utan att erhålla sådan ersättning. En diskussion kom att föras mellan arbetstagarna och G.W. om ersättningen. Leif Rysén och J.O. har uppgett att G.W. hotade att försätta bolaget i konkurs om det var så att de vidhöll sina krav på helgersättning. Genom G.W:s egna uppgifter har vidare framkommit att bolagets ekonomiska förutsättningar diskuterades med arbetstagarna vid tillfället ifråga. G.W. har även vidgått att han kan ha talat om konkurs men uppgett att han inte framfört något hot därom. G.W. och Thomas Nilsson har båda uppgett att enligt deras uppfattning slöts en muntlig överenskommelse vid detta tillfälle. Leif Rysén och J.O. har dock inte uppfattat utgången av diskussionen på det sättet. Vid dessa förhållanden kan det inte, även om ordalydelsen i det faxmeddelande som senare skickades till förbundets ombudsman i och för sig ger visst stöd för bolagets uppfattning, anses visat att en muntlig överenskommelse träffats.

Arbetsdomstolen övergår nu till att behandla den av arbetstagarna undertecknade handlingen som är daterad den 23 september 1998 och som sändes till bolaget per fax. Handlingen, som återgetts ovan, tillkom sedan T.S. skrivit till bolaget och bl.a. krävt helgersättning för arbetstagarnas räkning.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att brevet skall ses som en särskild rättshandling och inte som enbart en bekräftelse av den påstådda tidigare träffade muntliga överenskommelsen. Vid beaktande av ordalydelsen i meddelandet ligger det i och för sig nära till hands att uppfatta detta som blott och bart en bekräftelse av en tidigare träffad överenskommelse. Förbundet har dock inte riktat någon invändning av detta slag mot meddelandet och arbetsgivarparternas uppfattning i detta avseende bör därför läggas till grund för den fortsatta bedömningen. Arbetsdomstolen utgår alltså från att handlingen är att uppfatta så att arbetstagarna genom denna avstod från rätten till helgersättning.

Arbetsgivarsidan har gjort gällande att avståendet är bindande för arbetstagarna. Förbundet har dock invänt att avståendet är ogiltigt enligt vissa bestämmelser i avtalslagen men också att avståendet strider mot kollektivavtalet och därför är ogiltigt enligt 27 § medbestämmandelagen. Arbetsgivarsidans inställning grundas, förutom på att någon ogiltighetsgrund enligt avtalslagens regler inte föreligger, på att en arbetstagare utan hinder av 27 § medbestämmandelagen, sedan en enligt kollektivavtal arbetstagaren tillkommande ersättning förfallit till betalning, med bindande verkan kan avstå från ersättningen. Arbetsdomstolen går här först in på den frågan.

I detta sammanhang finns det anledning att åter erinra om att det inte i målet gjorts gällande att Träindustriavtalet medger att avvikelser från avtalets bestämmelser om helgersättning görs genom individuella avtal och inte heller att kollektivavtalsparterna i efterhand skulle ha godkänt den avvikelse som gjorts i detta fall.

I 27 § medbestämmandelagen föreskrivs att arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte med giltig verkan kan träffa överenskommelse som strider mot kollektivavtalet. Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1975/76:105, Bilaga 1 s. 374 f. och SOU 1975:1 s. 806 ff.) framgår bl.a. följande. Paragrafen stämmer till sitt innehåll överens med 3 § i den tidigare gällande lagen om kollektivavtal. Ogiltigheten inträder omedelbart och innebär att avtalsparterna är oförhindrade att i stället göra gällande kollektivavtalets bestämmelser i förhållande till varandra. Paragrafen är inte avsedd att föranleda någon ändring i Arbetsdomstolens praxis vid avgörandet av frågor om enskilda arbetsavtals förenlighet med kollektivavtal.

Av det anförda framgår att även Arbetsdomstolens praxis från tiden före medbestämmandelagens ikraftträdande måste beaktas. Av särskilt intresse i detta sammanhang är ett äldre rättsfall, AD 1932 nr 68, som också nämns i förarbetena till medbestämmandelagen (SOU 1975:1 s. 807).

