SOU 1980:42

Arbetstagares uppfinningar

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Med stöd av regeringens bemyndigande den 1 september 1977 förordnade chefen för justitiedepartementet den 28 september 1977 ordföranden i ar- betsdomstolen Johan Lind att utreda frågor rörande rätten till arbetstagares uppfinningar.

Att såsom sakkunniga biträda utredningsmannen förordnades den 14 ok- tober 197 7 direktören Åke Carlhammar, förbundsjuristen Kerstin Gustafsson, ingenjören Karl Gustav Karlsson, avdelningsdirektören Bengt Ljung, för- bundsjuristen Ulf Nilsson, byrådirektören Einar Nyrén, krigsrådet, numera rådmannen Brita Swan, ingenjören Olof Wallerius och civilingenjören Bengt Öhman samt den 27 oktober 1977 avdelningsdirektören Torsten Halén.

Att såsom experter biträda utredningsmannen förordnades den 14 oktober 1977 hovrättsassessom Anders Holmstrand och den 27 oktober 1977 hov- rättsassessorn Måns Jacobsson.

Till sekreterare förordnades den 28 september 1977 hovrättsassessom Rolf Trulsson.

Sedan uppdraget nu har slutförts överlämnas härmed betänkande med förslag till lag om arbetstagares uppfinningar. Till betänkandet har fogats särskilda yttranden dels av Kerstin Gustafsson, Karl Gustav Karlsson och Ulf Nilsson, dels av Bengt Ljung och Brita Swan, dels av Åke Carlhammar och Bengt Öhman, dels av Olof Wallerius, dels av Einar Nyrén.

Stockholm i december 1980 Johan Lind

/Rolf Trulsson

;wu |... som. || 151 delade flac labil-ramla l...-"l” ämm-Enl Oman-yw A . . . . tam.-amensqabeun. |... [MN 91 ull—"btw 32 l . * w triss-7301: . ' live-un mmm WEB

omm rm m 1 m mmm” ww .. om. .. -u. | m run WW Ht. smb MWJmuI ull n- .1 man: nu inom M mall! inom: 11; littl...! om. nslolamubai. *.fnamnnilfif .llo lil mWWWMäm mmm." MWMMM.WWMD :nlÅMHImIbTNI "l:-c k

flyttat.! Jm! MM: mln?! ”ND lui! härdat" ..r m Mal ,man man anamn nanm WU m_VIwiab: md annt! Mmmm nuo www HO (mW us:! sma hmmm». MH! mir mamman.. mr Malo $! mh rmea uamn'll Mo M mWWuMM maa monte HA Null l'l'QI Waldo 7! mb den man mm mmwd ET | ' mal am nio—motu": 'ltoH Mm Mimumbwmamm ut'l [MJ—Il torn amana—red man wille—tl Maila vad nu tumme |||-bak man”! pul samm lilT mynning: mm mn ut lm gum rm umji mat) tuli mala-mt) nam?! nu inte tube-ritt a.m.. 'wmmnmai um .mmml M vem .aoallld H ner-(H maumwmkwwwnm Naumbmegdm

om m I mmm—m

brud Kalif-

MM ”&th —

Förkortningar

AD Arbetsdomstolen

AIPPI Association Internationale pour la Protection de la Propriété Industrielle

AST Allmänt avlöningsavtal för statligt anställda och vissa andra tjänstemän

CF Sveriges Civilingenjörsförbund

FCF Försvarets civilförvaltning

FFS Finlands författningssamling

FFV Försvarets fabriksverk

FOA Försvarets forskningsanstalt

FoU forskning och utveckling

FUN Forskarutbildningsutredningen

IKL Lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

ILO Internationella arbetsorganisationen

KFO Kooperationens Förhandlingsorganisation

KU konstitutionsutskottet

LO Landsorganisationen i Sverige

L2U andra lagutskottet

MBL Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

NIR Nordisk tidskrift för immaterialrätt och angränsande ämnesområden '

NJA Nytt juridiskt arkiv I

OECD Organization for Economic Cooperation and Development

prop proposition

PTK rskr RÅ SACO/ SR SAF SALF SAV SF O SFS SHIO SIF SNAU SOU STU SvJT TCO UKÄ

Privattjänstemannakartellen riksdagsskrivelse

Regeringsrättens årsbok Centralorganisationen SACO/SR

Svenska Arbetsgivareföreningen

Sveriges Arbetsledareförbund

Statens avtalsverk

Statsföretagens Förhandlingsorganisation Svensk författningssamling

Sveriges hantverks- och industriorganisation Svenska Industritjänstemannaförbundet Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar Statens offentliga utredningar

Styrelsen för teknisk utveckling

Svensk Juristtidning

Tjänstemännens Centralorganisation

Universitetskanslersämbetet

Sammanfattning

I betänkandet föreslås ny lag om arbetstagaruppfinningar. Detta ämnes- område regleras f.n. i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares upp- finningar. Lagförslaget, som i väsentliga avseenden avviker från 1949 års lag, kan sammanfattas i följande punkter.

— Arbetsgivarens rätt att helt inträda som rättsinnehavare till anställdas uppfinningar utvidgas Arbetstagarens ersättningsrätt förstärks Arbetsgivaren blir i vissa fall skyldig att söka patent på en förvärvad uppfinning — Avtalsfriheten begränsas

Utvidgad övertaganderätt för arbetsgivaren

Enligt 1949 års lag har arbetsgivaren små möjligheter att överta mer om- fattande rätt till sina anställdas uppfinningar än rätt att utöva dem i sin verksamhet (enkel licens). såvitt han inte lyckas träffa avtal med arbets— tagaren. Genom kollektivavtalsreglering har arbetsgivarna inom den privata sektorn av näringslivet också tillförsäkrats en förmånligare rättsställning när det gäller övertaganderätten.

I den nya lagen föreslås att arbetsgivarens rättigheter till anställdas upp- finningar utvidgas. Grundsynen i förslaget är visserligen densamma som präglar 1949 års lag, nämligen den att en arbetstagare som gör en uppfinning i princip är likställd med en icke anställd uppfinnare i fråga om rätten till uppfinningen men att arbetstagaren i vissa fall är skyldig att tåla inskränk- ningar i denna rätt. Vid avvägningen mellan arbetsgivarens och arbetsta- garens motstridiga intressen har emellertid arbetsrättsliga synpunkter till- mätts större vikt än vad fallet är enligt 1949 års lag. Arbetsgivaren bör rimligen kunna obehindrat tillgodogöra sig en uppfinning om det finns ett nära samband mellan uppfinningens tillkomst och uppfinnarens arbetsupp- gifter. På grund härav föreslås att arbetsgivaren får en ovillkorlig rätt att helt eller delvis inträda såsom arbetstagarens rättsinnehavare till en upp- finning som har kommit till såsom ett resultat av att arbetstagaren har utfört arbetsuppgifter som åvilat honom i tjänsten. Dessa uppfinningar be- tecknas i lagförslaget som tjänsteuppfinningar. Vill arbetsgivaren överta rät- ten till en sådan uppfinning, skall han skriftligen meddela arbetstagaren

detta inom sex månader från det att han mottog underrättelse från arbets- tagaren om uppfinningen.

Önskar arbetsgivaren förvärva rätt till en arbetstagaruppfinning, som inte kan hänföras till gruppen tjänsteuppfinningar, är han hänvisad till att träffa avtal härom med arbetstagaren i konkurrens med andra intressenter. För att arbetsgivaren skall få tillfälle att inleda förhandlingar om förvärv av uppfinnarrätten, har arbetstagaren dock ålagts att underrätta arbetsgivaren om att han har gjort en sådan uppfinning. Underrättelseskyldigheten gäller emellertid endast uppfinningar som kan utnyttjas i arbetsgivarens verk— samhet.

Arbetstagarens ersättningsrätt förstärks

I likhet med 1949 års lag innehåller lagförslaget en regel om att arbetstagaren har rätt till skälig ersättning för överlåten uppfinnarrätt. ] bestämmelsen exemplifieras vissa omständigheter som skall särskilt beaktas vid skälig- hetsbedömningen, bland dem uppfinningens värde, omfattningen av över- tagen uppfinnarrätt och anställningens betydelse för uppfinningens tillkomst. Detta är också i överensstämmelse med motsvarande regel i 1949 års lag. F. n. gäller en presumtion för att ersättning inte skall erläggas för den kategori uppfinningar som arbetsgivaren enligt 1949 års lag har en ovillkorlig rätt till (forskningsuppfinningar). Denna särbestämmelse har dock inte tagits in i den nya lagen.

En ordning, som tillåter arbetsgivaren att inträda som arbetstagarens rätts- innehavare till en uppfinning utan att parterna har kommit överens i er- sättningsfrågan, kan leda till att arbetstagaren befinner sig i ett förhand- lingsunderläge när ersättningen senare skall fastställas. Från stimulanssyn- punkt är det också viktigt att ersättningsfrågan inte onödigt uppehålls. Jag har därför utarbetat ett ersättningssystem som tar hänsyn till detta. Systemet kan i korthet beskrivas som ett system med obligatorisk minimiersättning, vilket ålägger arbetsgivaren att ta initiativet till att ersättningsfrågan blir löst genom att han inom vissa tidsfrister skall erbjuda arbetstagaren er- sättning som inte får understiga visst indexreglerat belopp. Systemet kom- pletterar också den materiella ersättningsbestämmelsen på det sättet att ar- betstagaren garanteras viss minimiersättning när arbetsgivaren har inträtt som rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning. Systemet innebär i korthet följande.

Arbetsgivaren är skyldig att erbjuda arbetstagaren ersättning, som inte får understiga visst belopp och vars storlek är beroende på omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbetsgivarinträdet avser. Erbjudandet, som skall lämnas i det skriftliga meddelande vari arbetsgivaren tillkännager att han vill överta rätt till uppfinningen, kan avse slutlig ersättning eller förskott på denna. I det senare fallet får arbetsgivaren reducera den erbjudna ersättningen till belopp som motsvarar minst hälften av vad han skulle ha varit skyldig erbjuda som slutlig ersättning. Systemet kan belysas med följande exempel. Övertas all rätt till uppfinningen, uppgår minimiersättning vid erbjudande av slutlig ersättning till ett basbelopp enligt lagen om allmän

försäkring. Väljer arbetsgivaren däremot att erbjuda förskott, får erbjudandet reduceras till ett halvt basbelopp. Avser förvärvet endast enkel licens, fö- reskrivs en minimiersättning på en fjärdedels basbelopp vid erbjudande av slutlig ersättning och en åttondels basbelopp vid erbjudande av förskott.

Har arbetsgivaren valt att erbjuda förskott, är han skyldig att utge ett andra förskott om och när patentverket bifaller en ansökan om patent på uppfinningen. En särskild regel om betalningsskyldighetens inträde har in- förts för det fall att patentansökningen har prövats av det europeiska pa- tentverket. Det belopp, som arbetsgivaren är skyldig att utge som andra förskott, får inte understiga det belopp som arbetsgivaren var skyldig att minst erbjuda som förskott i samband med övertagandet, dvs. ett halvt basbelopp vid förvärv av all rätt till uppfinningen och en åttondels basbelopp vid förvärv av enkel licens. Bifalles patentansökningen, får sålunda det sam- manlagda förskottet inte understiga det minimibelopp som arbetsgivaren hade varit skyldig att erbjuda arbetstagaren om han redan vid förvärvet hade bestämt sig för att erbjuda slutlig ersättning.

Har skyldighet att betala det andra förskottet inträtt, är arbetsgivaren skyldig att senast sex månader därefter ange vilken slutlig ersättning han är villig att betala.

För att det här beskrivna ersättningssystemet skall få full genomslagskraft, krävs det att en ansökan om patent på uppfinningen har bifallits. Förslaget innehåller därför den nyheten att arbetsgivaren är skyldig att söka patent för Sverige på en tjänsteuppfinning under förutsättning att han har övertagit all rätt till uppfinningen såvitt avser Sverige. Ett undantag från denna hu- vudregel har dock föreskrivits för det fall att arbetsgivaren vill behålla upp- finningen som företagshemlighet. För att arbetstagaren inte skall behöva riskera att hans ersättningsrätt blir eftersatt i sådana fall, föreslås särskilda ersättningsregler för företagshemligheter. För det första föreskrivs att en underrättelse från arbetsgivaren om att han vill bevara uppfinningen som företagshemlighet får den verkan i ersättningshänseende att arbetsgivaren medger att uppfinningen är patenterbar. Eftersom arbetsgivarens förklaring att han vill behålla uppfinningen som företagshemlighet därmed innebär ett erkännande av att uppfinningen är patenterbar, saknas det skäl för att ha en reduktionsregel vid förskottserbjudande. Till följd härav föreskrivs att erbjudande om förskott inte får understiga ett basbelopp, dvs. samma gränsbelopp som gäller vid erbjudande om slutlig ersättning vid ett full- . ständigt rättsövertagande. Har förskott utgått, inträder skyldigheten för ar- betsgivaren att erbjuda slutlig ersättning inom ett år från arbetsgivarinträdet.

Ersättningsreglerna gäller endast i det fallet att arbetsgivaren genom ar- betsgivarinträde har förvärvat rätt till en tjänsteuppfinning. Vid förvärv av rätt till andra arbetstagaruppfinningar än tjänsteuppfmningar förutsätts att parterna träffar avtal om villkoren. Lagförslaget innehåller emellertid vissa bestämmelser som äger tillämpning även på ersättning som arbetstagaren har erhållit för en sådan uppfinning. För det första föreslås att dom rörande ersättning för en arbetstagarupplinning kan jämkas om ersättningen framstår som oskälig med hänsyn till förhållanden som har inträffat efter domen. Vidare innehåller lagförslaget en regel om att arbetstagaren inte kan åläggas att betala tillbaka ersättning som han i god tro har erhållit för en uppfinning. Denna regel, som är tvingande, gäller även i det fallet att det efter mot-

tagandet av ersättningen skulle framkomma att uppfinningen inte är pa- tenterbar i Sverige.

När det gäller tvister om ersättning för arbetstagaruppfinningar fastslås att medbestämmandelagens regler om tolkningsföreträde vid ersättnings- tvister i princip är tillämpliga. I tre avseenden innehåller emellertid förslaget bestämmelser som avviker från reglerna om tolkningsföreträde. Tolknings- företrädet gäller över huvud taget inte vid tvist om förskott för en tjäns- teuppfinning. Vidare föreslås att arbetsgivaren skall kunna bryta arbets- tagarsidans tolkningsföreträde genom att han i stället för att väcka talan vid domstol begär utlåtande från statens nämnd för arbetstagares uppfin- ningar. Slutligen innebär förslaget att tolkningsföreträdesreglerna inte blir tillämpliga om tvist har uppstått i frågan huruvida uppfinningen är paten- terbar i Sverige.

Begränsad avtalsfrihet

Bestämmelserna i 1949 års lag kan i princip frångås genom enskilt avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare samt genom kollektivavtal. I likhet med annan arbetsrättslig lagstiftning under senare år föreslås att den nya lagen blir tvingande på det sättet att ett avtal mellan enskild arbetstagare och arbetsgivare, som begränsar de rättigheter som arbetstagaren har till- erkänts i lagen blir ogiltigt i den delen. Den begränsade avtalsfriheten gäller emellertid endast i fråga om framtida arbetstagaruppfinningar. När väl upp- finningen har gjorts, har parterna således full avtalsfrihet. Exempelvis kan parterna efter uppfinningens tillkomst träffa avtal om överlåtelse av en ar- betstagaruppfinning som inte omfattas av tjänsteuppfinningsbegreppet.

För att ernå viss flexibilitet i lagens bestämmelser föreslås att arbets- marknadsparterna skall kunna komplettera eller ersätta lagens bestämmelser genom kollektivavtal. Det krävs emellertid att begränsningen sker med stöd av kollektivavtal, som har slutits eller godkänts av central arbetstagaror- ganisation. Den föreslagna lagen kan därför sägas vara dispositiv genom kollektivavtal. I två avseenden föreslås emellertid att lagen inte får frångås ens genom kollektivavtal. När det gäller arbetstagarens rätt till skälig er- sättning för en tjänsteuppfinning får arbetstagarens intresse av att ersätt- ningsrätten inte urholkas anses vara så starkt att regeln härom har gjorts helt tvingande. Detsamma gäller regeln om att arbetstagaren inte kan åläggas att betala tillbaka ersättning som han har uppburit i god tro.

Övriga förslag

Enligt 1949 års lag har från lagens tillämpningsområde undantagits lärare vid universitet, högskolor och andra inrättningar inom undervisningsvä- sendet. I den nya lagen föreslås att undantagskretsen utvidgas till samtliga arbetstagare vid inrättningar som tillhör det offentliga undervisningsväsen- det.

Vidare föreslås bestämmelser om skadestånd om arbetsgivaren eller ar-

betstagaren åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. Skadeståndsskyldig- heten är inte begränsad till enbart ekonomisk skada utan avser även s. k. ideell skada, vilket är i överensstämmelse med annan modern arbetsrätts- lagstiftning. Skadeståndet kan nedsättas eller helt bortfalla om det är skäligt med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter.

I övrigt föreslås en del smärre ändringar i förhållande till vad som gäller enligt 1949 års lag.

Summary

Questions relating to inventions made by employees are governed by the Act (1949z345) concerning the right to employees” inventions. In 1977, a governmental committee was charged with the task of reviewing the Swedish legislation in this field. This report, which is presented by the Committee, contains proposals for a new Act concerning the right to employees” in- ventions.

Under the 1949 Act, employees shall have the same right to their in- ventions as other inventors, unless anything to the contrary follows from the Act. Under certain conditions, however, the employer is entitled to acquire, wholly or partly, the employee's legal right to the invention. The Act distinguishes between three different cases. In all these cases, the right of the employer may be exercised only if the exploitation of the invention falls within the scope of his business.

If the employees main duty is research or inventive work and an invention results mainly from this work, the employer is entitled to acquire the em- ployees legal right to the invention, wholly or in part. The same applies if an invention otherwise includes the solution to a closely defined problem given to the employee in the course of his duties.

In other cases where the exploitation of an invention falls within the scope of the employefs business but the invention has been made in some other connexion with employment than in the first case, the employer is entitled to acquire the right to use the invention in his business without hindrance from the employee. If the employer wants a more extensive right to such an invention, he has the preference over any other person to make an agreement with the employee. If an invention the exploitation of which falls within the scope of the employers business but which has been made without any connexion with the employment, the employer has the pre- ference over any other person to acquire the desired right to the invention by agreement with the employee.

If the employer, in accordance with the 1949 Act or otherwise, acquires the employee's right with the respect to an invention, the employee shall be entitled to equitable compensation.

The proposals of the Committee imply in several important respects con- siderable changes in comparison with the 1949 Act. The main differences are as follows:

1. The employer is given increased possibilities of acquiring all the legal rights to inventions made by his employees.

2. The employees right to compensation when an invention is acquired by the employer is strengthened.

3. In certain cases where the employer acquires all legal rights to an invention, he will be obliged to file a patent application with respect to the invention.

4. Possibilities to deviate by agreement from the provisions of the pro- posed Act are reduced in comparison with what follows from the 1949 Act. Under the 1949 Act, the employer has only small possibilities to acquire more extensive rights to inventions made by his own employees than a non-exclusive licence, unless he manages to conclude an agreement with the employee to this effect. In the private sector, the employers have by collective agreement been given a more advantageous position in this respect. The proposed Act implies an extension of the rights of employers to acquire inventions made by employees. The fundamental idea behind the proposal is indeed the same as that on which the 1949 Act is based, viz. that an employee who makes an invention should in principle be placed on an equal footing with a non-employee with respect to the rights to the invention but that the employee will have to accept, in certain cases, li- mitations of this right. When striking a fair balance between the confiicting interests of the employers and the employees the Committee has, however, attached greater importance to aspects of labour law than is the case under the 1949 Act. It has thus been considered reasonable that the employer should be able freely to acquire an invention, if there is a close relationship between the creation of the invention and the duties of the inventor. It is proposed, therefore, that the employer be given an unconditional right to acquire, wholly or in part, the employee's legal right to any invention which has been made as a result of the employee having carried out the duties incumbent upon him in his employment. Inventions of this kind are in the proposal referred to as ”service inventions”. Where the employer wants to acquire the right to such invention he shall so notify the employee within six months from the day on which he was informed by the employee concerning the invention. The proposed Act also contains provisions regarding inventions made by employees not falling within the definition of service inventions. If the employer desires to acquire any right to such inventions, he is under the proposed Act given only the possibility to conclude an agreement to this effect with the employee' in competition with others. In this respect, too, the proposal implies a certain amendment in comparison with the 1949 Act. In order to give the employer the possibility of initiating negotiations concerning the acquisition of the invention, the employee is obliged under the proposed Act to inform the employer that he has made such invention. This obligation applies only to inventions which can be used in the em- ployer's business. The proposed Act contains, in conforrnity with the 1949 Act, a provision that the employee shall be entitled to equitable compensation if the employer acquires any right in regard to an invention made by the employee. The provision contains an enumeration of certain factors that shall be particularly taken into consideration when such compensation shall be fixed, i.e. the

value of the invention, the extent to which the employer has acquired rights to this invention and the importance of the employment for the creation of the invention. This is also in conformity with the corresponding provision of the 1949 Act.

Under the 1949 Act there is a presumtion that no compensation shall be given with respect to the category of inventions to which the employer under that Act has an unconditional right. The proposed Act does not contain any such rule.

A system under which the employer may acquire the legal right to inventions made by his employees without the parties having previously reached an agreement concerning the compensation may lead to the em- ployee being in an inferior position during the negotiations concerning com- pensation. In order to stimulate employees to make inventions it is important that the question of compensation is solved without unnecessary delay. The Committee has worked out a system for compensation which takes these considerations into account. This system may briefly be described as a system including a compulsory minimum compensation. The employer is obliged to take the initiative to settle the question of compensation by offering the employee, within certain prescribed time-limits, compensation which may not be below certain index-bound amounts. This minimum amount depends on the extent of the right to the invention acquired by the employer. This systern completes the substantive provisions on com- pensation by guaranteeing the employee a certain minimum compensation where the employer has acquired any right to a service invention.

Under the proposed system, the employer shall make his offer relating to compensation in the written notice by which he notifies the employee that he acquires the invention wholly or in part. Such offer may be an offer for the final compensation or an offer for advance payment. In the latter case, the employer may reduce the compensation offered to an amount which corresponds to at least half of what he would have been obliged to offer as final compensation. The system may be illustrated by the following example. If the employer acquires all legal rights to the invention the offer for final compensation shall not be lower than one ”basic amount” as defined in the Swedish Act on Social Insurance, at present 16 100 kronor. If, however, the employer chooses to offer an advance payment, this offer may not be lower than one half of the basic amount. In case the employer acquires only a non-exclusive licence, the minimum compensation is one fourth of the basic amount as final compensation and one eighth of the basic amount as advance payment.

If the employer has chosen to offer advance payment, he is obliged to pay the employee a second advance payment when the Swedish Patent Office approves a patent application pertaining to the invention. A special provision governs the case where a European patent application is filed. The amount that the employer has to pay as second advance payment may not be lower than the amount which he was obliged to offer as advance payment in connexion with the acquisition of the invention. In case the patent application is approved the aggregate amount of advance payment may not be lower than the minimum amount that the employer had been obliged to offer the employee if he had chosen to offer final compensation

already when he acquired the invention.

In case the employer has been obliged to pay the second advance, he shall also indicate, not later than six months thereafter, what he is willing to pay as final compensation.

The proposed system for compensation will be fully effective only if an application for a patent on the invention has been approved. The proposal contains, therefore, an obligation for the employer to apply for a patent in Sweden on a service invention if he has acquired all rights to the invention with regard to Sweden. There is one exception to this main rule, namely in case the employer wants to keep the invention as a business secret.The proposed Act contains special provisions to prevent that the employee will be in a less favourable position with regard to compensation in such case. It is thus provided that a notification from the employer to the employee that he wants to keep the invention as a business secret has the effect, as far as the question of compensation is concerned, that the employer acknowledges the patentability of the invention. It is furthermore provided that in such case offer för advance payment may not be lower than one basic amount, i. e. the same amount that applies to an offer for final com- pensation in case the employer acquires all rights to the invention. lf advance payment has been made, the employer is obliged to offer final compensation within one year from the date of acquisition.

The proposed provisions concerning compensation apply only if the em- ployer has acquired legal rights to a service invention by making use of his rights under the new Act. With respect to acquisition of rights to other inventions made by employees than service inventions, it is presumed that the parties will conclude agreements on the conditions therefor. The proposed Act contains, however, certain provisions which apply also to compensation which an employee has obtained for such other invention. A judgement concerning compensation for an invention made by an employee may thus be modified if that compensation is considered unreasonable in view of circumstances which have occurred after the judgement. In addition, the employee may not be ordered to repay any amount of compensation for an invention which he has obtained in good faith. This provision, which is mandatory, applies also if, after payment is made, it turns out that the invention is not patentable in Sweden.

Under the 1949 Act, it is in principle allowed to deviate from the provisions of that Act either by individual agreement between employer and employee or by collective agreement. In conformity with other legislation in the field of labour law enacted in recent years, it is proposed that the new Act be mandatory so that any agreement between an individual employee and an employer which limits the rights of the employee under the Act is null and void. This applies, however, only to future inventions. Once an invention is made the parties are free to agree on deviations from the Act.

In order to allow a certain flexibility, it is proposed that the parties on the labour market may supplement or replace the provisions of the Act by a collective agreement. Limitations of the rights of the employee may only be made in a collective agreement concluded or approved by a central organization of employees. ln two respects, however, deviations from the new Act may not be made even by collective agreement. This is the case

with regard to the employees right to equitable compensation for a service invention and the provision that the employee may not be ordered to repay any amount which he has obtained in good faith.

The 1949 Act does not apply to inventions made by teachers at universities or other educational institutions. This exception is enlarged in the proposed Act to cover all employees at public educational institutions.

The proposed Act also contains provisions on liability and compensation in case an employer or an employee disregards the provisions of the Act.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om arbetstagares uppfinningar

Härigenom föreskrivs följande

Allmänna bestämmelser

15 I denna lag förstås med en arbetstagaruppjinning: en uppfinning, som är patenterbar i Sverige och som har gjorts av en arbetstagare medan anställning pågår, tjänsteuppfinning: en arbetstagaruppfinning, som har kommit till såsom ett resultat av att arbetstagaren har utfört arbetsuppgifter som åvilat honom i tjänsten. Söks inom sex månader efter det att uppfinnarens anställning har upphört patent på en uppfinning, som har samband med uppfinnarens arbetsuppgifter i den tidigare anställningen, skall uppfinnaren anses ha gjort uppfinningen under anställningen hos den förutvarande arbetsgivaren. Detta gäller dock inte om uppfinnaren gör sannolikt att han har gjort uppfinningen efter det att anställningen upphörde.

26 En arbetstagare har samma rätt till sina arbetstagaruppfinningar som andra uppfinnare har till sina uppfinningar, om inte annat följer av denna lag. Arbetstagare vid inrättningar som tillhör det offentliga utbildningsväsen- det omfattas inte av denna lag.

35 Ett avtal i fråga om framtida arbetstagaruppfinningar, som innebär att arbetstagarens rätt enligt denna lag begränsas, är ogiltigt i den delen. Utom såvitt avser 8 och 17 55 får rätten dock begränsas med stöd av ett kol- lektivavtal, som har slutits eller godkänts på arbetstagarsidan av en orga- nisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. En arbetsgivare, som är bunden av ett sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet även på en arbetstagare, som inte är medlem i den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, under förutsättning att arbetstagaren sys- selsätts i arbete som avses med avtalet och inte omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Föreskrifterna i första och andra styckena gäller också när arbetsgivaren vill begränsa arbetstagarens rätt att förfoga över en uppfinning som arbets- tagaren kan komma att göra när anställningen har upphört.

45 Arbetstagaren skall genast underrätta arbetsgivaren, när han har gjort en tjänsteuppfinning. Underrättelsen skall vara skriftlig och innehålla en översiktlig beskrivning av uppfinningen. Detsamma gäller i fråga om annan arbetstagaruppfinning än tjänsteupp- finning, om uppfinningen kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhets- område.

Särskilda bestämmelser om tjänsteuppfmningar

55 Arbetsgivaren får helt eller delvis inträda som arbetstagarens rättsin- nehavare till en tjänsteuppfinning. Sådant inträde sker genom skriftligt med- delande till arbetstagaren inom sex månader från det att arbetsgivaren har mottagit underrättelse enligt 4 5.

65 Före utgången av tidsfristen i Så får arbetstagaren inte förfoga över en tjänsteuppfinning eller avslöja något om den för annan, om detta skulle medföra risk att uppfinningen blir allmänt känd eller utnyttjad för annans räkning. Detta gäller dock inte efter det att arbetsgivaren har förklarat att han avstår från att överta någon rätt till uppfinningen eller att han övertar endast rätten att utöva uppfinningen i sin verksamhet. Utan hinder av första meningen i föregående stycke får arbetstagaren efter samråd med arbetsgivaren söka patent på uppfinningen i Sverige. Söks patent, skall avskrifter av ansökningshandlingarna omedelbart lämnas till arbetsgivaren.

7 5 Har arbetsgivaren enligt 5 5 helt inträtt som rättsinnehavare till en tjäns- teuppfinning såvitt avser Sverige, skall han efter samråd med arbetstagaren söka patent på uppfinningen för Sverige senast sex månader från överta- gandet.

Vill arbetsgivaren bevara en uppfinning som avses i första stycket såsom en företagshemlighet, skall han skriftligen underrätta arbetstagaren om det senast sex månader efter det att han övertog uppfinningen. I sådant fall är han inte skyldig att söka patent på uppfinningen.

Intill dess frågan om ersättning till arbetstagaren har slutligt reglerats, är arbetsgivaren skyldig att vidta erforderliga åtgärder för att fullfölja en patentansökan enligt första stycket. Detta gäller dock inte om det på grund av föreläggande från patentmyndigheten eller av annan omständighet fram- står som osannolikt att uppfinningen är patenterbar i Sverige. Arbetsgivaren skall samråda med arbetstagaren innan han avstår från att fullfölja patent- ansökningen.

8 5 Har arbetsgivaren enligt 5 & inträtt helt eller delvis som rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning, har arbetstagaren rätt till skälig ersättning. Vid bestämmandet av ersättningen skall särskild hänsyn tas till

1. uppfinningens värde,

2. omfattningen av den rätt som arbetsgivaren har övertagit,

3. den betydelse som anställningen har haft för tillkomsten av uppfin- ningen,

4. arbetstagarens anställningsvillkor, och

5. de kostnader som arbetstagaren har haft för uppfinningen.

95 Meddelandet enligt 5 5 skall innehålla uppgift om den ersättning som arbetsgivaren erbjuder arbetstagaren. Erbjuden ersättning får inte understiga följande belopp:

1. Arbetsgivaren övertar rätt att En fjärdedel av det enligt lagen utöva uppfinningen i sin verksamhet (1962:381) om allmän försäkring be- (enkel licens). stämdabasbeloppetförmånadennär-

mast före den då erbjudandet görs.

2. Arbetsgivaren övertar all rätt Ett halvt basbelopp. till uppfinningen för Sverige.

3. Arbetsgivaren övertar rätt till Ett basbelopp. uppfinningen i annan omfattning än som har angetts ovan.

Kan den slutliga ersättningen inte säkert bestämmas, får arbetsgivaren istället erbjuda ett skäligt förskott i meddelandet enligt 5 5. Erbjudet förskott får inte understiga hälften av belopp som anges i första stycket.

10 5 Har förskott betalats enligt 95 andra stycket, skall arbetsgivaren utge ytterligare ett förskott (det andra förskottet) när

1. patent- och registreringsverket har bifallit en ansökan om patent på uppfinningen

eller om europeiskt patent för Sverige har meddelats -

2. fristen för invändning mot patentet har gått ut eller

3. om sådan invändning har framställts, när det europeiska patentverkets invändningsavdelning har beslutat att upprätthålla patentet.

Det andra förskottet får inte understiga hälften av belopp som anges i 95 första stycket, dock att det andra förskottet skall beräknas efter bas- beloppet för månaden närmast före den då betalningen sker.

11 5 Arbetsgivaren skall ange vilken slutlig ersättning han är villig att betala i skriftligt meddelande till arbetstagaren senast sex månader från det att skyldighet att betala förskott enligt 105 inträdde.

125 Har arbetsgivaren enligt 75 andra stycket underrättat arbetstagaren om att han vill bevara en tjänsteuppfinning som en företagshemlighet, anses uppfinningen vara patenterbar i Sverige såvitt avser arbetstagarens rätt till ersättning enligt denna lag. Erbjudande om förskott enligt 9 5 andra stycket får dock inte understiga ett basbelopp för månaden närmast före den då erbjudandet görs. Förklarar arbetsgivaren först efter det att förskott har erbjudits med lägre belopp än ett basbelopp att han vill hålla uppfinningen hemlig, är han skyldig att skriftligen ändra sitt tidigare förskottserbjudande till lägst ett basbelopp.

Har förskott utgått, skall arbetsgivaren erbjuda slutlig ersättning i skriftligt meddelande till arbetstagaren senast ett år efter det att arbetsgivaren har inträtt som rättsinnehavare till uppfinningen.

135 Har arbetstagaren inte inom fyra månader från det att han mottog meddelande med erbjudande om förskott eller slutlig ersättning framställt invändning mot den erbjudna ersättningen, anses han ha godtagit denna.

145 Har arbetstagaren godtagit erbjudande om förskott eller slutlig ersätt- ning eller anses han enligt 135 ha godtagit sådant erbjudande, skall ar- betsgivaren omedelbart erlägga ersättning som har erbjudits att utgå i form av engångsbelopp. Har arbetstagaren inom tid som föreskrivs i 135 framställt invändning mot erbjuden ersättning, är arbetsgivaren likväl skyldig att omedelbart er- lägga erbjudet engångsbelopp som omfattas av arbetstagarens ersättnings- krav.

Övriga bestämmelser om arbetstagaruppfinningar

155 Föreskrifterna i 35-37 55 lagen (1976:580) om medbestämmande i ar- betslivet gäller inte vid tvist om erbjudet förskott för en tjänsteuppfinning. Arbetsgivaren är inte heller skyldig att till följd av 35 5 nämnda lag utge ersättning för en arbetstagaruppfinning, om

1. arbetsgivaren i stället för att väcka talan vid domstol begär utlåtande från statens nämnd för arbetstagares uppfinningar inom tio dagar efter det att förhandling rörande ersättningen har avslutats, eller

2. tvist har uppstått i frågan om en uppfinning är patenterbar i Sverige.

165 Rätten kan ändra vad som genom dom har bestämts om ersättning för en arbetstagaruppfinning i den mån ersättningen framstår som oskälig med hänsyn till förhållanden som har inträffat efter domen.

175 Arbetstagaren kan inte åläggas att betala tillbaka ersättning som han i god tro har erhållit för en arbetstagaruppfinning. Detta gäller även om det efter mottagandet av ersättningen skulle framkomma att uppfinningen inte är patenterbar i Sverige.

185 l tvist angående en arbetstagaruppfinning får part eller, om talan har väckts vid domstol, domstolen inhämta utlåtande från statens nämnd för arbetstagares uppfinningar.

Nämnden består av ordförande, vice ordförande och fem andra ledamöter förordnade av regeringen för viss tid.

Ordföranden, vice ordföranden och ytterligare en ledamot utses bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i do- marvärv. Den tredje ledamoten skall ha särskild insikt och erfarenhet i patenträttsliga och därmed förbundna frågor. Övriga ledamöter skall ha er- farenhet av förhållandena på arbetsmarknaden. Av dessa ledamöter för- ordnas två såsom representanter för arbetsgivarsidan och två såsom repre-

sentanter för arbetstagarsidan.

För varje ledamot utom ordföranden förordnar regeringen en ersättare, som uppfyller behörighetsvillkoren för ledamoten.

195 Åsidosätter arbetsgivaren eller arbetstagaren sina förpliktelser enligt denna lag, skall han utge ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande av om och i vad mån skada har uppkommit för någon skall hänsyn tas även till dennes intresse av att lagens bestämmelser iakttas och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndets belopp nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också äga rum.

20 5 Den som till följd av bestämmelserna i denna lag får kännedom om en uppfinning får inte utnyttja vad han sålunda har erfarit eller obehörigen röja något därom.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre- tesslagen (19801100).

I fall som avses i första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 5 brottsbalken.

215 Mål om tillämpning av denna lag handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft den , då lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar upphör att gälla.

Den äldre lagen skall fortfarande tillämpas i fråga om uppfinning som har gjorts före den nya lagens ikraftträdande.

1 5 andra stycket den nya lagen äger tillämpning, om uppfinnarens an- ställning har upphört efter den nya lagens ikraftträdande. Har anställningen upphört före ikraftträdandet, skall 7 5 första stycket den äldre lagen tillämpas, även om patent på uppfinningen söks först efter det att den nya lagen har trätt i kraft.

2. Förslag till Förordning om ändring i instruktionen (1965:668) för statens nämnd för arbetstagares uppfinningar

Härigenom föreskrivs i fråga om instruktionen (1965:668) för statens nämnd för arbetstagares uppfinningar dels att i 35 orden ”Kungl. Maj:t” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels att 2 och 4 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 &

Nämnden skall på begäran av Nämnden skall på begäran av domstol, arbetsgivare eller arbetsta- domstol, arbetsgivare eller arbetsta- gare avge utlåtande i frågor som avse gare avge utlåtande i tvist som avses tillämpningen av lagen den 18 juni i 18 5 lagen (1981 :000) om arbetsta- 1949 (nr 345) om rätten till arbetsta- gares uppfinningar. gares uppfinningar.

45 Om nämndens sammansättning Om nämndens sammansättning gälla bestämmelsemailOå/agen om gäller bestämmelserna i 18; lagen rätten till arbetstagares uppfinningar. (1981 :000) om arbetstagares uppfin- ningar.

Denna förordning träder i kraft den Har uppfinningen gjorts före ikraftträdandet av lagen (1981:000) om arbets- tagares uppfinningar, gäller dock 25 instruktionen (1965:668) för statens nämnd för arbetstagares uppfinningar i dess tidigare lydelse.

3. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1968:104) om företagsnämn- der m. m. inom statsförvaltningen

Härigenom föreskrivs att 13 5 kungörelsen (1968:104) om företagsnämnder m.m. inom statsförvaltningen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

135

Genom förslagsverksamhet har anställd möjlighet att lägga fram förslag som avser ändrad drifts- eller arbetsmetod, skydds-, utbildnings- eller trivselfråga samt annan teknisk eller administrativ anordning eller åtgärd till gagn för myndigheten och de anställda. För förslag kan utgå ersättning eller belöning.

Förslagsverksamheten omfattar ej Förslagsverksamheten omfattar förslag som avses i lagen den 18 juni inte uppfinningar som är patenterba- 1949 (nr 345 ) om rätten till arbetsta- ra i Sverige och inte heller förslag som

gares uppfinningar och ej heller för- den anställdeisitt arbete har till upp- slag som den anställde i sitt arbete gift eller erhållit särskilt uppdrag att har till uppgift eller erhållit särskilt utarbeta. uppdrag att utarbeta.

Storleken av ersättning eller belöning får ej i förväg maximeras. Skall er- sättning eller belöning utgå av medel till expenser, bestämmes den enligt normer som fastställes av statsförvaltningens centrala förslagsnämnd.

Har företagsnämnd övertagit myndighetens beslutanderätt i förslagsären- den, handlägges sådana ärenden enligt 14—17 55.

Denna förordning träder i kraft den

1. Inledning

1.1. Direktiv och uppdrag

Utredningen erhöll den 1 september 1977 sina direktiv av chefen för jus- titiedepartementet, statsrådet Romanus. Efter en kortfattad redogörelse för huvuddragen i gällande rätt och tidigare reformförslag anförde Romanus:

lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar bygger på principer som i allt väsentligt får anses riktiga. Trots detta talar enligt min mening vissa skäl för att lagen görs till föremål för översyn.

Lagen kan sägas ligga i en skärningspunkt mellan upphovsrätten och arbetsrätten. Båda dessa rättsområden har varit föremål för en avsevärd utveckling sedan lagen trädde i kraft år 1950. Vidare saknade man vid denna tid erfarenhet av lagstiftning på området. Utformningen av lagen fick därför till stor del bygga på antaganden och allmänna överväganden. Det förutsattes också att en översyn av lagen kunde bli erforderlig efter någon tid (se L2U 1949132 5. 5). Det väsentliga motivet för att tillsätta 1958 års utredning var just att man ville undersöka om några ändringar påkallades med anledning av de praktiska erfarenheter som dittills hade vunnits av lagens tillämpning. Utredningen visade emellertid att erfarenheterna inte var så om- fattande som man hade kunnat vänta sig. Nu kan ytterligare ett drygt årtiondes erfarenheter utgöra underlag för en undersökning med den inriktning som angavs nyss.

Vad som kom fram vid ——— överläggning inom justitiedepartementet ———- och vad som i övrigt är känt tyder på att lagen inte i alla avseenden svarar mot de praktiska behoven på området. Från arbetstagarhåll har framhållits att särskilt reglerna om ersättning till uppfinnare har gett otillfredsställande resultat. PTKzs yrkande om be- gränsning av lagens dispositivitet bör ses mot denna bakgrund. Från arbetsgivarhåll har sedan länge gjorts gällande att lagen ger arbetsgivaren alltför begränsade och opraktiska möjligheter att överta rätt till anställdas uppfinningar. Vidare har framhållits att utvecklingsarbetet i företagen numera i stor utsträckning bedrivs i arbetslag och att lagen inte är anpassad härtill. Även andra anmärkningar har riktats mot den rättsliga reglering som nu gäller på området.

Det som har anförts nu leder enligt min mening till att lagen om rätten till ar- betstagares uppfinningar bör bli föremål för en allmän översyn som grundas på en kartläggning av praktiska erfarenheter och behov. Översynen torde lämpligen anförtros åt en särskild utredare.

Utredaren bör i enlighet med vad som har sagts här skaffa sig kännedom om de erfarenheter som har vunnits av den svenska lag- och avtalsregleringen på området. Han bör göra sig underrättad om berörda parters synpunkter och önskemål när det gäller denna lagstiftning. Vidare bör rättsutvecklingen i andra länder med högt ut- vecklad industri uppmärksammas.

Den skisserade kartläggningen bör bilda underlaget för utredarens översyn av lagen. Utredningen bör göras med den övergripande synpunkten för ögonen, att uppfin- narverksamheten skall stimuleras och att de uppfinningar som görs så långt möjligt bör tas till vara i praktisk användning. Som framgår av vad jag tidigare har sagt bör huvudprincipema i gällande rätt ligga fast också för framtiden. Jag skall i det följande beröra vissa frågor som utredaren bör uppmärksamma. Det står emellertid utredaren fritt att ta upp också andra spörsmål om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Starka skäl talar för att en lagstiftning om rätten till arbetstagares uppfinningar även i fortsättningen till stor del bör vara i princip dispositiv. Härför talar bl. a. behovet av anpassning till skiftande förhållanden inom olika delar av arbetsmarknaden. Ut- redaren bör emellertid pröva den av PTK väckta frågan, om avvikelser till arbets- tagarens nackdel från lagens regler bör få ske endast genom eller med stöd av kol- lektivavtal.

En viktig uppgift för utredaren blir att se över lagens regler om omfattningen av arbetsgivarens rätt till arbetstagares uppfinningar och de ersättningsbestämmelser som anknyter härtill. I ett nära sammanhang med dessa regler står bestämmelserna i 4 och 555 om arbetstagares skyldighet att anmäla uppfinning till arbetsgivaren, om tidsfrister och förfarande för övertagande av rätt till uppfinning samt om parternas rättsställning innan frågan om sådant övertagande har blivit avgjord.

När det gäller frågan i vilken utsträckning arbetsgivaren bör ha rätt till arbetstagares uppfinningar synes det i huvudsak råda enighet om att arbetsgivaren i vart fall bör kunna göra anspråk på sådan rätt i den omfattning som nu följer av 35 i lagen. Utredaren torde sålunda närmast få ta ställning till om det föreligger skäl för någon utvidgning av arbetsgivarens rättigheter härvidlag. Jag vill framhålla att den om- ständigheten, att vissa arbetsgivare f. n. har en kollektivavtalsreglering som är för- månligare för dem än lagen, inte ensam får tas som intäkt för att arbetsgivarens lagstadgade rättigheter utvidgas. Utgångspunkten bör fortfarande vara att inskränk- ningar i arbetstagarens rätt till sina uppfinningar får göras endast i den mån det är påkallat av vägande skäl.

En väsentlig punkt i kritiken mot den nuvarande avvägningen mellan arbetsgivarens och arbetstagarens rätt är att den anses göra det svårt för en arbetsgivare som är underkastad lagens regler att delta i tekniskt samarbete och erfarenhetsutbyte med andra företag. Kritiken grundas härvidlag främst på att arbetsgivaren inte på förhand kan garantera en samarbetspartner att denne skall kunna dra nytta av uppfinningar som görs av arbetsgivarens anställda. Liknande problem kan uppkomma i samband med avtal om internationellt forsknings- och utvecklingsarbete som Sverige ingår med andra länder. Med hänsyn till vikten av dessa frågor bör utredaren särskilt un- dersöka om kritiken i denna del är befogad och om det påtalade förhållandet i så fall bör avhjälpas genom lagstiftning. Eventuellt kan det komma i fråga att införa regler som direkt tar sikte på samarbetssituationer.

Vad beträffar arbetstagarens rätt till ersättning för den uppfinnarrätt han avstår innehåller 65 lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar f. n. en del allmänt hållna regler. I de kollektivavtal som har nämnts i det föregående och som gäller rätten till arbetstagares uppfinningar finns liknande ersättningsregler. I båda fallen har dessa regler ett nära samband med vad som gäller beträffande omfattningen av arbetsgivarens rätt till uppfinningar av olika slag.

Från arbetstagarhåll har, som redan har antytts, framförts bl. a. att ersättnings- reglerna i praktiken har tillämpats så att arbetstagare i många fall har fått alltför ringa ersättning för den rätt som de har avstått. Vidare har sagts att gällande reglering har lämnat alltför stort utrymme för att skjuta frågor om ersättning på framtiden. Det har också påtalats att arbetsgivaren kan komma i ett icke godtagbart överläge gentemot arbetstagaren, om han har övertagit rätt till en uppfinning utan att er- sättningsfrågan har avgjorts i samband med övertagandet. Arbetsgivaren kan då be- stämma över hur uppfinningen skall utnyttjas och därmed över dess ekonomiska

värde. Det kan i dessa fall också bli arbetsgivaren ensam som får praktisk möjlighet att samla det material som behövs för att bedöma ersättningsfrågan. Utredaren bör undersöka om kritiken kan anses ha fog för sig samt söka vägar att avhjälpa eventuella missförhållanden.

Det kan sättas i fråga om det är en framkomlig väg att i författning ge mer detaljerade normer än nu för hur ersättningen skall bestämmas. Andra möjligheter kan emellertid stå till buds för att få fram en tillfredsställande etsättningspraxis. Bl. a. bör övervägas om det är lämpligt att föreskriva att ersättning normalt skall utgå i viss form, t. ex. som royalty. I det sammanhanget bör prövas om det finns anledning att göra ar- betsgivarens ensamrätt till en uppfinning som han har övertagit beroende av att han också utnyttjar uppfinningen. Härvid bör beaktas, förutom parternas intressen, betydelsen av att uppfinningar som är värdefulla för samhället också blir utnyttjade.

För arbetstagaren torde det oftast vara ett betydande intresse att frågan om ersättning kan bringas till en snabb lösning. Det förtjänar därför övervägas om inte bestämmelser bör tillskapas som skapar en viss press på båda parterna eller endera av dem att agera i ersättningsfrågan. Vad därefter angår frågan om att ge parterna jämbördiga förhandlingspositioner vill jag erinra om att lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet innehåller bestämmelser om infomationsskyldighet som syftar till att arbetsgivare och facklig organisation vid förhandling i princip skall ha tillgång till samma faktaunderlag. Utredaren bör pröva om liknande regler behövs även såvitt avser förhållandet mellan den enskilde arbetstagaren/uppfinnaren och arbetsgivaren när fråga är om förhandling om ersättning för en övertagen uppfinning. Även andra åtgärder kan vara motiverade för att förstärka förhandlingspositionen för uppfinnaren.

Ett önskemål om en snabb lösning av frågor rörande ersättning till arbetstagare kan komma i konflikt med intresset av att ersättningen står i riktig proportion till uppfinningens värde. Det verkliga värdet kan ibland konstateras först sedan avsevärd tid har förflutit från det att arbetsgivaren övertog rätt till uppfinningen. Panema har givetvis möjlighet att i avtal sinsemellan ta in förbehåll rörande omprövning i framtiden av ersättningen. Sådana förbehåll finns i kollektivavtalen på området. Utredaren bör pröva om det kan vara lämpligt att i lag tillskapa en särskild möjlighet att få ersättningsfrågor omprövade, vid sidan av gällande rättsregler om jämkning av oskäliga avtalsvillkor.

Som har nämnts tidigare kan arbetsgivare och arbetstagare samt i vissa fall domstol inhämta utlåtande från statens nämnd för arbetstagares uppfinningar i fråga som avser tillämpningen av lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Utredaren bör skaffa sig en överblick över den verksamhet som hittills har bedrivits hos nämnden. Vidare bör prövas om denna verksamhet med de regler som nu gäller för den kan anses utgöra ett ändamålsenligt instrument när det är fråga om att förebygga och avveckla tvister på området.

F. n. gäller att lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar är tillämplig på ar- betstagare i allmän eller enskild tjänst, med vissa angivna undantag. När lagen kom till torde man härvid ha utgått från det 5. k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Detta begrepp har efter hand kommit att omfatta allt fler kategorier av förvärvsarbetande (jfr exempelvis framställningen i SOU 1975:1 s. 691741). Som arbetstagare betraktas sålunda numera bl. a. vissa grupper som år 1950 torde ha hänförts till kategorin beroende uppdragstagare. Även för framtiden har man att räkna med att arbets- tagarbegreppet vidgas (jfr prop. 1975/76:105, bilaga 1, s. 324).

De förhållanden som har angetts nu bör beaktas när bestämmelserna om tillämp- ningsornrådet ses över. Det är inte utan vidare givet, att en arbetsgivare med stöd av lag bör kunna göra anspråk på rätt till en uppfinning som görs av den som har en kanske mindre fast anknytning till arbetsgivarens verksamhet. Detta gäller även om denne i andra rättsliga sammanhang behandlas som arbetstagare. Å andra sidan skulle det kunna vara av värde för en icke anställd uppfinnare som gör en uppfinning inom ramen för ett uppdragsförhållande, t. ex. ett konstruktionsuppdrag, att i för-

hållande till uppdragsgivaren åtnjuta ett skydd som motsvarar det som lagen ger åt en arbetstagare. Utredaren bör därför undersöka om det finns behov av att i något avseende göra reglerna i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar tillämpliga också på sådana uppdragsförhållanden eller att införa särskilda regler till skydd för icke anställda uppfinnare.

Från lagens tillämpningsområde är f. n. undantagna bl. a. vissa lärare vid universitet, högskolor eller andra inrättningar som hör till undervisningsväsendet. Undantaget sammanhänger med att man vid dessa inrättningar bedrev forskningsarbete som i princip var inriktat på det allmännas bästa, utan avseende på det omedelbara praktiska utnyttjandet av resultaten (jfr prop. 19491101 s. 63—67). Sedan lagen kom till har för- hållandena i viss mån ändrats. Så t. ex. ingår numera forskning på uppdrag av ut- omstående som en del av verksamheten inom högskolan. I 1964 års betänkande föreslogs att även annan vetenskaplig personal än lärare vid de berörda undervis- ningsinrättningarna skulle undantas från lagens tillämpningsområde. Motsvarande förslag har, med en del modifikationer, lagts fram av dåvarande universitetskans- lersämbetet (UKÄ) i en till utbildningsdepartementet den 21 april 1975 överlämnad rapport angående universitetens och högskolornas uppdragsverksamhet (U KÄ-rapport 1975z9). Hithörande frågor bör prövas av utredaren, efter samråd med berörda myn- digheter och organisationer.

1.2. Utredningsarbetet

För att erhålla underlag för översynen av lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar har överläggningar hållits med myndigheter, or- ganisationer och andra som har berörts av arbetet.

Tillsammans med sekreteraren har jag besökt flera arbetsplatser för över- läggningar med representanter för arbetsgivare och anställdas fackliga or- ganisationer samt med sådana anställda som har gjort sig kända för upp- finnarverksamhet.

Under våren 1978 gjorde jag och sekreteraren en studieresa till Förbunds- republiken Tyskland och Storbritannien. Vi fick där tillfälle att diskutera uppfinnarfrågor med företrädare för olika myndigheter och organisationer.

2. Nuvarande ordning

I detta kapitel behandlas först innehållet i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar. Därefter lämnas en redogörelse för den avtals- reglering som ämnesområdet har fått inom stora delar av näringslivet. Slut- ligen lämnas vissa statistiska uppgifter.

Före tillkomsten av 1949 års lag fanns inte några särskilda lagbestämmelser om vem som skulle ha rätten till en uppfinning som hade gjorts av en arbetstagare i samband med anställning. Innebörden av då gällande rätt torde emellertid ha varit att en arbetsgivare inte hade någon rätt till en arbetstagares uppfinning, såvida parterna inte hade träffat överenskommelse härom eller sådan rätt fick anses följa av anställningsförhållandet eller av övriga omständigheter i samband med anställningen.1

2.1. Lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar

Genom denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1950, genomfördes för första gången i Sverige en rättslig reglering angående under vilka om- ständigheter och i vilken utsträckning en arbetsgivare äger rätt till upp- finningar, som en arbetstagare gör i samband med anställning hos honom. 1 lagen finns även bestämmelser om arbetstagarens rätt till ersättning för vad han avstår till arbetsgivaren och om vad arbetstagare och arbetsgivare har att iaktta gentemot varandra, då lagen är tillämplig. Slutligen har i lagen tagits in bestämmelser om en statlig nämnd med uppgift att avge utlåtanden i frågor som rör lagens tillämpning. De flesta reglerna i lagen är dispositiva, dvs. de gäller endast om annat inte har avtalats eller kan anses överens- kommet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Arbetsmarknadsorganisa- tionerna har också i stor utsträckning genom kollektivavtal reglerat hit- hörande frågor på annat sätt än som föreskrivs i lagen.2

Lagens tillämpningsområde anges i 1 5. Där fastslås till en början att lagen avser endast här i Sverige patenterbara uppfinningar av arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Förutsättningarna för att en uppfinning skall kunna erhålla patentskydd i Sverige regleras i patentlagen (1967z837). Kravet på att uppfinningen skall vara patenterbar kan leda till tillämpningssvårigheter, därför att parterna vid förvärvet inte alltid kan vara säkra på att patent kan erhållas. Det har emellertid förutsatts att parterna under hand undersöker detta och att arbetsgivaren, om han fortfarande skulle vara osäker, förvärvar

1 För en detaljerad redogö- relse för rättsläget före tillkomsten av 1949 års lag hänvisas till SOU 1946:21 s. 1117.

2 Se avsnitt 2.2.

uppfinningsrätten med förbehåll rörande patenterbarheten. Det föreligger inte heller hinder mot att parterna kommer överens om att uppfinningen för deras vidkommande skall anses patenterbar, t. ex. när arbetsgivaren vill förvärva uppfinningen för att bevara den som fabrikshemlighet och därför inte vill erhålla patent på den.

Lagen är tillämplig beträffande arbetstagare i både allmän och enskild tjänst. Från lagens tillämpningsområde har emellertid undantagits två grup- per av arbetstagare. Lärare vid universitet, högskolor eller andra inrättningar, som tillhör undervisningsväsendet, skall inte i denna sin egenskap anses såsom arbetstagare enligt lagen. Detsamma gäller för värnpliktiga, reserv- personal samt befattningshavare på övergångs-, disponibilitets- och reservstat vid försvarsmakten. Undantaget för lärarna kom till för att den fria, ve- tenskapliga forskningen som bedrivs inom undervisningsväsendet inte skall äventyras. Med lärare avses enligt förarbetena inte endast professorer och docenter utan även laboratorer samt biträdande lärare, assistenter och ama- nuenser. Med uttrycket ”i denna egenskap” avses att markera att läraren, om han vid sidan av sin tjänst inom undervisningsväsendet har annan an- ställning utanför detta område, är gentemot den andre arbetsgivaren att betrakta som arbetstagare i lagens mening. Enligt uttrycklig föreskrift skall lagen emellertid tillämpas beträffande regements- och kompaniofficerare på aktiv stat även under tid då de tjänstgör som lärare vid försvarsmaktens skolor och undervisningsanstalter.

I 25 fastslås att en arbetstagare har samma sätt till sina uppfinningar som andra uppfinnare, om inte annat följer av lagens bestämmelser. Regeln är liksom de flesta andra bestämmelserna i lagen dispositiv. Det står alltså i princip parterna fritt att reglera de frågor som behandlas i lagen såsom de själva vill. För avtals giltighet är det inte nödvändigt att parterna ut- tryckligen har kommit överens om de från lagen avvikande bestämmelserna. Av anställningsförhållandet eller av andra föreliggande omständigheter kan indirekt framgå att andra bestämmelser än lagens helt eller delvis skall gälla mellan parterna. Innebörden av parternas rättsförhållande får vid tvist fast- ställas på grundval av allmänna avtalsrättsliga principer.

I 35 ges föreskrifter om och i vilken utsträckning arbetsgivaren skall äga rätt till en anställds uppfinning. Paragrafen är indelad i tre stycken. I vart och ett behandlas olika kategorier av uppfinningar som kännetecknas av ett mer eller mindre starkt samband med uppfinnarens anställning. Som allmän förutsättning för samtliga kategorier gäller att uppfinningen skall falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Detta skall enligt lagens för- arbeten anses vara fallet när uppfinningen avser en produkt, vars fabrikation ingår i arbetsgivarens verksamhet, eller ett sätt eller speciellt hjälpmedel för sådan produkts framställande eller ett alster eller förfarande, hänförligt till ett område på vilket arbetsgivaren bedriver tekniskt forsknings- eller konstruktionsarbete. Vidare kan under vissa omständigheter hit hänföras uppfinningar som — utan att tillhöra någon av nyss nämnda typer — likväl kan användas av arbetsgivaren i produktionsbefrämjande syfte. Om arbets- givaren bedriver skilda slag av verksamhet, skall endast det verksamhets- område inom vilket arbetstagaren är anställd anses utgöra arbetsgivarens verksamhetsområde i lagens mening. Sålunda skall t. ex. varje gren av stats- förvaltningen betraktas för sig i detta hänseende.

1 3 5 första stycket regleras de 5. k. forskningsuppfinningarna. Till denna grupp räknas dels en uppfinning som har kommit till väsentligen såsom resultatet av forsknings- eller uppfinnarverksamhet under förutsättning att sådan verksamhet har utgjort arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgift, dels en uppfinning som eljest innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift. I dessa fall är sambandet mellan anställningen och uppfinningen så starkt att arbetsgivaren har ansetts få möjlighet att även mot arbetstagarens vilja förvärva hela rätten till uppfinningen. Detta innebär att han kan förvärva ensamrätten att förfoga över uppfinningen i både Sverige och utlandet men att han, om han vill, kan nöja sig med en mindre omfattande rätt, t. ex. enbart utövningsrätt i sitt eget företag, s.k. enkel licens.

Vad som avses med uttrycket ”forsknings- eller uppfinnarverksamhet” i 3 5 första stycket har inte utvecklats närmare i lagens förarbeten.3 I detta sammanhang finns det emellertid anledning att något beröra vad som fö- rekom inom justitiedepartementet vid utarbetandet av det lagförslag som remitterades till lagrådet och sedermera antogs oförändrat av riksdagen.

I ett utkast till lagrådsremiss begagnades ursprungligen uttrycket forsk- nings- eller konstruktionsverksamhet för att beteckna den förevarande verk- samheten. I anslutning härtill uttalades i en promemoria av generaldirektören N. T. Löwbeer och byråchefen, sedermera generaldirektören Å. C. von Zweigbergk, vilka båda hade deltagit i det kommittéarbete som föregick lagstiftningen, den förre som ordförande och den senare som sakkunnig, att förmodligen åsyftades blott verksamhet med nykonstruktioner, däremot inte sådant konstruktionsarbete som var helt rutinbetonat och där inte något tekniskt utvecklingsarbete förväntades av den anställde. I en korrektur- upplaga av lagrådsremissen byttes därefter uttrycket konstruktionsverksam- het ut mot begreppet nykonstruktionsverksamhet. Sedan även korrektur- upplagan hade granskats av Löwbeer och von Zweigbergk, påpekade dessa att ordet nykonstruktionsverksamhet borde ersättas med uppfinnarverksam- het, eftersom det senare ordet innebar en språklig förbättring. Så blev även fallet i lagrådsremissen och i det därefter av riksdagen antagna lagförslaget.

Hovrättsassessom, sedermera justitierådet Sigurd Dennemark, som deltog i justitiedepartementets överarbetning av kommittéförslaget och var före- dragande vid lagförslagets behandling i lagrådet, har i en kommentar till 1949 års lag gjort uttalanden som visar att han åtminstone för egen del har gett uttrycket uppfinnarverksamhet i 3 5 första stycket en tämligen vid- sträckt innebörd.4 Dennemark hävdar sålunda att under begreppet forsk- nings- eller uppfinnarverksamhet bör falla ”allt konstruktions- eller utveck- lingsarbete, där man kan tänka sig att uppfinningar skola komma att pres- teras”. I en recension av Dennemarks kommentar har von Zweigbergk anfört

att han inte känner sig övertygad om riktigheten av Dennemarks uttalande i denna fråga.5 Enligt von Zweigbergk skulle man med en sådan ordning riskera att utvidga området för de egentliga forskningsuppfinningarna utöver vad som kan vara skäligt.

Frågan om vad som innefattas i att forsknings- eller uppfinnarverksamhet skall utgöra arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgift har behandlats i ett flertal utlåtanden av statens nämnd för arbetstagares uppfinningar. Däremot

3Prop. 1949:101 och L2U 194932.

4 Dennemark, Om rätten till arbetstagares uppfin- ningar, Sthlm 1950, s. 32.

5 NIR 1950 s. 246.

torde spörsmålet sällan ha prövats av domstol. I vart fall föreligger det inte något publicerat överrättsavgörande i frågan.6 Av nämndens utlåtanden, som dock inte är bindande för parterna, framgår att nämnden ofta har tolkat uttrycket forsknings- eller uppfinnarverksamhet restriktivt.

I ett ärende uttalade nämnden att till uttrycket uppfinnarverksamhet inte kan räknas sådant arbete av rent konstruktiv eller därmed jämförlig karaktär som inte utgör ”egentlig uppfinnarverksamhet”. Vid ett annat tillfälle fram- höll nämnden att ”konstruktionsarbete utan forskningskaraktär, som inte varit inriktat på att åstadkomma patenterbara uppfinningar” inte kan hän- föras till begreppet uppfinnarverksamhet i 3 5 första stycket. Även om nämn- den ibland har funnit att uppfinnarens arbetsuppgifter kan anses innefatta egentlig uppfinnarverksamhet, har nämnden i alla inte sekretessbelagda ut- låtanden där tvisten har gällt uppfinningens kategoritillhörighet ansett att uppfinnaren även har haft andra arbetsuppgifter i så stor omfattning att regeln i 35 första stycket inte har varit tillämplig. I ett ärende gjorde nämnden ett generellt uttalande om de arbetsuppgifter som åvilade vissa vid televerket anställda fackmän. En hel del av dessas arbetsuppgifter ansåg nämnden visserligen vara av den art att de borde hänföras till forsknings- eller uppfinnarverksamhet i lagens mening. Å andra sidan ålåg det emellertid fackmännen att i betydande omfattning syssla med konstruktionsarbete utan forskningskaraktär, som inte var inriktat på att åstadkomma patenterbara uppfinningar, samt med utredningar och konsultationsverksamhet avseende planering och drift av arbetsgivarens anläggningar. Nämnden kom därför till resultatet att det inte fanns anledning anta att forsknings- eller upp- finnarverksamhet genomsnittligt utgjorde fackmännens huvudsakliga ar- betsuppgifter.

Som framgår av lagtexten i 3 5 första stycket har arbetsgivaren tillerkänts en ovillkorlig övertaganderätt även beträffande en uppfinning som innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift under för- utsättning att uppfinningen faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Lagens förarbeten innehåller inte heller här några uttalanden om vad som avses med uttrycket i tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift. Däremot har Dennemark i sin kommentar hävdat att det för bestämmelsens till- lämpning krävs att arbetsgivaren har såväl uppställt ett visst problem som lämnat vissa anvisningar för problemets lösning.7

Dennemarks tolkning strider egentligen mot ordalagen i lagtexten, efter- som dessa synes inbjuda till uppfattningen att det skulle vara tillräckligt för regelns tillämpning att arbetsgivaren har definierat det problem som han vill ha löst på ett tillräckligt specificerat sätt.

Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, som vid flera tillfällen haft att ta ställning till förevarande spörsmål, har i regel följt den uppfattning som Dennemark har gjort sig till tolk för. I allmänhet har nämnden således krävt att arbetsgivaren inte endast har ställt upp och specificerat problemet utan även angett vissa riktlinjer för att lösa problemet.

Sammanfattningsvis kan sålunda hävdas att det utrymme inom vilket arbetsgivaren har en ovillkorlig rätt till sina anställdas uppfinningar har gjorts snävt i den rättstillämpning som statens nämnd för arbetstagares uppfin- ningar har gjort sig till tolk för.

7 Dennemark, ati-, & 33 f. I 3 5 andra stycket finns regler om vad som i lagens förarbeten benämns 6 Se avsnitt 2.4.3.

andra tjänsteuppfinningar. Det är här fråga om uppfinningar som har kommit till i samband med anställningen men som likväl inte kan hänföras till forskningsuppfinningarna i första stycket, därför att sambandet mellan an- ställningen och uppfinningen är mindre starkt. För att erforderligt samband skall föreligga anses det tillräckligt att arbetstagaren har fått uppslaget till uppfinningen genom sitt arbete hos arbetsgivaren eller att arbetet hos denne har tjänat som underlag vid uppfinningsidéns utarbetande. Uppfinnaren kan t. ex. ha utnyttjat arbetsgivarens produktionsmedel eller det vetande som tidigare fanns hos företaget. Arbetsgivaren har i dessa fall inte någon ovill- korlig rätt att fritt förfoga över uppfinningen utan tillerkänns endast rätt att utöva uppfinningen i sin egen verksamhet. Utövningsrätten har alltså karaktär av en enkel licens, som tillåter arbetsgivaren att utnyttja uppfin- ningen i sitt eget företag men som inte hindrar att arbetstagaren själv förfogar över uppfinningen t. ex. genom upplåtelse av tillverkningslicens till tredje man. Enligt rådande rättsuppfattning äger arbetsgivaren inte i sin tur utan arbetstagarens medgivande överlåta utövanderätten annat än i samband med överlåtelse av den rörelse för vilken den har förvärvats. Arbetsgivaren har därutöver tillerkänts rätt att under viss tid framför alla andra träffa över- enskommelse med arbetstagaren om förvärv av en mera vidsträckt rätt till uppfinningen. Arbetstagaren har dock full frihet att vägra träffa överens- kommelse med arbetsgivaren och hans bevekelsegrunder härför saknar be- tydelse.

Om rätten till uppfinningar, vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som har kommit till utan samband med anställ- ningen, finns regler i 3 5 tredje stycket. I dessa fall har arbetsgivaren endast fått förtursrätt under viss tid att träffa frivillig uppgörelse med uppfinnaren om förvärv av önskad rätt till uppfinningen.

Arbetstagare som gör en uppfinning på vilken lagen är tillämplig skall enligt 45 utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren om uppfinningen. I lagen ställs inte krav på att underrättelsen skall vara skriftlig, men den bör vara så fullständig att arbetsgivaren av densamma kan bedöma uppfinningens karaktär och betydelse, eftersom arbetsgivaren med ledning av underrät- telsen skall kunna ta ställning till huruvida han skall göra bruk av sin rätt att inträda som uppfinnarens rättsinnehavare. Underlåter uppfinnaren att fullgöra sin anmälningsplikt kan han bli skadeståndsskyldig gentemot ar- betsgivaren.

I 5 5 första stycket föreskrivs att arbetsgivare som vill förvärva rätt till en uppfinning, det må vara fri förfoganderätt eller enbart utövanderätt, skall meddela arbetstagaren detta inom fyra månader från det att han själv har mottagit underrättelse från arbetstagaren om att denne har gjort en upp- finning, på vilken lagen är tillämplig. Genom meddelandet, som inte behöver vara skriftligt, sker ett bindande förvärv för arbetsgivaren. Meddelar ar- betsgivaren att han inte vill förvärva rätt till uppfinningen eller underlåter han att inom fyramånadersfristen meddela att han vill inträda som upp- finnarens rättsinnehavare, har arbetstagaren därefter rätt att förfoga över uppfinningen. Den företrädesrätt till frivillig överenskommelse om förvärv som arbetsgivaren har enligt 35 andra och tredje styckena gäller under samma tidsfrist. Har således frivillig uppgörelse inte kommit till stånd inom fyramånadersfristen, har arbetsgivarens företrädesrätt gått förlorad.

Innan fyramånadersfristen har gått till ända eller arbetsgivaren dessför- innan har meddelat att han inte vill förvärva någon rätt till uppfinningen, råder enligt 5 5 andra stycket förbud för arbetstagaren att utan arbetsgivarens medgivande förfoga över uppfinningen eller yppa något angående denna under sådana omständigheter att dess offentliggörande eller utnyttjande för annans räkning befaras. Förbudet att förfoga över uppfinningen innebär att uppfinnaren inte själv får utöva uppfinningen eller upplåta rätt till denna åt annan än arbetsgivaren. Sekretessbestämmelsen har förts in i lagen därför att ett offentliggörande av uppfinningen före ingivandet av patentansök- ningen till patentmyndigheten skulle kunna hindra att patent meddelas på uppfinningen, eftersom denna vid myndighetens prövning inte längre kunde anses som ny. Efter det att arbetstagaren har fullgjort sin skyldighet att till arbetsgivaren anmäla att han har gjort en uppfinning, får arbetstagaren emellertid söka patent på uppfinningen i Sverige. Arbetstagaren är därvid skyldig att underrätta arbetsgivaren om att patent har sökts inom en vecka från det att patentansökningen gavs in till patentmyndigheten.

I 65 fastslås att arbetstagaren har rätt till skälig ersättning för vad han avstår. Bestämmelsen är tvingande, så till vida att uppfinnaren skall ha skälig ersättning även om parterna före uppfinningens tillkomst har kommit överens om att ersättning inte skall utgå eller har avtalat om oskäligt låg ersättning. Sluts avtal om ersättning först efter det att uppfinningen har gjorts, blir uppgörelsen däremot gällande även om uppfinnaren har helt avstått från ersättning.3

Allmänt hållna föreskrifter angående de omständigheter som bör inverka vid bestämmandet av ersättningen har tagits in i 65 andra stycket. 1 be- stämmelsen anges för det första att särskild hänsyn skall tas till uppfin- ningens värde och omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbets- givaren har övertagit. Med uttrycket uppfinningens värde avses enligt för- arbetena dess industriella och kommersiella värde. Den ersättning som skulle ha varit skälig om hänsyn endast tas till nämnda omständigheter kan emel- lertid minskas om anställningen har haft betydelse för tillkomsten av upp- finningen. Arbetsgivaren kan nämligen ofta anses ha bidragit till uppfin- ningens tillkomst genom att företagets resurser och vetande har ställts till uppfinnarens förfogande. För de s.k. forskningsuppfinningarna finns en särskild regel att ersättning skall utgå endast om värdet av den rätt som arbetsgivaren har övertagit överstiger vad som med hänsyn till arbetstagarens lön och övriga förmåner i tjänsten rimligen har kunnat förutsättas. Även när det gäller forskningsuppfinningar skall uppfinnaren dock ha skälig gott- görelse för kostnader som han kan ha fått vidkännas för uppfinningen,

8oskäliga avtalsvillkor t. ex. kostnader för patentansökan. kan dock jämkas enligt Under lagstiftningsarbetet diskuterades en bestämmelse som medgav 36 & aVlaISIasen jämkning av redan bestämd ersättning vid väsentligt förändrade förhållan- (1915:218;ändrad den. Någon sådan jämkningsregel blev emellertid inte intagen i lagen. Det

19762185 . . . . .. . . ..

) står emellertid parterna fntt att 1 avtal gora förbehåll om jamkmngsratt.9 9Numera kanjämkning Arbetsgivarens rätt att inträda som arbetstagarens rättsinnehavare gäller av thalpå grund av endast om uppfinningen har gjorts medan anställningsförhållandet pågår.

" ' åll (1 k .. . . . . . .. .. ålägga—(231363; 353121? For att forhrndra illo_jala handlingssatt från arbetstagaren beträffande de 5. k.

gen (1915313; ändrad forskningsuppfinningarna har emellertid i 7 5 första stycket tagits in en regel 1976:185). som innebär att man beträffande en sådan uppfinning anser att den har

gjorts under anställningen om arbetstagaren söker patent inom sex månader efter anställningens slut. Att märka är att det för presumtionsregelns till- lämpning är tillräckligt att arbetsgivaren visar att uppfinningen har samband med forsknings- eller uppfinnarverksamhet som var uppfinnarens huvud- sakliga arbetsuppgift i den tidigare anställningen. Presumtionen hävs där- emot om uppfinnaren kan göra sannolikt att uppfinningen har gjorts efter anställningens upphörande.

I 7 5 andra stycket har tagits in en tvingande bestämmelse om att över- enskommelse mellan parterna, som innebär inskränkning i arbetstagarens rätt att fritt förfoga över en uppfinning som görs senare än ett år efter det att anställningen har upphört, skall vara utan verkan. Härigenom för- hindras arbetsgivare att genom avtal binda sina anställda under oskäligt lång tid efter det att anställningen har upphört.

Enligt 8 5 får den som till följd av bestämmelserna i lagen vinner kän- nedom om en uppfinning inte utnyttja vad han sålunda har fått veta eller obehörigen röja något därom. Denna skyldighet inträder så snart arbets- tagaren har gjort anmälan enligt 4 5 och gäller i första hand för arbetsgivaren och anställda hos denne men även för andra som på grund av lagens be- stämmelser får kännedom om uppfinningen. Enligt lagändring (1980:171), som träder i kraft den 1 januari 1981 , skall 8 5 dock inte gälla för de offentliga funktionärer som är underkastade regleringen i den nya sekretesslagen (1980:100). Vilka organ och personer som sekretesslagen omfattar anges i 1 kap. 65 sekretesslagen.

Tidigare fanns i 9 5 en bestämmelse om jämkning av otillbörliga villkor som har tagits in i avtal rörande rätten till arbetstagares uppfinningar. Be- stämmelsen upphävdes den 1 juli 1976 i samband med att i 36 5 avtalslagen (19151218) togs in en bestämmelse som är tillämplig inom hela förrnögen- hetsrätten. I denna paragraf, den s. k. generalklausulen, föreskrivs att av- talsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid prövning- en skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

I 105 finns bestämmelser om inrättande av en särskild nämnd, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar (SNAU). Nämnden skall på begäran avge utlåtanden i frågor om lagens tillämpning. Utlåtande kan begäras av arbetsgivare eller arbetstagare eller av domstol, om tvisten mellan parterna har hänskjutits dit. Utlåtandena är inte bindande men inget hindrar parterna från att på förhand sluta avtal om att följa nämndens utlåtande. Nämndens ledamöter, som skall vara sju till antalet, liksom ersättare för dessa, utses av regeringen. Tre av ledamöterna, däribland ordföranden och vice ord- föranden, skall utses bland personer som inte företräder partsintressen, me- dan av de fyra återstående två skall representera arbetsgivarsidan och två arbetstagarsidan. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och ha domarerfarenhet. Den tredje opartiske ledamoten skall ha särskild insikt i och erfarenhet av patenträttsliga och därmed förbundna frågor.

Nämndens verksamhet regleras närmare i instruktion (1965:668; ändrad 1971 1296) för statens nämnd för arbetstagares uppfinningar. Av instruktionen framgår bl. a. att ärende som avser tillämpning av lagen om rätten till ar-

betstagares uppfinningar skall avgöras av nämnden i plenum efter muntlig förhandling eller efter föredragning. Vid avgörande av pleniärende och vid muntlig förhandling skall nämnden vara fulltalig. Som nämndens beslut gäller den mening som de flesta ledamöterna biträder. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst. Nämnden får anlita sakkunniga och experter. Kostnaderna för nämndens verksamhet bestrids av allmänna medel.

Trots att det mycket ofta råder olika meningar i frågor angående rätten till arbetstagares uppfinningar är det anmärkningsvärt sällan som tvister hänskjuts till rättslig prövning i domstol. Sedan ikraftträdandet av 1949 års lag har inte något överrättsavgörande angående lagens tillämpning pub- licerats. Under åren 1973—1977 har vid landets tingsrätter anhängiggjorts endast tre mål, vilka alla har avgjorts utan prövning i sak. Bilden är liknande för arbetsdomstolens vidkommande. Något enstaka mål har hänskjutits till arbetsdomstolens prövning, men åtminstone sedan 1970 har arbetsdom- stolen inte avgjort något mål på förevarande område genom saklig prövning.

Antalet tvister som har hänskjutits till statens nämnd för arbetstagares uppfinningar har inte heller varit påfallande stort. Nämnden har hitintills avgett ett sextiotal utlåtanden, varav merparten givetvis har avsett frågan om skälig ersättning.

2.2. Kollektivavtalsreglering

Bestämmelserna i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar är såsom redan har anförts i avsnitt 2.1 i huvudsak dispositiva. Det står sålunda parterna fritt att genom avtal reglera hithörande frågor på annat sätt än som föreskrivs i lagen. Så har skett inom det privata näringslivet, där en från lagen avvikande kollektivavtalsreglering gäller beträffande rätten till tjänstemännens uppfinningar. Det första kollektivavtalet på detta område slöts redan år 1946. Det avtalet var föregångare till det nedan nämnda SAF- avtalet. Däremot finns inte någon motsvarande kollektivavtalsreglering inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden. Såvitt har kunnat utrönas har inte heller i denna fråga träffats något kollektivavtal, som gäller för andra arbetstagare än tjänstemän.

Sedan den 1 april 1970 gäller mellan å ena sidan Svenska Arbetsgiva- reföreningen (SAF) samt å andra sidan Svenska Industritjänstemannaför- bundet (SIF), Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) och Sveriges Civiling- enjörsförbund (CF) ett ramavtal angående rätten till arbetstagares uppfin- ningar (i det följande kallat SAF-avtalet). Detta avtal har antagits såsom kollektivavtal mellan berörda tjänstemannaorganisationer och till SAF an- slutna branschförbund, inom vilkas verksamhetsområden arbetstagarupp- finningar kan förväntas. I sak likalydande kollektivavtal gäller för tjäns- temännen vid de kooperativa och statsägda företagen (KFO- respektive SFO- avtalet).

De nämnda kollektivavtalen skall i likhet med 1949 års lag tillämpas endast beträffande uppfinningar, som är patenterbara i Sverige.

I avtalen har uppfinningarna delats in i tre kategorier. Kategoritillhö- righeten har betydelse för arbetsgivarens rätt att förfoga över uppfinningen

och för arbetstagarens rätt till ersättning för vad han har avstått till ar- betsgivaren.

En A-uppfinning definieras som en uppfinning, vilken faller inom ramen för den anställdes tjänst eller särskilda uppdrag. Därmed menas att upp- finningen skall ha kommit till som resultat av det arbete som den anställde har åtagit sig och för vilket arbetslönen är avsedd att utgöra ersättning. Det saknar betydelse, huruvida det arbete som har lett till uppfinningen utgör den anställdes huvudsakliga arbetsuppgift. Det är tillräckligt att arbetet ingår som en av de uppgifter som den anställde har att ägna sig åt. Ar- betsuppgiften behöver inte vara avsedd att leda till uppfinningar men skall ha sådan inriktning att man vid dess normala utförande eventuellt kan komma fram till en uppfinning av det aktuella slaget. Det är som regel också karakteristiskt för en A-uppfinning, att arbetsgivaren inte bara har utgett lön för arbetet i fråga utan även har ställt företagets resurser såsom material, instrument och lokal till förfogande redan från arbetets början.

Med B-uppfinning menas en uppfinning, vars utnyttjande faller inom ar- betsgivarens verksamhetsområde men som likväl inte är en A-uppfinning. Uppfinningen skall alltså ha kommit till under andra betingelser än A- uppfinningen. Den anställde kan exempelvis ha kommit fram till uppfin- ningen genom att på eget initiativ intressera sig för en fråga, som sorterar under en annan sektion inom företaget eller som det i vart fall inte kommer an på honom att sysselsätta sig med. Att han som en indirekt följd av sitt eget arbete kan ha kommit att uppmärksamma problemställningen be- rövar inte uppfinningen dess karaktär av B-uppfinning. Den omständigheten att den anställde arbetar på konstruktionsavdelning eller laboratorium be- höver inte heller nödvändigtvis innebära att en uppfinning är att betrakta som A-uppfinning.

Avtalspartema har förklarat sig vara eniga om att det kan förekomma fall som ligger i gränsskiktet mellan A- och B-uppfinningar och att ersätt- ningsfrågan i dessa fall kan lösas utan närmare klassificering av uppfin-

ningen. Med C-uppfinning avses en uppfinning som varken är A- eller B-upp- finning.

I avtalen föreskrivs att överläggningar skall upptas vid koncemföretag angående vilka företag i koncernen som skall anses höra till arbetsgivarens verksamhetsområde vid avtalens tillämpning.

Om flera anställda väsentligen har bidragit till en uppfinnings tillkomst i de delar som omfattas av godkända patentkrav, skall samtliga betraktas som uppfinnare. Det framhålls att det är angeläget att utredning skyndsamt kommer till stånd i frågan om även andra arbetstagare än den som har anmält uppfinningen till arbetsgivaren väsentligen har bidragit till uppfin- ningens tillkomst.

Anställd, som anser sig ha gjort en A- eller B-uppfinning, skall anmäla uppfinningen till arbetsgivaren. Eftersom det är önskvärt att frågan om rätten till uppfinningen blir helt klarlagd innan uppfinningen börjar exploateras, rekommenderas även anställd som anser sig ha gjort en C-uppfinning att anmäla detta till arbetsgivaren.

Anmälan om uppfinningen skall göras utan dröjsmål hos arbetsgivaren eller den som arbetsgivaren har utsett att ta emot sådana anmälningar. An-

mälan skall normalt innehålla en skriftlig redogörelse för de väsentligaste momenten i uppfinningen. Det är emellertid tillräckligt att uppfinnaren läm- nar en ”därmed jämförlig redogörelse”, exempelvis att uppfinnaren i stället för ritningar med teknisk beskrivning till arbetsgivaren överlämnar funge- rande provexemplar av en apparat, vari uppfinningen ingår. Anmälan skall behandlas konfidentiellt. Det åligger vidare arbetsgivaren att se till att an- mälarens prioritetsrätt inom företaget skyddas genom lämplig diarie- och registerföring.

Inom fyra månader från det att anmälan om uppfinningen har gjorts skall arbetsgivaren lämna anmälaren skriftligt meddelande om vilken ka- tegori arbetsgivaren menar att uppfinningen tillhör. Om arbetstagaren har meddelat arbetsgivaren sin uppfattning rörande kategoritillhörigheten blir meddelandet gällande gentemot arbetsgivaren, såvida denne inte inom fyra månader från det att han fick del av meddelandet lämnar arbetstagaren besked om att han har en annan uppfattning om till vilken kategori upp- finningen skall räknas.

En A-uppfinning tillhör arbetsgivaren med äganderätt, men denne kan helt eller delvis avstå från sin rätt till förmån för uppfinnaren. Arbetsgivaren avgör ensam om och i vilken utsträckning en A-uppfinning skall patenteras. Det åligger uppfinnaren att skriftligen bekräfta arbetsgivarens äganderätt till en A-uppfinning, om detta anses erforderligt för patentansökan.

En anmälan till arbetsgivaren om B-uppfinning skall anses innefatta er- bjudande till arbetsgivaren att förvärva uppfinningen. Arbetsgivaren avgör med bindande verkan för anmälaren om och i vilken utsträckning rätten skall övergå till honom. Har åtta månader förflutit från anmälningen och har arbetsgivaren inte dessförinnan lämnat besked om huruvida och i vilken utsträckning han önskar förvärva uppfinningen, har den anställde rätt att fritt förfoga över denna.

Den anställde får själv söka patent på en B-uppfinning sedan fyra månader har förflutit från det att anmälan om uppfinningen har gjorts till arbets- givaren, såvida inte arbetsgivaren dessförinnan har meddelat att han vill förvärva uppfinningen. Om den anställde själv vill söka patent på en B- uppfinning, skall han samråda med arbetsgivaren om patentansökningens utformning. Efter överenskommelse med den anställde kan arbetsgivare, som har förvärvat rätt till en B-uppfinning, helt eller delvis återlämna sin rätt till denna. Arbetsgivarens rätt till ersättning är i detta fall begränsad till vad som motsvarar direkta kostnader för patentansökan och anlitande av patentombud.

Anställd som har gjort en C-uppfinning har rätt att fritt förfoga över denna.

I avtalstexten framhålls att det är angeläget, att arbetsgivaren så snart som möjligt efter det att patentansökan har gjorts i Sverige underrättar den anställde om i vilka övriga länder han avser att söka patent på uppfinningen.

Uppfinnaren har rätt till skälig ersättning av arbetsgivaren för den rätt till uppfinningen som han har avstått. Vid ersättningens bestämmande skall särskild hänsyn tas till

]. uppfinningens värde, 2. omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren har över- tagit inom och utom Sverige,

3. den betydelse som anställningen kan ha haft för uppfinningens tillkomst och,

4. i fråga om A—uppfinning, den anställdes tjänsteställning samt lön och övriga anställningsfönnåner.

Regler om schablonersättning bör enligt avtalen utarbetas vid företag, där det förekommer utvecklingsarbete som i inte ringa omfattning leder till patenterbara uppfinningar. Med hänsyn till branscholikheter m. ni. kan reglerna behöva utformas på skilda sätt vid olika företag.

Om värdet av en A-uppfinning väsentligt överstiger vad som med hänsyn till den anställdes tjänsteställning samt lön och övriga anställningsförmåner har kunnat förutsättas, skall ersättning utgå utöver på förhand bestämt schab- lonbelopp. Uppfinnaren skall alltid ha skälig ersättning för de kostnader som han har haft för uppfinningen.

Om arbetsgivaren har förvärvat en B-uppfinning, skall i normalfallet er- sättning utgå utöver schablonbeloppet, såvida inte annat föranleds av upp- finningens ringa värde.

Den omständigheten att arbetsgivaren av särskilda skäl inte önskar söka patent på uppfinningen skall i och för sig inte påverka den anställdes rätt till ersättning.

På parts begäran skall beslut om uppfinnarersättning omprövas, om det påkallas av väsentligt ändrade förhållanden. Som exempel på fall av vä- sentligt ändrade förhållanden nämns i avtalstexten att uppfinningen har minskat eller ökat i värde på grund av nya uppfinningar, teknikens ut- veckling överhuvud eller ändrade marknadsförhållanden. Den omständig- heten att en anställd uppfinnare efter ersättningens bestämmande placeras om inom företaget eller att hans anställning upphör, kan inte anses öppna möjlighet till omprövning av beslut i ersättningsfrågan. Redan utbetald er- sättning får aldrig krävas tillbaka av arbetsgivaren.

Om arbetstagaren söker patent på en uppfinning inom sex månader från anställningens upphörande och uppfinningen skulle ha varit att anse som en A-uppfinning om anställningen alltjämt hade bestått, skall uppfinningen anses ha gjorts under anställningen. Detta gäller emellertid inte om ar- betstagaren gör sannolikt att uppfinningen har kommit till efter anställ- ningens upphörande.

Tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare i fråga som regleras i kollek- tivavtalet skall på parts begäran behandlas vid lokal förhandling. Förhandling kan ske även om patent ännu inte har sökts på uppfinningen. Om parterna träffar uppgörelse, får på arbetsgivarens begäran förbehåll göras om att upp- görelsen skall gälla endast under förutsättning att patent sedermera beviljas. Om tvisten inte behandlas vid lokal förhandling eller om sådan förhandling inte leder till uppgörelse, kan frågan hänskjutas till central förhandling. Framställning härom skall göras hos motsidan inom sex månader från den dag då överläggningarna mellan arbetsgivaren och arbetstagaren avslutades eller, om lokal förhandling har ägt rum, denna avslutades. I annat fall pre- skriberas partens anspråk.

Om enighet mellan parterna inte heller nås vid den centrala förhandlingen, får tvisten hänskjutas till skiljenämnd, för SAF -avtalets del Industrins upp- finnarnämnd, för KFO-avtalets del Kooperationens uppfinnarnämnd och

10 Godenhielm, Copyright and industrial property, Chapter 7, Employee inventions, s. 3 och där anmärkt litteratur samt Comparative study of employees” inventions law in the Member States of the European Commu- nities, Collection studies, Labour law series no. 2, Bryssel 1977,s. 9.

för SFO-avtalets del Uppfinnarnämnden för statsägda bolag. Talan skall väckas senast tio år från den dag, då den anställde har anmält uppfinningen till arbetsgivaren med påföljd att partens anspråk annars preskriberas. Om parterna inte är överens om annat, skall yrkande om omprövning av er- sättningsbeslut på grund av väsentligt ändrade förhållanden ha framställts inom samma tioårsfrist.

Avtalstextema innehåller bestämmelser om hur de olika nämnderna skall vara sammansatta och hur kostnaderna för nämndernas verksamhet skall fördelas. I övrigt gäller för nämndernas verksamhet tillämpliga delar i lagen (1929zl45) om skiljemän. Det bör framhållas att skiljenämndemas avgö- randen till skillnad från utlåtandena från statens nämnd för arbetstagares uppfinningar är bindande för parterna.

Industrins uppfinnarnämnd har sedan inrättandet 1946 behandlat ett dus- sintal tvister. Nämnden har dock inte meddelat någon skiljedom under hela 1970-talet.

2.3. Reglering av uppfinnarrätt genom enskilt avtal

Lagens dispositiva bestämmelser kan frångås inte endast genom kollek- tivavtal utan även genom avtal mellan enskild arbetstagare och arbetsgivare. Sådana enskilda uppfinnaravtal träffas huvudsakligen i anställningsförhål- landen där det förväntas att arbetstagaren skall göra uppfinningar i sin tjänst. Enskilda avtal torde emellertid numera förekomma rätt sällan eftersom upp- finnarna inom det privata näringslivet i allmänhet är bundna av de kol- lektivavtal som har behandlats i det föregående avsnittet. I den mån enskilda avtal förekommer torde innehållet i dem, åtminstone beträffande arbets- givarens övertaganderätt, ansluta sig till SAF-avtalet.

2.4 Vissa statistiska uppgifter rn. m.

2.4.1. Antalet arbetstagaruppfinningar

Det övervägande antalet uppfinningar görs numera av personer som är an- ställda i annans tjänst. Det kan givetvis inte med säkerhet fastställas hur stor andel av samtliga uppfinningar som är arbetstagaruppfinningar. Ut- ländska undersökningar som visserligen är något föråldrade men alltjämt anses representativa visar att 60—80 % av samtliga uppfinningar görs av arbetstagare. 10 Andelen skiftar givetvis från land till land beroende på landets utvecklingsgrad och strukturen i dess näringsliv. För Sveriges vidkommande finns det emellertid ingen anledning förmoda att bilden är annorlunda än den som har redovisats i de nämnda undersökningarna. I diagram 2.1 redovisas antalet patentansökningar som har kommit in till patent- och registreringsverket under åren 1970—1979. Av diagrammet framgår att antalet svenska patentansökningar, dvs. ansökningar från svens- ka sökanden, har tämligen konstant uppgått till cirka 4 500 per år, medan antalet utländska patentansökningar har sjunkit kraftigt. Under åren 1974 och 1975 inträffade en märkbar nedgång i både antalet svenska och antalet

utländska patentansökningar. Denna nedgång avspeglade en internationell tendens som var än mer markerad i andra länder än Sverige och som har tillskrivits den allmänna konjunkturnedgången.11 Under åren 1976—1978 steg antalet svenska patentansökningar till den nivå som förelåg under de första åren av 1970-talet för att återigen minska under 1979. Denna minsk- ning som är mera märkbar beträffande de utländska ansökningarna torde emellertid inte avspegla någon tillbakagång i innovationstakten i Sverige utan bero på möjligheten att efter den 1 juli 1978 genom en europeisk patentansökan hos det europeiska patentverket i Munchen få patentskydd för Sverige. Några exakta uppgifter som visar antalet europeiska patent-

16000 x

15000

14 000 xx

13 000 'o. 1

....oooooo.. x

12000

11000

10000

9 000

8 000

7 000

6 000

5 000

4 000

1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 Är

B-------Totala antalet ansökningar non-nn" Utländska ansökningar

_ Svenska ansökningar

” Patent- och registre- ringsverket Årsberättel- 561975, S. 1 och 7.

