om ändring i utlänningslagen (1980:376), m.m.
Regeringens proposition
1981/82: 146
om ändring i utlänningslagen (1980: 376), m. m.;
beslutad den 11 mars 1982.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
KARIN ANDERSSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas främst frågor som rör verkställigheten av avvisnings- och utvisningsbeslut, förvarstagande, utlänningslagens ansvarsbestämmelser samt handläggningen av terroristärenden.
Verkställigheten av domstolarnas utvisningsbeslut föreslås överflyttad
från länsstyrelsen till polismyndigheterna, vilka redan svarar för verkstäl-
ligheten av övriga utvisningsbeslut. Möjligheterna att överklaga statens invandrarverks beslut i ett verkställighetsärende ökas. Även vissa andra
ändringar föreslås beträffande verkställigheten.
Besvärsrätten i fråga om beslut om förvar enligt utlänningslagen reformeras, Länsrätterna, som nu prövar besvär över polismyndigheternas förvarsbeslut, skall inte längre vara besvärsinstans. Besvär över förvaltningsmyndigheters förvarsbeslut skall genomgående prövas av kammarrätten i Jönköping. Kammarrätternas förvarsbeslut överklagas dock som hittills till regeringsrätten. I ärenden hos regeringen får det för utlännings-
ärendena ansvariga statsrådet — för tiden intill dess regeringen avgör ärendet — besluta i frågor som rör tvångsåtgärder. Har en utlänning genom beslut av statsrådet tagits eller kvarhållits i förvar, får han göra framställ-
ning till regeringsrätten om upphörande av åtgärden.
Möjlighet införs för främst polisen att i samband med inresekontroll
undersöka bagageutrymmen o. d.
Den som anställer en utlänning utan föreskrivet arbetstillstånd åläggs enligt förslaget att till staten utge en särskild avgift. Vid sidan av denna kan han dömas till böter eller fängelse. Den som av vinningsskäl gömmer
I Riksdagen 1981182. I saml. Nr 146 |
undan en avvisad eller utvisad utlänning och därmed försöker hindra verkställigheten kan enligt förslaget dömas till fängelse eller böter.
Förhandling i terroristärenden föreslås regelmässigt ske vid Stockholms
tingsrätt. Polismyndigheternas nuvarande begränsade rätt att besluta om avvisning i sådana ärenden upphör. Regeringen ensam får meddela avvis-
nings- och utvisningsbeslut beträffande presumtiva terrorister.
I övrigt föreslås vissa ändringar av mer begränsad betydelse.
Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1982. Slutligen föreslås att riksdagen — med visst förbehåll — godkänner ILOkonventionen (nr 143) om missbruk i samband med migration och om främjande av migrerande arbetstagares likställdhet med avseende på möj-
ligheter och behandling.
Förslagen medför inga ökade kostnader.
Propositionens lagförslag
1¶Förslag till Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980:376) dels att 36 § skall upphöra att gälla, dels att 7, 8, 30, 32, 36, 47, 50. 52, 54, 56, 57, 58, 59, 60, 62, 67, 72, 74, 82, 84, 90, 93, 95, 96 och 99 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 90 a, 99 a och 99 b §§ samt närmast före 90 a §& en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
7§
Utlänningar som kommer till Utlänningar som kommer till
Sverige eller uppehåller sig här Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass, om regeringen har skall ha pass, om regeringen har
förordnat om detta. Regeringen fö- förordnat om detta. Regeringen elreskriver vilka legitimationshand- ler, efter regeringens bemyndi-
lingar som får gälla som pass samt i gande, statens invandrarverk före-
vilka fall svenska myndigheter får skriver vilka legitimationshandling-
utfärda pass för flyktingar eller and- ar som får gälla som pass. Rege-
ra utlänningar. ringen förordnar vidare om i vilka
fall svenska myndigheter får utfär-
da pass för flyktingar eller andra
utlänningar.
83 Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för polismyndigheten, om inte regeringen har föreskrivit annat. En utlänning skall vid inresa eller utresa även lämna de upplysningar som begärs av polismyndigheten.
En utlänning som vistas i Sverige En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att efter kallelse av polis- är skyldig att efter kallelse av polismyndighet personligen inställa sig myndighet personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upp- hos myndigheten och lämna upp-
lysningar om sin vistelse här. Om lysningar om sin vistelse här. Om han inte efterkommer kallelsen, får han inte efterkommer kallelsen, får han hämtas. På begäran skall utlän- han hämtas. Kan det med hänsyn
ningen även visa upp sitt pass för till utlänningens personliga förhålpolismyndighet eller polisman. landen eller övriga omständigheter
skäligen befaras att han ej skulle
efterkomma en kallelse, får utlän-
ningen hämtas utan föregående kallelse. På begäran skall utlänning-
en även visa upp sitt pass för polis-
myndighet eller polisman.
För utredning i samband med in- För utredning i samband med in-
resa eller utresa eller kallelse enligt resa eller utresa eller kallelse eller
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
andra stycket får utlänningen kvar- hämtning enligt andra stycket får hållas, dock inte längre än som är utlänningen kvarhållas, dock inte nödvändigt och inte i något fall längre än som är nödvändigt och längre än sex timmar, om inte be- inte i något fall längre än sex tim-
slut har meddelats om förvar enligt mar, om inte beslut har meddelats
50 eller 52 8. om förvar enligt 50 eller 52 8.
1 samband med inresekontroll får
en polisman undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrym-
men i bilar och andra transportme-
del i syfte att förhindra att utlän-
ningar reser in i Sverige i strid mot
bestämmelserna i denna lag eller i
en författning som har utfärdats
med stöd av denna lag. Om inrese-
kontrollen sker under medverkan
av tullmyndighet eller med biträde
av särskilt förordnad passkontrollant, skall tulltjänstemannen eller
passkontrollanten ha samma befo-
genhet.
30 § . En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation eller grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med hänsyn till
vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger
fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som avses i det
stycket.
I första stycket avses en organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket.
Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över utlänningar som skall avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka orga-
nisationer eller grupper som därvid kommer i fråga.
32 § När en utlänning, som finns i den förteckning som anges i 30 § tredje
stycket och som saknar visering el-
ler uppehållstillstånd, kommer till
riket, skall polismyndigheten omedelbart besluta om avvisning av ho-
nom utom i de fall då ärendet skall
överlämnas till regeringen enligt 36 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
När det hos polismyndigheten Uppkommer fråga om att en utuppkommer fråga om avvisning en- länning som kommer till Sverige ligt 30 % av annan utlänning än skall avvisas enligt 30 §, skall posom avses i första stycket, skall lismyndigheten genast överlämna ärendet hänskjutas till statens in- ärendet till regeringens avgörande. vandrarverk som med eget yttrande Innan regeringen avgör ärendet överlämnar ärendet till regeringen. skall förhandling hållas. Yttrande I ärenden som prövas av regering- skall även inhämtas från statens inen skall förhandling hållas, vandrarverk, om det inte möter
hinder på grund av att ärendet är
synnerligen brådskande. Regering-
en får dock utan föregående för-
handling eller hörande av statens
invandrarverk besluta att icke avvi-
så utlänningen enligt 30 §.
Beslut om avvisning enligt 30 §
skall förenas med förbud för utlän-
ningen att återvända till Sverige
under en viss tid eller utan tidsbe-
gränsning. I beslutet skall utlän-
ningen upplysas om vilken dag som
förbudet upphör att gälla.
Regeringen får meddela närmare
föreskrifter med riktlinjer för polis-
myndigheternas prövning av frå-
gan om ett ärende skall överlämnas
till regeringens avgörande enligt
första stycket.
36 §
Ärenden om avvisning enligt
32 § första stycket skall hänskjutas till statens invandrarverk, om det föreligger sådana omständigheter som enligt 33 eller 34 § föranleder att ärenden som avses där överlämnas till statens invandrarverk. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna sådana ärenden till regeringen.
47 §
En utlänning får utvisas ur riket, En utlänning får utvisas ur riket, om det föreligger sådana omstän- om det föreligger sådana omständigheter som anges i 30 § första digheter som anges i 30 3. och andra styckena.
Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av regeringen. I sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas från statens invandrarverk, om hinder inte möter på grund av att ärendet är synnerligen brådskande.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
50 § . En utlänning får tas i förvar om det föreligger sannolika skäl för avvisning eller för utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § eller om det uppkommer fråga om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på grund av brott. Förvar beslutas av den myndighet som handlägger avvisnings- eller utvisningsärendet eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock meddelas endast om det med hänsyn till utlänningens personliga förhåltanden eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om utlänningens identitet är oklar. |
Om det bedöms tillräckligt, kan myndigheten under de förutsättningar som anges i första stycket i stället för att ta utlänningen i förvar ålägga utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed jämställd legitimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs för att hålla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana föreskrifter, kan han tas i förvar.
l ärenden som handläggs av re-
geringen får det statsråd som an-
svarar för ärenden enligt denna
lag. för tiden till dess regeringen
avgör ärendet, meddela beslut i
frågor som rör särskilda tvångsåt-
gärder.
52 §
När det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut om särskilda tvångsåtgärder mot en utlänning eller statens invandrarverks beslut enligt 51 §, får en polismyndighet tillfälligt ta utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt enligt 50 §.
Skall ett ärende om avvisning en- Även om de i 50 § angivna förutligt 36 § överlämnas till regering- sättningarna inte föreligger, får en en, skall polismyndigheten ta utlän- polismyndighet ta en utlänning i ningen i förvar. Även om de i 50 8 förvar eller ställa honom under angivna förutsättningarna inte före- uppsikt när fråga om avvisning ligger, får polismyndigheten ta en skall överlämnas till regeringen enutlänning i förvar eller ställa honom ligt 32 § första stycket eller när det under uppsikt när frågan om av- uppkommer fråga om att utvisa utvisning skall överlämnas till rege- länningen enligt 47 §. ringen enligt 32 § andra stycket eller när det uppkommer fråga om att utvisa honom enligt 47 §.
Anmälan om att en utlänning har tagits i förvar eller ställts under uppsikt enligt första elier andra stycket skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet eller, i fall som anges i 51 §, hos statens invandrarverk. Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
54 §
Beslutas avvisning eller utvisning Beslutas avvisning eiler utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48% av en enligt 38, 43, 47 eller 488 av en utlänning, som hålls i förvar eller utlänning, som hålls i förvar eller står under uppsikt, skall den myn- står under uppsikt, skall den myndighet som fattar beslutet pröva om dighet som fattar beslutet pröva om utlänningen fortfarande skall hållas utlänningen fortfarande skall hållas i förvar eller stå under uppsikt. Det- i förvar eller stå under uppsikt. Detsamma skall gälla när regeringen el- samma skall gälla när regeringen eller statens invandrarverk fattar be- ler statens invandrarverk fattar beslut i verkställighetsärenden. slut i verkställighetsärenden. Rege-
ringens beslut enligt detta stycke
om att hålla en utlänning kvar i för-
var gäller inte längre än fyra dagar
från beslutets dag. I fråga om verk-
ställande myndighets skyldighet att
besluta i förvarsfrågan gäller 50§
första stycket samt andra stycket
av denna paragraf.
Finns det inte längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.
56 §
När förhandling skall hållas en- När förhandling skall hållas enligt en bestämmelse i denna lag till- ligt en bestämmelse i denna lag tilllämpas 57—62 §§. Detsamma gäller lämpas 57—62 §§. Detsamma gäller när det annars finns anledning att när det annars finns anledning att hålla förhandling i ett ärende enligt hålla förhandling i ett ärende enligt denna lag hos regeringen, statens denna lag hos regeringen eller stainvandrarverk eller länsstyrelse. tens invandrarverk.
57 §
Förhandling skall hållas inför den Förhandling skall hållas inför den myndighet som handlägger ärendet. myndighet som handlägger ärendet. Statens invandrarverk får dock be- Statens invandrarverk får dock besluta att en länsrätt eller länsstyrel- sluta att en länsrätt eller länsstyrelse skall hålla förhandling i ett se skalt hålla förhandling i ett ärende som verket handlägger. I ärende som verket handlägger samt ärenden, som handläggs av rege- därvid bestämma om andra än utringen, får det statsråd, som ansva- länningen skall höras. I ärenden, rar för ärenden enligt denna lag el- som handläggs av regeringen, får ler den tjänsteman som statsrådet det statsråd, som ansvarar för ärenbestämmer, besluta om förhandling den enligt denna lag eller den tjänsoch utse myndighet som skall hålla teman som statsrådet bestämmer, förhandlingen. besluta om förhandling och bestäm-
ma om andra än utlänningen skall
höras samt, där annat ej följer av
undra stycket, utse domstol eller
förvaltningsmyndighet som skall
hålla förhandlingen.
I ärenden om avvisning enligt
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 § eller utvisning enligt 47 eller
48 § skall förhandlingen hållas vid
Stockholms tingsrätt, om det inte
föreligger särskilda skäl mot det.
58 § . När det behövs får den myndig- När det behövs får den myndighet som håller förhandlingen upp- het som håller förhandlingen uppdra åt en polismyndighet eller åt en dra åt en polismyndighet eller åt en särskilt utsedd person att vara all- särskilt utsedd person att vara all-
mänt ombud vid förhandlingen. mänt ombud vid förhandlingen. All-
mänt ombud skall alltid förordnas
vid förhandling i ärenden om av-
visning enligt 30 § eller utvisning
enligt 47 eller 48 §.
59 § Utlänningen och andra personer, ' Utlänningen och andra personer, som skall höras, skall kallas till för- som skall höras, skall kallas till förhandlingen. Om utlänningen hålls i handlingen. Om utlänningen hålls i
förvar, skall den myndighet som förvar, skall den domstol eller för-
hålter förhandlingen besluta om väaltningsmyndighet som håller förhans inställelse. Har kallelse till handlingen besluta om hans instäl-
förhandlingen delgetts den som lelse. Har kallelse till förhandlingen skall höras minst fyra dagar före delgetts den som skall höras minst
förhandlingen och uteblir den kal- fyra dagar före förhandlingen och lade utan att ha anmält laga förfall, uteblir den kallade utan att ha anfår myndigheten besluta om hämt- mält laga förfall. får domstolen eller
ning. Hämtning av någon annan än förvaltningsmyndigheten — besluta utlänningen får dock ske endast om om hämtning. Hämtning av någon det föreligger synnerliga skäl. annan än utlänningen får dock ske
endast om det föreligger synnerliga
skäl.
60 §
Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan inver-
ka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.
I fråga om förhandling vid all-
män domstol skall, i den mån annat
inte följer av 57-59 samt 61 och
62 §§, i tillämpliga delar gälla be-
stämmelserna om bevisupptagning
utom huvudförhandling i brottmål.
Utöver vad som följer av 5 kap. 1 §
rättegångsbalken får rätten för-
ordna att förhandlingen skall hållas
inom stängda dörrar, om det kan
antas att det vid förhandlingen
kommer att förebringas uppgift. för
vilken hos domstolen gäller sekre-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tess som uvses i sekretesslagen
(1980:100). Förhandling vid förvaltnings-
domstol skall, om annat inte följer av 57-59 §§ samt 61 och 62§§, ske med iakttagande i tillämpliga delar
av vad som föreskrivs om muntlig
förhandling vid sådan domstol. Förhandlingen skall vara offent- Förhandling vid förvaltnings-
lig, om utlänningen begär det och myndighet skall vara offentlig, om myndigheten inte anser att omstän- utlänningen begär det och myndigdigheterna föranleder något annat. heten inte anser att omständigheterna föranleder något annat.
62 § Frågan om ersättning eller för- Frågan om ersättning eller förskott prövas av den myndighet som skott prövas av den dvmstol eller håller förhandlingen. Närmare be- förvaltningsmyndighet som håller
stämmelser om ersättning och för- förhandlingen. Närmare bestämskott meddelas av regeringen. melser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.