Omständigheterna i det fallet var i huvudsak följande. Arbetsdomstolen fann utrett att ett antal arbetare, däribland Harald Jacobsson, träffat en överenskommelse med sin arbetsgivare om att utföra visst arbete mot endast timlön och att Jacobsson avstått från den rätt till ackordsersättning som skulle utgå enligt ett för arbetet tillämpligt kollektivavtal. Sedan arbetet utförts men innan ackordsöverskottet var beräknat undertecknade arbetstagarna en "kvittens- och ackordsfördelningslista" med en tom kolumn avsedd att senare ifyllas med på varje arbetstagare belöpande del av ackordsöverskottet, vilket också skedde. Jacobsson förde själv utan stöd av sin organisation talan mot arbetsgivaren om utfående av ackordsöverskottet. Arbetsgivaren gjorde bl.a. gällande att, även om den träffade överenskommelsen var ogiltig, hade i vart fall ett bindande godkännande av överenskommelsen skett genom att arbetstagarna, efter det att överskottet intjänats, kvitterat detta. Enligt arbetsgivarens uppfattning förelåg det inget hinder för en arbetstagare att till arbetsgivaren skänka ett intjänat avlöningsbelopp.

Arbetsdomstolen uttalade bl.a. följande.

På grund av vad i målet förekommit må det väl antagas, att Jacobsson jämte andra arbetare i slutet av juli månad 1930 förklarat sig villig att biträda vid uppförandet av omförmälda massamagasin mot utfående av allenast avtalsenlig timlön och att Jacobsson således avstått från den rätt till ackordsberäkning vid arbetets utförande, som skolat tillämpas enligt kollektivavtalet den 16 juni 1930. Det är också utrett, att denna överenskommelse vunnit bekräftelse därigenom att Jacobsson jämte andra arbetare tecknat vederbörligt kvitto å en lista, som varit avsedd att kompletteras med uppgifter om beloppet av det ackordsöverskott, som eljest skulle hava utgått för arbetet i fråga.

Den sålunda med Jacobsson träffade enskilda överenskommelsen har stått i uppenbar strid med ovannämnda kollektivavtal, vilket bolaget enligt överenskommelsen den 28 mars 1930 förbundit sig att tillämpa. Bolagets invändning att bolaget icke ägt kännedom om nämnda avtals innehåll förtjänar icke avseende. Den enskilda överenskommelsen med Jacobsson är sålunda ogiltig jämlikt 3 § i lagen om kollektivavtal.

Vare sig det efterföljande tecknandet av kvitto rörande ackordsöverskottet fattas såsom ett godkännande av den ursprungliga överenskommelsen eller såsom en ny överenskommelse angående samma sak, kan berörda åtgärd icke medföra ändring däri, att överenskommelsen, såsom innefattande avvikelse från kollektivavtalet, utan vidare är ogiltig.

På grund härav och då såväl avdelningen som förbundet undandragit sig att föra talan å Jacobssons vägnar samt dennes rätt att vid sådant förhållande jämlikt 13 § i lagen om arbetsdomstol själv föra talan icke lider inskränkning därav, att i målet är fråga om ogiltigheten av en utav Jacobsson biträdd överenskommelse, kan bolaget inte undgå att på Jacobssons talan i målet till denne utgiva hans andel i det ackordsöverskott, som kunnat beräknas uppkomma för ifrågavarande arbete.

I ett annat avgörande, AD 1933 nr 122, var omständigheterna i huvudsak, såvitt nu är av intresse, följande. Mellan en källarmästare och ett antal servitriser träffades vid två tillfällen överenskommelser varigenom servitriserna avstod från viss garantilön som skulle utgå enligt gällande kollektivavtal. Sedan arbetsgivaren försatts i konkurs uppkom tvist om servitrisernas rätt till garantilön. Arbetstagarsidan gjorde i Arbetsdomstolen gällande att de träffade överenskommelserna var ogiltiga som stridande mot såväl kollektivavtalet som 3 § lagen om kollektivavtal och yrkade att domstolen skulle förklara överenskommelserna ogiltiga. Arbetsgivarsidan gjorde gällande bl.a. att bestämmelsen i 3 § lagen om kollektivavtal tog sikte på endast framtida förhållanden, att den inte hindrade arbetstagare att fritt förfoga över redan intjänade arbetslöner samt att en arbetstagare inte lagligen kunde förhindras att till arbetsgivaren med laga verkan bortge ett redan erhållet lönebelopp. Den ena av de träffade överenskommelserna hade enligt arbetsgivarsidan inneburit ett lagligt efterskänkande av de garantilöner, som belupit på tiden före överenskommelsen, eller i vart fall de som förfallit till betalning dessförinnan.

Arbetsdomstolen, som i sitt domslut förklarade att överenskommelserna mellan källarmästaren och servitriserna inte utgjorde hinder för servitriserna att komma i åtnjutande av garantilön, uttalade bl.a. följande.