Diagram 2.1 Till patent- och registreringsverket inkomna patentansökning- ar under åren 1970—1979 (Källor: Patent- och registreringsverkets årsberättelser.)

ansökningar under 1979 med svensk sökande föreligger inte. Under året har emellertid 116 sådana ansökningar getts in till det svenska patentverket i dess egenskap av mottagande myndighet av europeiska ansökningar. Efter- som en sådan ansökan kan göras direkt hos det europeiska patentverket, torde det totala antalet vara större. Om man enbart ser till antalet patentansökningar av svenska sökande, skulle således det årliga antalet arbetstagaruppfinningar uppgå till grovt räk- nat mellan 2 700 och 3 600, såvida antagandet att 60—80 % av samtliga upp- finningar görs av arbetstagare är riktigt. Att patent söks på en uppfinning är givetvis inte någon garanti för att uppfinningen i realiteten är patenterbar. I själva verket är det mindre än varannan svensk patentansökan som leder till patent. Av tabell 2.1 framgår det antal patent med svensk sökande, som patent- och registreringsverket har meddelat under åren 1970—1979. Antalet sådana patent har under 1970-talet genomsnittligt uppgått till cirka 2000 per år eller något därunder men med en kraftig minskning under 1978 och 1979. Denna minskning torde åtminstone till en del ha sin grund i det relativt låga antalet patentansökningar i mitten av 1970-talet. Med utgångspunkt från det tidigare nämnda antagandet skulle således grovt räk- nat mellan 1 200 och 1 600 av totala antalet meddelade patent med svensk sökande avse uppfinningar som har gjorts av arbetstagare.

Tabell 2.1 Antalet patent med svensk sökande som har meddelats av patent- och registreringsverket under åren 1970-1979 (Källor: Patent- och registreringsverkets årsberättelser)

År År

1970 2 849 1975 1 867 1971 2 245 1976 1 888 1972 2 107 1977 1 960 1973 2 045 1978 1 698 1974 1 870 1979 1 516

Av de patentansökningar som inte leder till patent finns det givetvis en hel del som avser uppfinningar vilka inte är patenterbara och av den anledningen avslås av patentverket eller avskrivs dessförinnan till följd av återkallelse eller sökandens underlåtenhet att avhjälpa förelagda brister. Å andra sidan kan sökanden ibland ha anledning att inte fullfölja en patent- ansökan fastän uppfinningen uppfyller kraven för meddelande av patent. Detta kan exempelvis vara fallet om uppfinningen har så lågt kommersiellt värde att den inte bär kostnaden för patentering. Antalet patenterbara upp- finningar är alltså större än vad antalet meddelade patent visar och följ- aktligen är arbetstagaruppfinningarna fler än de som framgår av föregående stycke.

De beräkningar av antalet arbetstagaruppfinningar som jag nu har re- dovisat är grundade på antalet patentansökningar med svensk sökande vid patent- och registreringsverket och antalet patent som har meddelats till följd av sådana ansökningar. Erfarenhetsmässigt söks emellertid inte patent

på alla uppfinningar som är patenterbara. Sålunda framgår det av uppgifter från bl. a. ASEA och Förenade fabriksverken att patent söks på mindre än hälften av alla anmälda arbetstagaruppfinningar. Underlåtenheten att söka patent kan givetvis bero på att den anmälda uppfinningen inte bedöms vara patenterbar eller på att en i och för sig patenterbar uppfinning har alltför lågt ekonomiskt eller tekniskt värde. Även om dessa uppfinningar säkerligen inte är få till antalet torde de i allmänhet vara ointressanta i detta sammanhang. Däremot kan underlåtenheten att söka patent även ha sin grund i att företaget föredrar att bevara en uppfinning som företags- hemlighet. Värdet av en företagshemlighet kan ibland vara större än värdet av en patenterad uppfinning och följaktligen är företagshemligheterna av intresse även sett från arbetstagarsynpunkt. I vilken utsträckning det fö- rekommer att arbetsgivaren väljer att bevara en arbetstagaruppfinning som företagshemlighet är emellertid inte känt. Den allmänna tendensen torde emellertid vara att företagshemligheter har ökat i betydelse under senare år, vilket hänger samman med att processindustrin har ökat i betydelse och omfattning. Frågorna om skydd för företagshemligheter utreds f.n. av en särskild utredningsman.12

2.4.2. Uppgifter från några företag

Under utredningsarbetet har jag övervägt att låta göra en rättssociologisk undersökning av ämnesområdet. En sådan allmän kartläggning skulle emel- lertid bli så kostnads— och tidskrävande att resultatet av undersökningen inte torde vara värt kostnaderna. I detta avsnitt skall jag emellertid redogöra för en del fakta som belyser uppfinnarverksamheten inom några företag där utvecklingsarbete bedrivs.

ASEA

Inom ASEA tillämpas SAF-avtalet för vilket jag har redogjort i avsnitt 2.2. Antalet uppfinningsanmälningar som har gjorts av anställda under åren 1973—1977, fördelade på A—, B- och C-uppfinningar, framgår av tabell 2.2.

Tabell 2.2 Antalet uppfinningsanmälningar vid ASEA under åren 1973-1977, för- delade på A-, B- och C-uppfinningar

&

År Totalt Kategori antal A B C

&_ 1973 471 415 33 23

1974 455 423 21 l 1 1975 377 333 34 10 1976 333 297 26 10 1977 447 363 63 21

__N—

'2 Kommittédirektiv 197921 18.

Av diagram 2.2 framgår i vilken utsträckning företaget söker patent på uppfinningar som görs inom företaget. Mindre än hälften av alla anmälda uppfinningar patentsöks. Med en profylaxpublicerad uppfinning menas att företaget har publicerat uppfinningen i fackpressen i syfte att förhindra att annan får patent på uppfinningen. Publiceringen medför nämligen att en

13Meds " atent avses . . . patent simppränhånsi senare patentansökan rnte kan brfallas på grund av nyhetshrnder. syfte att förhindra an ASEA har f.n. cirka 3 500 patent i Sverige och utlandet. Cirka 50 %

konkurrenter Utnyttjar . av företagets patent utnyttjas i produktionen. Återstoden avser huvudsak- åååflggånååzgååäzfm ligen s. k. spärrpatent och uppfinningar som utnyttjas av andra företag till . . - .. 13 - . .- planerade produktionen, följd av lrcensoverenskommelser. Ett rnte utnyttjat patent kan aven avse vilken kan vara baserad på en produkt, på vrlket utvecklingsarbete pågår och som 1 framtiden sannolrkt ett snarlikt patent. kommer att ingå i företagets tillverkning.

'V/

1973 74 75 76 77 År

Diagram 2.2 Detta stapel -

diagram a'rerger de under .. . . .. a'ren1973—1977 vid ASEA Sgg'fgigåpggafawmsom Patentsökta uppfinningar anmälda uppfinningarna,

fördelade på patentsökra,

projjrlaxpublicerade och 7/ Inte patentsgkta upfpflin.

.. . . .. a '

ovrigamrepatenisokta % 2333;ng a' pro V X A

uppfinningar.

Inom ASEA tillämpas ett schablonersättningssystem. För en uppfinning som är A-uppfinning i kollektivavtalets mening och bedöms vara av värde för företaget erhåller uppfinnaren omedelbart efter det att han har anmält uppfinningen ett belopp om 800 kr. Har uppfinningen gjorts av två eller flera personer, fördelas 1200 kr. mellan dem. Anmälningsgratifikationen utgår även om företaget av någon orsak anser det lämpligt att inte lämna in någon patentansökan. Företagets patentavdelning avgör om patent skall sökas på uppfinningen. Söks patent, erhåller uppfinnaren ytterligare schab- lonersättning med belopp på 800—4000 kr. under förutsättning att patent meddelas i Sverige. Om flera personer har gjort uppfinningen, fördelas ett belopp på 1 200—6 000 kr. mellan dem. Samma schablonersättningar betalas för uppfinningar som bedöms vara patenterbara i Sverige och som i och för sig anses värda att patenteras men på vilka företaget av särskilda skäl inte önskar söka patent.

Som vägledning vid bestämmandet av schablonersättningens storlek an- vänder företaget följande poängsystem:

Poäng

3) patentet inte använt 0

patentet använt i enstaka fall 1 patentet använt i normal omfattning 2 patentet använt i stor omfattning 3 b) patent sökt i mindre än fyra länder 0

patent sökt i minst fyra länder I c) svagt eller redan nedlagt patent

medelstarkt eller starkt patent 1 Poäng (a+b+c) 0 1 2—3 4 5 Ersättning kr. En uppfinnare 800 1400 2000 3000 4000

Flera uppfinnare 1 200 2 100 3 000 4000 6000

En uppfinning brukar normalt erhålla 2—3 poäng. Den normala schablon- ersättningen åt en ensam uppfinnare är alltså 2 000 kr. Cirka fem procent av samtliga uppfinningar erhåller fem poäng och belönas således med den högsta möjliga schablonersättningen för en ensam uppfinnare, 4000 kr.

När erfarenhet har vunnits om uppfinningens ekonomiska värde för fö- retaget, kan ytterligare ersättning utgå till uppfinnaren om uppfinningens värde anses överstiga vad som med hänsyn till uppfinnarens lön, övriga förmåner och redan erhållen ersättning samt uppfinnarens ställning inom företaget rimligen har kunnat förutsättas. Det är emellertid endast i enstaka fall som sådan ytterligare ersättning utges.

För en uppfinning som är B-uppfinning utgår inte någon schablonersätt- ning. Företaget undersöker om och i vilken utsträckning det vill förvärva

rätt till en sådan uppfinning. Senast åtta månader efter det att den anställde har gjort sin uppfinningsanmälan ger företaget tillkänna om och i vilken utsträckning det vill förvärva uppfinningen. Ersättningen åt uppfinnaren bestäms efter förhandlingar.

Antalet ersättningstvister har varit mycket litet.

AB Astra

Normalt görs det årligen inom koncernen cirka 25 arbetstagaruppfinningar som leder till patentansökningar. Cirka två tredjedelar av dessa uppfinningar är så intressanta att företaget söker patent även i utlandet. Vanligen söks i dessa fall patent i 15—20 länder.

Inom Astra gäller SAF-avtalet. De flesta uppfinningar som görs inom koncernen är A-uppfinningar. Några enstaka uppfinningar har gjorts av LO- anslutna och omfattas därför inte av SAF-avtalet. Dessa uppfinningar har avsett förbättringar av maskiner som används inom Astra men tillverkas av andra företag. Astra har i dessa fall inte haft något intresse av att förvärva ensamrätt till uppfinningarna.

Huvuddelen av de patentskyddade uppfinningarna utnyttjas i Astras rö- relse eller är föremål för utveckling till läkemedel. I några fall där det finns potentiella värden hos patenten bevaras dessa som spärrpatent. Det före- kommer även att Astra underlåter att söka patent på patenterbara upp- finningar och i stället bevarar dem som företagshemligheter.

Även inom Astra tillämpas ett schablonersättningssystem. Arbetstagaren erhåller en gratifikation på 600 kr., när han anmäler en A-uppfinning som bedöms vara patenterbar i Sverige och vara av värde för företaget. Har upp- finningen gjorts av två eller tre personer, fördelas 1000 kr. mellan dem. Har uppfinningen gjorts av flera än tre personer, får dessa dela 1 200 kr.

Meddelas patent på en A-uppfinning, är uppfinnaren berättigad till ytter- ligare schablonersättning. Dennas storlek är beroende av dels uppfinningens art, dels antalet uppfinnare.

Uppfinningarna delas in i följande två kategorier. Kategori I : läkemedelsaktiva föreningar, medicinska behandlingsmetoder och mera banbrytande uppfinningar på det farmacevtiska området.

Kategori 2: syntesförfaranden, fabrikationsprocesser, mellanprodukter, farmacevtiska beredningar av mera konventionell karaktär och icke-farma- cevtiska uppfinningar.

Kategori 1

Antal uppfinnare Belopp

l 3 000 2 5 000 3 6 750 4 8 000 5 eller fler 10 000

Kategori 2

Antal uppfinnare Belopp 1 1500 2 2 500 3 eller fler 3 500

Schablonersättningen höjs med 50 % om uppfinningen är att betrakta som en B-uppfinning enligt kollektivavtalet.

Ersättning utöver de nu nämnda schablonbeloppen utgår endast i enstaka undantagsfall. Om ett forsknings- och utvecklingsprojekt har lett till stora försäljningsframgångar, avsätter företaget ofta ett större belopp till den pro- jektgrupp som har tagit fram produkten. Gruppen får disponera beloppet på sätt den vill, exempelvis för deltagande i kongresser, inköp av apparatur e. d.

Tvister om uppfinnarersättning har varit mycket sällsynta.

Förenade fabriksverken (FFV)

Eftersom FFV inte är bundet av kollektivavtal, regleras uppfinnarfrågoma inom FFV av 1949 års lag.

Antalet anmälda arbetstagaruppfinningar, förvärv av sådana uppfinningar och svenska patentansökningar under åren 1977 och 1978 framgår av följande tabell:

År Uppfinnings- Förvärv Svenska patent- anmälningar ansökningar

1977 37 32 22 1978 50 20 21

Inom FFV tillämpas den ordningen att förvärv av rätt till en arbets- tagaruppfinning sker först sedan parterna har träffat överenskommelse om ersättningen. I december 1976 fastställdes efter överläggningar med fackliga representanter ett nonnsystem för bestämmandet av skälig ersättning. Sys- temet bygger på en poängvärdering av olika faktorer som påverkar ersätt- ningens storlek.

Normsystemet innebär följande:

Värdering utförd av patentavdelningen

1. Uppfinningen innebär ett principiellt nytänkande Poäng a) Inget potentiellt nyhetshinder har påträffats (15 poäng)

b) Potentiellt nyhetshinder har påträffats, vilket kan framtvinga viss begränsning av patentskyddet (7 poäng)

2. Uppfinningen innebär en förbättring eller vidareutveckling av känd teknik (normaluppfinning) a) Inget potentiellt nyhetshinder har påträffats (7 poäng)

b) Potentiellt nyhetshinder har påträffats, vilket kan framtvinga viss begränsning av patentskyddet (3 poäng)

Värdering utförd av utvecklingschef eller motsvarande

3. Uppfinningens tillkomst och tekniska värde a) Är uppfinningen realiserbar? (0—5 poäng)

b) Iöser uppfinningen det uppställda problemet på ett tillfredsstäl- lande sätt? (0—5 poäng)

c) Är behovet av en lösning på det uppställda problemet stort? (0—5 poäng)

d) Har behovet av en lösning på problemet funnits under lång tid på FFV? (0—5 poäng)

e) Har uppfinnaren/uppfinnarna gjort uppfinningen självständigt och utan anvisningar från chef eller motsvarande? (0—5 poäng)

Poängbestämningen vid 3 e) sker med ledning av följande riktlinjer. Re- sultatet erhålls genom att summan av faktorerna A och B divideras med 2.

FaktorA. Uppfinningen är resultatet av en viss uppgift. På vilket av följande sätt har uppgiften ställts?

]. Direkt impuls från företaget med angivande av riktlinjerna för problemlösningen. 0 poäng

2. Direkt impuls från företaget utan angivande av riktlinjerna för problemlösningen. 1 poäng

3. Utan direkt impuls från företaget men på grund av den kännedom om redan existerande och erkända brister och behov som upp- finnaren har fått genom sin anställning i företaget. 2 poäng

4. Utan direkt impuls från företaget men genom att uppfinnaren på grund av sin anställning har haft möjlighet att själv fastställa behov och brister. 3 poäng

5. Helt utan impuls från företaget och genom att uppfinnaren själv har ställt problemet samt åstadkommit en lösning som ligger inom ramen för företagets hittillsvarande verksamhetsområde. 5 poäng

6. Helt utan impuls från företaget och genom att uppfinnaren själv har ställt problemet samt åstadkommit en lösning som ligger utom ramen för företagets hittillsvarande verksamhetsområde. 5 poäng

Faktor B. På vilket av följande sätt har den lösning som uppfinningen utgör tillkommit?

1. Lösningen har tillkommit genom överväganden som är vanliga inom uppfinnarens yrkesområde och iden tjänst han upprätthåller samt med utnyttjande av företagets tekniska know-how. 0 poäng

2. Lösningen har tillkommit genom överväganden som är vanliga inom uppfinnarens yrkesområde och i den tjänst han upprätthåller men utan utnyttjande av företagets tekniska know-how. 2 poäng

3. Lösningen har tillkommit genom överväganden som normalt inte görs inom företaget men med utnyttjande av företagets tekniska know-how. 3 poäng

4. Lösningen har tillkommit genom överväganden som normalt inte görs inom företaget och utan utnyttjande av företagets tekniska know-how. 5 poäng

Värdering utförd av marknadsavdelningen

Poäng

4. Vilken är uppfinningens angelägenhetsgrad? (Kan t. ex. vara hög, om FFV har uttalat önskemål om produkt av denna typ) Hög 6 poäng Normal 3 poäng Ringa 1 poäng

5. Hur stor faktureringsäkning förväntas under de närmaste tio åren på grund av uppfinningen?

Betydande 38 poäng Mycket stor 25 poäng Stor 7 poäng lcke ringa 3 poäng Ringa 1 poäng 6. Vilken betydelse väntas ett patentskydd pa' uppfinningen få? Stor 6 poäng Normal 3 poäng Ringa 1 poäng

Sedan uppfinningen har poängvärderats på det sätt som nu har beskrivits, görs följande poängsammanställning:

Patentavdelningens värdering

Frågorna 1 och 2

poäng

Utvecklingschefens värdering

Fråga 3a) . . . . = poäng Fråga 3b) . . . .x2 = poäng Fråga 3c) . . = poäng Fråga 3d) . . . . = poäng Fråga 3e) . . . .x2 = poäng Marknadsavdelningens värdering Fråga 4 = poäng Fråga 5 = poäng Fråga 6 = poäng Summa poäng

Sedan uppfinningen har poängvärderats, bestäms ersättningen på följande sätt:

Totala antalet poäng x 500 kr. = kr. För varje uppfinnare utöver en tillkommer 10 % =

Summa kr.

Denna summa multipliceras därefter med en faktor, vars storlek är beroende på omfattningen av den rätt till uppfinningen som FFV vill förvärva. Fak- torerna är följande:

All rätt i Sverige och utlandet 1,0 All rätt i Sverige och utövningsrätt i utlandet 0,75 All rätt i Sverige men ingen rätt i utlandet 0,5 Utövningsrätt i Sverige och utlandet 0,5 Utövningsrätt i Sverige men ingen rätt i utlandet 0,25

Av den framräknade ersättningen betalas 30 % när patent har meddelats på uppfinningen och återstoden vid första serieleverans av produkt vari uppfinningen ingår, alternativt vid upplåtelse av licens till uppfinningen.

Det bör framhållas att den framräknade ersättningen avser ersättning i det penningvärde som rådde i december 1976 och att indexuppräkning av beloppen äger rum vid utbetalningen.

Av tabell 2.3 framgår storleken av de ersättningar som FFV har träffat överenskommelser om under tiden december 1976—mars 1979. Det bör fram- hållas att de i tabellen angivna ersättningarna avser belopp per uppfinning. Har en uppfinning gjorts av flera uppfinnare, har de således sinsemellan fått dela på det belopp som anges i tabellen.

Tabell 2.3 Denna tabell utvisar storleken av ersättningar som FFV har träffat över- enskommelser om under tiden december 1976—mars 1979. De angivna ersättningarna avser belopp per förvärvad uppfinning

Belopp Antal uppfinningar 0— 5 000 3 5—10 000 7 10—15 000 10 15—20 000 12

20—25 000 22 25—30 000 6 30—35 000 5

35—40 000 — 40—45 000 —

45—50 000 3

I stort sett har FFV:s personal godtagit normsystemet. En del uppfinnare anser dock att avsteg från norrnsystemet bör kunna ske om uppfinningen är mycket betydelsefull och att ersättning i sådana fall bör utgå i form av royalty.

2.4.3 Förekomsten av tvister

Det ligger i sakens natur att parterna ofta har olika meningar om vad som skall anses utgöra skälig ersättning för en arbetstagaruppfinning. Trots detta är det påfallande sällan som meningsskiljaktigheterna föranleder rättslig prövning av tvisten. Under åren 1973—1977 har endast tre mål angående tvist om tillämpning av 1949 års lag anhängiggjorts vid landets tingsrätter och inget av dem har avgjorts genom prövning i sak. Sedan ikraftträdandet av 1949 års lag har inte heller något överrättsavgörande angående lagens tillämpning publicerats. Bilden är densamma för arbetsdomstolens vidkom- mande. Någon enstaka tvist har hänskjutits till arbetsdomstolens prövning, men åtminstone sedan 1970 har arbetsdomstolen inte avgjort något mål på förevarande område genom saklig prövning.

Antalet tvister som har hänskjutits till statens nämnd för arbetstagares uppfinningar har inte heller varit påfallande stort. Nämnden har hittills avgett ett sextiotal utlåtanden varav merparten givetvis har avsett frågan om skälig ersättning.

Inom det kollektivavtalsreglerade området gäller en förhandlingsordning som innebär att tvister med anledning av kollektivavtalet i första hand skall biläggas genom lokala och centrala förhandlingar och i sista hand genom skiljedom. Av uppgifter som har inhämtats från de tre arbetstagarorgani- sationer som är bundna av kollektivavtalet framgår att det ytterst sällan har förts förhandlingar på central nivå under perioden 1973—1977. SIF har sålunda uppgett att centrala förhandlingar har ägt rum i uppskattningsvis tolv ärenden, medan SALF har redovisat ett ärende. CF har uppgett att förbundet inte har deltagit i någon sådan förhandling.

Antalet tvister som har hänskjutits till skiljenämnd har varit litet. Sedan inrättandet 1946 av Industrins uppfinnarnämnd har nämnden endast be- handlat ett dussintal tvister. Under hela 1970-talet har nämnden inte med- delat någon skiljedom.

3. Översikt över utländsk rätt

3.1. Danmark

Den svenska lagen har tjänat som förebild för loven om arbejdstageres op- findelser (lov nr. 142 af 29. april 1955). Följaktligen har den i stora delar samma sakliga innehåll som den svenska. I några väsentliga avseenden skiljer sig emellertid den danska lagen från den svenska motsvarigheten.

Arbetsgivaren har tillerkänts betydligt mer omfattande rättigheter till ar- betstagaruppfinningar än vad fallet är i den svenska lagen. Han kan sålunda utan hinder från arbetstagaren kräva att all rätt till uppfinningen för ett eller flera länder förs över till honom, om uppfinnaren får anses ha gjort uppfinningen i sin tjänst och utnyttjandet av uppfinningen tillika faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Samma är förhållandet om uppfinning- en, trots att utnyttjandet av den inte faller inom arbetsgivarens verksam- hetsområde, angår en av arbetsgivaren förelagd, närmare angiven uppgift. Till andra uppfinningar har arbetsgivaren däremot ingen rätt. I detta sam- manhang bör noteras att en arbetsgivare som vill exploatera en arbetsta- garuppfinning är skyldig att överta all rätt till uppfinningen inom ett visst geografiskt begränsat område. Han kan sålunda inte nöja sig med en enkel licens, såvida han inte kan träffa särskild överenskommelse härom med uppfinnaren.

I princip har uppfinnaren rätt till skälig ersättning för vad han har fått avstå till arbetsgivaren. Särskild ersättning skall emellertid utgå endast om uppfinningens värde överstiger vad som med hänsyn till anställningsför- hållandet rimligen hade kunnat förväntas av uppfinnaren. Anspråk på upp- finnarersättning preskriberas fem år efter det att arbetsgivaren har tillkän- nagett att han vill förvärva rätt till uppfinningen.

Den danska lagen innehåller till skillnad från den svenska en bestämmelse om jämkning av redan bestämd ersättning. Enligt denna föreskrift, som inte kan åsidosättas genom avtal, kan ersättning jämkas om de förhållanden som var bestämmande för ersättningen har ändrats väsentligt eller om andra särskilda omständigheter talar därför. Ersättning som arbetstagaren redan har uppburit kan arbetsgivaren inte kräva att få tillbaka.

Tvister om lagens tillämpning handläggs av de allmänna domstolarna. Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar har inte någon motsvarighet i Danmark.

' Utredningsman var justitierådet Sven Edling.

3.2. Finland

De finska bestämmelserna finns intagna i lagen om rätt till arbetstagares uppfinningar (FFS 1967:656). Det sakliga innehållet stämmer så gott som helt överens med ett förslag till ändrad lydelse av den svenska lagen, vilket framlades 1964 av en särskilt tillkallad utredningsman i betänkandet (SOU 1964z49) Rätten till arbetstagares uppfinningar. Eftersom en utförlig redo- görelse för detta lagförslag, det 5. k. Edlingska förslagetl, och därmed även för innehållet i den finska lagen ges i nästa kapitel, hänvisas dit. Här bör nämnas, att den finska lagen till skillnad från det Edlingska förslaget in- nehåller en preskriptionsbestämmelse beträffande rätten till ersättning. Er- sättningsrätten går förlorad om talan härom inte har anhängiggjorts inom fem år från det att arbetsgivaren förvärvade rätt till uppfinningen. Om patent har sökts på uppfinningen får emellertid talan alltid väckas inom ett år från det att patent meddelades.

3.3. Norge

I Norge regleras hithörande frågor i loven av 17. april 1970 om retten til oppfinnelser som er gjort av arbeidstakere. Lagen överensstämmer i allt väsentligt med den nu gällande svenska lagen. På några punkter avviker emellertid den norska lagen från den svenska.

Såväl arbetstagarens uppfinningsanmälan som arbetsgivarens underrät- telse om förvärv skall enligt den norska lagen vara skriftliga.

I den norska lagen finns i motsats till den svenska en preskriptionsbe- stämmelse beträffande krav på uppfinnarersättning. Regelns sakliga innehåll är helt i överensstämmelse med preskriptionsbestämmelsen i den finska lagen.

Även om annat har avtalats, kan fastställd ersättning jämkas vid väsentligt ändrade förhållanden. Arbetstagaren kan inte åläggas att betala tillbaka redan uppburen ersättning.

Tvister med anledning av lagens tillämpning kan hänskjutas till en råd- givande nämnd. Om parterna är överens härom kan nämnden fungera som skiljenämnd. Nämnden har normalt tre ledamöter. Ordföranden skall ha domarkompetens och av de två övriga ledamöterna skall den ene ha särskild insikt i patenträttsliga spörsmål och den andre kunskaper på det tekniska område till vilket uppfinningen hör. Nämnden tillförs en representant för arbetsgivarsidan och en för arbetstagarsidan, om någon av parterna begär det eller nämnden anser det nödvändigt.

3.4. Förbundsrepubliken Tyskland

Rätten till arbetstagares uppfinningar regleras i en år 1957 antagen lag, Gesetz fiber Arbeitnehmererfindungen. Vissa särbestämmelser gäller för offentligt anställda och värnpliktiga. För lagens tillämpning krävs att uppfinningen

är patenterbar enligt tysk rätt eller uppfyller förutsättningama för skydd enligt den tyska lagen om nyttighetsmodeller (Gebrauchsmuster).2

I lagen indelas uppfinningarna i två grupper, tjänsteuppfinningar och fria uppfinningar. Om en uppfinning har uppstått till följd av verksamhet som det har ålegat den anställde att ägna sig åt i tjänsten, betraktas uppfinningen som en tjänsteuppfinning. Detsamma gäller om uppfinningen väsentligen baseras på erfarenheter, som den anställde har gjort i sin tjänst hos ar- betsgivaren. Övriga uppfinningar av anställda är fria uppfinningar.

En tjänsteuppfinning skall ofördröjligen anmälas till arbetsgivaren. An- mälan skall innehålla en redogörelse för hur uppfinnaren har kommit fram till lösningen av det aktuella tekniska problemet och upplysa om omstän- digheter, som är av betydelse för bedömandet av skälig ersättning till upp- finnaren. Arbetsgivaren skall så snart han har mottagit uppfinnarens anmälan bekräfta detta skriftligen för uppfinnaren. Anser arbetsgivaren att anmälan är bristfällig, skall han senast två månader efter mottagandet underrätta uppfinnaren om bristerna och ange i vilket hänseende anmälan bör kom- pletteras. Underlåter arbetsgivaren detta, anses uppfinnarens anmälan ha skett i föreskriven ordning.

Arbetsgivaren kan välja mellan att förvärva antingen hela rätten till en tjänsteuppfinning eller endast rätten att utnyttja uppfinningen i sin egen verksamhet. Förvärvet sker genom att arbetsgivaren så snart som möjligt och senast inom fyra månader efter det att uppfinningen i vederbörlig ordning har anmälts för honom skriftligen underrättar uppfinnaren om sitt anspråk. Underlåter arbetsgivaren att iaktta denna bestämmelse, äger uppfinnaren i fortsättningen fritt förfoga över uppfinningen.

Uppfinnaren får inte lov att genom avtal förfoga över en tjänsteuppfinning, förrän fyramånadersfristen har löpt ut eller arbetsgivaren dessförinnan har förklarat att han inte gör anspråk på uppfinningen. Ett förfogande i strid mot denna bestämmelse är ogiltigt, om arbetsgivarens rättigheter därigenom kränks.

Arbetsgivarens förvärv av enkel licens till en tjänsteuppfinning föranleder ibland att uppfinnarens möjligheter att i övrigt förfoga över uppfinningen försvåras på ett otillbörligt sätt. Uppfinnaren kan därför kräva att arbets- givaren antingen övertar hela rätten till uppfinningen eller avstår från även rätten att utnyttja uppfinningen i sin verksamhet. Om arbetsgivaren inte har förklarat sig vilja överta hela rätten till uppfinningen inom två månader från det att uppfinnaren har krävt detta, går även nyttjanderätten förlorad.

Uppfinnaren har rätt till skälig ersättning för vad han har avstått till ar- betsgivaren. Om arbetsgivaren har förvärvat endast en enkel licens till tjäns- teuppfinningen, skall ersättning utgå endast om och så länge arbetsgivaren verkligen gör bruk av uppfinningen i sin verksamhet. Vid ersättningens bestämmande skall särskilt beaktas uppfinningens ekonomiska användbar- het, uppfinnarens arbetsuppgifter och ställning samt företagets delaktighet vid uppfinningens tillkomst. Arbetsministeriet har i lagen ålagts att efter hörande av de centrala arbetsmarknadsorganisationerna utfärda anvisningar för bestämmandet av skälig uppfinnarersättning. Sådana ”Richtlinien fur die Vergiitung von Arbeitnehmererfindungen im privaten Dienst” har ut- färdats 1959 för den privata arbetsmarknaden. I stort sett likalydande an- visningar gäller sedan 1960 för den offentliga sektorn. Anvisningarna är

2 Gebrauchsmuster är en skyddsfonn för redskap och bruksföremål eller delar därav med lägre krav på uppfinningshöjd än patent.

3 LO och TCO har ombe- sörjt att anvisningarna har översatts till svenska. Se Bilaga A, 5. 241.

inte bindande utan utgör endast rekommendationer och förslag till parter och myndigheter.3

Om parterna inte kommer överens om ersättningen inom skälig tid efter det att arbetsgivaren har förvärvat rätt till uppfinningen, skall arbetsgivaren lämna ett motiverat förslag till uppgörelse. Arbetsgivaren skall skriftligen underrätta uppfinnaren om förslaget och samtidigt betala det belopp till uppfinnaren som han anser sig vara skyldig att utge. Vid förvärv av hela rätten till uppfinningen skall arbetsgivaren ha lämnat sitt förslag senast tre månader efter det att patent har meddelats på uppfinningen. Har arbets- givaren förvärvat endast enkel licens till uppfinningen, skall förslaget ha lämnats senast tre månader från det att arbetsgivaren har börjat använda uppfinningen i sin verksamhet. Om uppfinnaren vägrar att godta arbets- givarens ersättningsförslag, skall han skriftligen meddela arbetsgivaren detta inom två månader från det att han har fått ta del av förslaget. I annat fall anses uppgörelse ha kommit till stånd i enlighet med arbetsgivarens förslag.

Om en uppfinning har gjorts av flera anställda, skall ersättningen fördelas mellan dem efter deras delaktighet i uppfinningens tillkomst. Menar en av meduppfinnarna att arbetsgivarens förslag till uppgörelse innebär en orik- tig fördelning av ersättningen mellan uppfinnarna, skall förhållandet påtalas för arbetsgivaren inom tvåmånadersfristen. I en sådan situation är arbets- givaren inte längre bunden av sitt förslag till uppgörelse i förhållande till någon av meduppfinnarna. I stället har han i lagen tillerkänts rätt att avge ett nytt förslag med annan fördelning av ersättningen.

En arbetsgivare som har förvärvat enkel licens till en uppfinning undgår inte ersättningsskyldighet genom att hävda att uppfinningen inte var pa- tenterbar vid förvärvet. Ersättningsskyldigheten upphör emellertid om och när patentmyndigheten eller domstol finner att uppfinningen inte är pa- tenterbar.

På parts begäran kan uppfinnarersättning jämkas, om förhållandena som har legat till grund för dennas bestämmande har ändrats väsentligt. Er- sättning som redan har betalats kan emellertid aldrig återkrävas av arbets- givaren.

Arbetsgivaren är i princip skyldig att ofördröjligen efter det att tjänsteupp- finningen har anmälts till honom söka rättsskydd på denna i Förbunds- republiken under förutsättning att han förvärvar all rätt till uppfinningen. Denna skyldighet bortfaller emellertid om uppfinningen i enlighet med där- om givna regler får bevaras som fabrikshemlighet eller om uppfinnaren samtycker till att arbetsgivaren underlåter att söka rättsskydd. Är uppfin- ningen patenterbar, skall arbetsgivaren i första hand söka patent men om det med hänsyn till uppfinningens användbarhet är lämpligare kan arbets- givaren nöja sig med att söka skydd för nyttighetsmodell. Försummar ar- betsgivaren att söka rättsskydd, kan uppfinnaren ombesörja att ansökan sker för arbetsgivarens räkning och på dennes bekostnad.

Om arbetsgivaren har förvärvat all rätt till en tjänsteuppfinning, får han även söka patent i andra länder än Förbundsrepubliken. Uppfinningen står emellertid till uppfinnarens fria förfogande i de länder där arbetsgivaren inte vill söka patent. Arbetsgivaren är skyldig att på uppfinnarens begäran medverka till att uppfinnaren får patent i dessa länder. Arbetsgivaren kan,

samtidigt som han förklarar att han avstår från patenträtten i ett visst land, förbehålla sig rätten att utnyttja uppfinningen i det landet. Uppfinnaren är vidare skyldig att vid exploatering av uppfinningen i ett främmande land respektera förpliktelser vilka åvilar arbetsgivaren till följd av avtal som denne var bunden av, då han avstod från att söka rättsskydd i det landet.

När arbetsgivaren söker rättsskydd på en uppfinning, är han skyldig att samtidigt överlämna avskrifter av ansökningshandlingarna till uppfinnaren. Uppfinnaren skall fortlöpande hållas underrättad om ärendets utveckling hos patentmyndigheten. På begäran av uppfinnaren skall arbetsgivaren be- reda denne tillfälle att granska skriftväxlingen i ärendet. Uppfinnaren är å andra sidan skyldig att medverka till att arbetsgivaren får rättsskydd på uppfinningen.

Om arbetsgivaren inte vill fullfölja sin ansökan om rättsskydd eller vid- makthålla redan erhållet rättsskydd, skall han under förutsättning att upp- finnaren fortfarande har anspråk på ersättning för uppfinningen bereda denne tillfälle att inom tre månader på egen bekostnad överta arbetsgivarens rät- tigheter till uppfinningen. Arbetsgivaren kan samtidigt förbehålla sig rätten att göra bruk av uppfinningen i sin egen verksamhet. Om uppfinnaren inte utnyttjar erbjudandet, kan arbetsgivaren låta rättsskyddet upphöra.

Arbetsgivaren får såsom redan har framgått avstå från att söka rättsskydd på en uppfinning som han vill bevara som fabrikshemlighet. Så får ske om arbetsgivaren har ett berättigat intresse av att uppfinningen inte of- fentliggörs och tillika medger att uppfinningen är patenterbar eller uppfyller förutsättningama för skydd som nyttighetsmodell. Vid bestämmande av ersättning för en sådan uppfinning skall hänsyn tas till de nackdelar som uppstår för uppfinnaren till följd av att rättsskydd inte meddelas. Vägrar arbetsgivaren att erkänna att uppfinningen uppfyller förutsättningarna för rättsskydd kan han likväl avstå från att söka rättsskydd om han hänskjuter tvistefrågan till avgörande av en särskilt inrättad nämnd.

En arbetstagare, som anser sig ha gjort en fri uppfinning, är skyldig att ofördröjligen anmäla detta till arbetsgivaren, såvida uppfinningen kan ut- nyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde. I anmälan skall lämnas sådana upplysningar om uppfinningen och dess tillkomst att arbetsgivaren med ledning därav kan bedöma till vilken kategori uppfinningen skall räknas. Om arbetsgivaren bestrider att uppfinningen är fri, skall han meddela upp- finnaren detta inom tre månader från det att uppfinningen anmäldes till honom. Försummar arbetsgivaren tidsfristen, kan han inte längre kräva att få ta i anspråk uppfinningen såsom en tjänsteuppfinning.

Uppfinnaren är skyldig att mot ersättning erbjuda arbetsgivaren åtmins- tone en enkel licens till en fri uppfinning, om utnyttjandet av uppfinningen faller inom arbetsgivarens aktuella eller planerade verksamhetsområde. Om arbetsgivaren inte har antagit uppfinnarens erbjudande inom tre månader, kan han inte längre göra anspråk på uppfinningen. Under betänketiden får uppfinnaren inte förfoga över uppfinningen. Om arbetsgivaren vill utnyttja sin företrädesrätt men inte godtar de villkor som uppfinnaren har ställt för förvärvet, kan tvisten hänskjutas till domstol för avgörande.

Arbetsgivaren kan gemensamt med företagsnämnden, i vilken arbets- tagarna är representerade, utse en eller flera rådgivare som har till uppgift att hjälpa de anställda i uppfinnarärenden. På begäran av både arbetsgivare

och uppfinnare skall rådgivaren medverka även vid bestämmandet av upp- finnarersättning.

Lagens bestämmelser är tvingande. Avtalsbestämmelser som inskränker arbetstagarens lagstadgade rättigheter är således utan verkan. Ogiltighet in- träder emellertid endast om avtalet har slutits innan den anställde har anmält uppfinningen till arbetsgivaren. Även avtal som har slutits efter uppfin- ningsanmälan kan lämnas utan avseende om det är otillbörligt att avtalet blir gällande. Denna ogiltighetsgrund kan emellertid göras gällande endast under förutsättning att motparten skriftligen har fått ta del av den andres yrkande senast inom sex månader efter det att uppfinnarens anställning hos arbetsgivaren har upphört.

Arbetsgivare och arbetstagare samt andra personer, som till följd av lagens bestämmelser har fått kännedom om en arbetstagaruppfinning, har ålagts sekretesskyldighet.

Vid arbetsgivarens konkurs har uppfinnaren förköpsrätt till en tjänsteupp- finning, som arbetsgivaren har övertagit hela rätten till, om konkursför- valtaren avser att överlåta uppfinningen utan samband med arbetsgivarens rörelse. Uppfinnare har vid arbetsgivarens konkurs förmånsrätt till betalning för fordringar på uppfinnarersättning.

För att bilägga tvister på grund av lagen har en särskild nämnd inrättats vid Förbundsrepublikens patentverk i Miinchen. Nämnden skall normalt ha tre ledamöter. Ordföranden skall ha domarkompetens och utses för ett år i sänder av justitieministeriet. De båda andra ledamöterna utses för varje särskilt fall av chefen för patentverket bland verkets tekniker. Dessa två skall ha erfarenhet på det tekniska område till vilket den aktuella upp- finningen hör. Part kan begära att ytterligare två ledamöter skall ingå i nämnden, en som representant för arbetsgivarsidan och en för arbetsta- garsidan. Dessa utses från fall till fall av chefen för patentverket bland per- soner, som finns upptagna på särskilda förslagslistor från arbetsgivarföre- ningar, fackföreningar och likartade organisationer. Om parten har anmält att han tillhör en viss organisation, utses ledamoten från den organisationens förslagslista.

Part skall skriftligen hänskjuta tvisten till nämnden. I skriften skall lämnas en kort redogörelse för sakförhållandena. Motparten får därefter inom en tidsfrist som bestäms av nämnden yttra sig skriftligen över vad den andre har anfört. Nämnden bestämmer om den fortsatta handläggningen skall vara muntlig och/eller skriftlig. Sammanträde kan äga rum var som helst i Förbundsrepubliken. Nämnden kan höra vittnen och sakkunniga, dock endast om de självmant har inställt sig hos nämnden och med den ytterligare inskränkningen att de inte får höras under ed. På parts begäran kan emellertid bevisupptagning äga rum vid allmän domstol. Om motparten underlåter att yttra sig inom tidsfristen eller förklarar att han inte vill medverka, skall nämnden avsluta handläggningen och tillkännage att ärendet inte har lett till något resultat.

I första hand skall nämnden sträva efter att få till stånd en uppgörelse i godo mellan parterna. Misslyckas nämnden med detta, skall den avsluta handläggningen genom att avge ett utlåtande innehållande ett motiverat förslag till avtal mellan parterna. Avtalsförslaget anses som antaget, om inte någon av parterna skriftligen gör invändning mot förslaget inom en

månad från det att han har fått ta del av det. Den som är missnöjd kan sålunda genom att anmäla detta inom enmånadsfristen förhindra att förslaget övergår till att bli ett för parterna bindande avtal. I en sådan situation skall nämnden ge tillkänna att ärendet inte har lett till någon uppgörelse. För- farandet inför nämnden är kostnadsfritt.

För att domstol skall vara behörig att ta upp mål om rätten till arbetstagares uppfinningar gäller i princip att tvisten har handlagts av nämnden och att handläggningen har avslutats där. Sedan tvist har uppstått, kan emellertid parterna enas skriftligen om att med förbigående av nämnden hänskjuta tvisten direkt till domstol. Huvudregeln gäller inte heller om muntliga för- handlingar har påbörjats vid domstolen utan att part har åberopat att det fö- religger rättegångshinder. Detsamma gäller om uppfinnaren har slutat sin anställning hos arbetsgivaren eller om nämndens handläggning av tvisten inte har avslutats senast då sex månader har förflutit från tvistens anhäng- iggörande. Handläggning av nämnden är inte heller nödvändig om part till stöd för sin talan vid domstolen åberopar avtal mellan honom och mot- parten eller gör gällande att sådant avtal är ogiltigt.

Patentdomstolarna i Förbundsrepubliken är i princip exklusivt behöriga att uppta tvister om arbetstagaruppfinningar.

Vissa särbestämmelser gäller för uppfinningar som har gjorts av offentligt anställda och värnpliktiga.

I stället för att ta i anspråk en tjänsteuppfinning kan den offentlige ar- betsgivaren genom avtal med den anställde tillförsäkra sig andel i de in- komster som kan komma att tillfalla denne vid exploatering av uppfinningen. Ett sådant avtal, som även kan innehålla bestämmelser om de villkor som skall tillämpas vid bestämmandet av ersättningen, är bindande för parterna även om det har slutits innan uppfinningen har kommit till stånd. Om parterna inte kan komma överens i ersättningsfrågan, skall arbetsgivaren i likhet med vad som normalt gäller lämna ett motiverat förslag till upp- görelse, vilket blir bindande för uppfinnaren om denne inte gör invändning inom viss tid.

Uppfinningar, som har gjorts av professorer, docenter och assistenter vid högskolorna, betraktas som fria uppfinningar. Till skillnad från privatan- ställda och övriga offentligt anställda är dessa personer inte skyldiga att anmäla sina uppfinningar. Arbetsgivaren har inte heller någon företrädesrätt till förvärv av sådana uppfinningar. Om arbetsgivaren har lämnat särskilda medel till en viss forskningsuppgift, som har resulterat i en uppfinning, är uppfinnaren emellertid skyldig att skriftligen underrätta arbetsgivaren om och när uppfinningen har börjat exploateras, Arbetsgivaren kan därefter men senast inom tre månader från underrättelsen göra anspråk på att få en skälig andel i den vinst uppfinnaren gör vid exploateringen av upp- finningen, dock inte med högre belopp än vad som arbetsgivaren har till- skjutit i särskilt anslag.

3.5. Storbritannien

Bestämmelser om rätten till arbetstagares uppfinningar finns intagna i Patent Acts av år 1977. I lagen görs inte någon skillnad mellan offentligt och enskilt anställdas uppfinningar.

En uppfinning, som en anställd har gjort inom ramen för sina normala tjänsteåligganden eller som är resultatet av en speciell arbetsuppgift, utgör arbetsgivarens egendom under förutsättning att den anställdes åligganden rimligen kunde förväntas resultera i en uppfinning. Detsamma gäller be- träffande andra uppfinningar, som har gjorts i tjänsten av någon som på grund av sin ställning i företaget är skyldig att främja företagets utveckling. I alla övriga fall står uppfinningen till uppfinnarens fria förfogande.

En anställd, som på grund av lagens bestämmelser har tvingats avstå från en uppfinning till arbetsgivaren, skall i princip anses gottgjord med sin lön och de andra anställningsförrnåner som han eventuellt åtnjuter i tjänsten. Uppfinnaren kan emellertid under vissa förutsättningar göra an- språk på särskild ersättning. För det första skall uppfinningen ha patenterats antingen i Storbritannien eller i något annat land. Det är således inte till- räckligt att uppfinningen är patenterbar för att ersättningsrätt skall inträda. Patentet skall vidare ha ett påfallande stort ekonomiskt värde för arbets- givaren, varvid hänsyn skall tas till bl. a. omfattningen och arten av den verksamhet som arbetsgivaren bedriver. Avkastningen av patentet skall så- lunda vara större än den man normalt räknar med att ett patent skall ge inom den verksamhet där uppfinningen har gjorts. Slutligen föreskrivs i lagen att det dessutom skall vara skäligt att särskild ersättning utgår. Bl. a. skall sådana faktorer beaktas som arbetstagarens ställning i företaget, dennes ådagalagda skicklighet och det arbete som arbetstagaren har lagt ned på uppfinningen. Ersättningsfrågan kan på uppfinnarens ansökan upptas till prövning av chefen för den brittiska patentmyndigheten eller av domstol.

När arbetsgivaren inte med stöd av lagen kan göra anspråk på en ar- betstagaruppfinning, står det uppfinnaren fritt att göra vad han vill med uppfinningen. Han kan således själv söka och erhålla patent på uppfinningen och exploatera den i den utsträckning han finner önskvärd. Eftersom det ofta kan antas att uppfinningen har anknytning till den av arbetsgivaren bedrivna verksamheten, ligger det nära till hands att uppfinnaren erbjuder arbetsgivaren att överta uppfinningen. Om arbetsgivaren övertar uppfin- ningen och senare erhåller patent på denna eller om uppfinnaren, sedan han själv har fått patent på uppfinningen, överlåter patentet eller upplåter patentlicens till arbetsgivaren, föreskrivs i lagen att det vid överlåtelsen avtalade vederlaget kan upptas till omprövning av chefen för patentmyn- digheten eller domstol efter ansökan av uppfinnaren. Om det därvid visar sig att det avtalade vederlaget är alltför ringa i förhållande till den vinst som arbetsgivaren har gjort vid utnyttjandet av patentet, skall uppfinnaren tillerkännas ytterligare ersättning.

Ersättningen, som kan utgå i form av engångsbelopp eller royalty, skall bestämmas till belopp som motsvarar en rimlig andel i den vinst som ar- betsgivaren har gjort eller kan förväntas göra vid exploateringen av patentet. I de fall då uppfinnaren på grund av lagens bestämmelser har tvingats avstå från sin uppfinning till arbetsgivaren skall vid ersättningens bestämmande

särskilt beaktas uppfinnarens tjänsteförhållanden och anställningsförrnåner samt uppfinnarens skicklighet och det arbete denne har lagt ned vid upp- finningens tillkomst. Om någon annan, t. ex. en arbetskamrat eller arbets— givaren själv, har bidragit till uppfinningens tillkomst skall hänsyn tas även till denna omständighet. En bestämmelse med i princip samma innebörd gäller om uppfinningen ursprungligen har tillhört uppfinnaren men genom avtal har överlåtits till arbetsgivaren. För detta fall föreskrivs emellertid i lagen att hänsyn skall tas även till eventuella licensavtal som har slutits beträffande uppfinningen.

Arbetsgivaren kan minska vinsten från ett patent genom att patentet eller patentlicenser överlåts mot ett alltför ringa vederlag till någon honom närstående, t. ex. ett dotterbolag eller en nära släkting. För sådana fall fö- reskrivs emellertid med avseende på uppfinnarersättningens bestämmande att arbetsgivarens vinst av patentet skall uppskattas till det belopp som rimligen hade kunnat förväntas om överlåtelsen i stället hade skett till en utomstående.

Domstol eller chefen för patentmyndigheten kan ändra eller upphäva ti- digare beslut angående uppfinnarersättning om förhållandena påkallar det.

Avtal som inskränker arbetstagarens lagenliga rättigheter till en uppfinning är ogiltigt under förutsättning att avtalet har avseende på framtida upp- finningar. Normalt sett avser ogiltighetsregeln avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Ogiltighetsregeln gäller emellertid även i fall då arbets- tagaren på begäran av arbetsgivaren eller till följd av tjänsteavtal har avstått från sina lagenliga rättigheter i avtal som han har slutit med tredje man.

Vid lagens tillkomst förutsattes att arbetsmarknadsorganisationema kom- mer att sluta kollektivavtal om uppfinnarersättning och utse skiljenämnder för lösande av tvister på grund av lagen. Genom sådant kollektivavtal kan lagens ersättningsbestämmelser åsidosättas även till nackdel för uppfinnaren.

3.6. Nederländerna

1910 års patentlag innehåller bestämmelser om rätten till arbetstagares upp- finningar, vilka är tillämpliga beträffande såväl offentligt som enskilt an- ställdas uppfinningar.

Arbetsgivaren har all rätt till en uppfinning som en arbetstagare har gjort, om det med hänsyn till anställningsförhållandet har varit naturligt att ar- betstagaren har använt sina särskilda kunskaper till att göra uppfinningar. I övriga fall är arbetstagaren berättigad att själv förfoga över sina uppfinningar och därmed även att söka och erhålla patent på dessa.

En anställd, som har fått avstå från sin uppfinning, anses i princip gottgjord med sina ordinarie löneförmåner. I de fall då löneförmånerna inte kan anses utgöra rimlig kompensation för förlusten av uppfinningen, är arbetsgivaren skyldig att utge särskild ersättning åt uppfinnaren. Vid ersättningens be- stämmande skall uppfinningens ekonomiska värde och omständigheterna vid uppfinningens tillkomst beaktas. Ersättningsbestämmelsen kan inte åsi- dosättas genom avtal.

Om arbetsgivaren och uppfinnaren inte enas i ersättningsfrågan kan de

vända sig till patentmyndigheten och skriftligen begära att få ersättningen fastställd av denna. Patentmyndighetens beslut är bindande för parterna. Om part inte begagnar sig av denna möjlighet skall mål om uppfinnarer- sättning handläggas vid domstol. Uppfinnarens ersättningsanspråk preskri- beras tre år efter det att patent har beviljats på uppfinningen.

3.7. Österrike

Bestämmelser om arbetstagares uppfinningar finns intagna i 1970 års pa- tentlag. För bestämmelsemas tillämpning krävs att uppfinningen är paten- terbar enligt österrikisk rätt. Beträffande förutsättningama för att en ar- betsgivare skall kunna förvärva rätt till en uppfinning skiljer man i lagen mellan uppfinningar av anställda inom den privata och offentliga sektorn. Övriga bestämmelser är däremot gemensamma för alla kategorier anställda. De rättigheter som uppfinnaren tillerkänns i lagen kan inte sättas åsido genom avtal.

Den anställde är enligt huvudregeln berättigad att själv förfoga över sin uppfinning och därmed även att söka och erhålla patent på denna. Hans arbetsgivare har emellertid möjlighet att ta i anspråk s.k. tjänsteuppfin- ningar. Till denna kategori räknas en uppfinning som kan användas inom arbetsgivarens verksamhetsområde under förutsättning att arbetet som har lett fram till uppfinningen hör till den anställdes tjänsteåligganden eller att den anställde har fått uppslaget till uppfinningen genom sitt arbete hos arbetsgivaren eller att tillkomsten av uppfinningen har väsentligt underlättats . genom att uppfinnaren har utnyttjat erfarenheter och hjälpmedel i företaget. j

Den private arbetsgivaren kan emellertid göra anspråk på en tjänsteupp- finning endast om han har slutit skriftligt avtal med arbetstagaren om att * framtida tjänsteuppfinningar skall tillhöra arbetsgivaren eller att denne skall erhålla licens till sådana. Sådan överenskommelse kan träffas även i form av kollektivavtal. För offentliga tjänsteförhållanden föreskrivs i lagen emel- lertid att arbetsgivaren kan helt eller delvis överta en tjänsteuppfinning även om det inte finns något tidigare avtal med uppfinnaren.

Uppfinnaren är skyldig att ofördröjligen underrätta arbetsgivaren om att han har gjort en uppfinning som denne har möjlighet att ta i anspråk. Om arbetsgivaren vill förvärva rätt till uppfinningen, skall han meddela upp- finnaren detta inom fyra månader från det att anmälan ägde rum. Underlåter arbetsgivaren att lämna sådant meddelande eller förklarar han före fristens utgång att han avstår från sin rätt, får den anställde fritt förfoga över upp- finningen.

Uppfinnaren är i princip berättigad till skälig ersättning för vad han har fått avstå till arbetsgivaren. Om uppfinnaren huvudsakligen är sysselsatt med uppfinnarverksamhet som han uttryckligen har anställts för att ägna sig åt och om uppfinningen utgör resultatet av denna verksamhet, är han emellertid berättigad till särskild gottgörelse endast i den mån hans löne- förmåner inte kan anses utgöra tillräcklig ersättning. Vid bestämmandet av ersättningen skall särskild hänsyn tas till den ekonomiska betydelse som uppfinningen har för arbetsgivarens företag, exploateringen av uppfinningen

och företagets andel i uppfinningens tillkomst. Ersättningen kan utgå som engångsbelopp eller royalty.

Om de förhållanden som har varit avgörande för ersättningens bestäm- mande har ändrats väsentligt, kan part kräva att ersättningsfrågan prövas om. Arbetsgivaren kan emellertid inte kräva tillbaka vad han redan har erlagt till uppfinnaren. Uppfinnaren kan även begära omprövning i ersätt- ningsfrågan, om arbetsgivaren i sin tur har överlåtit uppfinningen mot ett vederlag som betydligt överstiger uppfinnarersättningen. Detsamma gäller om arbetsgivaren vid överlåtelsen själv behåller en utövningsrätt till upp- finningen och gör en vinst som står i uppenbart missförhållande till upp- finnarersättningen. Först när ett år har gått från det att ersättningen senast har bestämts kan omprövning av ersättningen äga rum.

Lagen innehåller särskilda regler till skydd för uppfinnaren när ersättning har bestämts i form av royalty. Underlåter arbetsgivaren att exploatera upp- finningen i en omfattning som kan anses rimlig med hänsyn till uppfin- ningens ekonomiska betydelse, skall arbetsgivaren likväl utge ersättning med belopp som svarar mot en rimlig exploatering, såvida han inte i stället väljer att överlåta uppfinnarrätten till annan person som uppfinnaren har utsett. Royalty som svarar mot en rimlig exploatering av uppfinningen skall även utgå när arbetsgivaren utan uppfinnarens samtycke har överlåtit upp- finningen till någon annan eller på annat sätt har förfogat över denna. Om omständigheterna är sådana att det inte kan begäras att arbetsgivaren tar uppfinningen i bruk eller exploaterar den i större omfattning än vad som har skett skall emellertid vad som nu har sagts inte gälla.

Om arbetsgivaren har utgett ersättning till en anställd och det senare visar sig att uppfinningen har gjorts av en annan anställd, får arbetsgivaren vid betalning av ersättning till den senare avräkna vad han i god tro redan har erlagt till den förre. Motsvarande gäller om det blir känt att den som redan har fått ersättning har meduppfinnare.

Om arbetsgivaren vill avstå från den rätt till uppfinningen som han en gång har förvärvat, kan uppfinnaren kräva att få rätten överförd till sig.

Lagen innehåller detaljerade bestämmelser om sekretesskyldighet för ar- betsgivare och anställda. Den som bryter mot bestämmelserna kan bli ska- deståndsskyldig.

Anspråk på grund av lagens bestämmelser om arbetstagaruppfinningar preskriberas efter tre år.

Mål om rätten till arbetstagares uppfinningar handläggs vid arbetsdomstol om det är fråga om en privatanställds uppfinning och vid allmän domstol om uppfinningen har gjorts av en offentligt anställd.

3.8. Schweiz

Frågor om rätten till arbetstagares uppfinningar regleras i art. 332 i den schweiziska obligationslagen. Bestämmelserna är i huvudsak gemensamma för uppfinningar av alla kategorier anställda. För vissa högre tjänstemän inom statsförvaltningen som har fått sitt ämbete genom val gäller emellertid särskilda bestämmelser.

4 Rehbinder, Schweizeri- sches Arbeitsrecht, 4. Auflage, 1977, s. 89.

Art. 332 förutsätter för sin tillämpning att det är fråga om en uppfinning som den anställde har gjort i tjänsten. Endast beträffande sådana uppfin- ningar kan arbetsgivaren ha något rättsligt anspråk. I detta avseende gäller olika bestämmelser beroende på om uppfinningen anses vara en tjänsteupp- finning eller en tillfällighetsuppfinning.

En tjänsteuppfinning definieras som en uppfinning vilken den anställde har gjort i sin tjänsteutövning under den ytterligare förutsättningen att han därvid har fullgjort sina skyldigheter enligt anställningsavtalet. Det är utan betydelse om uppfinnaren har kommit fram till uppfinningen på fritiden eller utanför arbetsplatsen. Hans tjänsteåligganden behöver inte nödvän- digtvis ha preciserats i ett uttryckligt avtal utan det är tillräckligt att det på grund av omständigheterna framgår att uppfinnaren är skyldig att ägna sig åt verksamhet som kan förväntas resultera i uppfinningar. Något krav på att uppfinningen skall vara patenterbar uppställs inte i lagen. Om parterna inte har träffat avtal med annan innebörd, utgör en tjänsteuppfinning ar- betsgivarens egendom. Uppfinnaren kan inte göra anspråk på särskild er- sättning för en sådan uppfinning.

I art. 332 finns även bestämmelser om s. k. tillfällighetsuppfinningar. Här- med avses uppfinningar som äger samband med den anställdes tjänste- utövning men som likväl inte har kommit till såsom resultat av dennes tjänsteåligganden. Dessa uppfinningar tillhör i princip uppfinnaren. Arbets- givaren kan emellertid genom skriftligt avtal med den anställde försäkra sig om rätten att förvärva framtida sådana uppfinningar. En anställd som har gjort en tillfållighetsuppfinning och är bunden av sådant avtal är skyldig att skriftligen underrätta arbetsgivaren om uppfinningen. Arbetsgivaren mås- te inom sex månader därefter skriftligen meddela uppfinnaren om han vill förvärva uppfinningen. Om arbetsgivaren har förvärvat rätt till en tillfäl- lighetsuppfinning är uppfinnaren berättigad till särskild ersättning. Vid be- stämmandet av dennas storlek skall hänsyn tas till alla omständigheter, varvid särskilt skall beaktas uppfinningens ekonomiska värde, arbetsgivarens och andras medverkan vid uppfinningens tillkomst, utnyttjandet av arbets- givarens egendom ävensom uppfinnarens egna omkostnader samt dennes ställning i företaget.

I motsats till övriga bestämmelser är reglerna om uppfinnarersättning tvingande till förmån för de anställda. En överenskommelse mellan arbets- givaren och en anställd som innebär att avsteg görs från lagens ersättnings- bestämmelse är inte bindande för den anställde. Detsamma gäller om ett sådant villkor har tagits in i kollektivavtal. Ogiltighetsregeln gäller även om överenskommelsen har träffats efter uppfinningens tillkomst under för- utsättning att vid tiden för överenskommelsen anställningen alltjämt pågick eller mindre än en månad har förflutit från anställningens upphörande.

Uppfinningar som inte omfattas av lagens bestämmelser står i princip till uppfinnarens fria förfogande. I vissa fall anses emellertid uppfinnaren vara skyldig att mot ersättning erbjuda sin arbetsgivare rätten att få utnyttja en sådan uppfinning i sin egen verksamhet, nämligen om utnyttjandet av uppfinningen faller inom området för arbetsgivarens verksamhet. Som grund för denna ståndpunkt har inom schweizisk doktrin hävdats att det skulle strida mot arbetstagarens lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare om ar- betstagaren överlåter sina uppfinnarrättigheter till en annan utan att först ha erbjudit sin arbetsgivare dessa.4

Som tidigare har nämnts gäller särskilda bestämmelser beträffande upp- finningar som har gjorts av vissa högre tjänstemän inom statsförvaltningen. En uppfinning som har kommit till under eller i samband med en sådan tjänstemans tjänsteutövning tillhör den schweiziska staten om ytterligare någon av följande förutsättningar är uppfylld,

a) uppfinningen har kommit till som resultat av tjänstemannens åligganden i tjänsten,

b) uppfinningen utgör resultatet av offentlig försöksverksamhet,

c) uppfinningen är av värde för landets försvar, eller

d) myndigheten har förbehållit sig rätten till tjänstemannens uppfinningar.

Tjänstemännen är berättigad till skälig ersättning om uppfinningen har betydande ekonomiskt eller militärt värde. Vid fastställandet av ersättningen skall särskilt beaktas om andra i statens tjänst har bidragit till uppfinningens tillkomst och om statens anläggningar och tillgångar har utnyttjats. Även om uppfinnaren inte är berättigad till ersättning kan han erhålla en sköns- mässig belöning av staten.

Mål om rätten till arbetstagares uppfinningar handläggs vid allmän dom- stol.

3.9. Italien

I den italienska patentlagen finns intaget bestämmelser om arbetstagares uppfinningar. Bestämmelserna som är tillämpliga även inom den offentliga sektorn är dispositiva och kan sålunda frångås genom avtal. För anställda inom statliga forskningsinstitut regleras uppfinnarfrågor i normalkontrakt som emellertid nära ansluter till lagens bestämmelser. Såvitt känt förekom- mer inte kollektivavtal i någon större omfattning.

Lagen skiljer mellan tre kategorier arbetstagaruppfinningar. För två av dessa kategorier, här benämnda forsknings- respektive tjänsteuppfinningar, gäller att de utan vidare tillhör arbetsgivaren. Att det likväl kan finnas anledning att skilja mellan dessa två uppfinningstyper beror på att upp- finnaren kan Ställa anspråk på ersättning endast beträffande de s.k. tjäns- teuppfinningarna. Övriga uppfinningar av anställda står i princip till den anställdes fria förfogande, men i vissa fall har arbetsgivaren tillerkänts för- tursrätt att förvärva rättigheter till sådana uppfinningar.

Som s. k. forskningsuppfinningar betraktas uppfinningar som har gjorts i tjänsten av någon som har uppfinnarverksamhet till arbetsuppgift under förutsättning att detta har beaktats vid lönesättningen. En sådan uppfinning tillfaller utan vidare arbetsgivaren och denne är inte heller skyldig att utge någon ersättning till uppfinnaren.5

Såsom tjänsteuppfinningar betraktas uppfinningar som har gjorts i tjänsten av någon som inte har uppfinnarverksamhet till arbetsuppgift. Även be- träffande sådana uppfinningar gäller att de utan vidare tillfaller arbetsgivaren, men den skillnaden föreligger i förhållande till forskningsuppfinningarna att arbetsgivaren är skyldig att utge särskild ersättning till uppfinnaren. Er- sättningsbestämmelserna beträffande tjänsteuppfinningar är knapphändiga. Det fastslås att uppfinnarersättningen skall vara skälig, varvid särskild hän-

5 Det redan nämnda norrnalkontraktet inne- håller en klausul om att bonus skall utgå till uppfinnaren även beträf- fande forskningsuppfin- ningar.

syn skall tas till uppfinningens värde. Även andra omständigheter beaktas emellertid, t. ex. den tid det har tagit för uppfinnaren att göra uppfinningen.

Om uppfinningen inte kan hänföras till någon av de nämnda två grup- perna, får uppfinnaren disponera fritt över uppfinningen. Den begränsningen har emellertid gjorts att arbetsgivaren har tillerkänts förtursrätt att förvärva rättigheter till uppfinningar som kan utövas i dennes verksamhet. Förturs- rätten, som gäller under en tremånadersperiod, inträder först om och när uppfinnaren tar initiativet till att utöva uppfinningen. Om uppfinnaren vägrar att gå arbetsgivaren till mötes, kan arbetsgivaren hänskjuta förvärvsfrågan till domstol för prövning. Vid bifall till en sådan talan ersätter domstols- beslutet uppfinnarens samtycke till förvärvet. Om arbetsgivaren har för- värvat upptinnarrättigheter med stöd av företrädesrätten bestäms i allmänhet ersättningen genom avtal. Ersättningsfrågan kan emellertid vid tvist även hänskjutas till skiljenämnd. I sådana fall skall ersättningen i princip be- stämmas till vad en fri uppfinnare skulle ha erhållit.

Till skydd för arbetsgivaren har den regeln införts att uppfinningen anses vara gjord under anställningen om patent söks på en uppfinning inom ett år från det att uppfinnaren har lämnat sin anställning och uppfinningen faller inom den tidigare arbetsgivarens verksamhetsområde.

Tvister om ersättning skall hänskjutas till skiljenämnd som består av tre ledamöter. Vardera parten får utse en skiljeman och dessa skall i sin tur utse den tredje ledamoten. Skiljeförfarandet tillämpas emellertid inte om uppfinnaren är statstjänsteman. I sådana fall bestäms ersättningen genom beslut på departementsnivå.

3.10. Frankrike

I Frankrike saknades fram till år 1978 särskilda lagbestämmelser om rätten till arbetstagares uppfinningar. Dessförinnan reglerades spörsmålet genom avtalsrätten. De enskilda arbetsavtalen innehöll ofta klausuler om att an- ställdas framtida uppfinningar skulle tillfalla arbetsgivaren. Kollektivavtals- reglering förekom i rätt stor omfattning, t. ex. inom den kemiska industrin. En arbetstagare som tvingades avstå uppfinnarrätten till arbetsgivaren kunde i princip inte göra anspråk på särskild ersättning utöver lön och andra an- ställningsförmåner. Det var däremot inte ovanligt att kollektivavtal innehöll klausuler om gratifikationer, såvida uppfinningen blev utnyttjad l företaget.

Från år 1978 finns bestämmelser om rätten till arbetstagares uppfinningar, som gäller för såväl offentligt som enskilt anställda, intagna i den franska patentlagen (Article ler ter, Loi sur les Brevets d”Invention). Regleringen kan frångås genom avtal men endast till förmån för arbetstagaren. För gil- tigheten av avtal krävs skriftlig form.

I lagen föreskrivs att vissa uppfinningar av anställda tillhör arbetsgivaren. Så är fallet om den anställde har gjort uppfinningen i sin tjänst under för- utsättning att det ingår i hans arbetsuppgifter att ägna sig åt uppfinnar- verksamhet eller han uttryckligen har ålagts att utföra forskning eler studier. Arbetstagaren har inte någon ovillkorlig rätt till ersättning för sådana upp- finningar. Däremot rekommenderas parterna att sluta avtal om ersättning för dessa uppfinningar, t. ex. genom kollektivavtal.

Övriga arbetstagaruppfinningar tillhör arbetstagaren. Arbetsgivaren har emellertid en ovillkorlig rätt att helt eller delvis inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till dessa uppfinningar om någon av följande förutsättningar är uppfylld,

a) arbetstagaren har gjort uppfinningen i arbetet,

b) uppfinningen faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde eller

c) arbetstagaren har gjort uppfinningen genom att utnyttja know-how eller andra resurser som finns i företaget.

Inträder arbetsgivaren som rättsinnehavare till en sådan uppfinning, har arbetstagaren rätt till skälig ersättning. Kan parterna inte enas om ersätt- ningen, kan den på parts begäran fastställas av skiljenämnd. Nämnden består av ordförande med domarkompetens samt lika antal representanter för par- ternas arbetsmarknadsorganisationer. Vid lika röstetal har ordföranden ut- slagsröst. Ersättningen skall fastställas med hänsynstagande till uppfinning- ens industriella och kommersiella användbarhet och med beaktande av öv- riga omständigheter.

Conseil dlEtat har bemyndigats att utfärda tillämpningsföreskrifter, bl. a. avseende tidsfrister för uppfinningsanmälan.

3.11. Belgien

Belgien saknar särskild lagstiftning om rätten till arbetstagaruppfinningar. Rättsområdet får sitt innehåll genom avtalsrätten.

Arbetsgivarna är ofta tillförsäkrade rätten till sina anställdas framtida upp- finningar genom uttryckliga avtal med arbetstagarna. Även om sådant avtal saknas anses enligt belgisk doktrin och rättspraxis att ett anställningsför- hållande ibland bör tolkas på det sättet att den anställde har avstått sina uppfinningar till arbetsgivaren. Så är fallet framför allt om uppfinningen utgör resultatet av arbete som det enligt anställningsavtalet åligger upp- finnaren att utföra eller då denne har gjort uppfinningen med hjälp av an- visningar och instruktioner som arbetsgivaren har lämnat.

3.12. USA

I USA regleras frågor om rätten till arbetstagares uppfinningar huvudsakligen genom rättsprinciper som har fastslagits genom domstolsavgöranden (com- mon law) och genom avtalsrättslig reglering. Inom vissa områden av den offentliga förvaltningen har emellertid frågorna fått en författningsmässig reglering. Som kommer att framgå av det följande är det kännetecknande för USA att arbetsgivare och arbetstagare vanligtvis reglerar uppfinnarfrågor genom enskilda avtal. Kollektivavtal förekommer men inte i någon större utsträckning.

För avtalslösa förhållanden kan rättsläget beskrivas på följande sätt. Om arbetstagaren uttryckligen är anställd för att ägna sig åt uppfinnarverksamhet, tillfaller arbetsresultatet arbetsgivaren även om det är fråga om en patenterbar

uppfinning. Vad som nu har sagts gäller emellertid endast under förut- sättning att uppfinningen kan hänföras till det teknikområde som arbets- tagaren enligt arbetsavtalet är skyldig att ägna sig åt. Å andra sidan kan arbetsgivaren inte göra någon rätt gällande till uppfinningar som över huvud taget inte har någon anknytning till anställningsförhållandet, t. ex. uppfin- ningar som den anställde gör under fritiden och tillika ligger utanför det område vilket arbetstagaren är skyldig att vara verksam på.

Förhållandena under vilka en arbetstagaruppfinning kommer till stånd är emellertid i allmänhet mer komplicerade än vad de nämnda ytterlig- hetsfallen antyder. För sådana fall där arbetsgivaren på något inte alltför bagatellartat sätt har bidragit eller medverkat till uppfinningens tillkomst har i rättstillämpningen utvecklats den s. k. shop-rightdoktrinen. Enligt den- na är arbetstagaren skyldig att utan ersättning låta arbetsgivaren utnyttja uppfinningen i sin verksamhet. En shop-right har alltså närmast karaktären av en enkel utövningslicens för arbetsgivaren. Den medverkan från arbets- givaren som krävs för att han skall få en shop-right kan exempelvis bestå i att arbetstagaren gör uppfinningen på arbetstid, begagnar sig av arbets- givarens laboratorieutrustning och resurser i övrigt eller utnyttjar erfaren- heter och annan know-how som finns i arbetsgivarens företag.

Inom det privata näringslivet är det vanligt att arbetsgivaren genom avtal tillförsäkrar sig all rätt till framtida uppfinningar av anställda med tekniska arbetsuppgifter. Sådana avtal är i princip bindande för parterna men dom- stolarna har ibland funnit skäl till jämkning av avtal som på ett otillbörligt sätt har missgynnat arbetstagaren. Så har framför allt varit fallet om ar- betsgivaren har förbehållit sig rätten till uppfinningar som arbetstagaren har gjort lång tid efter det att anställningen har upphört.

Inom den offentliga förvaltningen har många myndigheter utarbetat reg- lementen angående rätten till arbetstagaruppfinningar. En tjänsteman, som har fått ta del av ett sådant reglemente i samband med anställningen utan att göra någon invändning, blir bunden av detta. Innehållet i dessa reg- lementen varierar från myndighet till myndighet men i princip avviker de inte från de avtal som vanligen förekommer inom det privata näringslivet. I motsats till vad som gäller inom den privata industrin är det emellertid mycket vanligt att uppfinnaren får behålla sina rättigheter till uppfinningen i utlandet.

För vissa statliga myndigheter som bedriver forskning och utveckling inom särskilt allmännyttiga sektorer har utfärdats föreskrifter, vars syfte är att ställa garantier för att envar skall kunna fritt utnyttja resultaten av forsknings- och utvecklingsverksamheten. För att detta mål skall uppnås har uppfinnaren ålagts förbud att söka patent på sina forskningsresultat.

En arbetstagare som tvingas helt eller delvis avstå från sina uppfinnar- rättigheter till arbetsgivaren kan enligt amerikansk rätt inte kräva någon särskild ersättning utöver den lön och de andra anställningsförmåner som han har i tjänsten. Inom framför allt större företag och myndigheter har man emellertid utarbetat ersättningssystem som tillerkänner arbetstagaren schabloniserad ersättning. Dennas storlek varierar mellan olika företag men generellt sett överstiger den sällan ett par hundra dollar inom den privata sektorn av näringslivet. Det förekommer även att arbetsgivare stimulerar uppfinnarverksamheten bland sina anställda på annat sätt, t. ex. genom be- talda semesterresor eller inbjudningar till konferenser o.d.

3.13. Japan

Bestämmelser om rätten till arbetstagares uppfinningar finns intagna i pa- tentlagen. Bestämmelserna är tillämpliga inom både den offentliga och pri- vata sektorn av arbetsmarknaden och gäller för alla kategorier arbetstagare.

Arbetstagaruppfinningar delas in i två kategorier, tjänsteuppfinningar och fria uppfinningar. De fria uppfinningarna regleras helt och hållet genom avtalsrätten. Arbetsgivaren måste således träffa avtal med uppfinnaren om förvärv av rätt till en sådan uppfinning. Som kommer att framgå av det följande är avtalsfriheten emellertid begränsad när det gäller fria uppfin- ningar.

Två förutsättningar skall vara uppfyllda för att en uppfinning enligt lagen skall klassificeras som en tjänsteuppfinning. För det första skall uppfinningen ha sitt ursprung i uppfinnarens arbetsuppgifter i företaget. För det andra skall uppfinningen falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Arbets- givaren har rätt att utan ersättning till uppfinnaren förvärva en enkel licens till en tjänsteuppfinning. Vill arbetsgivaren förvärva mer omfattande rätt än enkel licens, måste han träffa avtal härom med uppfinnaren. Det är mycket vanligt att arbetsgivarna antingen genom kollektivavtal eller genom enskilda avtal tillförsäkrar sig sådan rätt till sina anställdas framtida upp- finningar. I ett avseende är emellertid avtalsfriheten begränsad. Till skydd för arbetstagarna har i patentlagen införts en regel om att avtal om förvärv av rättigheter till framtida uppfinningar, som inte kan klassificeras som tjänsteuppfinningar i enlighet med lagens definition, är ogiltiga.

Om arbetsgivaren förvärvar mer omfattande rätt än enkel licens till en tjänsteuppfinning, blir han ersättningsskyldig gentemot uppfinnaren. Er- sättningen skall bestämmas med hänsyn till den vinst som uppfinningen kan beräknas ge arbetsgivaren samt med beaktande av arbetsgivarens bidrag till uppfinningens tillkomst.

4. Tidigare förslag till ändring av 1949 års lag

4.1. Det s. k. Edlingska lagförslaget

Under 1950-talet riktades från flera håll kritik mot 1949 års lag. Lagen ansågs i alltför ringa omfattning tillgodose arbetsgivarens intresse av att fritt kunna förfoga över rätten till arbetstagaruppfinningar. Vidare ansågs skiljelinjema mellan lagens olika uppfinningskategorier vara oklara och flytande. Samtidigt fördes den synpunkten fram, att det inte fanns behov av att ändra lagen, eftersom arbetsgivarna inom den privata industrin genom kollektivavtal med vissa arbetstagarorganisationer hade fått rätt att överta de anställdas uppfinningar i större omfattning än som föreskrevs i lagen. Eftersom stats- tjänstemännen vid denna tid saknade förhandlingsrätt om sina anställnings- villkor, ansåg emellertid de statliga myndigheterna sig vara hindrade att genom avtal med den anställde eller dennes fackliga organisation tillförsäkra sig rätt till framtida uppfinningar i vidare mån än lagen medgav. Detta förhållande hade skapat svårigheter särskilt för myndigheter, som hade till uppgift att utföra tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Sådan verk- samhet bedrevs ofta i samarbete med privata företag, både svenska och utländska. Eftersom samarbetsavtalen ofta innebar att de samarbetande skul- le ha fri tillgång till varandras forskningsresultat och de statliga myndig- heterna ansåg sig ha möjlighet att fritt disponera endast över de 5. k. forsk- ningsuppfinningarna, hade störningar i samarbetet uppstått. Från myndig- heternas sida framställdes därför krav på att lagen ändrades så att staten blev i större utsträckning jämställd med enskilda företag i vad avser rätten till arbetstagares uppfinningar.

Från tjänstemannahåll hade även påtalats att 1949 års lag saknade fasta normer för bestämmande av skälig ersättning och att behandlingen av ären- den om övertagande av uppfinningar ofta tog mycket lång tid, vilket med- förde betydande olägenheter.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för justitiedepar- tementet den 28 oktober 1958 justitierådet Sven Edling att göra en översyn av 1949 års lag. Edling, som under utredningsarbetet biträddes av experter, överlämnade den 1 juni 1964 betänkande (SOU l964:49) med förslag till ny lag om rätten till arbetstagares uppfinningar.1 Till betänkandet fogades två särskilda expertyttranden.

* Lagförslaget har fogats till betänkandet som Bilaga B, 5. 261.

4.1.1. Förslagets huvudsakliga innebörd

Inledningsvis anfördes att uppfinnarverksamheten till följd av teknikens och industrins frammarsch alltmer hade kommit att knytas till industrifö- retagen, där uppfinnararbete i mycket stor omfattning utfördes av anställda, ofta av flera i samverkan. Genom denna utveckling hade rätten till anställdas uppfinningar på ett helt annat sätt än tidigare kommit i förgrunden och betydande meningsskiljaktigheter hade kommit till uttryck i denna fråga. Vid lösandet av förevarande spörsmål ansåg utredningsmannen att hänsyn skulle tas inte endast till arbetsgivarens och arbetstagarens berättigade in- tressen utan även till synpunkten att forsknings- och uppfinnararbete borde stimuleras.

Enligt utredningsmannens åsikt fanns inte skäl frångå den 'i 1949 års lag fastlagda grundsatsen att arbetstagaren hade samma rätt till sin upp- finning som andra uppfinnare men att arbetsgivaren i vissa undantagsfall fick inträda i arbetstagarens rättsställning beträffande uppfinningen. Att la- gens bestämmelser i princip var dispositiva syntes också riktigt med hänsyn till de skiftande förhållanden under vilka näringslivet arbetade och upp- finnarverksamhet bedrevs.

Den omständigheten att man inom industrin i stor utsträckning hade avtalat om en för arbetsgivaren mera förmånlig reglering än som föreskrevs i lagen, ansåg utredningsmannen inte utgöra skäl emot lagändring, om en sådan eljest fanns befogad. Det ansågs därvid vara av vikt att lagen borde söka fastslå vad som objektivt sett framstod som rimligt och rättvist i flertalet konfliktfall, oavsett om lagen i större eller mindre utsträckning var eller kunde bli satt ur tillämpning genom avtal. Det framhölls även att lagens utformning kunde verka normerande på avtalsbildningen inom området. Å andra sidan ansågs statsmyndigheternas svårigheter att genom avtal för- säkra sig om en mer omfattande rätt till de anställdas uppfinningar än lagen medgav inte i och för sig utgöra skäl för en lagändring till arbetsgivarens förmån.

Utredningsmannen slog därefter fast att området inom vilket arbetsgivaren hade en ovillkorlig rätt att överta en arbetstagaruppfinning i dess helhet var begränsat enligt 1949 års lag, eftersom det inte var särskilt vanligt inom industrin att forsknings- eller uppfinnarverksamhet var den anställdes hu- vudsakliga sysselsättning, åtminstone om under sådan verksamhet inte ock- så något som ansågs synnerligen tveksamt — hänfördes vad som brukar kallas konstruktions- och utvecklingsarbete. Inte heller ansågs uppfinningar, som utgjorde resultat av i tjänsten förelagda, närmare angivna uppgifter, vara särskilt ofta förekommande.

Beträffande de tjänsteuppfinningar som regleras i 3 & andra stycket fram- höll utredningsmannen att rätten att utnyttja uppfinningar enbart i sin egen rörelse hade ringa värde för arbetsgivare, som inte bedrev egen tillverkning. Förvärv av enbart nyttjanderätt uteslöt inte heller att uppfinningen kunde komma att utnyttjas av konkurrerande företag, vilket kunde verka häm- mande på ett företags vilja att ställa resurser till förfogande för verksamhet, i vilken uppfinningar kunde förväntas. En rätt att utnyttja uppfinningen enbart i den egna rörelsen tillät inte heller arbetsgivaren att ställa uppfin- ningen till förfogande för företag, med vilka avtal hade träffats om ömsesidigt

utbyte av vunna erfarenheter. Med hänsyn till dessa omständigheter ansåg utredningsmannen att arbetsgivarens möjligheter att överta hela rätten till arbetstagarnas uppfinningar borde utökas. Härigenom skulle också spänn- vidden mellan lagens reglering och vad som på grund av kollektivavtal gällde inom avsevärda delar av näringslivet minskas. Slutligen ansåg ut- redningsmannen att det var angeläget att i största möjliga mån emå rätts- likhet med de övriga nordiska länderna, i vilka redan gällde eller hade fram- lagts förslag till lagstiftning som gav arbetsgivaren en avsevärt starkare rätts- ställning än i 1949 års lag.

Då det gällde att finna en lämplig avgränsning av området för arbets- givarens möjlighet att överta hela rätten till en uppfinning borde utgångs- punkten vara att det på grund av särskilt uppdrag eller tjänstens natur ingick i den anställdes åligganden att ägna sig åt just den verksamhet som hade lett till uppfinningen. Man skulle med andra ord gå vidare på den av 1949 års lag redan anvisade vägen och som förutsättning för arbetsgivarens rätt att överta en uppfinning i dess helhet uppställa att uppfinningen var resultatet av sådan verksamhet som arbetstagaren hade haft skyldighet att ägna sig åt. En sådan lösning skulle innebära i första hand att alla uppfinningar som väsentligen var resultatet av konstruktions- och utvecklingsarbete kun- de förvärvas i sin helhet av arbetsgivaren. Så skulle emellertid även bli fallet om det kunde sägas ingå i den anställdes åligganden att på något sätt föra utvecklingen framåt och uppfinningen hade sitt upphov i sådan verksamhet.

Avgörande för arbetsgivarens övertaganderätt skulle alltså vara om det kunde sägas ingå i den anställdes åligganden att försöka lösa de problem som möter inom hans arbetsområde. Omfattningen av den anställdes ålig- ganden i detta hänseende växlade från fall till fall. Arbetstagarens ställning inom företaget skulle självfallet vara av betydelse för arbetsgivarens rät- tigheter. En arbetstagare i ledande ställning hade som regel betydligt mer omfattande skyldigheter än en arbetstagare i underordnad befattning. Ar- betets art var också av vikt. Om en driftsingenjör märkte att en viss ar- betsoperation inom den del av rörelsen, för vilken har bar ansvaret, var otillfredsställande och i anledning därav företog ändringar eller nykonstruk- tioner för att lösa svårigheten, torde den uppfinning som han därvid kom fram till i regel vara att anse som en uppdragsuppfinning. På samma sätt torde ofta saken böra bedömas, om en uppfinning gjordes av en verkmästare eller förman under förutsättning att det problem som uppfinningen löste hörde till de arbetsmoment, för vilka denne hade ansvaret. Om en uppfinning gjordes av en vanlig arbetare till förbättring av den maskin han betjänade, syntes däremot som regel saken få bedömas annorlunda. Det torde nämligen oftast inte kunna sägas ingå i dennes arbetsuppgifter att utföra annat än rent rutinarbete. Även här kunde emellertid fall tänkas förekomma där ett annat betraktelsesätt var naturligt.

I ytterligare ett fall ansåg utredningsmannen att arbetsgivaren borde ha en ovillkorlig rätt att förvärva en arbetstagaruppfinning. Detta gällde när uppfinningen hade kommit till väsentligen genom att uppfinnaren hade utnyttjat erfarenheter som hade samlats i arbetsgivarens rörelse, s.k. er- farenhetsuppfinningar. I sådana fall kunde det antas att arbetstagaren inte skulle ha nått fram till uppfinningen eller inte så snabbt skulle ha gjort

detta om han inte hade haft tillgång till erfarenheter, som hade gjorts i företaget vid tidigare försök att nå fram till en lösning av det aktuella prob- lemet. Med erfarenheter i rörelsen avsågs endast sådana erfarenheter som var speciella för arbetsgivarens rörelse och som alltså inte kunde sägas höra till teknikens allmänegendom. Det kunde gälla tidigare försök som hade gjorts inom företaget, prövade och förkastade teorier etc., genom vars kun- skap arbetstagaren hade satts i stånd att komma fram till en uppfinning lättare än annars hade varit fallet. Uppfinningen skulle emellertid ha kommit till väsentligen genom utnyttjande av sådana erfarenheter av positiv eller negativ art för att uppfinningen skulle anses som en erfarenhetsuppfinning.

Utredningsmannen ansåg att det i princip inte fanns anledning upphäva den begränsning i arbetsgivarens övertaganderätt, som var en följd av att det i 1949 års lag föreskrevs att uppfinningen skulle falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Beträffande sådana fall, där uppfinningen innefattade lösningen av en i tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift, ansågs ar- betsgivaren emellertid ha ett särskilt framträdande intresse av att få fritt disponera över uppfinningen, fastän uppfinningens utnyttjande föll utanför arbetsgivarens verksamhetsområde. Uppdraget kunde nämligen ha getts just med tanke på framtida produktion eller på överlåtelse av uppfinningen till annan. På grund härav ansåg utredningsmannen att arbetsgivaren borde tillerkännas en ovillkorlig övertaganderätt till förevarande uppfinningar obe- roende av om deras utnyttjande föll inom eller utom arbetsgivarens verk- samhetsområde.

Genom den föreslagna utvidgningen av arbetsgivarens ovillkorliga över- taganderätt ansågs frågan om möjligheter för de statliga verken att genom avtal tillförsäkra sig mera vidsträckt rätt till de anställdas uppfinningar än som föreskrevs i lagen sakna större aktualitet, eftersom de statliga verken redan på grund av lagens bestämmelser skulle tillerkännas den rättsställning de ansåg sig behöva.

Beträffande uppfinnarens rätt till skälig ersättning för vad han hade avstått ansåg utredningsmannen att det inte lät sig göra att i lagtexten — närmare än som hade skett i lagens 6 Ö ange de omständigheter som var av betydelse för ersättningens bestämmande. Det betonades emellertid att det uppen- barligen var av största vikt att uppfinnarens ersättning inte tillmättes i un- derkant, i första hand för att uppfinnarens berättigade intresse inte skulle åsidosättas men även från den synpunkten att annars den sporre till upp- finnarverksamhet som ersättningen utgjorde skulle försvagas. Den särbe- stämmelse, som enligt 1949 års lag gällde beträffande ersättning för de s. k. forskningsuppfinningarna i 3 & första stycket och som innebar en presumtion för att ersättning inte skulle utgå, borde upphävas. Den princip som regeln gav uttryck för syntes däremot vara riktig, eftersom sambandet mellan upp- finningen och tjänsten i dessa fall var särskilt starkt. I vissa fall kunde det därför vara skäligt att någon ersättning inte utgick. Om arbetsgivarens möjligheter att fritt förfoga över uppfinningarna utvidgades i enlighet med utredningsmannens förslag, skulle emellertid en motsvarande presumtions- regel, som hade tillämpning inom hela det område där arbetsgivaren hade obegränsad övertaganderätt, alltför mycket inskränka på ersättningens stor- lek. Bland de omständigheter som särskilt skulle beaktas vid ersättningens bestämmande borde i stället anges att hänsyn skulle tas även till arbets- tagarens anställningsvillkor.

Utredningsmannen tog därefter upp till behandling frågan om det i lagen borde tas in en regel som medgav jämkning av redan fastställd ersättning vid ändrade förhållanden. Möjligheten att frångå vad som en gång hade blivit fastställt genom avtal eller dom medförde visserligen otrygghet för båda parter, men utredningsmannen framhöll att det rådde särskilt stora svårigheter att bestämma värdet av en uppfinning, innan någon längre tids erfarenhet hade vunnits. Med viss tvekan fann utredningsmannen att en bestämmelse om jämkning borde tas in i lagen men att jämkning borde vara möjlig endast när de omständigheter som låg till grund för ersättningens bestämmande hade ändrats väsentligt. Som exempel på fall då jämkning enligt bestämmelsen skulle kunna ske nämnde utredningsmannen att upp- finningen hade minskat eller ökat i värde på grund av nya uppfinningar eller till följd av teknikens utveckling eller ändrade marknadsförhållanden. Jämkningsmöjligheten skulle stå öppen för såväl arbetsgivare som arbets- , tagare, dock med den begränsningen att arbetstagaren inte skulle kunna j åläggas återbetalningsskyldighet beträffande belopp som arbetsgivaren redan i hade erlagt. Jämkningsregeln föreslogs vara indispositiv. * Svårigheterna att bestämma ersättningens storlek redan vid den tidpunkt då arbetsgivaren övertog rätten till uppfinningen kunde medföra en be- nägenhet hos båda parter att vilja skjuta upp ersättningsfrågan till en senare tidpunkt än lagen förutsatte. Det kunde därför diskuteras om i lagen borde tas in bestämmelser som underlättade för arbetstagaren att komma snabbt till sin rätt. Utredningsmannen pekade på att inom vissa industriföretag ett system tillämpades där uppfinnaren omedelbart vid arbetsgivarens för- värv erhöll en gratifikation medan ersättningsfrågan i övrigt sköts upp i avvaktan på att närmare erfarenhet av uppfinningens användbarhet hade vunnits. Det framhölls även att i den tyska lagen fanns en bestämmelse om att arbetsgivaren var skyldig att inom viss tid efter förvärvet med för honom bindande verkan ge tillkänna vad han var villig att betala för den förvärvade rätten. Utredningsmannen ansåg emellertid att det skulle möta stora svårigheter att i lagen föreskriva någon särregel i detta ämne men erinrade om att arbetstagaren kunde väcka talan vid domstol mot arbets- givaren med yrkande om ersättningens fastställande så snart arbetsgivaren hade gjort sitt rättsförvärv.

För övrigt föreslog utredningsmannen endast mindre ändringar i 1949 års lag. Enligt denna var lärare vid universitet, högskolor och andra un- dervisningsanstalter undantagna från lagens bestämmelser. Eftersom det vid undervisningsanstalterna fanns befattningar, vars innehavare inte hade någon egentlig undervisningsskyldighet utan helt och hållet ägnade sig åt vetenskaplig verksamhet, föreslog utredningsmannen att undantagsbestäm- melsen skulle gälla även för vetenskaplig personal vid undervisningsvä- sendets inrättningar.

Utredningsmannen föreslog vidare att arbetstagarens uppfinningsanmälan och arbetsgivarens meddelande om förvärvsönskemål skulle vara skriftliga.

Slutligen föreslog utredningsmannen att presumtionsregeln i 75 i 1949 års lag borde få ett större tillämpningsområde. Enligt denna regel antogs att vissa uppfinningar hade gjorts under förutvarande anställning om patent söktes på uppfinningen inom sex månader efter anställningens upphörande och uppfinningen ägde samband med anställningen. Presumtionsregeln i

1949 års lag gällde emellertid endast för sådana uppfinningar som avsågs i 35 första stycket. Utredningsmannen ansåg att en presumtionsregel av nu angiven innebörd kunde vara av värde även i de övriga fall, då lagen tillerkände arbetsgivaren möjlighet att förvärva rätt till en arbetstagarupp- finning. Utredningsmannen föreslog därför att presumtionsregeln skulle gäl- la inte endast då arbetsgivaren enligt de föreslagna bestämmelserna hade rätt till uppfinningen i sin helhet utan även då han med stöd av lagen kunde förvärva licensrätt eller hade företrädesrätt till förvärv av uppfin- ningen. I likhet med vad som gällde enligt 1949 års lag skulle emellertid presumtionen kunna brytas om uppfinnaren gjorde sannolikt att uppfin- ningen hade kommit till efter det att anställningen hade upphört.

4.1.2. De särskilda expertyttrandena

Till det Edlingska förslaget hade fogats två särskilda expertyttranden, det ena av civilingenjören H. Romanus och det andra av civilingenjören S. E. Angert, juris doktorn, sedermera statsrådet L. Geijer samt byrådirektören I. Grundin.