67 § Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om
att en utlänning skall tas i förvar att en utlänning skall tas i förvar eller hållas kvar i förvar får över- eller hållas kvar i förvar får av ut-
klagas av utlänningen utom då be- länningen överklagas genom beslutet har meddelats av regeringen. svär till kammarrätten, om beslutet
Har beslutet fattats av en polis- har fattats av en polismyndighet, myndighet, överklagas det hos statens invandrarverk eller en an-
länsrätten. Har beslutet fattats av nan förvaltningsmyndighet. Behö-
statens invandrarverk eller av en rig är i samtliga fall den kammarlänsstyrelse, överklagas det hos rätt som har att överpröva beslut kammarrätten. Länsrättens eller av statens invändrarverk. Beslut av kammarrättens beslut överklagas en förvaltningsdomstol får överenligt bestämmelserna i förvalt- klagas enligt bestämmelserna i förningsprocesslagen (1971:291). valtningsprocesslagen (1971: 291). Klagan får föras särskilt och är inte inskränkt till viss tid. Klagan får föras särskilt och är Om ett beslut som avses i första inte inskränkt till viss tid. stycket har fattats av det statsråd
som ansvarar för ärenden enligt denna lag. prövar regeringsrätten på framställning av utlänningen, om åtgärden skall bestå.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
72 §
Har frågan om verkställighet av Har frågan om verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28 el- ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38 § ler 29 § eller utvisning enligt 38 8 överlämnats till statens invandrar- överlämnats till statens invandrarverk enligt 85, 86 eller 89 § och fin- verk enligt 85, 86 eller 89 § eller ner invandrarverket att beslutet övertagits av invandrarverket eninte bör verkställas, får verket upp- ligt 90 a § och finner invandrarverhäva beslutet eller besluta anstånd ket att beslutet inte bör verkställas, med verkställigheten. Frågor om får verket upphäva beslutet eller upphävande av beslut som anges i besluta anstånd med verkställighedenna paragraf eller anstånd med ten. Frågor om upphävande av beverkställigheten av ett sådant be- slut som anges i denna paragraf elslut kan prövas av regeringen en- ler anstånd med verkställigheten av dast då invandrarverket med stöd ett sådant beslut kan prövas av reav 69 § har överlämnat verkstäl- geringen endast då invandrarverket lighetsärendet till regeringen eller med stöd av 69 § har överlämnat då verkets beslut har överklagats verkställighetsärendet till regeringenligt 90 §. en eller då verkets beslut har över-
klagats enligt 90 §.
74 §
När regeringen upphäver ett beslut enligt 71 eller 72 § eller medger en utlänning rätt att uppehålla sig här i riket trots ett utvisningsbeslut, får regeringen samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i 48 § första stycket.
När verkställighet inte skall ske i När verkställighet inte skall ske i fall som avses i 73 §, får regeringen fall som avses i 73 §, får regeringen meddela sådana föreskrifter som meddela sådana föreskrifter som anges i första stycket. Detsamma anges i första stycket. Detsamma gäller när ett beslut om avvisning gäller när ett beslut om avvisning eller utvisning i andra fall inte kan eller utvisning i andra fall inte kan verkställas och det beträffande ut- verkställas och det beträffande utlänningen föreligger sådana om- länningen föreligger sådana omständigheter som anges i 30 § förs- ständigheter som anges i 30 §. I ta och andra stvckena. I ärenden ärenden enligt detta stycke skall enligt detta stycke skall förhandling förhandling hållas. hållas.
82 §
Avvisas en utlänning, som har Avvisas en utlänning, som har kommit hit till riket med fartyg eller kommit hit till riket med fartyg eller luftfartyg, får han föras tillbaka till luftfartyg, får han föras tillbaka till fartyget eller luftfartyget, om detta fartyget eller luftfartyget, om detta skall avgå till utlandet omedelbart skall avgå till utlandet omedelbart eller inom den närmaste tiden. Han eller inom den närmaste tiden. Han får också sättas ombord på annat får också sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samma fartyg eller luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygets eller innehavare. Vägrar fartygets eller luftfartygets befälhavare att ta emot luftfartygets befälhavare att ta emot
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utlänningen, får länsstyrelsen före- utlänningen, får polismyndigheten lägga honom lämpligt vite. förelägga honom lämpligt vite.
Första stycket gäller även verkställighet av utvisning enligt 38, 43, 47
eller 48 §, om utlänningen har underlåtit att vid inresan visa upp sitt pass för polismyndigheten och utvisningsbeslutet har meddelats inom sex må-
nader efter inresan.
Första och andra styckena gäller inte om fartyget eller Juftfartyget skall avgå till ett land dit utlänningen enligt 77-80 §§ inte får sändas.
84 §
Beslut om avvisning eller utvis- Beslut om avvisning eller utvis-
ning skall verkställas så snart det ning skall verkställas så snart det kan ske. Verkställigheten av av- kan ske. Verkställigheten ankomvisning samt utvisning enligt 38 § mer på polismyndighet. I fråga om ankommer på = polismyndighet. avvisning enligt 30 § eller utvisning Verkställigheten av utvisning i öv- enligt 47 eller 48 § får regeringen rigt ankommer på länsstyrelse. 1 förordna att verkställigheten skall fråga om avvisning enligt 30 § eller ske genom annan myndighets förutvisning enligt 47 eller 48 § får re- sorg.
geringen förordna att verkställigheten skall ske genom annan myndig-
hets försorg.
90 § Statens invandrarverks beslut i Statens invandrarverks beslut i en verkställighetsfråga, vilken har ett verkställighetsärende får över-
överlämnats till verket enligt 85 el- klagas äv utlänningen om ärendet ler 86 §, får överklagas av utlän- har överlämnats till verket enligt 85 ningen. Klagan förs hos regeringen eller 86 § eller om ärendet har övergenom besvär. lämnats på annan grund eller över-
tagits enligt 90 a§ och utlänningen
i ärendet har anfört omständighe-
ter som enligt 85 eller 86 § skall för-
aunleda att ärenden som där avses
överlämnas till verket.
Klagan förs hos regeringen ge-
nom besvär.
Skyldighet att anmäla fråga om
verkställighet till statens invandrar-
verk
90 a §
Om en utlänning först i samband
med verkställigheten av en polis-
myndighets avvisningsbeslut har anfört sådana omständigheter som
avses i 85 eller 86 § och polismyn-
digheten vid sin prövning finner att
verkställighetsärendet enligt an-
givna bestämmelser inte skall över-
lämnas till statens invandrarverk,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skall frågan om verkställighet skyndsamt anmälas till verket. Invandrarverket skall därvid genast besluta om verket skall överta
ärendet eller inte. Ärendet skall
övertas, om utlänningens påstående inte är uppenbart oriktigt eller, i fall som avses i 86 §, de åberopade omständigheterna inte kan lämnas utan avseende. Invandrarverket får även i annat fall överta ärendet, om det finns skäl till detta. Innan invandrarverket har fattat beslut i fråga om övertagande får vidare verkställighetsåtgärder inte vidtas.
93 § Om en utlänning, som har utvi- Om en utlänning, som har avvisats med förbud för honom att un- sats eller utvisats med förbud för der en viss tid återvända till Sveri- honom att under en viss tid återge, återvänder utan att vara berätti- vända till Sverige, återvänder utan gad till detta, skall utvisningsbeslu- att vara berättigad till detta, skall tet verkställas på nytt. beslutet verkställas på nytt.
95 § Till böter döms Till böter döms 1. en utlänning som uppehåller I. en utlänning som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet till- sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och underlåter att ansöka om stånd och utan att inom föreskriven ett sådant tillstånd, eller tid ha ansökt om ett sådant tillstånd, eller 2. en utlänning som har anställ- 2. en utlänning som har anställning eller bedriver verksamhet, ning eller bedriver verksamhet, som kräver arbetstillstånd, utan att som kräver arbetstillstånd, utan att han har ett sådant tillstånd. han har ett sådant tillstånd. Den som har en utlänning i sin Den som har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har tjänst, fastän utlänningen inte har föreskrivet arbets- eller anställ- föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd, döms till böter eller, ningstillstånd, döms till böter eller, när omständigheterna är försvåran- när omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst ett år. de, till fängelse i högst ett år. I fråga om påförande av en särskild avgift gäller 99 a-b $$.
96 § Till böter eller, när omständighe- Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse terna är försvårande, till fängelse högst sex månader döms högst sex månader döms 1. den som inte gör en sådan an- [. den som inte gör en sådan anmälan som föreskrivs i en författ- mälan som föreskrivs i en författ-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ning som har utfärdats med stöd av ning som har utfärdats med stöd av denna lag, denna lag,
2. den som i en sådan anmälan 2. den som i en sådan anmälan
eller i ett ansökningsärende enligt eller i ett ansökningsärende enligt
denna lag eller enligt en författning, denna lag eller enligt en författning, som har utfärdats med stöd av den- som har utfärdats med stöd av den-
na lag, mot bättre vetande lämnar na lag, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet un- oriktig uppgift eller medvetet un-
derlåter att tala om något förhållan- derlåter att tala om något förhållan-
de av betydelse, de av betydelse, :
3. den som hjälper en utlänning 3. den som hjälper en utlänning
att komma in i Sverige i strid mot att komma in i Sverige i strid mot föreskrifter i denna lag eller i en föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med författning som har utfärdats med
stöd av lagen, stöd av lagen, eller
4. en utlänning som, i annat hän- 4. en utlänning som, i annat hänseende än beträffande skyldighet seende än beträffande skyldighet att ha pass, visering, uppehållstill- att ha pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, över- stånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelserna i denna lag träder bestämmelserna i denna lag
eller vad som har föreskrivits med eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen, eller stöd av lagen.
5. en utlänning som försöker
hindra verkställighet av beslut om
hans avvisning eller utvisning. Till fängelse i högst ett år eller, Till fängelse i högst ett år eller,
när omständigheterna är mildrande, när omständigheterna är mildrande,
till böter döms, utan hinder av förs- till böter döms, utan hinder av förs-
ta stycket, ta stycket,
1. den som hjälper en sådan ut- I. den som hjälper en sådan utlänning som avses i 30 § första och länning som avses i 30 § första och
andra styckena att komma in i Sve- andra styckena att komma in i Sverige, eller rige,
2. en utlänning som försöker 2. den som försöker hindra verkhindra verkställighet av beslut om ställighet av beslut om avvisning avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 enligt 47 eller 48 §. eller 48 §, eller
3. den som genom att dölja en
utlänning eller genom annan sådan
åtgärd försöker hindra verkstäl-
lighet av beslut om avvisning enligt
28 eller 29 § eller utvisning enligt
38, 40 eller 43 §, såvida gärningen
har förövats i vinningssyfte.
För försök till brott som avses 1 första stycket 3 eller andra stycket 1
döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
99 §
Avvisas eller utvisas en utlän- Avvisas eller utvisas en utlänning, är han skyldig att betala kost- ning, är han skyldig att betala kostnaden för resan till den ort, dit han naden för sin egen resa till den ort,
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
sänds genom myndighets försorg. dit han genom myndighets försorg
Detsamma gäller när en utlänning sänds eller åläggs resa. Detsamma enligt 94 § genom polismyndighets gäller när en utlänning enligt 94 § försorg förs till en plats, där han får genom = polismyndighets försorg
vistas. förs till en plats, där han får vistas.
Om en utlänning enligt 82 § förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg med vilket han har kommit till Sverige eller sätts ombord på ett annat
fartyg eller luftfartyg med samma innehavare, är innehavaren skyldig att
utan ersättning av staten föra utlänningen ut ur Sverige. Om en utlänning, som är anställd ombord på ctt fartyg eller ett luftfartyg
eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar fartyget eller luftfarty-
get under dess uppehåll i Sverige, och olovligen reser in i Sverige, är
fartygets eller luftfartygets innehavare skyldig att svara för de kostnader som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige under de närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige.
I fråga om ett fartyg med utländsk innehavare är befälhavaren och den
som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att på innehavarens vägnar svara för kostnader enligt tredje stycket. om det inte är uppenbart oskäligt.
99 a §
Fysisk eller juridisk person som har en utlänning i sin tjänst, fastän denne inte har föreskrivet arbets-
eller anställningstillstånd, skall erlägga en särskild avgift.
För varje utlänning som avses i första stycket utgör avgiften hälften av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde när överträdelsen upp-
hörde. Har överträdelsen pågått
under längre tid än tre månader, utgör avgiften för varje utlänning i stället hela basbeloppet. Avgiften får nedsättas eller efterges, om sär-
skilda omständigheter föreligger.
99.b $ Frågor om påförande av avgift
enligt 99 a § prövas av allmän dom-
stol efter ansökan, som skall göras av allmän åklagare inom två år ef-
ter det att överträdelsen upphörde. I fråga om sådan talan gäller i tilllämpliga delar bestämmelserna i
rättegångsbalken om åtal för brott
på vilket inte kan följa svårare straff än böter och om kvarstad i brottmål.Sedan fem år har förflutit
efter det att överträdelsen upphör-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
de, får avgift inte påföras. Avgiften tillfaller staten.
Avgiften skall betalas till länsstyrelsen inom två månader från det att beslutet vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet. Be:alas inte avgiften inom
denna tid, får den jämte restavgift, som beräknas enligt 58 § I mom.
uppbördslagen (1953:272), indrivas
i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt. Indrivningsåtgärder får dock inte
vidtas sedan fem år har förflutit från det beslutet vann laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
I. Har före ikraftträdandet besvär enligt 67 § anhängiggjorts hos en
länsrätt, tillämpas äldre bestämmelser.
2. I fråga om ansvar för gärning som har begåtts före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.
3. Bestämmelserna i 99 a och 99 b §§ tillämpas endast i fråga om överträdelser som har skett efter ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §!
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttvintäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.
Avdrag får inte göras för: Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskost- den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. nader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk ut- eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person I sitt hushåll; betalning till person i sitt hushåll:
kostnader i samband med kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 8; skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skatt- värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet ut- skyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller förts av den skattskyldige själv etter andre maken eller av den skattskvl- andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år: diges barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för- kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet: värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter: svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning på skuld; kapitalavbetalning på skuld;
avgift enligt 8 kap. studiestödsla- avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349); gen (1973: 349);
avgift enligt lagen (1972:435) om avgift enligt lagen (1972:435) om äverlastavgift; överlastavgift;
avgift enligt lagen (1976: 666) om avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripande vid olov- påföljder och ingripande vid olovligt byggande m. m.: ligt byggande m. m.;
avgift enligt 99 a § utlänningsla-
gen (1980:376):;
belopp. för vilket arbetsgivare är belopp. för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 § uppbördslagen ansvarig enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272); (1953: 272):
! Senaste lydelse 1981: 388.
avgift enligt lagen (1976: 206) om avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift; felparkeringsavgift;
överförbrukningsavgift enligt överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268): ransoneringslagen (1978: 268):
ränta på lånat kapital till den del ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bi- räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvis- drag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §; ningarna till 24 §:
kapitalförlust m. m. i vidare mån kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §. än som får ske enligt 36 8.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
Riksdagen 19811/82. 1 saml. Nr 146
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28!
Regeringsrätten prövar Regeringsrätten prövar
1. besvär över kammarrätts be- 1. besvär över kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen slut enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291), (1971:291),
2. besvär över annat beslut i för- 2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller valtningsärende som enligt lag eller av riksdagen beslutad författning av riksdagen beslutad författning eller enligt instruktion för kammar- eller enligt instruktion för kammarrätterna anföres hos domstolen. rätterna anföres hos domstolen.
Om regeringsrättens behörighet Om regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om resning att pröva ansökningar om resning och återställande av försutten tid och återställande av försutten tid finns bestämmelser i 11 kap. 11 § finns bestämmelser i 11 kap. 11 § regeringsformen. regeringsformen. I 67 § tredje
stycket utlänningslagen (1980:376)
finns vidare bestämmelser om att
regeringsrätten i vissa fall prövar
om förvarsbeslut skall bestå.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
! Senaste lydelse 1975: 680.
Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1982-01-28
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten. Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tillander, Ahrland
Föredragande: statsrådet Andersson
Lagrådsremiss med förslag till ändring i utlänningslagen (1980:376)
1¶Inledning
Den nu gällande utlänningslagen trädde i kraft den 1 juli 1980 (prop.