För det fall att arbetsgivare och arbetare träffa överenskommelse om villkor, som innebär avvikelse från ett för dem gällande kollektivavtal, är i 3 § av lagen om kollektivavtal stadgat, att överenskommelsen är ogiltig. Den ogiltighet, varom sålunda är fråga, är av den typ, som plägar benämnas nullitet. Att denna bestämmelse skulle gälla allenast beträffande överenskommelser om villkor, avsett att tillämpas i framtiden, kan ej antagas. Åsyftas med överenskommelsen att vinna en annan reglering av rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än som följer av kollektivavtalet, är densamma ogiltig, oavsett om man valt att söka åstadkomma regleringen i efterhand. En från kollektivavtalets bestämmelser avvikande reglering kan icke med rättslig verkan vinnas på annat sätt än genom att de parter, som slutit kollektivavtalet, träffa särskild uppgörelse i saken eller bekräfta en mellan arbetsgivaren och arbetarna därom träffad överenskommelse.

Det finns också ett avgörande, AD 1939 nr 54, som närmast talar för att en arbetstagare enligt Arbetsdomstolens mening genom överenskommelser med arbetsgivaren fritt kan förfoga över sin lön först sedan denna utbetalats. Eftersom kollektivavtal i allmänhet i likhet med det här aktuella avtalet innehåller inte bara regler om vilka ersättningar som skall utgå utan också regler om när ersättningarna skall utbetalas, framstår det också som naturligt att se det som att arbetsgivaren fullgjort sina kollektivavtalsenliga skyldigheter först när utbetalning skett. Det är ju också först när utbetalning skett som arbetstagaren i egentlig mening fritt kan välja mellan olika sätt att förfoga över lönen. Dessförinnan kan arbetstagaren bara förfoga över den på ett sätt.

De domar som nu har redovisats är alltså meddelade före tillkomsten av medbestämmandelagen. Som nämnts i det föregående framgår dock av förarbetena till 27 § medbestämmandelagen att den till sitt innehåll stämmer överens med 3 § lagen om kollektivavtal. Dessa domar och uttalandena vid medbestämmandelagens tillkomst talar för förbundets ståndpunkt i den här aktuella frågan.

I en avhandling till vilken arbetsgivarsidan hänvisat i målet - Malmberg, Anställningsavtalet s.140 ff. - har dock framställts som önskvärt att Arbetsdomstolens praxis från tiden före medbestämmandelagen inte längre skall gälla. Därmed skulle kollektivavtalsbunden arbetsgivare och arbetstagare kunna efterge rätt enligt tvingande kollektivavtalsbestämmelser "sedan rättigheten aktualiserats". I anslutning därtill har anförts att det uppkommer ett onödigt komplicerat system om det äldre rättsläget består samt att det ändå torde finnas tillräckligt effektiva sanktioner genom att arbetstagarorganisationer eller arbetstagare för framtiden kan kräva att kollektivavtalet skall följas och att arbetstagarorganisationer kan kräva allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. Den onödiga komplikationen skulle vara följden av att arbetstagare med bindande verkan kan efterge rättigheter som grundas på i och för sig tvingande regler i arbetsrättslig lagstiftning sedan rättigheterna aktualiserats men inte rättigheter som grundas på tvingande regler i kollektivavtal. Det anförs också att den stränghet med vilken kollektivavtalets tvingande verkan upprätthölls under Arbetsdomstolens tidigaste skede idag framstår som något otidsenlig. Detta uttalande görs mot bakgrund av den utveckling som skett på arbetsmarknaden och som innebär att kollektivavtalet, som tidigare var den helt dominerande regleringsformen, numera kompletteras av lagregler och individuella överenskommelser.

Otvivelaktigt finns alltså i vissa fall möjlighet för arbetstagare avstå från förmåner enligt tvingande lag sedan dessa aktualiserats. Arbetsdomstolen har dock i sin praxis undantagslöst upprätthållit den ogiltighetsregel som tidigare fanns i 3 § lagen om kollektivavtal och som numera återfinns i 27 § medbestämmandelagen. Den fråga Arbetsdomstolen har att ta ställning till är om det finns anledning att frångå domstolens ställningstaganden från tiden före medbestämmandelagens ikraftträdande.