Romanus' yttrande

Romanus ansåg att erfarenheterna från tillämpningen av 1949 års lag inte var så stora att det fanns skäl ändra lagen. Han framhöll även att svå- righeterna för den statlige arbetsgivaren att genom avtal förvärva hela rätten till kommande arbetstagaruppfinningar skulle elimineras genom att de of- fentliga tjänstemännen skulle komma att tillerkännas förhandlingsrätt genom då pågående lagstiftning, som beräknades träda i kraft 1966. Under alla omständigheter borde emellertid det Edlingska lagförslaget omarbetas på vissa punkter.

Vad först angår arbetsgivarens rätt att helt eller delvis överta arbetsta- garuppfinningar ansåg Romanus att den föreslagna bestämmelsen utvidgade arbetsgivarens rätt på ett sätt som inte var påkallat av något faktiskt behov och knappast stämde överens med rättsuppfattningen i Sverige. Bestäm- melsen var dessutom oklar och svårtolkad. Enligt Romanus kunde bärande skäl inte anföras för att göra de regler, som genom kollektivavtal hade ut- formats för några näringsgrenar med särskilt livlig uppfinnarverksamhet, till en lag för hela näringslivet. Från samhällsekonomisk synpunkt var det inte heller särskilt lyckat att vilket företag som helst genom rutinmässig tillämpning av en lagparagraf skulle kunna överta hela rätten till en ar- betstagares uppfinning, oavsett om företaget hade förutsättningar eller ens avsikt att exploatera uppfinningen i en omfattning som svarade mot dess värde.

Beträffande arbetstagarens rätt att söka patent på uppfinningar ansåg Romanus att lagförslaget inte tillräckligt beaktade arbetstagarens intresse av att patentärendet även i fortsättningen kom att handläggas på ett för honom nöjaktigt sätt. Förhållandena kunde nämligen ibland vara sådana att arbetsgivaren, när ersättningsfrågan blev aktuell kanske flera år efter övertagandet av uppfinningen, av olika skäl inte ansåg behov föreligga av ett starkt patentskydd eller ens hade intresse av att arbetstagarens ursprung-

liga patentansökning bifölls. För att undanröja dessa olägenheter borde lagen kompletteras på så sätt att arbetstagaren tilläts att fullfölja patentansökningen så länge ersättningsfrågan inte hade blivit reglerad. Romanus framhöll vidare att det kunde övervägas om inte denna bestämmelse borde vara tvingande.

Romanus instämde i utredningens förslag till ny lydelse av ersättnings- bestämmelsen men framhöll att presumtionsregeln i 1949 års lag beträffande de 5. k. forskningsuppfinningarna borde utgå ur lagtexten oavsett hur gränsen mellan de olika uppfinningskategoriema i förslaget skulle komma att dras.

Romanus framhöll vidare att i lagen borde tas in bestämmelser, som underlättade framskaffandet av erforderligt underlag för bestämmandet av ersättningen och som påskyndade ersättningsfrågans avgörande. Arbetsgi- varen skulle ge till känna om och i vilken utsträckning han ville överta uppfinningen inom fyra månader från det att han hade mottagit underrättelse om uppfinningen. Eftersom uppfinningen fortfarande befann sig på ett tidigt utvecklingsstadium och tillfredsställande underlag för bedömande av upp- finningens värde mestadels saknades redan vid denna tidpunkt, hade er- farenheten visat att frågan om den kommande ersättningen inte närmare berördes, när arbetsgivaren bestämde sig för att göra anspråk på uppfin— ningen. När ersättningsfrågan i sinom tid togs upp till behandling, visade det sig ofta att underlaget för bestämmande av ersättningen var ofullständigt, eftersom ersättningsfrågan inte hade hållits levande under arbetet med att utveckla uppfinningen. Arbetstagaren hade i allmänhet inte heller möjlighet att i förhandlingarna om ersättningen presentera konkreta data och veri- fierbara kalkyler från uppfinningens tekniska bearbetning och eventuella marknadsföring, om han inte hade deltagit i det fortsatta utvecklings- och exploateringsarbetet inom företaget. För att i någon mån minska dessa olä- genheter hade Romanus gjort ett utkast till kompletterande ersättnings- bestämmelser. Dessa hade följande lydelse:

GA

Arbetsgivare, som med stöd av 54 har övertagit större rätt till uppfinningen än ut- övning i egen verksamhet skall senast tre månader före utgången av prioritetstiden för den först inlämnade patentansökningen avseende uppfinningen meddela arbets- tagaren, i vilka länder han har för avsikt att söka patent inom prioritetstiden. För övriga länder skall han på begäran av arbetstagaren till denne återlämna rätten till uppfinningen samt göra det möjligt för arbetstagaren att söka patent i dessa länder.

Arbetsgivaren kan samtidigt med återlämnandet av rätt till uppfinningen förbehålla sig rätt att utöva uppfinningen i sin egen verksamhet. Arbetstagaren är skyldig att vid exploatering av den återlämnade rätten respektera den rätt som arbetsgivaren sålunda har förbehållit sig.

éB

Arbetsgivaren och arbetstagaren är, sålänge ersättningsfrågan icke har blivit reglerad, skyldiga att utan dröjsmål tillställa varandra kopior av alla handlingar i sina respektive patentansökningsärenden samt i övrigt hålla varandra underrättade om fortgången av patentansökningamas behandling.

GC

Om, innan ersättningsfrågan har blivit reglerad, arbetsgivaren eller arbetstagaren icke längre har för avsikt att fullfölja någon av sina patentansökningar respektive upp- rätthålla ett redan beviljat patent skall han meddela detta till den andra parten senast två månader före närmast följande förfallodag i patentärendet, samt på dennes begäran överföra rätten på honom och överlämna det underlag som erfordras för patentärendets fullföljande och patenträttens vidmakthållande. Om svar på sådant meddelande icke har inkommit inom en månad, är den som lämnat meddelandet berättigad att låta patenträtten förfalla.

Samtidigt med meddelande enligt första stycket kan arbetsgivaren förbehålla sig rätt att utöva ifrågavarande patenträtt i sin egen verksamhet. Arbetstagaren är skyldig att vid exploatering av uppfinningen respektera den rätt som arbetsgivaren sålunda har förbehållit sig.

QD

Arbetsgivaren skall, så snart uppfinningens industriella användbarhet och värde kan bedömas, dock senast två månader efter att han har vidtagit väsentliga åtgärder för att utöva uppfinningen eller patent har beviljats, lämna arbetstagaren ett preciserat förslag till ersättning samt en redogörelse för de grunder, enligt vilka den föreslagna ersättningen har beräknats.

Romanus föreslog slutligen att i lagen borde tas in en bestämmelse som tillförsäkrade statens nämnd för arbetstagares uppfinningar sakkunskap be- träffande uppfinningars tekniskt-ekonomiska värden. De ärenden som nämnden hade haft att avgöra hade nämligen till övervägande del gällt bestämmandet av skälig ersättning och enligt 1949 års lag var det inte nöd- vändigt att någon av nämndens ledamöter hade kunskaper i tekniska och ekonomiska frågor eller hade någon erfarenhet av försäljning och exploa- tering av uppfinningar.

Angerts m. fl. yttrande

Angert m.fl. ansåg att det var riktigast att hålla fast vid den grundsyn som hade kommit till uttryck vid 1949 års lagstiftning och föreslog att lagen tills vidare behölls i oförändrat skick. Arbetsgivaren borde sålunda ha utövningsrätt till uppfinningen, när det förelåg ett samband mellan upp- finningens tillkomst och anställningen men längre gående rättigheter då detta kunde anses förutsatt i anställningsavtalet eller då arbetsgivarens insats för uppfinningens tillkomst hade varit betydande. De framhöll därvid att det i princip inte kunde anses ingå i en anställds normala arbetsuppgifter att göra patenterbara uppfinningar, vilket även framgick av lagens stånd- punkt att arbetstagaren i princip skulle erhålla särskild ersättning för upp- finningen utöver avtalsenliga förmåner. Erfarenheterna från tillämpningen av 1949 års lag ansågs inte heller ha visat att avvägningen mellan parternas intressen hade medfört svårigheter för de statliga myndigheterna att förvärva uppfinningar i önskad omfattning.

I utredningen hade som skäl för utvidgning av arbetsgivarens rätt till uppfinningar bl. a. anförts, att spännvidden mellan lagens bestämmelser och

den reglering som genom avtal var gällande inom stora delar av näringslivet skulle minska. Denna syn delades emellertid inte av Angert m.fl., vilka i stället ansåg att ett kollektivavtal måste bedömas i sin helhet och att för- och nackdelar med ett sådant borde vägas mot varandra. Några av huvudskälen för att arbetstagarorganisationerna hade accepterat relativt långt gående rättigheter för arbetsgivaren hade varit att de samtidigt hade fått regler om förhandling rörande övertagandet och framför allt rörande er- sättningen samt att en skiljenämnd med representanter för tjänstemanna- organisationerna hade tillskapats. Lagens regler hade dessutom gällt inom de delar av näringslivet som saknade kollektivavtal utan att detta hade medfört olägenheter för arbetsgivaren. Man pekade även på det värde som ansågs ligga i att arbetsmarknadens parter gavs största möjliga frihet att genom avtal lösa motsättningar inom arbetslivet, såvida det inte förelåg skäl att genom lagstiftning skydda den underlägsne parten, dvs. arbets- tagaren.

Angert m.fl. framhöll även att arbetsgivaren enligt den gällande lagen hade möjligheter att genom avtal med anställda eller deras organisationer förvärva hela rätten till en uppfinning om arbetsgivaren ansåg behov föreligga av skydd mot konkurrens. Härigenom fick uppfinnaren ett bättre utgångsläge vid förhandlingarna om skälig ersättning för vad han hade avstått till ar- betsgivaren. Om uppfinnarrätten tvångsvis överfördes till arbetsgivaren, skul- le uppfinnaren komma i underläge när det gällde att bestämma ersättningen.

Om lagen likväl ansågs böra ändras, förordade Angert m. fl. att det Ed- lingska lagförslaget arbetades om med beaktande av de synpunkter som framgick av Romanus” yttrande.

4.1.3. Sammanställning av remissyttranden över det Edlingska lagförslaget

Det Edlingska betänkandet remissbehandlades men ledde inte till några fortsatta lagstiftningsåtgärder. Eftersom remissutfallet inte tidigare har pub- licerats, har jag bedömt det vara av värde att här redovisa det huvudsakliga innehållet i yttrandena.

Av de remissinstanser, som tog ställning till frågan om 1949 års lag borde ersättas med en ny lag i huvudsaklig överensstämmelse med utrednings- förslaget, ansåg ungefär hälften att ändringsförslaget inte borde genomföras, medan återstoden tillstyrkte eller lämnade förslaget utan erinran. I några yttranden hade någon bestämd ståndpunkt i frågan inte redovisats.

Remissyttrandena innehöll vissa uppgifter om förekomsten av tvister an- gående arbetstagaruppfinningar. Svea hovrätt upplyste att endast två mål hade varit anhängiggjorda vid domstolen under den tid 1949 års lag hade varit i kraft. De tre övriga hörda hovrätterna uppgav att de saknade egentlig erfarenhet av lagens tillämpning. Stockholms rådhusrätt meddelade att de mål som hade handlagts där hade varit få till antalet och att, enligt vad rådhusrätten under hand hade inhämtat, något sådant mål inte hade fö- rekommit vid arbetsdomstolen. Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar upplyste att till handläggning i nämnden hade hänskjutits och fullföljts 30 ärenden, varav 18 från den offentliga sektorn av arbetsmarknaden och

12 från den privata sektorn. Nämnden hade dessutom efter remiss från statsdepartement avgett 18 utlåtanden i ersättningsärenden, i vilka arbets- tagaren hade tecknat godkännande på avtalsförslag som hade upprättats av statsmyndighet och underställts Kungl. Maj:t för prövning. Nämnden ansåg uppenbart att de allra flesta fall som hade gällt rätten till arbetstagares uppfinningar hade lösts genom enskilda överenskommelser mellan arbets- givare och arbetstagare. Flera ämbetsverk och andra institutioner uppgav att tillämpning av 1949 års lag inte någon gång eller endast i enstaka fall hade varit aktuell.

Några remissorgan redovisade dåliga erfarenheter av lagens tillämpning. Försvarets civilförvaltning framhöll att begreppet forskningsuppfinning åt- minstone i vissa fall hade getts en mycket snäv tolkning. Enligt förvalt- ningens erfarenhet ansåg få uppfinnare att 3 & första stycket var tillämplig i deras fall. En annan olägenhet var att en uppfinning, hänförlig under 35 andra stycket och gjord av anställd hos viss försvarsmyndighet, inte utan den anställdes samtycke kunde utnyttjas av annan myndighet inom totalförsvaret. Även försvarets fabriksstyre/se ansåg att 1949 års lag ofta hade fått ogynnsamma konsekvenser för arbetsgivaren i fråga om dennes rätt att förvärva uppfinningar, som ostridigt hade kommit fram såsom resultat av konstruktions- och utvecklingsverksamhet. Telestyrelsen framhöll att det hade varit svårt för styrelsen att förvärva behövlig rätt till anställdas upp- finningar i tjänsten och att styrelsen i flera fall över huvud taget inte hade fått den rätt från arbetstagarna som styrelsen hade begärt för samarbetande ; företags räkning. Enligt Svenska Industriens Parentingenjörers Förening hade ! svårigheter uppstått inom de företag som inte hade kunnat tillämpa det ' mellan vissa arbetsmarknadsparter ingångna ramavtalet.

Å andra sidan konstaterade försvarets intendenturverk, statens geotekniska institut, domänstyrelsen och statens maskinprovningar att några svårigheter att tillämpa 1949 års lag inte hade uppstått för deras del. Svenska teknolog- föreningen och SACO uttalade att något exempel inte kunde ges där ar- betsgivaren inte hade fått en så omfattande rätt som han hade önskat. Där- emot hade arbetsgivaren i flera kända fall inte velat förvärva den rätt han hade tillerkänts i lagen. Även TCO ansåg att arbetsgivarens intresse av att förvärva hela rätten till en uppfinning i de allra flesta fall hade tillgodosetts på ett för arbetsgivaren tillfredsställande sätt. Samma konstaterande gjorde Sveriges Arbetsledareförbund. Enligt Svenska Industritjänstemannaförbundet hade rätten att förvärva arbetstagares uppfinningar inte varit något problem för arbetsgivarna på den privata sektorn i de fall, där lagen hade varit till- lämplig. Kooperativa förbundet uttalade att lagen i stort syntes ha fungerat till belåtenhet för såväl arbetsgivare som arbetstagare.

I många yttranden betonades att erfarenheterna av tillämpningen av 1949 års lag var ringa. Därför ansåg många instanser att tiden ännu inte var mogen för en översyn av lagen. Uttalanden med denna innebörd gjordes av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, väg- och vattenbyggnads- styrelsen, statens väginstitut, statens geotekniska institut, Skogsstyrelsen, fiske- ristyrelsen, patent- och registreringsverket, statens nämnd för arbetstagares upp- finningar, Chalmers tekniska högskola, Skogshögskolan, statens maskinprov- ningar, LO, TCO och Tekniska läroverkens ingenjörsförbund.

Som skäl för att utvidga arbetsgivarens rätt till arbetstagaruppfinningarna

anfördes i flera yttranden att uppfinnarverksamheten under senare tid alltmer hade kommit att knytas till industriföretagen. Dessa hade de kapitalresurser och erfarenheter som krävdes för att ett framgångsrikt utvecklingsarbete skulle kunna bedrivas och utan dessas existens skulle i stort sett uppfin- narverksamhet knappast vara möjlig. Dessa synpunkter betonades av te- lestyrelsen, försvarets fabriksstyrelse, lndustriförbundet, Arbetsgivare/öreningen, Svenska Industriens Patentingenjörers förening och AB Atomenergi. En viss ut- vidgning av arbetsgivarens rätt ansåg också statens trafiksäkerhetsräd vara naturlig eftersom arbetsgivaren ofta ställde stora resurser till förfogande för forsknings- och uppfinnararbete. Jernkontoret framhöll att lagförslaget i större utsträckning än 1949 års lag stämde överens med den praxis, som hade utbildats vid sidan av lagen. Detta ansågs i allt väsentligt vara skäligt. ln- stituter för metal/forskning ansåg att förslaget i högre grad än gällande lag var en lämplig avvägning mellan institutets och dess arbetstagares intressen. Vad beträffar förhållandena vid de mindre och medelstora företagen framhöll Sveriges hantverks- och industriorganisation att de produktionsförbättringar, som gjordes i dessa företag, vanligen utvecklades i intimt samarbete mellan arbetsgivare och anställda, varför uppfinningar av anställda oftast kunde antas vara baserade på idéutbyte mellan arbetsledaren/företagaren och den anställde.

Motsatt uppfattning redovisades av Sveriges Arbetsledareförbund, som framhöll att verkligt geniala uppfinningar oftast var en enda mans arbete. Förbundet hävdade därför att frågan om rätten till arbetstagaruppfinningar inte hade förändrats nämnvärt genom utvecklingen. I yttrande av statens nämnd för arbetstagares uppfinningar framhölls att de anförda synpunkterna på frågan om avvägningen av arbetsgivar- och arbetstagarintressena i själva verket gjorde sig gällande med samma styrka vid tillkomsten av 1949 års lag. Även patent- och registreringsverket ansåg att det i detta avseende knap- past hade inträffat några ändrade förhållanden sedan lagens tillkomst.

Synpunkten att lagstiftningen borde utformas så att forsknings- och upp- finnararbete stimulerades, beaktades i åtskilliga yttranden. Försvarets civil- fo'rvaltning ansåg att den föreslagna lagstiftningen säkerligen skulle öka fö- retagens vilja att stimulera tekniskt nyskapande. Telestyrelsen anförde att den föreslagna utvidgningen av arbetsgivarens rätt skulle skapa förutsätt- ningar för att företagen helhjärtat gjorde de betydande insatser, som från deras sida erfordrades för snabbast möjliga utvecklingstakt. Även statskon- toret ansåg att förslaget var ägnat att stimulera uppfinnarverksamheten och möjliggöra effektiv exploatering av gjorda uppfinningar. Majoriteten av Svea hovrätt fann av samma skäl att en viss utvidgning av arbetsgivarens rätt var befogad. Enligt statens tekniska forskningsråd föreföll det vara till förmån för den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen att lagbestämmelserna närmare anknöt till den avtalspraxis, som synbarligen med gott resultat hade till- lämpats i större delen av den forsknings— och utvecklingsinriktade industrin. Detta skulle bli fallet om det Edlingska lagförslaget genomfördes.

En helt annan uppfattning i denna fråga hade flygtekniska försöksanstalten, som ansåg att ett genomförande av lagförslaget skulle allvarligt motverka syftet att främja det allmännas intresse av sådant forsknings- och uppfin- nararbete som förde tekniken framåt. Denna mening delades av Svenska Uppfinnareföreningen och Patent- och uppfinnareföreningen vid försvarets forsk-

ningsanstalt. Farhågor att lagförslaget skulle kunna få en ogynnsam effekt för den tekniska utvecklingen uttalades vidare av försvarets intendenturverk, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, skogshögskolan och SA C 0. Inte heller hov- rätten över Ska'ne och Blekinge var övertygad om att förslaget skulle stimulera uppfinningsverksamheten i högre grad än gällande lag.

Kommerskollegiet konstaterade att frågan om arbetsgivares rätt till arbets- tagaruppfinningar innefattade svåra avvägningsproblem och att det knappast var möjligt att finna en lösning som kunde sägas vila på oantastliga principer. Vilken lösning som än valdes kunde det alltid från endera hållet hävdas att den inte stod i överensstämmelse med rätt och billighet. Under sådana förhållanden ansåg kollegiet att förslaget borde kunna godtas, eftersom det knöt an till grundsatser som hade godtagits i åtskilliga utländska rättssystem och till vad övriga nordiska länder hade ansett vara skäligt. Svenska trä- forskningsinstitutet ansåg att förslagets likhet med rättsläget i de nordiska grannländerna och Förbundsrepubliken Tyskland var ett indicium för att förslaget inte innebar något från arbetstagarsynpunkt otillbörligt.

Nordisk rättslikhet bedömdes genomgående av remissinstansema som i och för sig önskvärd. Svenska teknologföreningen förklarade emellertid, att den nordiska tanken måste träda tillbaka om nordisk rättslikhet kunde upp- nås endast till priset av en försämring av den svenska lagstiftningen. För- svarets forskningsanstalt, LO, TCO, SACO, Svenska Uppfinnareföreningen, Svenska Industritjänstemannaförbundet och Sveriges Arbetsledareförbund ansåg att en enhetlig nordisk lagstiftning i praktiken skulle få ringa betydelse på grund av lagstiftningens dispositiva natur och avvikelserna länderna emel- lan på det arbetsrättsliga området.

Majoriteten av Svea hovrätt fann att anledning till ändring av 1949 års lag förelåg även av det skälet att det var tveksamt i vilken omfattning lagen tillät arbetsgivaren att överta rätten till arbetstagares uppdragsupp- finningar. Även försvarets civilförvaltning pekade på att svårigheter hade upp- stått vid tolkningen av 35 första stycket i 1949 års lag och framhöll som synnerligen angeläget att lagen ändrades på sätt utredningsmannen hade föreslagit. Telestyrelsen ansåg att det hade varit svårt att avgöra om en upp- finning var hänförlig till 3å första eller andra stycket och att någon klar vägledning för bedömning av kategoritillhörigheten inte hade kunnat er- hållas i utlåtandena från statens nämnd för arbetstagares uppfinningar. För- slagets avfattning av motsvarande regler skulle enligt styrelsens mening skapa större klarhet om arbetsgivarens befogenheter. Denna uppfattning delades också av Sveriges geologiska undersökning och Kooperativa förbundet. Domänstyrelsen uttalade att lagförslaget hade en avgjort klarare utformning

än gällande lag. I motsats härtill hävdade statens nämnd för arbetstagares uppfinningar att gränserna mellan uppfinningskategoriema i förslaget var oklara och skulle leda till tillämpningssvårigheter. Även Svenska uppfinnarkontoret ansåg att lagförslaget innehöll gränsdragningar som i praktiken ofta var oklara och svårare att fastställa än gränserna i 1949 års lag. Liknande synpunkter fram- fördes av Svenska Uppfinnare/öreningen och Svenska Industritjänstemanna- förbundet. Även hovrätten över Skåne och Blekinge befarade att förslaget skul- le vålla tolkningssvårigheter. Enligt Teknologföreningens erfarenhet hade gränsdragningen mellan de olika uppfinningskategoriema i 3 & i gällande

lag inte varit svår. Samma erfarenhet redovisades av SACO.

Den förhandlingsrätt som infördes 1965 för de offentliga tjänstemännen berördes av drygt ett tjugotal remissinstanser. I det stora flertalet av dessa yttranden bedömdes det behov av en ändring av 1949 års lag, som möjligen kunde ha förelegat tidigare, ha minskat eller rent av ha fallit bort till följd av förhand]ingsrättsreformen. Försvarets civilförvaltning och telestyrelsen för- klarade emellertid att de helt anslöt sig till utredningsmannens åsikt att lagen borde söka fastslå vad som objektivt sett framstod som rimligt och rättvist i flertalet konfliktfall, oavsett om lagen i större eller mindre ut- sträckning var eller kunde bli satt ur tillämpning genom avtal. Civilför- valtningen ansåg dessutom att lagen borde utformas på ett sådant sätt att avsteg från densamma endast undantagsvis aktualiserades. Det skulle vara olämpligt med lagbestämmelser som generellt förutsattes bli åsidosatta genom avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det kunde i vart fall inte vara ett samhällsintresse att rätten att disponera över arbetstagares upp- finningar gjordes till en spelbricka i uppgörelser mellan arbetsmarknadens parter. Denna rätt skulle då lätt kunna kopplas samman med förmåner, som inte hade direkt samband med uppfinningsaktivitet. Inte heller kunde det vara tilltalande, om de genom avtal korrigerade bestämmelserna om dispositionsrätten skulle komma att ändras från en avtalsperiod till en annan.

Svenska traforskningsinstitutet uppgav i sitt yttrande att det särskilt beaktade lämpligheten av att lagen närmade sig vad som faktiskt gällde inom industrin till följd av överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Liknande synpunkter anfördes av AB Atomenergi. Även statens nämnd för arbetstagares uppfinningar fann det i och för sig önskvärt att spännvidden mellan lagens reglering och vad som gällde på grund av de 5. k. ramavtalen minskades.

Ett ytterligare skäl för utvidgning av arbetsgivarens rätt till arbetstagares uppfinningar anfördes av försvarets fabriksstyrelse. Styrelsen ansåg att det kunde finnas risk för att arbetstagaren röjde kunskaper och know-how som tillhörde arbetsgivaren, om han försökte att exploatera en uppfinning till vilken arbetsgivaren endast hade kunnat förvärva enkel licens.

I fråga om de särskilda lagbestämmelserna i förslaget lämnade remiss- instansema bl. a. följande synpunkter.

Att personkretsen, som enligt 1 & var undantagen från lagens tillämpning, utvidgades att omfatta även vetenskaplig personal inom undervisningsvä- sendet föranledde i och för sig inte någon erinran. Däremot ansåg några remissinstanser att denna krets borde vidgas ytterligare. Tekniska högskolan i Stockholm och Skogshögskolan ifrågasatte om inte all personal, som var anställd för att delta eller biträda i vetenskapligt arbete vid dessa inrättningar borde undantas, eftersom det ofta måste vara svårt att dra en gräns mellan vetenskaplig personal och annan i forskningsverksamhet sysselsatt personal. En liknande uppfattning hade Veterinärhögskolan. Universitetskanslersämbe- tet ansåg att begreppet vetenskaplig personal krävde en närmare bestämning. Till denna kategori borde enligt ämbetet hänföras forsknings- och labo- ratorieingenjörer samt även annan vid lärosätena anställd teknisk biträdes- personal. Vidare framhölls att med personal som avsågs i förslaget borde likställas sådana personer, som bedrev eller medverkade i forskning eller utbildning vid ett lärosäte och avlönades med anslag från statligt forsk- ningsråd eller med donationsmedel. Samma uppfattning redovisade orga-

nisationskommittén för teknisk högskola i Lund liksom statens tekniska forsk- ningsråd. som föreslog att efter ordet ”undervisningsväsendet” i lagtexten tillfogades ”samt personal som vid dylika institutioner äro anställda av eller arbetar på anslag från svenskt statligt forskningsr ”.

Ett tydligare angivande av vilken personal som avsågs med undantags- bestämmelsen yrkades även av sko/överstyrelsen, som fann det tveksamt hur man skulle behandla skolkonsulenter som var anställda vid skolöver- styrelsen, länsskolnämnder eller lokala skolorgan med uppgifter bl. a. rö- rande pedagogiskt utvecklingsarbete.

Enligt l 5 andra stycket i förslaget skulle lagen alltjämt tillämpas på sådana lärare vid krigsmaktens skolor och undervisningsanstalter som var officerare eller underofficerare på aktiv stat. Statstjänstemännens riksförbund förklarade sig inte kunna finna någon saklig motivering för denna särbehandling och föreslog att även officerare och underofficerare i egenskap av lärare vid krigsmaktens skolor skulle undantas från lagens tillämpningsområde.

I fråga om 2 och 3 56 i förslaget innehöll remissyttrandena inga erinringar. I flera yttranden framhölls vikten av att den nya lagen blev i huvudsak dispositiv.

Frågan i vilken utsträckning arbetsgivaren borde ha rätt att helt överta en arbetstagaruppfinning föreföll genomgående ha varit avgörande för re- missinstansernas ställningstagande till lagförslaget. Av de ungefär 30 re- missinstanser av 70 möjliga, som hade tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran, hade dock ett tiotal inte närmare motiverat sin ståndpunkt. Drygt hälften av de återstående cirka 20 instanser, som hade ställt sig positiva till en lagändring, fann den föreslagna utvidgningen av arbetsgivarens rätt i 45 vara lämpligt avvägd. Sålunda anförde exempelvis telestyrelsen, att den föreslagna utvidgningen av arbetsgivarens ovillkorliga rätt till arbets- tagaruppfinningar motsvarade telestyrelsens behov.

Några remissinstanser ansåg emellertid att arbetsgivarens ovillkorliga övertaganderätt inte borde omfatta erfarenhetsuppfinningar. Svea hovrätt me- nade att anknytningen till tjänsten inte var så stark att en utvidgning av arbetsgivarens rätt till dessa uppfinningar syntes påkallad. Hovrätten av- styrkte även i likhet med statens trafiksäkerhetsråd förslaget i denna del med hänvisning till befarande gränsdragningssvårigheter. Av samma skäl ställde sig hovrätten för Övre Norrland tveksam till förslaget. Smålands och Blekinge handelskammare föreslog att definitionen på erfarenhetsuppfinning förtydligades; en sådan uppfinning skulle sägas ha tillkommit ”väsentligen genom utnyttjande av erfarenheter, som före uppfinningens tillkomst vunnits i arbetsgivarens rörelse”.

Några remissinstanser ansåg att arbetsgivarens rätt borde sträckas längre än som hade skett i förslaget. Industriförbundet menade att arbetsgivaren ofta hade ett rättmätigt intresse av att få träda in som arbetstagarens rätts- innehavare, fastän uppfinningens utnyttjande inte föll inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Så kunde t. ex. vara fallet när arbetsgivaren övervägde att ta upp ett nytt verksamhetsområde och därför påbörjade forskningsarbete på detta område. Till följd härav föreslog förbundet att det i 4 & första stycket första meningen upptagna villkoret för arbetsgivarinträde, nämligen att upp- finningens utnyttjande föll inom arbetsgivarens verksamhetsområde, borde utgå. Skulle detta förslag inte godtas borde i motiven uttalas att, så snart

arbetsgivaren hade satt igång forskningsarbete på ett nytt område, detta skulle anses ingå i hans verksamhet i lagens mening. Vidare borde arbets- givaren beträffande en uppfinning, som hade kommit till i samband med anställningen men som föll utom hans verksamhetsområde, tillerkännas rätt att utöva uppfinningen i sin egen verksamhet samt företrädesrätt att träffa avtal med arbetstagaren om förvärv av en mer omfattande rätt till uppfinningen. Slutligen borde orden ”närmare angiven” utelämnas i 4å första stycket andra meningen, eftersom en sådan bestämning kunde komma att medföra betydande avgränsningssvårigheter. Liknande synpunkter fram- fördes av Arbetsgivareföreningen. Skånes handelskammare föreslog att arbets- givaren fick rätt att helt överta en uppfinning, som föll inom ramen för beordrat forskningsarbete, även om uppfinningen inte utgjorde resultatet av en i tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift. Samma uppfattning re- dovisade jernkontoret. Svenska Industriens Patentingenjörers Förening fann önskvärt att kravet på att uppfinningens utnyttjande skulle falla inom ar- betsgivarens verksamhetsområde helt bortföll. Föreningen anförde vidare att det för arbetstagaren ofta var svårt att avgöra om en uppfinning var en uppdragsuppfinning i vidsträckt mening eller en forskningsuppfinning eller var gränsen för arbetsgivarens verksamhetsområde gick. Om arbets- tagaren till följd av dessa svårigheter kom till den oriktiga uppfattningen att en viss uppfinning inte omfattades av lagen och därför lät bli att iaktta underrättelseplikten mot arbetsgivaren eller sekretesskyldigheten, kunde all- varliga olägenheter uppstå för arbetsgivaren. Även då arbetstagaren helt riktigt hade bedömt uppfinningens karaktär, kunde emellertid skadeverk- ningar uppstå för arbetsgivaren om arbetstagaren — med undantag endast för forskningsuppfinningar — fick fritt förfoga över uppfinningar, vars ut- nyttjande föll utom arbetsgivarens verksamhetsområde. Som exempel härpå anförde föreningen att det för en arbetstagare, som hade gjort en uppfinning väsentligen genom utnyttjande av erfarenheter i arbetsgivarens rörelse, ofta var omöjligt att vid patentsökandet eller utbjudandet av uppfinningen re- dogöra för dennas innebörd utan att samtidigt avslöja de vid dess tillkomst utnyttjade grundläggande erfarenheterna. Dessa erfarenheter kunde inbe- gripa anvisningar som hade lämnats av arbetsgivaren eller arbetsresultat som hade presterats av arbetskamraterna.

Handelskammaren iKarIstad ansåg att det skulle vara önskvärt att ytter- ligare närma innehållet i 4å till ramavtalet mellan Arbetsgivareföreningen och lndustritjänstemannaförbundet. Även uppfinningarna i 4 5 andra stycket skulle således behandlas enligt reglerna i första stycket. Vidare ifrågasattes om inte reglerna i 45 andra stycket skulle ha kunnat gälla även för de uppfinningar, som upptogs i tredje stycket av paragrafen.

Det i definitionen på en erfarenhetsuppfinning använda uttrycket ”ar- betsgivarens rörelse” borde enligt hovrätten för Övre Norrland och överbe- fälhavaren utbytas mot ”arbetsgivarens verksamhet”. Detta skulle vara rik- tigare med tanke på att lagen kunde tillämpas på statliga verk som inte bedrev affärsverksamhet. Statens väginstitut och handelskammaren i Göteborg framhöll att det skulle vara värdefullt om innebörden av begreppet verk- samhetsområde närmare hade kunnat anges i motiven.

Svenska uppjinnarkontoret hävdade att det klart borde uttalas att arbets- tagarens hembudsskyldighet skulle grunda sig på släktskap mellan upp-

finningen och arbetsgivarens produktion och inte på uppfinnarens tjäns- teutövning. Till belysning härav anförde kontoret att en jordbruks- eller skogsarbetare som uppfann ett i yrkesutövningen ändamålsenligt redskap inte hade stor anledning att hembjuda uppfinningen till arbetsgivaren, efter- som jord- och skogsägare sällan bedrev redskapstillverkning.

Mot förslaget att en underrättelse enligt 5 % skulle göras skriftligen gjordes inte någon erinran i remissyttrandena.

Beträffande underrättelsens innehåll anförde AB Atomenergi att omfat- tande kompletteringar i åtskilliga fall hade behövt göras, innan arbetsgivaren hade haft en rimlig möjlighet att bedöma uppfinningen. Enligt bolagets mening borde därför kraven på underrättelsens innehåll anges tydligare än som hade skett i betänkandet genom att i motiveringen till en kommande lag uttalades, att angivandet av uppfinningens innebörd borde vara så pass uttömmande att en eventuell patentansökan skulle kunna utarbetas.

Flygtekniska försöksanstalten ifrågasatte om inte skyldigheten för arbets- tagaren att underrätta arbetsgivaren om en uppfinning borde förläggas till en senare tidpunkt, nämligen först då han hade sökt patent och mottagit första föreläggandet från patentverket. I sin motivering berörde anstalten till en början uttrycket ”utan dröjsmål”. Anstalten framhöll att det som regel inte var möjligt för en uppfinnare att exakt fastställa tidpunkten för uppfinningens tillkomst. I allmänhet torde nämligen en uppfinning komma till som ett resultat av en ganska långvarig mognadsprocess och i sin första form ofta vara behäftad med sådana brister att den skulle bedömas som praktiskt oanvändbar och värdelös, om den fördes fram i detta skick. An- stalten anförde vidare:

Kravet på anmälan ”utan dröjsmål” synes därför olämpligt. Det antyder en verk- lighetsfrämmande uppfattning om hur en uppfinning i allmänhet kommer till, och kan vara till allvarligt förfång för uppfinningens exploatering. Uppfinnaren kan näm- ligen av lagens ordalydelse få den uppfattningen, att han är skyldig att anmäla upp- finnartanken eller uppfinningen på ett tidigt stadium, långt innan den är mogen för patentansökan, något som torde vara ett normalt kriterium på att idén kan kallas för uppfinning. Detta gäller särskilt om uppfinnaren själv, såsom ofta är fallet, saknar tillräcklig erfarenhet för bedömning av den ur skydds- och exploateringssynpunkt viktiga och svåra frågan om lämpligaste tidpunkt för den första patentansökningens ingivande. Härtill kommer, att ett alltför tidigt anmälande av en icke ”färdig” upp- finning som regel torde göra det väsentligt svårare för arbetsgivaren att bedöma upp- finningens värde och taga ställning till om han helt eller delvis bör överta rätten till densamma.

Med hänsyn härtill ansåg anstalten att bestämmelsen om att underrättelse skulle ske ”utan dröjsmål” borde underkastas noggrann prövning vid en omarbetning av 1949 års lag.

Fortsättningsvis framhöll anstalten att arbetstagaren ofta torde känna stor osäkerhet genom att han enligt lag var skyldig att avslöja uppfinningen innan patentskydd hade blivit sökt. Den kombinerade effekten av att ar- betstagaren skulle underrätta arbetsgivaren ”utan dröjsmål” och hans ofta fö- rekommande känsla att han därefter från skyddssynpunkt borde söka patent omedelbart eller inom en snar framtid kunde enligt anstaltens mening lätt leda till att patentansökningen lämnades in väsentligt tidigare än som var lämpligt från exploateringssynpunkt. Arbetstagaren borde därför i regel inte

ha skyldighet att anmäla en uppfinning för arbetsgivaren, förrän tidigast då han hade funnit lämpligt att söka patent. Vid denna tidpunkt skulle emellertid arbetsgivaren med hänsyn till ovissheten beträffande eventuellt nyhetshinder ännu sakna möjlighet att bedöma uppfinningens värde. Sådan möjlighet skulle föreligga först sedan arbetsgivaren hade fått del av första föreläggandet.

Inte heller gjordes någon erinran mot förslaget att meddelandena enligt 6 & skulle ha skriftlig form. Den fyramånadersfrist, inom vilken arbetsgivaren måste meddela huruvida han önskade förvärva rätten till uppfinningen, ansågs av några remissinstanser, däribland Arbetsgivareföreningen, vara för kort. En förlängning till sex månader föreslogs av jernkontoret och han- delskammaren i Göteborg, medan Skånes handelskammare ansåg att fristen borde sträckas ut till ett år. Industriförbundet föreslog att fristen inte skulle löpa ut förrän viss kortare tid efter det att granskningsbesked från patent- verket hade erhållits. Svenska Industriens Patentingenjörers Förening framhöll att det var omöjligt att ange en tidrymd, som generellt kunde vara skälig för att ta ställning till omfattningen av den rätt som arbetsgivaren önskar för- värva. Föreningen ansåg även att arbetsgivaren först efter ett föreläggande från patentverket kunde bedöma uppfinningens värde och hemställde vidare om att man i motiven eller i lagtexten uttalade att arbetsgivaren skulle kunna göra förvärvet av uppfinningen helt eller delvis tidsbegränsat eller beroende av att visst angivet villkor framdeles uppfylldes.

Några remissinstanser ställde sig kritiska mot att arbetstagaren inte be- hövde underrätta arbetsgivaren om en patentansökan, förrän denna redan hade gjorts. Svenska Industriens Patentingenjörers Förening anförde att man gång på gång hade gjort erfarenheten, att de från uppfinnarna erhållna upp- lysningarna om uppfinningarna inte var tillräckliga för att patentansökningar, baserade enbart på dessa upplysningar, skulle kunna leda fram till värdefulla patent. Enligt föreningens uppfattning kunde arbetstagaren med en illa for- mulerad patentansökan helt spoliera möjligheten till ett gott patentskydd och kunde även, eventuellt omedvetet, i sin patentansökan avslöja före- tagshemligheter eller ta med deluppfinningar, som hade gjorts av arbets- kamrater, utan att dessa uppgavs som meduppfinnare. På grund härav fö- reslog föreningen att i lagen i likhet med de danska och norska förslagen togs in den regeln att arbetsgivaren skulle underrättas innan patentansök- ningen inlämnades, varvid arbetstagaren lämpligen senast en vecka före ingivandet borde låta arbetsgivaren ta del av den tillämnade patentansök- ningen och ge denne tillfälle att komplettera och modifiera densamma. Även Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen ansåg att arbetstagaren inte bor- de tillåtas utforma patentansökningen utan samråd med arbetsgivaren. Att arbetsgivaren åtminstone borde underrättas om patentansökningen innan den ingavs, framhölls av Skånes handelskammare och AB Atomenergi.

Motsatt uppfattning i denna fråga hade Statstjänstemännens riksförbund, som ansåg att arbetstagaren skulle få lov att göra patentansökan redan innan arbetsgivaren hade underrättats om att en uppfinning hade blivit gjord.

Att särbestämmelsen beträffande ersättning för forskningsuppfinningar hade tagits bort i den föreslagna 7 &, ansåg försvarets forskningsanstalt utgöra en principiell förbättring. Ändringen tillstyrktes även av andra remissin- stanser, däribland Svea hovrätt och statens trafiksäkerhetsråd. Jernkontoret var ensamt om att uttala sig för att särbestämmelsen behölls.

Vattenfallsstyrelsen ansåg att det hade varit värdefullt om ersättningsreg- lerna hade kunnat behandlas utförligare. Även Östergötlands och Söder- manlands handelskammare ifrågasatte om man inte i en ny lag borde införa närmare bestämmelser om ersättningsfrågans reglering. En komplettering av ersättningsreglema förordades även av Statstjänstemännens riksförbund, som ansåg att det var svårt för arbetstagare att på egen hand bedöma huruvida en ersättning var skälig eller inte. På grund härav borde i lagen tas in en regel med det innehåll Romanus hade föreslagit under 5D i sitt särskilda yttrande (se avsnitt 4.1.2).

AB Atomenergi påpekade att motsvarande ersättningsregler i den danska lagen och i de finska och norska förslagen innehöll en preskriptionsbestäm- melse, som föreskrev att talan om ersättning skulle väckas inom en fem- årsfrist. Bolaget ansåg att en sådan tidsgräns skulle vara av värde för ar— betsgivaren t. ex. vid avtal med andra företag och föreslog att en motsvarande bestämmelse infogades i en ny svensk lag. Även handelskammaren i Göteborg framhöll att en regel om femårspreskription borde tas in i lagen.

Den möjlighet att jämka fastställd ersättning på grund av väsentligt änd- rade förhållanden som hade föreslagits i 105 första stycket, fann statens nämnd för arbetstagares uppfinningar välbetänkt. Även försvarets forsknings- anstalt, Svenska uppfinnarkontoret, hovrätten för Övre Norrland, patent- och registreringsverket och Stockholms handelskammare fann regeln lämplig. Svenska traforskningsinstitutet ansåg att jämkningsmöjligheten innebar en inte oväsentlig förbättring med tanke på svårigheterna att på ett tidigt stadium komma till rätt resultat vid ersättningens bestämmande.

Enligt Kooperativa förbundets mening borde däremot jämkningsbestäm- melsen, om en sådan skulle föras in i lagen, ha en betydligt fastare for- mulering än den föreslagna regeln hade. Rekvisitet ”såframt väsentligen ' ändrade förhållanden påkalla det” föreföll förbundet alltför vagt och obe- stämt för att kunna godtas i detta sammanhang. Skånes handelskammare ansåg att den föreslagna utformningen av bestämmelsen kunde ge anledning till rättsosäkerhet och framhöll att betänkandet inte innehöll något uttalande om vilka förhållanden som skulle kunna föranleda jämkning. Ett klarläg- gande härvidlag var önskvärt och det borde komma klart till uttryck att bestämmelsen skulle tolkas restriktivt. För en mera begränsad jämknings- möjlighet uttalade sig även handelskammaren i Karlstad. Kammaren ansåg visserligen motiverat att möjlighet till omreglering av ersättningen under vissa förhållanden stod till buds men fann det ytterst tveksamt om jämkning borde få ske beträffande engångsersättning. Vad angick jämkning av löpande licensavgifter ansåg kammaren att arbetsgivaren inte fick tvingas vara i ovisshet alltför länge. Därför borde krav på jämkning framställas inom viss tidsfrist, t. ex. fem år från den dag då det ursprungliga avtalet hade ingåtts eller dom i ersättningsfrågan hade vunnit laga kraft. Vidare borde jämkning kunna ske endast beträffande framtida licensavgifter. Av de övriga remissorgan, som yttrade sig angående bestämmelsen om jämkning på grund av ändrade förhållanden, menade försvarets civilförvaltning att det var mycket tveksamt, om en sådan bestämmelse borde tas in i lagen, medan de återstående avstyrkte förslaget. Svenska Industriens Patentingen- jörers Förening anförde att arbetsgivarens benägenhet att göra de ofta mycket stora investeringar, som erfordrades för att föra ett uppfinningsförslag till

praktiskt nyttiggörande, i hög grad var beroende av möjligheten att i förväg beräkna kostnaderna för projektet. Arbetsgivarna borde därför endast i säll- synta undantagsfall nödgas räkna med att ställas inför överraskningen av ett krav från arbetstagaren på tilläggsersättning. Föreningen ansåg följakt- ligen att det borde övervägas att begränsa rätten att genom jämkning kull- kasta utgångsförutsättningarna till fall då tillämpning av avtalsvillkor var ”uppenbarligen stridande mot god sed eller eljest otillbörlig”. Även statens trafiksäkerhetsråd avstyrkte regeln om jämkning på grund av ändrade för- hållanden eftersom en sådan regel var ägnad att skapa otrygghet i anställ- ningsförhållandet mellan parterna och allvarligt rubba tilltron till den grund, som ett ingånget avtal borde utgöra. Regeln avstyrktes även av majoriteten av Svea hovrätt, som bl. a. framhöll att den föreslagna regeln kunde medföra risk för att parterna vid ingående av avtal om ersättningen i alltför hög grad tog hänsyn till möjligheterna att i framtiden få ersättningen omprövad. Till följd härav kunde regeln få den verkan att ovissa och svårbedömda tvister kunde uppstå till skada för såväl parterna som det allmänna. I sådana fall där säkrare underlag för bedömningen av ersättningsfrågan kunde för- väntas komma fram senare, borde parterna själva genom förbehåll i avtalet kunna tillgodose det med en jämkningsregel avsedda intresset. Två av hov- rättens ledamöter tillstyrkte emellertid jämkningsregeln och framhöll bl. a. att motsvarande bestämmelser i Danmark och Förbundsrepubliken Tyskland hade varit gällande i tio års tid utan kända olägenheter.

Det Edlingska förslaget upptog inga ändringar beträffande sammansätt- ningen av statens nämnd för arbetstagares uppfinningar. Däremot framhöll Romanus i sitt särskilda yttrande, att nämnden borde tillförsäkras särskild sakkunskap när det gällde uppfinningars tekniskt-ekonomiska värde. Detta förslag tillstyrktes av överbefälhavaren. I samma riktning uttalade sig för- svarets civilförvaltning, Skånes handelskammare och Karolinska institutet.

Några remissinstanser hade även synpunkter på frågan om forum och domförhet i mål om rätten till arbetstagares uppfinningar. Stockholms råd- husrätt framhöll att de fåtaliga mål som hade handlagts där hade varit tekniskt invecklade och i flera fall hade avsett frågan om en uppfinnings paten- terbarhet. Önskvärdheten av teknisk sakkunskap i dessa mål föreföll råd- husrätten självklar. Rådhusrätten föreslog därför införandet av bestämmelser om att Stockholms rådhusrätt skulle vara rätt domstol i här avsedda mål och att rådhusrätten vid huvudförhandling i sådant mål skulle ha den sam- mansättning, som var föreskriven för patentmål. I huvudsak samma öns- kemål framställde försvarets civilförvaltning, Industriförbundet, Stockholms handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare. Även Svenska uppfinnarkontoret ansåg att det sannolikt skulle vara en lämplig lösning om Stockholms rådhusrätt gjordes till exklusivt forum i dessa mål samt angav som alternativ en utbyggnad av statens nämnd för arbetstagares uppfinningar till ett organ liknande arbetsdomstolen.

En annan uppfattning hade majoriteten av Svea hovrätt, som ansåg att det saknades underlag för en säker bedömning om behovet av sakkunniga ledamöter var så starkt att förevarande mål borde jämställas med patentmål. Skulle behov av sakkunnigt biträde uppstå i visst mål, syntes liksom hittills sakkunnig böra anlitas enligt 40 kap. rättegångsbalken utan att den sak- kunnige erhöll ställning av ledamot i domstolen. En av hovrättens ledamöter

fann emellertid bl. a. med hänsyn till fördelen av ett enhetligt rättsligt be- dömande av hithörande speciella frågor redan i första instans att Stockholms rådhusrätt borde vara exklusivt forum i dessa mål.

I några remissyttranden berördes de förslag till kompletterande bestäm- melser som hade tagits upp i Romanus” särskilda yttrande. Stockholms råd- husrätt framhöll att det Edlingska förslaget borde arbetas om med beaktande av Romanus” synpunkter, om ändring av gällande lag skulle företas. Lik- nande uttalanden giordes av flygtekniska försö/canstalten, domänstyrelsen, statens provningsanstalt och Svenska uppfinnarkontoret.

Såvitt angick regeln om den senaste tidpunkt, då arbetsgivaren skulle lämna ett närmare förslag till ersättning för förvärvad rätt till uppfinning, anslöt sig kommerskollegiet till vad Romanus hade förordat. Kollegiet ansåg att arbetsgivarens skyldighet i detta hänseende borde knytas till den tid då uppfinningens industriella värde och användbarhet kunde bedömas, dock senast viss tid efter det att arbetsgivaren hade vidtagit väsentliga åtgärder för att utöva uppfinningen eller patent hade beviljats. Tidsfristen ansåg kol- legiet emellertid böra bestämmas till sex månader.

Svenska uppfinnarkontoret ansåg att särskild uppmärksamhet borde ägnas det förhållandet, att arbetsgivaren kunde finna anledning att förvärva en uppfinning för att hindra att den blev tillämpad. Detta kunde enligt kontorets uppfattning vara försvarligt under någon tid men var i längden skadligt och borde därför i viss mån neutraliseras. Detta skulle kunna ske t. ex. genom en bestämmelse av innehåll att rätten till uppfinningen skulle återgå till arbetstagaren, såvida uppfinningen inte hade tagits i bruk inom viss angiven tid. En liknande tankegång utvecklades av flygtekniska försäkran- stalten, som fann orimligt att arbetsgivarens rättighet att överta en uppfinning inte balanserades av skyldighet att söka patent och verka för uppfinningens exploatering samt, i den mån patentansökningar inte gavs in och fullföljdes i alla länder, återlämna patenträtten för sådana länder till uppfinnaren.

I den sistnämnda frågan redovisade Svenska Industriens Patentingery'örers Förening emellertid en helt annan syn och anförde därvid bl.a. följande:

Att patentsöka ordinära uppfinningar i en stor mängd länder skulle innebära ett me- ningslöst slöseri för vår exportindustri. Exportindustrin söker i regel efter en noggrann avvägning patent huvudsakligen i länder, där — egen eller konkurrerande — industriell tillverkning av ifrågavarande produktslag kan beräknas bli av någon betydelse. Där- igenom erhålles automatiskt ett visst indirekt skydd också i icketillverkningsländer, utan att patent behöver bekostas inom dessa avsättningsområden.

Exportindustrin är emellertid å andra sidan ej betjänt av endast en enkel utöv- ningsrätt på avsättningsmarknadema, emedan industrins licenstagare och försäljnings- agenter i olika världsdelar måste ha erforderlig frihet att allt efter förhlllandenas väx- lingar bearbeta olika marknader för svenska exportprodukter utan att riskera att komma i kollision med eventuella av en arbetstagare sökta patent på en uppfinning, för vars tillkomst arbetsgivaren förut ställt nödiga materiella och personella resurser till för- fogande.

I övrigt ansåg föreningen att Romanus” förslag endast skulle komplicera tillämpningen av lagen utan att medföra några verkliga fördela; för parterna. Bestämmelserna borde därför inte tas in i lagen. Till samma slutsats kom majoriteten av Svea hovrätt, som ansåg att lagstiftningen inte borde betungas med alltför omfattande detaljbestämmelser och att erfarenhetena ännu inte

var tillräckliga för någon säker bedömning av vilka lösningar som var att föredra i dessa hänseenden.

Statstjänstemännens riksförbund ansåg att lagen borde kompletteras med en regel av innebörd att även för förbättring av uppfinning, som gjordes av annan person, den ursprunglige uppfinnaren skulle komma i åtnjutande av skälig ersättning från arbetsgivaren, om denne hade fördel av förbätt- ringen. Även Svenska uppfinnarkontoret framhöll att det föreföll rimligt att uppfinnaren fick gottgörelse, om arbetsgivaren ur den ursprungliga upp- finningen utvecklade andra uppfinningar. Kontoret ansåg vidare att lagen borde kompletteras med anvisningar om förhållanden till vilka hänsyn skulle tas när ersättning skulle bestämmas, antingen detta skedde i vanlig ordning eller genom dom eller förlikning i ersättningsmål. Vid utarbetandet av an- visningarna menade kontoret att viss vägledning kunde erhållas ur de fö- reskrifter, som det tyska arbetsministeriet hade utarbetat den 20 juli 1959.

4.2 1975 års departementsförslag

4.2.1. Bakgrund samt förslagets huvudsakliga innebörd

Under senare år har det på arbetslivets område genomförts en rad lagstift- ningsåtgärder, vars mest framträdande syfte har varit att skapa trygghet och skydd för den anställde. Till följd härav har de olika lagarna fått i huvudsak tvingande karaktär. För att en anpassning till de skiftande för- hållandena inom arbetslivet skall kunna ske har det emellertid öppnats vissa begränsade möjligheter att genom avtal frångå regleringen i de olika lagarna. Till förebyggande av missbruk har föreskrivits att så får ske endast genom eller med stöd av kollektivavtal, som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation.

I skrivelse den 26 november 1974 till chefen för justitiedepartementet hemställde Privattjänstemannakartellen (PTK) om sådan ändring i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar att dess dispositiva regler i framtiden skulle kunna frångås endast genom eller med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan hade slutits eller godkänts av huvudorganisation. Till stöd för sin hemställan åberopade PTK i huvudsak uppbyggnaden av senare års arbetsrättslagstiftning och att 1949 års lag i denna del måste betraktas som ålderdomlig och oförenlig med moderna arbetsrättsliga principer.

Med anledning härav utarbetades inom justitiedepartementet ett förslag till lag om ändring i 1949 års lag i enlighet med PTK:s önskemål.2

4.2.2. Sammanställning av remissyttranden över departementsförslaget

Departementsförslaget remissbehandlades men ledde inte till någon lag- stiftning. Av samma skäl som anfördes beträffande det Edlingska förslaget redovisas här en sammanställning av remissutfallet.

Yttranden lämnades av försvarets civilförvaltning (FCF), televerket, sta- tens avtalsverk (SAV), statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, Före- nade fabriksverken (FFV), LO, TCO, centralorganisationen SACO/ SR, SAF,

2 Lagförslaget har fogats till betänkandet som Bilaga C, s. 265.

Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO), Statsföretagens Förhand- lingsorganisation (SFO), Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO).

Förslaget tillstyrktes av LO, TCO och SACO/SR. KFO och majoriteten i statens nämnd för arbetstagares uppfinningar förklarade sig inte ha något att erinra mot den föreslagna lagändringen. Förslaget avstyrktes av FCF, televerket, SAV, FFV, SAF, SFO, Industriförbundet och SHIO samt av en minoritet av statens nämnd för arbetstagares uppfinningar.

TCO tillstyrkte förslaget utan motivering. LO ansåg förslaget innebära en modernisering av 1949 års lag. Enligt LO ledde den föreslagna lagänd- ringen till att den enskilde arbetstagarens ställning och förhandlingsposition gentemot arbetsgivaren förstärktes. Vidare förbättrades de fackliga orga- nisationernas möjligheter att genomföra en effektiv intressebevakning. SA CO/SR framhöll att lagen betraktades som fördelaktigare för den anställde uppfinnaren än SAF-avtalet. Anledningen härtill var dispositivitetsregeln i lagen. SACO/SR ansåg dessutom att den anställde uppfinnarens ställning även från allmänna synpunkter borde förbättras och att det var nödvändigt att ge de anställda tillräcklig ekonomisk kompensation för att motivera dem till att utveckla sitt tänkande konstruktivt.

Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar (majoriteten) sade sig från de synpunkter nämnden hade att beakta inte ha något att erinra mot att PTK:s förslag genomfördes men framhöll särskilt att den inte hade bedömt förslaget från arbetsrättsliga eller därmed sammanhängande synpunkter. KFO fram- höll att frågor avseende tillämpning av lagen sedan avsevärd tid tillbaka hade reglerats i kollektivavtal mellan arbetsmarknadspartema och att regler om rätten till arbetstagares uppfinningar endast undantagsvis hade tagits in i enskilda tjänsteavtal inom KFO:s verksamhetsområde. KFO hade därför inte något att erinra mot förslaget till lagändring.

FCF framhöll att 1949 års lag var svår att tillämpa. FCF hade därför tillsammans med televerket och FFV överlämnat till SAV ett utkast till kollektivavtal, som närmade sig det avtal som gällde inom det privata nä- ringslivet. FCF ansåg i och för sig att kollektivavtal borde träffas på området men menade att man vid övervägande av förslaget till lagändring likväl måste beakta följande synpunkter. Ett genomförande av förslaget kunde klavbinda parterna och medföra osmidighet till deras förfång. Det var enligt FCF inte rimligt att det vid kollektivavtalslöst tillstånd skulle vara parterna förmenat att träffa enskilda överenskommelser i frågor som berördes i 1949 års lag. Både arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren kunde nämligen finna det förenligt med sina intressen att träffa sådana överenskommelser. Enligt FCF kunde vidare samarbetsavtal mellan myndigheter och indust- riföretag om utbyte av rätt till uppfinningar motverkas såvida man inte fick avtala om avvikelser från lagen, särskilt från 35 andra stycket. FCF framhöll att ett för båda parter tillfredsställande kollektivavtal naturligtvis minskade olägenheterna av den föreslagna lagändringen men väsentliga olä- genheter kunde dock kvarstå. I ett kollektivavtal kunde nämligen aldrig förutses alla de särskilda situationer som kunde uppkomma i förhållandet mellan parterna. FCF framhöll vidare att lagen vid sin tillkomst huvud- sakligen grundades på principen om dispositivitet mellan parterna och att bestämmelserna syntes ha utformats med hänsyn härtill. Den föreslagna

lagändringen var enligt FCF inte endast av formell natur utan fick kon- sekvenser i materiellt hänseende vid tillämpningen av lagen. FCF ansåg att det inte var möjligt att helt överblicka verkningarna av förslaget utan en detaljerad utredning. Trots sin inställning att kollektivavtal borde träffas på ifrågavarande område avstyrkte FCF på grund av det anförda förslaget till lagändring.

FFV ansåg att lagen var ålderdomlig i fler hänseenden än det som PTK hade påtalat. Enligt FFV blev det allt vanligare att den enskilde konstruk- tören gjorde uppfinningar som hade kommit till såsom ett resultat av hans arbetsuppgifter eller väsentligen genom utnyttjande av erfarenheter i ar- betsgivarens rörelse eller av dennes resurser. För övrigt tenderade uppfin- ningarna att utgöra resultat av teknologiskt lagarbete, i vissa fall med per- soner utanför det egna företaget. Ofta hade det också visat sig svårt att på ett tillfredsställande sätt klargöra om en uppfinning hade tillkommit vä- sentligen såsom resultat av forsknings- eller uppfinnarverksamhet (3 5 första stycket) eller utan sådant samband (3 5 andra stycket). FFV framhöll vidare att de förutsättningar som rådde vid lagens tillkomst i flera hänseenden hade ändrats väsentligt, så att arbetstagaren inte längre kunde anses som den svagare parten. Med den utformning 35 hade var det enligt FFV:s mening snarare arbetsgivaren, särskilt den statlige arbetsgivaren, som hade en sämre situation. FFV hade vid tolkning av bestämmelserna i 35 vid upprepade tillfällen kommit i en situation som på ett orimligt sätt hade missgynnat arbetsgivaren. Detta skulle inte ha hänt om FFV i anställnings- avtal med konstruktören på förhand hade reglerat rätten till uppfinningen. Om en uppfinning ansågs falla under 3 5 andra stycket, kunde arbetsgivarens utvecklingsarbete inom det berörda området omöjliggöras eller försenas, eftersom arbetsgivaren endast hade företräde framför annan att förvärva mer än rätt att utöva uppfinningen. Till följd härav och med hänsyn till bestämmelserna i patentlagen var det omöjligt för arbetsgivaren att söka tilläggspatent på patenterbara konstruktioner som togs fram under det fort- satta utvecklingsarbetet. Enligt FFV eftersträvades vid utarbetandet av 1949 års lag enhetliga regler för anställda i privat och statlig tjänst. FFV ansåg dock att det privata näringslivet hade större möjligheter än bl. a. de af- färsdrivande verken att reglera hithörande frågor genom avtal. FFV ansåg att de överenskommelser som sedan 1946 gällde inom den privata sektorn hade fungerat på ett för alla parter tillfredsställande sätt och eliminerat lagens negativa konsekvenser. FFV hade funnit det svårt att reglera frågan om rätten till anställdas uppfinningar vid slutande av samarbetsavtal, särskilt på grund av att det på det statliga området inte fanns någon motsvarighet till SAF-avtalet. Om PTK:s krav tillgodosågs, skulle FFV definitivt försättas i ett sämre läge i förhållande till arbetstagaren. Det var FFV:s förhoppning att ett avtal som motsvarade SAF -avtalet skulle kunna träffas och möjliggöra en enhetlig reglering inom den statliga sektorn. FFV sade sig dock vilja peka på den för arbetsgivaren besvärliga situationen om ett kollektivavtal inte skulle komma till stånd eller sägas upp. Vidare framhöll FFV de kon— sekvenser som kunde följa av att tolkningsföreträdet enligt 5 32-reformen kunde komma att övergå till arbetstagarsidan. Med hänsyn till det anförda avstyrkte FFV förslaget till lagändring. Såsom ett alternativ föreslog FFV att lagen på nytt sågs över. Enligt FFV:s uppfattning var det mer angeläget

att 3 5 i lagen ändrades så att lagrummet kom att harmonisera med SAF- avtalet än att PTK:s förslag genomfördes. '

Televerket anslöt sig i stort sett till de betänkligheter mot den föreslagna lagändringen som hade anförts av FCF och FFV. Vidare anförde televerket att det saknades anledning att genomföra lagändringen om det förslag till kollektivavtal i hithörande frågor, som då utarbetades av SAV, antogs av organisationerna.

SAV framhöll att 1949 års lag till skillnad från flertalet lagar på det ar- betsrättsliga området, som hade en dispositivitetsregel av den föreslagna innebörden, inte gällde anställningsvillkor i vanlig mening. Lagen behand- lade rätten att disponera över ett arbetsresultat som arbetstagaren hade pres- terat och som han, om inte annat hade föreskrivits, kunde göra till föremål för privata affärstransaktioner. Eftersom lagen alltså på ett speciellt sätt ingrep i arbetstagarens ekonomiska förhållanden föreföll det naturligt att avtal om | avvikelse från lagen kunde träffas mellan den enskilde arbetstagaren och ' arbetsgivaren. I de fall då ett sådant avtal kom i fråga rörde det sig enligt SAV i allmänhet om anställningar som hade kommit till just under den förutsättningen att en viss uppfinnarverksamhet skulle ingå bland arbets- uppgiftema. SAV framhöll att i många av de här aktuella fallen även de egentliga anställningsvillkoren var reglerade i ett individuellt utformat avtal. Enligt SAV berörde den föreslagna lagändringen frågor av synnerligen stor ekonomisk betydelse för arbetsgivarna, inte minst för de statliga verk där utvecklingsarbete förekom. SAV ansåg det därför kunna ifrågasättas om en sådan ändring borde vidtas annat än i samband med en allmän översyn av lagen.

SFO ansåg att lagen borde bli föremål för en allmän översyn för att svara mot berättigade, aktuella krav. Förslaget till lagändring borde enligt SFO prövas i samband med en sådan översyn, eftersom ändringen i viss mån påverkade det materiella innehållet i lagen. Med hänsyn härtill samt till att arbetsmarknadsorganisationerna i praktiken ofta företrädde sina med- lemmar i hithörande frågor, fann SFO inte nämnvärda skäl för den föreslagna lagändringen.

SAF avvisade med bestämdhet förslaget till lagändring. PTK hade för- behållit sig rätt att säga upp SAF-avtalet och efter årsskiftet 1975/76 var uppsägningstiden kort. SAF ansåg därför att syftet med PTK:s framställning var att påverka det framtida förhandlingsläget. Enligt SAF var det uppenbart att ett genomförande av lagändringen så radikalt ändrade förhandlingsläget till arbetstagarsidans förmån att det mot bakgrund av tidigare erfarenheter var högst ovisst om arbetsgivarsidan till rimligt pris kunde nå överens- kommelse om ett nytt kollektivavtal. Den praktiska följden blev enligt SAF att lagens dispositivitet blev fiktiv. SAF ansåg det inte kunna vara stats- makternas sak att på detta sätt ingripa i en förhandlingssituation som hade mångårig kollektivavtalsreglering som bakgrund. Arbetsgivare som inte ti- digare hade haft något kollektivavtal i berörda frågor kom enligt SAF i ett minst lika prekärt läge. Det gällde här, framhöll SAF, inte bara forsk- ningsinstitutioner samt statliga och kommunala myndigheter utan även ar- betsgivare som på grund av organisationsförhållanden eller liknande inte kunde tänkas nå kollektivavtalsreglering med centrala fackförbund. Enligt SAF var de av PTK anförda skälen för den föreslagna lagändringen inte

bärande. Utformningen av dispositivitetsreglema i olika lagar hängde sam- man med de materiella bestämmelserna. Även i 1949 års lag fanns en av- vägning mellan dispositivitetsregeln och lagens bestämmelser i övrigt. Detta framgick enligt SAF av förarbetena till lagen samt av vad som förekom vid behandlingen av 1964 års betänkande. Ett'skäl till att 1964 års förslag inte ledde till lagstiftning var enligt SAF just den gällande dispositivitets- regeln i lagen. Uppenbarligen kunde man inte ändra dispositivitetsregeln utan att man samtidigt rubbade balansen i lagen. Om den av PTK föreslagna lagändringen skulle genomföras borde det rimligtvis ske i samband med en allmän översyn av lagen.

En minoritet — två ledamöter — i statens nämnd för arbetstagares uppfinningar anförde i huvudsak samma synpunkter som SAF. Industriförbundet förkla- rade sig instämma i SAP:s yttrande.

Även SHIO redovisade väsentligen samma synpunkter som SAF. SHIO anförde bl. a. att lagens dispositivitet helt skulle försvinna för de företag som inte var bundna av kollektivavtal, vilket var fallet med många av de minsta företagen. Utmärkande för de små företagen var enligt SHIO att de var mer innovationsrika än stora företag. SHIO ansåg att dessa företag borde stödjas och att de även i fortsättningen borde ha möjlighet att anpassa lagens regler till sina förhållanden. Dispositivitetsregeln borde enligt SHIO kvarstå även efter en eventuell översyn av lagen.

5. Allmänna överväganden

5.1. Bakgrund till utredningsuppdraget

I ett högindustrialiserat land som Sverige är den tekniska utvecklingen av mycket stor betydelse eftersom frånvaron av avancerat tekniskt nyskapande leder till ekonomisk stagnation med arbetslöshet och sänkt levnadsstandard som följd. För att den svenska industrins internationella konkurrensförrnåga skall kunna förbättras eller i vart fall behållas i oförminskad omfattning är det även nödvändigt att det tekniska nyskapandet ligger på hög nivå och att nya produkter och tillverkningsprocesser kommer fram i minst sam- ma takt som i våra konkurrentländer.

Tekniskt nyskapande utförs numera huvudsakligen av personer som är anställda inom industrin eller vid forskningsinstitutioner. Inom arbetsrätten gäller enligt allmänna rättsgrundsatser att resultatet av arbete, som en ar- betstagare har utfört inom ramen för tjänsteavtalet, är arbetsgivarens egen- dom och att den anställde kompenseras för sin arbetsinsats genom lön och andra anställningsförmåner. Detta gäller i princip även sådant som är re- sultatet av intellektuellt arbete. Ofta leder emellertid sådant arbete till upp- finningar som uppfyller kraven för patentskydd. Enligt patentlagen (1967:837) kan uppfinnaren efter prövning av en patentansökan erhålla patent på en sådan uppfinning, vilket i princip innebär att ingen annan får utan uppfinnarens medgivande utnyttja uppfinningen yrkesmässigt. Principen att resultatet av arbete som en arbetstagare har utfört i sin tjänst tillhör ar- betsgivaren är alltså oförenlig med grundsatsen att patent innebär ensamrätt för uppfinnaren att utnyttja uppfinningen. Beroende på om man har anlagt ett arbets— eller patenträttsligt synsätt på ämnet, har därför vitt skilda me- ningar gjort sig gällande i frågan huruvida och i vilken omfattning en ar- betsgivare skall ha rätt att förfoga över sina anställdas uppfinningar.

Patentlagstiftningen, som brukar hänföras till den s. k. immaterialrätten, syftar främst till att stimulera tekniskt nyskapande genom att garantera uppfinnaren den ekonomiska avkastningen av hans mödor och idérikedom. Offentliggörandet av patentansökningar ger dessutom spridning av tekniska framsteg som i sin tur kan utgöra grundval för fortsatt forskning och ut- veckling. Patenträtten ställer således uppfinnaren i förgrunden. Det är endast uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare som åtnjuter det rättsskydd som patentlagstiftningen ger. Patenträtten kan därför även beskrivas som en för- mögenhetsrätt av immaterialrättslig karaktär.

1 Se avsnitt 2.4.1.

Det förmögenhetsvärde som patentskyddet representerar kan uppfinnaren komma i åtnjutande av antingen genom att exploatera uppfinningen i egen näringsverksamhet eller genom att helt eller delvis överlåta uppfinnarrätten åt annan. Det bör emellertid i detta sammanhang uppmärksammas att nu- varande patentlagstiftning i Sverige liksom i övriga industriländer grundas på samma rättspolitiska synsätt som gjorde sig gällande redan under 1800- talet, vid en tid då industrialiseringen åtminstone i Sverige ännu inte hade någon större utbredning och följaktligen endast ett fåtal uppfinningar gjordes av anställda. Förhållandena är nu helt annorlunda, eftersom industriali- seringen har fört med sig att det övervägande antalet uppfinningar görs av personer som inte är fria yrkesutövare utan är i annans tjänst.l Eftersom sådana uppfinningar mycket ofta har anknytning till uppfinnarnas anställ- ning och uppfinnarna uppbär lön och andra anställningsförmåner från ar- betsgivaren för sina arbetsprestationer samt arbetsgivaren mycket ofta bidrar till uppfinningars tillkomst genom att företagens resurser ställs till för- fogande för uppfinnarverksamhet, har det patenträttsliga synsättet att upp- finnaren bör erhålla ensamrätt till sina arbetstagaruppfinningar i viss ut- sträckning fått ge vika. I stället har på förevarande område arbetsrättsliga synpunkter gjort sig gällande och arbetsgivaren har tillagts mer eller mindre omfattande befogenheter beträffande arbetstagaruppfinningar, varvid emel- lertid arbetsgivaren som motprestation och även i syfte att stimulera de anställda till uppfinnarverksamhet har ålagts att utge särskild uppfinnarer- sättning.

1949 års lag utgör ett exempel på en avvägning mellan de motstridiga intressen som gör sig gällande på förevarande ämnesområde. Utgångspunk- ten i lagen är immaterialrättslig. Arbetstagaren har samma rätt till sina upp- finningar som icke-anställda uppfinnare har till sina uppfinningar. Från den- na regel görs emellertid i lagen undantag som har sin grund i arbetsrättsliga överväganden. För det första har parterna i princip frihet att träffa avtal om rätten till uppfinningarna på annat sätt än som föreskrivs i lagen. Lagen är således dispositiv i fråga om arbetsgivarens övertaganderätt. Av lagens bestämmelser följer även att arbetsgivaren under vissa förhållanden kan göra anspråk på uppfinningar som hans arbetstagare gör under anställnings- tiden, fastän något avtal härom inte har träffats. Som allmän förutsättning för att arbetsgivaren skall ha sådan rätt gäller att uppfinningen kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

I 1949 års lag delas uppfinningarna in i tre kategorier med olika rätts- ställning för arbetsgivaren beroende på om samband föreligger mellan upp- finningen och uppfinnarens anställning och hur starkt detta samband är. Arbetsgivaren äger inträda helt eller delvis som arbetstagarens rättsinne- havare till en uppfinning om forsknings- eller uppfinnarverksamhet är ar- betstagarens huvudsakliga arbetsuppgift och om uppfinningen har kommit till väsentligen såsom resultat av denna verksamhet. Detsamma är fallet om uppfinningen eljest innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd, när- mare angiven uppgift. Som framgår av avsnitt 2.1 har förutsättningarna för arbetsgivarens ovillkorliga övertaganderätt till dessa uppfinningar tolkats restriktivt i rättstillämpningen. Övriga uppfinningar som har kommit till i samband med anställningen har arbetsgivaren endast ovillkorlig rätt att utnyttja i sin egen verksamhet. Vill arbetsgivaren förvärva mer omfattande

rätt till en sådan uppfinning, har han under en fyramånadersfrist möjlighet att framför alla andra träffa frivillig överenskommelse härom med upp- finnaren. När det slutligen gäller uppfinningar, som har kommit till utan samband med anställningen, har arbetsgivaren under en fyramånaders- period företräde att träffa överenskommelse med arbetstagaren om förvärv av uppfinnarrätten.

I 1949 års lag fastslås även att arbetstagaren har rätt till skälig ersättning, om arbetsgivaren inträder som rättsinnehavare till en arbetstagaruppfinning. Ersättningsbestämmelserna är tvingande på det sättet att de gäller även om parterna har avtalat annat före uppfinningens tillkomst. Vid bestäm- mandet av ersättningen skall särskild hänsyn tas till uppfinningens värde och omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren har över- tagit. Vidare skall beaktas den betydelse som anställningen har haft för upp- finningens tillkomst. För sådana uppfinningar beträffande vilka arbetsgi- varen har tillerkänts en ovillkorlig övertaganderätt skall — utöver skälig gott- görelse för arbetstagarens egna kostnader — särskild ersättning utgå endast om värdet av den rätt som arbetsgivaren har övertagit överstiger vad som med hänsyn till arbetstagarens lön och andra anställningsförmåner rimligen har kunnat förutsättas.

Såsom förut har nämnts är 1949 års lag i huvudsak dispositiv. Genom kollektivavtal här kallat SAF-avtalet (och de i sak likalydande KFO- och SFO-avtalen) har bestämmelserna i 1949 års lag i stor utsträckning åsido- satts på tjänstemannaområdet inom det privata näringslivet på det sättet att arbetsgivaren har getts mer omfattande övertaganderätt än han är till- försäkrad enligt 1949 års lag. Det bör här framhållas att det första kol- lektivavtalet träffades redan 1946, dvs. före lagens tillkomst, och att äm- nesområdet allt sedan dess har varit kollektivavtalsreglerat med undantag för några års avtalslöst tillstånd. 1949 års lag har därför sällan tillämpats inom den privata sektorn av näringslivet.

Även på det kollektivavtalsreglerade området delas uppfinningarna in i tre kategorier. För uppfinningar som faller inom ramen för den anställdes tjänst eller särskilda uppdrag (A-uppfinningar) gäller enligt kollektivavtalet att de utan vidare är arbetsgivarens egendom. Andra uppfinningar som kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde (B-uppfinningar) har ar- betsgivaren rätt att överta i den utsträckning han själv anser påkallad. För övriga uppfinningar (C-uppfinningar) gäller slutligen att arbetsgivaren inte kan åberopa någon som helst rätt till dem.

De allmänt hållna tvingande föreskrifterna i 1949 års lag angående de omständigheter som särskilt skall beaktas vid uppfinnarersättningens be- stämmande finns återgivna i kollektivavtalet. Avtalet innehåller emellertid även en rekommendation om att regler om schablonersättning bör utarbetas i företag där det bedrivs utvecklingsarbete, och sådana regler har även an- tagits åtminstone vid vissa större företag. I avsnitt 2.4.2 har jag redogjort för de schablonersättningssystem som gäller vid ASEA och Astra. När det gäller A-uppfinningar har uppfinnaren enligt kollektivavtalet rätt till er- sättning utöver schablonersättning endast om uppfinningens värde väsentligt överstiger vad som med hänsyn till uppfinnarens tjänsteställning samt lön och övriga anställningsförmåner har kunnat förutsättas. Däremot föreskrivs i kollektivavtalet att ytterligare ersättning normalt skall utgå för en B-upp-

? Förhandlingsrätt för statstjänstemän infördes först genom 1965 års förhandlingsrättsreform.

finning, såvida uppfinningen inte har ringa värde.

Det bör i detta sammanhang framhållas att kollektivavtalsregleringen även har den följden att arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kol- lektivavtalet inte kan med bindande verkan träffa överenskommelse om villkor som strider mot avtalet[ 27 5 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet].

Från arbetsgivarhåll, särskilt inom den statliga sektorn där kollektivavtal saknas, riktades redan tidigt kritik mot 1949 års lag. Denna grundades hu- vudsakligen på att lagen inte i rimlig omfattning tillgodosåg arbetsgivarens intresse av att ovillkorligen få överta uppfinningar, som hade kommit till i samband med uppfinnarens anställning men som — enligt den restriktiva tolkning som statens nämnd för arbetstagares uppfinningar (SNAU) hade gett uttryck för inte kunde hänföras till de 5. k. forskningsuppfinningarna. Den företrädesrätt till förvärv av all rätt till andra arbetstagaruppfinningar än forskningsuppfinningar som arbetsgivaren hade var enligt kritiken endast skenbar, eftersom den förutsatte att parterna var överens om samtliga villkor för förvärvet innan en fyramånadersperiod hade löpt ut. Om detta inte blev fallet, t. ex. därför att den ersättning som arbetstagaren begärde var så hög att den med hänsyn till uppfinningens värde inte kunde godtas av arbets- givaren, blev följden att uppfinnaren, eventuellt med förbehåll för arbets- givarens ovillkorliga licensrätt, själv kunde fritt förfoga över uppfinningen. Detta kunde leda till att uppfinningen i stället kom arbetsgivarens kon- kurrenter till godo.

I detta sammanhang framhölls från arbetsgivarhåll även att fyramåna- dersfristen ofta var alltför kort för att det skulle vara möjligt för arbetsgivaren att skaffa tillräckligt underlag för att bedöma uppfinningens användbarhet och kommersiella värde. På grund härav kunde arbetsgivaren tvingas an- tingen avstå från förvärv av uppfinningen eller överta all rätt till uppfinning— en till det pris som uppfinnaren begärde, for att inte löpa risken att denne efter fyramånadersfristens utgång överlät uppfinningen till annan. Arbets- givarna menade även att det var stötande att de inte hade en ovillkorlig rätt till förvärv av i vart fall en uppfinning som hade kommit till som resultat av sådan verksamhet som det ålåg uppfinnaren att ägna sig åt i sin tjänst hos arbetsgivaren. Detta gällde i all synnerhet som uppfinningen under sådana förhållanden oftast hade kommit till med utnyttjande av re- surser som arbetsgivaren hade ställt till uppfinnarens förfogande. Vidare framhölls att lagen hade medfört svårigheter för statliga affärsdrivande verk att träffa samarbetsavtal beträffande forskning och produktutveckling med utländska företag, vilka i allmänhet var underkastade en för arbetsgivaren förmånligare reglering på förevarande område än de svenska var. Sådana samarbetsavtal innebar ofta att de samarbetande företagen skulle ha fri till- gång till varandras forskningsresultat. Eftersom statstjänstemännen vid den- na tid saknade förhandlingsrätt och myndigheterna till följd härav var för- hindrade att träffa avtal med tjänstemännen om förvärv av deras framtida uppfinningar, hade myndigheterna inga garantier för att de fick den rätt till uppfinningarna som eventuella samarbetspartners krävde.2

Även från arbetstagarhåll riktades tidigt kritik mot 1949 års lag. Kritiken grundades huvudsakligen på att uppfinnarersättning många gånger utgick med alltför ringa belopp och att det mestadels tog orimligt lång tid innan

ersättningen bestämdes. Vidare anfördes att när arbetsgivaren hade övertagit rätt till en arbetstagaruppfinning utan att ersättningen hade bestämts i sam- band med övertagandet så hade det ofta visat sig att uppfinnaren inte ville driva sina rättmätiga ersättningskrav vid förhandling med arbetsgivaren inför risken att råka i motsatsställning till denne.

Vid den översyn av 1949 års lag, som företogs i början av 1960-talet och vars resultat har redovisats utförligt i avsnitt 4.1, föreslog utrednings- mannen, justitierådet Sven Edling, en utvidgning av arbetsgivarens rätt att helt inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till uppfinningar. Arbets- givaren föreslogs få en ovillkorlig rätt att överta en uppfinning i dess helhet, om uppfinningen var resultatet av sådan verksamhet som arbetstagaren var skyldig att ägna sig åt i sin tjänst. Sådan rätt borde vidare tillerkännas ar- betsgivaren i fråga om s. k. erfarenhetsuppfinningar, dvs. uppfinningar som hade kommit till väsentligen genom att uppfinnaren hade utnyttjat erfa- renheter som hade samlats i arbetsgivarens rörelse. När det sedan gällde arbetstagarens ersättningsrätt föreslog Edling att särbestämmelsen i 1949 års lag för de s.k. forskningsuppfinningarna skulle upphävas. Denna be- stämmelse innebar en presumtion för att särskild ersättning inte skulle utgå till arbetstagaren för en forskningsuppfinning. Vidare föreslog Edling den ändringen av 1949 års lag att domar och avtal beträffande uppfinnarersättning skulle kunna jämkas vid väsentligt ändrade förhållanden. Edling berörde även frågan om lagens dispositivitet men föreslog ingen ändring på denna punkt.

Som jag redan har framhållit remissbehandlades det Edlingska förslaget, men till följd av remisskritiken ledde förslaget inte till lagstiftning. I avsnitt 4.1.3 har jag lämnat en utförlig redogörelse för remissinstansernas synpunk- ter. Remissutfallet kan sammanfattas på följande sätt. Flera remissinstanser, bl. a. de fackliga organisationerna, framhöll att erfarenheterna av 1949 års lag var så ringa att tiden inte var mogen för en ändring av lagen. Av de organisationer och myndigheter som företrädde arbetsgivarintressen till- styrkte ett flertal förslaget att utöka arbetsgivarens övertaganderätt, medan andra menade att förslaget i denna del var otillräckligt för att tillgodose arbetsgivarens behov. Från huvudsakligen de fackliga organisationernas sida hävdade man emellertid att intresset för arbetsgivaren att få förvärva all rätt till en arbetstagaruppfinning i de allra flesta fall tillgodosågs genom att arbetsgivaren träffade avtal med arbetstagaren om sådan rätt. Flera re- missinstanser pekade även på att det behov av en ändring av 1949 års lag, som tidigare kunde ha förelegat till följd av att stats- och kommunaltjäns- temännen saknade förhandlingsrätt, hade bortfallit genom 1965 års för- handlingsrättsreform. Förslaget att särbestämmelsen beträffande ersättning för forskningsuppfinningar skulle upphävas tillstyrktes av en så gott som enhällig remissopinion. Flera remissinstanser pekade på det önskvärda i att ersättningsfrågan reglerades utförligare än som hade skett i lagförslaget. När det slutligen gällde den föreslagna jämkningsregeln rådde det mycket delade meningar om lämpligheten av en sådan regel. Flera instanser uttalade sig för en jämkningsbestämmelse, medan andra ansåg att bestämmelsen kunde ge anledning till rättsosäkerhet.

I början av 1970-talet genomfördes på arbetslivets område en rad lag- stiftningsåtgärder, vilka syftade till att skydda arbetstagaren som den svagare

parten i anställningsförhållandet. Till följd härav hade de olika lagarna fått i huvudsak tvingande karaktär. Med anledning härav hemställde Privat-w tjänstemannakartellen (PTK) år 1974 om viss ändring även av 1949 års lag så att den kom i överensstämmelse med de principer på vilka annan arbetsrättslig lagstiftning vilade. Önskemålet innebar att lagens dispositiva regler skulle kunna frångås till arbetstagarens nackdel endast genom kol- lektivavtal som på arbetstagarsidan hade slutits av huvudorganisation.

PTK:s hemställan ledde till att ett förslag till lagändring, som motsvara- de PTK:s önskemål, utarbetades inom justitiedepartementet. Vid den re- missbehandling som sedan följde tillstyrkte bl. a. de hörda arbetstagarorga- nisationerna den föreslagna ändringen. En majoritet av remissinstansema avstyrkte dock att ändringen genomfördes om det inte samtidigt genom- fördes en allmän översyn av lagen. Ett genomgående drag i remisskritiken var att de materiella bestämmelserna i 1949 års lag hade fått sitt innehåll mot bakgrund av att de enskilda parterna kunde träffa avtal om avvikelser från lagen och att den föreslagna lagändringen därför skulle få följder även i materiellt avseende. Man pekade härvid särskilt på risken att de fackliga organisationerna skulle vägra att träffa kollektivavtal, vilket skulle leda till att lagen med dess restriktiva förvärvsmöjligheter för arbetsgivaren blev tillämplig inom hela näringslivet.

Sedermera hölls inom justitiedepartementet en överläggning angående en eventuell översyn av lagen med bl. a. företrädare för statliga verk och myn- digheter samt arbetsmarknads- och näringslivsorganisationer. Vad som kom fram vid denna överläggning visade att det förelåg betydande menings- skiljaktigheter i synen på hur frågorna om arbetstagaruppfinningar borde regleras och att 1949 års lag inte i alla avseenden svarade mot de praktiska behoven på området.

5 .2 Egna överväganden

5.2.1. Arbetsgivarens övertaganderätt

Som redan har framgått görs de allra flesta uppfinningar nu för tiden av personer som är arbetstagare. I många fall har dessa uppfinningar kommit till med utnyttjande av arbetsgivarens resurser och som en följd av arbete som det på grund av tjänsteförhållandets natur har ålegat uppfinnaren att ägna sig åt och för vilket denne erhåller ersättning i form av lön och andra anställningsförmåner. I andra fall åter är sambandet mellan uppfinningens tillkomst och uppfinnarens anställning mindre utpräglat, såsom när uppfin- naren har fått uppslaget till uppfinningen genom erfarenheter som han har gjort i sin anställning eller som på annat sätt har samlats i företaget. Na- turligtvis gör arbetstagare även uppfinningar, som trots att de kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde över huvud taget saknar samband med uppfinnarens anställning. Det finns emellertid anledning anta att de allra flesta uppfinningar som görs av anställda på ett eller annat sätt har anknytning till uppfinnarens tjänst hos dennes arbetsgivare.

Om det finns ett sådant samband mellan uppfinningens tillkomst och

uppfinnarens anställning, kan man på goda grunder hävda att arbetsgivaren i allmänhet har lämnat bidrag till uppfinningens tillkomst. I detta sam- manhang finns det anledning erinra om att näringslivet och staten ställer stora belopp till förfogande för forskning och utvecklingsverksamhet och att sådan verksamhet mycket ofta resulterar i arbetstagaruppfinningar. Till denna fråga återkommer jag längre fram. Under sådana förhållanden är det även rimligt att uppfinnaren får finna sig i att det till förmån för arbetsgivaren görs begränsningar i den rätt till uppfinningen som annars enligt patentlagen tillkommer uppfinnaren. Hur stora inskränkningar en uppfinnare skall be- höva tåla är självfallet en fråga där man kan ha olika meningar, i all synnerhet som de förhållanden under vilka en uppfinning kommer till i arbetslivet är mycket skiftande. Vad man emellertid samtidigt bör hålla i minnet är att uppfinnaren bör ha rätt till särskild ersättning av arbetsgivaren för den rätt till uppfinningen som han har fått avstå till denne och att ersättningens storlek bör vara beroende av bl. a. omfattningen av den rätt som arbets- givaren har förvärvat.

Kollektivavtalet som förebild

Inom det enskilda näringslivet gäller sedan lång tid tillbaka att frågan om arbetsgivarens övertaganderätt har reglerats i kollektivavtal på ett sätt som till förmån för arbetsgivaren avviker markant från lagens dispositiva bestämmelser. Enligt det nu gällande ramavtalet från år 1970 mellan SAF samt SIF, SALF och CF, vilket har antagits som kollektivavtal mellan be- rörda tjänstemannaorganisationer och till SAF anslutna branschförbund, inom vars verksamhetsområden arbetstagaruppfinningar kan förväntas, har arbetsgivaren en ovillkorlig rätt till en arbetstagaruppfinning inte endast när uppfinningen faller inom den anställdes tjänst eller särskilda uppdrag utan även när den över huvud taget faller inom arbetsgivarens verksam- hetsområde. För tjänstemännen vid de kooperativa och statsägda företagen gäller i sak likalydande kollektivavtal. Det totala antalet tjänstemän som omfattas av dessa avtal beräknas uppgå till cirka 475000. Arbetstagarorganisationerna har alltså ansett sig kunna i kollektivavtals- form tillerkänna arbetsgivaren en i förhållande till 1949 års lag förmånlig rättsställning beträffande förvärvsmöjligheterna. De allra flesta uppfinningar inom arbetslivet görs också inom det kollektivavtalsreglerade området. Un- der dessa omständigheter kan det förefalla rimligt att arbetsgivarens rät- tigheter i det nämnda avseendet även utvidgas inom det område av ar- betsmarknaden där kollektivavtal nu inte gäller. Den omständigheten att arbetsgivaren har en förmånligare ställning beträffande övertaganderätten på det kollektivavtalsreglerade området bör emellertid, vilket även har fram- hållits i utredningsdirektiven, inte ensam tas som intäkt för en utvidgning av arbetsgivarens rättigheter enligt lagen. Endast i den mån en sådan är påkallad även av andra skäl bör lagen ändras på denna punkt.

Samarbete mellan företag

I takt med teknikens utveckling har det blivit allt vanligare att företag inleder samarbete med varandra beträffande bl. a. forskning och produkt- utveckling. På så sätt kan ett företag i utbyte mot egna forsknings- och utvecklingsresultat få möjligheter att i sin egen verksamhet utnyttja avan- cerad teknologi som har utvecklats i andra företag. Samtidigt har dessa sam- arbetsavtal den fördelen att de samarbetande företagen kan på ett ändamåls— enligare sätt än eljest utnyttja resurser som är tillgängliga för forsknings- och utvecklingsverksamhet genom att resurserna inom respektive företag kan styras till speciella tekniska områden. Sådana samarbetsavtal innehåller mycket ofta villkor om att uppfinningar som i framtiden görs av det ena företagets anställda skall få användas även av det andra företaget i dess produktion. Eftersom arbetsgivaren inom det icke-kollektivavtalsreglerade området i princip inte har några garantier för att han kan förvärva rätt till en arbetstagaruppfinning för ett samarbetande företags räkning, kan olä- genheter uppstå för företag som önskar inleda sådant samarbete. Särskilt inom affärsdrivande statliga myndigheter anser man sig inte kunna till- mötesgå krav från eventuella samarbetspartners på att få tillgång till framtida uppfinningar av de anställda inför risken att sedan inte kunna fullgöra ett sådant åtagande.

Det nu anförda talar enligt min mening för att rättsläget ändras, eftersom den nu gällande regleringen kan leda till att samarbetssträvandena omin- tetgörs eller försvåras på ett för svenskt näringsliv olyckligt sätt. Detta pro- blem har särskild aktualitet när ett svenskt företag eller affärsdrivande verk vill inleda samarbete med utländska företag, eftersom arbetsgivarna i andra industriländer i allmänhet har en rättsställning som i förhållande till svensk rätt är förmånligare beträffande möjligheterna att förvärva all rätt till de anställdas uppfinningar. Samma problem kan emellertid även uppstå vid samarbete mellan två svenska företag, om det ena företaget är underkastat lagens bestämmelser och om kollektivavtalet gäller för det andra företaget.

De nämnda olägenheterna gör sig däremot inte gällande på samma sätt när ett svenskt företag inom det kollektivavtalsreglerade området önskar inleda samarbete med utländska företag, eftersom kollektivavtalets bestäm- melser om arbetsgivarens rätt till arbetstagaruppfinningar nära anknyter till vad som i många andra industriländer utgör gällande rätt. Det finns emel- lertid anledning rikta uppmärksamheten på att ett svenskt företag kan bli tvunget att säga upp redan ingångna samarbetsavtal om kollektivavtalet skulle upphöra att gälla, eftersom företaget då inte längre har några garantier för att det kan förvärva den uppfinnarrätt som samarbetsavtalet förutsätter.

Sambandet med ersättningsrätten

Frågan om i vilken utsträckning arbetsgivaren skall kunna tvångsvis för- värva en arbetstagaruppfinning hänger nära samman med ersättnzngsfrågan. För de allra flesta anställda uppfinnare är det troligen likgiltigt vem som får överta rätten till deras uppfinningar under förutsättning att de får rimlig ersättning för sin uppfinnarinsats. Detta beror på att den tekniska och eko-

nomiska utvecklingen har lett till att den anställde uppfinnaren i allmänhet saknar möjlighet att i egen verksamhet föra sin uppfinnaridé fram till pro- duktion och marknadsföring. Dessutom drar en patentansökan och upp- rätthållandet av ett patent höga kostnader, särskilt om patent söks i flera länder. På grund härav och då uppfinnaren av ekonomiska och ideella skäl är angelägen om att hans uppfinning kommer till praktisk användning, har han i allmänhet ett önskemål om att mot ersättning överlåta sina rättigheter eller i vart fall upplåta licenser till ett företag som har de erforderliga re- surserna för att satsa på innovationer. Mot denna bakgrund är det i allmänhet naturligt att uppfinnaren ställer sig lojal med sin arbetsgivare och att han därför i första hand vänder sig till denne, i synnerhet om uppfinningen kan utnyttjas i dennes företag. Härigenom kan uppfinnaren även många gånger bidra till ökad sysselsättning och på det sättet uppnå tryggare an- ställningsförhållanden för både sig själv och arbetskamraterna.