1979/80:96, AU 1979/80:27, rskr 1979/80:378, SFS 1980:376). Den ersatte då 1954 års utlänningslag. Den nya lagen utgjorde resultatet av ett omfat-
tande reformarbete under den närmast föregående tioårsperioden. Utlänningslagen (UtlL) utarbetades på grundval av utlänningslagkommitténs huvudbetänkande (SOU 1979:64) Ny utlänningslag. Vissa ytterligare utredningsuppgifter kvarstod emellertid och i april 1981 avlämnade
kommittén sitt slutbetänkande (Ds A 1981:8) Ett särskilt utvisningsförfa-
rande - Verkställighet och förvar - Straff och Ansvar. Till protokollet i
detta ärende bör fogas kommitténs sammanfattning av betänkandet som bilaga I och det förslag till ändring i utlänningslagen som lades fram i betänkandet som bilaga 2. Beträffande kommitténs närmare överväganden hänvisas i det följande till betänkandet.
Efter remiss har yttranden över slutbetänkandet avgetts av riksdagens ombudsmän, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hov-
rätten för Västra Sverige, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Jönköping, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (STV), länsstyrelserna i Stockholms, Uppsa-
! Ledamöter: hovrättslagmannen Åke Bouvin, ordförande tfr o m den 6 november 1979), förbundsjuristen Kerstin Gustafsson, riksdagsledamoten Olle Göransson, ombudsmannen Ragne Beiming och Monica Werenfels-Röttorp numera sakkunnig i regeringens samordningskanslier. Sakkunniga: numera polisintendenten Rune
Heiwe, numera expeditionschefen Stina Wahlström, numera hovrättsrådet Gerhard
Wikrén och f.d. generaldirektören Kjell Öberg.
la, Östergötlands. Malmöhus. Göteborgs och Bohus. Skaraborgs samt
Norrbottens län, länsstyrelsernas organisationsnämnd, ILO-kommittén, utredningen (A 1980:04) för översyn av frågor rörande invandringen och invandrarnas situation i Sverige (IPOK), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges polischefer, Svenska Röda Korstet, Svenska flyktingräådet, Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer (RIB). Spanska och Jugoslaviska riksförbunden samt Riksförbundet internationella föreningen för invandrarkvin-
nor. Yttranden har överlämnats. av riksåklagaren från överåklagarna i Stock-
holms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län, av länsstyrelsen i Stockholms län
från polisstyrelsen i Stockholms och Södertälje polisdistrikt, av länsstyrel-
sen i Östergötlands län från polisstyrelserna i Norrköpings, Linköpings,
Motala och Mjölby polisdistrikt, av länsstyrelsen i Malmöhus län från polisstyrelserna i Malmö och Helsingborgs polisdistrikt samt av länsstyrel-
sen i Norrbottens län från polisstyrelserna i Haparanda, Luleå och Piteå polisdistrikt.
Yttrande har dessutom avgetts av Stockholms socialförvaltning.
Inom arbetsmarknadsdepartementet har utarbetats promemorian (Ds A 1981:9) Handläggning av ärenden angående avlägsnande av presumtiva terrorister. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Över promemorian har remissyttranden avgetts av JK. RÅ. Svea hovrätt, RPS, SIV, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Stockholms tingsrätt, SAF. LO och Svenska flyktingrådet.
En sammanställning av yttrandena över utlänningslagkommitténs slutbetänkande och departementspromemorian bör bifogas protokollet som bilaga 4.
2¶Allmän motivering
2.1 Inledning
I propositionen (1979/80:96) med förslag till den nuvarande utlänningsla-
gen erinrade jag om att vissa frågor återstod för utlänningslagkommittén
att utreda. De rörde främst formerna för verkställighet av avlägsnandebe-
slut och användningen av tvångsmedel i det sammanhanget samt straffpåföljderna vid brott mot utlänningslagstiftningen. Kommittén har nu i sitt
slutbetänkande behandlat bl a dessa frågor och lämnat förslag till ändringar
i UtlL. Förslagen rör till en början frågan om införande av ett enklare och
snabbare förfarande för avlägsnande av utlänningar, som uppehåller sig här efter utgången av den uppehållstillståndsfria tiden utan att ge sig till
känna för myndigheterna. Vidare föreslår kommittén vissa ändringar i
fråga om verkställigheten av avlägsnandebeslut. Bl. a. föreslås att polis-
myndigheterna i stället för som nu länsstyrelserna skall handha verkstäl-
ligheten av beslut om utvisning på grund av brott eller asocialitet. Genomgripande förändringar föreslås beträffande ordningen för överprövning av beslut om tagande i förvar. Sålunda föreslår kommittén att länsrätternas befattning med dessa ärenden skall upphöra och att besvären i stället
genomgående skall prövas av en enda kammarrätt. Regeringens beslut om
förvarstagande föreslås kunna av den förvarstagne hänskjutas till regeringsrättens prövning. Kommittén föreslår skärpta påföljder vid anställning av en utlänning som saknar föreskrivet arbetstillstånd. Vidare föror-
dar kommittén att straffansvar införs för den som försöker förhindra verkställigheten av beslut om avvisning eller utvisning.
Mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter av gällande terroristlagstiftning har i den förut nämnda departementspromemorian lagts fram vissa reformförslag. De syftar framför allt till att regeringen ensam skall få
beslutanderätten i fråga om avvisning av presumtiva terrorister och till att låta allmän domstol hålla förhandling i terroristärenden. |
Huvuddelen av de nu berörda förslagen har tillstyrkts av en bred remiss-
opinion. Bl.a. förslagen till ett särskilt utvisningsförfarande och till krimi-
nalisering av försök att hindra verkställighet har dock fått ett blandat mottagande.
Jag övergår nu till att närmare behandla de olika förslagen.
2.2¶Ett särskilt utvisningsförfarande
En utlänning som kommer till Sverige kan avvisas om han saknar pass eller, där detta fordras, tillstånd till inresan eller om det i övrigt föreligger
någon sådan omständighet som anges i 28 eller 29 & UtIL. Avvisning på
formella grunder (28 §) kan endast ske i samband med eller i nära anslutning till inresan eller, om utlänningen inte har inresebehandlats, till utlänningens första kontakt med polismyndigheten. I det senare fallet gäller dock den begränsningen, att avvisning inte får ske senare än tre månader
från ankomsten. Avvisning på materiella grunder (29 §) kan alltid ske inom
tre månader från ankomsten. Avvisning beslutas i det stora flertalet fall av polismyndigheterna. En utlänning som inte längre kan avvisas kan utvisas genom beslut av SIV, om han vistas här utan föreskrivet tillstånd.
Ett avlägsnandebeslut skall enligt huvudregeln ha vunnit laga kraft innan verkställighet får ske. I fråga om polismyndighets avvisningsbeslut gäller emellertid ett betydelsefullt undantag. Ett avvisningsbeslut som polisen fattar vid utlänningens ankomst till Sverige eller inom en vecka därefter
skall enligt 83 § UtIL verkställas oberoende av om besvär anförs. Det-
samma gäller ett avvisningsbeslut som har meddelats i anslutning till utlänningens första kontakt med polisen.
Bestämmelserna om avvisning och om verkställighet av avvisningsbeslut fick i huvudsak sitt nuvarande innehåll år 1977. Dessförinnan fick avvisning på grund av avsaknad av pass eller tillstånd endast ske vid utlänningens ankomst till Sverige eller inom en vecka därefter. Ett avvisningsbeslut som inte hade vunnit laga kraft fick verkställas endast om det hade meddelats inom den tiden. 1977 års ändringar föranleddes av en framställning från SIV. I denna framhöll verket att utlänningar, som kom till Sverige utan uppehålls- och arbetstillstånd och som ville stanna här, undvek att ta kontakt med polisen under de första tio dagarna efter inresan för att på så sätt undgå risken att ett eventuellt avvisningsbeslut omedelbart verkställdes.
I samband med tillkomsten av 1980 års Ut!L begärde RPS och SIV att tremånadersgränsen skulle avskaffas och att avvisning således skulle kunna ske senare. Myndigheterna framhöll i sina remissyttranden att många utlänningar höll sig dolda under den första tremånaderstiden för att undgå risken för ett omedelbart verkställbart avvisningsbeslut. För egen del fann jag mig inte kunna biträda förslaget. främst med hänsyn till att avvisning till sin natur är en åtgärd som endast bör kunna tillgripas inom viss kortare tid från inresan (prop 1979/80:96 s 58).
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen framställdes i fyra motioner yrkanden som gick ut på att möjliggöra avvisning på formell grund även efter utgången av tremånadersperioden. Arbetsmarknadsutskottet (AU 1979/80:27 s. 50 och 51) uttalade för sin del betänkligheter mot förslagen och ansåg sig inte ha tillräckligt underlag för att förorda ett avskaffande av tremånadersregeln. Samtidigt framhöll utskottet att det var angeläget att man sökte lösa de problem som hänger samman med behovet av ett effektivt avlägsnandeförfarande för personer som utan tillstånd befinner sig i landet. Utskottet förordade att frågan blev föremål för ny utredning mot bakgrund av de dittillsvarande erfarenheterna av bl. a. tremånadersregeln. I utredningsarbetet borde enligt utskottet övervägas om problemen kunde lösas t. ex. genom ett förenklat utvisningsförfarande.
Frågan har därefter utretts av utlänningslagkommittén. Denna har gjort en statistisk undersökning för att i någon män klarlägga hur många utlänningar som kommer i kontakt med myndigheterna först efter tre månaders vistelse i landet. Resultatet av undersökningen redovisas på s. 51-53 i betänkandet. Kommittén konstaterar att omkring 796 av de undersökta personerna kom i kontakt med myndigheterna först efter tremånadersperiodens utgång. Kommittén uppskattar vidare att drygt hälften av dessa hade sådana skäl för sin önskan att stanna i landet att de under alla förhållanden borde ha prövats av SIV i normal ordning med besvärsrätt till regeringen. Ett särskilt och snabbare avlägsnandeförfarande skulle därmed enligt kommittén komma att beröra ungefär tre procent av fallen eller ungefär 300-400 personer årligen.
Utlänningslagskommittén framhåller emellertid att själva antalet av utlänningar som håller sig dolda inte bör tillmätas avgörande betydelse. Utslagsgivande bör i stället vara att principiella skäl starkt talar för att man
inte skall låta personer som bryter mot UtiL:s bestämmelser utan vidare få
rätt till ett annat och mera omfattande prövningsförfarande än det som erbjuds dem som lojalt följer bestämmelserna. Man pekar vidare på att det
är straffbart att vänta med att ansöka om tillstånd till efter tremånadersti-
dens utgång. .
Kommittén föreslår mot den bakgrunden ett särskilt förfarande för utvisning av utlänningar som underlåter att inom den första tremånaderstiden efter ankomsten ta kontakt med polismyndigheten. I fråga om kommitténs närmare överväganden får jag hänvisa till s. 55-58 i betänkandet. I
huvudsak innebär förslaget följande. Polismyndigheterna får besluta om utvisning i de fall då utlänningen inte inom tre månader från inresan har
ansökt om uppehållstillstånd. Utvisningsbeslutet får inte meddelas senare än en vecka från den första kontakten med polisen. Om utlänningen åberopar politiska skäl eller om avlägsnandefrågan annars är tveksam, får
polisen emellertid inte fatta beslut om utvisning. Ärendet skall då i stället behandlas av SIV. Har utlänningen ansökt om uppehällstillstånd överläm-
nas i sådant fall ansökningen till SIV. Om utvisningsanledning bedöms föreligga. anmäls denna till verket. I de fall då utlänningen har åberopat politiska skäl som anges i 33 §& eller som anges i 34 § UtiL, men polismyndigheten anser dessa uppenbart oriktiga respektive sådana: att de kan
lämnas utan avseende, får emellertid polisen fatta ett utvisningsbeslut. Beslutet skall dock anmälas till SIV och bestämmelserna i 37 & UtuL föreslås därvid bli tillämpliga. Anmälningsskyldighet skall dessutom gälla
även i övrigt när en polismyndighet har beslutat om utvisning, STV skall
efter anmälningen ta ställning till om verket skall överta ärendet. Om
ärendet inte övertas, skall beslutet genast verkställas utan hinder av anförda besvär. Med hänsyn till den begränsade tid som handläggningen av
ärendet förväntas ta, föreslås utlänningen inte få rätt till offentligt biträde.
Besvärsrätt till SIV och regeringen skall finnas, låt vara att utgången av besvärsprövningen får av vaktas utomlands.
Mot förslaget har ordföranden och ytterligare en ledamot reserverat sig
med instämmande av två sakkunninga. I reservationen betonas att det särskilda utvisningsförfarandet skulle bli tillämpligt endast på ca 3 Zz av dem som efter den tillståndsfria tiden
anträffas av polismyndigheterna eller tar kontakt med dessa och att dessut-
om vissa av utlänningarna i fråga kan ha haft en godtagbar förklaring till sitt dröjsmål med att ge sig till känna. Enligt reservanternas mening skulle man behöva kunna peka på ett långt större missbruk för att motivera ”ett
sådant drastiskt avsteg från gällande principer som majoritetens förslag innebär”. Reservanterna framhåller vidare att ett slopande av tremåna-
dersregeln för avvisning skulle stå i strid mot den internationellt veder-
tagna principen att avvisning skall ske vid gränsen. I fråga om majoritetsförslaget sägs det vara otillfredsställande att SIV:s prövning av de aktuella utvisningsärendena reduceras till ett skyndsamt ståndpunktstagande med anledning av en anmälan av polisens utvisningsbeslut. Resultatet av kommitténs undersökning motiverar inte att polismyndigheterna får en rätt att utvisa utlänningar, en befogenhet som hittills har förbehållits SIV. Härtill kommer enligt reservanterna att de nya bestämmelserna om uppehållstillstånd före inresan och den därmed sammanhängande ordningen med en formell i stället för en ingående materiell prövning av utlänningens rätt att stanna här bör leda till skyndsammare handläggning. Enligt reservanterna bör i vart fall resultatet av de nya reglerna först avvaktas. Vad särskilt gäller den som håller sig undan och som inte har sådana synnerliga skäl för sin begäran att få stanna, att frågan under alla förhållanden bör prövas av SIV, menar reservanterna att ärendena redan nu handläggs med största skyndsamhet, särskilt som förutsättningar för förvarstagande vanligen föreligger och utlänningen ofta är tagen i förvar i dessa fall. Skulle ändå en lagändring anses nödvändig, bör enligt reservanterna en återgång ske till vad som gällde före den I juli 1977, då omedelbar verkställighet endast fick ske av beslut som hade fattats inom en vecka från inresan. Det skulle medverka till att prövningen kom igång på ett tidigt stadium.
Remissopinionen i denna fråga har visat sig vara starkt splittrad. Några remissinstanser, nämligen RPS, SIV och IPOK, anser att förslaget visserligen är ett steg i rätt riktning men att det inte är tillräckligt långtgående och förordar därför en annan lösning. Majoritetsförslaget tillstyrks av JK. RÅ. kammarrätten i Jönköping samt länsstyrelserna och en rad åklagar- och polismyndigheter. Även LO och Föreningen Sveriges Polischefer ställer sig bakom förslaget. Däremot tar JO. de båda hörda hovrätterna, kammarrätten i Stockholm, statskontoret. RRV och Svenska kommunförbundet avstånd från förslaget eller i vart fall från att någon sådan ändring genomförs innan nuvarande möjligheter att komma tillrätta med problemen har hunnit utnyttjas. En rad organisationer motsätter sig också förslaget. Det gäller Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Svenska röda korset, Svenska flyktingrådet, RIB samt Spanska och Jugoslaviska riksförbunden.
De synpunkter som framförs av RPS, SIV och IPOK kan i huvudsak sammanfattas på följande sätt. Möjlighet för polisen att omedelbart avlägsna en utlänning bör finnas även i andra fall än dem som kommittén har föreslagit. Det gäller bl.a. den vars visum har löpt ut eller som på grund av att inresebehandling har skett inte kan avvisas på formell grund senare än en vecka från ankomsten. Det är vidare önskvärt att alla utlänningar som borde ha skaffat uppehållstillstånd före inresan och som bara kan kräva en formell prövning av rätten att stanna här får utvisas av polisen genom ctt omedelbart verkställbart beslut. Enklast åstadkommer man en sådan ordning genom att nuvarande vecko- och tremånadersfrister för avvisning
avskaffas. Gällande överlämnande- och anmälningsskyldighet räcker som rättssäkerhetsgaranti. RPS godtar dock att en utvidgning sker av anmäl-
ningsplikten. Verkställighet bör inte ske förrän tremånaderstiden har gått
ut.