En kollektivavtalsslutande organisations intresse är i första hand givetvis att kollektivavtalets bestämmelser tillämpas på ett riktigt sätt. Detta intresse är detsamma idag som det var under den tid lagen om kollektivavtal gällde. Den föreslagna förändringen skulle innebära att en kollektivavtalsslutande organisation genom överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare i vissa fall skulle betas möjligheten att genomdriva en riktig tillämpning av avtalet. Organisationen skulle vara hänvisad till vad som måste anses vara ett andrahandsintresse för organisationen, nämligen att kräva allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. Det är svårt att överblicka konsekvenserna av en sådan ordning. Klart står dock att detta öppnar möjlighet för att tvingande regler i ett kollektivavtal faktiskt inte tillämpas fullt ut på avsett sätt. Detta kan innebära bl.a. att kollektivavtalsbestämmelserna på ett visst avtalsområde faktiskt inte tillämpas på ett likartat sätt för alla arbetstagare och inte heller för alla arbetsgivare på ett avtalsområde. Ett ingånget kollektivavtal skulle med andra ord inte utgöra någon garanti för att kollektivavtalet tillämpas på ett likartat sätt för alla arbetstagare och arbetsgivare inom avtalets tillämpningsområde. En sådan ordning reducerar kollektivavtalets normerande funktion, vilket kan leda till att benägenheten att sluta kollektivavtal minskar.

Enligt Arbetsdomstolens mening har det inte anförts några bärande argument för att frångå tidigare praxis. Visserligen kan det från vissa utgångspunkter te sig inkonsekvent att en arbetstagare i vissa fall kan efterge rättigheter enligt tvingande lagregler men inte rättigheter enligt tvingande kollektivavtalsregler. Det föreligger dock som framgått i det föregående en principiell skillnad mellan dessa fall på så sätt att det i det senare fallet finns men i det förra fallet inte finns någon eller några andra parter med ett intresse av att reglerna följs. Det har inte heller framkommit att den skillnad som föreligger i det nu aktuella avseendet mellan vissa lagregler och kollektivavtalsregler vållat några problem i praktiken. Visserligen kan det tänkas att meningsskiljaktigheter kan uppstå om möjligheten för en arbetstagare att efterge rättigheter som grundas på lagbestämmelser som också gjorts till kollektivavtalsinnehåll. Det är emellertid en fråga som Arbetsdomstolen inte har anledning att gå in på i detta mål utan som torde få avgöras genom måhända främst en tolkning av kollektivavtalet i det enskilda fallet. Vad som förevarit i det nu aktuella målet visar inte heller på att en ändring av praxis är motiverad. Arbetstagarnas avstående den 23 september 1998 är alltså ogiltigt. Ogiltigheten innebär som tidigare nämnts att avtalsparterna är oförhindrade att göra gällande kollektivavtalets bestämmelser, dvs. att situationen skall bedömas så som att avståendet inte skett.

Arbetsdomstolens slutsats av det hittills anförda är att bolaget skall förpliktas att utge helgersättning till de berörda arbetstagarna. Om beloppen råder ingen tvist.

När det sedan gäller yrkandena om allmänt skadestånd finner Arbetsdomstolen till en början att bolaget inte kan undgå att utge skadestånd till förbundet för det kollektivavtalsbrott som begicks redan genom att bolaget inte i anslutning till helgarbetets utförande utbetalade ersättning för detta. Bolaget hade när kollektivavtalsbrottet begicks full vetskap om innebörden i kollektivavtalets regler och när brottet mot kollektivavtalet begicks förelåg inget vare sig giltigt eller ogiltigt avstående, som skulle kunna motivera en nedsättning av skadeståndet. Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning av omständigheterna att skadeståndet till förbundet bör bestämmas till 50 000 kr.

Allmänt skadestånd för det av bolaget medvetet begångna brottet mot kollektivavtalets regler, enligt vilka arbetstagarna var direkt berättigade till ersättning, skall utgå även till arbetstagarna. Att dessa i ett senare skede kan sägas ha medverkat i bolagets försök att undgå sina skyldigheter enligt avtalet bör med hänsyn till att detta enligt vad utredningen klart visar skett på initiativ av bolaget inte påverka skadeståndets storlek. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till envar av arbetstagarna till 5 000 kr.

Förbundet har tidigare framställt yrkanden om helgersättning och allmänt skadestånd till medlemmen N.L. Arbetsgivarparterna har ingått i svaromål och bestritt dessa yrkanden på den grunden att N.L. inte var anställd och utförde arbete åt bolaget under den ifrågavarande perioden, vilket numera torde vara ostridigt. Förbundet har hemställt att målet i den delen avskrivs. Arbetsgivarparterna har med stöd av 13 kap. 5 § rättegångsbalken yrkat att Arbetsdomstolen i dom ogillar dessa yrkanden. Mot denna bakgrund skall förbundets yrkanden beträffande N.L. ogillas.