Från arbetstagarorganisationerna har man emellertid framhållit att en lag- stiftning, som innebär att arbetsgivaren med stöd av lagen kan överta all rätt till en arbetstagaruppfinning utan att parterna har kommit överens i ersättningsfrågan, ofta leder till att uppfinnaren befinner sig i ett förhand- lingsunderläge när ersättningen skall bestämmas. Denna olägenhet bör emel- lertid i stor utsträckning kunna undanröjas genom att reglerna för bestäm- mande av ersättning utformas på ett sådant sätt att de tillvaratar de anställdas intresse av att inom rimlig tid erhålla skälig ersättning för vad de har fått avstå. Till denna fråga återkommer jag senare.

Om man bortser från de följder som en utvidgning i lagen av arbetsgivarens ovillkorliga rätt till sina anställdas uppfinningar kan få för uppfinnarens förhandlingsposition vid bestämmandet av ersättningen, synes det således i allmänhet knappast föreligga några principiella motsättningar mellan ar- betsgivare och arbetstagare i fråga om arbetsgivarens möjligheter att förvärva all rätt till en arbetstagaruppfinning. Belägg för att man från uppfinnarhåll i allmänhet anser sig kunna gå arbetsgivaren till mötes i detta avseende finner man inte endast i kollektivavtalen utan även i de utlåtanden från statens nämnd för arbetstagares uppfinningar som hittills har publicerats och gällt frågan om en uppfinning skall hänföras till 3 5 första eller andra stycket i 1949 års lag. Endast i undantagsfall har uppfinnaren under åbe- ropande av 3 5 andra stycket motsatt sig att arbetsgivaren förvärvar en mer omfattande rätt än den enkla licens som lagrummet alltid ger honom. Efter- som kategoritillhörigheten har betydelse för ersättningen, har parterna emel- lertid ofta i tvister om ersättning haft anledning att hävda olika uppfattningar beträffande uppfinningens kategoritillhörighet.

Lojalitetsförpliktelsen

I detta sammanhang vill jag även peka på den omständigheten att en arbetstagare enligt allmänna arbetsrättsliga principer är skyldig att sätta ar- betsgivarens intresse framför sitt eget och att undvika situationer där han kan komma i konflikt med denna lojalitetsförpliktelse.3 Detta allmänna krav på lojalitet gentemot arbetsgivaren innebär bl. a. att en arbetstagare under anställningstiden inte utan medgivande från arbetsgivaren får bedriva eko-

3 Schmidt, Löntagarrätt, Lund l978,s. 175 ff.

" Allmänt avlöningsavtal för statligt anställda och vissa andra tjänstemän (AST) 8 5 2 mom.

5 sou 1973:7 s. 180, prop. 1973:129 5. 149 i. samt AD 1975 nr 67, 1977 nr 118 och 1980 nr 82.

6 Problemet har däremot behandlats i nordisk litteratur såvitt avser upphovsrätten. Se Goden- hielm, Arbetstagares upphovsrätt, NIR 1978 s. 321 ff. och där anmärkt litteratur. Den härskande uppfattningen är att all upphovsrätt som inte har övergått till arbetsgivaren kvarstår hos upphovs- mannen, men att denne inte får bruka sin rätt i konkurrens med sin arbetsgivare.

7 Reimer m. fl., Das Recht der Arbeitnehmererfin- dung, 5. Auflage, Berlin 1975, s. 476 ff.

8 Resonemanget här och i det närmast följande utvecklas ytterligare i specialmotiveringen till 2 5.

nomisk verksamhet som konkurrerar med arbetsgivaren. Klausuler med sådant konkurrensförbud förekommer även i avtal på många områden av arbetslivet. Enligt kollektivavtal mellan SAF och PTK får sålunda den an- ställde inte utföra arbete eller direkt eller indirekt bedriva ekonomisk verk- samhet för ett företag som konkurrerar med arbetsgivaren. För statligt an- ställda tjänstemän vid myndigheter som bedriver affars- eller uppdrags- verksamhet gäller bestämmelser med liknande innehåll.4 Arbetsdomstolen har i domen AD 1977 nr 118 beskrivit rättsläget med orden ”att det är oomtvistligt att en anställd i allmänhet på ett allvarligt sätt bryter mot det lojalitetskrav som följer av anställningsavtalet, om han medan anställningen består driver med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet”. Brott mot lo- jalitetsplikten kan utgöra saklig grund för uppsägning enligt lagen (1974:12) om anställningsskydd och i vissa fall flagranta fall även avskedande utan föregående uppsägning.5

Hur denna lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren och därmed samman- hängande förbud för anställda att bedriva verksamhet, som konkurrerar med arbetsgivaren, förhåller sig till uppfinnarens rätt att få förfoga över en uppfinning som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som arbetsgivaren av ett eller annat skäl har avstått från eller inte har kunnat förvärva all rätt till, är en fråga som för svensk rätts vidkommande inte har varit föremål för domstolsprövning och inte heller har berörts närmare vare sig i förarbetena till 1949 års lag eller i övrig litteratur.” I Förbunds- republiken Tyskland har emellertid spörsmålet uppmärksammats och i den tyska lagen om arbetstagaruppfinningar har tagits in en besfämmelse om att de förpliktelser som åvilar arbetstagaren på grund av det enskilda ar- betsavtalet i princip inte påverkas av föreskrifterna i lagen om arbetsta- garuppfinningar, såvida annat inte följer av att arbetsgivaren har avstått från sin rätt till uppfinningen eller endast har förvärvat en enkel licens till denna. För dessa fall har det överlåtits åt domstolarna att leda rätts- utvecklingen. Rättsläget i Förbundsrepubliken Tyskland kani korthet be- skrivas på så sätt att det inte är tillåtet för en uppfinnare att exploatera sin uppfinning i ett eget företag i konkurrens med arbetsgivaren så länge anställningsförhållandet består medan det däremot i princip är tillåtet för honom att under anställningen upplåta licenser till företag som konkurrerar med arbetsgivaren.7

För svensk rätts vidkommande anser jag att kravet på lojilitet mot ar- betsgivaren bör leda till att uppfinningen så länge anställningen består inte får utan arbetsgivarens medgivande göra bruk av uppfinningen i egen verk- samhet om detta medför konkurrens med arbetsgivarens En uppfinnare som har för avsikt att driva direkt konkurrens med arbetsgiva'en kan alltså inte kräva att få stanna kvar i sin anställning hos arbetsgivaren. Däremot är det svårare att ge ett entydigt svar på frågan huruvida en uppfinnare under anställningstiden äger utan medgivande från arbetsgivaren upplåta licenser eller överlåta uppfinningen till andra företag som konturrerar med arbetsgivaren. Ett generellt förbud mot sådant skulle nämligen i praktiken innebära att en uppfinnare, som inte har för avsikt att lämna sii anställning, tvingas avstå från det ekonomiska utbytet av sin uppfinning inför risken att annars mista sin anställning. Normalt sett bör en uppfinnaredärför kunna upplåta sina rättigheter till tredje man, i förekommande fall ned förbehåll

om utövningsrätt för arbetsgivaren, om arbetsgivaren har förklarat att han inte är intresserad av att förvärva uppfinningen. Arbetsgivaren bör nämligen ha kunnat förutse risken för att bli utsatt för konkurrens och ha tagit denna omständighet i beaktande då han beslöt att avstå från förvärv av uppfin- ningen.

I det särskilda fallet kan emellertid omständigheterna vara sådana att även en licensupplåtelse till tredje man under pågående anställning kan anses utgöra ett åsidosättande av den anställdes lojalitetsplikt mot sin ar- betsgivare. Den företrädesrätt för arbetsgivaren att förvärva en arbetstagar- uppfinning, som regleras i 3å andra och tredje styckena i 1949 års lag, innebär endast att arbetsgivaren har företräde framför alla andra att träffa uppgörelse med uppfinnaren om förvärv. Företrädesrätten är således inte någon rättighet i vanlig bemärkelse, eftersom den inte kan tvångsvis genom- drivas av arbetsgivaren. Kommer uppgörelse inte till stånd inom fyramå- nadersfristen, kan arbetsgivaren inte med rättsliga medel förvärva uppfin— ningen. Om anledningen till att uppgörelse inte träffas är att uppfinnaren har krävt orimligt hög ersättning eller rent av vägrat att ingå i seriösa för- handlingar med arbetsgivaren och till följd härav har försvårat eller förhindrat att arbetsgivaren får förvärva önskad rätt, bör en senare licensupplåtelse till tredje man ibland kunna bedömas som en illojal handling vilken kan föranleda avskedande eller uppsägning. Detta gäller särskilt om det är fråga om en uppfinning som är betydelsefull för arbetsgivarens verksamhet och för vilken arbetstagaren har erbjudits en ersättning som objektivt sett inte kan anses oskäligt låg.

En uppfinnare kan även tvingas att av lojalitetsskäl avstå från licens- upplåtelse till tredje man om en sådan leder till att företagshemligheter i arbetsgivarens företag kommer att avslöjas för licenstagaren, vilket ofta kan vara fallet om uppfinningen bygger på erfarenheter inom arbetsgivarens företag, t. ex. då uppfinningen avser en detalj i en större konstruktion, som tillverkas av arbetsgivaren. Detta är ett utflöde av den skyldighet att iaktta diskretion beträffande arbetsgivarens angelägenheter som åligger en arbets- tagare.

Lojalitetskravet innebär således att en uppfinnare, som önskar stanna kvar i sin anställning, löper risk att mista denna om han tillgodogör sig det ekonomiska utbytet av sin uppfinning genom egen konkurrerande verk- samhet eller överlåtelse av sina uppfinnarrättigheter åt annan än arbetsgiva- ren. Exakt var gränsen går mellan vad som skall anses tillåtet och illojalt är det svårt att klart uttala sig om, eftersom detta är i hög grad beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Rättspolitiskt sett är det emellertid enligt min mening inte lämpligt att arbetstagaren försätts i en situation som är riskabel för hans fortsatta anställning.

Jämförelse med andra intellektuella prestationer

Jag har tidigare framhållit att resultatet av det arbete, som en anställd har utfört inom ramen för tjänsteavtalet, tillfaller arbetsgivaren och att detta i princip gäller även sådant som är resultatet av intellektuellt arbete. En marknadsförare som får en värdefull idé till förbättrad marknadsföring av

9 Jag bortser här från att ersättning kan komma att utgå till följd av avtal om förslagsverksamhet.

10 Frågan om upphovsrät- tens övergång i anställ- ningsförhållanden är f. n. föremål för utredning av upphovsrättsutredningen. Se i övrigt Godenhielm, Arbetstagares upphovs- rätt, NIR 1978 s. 321, Karnell, NIR 1969 s. 54, Schmidt, böntagarrätt, Lund 1978, s. 169 ochi dessa arbeten omnämnd litteratur.

en produkt, som arbetsgivaren saluför, får således tåla att idén även utnyttjas av företagets försäljare i deras dagliga arbete. Marknadsföraren har i ett sådant fall inte någon rätt till särskild ersättning, inte ens i det fallet att lönsamheten för arbetsgivaren skulle öka kraftigt till följd av den förbättrade avsättningen för produkten.9 Principen att frukterna av arbetet tillfaller ar- betsgivaren gäller däremot inte när arbetsinsatsen har utmynnat i ett alster som skyddas enligt den immaterialrättsliga lagstiftningen. Grundtanken i exempelvis 1949 års lag är i stället den att arbetstagaren liksom uppfinnare i allmänhet har ensamrätten till sina uppfinningar men att mer eller mindre omfattande rätt kan överföras till arbetsgivaren beroende på om det föreligger något samband mellan anställningen och uppfinningens tillkomst och hur starkt detta samband är. Samma synsätt präglar även övriga områden inom immaterialrätten, t. ex. upphovsrätten, mönsterrätten och rätten till foto- grafisk bild.

I motsats till vad som gäller beträffande patenterbara uppfinningar saknas emellertid lagstiftning om hur de olika rättigheterna till ett alster, som skyd- das av upphovsrätts- och mönsterlagstiftningen, skall fördelas mellan ar- betsgivaren och arbetstagaren. Sådan lagstiftning saknas även beträffande fotografirätten. I stället har dessa rättsområden fått sitt innehåll genom rätts- praxis samt avtals- och sedvanerätt.10 Även om uttryckligt avtal saknas, anses det ofta följa redan av anställningsförhållandet att parterna har förutsatt att arbetstagaren överlåter åt arbetsgivaren att utnyttja de immaterialrättsligt skyddade alster som han skapar i sin tjänst. Således ligger det i sakens natur att exempelvis innehavaren av en reklambyrå får förfoga över en an- ställd reklamtecknares alster för marknadsföringsåtgärder utan att uttryckligt avtal om sådan rätt föreligger.

På vissa områden har parterna träffat kollektivavtal som reglerar arbets- givarens befogenheter beträffande sina anställdas upphovsrättsligt skyddade verk. Som exempel kan nämnas det kollektivavtal som Tidningarnas ar- betsgivareförening och Svenska joumalistförbundet har träffat och där jour- nalisten åt tidningsföretaget överlåter rätten att publicera textmaterial som är upphovsrättsligt skyddat medan journalisten bl. a. förbehålls rätten att i efterhand utge texten i bokform. Däremot är rättsläget mera oklart när det gäller att fastställa i vilken omfattning som de immaterialrättsliga be- fogenheterna övergår till arbetsgivaren till följd av ett anställningsförhål- lande, när uttryckligt avtal härom inte har träffats. Som» allmän princip torde härvid gälla att rätten övergår till arbetsgivaren i så stor utsträckning som behövs för utövandet av arbetsgivarens normala verksamhet. I princip torde detta dock gälla endast för sådana utnyttjanden som någorlunda säkert kunde förutses när rätten övergick. Frågan kan alltså inte besvaras generellt utan får avgöras från fall till fall med hänsyn till bl. a. branschens behov och upphovsmannens tjänsteavtal. För att ta ett exempel från fotografirätten så torde som huvudregel rätten till en fotografisk bild övergå till arbetsgivaren om bilden har framställts i tjänsten av en fotograf som är anställd på en bildbyrå. Anledningen härtill är givetvis att det ingår i bildbyråns normala verksamhet att förmedla fotografier åt pressen och att bildbyrån därför har ett behov av att kunna förfoga över sina anställda fotografers alster. Den anförda principen att rätten till ett immaterialrättsligt skyddat ar- betsresultat övergår till arbetsgivaren i så stor omfattning som arbetsgivaren

har användning för i sin normala verksamhet talar enligt min mening för en utvidgning även av arbetsgivarens rättigheter till sina anställdas upp- finningar. Arbetsgivaren har nämligen i allmänhet ett behov av att från konkurrenssynpunkt få en så stark ställning som möjligt för att våga göra de investeringar som mestadels är nödvändiga för att bygga upp en till- verkning som har sin grund i uppfinningen. Patenträtten kan därför även sägas fungera som ett slags tidsbegränsat investeringsskydd.11 Sannolikheten för att en uppfinning skall komma till praktisk användning torde också i allmänhet vara störst om arbetsgivaren får den rätt till uppfinningen som han av konkurrensskäl finner önskvärd. För en sådan ordning talar även den omständigheten att en arbetstagaruppfinning i allmänhet har anknytning till den verksamhet som arbetsgivaren bedriver och att uppfinningen därför bäst kommer till sin rätt om den utnyttjas i den produktion där den har kommit till.

Sambandet med fou-verksamheten

I detta sammanhang vill jag också något beröra den tekniska forsknings- och utvecklingsverksamhet (fon—verksamhet) som framför allt bedrivs av företag och forskningsinstitutioner. Inom den moderna storindustrin har det blivit regel att företagen jämsides med produktionen bedriver fou-arbete beträffande produkter och arbetsmetoder i avdelningar, som är speciellt in- rättade för detta ändamål, för att man sedermera skall kunna dra nytta av resultatet i sin verksamhet. Med uttrycket ”utvecklingsarbete” avses i tekniska sammanhang ett systematiskt och metodiskt utnyttjande av forsk- ningsresultat och vetenskapliga rön som idékällor för att åstadkomma nya produkter, nya processer, nya system eller väsentliga förbättringar av redan existerande teknik. I all verksamhet som hänförs till utvecklingsarbete krävs det sålunda ett nyhetselement. Därför kan det ofta förväntas att anställda som har till uppgift att ägna sig åt eller delta i sådant arbete åstadkommer patenterbara uppfinningar. Kännetecknande för dessa uppfinningar är även att de utgör resultatet av arbete för vilket uppfinnaren kompenseras genom lön och andra anställningsförmåner samt att uppfinnaren vid utarbetandet och förverkligandet av uppfinningsidén i allmänhet har utnyttjat resurser som företaget har ställt till hans förfogande, t. ex. laboratorieutrustning och laboratoriepersonal för försöksverksamhet. Det är även karakteristiskt att utvecklingsarbete bedrivs i arbetslag med specialister från olika fackområden. Dessutom bör beaktas att företaget här den ekonomiska risken för att ett utvecklingsprojekt inte resulterar i något användbart, vilket ofta är fallet.

Särskilt under senare tid har man i den näringspolitiska debatten betonat den avgörande roll som teknisk och naturvetenskaplig fou-verksamhet spelar för det svenska näringslivets konkurrenskraft och därmed indirekt för sam- hällsutvecklingen. Från sysselsättningspolitisk synpunkt har man även fram- hållit vikten av att näringsliv och forskningsinstitutioner har en hög hand- lingsberedskap när det gäller att skapa möjligheter för en alternativ pro- duktion allteftersom de traditionella basnäringarna på grund av utländsk konkurrens får svårigheter att hävda sig på exportmarknaden. En sådan handlingsberedskap förutsätter bl. a. att landets och i synnerhet näringslivets

” Jfr Bernitz, Svensk och internationell marknads- rätt, Stockholm 1971, s. 137.

12 Den totala kostnaden för teknisk fou-verksam- het i Sverige uppgick år 1977 till cirka 6 685 milj. kr. enligt Statistiska centralbyråns statistik.

fou-verksamhet håller en hög kvalitativ nivå. Sådan verksamhet är emellertid ytterst resurskrävande. Detta gäller särskilt i ett land som Sverige vilket för sin välståndsutveckling är i hög grad beroende av att näringslivets pro- dukter kan avsättas på exportmarknaden, där vi redan nu möts av och kan förvänta en ännu hårdare konkurrens från andra tekniskt avancerade industriländer. För att företagen skall stimuleras att öka sina insatser för forskning och utveckling eller att vidmakthålla denna verksamhet på en högre nivå än som annars med hänsyn till näringslivets egna resurser skulle vara möjlig medverkar samhället i olika former, dels genom förmånliga beskattningsregler, dels genom direkt finansiellt stöd bl. a. via Styrelsen för teknisk utveckling (STU) och de regionala utvecklingsfondema.12

Som redan har framhållits i avsnitt 2.1 har arbetsgivaren emellertid enligt 1949 års lag endast begränsade möjligheter att utan hinder från den anställde överta all rätt till uppfinningar som kan härledas till forsknings- och ut- vecklingsarbete. Uttrycket ”forsknings- och uppfinnarverksamhet” i 3é första stycket i 1949 års lag har nämligen i rättstillämpningen tolkats strikt efter ordalagen, vilket har lett till att resultat av vad som här kallas ut- vecklingsarbete inte utan vidare har ansetts kunna hänföras under lagrum- met. Ett bibehållande av denna ordning enligt vilken arbetsgivaren inte har några garantier för att han får överta ensamrätt till uppfinningar som utgör resultatet av utvecklingsarbete kan uppenbarligen verka hämmande för företagens vilja att investera i sådan verksamhet och därmed indirekt motverka de mål som samhällets stöd ytterst syftar till, nämligen att öka näringslivets konkurrenskraft och att trygga sysselsättningen. Under alla förhållanden får arbetsgivaren anses ha lämnat ett så väsentligt bidrag till dessa uppfinningars tillkomst att det är rimligt att han obehindrat kan till- godogöra sig arbetsresultatet på det sätt han finner förenligt med företagets bästa.

Med det snäva tillämpningsområde som 3 & första stycket i 1949 års lag har fått i praxis är arbetsgivaren inom det icke-kollektivavtalsreglerade om- rådet i det helt övervägande antalet fall hänvisad till att inom en fyra- månadersperiod försöka träffa en uppgörelse med uppfinnaren om villkoren för ett fullständigt övertagande av uppfinnarrättigheterna, såVida uppfin- naren inte accepterar att ersättningsfrågan får vila till senare tillfälle. Mot bakgrund av att arbetstagaren av praktiska och ekonomiska skäl har små möjligheter att själv exploatera sina uppfinningar och därföri allmänhet har ett intresse av att uppfinningarna kommer till användningi det företag där arbetstagaren är anställd, framstår inte denna ordning som särskilt ända- målsenlig. I själva verket torde motståndet från arbetstagarhåll mot en lag- stiftning, som innebär att arbetsgivaren får överta all rätt til en arbets- tagaruppfinning utan att parterna har kommit överens om ersättningen, bero på farhågor för att arbetstagaren kommer att befinna sig iett förhand- lingsunderläge när ersättningen skall bestämmas senare.

För egen del harjag stor föreståelse för detta argument mot en utvidgning av arbetsgivarens övertaganderätt. Frågan om i vilken utsträckning arbets- givaren skall kunna tvångsvis göra gällande rätt till en arbetstagzruppfinning hänger nämligen såsom jag tidigare har antytt nära samman med ersätt- ningsfrågan. Som närmare utvecklas i nästa avsnitt föreslår jag emellertid en del åtgärder som syftar till att underlätta en lösning av ersättningsfrågan

när arbetsgivaren med stöd av lagen har inträtt som arbetstagarens rätts- innehavare till en uppfinning. Med hänsyn härtill förlorar enligt min mening det här anförda skälet mot en utvidgning av arbetsgivarens ovillkorliga över- taganderätt så mycket av sin tyngd att det inte bör lägga hinder i vägen för en förstärkning av arbetsgivarens rättigheter, om en sådan är berättigad av andra skäl.

Enligt min mening talar de nu anförda omständigheterna med betydande styrka för en förstärkning av arbetsgivarens rättsställning när det gäller möj- ligheterna att tvångsvis överta all rätt till arbetstagaruppfinningar. Som jag redan har antytt och senare kommer att utveckla närmare bör en sådan utvidgning sammankopplas med ett ersättningssystem, som bättre än vad nu är fallet tillgodoser arbetstagarens intresse av att få en rimlig ersättning utan onödig tidsutdräkt, samt med regler som begränsar möjligheterna att genom avtal försämra arbetstagarens rättsställning.

Jämförelse med andra länder

För en utvidgad övertaganderätt för arbetsgivaren talar också en jämförelse med förhållandena i bl. a. OECD-ländema. Av redogörelsen för utländsk rätt i kapitel 3 framgår att arbetsgivarna i nästan alla andra industriländer har en i förhållande till svensk rätt betydligt förmånligare rättsställning när det gäller möjligheten att överta all rätt till de anställdas uppfinningar. Jag har tidigare framhållit vilka följder detta kan ha för svenska företag när det gäller internationellt samarbete på forsknings- och produktutvecklings- området. Även om rättsläget i andra länder är långt från enhetligt, kan det i allmänhet beskrivas på det sättet att arbetsgivaren kan göra anspråk på att överta all rätt till uppfinningar som arbetstagaren har gjort under fullgörandet av sina arbetsuppgifter eller med utnyttjande av erfarenheter som finns samlade i arbetsgivarens rörelse, dvs. uppfinningar som arbets- givaren i princip endast har en ovillkorlig licensrätt till enligt den svenska lagen. I likhet med i Sverige har det förekommit och pågår alltjämt på många håll utomlands en livlig debatt på förevarande rättsområde. Flera försök har gjorts att förenhetliga olika länders lagstiftning, bl. a. inom ILO och AIPPI. Dessa diskussioner har emellertid huvudsakligen gällt frågor om uppfinnarens rätt till särskild ersättning, dennes rätt att bli omnämnd i patentärendet och begränsning av avtalsfriheten beträffande framtida upp- finningar av anställda. Däremot har den internationella debatten sällan rört frågan huruvida arbetsgivarens rättsställning är alltför förmånlig när det gäller möjligheterna att överta rätten till sina anställdas uppfinningar. Vid studiebesök i Förbundsrepubliken Tyskland och Storbritannien har jag haft överläggningar med företrädare för näringsliv, arbetsmarknadsor- ganisationer och myndigheter. I båda länderna ansåg man i princip att gräns- dragningen mellan de olika uppfinningskategoriema i respektive lag var lämpligt avvägd. Även från arbetstagarhåll framhöll man att det var både rimligt och praktiskt att arbetsgivaren mot ersättning fick överta rätt till uppfinningar i den omfattning respektive lag tillerkänner arbetsgivaren. Mot bakgrund av att arbetsgivaren iden svenska lagen i princip endast tillerkänns en ovillkorlig licensrätt till sina anställdas uppfinningar finns det anledning

]31 avsnitt 3.4 harjag lämnat en närmare redo- görelse för innehållet i den tyska lagen.

att erinra om att de tyska arbetstagarorganisationema under förarbetet till den tyska lagen ställde sig kritiska mot att arbetsgivaren gavs möjlighet att förvärva endast enkel licens till en uppfinning. Kritiken gick närmast ut på att arbetstagaren ofta hade svårigheter att själv ombesörja patent- ansökan och att patentförfarandet var förbundet med stora kostnader för den enskilde. På grund härav befarades att uppfinnaren ofta skulle underlåta att söka patent i de fall då arbetsgivaren hade nöjt sig med att förvärva en enkel licens till uppfinningen. Kritiken ledde till att man tog in en regel i lagen om att arbetstagaren kan kräva att arbetsgivaren antingen övertar all rätt till uppfinningen eller avstår även från sin utövningsrätt, om ar- betstagarens möjligheter att i övrigt förfoga över uppfinningen skulle otill- börligt försvåras. Tiden har emellertid visat att arbetsgivaren av konkur- rensskäl så gott som alltid redan från början väljer att överta all rätt till sina anställdas uppfinningar, och regeln har därför sällan behövt tillämpas.

Av den utländska lagstiftningen på området tilldrar sig enligt min mening den tyska lagen särskilt intresse inte endast därför att den anknyter till samhällsförhållanden som liknar våra utan även därför att den i stort sett är oomstridd.13 Enligt den tyska lagen har arbetsgivaren en ovillkorlig över- taganderätt till en uppfinning som har kommit till som en följd av verk- samhet som det har ålegat arbetstagaren att ägna sig åt i tjänsten. Sådan rätt har arbetsgivaren även beträffande en uppfinning som är grundad på erfarenheter som den anställde har gjort i sin tjänst hos arbetsgivaren. Ar- betstagaren är berättigad till skälig ersättning för vad han har tvingats avstå. Kommer parterna inte överens om ersättningen inom skälig tid efter det att arbetsgivaren har förvärvat rätt till uppfinningen och senast inom viss tidsfrist som anges i lagen, skall arbetsgivaren lämna arbetstagaren ett skrift- ligt förslag till uppgörelse och samtidigt betala det belopp som han anser sig vara skyldig att erlägga. Vägrar arbetstagaren att godta ersättningserbju- dandet, åligger det honom att skriftligen meddela arbetsgivaren detta inom viss tid efter det att han fick ta del av erbjudandet. I annat fall anses upp- görelse ha kommit till stånd i enlighet med arbetsgivarens förslag. Lagen innehåller vidare en regel som medger jämkning av ersättning vid ändrade förhållanden. I detta sammanhang bör även framhållas att arbetsgivaren inte kan kräva återbetalning av ersättning som arbetstagaren redan har mot- tagit. Har arbetsgivaren förvärvat all rätt till uppfinningen, är han i princip skyldig att även söka tyskt patent på uppfinningen. Denna skyldighet bort- faller emellertid om arbetsgivaren har ett berättigat intresse av att i stället få bevara uppfinningen som företagshemlighet eller om arbetstagaren sam- tycker till att patent inte söks. Slutligen bör framhållas att lagens bestäm- melser är tvingande. Avtalsbestämmelser som inskränker arbetstagarens lag- stadgade rättigheter är således ogiltiga men endast om avtalet har träffats innan arbetstagaren har anmält uppfinningen till arbetsgivaren.

Resultatet av avvägningen mellan olika intressen — tjänsteuppfinningen

Flera av de skäl som i det föregående har anförts till stöd för att ar- betsgivarens ovillkorliga förvärvsrätt bör utvidgas har huvudsakligen sin grund i överväganden om vad som i normalfallet är praktiskt och ända- målsenligt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om endast dessa skäl hade varit avgörande, skulle det onekligen vara motiverat att i lag tillerkänna arbetsgivaren en så gott som obegränsad rätt till arbets- tagaruppfinningar. En sådan lagreglering, som för övrigt skulle ansluta till de nu gällande kollektivavtalsbestämmelsema, skulle emellertid enligt min mening medföra alltför vittgående inskränkningar i det immaterialrättsliga skydd som uppfinnaren har tillförsäkrats genom patentlagstiftningen, låt vara att uppfinnaren i princip är garanterad rätt till särskilt vederlag av arbetsgivaren för vad han tvingas avstå till denne.

Från de fackliga organisationer, som har varit företrädda i utrednings- arbetet, har även framhållits att kollektivavtalsregleringen ingalunda åter- speglar den gängse uppfattningen om vad som från allmänna rättvisesyn- punkter kan anses vara rätt och rimligt när det gäller arbetsgivarens för- värvsmöjligheter. De oförrnånliga kollektivavtalen bör beaktas mot bak- grund av att tjänstemannaorganisationema har ansett sig nödsakade att vid de återkommande centrala avtalsförhandlingama tillmötesgå arbetsgivarsi- dans krav på en i förhållande till lagen utvidgad förvärvsrätt. Den främsta anledningen härtill har varit att man i gengäld har kunnat få till stånd uppgörelser med arbetsgivarsidan beträffande andra avtalsfrågor som ge- nerellt har bedömts vara angelägnare för organisationemas medlemmar. Ett annat skäl har varit farhågor att ett kollektivavtalslöst tillstånd skulle kunna leda till att arbetsgivarna förmår sina anställda att sluta avtal om rätten till framtida arbetstagaruppfinningar på villkor som är oförmånligare för de anställda än kollektivavtalsreglerna.

Enligt min mening bör avvägningen mellan arbetsgivarens och arbets- tagarens lagstadgade rättigheter i stället ske på grundval av vad som kan anses som rimligt från såväl arbetsrättslig som immaterialrättslig synpunkt. De fall som jag närmast har i tankarna är sådana där det på grund av särskilt uppdrag eller till följd av tjänstens natur ingår i arbetstagarens ålig- ganden att ägna sig åt den verksamhet som har resulterat i en uppfinning. Dessa uppfinningar kännetecknas av att de utgör resultatet av arbete för vilket uppfinnaren erhåller lön och andra anställningsförmåner. Karakte- ristiskt är även att uppfinnaren vid utarbetandet och förverkligandet av uppfinningsidén mycket ofta har utnyttjat resurser som arbetsgivaren har ställt till hans förfogande. Under sådana förhållanden får arbetsgivaren åt- minstone indirekt anses ha bidragit till uppfinningens tillkomst i så hög grad att det enligt min mening är rimligt att han obehindrat kan tillgodogöra sig uppfinningen på det sätt han finner förenligt med företagets bästa.

Med hänsyn härtill förordar jag att området inom vilket arbetsgivaren kan helt inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en uppfinning ut- vidgas så att det kommer att omfatta även de nu nämnda uppfinningarna. Eftersom det föreligger ett nära samband mellan dessa uppfinningars till- komst och uppfinnarens arbetsuppgifter, föreslås att begreppet tjänsteupp-

finning används i den nya lagen. Som en tjänsteuppfinning betecknas en arbetstagaruppfinning som har kommit till stånd såsom ett resultat av att arbetstagaren har utfört arbetsuppgifter som åvilat honom i tjänsten. Härav följer också att tjänsteuppfinningsbegreppet är snävare till sin innebörd än begreppet arbetstagaruppfinning. Det senare begreppet, vars funktion är att avgränsa lagförslagets tillämpningsområde, definieras i förslaget såsom en uppfinning som är patenterbar i Sverige och som har gjorts av en ar- betstagare medan anställning pågår. I detta sammanhang vill jag framhålla att lagförslaget inte ålägger arbetstagaren någon annan skyldighet i fråga om en arbetstagaruppfinning, som inte täcks av begreppet tjänsteuppfinning, än att han skall underrätta arbetsgivaren om dess tillkomst, om den kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Önskar arbetsgivaren förvärva rätt till en sådan uppfinning, är han hänvisad till att träffa avtal härom med arbetstagaren i fri konkurrens med andra som är intresserade av uppfinningen.

Närmare om det föreslagna begreppet tjänsteuppfinning Till kategorin tjänsteuppfinningar bör sålunda räknas endast uppfinningar som har ett tydligt samband med uppfinnarens arbetsuppgifter. Vad som utgör en arbetstagares arbetsuppgifter kan i första hand framgå av uttryckligt tjänsteavtal, befattningsbeskrivning, reglemente e. d. Arbetstagaren kan även muntligen ha fått i uppdrag eller beordrats att ägna sig åt en arbets- uppgift, som resulterar i en patenterbar uppfinning. För tjänsteuppfinnings- begreppets tillämpning är det emellertid inte nödvändigt att arbetsuppgif- terna har preciserats så tydligt som nu har angetts. Av anställningsförhål- landets natur eller av andra omständigheter kan ibland framgå vad som får anses utgöra arbetstagarens arbetsuppgifter. I sista hand får sålunda tjäns- teavtalets innebörd i fråga om arbetstagarens arbetsuppgifter fastställas genom tolkning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Eftersom tjänsteuppfinningsbegreppet för sin tillämpning kräver att det finns en anknytning till vad som enligt allmänna arbetsrättsliga grundsatser innefattas i arbetstagarens arbetsskyldighet, erhålls en tämligen klar skil- jelinje gentemot övriga arbetstagaruppfinningar. Endast om uppfinningen kan sägas ha kommit till som ett resultat av att arbetstagaren faktiskt har utfört arbetsuppgifter som faller inom ramen för hans allmänna arbetsskyl- dighet är det alltså fråga om en tjänsteuppfinning.

Det ligger i sakens natur att uppfinnarens arbetsuppgifter i allmänhet skall ha en teknisk eller naturvetenskaplig inriktning för att tjänsteupp- finningsbegreppet skall bli tillämpligt. Det står sålunda helt klart att till detta begrepp skall hänföras de uppfinningar som nu regleras i 3 & första stycket i 1949 års lag. Vidare bör till tjänsteuppfinningskategorin räknas uppfinningar som har gjorts av den som har till uppgift att syssla med forsknings- och utvecklingsverksamhet, under förutsättning att uppfinning- en faller inom det tekniska område där uppfinnaren är skyldig att vara verksam. Även uppfinningar som utgör resultat av konstruktionsarbete bör hänföras till tjänsteuppfinningsbegreppet, om arbetstagaren har till uppgift att syssla med konstruktionsarbete. Eftersom ett nyhetskrav ingår som ett

rekvisit i definitionen på en patenterbar uppfinning, är det naturligt att upp- finningar, som utgör resultatet av tekniskt nyskapande verksamhet av det slag som nu har berörts, räknas till tjänsteuppfinningar. Jag vill emellertid understryka att det för att en uppfinning skall hänföras till tjänsteuppfin- ningsbegreppet inte är erforderligt att uppfinnarens arbetsuppgifter har en sådan inriktning. Så snart det kan sägas ingå i en anställds åligganden att föreslå förbättringar och ändringar i t. ex. en produktionsprocess eller att över huvud taget bidra till att utvecklingen inom ett företag förs framåt, bör en uppfinning som är en följd av sådana åligganden hänföras till tjäns- teuppfinningsbegreppet.

Genom att det för arbetsgivarens ovillkorliga övertaganderätt uppställs krav på att uppfinningen skall ha kommit till såsom ett resultat av upp- finnarens arbetsuppgifter, kommer arbetsgivaren i allmänhet inte att kunna kräva att få inträda som arbetstagarens rättsinnehavare om arbetstagaren endast har arbetsuppgifter som är helt rutinbetonade och följer redan ut- stakade banor. Det normala är nämligen att det inte kan anses ingå i sådana arbetstagares åligganden att utföra arbete som kan resultera i uppfinningar. En uppfinning av en meteorolog, som enbart har till uppgift att samla in uppgifter för att på grundval av dessa ställa en väderprognos, omfattas följ- aktligen inte av tjänsteuppfinningsbegreppet. Ingår det däremot även i me- teorologens arbetsuppgifter att förbättra redan kända prognosmetoder och uppfinner han till följd härav t. ex. en ny metod för lufttrycksmätning, kan arbetsgivaren kräva att få överta all rätt till uppfinningen. Har en elektriker till arbetsuppgift att utföra sedvanligt elektriskt montagearbete vid byggandet av en prototyp till t. ex. en industrirobot och får han under detta arbete en idé avseende ett system för förbättrad mekanisk kraftöverföring, faller uppfinningen utanför uppfinnarens egentliga arbetsuppgifter. Följaktligen kan uppfinningen under sådana förhållanden inte räknas till tjänsteupp- finningsbegreppet. Motsatsen är däremot fallet om arbetstagaren har till ar- betsuppgift att söka nya användningsområden för industrirobotar och som ett led i utvecklingsarbetet även söker förbättra redan kända kraftöverfö- ringssystem.

Jag har tidigare framhållit att forsknings- och utvecklingsverksamhet ofta resulterar i uppfinningar som är patenterbara. Sådan verksamhet bedrivs i allmänhet i särskilda avdelningar, som har inrättats för detta ändamål, och i projektgrupper genom samverkan mellan flera anställda, ibland med deltagande av specialister inom olika fackområden. För tydlighetens skull vill jag understryka att endast uppfinningar, som görs av de arbetstagare i vars åligganden det ingår att delta i själva utvecklingsarbetet, omfattas av tjänsteuppfinningsbegreppet. Skulle exempelvis ett laboratorie- eller rit- biträde, vars arbetsuppgifter visserligen har betydelse för projektets genom- förande men endast är rutinbetonade, göra en uppfinning, kan denna inte räknas till tjänsteuppfinningskategorin. Detta gäller även om uppfinningen faller inom just det område där projektgruppen bedriver forsknings- eller utvecklingsverksamhet. Laboratorie- och ritbiträden kan nämligen aldrig sägas ha forsknings- eller utvecklingsverksamhet till arbetsuppgift, inte ens när de utför sina tjänsteåligganden i en sådan projektgrupp.

Den omständigheten att arbetstagaren endast delvis har haft till uppgift att ägna sig åt det arbete som har resulterat i en uppfinning, hindrar inte

att arbetsgivaren kan överta uppfinningen i sin helhet. För tjänsteuppfin- ningsbegreppets tillämpning är det således tillräckligt att arbetstagaren har haft den verksamhet, som har resulterat i uppfinningen, såsom en av flera arbetsuppgifter. En uppfinning som har gjorts av en ingenjör, som har till arbetsuppgift att ägna sig åt utvecklingsarbete i traditionell mening men även har att i stor utsträckning syssla med rutinbetonat konstruktionsarbete utan nyhetsinriktning, faller alltså under begreppet tjänsteuppfinning. Det- samma gäller beträffande en uppfinning som har gjorts av en forskare, om han som chef för en forskningsavdelning även har betydande administrativa arbetsuppgifter.

Något krav på att uppfinningen skall ha samband med arbetsgivarens verksamhetsområde uppställs inte i definitionen på en tjänsteuppfinning. Det ligger emellertid i sakens natur att en anställds arbetsuppgifter mestadels inte sträcker sig utanför det område där arbetsgivaren bedriver verksamhet. Arbetsgivarens verksamhetsområde utgör därför en viktig omständighet när det gäller att avgöra om en uppfinning skall betraktas som en tjänsteupp- finning eller en annan arbetstagaruppfinning. Eftersom syftet med forsk- nings- och utvecklingsarbete inom industrin är att finna nya produkter och arbetsmetoder, kan det emellertid hända att arbetsgivaren med tanke på eventuell framtida produktion har startat utvecklingsarbete på ett område, där företaget ännu inte har varit verksamt. Givetvis är det även från allmän synpunkt önskvärt att utvecklingsarbete bedrivs inom sektorer där arbets- givaren hittills inte själv har bedrivit någon verksamhet. Mot bakgrund härav har jag funnit det mindre lämpligt att som förutsättning för arbets- givarens övertaganderätt vidmakthålla kravet på att uppfinningen skall kun- na utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Med den föreslagna utformningen av tjänsteuppfinningsbegreppet kom- mer detta att till sin innebörd nära ansluta till vad som betecknas som A-uppfinningar i det kollektivavtal som nu gäller inom stora delar av det enskilda näringslivet. En A-uppfinning definieras nämligen i kollektivavtalet som en uppfinning vilken faller inom ramen för den anställdes tjänst eller särskilda uppdrag. Detta innebär också att man vid tillämpningen av tjäns- teuppfinningsbegreppet kan hämta ledning från hur begreppet A-uppfinning har tolkats under de år som kollektivavtalet har gällt på den privata sektorn av näringslivet.

Däremot kommer tjänsteuppfinningsbegreppet inte att omfatta de upp- finningar som motsvarar kollektivavtalets B- och C-uppfinningar. I fråga om dessa har arbetsgivaren f.n. på det kollektivavtalsreglerade området en ovillkorlig övertaganderätt till B-uppfinningar men inte till C-uppfin- ningar.

Jag vill vidare framhålla att mitt förslag till utvidgad övertaganderätt också till sin innebörd ligger rätt nära det Edlingska förslaget och motsvarande reglering i den tyska lagen. På en punkt föreligger dock en väsentlig skillnad. Som redan har anförts innebar Edlings förslag liksom den tyska lagen att arbetsgivaren fick en ovillkorlig övertaganderätt även till s. k. erfarenhets- uppfinningar, oavsett om en sådan var ett resultat av arbetstagarens tjäns- teåligganden eller inte. Man kan med visst fog hävda att arbetsgivaren har bidragit till sådana uppfinningars tillkomst genom att erfarenheter som är speciella för arbetsgivarens verksamhet har gjort det möjligt eller un-

derlättat för arbetstagaren att lösa ett visst problem. För egen del har jag emellertid funnit att anknytningen till arbetstagarens tjänst är så svag i dessa fall, att arbetsgivaren inte bör tillerkännas rätt att med stöd av lagen inträda som arbetstagarens rättsinnehavare, om uppfinningen inte tillika kan betraktas som ett resultat av arbetstagarens tjänsteåligganden och med hänsyn härtill skall rubriceras som en tjänsteuppfinning. I praktiken torde det ofta även vara svårt att fastställa huruvida de erfarenheter, som ar- betstagaren har utnyttjat, är speciella för arbetsgivarens verksamhet eller utgörs av kunskaper som arbetstagaren har inhämtat på annat håll.

Trots den förordade utvidgningen i lagen av arbetsgivarens rättigheter till sina anställdas uppfinningar, kommer likväl ett område att finnas kvar där arbetsgivaren inte har några garantier för att han får överta rätten till en arbetstagaruppfinning. Som jag nyss framhöll finns det ett klart samband mellan det föreslagna tjänsteuppfinningsbegreppet och kollektivavtalets A- uppfinningar, medan B- och C-uppfinningarna däremot inte kan betraktas som tjänsteuppfinningar i lagens mening. En konsekvens av att arbets- givarens övertaganderätt har begränsats till att avse tjänsteuppfinningar är att arbetstagaren får behålla sina rättigheter till de uppfinningar som på kollektivavtalets område utgörs av B- och C-uppfinningar. En arbetsgivare, som önskar förvärva rätt till en sådan uppfinning, får alltså enligt lagförslaget träffa avtal härom med arbetstagaren i fri konkurrens med andra som är intresserade av uppfinningen. På goda grunder kan emellertid antas att ut- vidgningen av arbetsgivarens ovillkorliga övertaganderätt kommer att leda till att arbetsgivaren får en lagstadgad rätt att överta sina anställdas upp- finningar i nästan samma utsträckning som arbetsgivarna inom den privata sektorn av näringslivet f. n. har med stöd av kollektivavtalet. Det helt över- vägande antalet uppfinningar som görs av anställda inom näringslivet torde nämligen ha ett så starkt samband med uppfinnarens tjänsteförhållanden, att de täcks av kollektivavtalets A-uppfrnningsbegrepp. Följaktligen torde dessa uppfinningar också vara att betrakta som tjänsteuppfinningar i lagens mening.14

Å andra sidan kommer en utvidgning av arbetsgivarens övertaganderätt att innebära en väsentlig förändring av rättsläget för de arbetstagare som är anställda inom sektorer där kollektivavtal f.n. saknas. Så måste t. ex. en statligt anställd tjänsteman avstå helt från rätten till sina uppfinningar i betydligt större utsträckning än vad som har varit fallet enligt 1949 års lag. I praktiken torde dock denna lagändring huvudsakligen få den effekten att arbetstagarens förhandlingsposition beträffande villkoren för förvärvet rubbas, eftersom det i allmänhet knappast föreligger några principiella mot- sättningar mellan arbetsgivare och arbetstagare när det gäller arbetsgivarens möjligheter att få förvärva all rätt till en uppfinning. Som jag redan har framhållit bör denna olägenhet kunna undanröjas genom regler som bättre än vad fallet är nu tillgodoser arbetstagarens inträse av att få rimlig er- sättning utan onödig tidsutdräkt. Till denna fråga återkommer jag i nästa avsnitt.

141 avsnitt 2.4.2 har i en tabell redovisats antalet uppfinningsanmälningar vid ASEA, fördelade på A-, B- och C-uppfinning- ar.

Arbetstagaruppfinning som inte är tjänsteuppfinning

Som redan anförts innebär lagförslaget att arbetstagaren inte åläggs någon annan skyldighet beträffande en arbetstagaruppfinning, som inte tillhör ka- tegorin tjänsteuppfinningar, än att han måste underrätta arbetsgivaren om dess tillkomst, såvida den kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhets- område. Önskar arbetsgivaren överta rätten till en sådan uppfinning, får han efter förhandlingar träffa avtal härom med arbetstagaren. Även detta utgör en viss ändring i förhållande till nu gällande rätt. Arbetsgivaren kan nämligen f. n. med stöd av 3 & andra stycket i 1949 års lag förvärva rätten att utnyttja vissa av dessa uppfinningar i sin egen verksamhet. Detta är fallet om uppfinningen har kommit till i samband med uppfinnarens an- ställning. Ett exempel på uppfinningar av denna typ är de redan nämnda erfarenhetsuppfinningarna. Vidare innebär nu gällande rätt att arbetsgiva- ren under en fyramånadersperiod har förtursrätt att träffa avtal om mer omfattande förfogandemöjligheter till sådana uppfinningar än den licensrätt som han har tillerkänts direkt i lagen.

Att jag inte har funnit anledning behålla denna ordning beror framför allt på att området, inom vilket arbetsgivaren har en ovillkorlig överta- ganderätt till en uppfinning, har utvidgats betydligt i lagförslaget. Sådan rätt tillerkänns arbetsgivaren om uppfinningen utgör resultatet av arbets- tagarens arbetsuppgifter. På grund härav finns enligt min mening inte längre något större praktiskt behov av en regel med den innebörd som 3 & andra stycket i 1949 års lag nu har. Om uppfinningen inte omfattas av tjänsteupp- finningsbegreppet men likväl har någon annan anknytning till uppfinnarens anställning, torde anknytningen i allmänhet även vara så svag, att det knap- past kan vara motiverat att arbetstagaren skall behöva tåla några inskränk- ningar i sin förfoganderätt över uppfinningen. Från konkurrenssynpunkt har en sådan regel inte heller något större värde för arbetsgivaren, eftersom denne inte kan förhindra att uppfinningen kommer även arbetsgivarens konkurrenter till godo, om parterna inte når fram till en uppgörelse om förvärv av all rätt till uppfinningen inom fyramånadersfristen.

Med hänsyn härtill har jag funnit övervägande skäl tala för att arbets- tagaren tillerkänns fri förfoganderätt till de arbetstagaruppfinningar, som inte kan hänföras till tjänsteuppfinningsbegreppet. För att arbetsgivaren skall beredas tillfälle att genom förhandlingar med arbetstagaren förvärva uppfinnarrätten har jag dock funnit lämpligt att arbetstagaren åläggs skyl- dighet att underrätta arbetsgivaren om en sådan uppfinnings tillkomst, för det fall den kan utnyttjas i arbetsgivarens verksamhet.

Att arbetstagarens förfoganderätt till en arbetstagaruppfinning kan komma i konflikt med den lojalitetsplikt, som en arbetstagare enligt allmänna ar- betsrättsliga principer har att iaktta gentemot sin arbetsgivare, utvecklas närmare i specialmotiveringen till 25.

5.2.2. Arbetstagarens rätt till särskild ersättning

Syftet med patenträtten är bl. a. att tillförsäkra uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare den ekonomiska avkastningen av uppfinningen genom att denne ensam får yrkesmässigt utnyttja uppfinningen. En arbetsgivare, som

med stöd av lag eller avtal övertar all rätt till en patenterbar arbetstagar- uppfinning, får således även ensamrätt till uppfinningen. Förvärv av en arbetstagaruppfinning kan därför sägas representera ett särskilt förmögen- hetsrättsligt värde i arbetsgivarens hand, vilket i princip andra arbetspres- tationer av anställda saknar. Eftersom arbetsgivaren inte särskilt ofta kan ställa krav på sina anställda att de i sin tjänsteutövning gör uppfinningar som är patenterbara, är det rimligt att arbetsgivaren i princip får utge särskild ersättning till uppfinnaren såsom motprestation för den monopolställning som förvärvet av uppfinningen kan ge honom.

Det bör även framhållas att det är ett viktigt samhällsintresse att den tekniska utvecklingen ligger på en kvalitativt hög nivå. Eftersom sådant tekniskt nyskapande, som är en förutsättning för att detta mål skall kunna uppnås, huvudsakligen åstadkoms av personer som är anställda inom nä- ringsliv och vid forskningsinstitutioner, är det synnerligen viktigt att an- ställda stimuleras att göra bruk av sin uppfinningsrikedom. Genom att de kan påräkna särskild ersättning utöver lönen för uppfinningar som de avstår till arbetsgivaren, tillgodoses åtminstone i de allra flesta fall detta intresse.

I 6å i 1949 års lag fastslås att en arbetstagare är berättigad till skälig ersättning om arbetsgivaren helt eller delvis inträder som dennes rättsin- nehavare till en uppfinning. Vid bedömningen skall särskild hänsyn tas till uppfinningens värde och omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren har övertagit. Vidare skall beaktas den betydelse som anställ- ningen har haft för uppfinningens tillkomst. I sådana fall som regleras i 3 5 första stycket har arbetstagaren dock rätt till särskild ersättning utöver gottgörelse för de kostnader, som han har fått vidkännas för uppfinningen, endast om värdet av uppfinningen överstiger vad som med hänsyn till ar- betstagarens lön och andra anställningsförmåner rimligen har kunnat för- utsättas.

Ersättningsbestämmelserna i 1949 års lag är även tillämpliga på det kol- lektivavtalsreglerade området av näringslivet. Enligt det kollektivavtal som gäller inom stora delar av näringslivet bör emellertid de allmänt hållna er- sättningsbestämmelserna kompletteras med regler om schablonersättning i företag där det bedrivs utvecklingsarbete som kan förväntas leda till pa- tenterbara uppfinningar. Sådana regler har också utarbetats i stor utsträckning åtminstone vid de större företagen.15 1 avsnitt 2.2 har. jag redogjort för in- delningen av uppfinningarna i olika kategorier. Om arbetstagaren har gjort en A-uppfinning, har han rätt till ersättning utöver schablonbelopp endast om värdet av uppfinningen väsentligt överstiger vad som har kunnat för- utsättas med hänsyn till arbetstagarens tjänsteställning samt lön och andra anställningsförmåner. Däremot har arbetstagaren i normalfallet rätt till er- sättning utöver schablonbelopp om arbetsgivaren har förvärvat rätt till en uppfinning som är att anse som en B-uppfinning enligt kollektivavtalet. Är B-uppfinningen av ringa värde, skall sådan ersättning dock inte utgå. Vidare innehåller kollektivavtalet regler om att redan bestämd ersättning kan jäm- kas om väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, dock med den be- gränsningen att arbetsgivaren inte kan kräva att få tillbaka vad han redan ”E xempel på sådana

har erlagt till arbetstagaren.. _ . schablonersättningssys- Från de fackliga organisationerna har man framhållit att arbetstagarna tern finnsredovisadei

många gånger får ersättning med alltför låga belopp och att det mestadels avsnitt 2.4.2.

tar orimligt lång tid innan ersättningen blir fastställd. Den främsta anled- ningen härtill är enligt organisationemas mening att arbetstagaren befinner sig i ett dåligt förhandlingsläge i förhållande till arbetsgivaren när det gäller att komma överens om vad som utgör skälig ersättning. Detta gäller framför allt när arbetsgivaren har övertagit rätt till en arbetstagaruppfinning utan att ersättningsfrågan har avgjorts i samband med övertagandet. Under sådana förhållanden kan nämligen arbetsgivaren själv bestämma över exploatering- en av uppfinningen, vilket kan återverka på bedömningen av vad som är skälig ersättning. Den anställde, som ofta är en tjänsteman med framskjuten ställning i företaget, vill många gånger inte heller driva sina rättmätiga er- sättningskrav mot arbetsgivaren inför risken att komma i motsatsställning till denne. Det händer därför tämligen ofta att uppfinnaren aktualiserar er- sättningsfrågan först när han står i begrepp att lämna eller redan har lämnat det företag, i vilket uppfinningen har gjorts.

På det tidiga stadium då frågan om arbetsgivarens förvärv av en arbetsta- garuppfinning aktualiseras är det i allmänhet omöjligt eller i vart fall myck- et svårt att fastställa vad som kan anses utgöra skälig ersättning för den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren önskar förvärva. Detta är givetvis en följd av att uppfinningens praktiska och ekonomiska användbarhet är beroende av en mängd svårbedömda faktorer, som ibland inte heller kan förutses. [ detta sammanhang bör även beaktas att arbetstagaren kan kräva särskild ersättning endast om uppfinningen är patenterbar, vilket i allmänhet inte med säkerhet kan fastställas förrän tämligen lång tid efter det att för- värvet aktualiseras. Belysande för den tid, som kan vara nödvändig för att få fram ett tillfredsställande underlag för ersättningens bestämmande, är förhållandena inom den farmaceutiska industrin, där den industriella pro- duktionen av ett patentskyddat läkemedel inte sällan kan påbörjas först när ett tiotal år har förflutit från uppfinningens tillkomst. Med hänsyn till dessa omständigheter ligger det ofta i båda parternas intresse att låta er- sättningsfrågan vila till dess att parterna har tillgång till ett säkrare underlag för ersättningens fastställande än det som omedelbart står till buds.

Det nu anförda undanskymmer emellertid inte det faktum att arbets- tagaren kan uppleva det som mindre tilltalande och ibland även onödigt att ersättningsfrågan skjuts på framtiden. För flertalet uppfinningar torde emellertid gälla att de har ett så begränsat ekonomiskt värde att betydelsen härav inte bör överdrivas. Svårigheterna att förutse det ekonomiska utfallet av ett utnyttjande kvarstår dock beträffande de värdefullare uppfinningarna. De anförda olägenheterna bör enligt min mening kunna undanröjas genom åtgärder som syftar till att förstärka arbetstagarens förhandlingsläge vid er- sättningens fastställande. Till denna fråga återkommer jag, sedar. jag något har berört den materiella ersättningsbestämmelsen.

Allmänt hållen ersättningsregel

Som jag redan har anfört innehåller den nu gällande ersättningsbestäm- melsen endast allmänt hållna anvisningar för fastställandet av den skäliga ersättningen. Det är givet att bestämmelsen under sådana förhållanden kan lämna utrymme för olika tolkningar och att den lätt kan ge upphov till

meningsskiljaktigheter när parterna förhandlar om ersättning. 1 och för sig skulle det därför vara önskvärt att utförligare ersättningsregler utarbetades till ledning för parter och myndigheter.16 Sådana föreskrifter skulle emellertid med nödvändighet bli ytterst detaljerade och svåröverskådliga, eftersom de förhållanden under vilka uppfinningar kommer till stånd i arbetslivet skiftar från bransch till bransch. En sådan reglering skulle dessutom behöva föregås av synnerligen tidskrävande och omfattande branschundersökningar i syfte att kartlägga de olika omständigheter som bör påverka ersättningens storlek. Enligt min mening skulle inte heller det resultat, som kan vinnas genom sådana undersökningar, stå i rimlig proportion till de kostnader som ett sådant arbete skulle medföra. Jag avstår därför från att lägga fram förslag till detaljerade föreskrifter för beräkning av uppfinnarersättningar och för- ordar i stället att en skälighetsregel med allmänt hållna riktlinjer för be- räknandet av ersättningen tas in även i den nya lagen.

Särbestämmelsen för forskningsuppfinningar upphävs

1 ett avseende anser jag emellertid att det föreligger skäl till ändring av ersättningsbestämmelsen. Som redan har anförts föreslog Edling att sär- bestämmelsen för de 5. k. forskningsuppfinningarna skulle upphävas. Denna bestämmelse innebär en presumtion för att särskild ersättning inte skall utgå för den kategori uppfinningar, som nu regleras i 35 första stycket och som arbetsgivaren har en ovillkorlig övertaganderätt till. Bestämmelsen leder till att man nödgas ta ställning till huruvida snäva och i praktiken svårtolkade förutsättningar är uppfyllda. Förutom att en sådan bestämmelse lätt leder till tvister kan den även sägas stämma dåligt överens med principen att arbetsgivaren skall utge särskild ersättning till uppfinnaren för den för- månliga ställning som förvärvet av en patenterbar uppfinning innebär för honom. Inte heller upplevs en sådan bestämmelse som särskilt stimulerande av anställda som har sådana arbetsuppgifter att särbestämmelsen kan bli tillämplig. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med vad Edling föreslog att särbestämmelsen för forskningsuppfinningar bör upphävas. I stället bör bland de omständigheter som särskilt skall beaktas vid ersättningens be- stämmande tilläggas arbetstagarens anställningsvillkor samt de kostnader denne har haft för uppfinningen. Som jag närmare kommer att utveckla i specialmotiveringen är det inte avsikten att arbetstagarens anställnings- villkor normalt skall medföra en nedsättning av ersättningen. I allmänhet är lönen nämligen inte avsedd att också utgöra ersättning för uppfinningar.

Analog tillämpning av ersättningsregeln

Ersättningsbestämmelsens tillämpningsområde har uttryckligen begrän- sats till sådana fall då arbetsgivaren har utnyttjat möjligheten att inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning, dvs. en upp- finning som har kommit till såsom resultat av att arbetstagaren har utfört arbetsuppgifter som har åvilat honom i tjänsten. För andra arbetstagarupp- finningar förutsätts att parterna genom avtal kommer överens om villkoren

”' Sådana anvisningar har utfärdats i Förbundsre- publiken Tyskland. Se bilaga A.

för att arbetsgivaren får överta rätten till uppfinningen. Som redan har fram- hållits kan emellertid svårigheterna att på ett tidigt stadium bestämma ve- derlaget för den rätt till uppfinningen, som arbetsgivaren önskar överta, leda till att parterna kommer överens om att låta ersättningsfrågan vila till senare tillfälle. 1 en sådan situation är det enligt min mening naturligt att analogt tillämpa lagens ersättningsregler.

Royalty

I utredningsdirektiven har jag ålagts att överväga lämpligheten av att i lag föreskriva att ersättning normalt skall utgå i viss form, t.ex. som royalty.

I praktiken förekommer i huvudsak två ersättningsformer, engångser- sättning och royalty. Med royalty avses i detta sammanhang ersättning som på något sätt ställs i beroende av i vilken omfattning uppfinningen exploate- ras. Ersättningen kan sålunda bestämmas till en viss procent av den försälj- ningssumma som inflyter till arbetsgivaren för sålda föremål eller till ett visst belopp per styck av tillverkat föremål. Ibland förekommer andra be- räkningsgrunder. Arbetsgivaren kan sålunda ha förvärvat rätt att utnyttja en patentskyddad tillverkningsprocess där det inte lämpar sig att ställa ro- yaltyersättningen i relation till de framställda produkterna. Ersättningen kan då i stället bestämmas i förhållande till mängden av t. ex. en viss råvara som används i processen. Kombinationer av engångs- och royaltyersätt- ningar förekommer också på det sättet att uppfinnaren får ett engångsbelopp i samband med överlåtelsen av patenträtten och därefter royaltyersättning allteftersom exploateringen av uppfinningen pågår. Avtal om royalty in- nehåller ibland bestämmelser om att uppfinnaren garanteras en viss årlig minimiersättning om tillverkning eller försäljning av produkten inte skulle nå en viss volym.

Royalty kan i allmänhet sägas vara den lämpligaste ersättningsformen för uppfinningar som exploateras i större utsträckning. Genom att ersätt- ningen görs beroende av omfattningen av exploateringen undviker man de olägenheter som är förknippade med engångsersättningar. Dessa har näm- ligen ofta karaktären av äventyrsavtal som vid en granskning i efterhand visar sig vara till nackdel för någon av parterna därför att man när en- gångsersättningen fastställdes inte kunde förutse i vilken utsträckning upp- finningen skulle exploateras. Royalty har även den fördelen att den gör det möjligt för arbetsgivaren att vid prissättningen av den färdiga produkten kalkylera med en fast styckekostnad i uppfinnarersättning.

Royalty passar emellertid inte för alla fall. Att en uppfinning uppfyller kraven för meddelande av patent innebär självfallet inte att uppfinningen kan eller kommer att utnyttjas kommersiellt. Arbetsgivaren kan ibland ha ett befogat intresse av att förvärva en uppfinning, som han inte har för avsikt att använda i sin rörelse. Detta gäller beträffande de 5. k. spärrpatenten. Därmed avses patent på uppfinningar, som arbetsgivaren vill ha patent- skyddade enbart i syfte att förhindra att konkurrenter utnyttjar dem till skada för pågående eller planerad produktion. Ibland kan omständigheterna vara sådana att arbetsgivaren vill avvakta den tekniska utvecklingen för

att se om en exploatering är möjlig. Arbetsgivaren kan även behöva rådrum för experiment, vidareutveckling och inte minst marknadsundersökningar innan han över huvud taget kan fastställa huruvida uppfinningen kan ut- nyttjas kommersiellt. En föreskrift om att ersättning skall utgå i form av royalty skulle leda till att uppfinnarna i dessa fall riskerar att inte få någon ersättning, trots att uppfinningen likväl kan ha ett betydande värde. Mot denna bakgrund och eftersom arbetstagarens rätt till ersättning inte är beroende av om arbetsgivaren utnyttjar uppfinningen skulle det bli nöd- vändigt att förse en föreskrift om royaltyersättning med betydande undantag. Ett ofta anfört skäl mot ersättning i form av royalty är även att denna kan verka hindrande för den tekniska utvecklingen om den royaltyberät- tigade uppfinnaren har en sådan ställning i företaget att han kan utöva ett bestämmande inflytande över utnyttjandet av uppfinningen eller på ut- vecklingen av nya produkter, som är närbesläktade med denna.

På grund av det anförda har jag funnit övervägande skäl föreligga mot att föreslå någon uttrycklig föreskrift om ersättningsforrn. Även i fortsätt- ningen får det sålunda bero på omständigheterna i det enskilda fallet vilken form av ersättning som bör väljas. Är parterna oense, får tvisten lösas i samma ordning som föreskrivs beträffande tvister om ersättningens storlek. Vid de förhandlingar som i regel kommer att följa på en sådan tvist bör det i allmänhet vara möjligt för parterna att nå fram till en för båda parter tillfredsställande lösning på hela ersättningsfrågan. I sista hand får frågan avgöras av domstol.

Förstärkning av uppfinnarens förhandlingsposition System med minimiersättning

En följd av att ersättningsbestämmelsen får en sådan allmänt hållen ut- formning som nu har beskrivits blir att frågan om vad som i det enskilda fallet skall anses utgöra skälig ersättning i allmänhet kommer att få avgöras vid förhandlingar mellan parterna. På denna punkt vill jag även framhålla att övrig arbetsrättslig lagstiftning bygger på tanken att tvister som har an- knytning till arbetslivet i första hand bör lösas genom förhandlingar. I detta fall underlättas förhandlingarna även av att det i allmänhet finns en väl utbyggd förhandlingsorganisation på arbetsplatserna.

Jag vill även understryka att arbetsmarknadspartema givetvis kan träffa kollektivavtal om normer för ersättningens beräknande, varvid hänsyn kan tas till de särskilda förhållanden som präglar olika branscher. I sådana företag, där man på grund av arten av den verksamhet som bedrivs kan förvänta sig att de anställda ofta gör uppfinningar, bör arbetsgivaren och de fackliga organisationerna kunna utarbeta fasta normer för fastställandet av ersätt- ningen åtminstone beträffande uppfinningar som inte utgör resultatet av något mera principiellt nytänkande.17

Som jag tidigare har anfört kan en reglering, som tillåter arbetsgivaren att med stöd av lagen inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en uppfinning utan att parterna har kommit överens om ersättningen, leda till att arbetstagaren befinner sig i ett förhandlingsunderläge när ersättningen senare skall bestämmas. Eftersom arbetstagaren oftast är angelägen om att

” Exempel på sådana normer redovisas i avsnitt 2.4.2.

ersättningen fastställs i så nära anslutning till arbetsgivarens rättsövertagande som möjligt, är en onödig förhalning av ersättningsfrågan i hög grad ägnad att motverka den stimulans på uppfinnarverksamheten som rätten till er- sättning utgör. Det kan visserligen sägas att arbetstagaren alltid har möjlighet att begära förhandlingar med arbetsgivaren och ytterst att väcka talan om ersättning vid domstol. Dessa åtgärder förutsätter emellertid att det är ar- betstagaren som tar initiativet till att få ersättningsfrågan löst. Inför risken att komma i motsatsställning till arbetsgivaren avstår dock många arbets- tagare från att driva sina rättmätiga ersättningskrav så länge anställningen består. I stället är det en allmänt rådande uppfattning att många uppfinnare väntar att ta upp ersättningsfrågan till dess att de står i begrepp att lämna eller redan har lämnat sin anställning, vilket givetvis försvårar ersättnings- frågans lösning.

Det nu anförda utgör enligt min mening skäl för att i lagen tas in be- stämmelser som syftar till att tillvarata uppfinnarens intresse av att ersätt- ningsfrågans lösning inte onödigt uppehålls när arbetsgivaren med stöd av lagen har förvärvat rätt till en tjänsteuppfinning. Jag har därför utarbetat ett ersättningssystem som uppväger de olägenheter som kan uppstå för ar- betstagaren, om arbetsgivaren inträder som arbetstagarens rättsinnehavare till uppfinningen utan att parterna dessförinnan har träffat uppgörelse om villkoren för förvärvet. Systemet kan i korthet beskrivas såsom ett system med obligatorisk minimiersättning, vilket ålägger arbetsgivaren att ta ini- tiativet till att ersättningsfrågan blir löst genom att han inom tidsfrister som anges i lagen skall erbjuda arbetstagaren ersättning som inte får un- derstiga visst indexreglerat belopp. Systemet kan även sägas komplettera den materiella ersättningsbestämmelsen på det sättet att det garanterar ar- betstagaren en viss minimiersättning när arbetsgivaren har utnyttjat möj- ligheten att inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteupp- finning. I det följande skall jag redogöra närmare för systemets uppbyggnad.

Förskott och erbjudande om slutlig ersättning

Liksom i 1949 års lag uppställs i lagförslaget en tidsfrist inom vilken arbetsgivaren skall tillkännage för arbetstagaren att han utnyttjar sin rätt att med stöd av lagen inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en uppfinning. Tidsfristen har emellertid förlängts från fyra till sex månader, räknat från den dag då arbetsgivaren mottog underrättelse om tjänsteupp- finningens tillkomst. Att tidsfristen har förlängts beror på att en något längre betänketid för arbetsgivaren skapar gynnsammare förutsättningar att bedöma uppfinningens användningsområde och värde. Dessutom skapas större ut- rymme för undersökningar i patenterbarhetsfrågan. Till skillnad från vad som f. n. gäller skall meddelandet om arbetsgivarinträde ha skriftlig form. Muntliga meddelanden får alltså inte den rättsverkan att arbetsgivaren auto- matiskt inträder i arbetstagarens rätt till tjänsteuppfinningen. Det bör dock framhållas att arbetsgivaren och arbetstagaren kan komma överens om att ett muntligt meddelande skall ha sådan rättsverkan.

Som jag redan har antytt är det en grundläggande tanke bakom ersätt- ningssystemet att arbetstagaren inte skall behöva ta initiativet till att er-

sättningsfrågan blir löst. Enligt min mening bör i stället arbetsgivaren vara den av parterna som ligger närmast till att ta första steget när det gäller att bestämma ersättningen. Till följd härav föreslår jag att arbetsgivaren skall vara skyldig att lämna uppgift om den ersättning som han är villig att utge till arbetstagaren i kompensation för arbetsgivarinträdet. Uppgiften om erbjuden ersättning skall lämnas i det meddelande i vilket arbetsgivaren ger tillkänna att han inträder som arbetstagarens rättsinnehavare till tjäns- teuppfinningen.

Som redan har framgått kan det emellertid ofta vara svårt att ta slutgiltig ställning till ersättningen redan vid arbetsgivarinträdet, eftersom ersättning- ens storlek är beroende av en mängd osäkra faktorer. Det kan därför ligga i båda parternas intresse att skjuta på det slutliga ståndpunktstagandet i ersättningsfrågan till dess att det finns ett säkrare underlag för ersättningens bestämmande. Om arbetsgivaren inte anser sig vara i stånd att erbjuda slutlig ersättning redan i samband med arbetsgivarinträdet, bereds arbets- givaren i stället en möjlighet att erbjuda ett skäligt förskott på ersättningen. Härigenom vinner man den fördelen att arbetstagaren får åtminstone en del av ersättningen i nära anslutning till uppfinningens tillkomst, vilket måste antas stimulera uppfinnarverksamheten inom arbetslivet.

Nivån på ersättningsbeloppen Indexreglering

För att den åsyftade stimulanseffekten inte skall gå förlorad är det nöd- vändigt att den erbjudna ersättningen ligger på en rimlig nivå. Å andra sidan måste emellertid beaktas svårigheterna att på ett så tidigt stadium som det här är fråga om fastställa vad som skall anses vara skälig ersättning. Framhållas bör även att man vid denna tidpunkt kan ha anledning hysa tvivel om huruvida uppfinningen är patenterbar eller inte. Det finns skäl för- moda att arbetsgivarna kan komma att i stor utsträckning åberopa sådana svårigheter till stöd för att erbjuda ersättning som senare visar sig vara orimligt låg. Med hänsyn härtill är systemet uppbyggt så att erbjuden er- sättning inte får understiga visst belopp, vare sig arbetsgivaren väljer att erbjuda slutlig ersättning eller förskott på denna i samband med förvärvet. Minimiersättningen har knutits till basbeloppet enligt 1 kap. 65 lagen (1962:381) om allmän försäkring. En sådan reglering är fördelaktig inte endast av det skälet att den blir enkel att tillämpa utan även därför att minimier- sättningen automatiskt höjs i takt med förändringarna i penningvärdet.

Eftersom omfattningen av den rätt till tjänsteuppfinningen som arbets- givarinträdet avser kan vara mer eller mindre vidsträckt, har minimier- sättningens storlek gjorts beroende av hur omfattande arbetsgivarens rätts- förvärv är. Ju mer omfattande rätt till tjänsteuppfinningen som arbetsgivaren övertar med stöd av lagens bestämmelser, desto högre blir det gränsbelopp som inte får underskridas. För att enkelheten i systemet inte skall gå förlorad har jag i lagtexten begränsat antalet typfall av rättsförvärv och bestämt mi- nimiersättningen för envar av dessa grupper till kvotdelar av basbeloppet. Av praktiska skäl är det basbeloppet för månaden närmast före den då er- bjudandet görs, som är avgörande för minimibeloppets storlek. På grund av det anförda förordar jag att det i lagen tas in bestämmelser om att er-

18 Basbeloppet för novem- ber 1980 är 16 100 kr.

bjudande om slutlig ersättning i samband med arbetsgivarinträdet inte får understiga följande belopp:

1. Arbetsgivaren övertar endast En fjärdedel av basbeloppet för rätten att utöva uppfinningen i sin månaden närmast före den då erbju- egen verksamhet (enkel licens). dandet görs (f.n. 4025 kr).18

2. Arbetsgivaren övertar all rätt Ett halvt basbelopp (f. n.8050 kr). till uppfinningen i Sverige.

3. Arbetsgivaren övertar rätt till Ett basbelopp (f.n. 16100 kr). uppfinningen i annan omfattning än som har angetts under 1 och 2.

Om arbetsgivaren däremot väljer att erbjuda endast förskott i samband med arbetsgivarinträdet, därför att det exempelvis finns skäl till osäkerhet om uppfinningens patenterbarhet, får arbetsgivaren minska den erbjudna er- sättningen till belopp som motsvarar hälften av vad som minst skulle ha erbjudits som slutlig ersättning. Denna reduktionsregel gäller dock inte för det fallet att arbetsgivaren vill bevara uppfinningen som företagshemlighet. I sådana fall gäller särskilda regler. Till dessa återkommer jag senare.

Eftersom de föreskrivna gränsbeloppen är lägre vid erbjudande om förskott än vid erbjudande om slutlig ersättning kan på goda grunder antas att många arbetsgivare kommer att välja förskottsaltemativet i avvaktan på beslut i patenterbarhetsfrågan. Meddelas patent på uppfinningen, bortfaller emeller- tid det skäl som motiverar regeln om reducerad ersättning vid förskottser- bjudande. Till följd härav föreskrivs att arbetsgivaren utan föregående anfordran skall utge ett andra förskott när patent- och registreringsverket har bifallit en ansökan om patent på uppfinningen. Har europeiskt patent meddelats, inträder denna skyldighet vid en tidpunkt av handläggningen i det europeiska patentverket som motsvarar den då patent- och registre- ringsverket bifaller en svensk patentansökan (se 10 5). Jag vill här tillägga att skyldigheten att betala ett andra förskott inträder, trots att patentmyn- dighetens beslut ännu inte har vunnit laga kraft. Det andra förskottet, räknat i kvotdelar av basbeloppet, får inte understiga det belopp som arbetsgivaren var skyldig att minst erbjuda som ett första förskott i samband med ar- betsgivarinträdet. Bifalles patentansökningen, kommer således det samman- lagda förskottet att motsvara minst vad arbetsgivaren hade varit skyldig att erbjuda arbetstagaren om han redan vid arbetsgivarinträdet hade bestämt sig för att erbjuda slutlig ersättning.

I och med att patent har meddelats på uppfinningen, torde det i allmänhet föreligga bättre förutsättningar att bestämma den slutliga ersättningen. Ar- betsgivaren har därför ålagts att erbjuda arbetstagaren slutlig ersättning inom sex månader från det att förpliktelsen att betala det andra förskottet in- trädde. I vissa fall kan det givetvis finnas behov av ytterligare tid för utredning om uppfinningens värde. Det kan även tänkas att patenterbarhetsfrågan fortfarande inte är slutgiltigt löst vid denna tidpunkt, eftersom beslutet att bifalla patentansökningen har överklagats. Det bör understrykas att arbets- givaren inte kan åberopa sådana oklarheter till stöd för att vägra erbjuda slutlig ersättning inom den föreskrivna tidsfristen. Däremot är det inget som hindrar att arbetsgivaren med hänvisning till det oklara läget förklarar

att han inte är beredd att erbjuda någon ersättning utöver den som ar- betstagaren redan har fått i förskott. Uppstår i ett sådant fall tvist, får denna lösas i den ordning som föreskrivs beträffande ersättningstvister. Vid de förhandlingar som regelmässigt kommer att följa på en sådan tvist bör det ofta vara möjligt för parterna att träffa överenskommelse om att arbets- givaren skall ta ett nytt initiativ till ersättningens fastställande när det finns gynnsammare förutsättningar att bedöma ersättningsfrågan.

Minimiersättningssystemets tillämpning i fråga om vissa försvarsuppfinningar

En förutsättning för att arbetsgivaren skall vara skyldig att utge ett andra förskott och att därefter erbjuda arbetstagaren slutlig ersättning är att pa- tentansökningen har prövats och att uppfinningen därvid befunnits vara patenterbar. Enligt lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar gäller emel- lertid att handläggningen av en patentansökan, som avser en försvarsupp- finning, under vissa förhållanden skall avbrytas när ansökningen enligt 19 5 patentlagen har godkänts för utläggning. Detta är fallet om gransknings- nämnden för försvarsuppfinningar har förordnat att uppfinningen skall hem- lighållas till följd av sin betydelse för försvaret och om detta förordnande fortfarande gäller när uppfinningen godkänns för utläggning. I stället för att utlägga ansökningen, vilket skulle leda till ett offentliggörande av upp- finningen, skall patentverket enligt 125 försvarsuppfinningslagen förklara ansökningen vilande i avbidan på att granskningsnämndens förordnande om hemlighållande upphör att gälla. Det är givet att en sådan vilande- förklaring kan leda till att någon slutlig prövning av ärendet inte kommer till stånd förrän lång tid därefter eller att någon sådan över huvud taget inte kommer att företas. Härav följer även att skyldigheten för arbetsgivaren att erlägga ett andra förskott och att därefter erbjuda slutlig ersättning upp- skjuts på mycket obestämd tid eller inte alls inträder.

Med hänsyn härtill har jag övervägt särskilda ersättningsregler inom ramen för det obligatoriska minimiersättningssystemet, vilka tar sikte på det fallet att patentverket har vilandeförklarat en ansökan om patent på en försvars- uppfinning. Jag har emellertid avstått från en sådan reglering av det skälet att antalet patentansökningar, som vilandeförklaras till följd av 125 för- svarsuppfinningslagen, är så ringa att en särreglering inte skulle fylla något praktiskt behov. Enligt uppgifter från granskningsnämnden har nämnden under senare är ytterst sällan förordnat om hemlighållande av svenska för- svarsuppfinningar, dvs. försvarsuppfinningar som har tillkommit i Sverige eller tillhör här bosatt fysisk person eller tillhör svensk juridisk person. Under år 1977 meddelades sådant beslut i tre fall. Därefter har nämnden inte för- ordnat om hemlighållande i något enda fall. Vidare är f. n. endast två pa- tentansökningar vilandeförklarade med stöd av 125 försvarsuppfinnings- lagen. Det är alltså endast i mycket sällsynta undantagsfall som det ob- ligatoriska minimiersättningssystemet till följd av försvarsuppfinningslagen inte kommer att fungera fullt ut på sätt som är avsett. Arbetstagaren får i dessa undantagsfall, sedan han uppburit ett första förskott, själv ta initiativet till att få ersättningsfrågan löst och kan naturligtvis då stödja sig på reglerna

i 8 5 om skälig ersättning, såvida han inte föredrar att vänta med ersättning till dess att beslutet om hemlighållande har upphört att gälla och slutlig prövning av patentansökningen har ägt rum.

Det bör i detta sammanhang även framhållas att uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare kan begära att staten övertar en hemlig försvarsuppfinning och att beslutet att hemlighålla uppfinningen upphör att gälla om staten inte har övertagit uppfinningen inom en fyramånadersperiod (se 11 5 för- svarsuppfinningslagen).

Tvekan i patenterbarhetsfrågan

Eftersom arbetstagaren endast kan göra anspråk på särskild ersättning för uppfinningar som är patenterbara, inställer sig frågan huruvida arbets- givaren bör kunna åberopa tveksamhet i patenterbarhetsfrågan till stöd för att inte behöva erbjuda ersättning redan i samband med arbetsgivarinträdet. En undantagsbestämmelse, som befriar arbetsgivaren från att erbjuda mi- nimiersättning för de uppfinningar som det här är fråga om, skulle emellertid knappast gå att förena med ett ersättningssystem på vilket man ställer krav att det skall vara enkelt att tillämpa och verka stimulerande på uppfin- narverksamheten inom arbetslivet. Arbetsgivaren torde nämligen så gott som alltid kunna hävda att patenterbarheten är tveksam till dess att patent har meddelats och därmed på ett enkelt sätt kringgå minimiersättnings- systemet. Fullständig klarhet härom kan man nämligen i allmänhet få först sedan en patentansökan har prövats av patentmyndigheten och mestadels torde det vara omöjligt att med säkerhet förutse resultatet av denna prövning på det tidiga stadium då arbetsgivarinträdet aktualiseras. Med hänsyn härtill bör enligt min mening minimiersättningssystemet vara obligatoriskt även i de fall då det kan finnas anledning till tveksamhet om uppfinningens patenterbarhet.

En följd av att minimiersättningssystemet har gjorts obligatoriskt är att en arbetsgivare, som är intresserad av att förvärva rättigheter till en tjänsteuppfinning, får ta risken att uppfinningen sedermera visar sig inte vara patenterbar. Förklarar arbetsgivaren inom sexmånadersfristen att han helt eller delvis inträder såsom uppfinnarens rättsinnehavare, blir han även skyldig att erbjuda åtminstone föreskrivet minimiförskott, som senare kan visa sig vara erlagt i onödan, eftersom uppfinningen inte kan patenteras. Det bör emellertid framhållas att regelsystemet är utformat på ett sådant sätt att arbetsgivaren i allmänhet kan företa åtminstone vissa undersökningar i patenterbarhetsfrågan, innan tidsfristen för arbetsgivarinträdet löper ut.

Tvivel om patenterbarheten kan även leda till att arbetsgivaren väljer att avstå från förvärv av uppfinnarrätten i den ordning som föreskrivs i lagen och att han i stället förklarar att han tänker utnyttja uppfinningen i sin verksamhet såsom ett vanligt arbetsresultat av en anställd. Eftersom lagen över huvud taget inte blir tillämplig i ett sådant fall, kan arbetstagaren inte påräkna ersättning enligt det nu redovisade regelsystemet. Å andra sidan går arbetsgivaren genom ett sådant handlingssätt miste om möjligheten att erhålla patentskydd på uppfinningen. Arbetsgivaren kan inte heller hindra arbetstagaren från att söka patent på uppfinningen, och patentet blir ar—

betstagarens egendom. Har arbetsgivaren utnyttjat uppfinningen, kan pa- tenthavaren väcka talan mot arbetsgivaren för patentintrång, vilket kan leda till bl. a. att denne blir skyldig att utge skadestånd.19 Rättsskyddet för arbetstagaren ligger med andra ord i dessa fall i att arbetstagaren har rätt att söka patent och om patent meddelas — utnyttja de skyddsregler som patentlagen innehåller för uppfinnare i allmänhet. Arbetsgivaren har alltså med sin inställning åstadkommit att vad som egentligen är en tjänsteupp- finning blir en fri uppfinning.

Företagshemlighet

Jag har redan antytt att särskilda regler bör gälla för det fallet att ar- betsgivaren vill hålla en tjänsteuppfinning hemlig. Eftersom en sådan upp- finning inte blir föremål för prövning av patentmyndigheten, går arbets- tagaren miste om det viktigaste bevismedlet när det gäller att visa sin rätt till ersättning.20 På grund härav har jag ansett det nödvändigt att skapa särskilda regler som tillgodoser arbetstagarens intresse av att hans ersätt- ningsrätt inte blir eftersatt. Reglerna har utformats mot bakgrund av att arbetsgivaren rimligen bör vara den av parterna som ligger närmast till att bära risken av att en uppfinning, som skall bevaras som företagshemlighet, inte är patenterbar. Det bör dessutom framhållas att utnyttjandet av en företagshemlighet innebär en monopolställning som ofta har ett lika be- tydande värde för arbetsgivaren som ett patentskydd. Med hänsyn till det anförda har jag funnit lämpligt att föreslå en regel med innebörd att ar- betsgivarens underrättelse om att han vill bevara en tjänsteuppfinning som företagshemlighet får den verkan i ersättningshänseende att uppfinningen anses patenterbar i Sverige.

En sådan reglering får som följd att arbetsgivaren blir skyldig att erbjuda arbetstagaren ersättning i samband med arbetsgivarinträdet antingen i form av förskott eller i form av slutlig ersättning. Arbetsgivaren kan alltså inte vägra att erbjuda ersättning under åberopande av att uppfinningen enligt hans uppfattning inte är patenterbar. Det bör emellertid understrykas att detta gäller enbart i det fallet att arbetsgivaren väljer att förvärva rätten till uppfinningen genom arbetsgivarinträde på sätt som föreskrivs i lagen (se 5 5). Har arbetsgivaren avstått från sådant förvärv och i stället förklarat att han anser att uppfinningen inte är patenterbar och att han tillgodogör sig uppfinningen som ett vanligt arbetsresultat, blir såsom jag nyss har fram- hållit lagens bestämmelser över huvud taget inte tillämpliga. Något arbets- givarinträde har ju inte skett. Arbetsgivarens förklaring att han vill bevara uppfinningen som en fö- retagshemlighet får alltså i praktiken samma rättsverkan när det gäller ar- betstagarens ersättningsrätt som om arbetsgivaren medger att uppfinningen är patenterbar. Till följd härav bortfaller även skälet för den tidigare nämnda reduktionsregeln vid förskottserbjudande. Det förskottsbelopp, som arbets- givaren måste erbjuda arbetstagaren i samband med arbetsgivarinträdet, bör alltså inte vara lägre än vad arbetstagaren minst skulle ha erhållit om patent hade sökts och meddelats på uppfinningen. På grund härav och då arbets- givaren av naturliga skäl måste inträda helt som arbetstagarens rättsinne-

19 Se 57—60 55 patentlagen (1967:837).

20 Se avsnitt 5.2.3.

havare till en uppfinning, som han vill hålla hemlig, föreslår jag en regel om att erbjudet förskott inte får understiga ett basbelopp. Den omstän- digheten att förevarande uppfinningar inte kommer att underkastas paten- terbarhetsprövning nödvändiggör även en särskild föreskrift om tidpunkten när arbetsgivaren senast skall ta initiativet till att ersättningsfrågan blir slut- giltigt löst. Detta skall enligt förslaget ha skett inom ett år efter det att arbetsgivarinträdet har ägt rum.

Arbetstagarens skyldighet att svara på erbjudande om ersättning Efter det att arbetsgivaren har redovisat sin ståndpunkt i ersättningsfrågan, bör arbetstagaren ha en viss betänketid för att ta ställning till huruvida han skall anta eller förkasta arbetsgivarens erbjudande om förskott eller slutlig ersättning. En tidrymd av fyra månader från det att han mottog un- derrättelse om erbjudandet har jag ansett utgöra tillräckligt rådrum för arbetstagaren. Parterna kan givetvis komma överens om att förlänga betän- ketiden. Under betänketiden är ersättningserbjudandet bindande för arbets- givaren. Förklarar arbetstagaren att han godtar erbjudandet, får givetvis detta till följd att avtal har träffats i enlighet med de villkor som arbetsgivaren har erbjudit.

Om arbetstagaren inte anser sig kunna godta den erbjudna ersättningen, bör det kravet kunna ställas på honom att han ger detta till känna för arbetsgivaren. Underlåter arbetstagaren att framställa invändning mot er- sättningserbjudandet inom fyramånadersfristen, bör det i allmänhet betyda att han anser sig kunna acceptera den erbjudna ersättningen. På grund härav föreslår jag en bestämmelse om att arbetstagarens passivitet i det nämnda avseendet får den rättsverkan att arbetstagaren anses ha godtagit ersättningserbjudandet.

För att undvika onödig tidsutdräkt med utbetalningen av ersättningen har arbetsgivaren ålagts att utan anfordran betala erbjuden ersättning i form av engångsbelopp omedelbart efter det att avtal om ersättningen har träffats eller till följd av den nyss nämnda passivitetsregeln anses ha kommit till stånd. Inom avtalsrätten gäller att anbud om slutande av avtal inte längre är bindande för anbudsgivaren om anbudstagaren avslår anbudet. Detsam- ma gäller i princip om anbudstagaren inte antar budet oförändrat. Det ligger emellertid i minimiersättningssystemets natur att arbetstagaren inte skall förlora rätten till erbjuden ersättning till den del den ryms inom arbets- givarens motbud. På grund härav har jag ansett det vara rimligt att ålägga arbetsgivaren skyldighet att betala ostridig del av ersättningsbeloppet, om arbetstagaren har framställt invändning mot erbjudandet inom den före- skrivna fyramånadersfristen. Betalningsskyldigheten inträder omedelbart efter det att arbetstagaren har framställt invändning mot ersättningserbju- dandet. Jag vill även nämna att förslaget på denna punkt stämmer överens med vad som enligt allmänna arbetsrättsliga grundsatser anses gälla vid tvist om arbetslön. Är en lönefordran delvis ostridig, måste arbetsgivaren också betala ostridig del av lönekravet på förfallodagen.

Minimiersättningssystemets återverkningar

Det nu föreslagna ersättningssystemet innebär att ersättning obligatoriskt kommer att utgå med relativt höga belopp i nära anslutning till uppfinningens tillkomst. Det skapar dessutom en press på arbetsgivaren att utreda om det är ekonomiskt försvarbart att ta en tjänsteuppfinning i anspråk och att endast förvärva rätt till uppfinningar som bedöms vara av värde för hans verksamhet. Det finns vidare skäl förmoda att de föreskrivna mi- nimibeloppen kan tjäna till viss ledning för parterna vid uppgörelser om förvärv av rätt till andra arbetstagaruppfinningar än tjänsteuppfinningar. Arbetstagaren kan nämligen med rätt stor tyngd peka på att han hade haft rätt till viss minimiersättning, om omständigheterna hade varit sådana att arbetsgivaren tvångsvis hade kunnat överta rätt till uppfinningen.

Jag vill emellertid kraftigt understryka att det inte är meningen att de föreskrivna minimibeloppen skall betraktas som ett slags normalersättning. Ersättningen skall alltså fastställas efter en skälighetsbedömning med be- aktande av samtliga omständigheter. Detta innebär att arbetsgivaren inte bör ta det schabloniserade minimiersättningssystemet till intäkt för att vägra arbetstagaren ytterligare ersättning i sådana fall, där det är skäligt att sådan utgår. Ersättningssystemet kompletterar emellertid skälighetsregeln på det sättet att det garanterar arbetstagaren minimiersättning trots att en skälig- hetsbedömning skulle ha lett till att ingen ersättning eller endast en mycket låg ersättning borde utgå. Jag tänker då närmast på sådana fall där det föreligger ett mycket nära samband mellan uppfinningens tillkomst och uppfinnarens anställning, t. ex. då uppfinningen utgör resultatet av en direkt arbetsuppgift och arbetstagarens löneförmåner har bestämts med hänsyn till att det förväntas av honom att han skall göra uppfinningar i sin tjänst. Som jag redan har framhållit går det emellertid knappast att förena en undan- tagsbestämmelse som befriar arbetsgivaren från att erbjuda och utge er- sättning för dessa uppfinningar med ett effektivt och enkelt ersättnings- system. I sammanhanget vill jag dock erinra om att arbetsmarknadspartema kan träffa kollektivavtal om att innehavare av vissa befattningar skall ställas utanför minimiersättningssystemet.

Förhandlingar och tolkningsföreträde

Som jag tidigare har framhållit bygger lagförslaget i likhet med övrig mo- dern arbetsrättslagstiftning på tanken att ersättningstvister i största möjliga utsträckning bör lösas genom förhandlingar. Har arbetstagaren i rätt tid framställt krav på högre ersättning eller annan ersättningsform än den ar- betsgivaren har erbjudit för en tjänsteuppfinning, är det också naturligt att parterna försöker nå fram till en lösning av tvisten förhandlingsvägen. Det- samma gäller givetvis när arbetsgivaren har träffat avtal med arbetstagaren om förvärv av uppfinnarrätt och när ersättningsfrågan har skjutits på fram- tiden.

Genom lagen (l976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) har skapats ett regelsystem som syftar till att stärka arbetstagarens ställning bl. a. vid förhandling och vid rättegång i tvister om lön eller annan ersättning. Med den avfattning som medbestämmandelagens regler om tolkningsfö-

" Påkallande av Skiljeför- farande får i detta avseen- de samma verkan som väckande av talan vid domstol. Se AD 1977 nr 105.

reträde i lönetvister har fått torde man böra utgå från att dessa regler gäller även i tvister om ersättning för arbetstagaruppfinningar. Ersättningskravet anknyter ju till det förhållandet att en anställning föreligger och inte sällan gäller kollektivavtalsregler för beräkningen av ersättningen (se även lagrådets uttalande i prop. 1975/76:105 Bil. 1 5.496).