I fråga om de remissinstanser i övrigt som förordar ett särskilt avlägs-
nandeförfarande kan nämnas följande. JK anser att det praktiska behovet
är tveksamt men att förslaget är motiverat från principiell synpunkt, dvs. från den utgångspunkten att den som bryter mot bestämmelserna inte därigenom skall få någon förmån. En liknande inställning framskymtar i
flera andra remissyttranden. Några av dessa remissinstanser, bl.a. RÅ och kammarrätten i Jönköping, anför att rimliga rättssäkerhetskrav är tillgodo-
sedda. Länsstyrelsen i Stockholm antar att den föreslagna ordningen verksamt kan bidra till att stävja en ökad illegal invandring. LO anser att det
förenklade förfarandet även bör omfatta utlänningar vilkas visum har löpt
ut och menar vidare att den möjliggör en mera generös viseringspolitik. En
remissinstans framhåller att ett sådant snabbt förfarande kan motverka att situationer inträffar då en utlänning genom vistelsen här kommer att över-
träda ett förbud att vistas utanför sitt hemland en viss längsta tid och
riskerar straff för detta. I övrigt har de nu berörda remissinstanserna anslutit sig till vad majoriteten i kommittén har anfört.
Huvudinvändningen från det betydande antal remissinstanser som avstyrker förslaget kan sägas vara, att de anser att de principiellt och i övrigt
långtgående ändringar som majoriteten föreslår inte bör komma i fråga utan att de faktiska problemen gör detta nödvändigt. Dessutom bör man
enligt deras mening i vart fall först avvakta effekterna av den år 1981
införda ordningen med uppehällstillstånd före inresan. JO understryker att
det praktiska behovet är litet och att förbättringar kan uppnås inom ramen för gällande bestämmelser. Härtill kommer att UtlL genom ändringen
skulle bli än mer svåröverskådlig, något som bör undvikas särskilt när det
gäller denna typ av lagstiftning. Även de båda hovrätterna och kammarrätten i Stockholm anser att man av dessa skäl och i övrigt av de skäl som reservanterna anför inte bör genomföra ändringar, 1 vart fall inte för
närvarande. Delade uppfattningar råder mellan hovrätterna i frågan om
rimliga rättssäkerhetskrav har tillgodosetts 1 majoritetsförslaget. Andra synpunkter som anförs av remissinstanserna är att ändringen närmast
kommer att ta sikte på den turkisk-assyriska gruppen samtidigt som den illegala invandringen från denna grupp har minskat och kan mötas på annat
sätt. Risken för att de utlänningar som det här gäller gömmer sig ännu
längre framhålls också. Advokatsamfundet framhåller att SIV efter anmä-
lan har ändrat polismyndighetens beslut i en tredjedel av fallen. Samfundet anser därför att polismyndigheternas befogenheter inte bör utvidgas.
Svenska Flyktingrådet motsätter sig likaså att polisens befogenheter utvid-
gas på det sätt som kommittén föreslår. Erfarenheterna från det nuvarande anmälningssystemet, med bl.a. dåligt beslutsunderlag hos STV, visar enligt
flyktingrådet att riskerna är stora. Några sakliga skäl för ändringen anges heller inte finnas. Åtskilliga av de remissinstanser som avstyrker förslaget skulle hellre se en återgång till den ordning som gällde före den 1 juli 1977.
För egen del vill jag anföra följande. Den frist som gäller för avvisning har successivt utsträckts dels för att uppnå en viss samordning inom Norden och dels, så sent som år 1977, för att möjliggöra avvisning på formell grund av utlänningar, som saknar tillstånd att resa in, i sådana fall då utlänningen underlåter att i anslutning till inresan ge sig till känna. Avvisning får emellertid inte i något fall ske genom beslut av polismyndighet senare än tre månader från inresan. Med utgångspunkten att en avvisning egentligen skall syfta till att hindra utlänningen att resa in i landet har avvisningsinstitutet redan genom nuvarande ordning i hög grad tänjts ut. Att ytterligare vidga avvisningsinstitutet på det sätt som föreslås av bl.a. RPS och SIV skulle inte endast rubba systematiken i lagens uppbyggrad och medföra avsteg från den terminologi som är vedertagen både i vårt lands och i andra länders utlänningslagstiftning utan också stå i strid mot de uttalanden som gjordes av de särskilda nordiska sakkunniga i betänkandet (NR 16/70) Utlänningspolitik och utlänningslagstiftning i Norden. I det betänkandet föreslogs (s. 47) tvärtom att nuvarande ordning borde ändras därhän att avvisning endast kan ske vid gränsen. Jag vill vidare erinra om att jag i propositionen (1979/80:96) med förslag till ny utlänningslag, m.m. (s. 58) underströk, att det ligger i avvisningsinstitutets natur att beslut skall träffas inom rimlig tid från inresan och att ett avlägsnande av en utlänning som har vistats en längre tid i landet bör beslutas av den centrala utlänningsmyndigheten och ske i form av utvisning. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör enligt min mening någon utvidgning av de gällande tidsfristerna för avvisning inte ske. Det innebär alltså att avvisning även i fortsättningen skall få ske på materiella grunder under den första tremånadersperioden samt på formell grund inom en vecka från ankomsten, om utlänningen har inresebehandlats och, i annat fall, inom en vecka från påträffandet, men också i det fallet senast tre månader från inresan.
Frågan om avlägsnande av utlänningar som uppehåller sig här utan giltig visering eller annat föreskrivet tillstånd och som inte i tid söker sådant tillstånd är emellertid inte enbart eller ens väsentligen en fråga om tillämpligt avlägsnandeinstitut. Frågan gäller ytterst om UtlL behöver ändras i grundläggande hänseenden för att man skall komma tillrätta med sådan illegal invandring som tar sig uttryck i att utlänningar under längre tid håller sig undan myndigheterna för att få till stånd en ingående och i vissa fall långvarig prövning av deras rätt att vistas här i landet. Utlänningslagkommitténs majoritet förordar som jag har nämnt ett särskilt utvisningsförfarande när det gäller utlänningar som inte har sökt uppehållstillstånd inom tre månader från inresan. Utredningen anser att ett sådant mera summariskt utvisningsförfarande visserligen kommer att beröra ett förhållande vis begränsat antal utlänningar men att avgörande betydelse bör fästas vid den
principiella synpunkten, att den som bryter mot UtIL:s regler inte därige-
nom bör få rätt till ett annat prövningsförfarande än den utlänning som lojalt följer bestämmelserna. Av främst det skälet föreslår majoriteten,
som jag redan har nämnt, bl.a. att polismyndigheterna skall få befogenhet
att utvisa utlänningar som inte har sökt uppehållstillstånd inom den första
tremånaderstiden och att beslutet, om det meddelas inom en vecka från påträffandet, skall verkställas utan hinder av anförda besvär. Ordföranden och en ledamot har reserverat sig, eftersom de anser att ett sådant långtgå-
ende avsteg från gällande ordning inte är motiverat utan att de faktiska
omständigheterna kräver det och eftersom de menar att möjligheter redan finns att åstadkomma en tillräckligt effektiv ordning inom ramen för gällande regler. Som jag nyss har nämnt är remissopinionen starkt splittrad.
Flertalet remissmyndigheter motsätter sig emellertid förslaget eller i vart
fall att detta genomförs innan de nuvarande möjligheterna att komma tillrätta med problemen har uttömts.
Det är självfallet angeläget att motverka att utlänningar reser in i vårt land illegalt eller stannar kvar här utan att inom föreskriven tid ge sig tillkänna och ansöka om behövliga tillstånd för vistelsen. En reglerad
invandring utgör en viktig förutsättning för att vi skall kunna upprätthålla
en generös flykting- och invandrarpolitik. Från principiell synpunkt är det naturligtvis inte heller tillfredställande att ett sådant handlande skall ge rätt till ett mer ingående prövningsförfarande än vad som skulle ha stått till
buds, om utlänningen hade ansökt om uppehållstillstånd i tid. Ett land som vårt kan å andra sidan lika lite som andra ekonomiskt utvecklade länder helt undgå illegal invandring. I jämförelse med vad som är fallet i åtskilliga
andra stater i västvärlden torde den illegala invandringen till Sverige vara
förhållandevis begränsad. Avgörande för frågan om ett nytt utvisningsför-
farande bör införas i vår Ut!L bör enligt min mening i första hand vara, om
en sådan ordning är behövlig på grund av omfattningen av den illegala
invandringen eller de svårigheter denna skapar. Jag kan däremot inte utan vidare dela den uppfattningen att principiella ”rättviseskäl” är anledning nog för en reform i detta hänseende. En överflyttning på polismyndigheterna av rätten att besluta om avlägsnande av utlänningar som vistas här.
kanske sedan lång tid, skulle innebära ett långtgående avsteg från de principer som ligger till grund för UtlL. Detta gäller även om polismyndigheterna åläggs att i vissa fall överlämna frågan till SIV och en anmälnings-
plikt införs.
Den låt vara begränsade undersökning som kommittén har genomfört ger knappast vid handen, att det i någon mera betydande omfattning
förekommer att utlänningar på ett otillbörligt sätt håller sig undan myndigheterna under längre tid än tre månader för att därigenom få till stånd en
prövning av SIV. Särskilt gäller detta om man undantar de utlänningar som
har politiska skäl eller i övrigt sådana skäl att deras rätt att stanna här
under alla förhållanden skall prövas av verket. Inte heller den fortlöpande
statistik i detta hänseende. som RPS numera för, ger vid handen att problemet har någon större faktisk omfattning. Av betydelse i detta sammanhang är vidare att kravet på att uppehålls-
tillstånd skall ha beviljats före inresan infördes så sent som den 1 april 1981. Syftet med denna ordning är dels att på sikt minska antalet fall då
uppcehållstillstånd söks först sedan utlänningen har kommit hit. dels att
möjliggöra en skyndsam handläggning av tillstånds- och avlägsnandeären-
den när detta ändå har skett. Om man bortser från flyktingar, nära familje-
medlemmar och vissa andra med skäl av synnerlig vikt, skall tillståndsan-
sökningen avslås av formella skäl, dvs. redan på den grunden att utlänningen finns i Sverige utan tillstånd. Detta gäller beträffande såväl SIV:s prövning som regeringens. Invandrarverket och arbetsmarknadsdeparte-
mentet har organiserat ärendehandläggningen på sådant sätt att prövningen i dessa fall skall kunna ske snabbt. Det är ännu för tidigt att utvärdera de vinster i form av kortare handläggningstider i främst dessa ärenden som den reformen medför. Jag vill vidare i likhet med reservanterna framhålla, att det i många fall finns grund för förvarstagande när utlänningen först
efter tremånaderstiden påträffas av polisen och att avlägsnandeärendet i
främst sådana fall redan nu handläggs med största skyndsamhet av samtli-
ga inblandade myndigheter. Vidare vill jag peka på en annan aspekt som enligt min mening inte bör
undervärderas i detta sammahang. nämligen betydelsen av att antalet
institut i UtlL i möjligaste mån begränsas. Som bl.a. JO understryker är
det av vikt att en lag av så stor direkt betydelse för så många enskilda samt
tillämpande myndigheter som fallet är med UtIlL görs så överskådlig och
lätthanterlig som omständigheterna medger. Införandet av ett nytt särskilt utvisningsinstitut måste oundvikligen leda till att utlänningslagstiftningen ytterligare kompliceras.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt är jag inte beredd att för närvarande biträda majoritetsförslaget om ett särskilt utvisningsförfarande som skulle handhas av i första hand polismyndigheterna. Det finns enligt min mening anledning att tills vidare avvakta utvecklingen och inte minst effekterna av
ordningen med uppehållstillstånd före inresan. Jag vill tillägga att IPOK
enligt sina direktiv skall ägna särskild uppmärksamhet åt behovet av åtgär-
der för att väntetiderna i utlänningsärenden skall bli så korta som möjligt. Ett betänkande från utredningen kan väntas under budgetåret 1982/83. Det
finns enligt min mening goda skäl att även avvakta de förslag den utredningen kan komma att lägga fram, innan några genomgripande förändringar i nu aktueilt hänseende görs i den nyligen antagna UtlL.
2.3 Verkställighet m.m.
Enligt 84 & UtlL ankommer verkställigheten av avvisning och av utvis-
ning vid bristande uppehållstillstånd (38 & UtlL) på polismyndighet samt
verkställigheten av utvisning på grund av brott (40 & UtlL) och på grund av asocialitet (43 & UtIL) på länstyrelse. Den verkställande myndigheten är i åtskilliga fall skyldig att överlämna verkställighetsfrågan till SIV. Främst gäller detta när utlänningen åberopar politiska invändningar som inte tidi-
gare har prövats.
Av särskilt intresse såvitt gäller verkställighet av utvisning är den för-
stärkning av skyddet för flyktingar som infördes genom den nya UtIL och som innebär, att en allmän domstol elter förvaltningsdomstol inte får utvisa
den som har en flyktingförklaring eller som annars uppenbart är att anse som en flykting och har behov av fristad i Sverige. Vidare infördes genom den nya UtIL den ordningen, att den som har dömts till utvisning på grund av brott men gör gällande politiska hinder mot verkställigheten omedelbart kan hos regeringen ansöka om upphävande av utvisningen. Utlänningslagkommittén har haft i uppdrag att överväga frågan vilken
myndighet som skall ha hand om verkställigheten. Utredningen skulle
vidare undersöka hur en enhetlig praxis kan åstadkommas samt på vilket
sätt delgivning och verkställighet av avlägsnandebeslut kan ske med så stort hänsynstagande som möjligt till utlänningens intressen.
I fråga om verkställande myndighet genomfördes fr o m den 1 juli 1978 på förslag av kommittén den ändringen, att polismyndigheterna i stället för ” länsstyrelserna fick hand om verkställigheten av utvisning på grund av
bristande pass eller tillstånd att vistas här (prop. 1977/78:90). Kommittén
har i det nu aktuella betänkandet behandlat frågan om överförande till polismyndigheterna också av verkställigheten av domstols dom eller bestut
om utvisning, dvs. utvisning på grund av brott eller asocialitet. Till ut-
gångspunkt för sina överväganden har kommittén gjort en undersökning av
den nuvarande handläggningen av verkställighetsärendena i dessa fall (be-
tänkandet s. 61-63).
Kommittén erinrar inledningsvis om att de nyligen införda begränsningarna i domstolarnas rätt att utvisa den som är flykting och de vidgade möjligheterna att upphäva en sådan utvisning kan förutsättas minska antalet fall då politiska invändningar aktualiseras vid verkställigheten. Vidare
pekar kommittén på den vittgående skyldigheten enligt 85, 86 och 89 §§ UtIL att överlämna verkställighetsärendet till SIV, när sådana invändning-
ar görs i verkställighetsskedet eller när det annars är tveksamt om eller hur
verkställighet skall ske. Härtill kommer enligt kommittén att polismyndig-
heterna nu under flera år har handlagt ärenden om verkställighet av beslut
om utvisning på grund av bristande pass eller tillstånd. I dessa ärenden har
polisens ansvar nyligen skärpts, eftersom den enskilde inte längre har möjlighet att själv hos regeringen ansöka om upphävande av avlägsnande-
beslutet. Detta accentuerar skyldigheten för verkställighetsmyndigheten att överlämna ett ärende till SIV, om nya politiska skäl mot verkställigheten åberopas på verkställighetsstadiet.
Med hänsyn härtill och till att polismyndigheterna redan idag i högre eller mindre grad medverkar vid verkställigheten av utvisning på grund av brott, föreslår kommittén att verkställigheten förs över från länsstyrelsernå till polismyndigheterna.
Kommittén tar vidare upp frågor som rör tillvägagångssättet vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut, bl.a. mot bakgrund av vissa skrivelser som har överlämnats till kommittén (betänkandet s. 64-66). Kommitténs överväganden i denna del avser emellertid till en det förvarstagande i samband med verkställighet. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.