Vad förbundet tappat är endast av ringa betydelse och förbundet skall av arbetsgivarparterna erhålla full ersättning för sina rättegångskostnader. Vad som yrkats får anses skäligt.

DOMSLUT

Arbetsdomstolen avslår förbundets yrkanden om helgersättning och allmänt skadestånd till N.L.

Arbetsdomstolen förpliktar Rudsågen Aktiebolag att till envar av T.L., S.T., M.E., J.O. och Leif Rysén utge

dels helgersättning med sjuhundra (700) kr 50 öre jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 april 1998 till dess betalning sker,

dels allmänt skadestånd med femtusen (5 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 6 juli 1999 till dess betalning sker.

Arbetsdomstolen förpliktar Rudsågen Aktiebolag att till Skogs- och Träfacket utge allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 6 juli 1999 till dess betalning sker.

Träindustriförbundet och Rudsågen Aktiebolag skall med hälften vardera utge ersättning för Skogs- och Träfackets rättegångskostnader med femtiotretusenniohundrasjuttiofem (53 975) kr, varav 44 544 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2000-03-22, målnummer A-88-1999

Ledamöter: Hans Tocklin, Anders Eka (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Inga Jerkeman, Carl Magnus Pontén (skiljaktig), Anders Sandgren (skiljaktig), Göte Larsson (f.d. bitr. förbundsordföranden i Svenska Metallindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Alf Karlsson (f.d. förhandlingschefen i Statsanställdas Förbund; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Susanne Forssman

Ledamöterna Carl Magnus Ponténs och Anders Sandgrens skiljaktiga mening

Vi anser att de berörda anställdas avståenden från den omstämda helgersättningen genom handlingen den 23 september - mer än sju månader efter att arbetet slutförts - inte kan förklaras ogiltiga med hänvisning till 27 § medbestämmandelagen. I sak bör därvid också noteras att handlingen ostridigt tillkommit först efter att avdelningen rest krav på helgersättning mot bolaget och att de anställda ägt kännedom om detta.

Utgångspunkten för prövningen av avståendena bör enligt vår mening ses från den rättsutveckling, som skett ifråga om eftergift av rättigheter enligt tvingande regler i lag. Ett kollektivavtal hämtar sin tvingande verkan från lagregeln i 27 § medbestämmandelagen, varför avståendet av en rättighet enligt kollektivavtal bör prövas enligt samma principer som gäller för rättigheter enligt lag.

Till skillnad från äldre AD-praxis med annan utgång synes den rättsliga ståndpunkten numera vara att en arbetstagare kan avstå från rättigheter enligt tvingande lag, om avståendet görs sedan rättigheten redan aktualiserats. Möjligen krävs därutöver att avståendet skett med tillräcklig kännedom om rättighetens innehåll (se bl. a. Schmidt m. fl. Löntagarrätt, 1994, s 20 f, Sigeman, Semesterrätt, 1991, s 47 f, Malmberg, Anställningsavtalet, 1997,

s 95 - 116, med redovisade rättsfall t ex AD 1988:669). I nyare lagstiftningsarbete redovisas denna ståndpunkt som en allmän rättsgrundsats

(se prop 1984/85:110 s 156 samt SOU 1980:42 s 147 f).

Det bör framhållas att den arbetsrättslagstiftning, som utvecklades efter 1974 och senare, har som uttrycklig princip att de bestämmelser som skall ge enskilda arbetstagare vissa rättigheter eller visst skydd är tvingande. Ibland kan dessa bestämmelser frångås genom kollektivavtal på förbundsnivå (s. k. semidispositiva regler) men därvid beaktar lagstiftaren regelmässigt vilka risker som finns att avtalsfriheten utnyttjas på ett sätt som otillbörligt försämrar den enskilde arbetstagarens rättsställning. Vid särskilt skyddsvärda intressen ur den enskilde anställdes synvinkel eller om kollektivavtal bedöms medföra risk för otillbörliga konsekvenser tillåts inte semidispositiva regler.

Med denna hållning hos lagstiftaren vore det inkonsekvent om den enskilde anställdes avstående från en rättighet på grund av tvingande regler i kollektivavtal skulle bedömas på annat sätt än när vederbörande avstår från lagliga rättigheter. Möjligen skulle en laglig rättighet i vissa fall kunna förtjäna särskilt skydd jämfört med en kollektivavtalsregel men knappast motsatsen.