Bestämmelserna, som är intagna i 35—37 && MBL, innebär i korthet föl- jande. Arbetsgivaren är enligt 35 & skyldig att ta initiativet till förhandling med en kollektivavtalsbunden arbetstagarorganisation och i sista hand till rättegång, om tvist uppstår mellan arbetsgivaren och organisationen rörande lön eller annan ersättning till den som är medlem i organisationen. Be- stämmelserna tar således sikte på det fallet att arbetstagaren med stöd av sin fackliga organisation har en annan uppfattning i ersättningsfrågan än den arbetsgivaren företräder. Rättstvisten kan avse tillämpningen av be- stämmelser i kollektivavtal eller enskilt anställningsavtal. Bestämmelser- na gäller emellertid även i det fallet att arbetstagarens anspråk har sin grund i lagregler. Skyldigheten för arbetsgivaren att påkalla förhandling med arbetstagarens fackliga organisation inträder omedelbart efter konstate- randet att ersättningsfrågan är tvistig. Arbetstagarsidans förhandlingsrätt ut- övas enligt 36 å av den lokala arbetstagarorganisationen, om en sådan finns. I annat fall tillkommer förhandlingsrätten den arbetstagarorganisation som har träffat kollektivavtalet med arbetsgivaren. Kan tvisten inte lösas vid förhandlingen, skall arbetsgivaren enligt 35 och 37 åå väcka talan vid domstol inom tio dagar efter det att förhandlingen har avslutats.21 Om enligt föreskrift i kollektivavtal förhandling skall äga rum både på lokal och på central nivå, är arbetsgivaren enligt 375 skyldig att begära förhandling även med den centrala arbetstagarorganisationen innan han väcker talan vid domstolen. En tiodagarsfrist gäller även för påkallande av central förhandling. Underlåter arbetsgivaren att begära förhandling eller hänskjuta tvisten till rättegång inom föreskriven tid, blir han enligt 35 & skyldig att utge lön eller annan omtvistad ersättning med det belopp som arbetstagarsidan har krävt, såvida kravet inte är oskäligt. När det gäller tvist om ersättning för en arbetstagaruppfinning, har jag dock funnit anledning att föreslå vissa undantagsbestämmelser i förhållande till de nu nämnda reglerna om arbetstagarsidans tolkningsföreträde vid er- sättningstvister. Lagförslaget innehåller bestämmelser, som i tre avseenden avviker från dessa regler.

För det första föreslås att reglerna om tolkningsföreträde inte skall gälla vid tvist om erbjudet förskott för en tjänsteuppfinning. Anledningen till att jag har intagit denna ståndpunkt är att förskottserbjudandet aktualiseras vid en tidpunkt, då man i allmänhet saknar material för att bestämma skälig ersättning. En ordning, som leder till att arbetsgivaren vid tvist om förskott måste ta initiativet till förhandling och ytterst till rättegång, skulle således enligt min mening inte tjäna något förnuftigt ändamål. Jag vill emellertid understryka att undantagsbestämmelsen avser endast MBL:s regler om tolk- ningsföreträde. Den förhandlingsrätt, som i övrigt tillkommer parterna på arbetsmarknaden enligt MBL, berörs inte av bestämmelsen. Arbetstagarens fackliga organisation har alltså enligt 105 MBL rätt till förhandling med arbetsgivaren även i förskottstvister men med den skillnaden att organi- sationen måste göra framställning härom. Skulle en sådan förhandling inte

leda till någon uppgörelse, är organisationen givetvis också oförhindrad att väcka talan vid domstol.

35 & MBL innebär att arbetsgivaren i sista hand måste väcka talan vid domstol (i förekommande fall skiljenämnd), om han vill undvika att ar- betstagarsidans mening i ersättningstvisten blir gällande mot honom. Även på denna punkt har jag funnit skäl att föreslå en viss ändring i förhållande till vad som gäller enligt MBL. Enligt min mening bör arbetsgivaren kunna bryta tolkningsföreträdet även på det sättet att han begär utlåtande från statens nämnd för arbetstagares uppfinningar (SNAU). På grund härav föreslås en föreskrift om att arbetsgivaren inte är skyldig att till följd av 35 & MBL utge ersättning för en arbetstagaruppfinning, om han i stället för att väcka talan vid domstol begär utlåtande från nämnden inom tio dagar efter det att förhandling rörande ersättningen har avslutats. Arbets- givaren kan alltså välja mellan att väcka talan vid domstol och att begära utlåtande från SNAU, när förhandlingarna inte har lett till någon uppgörelse. Det huvudsakliga skälet för att arbetsgivaren föreslås få valfrihet i detta avseende är att parterna i första hand bör utnyttja den särskilda sakkunskap som till följd av dess sammansättning finns i SNAU, innan talan väcks i domstol. Syftet med regeln är alltså att styra tvister om ersättning till SNAU för att i möjligaste mån förebygga att tvister hänskjuts till domstol.

] lagförslaget har föreskrivits ytterligare ett undantag från MBL:s regler om tolkningsföreträde. Undantaget avser det fallet att ersättningsfrågan är tvistig till följd av att parterna har olika uppfattningar om huruvida upp- finningen är patenterbar i Sverige. Enligt min mening bör sådana tvister helt och håller falla utanför tillämpningsområdet för tolkningsföreträdes- reglerna. Det huvudsakliga skälet för undantagsbestämmelsen är att dom- stolarna och SNAU i allmänhet saknar möjlighet att utan anlitande av särskild patentteknisk sakkunskap avgöra huruvida en uppfinning verkligen är pa- tenterbar. Detta gäller givetvis även de fackliga organisationerna. Arbets- tagarens intresse av en lösning av dessa tvistefrågor tillvaratas i stället genom regler om skyldighet för arbetsgivaren att under vissa förutsättningar söka patent på en uppfinning. Till denna fråga återkommer jag i nästa avsnitt.

De nämnda bestämmelserna om arbetstagarsidans tolkningsföreträde vid ersättningstvister är som nyss har anförts tillämpliga endast om arbetsgivaren och arbetstagarens fackliga organisation är bundna av samma kollektivavtal, oavsett vilken fråga som regleras i avtalet. Reglerna om tolkningsföreträde skall enligt 5 5 andra stycket MBL tillämpas även när kollektivavtal tillfälligt inte gäller. Om arbetsgivaren över huvud taget inte är bunden av kollek- tivavtal, berörs däremot inte en ersättningstvist av bestämmelserna. Det- samma gäller i fråga om en tvist mellan en avtalsbunden arbetsgivare och en arbetstagare som inte är medlem av en avtalsbunden organisation. I dessa fall får alltså den enskilde arbetstagaren själv ta initiativet till att få ersättningsfrågan löst.

Som skäl för att tillämpningsområdet för nämnda bestämmelser i MBL har begränsats till fall då arbetsgivaren och arbetstagarens fackliga organi- sation står i kollektivavtalsförhållande har i förarbetena särskilt framhållits att tvister om lön och annan ersättning till arbetstagare huvudsakligen avser tolkning och tillämpning av kollektivavtal och att det därför bör förbehållas kollektivavtalsparterna att förfoga över avtalstolkningen. Detta skäl gör sig

emellertid inte gällande med samma styrka vid tvister om uppfinnarer- sättning, eftersom arbetsgivarens skyldighet att utge ersättning har sin grund i en tvingande lagbestämmelse. Det skulle därför kunna övervägas att ge även andra arbetstagare än medlemmar i kollektivavtalsbärande arbetsta— garorganisation en sådan förmånlig rättsställning som 355 MBL medför, när arbetsgivaren och den fackliga organisationen är bundna av kollektiv- avtal.

Mot en sådan lösning talar emellertid flera omständigheter. En förhand- lingsordning som innebär att arbetsgivaren åläggs att ta inititativet till för- handling och ytterst till rättegång för att undvika att arbetstagarsidan får tolkningsföreträde har som sitt främsta syfte att främja uppgörelser och praktiska lösningar som parterna själva utformar vid förhandlingar. Det är mot bakgrund härav nödvändigt att den förhandlingsberättigade organisa- tionen har en sådan handlingsberedskap och fast struktur som är nödvändig för att förhandlingarna skall kunna bedrivas på ett meningsfullt och an- svarskännande sätt. Dessa synpunkter, som inom övriga områden av den moderna arbetsrätten har varit vägledande då man har valt att tillerkänna endast kollektivavtalsbärande organisation rätten till tolkningsföreträde vid tvister, gör sig gällande även beträffande tvister om uppfinnarersättning.

Ett regelsystem som innebär trätt till tolkningsföreträde för icke-kollek- tivavtalsbundna arbetstagarorganisationer och oorganiserade arbetstagare skulle enligt min mening inte heller fylla något större praktiskt behov. På de arbetsplatser, där sådan verksamhet bedrivs som kan förväntas resultera i uppfinningar, är nämligen arbetsgivarna i allmänhet bundna av kollek- tivavtal med de anställdas fackliga organisationer. På grund härav och då arbetstagarna numera i allmänhet är medlemmar i kollektivavtalsbundna organisationer skulle tillämpningsområdet för ett sådant regelsystem bli ytterst litet.

På grund av det nu anförda anser jag att det inte finns tillräckligt bärande skäl för att ge även andra arbetstagare än medlemmar i kollektivavtalsbundna organisationer en sådan förmånlig rättsställning som tolkningsföreträdet in- nebär. För dessa arbetstagare bör sålunda alltjämt gälla den ordningen att de själva får ta initiativet till förhandlingar med arbetsgivaren och ytterst till rättegång, om de inte anser sig kunna godta den ersättning som ar- betsgivaren har erbjudit.

Jag har redan framhållit att reglerna om tolkningsföreträde har som sitt främsta syfte att parterna skall nå fram till en lösning av tvisten vid för- handlingar. Bryter arbetsgivaren tolkningsföreträdet genom att påkalla för- handling, blir parterna också skyldiga att infinna sig vid förhandlingssam- manträde, såvida de inte kommer överens om annan förhandlingsform. Bestämmelser om vad som innefattas i parts förhandlingsskyldighet finns i 15 & MBL. Enligt denna paragraf skall part lägga fram ett motiverat förslag till lösning av tvistefrågan. Parterna är således skyldiga att redogöra för skälen till sina ståndpunkter i tvisten och därmed torde de även vara för- pliktade att informera om de omständigheter som styrker deras uppgifter. I 18 & MBL finns dessutom en regel om skyldighet att på begäran av mot- parten förete skriftligt material som har aktualiserats under förhandlingen, s.k. editionsplikt. Jag vill understryka att det på arbetstagarsidan är den fackliga organisationen och inte den enskilde arbetstagaren som har rätten

till denna information.

Skälet för de senast nämnda reglerna är givetvis att arbetsgivaren och den fackliga organisationen skall ha tillgång till samma utredningsmaterial vid förhandlingarna. Detta skäl skulle i och för sig också kunna anföras till stöd för liknande bestämmelser vid förhandling om ersättning mellan den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren. Jag har emellertid avstått från att föreslå sådana regler och det av följande skäl.

Som redan har framgått är informationsskyldigheten ett utflöde av för- handlingsskyldigheten. Saken kan även uttryckas på det sättet att förhand- lingsrätten får sitt innehåll genom att motparten är skyldig att informera om skälen för sitt ställningstagande. Det är emellertid ett genomgående drag i arbetsrättslagstiftningen att förhandlingsrätten på arbetstagarsidan och därmed även rätten till information har förbehållits de fackliga organisa- tionerna även i det fallet att tvisten rör enbart den enskilde arbetstagarens rätt. Arbetsgivaren har således inte någon lagstadgad skyldighet att förhandla med den enskilde arbetstagaren. Enligt min mening bör det inte komma i fråga att på ett så begränsat område av arbetslagstiftningen som det aktuella bryta mot principen att förhandlings- och informationsrätten tillkommer enbart arbetstagarnas fackliga organisationer.

Eftersom arbetstagarna numera i mycket stor utsträckning är medlemmar i arbetstagarorganisationer, torde det i praktiken inte heller finnas något påtagligt behov av regler om förhandlings- och informationsskyldighet för arbetsgivaren gentemot den enskilde arbetstagaren. Jag vill i detta sam- manhang framhålla att även de arbetstagarorganisationer, som inte är bundna av kollektivavtal, har rätt till förhandlingar med arbetsgivaren i frågor som rör organisationens medlemmar.

Jämkning av fastställd ersättning

Som nämnts i avsnitt 2.1 övervägdes vid tillkomsten av 1949 års lag en regel, som medgav jämkning av redan fastställd ersättning vid väsentligt ändrade förhållanden. Någon sådan regel togs emellertid inte in i lagen. Spörsmålet togs på nytt upp i det Edlingska betänkandet. Lagförslaget in- nehöll en bestämmelse om att inte blott avtal utan även dom avseende uppfinnarersättning skulle kunna jämkas vid väsentligt ändrade förhållan- den.

Saken har emellertid sedan dess delvis kommit i ett annat läge genom tillkomsten av den s. k. generalklausulen i 36 & avtalslagen (19151218; ändrad 19761185). Enligt denna bestämmelse, som är tillämplig inom hela förmö- genhetsrätten, får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende bl. a. om villkoret framstår som oskäligt på grund av efteråt inträffade förhållanden. Om ett oskäligt villkor har sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att avtalet i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

I propositionen med förslag till generalklausul berörde föredragande stats-

" Prop. 1975/76:81s. 128. 23 AD 1975 nr 58 och 83.

rådet särskilt möjligheten att jämka avtal om ersättning för arbetstagares uppfinningar och anförde härvid följande:22

För min del anser jag det önskvärt att det införs en möjlighet till jämkning e. d. på grund av ändrade förhållanden även när det gäller avtal om ersättning för ar- betstagares uppfinningar. Just den omständigheten att sådana avtal ofta avser en lång tidsperiod talar starkt för att det bör finnas en möjlighet till jämkning på grund av ändrade förhållanden. I vissa fall kan det också förflyta avsevärd tid innan det visar sig att ett avtal har inneburit en lösning av ersättningsfrågan som är oskälig för ena parten.

När det gäller bedömningen av i vilka fall jämkning av ett avtal om ersättning för arbetstagares uppfinning bör kunna komma i fråga på grund av ändrade för— hållanden anser jag att i princip samma grunder bör tillämpas som när det gäller jämkning på grund av ändrade förhållanden i andra fall. Jag vill emellertid beträffande dessa avtal ansluta mig till den under remissbehandlingen framförda uppfattningen att det som regel föreligger större anledning till jämkning när ersättning har bestämts till ett engångsbelopp än när ersättning utgår i form av royalty på försäljningen av den produkt som uppfinningen avser.

För eget vidkommande har jag funnit att de skäl som sålunda har anförts till stöd för jämkning av tidigare träffade ersättningsavtal gör sig gällande även i det fallet att ersättningen har fastställts genom dom. På grund härav föreslår jag en bestämmelse om att rätten kan ändra vad som genom dom har bestämts om ersättning för en arbetstagaruppfinning såvida ersätt- ningen framstår som oskälig med hänsyn till förhållanden som har inträffat efter domen. Genom oskälighetsrekvisitet framhävs att jämkning inte kan komma i fråga vid varje ändring av de omständigheter som har varit av- görande för domstolens prövning av ersättningsfrågan. Förändringen skall alltså vara betydelsefull och dessutom varaktig för att jämkning skall kunna ske.

Återbetalning

För att arbetstagaren inte skall riskera att få betala tillbaka ersättning som han redan har erhållit och kanske redan har hunnit förbruka, har jag funnit lämpligt att föreslå en tvingande regel om att arbetstagaren inte kan åläggas att betala tillbaka ersättning som han i god tro har erhållit för en uppfinning. Skälet för bestämmelsen är sålunda av social karaktär. En liknande regel anses enligt allmänna rättsgrundsatser gälla beträffande felaktigt utbetald lön.23

Förevarande bestämmelse torde få sin främsta betydelse i det fallet att ar- betstagaren har mottagit ersättning för en uppfinning, som sedermera visar sig inte ha varit patenterbar. Förbudet mot återkrav gäller inte blott ersättning som arbetstagaren till följd av lagens regler har mottagit för en tjänsteupp— finning. Även vederlag som arbetstagaren har fått på grund av avtal med arbetsgivaren för en arbetstagaruppfinning som inte tillhör gruppen tjäns— teuppfinningar omfattas av förbudet. Vidare är regeln tillämplig när dom eller avtal avseende ersättning för en arbetstagaruppfinning jämkas till för- män för arbetsgivaren. Förbudet mot återkrav gäller emellertid endast er- sättning som arbetstagaren har mottagit i god tro. Vad som innefattas i godtroskravet utvecklas närmare i specialmotiveringen till 17 å.

Skattemässiga aspekter

Även om det inte ingår i mitt uppdrag att föreslå några ändringar i lag- stiftningen om skatter och socialförsäkringsavgifter, vill jag fästa uppmärk- samheten på de problem som denna förorsakar när det gäller den för vår välståndsutveckling så viktiga uppfinnarverksamheten bland anställda.

I direktiven för utredningen framhålls bl. a. att utredningen bör göras med den övergripande synpunkten för ögonen att uppfinnarverksamheten inom arbetslivet skall stimuleras. Enligt min mening står det utom allt tvivel att den viktigaste stimulansen för uppfinnarverksamhet utgörs av möjligheten för uppfinnaren att få en förbättring av sina ekonomiska för- hållanden. Det är bl. a. mot bakgrund härav som jag har föreslagit bestäm- melser som syftar till att förbättra arbetstagarnas ställning i fråga om er- sättningen.

Det är emellertid uppenbart att det innebär mycket stora svårigheter att med det nuvarande skatte- och avgiftssystemet få till stånd den önskvärda stimulansen genom enbart generösa regler om ersättning. Detta gäller i syn- nerhet beträffande de viktigare uppfinningarna, för vilka arbetstagarna enligt min mening bör erhålla generös ersättning. Eftersom de anställda uppfin- narnas ordinarie arbetsinkomster ofta är höga, blir marginalskatteproblemet särskilt påtagligt när det gäller sådana extrainkomster som uppfinnarersätt- ning. Det är sålunda vanligt att marginalskatten uppgår till 80—85 procent av uppfinnarersättningens storlek. Än mer påtagliga blir konsekvenserna för anställda uppfinnare som uppbär uppfinnarersättning i form av royalty från arbetsgivaren, eftersom dessa påförs egenavgifter till den allmänna för- säkringen m.m.

Enligt 28é 1 mom. tredje stycket kommunalskattelagen (1928z370) är royalty för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt att anse såsom intäkt av rörelse vid inkomstbeskattningen, såvitt den inte är av beskaffenhet att böra hänföras till intäkt av jordbruksfastighet eller av annan fastighet. I tidigare praxis har royalty också beskattats som inkomst av rörelse oavsett om den som uppbär royaltyn bedriver någon rörelse eller inte. I ett re- geringsrättsavgörande från 1977 (RÅ 1977 ref 27) avseende inkomsttaxering har emellertid regeringsrätten bedömt inkomst av författarskap, som utgått i form av royalty, såsom inkomst av tjänst. Royaltymottagaren ansågs näm- ligen inte ha bedrivit författarverksamhet som var yrkesmässig.

Synpunkten att förvärvsverksamheten skall vara yrkesmässigt bedriven för att en royaltyinkomst skall hänföras till rörelsebegreppet har emellertid inte slagit igenom när det gäller fastställandet av egenavgifter till den all- männa försäkringen och vissa andra sociala ändamål. Sådana avgifter skall erläggas av den som har haft inkomster av annat förvärvsarbete än an- ställning, t. ex. inkomst av rörelse som bedrivs här i riket. Enligt försäk- ringsdomstolens (numera försäkringsöverdomstolen) praxis är royaltyintäk- ter att anse som inkomst av rörelse även om intäkten avser verksamhet som inte bedrivs yrkesmässigt.24

Regeringsrättens och försäkringsdomstolens praxis är alltså inte enhetlig, vilket kan medföra att royaltyinkomsten betraktas som inkomst av tjänst vid inkomsttaxeringen och inkomst av annat förvärvsarbete i avgiftshän- seende. Följden härav blir att den arbetstagare som har mottagit royalty-

" Se bl. a. dom den 12 oktober 1978, dnr 2476/77 (författararvode) och dom den 10 september 1974, dnr 511/73 och 576/74 (royalty till anställd uppfinnare).

25 Ang. direktiven för kommittén, se 1980 års kommittéberättelse del 11 s. 270.

ersättning för en arbetstagaruppfinning påförs egenavgifter men att han inte får den lättnad vid inkomsttaxeringen som de för ett par år sedan införda reglerna om schablonavdrag för egenavgifter vid inkomsttaxeringen var av- sedda att åstadkomma. Den sammanlagda marginella skatte- och avgifts- belastningen blir därigenom orimligt hög för det år då ersättningen betalas ut.

De förhållanden som nu har nämnts har fått följder som från allmän synpunkt måste uppfattas som mindre önskvärda. Den enskilde uppfinnaren upplever marginalskatteeffekterna som mycket besvärande och ibland rent av stötande. Det har även hänt att arbetstagare har avstått från den ersättning som de enligt de tvingande bestämmelserna i 1949 års lag är berättigade till. Nyligen har således en f. d. statsanställd, som under ett år råkade ut för en marginell skatte- och avgiftsbelastning på cirka 108 procent av den uppburna royaltyn, förklarat att han avstår från sin rätt till royalty i fortsätt- ningen. Att skatte- och avgiftsbelastningen i detta fall blev så stor berodde på det nyss nämnda förhållandet att praxis i fråga om till vilket inkomstslag royalty skall hänföras inte är enhetlig. Statsverkens Ingenjörsförbund har i tidskriften Statsverksingenjören (nr 4 1978) också utfärdat en varning för sina medlemmar att ingå avtal om uppfinnarersättning i form av royalty.

I en skrivelse till chefen för justitiedepartementet, daterad den 10 maj 1979, har jag med instämmande av samtliga sakkunniga och experter i ut- redningen påtalat behovet av en översyn av skatte- och avgiftsbestämmel- serna beträffande ersättning för arbetstagaruppfinningar. Chefen för bud- getdepartementet har sedermera tillkallat en kommitté, den s.k. kultur- skattekommittén (B 1979zl4), med uppdrag att se över bl. a. uppfinnares skatter och avgifter.25 Den nämnda skrivelsen har överlämnats till kul- turskattekommittén.

5.2.3. Skyldighet för arbetsgivaren att söka patent för Sverige

I 1949 års lag saknas bestämmelser om skyldighet för arbetsgivaren att söka patent på en uppfinning som han har förvärvat rätten till. Sådana regler finns inte heller i det kollektivavtal som jag tidigare har redogjort för. Där- emot finns det bestämmelser om sådan skyldighet i den tyska lagen. För dessa har jag redogjort i avsnitt 3.4.

Vid den tidpunkt då arbetsgivarinträdet till en tjänsteuppfinning aktua- liseras finns det ofta anledning till osäkerhet om huruvida den anmälda uppfinningen är patenterbar enligt svensk rätt. Fullständig klarhet i detta avseende kan nämligen i allmänhet vinnas först sedan en ansökan om patent på uppfinningen har prövats av patent- och registreringsverket. Eftersom frågan om huruvida uppfinningen är patenterbar i Sverige har betydelse för arbetstagarens ersättningsrätt, har arbetstagaren givetvis ett starkt intresse av att få frågan utredd när arbetsgivaren har utnyttjat möjligheten att genom arbetsgivarinträde överta rätt till uppfinningen. Förvärvar arbetsgivaren all rätt till uppfinningen i Sverige, avskärs arbetstagaren emellertid från möj— ligheten att få patentfrågan prövad av patent- och registreringsverket. Ar- betstagaren går alltså i ett sådant fall miste om det viktigaste bevismedlet när det gäller att styrka rätten till ersättning. Med hänsyn till det nu anförda

anser jag det vara rimligt att arbetsgivaren vidtar åtgärder för att i största möjliga utsträckning bringa klarhet i patenterbarhetsfrågan, om arbetstagaren till följd av arbetsgivarinträdet är förhindrad att själv få frågan prövad av patent- och registreringsverket. De lämpligaste åtgärderna i detta avseende är givetvis att arbetsgivaren, som i allmänhet har de ekonomiska resurserna härför, söker patent på uppfinningen och i övrigt fullföljer patentansökningen på ett lojalt sätt.

Jag vill i detta sammanhang också understryka att det även från andra synpunkter är angeläget att uppfinningar i största möjliga utsträckning blir föremål för patentansökningar. Offentliggörandet av dessa ger nämligen spridning åt tekniska framsteg som i sin tur kan ge upphov till fortsatt forskning och utveckling. Det bör även framhållas att den omständigheten att patent har meddelats på uppfinningen utgör ett särskilt erkännande av uppfinnarens skicklighet. Detta kommer till uttryck genom att uppfinnarens namn skall anges i patentansökningen och den tryckta patentskriften samt, när patent har meddelats, även i patentregistret.

På grund av det nu anförda föreslår jag att det i lagen tas in en föreskrift om att en arbetsgivare, som har helt inträtt som rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning såvitt avser Sverige, är skyldig att inom sex månader från övertagandet söka patent på uppfinningen för Sverige. För att regeln skall bli tillämplig, krävs det alltså inte endast att arbetsgivaren har utnyttjat rätten till arbetsgivarinträde beträffande en tjänsteuppfinning utan även att arbetstagarens uppfinnarrättigheter har överförts till arbetsgivaren i så stor utsträckning att arbetsgivaren åtminstone är behörig att söka nationellt svenskt patent. Ansökningsskyldigheten kan emellertid fullgöras även genom en europeisk eller internationell ansökan som omfattar Sverige. Vida- re föreslår jag en föreskrift om skyldighet för arbetsgivaren att intill dess frågan om ersättning till arbetstagaren har slutligt reglerats vidta de åtgärder som är erforderliga för fullföljande av patentansökningen, om det inte på grund av föreläggande från patentmyndigheten eller av annan omständighet framstår som osannolikt att uppfinningen är patenterbar i Sverige. Har par- terna träffat slutlig uppgörelse i ersättningsfrågan, bortfaller alltså skyldig- heten för arbetsgivaren att fullfölja patentansökningen. Detsamma gäller om exempelvis granskningen vid patentmyndigheten ger vid handen att det är osannolikt att patent kommer att meddelas på uppfinningen.

Från regeln om skyldighet för arbetsgivaren att i de nämnda fallen söka patent på en övertagen tjänsteuppfinning föreslås emellertid ett viktigt undantag. Arbetsgivaren kan nämligen ibland ha ett befogat intresse av att bevara en uppfinning som företagshemlighet, eftersom värdet av en fö- retagshemlighet inte så sällan kan vara större än värdet av patentskydd. Svensk rätt vilar också på den uppfattningen att företagen kan ha legitima skäl för att hemlighålla t. ex. uppfinningar.26

Eftersom hemlighållandet av en patentansökan är tidsbegränsat enligt patentlagen, skulle en ovillkorlig skyldighet för arbetsgivaren att söka patent på en förvärvad tjänsteuppfinning omöjliggöra för arbetsgivaren att bevara den som företagshemlighet. Med hänsyn härtill är det enligt min mening rimligt att arbetsgivaren befrias från ansökningsskyldigheten om han vill bevara uppfinningen som företagshemlighet. En förutsättning för att undan- tagsregeln skall bli tillämplig är dock att arbetsgivaren skriftligen underrättar

26Sem. a. lagen(l931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, 22 % femte stycket patent- lagen (19671837) och direktiven (1979: 1 18) till utredningen rörande skyddet för företagshem- ligheter.

arbetstagaren inom sex månader från övertagandet om att han vill bevara tjänsteuppfinningen som företagshemlighet, dvs. inom samma tidsfrist som är föreskriven beträffande skyldigheten att söka patent.

Särskilda rättsverkningar i ersättningshänseende bör knytas till en för- klaring från arbetsgivaren att han vill bevara en uppfinning som företags- hemlighet. I avsnitt 5.2.2 har jag lämnat en närmare redogörelse för de föreslagna ersättningsbestämmelserna. I korthet innebär förslaget på denna punkt att arbetsgivarens underrättelse om att han vill bevara uppfinningen som en företagshemlighet får samma rättsverkan när det gäller arbetstagarens ersättningsrätt som om arbetsgivaren medger att uppfinningen är patenterbar i Sverige.

5.2.4. Lagstiftningens dispositivitet

Som redan har anförts är bestämmelserna i 1949 års lag i huvudsak dis- positiva. Parterna kan alltså i princip genom avtal reglera de frågor som behandlas i lagen på ett annat sätt än som föreskrivs i lagen. I två avseenden innehåller emellertid lagen tvingande föreskrifter. Bestämmelsen om arbets- tagarens rätt till skälig ersättning gäller sålunda även om annat har avtalats före uppfinningens tillkomst. Vidare föreskrivs att en överenskommelse mel- lan arbetsgivare och arbetstagare, som begränsar arbetstagarens rätt att för- foga över en uppfinning som görs mer än ett år efter det att anställningen har upphört, är ogiltig.

I fråga om lagens dispositivitet framhöll Edling i sitt betänkande att det under den tid, som 1949 års lag hade tillämpats, inte hade kommit fram några anmärkningar av principiell natur mot att lagens regler med vissa undantag kunde frångås genom avtal mellan parterna. Genom de tvingande bestämmelser som lagen innehöll var enligt Edling i tillbörlig grad sörjt för att den principiella avtalsfriheten inte medförde stötande resultat. Några ändringar i fråga om bestämmelsemas dispositivitet var därför inte påkallade. Vid remissbehandlingen av det Edlingska lagförslaget riktades inte heller någon kritik mot att de föreslagna bestämmelserna i huvudsak var dis- positiva.

När det gäller dispositivitetsfrågan innebar emellertid 1975 års departe- mentsförslag en radikal förändring. Enligt detta förslag skulle de bestäm- melser i 1949, års lag, som dittills hade varit dispositiva, kunna frångås till nackdel för arbetstagaren endast med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan hade slutits av huvudorganisation. Som redan har framgått avstyrktes dock ändringsförslaget av de flesta remissinstanser om det inte samtidigt företogs en ny allmän översyn av 1949 års lag.

Kännetecknande för den nyare lagstiftningen på det arbetsrättsliga om- rådet är att de bestämmelser som ger enskilda arbetstagare vissa rättigheter eller visst skydd är tvingande på det sättet att ett avtal mellan enskild arbetstagare och arbetsgivare, som innebär att arbetstagarens rättigheter en- ligt lagen inskränks, är ogiltigt i den delen. Som exempel på sådan lagstiftning kan nämnas lagen (1974: 12) om anställningsskydd, semesterlagen (1977:480) och allmänna arbetstidslagen (19701103). På motsvarande sätt är medbe- stämmandelagens (1976:580) regler tvingande. Reglerna om t. ex. skydd för

föreningsrätten i 7—9 55 MBL kan alltså inte med giltig verkan upphävas eller inskränkas genom avtal.

Som en allmän princip anses dock gälla att ogiltighet till följd av tvingande arbetsrättslagstiftning drabbar endast sådana avtal som innebär att arbets- tagarens rättigheter inskränks för framtiden. När väl den rättighet som skyd- das genom lagstiftningen har aktualiserats, kan arbetstagaren med bindande verkan avstå från förmånen. En arbetstagare kan sålunda efterge sin rätt till semesterlön eller uppsägningslön under förutsättning att lönen har för- fallit till betalning, utan hinder av att semesterlagen och anställningsskydds- lagen är tvingande på dessa punkter. Det bör dock framhållas att sådana i och för sig giltiga avståenden är underkastade allmänna regler om rätts- handlingars ogiltighet.27

Det är emellertid också ett genomgående drag i modern arbetsrättslig lagstiftning att tvingande lagregler ibland kan frångås med stöd av vissa kollektivavtal. Sålunda föreskrivs i anställningsskyddslagen att avvikelser får göras från vissa av lagens tvingande regler med stöd av kollektivavtal, som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av central arbetstagar- organisation, dvs. kollektivavtal på förbundsnivå. Sådana bestämmelser finns även bl. a. i semesterlagen och i allmänna arbetstidslagen.28 På detta sätt har det alltså öppnats möjlighet för parterna på arbetsmarknaden att ta hänsyn till de olikartade förhållanden som råder inom skilda branscher på arbetsmarknaden. Kravet på att kollektivavtalet i allmänhet skall ha träf- fats på förbundsnivå för att äga giltighet har sin grund i en strävan att skapa tillfredsställande garantier för att avtalsfriheten inte utnyttjas på ett sätt som otillbörligt försämrar den enskilde arbetstagarens rättsställning.

För att lagstiftningen om arbetstagares uppfinningar skall fylla sin funktion som social skyddslagstiftning, bör lagen enligt min mening i likhet med annan lagstiftning med anknytning till arbetsrätten vara tvingande till arbetstagarens förmån. En helt dispositiv lagstiftning innebär nämligen i allmänhet att arbetstagaren befinner sig i ett förhandlingsun- derläge gentemot arbetsgivaren vid bestämmandet av anställningsvillkoren, vilket kan leda till att arbetstagaren känner sig nödsakad att ingå ett oför- månligt avtal i fråga om de uppfinningar som han kan komma att göra. Det nu anförda gäller i synnerhet beträffande den som står i begrepp att inträda i arbetslivet eller som söker ny anställning, eftersom erhållandet av anställningen merendels framstår som viktigare än den mera avlägsna frågan om rätten till framtida uppfinningar. Med hänsyn härtill bör avtal som inskränker arbetstagarens rättigheter enligt lagen i regel vara ogiltiga.

Den nu berörda ogiltighetsregeln bör emellertid avse endast avtal va- rigenom arbetstagarens rättigheter inskränks för framtiden. Avtalsfriheten föreslås därför bli begränsad endast i fråga om framtida arbetstagaruppfin- ningar. Arbetstagaren kan alltså när väl uppfinningen har gjorts med bin- dande verkan träffa avtal som innebär att han avstår från de rättigheter som lagen i och för sig ger honom. Som jag redan har påpekat är emellertid ett sådant avtal underkastat allmänna regler om rättshandlingars ogiltighet. Det kan alltså bli aktuellt att tillämpa såväl avtalslagens ogiltighetsregler som exempelvis allmänna avtalsrättsliga principer om verkningarna av bris- tande förutsättningar vid avtals ingående. Att märka är även att oskäliga avtalsvillkor kan jämkas med stöd av generalklausulen i 365 avtalslagen.

27 Prop. 1973:129 5. 192 f. och 1975/761105 Bil 1 s. 481 och 530.

28 Avvikelser från MBL får göras även genom lokala kollektivavtal.

Vid en sådan prövning skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

En tvingande lagreglering ställer givetvis krav på en mera nyanserad ut- formning av de materiella bestämmelserna i lagen än om full avtalsfrihet råder. Fördelningen av rättigheter och skyldigheter måste med andra ord ske på ett sådant sätt att lagen framstår som rimlig och rättvis i det stora flertalet fall. Med hänsyn till de olikartade förhållanden som råder inom skilda branscher på arbetsmarknaden och beträffande särskilda grupper av arbetstagare är det emellertid mycket svårt eller rent av omöjligt att åstad- komma lagregler som passar för alla fall. Enligt min mening bör det därför finnas utrymme för en viss flexibilitet i lagens bestämmelser. I detta avseende skiljer sig således inte förevarande lag från annan arbetsrättslig lagstiftning. Det bör därför kunna överlämnas åt arbetsmarknadspartema att genom kol- lektivavtal komplettera eller ersätta lagens bestämmelser med egna bransch- anpassade föreskrifter.

Om avvikelser från lagens regler skall medges, måste garantier skapas så att avtalsfriheten inte utnyttjas på ett sätt som otillbörligt missgynnar den enskilde arbetstagaren. Med hänsyn härtill bör enligt min mening över- enskommelser om avvikelser från lagen ha träffats på förbundsnivå för att äga giltighet. Jag föreslår därför att lagens bestämmelser skall kunna sättas ur spel endast med stöd av kollektivavtal, som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation.

I lagförslaget uppställs inte något krav på det sakliga innehållet i de kol- lektivavtalsbestämmelser som får ersätta lagreglema. Det är därför möjligt att genom kollektivavtal göra avsteg från lagens regler även om avtalet innebär en begränsning av arbetstagarens lagenliga rättigheter. Jag förutsätter emellertid att de centrala arbetstagarorganisationerna inte efterger sina med- lemmars rättigheter i andra fall än då en sådan lösning med hänsyn till omständigheterna framstår som naturlig. 1 det sammanhanget bör även fram- hållas att kollektivavtalsförhandlingar kan föras mot bakgrund av att lagens regler blir tillämpliga om någon uppgörelse inte kommer till stånd.

I två avseenden anser jag dock att lagen inte bör kunna frångås ens genom kollektivavtal. När det gäller arbetstagarens rätt till skälig ersättning för tjänsteuppfinningar, som arbetsgivaren har förvärvat rätt till genom arbets- givarinträde, får arbetstagarens intresse av att ersättningsrätten inte urholkas anses vara så starkt att regeln härom bör vara helt tvingande. Däremot bör det vara tillåtet för parterna att genom kollektivavtal komma överens om avvikelser från det föreslagna minimiersättningssystemet eller om undantagande av vissa personalkategorier från detta system. Minimiersätt— ningssystemet innebär nämligen att arbetstagaren är garanterad ersättning med vissa belopp fastän en skälighetsbedömning skulle ha lett till att ingen ersättning eller endast en mycket låg ersättning borde utgå. Genom kol- lektivavtal kan sådana otillfredsställande effekter undanröjas. Härtill kom- mer att reglerna om minimiersättning inte uppbärs av sådana sociala hänsyn som ligger bakom t. ex. semesterlagens regler om rätt till vissa semester- förmåner. Reglerna om minimiersättning har istället närmare anknytning till frågan om vilken ersättning som bör utgå för viss arbetsprestation. Sådana frågor överlämnas av tradition i vårt land åt arbetsmarknadens parter att reglera i avtal.

Som jag tidigare har framhållit innehåller lagförslaget en regel om att arbetstagaren inte kan åläggas att betala tillbaka ersättning som han har uppburit i god tro. Även på denna punkt bör enligt min mening lagen vara helt tvingande. Regeln kan alltså inte frångås ens med stöd av kol- lektivavtal.

En arbetsgivare, som är bunden av ett kollektivavtal som avviker från lagen, föreslås få tillämpa avtalet även på en arbetstagare som inte är medlem i den avtalsslutande organisationen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsätts i arbete som avses med avtalet och inte omfattas av annat till- lämpligt kollektivavtal. En sådan reglering stämmer överens med den all- mänt vedertagna principen att arbetsvillkoren på en arbetsplats bör vara enhetligt reglerade.

Vad som här har anförts till stöd för inskränkning av avtalsfriheten be- träffande uppfinningar som arbetstagaren gör under anställningen gör sig givetvis gällande även när arbetsgivaren vill reglera arbetstagarens rätt att förfoga över uppfinningar, som denne kan komma att göra efter det att anställningen har upphört. Avtal av detta slag föreslås därför bli giltiga endast under förutsättning att arbetstagarens rätt att förfoga över uppfinningen har begränsats med stöd av centralt kollektivavtal.

5.2.5. De ekonomiska verkningarna av förslaget

Som redan har framgått innehåller lagförslaget vissa bestämmelser om mi- nimiersättning vilken alltid skall utgå när arbetsgivaren inträder som ar- betstagarens rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning. Minimiersättningen motsvarar exempelvis ett basbelopp enligt lagen (19622381) om allmän för- säkring när arbetsgivaren har övertagit all rätt till uppfinningen, f. n. 16 100 kr. Det föreslagna systemet innebär en inte obetydlig justering uppåt av de ersättningar som idag ofta betalas när en arbetsgivare inom det kol- lektivavtalsreglerade området övertar rätten till en arbetstagares upp- finningar.29

Bilden är emellertid något annorlunda inom de sektorer av arbetsmark- naden, där kollektivavtal har saknats. Det får nämligen anses sannolikt att ersättningsnivån inom exempelvis den statliga sektorn idag ligger högre än vad som är fallet inom det privata näringslivet. Minimiersättningssys- temet lär därför knappast medföra några nämnvärda förändringar beträffande kostnaderna för stat och kommuner i deras egenskap av arbetsgivare.

När det gäller arbetsgivarens direkta kostnader för förvärv av en arbets- tagaruppfinning bör även beaktas att ersättningen till arbetstagaren ingår i avgiftsunderlaget för beräkning av avgifter till olika socialförsäkringar. En allmän höjning av ersättningsnivån föranleder alltså en motsvarande ökning av de avgifter till socialförsäkringssystemet, som arbetsgivaren i allmänhet skall erlägga.

Utöver de direkta kostnaderna för övertagandet av en tjänsteuppfinning finns det även anledning att något beröra de effekter i fråga om ökad ad- ministration för parterna som förslaget kan leda till. Enligt lagförslaget åligger det arbetsgivaren att ta initiativet till att ersättningsfrågan blir löst inom vissa angivna tidsfrister. Vidare bygger förslaget på tanken att ersättnings- tvister i möjligaste mån skall lösas genom förhandlingar mellan någorlunda Jfr avsnitt 2.4.2.

jämbördiga parter. Reglerna om tolkningsföreträde i medbestämmandelagen är emellertid redan idag tillämpliga vid tvister om ersättning för arbets- tagaruppfinningar. Detta gäller naturligtvis också de allmänna reglerna i medbestämmandelagen om förhandlingsrätt. Det finns därför inte något säkert underlag för att anta att reformen kommer att medföra några mera betydande indirekta kostnader för administration, förhandlingar o.d.

Att göra någon exaktare bedömning av vilka ökade kostnader som re- formen kommer att medföra för arbetsgivarna är en omöjlig uppgift. Osä- kerhetsfaktorerna är alltför många. Kostnadsökningen torde emellertid vara ytterst obetydlig ijämförelse med näringslivets totala kostnader för forskning och utveckling. Jag vill även understryka att reformen avser att ge gynn- samma effekter i fråga om innovationsverksamheten i näringslivet och där- med också vara till gagn för samhället som helhet. Det höga marginal- skattetrycket medför dock att man inte kan hoppas alltför mycket när det gäller de antydda effekterna.

Från rent statsfinansiell synpunkt föranleder inte reformen några märkbara förändringar i förhållande till nuläget. Det kan visserligen antas att ären- detillströmningen till statens nämnd för arbetstagares uppfinningar kan kom— ma att öka till följd av reglerna om tolkningsföreträde. Detsamma gäller troligen beträffande antalet mål som kommer att anhängiggöras vid domstol, i första hand arbetsdomstolen. De ökade personella och ekonomiska resurser som på grund härav kan bli erforderliga för nämnden och domstolsväsendet torde emellertid vara i det närmaste försumbara.

6. Specialmotivering

6.1. Förslaget till lag om arbetstagares uppfinningar

Allmänna bestämmelser

1 de inledande paragraferna finns bestämmelser som anger vissa grunddrag i den föreslagna lagstiftningen.

1 l 5 första stycket definieras två begrepp som används i lagtexten i övrigt, nämligen begreppen arbetstagaruppfinning och tjänsteuppfinning. I para- grafens andra stycke har tagits in en presumtionsbestämmelse som kom- pletterar dessa definitioner i fråga om uppfinningar som patentsöks viss tid efter det att uppfinnarens anställning har upphört. Bestämmelsen mot- svaras delvis av 75 första stycket i 1949 års lag.

Lagens principiella ståndpunkt när det gäller vem som har rätten till upp- finningar som har kommit till i arbetslivet anges i 2 5. Innebörden av be- stämmelsen, som motsvaras av 2 5 första stycket i 1949 års lag, är att ar- betstagaren i princip kan fritt förfoga över sina uppfinningar men att han i fråga om tjänsteuppfinningar är skyldig att tåla att de rättigheter som han annars skulle ha haft i sin egenskap av uppfinnare övergår på arbets- givaren. I 2 5 andra stycket har tagits in en bestämmelse om att arbetstagare inom det offentliga utbildningsväsendet inte omfattas av lagens föreskrifter.

Bestämmelserna i 1949 års lag kan i princip frångås genom enskilt avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare samt genom kollektivavtal. I 3 5 första stycket i förslaget till ny lag finns nu en regel om begränsad avtalsfrihet beträffande avtal som träffas före en uppfinnings tillkomst. Ett enskilt avtal mellan en arbetsgivare och en arbetstagare i fråga om en framtida arbets- tagaruppfinning blir sålunda ogiltigt, om avtalet innebär att arbetstagarens rättigheter till uppfinningen begränsas i förhållande till vad som gäller enligt lagen. Däremot kommer lagens bestämmelser att kunna frångås även till nackdel för arbetstagaren genom kollektivavtal på central nivå. Detta gäller dock inte i fråga om den bestämmelse i förslaget som reglerar arbetstagarens rätt till skälig ersättning. Ersättningsbestämmelsen i 8 5 är sålunda tvingande i likhet med vad som är fallet i fråga om dess motsvarighet i 1949 års lag. Detsamma gäller reglerna i 17 5 om att en arbetstagare inte är skyldig att betala tillbaka ersättning som han har mottagit i god tro. I 35 andra stycket har tagits in en regel om att en arbetsgivare, som är bunden av ett kollektivavtal med sådan innebörd som nyss har nämnts, får tillämpa avtalet även på vissa arbetstagare, som inte är medlemmar i den avtals-

slutande arbetstagarorganisationen. Bestämmelsen i 7 5 andra stycket 1949 års lag har med vissa jämkningar förts in i 35 tredje stycket. Denna be— stämmelse innebär att avtalsfriheten begränsas i fall då arbetsgivaren vill sluta avtal med arbetstagaren angående dennes rätt att förfoga över en upp- finning som arbetstagaren kan komma att göra efter det att han har slutat sin anställning.

Slutligen finns i 45 en bestämmelse som ålägger arbetstagaren under- rättelseskyldighet i fråga om tjänsteuppfinningar samt andra arbetstagar- uppfinningar som kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 4 5 i 1949 års lag men med den skill- naden i förhållande till denna paragraf att det i lagtexten uttryckligen fö- reskrivs att underrättelsen skall vara skriftlig och innehålla en översiktlig beskrivning av uppfinningen.

15 I denna lag förstås med en arbetstagaruppfinning: en uppfinning, som är patenterbar i Sverige och som har gjorts av en arbetstagare medan anställning pågår, tjänsteuppfinning: en arbetstagaruppfinning, som har kommit till såsom ett resultat av att arbetstagaren har utfört arbetsuppgifter som åvilat honom i tjänsten. Söks inom sex månader efter det att uppfinnarens anställning har upphört patent på en uppfinning, som har samband med uppfinnarens arbetsuppgifter i den tidigare anställningen, skall uppfinnaren anses ha gjort uppfinningen under anställningen hos den förutvarande arbetsgivaren. Detta gäller dock inte om uppfinnaren gör san- nolikt att han har gjort uppfinningen efter det att anställningen upphörde.

I denna paragrafs första stycke definieras begreppen arbetstagaruppfinning och tjänsteuppfinning. Detinitionema har betydelse för förståelsen av de övriga bestämmelserna i lagförslaget. Lagens tillämpningsområde omfattar arbetstagaruppfinningar, såsom detta begrepp definieras här, medan möj- ligheterna för arbetsgivaren att med stöd av lagen inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en uppfinning inskränker sig till tjänsteuppfinningar.

Med en arbetstagarupppnning avses enligt förslaget en uppfinning, som är patenterbar i Sverige och som har gjorts av en arbetstagare. Två för- utsättningar skall sålunda vara uppfyllda för att en uppfinning skall betraktas som en arbetstagaruppfinning enligt lagen, nämligen att uppfinningen är patenterbar enligt svensk rätt och att den har gjorts av en arbetstagare medan anställning pågår. Brister någon av dessa förutsättningar, blir lagen över huvud taget inte tillämplig.

Spörsmålet huruvida en uppfinning är patenterbar i Sverige regleras i 1 och 2 55 patentlagen (1967:837; senaste lydelse 1978zl49). Patentlagen in- nehåller inte någon närmare precisering av det patenträttsliga uppfinnings- begreppet. I 1 5 görs dock vissa preciseringar av detta begrepp genom en exemplifierande uppräkning av vad som inte skall anses som en uppfinning i patenträttslig mening. I övrigt har det patenträttsliga uppfinningsbegreppet fått ett tämligen fast innehåll i doktrin och praxis. Dessutom anges vissa villkor som måste vara uppfyllda för att patent skall kunna meddelas, näm- ligen krav på nyhet och uppfinningshöjd. Den närmare innebörden av 1 och 2 55 i patentlagen framgår av prop. 1977/7811 Del A 5. 161—191, 321—326, 499 och 532—533.

Sedan år 1978, då Sverige tillträdde den europeiska patentkonventionen, gäller att patent för bl. a. Sverige kan meddelas av det europeiska patent- verket i form av europeiskt patent. Det europeiska patentverkets prövning av huruvida patent skall meddelas skall ske uteslutande enligt konven- tionens bestämmelser. Patenterbarhetsvillkoren i den svenska lagen, som sålunda endast gäller vid prövning av en svensk nationell patentansökan, överensstämmer emellertid helt med motsvarande villkor i konventionen. En uppfinning, som av det europeiska patentverket bedöms vara patenterbar, får med hänsyn härtill anses vara patenterbar även enligt nationell svensk patenträtt.

Genom kravet på att uppfinningen skall vara patenterbar i Sverige faller utanför begreppet arbetstagaruppfinning sådana uppfinningar som är paten- terbara i något främmande land men som inte kan patentskyddas i Sverige. En följd härav är att dessa uppfinningar kommer att falla utanför den nya lagens tillämpningsområde, vilket ju för övrigt är fallet även enligt 1949 års lag.

I kravet på att uppfinningen skall vara patenterbar i Sverige ligger självfallet ett osäkerhetsmoment. Visshet i denna fråga kan nämligen i allmänhet inte erhållas förrän en ansökan om patent på uppfinningen har avgjorts genom beslut som har vunnit laga kraft. Till följd härav kan det ofta vara svårt att avgöra om lagen över huvud taget är tillämplig på det tidiga stadium när skyldigheter och rättigheter enligt lagen aktualiseras i fråga om en upp- finning. Detta gäller i synnerhet beträffande de uppfinningar som rubriceras som tjänsteuppfinningar, eftersom arbetsgivaren har tillerkänts omfattande rättigheter till dessa. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen till 5 5.

Jag vill emellertid i detta sammanhang något beröra den uppdragsverk- samhet som utan samband med prövning av en formell patentansökan be- drivs vid patent- och registreringsverket inom enheten Inforrnationscent- ralen. Denna verksamhet har till syfte bl. a. att snabbt och till ringa kostnad bistå företag och enskilda uppfinnare med preliminära besked i patentfrågor, när företaget eller uppfinnaren av någon anledning är tveksam om en viss bestämd uppfinning är patenterbar eller inte. De utlåtanden, som gransk- ningen utmynnar i, är givetvis inte bindande i ett senare patentärende. Den förhandsgranskning som f.n. görs inom uppdragsverksamheten är emellertid begränsad till en undersökning av uppfinningen från nyhetssyn- punkt. Den som begår sådan granskning kan således endast få ett preliminärt besked i frågan huruvida uppfinningen representerar något nytt i förhållande till vad som är känd teknik på området. Att uppdragsverksamhet trots denna begränsning fyller ett stort behov framgår av det stora antal nyhetsgransk- ningsuppdrag som patentverket mottar årligen.1

Som jag redan har framhållit kan det ofta vara svårt att avgöra om fö- revarande lag över huvud taget är tillämplig när ett förvärv av uppfinningen aktualiseras. Det är därför angeläget att söka finna ett medel som underlättar för parterna att snabbt och smidigt få ett något så när säkert underlag för det fortsatta handlandet. Det förefaller då naturligt att den sakkunskap som finns inom patentverket används för detta ändamål. Ett sådant uppdrag kan visserligen lämnas inom ramen för den serviceverksamhet som pa- 1År 1979 uppgick antalet tentverket f. n. bedriver, men somjag redan har påpekat är denna verksamhet sådana uppdrag till 2 013.

begränsad till en granskning av uppfinningen från nyhetssynpunkt. För att bättre tillgodose arbetsgivares och arbetstagares intresse av att få åtminstone ett preliminärt besked i patenterbarhetsfrågan borde måhända uppdragsverk- samheten kunna utvidgas att avse en preliminär patenterbarhetsbedömning, dvs. en granskning även av uppfinningshöjd. En sådan verksamhet bedrivs f.ö. vid det österrikiska patentverket.

Jag vill dock understryka att tanken på en utvidgad uppdragsverksamhet, omfattande även preliminär patenterbarhetsbedömning, enbart har sin grund i ett önskemål om att underlätta för arbetsgivare och arbetstagare att snabbt få ett något så när säkert besked huruvida lagen över huvud taget är till- lämplig. Jag har alltså inte övervägt lämpligheten av en sådan verksamhet från andra synpunkter än dem som är av intresse för förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Denna fråga bör därför övervägas ytterligare.

Om en verksamhet liknande den österrikiska kommer till stånd bör den bedrivas så att utlåtandena kan erhållas snabbt. Utlåtandet kan givetvis inte vara bindande vid prövningen av en senare patentansökan utan bedömas som resultatet av vilken annan expertkonsultation som helst. Detta bör naturligtvis inte utesluta att granskningen sker under sådana former att den tillgodoser rimliga krav på tillförlitlighet. Det bör understrykas att ett utvidgat förhandsbesked av österrikisk typ skulle få sin största betydelse när det är negativt beträffande uppfinningens patenterbarhet. I sådana fall bör parterna med stor sannolikhet kunna utgå från att förevarande lag inte är tillämplig.

Utöver kravet på patenterbarhet uppställs i lagförslaget ytterligare en för- utsättning för att en uppfinning skall omfattas av begreppet arbetstagar- uppfinning, nämligen att det är en arbetstagare som har gjort uppfinningen. Begreppet arbetstagare definieras inte i lagen. Någon sådan definition finns inte heller i annan arbetsrättslig lagstiftning. Under senare tid har arbets- tagarbegreppet emellertid varit föremål för betydande uppmärksamhet i lag- stiftningssammanhang. En utförlig redogörelse för innebörden av begreppet arbetstagare, såsom uttrycket har tolkats i rättspraxis och doktrin, finns i arbetsrättskommitténs betänkande (SOU 1975:1) Demokrati på arbetsplat- sen (5. 691 ff.). I detta sammanhang bör därför endast följande synpunkter framhållas.

Det s.k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet bör liksom i annan modern arbetsrättslig lagstiftning vara vägledande för vad som innefattas i arbets- tagarbegreppet enligt denna lag. Vissa förutsättningar av grundläggande na- tur skall föreligga för att ett arbetsgivar — arbetstagarförhållande i civilrättslig mening skall anses ha etablerats. Utgångspunkten är att förhållandet mellan parterna skall ha sin grund i ett avtal med innebörd att den ene avtals- kontrahenten åtar sig att prestera arbete för den andres räkning. Dessutom uppställs det kravet att den som har gjort åtagandet själv skall utföra arbetet eller åtminstone delta i detta eller vid en bedömning på förhand kunna förutsättas delta i detta. Dessa utgångspunkter kan emellertid endast tjäna till viss vägledning när det gäller att avgöra om ett arbetsgivar-arbetsta- garförhållande föreligger, eftersom i allmänhet även ett uppdragsförhållande kännetecknas av samma omständigheter.

När det gäller att skilja arbetstagare i civilrättslig mening från uppdrags- tagare har domstolarna använt en individualiserande metod, som innebär

att avgörandena grundas på helhetsbedömningar i varje enskilt fall. Med andra ord väger domstolarna omständigheter som anses tala för och emot att en arbetspresterande part är att betrakta som en arbetstagare i förhållande till motparten. Denna metod har stöd i förarbetena till den moderna ar- betsrättsliga lagstiftningen. Rättsutvecklingen har därvid, under intryck av rättspolitiska uttalanden av statsmakterna om betydelsen av att reformer på det arbetsrättsliga området får en vidsträckt tillämpning, präglats av en glidning mot ett vidgat arbetstagarbegrepp. Detta vidgade begrepp omfattar även förvärvsarbetande som enligt ett äldre civilrättsligt betraktelsesätt var självständiga företagare men som med hänsyn till omständigheterna, och då särskilt i ekonomiskt och socialt hänseende, framstår som i huvudsak likställda med arbetstagare. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet har således genom rättsutvecklingen kommit att omfatta en stor del av de grupper av uppdragstagare som i äldre lagstiftning inte hänfördes till arbetstagare men som likväl vid tillämpning av viss lagstiftning ansågs vara jämställda med arbetstagare.2

När uttrycket arbetstagare används i denna lag, har avsikten inte varit att ge uttrycket en annan innebörd än den som har redovisats här och som numera är allmänt rådande i arbetsrättsliga sammanhang. Det nu sagda innebär att med begreppet arbetstagare i denna lag avses alla arbetstagare oavsett inom vilket yrke de är verksamma och oavsett vilket slags arbete de utför. Vidare avses arbetstagare inom såväl den privata som den offentliga sektorn av arbetsmarknaden. På den punkten skiljer sig sålunda den nya lagen inte i sak utan endast till formen från 1949 års lag. Som framgår av 2 5 andra stycket har emellertid arbetstagare vid inrättningar som tillhör det offentliga utbildningsväsendet undantagits från lagens tillämpningsom- råde.

Något undantag har inte gjorts beträffande den reservpersonal vid för- svarsmakten som faller utanför tillämpningsområdet för 1949 års lag. Efter- som dessa personalkategorier står i anställningsförhållande gentemot för- svarsmakten, bör de i förevarande hänseende behandlas på samma sätt som andra arbetstagare. En annan sak är emellertid att den föreslagna ändringen egentligen inte får som konsekvens att det faktiska rättsläget förändras för dessa personalgrupper, eftersom denna personal så gott som aldrig har sådana tjänsteuppgifter inom försvaret att försvarsmakten såsom arbetsgivare kan med stöd av lagen inträda som rättsinnehavare till uppfinningarna (jfr be- greppet tjänsteuppfinning).

Värnpliktiga kommer däremot i likhet med vad som är fallet enligt 1949 års lag att stå utanför lagens tillämpningsområde. Någon uttrycklig bestäm— melse härom har inte ansetts erforderlig. Personer som utför arbete på grund av offentligrättsligt tvång, t. ex. värnpliktiga, civilförsvarspliktiga och in- tagna i anstalt, anses nämligen inte vara arbetstagare i civilrättslig mening, eftersom ett arbetstagarförhållande skall vara grundat på avtal.

Utvidgningen av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet torde ha medfört att endast ett tämligen begränsat antal uppdragstagare ingår i gruppen ”jäm- ställda uppdragstagare” (1 5 andra stycket medbestämmandelagen). Själv- fallet kan man inte utesluta möjligheten av att det då och då inträffar, att sådana uppdragstagare gör uppfinningar som har anknytning i en eller annan form till uppdraget. Jag har emellertid bedömt saken på det sättet

2 Jfr numera den grupp "jämställda uppdragstaga- re” som avses i l 5 andra stycket lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

3 En uppfinning kan undantagsvis till följd av presumtionsregeln i 1 5 andra stycket komma att hänföras till kategorin arbetstagaruppfinningar, fastän den har gjorts efter anställningens upphöran- de.

att frågan har så begränsad praktisk betydelse, att det saknas anledning att låta gruppen ”jämställda uppdragstagare” omfattas av den föreslagna lagen. Förslaget gäller alltså inte i fråga om uppfinningar, som görs av olika slags uppdragstagare. Sådana uppfinningar är fria, och uppfinnaren kan alltså förfoga över uppfinningen på det sätt han finner mest förenligt med sina intressen. Därvid har han emellertid att beakta de begränsningar i hans förfoganderätt som kan följa av uppdragsavtalet.

Det är knappast möjligt att hävda att uppdragstagare generellt sett utgör den svagare parten i uppdragsförhållandet. Mot den bakgrunden ter det sig därför ganska naturligt, att avtalsfrihet får råda i uppdragsförhållanden beträffande uppfinningar som uppdragstagaren gör i samband med upp- draget. Man måste dock räkna med att det förekommer fall, där uppdrags- tagaren verkligen utgör den svagare parten i avtalsförhållandet. Att i lag- stiftningen försöka avgränsa den gruppen möter betydande svårigheter. En- ligt min mening har saken inte sådan vikt att det finns anledning att införa någon särskild reglering för dylika fall. Skulle missbruk förekomma, erbjuder generalklausulen i 365 avtalslagen (1915:218) tillräckliga möjligheter att komma till rätta med situationen. Det ligger i sakens natur att möjligheten att jämka oskäliga avtalsvillkor är särskilt påtaglig när uppdragstagaren intar en sådan ställning att han kan hänföras till gruppen ”jämställda uppdrags- tagare”.

[ fråga om innebörden av arbetstagarbegreppet och om detta begrepps avgränsning mot uppdragstagarbegreppet hänvisas i övrigt till den ingående redogörelsen härför med hänvisningar till rättsfall och den juridiska litte- raturen som har lämnats i SOU 1975:1 s. 691 ff. och prop. 1975/76:105 Bil 1 s. 166 ff.

I kravet på att uppfinningen skall ha gjorts av en arbetstagare ligger na— turligtvis även att ett anställningsförhållande pågår när uppfinningen kom- mer till stånd.3 I likhet med vad som anses gälla enligt 1949 års lag ställs inget krav på att arbetstagaren skall ha gjort uppfinningen på arbetstid. Till kategorin arbetstagaruppfinningar räknas sålunda även uppfinningar som en arbetstagare har gjort under fritid, semester eller tjänstledighet. Även en uppfinning som har gjorts medan arbetstagaren är permitterad anses gjord under anställning. Detsamma gäller om en arbetstagare, som inte er- bjuds arbete under uppsägningstid, under denna tid gör en uppfinning.

I 1 5” första stycket definieras även begreppet tjänsteuppfinning, vilket till sin innebörd är snävare än begreppet arbetstagaruppfinning. Som redan har framhållits har det senare begreppet till uppgift att avgränsa lagens till- lämpningsområde, medan begreppet tjänsteuppfinning används om en upp- finning beträffande vilken arbetstagaren är skyldig att tåla inskränkningar i de rättigheter som en uppfinnare i och för sig tillerkänns. I detta sam- manhang bör framhållas att den nya lagen inte ålägger arbetstagaren någon annan skyldighet i fråga om en arbetstagaruppfinning. som inte täcks av begreppet tjänsteuppfinning, än att han skall underrätta arbetsgivaren om att han har gjort en sådan uppfinning. Vissa begränsningar i underrättel- seskyldigheten följer dock av 45 andra stycket.

Av det sagda framgår att arbetstagaruppfinningar i lagförslaget delas in i två grupper, tjänsteuppfinningar och övriga arbetstagaruppfinningar. För de senare gäller inte de bestämmelser i lagförslaget som finns införda under

rubriken Särskilda bestämmelser om tjänsteuppfinningar (5—1455), medan lagen är tillämplig i sin helhet i fråga om tjänsteuppfinningar.

Som en tjänsteuppfinning betecknas enligt lagförslaget en arbetstagar- uppfinning om den har kommit till såsom ett resultat av att arbetstagaren har utfört arbetsuppgifter som åvilat honom i tjänsten. Av lagtextens ut- formning framgår att det skall finnas ett tydligt samband mellan uppfin- ningens tillkomst och arbetstagarens arbetsuppgifter för att uppfinningen skall hänföras till kategorin tjänsteuppfinningar.

Vad som utgör en arbetstagares arbetsuppgifter bestäms av arbetsavtalet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Vad som åligger en anställd kan ibland ha angetts i ett uttryckligt anställningsavtal som reglerar arbetsvill- koren. Sådana avtal förekommer när företag knyter specialister eller personal med företagsledande funktioner till sin verksamhet. I andra fall bestäms en arbetstagares arbetsuppgifter av befattningsbeskrivning, instruktion eller reglemente. Arbetstagaren kan även muntligen ha fått i uppdrag eller blivit beordnad att ägna sig åt en arbetsuppgift, som sedermera leder fram till en uppfinning. Det är emellertid inte nödvändigt att arbetsuppgiftema har kommit till uttryck så tydligt som här har beskrivits. Av anställningsför- hållandets natur eller av andra omständigheter kan ibland framgå vad som får anses utgöra arbetstagarens arbetsuppgifter. Arbetsavtalets innebörd i fråga om arbetstagarens arbetsuppgifter får sålunda i sista hand fastställas genom tolkning mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet.

På den offentliga sektorn tillämpas ett system med fasta tjänster med därtill hörande arbetsuppgifter. Det är också vanligt att tämligen utförliga befattningsbeskrivningar upprättas. Därmed finns ett ganska gott underlag för att avgöra, om det råder ett sådant samband mellan uppfinningens till- komst och arbetstagarens arbetsuppgifter, som förutsätts för att uppfinningen skall anses utgöra en tjänsteuppfinning.

På kollektivavtalsreglerade områden gäller som en allmän princip att en arbetstagare som är bunden av kollektivavtal är skyldig att på avtalets villkor utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning som efter ett praktiskt bedömande står i naturligt samband med den centrala verksamhet på vilket avtalet först och främst syftar. För att arbetsskyldighet skall föreligga fordras vidare att arbetet faller inom vederbörande arbetstagares yrkeskvalifikatio- ner.4 Den reservationen måste dock göras att arbetsgivarens möjligheter att ge nya arbetsuppgifter kan variera från tjänst till tjänst och från en verk- samhetstyp till en annan. Som ett exempel kan nämnas att arbetsdomstolen i domen AD 1978 nr 161 utgick från att en bilförsäljare inte var skyldig att acceptera en förflyttning till tjänst som kontorist trots att de båda be- fattningarna omfattades av samma kollektivavtal, något som parterna i målet f.ö. var ense om.

Avsikten med den föreslagna lagtexten är att anknyta till den allmänna arbetsrättsliga grundsatsen om arbetstagares arbetsskyldighet. Har en upp- finning tillkommit som ett resultat av att arbetstagaren faktiskt har utfört arbetsuppgifter som faller inom ramen för hans allmänna arbetsskyldighet, är det alltså fråga om en tjänsteuppfinning.

Det bör understrykas att det krävs att arbetsuppgiften i fråga faktiskt 45% ex. AD 1963 nr 12 har utförts av den anställde uppfinnaren. Innebörden härav kan belysas samt prop. 1975/76:105 med följande exempel. Ett företag är indelat i flera olika divisioner med Bil 25. 214-215.

olika verksamhetsfält. En tjänsteman som är anställd på division 1 gör en uppfinning som ligger inom verksamhetsområdet för division 2, där han aldrig har arbetat. Även om tjänstemannen hade varit skyldig att godta en omplacering till division 2, medför detta likväl inte att uppfinningen utgör en tjänsteuppfinning. Han har nämligen aldrig utfört de arbetsuppgifter som förekommer på division 2 och som uppfinningen har anknytning till. Jag vill vidare framhålla att förslaget nära anknyter till begreppet A-upp- finningar i det kollektivavtal angående rätten till uppfinningar som gäller på den enskilda sektorn. Detta betyder att man vid den praktiska tillämp- ningen av lagen kan hämta ledning från hur begreppet A-uppfinning har tolkats under de år kollektivavtalet har tillämpats. Avtalets B- och C-upp- finningar omfattas däremot inte av begreppet tjänsteuppfinning. Med an- ledning härav är den kommentar till kategon'indelningen av uppfinningarna, som finns intagen i kollektivavtalet av intresse. Kommentaren lyder:

A—uppfinning definieras i avtalstexten som en uppfinning, vilken ”faller inom ramen för anställds tjänst eller särskilda uppdrag". Därmed menas, att uppfinningen skall ha tillkommit som ett resultat av det arbete, som den anställde åtagit sig och för vilket lönen är avsedd att utgöra ersättning. Det saknar betydelse, huruvida det arbete, som lett till uppfinningen, utgör eller icke utgör den anställdes huvudsakliga ar- betsuppgift; det är tillräckligt, att arbetet ingår som en av de uppgifter den anställde har att ägna sig åt. Arbetsuppgiften behöver ej vara avsedd att leda till uppfinningar, men den skall ha sådan inriktning, att man vid dess normala utförande eventuellt kan komma fram till en uppfinning av det aktuella slaget. Det är som regel också karakteristiskt för en A-uppfinning, att arbetsgivaren inte bara utgivit lön för arbetet ifråga utan också ställt företagets resurser (material, instrument, lokal etc.) till för- fogande redan från arbetets början.

Med B-uppfinning menas en uppfinning, som visserligen faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som tillkommit under andra betingelser än de ovan angivna. Den anställde kan exempelvis ha kommit fram till en uppfinning genom att på eget initiativ intressera sig för en fråga. som sorterar under en annan sektion inom företaget eller som det i varje fall icke ankommer på honom att sysselsätta sig med. Att han som en indirekt följd av sitt eget arbete måhända kommit att uppmärksamma prob- lemställningen berövar icke uppfinningen dess karaktär av B-uppfinning.

Den omständigheten att den anställde arbetar på konstruktionsavdelning eller la- boratorium behöver icke nödvändigtvis innebära, att en uppfinning är att betrakta som A-uppfinning.

Till belysning av det ovan sagda kan följande exempel anföras:

1. En konstruktör är anställd på konstruktionskontoret vid ett företag, som tillverkar släpvagnar till långtradare, inbegripet kopplingsanordningar mellan långtradare och släpvagnar. Konstruktören åstadkommer en patenterbar uppfinning, som berör en sådan konstruktion. Uppfinningen är att klassificera som A-uppfinning.

2. Ett större företag ägnar sig åt mekanisk verkstadsrörelse med tonvikt på elektriska komponenter. Inom företaget finns skilda avdelningar bl. a. för elektriska motorer, transformatorer, högspänd kraftöverföring, traverser, fordon, elektronik, licensfrågor m. m. En inom elektronikavdelningen anställd uppfinnare gör — vid sidan av sina normala arbetsuppgifter — en mekanisk uppfinning, som gäller lyftanordning för tra- vers. Uppfinningen är att klassificera som B-uppfinning.

3. En kemiingenjör, anställd vid i föregående exempel nämnd verkstadsindustri, arbetar inom företagets centrallaboratorium med problem avseende isolationsmetoder. Han gör därvid vissa rön, som han på sin fritid arbetar vidare på, och kommer då fram till en patenterbar uppfinning avseende tvättmedel. Uppfinningen är att klas- sificera som C-uppfinning.

Parterna är ense om att det kan förekomma fall, som ligger i gränsskiktet mellan A- och B-uppfinning. Ersättningsfrågan kan då lösas utan närmare klassificering av uppfinningen.

Genom att tjänsteuppfinningsbegreppet för sin tillämpning kräver att det finns ett samband mellan uppfinningens tillkomst och arbetstagarens ar- betsuppgifter ligger det i sakens natur att arbetsuppgiftema i allmänhet skall ha en teknisk eller naturvetenskaplig inriktning. Att uppfinningarna i 35 första stycket i 1949 års lag skall betraktas som tjänsteuppfinningar i den nya lagen står helt klart. Detta får anses gälla även om forsknings- eller uppfinnarverksamhet inte utgör arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgift. Vidare bör till tjänsteuppfinningskategorin räknas uppfinningar, som har gjorts av någon som har till uppgift att syssla med sådan verksamhet som i tekniska sammanhang brukar kallas forsknings- och utvecklingsverksam- het (fou-verksamhet), under förutsättning att uppfinningen kan räknas till det tekniska område där uppfinnaren enligt arbetsavtalet är skyldig att vara verksam. Om en ingenjör, som har till uppgift att utveckla en ny turbinmotor för u-båtar, gör en uppfinning avseende en anordning att dämpa ljudet från sådana motorer, skall uppfinningen hänföras till kategorin tjänsteuppfin- ningar. Detta är däremot inte fallet om ingenjören gör en uppfinning av- seende ett låsningsfritt bromssystem för lastbilar. Även uppfinningar som utgör resultatet av sedvanligt konstruktionsarbete bör hänföras till tjäns- teuppfinningsbegreppet under förutsättning att uppfinnaren har haft till upp- gift att syssla med konstruktionsarbete.

Samtliga de verksamhetsgrenar som jag nu har berört har det gemensamt att de är inriktade på ett tekniskt nyskapande. Eftersom ett nyhetskrav även ingår bland villkoren för patenterbarhet, är det naturligt att uppfinningar som utgör resultatet av arbetsuppgifter inom dessa verksamhetsområden räknas till tjänsteuppfinningar. För detta begrepps tillämpning är det emel- leitid inte nödvändigt att uppfinnarens arbetsuppgifter har en sådan inrikt- ning som nu har nämnts. Så snart det kan sägas ingå i en anställds åligganden att fundera på förbättringar av eller ändringar i t. ex. en produktionsprocess eller att över huvud taget bidra till att utvecklingen inom ett företag förs framåt, bör en uppfinning som är en följd av sådana åligganden hänföras till tjänsteuppfinningsbegreppet. Det nu anförda vill jag belysa med följande exempel. En uppfinning avseende en förbättring av en pappersmaskin torde i regel vara att anse som en tjänsteuppfinning, om den har gjorts av en ingenjör vid ett pappersbruk. En ingenjörs ställning i företaget är nämligen sådan att det måste anses ingåi hans arbetsuppgifter att föreslå förbättringar av företagets produktionsprocesser och att över huvud taget komma med förslag som driver utvecklingen framåt i det företag där han är anställd. Däremot kan samma betraktelsesätt i allmänhet inte läggas på en tjänsteman eller en arbetare som har till uppgift endast att övervaka en produktions- process i ett pappersbruk genom att t. ex. avläsa och dokumentera infor- mation från kontrollinstrument o.d.

Med den nu angivna innebörden av begreppet tjänsteuppfinningar kom- mer uppfinningar av arbetstagare inom LO-området inte annat än undan- tagsvis att räknas til tjänsteuppfinningar. Det normala för sådana arbetstagare är nämligen att det inte kan anses ingå i deras arbetsuppgifter att utföra

sådant arbete som kan resultera i uppfinningar. Detta hindrar naturligtvis inte att en sådan anställd genom sitt arbete kan få ett uppslag till en upp- finning, t. ex. avseende en förbättring av en maskin som han har till uppgift att sköta. I sådant fall är emellertid sambandet mellan uppfinningens till- komst och upplinnarens arbetsuppgifter så svagt att det i allmänhet får anses uteslutet att hänföra uppfinningen till begreppet tjänsteuppfinning.

Det finns även andra personalkategorier, vilkas uppfinningar i allmänhet kommer att falla utanför tjänsteuppfinningsbegreppet. Detta är bl. a. fallet i fråga om uppfinningar som görs av sådana anställda inom tjänstemanna- kategorin, som visserligen arbetar t. ex. på en konstruktions- eller utveck- lingsavdelning men som inte har till uppgift att direkt delta i den bedrivna verksamheten. Sålunda torde en uppfinning, som görs av ett ritbiträde eller en kontorist på en sådan avdelning, så gott som aldrig kunna anses utgöra ett resultat av att uppfinnaren har fullgjort ett åliggande i tjänsten.

De exempel som har angetts i det föregående har det gemensamt att de har avsett ingenjörer, konstruktörer m. fl. som sysslar med tekniskt eller naturvetenskapligt arbete. Det kan förekomma att uppfinningar görs av per- soner som inte har sådana arbetsuppgifter utan sysslar med försäljnings- arbete. Som exempel kan nämnas att en försäljare av dammsugare kommer på en patenterbar förbättring av dammsugaren. I det fallet saknar uppfin- ningen den anknytning till tjänsteåliggandena som förutsätts för att en tjäns- teuppfinning skall föreligga. Mot detta fall kan ställas det fallet att ett företag offererar omfattande industriinstallationer som ”skräddarsys” efter bestäl- larens önskemål. Säljarföretaget kan då i förhandlingarna företrädas av för- säljningspersonal, t. ex. ”säljande ingenjörer” som har till uppgift bl. a. att lösa tekniska problem som kan uppkomma med anledning av beställarens önskemål. Skulle en sådan ingenjör göra en uppfinning i detta sammanhang, är det fråga om en tjänsteuppfinning.

I definitionen av tjänsteuppfinning uppställs inte något krav på att upp- finningen skall ha samband med arbetsgivarens verksamhetsområde. Det ligger emellertid i sakens natur att en anställds arbetsuppgifter i allmänhet inte sträcker sig utanfördet område, där arbetsgivaren bedriver verksamhet. I vissa fall kan dock arbetsgivaren med tanke på eventuell framtida pro- duktion ha startat utvecklingsarbete på ett område, där företaget inte tidigare har varit verksamt. Arbetsgivaren kan även i övrigt ha gett en anställd i uppdrag att lösa ett visst tekniskt problem inom ett område där arbets- givaren inte bedriver verksamhet. Om en arbetstagare till följd av deltagande i utvecklingsarbetet eller. vid utförandet av uppdraget gör en uppfinning, kommer den att hänföras till begreppet tjänsteuppfinning fastän den kan sägas falla utanför arbetsgivarens verksamhetsområde.

När det gäller att avgöra om en uppfinning utgör resultatet av att ar- betstagaren har utfört arbetsuppgifter som åvilar honom enligt tjänsteavtalet, kan sålunda den verksamhet som bedrivs av arbetsgivaren ofta tjäna till viss ledning. Faller uppfinningen utanför det område där arbetsgivaren be- driver verksamhet, bör den i allmänhet räknas in under tjänsteuppfinnings- begreppet endast om dess tillkomst är en följd av att uppfinnaren har utfört arbetsuppgifter inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Om t. ex. en ing- enjör som är anställd på utvecklingsavdelningen på ett skeppsvarv för att konstruera fartygsmotorer på sin fritid gör en uppfinning avseende ett tur-

boaggregat som kan användas endast i motorer till bilar och liknande fordon, bör uppfinningen i regel inte betraktas som en tjänsteuppfinning. Ett annat betraktelsesätt i fråga om kategoritillhörigheten gör sig emellertid gällande om turboaggregatets tillkomst har sitt upphov i uppfinnarens konstruktions- arbete med fartygsmotorer. Har uppfinningen t. ex. använt sin arbetstid för att ta fram turboaggregatet eller anlitat annan arbetskraft i företaget för experiment, beräkningar o. d., låt vara att arbetet har varit inriktat på kon— struktion av en fartygsmotor, saknar det betydelse för tjänsteuppfinnings- begreppets tillämpning att turboaggregatet inte kan användas i skeppsvarvets produktion. Sambandet mellan uppfinningens tillkomst och uppfinnarens utförande av sina arbetsuppgifter i företaget får nämligen i detta fall anses vara så starkt att uppfinningen bör rubriceras som en tjänsteuppfinning, trots att uppfinnarens arbete inte var avsett att resultera i ett turboaggregat för bilmotorer. Resultatet av arbetet blev ju — låt vara att det var oväntat — att ingenjören uppfann turboaggregatet. En annan uppfattning om upp- finningens kategoritillhörighet skulle leda till att arbetsgivaren inte har några garantier för att han får tillgodogöra sig oväntade resultat av arbete som arbetstagaren har varit ålagd att utföra för arbetsgivarens räkning. En annan följd skulle bli att den mindre nogräknade arbetstagaren frestades att söka finna andra lösningar på den arbetsuppgift, som har förelagts honom, än dem som kan tillämpas direkt i arbetsgivarens verksamhet.

Det nu anförda synsättet gör sig även gällande när uppfinnaren av bil- turboaggregatet har varit anställd i ett företag som tillverkar och produkt- utvecklar motorer för olika ändamål. Har uppfinnarens arbetsuppgifter varit begränsade till konstruktionen av en fartygsmotor, bör bilturboaggregatet inte räknas till gruppen tjänsteuppfinningar, såvida inte dess tillkomst är ett resultat av arbetsuppgifter avseende fartygsmotorn.

I paragrafens andra stycke har tagits in en presumtionsregel som delvis har sin motsvarighet i 75 första stycket i 1949 års lag.

För att en arbetstagar- eller tjänsteuppfinning skall anses föreligga enligt definitionerna i första stycket krävs att uppfinningen har gjorts under på- gående anställning. Dessa definitioner kompletteras emellertid av en fö- reskrift i andra stycket, vars innebörd är att vissa uppfinningar som pa- tentsöks kortare tid efter det att en anställning har upphört likväl anses gjorda under denna. Regeln är dock utformad endast såsom en presum- tionsbestämmelse. Presumtionen för att uppfinningen har gjorts under den tidigare anställningen gäller sålunda inte om uppfinnaren kan göra sannolikt att uppfinningen har kommit till efter det att anställningen upphörde.

Presumtionsregeln är avsedd att motverka illojala handlingar från arbets- tagaren. Det kan nämligen tänkas att en arbetstagare som under en an- ställning har gjort en tjänsteuppfinning försöker kringgå arbetsgivarens rätt att överta en sådan uppfinning genom att sluta sin anställning för att därefter antingen erbjuda uppfinningen till ett annat företag eller exploatera upp- finningen i egen verksamhet.

Motsvarande presumtionsregel i 1949 års lag är tillämplig endast beträf- fande s.k. forskningsuppfinningar som faller inom den förutvarande ar- betsgivarens verksamhetsområde, dvs. uppfinningar som arbetsgivaren en- ligt 1949 års lag har en ovillkorlig rätt att överta. Som en följd av att ar- betsgivarens rätt att helt inträda som arbetstagarens rättsinnehavare vidgas

i den nya lagen till att avse de uppfinningar som rubriceras som tjänsteupp- finningar, har tillämpningsområdet för presumtionsregeln i den nya lagen ökats i motsvarande grad.

Innebörden av den föreslagna bestämmelsen är att en uppfining, på vilken patent söks inom sex månader efter det att uppfinnarens anställning upp- hörde, skall anses vara gjord under pågående anställning hos den förut- varande arbetsgivaren under förutsättning att det finns ett samband mellan uppfinningen och uppfinnarens arbetsuppgifter i den tidigare anställningen. För bestämmelsens tillämpning saknar det betydelse om det är uppfinnaren själv eller någon annan till vilken uppfinnarrättigheterna har överförts, som söker patent på uppfinningen.

Genom kravet på samband mellan uppfinningen och uppfinnarens ar- betsuppgifter hos den förutvarande arbetsgivaren begränsas presumtions- bestämmelsen till att avse sådana uppfinningar som arbetsgivaren möjligen kan ha en ovillkorlig rätt till enligt den nya lagen. Finns det ett sådant samband, blir det en senare fråga att avgöra huruvida sambandet är så starkt att uppfinningen skall hänföras till kategorin tjänsteuppfinningar eller skall anses falla under begreppet övriga arbetstagaruppfinningar. Den omstän- digheten att presumtionsregeln är tillämplig medför sålunda inte att ar- betsgivaren under alla förhållanden har rätt att inträda som uppfinnarens rättsinnehavare. En omedelbar följd av att en uppfinning skall anses gjord under anställningen hos den förutvarande arbetsgivaren är emellertid att uppfinnaren är skyldig att underrätta denne om uppfinningen enligt 4 5.

I likhet med vad som är fallet enligt 1949 års lag kan den nämnda pre- sumtionen hävas genom att uppfinnaren gör sannolikt att han har gjort uppfinningen efter anställningens upphörande. För att presumtionen skal] brytas är det sålunda inte nödvändigt att uppfinnaren styrker att detta är fallet.

2 5 En arbetstagare har samma rätt till sina arbetstagaruppfinningar som andra upp- finnare har till sina uppfinningar, om inte annat följer av denna lag.

Arbetstagare vid inrättningar som tillhör det offentliga utbildningsväsendet omfattas inte av denna lag.

I paragrafens första stycke fastslås den princip på vilken lagförslaget i likhet med 1949 års lag vilar, nämligen att en arbetstagare som gör en uppfinning i princip är likställd med en icke anställd uppfinnare i fråga om rätten till uppfinningen men att arbetstagaren i vissa fall är skyldig att tåla inskränk- ningar i denna rätt.

Bestämmelsens tillämpningsområde är begränsat till arbetstagaruppfin- ningar, dvs. uppfinningar som är patenterbara enligt patentlagen och har gjorts av en arbetstagare under anställning. Den närmare innebörden av begreppet arbetstagaruppfinning framgår av motiven till 1 5 första stycket. I bestämmelsen anges indirekt även lagens tillämpningsområde. Är t. ex. uppfinningen inte patenterbar, ger lagen inte någon ledning för bedömning av de frågor som kan uppstå i fråga om rätten att förfoga över uppfinningen. Av allmänna arbetsrättsliga pn'nciper torde emellertid följa att en uppfinning som inte är patenterbar i Sverige utan vidare tillfaller arbetsgivaren, om

uppfinningens tillkomst har sådan anknytning till arbetstagarens tjänst att den kan betraktas som arbetsresultat.

Som redan har framgått är arbetstagarens rätt att förfoga över sina ar- betstagaruppfinningar inte oinskränkt. Arbetsgivaren har sålunda under vis- sa omständigheter rätt att genom en ensidig rättshandling inträda som ar- betstagarens rättsinnehavare till en arbetstagaruppfinning. Regler härom finns i 5 5. Enligt 55 omfattar rätten till arbetsgivarinträde endast de ar- betstagaruppfinningar som hänförs till begreppet tjänsteuppfinningar, dvs. uppfinningar vars tillkomst står i nära samband med uppfinnarens arbets- uppgifter.

Om arbetsgivaren begagnar sig av rätten till arbetsgivarinträde, överförs arbetstagarens uppfinnarrättigheter i motsvarande grad till arbetsgivaren. Har arbetsgivaren övertagit all rätt till uppfinningen, är arbetstagaren således i fortsättningen helt hindrad att förfoga över uppfinningen. Avser arbets- givarinträdet däremot t. ex. endast en enkel licens, har arbetstagaren rätt att själv exploatera eller överlåta uppfinnarrättigheterna till en utomstående, dock med skyldighet att respektera den rätt till utnyttjande som arbets- givaren har förvärvat.

En jämförelse mellan 25 första stycket och 5 5 ger sålunda vid handen att arbetsgivaren inte kan med stöd av lagen förvärva någon rätt till de arbetstagaruppfinningar, som faller utanför begreppet tjänsteuppfinningar. Det enda arbetsgivaren har rätt att kräva enligt förslaget i fråga om en sådan uppfinning är att arbetstagaren underrättar honom om dess tillkomst, för det fall att den kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Önskar han förvärva rätt till uppfinningen, är han hänvisad till att sluta avtal härom med arbetstagaren i fri konkurrens med andra som är intres- serade av uppfinningen. För att ett sådant avtal skall bli bindande för ar- betstagaren krävs det emellertid att avtalet har slutits först efter uppfin- ningens tillkomst, såvida övertagandet inte får ske med stöd av ett kol- lektivavtal. Som redan har framgått under rubriken Allmänna bestämmelser är nämligen avtalsfriheten i fråga om framtida arbetstagaruppfinningar kring- skuren (se 3 5).

I detta sammanhang bör framhållas att den förfoganderätt till en arbets- tagaruppfinning, som en arbetstagare kan ha till följd av förevarande be- stämmelse, i vissa fall kan komma i konflikt med den lojalitetsplikt som en arbetstagare har att iaktta gentemot arbetsgivaren enligt allmänna ar- betsrättsliga principer. Det enskilda tjänsteavtalet anses nämligen såsom en biförpliktelse innebära skyldighet för arbetstagaren att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget och att undvika situationer, då han kan komma i konflikt med denna skyldighet.5 Kravet på lojalitet gentemot arbetsgivaren innebär bl. a. att en arbetstagare under anställningstiden inte utan med- givande från arbetsgivaren får bedriva ekonomisk verksamhet som kon- kurrerar med arbetsgivarens. Enligt kollektivavtal mellan SAF och PTK får den anställde inte utföra arbete eller direkt eller indirekt bedriva eko- nomisk verksamhet för ett företag som konkurrerar med arbetsgivarens. För statligt anställda tjänstemän vid myndigheter som bedriver affärs- och uppdragsverksamhet gäller bestämmelser med liknande innehåll.6 Överträ- delse av lojalitetsplikten kan utgöra saklig grund för uppsägning av an- ställningsavtalet enligt lagen (1974:12) om anställningsskydd och i vissa

5 Schmidt, Löntagarrätt, Lund 1978, S. 175 ff.

6 Allmänt avlöningsavtal för statligt anställda och vissa andra tjänstemän (AST) 8 5 2 mom.

7SOU 1973:7 s. 180, prop. 19731129 s. 149 f. samt rättsfallen AD 1975 nr 67, 1977 nr 118 och 1980 nr 82.

flagranta fall även avskedande utan föregående uppsägning.7

Hur detta förbud för anställda att bedriva verksamhet, som konkurrerar med arbetsgivarens, förhåller sig till uppfinnarens rätt att få förfoga över en arbetstagaruppfinning, som arbetsgivaren av ett eller annat skäl har avstått från eller inte kunnat förvärva, är något osäkert. Enligt min mening bör frågan besvaras på följande sätt.

Kravet på lojalitet mot arbetsgivaren bör leda till att den anställde upp- finnaren inte så länge anställningen består får utan arbetsgivarens med- givande göra bruk av en tjänsteuppfinning i egen verksamhet, om detta medför konkurrens med arbetsgivaren. En uppfinnare som har för avsikt att själv direkt konkurrera med arbetsgivaren kan alltså inte kräva att få behålla sin anställning. Däremot är det svårare att ge ett entydigt svar på frågan huruvida en uppfinnare under anställningstiden får utan medgivande från arbetsgivaren upplåta licenser till en tjänsteuppfinning eller överlåta en sådan uppfinning till andra företag som konkurrerar med arbetsgivaren. Ett generellt förbud mot ett sådant förfarande skulle nämligen i praktiken innebära att en uppfinnare som önskar behålla sin anställning tvingas avstå från det ekonomiska utbytet av sin uppfinning inför risken att annars bli uppsagd eller avskedad. Normalt sett bör en uppfinnare därför kunna överlåta sina rättigheter till en tjänsteuppfinning till tredje man, i förekommande fall med förbehåll för den rätt som arbetsgivaren har förvärvat. Arbetsgivaren bör nämligen ha kunnat förutse risken för att bli utsatt för konkurrens och ha tagit denna omständighet i beaktande då han beslöt att avstå från förvärv av tjänsteuppfinningen eller att förvärva endast begränsad rätt till denna.

Detnu anförda har avsett det fallet att arbetsgivaren inte har utnyttjat rätten till arbetsgivarinträde beträffande en tjänsteuppfinning. Är det där- emot fråga om en arbetstagaruppfinning som inte är att anse som en tjäns- teuppfinning, kommer saken i ett något annat läge. Som redan har framgått är arbetsgivaren hänvisad till att sluta avtal med arbetstagaren om förvärv av rätten till en sådan uppfinning i fri konkurrens med andra intressenter. Det står således arbetstagaren fritt att anta eller förkasta arbetsgivarens an— bud. Det kan emellertid inte uteslutas att det även i sådana fall finns ut- rymme för att uppfatta arbetstagarens handlingssätt så att han beter sig illojalt mot sin arbetsgivare. Vägrar arbetstagaren t. ex. att ingå i seriösa förhandlingar med arbetsgivaren eller att godta ett skäligt anbud om er- sättning från sin arbetsgivare, bör handlingssättet kunna betraktas som il- lojalt om arbetstagaren i stället upplåter rätt att utnyttja uppfinningen till något företag som konkurrerar med arbetsgivaren.

Det nu anförda bör uppfattas som allmänna synpunkter på den bedömning som i dessa situationer kan komma att ske inom ramen för reglerna i lagen om anställningsskydd angående saklig grund för uppsägning m. m. Ytterst blir det alltså domstolarnas, i sista hand arbetsdomstolens, uppgift att i det enskilda fallet pröva om lojalitetsplikten har åsidosatts i sådan grad att uppsägning eller avskedande kan komma i fråga.

En annan sida av lojalitetskravet är att arbetstagaren är skyldig att iaktta diskretion i fråga om arbetsgivarens angelägenheter. I lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL) finns sålunda bestämmelser som ger näringsidkare skydd mot konkurrens genom missbruk av yrkes-

hemlighet och missbruk av teknisk förebild.8 Enligt 35 första stycket IKL gäller att en person som är anställd i näringsverksamhet kan straffas och åläggas skadeståndsskyldighet, om han obehörigen använder sig av eller röjer något som han vet är en yrkeshemlighet hos arbetsgivaren (missbruk av yrkeshemlighet). Som exempel på vad som kan utgöra yrkeshemlighet nämns fabrikationssätt, anordning och affarsförhållande. Förutsättningar för straff och skadeståndsskyldighet är att arbetstagaren har fått kännedom om yrkeshemligheten under anställningen, att han använder eller röjer hem- ligheten medan anställningen fortfarande består samt att han gör detta i avsikt att bereda fördel åt sig själv eller annan eller i avsikt att göra skada. Enligt 35 andra stycket IKL kan straff och skadeståndsskyldighet åläggas den som i annat fall än som avses i första stycket obehörigen använder sig av eller ger annan del av ritning, mönster, modell, schablon eller liknande teknisk förebild som han har fått sig anförtrodd för utförande av arbete eller eljest för affärsändamål (missbruk av teknisk förebild). Även i detta fall krävs att den som det gäller handlar i avsikt att bereda sig själv eller annan fördel eller i avsikt att göra skada. Det fordras däremot inte att den tekniska förebilden utgör eller beskriver en yrkeshemlighet eller att det obe- höriga förfarandet äger rum under anställningstiden eller motsvarande tid.

Tystnadsplikten enligt tjänsteavtalet antas emellertid sträcka sig längre än vad som framgår av de nämnda bestämmelserna i IKL. Tystnadsplikten gäller inte endast yrkeshemligheter och det som har materialiserats i tekniska förebilder. En kränkning av tystnadsplikten föreligger även när en arbets- tagare handlar vårdslöst. Enligt det tidigare nämnda SAF—PTK-avtalet skall en tjänsteman iaktta diskretion rörande företagets angelägenheter, såsom prissättningar, konstruktioner, experiment, undersökningar, driftsförhållan- den, affärsangelägenheter o. d. Brytande av tystnadsplikten har tidigare i regel bedömts som ett så allvarligt brott mot tjänsteavtalet att arbetstagaren har kunnat skiljas från sin tjänst.9 Lagen om anställningsskydd har na- turligtvis även på detta område medfört ändringar i rättsläget. Klart är dock att det även vid tillämpningen av den lagen kan vara aktuellt att ingripa med uppsägning eller, i flagranta fall, avskedande mot arbetstagare som bryter mot sin tystnadsplikt.