I fråga om verkställigheten i övrigt konstaterar utredningen, att det med hänsyn till decentraliseringen av verkställighetsuppgifterna inte är möjligt att åstadkomma någon fullständig likformighet i handläggningen, men att fortsatt utbildning av verkställighetspersonalen kan antas komma att minska förekommande skillnader. Kommittén understryker vikten av att polisen är lyhörd för påståenden och omständigheter som indikerar att ett politiskt verkställighetshinder föreligger.
I det sammanhanget lägger kommittén fram förslag till en ändring av gällande bestämmelser. Det sker mot bakgrund av den skyldighet för polisen att i vissa fall anmäla avvisningsbeslut, som infördes den 1 juli ' 1980. Sådan anmälan skall ske när utlänningen i avvisningsärendet har åberopat politisk förföljelse men polismyndigheten har bedömt påståendet som uppenbart oriktigt och därför inte har överlämnat ärendet till SIV. Motsvarande gäller i vissa andra fall (33 och 34 §§ UtIL). Kommittén pekar på att utlänningen i en viss situation inte har tillgång till dessa skyddsbestämmelser. Det gäller när den avvisade först sedan avvisningsbeslutet har fattats anför politiska skäl. I den situationen skall visserligen i allmänhet verkställighetsärendet överlämnas till STV. Om emellertid polisen i det läget bedömer de politiska skälen som uppenbart oriktiga och därför beslutar om verkställighet, finns ingen anmälningsskyldighet till SIV. För att man skall åstadkomma ett förstärkt skydd och nå överenstämmelse med vad som gäller i avvisningsituationen bör enligt kommitténs mening anmälningsskyldighet införas också för dessa fall.
I fråga om förfarandet i övrigt vid verkställigheten föreslår kommittén att RPS i samråd med SIV utarbetar föreskrifter till ledning för polismyndigheterna i verkställighetsärenden. Sådana föreskrifter bör enligt kommitténs mening ta sikte på att i största möjliga utsträckning underlätta situationen för den enskilde vid verkställigheten, utan att verkställigheten för den skull äventyras.
Slutligen tar kommittén upp frågan vilka möjligheter som bör finnas att till regeringen överklaga SIV:s beslut i ett till verket överlämnat verkstäl-
lighetsärende. För närvarande finns besvärsrätt endast om verkställighets-
ärendet har överlämnats till SIV enligt 85 eller 86 § Ut!L. dvs. därför att
politiska skäl har åberopats i ärendet. Kommittén menar att paragrafens konstruktion medför att alltför stor vikt läggs vid utformningen av själva överlämnandebeslutet. Besvärsrätt till regeringen bör enligt kommittén
även annars föreligga, om utlänningen i ärendet har anfört sådana omständigheter, som enligt 85 eller 86 § skall föranleda att ärende som avses i dessa paragrafer överlämnas till SIV. Härigenom skulle besvärsrätt upp-
komma även i fall då politiska skäl visserligen har åberopats hos polisen men överlämnandet ändå har skett enligt 89 § UtIL, dvs. med hänvisning till annat än politiska verkställighetshinder. Besvärsrätt skulle också uppkomma när politiska skäl har anförts först vid SIV:s prövning av verkställighetsärendet. Den av kommittén föreslagna kompletterande be-
stämmelsen innebär samtidigt, att besvärsrätt inte föreligger om SIV finner att de åberopade politiska skälen redan har prövats eller att de är uppen-
bart oriktiga eller, i fall som avses i 86 §, att de åberopade omständigheter-
na kan lämnas utan avseende. Kommittén framhåller slutligen att det av SIV:s beslut i ärendet skall framgå, om verket har funnit att besvärsrätt av nämnda skäl inte föreligger.
Verkställigheten av avvisnings- och utvisningsbeslut är en ansvarsfull
och krävande uppgift, inte minst därför att det i verkställighetsförfarandet på ett slutgiltigt sätt avgörs om utlänningen skall avlägsnas. I det skedet mobiliseras därför inte sällan alla återstående möjligheter från utlänningens eller hans anhörigas eller andra närståendes sida för att få till stånd en ändring av avlägsnandebeslutet.
För att garantera att politiska verkställighetshinder blir föremål för pröv-
ning av den centrala utlänningsmyndigheten - och i vissa fall av regeringen
- finns föreskriven en långtgående skyldighet att överlämna verkställighetsärendet (85 och 86 §& UtlL). Det kan enligt min mening inte nog understrykas att verkställighetsmyndigheten måste vara lyhörd för varje
påstående av utlänningen som kan innefatta en invändning om politiskt
verkställighetshinder och som därför skall prövas av SIV. Är det på minsta
sätt tveksamt om påståendet kan ha fog för sig eller om det tidigare har
prövats, skall ärendet enligt gällande regler överlämnas till verket. Detta gäller oavsett om verkställigheten avser avlägsnande som har beslutats av
en polismyndighet, av SIV eller av regeringen eller om det är fråga om domstols beslut om utvisning på grund av brott eller asocialitet. Såtillvida
föreligger emellertid en skillnad mellan domstols och annan myndighets
utvisningsbeslut, att utlänningen i det förra fallet har möjlighet att hos
regeringen begära återbrytning av beslutet. Det kan ske inte bara vid
verkställigheten utan ända från det att utvisningsbeslutet har vunnit laga
kraft. Å andra sidan tar domstolarna inte vid utvisningsprövningen hänsyn till politiska invändningar, såvida inte utlänningen har en flyktingförklaring eller annars uppenbart är att anse som flykting. Övriga myndigheter skall
däremot i avlägsnandeärendet alltid ta ställning till invändningar om politiskt flyktingskap eller i övrigt av politisk natur.
Polismyndigheterna har nu sedan drygt tre år självständigt haft ansvar för verkställigheten av andra avlägsnandebeslut än sådana som har meddelats av allmän domstol eller förvaltningsdomstol. I fråga om verkställigheten av domstolarnas utvisningsbeslut har polismyndigheterna sedan lång
tid tillbaka i allt väsentligt ansvarat för de faktiska verkställighetsåtgär-
derna, även om länsstyrelserna i formellt hänseende har svarat för verkställigheten. Utlänningslagkommittén har nu föreslagit att verkställigheten av domstols utvisningsbeslut fullt ut skall föras över till polismyndighet. Nästan alla remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Det anges medföra en mera rationell, smidig och snabb handläggning utan att rättsäkerheten sätts åsido. Ett par länsstyrelser ställer sig dock avvisande till förslaget
med hänvisning bl.a. till att länsstyrelserna är bättre skickade för uppgiften
och att praxis kan komma att bli oenhetlig. Svenska flyktingrådet menar att polisen inte bör få ytterligare uppgifter och ansvar i utlänningsärenden.
För egen del anser jag i likhet med remissmajoriteten att övervägande skäl talar för att polismyndigheterna nu får ansvaret för verkställigheten av domstols utvisningsbeslut även 1 formellt hänseende. Polisen har under de senaste tre åren hunnit skaffa sig en omfattande erfarenhet av verkställig-
hetsfrågor och något hinder från rättsäkerhetssynpunkt eller i övrigt kan jag inte se. Ändringen medför en mindre omständlig omgång i dessa verk-
ställighetsärenden. Den bör göra verksamheten mera rationell och mindre
kostnadskrävande.
En sådan ordning innebär emellertid att antalet verkställighetsmyndigheter blir långt större än nu. I detta ligger en risk för att verkställighets-
praxis kan komma att bli ocnhetlig. Det finns därför goda skäl för att RPS,
som kommittén har föreslagit, i samråd med SIV utarbetar föreskrifter till ledning för polismyndigheterna i verkställighetsärenden. Sådana föreskrif-
ter, som bör ta sikte på alla förekommande verkställighetssituationer, är
utomordentligt angelägna. De bör, som kommittén anför, syfta till att i all den utsträckning som är möjlig underlätta situationen för den enskilde vid
verkställigheten. Med anledning av ett uttalande av Sveriges advokatsam-
fund vill jag peka på att det kan ligga ett värde i att arbetet med sådana föreskrifter föregås av kontakter med ideella organisationer med inriktning
på utlännings- och flyktingfrågor.
anmäla verkställighetsbeslut till SIV även när ett påstående om politisk förföljelse görs först när beslutet har fattats och skall verkställas, Kommittén föreslår som nyss har nämnts att polismyndigheten - om myndigheten i denna situation underlåter att överlämna verkställighetsärendet därför att påståendet bedöms vara uppenbart oriktigt - skall anmäla verkställighets-
frågan till SIV. Verket får därigenom möjlighet att överta ärendet om
verket bedömer invändningen annorlunda.
Samtliga de remissinstanser som har uttalat sig över förslaget tillstyrker detta. Det gäller bl.a. de båda kammarrätterna samt RPS och SIV. Kam-
marrätten i Stockholm säger att förslaget är ägnat att stärka rättssäkerhe-
ten men att det samtidigt kan inbjuda till missbruk och att tillämpningen därför bör följas upp. SIV framhåller att förslagen visserligen komplicerar
lagstiftningen men utgör ”en logisk komplettering till nuvarande regler om anmälningsskyldighet.” Kammarrätten i Jönköping, å andra sidan, anför att liknande problem kan uppkomma vid verkställighet av utvisningsbeslut
och förordar därför en generell anmälningsplikt i verkställighetsärenden.
När anmälningskyldigheten i avvisningsärenden infördes för drygt ett år
sedan skedde detta för att garantera att SIV skulle få en möjlighet att ta ställning i asylärenden, även när ärendet inte av polismyndigheten hade överlämnats dit. Reformen skall ses mot bakgrund av de rekommendatio-
ner som Förenta Nationernas Flyktingkommissaries exekutivkommitté
har lagt fast och som bl.a. innebär, att asylprövningen i princip skall företas av en central, ansvarig myndighet. Dessa rekommendationer föranleder emellertid inte i sig att man bör övergå till en ordning med en generell anmälningsplikt även i verkställighetsärenden. Mot bakgrund av att återbrytningsrätten vid den nya lagens tillkomst starkt begränsades diskutera-
des emellertid vid detta tillfälle behovet av att ändå införa en sådan
anmälningsplikt. Jag fann emellertid i likhet med bl.a. utlänningslagkom-
mittén och kammarrätten i Stockholm, att bestämmelserna om skyldighet
att överlämna verkställighetsärenden i vilka politiska invändningar görs tillgodsåg de rättsäkerhetskrav som kunde ställas i verkställighetssamman-
hang (prop. 1979/80:96 s.79). Det har enligt min mening inte därefter tillkommit några omständigheter som ger anledning att nu införa en allmän anmälningsplikt på verkställighetsstadiet.
Däremot har jag stora sympatier för den kompletterande bestämmelse som utlänningslagkommittén nu föreslår. Det är här fråga om avvisningssi-
tuationer då polisens beslut inte blir anmält till SIV enbart av det skälet, att påståendet om politisk förföljelse eller andra jämförbara påståenden av en
eller annan anledning framställs först sedan polismyndigheten har meddelat själva avvisningsbeslutet. Särskilt med hänsyn till att polisens avvis-
ningsbeslut och verkställigheten av detta ofta inträffar nära inpå varandra
är det otillfredställande, att tidpunkten för invändningen skall få avgörande
betydelse för frågan om SIV skall få möjlighet att ta ställning i asylärendet.
Jag förordar därför att en bestämmelse införs av det innehåll som kommit-
tén har föreslagit. En sådan bestämmelse ligger väl i linje med de förut nämnda internationella rekommendationerna för flyktingskapsprövningen.
Slutligen vill jag ta upp utlänningslagkommitténs förslag till en utvidgad besvärsrätt över SIV:s beslut i verkställighetsärenden. Förslaget har kommenterats av endast ett fåtal remissinstanser. Det tillstyrks uttryckligen av RPS, SIV, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges polischefer. Hovrätten för Västra Sverige anför betänkligheter mot att SIV på detta sätt 3 Riksdagen 1981/82.1 saml. Nr 146
skall få avgöra om dess eget beslut skall få överklagas. Vissa frågor
undandras därmed enligt hovrätten regeringens prövning, t.ex. frågan var
gränsen går mellan uppenbart oriktiga och inte uppenbart oriktiga påståen-
den.
De nuvarande bestämmelserna om besvärsrätt över SIV:s beslut i verkställighetsärenden har enligt min mening fått en i vissa hänseenden mindre
lycklig utformning. Besvärsmöjligheten har gjorts avhängig av om polismyndigheten har överlämnat verkställighetsärendet med anledning av poli-
tiska verkställighetshinder, dvs. med stöd av 85 eller 86 & UtlL. Om överlämnandet har skett av annan anledning, får utlänningen inte besvära
sig ens om han eller hon redan hos polismyndigheten föregav politiska skäl, som emellertid inte bedömdes ge anledning till överlämnande. Än mindre får besvär anföras om de politiska invändningarna - sedan verkställighetsärendet av andra skäl har överlämnats till SIV - åberopas först hos
verket. Den nämnda begränsningen av besvärsrätten är inte rationell och
kan lätt få slumpartade verkningar. Den framstår vidare som alltför snål. Å
andra sidan är jag inte beredd att utan någon begränsning medge besvärs-
rätt till regeringen så snart utlänningen hos SIV gör någon invändning av politisk art. Det skulle kunna leda till att sådana invändningar framställs mot bättre vetande och enbart i syfte att få till stånd besvärsrätt. Kommittén har för att undvika en sådan utveckling velat ge SIV möjlig-
het att hindra fullföljd i de fall då invändningen redan har prövats i sam-
band med avvisningen eller utvisningen, liksom i fall då den är uppenbart
oriktig eller, vid tillämpning av 86 §, är sådan att den kan lämnas utan avseende. Om ett sådant undantagsfall föreligger, förutsätter kommittén att verket, efter att ha avgjort ärendet, konstaterar att de åberopade omständigheterna är av den art att utlänningen enligt 90 § första stycket
punkt 2 saknar besvärsrätt.
Jag delar så till vida kommitténs uppfattning, att besvärsrätt bör finnas
utom i de fall då de åberopade politiska omständigheterna antingen redan
har prövats eller i övrigt är sådana, att ärendet inte skulle ha överlämnats
enligt 85 elter 86 §, om de hade åberopats före verkställighetsbeslutet. Det finns däremot enligt min mening inte någon anledning att i bestämmelsen
formellt göra besvärsrätten beroende av, att SIV anser att överlämnandeskyldighet skulle ha funnits.
Den ordning som jag förordar innebär således, att besvärsrätt föreligger
dels när ärendet har överlämnats enligt 85 eller 86 & UtIiL, dels när utlänningen annars i ärendet gör politiska invändningar av sådan art, att polis-
myndigheten hade varit skyldig att överlämna ärendet, om påståendena
hade gjorts innan polisen beslöt om verkställighet. Skulle verket finna att dessa förutsättningar brister, bör verket underlåta att ge fullföljdshänvisning och i stället ange att beslutet inte får överklagas. Om utlänningen ändå
överklagar beslutet, ankommer det på regeringen att pröva om besvärsrätt
föreligger enligt 90 §& UtIL.
Vad gäller prövningen av frågan om besvärsrätt till regeringen föreligger, fastän polisen har överlämnat ärendet till verket på annan grund än enligt 85 eller 86 §, vill jag tillägga att SIV och, i förekommande fall regeringen, har att konstatera om den aktuella invändningen har prövats tidigare. Vidare skall prövas om det som utlänningen anför måste, vid en
tillämpning av 85 eller 86 & UtIL, anses vara uppenbart oriktigt eller i
Övrigt sådant att det kan lämnas utan avseende. Endast om dessa frågor tveklöst kan besvaras jakande saknar utlänningen besvärsrätt.
2.4 Förvarstagande
I 50-55 §§ UtlL finns bestämmelser om försvarstagande och vissa andra tvångsåtgärder i utlänningsärenden. Bestämmelserna fick i huvudsak sitt
nuvarande innehåll den 1 januari 1976 efter förslag i prop. 1975/76:18. I huvudsak gäller följande. Enligt 50 § får en utlänning tas i förvar när det föreligger sannolika skäl för avvisning eller för utvisning enligt 38, 43, 47
eller 48 § UtIL eller om det uppkommer fråga om verkställighet av ett sådant beslut eller av utvisning på grund av brott. Det är den handläggande myndigheten som beslutar i förvarsfrågan, men polismyndigheterna får i
vissa fall utan att de handlägger utlänningsärendet tillfälligt ta utlänningar i förvar. Särskilda regler begränsar förvarstidens längd. Polismyndighetens förvarsbeslut enligt 50 § UtL överklagas hos länsrätten. SIV:s och läns-
styrelsens förvarsbeslut överklagas hos kammarrätten. Länsrättens och kammarrättens beslut överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Regeringens beslut om förvarstagande kan enligt en uttrycklig bestämmelse inte överklagas. Bestämmelsen skall.ses i samman-
hang med 2 kap. 20 § regeringsformen. Enligt denna bestämmelse har en
utlänning samma rätt som en svensk medborgare till domstolsprövning av frihetsberövande av annan anledning än brott eller misstanke om brott, om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag.