Med utgångspunkt från denna rättsutveckling finns nödvändiga kriterier för att tillåta ett avstående i detta fall. Avståendena har ostridigt skett först sedan rättigheten - helgersättningen - aktualiserats genom avdelningens krav. Ingen har påstått annat än att de anställda haft full kännedom om rättighetens innehåll. Denna slutsats är också väl i linje med gällande rättsgrundsatser ifråga om förfogandet över enskilda anställdas s. k. intjänade rättigheter. Utan särskilt bemyndigande genom fullmakt eller motsvarande äger en fackförening inte rätt att förhandla eller träffa avtal om medlemmarnas intjänade förmåner oavsett om de baseras på lag eller kollektivavtal. Medbestämmandelagens regler i dessa hänseenden ger sålunda ingen behörighet åt fackföreningen att hantera sådana rättigheter utan eventuell behörighet måste inhämtas genom fullmakt från den enskilde (se AD 1989:13 m. fl. samt Bergqvist m. fl., Medbestämmandelagen, 1997, s 294 f).

Mot denna bakgrund måste medbestämmandelagens normfunktion enligt 27 § anses upphöra att ha verkan vid samma tidpunkt som när fackföreningens rätt enligt medbestämmandelagen att förhandla och träffa kollektivavtal för medlemmarnas räkning om arbetets förmåner upphör. Den enskilde arbetstagarens rätt att genom eget beslut förfoga över intjänade förmåner inträder sålunda samtidigt som fackföreningens på medbestämmandelagen baserade behörighet att förhandla och träffa kollektivavtal för medlemmens räkning upphör och samtidigt som normfunktionen icke längre har verkan.

En annan ordning skulle medföra svårförståeliga konsekvenser. Exempelvis skulle i den omstämda tvisten avdelningen i september 1998 inte i en förhandlingsuppgörelse med rättslig verkan ha kunnat efterge någon del av medlemmarnas krav utan särskild fullmakt från var och en. Eventuellt samtycke till eftergiften genom kollektivavtal på central nivå skulle också sakna verkan, eftersom behörighet enligt medbestämmandelagen att kollektivt reglera medlemmarnas villkor inte föreligger för intjänade förmåner. Att en medlem själv skulle vara förhindrad att ge efter krav på grund av 27 § medbestämmandelagen är inte förenligt med synen att facklig behörighet i dessa fall måste bygga på fullmaktsläran och inte följer av medbestämmandelagen. I förlängningen skulle sålunda inte ens en uppgörelse i en process, som innebär eftergifter, vara sådan att motparten kunde lita på den.

De rättsfall från början av 30-talet rörande eftergifter av rättigheter enligt tvingande regler i kollektivavtal, som åberopats i målet, finner vi böra tillmätas mindre värde med hänsyn till den rättsutveckling, som skett under i modern tid. Förarbetsuttalandet rörande ett av dem (SOU 1975:1 s 801 om målet AD 1932:68) synes mer ta sikte på den enskildes talerätt än normfunktionens verkan i tiden.

Domskälen i dessa mål är utpräglat kasuistiskt utformade och präglas tydligt av önskemålet att pränta in den kollektiva reglering av arbetsrätten, som då nyligen införts. Numera torde kollektivavtalets etablerade ställning vara obestridd utan att särskilt behöva understrykas av rättsordningen. I den mån överträdelser sker har den fackliga organisationen rätt till allmänt skadestånd för egen del enligt principer, som numera närmast synes motsvara ett s. k. strikt ansvar (se AD 1999:149). Några ytterligare sanktioner torde sålunda inte fordras för att hålla kollektivavtalet i helgd.

En närmare granskning av de enskilda omständigheterna i 30-talsfallen visar dessutom på sådana skillnader jämfört med förevarande tvist att utgången av dem knappast kan läggas till grund för avgörandet i detta mål. Att dra slutsatser motsättningsvis av domskälen bör inte komma ifråga.

Sammanfattningsvis har de berörda arbetstagarna utan hinder av 27 § medbestämmandelagen under de omständigheter som visats i målet ägt avstå från den omstämda helgersättningen. Bolaget kan sålunda inte förpliktas att utge helgersättning och allmänt skadestånd till de berörda arbetstagarna.

Överröstade härutinnan är vi i övrigt ense med majoriteten.