Skyldigheten att iaktta tystnad om arbetsgivarens angelägenheter, särskilt om arbetstagaren känner till att det är en arbetsgivarens företagshemlighet, kan i praktiken leda till en begränsad handlingsfrihet för arbetstagaren i fråga om en uppfinning, som han till följd av förevarande paragraf får fritt förfoga över. Arbetstagaren kan nämligen tvingas att av lojalitetsskäl avstå från t. ex. en licensupplåtelse till tredje man, om en sådan måste medföra att även företagshemligheter i arbetsgivarens företag kommer att avslöjas för licenstagaren. Detta kan ibland vara fallet om uppfinningen bygger på erfarenheter som har vunnits och samlats i arbetsgivarens rörelse, t. ex. när uppfinningen avser en detalj i en större konstruktion som tillverkas av arbetsgivaren.

I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse om att arbetstagare vid inrättningar som tillhör det offentliga utbildningsväsendet har undantagits från lagens tillämpningsområde.

Enligt 1 5 andra stycket i 1949 års lag har från lagens tillämpningsområde undantagits lärare vid universitet, högskolor och andra inrättningar inom

8 Bestämmelserna är f. n. föremål för översyn av utredningen (Ju 1979109) rörande skydd för före- tagshemligheter, Dir 19791118.

9NJA 1945 s. 165 och AD 1961 nr 27.

undervisningsväsendet. Arbetsgivaren kan således inte med stöd av lagen åberopa någon som helst rätt till uppfinningar som har gjorts av denna kategori befattningshavare. Däremot gäller lagen fullt ut för andra anställda vid läroanstalterna än dem som är undervisningsskyldiga.

Undantagsbestämmelsen motiverades vid lagens tillkomst bl. a. med att en ordning enligt vilken läroanstalterna skulle ha rätt till lärarnas uppfin- ningar skulle kunna verka hämmande på den fria vetenskapliga forskningen, vilken inom universitet och högskolor inte var begränsad till att söka till— godose speciella behov utan hade en mera allmän inriktning. Vidare ansåg man att den administrativa organisationen vid läroanstalterna inte var sär- skilt lämplig att ta till vara och utnyttja de anställdas uppfinningar. Något behov för staten att kunna överta dessa uppfinningar ansågs inte heller föreligga.

I det Edlingska lagförslaget (SOU 1964:49) framhölls att det vid under- visningsanstalterna fanns befattningar, vars innehavare inte hade någon egentlig undervisningsskyldighet utan helt och hållet ägnade sig åt veten- skaplig verksamhet. På grund härav föreslogs att undantagsbestämmelsen för lärarna utvidgades till att avse även annan vetenskaplig personal inom undervisningsväsendet. Den föreslagna utvidgningen föranledde i och för sig inte någon erinran av remissinstansema. Däremot framhöll några in- stanser att undantagskretsen borde utvidgas ytterligare på grund av befarade gränsdragningsproblem.

Under senare hälften av 1960-talet skedde en kraftig utbyggnad av uni— versitet och högskolor med följd att forskningskapaciteten vid dessa in- stitutioner ökade kraftigt. I detta sammanhang underströks vikten av att universitet och högskolor i ökad utsträckning engagerades av näringslivet för s. k. uppdragsforskning. En ökad samverkan mellan näringsliv och un- dervisningsväsende ansågs ha positiva konsekvenser för båda parter och en del åtgärder vidtogs för att främja samarbetet mellan näringsliv och hög- skola. Statsmakternas åtgärder ledde emellertid inte till önskat resultat. Upp- dragsforskningen vid läroanstalterna förblev i stort sett oförändrad till om- fattningen. Dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ) gjorde därför en utredning för att finna orsakerna till att det önskade resultatet hade uteblivit och sammanställde 1973 en promemoria med förslag till ändrade bestäm- melser om uppdragsforskningen. Efter remissbehandling överlämnade UKÄ 1975 till utbildningsdepartementet ett förslag (UKÄ-rapport 19759) till änd- ringar av bestämmelserna för läroanstalternas uppdragsverksamhet.

I rapporten redovisade UKÄ även ett förslag till ändring av 1949 års lag av innebörd att såväl lärare som övrig vetenskaplig personal vid uni- versitet och högskolor inom UKÄ:s förvaltningsområde skulle undantas från lagens tillämpningsområde. Med ”övrig vetenskaplig personal” avsågs i första hand innehavare av forskartjänster utan undervisningsskyldighet men även forskningsingenjörer, laboratorieingenjörer och övrig teknisk per- sonal i den mån de utövade forskningsverksamhet vid en läroanstalt. UKÄ åberopade att de skäl som vid tillkomsten av 1949 års lag hade anförts till stöd för att undanta lärarna även gjorde sig gällande beträffande personal, som sysslade med forskningsarbete vid högskolorna men som inte tillika ' var undervisningsskyldig. I rapporten framhölls också att läroanstalterna inom UKÄzs förvaltningsområde aldrig såvitt känt gjorde anspråk på en

uppfinning, som hade gjorts i tjänsten av någon som tillhörde denna kategori. Det förelåg därför inte något praktiskt behov av att läroanstalterna i lag tillerkändes dispositionsrätt till sådana uppfinningar. Slutligen påpekades att det var en praktisk omöjlighet att vid läroanstalterna tillämpa reglerna i 1949 års lag om arbetsgivares rätt till en uppfinning, när denna hade gjorts gemensamt av flera anställda och någon eller några av uppfinnarna var lärare i lagens mening.

Forskarutbildningsutredningen (FUN) har i sitt betänkande (SOU 1977:63) Fortsatt högskoleutbildning föreslagit en del åtgärder, som enligt utredning- en skulle kunna bidra till en ökning av forskningssamarbetet och kontakterna mellan högskolan och forskningsintressenter utanför denna.

FUN föreslog bl. a. att tillämpningsområdet för 1949 års lag skulle ändras. Enligt FUN fanns det skäl som talade för att samma regler rörande ar- betstagares rätt till uppfinningar gällde för såväl högskoleanställda lärare som övriga anställda inom den offentliga sektorn. Erfarenheter i andra län- der, bl.a. USA, hade visat att det var möjligt att bygga upp ett system, där universitet och högskolor gavs den rätt till anställdas uppfinningar som ] här i Sverige normalt tillkom arbetsgivaren utan att detta ansågs oförenligt ' med forskningens frihet. Mot en sådan ordning talade emellertid enligt FUN:s uppfattning de skäl som hade anförts av UKÄ i den tidigare nämnda rapporten. Som ett ytterligare skäl mot att lärarna jämställdes med andra offentligt anställda framhöll FUN att högskoleanställda lärares rätt till sina uppfinningar var en betydelsefull faktor vid rekryteringen av forskare till vissa delar av högskolan från verksamhetsområden utanför denna och att ett upphävande av denna rätt skulle kunna leda till det inte önskvärda resultatet att skickliga forskare sökte sig från högskolan eller till att bi- syssleverksamheten bland forskarna ökade.

Med hänsyn till det anförda ansåg sig FUN inte vilja föreslå annan ändring i 1949 års lag än att undantagsbestämmelsen för lärarna utvidgades till att avse samtliga anställda vid läroanstalterna, däri inbegripet de studerande. Härigenom skulle även de olägenheter undanröjas som kunde uppstå, när en uppfinning gjordes gemensamt av flera högskoleanställda som inte samt- liga tillhörde lärarkategorin. En sådan ordning ansåg FUN angelägen efter- som innovationer inom högskolan sannolikt i allt större utsträckning kom- mer att bygga på lagarbete inom projektgrupper och på kombinationer av vetenskapliga resultat, som har kommit fram vid skilda fakulteter och in- stitutioner.

De remissinstanser som med anledning av FUN:s betänkande yttrade sig i frågan om de högskoleanställdas rätt till sina uppfinningar förordade enhetliga regler för skilda arbetstagarkategorier. Fleitalet instanser tillstyrkte jämväl förslaget att även andra än lärare skulle kunna få exklusiv rätt till sina uppfinningar.10 Någon proposition i ämnet förelades dock inte riksdagen i avvaktan på resultatet av förevarande utredning.

För egen del vill jag i denna fråga anföra följande synpunkter. Vid universitet och högskolor skall enligt 1 5 högskolelagen (19771218) bedrivas utbildning, forskning och utvecklingsarbete. Den verksamhet som bedrivs vid högskolan är i första hand inriktad på att främja det allmännas bästa. Däremot syftar den inte primärt till att högskolan såsom sådan skall praktiskt eller ekonomiskt kunna utnyttja forskningsresultaten. Därför fö- 10PrOi>.1978/792119 & 64-

religger det normalt inte något behov för läroanstalterna att göra anspråk på sina anställdas uppfinningar. Högskolorna saknar dessutom den admi- nistrativa organisation som skulle krävas för att ta tillvara och utnyttja sådana uppfinningar. Det nu anförda bekräftas av att universitet och högskolor, enligt vad som är känt, hittills aldrig har ställt krav på att få rätt till upp- finningar, som har gjorts i tjänsten av någon som inte omfattas av undan- tagsbestämmelsen i 1949 års lag.

Undantagsbestämmelsen för lärarna i 1949 års lag har bl.a. sin grund i faran för att den fria vetenskapliga forskningen inom läroanstalterna eljest skulle kunna äventyras. En ordning enligt vilken läroanstalterna skulle ges rätt till tjänstgörande lärares uppfinningar ansågs nämligen kunna resultera i att läroanstalterna önskade styra forskningen till vissa områden. Visserligen gäller f.n. att högskolan skall godkänna ett av forskaren föreslaget forsk- ningsprojekt men godkännandet avser endast frågan om projektet kan passas in i verksamheten vid läroanstalten. Några enhetliga bestämmelser om vilka åligganden som åvilar de olika lärarkategorierna finns för övrigt inte heller. För flertalet professorer vid universiteten gäller visserligen övergångsvis fö- reskrifter i 705 universitetsförordningen (l964:461), enligt vilka dessa pro- fessorer är skyldiga att bl. a. idka forskning inom det ämne som tjänsten omfattar. Detta åliggande är dock inte att uppfatta på det sättet att högskolan kan bestämma att läraren skall utföra viss forskning. Med hänsyn till de villkor som sålunda gäller för forskningen får det här anförda motivet för undantagsbestämmelsen fortfarande anses ha viss giltighet.

Sammanfattningsvis kan sålunda hävdas att det inte har upplevts som någon brist att undervisningsväsendet i dag inte har någon rätt till sina lärares uppfinningar. Lärarnas exklusiva rätt upplevs snarare som en be- tydelsefull faktor vid rekryteringen av forskare till dessa delar av högskolan. Med hänsyn härtill och vad i övrigt har framhållits i de tidigare redovisade utredningarna anser jag att undantagsbestämmelsen för lärarna bör behållas i den nya lagen. Av de skäl som talar för att samma villkor bör gälla för lärare och annan personal som deltar i det vetenskapliga arbetet inom hög- skolorna, anser jag också att alla kategorier anställda vid läroanstalterna skall undantas från den nya lagens tillämpningsområde.

Det bör understrykas att undantagsregeln inte är begränsad till enbart högskoleområdet utan avser hela det offentliga utbildningsväsendet, dvs. alla statliga och kommunala skolor. Detsamma bör gälla anställda vid pri- vatägda läroanstalter av typ Handelshögskolan i Stockholm, vars verksamhet huvudsakligen är offentligrättsligt reglerad. Däremot omfattar undantaget inte anställda vid exempelvis industrins verkstadsskolor och folkrörelseägda bildningsförbund.

35 Ett avtal i fråga om framtida arbetstagaruppfinningar, som innebär att arbets— tagarens rätt enligt denna lag begränsas, är ogiltigt i den delen. Utom såvitt avser 8 och 17 55 får rätten dock begränsas med stöd av ett kollektivavtal, som har slutits eller godkänts på arbetstagarsidan av en organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. En arbetsgivare, som är bunden av ett sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet även på en arbetstagare, som inte är medlem i den avtalsslutande organisationen

på arbetstagarsidan, under förutsättning att arbetstagaren sysselsätts i arbete som avses med avtalet och inte omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Föreskrifterna i första och andra styckena gäller också när arbetsgivaren vill begränsa arbetstagarens rätt att förfoga över en uppfinning som arbetstagaren kan komma att göra när anställningen har upphört.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om i vilken omfattning det är möjligt att avtala om avvikelser från lagens reglering.

I likhet med annan arbetsrättslig lagstiftning under senare år är den fö- reslagna lagen tvingande på det sättet att ett avtal mellan enskild arbetstagare och arbetsgivare, som innebär inskränkning av de rättigheter som arbets- tagaren har tillerkänts i lagen, är ogiltigt i den delen. En bestämmelse härom har tagits in i första stycket första meningen i denna paragraf. Av lagtexten framgår att ogiltighetspåföljden drabbar endast avtalsvillkor, som är oför- månligare för arbetstagaren än lagen när det gäller arbetstagarens rättigheter. Om ett enskilt avtal ger arbetstagaren vissa rättigheter som är förmånligare än lagens reglering på dessa punkter men innebär försämringar i andra av- seenden, blir avtalet ogiltigt endast i den eller de delar varigenom arbets- tagarens lagenliga rättigheter enligt lagen har begränsats eller upphävts.

Att lagen föreslås bli tvingande på det sätt som nu har beskrivits har sin grund i att den kan karakteriseras som social skyddslagstiftning. En enskild arbetstagare får nämligen ofta anses vara i underläge vid förhand- lingar med arbetsgivaren om sina anställningsvillkor. I synnerhet människor som står i begrepp att inträda i arbetslivet eller söker ny anställning kan i allmänhet förmodas lägga större vikt vid anställningen än den mera av- lägsna frågan om rätten till deras framtida uppfinningar och till följd härav ingå oförmånliga avtal med arbetsgivaren.

De skäl som har anförts här till stöd för en begränsning av avtalsfriheten gör sig däremot inte gällande med samma styrka i fråga om rättigheter som redan har aktualiserats. Avtalsfriheten föreslås därför bli begränsad endast beträffande framtida arbetstagaruppfinningar. När väl uppfinningen har gjorts, kan således arbetstagaren med bindande verkan avstå från de rättigheter som lagen i och för sig tillförsäkrar honom såsom uppfinnare. På denna punkt får den föreslagna lagen samma innebörd som lagen om anställningsskydd]1 Att arbetstagaren med bindande verkan kan överlåta sina rättigheter till de arbetstagaruppfinningar, som inte tillhör kategorin tjänsteuppfinningar, har redan framgått av motiven till 2 5. Avtalsfriheten efter uppfinningens tillkomst gäller emellertid även andra frågor som regleras i lagen. Arbetstagaren kan exempelvis avstå från den ersättning som han enligt 8 5 är berättigad till. Det möter heller inget hinder mot att parterna t. ex. kommer överens om förlängning av den tidsfrist inom vilken arbets- givaren enligt 5 5 får inträda som rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning.

Det bör emellertid framhållas att de enskilda avtal som i och för sig är tillåtna enligt denna lag är underkastade allmänna regler om rättshand- lingars ogiltighet. Detta innebär att ett avtal som rör en arbetstagaruppfinning kan ogiltigförklaras, om arbetstagaren har blivit svikligen förledd till ett för honom oförmånligt avtal eller om arbetsgivaren otillbörligt har begagnat sig av arbetstagarens trångmål, oförstånd eller beroende ställning. Detsamma gäller om omständigheterna vid avtalets tillkomst var sådana att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa avtalet. Vidare

” Prop. 1973:129 5. 192 f.

12 Prop 1975/76:81 s. 127 och 173.

finns möjlighet att jämka eller lämna utan avseende oskäliga avtalsvillkor med stöd av den s. k. generalklausulen i 365 avtalslagen (19151218; ändrad l976:185).12 Vid sådan prövning skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

Även om de rättigheter till kommande uppfinningar, som arbetstagaren tillförsäkras genom den nya lagen, i princip inte får inskränkas genom enskilt avtal, måste hänsyn kunna tas till de olikartade förhållanden som råder inom skilda branscher på arbetsmarknaden. Det bör därför vara möjligt att genom vissa avtal göra avsteg från lagens bestämmelser även om avtalet innebär en begränsning av arbetstagarens lagenliga rättigheter. [första stycket andra meningen har därför tagits in en bestämmelse om att sådan begränsning får ske med stöd av kollektivavtal, som har slutits eller godkänts på ar- betstagarsidan av en organisation som är att anse som central arbetstagar- organisation. Lagen kan sålunda sägas vara dispositiv genom kollektivavtal, vilket för övrigt är kännetecknande även för annan modern lagstiftning på arbetslivets område.

Möjligheten att genom kollektivavtal komma överens om avvikelser från lagens bestämmelser är emellertid inte undantagslös. När det gäller arbets- tagarens rätt till skälig ersättning enligt 85 för tjänsteuppfinningar, som arbetsgivaren har övertagit rätt till, får arbetstagarens intresse av att er- sättningsrätten inte urholkas anses vara så starkt att begränsning av er- sättningsrätten inte heller bör få ske genom kollektivavtal. Däremot är det inget som hindrar att parterna genom kollektivavtal kommer överens om exempelvis avvikelser från det i 9 5 föreskrivna minimiersättningssystemet eller om undantagande av vissa personalkategorier från detta system. Na- turligtvis bör det även vara möjligt att i kollektivavtal reglera arbetsgivarens rätt att överta arbetstagaruppfinningar på annat sätt än som föreskrivs i lagen.

1 17 5 har tagits in regler som skyddar arbetstagaren mot att behöva betala tillbaka ersättning som han har uppburit i god tro. Även dessa skyddsregler är tvingande rätt. De kan alltså inte frångås ens med stöd av kollektivavtal. Detta framgår uttryckligen i denna paragraf.

Att även 165 är tvingade på det sättet att part inte kan med bindande verkan utfästa sig att avstå från att yrka jämkning av redan bestämd er- sättning framgår av specialmotiveringen till 16 5. Någon uttrycklig regel härom har jag inte ansett nödvändig.

För att lagens bestämmelser skall kunna ersättas med särskilt branschan- passade föreskrifter även i för arbetstagaren oförrnånlig riktning har det ansetts nödvändigt att skapa garantier för att avtalsfriheten genom kollek- tivavtal inte leder till en otillbörlig urholkning av arbetstagarens rättigheter. Liksom i fråga om annan arbetsrättslig lagstiftning som skall tillgodose ar- betstagarnas skyddsintresse har tillfredsställande garantier i detta avseende ansetts kunna erhållas genom kollektivavtal på central nivå. För giltigheten av kollektivavtalsvillkor, som är oförmånligare för arbetstagaren än mot- svarande reglering i lagen, har på grund härav uppställts kravet att avtalet skall ha slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation enligt lagen ( 1976z580) om medbestämmande i arbetslivet. Enligt 6 5 andra stycket nämn- da lag avses med central arbetstagarorganisation förbund eller därmed jäm- förlig sammanslutning av arbetstagare.

Lagens krav är uppfyllt när kollektivavtalet har träffats av den centrala arbetstagarorganisationen men även när sådan organisation har godkänt ett lokalt kollektivavtal. Vill t. ex. en avdelning inom ett fackförbund träffa kollektivavtal med en enstaka arbetsgivare om avvikelser från lagreglerna, måste avtalet godkännas av förbundet för att bli giltigt. I ett kollektivavtal som har träffats på förbundsnivå kan även rätten att sluta avtal om avvikelser från lagen delegeras genom 5. k. ventiler, varigenom de enskilda parterna eller den lokala fackliga organisationen ges rätt att träffa sådana överens- kommelser. Detta framgår av att i lagtexten tillåts avvikelser med stöd av sådant kollektivavtal som nu har sagts.

I andra stycket av förevarande paragraf finns en bestämmelse om att en arbetsgivare får tillämpa ett kollektivavtal om avvikelse från lagens bestäm- melser även på andra arbetstagare än dem som är medlemmar i den av- talsslutande arbetstagarorganisationen. Bestämmelsen, som är ett uttryck för den allmänt godtagna principen att arbetsvillkoren på en arbetsplats bör vara enhetligt reglerade, förutsätter emellertid för sin tillämpning att den utomstående arbetstagaren är sysselsatt i arbete som avses med kollektiv- avtalet. Dessutom krävs att arbetstagaren inte omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal. Arbetstagaren får sålunda inte vara medlem i organisation, som står i annat kollektivavtalsförhållande med arbetsgivaren. Det ligger i sakens natur att bestämmelsen tar sikte på kollektivavtal som inte har träffats för enbart vissa individuella medlemmar i den avtalsslutande or- ganisationen. Gäller kollektivavtalet endast för en viss mindre grupp ar- betstagare eller på en viss arbetsplats, skall den utomstående arbetstagaren ha en naturlig anknytning till det område som kollektivavtalet reglerar för att lagrummet skall bli tillämpligt.

I 75 andra stycket i 1949 års lag finns en bestämmelse, vars syfte är att förhindra att en arbetsgivare genom avtal begränsar sina anställdas rö- relsefrihet i fråga om uppfinningar under oskäligt lång tid efter det att en anställning har upphört. Enligt bestämmelsen är en överenskommelse mel- lan arbetsgivare och arbetstagare ogiltig, om den innebär en begränsning av arbetstagarens rätt att förfoga över en uppfinning som han gör mer än ett år efter det att hans anställning har upphört.

I förarbetena till 1949 års lag åberopades följande skäl för införandet av denna bestämmelse.13 Det kunde i och för sig inte anses stötande att en arbetsgivare genom avtal begränsade sina anställdas möjligheter att förfoga över uppfinningar, som de gjorde under kortare tid efter det att deras an- ställning har upphört. En arbetstagare, vars arbetsuppgifter förväntades re- sultera i uppfinningar, kunde ibland lämna sin anställning för att själv eller i annan arbetsgivares tjänst tillgodogöra sig de erfarenheter han hade vunnit i sin anställning. Inskränkningarna i arbetstagarens förfoganderätt kunde emellertid ibland vara både oskäliga och omotiverade, eftersom arbetsta- garens möjligheter att bedriva egen verksamhet beskars på ett otillbörligt sätt och hans arbetskraft blev mindre värd för andra arbetsgivare. Fullständig avtalsfrihet skulle även kunna leda till stora olägenheter för uppfinnarens nye arbetsgivare, eftersom denne i viss män skulle förhindras att tillgodogöra sig den anställdes arbetsresultat så länge denne var bunden av överens- kommelsen. Till följd härav begränsades avtalsfriheten såvitt avser upp- finningar som görs mer än ett år från anställningens upphörande. 13Prop. 194921015.81 f.

Den kommitté, vars förslag ligger till grund för 1949 års lag, hade förordat en tidsgräns på två år. I motiven framhöll kommittén att den hade tagit hänsyn till 385 avtalslagen enligt vilken s.k. konkurrensklausuler under vissa förutsättningar kunde jämkas eller lämnas utan avseende.14 Kom- mittén antydde att konkurrensklausuler, som begränsade arbetstagarens för- foganderätt till uppfinningar som görs efter anställningens upphörande, skul- le kunna ogiltigförklaras eller jämkas även enligt 385 avtalslagen. I detta lagrum hade emellertid inte angetts någon maximitid för giltigheten av konkurrensklausuler utan endast vissa omständigheter som borde beaktas vid skälighetsbedömningen. Detta hade vållat svårigheter i rättstillämpning- en. Även i övrigt ansåg kommittén att förbudet mot oskäliga konkurrens- klausuler i avtalslagen inte helt täckte vad som åsyftades med den föreslagna bestämmelsen. Å andra sidan framhöll kommittén att ett avtal, som in- skränkte arbetstagarens rätt att förfoga över uppfinningar, som görs inom en tvåårsfrist efter anställningens upphörande och som därför i och för sig var giltigt enligt den föreslagna bestämmelsen, skulle kunna förklaras ogiltigt eller jämkas enligt 385 avtalslagen.

Efter tillkomsten av 1949 års lag har emellertid förutsättningarna för jämk- ning av konkurrensklausuler enligt 38 5 ändrats. Generalklausulutredningen, som hade till uppgift att göra en översyn av de förmögenhetsrättsliga ge- neralklausulerna, ansåg att 38 5 avtalslagen var alltför restriktivt utformad och föreslog utvidgning av möjligheterna att åsidosätta konkurrensklau- suler.15 Utfästelser som gick utöver vad som kunde anses tillbörligt skulle enligt utredningens förslag inte vara bindande. Syftet med utvidgningen var i första hand att möjliggöra att de principer som hade kommit till uttryck i överenskommelse mellan arbetsmarknadspartema skulle kunna vinna er- forderligt beaktande även utanför sitt egentliga tillämpningsområde. Dess- utom skulle domstolarna få möjlighet att även beträffande konkurrensklau- suler tillämpa de allmänna riktlinjer för användning av en generalklausul (365 avtalslagen), som utredningen drog upp.

Den arbetsmarknadsöverenskommelse som generalklausulutredningen hänvisade till var en mellan SAF samt SIF, SALF och CF år 1969 träffad överenskommelse, som har antagits som kollektivavtal för olika branscher. Överenskommelsen innebär i huvudsak följande. Konkurrensklausuler får endast förekomma hos arbetsgivare som bedriver självständig produkt- och metodutveckling och som genom sådan verksamhet skaffar sig tillverk- ningshemligheter eller därmed jämförbart kunnande, vars avslöjande för konkurrenter skulle kunna medföra påtagligt men. Konkurrensklausuler bör endast komma i fråga för arbetstagare som under anställningen får kännedom

'4 Enligt den då gällande lydelsen av 38 5 avtalslagen gällde bestämmelsen när någon till förebyggande av konkurrens hade betingat sig av någon annan att inte bedriva handel eller annan verksamhet av visst slag eller att inte ta anställning hos någon som bedrev sådan verksamhet. En sådan utfästelse var inte bindande, om den sträckte sig längre än vad som kunde behövas för att hindra konkurrens eller om den i alltför hög grad inskränkte den förpliktades möjligheter att utöva förvärvsverksamhet. Vid prövningen skulle även hänsyn tas till det intresse den berättigade hade av att förbudet upprätthölls.

'5 sou l974:83 s. 190 ff.

om tillverkningshemligheter eller därmed jämförbart kunnande och som genom utbildning och erfarenhet har möjlighet att göra bruk av denna kän- nedom. Den tid under vilken den anställde får bindas av en konkurrens- klausul får inte överstiga den beräknade livslängden för arbetsgivarens skyddsvärda know-how. Med hänsyn till arbetstagarens intresse av att fritt kunna disponera över sin arbetskraft bör han normalt inte vara bunden av en konkurrensklausul längre än 24 månader eller, om livslängden för arbetsgivarens know-how är kort, tolv månader. Normerat skadestånd eller vite i anslutning till en konkurrensklausul bör i allmänhet inte överstiga belopp motsvarande sex månadslöner. Överenskommelsen förutsätter att arbetstagarorganisationerna skall kunna ta upp förhandlingar med arbets- givaren i frågan huruvida en konkurrensklausul i ett enskilt fall är befogad eller arbetsgivaren har gått för långt när han har garderat sina intressen genom en sådan klausul. Arbetsgivaren är skyldig att vartannat år till den lokala arbetstagarorganisationen överlämna en förteckning på de avtal med konkurrensklausuler, som alltjämt är giltiga. Tvister rörande konkurrens- klausuler skall i första hand bli föremål för lokal och central förhandling. Kan enighet inte nås vid dessa, skall tvisten hänskjutas till en särskild skiljenämnd.

Sedan riksdagen år 1976 antagit ett förslag till ändring av 38 5 avtalslagen, som i allt väsentligt stämmer överens med generalklausulutredningens för- slag, har bestämmelsen följande lydelse:16

Har någon för att förebygga konkurrens betingat sig av annan att denne icke skall bedriva verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet, är den .som gjort utfästelsen icke bunden därav i den mån ut- fästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt.

I propositionen17 med förslag till ändring av lagrummet anförde före- dragande departementschefen bl. a. att 38 5 i den då gällande lydelsen var alltför restriktiv och att möjligheterna att jämka eller åsidosätta konkur- rensklausuler borde stå i närmare överensstämmelse med vad som samtidigt föreslogs i 365 beträffande avtalsvillkor i allmänhet. I och för sig låg det enligt departementschefen nära till hands att upphäva 38 5 och att tillämpa generalklausulen också på konkurrensklausuler. Med hänsyn bl. a. till de specifikt arbetsrättsliga förhållandena som råder i fråga om konkurrensklau- suler ansågs det emellertid värdefullt att reglerna om konkurrensklausuler behölls i en separat bestämmelse i avtalslagen. Departementschefen framhöll att lagrummets nya lydelse gav ökade möjligheter till jämkning och att bedömningen av om jämkning bör ske skulle inriktas på om utfästelsen sträckte sig längre än vad som kunde anses skäligt. Vid bestämmelsens tillämpning på konkurrensklausuler i tjänsteavtal låg det enligt departe- mentschefen nära till hands att göra en jämförelse med innehållet i över- enskommelser om konkurrensklausuler som har träffats i kollektivavtal.

Med det utvidgade tillämpningsområdet för 385 avtalslagen skulle det kunna hävdas att det inte längre finns något behov av en särreglering be- träffande arbetstagarens förfoganderätt till uppfinningar som görs efter en anställnings upphörande. Med en sådan ordning skulle visserligen följa att [6 SFS 1976:185- avtalsfrihet kommer att gälla i fråga om uppfinningar som anställda gör 17 Prop. 1975/76:81 5_ efter anställningens upphörande. I praktiken skulle emellertid en sådan av- 148 f.

talsfrihet vara betydligt kringgärdad till följd av 385 avtalslagen. Vill en arbetsgivare gardera sig mot konkurrens genom en förbindelse från arbets- tagaren att inte exploatera eller att inte till annan överlåta uppfinningar som han kan komma att göra efter det att han har slutat sin anställning, torde utfästelsen till följd av de återgivna motivuttalandena bli giltig endast om den ansluter sig till de överenskommelser om konkurrensklausuler som har träffats i kollektivavtal. Sträcker utfästelsen sig längre än en sådan över- enskommelse bör den som regel kunna jämkas enligt 385 avtalslagen. I detta sammanhang bör även framhållas att genom de nämnda kollektiv- avtalen har tillskapats vissa garantier för att avtal med oskäliga konkur- rensklausuler inte träffas, eftersom de fackliga organisationerna har beretts fortlöpande insyn i dessa frågor med möjlighet att påkalla förhandling och skiljeförfarande.

Det nyss anförda kan vara tillämpligt när det gäller fall då arbetsgivaren vill träffa avtal som innehåller konkurrensklausul i samband med att den anställde slutar sin anställning. Man måste emellertid räkna med möjligheten att en arbetsgivare vill aktualisera frågan redan tidigare under anställningens bestånd. I det fallet är situationen något annorlunda. Arbetstagaren kan uppleva det så att han av olika skäl inte vill motsätta sig arbetsgivarens förslag. Det finns därför enligt min mening ett behov av särskilda regler i den nya lagen. I den mån arbetsgivaren vill reglera frågan om rätten till uppfinningar som görs under anställningen gäller den begränsade avtalsfrihet som följer av första och andra styckena i förevarande paragraf. Det förefaller rimligt att motsvarande begränsning gäller även i den del avtalet avser tid efter det att anställningen har upphört. På grund härav anges i förevarande paragrafs tredje stycke att föreskrifterna i första och andra styckena gäller också när arbetsgivaren vill begränsa arbetstagarens rätt att förfoga över en uppfinning som arbetstagaren kan komma att göra när anställningen har upphört.

45 Arbetstagaren skall genast underrätta arbetsgivaren, när han har gjort en tjäns— teuppfinning. Underrättelsen skall vara skriftlig och innehålla en översiktlig beskriv- ning av uppfinningen. Detsamma gäller i fråga om annan arbetstagaruppfinning än tjänsteuppfinning, om uppfinningen kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

I denna paragraf, som motsvaras av 45 i 1949 års lag, regleras arbets- tagarens anmälningsskyldighet i fråga om arbetstagaruppfinningar. Det prin- cipiellt nya i den föreslagna paragrafen är föreskriften om skriftlig form för underrättelsen.

Arbetstagarens underrättelseskyldighet är enligt 1949 års lag begränsad till uppfinningar, vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhets- område. Detsamma gäller i princip enligt den nya lagen. Eftersom arbets- givaren har en ovillkorlig rätt till anställdas tjänsteuppfinningar och detta begrepp för sin tillämpning inte kräver något samband mellan uppfinningen och arbetsgivarens verksamhetsområde, har emellertid underrättelseskyl- digheten i fråga om dessa uppfinningar särreglerats i förevarande paragrafs första stycke. Enligt denna bestämmelse är arbetstagaren skyldig att genast

underrätta arbetsgivaren när han har gjort en uppfinning som är hänförlig till kategorin tjänsteuppfinningar. Detta begrepp definieras i 1 5 första styck- et.

Underrättelseskyldigheten i fråga om andra arbetstagaruppfinningar än tjänsteuppfinningar regleras i andra stycket. Arbetstagaren är skyldig att un- derrätta arbetsgivaren om en sådan uppfinning endast under förutsättning att den kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde. En upp- finning får anses falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde när den avser en produkt, vars tillverkning ingår i arbetsgivarens verksamhet. Detsamma gäller om uppfinningen avser ett sätt eller ett speciellt hjälpmedel för fram- ställning av en sådan produkt eller avser ett alster eller förfarande som är att hänföra till det område på vilket arbetsgivaren bedriver tekniskt forsk- nings- eller utvecklingsarbete. Även en uppfinning som kan utnyttjas av arbetsgivaren för arbets- eller materialbesparande ändamål eller i övrigt i produktionsfrämjande syfte får i allmänhet anses falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Att närmare än vad här har skett utveckla vad som innefattas i kravet att uppfinningen kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde har inte ansetts vara nödvändigt. Det bör emellertid framhållas att med begreppet arbetsgivare avses parten i anställningsavtalet. Detta betyder att verksam- hetsområdet skall bestämmas med utgångspunkt från den verksamhet som arbetsgivaren bedriver. Om en arbetstagare är anställd i ett företag som ingår i en koncern, blir han alltså skyldig att anmäla arbetstagaruppfinningar inom detta företags verksamhetsområde. Däremot behöver han inte anmäla en arbetstagaruppfinning utanför detta företags verksamhetsområde, även om uppfinningen ligger inom området för verksamhet som bedrivs av annat företag i samma koncern. Detta synsätt i fråga om arbetsgivarbegreppet överensstämmer med annan arbetsrättslig lagstiftning men strider mot vissa uttalanden i propositionen med förslag till 1949 års lag.8

Särskilda svårigheter kan uppkomma när det gäller att tillämpa arbets— givarbegreppet på den offentliga sektorn. Liksom fallet är enligt 1949 års lag bör man se saken så att t. ex. vart och ett av statens verk är en arbetsgivare för sig.19 Vidare torde de tre försvarsgrenarna och FOA få anses utgöra en enda arbetsgivare.

I det enskilda fallet kan det givetvis ibland vara osäkert om en arbets- tagaruppfinning omfattas av underrättelseskyldigheten. Det kan exempelvis vara tveksamt om uppfinningen över huvud taget är patenterbar eller, såvitt avser annan arbetstagaruppfinning än tjänsteuppfinning, om den faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde. I sådana fall ligger det emellertid i ar- betstagarens eget intresse att underrätta arbetsgivaren enligt denna paragraf. Misstar sig arbetstagaren och underrättar han till följd härav inte arbets- givaren, kan han ådra sig skadeståndsskyldighet enligt 19 5.

Det bör även framhållas att gränserna för underrättelseskyldigheten kan regleras genom kollektivavtal, varvid hänsyn kan tas till de individuella förhållandena inom ett företag eller en myndighet, som bedriver vitt skilda verksamheter.

Som antyddes i inledningen till denna paragraf föreslås att underrättelse 18PTOP- 19491101 S- 73- om arbetstagaruppfinning skall göras skriftligen. Kravet på skriftlig form l9 Jfr prop. 1973:129 5_ har uppställts för att undvika onödiga tvister om huruvida och när un- 165.

20 För tjänsteuppfinnings- begreppets tillämpning är det inte nödvändigt att uppfinningen faller inom arbetsgivarens verksam- hetsområde.

derrättelse har skett. Regeln, som ansluter till nuvarande praxis, är dispositiv. Arbetsgivaren och arbetstagaren kan sålunda komma överens om att en muntlig underrättelse skall vara tillräcklig för att rättsverkningar enligt lagen skall uppstå. I ett sådant fall bör emellertid någon form av dokumentation ske som i framtiden kan tjäna som bevis för att underrättelseskyldigheten har fullgjorts vid en viss tidpunkt.

Att arbetstagarens underrättelse till arbetsgivaren skall innehålla så full- ständiga uppgifter att arbetsgivaren kan bedöma uppfinningens karaktär och betydelse är självklart. Underrättelsen skall innehålla åtminstone en över- siktlig beskrivning av uppfinningen. Finns t. ex. ritningar eller en prototyp av uppfinningen, bör arbetstagaren kunna hänvisa till dem i sin underrättelse.

Det bör framhållas att beskrivningen inte behöver vara så fullständig som enligt 8 5 patentlagen (1967:837) krävs för en patentansökan. Det väsentliga är att underrättelsen är så klargörande att arbetsgivaren med ledning av den kan ta ställning till frågan om han skall göra bruk av sin eventuella rätt att överta uppfinnarrätten eller inleda förhandlingar med arbetstagaren om ett förvärv. Det bör även understrykas att det från arbetstagarsynpunkt är viktigt att beskrivningen är klar. Tidsfristen för arbetsgivarinträde enligt 5 5 bör nämligen inte börja löpa förrän arbetsgivaren har erhållit en tillräckligt klar beskrivning av uppfinningen. Självfallet är det önskvärt att arbetstagaren redan i samband med underrättelsen ger tillkänna sin uppfattning rörande uppfinningens kategoritillhörighet.

Om arbetstagaren samtidigt har flera anställningar, kan vissa problem uppstå vid tillämpningen av förevarande paragraf. Som har framgått under 1 5 första stycket räknas till kategorin arbetstagaruppfinningar även upp- finningar som en arbetstagare gör under tjänstledighet. Om en arbetstagare under tjänstledighet från en anställning har anställning hos annan arbets- givare, föreligger i lagens mening ett dubbelt anställningsförhållande, vilket kan leda till att arbetstagaren blir skyldig att underrätta båda arbetsgivarna om sina uppfinningar. Ett annat kanske vanligare fall av dubbelt anställ- ningsförhållande är att arbetstagaren har flera deltidsanställningar. Avgö- rande för frågan huruvida båda arbetsgivarna skall underrätas om uppfin- ningen är i första hand om "uppfinningen faller inom bägge arbetsgivarnas verksamhetsområden. Är detta fallet blir arbetstagaren skyldig att underrätta båda. Detsamma gäller i den säkerligen sällsynta situationen att uppfin- ningen kan betraktas som en tjänsteuppfinning i båda anställningarna. Faller uppfinningen utanför den ene arbetsgivarens verksamhetsområde, är ar- betstagaren däremot inte skyldig att meddela den arbetsgivaren, såvida inte uppfinningen skall betraktas som en tjänsteuppfinning i det anställnings- förhållandet.20

Skall en uppfinning till följd av presumtionsbestämmelsen i 15 andra stycket anses ha kommit till i en tidigare anställning, är uppfinnaren skyldig att underrätta sin tidigare arbetsgivare om uppfinningen. Har arbetstagaren ny anställning, kan det emellertid ligga i arbetstagarens eget intresse att anmäla uppfinningen även till sin nye arbetsgivare, eftersom presumtionen för att uppfinningen skall anses gjord i den tidigare anställningen kan hävas genom att det görs sannolikt att arbetstagaren har gjort uppfinningen efter anställningens upphörande.

Att en arbetsgivare som har fått kännedom om en arbetstagaruppfinning är bunden av tystnadsplikt framgår av 20 5.

Särskilda bestämmelser om tjänsteuppfinningar

1 5—14 55 föreslås särskilda bestämmelser, som reglerar det fall att arbets- givaren inträder som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning. Huvuddragen i bestämmelserna är följande.

Enligt 5 5 får en arbetsgivare helt eller delvis inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning under förutsättning att han skrift- ligen meddelar arbetstagaren detta inom sex månader från det att han har underrättats om uppfinningen. Arbetstagaren har i 65 ålagts viss sekretess under sexmånadersfristen. Bestämmelserna härom stämmer i allt väsentligt överens med 55 andra stycket i 1949 års lag.

En arbetsgivare, som har förvärvat all rätt till en tjänsteuppfinning såvitt avser Sverige, är enligt 7 5 skyldig att efter samråd med arbetstagaren söka patent på uppfinningen senast sex månader från övertagandet. Denna be- stämmelse är emellertid inte undantagslös. Önskar arbetsgivaren bevara upp- finningen som företagshemlighet, skall arbetstagaren skriftligen underrättas härom senast sex månader från arbetsgivarinträdet. Gör arbetsgivaren detta, befrias han från skyldigheten att söka patent. Enligt paragrafen åligger det även arbetsgivaren att intill dess ersättningsfrågan har slutligt reglerats vidta erforderliga åtgärder för att fullfölja en patentansökan, om det inte framstår som osannolikt att uppfinningen är patenterbar i Sverige.

Bestämmelsen i 8 5 motsvaras av 65 i 1949 års lag. I bestämmelsen till- försäkras arbetstagaren skälig ersättning för den rätt till en tjänsteuppfinning som han avstår. 1 paragrafen anges allmänt hållna riktlinjer till ledning för skälighetsbedömningen.

Ersättningsbestämmelsen i 85 kompletteras i den nya lagen av ett mi- nimiersättningssystem, som är knutet till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Regler härom finns i 9—1255. Enligt 95 skall ar— betsgivaren ta initiativet till att ersättningen blir bestämd genom att han redan i samband med arbetsgivarinträdet erbjuder ersättning som inte får understiga visst i lagen föreskrivet belopp. Storleken av minimiersättningen har gjorts beroende av omfattningen av den rätt till uppfinningen som ar- betsgivaren har övertagit. Övertas all rätt till uppfinningen, uppgår sålunda minimiersättningen till ett basbelopp. Arbetsgivaren har valfrihet att erbjuda slutlig ersättning eller endast förskott på denna. Väljer arbetsgivaren *att erbjuda förskott, får det erbjudna förskottet inte understiga hälften av det lägsta belopp som skulle ha erbjudits som slutlig ersättning, dvs. ett halvt basbelopp, om arbetsgivaren övertar all rätt till uppfinningen. Någon sådan reduktion är emellertid inte tillåten om arbetsgivaren vill bevara uppfin- ningen som företagshemlighet. [ett sådant fall skall alltså minst ett basbelopp erläggas. En särregel härom finns i 125 andra stycket.

Har slutlig ersättning inte reglerats redan i samband med arbetsgivarin- trädet, är arbetsgivaren skyldig att utge ytterligare förskottsbelopp (det andra förskottet), när patent- och registreringsverket har bifallit en ansökan om patent på uppfinningen (105 första stycket). Det belopp, som arbetsgivaren är skyldig att utge som ett andra förskott, får inte understiga visst i lagen angivet belopp. Har europeiskt patent för Sverige meddelats, inträder mot- svarande betalningsskyldighet när fristen för invändning mot patentet har gått ut eller, om sådan invändning har framställts, när det europeiska pa-

tentverkets invändningsavdelning har beslutat att upprätthålla patentet.

Har skyldighet att betala det andra förskottet inträtt enligt 105, är ar- betsgivaren skyldig att ange vilken slutlig ersättning han är villig att betala senast sex månader därefter. En bestämmelse härom finns intagen i 11 5.

Har arbetsgivaren enligt 75 andra stycket förklarat att han vill bevara en uppfinning som företagshemlighet, anses uppfinningen vara patenterbar i Sverige när det gäller arbetstagarens ersättningsrätt (12 5 första stycket). I sådant fall får erbjudet förskott inte understiga ett basbelopp för månaden närmast före den då erbjudandet görs (125 andra stycket). Har förskott utgått, inträder skyldigheten för arbetsgivaren att erbjuda slutlig ersättning senast ett år efter det att han har inträtt som rättsinnehavare till uppfinningen (125 tredje stycket).

När arbetsgivaren har erbjudit förskott eller slutlig ersättning enligt 9—12 55, åligger det arbetstagaren att inom en fyramånadersfrist ta ställning till huruvida han skall anta eller förkasta erbjudandet. Har arbetstagaren inte inom denna frist framställt invändning mot erbjudandet, anses han enligt 135 ha godtagit arbetsgivarens ersättningserbjudande.

Arbetsgivaren är skyldig att omedelbart betala erbjuden ersättning i form av engångsbelopp som arbetstagaren har förklarat sig godta eller till följd av 13 5anses ha godtagit genom passivitet (14 5 första stycket). Arbetsgivaren är även skyldig att utge erbjuden engångsersättning, när tvist råder om ersättningens storlek (145 andra stycket).

5 5 Arbetsgivaren får helt eller delvis inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning. Sådant inträde sker genom skriftligt meddelande till arbets- tagaren inom sex månader från det att arbetsgivaren har mottagit underrättelse enligt 4 5.

I denna paragraf regleras vad som enkelt uttryckt kan kallas arbetsgi- varinträdet beträffande tjänsteuppfinningar. Vill arbetsgivaren utnyttja sin rätt att inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning, skall han meddela arbetstagaren detta inom sex månader från det att han mottog underrättelse enl igt 4 5. Enligt uttrycklig föreskrift skall meddelandet ha skriftlig förrn. Muntliga meddelanden får inte den rättsverkan att ar- betsgivaren automatiskt inträderi arbetstagarens rätt till uppfinningen. Par- terna kan dock komma överens om att ett muntligt meddelande skall vara tillräckligt i detta avseende.

Arbetsgivaren har valfrihet när det gäller omfattningen av den rätt han vill överta. Han kan sålunda överta all rätt till uppfinningen men även nöja sig med en utövningsrätt s. k. enkel licens. Inget hindrar att han övertar all rätt till uppfinningen inom ett geografiskt begränsat område, t. ex. några enstaka länder.

Det är att märka att arbetsgivaren med stöd av 55 inte kan förvärva mer omfattande rätt till uppfinningen än den arbetstagaren har. Är tjäns- teuppfinningen för sin användning beroende av att även annan patentskyd- dad uppfinning används, måste arbetsgivaren sålunda förvärva utövningsrätt också från den som har rätten till den senare uppfinningen, om han i prak- tiken skall kunna göra bruk av tjänsteuppfinningen i sin verksamhet. Skulle

en uppfinning, som har gjorts av två eller flera personer, inte betraktas som tjänsteuppfinning i förhållande till samtliga uppfinnare, kan arbets- givarinträde enligt förevarande paragraf äga rum endast beträffande den arbetstagare, i förhållande till vilken uppfinningen skall anses som tjäns- teuppfinning. Till följd härav kan arbetsgivarens rätt att använda en tjäns- teuppfinning vara begränsad om han inte träffar överenskommelser om förfoganderätten även med övriga uppfinnare. Det får antas att allmänna regler om samäganderätt gäller i fråga om detta förhållande.21

Den frist inom vilken arbetsgivarinträdet skall äga rum, har i lagförslaget utvidgats från fyra till sex månader. Skälet härför är att ge arbetsgivaren bättre möjligheter att bedöma uppfinningens värde innan han måste ta ställ- ning till om han skall överta rätt till uppfinningen. Dessutom skapas större utrymme för undersökningar rörande uppfinningens patenterbarhet.

Sexmånadersfristen börjar löpa när arbetsgivaren underrättas om uppfin- ningen enligt 4 5. Att underrättelsen skall vara så fullständig att arbetsgivaren med ledning av den kan bedöma uppfinningens karaktär och betydelse har påtalats under det nämnda lagrummet. Är underrättelsen bristfällig och krä- ver arbetsgivaren förtydligande eller komplettering i något avseende, börjar sexmånadersfristen att löpa först när underrättelsen har fullständigats, såvida arbetsgivaren inte har saknat fog för sina anmärkningar.

Har arbetsgivaren före sexmånadersfristens utgång förklarat att han avstår från att överta någon rätt till uppfinningen eller att han övertar endast en begränsad rätt till uppfinningen, står det arbetstagaren fritt att därefter förfoga över uppfinningen, i det senare fallet dock med förbehåll för den rätt som arbetsgivaren har förvärvat. Detta framgår av en jämförelse mellan före- varande paragraf och 6 5. Arbetsgivaren kan sålunda inte före sexmåna- dersfristens utgång öka sina en gång framställda anspråk på uppfinningen, om inte detta accepteras av arbetstagaren. Arbetstagaren skall alltså kunna lita på att arbetsgivarens besked är slutgiltigt samt kunna fritt förfoga över den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren inte har gjort anspråk på. Det nu sagda tar emellertid bara sikte på det fallet att meddelandet angående arbetsgivarinträdet inte är försett med reservation. Jag återkommer strax till den frågan.

Av lagtexten framgår att arbetsgivarinträdet sker genom en ensidig rätts- handling från arbetsgivarens sida, nämligen genom att han inom sexmå- nadersfristen skriftligen underrättar arbetstagaren om att han inträder som dennes rättsinnehavare till uppfinningen. Har arbetsgivaren genom sådant skriftligt meddelande förklarat att han övertar viss angiven rätt till upp- finningen, kan han därefter inte avstå från eller minska omfattningen av den rätt han ursprungligen har gjort anspråk på, såvida inte arbetstagaren medger detta.

Hindret för arbetsgivaren att ändra sina anspråk finns emellertid inte om arbetsgivaren har förbehållit sig rätten att jämka sina anspråk före sexmå- nadersfristens utgång. Har arbetsgivaren efter underrättelsen om uppfin- ningen förklarat på det sätt som föreskrivs i denna paragraf att han övertar en enkel licens till uppfinningen men att han behöver ytterligare betänketid för utredning huruvida han skall överta en mer omfattande rätt, har sålunda något slutligt besked om arbetsgivarinträde enligt paragrafen inte lämnats. Härav följer att arbetstagaren inte är berättigad att förfoga över den rätt

2' Lagen(l904:48 s. 1)om samäganderätt är dock inte tillämplig beträffande immaterialrättigheter. Det torde emellertid finnas anledning anta att princi- perna i samäganderättsla- gen är analogt tillämpliga på dylika rättigheter. Se Jacobsson, Tersmeden och Törnroth, Patentlag- stiftningen, Lund 1980, s. 44.

till uppfinningen som arbetsgivaren inte har övertagit, förrän sexmånaders- fristen har löpt ut eller arbetsgivaren dessförinnan har lämnat slutligt besked i förvärvsfrågan.

Läget kan även vara det att arbetsgivaren vill förvärva rätt till uppfinningen endast om parterna kommer överens om ersättningen. Har arbetsgivaren uppställt ett sådant villkor för förvärvet av uppfinnarrätten, har självfallet något arbetsgivarinträde enligt denna paragraf inte ägt rum. Arbetsgivaren har å andra sidan inte heller definitivt avstått från sin övertaganderätt genom en sådan förklaring. Arbetstagaren måste sålunda i ett sådant fall avvakta sexmånadersfristens utgång innan han får disponera över uppfinningen, om inte parterna dessförinnan träffar uppgörelse.

Parterna kan ibland ha olika meningar om en anmäld uppfinnings ka- tegoritillhörighet. Arbetsgivaren kan sålunda hävda att han får inträda som arbetstagarens rättsinnehavare med stöd av denna paragraf, eftersom han anser att uppfinningen tillhör gruppen tjänsteuppfinningar, medan arbets- tagaren har motsatt uppfattning om kategoritillhörigheten. I ett sådant fall kan arbetstagaren förfoga över uppfinningen som om den tillhörde gruppen övriga arbetstagaruppfinningar. Arbetstagaren kan sålunda överlåta uppfin- narrätten till annan än arbetsgivaren, och en sådan överlåtelse kan äga rum även före sexmånadersfristens utgång. Det bör emellertid framhållas att en felbedömning av arbetstagaren beträffande kategoritillhörigheten kan med- föra skadeståndsskyldighet för honom.

Under 1 5 har framhållits att det ibland kan finnas anledning till osäkerhet huruvida en i vederbörlig ordning anmäld uppfinning, som har kommit till i tjänsten, är patenterbar här i Sverige och att det därför kan vara svårt att avgöra om lagens bestämmelser över huvud taget är tillämpliga. Ar- betsgivaren är givetvis i ett sådant fall oförhindrad att träffa överenskom- melse med arbetstagaren om förvärv av dennes eventuella uppfinnarrät- tigheter, medan ersättningsfrågan skjuts på framtiden i avvaktan på besked i patentärendet. Skulle arbetstagaren vägra att gå med på en sådan uppgörelse, återstår emellertid inget annat för arbetsgivaren än att handla på något av följande sätt.

Arbetsgivaren kan finna det mest förenligt med sina intressen att inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till uppfinningen på sätt som föreskrivs i denna paragraf. Anledningen härtill kan vara att arbetsgivaren inte vill riskera att bli utan det patentskydd som eventuellt kan komma att erhållas. Därmed ådrar han sig emellertid även en ekonomisk förpliktelse, eftersom han blir skyldig att samtidigt erbjuda arbetstagaren åtminstone minimiför- skott enligt 95 andra stycket. Arbetsgivaren får sålunda i detta fall ta den ekonomiska risken för att ersättning har erlagts i onödan om uppfinningen sedermera visar sig inte uppfylla villkoren för patenterbarhet. Tvivel om patenterbarheten kan emellertid även leda till att arbetsgivaren redan vid arbetstagarens anmälan av uppfinningen väljer att inta den ståndpunkten att lagen inte är tillämplig, eftersom uppfinningen inte är patenterbar. I ett sådant fall kan han avstå från förvärv av uppfinningen enligt lagförslaget och i stället förklara att han tillgodogör sig den anmälda uppfinningen såsom ett vanligt arbetsresultat.

Det sist nämnda handlingssättet innebär att arbetsgivaren inte har några möjligheter att erhålla patentskydd på uppfinningen. Däremot har arbets-

tagaren rätt att själv söka patent. Meddelas patent, blir detta arbetstagarens egendom. Till detta patent kan arbetsgivaren givetvis inte åberopa någon som helst rätt, eftersom arbetsgivaren tidigare genom sin underlåtenhet att utnyttja möjligheten till arbetsgivarinträde enligt förevarande paragraf har gått miste om rätten att överta uppfinningen. Skulle arbetsgivaren ha ut- nyttjat uppfinningen i sin verksamhet, kan det i vissa fall även bli fråga om sanktioner mot arbetsgivaren för patentintrång. Så blir nämligen fallet om arbetsgivaren yrkesmässigt har utnyttjat den patentsökta uppfinningen efter det att handlingarna i ansökningsårendet har blivit allmänt tillgängliga enligt 225 patentlagen.

Meddelas däremot inte patent på uppfinningen, får arbetstagaren finna sig i att arbetsgivaren utan särskild ersättning utnyttjar hans uppfinning. I vissa fall kan komplikationer uppkomma t. ex. om arbetstagaren genom att söka patent har föranlett att know-how, som arbetsgivaren vill hem- lighålla, har kommit att bli offentligt under handläggningen av patent- ärendet. Många gånger torde dock sådana situationer kunna undvikas genom samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare under det inledande skedet av patentärendet, då ansökningen ännu är hemlig. Jag har därför inte ansett det vara nödvändigt att föreslå regler i lagen för detta särskilda fall. Ytterst måste man dock inta den ståndpunkten att en arbetstagare inte kan stå rättslös om arbetsgivaren tar uppfinningen utan ersättning såsom ett vanligt arbetsresultat samt påstår att uppfinningen inte är patenterbar och att den röjer hemlig know-how. Arbetstagaren måste i det läget rimligen ha möj- lighet att få patenterbarhetsfrågan prövad av någon opartisk instans, i första hand patentverket.

Fall kan också föreligga då arbetsgivaren först efter det att han har inträtt som rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning kommer underfund med att uppfinningen i själva verket inte är patenterbar. I det läget får bestäm- melserna i 75 om skyldighet för arbetsgivaren att'söka patent på uppfin- ningen betydelse. Låter arbetstagaren sig inte övertygas om riktigheten av arbetsgivarens ståndpunkt, blir arbetsgivaren skyldig att söka patent på upp- finningen, såvida han inte föredrar att bevara hemligheten som företags- hemlighet. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen till 7 5.

65 Före utgången av tidsfristen i 55 får arbetstagaren inte förfoga över en tjäns- teuppfinning eller avslöja något om den för annan, om detta skulle medföra risk att uppfinningen blir allmänt känd eller utnyttjad för annans räkning. Detta gäller dock inte efter det att arbetsgivaren har förklarat att han avstår från att överta någon rätt till uppfinningen eller att han övertar endast rätten att utöva uppfinningen i sin verksamhet. Utan hinder av första meningen i föregående stycke får arbetstagaren efter samråd med arbetsgivaren söka patent på uppfinningen i Sverige. Söks patent, skall avskrifter av ansökningshandlingarna omedelbart lämnas till arbetsgivaren.

Enligt förevarande paragraf, som i stort sett motsvarar 5 5 andra stycket i 1949 års lag, är arbetstagarens frihet att förfoga över en tjänsteuppfinning begränsad under tiden fram till dess att besked föreligger från arbetsgivaren huruvida denne vill utnyttja sin rätt till arbetsgivarinträde enligt föregående paragraf. Det bör märkas att några motsvarande bestämmelser inte har upp-

ställts i lagförslaget beträffande andra arbetstagaruppfinningar än tjänsteupp- finningar.

Under den sexmånadersfrist, inom vilken arbetsgivaren enligt 55 har möjlighet att helt eller delvis inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning, får arbetstagaren enligt första stycket inte förfoga över uppfinningen. Detta innebär att arbetstagaren inte får använda upp- finningen i egen verksamhet eller överlåta sina uppfinnarrättigheter till annan än arbetsgivaren. Eftersom ett offentliggörande av uppfinningen skulle kun- na medföra hinder för patent på uppfinningen, har arbetstagaren även ålagts viss sekretesskyldighet under nämnda tid. Han får sålunda inte heller avslöja uppfinningen för någon annan än arbetsgivaren, om detta skulle medföra risk att uppfinningen blir allmänt känd eller utnyttjad för annans räkning. En följd av de nämnda bestämmelserna är att arbetstagaren är förhindrad att erbjuda uppfinnarrättigheterna åt någon annan än arbetsgivaren så länge denne har möjlighet att inträda som rättsinnehavare till uppfinningen.

För vissa fall har det emellertid inte ansetts nödvändigt att upprätthålla förfogandeförbudet och sekretesskyldigheten under hela sexmånadersfristen. Tillkännager arbetsgivaren före fristens utgång, skriftligen eller muntligen, att han inte vill överta någon rätt till uppfinningen, har arbetsgivaren givetvis inte längre något befogat intresse av att arbetstagaren inte får disponera över uppfinningen. Detsamma bör rimligen gälla om arbetsgivaren har nöjt sig med att förvärva en enkel licens till uppfinningen. I dessa fall får sålunda arbetstagaren förfara med uppfinningen på sätt han finner önskvärt, i sist- nämnda fallet dock med förbehåll för arbetsgivarens licensrätt, utan att han behöver avvakta sexmånadersfristens utgång, och någon sekretesskyldighet föreligger inte heller i dessa fall. Att begränsningar i arbetstagarens fria förfoganderätt kan följa av den omständigheten att arbetsgivaren har för- behållit sig rätten att jämka sina anspråk på tjänsteuppfinningen, har be- handlats i specialmotiveringen till föregående paragraf.

I andra stycket har tagits in en bestämmelse, som utgör ett viktigt undantag från den sekretesskyldighet för arbetstagaren som föreskrivs i första stycket. Bestämmelsen, vars sakliga innehåll i stort sett överensstämmer med mot- svarande reglering i 1949 års lag, innebär att arbetstagaren får söka patent i Sverige på sin uppfinning, trots att arbetsgivaren ännu inte har tagit ställning i förvärvsfrågan. Arbetstagaren riskerar nämligen annars, att han till skada för sig själv och eventuellt även arbetsgivaren blir förekommen av någon annan, som söker patent på samma uppfinning, eller att patent inte kan meddelas på grund av nyhetshinder som uppkommer under den frist som står till arbetsgivarens förfogande.

I vissa fall kan rätten för arbetstagaren att söka patent förorsaka olägenheter för arbetsgivaren. Det kan nämligen ofta vara betydelsefullt för en arbets— givare, som ännu inte har hunnit ta ställning till om han skall inträda som arbetstagarens rättsinnehavare, att redan från början ha inflytande i patent- frågan. Detta gäller i synnerhet beträffande avfattningen av patentkraven i patentansökningen, eftersom dessa kommer att bestämma patentets skyddsomfång. Arbetsgivaren kan emellertid även ha ett intresse av att kunna utverka att patent söks i flera länder eller av att patent över huvud taget inte söks på uppfinningen, eftersom han avser att förvärva uppfin— ningen för att bevara den som företagshemlighet. För att i möjligaste mån

tillgodose arbetsgivarens intresse i detta hänseende har i den nya lagen tagits in en föreskrift om att arbetstagaren skall samråda med arbetsgivaren innan han söker patent på sin uppfinning. På detta sätt får arbetsgivaren en möjlighet att på ett tidigt stadium bevaka sina intressen. Även från arbetstagarsynpunkt kan det emellertid vara till stor nytta att överläggningar kommer till stånd innan patent söks. Åtminstone vid större företag kan arbetsgivaren ofta ställa patentsakkunnig hjälp till arbetstagarens förfogande när det gäller utarbetandet av patentansökningen och andra åtgärder, som är erforderliga i ett patentärende. Det bör även framhållas att omfattningen av det skydd som ett patent ger är av betydelse för ersättningens storlek, om arbetsgivaren beslutar sig för att överta rätten till uppfinningen.

Kravet på att arbetstagarens patentansökan skall föregås av samråd med arbetsgivaren innebär givetvis inte att arbetstagaren är förhindrad att söka patent på uppfinningen i Sverige enligt sitt eget önskemål, om enighet inte kan nås vid överläggningarna. Att arbetstagarens rätt att söka patent har begränsats till att avse nationellt svenskt patent, vilket för övrigt även är fallet enligt 1949 års lag, beror på att betydande komplikationer annars skulle kunna uppkomma för arbetsgivaren om denne senare vill överta uppfin- ningen. Skulle å andra sidan arbetsgivaren inte överta uppfinnarrätten, in- nebär den här förordade ordningen inte några större nackdelar för arbets- tagaren. Den svenska patentansökningen är nämligen prioritetsgrundande vid ansökan i de flesta andra länder av betydelse. Detta gäller även om arbetstagaren senare ger in en europeisk patentansökan eller internationell patentansökan enligt 1970 års konvention om patentsamarbete.

I likhet med vad som gäller enligt 1949 års lag är arbetstagaren skyldig att underrätta arbetsgivaren när han har sökt patent på uppfinningen. Sålunda gäller att arbetsgivaren skall underrättas om patentansökningen genom att avskrifter av ansökningshandlingarna överlämnas till honom omedelbart efter det att patent har sökts. Att arbetsgivaren skall få ta del av ansök- ningshandlingarnas innehåll är dock en nyhet i den nya lagen. På detta sätt garanteras att arbetsgivaren omedelbart får reda på att arbetstagaren har fullföljt sin avsikt att söka patent på uppfinningen. Genom att arbets- givaren får tillgång till ansökningshandlingarna får han även ett bättre un- derlag för sitt fortsatta handlande än om han enbart har fått muntliga upp- gifter. Till skillnad från vad som är fallet enligt 1949 års lag uppställs inte någon tidsfrist, inom vilken underrättelse skall ske. Genom uttrycket ”ome- delbart” markeras emellertid att överlämnandet av handlingarna skall ske i nära anslutning till ingivandet av patentansökningen. Någon större saklig förändring i förhållande till vad som nu gäller är inte åsyftad.

Det bör understrykas att en arbetsgivare, som beslutar sig för att inträda som arbetstagarens rättsinnehavare efter det att denne har sökt patent på uppfinningen, ofta har möjligheter att ändra patentansökningen så att den bättre tillgodoser hans intressen. Skulle inte detta vara möjligt, kan arbets- givaren återkalla arbetstagarens ansökan innan den har blivit allmänt till- gänglig och ge in ny patentansökan. En arbetsgivare, som vill utvidga pa-— tentskyddet i geografiskt avseende, kan såsom jag redan har nämnt i all- mänhet också åberopa prioritet från den tidigare patentansökningen. Skulle arbetsgivaren vilja bevara uppfinningen som företagshemlighet, kan han återkalla patentansökningen innan den har blivit allmänt tillgänglig.

22 Jag bortser här från möjligheten att ersättning skall utgå exempelvis till följd av avtal om förslags— verksamhet.

23 Uppfinnarens namn publiceras dock inte i kungörelsen över medde- lat patent; se 41 5 patent- kungörelsen (1967:838).

Bryter arbetstagaren mot föreskrifterna i denna paragraf, kan han ådra sig skadeståndsskyldighet enligt 19 5.

75 Har arbetsgivaren enligt 5 5 helt inträtt som rättsinnehavare till en tjänsteupp- finning såvitt avser Sverige, skall han efter samråd med arbetstagaren söka patent på uppfinningen för Sverige senast sex månader från övertagandet. Vill arbetsgivaren bevara en uppfinning som avses i första stycket såsom en fö- retagshemlighet, skall han skriftligen underrätta arbetstagaren om det senast sex må- nader efter det att han övertog uppfinningen. I sådant fall är han inte skyldig att söka patent på uppfinningen. Intill dess frågan om ersättning till arbetstagaren har slutligt reglerats, är arbets- givaren skyldig att vidta erforderliga åtgärder för att fullfölja en patentansökan enligt första stycket. Detta gäller dock inte om det på grund av föreläggande från patent- myndigheten eller av annan omständighet framstår som osannolikt att uppfinningen är patenterbar i Sverige. Arbetsgivaren skall samråda med arbetstagaren innan han avstår från att fullfölja patentansökningen.

Enligt denna paragraf är en arbetsgivare, som har förvärvat all rätt till en tjänsteuppfinning i Sverige, skyldig att söka patent på uppfinningen, såvida han inte avser att bevara den som företagshemlighet. I paragrafen föreskrivs dessutom skyldighet för arbetsgivaren att intill dess ersättnings- frågan har slutligt reglerats vidta de åtgärder som är erforderliga för full- följande av patentansökningen, om det inte framstår som osannolikt att uppfinningen är patenterbar i Sverige. Bestämmelserna saknar motsvarighet i 1949 års lag.

Som jag tidigare har framhållit torde en uppfinning, som inte är patenterbar i Sverige men som har sådan anknytning till arbetstagarens tjänst att den kan betraktas som arbetsresultat, tillfalla arbetsgivaren utan att arbetstagaren kan göra anspråk på särskild ersättning.22 På grund härav är det av väsentlig betydelse för arbetstagarens ersättningsrätt att patenterbarhetsfrågan blir klarlagd, om arbetsgivaren har inträtt som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning. Det finns emellertid även andra skäl för att upp- finningar i största möjliga utsträckning blir föremål för patentansökningar. Genom offentliggörandet av patentansökningen ges publicitet åt tekniska framsteg, som i sin tur kan utgöra grundval för forskning, utveckling och utbildning. Det bör vidare framhållas att patentering av uppfinningen innebär ett särskilt erkännande av uppfinnarens kapacitet och skicklighet, vilket kommer till uttryck genom att hans namn skall anges i patentansökningen och den tryckta patentskriften samt, när patent har meddelats, även i pa- tentregistret.23

Med hänsyn till det anförda har i förevarande paragrafsjörsta stycke tagits in en föreskrift om en principiell skyldighet för arbetsgivaren att söka patent på en tjänsteuppfinning, som han har förvärvat genom arbetsgivarinträde enligt 5 5. Det är emellertid att märka att ansökningsskyldigheten inträder endast under förutsättning att arbetsgivaren har förvärvat all rätt till upp- finningen i Sverige. Arbetstagarens uppfinnarrättigheter skall sålunda ha överförts till arbetsgivaren i så stor omfattning att arbetsgivaren åtminstone är behörig att söka nationellt svenskt patent. Har arbetsgivaren t. ex. övertagit endast en enkel licens till uppfinningen, är arbetsgivaren varken berättigad

eller skyldig att söka patent på uppfinningen. Å andra sidan omfattar emel- lertid ansökningsskyldigheten av praktiska skäl inte utlandet. Har arbets- givaren inträtt helt och hållet som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning, är arbetsgivaren visserligen berättigad att söka patent i de länder han själv vill men skyldigheten att söka patent är begränsad till Sverige. Ansökningsskyldigheten enligt förevarande paragraf kan fullgöras inte endast genom en nationell svensk ansökan utan även genom en eu- ropeisk eller internationell ansökan som omfattar Sverige.

Det ligger i sakens natur att arbetsgivaren inte kan söka patent i Sverige, om arbetstagaren redan före arbetsgivarinträdet har sökt sådant patent. I ett sådant fall kan patentansökningen emellertid överföras på arbetsgivaren (jfr 18 5 patentlagen). Frågan i vilken utsträckning som arbetsgivaren efter arbetsgivarinträdet kan ändra eller återkalla en patentansökan, som har gjorts av arbetstagaren, behandlas i motiven till 65.

Eftersom den geografiska omfattningen av patentskyddet kan ha betydelse för ersättningsfrågan och arbetsgivaren inte är skyldig att söka utländskt patent, har det bedömts som angeläget att bereda arbetstagaren inflytande när det gäller frågan om att söka patent. I likhet med vad som gäller i fråga om arbetstagarens patentansökan enligt föregående paragraf har på grund härav i lagen tagits in en föreskrift om att arbetsgivarens patent- ansökning skall föregås av samråd med arbetstagaren.

Arbetsgivaren är i allmänhet intresserad av att patent söks så snart som möjligt för att han inte skall riskera att bli förekommen av någon annan, som söker patent på samma uppfinning, eller att patent inte kan beviljas på grund av nyhetshinder. Tämligen ofta kan arbetsgivaren emellertid be- höva avvakta någon tid, innan han ger in patentansökningen. Exempelvis kan tvivel om patenterbarheten nödvändiggöra utredningar. Vidare kan ex- periment och vidareutveckling behöva företas innan patent söks. På grund härav har det ansetts rimligt att arbetsgivaren får en viss tid till sitt förfogande innan skyldigheten att söka patent inträder. Ansökningsskyldigheten skall ha fullgjorts senast sex månader från övertagandet av uppfinnarrätten.

I detta sammanhang vill jag understryka att parterna givetvis är oför- hindrade att träffa avtal om förlängning av den tidsfrist inom vilken patent skall sökas. Anledningen härtill är att det ofta krävs mycket komplicerade överväganden innan patent söks på en uppfinning och att ett företags pa- tentpolitik är beroende av en mängd svårbedömda faktorer. Det bör därför ofta finnas goda skäl för arbetstagaren att tillmötesgå en begäran från ar- betsgivaren om förlängning av tidsfristen. Ett strikt iakttagande av sex- månadersfristen kan nämligen förrycka företagets patentpolitik och därmed indirekt skada även arbetstagaren, eftersom uppfinnarersättningens storlek givetvis är beroende av omfattningen av det patentskydd som erhålls. Med hänsyn härtill kan man med stort fog förutsätta att arbetsgivaren och ar- betstagaren normalt blir ense om att patent skall sökas vid viss tidpunkt.

Om arbetsgivaren efter det att arbetsgivarinträdet har ägt rum kommer på det klara med att uppfinningen inte kan patenteras, uppkommer frågan huruvida han likväl skall vara skyldig att söka patent i enlighet med fö- revarande bestämmelse. Delas arbetsgivarens uppfattning att uppfinningen inte är patenterbar av arbetstagaren, kommer det naturligtvis inte i fråga att arbetsgivaren söker patent. Det kan emellertid hända att arbetsgivaren

" Se bl. a. lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, 22 5 femte stycket patent- lagen och direktiven (197921 18) till utredningen rörande skydd för före- tagshemligheter.

och arbetstagaren har olika uppfattningar om patenterbarheten. I många fall torde det vara möjligt för arbetsgivaren att genom patentskrifter o.d. övertyga arbetstagaren om att en patentansökan skulle vara meningslös, därför att det föreligger exempelvis nyhetshinder. I detta sammanhang bör även erinras om den av patentverket bedrivna uppdragsverksamheten. Om ett granskningsuppdrag utmynnar i ett utlåtande att uppfinningen sannolikt inte är patenterbar, torde arbetstagaren mestadels inse det lönlösa i att patent söks. Delar arbetstagaren inte arbetsgivarens uppfattning i patenterbarhets- frågan, är emellertid arbetsgivaren enligt lagförslaget skyldig att söka patent. Att jag har valt denna lösning beror på att arbetstagaren från ersättnings- synpunkt har ett påtagligt intresse av att snarast möjligt få patenterbar- hetsfrågan löst. Detta sker lämpligast genom att patentverket får ta ställning till patenterbarheten genom prövning av en ansökan om patent på upp- finningen.

Såsom jag tidigare har framhållit kan arbetsgivaren ha intresse av att bevara en uppfinning som företagshemlighet, eftersom värdet av en fö- retagshemlighet inte sällan kan vara större än värdet av patentskydd. Svensk rätt vilar också på den uppfattningen att företagen kan ha legitima skäl för att hemlighålla affärsmetoder, know-how, uppfinningar etc.24 En ovill- korlig skyldighet för arbetsgivaren att söka patent på förvärvade tjänsteupp- finningar skulle emellertid omöjliggöra för arbetsgivaren att bevara dem som företagshemligheter, eftersom hemlighållandet av en ingiven patent- ansökan är tidsbegränsat enligt patentlagen. Till följd härav föreskrivs i pa- ragrafens andra stycke att arbetsgivaren inte är skyldig att söka patent, om han inom sex månader från övertagandet skriftligen underrättar arbetsta- garen om att han vill bevara uppfinningen som företagshemlighet. Som redan har framhållits och närmare framgår av 125 är särskilda rättsverk- ningar i ersättningshänseende knutna till en sådan underrättelse.

Givetvis är det med hänsyn till ersättningsrätten av vikt för arbetstagaren att arbetsgivaren även vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att patent skall kunna beviljas på uppfinningen. På grund härav har i paragrafens tredje stycke tagits in en bestämmelse som ålägger arbetsgivaren att intill dess ersättningsfrågan har slutligt reglerats vidta erforderliga åtgärder för full- följande av en patentansökan enligt första stycket. Under förutsättning att överenskommelse om slutlig ersättning inte har träffats eller anses ha kom- mit till stånd till följd av 13 5 skall arbetsgivaren sålunda erlägga fastställda avgifter i patentärendet, t. ex. ansökningsavgift och utläggningsavgift. Vida- re åligger det arbetsgivaren att avhjälpa anmärkta brister och att yttra sig över förelägganden o.d.

Skyldigheten att fullfölja en patentansökan har emellertid inte gjorts undantagslös. Ger patentmyndighetens granskning vid handen att det fram- står som osannolikt att patent kommer att meddelas, bör arbetsgivaren kunna underlåta att fullfölja ansökningen. Detsamma bör rimligen gälla om en befogad invändning har gjorts mot en patentansökan som patentmyndig- heten har godkänt för utläggning. Vidare bör arbetsgivaren kunna underlåta att fullfölja ansökningen om det genom en tidningsartikel e. d. kommer fram att den patentsökta uppfinningen sannolikt är behäftad med nyhets- hinder eller om det genom ett auktoritativt domstolsavgörandei annat pa- tentärende klarläggs att uppfinningar av den typ, som ansökningen avser,

över huvud taget inte är patenterbara enligt svensk rätt. Till följd härav har en regel införts om att skyldigheten att fullfölja en ingiven patentansökan bortfaller, om det på grund av föreläggande från patentmyndigheten eller av annan omständighet framstår som osannolikt att uppfinningen är pa- tenterbar i Sverige. Eftersom patentfrågan i så hög grad berör arbetstagarens rätt till ersättning, har arbetsgivaren ålagts skyldighet att samråda med ar- betstagaren om han avser att inte fullfölja den ingivna patentansökningen.

Har slutlig uppgörelse i ersättningsfrågan träffats innan patentärendet har slutligt prövats, bortfaller arbetsgivarens skyldighet att fullfölja en ingiven patentansökan. Detta skall ses mot bakgrund av att man som regel torde slutligt reglera alla ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i samband med att slutlig överenskommelse träffas i ersättningsfrågan. Lagens olika be- stämmelser syftar bl. a. till att leda fram till en sådan slutlig uppgörelse mellan arbetsgivare och arbetstagare. Har slutlig uppgörelse träffats, bör par- ternas mellanhavanden därefter uteslutande regleras av uppgörelsen. Hu- vuddelen av lagreglerna har alltså då spelat ut sin roll.

Bryter arbetsgivaren mot föreskrifterna i denna paragraf, kan han drabbas av skadestånd enligt 19 5.

85 Har arbetsgivaren enligt 55 inträtt helt eller delvis som rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning, har arbetstagaren rätt till skälig ersättning. Vid bestämmandet av ersättningen skall särskild hänsyn tas till

1. uppfinningens värde,

2. omfattningen av den rätt som arbetsgivaren har övertagit,

3. den betydelse som anställningen har haft för tillkomsten av uppfinningen,

4. arbetstagarens anställningsvillkor, och

5. de kostnader som arbetstagaren har haft för uppfinningen.

I denna paragraf, som har sin motsvarighet i 6 5 i 1949 års lag, ges allmänna hållpunkter för bestämmandet av ersättning till arbetstagaren.

Paragrafens tillämpningsområde är begränsat till fall då arbetsgivaren har utnyttjat möjligheten att med stöd av 5 5 inträda som arbetstagarens rätts- innehavare till en tjänsteuppfinning. För andra arbetstagaruppfinningar än tjänsteuppfinningar förutsätts, såsom har framhållits under 2 5, att parterna träffar avtal om villkoren för att arbetsgivaren får överta uppfinnarrättig- heterna. Svårigheterna att på ett tidigt stadium beräkna vad som utgör skälig uppfinnarersättning kan emellertid leda till att parternai samband med sådan överlåtelse kommer överens om att ersättningen skall bestämmas senare när det finns ett bättre underlag för detta. I sådana fall är det naturligt att analogt tillämpa reglerna i denna paragraf. I första hand är det givetvis parternas sak att göra det. Men även statens nämnd för arbetstagares upp- finningar har anledning att vid prövning av ersättningsfrågan i dylika fall utgå från ersättningsbestämmelserna i denna paragraf. I likhet med vad som gäller enligt 1949 års lag innebär förslaget att er- sättningen skall bestämmas efter en skälighetsbedömning (paragrafens första stycke). Ersättningen skall därvid fastställas med beaktande av samtliga om- ständigheter som har betydelse för ersättningsfrågan. I paragrafens andra stycke anges vissa omständigheter, som har ansetts vara värda särskilt be— aktande. Exemplifieringen är givetvis inte uttömmande. Innan jag går när-

mare in på de förhållanden som bör vara vägledande när ersättningen be- stäms, vill jag erinra om att skälighetsregeln i denna paragraf kompletteras av ett ersättningssystem, vars syfte är att garantera att arbetstagaren alltid får en viss ersättning. Systemet, vars uppbyggnad framgår av 9—12 55, innebär i korthet följande.

När arbetsgivaren inträder som rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning, är han samtidigt skyldig att erbjuda arbetstagaren ersättning, som inte får understiga visst i 95 föreskrivet belopp och vars storlek är beroende på hur omfattande rätt som arbetsgivaren har förvärvat. Erbjudandet kan avse slutlig ersättning eller förskott på denna. I det senare fallet får arbetsgivaren reducera den erbjudna ersättningen till belopp som motsvarar minst hälften av vad han skulle ha varit skyldig erbjuda som slutlig ersättning. Denna reduktionsregel gäller dock inte om arbetsgivaren vill bevara en uppfinning som företagshemlighet (se 125 andra stycket).

Systemet kan belysas med följande exempel. Arbetsgivaren har förvärvat all rätt till en tjänsteuppfinning. Bestämmer arbetsgivaren sig för att erbjuda slutlig ersättning redan vid förvärvet, får erbjudandet inte understiga ett basbelopp enligt lagen ( 19622381) om allmän försäkring. Väljer arbetsgivaren att i stället erbjuda förskott, t. ex. därför att det föreligger osäkerhet om uppfinningens patenterbarhet eller kommersiella värde, får erbjudandet inte understiga ett halvt basbelopp. Avser däremot arbetsgivaren att bevara upp- finningen som företagshemlighet, får såsom nyss nämndes förskottet aldrig understiga ett helt basbelopp. Skulle arbetsgivaren nöja sig med att förvärva endast en enkel licens till uppfinningen, föreskrivs en minimiersättning på en fjärdedels basbelopp vid erbjudande av slutlig ersättning och en åttondels basbelopp vid erbjudande av förskott. Har arbetsgivaren valt att erbjuda förskott, är han enligt 105 skyldig att utge ytterligare ersättning i förskott (det andra förskottet) om och när en ansökan om patent på uppfinningen bifalles. Detta förskott, räknat i kvotdelar av basbelopp, får inte understiga det belopp som arbetsgivaren var skyldig att minst erbjuda som förskott i samband med rättsövertagandet, dvs. ett halvt basbelopp om förvärvet har avsett all rätt till uppfinningen och en åttondels basbelopp vid förvärv av enbart enkel licens. Principen är sålunda att det sammanlagda förskottet — ifall patentansökningen bifalles eller uppfinningen bevaras som företags- hemlighet — inte får understiga vad arbetsgivaren hade varit skyldig att erbjuda arbetstagaren om han redan vid förvärvet hade bestämt sig för att erbjuda slutlig ersättning, nämligen ett helt respektive ett fjärdedels bas- belopp.

Har arbetsgivaren erbjudit endast förskott vid förvärvet, åligger det honom även att senare ta initiativet till att den slutliga ersättningen blir bestämd. I 11 5 och 12 5 tredje stycket finns bestämmelser som ålägger arbetsgivaren skyldighet att erbjuda slutlig ersättning inom vissa tidsfrister. I fråga om den närmare innebörden av dessa bestämmelser hänvisas till specialmoti- veringen till de nämnda paragraferna. I detta sammanhang bör slutligen framhållas att arbetstagaren inte kan åläggas återbetalningsskyldighet be- träffande ersättning som han redan har mottagit, inte ens för det fallet att uppfinningen senare visar sig inte vara patenterbar.

Det nu beskrivna ersättningssystemet innebär att obligatorisk ersättning kommer att utgå i nära anslutning till uppfinningens tillkomst utan hän-

synstagande till omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt lagförslaget skall sålunda ersättningen fastställas efter en skälighetsbedömning, men arbetstagaren är dock garanterad en viss minimiersättning.

Som jag redan har framhållit anges i paragrafens andra stycke vissa om- ständigheter som har ansetts kräva särskilt beaktande vid ersättningens fast- ställande. Lagförslaget innehåller endast allmänt hållna anvisningar för be- stämmandet av ersättning. Givetvis hade det varit bra om mera detaljerade anvisningar för ersättningens fastställande hade lämnats. Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen har jag emellertid funnit en sådan ordning olämplig.

Bland de omständigheter som särskilt skall beaktas har under punkterna l—3 angetts förhållanden som även enligt 1949 års lag kräver särskilt hän- synstagande. Dessa är (1) uppfinningens värde, (2) omfattningen av den rätt som arbetsgivaren har övertagit och (3) den betydelse som anställningen har haft för tillkomsten av uppfinningen.

Med uppfinningens värde avses i princip dess industriella eller kommer- siella värde för arbetsgivaren vid rättsövertagandet. I regel sammanfaller detta värde med vad arbetsgivaren skulle ha fått betala för uppfinnarrätten, om han hade förvärvat den från en icke-anställd uppfinnare. Ofta torde ledning kunna erhållas genom en jämförelse med licensavgifter som är van- liga inom det tekniska område till vilket uppfinningen hör. Har uppfinningen kommit till användning när den slutliga ersättningen bestäms, bör upp- finningens värde i allmänhet kunna fastställas genom kostnads- och in- täktsanalys enligt företagsekonomiska principer. Vid fastställandet av upp- finningsvärdet skall givetvis beaktas även arbetsgivarens eventuella licens- intäkter.

Arbetstagarens rätt till ersättning har inte gjorts beroende av att arbets- givaren utnyttjar uppfinningen. Att uppfinningen inte används torde emel- lertid i allmänhet tala för obefintligt eller lågt uppfinningsvärde. Under vissa omständigheter kan emellertid inte använda uppfinningar ha ett inte obe- tydligt värde. Detta kan vara fallet när en arbetsgivare vill genom s. k. spärrpatent förhindra att en konkurrent använder uppfinningen till skada för den egna produktionen. Ibland kan arbetsgivaren behöva avvakta den tekniska utvecklingen innan användningen av uppfinningen är möjlig.

Även omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren har övertagit påverkar givetvis uppfinnarersättningens storlek. Ett förvärv som omfattar all rätt till uppfinningen bör sålunda i regel bli kostsammare för arbetsgivaren än förvärv av enkel licens.

Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tas även till anställningens betydelse för uppfinningens tillkomst. En ersättning som i och för sig skulle ha bedömts som skälig om hänsyn endast hade tagits till uppfinningens kommersiella värde och omfattningen av förvärvad rätt kan under vissa omständigheter reduceras till följd av att anställningen har haft betydelse för uppfinningens tillkomst. Arbetsgivarens resurser kan i olika grad ha legat till grund för uppfinningen. Arbetsgivarens lokaler, hjälpmedel och erfarenheter kan sålunda i större eller mindre utsträckning ha skapat för- utsättningar för arbetstagarens uppfinning eller ha underlättat dennas till- komst. Av betydelse är även hur nära sambandet har varit mellan upp- finnarens arbetsuppgifter och uppfinningens tillkomst. Har arbetsgivaren

både definierat det problem som han vill ha löst och angett vissa riktlinjer för problemets lösning, bör ersättningen bli lägre än om arbetstagaren själv har tagit initiativet till en problemlösning som visar sig vara patenterbar. I detta sammanhang bör även beaktas att uppfinnarens ställning hos ar- betsgivaren kan påverka ersättningens storlek. Ju mera forskningsinriktad arbetstagarens anställning är, desto större bör förväntningarna vara att han bidrar till den tekniska utvecklingen inom arbetsgivarens verksamhetsom- råde.

Av skäl som jag närmare har redogjort för i allmänmotiveringen har jag inte tagit in något motsvarighet till särbestämmelsen för s.k. forsknings- uppfinningar i 65 andra stycket andra meningen i 1949 års lag i den nya lagen. I stället bör bland de omständigheter som särskilt skall beaktas vid ersättningens bestämmande tilläggas arbetstagarens anställningsvillkor samt de kostnader denne har haft för uppfinningen.

Med arbetstagarens anställningsvillkor avses hans lön och övriga anställ- ningsförmåner. Det förekommer givetvis att personer anställs för att utföra sådant tekniskt arbete att det finns förväntningar om att arbetet skall ge uppfinningar som resultat. Har en sådan uppfinnares anställningsförmåner bestämts med hänsyn till förväntningarna om kommande uppfinningar, kan det vid en skälighetsbedömning framstå som mindre rimligt att han skall kunna göra anspråk på särskild ersättning utöver lönen och den obligatoriska minimiersättning som föreskrivs i denna lag. Det bör emellertid understrykas att arbetstagarens anställningsvillkor endast är en av de faktorer som skall beaktas vid skälighetsbedömningen. En uppfinning av betydande ekono- miskt värde torde i allmänhet inte kunna anses gottgjord endast genom föreskrivet minimibelopp. Det är inte avsikten att förevarande regel om arbetstagarens anställningsvillkor normalt skall föranleda nedsättning av er- sättningen. Det normala är nämligen att lönen inte är avsedd att också utgöra kompensation för uppfinnarverksamhet. Avdragsposten bör få be- tydelse endast i fråga om ett fåtal arbetstagare beträffande vilka man med fog kan hävda att anställningsvillkoren har bestämts med utgångspunkt från att arbetstagaren förväntas göra uppfinningar. Men också i sådana fall bör avdragsregeln få begränsad betydelse om det är fråga om mera värdefulla uppfinningar. Det torde nämligen knappast komma i fråga att ett anställ- ningsavtal skulle bygga på att den anställde skall göra en så unik prestation som en mycket värdefull uppfinning innebär.

Som redan har nämnts skall vid ersättningens bestämmande hänsyn tas även till de kostnader som arbetstagaren har fått vidkännas för sin upp- finning. Framför allt avses här uppfinnarens kostnader för patentering av uppfinningen, om arbetsgivaren övertar patenträtten. Men även arbetsta- garens privata utlägg för experiment o.d. bör ersättas i skälig omfattning, om arbetsgivaren har inträtt som rättsinnehavare till uppfinningen.

Det bör åter understrykas att andra omständigheter än de som uttryckligen har angetts i förevarande paragraf kan vara värda att beakta vid ersättningens bestämmande. Så bör t. ex. den omständigheten att arbetstagaren har ägnat mycket av sin fritid för att göra uppfinningen i allmänhet föranleda högre ersättning än om arbetstagaren har gjort uppfinningen under ordinarie ar- betstid.

Jag har tidigare framhållit att det i och för sig skulle vara önskvärt med

mera utförliga riktlinjer för ersättningens bestämmande än de som har re- dovisats här. Lagförslaget bygger emellertid på tanken att tvistiga ersätt- ningsfrågor skall lösas genom förhandlingar mellan någorlunda jämbördiga parter vid en tidpunkt då dessa i allmänhet förfogar över ett gott material för ersättningens bestämmande. Det bör sålunda i allmänhet finnas goda utsikter för att parterna förhandlingsvägen skall nå fram till en för båda parter tillfredsställande lösning på ersättningsfrågan.

En svensk översättning av de riktlinjer för bestämmandet av ersättning för arbetstagaruppfinningar, vilka har utarbetats i Förbundsrepubliken Tysk- land, har tagits in som bilaga A i betänkandet. Även om dessa mycket detaljerade riktlinjer inte utan vidare kan tillämpas på svenska förhållanden, bör de dock kunna tjäna till viss ledning för parterna vid förhandlingar om skälig ersättning enligt förevarande paragraf. Framhållas bör även att arbetsmarknadspartema själva givetvis kan utarbeta normer för ersättning- ens bestämmande. Ett sådant ersättningssystem har för övrigt tagits fram av Förenade fabriksverken (FFV) i samråd med de lokala fackliga orga- nisationerna.25 Systemet innebär att ersättningen fastställs med hjälp av poängvärdering av olika faktorer som inverkar på ersättningsfrågan.

Av skäl som har redovisats i allmänmotiveringen har jag inte ansett det vara lämpligt att föreslå någon uttrycklig föreskrift om ersättningsformen. Även i fortsättningen får det sålunda bero på omständigheterna i det enskilda fallet vilken ersättningsform som bör väljas: royalty, engångsersättning eller en kombination av dessa ersättningsformer. Jag vill dock framhålla att ro- yaltyersättning oftast är att föredra, eftersom den i allmänhet ger ett rättvisare resultat än engångsersättning. Är parterna oense, får tvisten lösas i samma ordning som gäller beträffande tvister om ersättningens storlek.

Av 3 5 första stycket framgår att arbetstagarens ersättningsrätt enligt fö- revarande paragraf inte får begränsas ens med stöd av kollektivavtal.

9 5 Meddelandet enligt 5 5skall innehålla uppgift om den ersättning som arbetsgivaren erbjuder arbetstagaren. Erbjuden ersättning får inte understiga följande belopp:

l. Arbetsgivaren övertar rätt att utöva En fjärdedel av det enligt lagen uppfinningen i sin verksamhet (enkel li- (1962z38l) om allmän försäkring bestäm- cens). da basbeloppet för månaden närmast före

den då erbjudandet görs.

2. Arbetsgivaren övertar all rätt till Ett halvt basbelopp. uppfinningen för Sverige.

3. Arbetsgivaren övertar rätt till upp- Ett basbelopp. finningen i annan omfattning än som har angetts ovan.

Kan den slutliga ersättningen inte säkert bestämmas, får arbetsgivaren i stället erbjuda ett skäligt förskott i meddelandet enligt 5 5. Erbjudet förskott får inte un- derstiga hälften av belopp som anges i första stycket.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet för arbetsgivaren att erbjuda arbetstagaren viss minimiersättning för den rätt till en tjäns- teuppfinning som han övertar. Inledningsvis vill jag understryka att det inte är meningen att de mi- 25 Se avsnitt 2.4.2.

nimibelopp som anges i förevarande paragraf i praktiken skall bli ett slags normalersättning. Ersättningsreglerna i 85 skall alltså tillämpas helt fri- stående från reglerna i förevarande paragraf. Reglerna om minimibelopp kompletterar emellertid 8 5 på det sättet att de garanterar arbetstagaren en viss minimiersättning.

Som framgår av 55 sker arbetsgivarinträdet beträffande en tjänsteupp- finning genom att arbetsgivaren skriftligen meddelar arbetstagaren om att han inträder som dennes rättsinnehavare inom sex månader från under- rättelsen om uppfinningen. Enligt förevarande paragraf är en arbetsgivare, som utnyttjar sin rätt till arbetsgivarinträde, även skyldig att ta initiativet till att ersättningsfrågan blir löst. Denna skyldighet skall fullgöras genom att arbetsgivaren lämnar uppgift om den ersättning som han är villig att utge till arbetstagaren för arbetsgivarinträdet. Uppgiften om erbjuden er- sättning skall lämnas i det meddelande, vari arbetsgivaren tillkännager att han inträder som rättsinnehavare till uppfinningen. Efter det att arbets- givaren har redovisat sin ståndpunkt i ersättningsfrågan, har arbetstagaren enligt 135 en viss betänketid för att kunna ta ställning till huruvida han skall anta eller förkasta arbetsgivarens ersättningserbjudande. Under betän- ketiden är ersättningserbjudandet bindande för arbetsgivaren. Det bör fram- hållas att arbetstagaren inte har någon möjlighet att ensidigt förhala be- tänketiden. Däremot kan parterna komma överens om förlängning av tids- fristen.