Av betydelse i detta sammanhang är vidare bestämmelserna i Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna m.m. samt den Internationella konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter. I artikel 5 i Europarådskonventionen sägs bl.a.
att var och en som har berövats sin frihet ”skall äga rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas om åtgärden icke är laglig”. I artikel 9 i Internationella konventionen finns en motsvarande bestämmelse.
I övrigt får jag beträffande gällande bestämmelser hänvisa till kommit-
téns redogörelse på sid 81-90 i betänkandet.
Utlänningslagkommittén har i olika hänseenden granskat nuvarande bestämmelser och deras tillämpning. Det gäller beträffande förutsättningarna för förvarstagande och möjligheterna att överklaga förvarsbeslut men ock-
så i fråga om behandlingen av dem som har tagits i förvar.
2.4.1 Förvarsgrunderna m.m.
Beträffande förutsättningarna för att ta en utlänning i förvar gör kommit-
tén på sid 91-94 i betänkandet vissa uttalanden. Det sker på grundval av en undersökning av förvarsbestämmelsernas tillämpning som kommittén har
låtit utföra. Kommittén anför sålunda att det, när en utlänning har tagits i förvar på grund av risk för undanhållande, bör framgå av handlingarna
varför sådan risk har ansetts föreligga. Vidare anförs att en utlänning. som
under cn turistvistelse här ansöker om arbetstillstånd, inte för den skull bör avvisas, om utlänningen avstår från att fullfölja sin avsikt att söka
arbetstillstånd och visar att han har pengar som räcker under den till-
ståndsfria tiden. Vidare framhåller kommittén att det måste krävas starka
skäl för att det skall anses att fara för undanhållande föreligger, om utlänningen själv söker upp polisen för att ansöka om tillstånd. Om ett avlägsnande inte är nära förestående bör enligt kommittén utlänningen i den
situationen i regel inte tas i förvar. Det bör i vart fall inte ske enbart därför
att utlänningen saknar bostad. Utlänningslagkommittén anför vidare bl.a. att det har förekommit att utlänningar har tagits i förvar därför att de inte har kunnat uppvisa ett gällande pass, trots att de med andra legitimations-
handlingar har kunnat styrka sin identitet. Enligt kommitténs mening kan
förvarsgrunden ” oklar identitet” endast användas om identiteten inte kan
fastställas på ett tillfredsställande sätt, varken genom pass eller genom andra legitimationshandlingar än pass. I betänkandet understryks vidare
att förvarstagande inte bör komma i fråga om en mindre ingripande tvångsåtgärd bedöms tillräcklig.
Endast i ett hänseende har kommittén funnit anledning att föreslå änd-
ring i gällande bestämmelser om förutsättningarna för tvångsåtgärder. Det gäller i fråga om förvar på grund av risk för fortsatt brottslighet. För att
understryka vikten av att brottet bör vara av en viss svårhetsgrad för att utlänningen skall få tas i förvar föreslår kommittén, att förvarsgrunden
kompletteras med en bestämmelse om att den befarade brottsligheten skall
vara så allvarlig att fängelse i ett år eller mera kan följa. Därmed utesluts
bl.a. möjligheten att ta en utlänning i förvar på grund av misstanke om illegalt arbete.
Kommittén framhåller slutligen att den genomförda undersökningen vi-
sar, att de förvarstaganden som har undersökts inte har haft så lång
varaktighet att det finns skäl att ändra nuvarande bestämmelser om förvarstidens längd.
Flera av remissinstanserna välkomnar kommitténs uttalanden angående
förutsättningarna för tagande i förvar. Det gäller länsstyrelsen i Skaraborgs
län, Sveriges advokatsamfund, Svenska Röda korset och Svenska flyktingrådet. Advokatsamfundet betonar vikten av att förvar tillgrips endast om
förvarsskäl klart har konstaterats föreligga i det enskilda fallet. RPS understryker att omständigheterna i varje särskilt fall avgör om förvar bör tillgripas.
Jag vill till en början erinra om de uttalanden som gjordes vid det tillfälle
då förvarsbestämmelserna fick sitt nuvarande innehåll. I prop. (1975/76:18) om ändring i utlänningslagen, m.m. anförde föredraganden (s 130) att den första och mest centrala frågan var i vad mån frihetsberövanden över huvud taget borde kunna tillgripas inom UtlL:s område. Sådana åtgärder var nämligen djupt ingripande i den enskildes liv och borde därför inte få
förekomma i andra situationer än sådana.-där de var oundgängligen nödvändiga. Sedan föredraganden hade konstaterat att möjlighet till tvångsåtgärder måste finnas på detta rättsområde underströk hon vikten av att förutsättningarna noga preciserades i lag. Uttalandet klargör den vikt regering - och riksdag - har fäst vid en restriktiv tillämpning av förvarsinstitutet.
Mot den bakgrunden anser jag det värdefullt att utlänningslagkommittén
har undersökt förvarspraxis och därvid gjort vissa uttalanden angående tillämpningen av förvarsinstitutet. Det står enligt min mening till en början klart att förvar inte bör tillgripas, om syftet med en tvångsåtgärd kan
tillgodoses genom att utlänningen ställs under uppsikt. Vidare bör alltid
grunderna för ett förvarsbeslut klart redovisas. Det följer redan av 178
förvaltningslagen (1971:290) jämförd med 102§ UtlL. Motiveringsskyldig-
heten innebär att ”de springande punkterna” skall redovisas (prop. 1971:30 s 491 och 493). Därtill kommer att det för besvärsprövningen är av
vikt att skälen för beslutet finns redovisade. Vad gäller de övriga uttalandena av kommittén vill jag endast erinra om, att identitetsfastställelse självfallet kan ske med hjälp av andra handlingar eller omständigheter än
innehav av en passhandling samt att en tvångsåtgärd i övrigt inte får tillgripas om det inte med hänsyn till utlänningens person eller omständigheterna i övrigt skäligen kan befaras, att han kommer att hålla sig undan eller begå brott. Ett sådant antagande måste föregås av en förutsättnings-
lös bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. Den omständigheten att utlänningen t.ex. saknar bostad är därvid endast en omständighet bland
andra som får tas med i den bedömningen. Att en utlänning saknar bostad
är för övrigt naturligt, om han nyss har anlänt hit. I sådana fall har kommunen att bistå honom i detta hänseende. Jag vill slutligen understryka vikten av att de tillämpande myndigheterna till grund för sin bedömning av främst förvarsfrågor lägger det restriktiva synsätt som statsmakterna förutsatte vid bestämmelsernas tillkomst och som för övrigt kommer till uttryck i I $ andra stycket UtlL.
Jag hälsar samtidigt med tillfredsställelse att erfarenheten har visat att
förvarstagandena regelmässigt har haft kort varaktighet.
Vad slutligen gäller frågan om ändring av 508 UtIL vill jag nämna att åtskilliga remissinstanser har ställt sig kritiska till kommittéförslaget. En-
dast SIV har uttryckligen tillstyrkt förslaget. Länsstyrelsen i Stockholm anför sålunda att den föreslagna ändringen skulle göra förvarsgrunden oanvändbar. Advokatsamfundet pekar på att det på brottet egenmäktighet
med barn kan följa böter eller fängelse i högst sex månader (7 kap. 48 brottsbalken). Därmed avses bl.a. att någon skiljer ett barn från vårdnads-
havaren, utan att det är fråga om brott mot frihet. eller att en fader eller
moder utan något beaktansvärt skäl bortför ett barn som står under bådas vårdnad. På motsvarande sätt framhåller Föreningen Sveriges polischefer att den föreslagna ändringen i 50§ skulle medföra, att en rad förmögenhetsbrott faller utanför rekvisitet för förvarstagande. Även polismyndigheten i
Malmö avstyrker en ändring.
Mot den bakgrunden anser jag inte att det finns tillräcklig anledning att
genomföra den föreslagna ändringen. Som framgår av betänkandet har
frågan för övrigt liten praktisk betydelse.
2.4.2¶Besvär över beslut om förvarstagande
Som jag redan har nämnt överklagas polismyndigheternas förvarsbeslut
enligt 50 & UtiL hos länsrätterna. Länsrättens beslut kan i sin tur överkla-
gas hos kammarrätt. SIV:s och länsstyrelsernas förvarsbeslut överklagas
hos kammarrätt. Besvär över kammarrättens beslut anförs hos regerings-
rätten. Nuvarande ordning medför vissa komplikationer när ärendet om
avvisning, utvisning eller verkställighet efter besvär eller överlämnande
övergår från exempelvis en polismyndighet till SIV innan besvären över
polismyndighetens förvarsbeslut har slutligt avgjorts. I den situationen
övertar SIV i egenskap av handläggande myndighet ansvaret för eventuella
tvångsåtgärder. Motsvarande gäller beträffande regeringen när avlägsnan-
deärendet har förts dit. Om verket i den nyss nämnda situationen fattar ett beslut i förvarsfrågan, träder detta i stället för det bestut som tidigare har fattats av polismyndigheten. Den talan som har anhängiggjorts mot polismyndighetens förvarsbeslut saknar därmed i praktiken vidare betydelse (se betänkandet sid 96). Kommittén framhåller att den förvaltningsdomstol som skall pröva besvär över ett förvarsbeslut måste undersöka var själva
avlägsnandeärendet ligger. Om detta t.ex. har övergått från SIV till regeringen och regeringen har fattat beslut i förvarsfrågan, bör enligt kommit-
téns mening kammarrätten, som prövar besvär över SIV:s beslut, avskriva
målet eftersom SIV:s förvarsbeslut får anses vara överspelat i och med att regeringen har beslutat i förvarsfrågan.
När det gäller polisens förvarsbeslut är det polismyndighetens geografiska belägenhet som avgör vilken länsrätt och kammarrätt som handlägger besvärsärendet. Bland länsrätterna svarar den i Stockholms län för det stora flertalet besvärsärenden. SIV:s förvarsbeslut överklagas emellertid alltid till kammarrätten i Jönköping eftersom verket ligger inom den kam-
mål rörande förvar än de övriga kammarrätterna.
Utlänningslagkommittén pekar på fördelarna med: att låta all den be-
svärsprövning som sker i kammarrätt koncentreras till en enda kammar-
rätt. Detta skulle enligt kommittén ligga i linje med vad som redan har skett bl.a. i fråga om besvär över beslut av kriminalvårdsstyrelsen, vilka numera
förs hos kammarrätten i Jönköping. Eftersom SIV ligger inom domkretsen för kammarrätten i Jönköping bör enligt utredningen det naturliga vara att samtliga besvär förs dit. Enligt kommittén kan emellertid ytterligare för-
enklingar åstadkommas. Det kan ske genom att länsrätternas befattning
med besvär i förvarsärenden upphör. Kammarrätten i Jönköping skulle då bli enda besvärsinstans både i förhållande till polismyndigheterna och SIV.
På det sättet skulle vissa av de förut berörda samordningsproblemen
försvinna och möjligheterna att skapa en enhetlig praxis öka. Kommittén
erinrar om att besvärsinstansen på länsnivå tidigare i två fall har avskaf-
fats. Det gäller vid besvär över myndighets beslut enligt sekretesslagen att avslå en enskilds begäran att få ta del av en handling och vissa liknande
beslut - 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100); tidigare 40 b § i 1937 års sekretesslag. Det gäller också vid besvär enligt kommunallagen (1977:179). Jag hänvisar här till redogörelsen på sid 98 och 99 i betänkandet. Mot den angivna bakgrunden föreslår kommittén dels att polismyndig-
hets förvarsbeslut överklagas direkt till kammarrätt, dels att sådana besvär
skall prövas av kammarrätten i Jönköping. En praktiskt taget enig remissopinion har ställt sig bakom förslagen.
Kammarrätten i Stockholm menar att frekvensen av besvär över förvarsbeslut hos kammarrätterna är för liten för att dessa skall få nämndvärda
erfarenheter från målområdet. Kammarrätten i Jönköping framhåller att domstolen redan är tyngd av förtursmål men vill ändå tillstyrka en sådan mera rationell ordning som den kommittén föreslår. I flera remissyttranden framhålls att den föreslagna. reformen innebär en rationalisering och kan antas leda till en mer likformig rättstillämpning. Även för egen del välkomnar jag förslaget. Den ordning med dubbla
besvärsgångar - en instansordning för besvär i sakfrågan och en annan för besvär över förvarsbeslut - som infördes år 1976 har föranletts av vår konventionsförpliktelse att möjliggöra domstolsprövning av beslut om förvar. Genom att, som kommittén föreslår, minska antalet besvärsinstanser vid överklagande av förvarsbeslut blir det ändå möjligt att åstadkomma en enklare och redigare instansordning. Något förvaltningsrättsligt hinder föreligger inte mot den ordning som kommittén föreslår. Jag tillstyrker
därför förslaget. I övrigt vill jag tillägga följande. Med den föreslagna ordningen blir enligt bestämmelser i UtlIL kammar-
rätt första besvärsinstans i fråga om alla förvarsbeslut, oavsett om beslutet
har meddelats av en polismyndighet, en länsrätt eller av SIV. I den mån
regeringen förordnar RPS eller någon annan myndighet att handha verk-
ställigheten av utvisning av en presumtiv terrorist och den myndigheten beslutar i förvarsfrågan, kommer samma regler att gälla beträffande be-
svärsinstansen. Vidare kommer samtliga dessa mål genom en ändring i förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar att hänföras till
kammarrätten I Jönköping, som därigenom blir enda besvärsinstans under regeringsrätten. Övriga kammarrätter kommer i fortsättningen att besluta i förvarsfrågor endast i de fall då frågan uppkommer i ett hos domstolen
anhängigt utvisningsärende. Det är uppenbart att en sådan ordning är ägnad skapa goda förutsättningar för en enhetlig praxis på förvarsområdet. något som mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört är angeläget. En
nackdel som har påpekats av Föreningen Sveriges polischefer är, att det
geografiska avståndet från den plats där utlänningen hålls i förvar till
kammarrätten kan bli långt, vilket kan få betydelse om muntlig förhandling skall hållas enligt 9 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Det problemet
föreligger emellertid delvis redan nu, nämligen i de fall då förvarsbeslutet meddelas av SIV och överklagas hos kammarrätten i Jönköping.
Om alltså kammarrätten i Jönköping ensam kommer att pröva besvär
över förvarsbeslut är det ändå. liksom hittills. av vikt för domstolen att känna till vilka beslut i förvarsfrågan som, efter meddelandet av det överklagade beslutet. kan ha fattats av den myndighet som handlägger avlägs-
nande- eller verkställighetsärendet. Denna myndighet har enligt 50 § första stycket UtlL ansvaret för tvångsåtgärden och skall bl.a. enligt 54 8 andra stycket UtlL omedelbart upphäva åtgärden när den inte längre behövs. Mot den bakgrunden har kammarrätten i Jönköping föreslagit, att polismyndigheten skall underrätta kammarrätten när avlägsnandeärendet har övergått till SIV. Ett sådant anmälningsförfarande skulle emellertid bli
omständligt och ändå inte effektivt. Jag anser det däremot lämpligt att kammarrätten så snart som möjligt får kännedom om de nya beslut som kan ha fattats i förvarsfrågan sedan besvären anfördes. En sådan underrät-
telseskyldighet bör enligt min mening i viss utsträckning kunna åläggas den myndighet som fattar det nya beslutet. Det ankommer på regeringen att meddela de föreskrifter som bedöms behövliga i detta hänseende.
Beträffande besvärsbestämmelsernas utformning får jag återkomma i samband med specialmotiveringen.