Enligt lagförslaget skall ersättningen fastställas efter en skälighetsbedöm- ning, men arbetstagaren är garanterad en viss minimiersättning, vars storlek är beroende på omfattningen av den rätt till tjänsteuppfinningen som ar- betsgivaren övertar. Till följd härav föreskrivs i förevarande paragraf att arbetsgivarens ersättningserbjudande inte får understiga visst belopp, som är knutet till basbeloppet enligt 1 kap. 65 lagen (1962z38l) om allmän för- säkring och beroende på omfattningen av arbetsgivarens rättsförvärv. Er- bjudandet kan avse slutlig ersättning eller förskott på denna. I det senare fallet får ersättningserbjudandet i princip reduceras till hälften av det belopp som minst skulle ha erbjudits som slutlig ersättning. Reduktionsregeln får emellertid inte tillämpas om arbetsgivaren förvärvar uppfinningen för att bevara den som företagshemlighet (125 andra stycket).

Det bör understrykas att de minimiersättningsbelopp som anges i fö- revarande paragraf avser ersättningen för en enda uppfinning. Omfattar ar- betsgivarinträdet flera uppfinningar, får sålunda den erbjudna minimier- sättningen inte understiga föreskrivet gränsbelopp multiplicerat med antalet uppfinningar. Å andra sidan gäller att arbetsgivaren sammanlagt inte behöver erbjuda högre belopp än det som är föreskrivet för en enda uppfinning, även om denna har gjorts av två eller flera uppfinnare.

I paragrafens första stycke anges de belopp som inte får underskridas, när arbetsgivaren väljer att erbjuda slutlig ersättning redan i samband med ar- betsgivarinträdet. Som nyss har nämnts är den föreskrivna minimiersätt- ningen beroende på omfattningen av den rätt till uppfinningen som ar- betsgivarinträdet avser. Ju mer omfattande rätt till uppfinningen som ar- betsgivaren förvärvar med stöd av 5 5, desto högre är det föreskrivna er- sättningsbeloppet. Genom anknytningen till basbelopp är de föreskrivna mi— nimiersättningarna värdebeständiga. Av praktiska skäl är det basbeloppet

för månaden närmast före den då erbjudandet görs, som är avgörande för gränsbeloppens storlek.

För att enkelheten i systemet inte skall gå förlorad har det varit nödvändigt att begränsa antalet typfall av rättsförvärv. Övertar arbetsgivaren endast rätten att utöva uppfinningen i sin verksamhet (enkel licens), föreskrivs i punkten ] att den erbjudna ersättningen inte får understiga en fjärdedel av basbeloppet för månaden närmast före den då erbjudandet görs (f.n. 4 025 kr.).26 Avser arbetsgivarinträdet all rätt till uppfinningen för Sverige, höjs enligt punkten 2 det gränsbelopp som inte får underskridas till ett halvt basbelopp (8 050 kr.). Slutligen föreskrivs i punkten 3 att ersättningserbju- dandet inte får underskrida ett helt basbelopp (16 100 kr.), om arbetsgivaren övertar rätt till uppfinningen i annan omfattning än som har angetts under punkterna 1 och 2. Det bör understrykas att punkten 3 omfattar inte endast det fallet att arbetsgivaren övertar all rätt till uppfinningen utan även det säkerligen sällan förekommande fallet att arbetsgivaren inte övertar rätten till uppfinningen i Sverige men väl i något eller några andra länder. Det- samma gäller för det fall att arbetsgivarinträdet avser rätten till uppfinningen såväl i Sverige som i ett begränsat antal andra länder.

Vid den tidpunkt då arbetsgivarinträdet aktualiseras torde i allmänhet underlaget för att fastställa den slutliga ersättningen vara så bristfälligt att det ligger i båda parternas intresse att uppskjuta ersättningsfrågan till en senare tidpunkt. Framhållas bör även att man vid denna tidpunkt kan ha anledning hysa tvivel om huruvida uppfinningen är patenterbar. Till följd härav har arbetsgivaren beretts möjlighet att i stället för slutlig ersättning erbjuda ett skäligt förskott på denna i meddelandet enligt 5 5. Bestämmelser härom finns intagna i andra stycket.

Frågan har uppkommit huruvida arbetsgivaren bör kunna åberopa osä- kerhet om uppfinningens patenterbarhet till stöd för att inte behöva erbjuda ersättning eller förskott redan i samband med arbetsgivarinträdet. För en sådan lösning talar givetvis att lagens tillämpningsområde är begränsat till uppfinningar som är patenterbara. En undantagsbestämmelse som befriar arbetsgivaren från att erbjuda ersättning i dylika fall går emellertid knappast att förena med ett ersättningssystem på vilket man ställer kravet att det skall vara enkelt att tillämpa och verka stimulerande på uppfinnarverk- samheten inom arbetslivet. En arbetsgivare som inte vill utge ersättning eller förskott torde nämligen så gott som alltid kunna hävda att paten- terbarheten är osäker och därmed undvika att behöva erbjuda föreskriven minimiersättning. Vid övervägande av skälen för och emot en regel om obligatoriskt ersättningserbjudande även i fall då osäkerhet råder om pa- tenterbarheten har jag stannat för att föreslå att regeln görs obligatorisk. Inträder arbetsgivaren såsom rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning är han sålunda skyldig att erbjuda ersättning eller förskott även i det fallet att han anser sig vara tveksam om huruvida uppfinningen är patenterbar. Arbetsgivaren får alltså bära risken för att uppfinningen visar sig inte vara patenterbar. I syfte att begränsa risktagandet föreslår jag emellertid att ar- betsgivaren vid förskottserbjudande får reducera den erbjudna ersättningen till belopp som motsvarar minst hälften av vad som skulle ha erbjudits som slutlig ersättning, dvs. en åttondels basbelopp (2 012:50 kr.) vid förvärv av endast enkel licens, en fjärdedels basbelopp (4 025 kr.) vid förvärv av

26 Basbeloppet för novem— ber 1980 är 16 100 kr.

27 Märk att reglerna i 8 5 om skälig ersättning inte kan frångås ens genom kollektivavtal.

all rätt till uppfinningen för Sverige och ett halvt basbelopp (8 050 kr.) vid förvärv i övriga fall.

Underlåter arbetsgivaren att erbjuda ersättning enligt denna paragraf, kan han drabbas av skadestånd enligt 19 5.

I motsats till vad som gäller beträffande bestämmelserna i 85 är före- skrifterna i förevarande paragraf dispositiva på det sättet att arbetstagarens rättigheter kan begränsas genom kollektivavtal. Jag har nämligen ansett det vara rimligt att arbetsmarknadspartema skall ha fria händer att genom kollektivavtal utarbeta andra schablonregler än lagens minimiersättnings- system eller om undantagande av vissa personalkategorier där detta framstår som naturligt. Som jag har framhållit i avsnitt 5.2.4 bör kravet att kol- lektivavtalet skall ha slutits på förbundsnivå för att bli giltigt skapa garantier för att den begränsade avtalsfriheten inte missbrukas på ett sätt som otill- börligt missgynnar den enskilde arbetstagaren. Jag har alltså förutsatt att de centrala arbetstagarorganisationerna inte efterger sina medlemmars rät- tigheter i andra fall än då en sådan lösning med hänsyn till omständigheterna är rimlig. På grund härav bör den begränsade avtalsfriheten få sin huvud- sakliga betydelse när det gäller utarbetandet av andra normer för beräkningen av ersättningen än lagens minimiersättningssystem.27

Paragrafens tillämpningsområde är begränsat till fall då arbetsgivaren med stöd av 5 5 inträder som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteupp- finning. För andra arbetstagaruppfinningar än tjänsteuppfinningar förutsätts att parterna träffar avtal om villkoren för att arbetsgivaren skall få överta rätt till uppfinningen. Vill arbetsgivaren förvärva rätt till en sådan upp- finning, torde emellertid arbetstagaren med rätt stor tyngd kunna kräva att vederlaget i vart fall inte understiger minimibelopp som föreskrivs i förevarande paragraf. Det finns således anledning förmoda att minimier- sättningssystemet får betydelse för ersättningen vid uppgörelser om förvärv av andra arbetstagaruppfinningar än tjänsteuppfinningar.

10 5 Har förskott betalats enligt 9 5 andra stycket, skall arbetsgivaren utge ytterligare ett förskott (det andra förskottet) när

1. patent- och registreringsverket har bifallit en ansökan om patent på uppfinningen eller — om europeiskt patent för Sverige har meddelats

2. fristen för invändning mot patentet har gått ut eller

3. om sådan invändning har framställts, när det europeiska patentverkets invänd- ningsavdelning har beslutat att upprätthålla patentet.

Det andra förskottet får inte understiga hälften av belopp som anges i 95 första stycket, dock att det andra förskottet skall beräknas efter basbeloppet för månaden närmast före den då betalningen sker.

I denna paragraf finns bestämmelser om skyldighet för en arbetsgivare, som har utnyttjat möjligheten att erbjuda förskott vid arbetsgivarinträdet, att utge ytterligare förskott (det andra förskottet). Det bör framhållas att arbetsgivaren givetvis har möjlighet att vid den tidpunkt som avses i pa- ragrafen i stället erbjuda slutlig ersättning om han anser detta vara lämpligt.

Jag har framhållit i motiven till föregående paragraf att arbetsgivaren är skyldig att erbjuda ersättning vid arbetsgivarinträdet även i det fallet att han anser patenterbarhetsfrågan vara tveksam. Eftersom de föreskrivna

gränsbeloppen är lägre vid förskott än vid slutlig ersättning, kan på goda grunder antas att flertalet arbetsgivare kommer att välja att erbjuda enbart förskott i avvaktan på beslut i patentansökningsärendet. För det fall att ansökan om patent på uppfinningen bifalles, bortfaller emellertid det skäl som motiverar en reducering av gränsbeloppet vid förskottserbjudande. An- ledningen till att minimibeloppen vid förskott har satts lägre än de mi- nimibelopp som skall erläggas som slutlig ersättning är nämligen att det vid tidpunkten för arbetsgivarinträdet ofta är osäkert huruvida en viss upp- finning är patenterbar. Denna osäkerhet är emellertid avsevärt mindre, om patent- och registreringsverket har bifallit ansökan om patent på uppfin- ningen. Visserligen kan patentverkets bifallsbeslut komma att upphävas av högre instans. För att ett andra förskott inte skall dröja alltför länge föreskrivs emellertid i denna paragrafs första stycke att arbetsgivaren, om förskott har betalats enligt 9 5 andra stycket, skall utge ytterligare förskott (det andra förskottet), när patent- och registreringsverket har bifallit en an- sökan om patent på uppfinningen. Det andra förskottet, vars storlek inte får underskrida visst i andra stycket föreskrivet belopp, skall arbetsgivaren erlägga utan föregående anfordran.

Det nu anförda gäller emellertid endast i det fall att patentansökningen prövas av patent- och registreringsverket enligt den svenska patentlagen. Som tidigare har framhållits kan europeiskt patent för bl. a. Sverige meddelas av det europeiska patentverket på grundval av en europeisk patentansökan. Handläggningen av en sådan patentansökan vid det europeiska patentverket skiljer sig i flera avseenden från patent- och registreringsverkets handlägg- ning av en svensk patentansökan. I motsats till vad som gäller enligt den svenska patentlagen är sålunda invändningsförfarandet förlagt till tiden efter det att patent har meddelats av en prövningsavdelning vid det europeiska patentverket. Envar har rätt att göra invändning mot ett meddelat europeiskt patent inom nio månader från den dag då beslut att meddela patent kun- gjordes i den europeiska patenttidningen. Eventuella invändningar prövas av särskilda invändningsavdelningar vid det europeiska patentverket. En invändning kan leda till att invändningsavdelningen beslutar att patentet skall upphävas eller upprätthållas i oförändrad eller ändrad lydelse. Invänd- ningsavdelningens beslut kan därefter överklagas till särskild besvärskam- mare.

Om patent söks genom europeisk patentansökan, bör skyldigheten att utge ytterligare förskott uppkomma först efter det att eventuella invänd- ningar mot ett meddelat europeiskt patent har prövats. Enligt förevarande paragraf inträder betalningsskyldigheten för sådana fall i ett skede av hand- läggningen som motsvarar det då patent- och registreringsverket bifaller en nationell patentansökan, dvs. när fristen för invändning mot det eu- ropeiska patentet har gått ut eller, om sådan invändning har framställts, om och när det europeiska patentverkets invändningsavdelning har beslutat att upprätthålla patentet. Det bör tilläggas att arbetsgivaren inte kan undgå betalningsskyldighet under åberopande av att invändningsavdelningens be- slut ännu inte har vunnit laga kraft.

Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse om att det andra för- skottet inte får understiga visst gränsbelopp. Förskottet får sålunda inte underskrida hälften av belopp som anges i 95 första stycket, dock med

den skillnaden att förskottet skall beräknas på grundval av basbeloppet för månaden närmast före den då betalning sker. Det föreskrivna gränsbeloppet, räknat i kvotdelar av basbeloppet, motsvarar sålunda det belopp som ar- betsgivaren var skyldig att lägst erbjuda arbetstagaren som förskott i samband med rättsförvärvet. Det sammanlagda förskottet kommer således inte att understiga vad arbetsgivaren hade varit skyldig att erbjuda arbetstagaren, om han hade bestämt sig för att erbjuda slutlig ersättning redan vid ar- betsgivarinträdet.

Fullgör arbetsgivaren inte sin förpliktelse att utge ett andra förskott, kan han ådra sig skadeståndsskyldighet enligt 19 5.

I 11 5 finns en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivaren att erbjuda slutlig ersättning om skyldighet att utge förskott enligt förevarande paragraf har inträtt.

1 1 5 Arbetsgivaren skall ange vilken slutlig ersättning han är villig att betala i skriftligt meddelande till arbetstagaren senast sex månader från det att skyldighet att betala förskott enligt 105 inträdde.

I denna paragraf har tagits in en regel om skyldighet för arbetsgivaren att erbjuda arbetstagaren slutlig ersättning inom sex månader från det att förpliktelsen att betala ett andra förskott enligt 105 inträdde. Erbjudandet skall göras skriftligen. Det står naturligtvis parterna fritt att komma överens om att ett muntligt erbjudande skall ha samma rättsverkan.

Vid denna tidpunkt, då arbetsgivaren senast skall lämna sitt slutliga er- sättningserbjudande, torde det i allmänhet föreligga tämligen goda förut- sättningar att bedöma de omständigheter som har betydelse för ersättningens bestämmande. Undantagsvis kan det dock finnas behov av rådrum för ytter- ligare utredning. Detta gäller i synnerhet inom det kemiskt-tekniska om- rådet, där den industriella exploateringen av en uppfinning ofta inte kan påbörjas förrän tämligen lång tid efter det att patent har meddelats. Ibland kan det fortfarande vid denna tidpunkt också råda oklarhet i patenterbar- hetsfrågan. Jag tänker här på det fallet att beslutet att bifalla en patentansökan har överklagats. Arbetsgivaren är givetvis oförhindrad att åberopa dylika oklarheter till stöd för att förklara att den slutliga ersättningen bör motsvara vad han tidigare har utgett i förskott. Godtar arbetstagaren inte arbetsgi- varens ståndpunkt, får tvisten lösas i den ordning som föreskrivs beträffande ersättningstvister. Vid de förhandlingar som då regelmässigt kommer att äga rum, bör det mestadels vara möjligt för parterna att nå fram till en tillfredsställande lösning. Parterna kan t. ex. träffa överenskommelse om att arbetsgivaren skall ta ett nytt initiativ till den slutliga ersättningens be- stämmande vid en tidpunkt då det finns gynnsammare förutsättningar att bedöma de omständigheter som påverkar ersättningen.

Fullgör arbetsgivaren inte sina förpliktelser enligt förevarande paragraf, kan han ådra sig skadeståndsskyldighet enligt 19 5. I princip kan skadestånd utgå om arbetsgivaren erbjuder ett oskäligt lågt belopp som slutlig ersättning. Det torde emellertid bli sällsynt att allmänt skadestånd kan ådömas på den grunden. Frågan om vad som utgör skälig ersättning i det enskilda fallet är nämligen ofta svårbedömd och det kan finnas utrymme för vitt skilda

uppfattningar. Det bör därför rimligen inte komma i fråga att döma ut ska- destånd bara på den grunden att arbetsgivarens erbjudande om slutlig er- sättning understiger vad som senare fastställs exempelvis i en dom. Ska- destånd kan bli aktuellt bara om den erbjudna ersättningen var orimligt låg med hänsyn till de omständigheter som var kända då erbjudandet läm- nades.

12 5 Har arbetsgivaren enligt 7 5 andra stycket underrättat arbetstagaren om att han vill bevara en tjänsteuppfinning som en företagshemlighet, anses uppfinningen vara patenterbar i Sverige såvitt avser arbetstagarens rätt till ersättning enligt denna lag.

Erbjudande om förskott enligt 9 5 andra stycket får dock inte understiga ett bas- belopp för månaden närmast före den då erbjudandet görs. Förklarar arbetsgivaren först efter det att förskott har erbjudits med lägre belopp än ett basbelopp att han vill hålla uppfinningen hemlig, är han skyldig att skriftligen ändra sitt tidigare för- skottserbjudande till lägst ett basbelopp.

Har förskott utgått, skall arbetsgivaren erbjuda slutlig ersättning i skriftligt med— delande till arbetstagaren senast ett år efter det att arbetsgivaren har inträtt som rättsinnehavare till uppfinningen.

Enligt 75 är arbetsgivaren i princip skyldig att söka patent för Sverige på en tjänsteuppfinning under förutsättning att han har övertagit all rätt till uppfinningen såvitt avser Sverige. Skyldigheten att söka patent gäller dock inte om arbetsgivaren vill bevara tjänsteuppfinningen som företags- hemlighet och arbetstagaren underrättas skriftligen härom inom sex månader från arbetsgivarinträdet. Skälet för undantagsbestämmelsen är att en ingiven patentansökan är hemlig endast under viss begränsad tid. 1 förevarande paragraf knyts vissa rättsverkningar i ersättningshänseende till en under- rättelse om att arbetsgivaren vill bevara en tjänsteuppfinning som företags- hemlighet.

Eftersom arbetsgivaren inte är skyldig att söka patent på en uppfinning som han vill behålla som företagshemlighet, går arbetstagaren miste om ett viktigt bevismedel i fråga om sin rätt till ersättning, nämligen patent- myndighetens prövning av patenterbarhetsfrågan. För det fall att såväl ar- betsgivaren som arbetstagaren är överens om att uppfinningen är eller skall anses patenterbar, saknar givetvis en sådan prövning betydelse för ersätt- ningsfrågan. Det kan emellertid även hända att arbetsgivaren bestrider att uppfinningen är patenterbar i syfte att slippa att betala ersättning till at- betstagaren. På grund härav har jag ansett nödvändigt att regelsystemet konstrueras på ett sådant sätt att det tillgodoser arbetstagarens intresse av att hans ersättningsrätt inte blir eftersatt. Till följd härav har jag i paragrafens första stycke föreslagit en bestämmelse, vars innebörd är att arbetsgivarens underrättelse om att han vill bevara en tjänsteuppfinning som företags- hemlighet får den verkan i ersättningshänseende att arbetsgivaren medger att uppfinningen är patenterbar. En liknande bestämmelse finns för övrigt i den tyska lagen.

Den nämnda bestämmelsen får till följd att en arbetsgivare, som vill bevara en tjänsteuppfinning som företagshemlighet, inte kan åberopa tveksamhet beträffande patenterbarheten till stöd för att underlåta att erbjuda ersättning på sätt som föreskrivs i 9 5. Övertar arbetsgivaren rätten till uppfinningen

28 En arbetsgivare, som vill bevara en uppfinning som företagshemlighet, måste av naturliga skäl inträda helt som arbetsta- garens rättsinnehavare till uppfinningen.

genom arbetsgivarinträde enligt 5 5, är han sålunda samtidigt förpliktad att erbjuda arbetstagaren föreskriven minimiersättning antingen i form av för- skott eller i forrn av slutlig ersättning. Till skillnad från vad som gäller i normalfallet saknas emellertid skäl för en reduktionsregel vid förskotts- erbjudande i förevarande fall. Arbetsgivarens förklaring att han vill bevara uppfinningen som företagshemlighet innebär nämligen till följd av bestäm- melsen i första stycket ett erkännande av att uppfinningen skall anses vara patenterbar. Det förskottsbelopp, som arbetsgivaren i förevarande fall skall erbjuda arbetstagaren i samband med arbetsgivarinträdet, bör följaktligen inte vara lägre än vad arbetstagaren sammanlagt minst skulle ha erhållit om patent hade sökts och meddelats på uppfinningen. En regel med denna innebörd har tagits in i paragrafens andra stycke. Där föreskrivs beträffande företagshemligheter att erbjudande om förskott enligt 9 5 andra stycket inte får understiga ett basbelopp för månaden närmast före den då erbjudandet görs, dvs. samma gränsbelopp som är föreskrivet vid erbjudande om slutlig ersättning när arbetsgivaren övertar all rätt till uppfinningen.28

Av 75 andra stycket framgår att arbetsgivaren till sitt förfogande har en tidsfrist om sex månader från arbetsgivarinträdet för att ta ställning till huruvida han skall bevara uppfinningen som företagshemlighet. Arbets- givaren har sålunda möjlighet att inom viss tid efter det att arbetsgivar- inträdet har ägt rum bestämma sig för att hålla uppfinningen hemlig. I ett sådant fall kan det givetvis tänkas att förskottsersättning har erbjudits vid arbetsgivarinträdet med lägre belopp än ett basbelopp. För sådana fall föreskrivs att arbetsgivaren är skyldig att skriftligen ändra sitt tidigare er- bjudande om förskott till lägst ett basbelopp. Principen är sålunda densamma som gäller när arbetsgivaren redan vid arbetsgivarinträdet tillkännager sin avsikt att hålla uppfinningen hemlig, nämligen att arbetstagaren är tillför- säkrad en ersättning på minst ett basbelopp.

I paragrafens tredje stycke regleras arbetsgivarens skyldighet att ta initiativ till att ersättningsfrågan blir slutligt löst i de fall då uppfinningen har hållits hemlig och förskott har utgått. Detta skall ske genom att arbetsgivaren erbjuder arbetstagaren slutlig ersättning inom ett år efter det att arbets- givarinträdet har ägt rum. Erbjudandet skall framföras skriftligen. Det bör understrykas att arbetsgivaren inte kan vägra att erbjuda slutlig ersättning under åberopande av att uppfinningen inte är patenterbar (jfr första stycket). 1 övrigt hänvisar jag till vad som har anförts i specialmotiveringen till 11 5.

Bestämmelserna i förevarande paragraf kan givetvis te sig mindre till- talande för arbetsgivaren i fall då det finns anledning till osäkerhet om patenterbarheten. Regleringen har emellertid sin grund i att arbetsgivaren rimligen i dessa situationer bör vara den av parterna som får bära risken av att uppfinningen inte kan patentskyddas, allrahelst som utnyttjandet av en företagshemlighet innebär en monopolställning som ofta har ett lika betydande värde för arbetsgivaren som ett patentskydd. Det bör emellertid även framhållas att regelsystemet är utformat på ett sådant sätt att arbets- givaren i allmänhet har goda förutsättningar att hinna företa undersökningar i patenterbarhetsfrågan, innan den sexmånadersfrist för arbetsgivarinträde som föreskrivs i 55 löper ut. Arbetsgivaren bör sålunda under denna tid ofta hinna skaffa sig ett någorlunda säkert underlag för att bedöma upp-

finningens patenterbarhet genom att under hand anlita patentverkets upp- dragsverksamhet. Ger ett utlåtande från verket vid handen att uppfinningen sannolikt inte är patenterbar, kan arbetsgivaren ofta på goda grunder hävda att lagen inte är tillämplig och att han följdaktligen får tillgodogöra sig upp- finningen såsom ett sedvanligt arbetsresultat.

13 5 Har arbetstagaren inte inom fyra månader från det att han mottog meddelande med erbjudande om förskott eller slutlig ersättning framställt invändning mot den erbjudna ersättningen, anses han ha godtagit denna.

En arbetsgivare, som har övertagit rätt till en tjänsteuppfinning genom arbetsgivarinträde, är enligt 9—12 55 skyldig att ta initiativ till att ersätt- ningsfrågan blir löst genom att erbjuda arbetstagaren ersättning inom vissa tidsfrister. Ersättningserbjudandet, som kan avse förskott eller slutlig er- sättning, är bindande för arbetsgivaren. Enligt förevarande paragraf har ar- betstagarens underlåtenhet att inom viss angiven tid framställa invändning mot den erbjudna ersättningen den rättsverkan att arbetstagaren anses ha godtagit erbjudandet.

Eftersom eventuella ersättningstvister bör lösas vid förhandlingar mellan parterna, är det angeläget att även arbetstagarens ståndpunkt i ersättnings- frågan blir klarlagd. Av lagtexten framgår att arbetstagaren har en betänketid på fyra månader för att ta ställning till huruvida han skall anta eller förkasta arbetsgivarens ersättningserbjudande. Betänketiden börjar löpa när arbets- tagaren mottar underrättelse om arbetsgivarens erbjudande om förskott eller slutlig ersättning.

Förklarar arbetstagaren uttryckligen att han godtar arbetsgivarens erbju- dande, får givetvis detta till följd att avtal har kommit till stånd i enlighet med de villkor som arbetsgivaren har erbjudit. Med ett sådant uttryckligt godtagande av ersättningserbjudandet har emellertid likställts det fallet att arbetstagaren underlåter att svara på ersättningserbjudandet inom den fö- reskrivna betänketiden. Om arbetstagaren är missnöjd med den erbjudna ersättningen och till följd härav inte vill bli bunden av arbetsgivarens er- bjudande, måste han sålunda ge detta till känna för arbetsgivaren före fy- ramånadersfristens utgång.

Arbetstagarens invändning kan gälla den erbjudna ersättningens storlek eller ersättningsformen eller båda dessa frågor. Har arbetsgivaren t. ex. er- bjudit ett engångsbelopp men arbetstagaren föredrar att ersättning utgår i form av royalty eller genom en kombination av engångsbelopp och royalty, måste han ge detta till känna för arbetsgivaren inom fyramånadersfristen. Något forrnkrav är inte föreskrivet för arbetstagarens invändning. Från be- vissynpunkt är det emellertid lämpligt att det på något sätt dokumenteras att arbetstagaren har framställt invändning mot arbetsgivarerbjudandet inom den föreskrivna tidsfristen. På grund härav bör arbetstagaren i eget intresse skriftligen meddela arbetsgivaren att han inte godtar den erbjudna ersätt- ningen. Eftersom tvistiga ersättningsfrågor bör följas av förhandlingar mellan parterna, bör arbetstagaren lämpligen även ange sitt eget ersättningskrav, vare sig detta hänför sig till storleken av eller formen för ersättningen. I kollektivavtalsreglerande förhållanden kommer i princip reglerna i 35 5 lagen

(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet att bli tillämpliga (se 15 5). I nästföljande paragraf finns bestämmelser om skyldighet för arbetsgivaren att i vissa fall omedelbart betala erbjuden ersättning i den mån den är ostridig.

14 5 Har arbetstagaren godtagit erbjudande om förskott eller slutlig ersättning eller anses han enligt 13 5 ha godtagit sådant erbjudande, skall arbetsgivaren omedele erlägga ersättning som har erbjudits att utgå i förrn av engångsbelopp.

Har arbetstagaren inom tid som föreskrivs i 13 5 framställt invändning mot erbjuden ersättning, är arbetsgivaren likväl skyldig att omedelbart erlägga erbjudet engångs- . belopp som omfattas av arbetstagarens ersättningskrav. %

Som jag tidigare har framhållit har arbetsgivarens ersättningserbjudande karaktären av ett anbud om slutande av avtal på de av arbetsgivaren angivna villkoren, vilket är bindande för arbetsgivaren under anbudstiden. Denna tid har såsom framgår av den föregående paragrafen bestämts till fyra må- nader från det att arbetstagaren mottog meddelandet med erbjudande om förskott eller slutlig ersättning. Arbetstagaren har sålunda tillerkänts en legal tidsfrist för att ta ställning till huruvida han skall anta eller förkasta ar- betsgivarens erbjudande. Arbetstagarens underlåtenhet att svara på erbju- dandet inom fyramånadersfristen medför samma rättsverkan som ett ut- tryckligt antagande av erbjudandet, dvs. att avtal anses ha kommit till stånd i enlighet med erbjudandet. För det fall att sådant avtal har kommit till stånd har i paragrafens första stycke föreskrivits att arbetsgivaren är skyldig att omedelbart erlägga det erbjudna beloppet. Arbetsgivaren skall sålunda utan anfordran betala erbjuden ersättning i nära anslutning till tidpunkten, då överenskommelse om ersättningen träffas eller till följd av 135 anses komma till stånd. Bestämmelsen äger dock tillämpning endast i fråga om ersättning som har erbjudits att utgå såsom engångsbelopp. Några särskilda regler om betalningsskyldighetens inträde har inte ansetts möjliga när er- sättningen skall utgå i form av royaltyersättning.

Inom avtalsrätten gäller att anbud om slutande av avtal inte längre är bindande för anbudsgivaren om anbudstagaren avslår anbudet, 5 5 avtals- lagen (1915:218). Detsamma gäller i princip om anbudstagaren inte antar anbudet oförändrat. Förklarar anbudstagaren i sitt svar på anbudet att han antar detta men gör han samtidigt sådana tillägg, inskränkningar eller för- behåll att svaret i sakligt hänseende inte stämmer överens med anbudet, upphör anbudsgivaren således att vara bunden av sitt anbud. Ett sådant svar, en s.k. oren accept, skall nämligen enligt 65 avtalslagen anses såsom ett avslag på anbudet i förening med lämnande av nytt anbud.

I förevarande paragrafs andra stycke har tagits in en bestämmelse, som delvis utgör ett undantag från de nämnda reglerna i avtalslagen. Trots att arbetstagaren har gjort invändning mot arbetsgivarens ersättningserbjudande inom den föreskrivna fyramånadersfristen, är arbetsgivaren enligt denna bestämmelse skyldig att omgående utge erbjudet engångsbelopp. Bestäm- melsen tar sikte endast på fall då arbetsgivaren har erbjudit ersättning i form av engångsbelopp, eventuellt i kombination med royalty för framtida utnyttjande. Kräver arbetstagaren i ett sådant fall högre engångsbelopp än det arbetsgivaren har erbjudit, blir den senare likväl skyldig att utge erbjudet

engångsbelopp. Har arbetsgivaren erbjudit kombinerad engångs- och royal- tyersättning, blir han likaledes skyldig att erlägga erbjudet engångsbelopp, om arbetstagarens invändning avser endast royaltyersättningen. Skyldig- heten att betala ostridigt engångsbelopp inträder omedelbart efter det att arbetstagaren har framställt invändning enligt 13 5. Arbetsgivaren kan så- lunda inte åberopa arbetstagarens invändning mot ersättningserbjudandet till stöd för att vägra utge erbjuden engångsersättning som i och för sig godtas av arbetstagaren. Att arbetstagaren därutöver kräver ersättning, vare sig kravet avser högre engångsersättning eller royalty, saknar alltså i detta avseende betydelse.

Den nu beskrivna regeln har sin huvudsakliga grund i att arbetstagaren från stimulanssynpunkt bör få ersättning för sin uppfinning i så nära an- slutning till dennas tillkomst som det är praktiskt möjligt. Arbetstagaren skall således inte behöva avstå från erbjuden ersättning om den omfattas av hans eget motkrav. Det bör även framhållas att uppfinnarersättning har vissa likheter med arbetslön, främst därigenom att den utgår först efter det att arbetstagaren har fullgjort sin arbetsprestation. Arbetstagaren som dessutom är den svagare parten i avtalsförhållandet, intar således rollen som ett slags kreditgivare till arbetsgivaren. Reglerna i andra stycket kan därför också ses mot bakgrund av den allmänna arbetsrättsliga grundsatsen att arbetsgivaren är skyldig att utge klar och förfallen lön.29 Är en lönefordran delvis ostridig, blir arbetsgivaren också skyldig att betala det ostridiga be- loppet på förfallodagen. Skulle han underlåta detta, kan den fackliga or- ganisationen besluta om indrivningsblockad [41 5 andra stycket lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet].30

Det erbjudande om slutlig ersättning som arbetsgivaren lämnar kan gi- vetvis ofta utgöra inledningen till förhandlingar mellan parterna. Under dessa förhandlingar kan arbetsgivaren finna anledning att förlikningsvis erbjuda högre ersättning än som anges i det tidigare skriftliga erbjudandet. Sådana förlikningsvis framställda erbjudanden omfattas inte av andra stycket, om erbjudandet har framställts under förutsättning av att uppgörelse i godo uppnås. Andra stycket gäller nämligen bara i fråga om sådana erbjudanden som regleras i lagförslaget, nämligen i 9, 11 och 1255.

Av 175 framgår att arbetstagaren inte kan förpliktas att betala tillbaka ersättning som han i god tro har mottagit enligt förevarande paragraf. Det bör här endast tilläggas att 175 gäller även i det fallet att arbetstagaren har erhållit ersättning för en uppfinning som sedermera visar sig inte ha varit patenterbar.

Underlåter arbetsgivaren att utge ersättning enligt förevarande paragraf, kan han ådra sig skadeståndsskyldighet enligt 19 5.

Övriga bestämmelser om arbetstagaruppfinningar

Under denna rubrik har tagits in bestämmelser med giltighet beträffande såväl tjänsteuppfinningar som övriga arbetstagaruppfinningar.

I 15 5 första stycket finns en bestämmelse om att 35—37 55 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet inte äger tillämpning vid tvist om erbjudet förskott för en tjänsteuppfinning. I paragrafens andra stycke har vidare tagits in vissa särbestämmelser i förhållande till de nämnda reglerna. Arbetsgivaren

Jfr sou 197511 s. 361 f. och prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 499 f. och 534.

30 Jfr även Sigeman, Kvittningslagen, 1972, s. 165.

är således inte skyldig att till följd av 35 5 nämnda lag utge ersättning med det belopp som arbetstagarens fackliga organisation har begärt, om han i stället för att väcka talan vid domstol begär utlåtande från statens nämnd för arbetstagares uppfinningar inom viss tid efter det att förhandling rörande ersättningen har avslutats. Sådan skyldighet inträder inte heller om tvist har uppstått i frågan om en uppfinning är patenterbar i Sverige.

Enligt 16 5 kan dom rörande ersättning för en arbetstagaruppfinning jäm- kas i den mån ersättningen framstår som oskälig med hänsyn till förhållanden som har inträffat efter domen.

] 175 finns en tvingande regel om att arbetstagaren inte kan åläggas att betala tillbaka ersättning som han i god tro har erhållit för en arbets- tagaruppfinning. Detta gäller även i det fallet att det efter mottagandet av ersättningen skulle framkomma att uppfinningen inte är patenterbar i Sve- rige.

I 18 5, som i huvudsak överensstämmer med 105 i 1949 års lag, finns bestämmelser om statens nämnd för arbetstagares uppfinningar och dennas sammansättning.

Påföljden för en arbetsgivare eller arbetstagare som bryter mot lagen är enligt 195 skadestånd, som kan avse både ekonomisk och ideell skada. Skadeståndet kan nedsättas eller helt bortfalla, om det med hänsyn till ska- dans storlek och andra omständigheter är skäligt.

I 20 5, som helt överensstämmer med 85 i 1949 års lag i dess lydelse enligt SFS 19802171, finns regler om sekretesskyldighet för den som till följd av lagens bestämmelser får kännedom om en uppfinning.

Slutligen föreskrivs i 21 5 att mål om tillämpning av denna lag skall hand- läggas enligt lagen (1974z371) om rättegången i arbetstvister.

155 Föreskrifterna i 35—37 55 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet gäller inte vid tvist om erbjudet förskott för en tjänsteuppfinning. Arbetsgivaren är inte heller skyldig att till följd av 35 5 nämnda lag utge ersättning för en arbetstagaruppfinning, om

1. arbetsgivaren i stället för att väcka talan vid domstol begär utlåtande från statens nämnd för arbetstagares uppfinningar inom tio dagar efter det att förhandling rörande ersättningen har avslutats, eller

2. tvist har uppstått i frågan om en uppfinning är patenterbar i Sverige.

Har arbetstagaren framställt invändning mot arbetsgivarens ersättnings- erbjudande inom den fyramånadersfrist som föreskrivs i 13 5, har en er- sättningstvist i lagens mening uppstått. Även i andra sammanhang kan givetvis sådana tvister uppstå. Arbetsgivaren kan sålunda ha slutit avtal med arbetstagaren om förvärv av rättigheter till en uppfinning som inte tillhör kategorin tjänsteuppfinningar utan att uppgörelse samtidigt har träf- fats om de ekonomiska villkoren för förvärvet. Kan parterna inte enas om ersättningen när frågan härom blir aktuell, har en ersättningstvist uppstått. Detsamma gäller i det fallet att parterna är oense i frågan, huruvida en uppfinning som arbetsgivaren anser sig ha rätt till såsom sedvanligt ar- betsresultat är patenterbar eller inte.

Enligt 355 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) är arbetsgivaren skyldig att ta initiativ till förhandling med en kollektiv-

avtalsbunden arbetstagarorganisation och ytterst till rättegång om det mellan arbetsgivaren och organisationen uppstår ”rättstvist om lön eller annan er— sättning till medlem i organisationen”. Sådana rättstvister kan gälla till- lämpningen av bestämmelser i kollektivavtal eller enskilda anställningsavtal. Bestämmelsen är emellertid tillämplig även i det fallet att arbetstagarens anspråk grundas på lagbestämmelser.31 1 förarbetena till bestämmelsen finns däremot inte något uttryckligt uttalande om att bestämmelsen gäller också vid tvister enligt lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Å andra sidan finns inte heller något uttalande som tyder på motsatsen.

Enligt min mening medför såväl ordalydelsen av 35 5 MBL som motiven till lagrummet att bestämmelsen är tillämplig också i tvist om ersättning för en arbetstagaruppfinning. Jag vill i detta sammanhang understryka att sådana tvister just har sin grund i ett anställningsförhållande och att tvisterna skall prövas enligt lagen (19741371) om rättegången i arbetstvister.32

För lösandet av ersättningstvister enligt förevarande lag anvisar således MBL:s bestämmelser om arbetstagarsidans tolkningsföreträde vid rättstvist om lön eller annan ersättning ett snabbt förfarande. Av förevarande paragrafs ordalydelse framgår indirekt att bestämmelserna i 35—37 55 MBL äger till- lämpning vid tvist om ersättning för en arbetstagaruppfinning. Tolknings- företrädesbestämmelserna i MBL gäller emellertid inte undantagslöst. Vissa modifieringar har sålunda gjorts i denna paragraf. Till dessa återkommer jag strax, sedan jag har redogjort för innebörden av bestämmelserna i MBL.

Enligt 35 5 MBL är, såsom jag inledningsvis framhöll, arbetsgivaren skyl- dig att ta initiativ till förhandling med kollektivavtalsbunden arbetstagar- organisation och ytterst till rättegång, om tvist uppstår med organisationen rörande lön eller annan ersättning till arbetstagare som är medlem i or- ganisationen. Skyldigheten att påkalla förhandling med arbetstagarens fack- liga organisation inträder omedelbart efter konstaterandet att ersättnings- frågan är tvistig. Rätten att förhandla för arbetstagarsidan utövas enligt 36 5 MBL av den lokala arbetstagarorganisationen, om en sådan finns. I annat fall tillkommer förhandlingsrätten den organisation på arbetstagarsidan som har slutit kollektivavtalet. Om enligt föreskrift i kollektivavtal förhandlingar skall äga rum både lokalt och centralt, är arbetsgivaren enligt 375 MBL skyldig att påkalla central förhandling inom tio dagar från det att den lokala förhandlingen har avslutats. I sådant fall utövas arbetstagarsidans förhand- lingsrätt av den centrala arbetstagarorganisationen. De centrala förhand- lingarna skall sålunda föras på förbundsnivå. Kan tvisten inte lösas vid förhandling, är arbetsgivaren enligt 35 och 37 55 MBL skyldig att väcka talan vid domstol inom tio dagar efter det att förhandlingen har avslutats.33 Underlåter arbetsgivaren att påkalla förhandling eller hänskjuta tvisten till rättegång inom föreskriven tid, blir han enligt 35 5 MBL skyldig att utge lön eller annan omtvistad ersättning med det belopp som arbetstagarsidan har krävt, såvida kravet inte är oskäligt.

För att reglerna om arbetstagarsidans tolkningsföreträde vid ersättnings- tvister skall bli tillämpliga krävs såsom nyss har nämnts att arbetsgivaren och arbetstagaren är bundna av samma kollektivavtal. Det är tillräckligt för bestämmelsemas tillämpning att arbetsgivaren och arbetstagarens fack- liga organisation står i kollektivavtalsförhållande till varandra, oavsett vilka frågor som regleras i avtalet. Det är att märka att reglerna om arbetsta-

3' Prop. 1975/75105 1311. 1 s. 495 f. och 533.

32 Prop. 1974:77 s. 139.

33 Att påkallande av skiljeförfarande får sam- ma verkan i detta avseen- de som väckande av talan vid domstol framgår av arbetsdomstolens dom AD 1977 nr 105.

garorganisationens tolkningsföreträde skall tillämpas även när kollektivavtal tillfälligt inte gäller (55 MBL). Om arbetsgivaren över huvud taget inte är bunden av kollektivavtal, berörs däremot inte en ersättningstvist av MBL:s bestämmelser om tolkningsföreträde. Detsamma gäller en ersättningstvist mellan en avtalsbunden arbetsgivare och en arbetstagare som inte är medlem i en avtalsbunden organisation. I dessa senare fall är således arbetstagaren hänvisad att själv ta initiativet till att få ersättningsfrågan löst, i första hand genom förhandlingar med arbetsgivaren och i andra hand genom rättegång.

En ytterligare förutsättning för de nämnda bestämmelsemas tillämpning är att det föreligger en tvist mellan arbetsgivaren och arbetstagarens fackliga organisation. Bestämmelserna tar sålunda sikte på det fallet att arbetstagaren med stöd av sin fackliga organisation har en annan uppfattning i ersätt- | ningsfrågan än den arbetsgivaren företräder. En arbetstagare som driver er- i sättningsanspråk mot arbetsgivaren utan sin organisations stöd är alltså hän- ! visad att själv ta initiativ till rättegång i tvisten. !

Vad angår kravet att rättstvist skall föreligga kan anföras följande. Tvis- ' tefrågan kan ha klarlagts genom att arbetsgivarens och arbetstagarorganisa- tionens ståndpunkter läggs fram vid en förhandling. Det är emellertid inte något krav att förhandling har hållits för att en rättstvist i lagens mening skall anses ha uppkommit. Det väsentliga är att arbetstagarorganisationens uppfattning i ersättningsfrågan har kommit klart till uttryck vid överläggning eller någon annan kontakt med arbetsgivaren. Dessutom krävs för att rätts- tvist skall anses ha uppkommit att arbetsgivaren har intagit en annan stånd- punkt i tvistefrågan än organisationen och att detta ståndpunktstagande har skett på sådant sätt att en utgångspunkt erhålls för tidsfristen i 355 MBL.34 Arbetsgivaren kan även underförstått inta en från arbetstagaror- ganisationens uppfattning avvikande mening i ersättningsfrågan, exempelvis genom utbetalning av ett lägre ersättningsbelopp än det organisationen har krävt eller genom underlåtenhet att inom rimlig tid besvara organisationens krav.35 Frågan när en rättstvist enligt 35 5 MBL anses ha uppkommit får särskild aktualitet, när arbetstagarorganisationen för arbetstagarens räkning riktar krav mot arbetsgivaren på högre ersättning eller annan ersättningsform

34prop, 1975/76:105 Bil. 1 än den arbetsgivaren till följd av bestämmelserna i den föreslagna lagen s. 392. har erbjudit för en tjänsteuppfining som han har förvärvat genom arbets- 35 AD 1977 m 187 och givarinträde enligt 5 5. Eftersom arbetsgivaren redan dessförinnan har till- 1979 m 38. kännagett sm ståndpunkt l ersättningsfrågan, är tv1stefrågan klarlagd [ och 36 med att arbetsgivaren får vetskap om organisationens motkrav. Anser ar- IAD 1977 nr187 hade . . . . . . . en arbetsgivare tillkänna- betsgivaren srg inte kunna god-ta detta, måste han följaktligen for—attbryta gett sin mening beträffar]. organisationens tolknrngsforetrade påkalla förhandling med organisationen de begärd lön i ett svars- omedelbart efter det att han fick kännedom om motkravet. Med uttrycket bf'äthllafbetsälgafOfgan" ”omedelbart” avses att förhandling skall påkallas i direkt anslutning till Salo" mån ha 6 påkallat att tvisten uppkommer.36 förhandling forst nio . .. . . dagar efter avsändandet Underlåter arbetsgivaren att omedelbart begara förhandling med orga- av brevet. Arbetsdomsto- nisationen, blir han skyldig att utge ersättning enligt organisationens mening, len fann 35 & MBL inne- såvida kravet inte är oskäligt. Arbetstagarsidan kan alltså med stöd av 35 5 bära att arbetsgivaren MBL göra gällande ett fristående betalningsanspråk mot vilket inte kan borde hapåkallatförhand- 'k . .. d . .. tt k t .. k"l' t , lingarisvarsbrevetelleri ri tas annan invan ningan a rave ar os aig. . ' " . omedelbart samband med Har arbetsgivaren brutit arbetstagarorganisationens tolkningsföreträde l brevets avsändande. ersättningstvisten genom att påkalla förhandling, är parterna enligt 15 5 MBL

skyldiga att inställa sig vid förhandlingssammanträde, såvida parterna inte enas om annan förhandlingsform. Förhandlingarna syftar givetvis till att parterna skall nå fram till en överenskommelse. Om förhandlingsskyldig- hetens innebörd finns bestämmelser i 15 5 MBL. Av detta stadgande framgår bl. a. att part vid behov skall framlägga motiverat förslag till lösning av tvisten. Häri anses ligga en skyldighet för part att lämna besked om grunden för sitt ställningstagande och att upplysa om de omständigheter som enligt partens mening styrker uppgifter om fakta när dessa är stridiga. Av 185 MBL följer då även skyldighet att hålla sådana skriftliga handlingar till- gängliga som part har åberopat vid förhandlingen under förutsättning att motparten begär att få ta del av dem.37

Kan tvisten inte lösas vid förhandling, skall arbetsgivaren enligt 35 och 37 55 MBL väcka talan vid domstol inom tio dagar efter det att förhandlingen har avslutats. Underlåtenhet att inom föreskriven tid hänskjuta tvisten till rättegång medför samma rättsverkan som om arbetsgivaren underlåter att påkalla förhandling, dvs. att arbetsgivaren blir skyldig att utge ersättning enligt arbetstagarorganisationens mening, såvida organisationens krav inte är oskäligt. Frågan om vilken domstol som är behörig att pröva en sådan tvist regleras i 2 kap. lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (jfr även 4 kap. 55 nämnda lag).

Som jag redan har antytt föreslås i förevarande paragraf vissa undan- tagsbestämmelser i förhållande till vad som gäller enligt 35—37 55 MBL. I paragrafens första stycke finns en regel som innebär att tolkningsföreträ- desbestämmelserna i MBL över huvud taget inte gäller vid tvist om erbjudet förskott för en tjänsteuppfinning. Undantagsbestämmelsen avser i första hand det fallet att arbetstagaren med stöd av sin organisation begär högre förskott än det arbetsgivaren har erbjudit. Undantagsbestämmelsen omfattar emellertid även det fallet att organisationen kräver slutlig ersättning i stället för enbart förskott. Anledningen till att jag anser att förskottstvisterna inte bör omfattas av MBL:s regler om tolkningsföreträde är att förskottserbju- dandet aktualiseras vid en tidpunkt då parterna i allmänhet inte förfogar över tillräckligt material för ersättningens fastställande. På grund av den ovisshet som på detta stadium råder om vad som skall anses utgöra skälig ersättning skulle en ordning som innebär att arbetsgivaren vid tvist om förskott måste ta initiativet till förhandling och ytterst till rättegång egent- ligen inte tjäna något förnuftigt ändamål. I detta sammanhang bör märkas att förevarande undantagsbestämmelse givetvis inte medför att den för- handlingsrätt som tillkommer parterna på arbetsmarknaden enligt MBL:s regler upphävs. Arbetstagarorganisationen har alltså rätt till förhandling med arbetsgivaren enligt 10 5 MBL även i förskottstvister, såvida organisationen gör framställning härom (15 och 16 55 MBL). Leder dessa förhandlingar inte till uppgörelse, är organisationen oförhindrad att väcka talan vid dom- stol.

I paragrafens andra stycke ] p. har öppnats möjlighet för arbetsgivaren att bryta arbetstagarsidans tolkningsföreträde vid tvist om ersättning för en arbetstagaruppfinning på annat sätt än att väcka talan vid domstol. Där föreskrivs nämligen att arbetsgivaren inte heller blir skyldig att till följd av 35 5 MBL utge ersättning för en arbetstagaruppfinning, om han i stället för att väcka talan vid domstol begär utlåtande från statens nämnd för

37 Prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 488 och 532.

38 Prop. 1949:101 s. 59.

arbetstagares uppfinningar inom tio dagar efter det att förhandling rörande ersättningen har avslutats. Arbetsgivaren har således frihet att välja mellan att väcka talan vid domstol (i förekommande fall skiljenämnd) och att begära utlåtande från nämnden, när uppgörelse inte har kunnat träffas vid för- handling. Det huvudsakliga skälet för att arbetsgivaren har tillerkänts denna valfrihet är att parterna i första hand bör utnyttja den särskilda sakkunskap som till följd av dess sammansättning finns i nämnden, innan talan väcks i domstol. Syftet med regeln är alltså att styra tvister om uppfinnarersättning till nämnden för att i möjligaste mån genom förlikning förebygga att sådana tvister hänskjuts till domstol. Bl. a. till följd härav har jag inte ansett skäl föreligga att låta arbetstagarsidans tolkningsföreträde gälla om oenigheten kvarstår efter det att nämnden har avgett utlåtande i ärendet. Arbetsta- garsidan är således i ett sådant fall skyldig att själv ta initiativ till rättegång och kan därvid inte åberopa den rättsverkan enligt 35 5 MBL som annars skulle följa.

Paragrafens andra stycke 2 p. innebär ytterligare en förändring i förhållande till vad som gäller enligt 355 MBL. Bestämmelsen avser fall då ersätt- ningsfrågan är tvistig till följd av att parterna är oense om huruvida upp- finningen är patenterbar i Sverige. Beträffande dessa tvister innebär bestäm- melsen att arbetsgivaren inte är vare sig skyldig att påkalla förhandling eller att väcka sådan talan som avses i 35 5 MBL eller att begära utlåtande från SNAU enligt andra stycket p. 1 i förevarande paragraf. Arbetstagarens intresse av att dessa tvistefrågor blir lösta tillvaratas i stället genom regler- na i 7 5 första och tredje styckena. Skälet för denna undantagsbestämmelse är främst att domstolarna och SNAU i allmänhet saknar möjlighet att utan anlitande av särskild patentteknisk sakkunskap avgöra den för ersättnings- rätten så viktiga frågan huruvida en uppfinning är patenterbar. Detsamma gäller de fackliga organisationerna. Det bör emellertid understrykas att ar- betstagarsidan givetvis inte är betagen rätten att hänskjuta tvisten till dom- stol.

165 Rätten kan ändra vad som genom dom har bestämts om ersättning för en ar- betstagaruppfinning i den mån ersättningen framstår som oskälig med hänsyn till förhållanden som har inträffat efter domen.

I denna paragraf finns en bestämmelse om att dom rörande ersättning för en arbetstagaruppfinning kan jämkas av rätten, om de förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande har förändrats så att den domfästa ersättningen framstår som oskälig.

I samband med tillkomsten av den s. k. generalklausulen i 36 5 avtalslagen (19151218; ändrad 19761185) upphävdes bl. a. 95 i 1949 års lag. Enligt sist- nämnda paragraf kunde villkor i avtal beträffande en arbetstagares upp- finning jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret uppenbarligen stred mot god sed eller eljest var otillbörligt. Denna bestämmelse gjorde det möjligt bl. a. att jämka eller åsidosätta avtalsvillkor som innebär att arbetstagaren avstår från ersättning för en uppfinning eller godtar en ersättning som är oskäligt låg. Lagrummet ansågs däremot inte kunna åberopas till stöd för jämkning av avtal på grund av ändrade förhållanden.38

Genom generalklausulen, som är tillämplig inom hela förmögenhetsrätten, har möjligheterna att jämka avtal rörande arbetstagaruppfinningar utvidgats betydligt i förhållande till vad 9 5 i 1949 års lag medgav. Avtalsvillkor får sålunda jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt. Som exempel på omständigheter vilka skall beaktas vid bedömningen om ett avtalsvillkor är oskäligt eller inte anges i lagtexten inte endast avtalets innehåll i och för sig och om- ständigheterna vid avtalets tillkomst utan även förhållanden som har in- träffat efter det att avtalet slöts. Om ett oskäligt villkor har sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att avtalet i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen av huruvida ett av- talsvillkor är oskäligt skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

Genom generalklausulen har sålunda öppnats möjlighet att jämka ett avtal om ersättning för en arbetstagaruppfinning, vilket framstår som oskäligt på grund av efteråt inträffade förhållanden. Eftersom generalklausulen har generell giltighet inom hela förmögenhetsrätten, anser jag att det inte finns något behov av en särskild regel om jämkning av uppfinnaravtal på grund av ändrade förhållanden.” Det bör understrykas att generalklausulen kan tillämpas även i det fallet att avtal om ersättning för en tjänsteuppfinning anses ha kommit till stånd med anledning av att arbetstagaren har underlåtit att framställa invändning mot arbetsgivarens ersättningserbjudande inom den tidsfrist som anges i 13 5.

De skäl som kan åberopas till stöd för jämkning i efterhand av tidigare träffade ersättningsavtal gör sig även gällande om ersättningen har fastställts genom dom. Till följd härav har i förevarande lag tagits in en bestämmelse som tillåter att dom avseende ersättning för en arbetstagaruppfinning får jämkas vid ändrade förhållanden. För att jämkning skall tillåtas enligt fö- revarande lagrum förutsätts att den domfästa ersättningen framstår som oskälig med hänsyn till förhållanden som har inträffat efter domen. Or- dalagen anknyter till 365 avtalslagen. Har omständigheterna inte ändrat sig men har parterna först efter domen fått vetskap om eller insett betydelsen av förhållanden som borde ha inverkat på ersättningen, kan alltså jämkning inte ske med stöd av förevarande bestämmelse.

De ändrade förhållandena kan givetvis föranledajämkning av ersättningen till förmån antingen för arbetstagaren eller för arbetsgivaren. Jämkning kan t. ex. ske på det sättet att ersättning skall utgå som royalty i stället för engångsbelopp med avräkning av den ersättning som arbetstagaren redan har mottagit av arbetsgivaren. När det gäller jämkning till förmån för ar- betsgivaren innehåller emellertid nästföljande paragrafen viktig begränsning. Där föreskrivs nämligen att arbetstagaren inte kan åläggas att betala tillbaka ersättning som han i god tro redan har mottagit. Till följd härav kommer jämkning till arbetsgivarens förmån i princip att kunna äga rum endast såvitt avser framtida royaltyersättningar.

Förevarande jämkningsbestämmelse kommer att få sin huvudsakliga be- 39 Jfr departementsche- tydelse i fall när ersättningen har bestämts i form av engångsbelopp. Däremot feng uttalande i men är utrymmet för jämkning av royaltyersättning betydligt mindre. Detta häng- 1975/76:81 s. 128.

40 Bolding, Skiljeförfaran- de och rättegång, 1956, s. 59 ff. och där anmärkt litteratur samt rättsfallen AD 1931 nr 64 och SvJT 1950 s. 277.

4] En liknande regel anses enligt allmänna rätts- grundsatser gälla beträf- fande felaktigt erhållen lön. Se AD 1975 nr 58 och 83.

er samman med att royalty i allmänhet är grundad på omsättningen av den produkt i vilken uppfinningen ingår, och att förändringar i marknads- förhållanden och dylikt automatiskt påverkar den sammanlagda ersättningen till arbetstagaren. I undantagsfall kan emellertid även jämkning av royal- tyersättning vara befogad. Underlåter t. ex. arbetsgivaren att utnyttja en uppfinning i en omfattning som förutsågs när domen meddelades och beror underlåtenheten inte på marknadsförhållanden, bör royaltyn kunna höjas eller ersättningen i stället fastställas som ett engångsbelopp. Å andra sidan kan det även finnas fall då en nedsättning av royaltyn är befogad. Har exempelvis ersättningen bestämts till en viss procent på försäljningspriset av den produkt, i vilken uppfinningen ingår, och ökar försäljningspriset till följd av att produkten vidareutvecklas med nya uppfinningar som re- sultat, bör beräkningsgrundema för royaltyn kunna ändras till förmån för arbetsgivaren.

Det bör framhållas att part inte med bindande verkan kan utfästa sig att avstå från att begära jämkning. Detta gäller för övrigt även i det fallet att parterna har träffat avtal om ersättningen. Utfästelser, varigenom part avstår från procesuella rättigheter, anses nämligen enligt svensk rätt ogiltiga, såvida annat inte framgår av lag.'*0

17 5 Arbetstagaren kan inte åläggas att betala tillbaka ersättning som han i god tro har erhållit för en arbetstagaruppfinning. Detta gäller även om det efter mottagandet av ersättningen skulle framkomma att uppfinningen inte är patenterbar i Sverige.

I denna paragraf har tagits in en bestämmelse om att arbetstagaren inte kan åläggas att betala tillbaka ersättning som han i god tro har erhållit för en arbetstagaruppfinning. Skälet för denna bestämmelse är av social karaktär. Arbetstagaren skall nämligen inte behöva riskera att få betala till- baka till arbetsgivaren vad han redan har erhållit och kanske redan har hunnit förbruka.41

Bestämmelsen gäller inte endast beträffande förskott eller ersättning som arbetstagaren har erhållit enligt 14 5 för en tjänsteuppfinning utan även ve- derlag som arbetstagaren har erhållit på grund av avtal för en arbetstagar- uppfinning som inte räknas till gruppen tjänsteuppfinningar. Givetvis avses även ersättning som arbetstagaren har erhållit till följd av dom.

Det bör understrykas att bestämmelsen äger tillämpning även i det fallet att arbetstagaren har erhållit ersättning för en uppfinning som sedermera visar sig inte ha varit patenterbar. Som framgår av lagtexten gäller emellertid förbudet mot återkrav endast ersättning som arbetstagaren har mottagit i god tro. Insåg arbetstagaren vid mottagandet av ersättningen eller borde han då ha insett att arbetsgivaren inte var skyldig att erlägga betalning, undgår han alltså inte återbetalningsskyldighet. Undantaget från återkravs- förbudet får sin främsta betydelse när arbetstagaren har vilselett arbetsgivaren i något avseende som har varit avgörande för dennes beslut att erbjuda och utge ersättning för en uppfinning. För att anknyta till det nyss nämnda fallet att ersättning har erlagts för en uppfinning som sedermera visar sig inte ha varit patenterbar bör självfallet ersättningen kunna krävas åter, om arbetstagaren visste om att uppfinningen redan var känd när han anmälde

den för arbetsgivaren. Över huvud taget föreligger återbetalningsskyldighet om ersättning har erlagts under sådana omständigheter att den skall återgå till följd av bestämmelser om rättshandlingars ogiltighet.

Förevarande paragraf är tvingande (se 35). Bestämmelserna kan alltså inte frångås ens genom kollektivavtal.

185 I tvist angående en arbetstagaruppfinning får part eller, om talan har väckts vid domstol, domstolen inhämta utlåtande från statens nämnd för arbetstagares upp- finningar. Nämnden består av ordförande, vice ordförande och fem andra ledamöter förordnade av regeringen för viss tid. Ordföranden, vice ordföranden och ytterligare en ledamot utses bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Den tredje ledamoten skall ha särskild insikt och erfarenhet i patenträttsliga och därmed förbundna frågor. Övriga ledamöter skall ha erfarenhet av förhållandena på arbetsmarknaden. Av dessa ledamöter förordnas två såsom representanter för arbetsgivarsidan och två såsom re- presentanter för arbetstagarsidan. För varje ledamot utom ordföranden förordnar regeringen en ersättare, som uppfyller behörighetsvillkoren för ledamoten.

I förevarande paragraf, som i stort överensstämmer med 105 i 1949 års lag, finns regler om statens nämnd för arbetstagares uppfinningar (SNAU) och dess sammansättning. I paragrafens första stycke har nämndens behörighet uttryckligen begrän- sats till fall då det föreligger tvist. Detta ansluter till vad som hittills har varit nämndens praxis utan att denna begränsning klart framgår av 105 i 1949 års lag.42 Skälet för begränsningen är att nämnden inte utan an- knytning till en konkret tvist bör ingå i prövning av frågor, vars resultat kan få betydelse för framtida tvister. Enligt 1949 års lag är nämndens uppgifter begränsade till frågor som rör tillämpning av den lagen. Till följd härav har nämnden inte ansett sig kunna pröva tvister på grund av avtal som avviker från lagens dispositiva regler, exempelvis när part gör invändning om att avtal om ersättning har träffats eller att avtal om förvärv av uppfinnarrätten är ogiltigt på grund av av- talsrättsliga regler. Vidare har nämnden ansett sig förhindrad att ingåi pröv- ning av huruvida en uppfinning är patenterbar, eftersom detta spörsmål regleras i patentlagen och inte i 1949 års lag. I den nu föreslagna bestämmelsen har nämndens behörighet utvidgats till att avse samtliga tvister om arbetstagaruppfinningar. Tvisten kan således ha sin grund i ett avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare om förvärv av en arbetstagaruppfinning, som inte räknas till kategorin tjänsteuppfin- ningar. Ett praktiskt viktigt fall är att parterna inte har kunnat ta slutlig ställning till ersättningsfrågan i samband med överlåtelsen, varför regleringen av vederlaget har skjutits på framtiden. Kan parterna inte sedermera komma överens om ersättningen, bör tvisten kunna prövas av nämnden, oavsett ”Jåf'dOCk SNAU? om tvisten rör endast ersättningens storlek eller om part gör invändning 2252539193522' där mot giltigheten av det ingångna avtalet . Nämnden är således oförhindrad nämnden gjorde avsteg att ge tillkänna sin uppfattning i frågan huruvida avtalet skall anses bindande från denna princip.

för parterna eller inte.

Det ligger i sakens natur att värdet av nämndens utlåtanden många gånger förringas av att nämnden saknar möjlighet att uppta bevisning på ett sätt som tillgodoser kravet på rättssäkerhet. Det bör emellertid samtidigt un- derstrykas att part som inte vill godta nämndens bedömning inte nödvän- digtvis behöver följa nämndens utlåtande. Ibland kan förhållandena vara sådana att fullständig klarhet i en viss fråga inte kan nås utan att omfattande bevisning förebringas. Detta gäller i synnerhet när tvisten avser avtals- rättsliga frågor men kan givetvis även vara fallet när parterna har olika uppfattningar om de förhållanden som har betydelse för ersättningens stor- lek. I sådana fall bör nämnden kunna avstå från att göra någon närmare bedömning av riktigheten av de motstridiga sakförhållandena och i stället i sitt utlåtande uttryckligen ange att utlåtandet bygger på vissa förutsätt- ningar, exempelvis att ett avtal som åberopas i ärendet inte är bindande för parterna eller att nämnden i en ersättningstvist förklarar sig utgå från att uppfinningen är patenterbar.

I övrigt överensstämmer förevarande paragraf till innebörden med mot- svarande paragraf i 1949 års lag. Den i 1949 års lag intagna bestämmelsen om att kostnaderna för nämndens verksamhet bestrids av allmänna medel har dock utgått. Detta innebär dock inte någon ändring i sak. Vidare har regeln om att regeringen får meddela närmare föreskrifter om nämndens verksamhet utgått, eftersom regeringen redan genom regeringsformen har nämnda befogenhet.

Som har framhållits under 15 5 kan arbetsgivaren bryta arbetstagarsidans tolkningsföreträde vid ersättningstvist genom att begära utlåtande från nämnden inom tio dagar efter det att förhandling rörande ersättningen har avslutats.

19 5 Åsidosätter arbetsgivaren eller arbetstagaren sina förpliktelser enligt denna lag, skall han utge ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande av om och i vad mån skada har uppkommit för någon skall hänsyn tas även till dennes intresse av att lagens bestämmelser iakttas och till övriga om- ständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndets belopp nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också äga rum.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om skadestånd, vilka har ut- formats efter förebild av motsvarande bestämmelser i nyare arbetsrättslig lagstiftning, t. ex. 38 5 anställningsskyddslagen (1974:12) och 325 semes- terlagen (19772480).

Såväl arbetsgivare som arbetstagare kan åläggas skadestånd enligt första stycket i förevarande paragraf, om han bryter mot någon föreskrift i lagen.

Skadeståndsskyldigheten är inte begränsad till enbart ekonomisk skada utan avser även s.k. ideell skada, vilket är i överensstämmelse med den nyare arbetsrättsliga lagstiftningen. En ideell skada kan beståi att arbets- givaren eller arbetstagaren får personligt obehag eller går miste om en förmån som han sätter stort värde på. Det ligger i sakens natur att en ideell skada

i regel inte kan värderas i pengar. På grund härav föreskrivs i paragrafens andra stycke att skadeståndet skall bestämmas med beaktande av den ska- dedrabbades intresse av att lagens bestämmelser iakttas samt till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Enligt tredje stycket kan skadestånd för uppkommen skada nedsättas eller helt bortfalla, om det är skäligt med hänsyn till skadans storlek eller andra föreliggande omständigheter. Regeln bör framför allt kunna användas då den skadeståndsskyldiges förseelse inte har medfört någon nämnvärd skada eller då ett skadestånd skulle framstå som orimligt. Bland de omständigheter som förtjänar att beaktas hör givetvis även den grad av försummelse som den skadeståndsskyldige har visat samt den skadelidandes eget uppträdande.

Enligt 1928 års kollektivavtalslag begränsades enskild arbetstagares ska- deståndsansvar genom den s. k. 200-kronorsregeln. Denna skyddsregel har emellertid inte förts över till medbestämmandelagen. Bl.a. mot bakgrund härav har jag inte funnit anledning att föreslå någon särskild skyddsregel beträffande arbetstagares skadeståndsansvar. Den allmänna jämkningsregeln i tredje stycket ger tillräckliga möjligheter att skydda enskilda arbetstagare mot orimligt hårda skadeståndspåföljder.

Skadestånd enligt förevarande paragraf kan utdömas endast till enskild arbetsgivare eller arbetstagare. En facklig organisation som arbetstagaren tillhör kan alltså inte med stöd av paragrafen tillerkännas skadestånd för egen del om arbetsgivaren överträder någon föreskrift i lagen. Däremot kan en arbetsgivare bli skyldig att utge skadestånd till en facklig organisation enligt skadeståndsreglerna i MBL om han bryter mot bestämmelser om arbetstagares uppfinningar, vilka har tagits in i kollektivavtal. Det saknar härvid betydelse om kollektivavtalet innehåller självständiga bestämmelser om uppfinnarfrågor eller endast hänvisar till att sådana frågor skall regleras enligt lag. En arbetsgivare som bryter mot någon föreskrift i denna lag kan således bli skadeståndsskyldig mot såväl arbetstagaren som dennes fack- liga organisation, under förutsättning att kollektivavtalet hänvisar till denna lag. Beträffande skadestånd vid kollektivavtalsbrott hänvisas till medbe- stämmandelagens skadeståndsbestämmelser (54 och följande 55).

Bestämmelserna i 35-37 55 MBL är i princip tillämpliga vid tvist om ersättning för en arbetstagaruppfinning. Underlåter arbetsgivaren att påkalla förhandling eller att väcka talan på sätt som föreskrivs i de nämnda be- stämmelserna, blir han skyldig att utge det belopp som arbetstagarsidan kräver, om kravet inte är oskäligt.43 Däremot torde arbetsgivarens passivitet när det gäller att påkalla förhandling eller att väcka talan inte vara ska- deståndssanktionerad.44 Förhållandet blir emellertid ett annat om arbets- givaren felaktigt åsidosätter den betalningsskyldighet som följer av 355 MBL. Skulle således domstol finna att arbetstagarsidans krav inte är oskäligt och har arbetsgivaren underlåtit att fullgöra betalning enligt kravet, kan han bli skyldig att utge allmänt skadestånd till arbetstagarsidan enligt 545 MBL.45 Det är emellertid att notera att det inte är den enskilde arbetstagaren utan dennes fackliga organisation som är berättigad till detta skadestånd, eftersom det är organisationen som är bärare av de rättigheter som avses i tolkningsföreträdesreglerna.46

43 Jfr även 15 5 andra stycket förevarande lag.

" Lagrådets uttalande i prop. 1975/761105 Bil. 1 s. 496.

45 AD 1977 nr 187 och 1979 nr 80. Idet förra fallet bortföll dock skade- ståndsskyldigheten till följd av särskilda omstän- digheter.

46 AD 1979 nr 80.

20 5 Den som till följd av bestämmelserna i denna lag får kännedom om en uppfinning får inte utnyttja vad han sålunda har erfarit eller obehörigen röja något därom. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100). 1 fall som avses i första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 5 brottsbalken.

Denna paragraf överensstämmer helt med 8 5 i 1949 års lag i den lydelse lagrummet har enligt lagändring den 30 april 1980 (SFS 1980:l71).47 Änd- ringen har föranletts av den nya sekretesslag (1980:100), som riksdagen antog den 20 mars 198048 Ändringen av 8 5 i 1949 års lag träder i kraft samtidigt med den nya sekretesslagen den 1 januari 1981.

1 85 i dess äldre lydelse fanns regler om tystnadsplikt för de personer som till följd av bestämmelserna i 1949 års lag fick kännedom om en upp- finning. Lagrummet vari första hand tillämpligt på arbetsgivaren och andra anställda hos denne, vilka i tjänsten fick kännedom om en anmäld ar- betstagaruppfinning. Reglerna var emellertid tillämpliga även på andra per- soner som på grund av bestämmelserna i 1949 års lag fick vetskap om en uppfinning, t. ex. ledamöterna i statens nämnd för arbetstagares upp- finningar eller personer som anlitades av nämnden för något utrednings- uppdrag. I paragrafen gjordes inte någon åtskillnad mellan offentliga funk- tionärer och enskilda personer.

Av intresse i detta sammanhang är även 45 14. kungörelsen (1939z7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand- lingar. Denna kungörelse, i fortsättningen benämnd civilförvaltningens sek- retesskungörelse (CSK), innehöll i fråga om allmänna handlingar bestäm- melser om sekretess, vilka hade utfärdats av regeringen i enlighet med bemyndiganden i den fram till årsskiftet 1980—1981 gällande 1937 års sek- retesslag. 1 den nyss nämnda regeln i CSK, som hade utfärdats med stöd av 275 i 1937 års sekretesslag, föreskrevs att beskrivningar, ritningar och andra handlingar, som hade kommit in eller upprättats hos statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, inte fick utlämnas tidigare än 20 år efter handlingens datum utan samtycke av vederbörande arbetsgivare och ar- betstagare.

I 8 kap. 135 i den nya sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess för offentliga funktionärer i fråga om arbetstagares uppfinningar. Paragrafen har, såvitt här är av intresse, följande lydelse:

Sekretess gäller i ärende om ansökan om patent för uppgift om uppfinning eller företagshemlighet, om annat inte följer av gällande lagstiftning om patent.

Sekretess gäller för sådan uppgift angående uppfinning som har lämnats till myn- dighet enligt lagstiftning om arbetsgivares rätt till arbetstagares uppfinningar. Om patent har sökts på uppfinningen, gäller dock sekretessen endast om uppgiften om- fattas av sekretess enligt första stycket.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt andra stycket första

47 Prop. 1979/80:80, KU meningen 1 högst tjugo år. 1979/80145 OCh mkr 269' Det bör framhållas att med uttrycket sekretess i den nya sekretesslagen 48 prop 1979/3012, KU avses förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen eller genom att 1979/80:37 och rskr 179. allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt (1 kap. 1 5 andra

stycket). Uttrycket används alltså såsom gemensam beteckning för förbud att lämna ut allmän handling och för tystnadsplikt.

Den nya sekretesslagen innebär således att den nämnda 8 kap. 13 5 har fått samma tillämpningsområde som 8 5 lagen om rätten till arbetstagares uppfinningari dess äldre lydelse hade men dock endast såvitt avser offentliga funktionärer. Bestämmelserna i 8 kap. 135 i den nya sekretesslagen har dessutom ersatt 4 5 14. i civilförvaltningens sekretesskungörelse, dvs. regeln om handlingssekretess hos statens nämnd för arbetstagares uppfinningar.

Eftersom föreskrifterna om tystnadsplikt i 85 i 1949 års lag gällde för såväl offentliga funktionärer som andra personer, har paragrafen inte kunnat upphävas i samband med tillkomsten av den nya sekretesslagen. Den änd- ringen har dock vidtagits att ett nytt andra stycke har tagits in i 8 5 i 1949 års lag, där det sägs att i det allmännas verksamhet tillämpas i stället be- stämmelserna i sekretesslagen. Innebörden härav är att tystnadsplikten i paragrafens första stycke inte skall gälla för de offentliga funktionärer som 'är underkastade regleringen i sekretesslagen. Vilka organ och personer som sekretesslagen omfattar anges i 1 kap. 6 och 8 55 sekretesslagen. Beträffande den personkrets som det här rör sig om får jag i första hand hänvisa till vad som har sagts därom i prop. 1979/8012 Del A, 5. 124 ff.

Enligt 20 kap. 35 brottsbalken kan straffansvar ådömas den som har gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt. Att denna ansvarsbestämmelse emellertid är tillämplig endast beträffande offentlig funktionär och inte när en enskild person bryter tystnadsplikten, framgår av övergångsbestäm- melserna till lagen (1975z667) om ändring i brottsbalken. Enligt dessa skall nämligen 20 kap. 3 5 brottsbalken i dess då ändrade lydelse inte tillämpas på sådana tystnadspliktsbestämmelser som inte var straffsanktionerade vid lagändringens ikraftträdande den 1 januari 1976. Den här aktuella tystnads- pliktsbestämmelsen i 8 5 i 1949 års lag saknade straffsanktion för enskilda vid denna tidpunkt.

I propositionen med förslag till följdändringar till den nya sekretesslagen framhöll departementschefen att det inte fanns någon anledning att straff- sanktionera tystnadsplikten för enskilda. För tydlighetens skull borde dock tystnadspliktsbestämmelsen i 85 i 1949 års lag utformas så att det klart framgår att ansvar för enskilda inte skall följa enligt 20 kap. 3 5 brottsbalken. En bestämmelse härom har tagits in som ett tredje stycke i 85 i 1949 års lag.

Det bör framhållas att enskild person givetvis kan drabbas av andra sank- tioner än straffansvar, exempelvis skadestånd, om han bryter mot sin tyst- nadsplikt enligt förevarande paragraf. Eftersom brott mot tystnadsplikten även kan vara ett allvarligt brott mot ett anställningsavtal, bör uppsägning eller i flagranta fall avskedande kunna komma i fråga för den som är anställd.

För undvikande av missförstånd bör slutligen anmärkas att offentlig funk- tionär, som är underkastad regleringen i sekretesslagen, kan ådömas ansvar enligt 20 kap. 35 brottsbalken för brott mot tystnadsplikt.

49 Behörighetsreglerna har ändrats med verkan fr. o. m. den ljuli1977, SFS 1977:530, (prop. 1976/771141). Se i övrigt Rättegången i arbetstvis- ter. Lagkommentar och uppsatser utgivna av Arbetsrättsliga förening- en, 1979.

21 5 Mål om tillämpning av denna lag handläggs enligt lagen (1974:371) om rät- tegången i arbetstvister.

Paragrafen innehåller en erinran om att reglerna i lagen om rättegången i arbetstvister skall tillämpas på mål om tillämpning av denna lag. Enligt den lagen handläggs mål i vissa fall vid arbetsdomstolen som enda instans och i andra fall med tingsrätt som första domstol och med möjlighet för parterna att fullfölja talan vid arbetsdomstolen. Frågan om vilken domstol som är behörig pröva en tvist regleras i lagens 2 kap. (jfr även 4 kap. 5 5 nämnda lag).49

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den då lagen (19492345) om rätten till arbetstagares uppfinningar upphör att gälla.

Den äldre lagen skall fortfarande tillämpas i fråga om uppfinning som har gjorts före den nya lagens ikraftträdande.

] 5 andra stycket den nya lagen äger tillämpning, om uppfinnarens anställning har upphört efter den nya lagens ikraftträdande. Har anställningen upphört före ikraft- trädandet, skall 7 5 första stycket den äldre lagen tillämpas, även om patent på upp- finningen söks först efter det att den nya lagen har trätt i kraft.

Som allmän regel gäller att ny civillag inte skall tillämpas med retroaktiv verkan, om inte starka skäl talar härför. Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl att göra avsteg från denna princip i detta fall. I ett avseende, nämligen i fråga om avtal om uppfinnarrätt som har träffats före lagens ikraftträdande, får dock den nya lagens regler om begränsad avtalsfrihet tillbakaverkande kraft. Jag återkommer till denna fråga i nästföljande stycke. Det kan visserligen hävdas att en ordning, som innebär att den nya lagen inte skall tillämpas på äldre rättsförhållanden, leder till att skilda rättsregler kommer att under lång tid gälla vid sidan av varandra, vilket kan leda till osäkerhet och ibland även upplevas som orättvist av berörda parter. Å andra sidan måste emellertid beaktas att en utsträckning av den nya lagens tillämplighet till att avse rättsförhållanden som har inträffat före lagens ikraftträdande skulle medföra mycket komplicerade övergångsbestämmel- ser, eftersom en sådan retroaktiv tillämpning inte skulle kunna genomföras utan betydande undantagsregler. Detta gäller framför allt beträffande reg- lerna om det obligatoriska minimiersättningssystemet. Starka betänkligheter skulle även möta att låta den nya lagens regler om utvidgad övertaganderätt för arbetsgivarna få full genomslagskraft beträffande uppfinningar, som har gjorts före den nya lagens ikraftträdande. På grund av det nu anförda föreslår jag en övergångsbestämmelse om att den äldre lagen skall tillämpas i fråga om uppfinning, som har gjorts före den nya lagens ikraftträdande. Bestäm- melsen härom har tagits in i andra stycket.

När det gäller uppfinningar som görs efter lagens ikraftträdande, blir lagens bestämmelser tillämpliga även i det fallet att parterna har reglerat uppfin- ningsfrågorna i ett tjänsteavtal som har träffats före lagens ikraftträdande. På denna punkt kan den nya lagen sägas ha retroaktiv verkan, vilket är i överensstämmelse med hur motsvarande fråga har reglerats vid tillkomsten av ny lagstiftning på andra områden inom arbetsrätten, t. ex. 1974 års lag

om anställningsskydd. Härav följer att tjänsteavtal blir ogiltigt i den mån avtalet innebär att arbetstagarens rättigheter enligt den nya lagen begränsas. Som framgår av 35 är nämligen den nya lagen tvingande på det sättet att ett avtal mellan enskild arbetstagare och arbetsgivare är ogiltigt om det innebär inskränkning av de rättigheter som arbetstagaren har tillerkänts i lagen. Har begränsningen skett med stöd av centralt kollektivavtal, blir däremot avtalet giltigt, såvida begränsningen inte avser förhållanden som regleras i 8 och 1755. Detta gäller även om kollektivavtalet har träffats före lagens ikraftträdande.

I 165 i den nya lagen finns en bestämmelse, som tillåter jämkning av dom avseende ersättning för en uppfinning, om ersättningen framstår som oskälig med hänsyn till förhållanden som har inträffat efter domen. Regeln saknar motsvarighet i den gamla lagen. Starka skäl kan givetvis anföras till stöd för att tillåta jämkning även av domar avseende ersättning för uppfinningar som har gjorts före den nya lagens ikraftträdande, vare sig domen har meddelats före eller efter ikraftträdandet.50 En övergångsbe- stämmelse med sådan innebörd skulle emellertid enligt min mening inte fylla något praktiskt behov. Som jag tidigare har anfört (avsnitt 2.4.3) och även framgår av remissyttranden över det Edlingska lagförslaget (avsnitt 4.1.3), är antalet ersättningstvister som har föranlett rättslig prövning och har avgjorts genom dom under den tid som 1949 års lag har varit tillämplig så ringa att man i detta sammanhang bör kunna bortse från dem. Jag har därför avstått från att tillerkänna jämkningsregeln retroaktiv verkan.51

I 1 5 andra stycket den nya lagen har tagits in en regel om att vissa uppfinningar, som patentsöks kortare tid efter det att uppfinnarens anställ- ning har upphört, anses gjorda under anställningen hos den förutvarande arbetsgivaren, såvida uppfinnaren inte kan göra sannolikt att uppfinningen har kommit till efter anställningens upphörande. Denna presumtionsregel har en motsvarighet i 75 första stycket 1949 'års lag, men tillämpnings- området för den nya presumtionsregeln har utvidgats till följd av att ar- betsgivarens möjligheter att helt inträda som arbetstagarens rättsinnehavare har ökat enligt den nya lagen.

På grund av det anförda har jag ansett det nödvändigt att i en över- gångsbestämmelse fastslå vilken av de båda presumtionsreglerna som skall tillämpas, när uppfinnarens anställning har upphört i anslutning till den nya lagens ikraftträdande. Reglerna härom finns intagna i tredje stycket. 1 överensstämmelse med principen att ny lag inte bör tillerkännas tillbaka- verkande kraft harjag valt den lösningen att den nya lagens presumtionsregel skall tillämpas så snart den berörda anställningen har upphört efter lagens ikraftträdande, medan den gamla presumtionsregeln skall tillämpas om an- ställningen har upphört före ikraftträdandet. Det är alltså tidpunkten för anställningens upphörande och inte tidpunkten för patentansökningen som är avgörande för frågan vilken av de båda presumtionsreglerna som skall tillämpas. Har uppfinnarens anställning upphört före den nya lagens ikraft- trädande, skall således den äldre presumtionsregeln tillämpas även i det fallet att patent på uppfinningen söks först efter det att den nya lagen har trätt i kraft.

Jag vill understryka att reglerna i tredje stycket inte ger något direkt svar på frågan huruvida den gamla eller den nya lagens bestämmelser om

50 Inom familjerätten, där dom avseende underhåll i vissa fall kan jämkas, har lagändring i fråga om förutsättningarna för jämkning tillerkänts retroaktiv verkan (se t. ex. övergångsbestämmelser- na till ändringar i föräldra- balken, SFS 1976:612 och 1978:853).

51 Det bör anmärkas att generalklausulen i 36 5 avtalslagen tillåterjämk- ning av. avtal om ersätt- ning, som har träffats före generalklausulens ikraft- trädande den 1 juli 1976.

arbetsgivarens och arbetstagarens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter är tillämpliga. Det är dock givet att 1949 års lag blir tillämplig i dessa av- seenden om uppfinningen presumeras ha gjorts i en anställning som har upphört före den nya lagens tillkomst. Har den berörda anställningen där- emot pågått såväl före som efter den nya lagens ikraftträdande, ger den tillämpliga presumtionsregeln (i detta fall 1 5 andra stycket den nya lagen) inte anvisning om vilken lags bestämmelser som skall tillämpas. Antas uppfinningen ha gjorts under anställningen, blir det alltså en senare fråga att utreda huruvida uppfinningen har gjorts före eller efter den nya lagens ikraftträdande.

6.2. Övriga författningsförslag

I 2 och 4 55 instruktionen (1965:668) för statens nämnd för arbetstagares uppfinningar och 135 kungörelsen (1968le4) om företagsnämnder m. m. inom statsförvaltningen hänvisas till 1949 års lag. Dessa bestämmelser bör ändras till följd av att den nya lagen erhåller ny rubrik och, såvitt avser instruktionen för statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, även av det skälet att nämndens behörighet har utvidgats till att avse samtliga tvister om arbetstagaruppfinningar (se 185 lagen om arbetstagares uppfinningar).

Särskilda yttranden

1. Kerstin Gustafsson, Karl Gustav Karlsson och Ulf Nilsson

1 betänkandet föreslås att arbetsgivarens övertaganderätt till en uppfinning som en arbetstagare har gjort under anställningen väsentligt utökas i för- hållande till vad som gäller enligt 1949 års lag. Som kompensation för denna utökade övertaganderätt föreslås att arbetstagaren skall erhålla viss mini- miersättning som anknyts till basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. För att arbetstagaren snabbare än idag ska få kompensation för överlåtelsen föreslås att förskott på ersättningen skall utgå om slutlig ersättning inte kan bestämmas omedelbart vid övertagandet samt att arbetsgivaren måste ta initiativ till överenskommelse om slutlig ersättning inom viss tid efter det att patent på uppfinningen har beviljats.

Lagförslaget innehåller i likhet med 1949 års lag en tvingande bestämmelse att arbetstagaren skall ha rätt att erhålla "skälig ersättning" av arbetsgivaren för en uppfinning som övertas av denne. I 8 5 i förslaget anges vissa om- ständigheter som skall beaktas vid bestämmandet av den skäliga ersätt- ningen. Begreppet ”skälig ersättning" ger dock enligt vår mening föga led- ning för bestämmandet av ersättningen. Bestämmelserna om minimiersätt- ning ger däremot ledning så tillvida att de anger den lägsta nivå som er- sättningen inte får underskrida. Reglerna om förskottsbelopp och minimier- sättning utgör en väsentlig del av begreppet skälig ersättning. Arbetsgivarens möjlighet enligt 1949 års lag att hävda att den skäliga ersättningen för en anställds uppfinning ligger enbart i den anställdes lön upphävs sålunda genom de nu föreslagna reglerna.

Enligt direktiven för utredningen är det ett första rangens samhällsintresse att uppkomsten av uppfinningar stimuleras. Den ekonomiska ersättning som en uppfinnare erhåller för en tjänsteuppfinning har erfarenhetsmässigt en mycket stor stimulanseffekt.

Enligt vår erfarenhet föreligger ett stort missnöje bland de anställda över nivån på de ersättningar de hittills har erhållit från arbetsgivaren när de har gjort en uppfinning i tjänsten som övertagits av arbetsgivaren. Stimu- lanseffekten av erhållna ersättningar är därmed mycket ringa. En väsentlig förutsättning för att den lagenliga ersättningen skall få denna stimulanseffekt är att den anställde uppfinnaren erhåller en ersättning på en tillfredsställande nivå och att han slipper vänta alltför länge på ersättningen. Lagförslagets regler om minimiersättningar och förskott kan bidra till att denna effekt uppnås.

Erfarenheterna av 1949 års lag tyder på att de anställda uppfinnarnas berättigade krav på ersättning för sina uppfinningar inte blir tillräckligt väl tillgodosedda genom lagens dispositivitetsbestämmelser. Skäl föreligger där- för att ändra dessa.

Lagförslaget innebär att avvikelser från lagen endast skall kunna ske genom centrala kollektivavtal. Då uppfinnarna utgör endast en mycket liten del av samtliga anställda kan det finnas risk för att uppfinnarnas ersätt- ningsfrågor kommer in som en bricka i det stora avtalsspelet. Arbetsta- garparterna kan försättas i den situationen att arbetsgivarna vägrar att sluta avtal om löner och allmänna anställningsvillkor för hela kollektivet om inte också uppfinnarfrågan löses på ett för dem önskvärt sätt. Avtalsfriheten mellan parterna har i och för sig ett egenvärde. ] detta fall anser vi dock att det allmänna intresset att stimulera till tekniska innovationer och ny- tänkande bör ta över intresset av parternas avtalsfrihet.

Med hänsyn till det anförda föreslår vi att lagförslagets minimiersättnings- och förskottssystem görs tvingande. 35 första stycket andra meningen i lagförslaget bör därför lyda:

”Utom såvitt avser 8, 9—10, 12 och 17 55 får rätten dock begränsas . . . etc.

2. Kerstin Gustafsson och Ulf Nilsson

Utöver vad som har anförts i det föregående yttrandet vill vi framhålla följande:

Inom den offentliga arbetsmarknadssektorn tillämpas 1949 års lag i sin helhet. Parterna har inte i något avseende frångått lagen genom kollek- tivavtal. För offentligsidans del betyder detta, att en arbetsgivare, när det är fråga om en uppfinning som tillkommit i tjänsten och som faller inom hans verksamhetsområde, i de allra flesta fall kan förvärva rätt att utöva uppfinningen i sin egen verksamhet, 5. k. enkel licens (3 5 andra stycket). Önskar arbetsgivaren förvärva en mera omfattande rätt har han företräde framför annan att överenskomma med arbetstagaren om detta. Oftast nöjer sig den offentlige arbetsgivaren med enkel licens. För den händelse han av någon anledning önskar att överta en större rätt har det, enligt vad som framkommit under utredningen, så gott som aldrig inträffat att en arbets- tagare motsatt sig att överlåta hela rätten till sin uppfinning till arbetsgivaren.

Som utgångspunkt både för den nu gällande lagen och lagförslaget gäller att arbetstagarna har samma rätt till sina uppfinningar som andra uppfinnare. I detta bör ligga att de inskränkningar som görs i den anställdes rätt till sina egna uppfinningar bör stå i proportion till arbetsgivarens behov av att utnyttja uppfinningen.

Det nu föreliggande förslaget innebär en väsentligt utökad övertaganderätt för arbetsgivaren till en anställds uppfinning. Utökningen har motiverats med i första hand industrins behov. Enligt vår mening föreligger inte behov av en så kraftigt utvidgad övertaganderätt för offentligsidans del. Det finns i normalfallet inget skäl till att stat och kommuner övertar all rätt till en uppfinning för att på detta sätt utestänga andra användare. Då en lag om

rätten till arbetstagares uppfinningar måste utformas för arbetsmarknaden i dess helhet och det inom industrin kan föreligga ett annat behov än på offentligsidan bör inte någon ändring göras i förslaget till lagtext. Däremot bör i motiven kraftigt understrykas att den offentlige arbetsgivaren även i fortsättningen bör tillämpa samma praxis som hittills när det gäller att bedöma hur stor rätt till en uppfinning som bör övertas.

3. Bengt Ljung och Brita Swan

Statliga myndigheter och affärsdrivande verk är till skillnad från den privata industrin och numera även den statliga hänvisade till att tillämpa 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar.

1949 års lag är behäftad med en allvarlig brist i det avseendet att lagen i åtskilliga fall inte ger en arbetsgivare möjlighet att förvärva den rätt till en arbetstagares uppfinning, som han önskar. Det s. k. Edlingska förslaget innebar på denna punkt en förändring, som medförde sådana betydande fördelar att förslaget, om det blivit antaget, hade fyllt en stor del av de krav, som måste ställas på den lag, som skall reglera dispositionsrätten vad avser arbetstagares uppfinningar. Enär förslaget inte antogs kan endast un— derstrykas nödvändigheten av den genomgripande översyn 1949 års lag nu utsatts för och vikten av att lagförslaget leder till att en ny lag antas. Förslaget har dock ett par besvärande brister.

Det föreliggande förslaget har, vilket är helt erforderligt om lagen skall kunna frångås endast genom kollektivavtal, ökat arbetsgivarens möjligheter att överta rätten till en arbetstagares uppfinning så till vida att en arbetsgivare kan överta rätten inte som tidigare endast till s. k. forskningsuppfinningar (35 första stycket 1949 års lag) utan även till övriga uppfinningar, som har tillkommit som ett resultat av att arbetstagaren har utfört arbetsuppgifter som åvilat honom i tjänsten (1 och 5 55 i förslaget). Däremot ger förslaget inte en arbetsgivare rätt till ens en nyttjanderätt beträffande en arbetstagares uppfinning, vars nyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som tillkommit i annat samband med anställningen än då arbetstagaren utfört arbetsuppgifter, som åvilat honom i tjänsten. Denna rätt för arbets- givaren finns f.n. upptagen i 35 andra stycket 1949 års lag och har sin motsvarighet i det Edlingska förslaget. Inom statlig — ofta inte exploaterande — verksamhet är denna övertaganderätt av stor betydelse. Ett stort antal av de arbetstagaruppfinningar till vilka staten förvärvar nyttjanderätt är upp- finningar, som faller in under 3 5 andra stycket 1949 års lag och till vilka staten har behov av endast en nyttjanderätt. Uppfinningarna är praktiskt taget alltid resultatet av ett kunnande som arbetstagaren förvärvat i sin anställning och ett utnyttjande av arbetsgivarens ofta omfattande resurser. Nyttjanderätten används för att ge staten möjlighet att genom anbudsför— farande göra ekonomiskt och kvalitetsmässigt så fördelaktiga uppköp som möjligt i stället för att eventuellt tvingas upphandla produkten hos den tillverkare, till vilken arbetstagaren valt att överlåta uppfinningen. Det fö- refaller olyckligt och omotiverat att som skett i lagförslaget — inskränka arbetsgivarens möjligheter att förvärva nyttjanderätt till ovan nämnda upp-

finningar. Lagförslaget bör därför kompletteras med en bestämmelse in- nebärande rätt för en arbetsgivare att förvärva åtminstone en nyttjanderätt till de arbetstagaruppfinningar, som faller inom arbetsgivarens verksamhets- område.

I förslaget föreslås statens nämnd för arbetstagares uppfinningar få samma sammansättning som enligt 1949 års lag. Härtill är att anmärka. Nämnden har under årens lopp avgivit yttranden i en mängd ärenden främst vad avser ersättning åt statligt anställda uppfinnare. Ersättningsbeloppen synes ha bestämts utan hänsynstagande till företagsekonomiska aspekter och har medfört att ersättningar till statligt anställda genomgående kommit att ligga på en nivå som mångfalt överstigit vad som brukar utbetalas inom den privata sektorn. Då beloppen som statliga myndigheter under trycket av den av staten tillsatta nämnden — ansett sig behöva betala ut inte utgetts av någon enskild person utan av skattebetalarnas medel har det inte upp- kommit några påvisbara konsekvenser (staten anses ju vara omätligt rik). Ett resultat av förhållandena är att det ibland uppstått viss animositet mellan i gemensamt forskningsprojekt deltagande privatanställda och statligt an- ställda. Då det finns skäl att misstänka att vissa av de ibland ofattbart höga belopp, som nämnden ansett böra utgå, beror på bristen på företags- ekonomisk sakkunskap i nämnden föreslås att denna förstärks med en le- damot, som har särskild insikt i företagsekonomiska frågor.

4. Åke Carlhammar och Bengt Öhman

A Allmänna synpunkter

Stark och berättigad kritik mot 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar har framförts alltsedan lagens tillkomst. Kritiken har huvud- sakligen gällt den i lagen gjorda avvägningen av arbetsgivarens respektive arbetstagarens rätt med avseende på av arbetstagaren gjord uppfinning. I särskild grad har ansetts som stötande att arbetsgivare, vars anställde gjort uppfinning i tjänsten, enligt lagens reglering i allmänhet ej har ovillkorlig rätt till hela uppfinningen utan blott rätt att utnyttja uppfinningen i sin verksamhet. För att erhålla mer omfattande rätt till uppfinningen är ar- betsgivaren enligt de kritiserade bestämmelserna hänvisad till överenskom- melse med den anställde, och om sådan överenskommelse ej kan träffas, t. ex. enär den anställde ställer upp ett orimligt ersättningskrav, kan den anställde efter viss tid i huvudsak fritt förfoga över uppfinningen, även till förmån för arbetsgivarens konkurrenter. Arbetstagaren behöver blott iakt- taga att arbetsgivarens nyss nämnda nyttjanderätt respekteras. Det är givet att de refererade reglerna sätter arbetsgivaren i ett orimligt förhandlings- underläge gentemot arbetstagaren.

Med anledning av kritiken tillsattes redan år 1958 en utredning med jus- titierådet Sven Edling som utredningsman. Utredningens uppgift var att verkställa en översyn av 1949 års lag. Utredningen resulterade år 1964 i ett förslag till ny lag om rätten till arbetstagares uppfinningar (SOU l964:49). Enligt lagförslaget skulle arbetsgivaren i princip, även mot arbetstagarens bestridande, kunna förvärva all rätt till uppfinning, som ”tillkommit såsom

resultat av arbetstagarens verksamhet för att fullgöra honom åvilande ar- betsuppgifter eller väsentligen genom utnyttjande av erfarenheter i arbets- givarens rörelse”. Å andra sidan skulle enligt lagförslaget i likhet med vad som gäller enligt 1949 års lag arbetsgivaren vara skyldig att till ar- betstagaren utgiva skälig ersättning när arbetsgivaren helt eller delvis ”in- träder —-— såsom arbetstagarens rättsinnehavare med avseende å en av denne gjord uppfinning”. Enligt vår uppfattning skulle 1964 års lagförslag efter smärre justeringar med fördel ha kunnat läggas till grund för lag- stiftning. Det måste alltså beklagas att sådan lagstiftning ej kommit till stånd.

De med 1949 års lag förenade nackdelarna har medfört att lagen endast undantagsvis tillämpas inom det privata näringslivet. Alltsedan år 1946 — alltså före lagens tillkomst har i stället gällt varandra avlösande kollek- tivavtal mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och skilda tjänste- mannaorganisationer. Det vid var tidpunkt gällande kollektivavtalet till- lämpas av företagen även i fråga om tjänstemän som ej tillhör någon av de avtalsslutande arbetstagarorganisationema.1 Under viss tid (åren 1964—1969) rådde kollektivavtalslöst tillstånd, sedan tjänstemannaorgani- sationema sagt upp 1958 års uppfinnaravtal. Utan hinder av det kollek- tivavtalslösa tillståndet tillämpade företagen i allmänhet normerna i det upp- sagda kollektivavtalet i fråga om tjänstemännen. Normerna ansågs nämligen utgöra beståndsdelar av de enskilda anställningsavtalen.

För närvarande gäller ett i december 1969 ingånget kollektivavtal. En jämförelse mellan 1949 års lag och 1969 års kollektivavtal ger vid handen, att normerna skiljer sig framför allt i fråga om arbetsgivarens rätt med av- seende på arbetstagaruppfinningar. Sammanfattningsvis innebär avtalet att arbetstagaruppfinning, som faller inom ramen för anställds tjänst eller sär- skilda uppdrag, eo ipso tillhör arbetsgivaren samt att arbetsgivaren äger för- värva även andra arbetstagaruppfinningar vilkas utnyttjande faller inom hans verksamhetsområde. Den med arbetstagaruppfinningar förenade rätten till ersättning är förstärkt i 1969 års avtal i jämförelse med regleringen i 1949 års lag.

Enligt vår uppfattning visar erfarenheten att man i 1969 års kollektivavtal gjort en riktig avvägning av arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen med avseende på arbetstagaruppfinningar.2 Detta har kommit till uttryck bl. a. däri, att den skiljenämnd, som inrättades redan genom 1946 års kollek- tivavtal och som även enligt 1969 års avtal skall i sista hand avgöra tvister rörande arbetstagaruppfinningar, hittills ej avgjort en enda tvist avseende tillämpningen av 1969 års avtal. Som jämförelse kan nämnas att den enligt 1949 års lag inrättade statens nämnd för arbetstagares uppfinningar varje år har att ta ställning till flera tvister, huvudsakligen avseende uppfinningar som gjorts av offentliganställda tjänstemän. Gentemot kritiken av 1949 års lag har anförts, att lagregleringen är ägnad att förstärka arbetstagarens förhandlingsläge efter tillkomsten av en arbets- tagaruppfinning. Lagregleringen skulle därmed underlätta för arbetstagaren att uppnå skälig ersättning för uppfinningen. Som tidigare påpekats är emel- lertid det verkliga förhållandet att lagregleringen försätter arbetsgivaren i ett orimligt förhandlingsunderläge. Och från arbetstagarens synpunkt är mot- svarande överläge i förhandlingssituationen ej nödvändigt eller ens önskvärt,

1 Däremot tillämpas ej här omnämnda kollektivavtal på arbetare. Om en arbeta- re gör en patenterbar uppfinning med anknyt- ning till arbetsplatsen — vilket är ett ytterligt sällan förekommande undan- tagsfall -tillämpas 1949 års lag.

2 En identisk intresseav- vägning har gjorts i kollektivavtal inom Kooperationens Förhand- lingsorganisations (KFO) och Statsföretagens Förhandlingsorganisa- tions (SFO) områden.

under förutsättning att man till hans förfogande ställer ett förhandlings- maskineri, vars sista steg innebär opartisk prövning av arbetstagarens krav. Sådana förhandlingsmaskinerier har, som redan antytts, inrättats på de kol- lektivavtalsreglerade områdena.

Med hänsyn till den välgrundade kritiken mot 1949 års lag måste till- sättandet av 1977 års utredning rörande rätten till arbetstagares uppfinningar hälsas med tillfredsställelse, sedan det visat sig att 1964 års lagförslag ej lett till lagstiftning. Med utgångspunkt från att 1949 års lag innefattar en olämplig reglering av arbetstagaruppfinningarna har 1977 års utredning an- sett sig böra framlägga ett eget lagförslag.

Innan vi går in på enskildheterna i det senaste förslaget vill vi framföra ytterligare några synpunkter av allmän natur. Till en början skall då fram- hållas, att man vid utarbetandet av nya regler om arbetstagares uppfinningar måste beakta företagens internationella konkurrenssituation. De nya reglerna skall alltså inte få belasta i Sverige verksamma företag på ett sätt som skulle försvaga deras internationella konkurrenskraft. Denna synpunkt har bety- delse i fråga om såväl direkta kostnader som kostnader avseende admi- nistrativ omgång. Om denna synpunkt ej beaktas uppkommer risk för att företagen flyttar sina forsknings- och utvecklingsavdelningar utomlands, något som de emellanåt redan nu har anledning att överväga av andra skäl än hänsyn till reglerna om arbetstagaruppfinningar.

En annan viktig synpunkt är att de nya reglerna bör få en sådan inriktning att de främjar tillkomsten av arbetstagaruppfinningar.

B Synpunkter rörande enskildheter i det nu framlagda lagförslaget 1 Arbetsgivarens övertaganderätt

1 lagförslaget är arbetsgivarens rätt att övertaga en arbetstagaruppfinning knuten till begreppet tjänsteuppfinning på så sätt, att arbetsgivaren blott med avseende på sådana arbetstagaruppfinningar som tillika är tjänsteupp- finningar föreslås få rätt att ”helt eller delvis inträda som arbetstagarens rättsinnehavare”.

Utmärkande för en tjänsteuppfinning är att den ”kommit till såsom ett resultat av att arbetstagaren har utfört arbetsuppgifter som åvilat honom i tjänsten".

Enligt vår uppfattning är arbetsgivarens sålunda preciserade övertagan- derätt otillräcklig. Ej sällan förekommer att en arbetstagare gör uppfinningar inom ramen för arbetsgivarens verksamhetsområde utan att dock uppfin- ningarna kan sägas ha tillkommit som ett led i att arbetstagaren utfört sitt normala arbete. Ett typiskt exempel är att en uppfinning görs av en ar- betsledare eller annan tjänsteman, vars tjänsteåliggande är begränsat till att övervaka löpande tillverkning men som så att säga utom ramen för tjänsteåliggandet intresserat sig för frågan om viss svårighet i tillverkningen kan undanröjas eller om tillverkningen i övrigt kan rationaliseras. Lagför- slagets innebörd torde vara att en sådan uppfinning ej kan sägas vara en tjänsteuppfinning, varför arbetsgivaren ej har någon på lagen grundad rätt till uppfinningen — ej ens enkel nyttjanderätt. Om arbetsgivaren ej lyckas träffa frivillig uppgörelse med arbetstagaren om förvärv av uppfinningen,

synes arbetstagaren vara fri att sälja uppfinningen till arbetsgivarens kon- kurrenter. Med hänsyn härtill torde arbetstagaren vid eventuella förhand- lingar med den egna arbetsgivaren ej ha anledning att i ersättning för upp- finningen begära mindre än vad en helt fristående uppfinnare skulle begära, detta trots att uppfinningen tillkommit med anledning av erfarenheter i arbetstagarens tjänst. De antydda konsekvenserna — särskilt risken för att uppfinningen tillfaller en arbetsgivarens konkurrent illustrerar att lagför- slagets övertaganderegel är otillräcklig.

Slutsatsen avseende övertaganderegelns otillräcklighet bestyrkes för övrigt av att såväl 1964 års lagförslag som 1969 års kollektivavtal ger arbetsgivaren förvärvsmöjlighet i här avseende fall. I sammanhanget bör jämväl beaktas den med hänsyn till konkurrensläget för svensk industri intressanta om- ständigheten att den i våra konkurrentländer gällande uppfinningsreglering- en i allmänhet ger arbetsgivaren längre gående övertaganderätt än det nu framlagda lagförslaget (se exempelvis s. 117).

Även i den nu framlagda utredningen uttalas (s. 119—120) att det, om man tar sikte på ”vad som i normalfallet är praktiskt och ändamålsenligt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare”, ”onekligen” skulle ”vara motiverat att i lag tillerkänna arbetsgivaren en så gott som obegränsad rätt till arbetstagaruppfinningar”, vilket ”för övrigt skulle ansluta till de nu gällande kollektivavtalsreglema”. Att förslaget likväl är mindre långt- gående motiveras i huvudsak med att man bör undvika ”alltför vittgående inskränkningar i det immaterialrättsliga skydd som uppfinnaren har till- försäkrats genom patentlagstiftningen, låt vara att uppfinnaren i princip är garanterad rätt till särskilt vederlag av arbetsgivaren för vad han tvingas avstå till denne”. Synpunkten ger uttryck för begreppsjurisprudens. För öv- rigt kan väl knappast på allvar hävdas att sådana regler om arbetsgivarens rätt till arbetstagaruppfinningar, som intagits exempelvis i finsk, tysk, ös- terrikisk, schweizisk och fransk rätt samt i svenska kollektivavtal på SAF :s, KFO:s och SFO:s områden, skulle strida mot patenträttsliga grundsatser.

I det nu framlagda betänkandet åberopas även, till stöd för begränsning av arbetsgivarens övertaganderätt, att vissa fackliga organisationer kritiserat den i Sverige kollektivavtalsfästa regleringen. Om dessa organisationers upp- fattning lades till grund för lagstiftning, skulle man emellertid kvarbliva vid de övertaganderegler som intagits i 1949 års lag.

Sammanfattningsvis anser vi alla sakliga skäl tala för att arbetsgivarens rätt till arbetstagaruppfinningar i ny lag får samma omfattning som enligt gällande kollektivavtal (se A). Några övertygande skäl mot en sådan ordning har ej anförts.

För tydlighetens skull bör tilläggas att en arbetsgivare, som i enlighet med det anförda övertager en utom ramen för arbetstagarens tjänst gjord arbetstagaruppfinning, givetvis i allmänhet bör betala högre ersättning än om han övertagit en uppfinning som tillkommit inom ramen för tjänsten.

2 Arbetstagarens rätt till särskild ersättning

I debatten om arbetstagares uppfinningar är det framför allt två skäl som nämns till stöd för åsikten att särskild ersättning i princip bör utgå till anställd vars patenterbara uppfinning kommer arbetsgivaren till godo. Det första

3 Skattereglerna som sådana har till följd att en arbetsgivare, som vill belöna en anställd för gjorda insatser, i samråd med arbetstagaren söker sig fram till ett sätt som innebär något annat än utbetalning av en summa pengar.

skälet är att arbetsgivaren genom uppfinningen tillföres ett värde som är oväntat och vartill hänsyn ej tagits vid anställningsvillkorens fastställande. Denna situation är vanlig och det anförda skälet för särskild ersättning måste godtagas. Vi anser att goda uppfinnarprestationer bör belönas på ett generöst sätt och kan meddela att enskilda industriföretag i vissa fall betalat hund- ratusentals kronor i ersättning för arbetstagaruppfinningar. Å andra sidan har naturligtvis många sådana uppfinningar rutinkaraktär och obetydligt värde. (På tal om uppfinningar med mindre värde erinras om föreskriften i 6 5 andra stycket i 1949 års lag, enligt vilken upphovsmannen till en forsk- ningsuppfinning är berättigad till ersättning utöver skälig kostnadsgottgö- relse ”allenast i den mån värdet av den rätt till uppfinningen som arbets- givaren övertagit överstiger vad som med hänsyn till arbetstagarens lön och övriga förmåner i tjänsten rimligen kunnat förutsättas”)

Det andra skäl som åberopats till stöd för regeln om särskild ersättning till arbetstagaruppfinnare är följande. Det påstås att uppslagsrika arbetstagare stimuleras till extra ansträngningar för att åstadkomma patenterbara upp- finningar om arbetsgivarna tillhandahåller ett generöst ersättningssystem. Detta andra skäl har emellertid enligt gjorda erfarenheter mycket begränsad räckvidd. Generellt sett torde kunna sägas att ett för tillkomsten av värdefulla uppfinningar gynnsamt klimat skapas om arbetsgivaren uppställer ett väl- formulerat utvecklings- eller forskningsprogram, tillhandahåller kompetent forskningsledning, anställer välutbildade och skickliga forskare och kon- struktörer, anskaffar ändamålsenliga laboratorielokaler med adekvat utrust- ning samt erbjuder sina anställda stimulerande arbetsmiljö och anställnings- villkor vilka upplevs som förmånliga. I jämförelse med alla dessa faktorer måste eventuella regler om individuell gottgörelse i konkreta fall för at- betstagaruppfinningar anses spela en tämligen obetydlig roll för tillkomsten av sådana uppfinningar. Det nu sagda gäller även om man bortser från de i Sverige tillämpade reglerna om marginalskatt m. m. vid extrainkomster. Dessa reglers negativa effekt har på ett övertygande sätt redovisats i be- tänkandet (avsnitt 5.2.2 in fine).3 Å andra sidan finns grund för antagande, att införande av regler om mycket generös ersättning för arbetstagaruppfinningar föranleder vissa an- ställda att anmäla en mängd nykonstruktioner av tvivelaktig patenterbarhet, till följd varav arbetsgivarnas resurser på ett överdrivet och icke lönsamt sätt tagas i anspråk för patenterbarhetsundersökningar.

Det är under alla förhållanden en riktig iakttagelse att den utredning och de följdinsatser i övrigt som en arbetstagaruppfinning föranleder i all- mänhet kräver avsevärd tid. Det visar sig sålunda ofta erforderligt att vida- reutveckla uppfinningen och anpassa den till befintlig produktion, att göra marknadsundersökningar, att utreda patenterbarheten etc. Först därefter kan man göra sig en föreställning om uppfinningens värde och därmed få kän- nedom om en av de faktorer som är av betydelse vid ersättningens fast- ställande. En annan i sammanhanget intressant omständighet är att upp- finningen i allmänhet först på ett relativt sent stadium, dvs. sedan de tids- krävande följdinsatserna genomförts, börjar ge någon avkastning till arbets- givaren i de fall som uppfinningen överhuvud kan utnyttjas med lön- samhet, vilket långt ifrån alltid är fallet med arbetstagaruppfinningar.

I debatten om arbetstagaruppfinningar anföres emellanåt från vissa ar-

betstagarorganisationers sida att industrins nuvarande praxis bör kritiseras med hänsyn bl. a. därtill, att arbetstagare som gjort uppfinningar får vänta alltför länge innan deras ersättningar fastställs och utbetalas. Det är möjligt att kritiken i några konkreta fall har fog för sig. Detta får emellertid ej fördölja att ett icke ringa dröjsmål ofta är ofrånkomligt med hänsyn till de tidigare antydda följdinsatsemas tidskrävande natur. Exempelvis är det sålunda vanligt, att uppfinningars värde ej kan uppskattas förrän mark- nadsundersökningar genomförts. Betydelsen av här påpekade dröjsmål bör ej överdrivas. Arbetstagama-uppfinnama åtnjuter sina ofta höga ordinarie löner under väntetiden. Här kan alltså ej vara fråga om fall av ”social orätt- visa” etc. Det är även svårt att se varför arbetsgivarna skulle behöva utgiva ersättning för arbetstagaruppfinningar vid en tidpunkt långt före den då de själva kommer i åtnjutande av någon som helst avkastning därav.

Med avseende på storleken av den särskilda ersättning som bör utgå till en arbetstagare vars uppfinning kommer arbetsgivaren till godo delar vi den i betänkandet uttrycka uppfattningen av innebörd, att ersättningen bör vara ”skälig” och att man vid dess bestämmande skall beakta främst upp- finningens värde och de övriga faktorer som nämns i 85 andra stycket i lagförslaget. Någon längre gående precision bör ej eftersträvas. Det synes för övrigt rimligt att man vid antagandet av nya regler i ämnet fäster stort avseende vid den avtalspraxis som utvecklats, ej minst med hänsyn till det anmärkningsvärt ringa antalet tvister inom de avtalsreglerade områdena (se A).

Att man vid fastställande av ersättning för en arbetstagaruppfinning skall ta hänsyn till ”uppfinningens värde” innebär enligt vår uppfattning som något självklart, att ersättningen aldrig bestämmes till belopp som överstiger uppfinningens marknadsvärde. Det vid arbetstagaruppfinningar vanliga sambandet mellan vederbörande arbetstagares tjänst och uppfinningen samt det förhållandet att arbetsgivarens resurser ofta kommit till användning vid uppfinningens tillkomst föranleder i stället att arbetsgivaren till arbetstagaren regelmässigt betalar väsentligt mindre än han skulle ha betalat till en helt fristående uppfinnare, som med eget risktagande och på egen bekostnad åstadkommit uppfinningen.

Som exempel på uppfinningar med obetydligt om ens något marknads- värde kan nämnas uppfinningar som leder till spärrpatent eller profylaktisk publicering. Spärrpatent söks exempelvis när man inom ett företag, som använder en patenterad metod i tillverkningen, uppfinner en alternativ, li- kaså patenterbar tillverkningsmetod, som dock ej anses värd att införa. Att den alternativa tillverkningsmetoden likväl patentsöks beror på att man önskar förhindra att konkurrenterna använder sig därav. Ett profylaxfall föreligger om man inom ett företag åstadkommer en uppfinning som kan komma att användas men som har föga värde och vars patenterbarhet är tvivelaktig. Då uppfinningen ej anses motivera de med patentansökan före- nade kostnaderna, låter företaget publicera en notis om uppfinningen. Denna blir därmed känd och konkurrentföretagen förhindras att erhålla patent på uppfinningen.

Vi finner oss kunna avstå från att framföra i och för sig tänkbara kritiska argument med anledning därav, att det nu framlagda lagförslaget ej in- nehåller någon motsvarighet till det undantag från huvudregeln om ersätt-

ning för arbetstagaruppfinningar, som intagits i 6 5 andra stycket 1949 års lag (se inledningen till detta avsnitt).

1 betänkandet erinras om de i 35—37 55 lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) intagna reglerna om visst tolkningsföreträde för facklig organisation i ”rättstvist om lön eller annan ersättning till medlem i or- ganisationen”. Det uttalas att dessa regler ”gäller --— även vid tvist om ersättning för en arbetstagaruppfinning”. Någon närmare diskussion om skälen för och emot denna ståndpunkt förs dock ej.

För vår del vill vi anföra, att man vid utformandet av MBL-reglerna om fackligt tolkningsföreträde i lönetvister i första hand torde ha haft andra typer av fordringar än krav på uppfinnarersättning i tankarna. I detta sam- manhang kan vara av intresse att citera följande uttalande i betänkandet: ”Som skäl för att de nämnda bestämmelsemas tillämpningsområde har be- gränsats till fall då arbetsgivaren och arbetstagarens fackliga organisation står i kollektivavtalsförhållande har i lagens förarbeten särskilt framhållits att tvister om lön och annan ersättning till arbetstagare huvudsakligen avser tolkning och tillämpning av kollektivavtal och att det därför bör förbehållas kollektivavtalsparterna att förfoga över avtalstolkningen.” Tydligen avses här exempelvis tvister om huruvida den ena eller andra timlönesatsen är tillämplig i fråga om viss arbetare, om den ena eller andra ackordssatsen skall tillämpas i visst fall, om arbete över huvud är ackordssatt eller skall utföras på tidlön etc. Som exempel på rättstvister som ej hänför sig till kollektivavtal nämns i förarbetena tvister om lön under uppsägningstid enligt anställningsskyddslagen samt om semesterersättning enligt semesterlagen. Den typ av tvister vartill studium av MBL:s förarbeten i första hand as- socierar utmärks av att det för tvisternas lösning finns normer med hjälp varav man med sedvanlig juridisk metod kan arbeta sig fram till svar på uppkommande tillämpningsfrågor. Från tvister av här antydd art skiljer sig tvister om ersättning för arbetstagaruppfinningar på ett avgörande sätt. Re- geln om ”skälig ersättning” är ej en rättsnonn av samma kvalitet som en sedvanlig ackordslönebestämmelse eller anställningsskyddslagens eller semesterlagens regler (även om naturligtvis såväl kollektivavtalen som an- ställningsskyddslagen etc. kan vara bristfälliga rättskällor). Den omständig- heten att regeln om skälig ersättning kompletterats med hänvisningar till ”uppfinningens värde”, ”den betydelse som anställningen har haft för till- komsten av uppfinningen” och andra tämligen vaga variabler förändrar ej bedömningen. När tvist uppkommer om uppfinnarersättning, blir det alltså ej fråga om rättstillämpning i vanlig mening utan om en i princip fri skä- lighetsuppskattning. I en sådan tvist står parternas ståndpunkter ofta mycket längre från varandra än i tillämpningstvister rörande ackordsbestämmelser och liknande. I väsentligt större utsträckning än i fråga om vanliga rättstvister om lön etc. är det även rörande uppfinnarersättningar svårt att uttala sig om när ett krav är ”oskäligt” (35 5 MBL in fine).

Det här påpekade särdraget avseende tvister om uppfinnarersättningar skulle självfallet kunna åberopas till stöd för uppfattningen att 35—37 55 MBL över huvud ej avfattats med tanke på sådana tvister och därför ej är tillämpliga i fråga om dem. 1 förevarande lagstiftningsärende kan emel- lertid en sådan argumentation framstå som överflödig. Av betydelse i fö- revarande sammanhang är i stället vilken ordning som skall rekommenderas

för framtiden, närmare bestämt om det är lämpligt att ha en ordning som innebär tillämpning av 35—37 55 MBL i fråga om tvister rörande uppfin- narersättningar. Enligt vår bestämda uppfattning framstår de nu berörda tvisterna med hänsyn till det tidigare anförda som så speciella att det är klart olämpligt att på dem tillämpa nämnda MBL-regler. Vi rekommenderar att man, för att åstadkomma önskvärd klarhet på denna punkt, kompletterar 355 MBL med en föreskrift av innebörd att lagrummet ej avser tvister om ersättning för arbetstagaruppfinningar.

De tidigare i förevarande avsnitt framförda allmänna synpunkterna för- anleder följande ytterligare kommentarer till det framlagda lagförslaget:

a) Det synes ej lämpligt att i ny lag om rätten till arbetstagares upp- finningar lämna föreskrift om relativt höga minimiersättningar att utgivas när arbetsgivaren i större eller mindre utsträckning inträder som arbets- tagarens rättsinnehavare med avseende på uppfinning. En regel om sådana minimiersättningar leder till oskäligt resultat när uppfinningens värde är ringa, exempelvis enär fråga är om uppfinning som föranleder blott spärr- patent eller profylaktisk publicering. Ett annat fall då hög minimiersättning framstår som opåkallad föreligger när uppfinning gjorts av en välavlönad forskare inom ramen för beordrat utvecklingsarbete och uppfinningens värde ej ”överstiger vad som med hänsyn till arbetstagarens lön och övriga för- måner i tjänsten rimligen kunnat förutsättas”. Den i förslaget intagna ta- bellen, som upptaget ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som minimiersättning för fullständigt övertagande av uppfinning, kan ej god- tagas. Det föreslagna minimum skulle i flera praktiska fall innebära att arbetstagaren-uppfinnaren skulle få ersättning t. o m. utöver uppfinningens marknadsvärde.

b) Mot de föreslagna reglerna kan invändas jämväl att de är invecklade och att deras tillämpning skulle nödvändiggöra att arbetsgivarnas admi- nistrativa resurser toges i anspråk på ett alltför kostnadskrävande sätt. Vi vill i stället föreslå en ordning i anslutning till den som för närvarande i allmänhet tillämpas i industrin i enlighet med 1969 års kollektivavtal. Denna ordning innebär som bekant, att arbetsgivaren utbetalat ett lägre schablonbelopp i anslutning till att en arbetstagaruppfinning anmäles. Om arbetsgivaren sedan anser att patent bör sökas och om patentansökan beviljas, utbetalas ett större schablonbelopp. Fråga om ytterligare ersättning aktua- liseras därefter blott i fråga om arbetstagaruppfinning som ej är tjänsteupp- finning samt i fråga om tjänsteuppfinning, vars värde ”väsentligen överstiger vad som med hänsyn till den anställdes tjänsteställning samt lön och övriga anställningsförmåner kunnat förutsättas”. — Denna ordning begränsar antalet fall i vilka en mer noggrann utredning om skälig uppfinnarersättning blir erforderlig. Därtill kommer att den bättre än det föreslagna systemet är anpassad till det tidigare påpekade förhållandet att det ofta är en tidskrävande uppgift att arbeta sig fram till en välgrundad uppfattning om vad som bör vara skälig ersättning för en arbetstagaruppfinning. Att man, när denna utredning är nödvändig, låter den taga sin tid innebär normalt ingen oskälig belastning för arbetstagaren (som för övrigt vid två tillfällen uppbär schab- lonersättningar).

c) Med den i betänkandet valda uppläggningen uppkommer särskilda svå- righeter i den ingalunda ovanliga situationen att det är osäkert om en ar-

betstagaruppfinning är patenterbar. Fallet behandlas på ett flertal ställen i betänkandet. I normalfallet tänker man sig, att arbetsgivaren trots osä- kerheten om patenterbarheten betalar arbetstagaren-uppfinnaren det stad- gade minimiförskottet för arbetstagaruppfinningar (ett halvt basbelopp vid övertagande av hela uppfinningen, 9 5 andra stycket). Härom uttalas i den allmänna motiveringen att minimiersättningssystemet bör ”vara obligato- riskt även i de fall då det kan finnas anledning till tveksamhet om upp- finningens patenterbarhet. En följd av att minimiersättningssystemet har gjorts obligatoriskt är att en arbetsgivare, som är intresserad av att förvärva rättigheter till en tjänsteuppfinning, får ta risken att uppfinningen sedermera visar sig inte vara patenterbar.” Om uppfinningen ej är patenterbar är det sannolikt att sådana invändningar framkommer under patentverkets be- handling av (den i princip obligatoriska) patentansökan, att ansökan ej be- höver fullföljas (75 tredje stycket). Ehuru man på detta stadium har att utgå från att uppfinningen ej är patenterbar, föreslås att arbetstagaren skall få behålla det tidigare uppburna förskottet (17 5). Med tanke bl. a. på den stora mängd fall i vilka redan nu patentansökningar avslås måste den tänkta regleringen anses opåkallad. Den föreslagna ordningen kommer dessutom att leda till att antalet patentansökningar ökas, enär patentansökan som redan antytts föreslås bli i princip obligatorisk när arbetstagaruppfinning anmälts (75 första stycket). Arbetsgivaren kan dock undgå skyldigheten att söka patent genom att förklara sig övertaga uppfinningen som före- tagshemlighet (75 andra stycket). Därmed anses dock uppfinningen vara ”patenterbar i Sverige såvitt avser arbetstagarens rätt till ersättning” (l), varför arbetsgivaren måste utgiva ersättning med minst ett basbelopp ( 12 5).

Den tänkta ordningen är, som tidigare antytts, oacceptabel redan med hänsyn därtill, att den föranleder utbetalning av uppfinnarersättningar eller betydande förskott för icke patenterbara uppfinningar. Den innebär emel- lertid dessutom ett märkligt avsteg från principen att lagen skall reglera enligt svensk rätt patenterbara arbetstagaruppfinningar. Visserligen uttalas på ett ställe i betänkandet (avsnitt 5.2.2) att arbetsgivaren kan välja att för- klara, att anmäld uppfinning enligt hans mening icke är patenterbar och att han avser att utnyttja den som ett den anställdes arbetsresultat. Om arbetsgivaren väljer detta alternativ skall arbetstagaren-uppfinnaren likväl anses vara berättigad att själv söka patent (Regeln föreslås gälla förbe- hållslöst, alltså utan hänsyn till att en patentansökan kan medföra fara för tillspillogivande av ej patenterbara företagshemligheter, särskilt om ansökan avslås). Och skulle mot all förmodan patent beviljas i här avsedda fall, skall arbetsgivaren anses ha försuttit möjligheten att förvärva uppfinningen. Härtill kommer ytterligare en fara för arbetsgivaren. Har han utnyttjat upp- finningen kan det i efterhand påstås, att han gjort sig skyldig till patent- intrång, varför han kan bl. a. ådömas skadestånd (s. 135). I denna del innebär förslaget, i motsats till den nu gällande ordningen, att arbetsgivaren ger sig in på en farlig spekulation om han, utan att erbjuda förskott enligt 9 5, tillgodogör sig en arbetstagares förbättringsförslag eller nykonstruktion, som av arbetstagaren påstås vara patenterbar men vars patenterbarhet är tvi- velaktig.

d) Sammanfattningsvis föranleder de ovan framförda synpunkterna att vi avvisar de nyheter i förhållande till den nu tillämpade ordningen som

framgår av 9, 10, 11, 12 och 17 55 i lagförslaget. Vi kan inte heller godtaga förslagets innebörd med avseende på tillämpningen i fråga om uppfinnar- ersättningar av reglerna i 35—37 55 MBL.

3 Behandlingen av fall där arbetstagaruppfinnings patenterbarhet är tvivelaktig; arbetstagarens rätt att ansöka om patent

I praktiken inträffar emellanåt att arbetsgivare och arbetstagare på olika sätt bedömer frågan huruvida anmäld arbetstagaruppfinning är patenterbar. Medan arbetstagaren hävdar uppfinningens patenterbarhet påstår arbetsgi- varen att uppfinningen ej är patenterbar, ofta med tillägget att uppfinningens ringa värde gör det omotiverat att man tar på sig de kostnader som skulle föranledas av patentansökan eller annan undersökning av uppfinningens patenterbarhet. Med utgångspunkt från att patenterbarheten har avgörande betydelse för frågan om ersättning till arbetstagaren, föreslås emellertid i betänkandet att arbetsgivaren i princip skall vara skyldig att söka patent på uppfinningen (7 5). Om arbetsgivaren väljer att bevara uppfinningen som företagshemlighet, skall enligt förslaget uppfinningen anses vara ”paten- terbar i Sverige såvitt avser arbetstagarens rätt till ersättning”. Arbetstagaren föreslås då bli berättigad till skälig ersättning, minst ett basbelopp (12 5).

Mot förslaget kan invändas bl. a. att detsamma skulle föranleda väsentlig ökning av antalet patentansökningar. Sannolikt skulle dock antalet beviljade patent ej ökas i nämnvärd utsträckning. Det hör till bilden att ett stort antal patentansökningar avslås redan nu. Förslaget skulle alltså medföra ökad kostnadsbelastning för företaget utan motsvarande nytta. Det bör på- pekas att kostnaden för utarbetande och ingivande av patentansökan är avsevärd (endast sällan torde det vara möjligt att komma till lägre kostnad än 5 000 kr.). Härtill kommer ytterligare kostnader för utarbetande av svar på föreläggande etc.

En uppfinning vars patenterbarhet framstår som tvivelaktig har oftast obetydligt värde. När detta är fallet är de med patentansökan förenade kost- naderna i allmänhet ej motiverade. Enbart det förhållandet att arbetstagaren kan ha visst (obetydligt) ersättningsanspråk om det skulle visa sig möjligt att få patent på uppfinningen bör ej medföra förpliktelse för arbetsgivaren att söka patent.

Här berörda förhållanden leder till följande slutsats. Om i visst fall ar- betstagare, vars uppfinning övertagits av arbetsgivaren, ej vill godtaga ar- betsgivarens uppfattning om att uppfinningen ej är patenterbar, bör det åligga arbetstagaren att själv föranstalta om patenterbarhetsutredning. En sådan ordning överensstämmer med vad som tillämpas idag.

Den här intagna ståndpunkten föranleder att man måste taga ställning till spörsmålet om lagen bör medföra rätt för arbetstagaren att själv söka patent på sin uppfinning, därest arbetsgivaren dels förnekar uppfinningens patenterbarhet och dels också själv underlåter att söka patent på uppfin- ningen. I princip torde det vara oriktigt att i den avsedda situationen förrnena arbetstagaren rätt att söka patent. Man bör dock beakta att en patentansökan i olyckliga fall kan föranleda tillspillogivande av företagshemligheter. Särskilt gäller detta i de fall då patentansökan avslås efter att ha offentliggjorts. På grund härav bör föreskrift om arbetstagarens rätt att ansöka om patent

kompletteras med regler rörande skyldighet för arbetstagaren dels att sam- råda med arbetsgivaren vid utarbetande av ansökan, dels att återkalla pa- tentansökan om det med hänsyn till föreläggande från patentverket eller av annan anledning kan anses föreligga påtaglig risk för att ansökan avslås.

4 Lagstiftningens dispositivitet

I betänkandet (avsnitt 5.2.4) framhålles med rätta att olikartade förhållanden råder inom skilda branscher på arbetsmarknaden och i fråga om särskilda grupper av arbetstagare samt att det därför är omöjligt att åstadkomma för alla fall passande lagregler om arbetstagaruppfinningar. Redan av detta skäl bör lagregler om sådana uppfinningar vara dispositiva, i varje fall i sina huvuddrag. Om sedan de materiella lagreglerna även generellt är ägnade att åstadkomma obalans mellan arbetsgivar- och arbetstagarintressena, som fallet är exempelvis med 1949 års lag, utgör detta ett ytterligare skäl för att lämna utrymme för avvikande avtalsreglering.

Som framgår av den tidigare framställningen är det vår uppfattning att det nu framlagda lagförslaget i fråga om exempelvis arbetsgivarens över- taganderätt och arbetstagarens rätt till ersättning innefattar en reglering som ej obetydligt gynnar arbetstagarsidan på arbetsgivarnas bekostnad. Även det andra skälet för att göra lagstiftningen dispositiv föreligger alltså i fråga om de nu föreslagna lagreglerna.

I betänkandet föreslås även principiell dispositivitet, men den äri realiteten i hög grad begränsad genom föreskriften att avsteg från lagen i huvudsak kan ske blott genom kollektivavtal av viss dignitet. På arbetslivets område har under senare år åtskillig erfarenhet vunnits rörande dispositivitetsregler av denna typ; sådana har intagits exempelvis i anställningsskyddslagen och förtroendemannalagen. Erfarenheten ger tydligt vid handen att, därest de materiella lagreglerna gynnar arbetstagarsidan på arbetsgivarnas bekostnad, berörda fackliga organisationer ofta antingen vägrar att teckna kollektivavtal rörande sakligt befogade avsteg från lagen eller för sådant kollektivavtal ställer villkor om löneförhöjningar eller andra till lagen ej relaterade för- ändringar av anställningsvillkoren. Denna effekt av den diskuterade regeln om begränsad dispositivitet torde ej ha förutsetts av lagstiftaren. Den är emellertid en realitet och bör beaktas i allt pågående och kommande lag- stiftningsarbete, alltså även i fråga om arbetstagares uppfinningar.

En regel om begränsad dispositivitet torde även medföra den betänkliga effekten att en facklig organisation som i kollektivavtal medgivit avsteg från (den för arbetsgivarna oförmånliga) lagen kan framtvinga tillämpning av lagen blott genom att säga upp kollektivavtalet, deklarera att nytt kol- lektivavral ej kommer att träffas samt avvakta uppsägningstidens utgång (jämför AD 1979 nr 137).

Såvitt angår arbetsgivare vilka i egenskap exempelvis av forskningsinstitut ej tillhör någon arbetsgivarorganisation skulle regeln om begränsad disposi- tivitet göra det synnerligen svårt eller kanske rent av omöjligt att genomföra önskvärda avsteg från lagen — och detta även om berörda arbetsgivaror- ganisationer lyckats framförhandla ett acceptabelt kollektivavtal.

Som skäl för förslaget att i ny lag om arbetstagares uppfinningar likväl intaga en regel om begränsad dispositivitet har i betänkandet åberopats att

arbetstagaren vid bestämmandet av anställningsvillkoren i allmänhet be- finner sig i förhandlingsunderläge gentemot arbetsgivaren. Därför bör avsteg från lagreglerna innefattande begränsning av arbetstagarens rätt få ske blott med stöd av kollektivavtal av viss dignitet.

Det anförda skälet är ej alldeles övertygande. Till en början kan ifrågasättas om det är riktigt att arbetstagaren verkligen i allmänhet är i ett så entydigt förhandlingsunderläge gentemot arbetsgivaren vid anställningsvillkorens fastställande. Därtill kommer följande. Arbetstagarens huvudintresse när han gjort en uppfinning är rimlig kompensation i den mån uppfinningen helt eller delvis tillfaller eller övertages av arbetsgivaren. Därför kan sägas att arbetstagaren, om han nu är i behov av lagstiftarens stöd, är tillräckligt skyddad därest principen om rätt till skälig ersättning för arbetstagarupp- finningar upphöjes till tvingande rätt. En sådan ordning överensstämmer väsentligen med vad som nu gäller enligt 1949 års lag. I sitt år 1964 avgivna betänkande framhöll Edling att man genom de i 1949 års lag intagna tving- ande bestämmelserna (huvudsakligen om skälig ersättning) i tillbörlig grad sörjt för att den principiella avtalsfriheten inte medförde stötande resultat. Några ändringar i fråga om bestämmelsemas dispositivitet vore därför ej påkallade. Det förtjänar likaså påpekas att ingen kritik mot de föreslagna reglernas huvudsakliga dispositivitet framfördes vid remissbehandlingen av det Edlingska lagförslaget.

Det saknas anledning att i fråga om lagens dispositivitet intaga en stånd- punkt avvikande från den som kommit till uttryck i 1949 års lag och i 1964 års lagförslag. Som ytterligare stöd härför kan för övrigt åberopas de utvidgade möjligheter att jämka oskäliga avtalsvillkor, som införts genom 1976 års ändring av 365 avtalslagen.

Under hänvisning till de framförda synpunkterna avstyrker vi den i 3 5 av det nu framlagda lagförslaget intagna regeln om begränsad dispositivitet.

C A vslutande kommentar

Förevarande yttrande har av tids- och utrymmesskäl begränsats till att avse vissa huvudfrågor. Häri ligger att vi, såvitt angår vissa enskildheter med måhända mindre principiell räckvidd, avstått från att i yttrandet redovisa vår kritiska inställning. Redan de här framförda synpunkterna ger emel- lertid vid handen att det nu framlagda förslaget enligt vår uppfattning ej kan läggas till grund för lagstiftning utan omarbetning i väsentliga hän- seenden.

5. Olof Wallerius

Inledning

Föreliggande översyn av lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar utgör ett ambitiöst försök att finna lösningar på ibland förekommande kontro- versiella förhållanden mellan arbetsgivare och de arbetstagare, som under sin anställning gör uppfinningar vilka arbetsgivaren kan vara intresserad av. Det synes mig emellertid som om utredningsmannen i sina ambitioner

i alltför hög grad har kommit att agera som förlikningsman mellan dessa två parter och därigenom mindre beaktat det allmännas berättigade intresse av att uppfinnarverksamheten som sådan ges en tillfredsställande stimulans.

[ utredningsdirektiven framhåller statsrådet Romanus att 1949 års lag ”bygger på principer som i allt väsentligt får anses riktiga”. Hari anför vidare, att lagen ”bör bli föremål för en allmän översyn som grundas på en kart- läggning av praktiska erfarenheter och behov”. Längre fram i direktiven står det: ”Utgångspunkten bör fortfarande vara att inskränkningar i arbets- tagares rätt till sina uppfinningar får göras endast i den mån det är påkallat av vägande skäl.” I anslutning till direktivens innehåll om s. k. skälig er- sättning kan läsas, att ”det förtjänar därför övervägas om inte bestämmelser bör tillskapas som skapar en viss press på båda parterna eller endera av dem att agera i ersättningsfrågan. — — Även andra åtgärder kan vara moti- verade för att förstärka förhandlingspositionen för uppfinnaren”.

Allmänna synpunkter

Det torde vara uppenbart att det grundläggande synsättet skall gälla att uppfinnaren även framgent i princip skall ha ensamrätt att njuta frukterna av sitt skapande på vilket svenskt patent kan beviljas. Även om grunderna i patentlagstiftningen kan hänföras till rättsregler som formulerades för mer än 100 år sedan, har den svenska lagen, som ändrades så sent som 1978, förblivit oförändrad på denna punkt.

Eftersom en uppfinning är resultatet av ett andligt skapande är det naturligt att ”föräldem” gärna ser att den används även av andra, förutsatt att han kan påverka och känna för utnyttjandet. Skillnaden mellan det andliga och det fysiska skapandet är från denna synpunkt inte särskilt stor och måste både erkännas och respekteras. Detta får självfallet inte i och för sig hindra att lagregler uppställs, som innebär rätt för andra (i detta fall arbetsgivaren) att i viss omfattning utan hinder från upphovsmannen utöva uppfinningen i sin verksamhet.

Erfarenheter och omdömen beträffande 1949 års lag

1949 års lag har i allt väsentligt visat sig vara väl avvägd. Utredningsmannen har enligt mitt förmenande inte genom någon kartläggning av praktiska er- farenheter och behov kunnat visa nödvändigheten av en så långt gående ändring av lagen som han har föreslagit. Det må dock anses riktigt att arbetsgivaren bör kunna få förvärva rätt även till uppfinningar som ligger utanför hans verksamhetsområde, om uppfinningen har tillkommit i sam- band med och med anledning av att ett regelrätt samarbete har förekommit t. ex. med annat företag inom vars verksamhet uppfinningen faller. För detta erfordras endast smärre kompletteringar av 35 i 1949 års lag. Utredningsmannen har inte i något konkret fall kunnat peka på att ar- betsgivaren inte har erhållit den rätt som han har önskat redan under fy- ramånadersfristen utan att samtidigt träffa överenskommelse om ersättning- en. Mot detta står att det finns flera flagranta exempel från bl. a. verk- samheten vid statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, som visar att uppfinnare har haft stora svårigheter att efter överlåtelsen få till stånd seriösa

förhandlingar om ersättning med arbetsgivaren. De påståenden om förvärvs- svårigheter som statliga myndigheter har anfört som skäl för en vidgad övertaganderätt kan såsom partsargument ej tillmätas nämnvärd betydelse. Detta må också anses bevisat eftersom staten som arbetsgivare trots möj- ligheter att under mer än 15 års tid träffa kollektivavtal ej i realiteten har ansträngt sig att uppnå sådant. De vägande skäl för inskränkningar i ar- betstagares rätt till sina uppfinningar som statsrådet talar om föreligger alltså inte i den utsträckning som utredningsmannen vill göra gällande.

Eftersom det ingalunda är säkert att arbetsgivaren är bäst skickad att exploatera en anställds uppfinning, tillgodoses det allmännas intresse av ett bra innovationsklimat bäst genom att upphovsmannens rättigheter enligt patentlagen i så stor omfattning som möjligt stannar kvar hos denne. Ar- betsgivaren bör därför i lag i princip endast tillerkännas rätt att i den egna verksamheten utnyttja en anställds uppfinning, som har kommit till i sam- band med tjänsten hos honom, dvs. en s. k. enkel licens till uppfinningen. Med andra ord skall arbetsgivaren ej kunna hindras av sin anställde att använda uppfinningen inom sitt verksamhetsområde. För att underlätta ut- bytet av uppfinningar mellan företag som har slutit samarbetsavtal beträf- fande forskning och produktförnyelse bör dock vissa ändringar göras i 3 5 i 1949 års lag.

För de s.k. forskningsuppfinningarna i 35 första stycket gäller att ar- betsgivaren har en ovillkorlig rätt till förvärv av en sådan, under förutsättning att uppfinningens utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsom- råde. Skulle forskningsuppfinningen inte ha denna anknytning till verk- samheten inom det företag där uppfinnaren är anställd, något som mycket sällan torde vara fallet, kan arbetsgivaren inte med stöd av lagen åberopa någon som helst rätt till uppfinningen. I dessa fall kan emellertid inträffa att arbetsgivaren har slutit samarbetsavtal angående bl. a. utbyte av upp- finningar med ett annat företag, som bedriver verksamhet inom just det område, till vilket forskningsuppfinningen kan räknas. Arbetsgivaren och dennes samarbetspartner bör i en sådan situation tillerkännas rätt att inom sina verksamhetsområden utöva uppfinningen på samma sätt som nu gäller för andra tjänsteuppfinningar, dvs. en enkel licens.

I 3 5 andra stycket stadgas beträffande övriga tjänsteuppfinningar att ar- betsgivaren har företräde framför annan att träffa överenskommelse med uppfinnaren om mer omfattande rätt till uppfinningen än den nyttjanderätt som arbetsgivaren under alla förhållanden har. Företrädesrätten gäller i fyra månader från det att uppfinnaren har anmält uppfinningen för arbetsgivaren. Har arbetsgivaren slutit samarbetsavtal med annat företag, bör även sam- arbetspartnern tillerkännas sådan företrädesrätt, om uppfinningen faller inom området för den verksamhet som samarbetsavtalet avser och om uppfinnaren har deltagit i denna verksamhet.

För att nämnda rättigheter för samarbetande företag skall gälla förutsätts att arbetsgivaren vid förvärvstillfället visar att ett verkligt samarbete inom uppfinningens teknikområde har förelegat vid tillfället för uppfinningens tillkomst.

Grundläggande frågor för nyskapande verksamhet

Vid studium i USA av faktorer som har haft betydelse för framgången för en mängd lyckade innovationer har man funnit att uppfinningsidéns uppkomst i mer än 3/ 4 av fallen är hänförlig till uppfinnarens egen utbildning och erfarenhet samt hans kontakter utanför företaget. Då det gäller utveck- lingsarbetet efter uppfinningsidéns framkomst påvisas att upphovsmannens utbildning, erfarenhet och externa kontakter i 2/3 av fallen har varit för- utsättningar för lyckat resultat. Dessa studier och andra erfarenheter visar entydigt bl.a. att upphovsmannens medverkan för framgångsrik exploa— tering är av största betydelse. De bästa garantierna för hans vilja till med- verkan är utan tvekan att han ges möjlighet att bibehålla åtminstone viss del av äganderätten till patentet och därmed inflytande över patenträttens upprätthållande och uppfinningens förverkligande.

Få verksamheter inom arbetslivet har i grunden så stor intressegemenskap mellan parterna som just uppfinnandet. Orsaken till att det ibland men långt ifrån ofta uppstår allvarliga kontroverser är att söka i bristande kunskap om rättigheternas beskaffenhet. Dåligt underbyggda förväntningar om eko- nomisk framgång, avund från chefer och kolleger samt frånvaro av öppenhet och muntlig kommunikation mellan parterna är ofta den enkla förklaringen till att uppgörelser förskjuts i tiden med negativa reaktioner och misstänk- samhet som följd.

Eftersom en arbetstagare alltid i något avseende står i beroendeställning och därför intar ett underläge i förhållande till sin omgivning, är det nöd- vändigt att hans förhandlingsposition förstärks en fråga som statsrådet också i sina direktiv berör som angelägen att undersöka.

Att uppfinnaren alltid skall kunna räkna med den lokala och centrala fackliga organisationens medverkan och kunna påräkna MBL-bestämmel- semas stöd är helt klart ett önskemål, men verkligheten stämmer inte alltid med teoretiska möjligheter. Det industriella näringslivets behov av insatser från alla medverkande är obestridligt. Alla vet idag att om inte tillräckligt nyskapande åstadkoms utan dröjsmål, kommer våra ekonomiska problem under 90-talet att vara ett svårt hinder i vår välfärd. Eftersom intresse- gemenskap i dessa övergripande målsättningar i hög grad föreligger, är det av avgörande betydelse att ”uppfinnarna” och deras arbetsgivare görs upp- märksamma på att ett gott utbyte av nyskapande aktiviteter förutsätter en dialog mellan parterna, dvs. att samtal initieras och följs upp avseende i första hand frågan om ersättning för rättsövertagande. Det är därför rimligt att en lagregel formuleras som gör arbetsgivaren skyldig att inom viss tid ta initiativ till och föreslå vad som enligt hans mening är skälig ersättning. I detta avseende kan utredningsmannens förslag om förskott då det gäller uppfinningar som baserar sig på helt nya produktidéer, metoder eller pro- cesser måhända vara skäligt avvägda. Någon slags förhandlingsordning bör också föreskrivas så att inga misstag behöver göras av formella skäl.

Som i utredningen också visas leder mindre än 50 96 av de av svenskar inlämnade patentansökningarna till patent. En betydligt större del av an- sökningarna publiceras emellertid på grund av bestämmelserna i 225 pa- tentlagen om offentliggörande när aderton månader har förflutit efter in- lämnandet. Även om denna tidpunkt av andra skäl kan kritiseras är ändock

meningen att ansökningens innehåll skall medverka till att spegla teknikens ståndpunkt och således förhoppningsvis ge impulser till nya tekniska in- satser. Patentverkets uppgift i det industriella näringslivet är särskilt i detta avseende av synnerligt samhälleligt intresse.

Det förhåller sig också så att ju fler uppfinningar som patentsöks desto större blir sannolikheten för att verkligt goda uppfinningar med stor eko- nomisk potential och sysselsättningseffekt kommer fram. Att före patent- ansökningsstadiet söka avgöra vilka dessa är torde vara en omöjlighet även med anlitande av en utbyggd informationsverksamhet vid patentverket. Detta är också en kostnadsfråga.

Tänkbara konsekvenser av utredningsmannens förslag

Om man såsom utredningsmannen föreslår föreskriver att minst ett halvt basbelopp skall utbetalas i omedelbar anslutning till helt övertagande av en tjänsteuppfinning, riskerar man att arbetsgivarens intresse att förvärva rätt kommer att minska. Helt klart är dock att ersättningen till arbetstagaren, kostnaderna för utarbetandet av patentansökningen och inlämningsavgiften tillsammans visserligen är en mycket liten del av den samlade ekonomiska satsningen på forskning och utveckling i samhället. Det torde ändå med fog kunna göras gällande att främst de små och mindre företagen, just de som är de mest innovativa, kommer att uppleva dessa kostnader som högst besvärande och antingen tvingas att avstå från förvärv eller också försöka exploatera uppfinningen utan patentskydd. En sådan utveckling skulle vara synnerligen olycklig. Den skulle dessutom kunna leda till att antalet svenska patentansökningar sjunker till en sådan nivå att patent- verkets verksamhet allvarligt skadas. Det skall i sammanhanget observeras att de internationella patentsystemen också inverkar så att patentverkets sysselsättning minskar i omfattning. l allra värsta fall kan patentverkets uppgift som PCT-myndighet äventyras. Svenskt näringsliv är inte betjänt av en sådan utveckling.

Om därtill arbetsgivarna tvekar att — i minst samma utsträckning som tidigare förvärva uppfinningar gjorda av anställda och söka patent på dem, skulle detta kunna leda till att uppfinningar ej ens anmäls. Om de då hamnar i annan verksamhet, har än större skada skett i fråga om samverkan på arbetsplatserna. Både förskott och slutlig ersättning till uppfinnaren kommer då också att utebli.

Det nu sagda leder till slutsatsen att en obligatorisk förskottsbestämmelse med generell föreskrift om ersättningsnivån för alla uppfinningar är tveksam.

Även om patent på bra konstruktiva lösningar ibland kan vara mycket värdefulla för ett företags försäljningsframgångar genom sitt konkurrens- skydd, så måste ändå de uppfinningar som innebär helt nya produkter, metoder eller processer och som uppfyller behov anses vara de mest vär- defulla både för företagen och för samhället. Med det föreslagna förskotts- systemet riskeras att dessa kan komma i skymundan och att de mest be- tydande uppfinningarnas upphovsmän kommer att få svårt att hävda sina anspråk på skälig ekonomisk ersättning.

Behovet av ekonomisk stimulans

Det framstår dock som helt naturligt att de medarbetare, som utöver att fullgöra sina uppgifter i tjänsten finner på lösningar vilka erhåller patent- skydd, också bör premieras för detta. Det är uppenbart att nuvarande be- skattningsregler för extrainkomster menligt inverkar på intresset att göra något utöver skyldigheterna i tjänsten. Men det framstår också som helt klart att den låga nivån på de inom vissa större företag tillämpade schab- lonersättningarna närmast måste betraktas som generande och ibland så- rande, inte minst för att de också åberopas som skälig och slutlig ersättning. En sådan tolkning av schablonersättningen strider dessutom mot den tving- ande regeln i 6 5 i 1949 års lag, vilken inte går att förhandla bort i förväg. Då det därtill förhåller sig så att få uppfinnare, om ens någon, är så dis- ciplinerade att de avstår från bearbetning av sin idé på fritiden är det än mer angeläget att tillse att det efter skatt finns någon substans kvar av ”stimulansbeloppet” för familjen.

Om upphovsmannen får ha kvar någon del av sin uppfinning och får möjlighet att följa och påverka sin idés förverkligande och exploatering samt dessutom utöver ett omedelbart stimulansbelopp får en skälig andel i en affärsmässig framtida vinst, måste rimligen en ökning av meningsfullt ny- skapande kunna ske.

Ändringar i 1949 års lag

Om 3 å i nuvarande lag kompletteras till förmån för medarbetande företag såsom tidigare sagts, bör arbetsgivarens rått kunna vara tillgodosedd.

Lagens 6 & bör vidare utformas så att förskott under alla/örha'llanden skall utgå vid patentansökans inlämnande med minst 1/8 basbelopp, om arbets- givaren utnyttjar sin rätt enligt 3 & andra stycket. Önskar han förvärva större rätt, skall han vara skyldig att i samband med förvärvet föreslå annat förskott, varom förhandling skall kunna ske. Förskottsgränsen för all rätt kan därvid sättas vid den nivå som utredningsmannen har föreslagit, nämligen minst ett halvt basbelopp i samband med patentansökan.

Arbetsgivaren skall åläggas att, i likhet med vad utredningsmannen har föreslagit, ta initiativ till diskussion om slutlig ersättning senast sex månader efter det att patent har beviljats genom att föreslå slutlig ersättning. Härom skall förhandlingar enligt gängse regler kunna ske.

Lagens bestämmelser bör vara tvingande såvida kollektivavtal mellan par- ternas organisationer ej har träffats. Det bör dock påpekas att vitt skilda förhållanden kan råda på olika arbetsplatser varför det är synnerligen an- geläget att lokala överenskommelser anpassade till dessa förhållanden upp- rättas. Rätten för uppfinnaren att erhålla 1/ 8 basbelopp skall dock ej kunna förhandlas bort.

Upplysning och information

Kännedomen om 1949 års lag har ännu 1980 varit utomordentligt dålig såväl hos arbetsgivare som arbetstagare. Även om lagen nu inte ens i några delar skulle bli föremål för revision är det synnerligen angeläget att in-

formationsinsatser planeras och genomförs så att ett ökat nyskapande verk- ligen erhålls. Föreliggande utredning utgör ett välskrivet och i hög grad intressant dokument som rätt använt kan komma att utgöra grunden för en angelägen breddning av kunskaperna om uppfinnarverksamhetens för- utsättningar inom svenskt näringsliv.

Slutsats

Då jag således i de grundläggande avsnitten om reglering av råttsöverlåtelsen av de anställdas uppfinningar inte delar utredningsmannens åsikter, anser Jag

1) att 1949 års lag i sina huvuddrag bör behållas men med tillägg för arbetsgivares rättsförvärv av uppfinningar som kan komma fram genom samarbete med annat företag,

2) att förskott lägst skall utgå med 1/8 basbelopp för övertagande av rätt till enkel licens i Sverige, 3) att arbetsgivaren bör åläggas att inom viss tid efter patents beviljande ta initiativ till diskussioner om slutlig ersättning och 4) att lagen bör göras tvingande såvida kollektivt avtal mellan avtals- berättigade parter ej har träffats. Jag önskar slutligen att omfattande och effektiva insatser görs för in- formation om lagen och dess syften.

6. Einar Nyrén

Det är ett första rangens intresse för samhället att uppkomsten av nya idéer och uppfinningar stimuleras och att de utvecklas och nyttjas i näringslivet. Enligt kommittédirektiven bör utredningen göras med den övergripande synpunkten för ögonen, att uppfinnarverksamheten skall stimuleras och att de uppfinningar som görs så långt möjligt bör tas till vara i praktisk användning. Huvudprinciperna i gällande rätt bör ligga fast också för fram- tiden. Av direktiven kan utläsas att 27 års erfarenhet av 1949 års lag har visat att lagens grundläggande principer bör behållas och att målsättningen med utredningen är förslag till justeringar avsedda att stimulera uppfin- narverksamhet.

Allmänna synpunkter

Ett förverkligande av fortsatt teknisk utveckling i samhället bygger på upp- finningsrikedom hos individer, vilka stimuleras av att erhålla ursprungsrätt till sin idé, erkännande som upphovsman, ekonomisk gottgörelse och till- fredsställelse av att se sin uppfinning komma till praktisk nytta. I detta sammanhang utgör en ändamålsenlig lag och ett positivt innovationsklimat hos arbetsgivare väsentliga stimulansfaktorer för den anställde att engagera sig i nytänkande.

1949 års lag ger i 3 % arbetsgivaren viss rätt att helt inträda som arbets- tagarens rättsinnehavare till en uppfinning som har tillkommit under an- ställningen och vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhets-

område. Lagförslaget innebär i detta avseende en väsentligt utökad rätt för arbetsgivaren att helt inträda som arbetstagarens rättsinnehavare. Sett mot rättsutvecklingen på detta område inom Sverige innebär förslaget en återgång till mera styrda förhållanden. En viss frihet i förhållandet ger större anledning att skapa ett positivt innovationsklimat inom företaget i konkurrens med andra företag. Därmed skapas utrymme för initiativ till utnyttjande av upp- finningar som ej helt får övertagas av arbetsgivaren. Nyetablering av företag på basis av uppfinningar som görs av anställda är en viktig del i en levande innovationsprocess av särskilt värde i detta sammanhang.

Utredningen har enligt min mening alltför ensidigt inriktat sig på upp- finnarens arbetsgivare som möjlig exploatör av uppfinningsidén med för- biseende av samhällets intresse av att uppfinningar som är värdefulla för samhället också blir utnyttjade i en utsträckning som svarar mot detta värde. Särskilt när det gäller uppfinningar som inte har inspirerats eller bekostats av arbetsgivaren kan en exploatering ofta från samhällssynpunkt vara lämplig att helt eller delvis förläggas på annat håll. Situationen är i detta hänseende helt annorlunda nu än fallet var vid tillkomsten av 1949 års lag. Samhället tillhandahåller nu genom exempelvis styrelsen för teknisk utveckling och utvecklingsfonderna andra vägar att utveckla intressanta uppfinningar.

En ändring av lagen bör syfta till att uppnå bästa samarbetsförhållanden mellan arbetstagaren och arbetsgivaren och stimulera till ökad uppfinnar- verksamhet. Jag ifrågasätter om den föreslagna utökningen av arbetsgivarens rätt kommer att befrämja uppfinningsklimatet i avsedd omfattning.

Mot denna bakgrund kan följande synpunkter läggas på lagförslaget.

1 och Såå

Genom definitionen av tjänsteuppfinning i 15 och tillämpningen såsom den anges i 5 5 får arbetsgivaren taga all rätt till en förmodad uppfinning.

Rätten för arbetsgivaren att helt övertaga rätten till en arbetstagares upp- finning regleras i 3 6 första stycket i 1949 års lag. Av bestämmelsen framgår att vissa förutsättningar skall vara uppfyllda med avseende på uppfinnarens arbetsuppgifter. Med beaktande av vad som framgår av avsnitt 5.2.1 be- träffande utvecklingsarbete inom industrin och förhållanden inom närings- livet i övrigt anser jag det vara till fördel för bägge parter vid tillämpning av lagen att det mera klart av själva lagen framgår sambandet med utveckling som ett arbetsinnehåll inom vilket det är naturligt att en uppfinningens idé kan uppstå.

Innebörden i Så bör sålunda vara: Arbetsgivaren äger företrädesrätt att helt eller delvis genom förvärv inträda som arbetstagarens rättsinnehavare till en tjänsteuppfinning som är ett re- sultat av att arbetstagaren utfört arbetsuppgifter av utvecklingskaraktär som åvilat honom i tjänsten. Har en tjänsteuppfinning tillkommit i övrigt i sam- band med tjänsten och är att hänföra till arbetsgivarens verksamhetsområde äger arbetsgivaren rätt att förvärva rätten att exploatera uppfinningen i egen verksamhet.

35

Det föreslagna ersättningssystemets syfte är att garantera en viss ersättning och genom förskott ett snabbt utfall. Det garanterar också en viss miniminivå för skälig ersättning som dock enligt 3 & genom kollektivavtal kan sänkas till noll. Om denna viktiga stimulansfaktor skall bestå för alla arbetstagare under skiftande förhållanden på arbetsmarknaden bör, 9, 10 och 12 55 i princip undantagas från begränsningar genom kollektivavtal.

35 i lagförslaget bör sålunda ange att ”utom såvitt avser 8, 9—10, 12 och 17 åå får rätten dock begränsas med stöd av ett kollektivavtal”.

85

Enligt västtyska arbetsministeriets riktlinjer av den 20 juli 1959 framgår att uppfinningar, som har utnyttjats som företagshemligheter, skall ersättas på samma sätt som skyddade uppfinningar. Härvid skall enligt 17å i den tyska lagen hänsyn även tagas till de ekonomiska nackdelar, som uppkom— mer för arbetstagaren på grund av att ingen skyddsrätt har meddelats för tjänsteuppfinningen. Nackdelen kan bl.a. ligga däri att uppfinnaren som sådan icke blir känd eller att tjänsteuppfinningen endast i begränsad ut- sträckning kan utnyttjas. En nackdel kan även bestå däri att tjänsteupp- finningen blir känd i förtid och i brist på rättsskydd utnyttjas av andra konkurrenter.

Motsvarande synsätt anser jag vara tillämpligt för svenska förhållanden. Med hänsyn till att arbetsgivaren enligt 75 föreslås få oinskränkt rätt att förklara en tjänsteuppfinning som företagshemlighet bör detta vara en faktor som särskilt skall beaktas bland övriga faktorer vid bestämmandet av slutlig ersättning. Jag föreslår att det i en särskild punkt i 8å anges ”eventuella nackdelar för arbetstagaren som följd av ett hemlighållande av uppfinning-

en.

10é

Enligt 105 i förslaget skall ett andra förskott utges när patentfrågan har avgjorts. I de fall patentfrågan ej har avgjorts inom 21/2 år från patent- ansökan i Sverige, vilket är den genomsnittliga tid man räknar med för närvarande, och om väsentliga åtgärder har vidtagits för uppfinningens nytt- jande, kan det anses vara skäligt att det andra förskottet utbetalas efter denna tidsfrist. Detta gäller särskilt som det kan ta avsevärt längre tid i vissa fall enligt den föreslagna 10 &. En sådan utformning av reglerna skulle enligt mitt förmenande påtagligt befrämja stimulanseffekten.

13å

Skriftligt godkännande av erbjuden ersättning i form av förskott eller slutlig ersättning erfordras ej enligt förslaget. När det gäller förskott är detta ac- ceptabelt. Slutlig ersättning bör med hänsyn till storleken och betydelsen av den slutliga ersättningen skriftligen accepteras eller avböjas av motta— garen. Detta torde medföra mindre risk för missförstånd och tvister till

förmån för samarbetet. En försummelse från mottagarparten att inkomma med besked om avböjande kan medföra en icke avsedd rättsförlust. Lagen bör därför åtminstone ange att meddelandet om erbjuden slutlig ersättning skall uppmärksamma mottagaren på meddelandets betydelse och på att pas- sivt godkännande inträder efter påminnelse.

185

Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar är ett rådgivande organ som i stor utsträckning har till uppgift att befatta sig med bedömning av upp- finningars ekonomiska värde. En av ledamöterna som förordnas av rege- ringen bör därför ha särskild insikt i och erfarenhet av exploatering av ny teknik. Detta bör bidraga till att parterna kan enas om att följa nämndens utlåtande. Jag föreslår därför att 185 ändras så att nämnden utökas med en ledamot som skall ha särskild insikt i och erfarenhet av exploatering av ny teknik.

Utnyttjande av uppfinning

För samhällets del är det väsentligt att uppfinningar kan nyttogöras i högsta möjliga grad. Visar det sig att arbetsgivaren ej har vidtagit väsentliga åtgärder för att helt utnyttja den tagna rätten inom tre år från prioritetsdag bör den del av rätten som ej nyttjas återgå till upphovsmannen. Härigenom kan alternativa möjligheter att nyttja uppfinningen uppstå. Exempelvis kan upp- finnaren ta initiativ till att starta eget företag. Jag föreslår därför att lagen utökas med en paragraf med följande lydelse: ”Har arbetsgivaren ej vidtagit väsentliga åtgärder för att helt utnyttja den tagna rätten inom tre år från patentansökningens prioritetsdag skall den rätt som ej utnyttjas återgå till uppfinnaren.”

Bilaga A De tyska anvisningarna för bestämmandet av ersättning för arbetstagaruppfinningar i enskild tjänst1

I enlighet med Lagen rörande arbetstagaruppfinningar av den 25 juli 1957, & 11, meddelar jag sedan arbetsgivarnas och arbetstagarnas centralorga- nisationer blivit hörda — följande riktlinjer angående fastställande av er- sättning för tjänsteuppfinningar av arbetstagare i enskild tjänst.

Inledning

1. Riktlinjerna skall tjäna till att fastställa den skäliga ersättning, som bör tillkomma arbetstagaren för obegränsat eller begränsat ianspråktagna tjäns- teuppfinningar (lagens 59, l:a st. och ålO, l:a st.) och för tekniska för- bättringsförslag enligt lagens QZO, l:a st. De utgör icke några bindande föreskrifter utan ger endast hållpunkter för ersättningen. Om hittills gällande praxis i det enskilda fallet varit gynnsammare för arbetstagaren, skall rikt- linjerna icke tagas till anledning för en försämring.

2. Enligt lagens & 9, 2:a st., är vid fastställandet av ersättning i synnerhet avgörande: tjänsteuppfinningens ekonomiska användbarhet, arbetstagarens uppgifter och ställning i företaget samt företagets andel vid tjänsteuppfin- ningens tillkomst. Vid fastställandet av ersättning bör sålunda i regel förfaras på så sätt att till en början uppfinningens ekonomiska användbarhet utredes. Den ekonomiska användbarheten (i det följande kallad uppfinningsvärdet) behandlas i riktlinjernas första del. Då det här emellertid icke är fråga om en fri uppfinning, utan om en uppfinning, som antingen tillkommit genom den verksamhet, som åligger arbetstagaren i företaget, eller som på ett av- görande sätt beror på företagets erfarenheter och arbeten, skall ett avdrag göras, som motsvarar arbetstagarens uppgifter och ställning i företaget samt företagets andel vid tillkomsten av tjänsteuppfinningen. Detta avdrag be- handlas i riktlinjernas andra del. Härvid fastställes den andel i uppfinnings- värdet, som återstår för arbetstagaren efter avdraget, i form av en i procenttal uttryckt andelsfaktor. Riktlinjernas tredje del behandlar beräkningen av er- sättningen och frågorna angående betalningssätt och betalningstid. Vid varje beräkning av ersättningen skall beaktas, att en och samma

1 Översättningen till svenska har ombesörjts av LO och TCO.

synpunkt för en höjning eller minskning av ersättningen icke flera gånger får komma till användning. För att underlätta citeringen har riktlinjernas olika moment numrerats.

FÖRSTA DELEN

Uppfinningsvärdet

A. Patenterbara uppfinningar I. Uppfinningar, som utnyttjas i företaget 1. Allmänt

3. Vid i företaget utnyttjade uppfinningar kan uppfinningsvärdet i regel fastställas enligt tre olika metoder:

a. fastställandet av uppfinningsvärdet enligt licensanalogin (p. 6 of .). Vid denna metod lägges den licenssats, som i jämförbara fall vid fria uppfinningar brukar begagnas i praktiken, till grund för fastställandet av uppfinnings- värdet. Licenssatsen uttryckt i procent eller som visst penningbelopp per styck eller viktenhet (jfr. p. 39) — anknytes till en viss relationsstorhet (omsättning eller produktion). Uppfinningsvärdet är sedan relationsstor- heten multiplicerad med licenssatsen. b. fastställandet av uppjinningsvärdet enligt den konstaterbara nyttan för/öre- taget (p. 12). Uppfinningsvärdet kan vidare fastställas på grundval av den nytta, som företaget fått av utnyttjandet av uppfinningen. c. uppskattningen av uppfinningsvärdet (p. 13).

Slutligen kan uppfinningsvärdet uppskattas.

4. Vid sidan av licensanalogimetoden enligt p. 3a kommer i enskilda fall även andra analogimetoder i fråga. I stället för den analoga licenssatsen kan sålunda köppriset tagas som utgångspunkt, om en total gottgörelse (jfr. p. 40) är på sin plats och det köppris är känt, som i jämförbara fall brukar överenskommas med fria uppfinnare. Rörande jämförbarheten och nöd- vändigheten att justera köppriset så att det passar för den tjänsteuppfinning, som skall bedömas, gäller p. 9 analogt.

5. Vilka av de under p. 3 och 4 anförda metoderna som skall användas, beror på omständigheterna. Om en industrigren äger kännedom om de li- censsatser eller köppris, som vid övertagandet av en liknande produkt eller ett liknande förfaringssätt brukar avtalas, kan man utgå från licensanalogin. Fastställandet av uppfinningsvärdet enligt den konstaterbara nyttan för företaget kommer framför allt i fråga vid uppfinningar, med vilkas hjälp besparingar kan uppnås, samt vid förbättringsuppfinningar, om förbättringen icke är av den art, att den med det förbättrade föremålet uppnådda om- sättningen kan tjäna som värderingsgrundval. Metoden kan vidare begagnas vid uppfinningar, vilka avser produkter, maskiner och inrättningar, som en-

dast används inom företaget, och vid uppfinningar, som avser förfaringssätt, som endast används inom företaget och hos vilka omsättningen icke utgör någon tillräcklig värderingsgrundval. Metoden att fastställa uppfinningsvär- det enligt den konstaterbara nyttan för företaget har den nackdelen, att det ofta är vanskligt att fastställa nyttan och att kontrollera beräkningarna av nyttan. Ibland torde man emellertid kunna kalkylera nyttan med stöd av att utgångsmaterialet förbilligas, löne-, energi- eller reparationskostna- derna sänkes eller resultatet ökar. Vid valet av denna metod bör vidare hänsyn tagas till att arbetsgivaren på grund av de upplysnings- och redo- visningsskyldigheter, som åligger honom enligt & 242 Biirgerliches Gesetz- buch, här kan ha skyldighet till en längre gående redovisning av företagets kalkyler än vid fastställandet av uppfinningsvärdet enligt licensanalogin. Uppskattningen av uppfinningsvärdet bör endast tillgripas, om detta med hjälp av metoderna enligt p. 3 a och b eller p. 4 icke eller endast med opro- portionellt höga kostnader kan fastställas (t. ex. vid arbetsskyddsmedel eller -inrättningar, om dessa icke är allmänt användbara). Det kan vidare vara tillrådligt att begagna sig av en av beräkningsmetodema för att kontrollera ett resultat, som uppnåtts med hjälp av de andra metoderna.

2. Fastställandet av uppfinningsvärdet enligt licensanalogin

6. Vid denna metod måste prövas, huruvida man kan göra en jämförelse. Härvid måste beaktas, huruvida överensstämmelse råder ifråga om de fak- torer, som påverkar licenssatsens storlek. Uppmärksammas bör i synnerhet förbättringen eller försämringen av verkningssättet, byggnadsformen, vik- ten, utrymmesbehovet, noggrannheten, driftssäkerheten; förbilligandet eller fördyringen av framställningen, i synnerhet hos arbetsmaterialet och ar- betstiderna; utvidgningen eller begränsningen av användbarheten; frågan huruvida en uppfinning utan vidare låter sig inordnas i den löpande pro- duktionen eller om förändring ifråga om framställningen och konstruktio- nerna är nödvändiga, om en omedelbar användning är möjlig eller om fort- satta omfattande försök måste genomföras; den förväntade ökningen av omsättningen, möjligheten att övergå från individuell produktion till se- rieframställning, utökade eller förenklade möjligheter till reklam, gynnsam prisgestaltning. Vidare måste prövas, vilket skyddsomfång som tillkommer den skyddsrätt, som tilldelas uppfinningens föremål, och om ägandet av skyddsrätten har tekniska och ekonomiska verkningar för företaget. Ofta har även vid ingående av ett licensavtal med ett litet företag en högre li- censsats avtalats än vid avslutande av licensavtal med en väl introducerad storfirma, då denna i allmänhet kan väntas uppnå en större omsättning än mindre företag. Dessutom måste vid jämförelsen hänsyn tagas till vem som i de likartade fall, med vilka jämförelsen göres, bär kostnaderna för skyddsrätten.

7. Om man jämför med den licenssats, som brukar betalas till en fri uppfinnare, måste man utgå från samma relationsstorhet; omsättning eller produktion kommer ifråga som relationsstorheter. Vidare måste uppmärk- sammas, om produktens fakturavärda, när den lämnar företaget, eller mel- lanprodukternas företagsinterna kalkylvärde i analogifallet lagts till grund för fastställandet av omsättningsvärdet. Vid beräkningen av uppfinnings-

värdet med hjälp av omsättningen eller produktionen kommer man i all- mänhet att utgå från den faktiskt uppnådda omsättningen eller den faktiskt uppnådda produktionen. Ibland torde man emellertid även kunna utgå från en överenskommen minimiomsättning eller också från den omsättning, som uppnåtts tack vare uppfinningen.

8. Om en uppfinning påverkar en anordning, som är sammansatt av olika delar, kan vid fastställandet av uppfinningsvärdet antingen värdet för hela anordningen eller endast den del läggas till grund, vars värde blivit påverkat. Härvid måste hänsyn tagas till på vilken grundval licensen inom veder- börande industrigren brukar avtalas, och om den patenterade delen ensam eller endast i förbindelse med hela anordningen brukar värderas. Detta kom- mer ofta att bero på om genom användningen av uppfinningen endast delen eller hela anordningen stigit i värde.

9. Om det visar sig vid en jämförelse, att tjänsteuppfinningen och de fria uppfinningar, som begagnas för jämförelse, ifråga om nyss nämnda synpunkter icke överensstämmer, skall licenssatsen i motsvarande utsträck- ning höjas eller minskas. Det finns emellertid ingen anledning att minska licenssatsen av det skälet att det är fråga om en tjänsteuppfinning; denna synpunkt kommer först att uppmärksammas vid fastställandet av andels- faktorn. 10. Hållpunkter för fastställandet av licenssatsen inom de olika indust- rigrenama kan finnas däri att t. ex. i allmänhet

inom elektronikindustrin en licenssats av ....................... 1/2— 5 % inom maskin- och verktygsindustrin en licenssats av 1/3—10 % inom den kemiska industrin en licenssats av ................ 2— 5 % på det farmacevtiska området en licenssats av .............. 2—10 %

av omsättningen är bruklig.

11. När det gäller särskilt stor omsättning, kan följande fr. o. m. 1 miljon DM gällande skala tjäna som ledtråd för en minskning av licenssatsen, motsvarande vad som i praktiken tillämpas. I det enskilda fallet måste emel- lertid hänsyn tagas till, om och i vilken utsträckning sådana minskningar av licenssatsen inom de olika industrigrenama är brukliga vid fria upp- finningar: Vid en totalomsättning

av 0— 1 miljon DM: ingen minskning av licenssatsen, av 1— 2 miljon DM: 20 % minskning av licenssatsen för den del av omsättningen, som överstiger 1 mil- jon DM, av 2— 4 miljon DM: 40 % minskning av licenssatsen för den del av omsättningen, som överstiger 2 mil- joner DM, av 4—10 miljon DM: 60 % minskning av licenssatsen för den del

av omsättningen, som överstiger 4 mil- joner DM,

av 10—20 miljon DM: 65 % minskning av licenssatsen för den del av omsättningen, som överstiger 10 mil- joner DM, av 20—40 miljon DM: 70 % minskning av licenssatsen för den del av omsättningen, som överstiger 20 mil- joner DM.

Exempel:

Vid en omsättning av 5 miljoner skall licenssatsen minskas som följer:

för omsättningen överstigande 1 miljon fr.o.m. 1 miljon med 20 %, för omsättningen överstigande 2 miljoner fr.o.m. 2 miljoner med 40 %, för omsättningen överstigande 4 miljoner fr.o.m. 4 miljoner med 60 %.

Antag att licenssatsen är 5 %. I så fall utgör uppfinningsvärdet vid en omsättning av 5 miljoner DM:

för omsättningen av 1 miljon = 5 % av 1 miljon = 50000 DM för omsättningen av ytterligare 1 milj. = 496 av 1 miljon = 40000 DM för omsättningen av ytterligare 2 milj. = 3 % av 2 miljoner: 60000 DM för omsättningen av ytterligare 1 milj. = 296 av 1 miljon = 20000 DM Uppfinningsvärdet = 170000 DM

3. Fastställande! av uppfinningsvärdet enligt den konstaterbara nyttan för företaget

12. Med den konstaterbara nyttan för företaget (beträffande användningen av denna metod jfr. p. 5) menas den differens, som genom användningen av uppfinningen åstadkommits mellan kostnader och inkomster. Faststäl- landet av detta belopp sker genom kostnads- och inkomstjämförelse enligt företagsekonomiska principer. Härvid begagnas principerna för prisbildning- en vid offentliga uppdrag (jfr. förordningen PR nr 30/53 angående priser vid offentliga uppdrag av den 21 november 1953 och riktlinjerna angående fastställandet av priser på grundval av självkostnader). På så sätt skall sålunda hänsyn tagas även till kalkylerade räntor och enskilda risker, den företags- nödvändiga vinsten och eventuellt den kalkylerade företagarelönen. Det på så sätt beräknade beloppet utgör uppfinningsvärdet. Kostnader, som före uppfinningens färdigställande nedlagts på uppfin- ningen, skall inte fråndragas vid fastställandet av uppfinningsvärdet. Dessa skall uppmärksammas vid fastställandet av andelsfaktorn i riktlinjernas and- ra del, nämligen såtillvida som det är fråga om kostnaderna för uppfinnarens arbetskraft, enligt tabell c i p. 34, och såtillvida som det är fråga om övriga kostnader vid uppfinningens färdigställande, enligt tabell b i p. 32 (tekniska hjälpmedel).

4. Uppskattning

13. I vissa fall kan de metoder för fastställandet av uppfinningsvärdet, som hittills framställts, inte användas, då några liknande fall icke finns eller då nyttan icke kan fastställas. I sådana eller liknande fall måste uppfin- ningsvärdet uppskattas (beträffande användningen av uppskattningsmeto- den jfr. p. 5, sista st.). Härvid kan man utgå från det pris, som företaget skulle ha behövt betala, om det skulle ha varit tvunget att köpa uppfinningen från en fri uppfinnare.

II. Licens-, köp- och utbytesavtal

14. Om uppfinningen icke användes i företaget utan utnyttjas genom läm- nande av licenser, är uppfinningsvärdet lika med nettolicensinkomsten. För fastställandet av nettobeloppet drages från bruttolicensinkomsten dels ut- vecklingskostnaderna efter uppfinningens färdigställande och dels de kost- nader, som uppstått för att göra uppfinningen driftsmogen. Vidare fråndrages de kostnader för patent- och licensförvaltningen, för skyddsrättsöverföringen samt de med licenslämnandet sammanhängande utgifter (t. ex. skatter, med undantag för de inländska rena vinstskattema, förhandlingskostnader), som faller på licensgivningen i det enskilda fallet. ] den mån sådana kostnader uppstått, inräknas även en motsvarande andel i arbetsgivarens allmänna kostnader, om dessa allmänna kostnader icke redan ingår i förut nämnda kostnader. Dessutom skall vid fastställandet av nettolicensinkomsten be- aktas, om arbetsgivaren som licensgivare i det enskilda fallet icke står en risk genom att han även i framtiden kan ha utgifter genom försvaret av skyddsrättigheterna, beivrandet av intrång etc. Om inkomsterna inte beror på licensgivningen utan på meddelande av särskilda erfarenheter (know how), drages även dessa inkomster vid be- räkningen av uppfinningsvärdet från bruttolicensinkomsten om dessa er- farenheter icke är att anse som tekniska förbättringsförslag enligt lagens å20, l:a st. Vid bedömningen av frågan, om och i vilken utsträckning inkomsten beror på förmedlandet av särskilda erfarenheter, skall icke endast licensavtalets innehåll beaktas. Här skall även hänsyn tagas till det faktiska förhållandet mellan licensens värde och värdet av förmedlandet av särskilda erfarenheter. En minskning enligt skalan i p. 11 är skälig, endast i den mån den även beviljas arbetsgivarens licenstagare. 15. Om fastställandet av dessa omkostnader och uppgifter bereder stora svårigheter, kan det vara ändamålsenligt att förfara i analogi med de sed- vanliga sätten för avtalsutformningen mellan en fri uppfinnare som licens- givare och arbetsgivaren som licenstagare. I praktiken erhåller en fri upp- finnare med hänsyn till nämnda kostnader och utgifter, som uppstår för en generallicenstagare (licenstagare med ensam och obegränsad licens) ca 20—50 %, i särskilda fall även mer än 50 % och i undantagsfall t. o. rn. mer än 75 % av den bruttolicensinkomst, som intjänas genom användningen av en uppfinning. I synnerhet skall hänsyn tagas till om vid licensgivningen uteslutande och obegränsade licenser eller enkla eller begränsade licenser lämnats. Om en obegränsad licens lämnas, behåller arbetsgivaren icke någon

egen nyttjanderätt och torde i allmänhet icke heller löpande kunna förmedla några ytterligare egna erfarenheter. I dessa fall borde därför uppfinnings- värdet snarast fastställas till 50 % och mer. Vid lämnandet av en enkel eller begränsad licens torde uppfinningsvärdet vid samtidigt utnyttjande av uppfinningen genom arbetsgivaren, och därmed ett löpande förmedlande av egna erfarenheter förenas, snarast ligga vid den lägre gränsen.

16. Om uppfinningen säljes, fastställes uppfinningsvärdet på samma sätt genom minskningen av bruttoinkomsten till nettoinkomsten. I motsats till licensgivningen är härvid emellertid i de flesta fall icke att räkna med att hänsyn bör tagas även till framtida uppgifter och belastningar för arbets- givaren som säljare. Vid fastställandet av nettoinkomsten skall hänsyn tagas till alla utgifter för uppfinningens utveckling, sedan denna färdigställts, kost- naderna för att göra uppfinningen driftsmogen, för säkerställandet och över- förandet av skyddsrätten, för de med försäljningen sammanhängande ut— gifterna (t. ex. skatter, med undantag för rena inländska resultatskatter, för- handlingskostnader) samt till en motsvarande andel i arbetsgivarens all- männa kostnader, i den mån dessa icke redan ingår i förut nämnda kostnader. Såvida köppriset icke beror på överförandet av skyddsrätten utan på med- delandet av särskilda erfarenheter (know how), avdrages även dessa in- komster vid beräkningen av uppfinningsvärdet från bruttoinkomsten, om dessa erfarenheter icke kan anses som tekniska förbättringsförslag enligt lagens & 20, l:a st. Vid bedömningen av frågan, om och i vilken utsträckning köppriset beror på meddelandet av särskilda erfarenheter, skall icke endast köpavtalets innehåll beaktas. Här skall även hänsyn tagas till det faktiska förhållandet mellan skyddsrättens värde och värdet av meddelandet av sär- skilda erfarenheter. 17. Om uppfinningen utnyttjas genom ett utbytesavtal, kan man försöka att till en början konstatera avtalets totalnytta för arbetsgivaren för att sedan genom uppskattning av den kvot, som faller på den begagnade tjänsteupp- finningen utreda tjänsteuppfinningens andel i totalnyttan. Är detta ogörligt, torde man behöva uppskatta uppfinningsvärdet enligt p. 13. Såvida föremålet för utbytesavtalet inte är överlämnandet av skyddsrät- tigheter eller nyttjanderättigheter utan meddelande av särskilda erfarenheter (know how), tages hänsyn härtill vid fastställandet av avtalets totalnytta, i den mån dessa erfarenheter icke kan anses som tekniska förbättringsförslag enligt lagens 520, l:a st. Vid bedömningen av frågan, om och i vilken utsträckning överlämnandet av särskilda erfarenheter är föremål för utby- tesavtalet, skall icke endast avtalets innehåll anlitas. Här skall även hänsyn tagas till det faktiska förhållandet mellan skyddsrättigheternas värde och värdet av meddelandet av särskilda erfarenheter.

III. Spärrpatent

18. Spärrpatent utgör ett särskilt fall för utnyttjandet av en tjänsteuppfin- ning. Härmed menas i allmänhet patent, som uttagas och upprätthålles en- dast för att förhindra, att en konkurrent utnyttjar uppfinningen och där- igenom skadar den egna löpande eller framtida produktionen. Vid dessa patent underlåtes utnyttjandet, då antingen ett liknande patent redan an-

vändes i företaget eller då en tillverkning, som motsvarar patentet, utan förefintligheten av ett patent redan pågår i företaget eller igångsättandet av en sådan tillverkning förestår. Om en uppfinning redan utnyttjas i fö- retaget, vilken med hjälp av den andra uppfinningen kan kringgås, och om de bägge uppfinningarnas ekonomiska betydelse är ungefär lika, torde i anslutning till användningen av den första uppfinningen hållpunkter kunna finnas angående uppfinningsvärdet av den andra. Värdesumman för bägge uppfinningarna kan emellertid vara högre än den första uppfinningens upp- finningsvärde. Man kan genom uppskattning komma underfund med vilken andel i omsättningen, i produktionen och i nyttan som vid användningen av den andra uppfinningen skulle falla på denna. Även om man på så sätt skulle konstatera, att de två uppfinningarna är ungefär likvärdiga, är det skäligt att värdera den andra uppfinningen till mindre än hälften av de bägge uppfinningarnas värdesumma, då det måste betraktas som en särskild förmån för utnyttjade uppfinningar, att deras användbarhet i praktiken redan styrkts och att de redan är introducerade på marknaden. En andra uppfinning, som gör det möjligt att kringgå den första, kan medföra en svaghet ifråga om den första uppfinningens skyddsområde, vilken inte alltid uppmärk- sammas vid fastställandet av den första uppfinningens uppfinningsvärde. Här kan sålunda en anledning för ett nytt fastställande av ersättningen enligt lagens é12, st. 6, föreligga.

IV. Skyddsrättskomplex

19. Om vid ett förfarande eller i en produktion flera uppfinningar användes, skall till en början om det här är fråga om ett totalkomplex, som enhetligt skall värderas totalkomplexets värde fastställas, eventuellt inklusive icke- utnyttjade spärrskyddsrättigheter. Det på så sätt fastställda totala uppfin- ningsvärdet uppdelas på de olika uppfinningarna. Härvid skall hänsyn tagas till vilket inflytande, som de enskilda uppfinningarna har på totalgestalt- ningen av det föremål, som är belastat med skyddsrättskomplexet.

V. Icke använda uppfinningar

20. Icke använda uppfinningar är sådana uppfinningar, som varken använ- des i företaget eller som spärrpatent, icke heller utnyttjas utanför företaget genom licensgivning, försäljning eller byte. Bedömningen av deras värde är beroende på av vilka skäl de icke användes eller utnyttjas (jfr. p. 21—24).

I . Lager- och utbyggnadsparent

21. Lagerpatent är patent på uppfinningar, som vid tidpunkten för med- delandet av patent ännu icke användes eller ännu icke kan :"?rxåndas, men som man räknar med senare skall användas eller kunna användas. Man avstår ifrån att använda dylika patent t. ex. därför att man vill avvakta den tekniska utvecklingen tills användningen av pateniat förefaller möjlig. Dylika uppfinningar hålles ”på lager” till den tid de kan användas praktiskt. De har ett uppfinningsvärde på grund av den skäliga förväntan på sin an-

vändbarhet. Lagerpatent, som endast förbättrar existerande patent, betecknas som utbyggnadspatent.

Värdet av lagerpatent eller utbyggnadspatent torde behöva uppskattas fritt, varvid det väntade senare användningssättet och storleken av den vinst, som då sannolikt kommer att uppnås, kan lämna hållpunkter. Vid en senare användning torde ofta skäl för ett nytt fastställande av ersättningen enligt lagens & 12, 6:e st., föreligga. Huruvida någon ersättning skall utgå för an- vändbara lagerpatent, som inte utnyttjas, bedömes enligt p. 24.

2. Icke användbara uppfinningar

22. Uppfinningar, som icke utnyttjas, då de ekonomiskt sett icke är an- vändbara och som icke heller förväntas senare kunna användas, äger icke något uppfinningsvärde. Av det faktum, att en skyddsrätt meddelats, fram- går icke motsatsen: patentverkets prövning avser endast nyhet, framsteg och uppfinningsnivå, däremot icke om uppfinningen kan utnyttjas med ekonomisk framgång. Uppfinningar, som icke användes i företaget, icke kan utnyttjas som spärrpatent eller genom licensgivning, försäljning eller byte och icke heller har något värde som lagerpatent, borde friges åt upp- finnaren.

3. Uppfinningar, vilkas användbarhet ännu icke kan fastställas

23. Man torde icke alltid genast kunna fastställa, om en uppfinning kan utnyttjas ekonomiskt eller om man kan räkna med dess senare användbarhet. För detta torde man i åtskilliga fall behöva en viss prövnings- och utprov- ningstid. När och så länge arbetsgivaren prövar och utprovar uppfinningen och den ekonomiska användbarheten ännu icke fastställts, är det i regel icke skäligt att betala en ersättning. Det är visserligen möjligt att det visar sig, att uppfinningen kan utnyttjas, men denna möjlighet kompenseras på ett skäligt sätt genom att arbetsgivaren på egen bekostnad prövar och ut- provar uppfinningen och därmed för sin del bereder uppfinnaren tillfäl