2.4.3 Överprövning av regeringens förvarsbeslut
Som jag redan har nämnt föreskriver Europarådskonventionen och Internationella konventionen att envar som har berövats sin frihet genom arrestering eller eljest skall ha rätt att inför domstol påfordra att lagligheten
av frihetsberövandet prövas och att han eller hon friges om åtgärden inte är
laglig. Detta krav tillgodoses genom den besvärsrätt som finns föreskriven
i fråga om förvaltningsmyndigheternas och domstolarnas beslut i frågan.
En sådan rätt till domstolsprövning finns emellertid inte såvitt gäller rege-
ringens förvarsbeslut. Frågan om en ändring av bestämmelserna på denna punkt har övervägts tidigare utan att någon ändring har kommit till stånd. Vid tillkomsten av den nuvarande utlänningslagen klargjorde jag min av-
sikt att återkomma till frågan, sedan den hade gjorts till föremål för ytterligare överväganden (prop. 1979/80:96 sid 82). Utlänningslagkommittén har nu undersökt olika möjligheter att åstadkomma en konventionsanpassning. Som utgångspunkt för sin redovisning
slår kommittén fast. att förvarsärenden aktualiseras hos regeringen i tre situationer, nämligen dels när utlänningen redan är i förvar när avlägsnandeärendet anhängiggörs i regeringskansliet, dels när en polismyndighet i ett ärende som handläggs av regeringen anmäler att den har tagit utlänningen i förvar enligt 52 §& UtlL och dels när behovet av förvarstagande uppkommer under handläggningen i regeringskansliet. Av betänkandet framgår vidare att det sällan förekommer att en polismyndighet tar en utlänning i förvar enligt 52 §& UtlL medan ärendet är anhängigt i regeringen, eller regeringen självmant beslutar att ta någon utlänning i förvar. Antalet besvärsärenden hos regeringen i vilka utlänningen vid anhängiggörandet av besvären hölls i förvar uppgick år 1980 till ett drygt 50-tal.
Utlänningslagkommittén diskuterar tre skilda lösningar. Till en början
överväger kommittén möjligheten att inrätta en särskild ”förvarsnämnd” i nära anslutning till regeringskansliet. Denna nämnd skulle enbart handläg-
ga de förvarsfrågor som uppkommer i regeringens avlägsnandeärenden. Den andra lösning som prövas går ut på att SIV handlägger förvarsfrå-
gorna, även när själva avlägsnandeärendet ligger hos regeringen. Besvärs-
rätt skulle därmed finnas till kammarrätt. Slutligen undersöks möjligheten att låta regeringsrätten pröva om regeringens förvarsbeslut skall bestå.
Som ett alternativ till denna lösning diskuteras en delegering av beslutan-
derätten i förvarsfrågor till det ansvariga statsrådet med möjlighet för
utlänningen att anföra besvär hos regeringsrätten. I fråga om kommitténs närmare överväganden hänvisar jag till s. 101-110 i betänkandet. Jag vill
emellertid nu nämna följande. I fråga om den särskilda nämnden för förvarsbeslut pekar kommittén på
problemet med själva anhängiggörandet av förvarsfrågan i nämnden. Om
utlänningen inte sitter i förvar vid anhängiggörandet av avlägsnandeären-
det kos regeringen, är det enligt kommittén svårt att se hur förvarsfrågan skall anhängiggöras i nämnden. En möjlighet är att alla avlägsnandeärenden som kommer in till regeringskansliet också anhängiggörs hos nämnden, men en sådan ordning framstår som orimlig bl.a. med hänsyn till att
antalet förvarsbeslut är så litet i förhållande till det totala antalet avlägs-
nandeärenden. Anhängiggörandet skulle enligt kommittén i stället kunna
ske genom att regeringen i de fall då utlänningen bedöms böra tas i förvar
gör ett slags ”förvarsanmälan” till nämnden. En sådan förvarsanmälan hindrar självfallet inte att nämnden kan ha en annan uppfattning om behovet av förvar. Ett annat problem som kommittén tar upp rör frågan om och hur regeringen skall underrätta nämnden, om att den inte längre anser att
det föreligger sannolika skäl för ett avlägsnande - och således inte någon
förvarsgrund - utan att samtidigt regeringens beslut i avlägsnandeärendet
föregrips. Kommittén understryker avslutningsvis att en ordning med förvarsnämnd skulle medföra att man medvetet väljer att låta två myndigheter
på var sitt håll pröva om förutsättningar för avlägsnande föreligger, eftersom det i prövningen av förvarsfrågan även ingår att bedöma sannolikheten av ett avlägsnande. Beträffande alternativet att låta SIV ha ansvaret för
förvarsfrågorna i regeringens avlägsnandeärenden framhåller kommittén, att en sådan ordning skulle medföra samma svårigheter fastän ytterligare starkt accentuerade på grund av avståndet mellan verket och regeringen.
Kommittén konstaterar i det följande att regeringsrätten i vissa, låt vara
begränsade hänseenden har fått möjlighet att överpröva regeringens beslut. Kommittén syftar på rätten att bevilja resning och på lagprövningsrätten. Med tanke på den tvekan som kunde komma att anföras mot en
utvidgning av möjligheterna till överprövning av regeringsbeslut har kommittén som nämnts även undersökt möjligheten att delegera beslutanderät-
ten i förvarsfrågorna till det ansvariga statsrådet, vars beslut skulle kunna överklagas till regeringsrätten. Samtidigt visar kommittén emellertid på
den starka restriktivitet som hittills har iakttagits när det gällt att delegera regeringens uppgifter till ett enskilt statsråd.
Mot bakgrund av sin redogörelse för de skilda alternativen gör kommit-
tén följande bedömning. Att för prövningen av de relativt fåtaliga förvars-
ärendena inrätta en särskild nämnd står i strid mot principen att specialdomstolar endast bör inrättas undantagsvis. Nämnden kommer att medföra ökade kostnader för statsverket. Av större betydelse är emellertid enligt kommittén att detta alternativ och alternativet att låta SIV handlägga
förvarsfrågorna i regeringens avlägsnandeärenden skulle vara förenat med
stora praktiska svårigheter och i stor utsträckning medföra dubbel handläggning. I vissa situationer skulle vidare själva syftet med förvarstagandet äventyras. Kommittén anser därför att båda nämnda alternativen måste anses uteslutna. Mot en ordning med delegering av beslutanderätten till det ansvariga statsrådet och besvärsrätt därifrån till regeringsrätten talar enligt
kommittén de traditionella skälen mot ministerstyre. Ett förvarstagande är
en djupt ingripande åtgärd och kan knappast hänföras till det slags beslut
som har ansetts kunna delegeras till det enskilda statsrådet. Det ansvariga statsrådet skulle heller aldrig ha möjlighet att hänskjuta frågan till regering-
ens avgörande. Därigenom skulle nämligen besvärsrätten över ett eventu-
elit förvarstagande gå förlorad. Kommittén anser sig därför inte kunna förorda en sådan lösning. För kommittén återstår då möjligheten att behålla beslutanderätten i
förvarsfrågor hos regeringen samt införa en rätt för utlänningen att hos
regeringsrätten få prövad frågan om förvaret skall bestå. I det sammanhanget framhåller kommittén att Sverige genom tillträde till de aktuella konventionerna har åtagit sig att se till att förvarsbesluten kan bli föremål för prövning av domstol. Mot den bakgrunden, och då något konstitutionellt hinder inte anses föreligga mot att regeringsrätten överprö-
var besluten, föreslår kommittén att regeringsrätten får fullgöra den domstolsprövning som föreskrivs i konventionerna. Det stora flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har ställt sig bakom kommittéförslaget. Svea hovrätt säger sig sålunda, mot bakgrund av våra konventionsåtaganden, inte ha något att erinra inot att
regeringsrätten får överpröva regeringens förvarsbeslut. Kammarrätten i Jönköping företar en utförlig analys av hithörande problem och drar mot bakgrund av denna slutsatsen, att en prövning av förvarsfrågan hos rege-
ringssätten bör möjliggöras. I fråga om varianten att lägga beslutanderätten
hos det ansvariga statsrådet hänvisar kammarrätten till föredragande departementschefens uttalanden i prop. (1973:90) om ny regeringsform m.m.
(s. 184). I propositionen anförs att alla frågor som anses kräva ett ställ-
ningstagande från någon i regeringskretsen skall behandlas som regeringsärenden. Även socialstyrelsen, domstolsverket, en länsstyrelse, LO.
TCO, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund ansluter sig uttryckligen till förslaget. Domstolsverket framhåller samtidigt att förslaget utgör en ”statsrättslig nyhet av inte ringa principiell betydelse” och att
den föreslagna lösningen inte är invändningsfri. Den är enligt verket inte heller lätt att förena med regeringsrättens ställning som prejudikatinstans.
Domstolsverket förutsätter att förekommande synpunkter från regeringsrättens sida framförs vid lagrådsbehandlingen. Domareförbundet anser att
den föreslagna lösningen är den bästa av dem som står till buds.
Tre remissinstanser har uttryckligen tagit avstånd från förslaget, dock utan att närmare ange grunderna för kritiken. Kammarrätten i Stockholm anser sålunda förslaget ”otillfredsställande från såväl stats- som offentlig-
rättsliga synpunkter”. Kammarrätten hänvisar i stället till möjligheten att inrätta en särskild besvärsnämnd som i regeringens ställe skulle pröva
utlänningsärenden. Vidare pekar man på den ordning som gäller i förkla-
ringsärenden enligt 11 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap. I dessa ärenden inhämtas regeringsrättens yttrande innan ärendet avgörs. Även IPOK anser förslaget ”klart otillfredsställande”. SIV förordar att förvarsbesluten fattas av statsrådet eller en tjänsteman. Ingen remissinstans hävdar att något konstitutionellt hinder skulle föreligga mot den föreslagna ordningen. |
Genom anslutning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna m.m. och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har Sverige förbundit sig bi.a. att tillse, att den som har berövats sin frihet genom arrestering eller
annars skall kunna få lagligheten av beslutet och frågan om åtgärden skall bestå skyndsamt prövad av en domstol. Den 1 januari 1976 införde vi en allmän besvärsrätt hos domstol över förvarsbeslut enligt UtIiL, bl.a. i syfte att uppfylla våra konventionsåtaganden. I fråga om de förvarsbeslut som
fattas av regeringen infördes emellertid inte någon rätt till domstolspröv-
ning. Under den lagrådsbehandling som föregick prop. (1975/76:18) om
ändring i UtiL gjorde emellertid lagrådet invändning på denna punkt och
föreslog, att utlänningen hos regeringsrätten skulle kunna begära en prövning av frågan om beslutet skulle bestå (s. 201 f). Någon ändring vidtogs
inte heller genom 1980 års UtIiL. Vid tillkomsten av den lagen (prop.
1979/80:96 s. 82) lovade jag emellertid, som jag nyss nämnde, att återkomma till frågan sedan den hade blivit föremål för ytterligare överväganden. Frågan har nu ingående utretts av utlänningslagkommittén, som ansluter sig till den i ett tidigare lagstuftningsärende av lagrådet förordade
ordningen. Någon konkret kritik från konstitutionella eller i övrigt från
rättsliga synpunkter har inte framförts under remissbehandlingen. Med få undantag har den av kommittén förordade ordningen tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
För egen del vill jag, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, anföra följande. Det måste anses vara angeläget att UtlL:s bestämmelser nu anpassas till våra förut nämnda konventionsåtaganden. De sätt att lösa frågan som har diskuterats av kommittén går ut på antingen att beslutanderätten i förvarsfrågor flyttas från regeringen till ett annat organ eller till det
ansvariga statsrådet. eller också att utlänningen får möjlighet att hos regeringsrätten få prövad frågan om den av regeringen beslutade åtgärden skall
bestå. En delegering till SIV eller till en särskild ”förvarsnämnd” skulle enligt min mening i sådan grad komplicera och försvåra handläggningen av utlänningsärendena i regeringskansliet, att den redan av det skälet inte bör
komma i fråga. Valet står därför mellan den av kommittén föreslagna ordningen och en överflyttning av beslutanderätten i förvarsfrågor från
regeringen till det ansvariga statsrådet, med rätt att påkalla prövning av regeringsrätten. Mot en sådan delegering talar emellerid de skäl som traditionellt brukar anföras mot s.k. ministerstyre. Jag vill tillägga att den av en remissinstans föreslagna ordningen. att regeringsrättens yttrande infordras när förvar övervägs,. enligt min mening inte tillgodoser konven-
och majoriteten av remissinstanserna förordade ordningen är lämplig. nämligen att beslutanderätten i förvarsärenden ligger kvar hos regeringen
och att möjlighet införs för utlänningen att hos regeringsrätten få till stånd en prövning av frågan om förvaret skall bestå. Som kommittén har anfört
har det tidigare accepterats att regeringens beslut överprövas av domsto-
larna i extraordinära fall. Sålunda kan regeringsrätten enligt 11 kap. 11 § regeringsformen besluta om resning i ett av regeringen avgjort ärende.
Domstolarna har i 11 kap. 14 § regeringsformen tillagts s.k. lagprövningsrätt som avser också de föreskrifter som regeringen meddelar.
Även om sålunda regeringsrätten har fått rätt att i särskilda begränsade
fall pröva regeringens beslut. innebär en generell befogenhet för regeringsrätten att ta ställning till fortbeståndet av regeringens förvarsbeslut en
principiell och faktisk nyordning. En ordning som i praktiken leder till att
regeringens beslut annat än undantagsvis kommer under regeringsrättens
prövning ter sig fträmmande för vårt rättssystem och bör därför inte införas utan synnerligen starka skäl. Under sådana förhållanden bör därför över-
vägas möjligheten att, i fråga om utlänningsärenden som handläggs i rege-
ringen, låta det för utlänningsärenden ansvariga statsrådet eller också departementet besluta i frågor som rör förvar eller andra tvångsmedel.
Med hänsyn till att någon delegering till en tjänsteman inte lämpligen bör
komma i fråga i dessa fall, borde beslutanderätten vid en sådan lösning läggas på statsrådet. Kommittén har för sin del erinrat om de invändningar
mot s.k. ministerstyre som i liknande sammanhang har brukat anföras. Sådana påpekanden har även gjorts under remissbehandlingen. Jag vill
också erinra om konstitutionsutskottets uttalande (KU 1976/77:44 s. 12 ff)
att principen om kollektivt beslutsfattande inte bör urholkas genom alltför
vidsträckta bemyndiganden till enskilt statsråd. Statsråden borde, utom i
vissa undantagsfall, ges beslutanderätt endast i frågor som har samband
med departementsadministrationen och beredningsarbetet i vid mening. Det är mot den angivna bakgrunden självfallet, att stor restriktivitet bör iakttagas när det gäller att tillägga ett enskilt statsråd beslutanderätt i ärenden som i övrigt prövas av regeringen. I den nu aktuella situationen
måste man emellertid väga denna invändning mot vad jag tidigare har
anfört om att regeringens beslut inte annat än undantagsvis bör komma
under en domstols prövning. Vid en bedömning av de två alternativen anser jag att övervägande skäl talar för lösningen att det ansvariga statsrå-
det ges beslutanderätten i frågor som gäller förvar och andra tvångsmedel.
Det för utlänningsärenden ansvariga statsrådet har för övrigt redan tidigare
fått behörighet att i vissa fall meddela interimistiskt beslut i verkställighetsfrågan. Även den lösning för vilken jag sålunda har stannat innebär otvivelaktigt
ett avsteg från det synsätt på förhållandet mellan regeringens ledamöter och regeringsrätten som hittills har rått. Att jag likväl förordar denna ordning beror i första hand på, att jag anser det nödvändigt att kravet i de båda nämnda konventionerna på en möjlighet till domstolsprövning snarast tillgodoses i vår lagstiftning. Av betydelse för mitt ställningstagande är vidare, att regeringen nyligen har gett invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04) i uppdrag (Dir 1981:70) att pröva frågan om besvärsordningen i utlänningsärenden, med utgångspunkt i att regeringen inte längre skall vara allmän besvärsinstans i utlänningsärenden. Syftet med uppdraget är, som framgår av dessa direktiv, att en annan ordning för besvärsprövningen skall komma till stånd inom en nära framtid. Oavsett hur besvärsprövningen närmare organiseras kan man räkna med, att regeringen endast i ringa omfattning kommer att pröva enskilda utlänningsärenden, och då exempelvis sådana som har överlämnats dit med hänsyn till att ärendet har stor principiell betydelse. Det bör enligt min mening i det sammanhanget över-
vägas att helt föra bort frågor om tvångsmedel i utlänningsärenden från
regeringen och regeringskansliet. En sådan lösning skulle då underlättas av
ärendenas ringa antal. Motsvarande bör övervägas i fråga om terroristärenden. Jag avser att ta de initiaiv som behövs för att närmare utreda
denna fråga. . Jag föreslår således att det för utlänningsärenden ansvariga statsrådet får behörighet att besluta i frågor om förvar och andra tvångsmedel i utlän-
ningsärenden som handläggs i regeringen. Det förutsätts därvid att beslu-
ten regelmässigt fattas i denna ordning. Något hinder mot att regeringen prövar frågan föreligger emellertid inte. Vidare föreslår jag att utlänningen
på särskild framställning till regeringsrätten kan få prövad frågan om
fortbeståndet av det av statsrådet meddelade förvarsbeslutet. Skulle undantagsvis ett förvarsbeslut ha meddelats av regeringen, bör utlänningen även i det fallet ha rätt att få till stånd en prövning hos regeringsrätten. Den ändring jag nu har föreslagit i UtIL föranleder vidare ett tillägg i 2 §
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Att prövningstillstånd inte krävs framgår av 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
2.4.4¶Behandlingen av förvarstagna
Utlänningslagkommittén redogör i betänkandet för den kritik som har riktats mot formerna för omhändertagande enligt UtlL. Kommittén hänvi-
sar också till de undersökningar som har gjorts av bl.a. RPS, SIV och
kriminalvårdsstyrelsen (s. 111-113). För egen del framhåller kommittén följande i fråga om förvarslokalerna. Enligt gällande bestämmelser skall de förvarstagna i första hand intas i kriminalvårdsanstalt. Endast om förvarstiden kan antas bli mycket kortvarig eller andra särskilda omständigheter föreligger kan de annat än i inledningsskedet förvaras i häkte eller arrestlokal. Dessutom kan de förvarstagna ”omhändertas på annat sätt”. I realiteten är det emellertid vanligt att förvaringen sker i häkten och arrestlokaler. Det som skulle vara undantag har alltså blivit regel. Det förekommer emellertid undantags:is I samband med förvar av barn och barnfamiljer att de omhändertas på annat sätt, nämligen på hotell eller i jourfosterhem. Kommittén konstaterar att de nuvarande förhållandena är otillfredsställan-
de, särskilt som det finns små möjligheter att hålla förvarstagna enligt UtlL skilda från andra intagna som oftast är misstänkta för brott. En följd kan i vissa fal! bli att de förvarstagna inte bereds de lättnader och övriga förmå-
ner som kan tillkomma dem. Mot främst denna bakgrund anser kommittén att förvarstagna utlänningar bör ha tillgång till särskilda lokaler. Med hänsyn till nuvarande statsfinansiella läge har emellertid kommittén ansett det föga realistiskt att föreslå att det nu byggs helt nya förvarslokaler. Däremot understryks vikten av att redan nu börja planera för sådana
lösningar i framtiden. Samtidigt föreslås att man, i avvaktan på att nya
lokaler kan börja byggas, gör cen total översyn av de förvarslokaler som
idag används i syfte att se hur de förvarstagnas situation inom det nuvaran-
de systemet kan förbättras.
I det sammanhanget tar kommittén särskilt upp frågan om förvar av barn respektive av familjer med barn. Enligt kommittén kräver situationen i dessa fall omedelbara åtgärder (betänkandet s. 115 och 116). Kommittén anser vidare att det i UtlF bör tas in en uttrycklig bestämmelse om att ensamma barn under 15 år inte skall placeras i häkte eller i liknande lokaler. En förvarsplacering av barn bör enligt kommittén ske i nära samråd med de sociala myndigheterna på orten.
Mot bakgrunden av dessa bedömningar föreslår kommittén att kriminalvårdsstyrelsen får i uppdrag att i samråd med RPS och SIV överväga lösningar på kort och lång sikt i fråga om förvarslokaler. Kommittén understryker vikten av en skyndsam lösning av de lokalfrågor som har samband med förvar av barnfamiljer.
Kommittén uttalar vidare bl.a. att de förvarstagna enligt behandlingslagens och utlänningsförordningens bestämmelser tillförsäkras de rättigheter och förmåner som får anses skäliga och att det därför inte finns anledning att göra några ändringar i bestämmelserna. I fråga om kommitténs överväganden på denna punkt får jag i övrigt hänvisa till s. 117-119 i betänkandet.
En massiv remissopinion har i likhet med kommittén starkt kritiserat nuvarande ordning främst vad gäller omhändertagandet av barn samt barnfamiljer.
Den kritik som sålunda har framförts är enligt min mening i hög grad berättigad. När det gäller barn är omhändertagande i sådana lokaler särskilt olämpligt. Det medför av naturliga skäl psykiska påfrestningar för barnet och ibland även risker för bestående men.
Med hänsyn till de allvarliga förhållandena vid verkställighet av förvarsbeslut som rör barn har jag i samråd med cheferna för justitie- och socialdepartementen tagit initiativ i regeringen till åtgärder för att få fram bättre lämpade förvarslokaler. Även om arbetet härmed ännu inte har avslutats, har regeringen den 14 januari 1982 beslutat om ändringar i 81 och 82 §§ utlänningsförordningen (1980:377-UtiF). Ändringarna (SFS 1982:22) innebär att barn under 16 år inte utan synnerliga skäl får tas in i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller polisarrest. Hålls barnets vårdnadshavare samtidigt i förvar, skall åtminstone en av dem tas om hand tillsammans med barnet. I de förordningsmotiv som regeringen samtidigt har antagit anges, att man också i de fall då sammanhållningen av familjen inte garanteras genom den nämnda bestämmelsen bör undvika att familjen splittras.
Vad därefter gäller tillskapandet av särskilda förvarslokaler vid förvar över huvud taget enligt UtlL är detta en fråga på längre sikt. Det är enligt min mening önskvärt att man på sikt får till stånd särskilda förvarslokaler i den utsträckning som är möjlig. I vilken takt detta kan ske beror på bl.a. omfattningen av de kostnader som en sådan reform kräver. Jag är inte nu beredd att närmare ange vilka åtgärder som bör vidtas i detta syfte.
Det är emellertid inte endast förvarslokalerna utan i lika hög grad behandlingen av de förvarstagna som har betydelse. I det senaste hänseendet
gäller lagen (1976:371) och förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Jag vill i likhet med vad kommittén har gjort på s. 117-119 i betänkandet kraftigt understryka, att i förvarsfallen endast
sådana inskränkningar i t.ex. kommunikationen med yttervärlden får tillgripas som är motiverade av säkerhetsskäl eller som nödvändiggörs av personalsituationen eller motsvarande.
Jag vill även i övrigt hänvisa till kommitténs uttalanden på denna punkt.
2.5¶Vissa andra tvångsåtgärder
För närvarande saknar polisen möjlighet att i samband med inresekon-
trollen i kontrollsyfte undersöka bagageutrymmen och liknande slutna
utrymmen i bilar och andra transportmedel. Behov har framkommit av en
sådan möjlighet, eftersom utlänningar i viss utsträckning illegalt hjälps in i
Sverige genom att gömmas i bagageutrymmen i bilar eller på liknande sätt. Kommittén har därför föreslagit kompletterande bestämmelser i detta syf-
te. Kommittén konstaterar att rättegångsbalkens bestämmelser om husrannsakan inte räcker i dessa fall, eftersom den aktuella undersökningen
sker i allmänt brottsspaningssyfte snarare än i syfte att utreda ett särskilt
brott, för vilket en viss person skäligen kan misstänkas. En uttrycklig
bestämmelse, som ger polisen rätt att vid behov undersöka fordon i syfte att förhindra illegal invandring, är enligt kommittén visserligen mer långtgående än rättegångsbalkens bestämmelser. Med hänsyn bl.a. till att möjligheten föreslås knuten till inresekontrollen, dvs. till ett tillfälle då bilister
redan nu har att räkna med att fordonet undersöks av tullen, anser dock kommittén att en lagbestämmelse i frågan kan godtas. Bestämmelsen bör
enligt kommittén tas in i UtlL.
Förslaget välkomnas av det tiotal remissinstanser som har uttalat sig i
frågan, bland dem kammarrätten i Stockholm, RPS, SIV och ett antal
polismyndigheter. Flera av remissinstanserna framhåller att den föreslagna befogenheten bör tillkomma även särskilt förordnade passkontrollanter, med hänsyn till att polispersonal inte alltid finns till hands och långa
dröjsmål annars skulle kunna uppstå. En remissinstans menar att bestämmelsen bör gälla även tulltjänstemän som medverkar vid utlänningskon-
troll. Visserligen har enligt remissinstansen tulltjänstemannen med stöd av tullstadgan rätt att undersöka utrymmen i transportmedel, men detta gäller endast som ett led i tullkontrollen. Länsstyrelsen i Norrbotten anser att det
i anvisningar för polisen bör anges, att undersökning inte bör ske utan att
det finns anledning att befara illegal invandring.
Även enligt min mening bör det i UtlL införas en befogenhet för polis-
myndigheterna att vid inresekontroll visitera fordon för att hindra illegal inresa. Sedd i sitt sammanhang och mot bakgrund av strävandena att motverka illegal invandring kan enligt min mening en sådan tvångsbefo-
genhet inte anses föra alltför långt. Jag har vidare förståelse för synpunk-
ten att även särskilt förordnade passkontrollanter och tulltjänstemän, som medverkar vid inresekontrollen, tilläggs samma befogenhet. Enligt 55 §
UtIL har de i den verksamheten motsvarande befogenhet att tillfälligt
omhänderta en utlänning som de som tillkommer en polisman. Den nu föreslagna tvångsåtgärden är enligt min mening mindre ingripande. Skulle
granskningen leda till att ett försök till illegal inresa upptäcks, är passkon-
trollanten eller tulltjänstemannen enligt gällande bestämmelser skyldig att genast underrätta polismyndigheten och se till att utlänningen inte reser in i landet, innan polismyndigheten har tagit ställning. I övriga fall torde det saknas anledning att föreskriva någon skyldighet att anmäla vidtagna undersökningar av ett fordon.
Någon uttrycklig bestämmelse, som begränsar rätten till visitation av
fordon till fall då det föreligger anledning till misstanke, har inte föreslagits
av kommittén. Inte heller jag förordar en sådan regel, bl.a. därför att även en mycket låg sannolikhetsnivå måste kunna accepteras. Redan bestämmelsens uttryckliga syfte klargör emellertid att åtgärden inte får tillgripas utan rimlig anledning. Det får ankomma på RPS att bedöma i vad mån
anvisningar behövs på denna punkt.
2.6 Straff- och ansvarsbestämmelser
2.6.1 Påföljd vid anställande av utlänningar utan arbetstillstånd
Den som har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har före-
skrivet arbets- eller anställningstillstånd, kan enligt 95 § andra stycket
UtlL dömas till böter eller, när omständigheterna är försvårande ,till fängelse i högst ett år. En utlänning, som har anställning eller bedriver verksamhet utan att ha föreskrivet arbetstillstånd (AT), kan enligt 95 § första stycket dömas till böter.
Den straffbestämmelse som avser arbetsgivaren fick sitt nuvarande in-
nehåll fr.o.m. den 1 januari 1976 (prop. 1975/76:18). Tidigare var påföljden
endast böter. I fråga om de framställningar och överväganden som föregick 1976 års ändring får jag hänvisa till s 121-123 i betänkandet.
Utlänningslagkommittén redovisar i betänkandet vissa uppgifter rörande förekomsten av illegal anställning (s 124-126). Kommittén framhåller för egen del att de skadeverkningar som illegalt arbete medför är uppenbara. Redan förekomsten av en illegal arbetsmarknad är ägnad att uppmuntra en illegal invandring och i motsvarande mån försvåra möjligheterna att upp-
rätthålla en reglerad invandring, dvs. en invandring anpassad till främst
arbetsmarknadsläget och tillgången till bostäder. En illegal arbetsmarknad snedvrider enligt Kommittén även konkurrensen mellan olika arbetsgivare
och kan omöjliggöra för den lojale arbetsgivaren att hålla sig kvar på
marknaden. Kommittén pekar vidare på att de utlänningar som arbetar utan arbetstillstånd lätt kommer i en ohållbar situation, eftersom ett utvisningshot hela tiden hänger över dem samt att de erfarenhetsmässigt ofta 4 Riksdagen 198182. I saml. Nr 146
har undermåliga anställningsvillkor och står utanför hela det sociala trygghetssystemet.
I betänkandet beskrivs de möjligheter som mindre seriösa arbetsgivare har att minska sina kostnader genom illegal anställning av utlänningar. Lönen kan betalas ut utan skatteavdrag. Den kan vara lägre än vad som
föreskrivs enligt gällande kollektivavtal. Sociala avgifter m.m. betalas kanske inte in. Vid vissa tillfällen kan enligt kommittén redan möjligheterna att överhuvudtaget få arbetet utfört vara den huvudsakliga drivfjädern
för att anställa illegal arbetskraft.
Kommittén finner det vara viktigt att eliminera den vinst eller de besparingar som anställning av utlänningar utan AT ger upphov till. Redan
utsikterna till vinst anges böra neutraliseras. I den delen hänvisar kommit-
tén till de särskilda s.k. sanktionsavgifter som under senare tid har införts på skilda områden vid sidan av eller i stället för skadestånd. vite, böter
eller förverkande (s 126-130 i betänkandet). Enligt kommitténs mening bör
det nuvarande påföljdssystemet vid illegal anställning kompletteras med en
särskild vinstbegränsande sanktionsavgift. Denna bör enligt kommittén också ses som en slags skadeersättning till samhället på grund av de skadeverkningar som förekomsten av illegalt arbete medför för samhället.
Avgiften föreslås bestämd som ett schablonbelopp. Med hänsyn till den
relativt ringa upptäcktsrisken bör enligt kommittén avgiftsbeloppet redan inledningsvis vara så pass högt att det verkar avskräckande. Kommittén
föreslår därför att arbetsgivaren åläggs att betala en avgift motsvarande ett
halvt basbelopp för varje arbetstagare som han har anställd trots avsaknad av arbetstillstånd. Om det kan fastställas att arbetstagaren har arbetat en längre tid skall ytterligare ett halvt basbelopp utgå efter tre månader. Avgiften skall inte vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Enligt kommitténs mening bör det finnas möjligheter att nedsätta eller
efterge beloppet för att förhindra att påförandet av avgiften leder till orimliga resultat, exempelvis då arbetsgivaren haft ett stort antal personer anställda utan föreskrivna arbetstillstånd och den sammanlagda avgifts-
summan skulle bli oskäligt hög. En betydande majoritet av remissinstanserna stöder förslaget att införa
särskilda sanktionsavgifter. Hit hör bl.a. JK och RÅ, några centrala för-
valtningsmyndigheter, bland dem AMS och SIV, ett antal åklagarmyndigheter samt Svenska kommunförbundet, LO och TCO. De båda hovrät-
terna, kammarrätten i Stockholm, några åklagarmyndigheter samt SAF och advokatsamfundet tar emellertid avstånd från den föreslagna ordning-
en.
De remissinstanser som förordar sanktionsavgifter framhåller i allmän-
het, att nuvarande straffbestämmelser har visat sig otillräckliga när det har gällt att komma till rätta med illegala anställningar. AMS säger sålunda att påföljderna inte har räckt till för att vidmakthålla respekten för gällande
bestämmelser. RÅ tror att de föreslagna bestämmelserna skall få god
effekt. Statskontoret anför att ett avgiftssystem kan vara en billig och effektiv typ av sanktion, vilken passar väl i detta sammanhang. LO understryker att den låga upptäcktsrisken i förening med låga böter har lett till en uppenbar ökning av antalet illegala anställningar inom flera branscher.
De nu berörda remissinstanserna anför även vissa synpunkter på utformningen av bestämmelserna. Sålunda pekas på att en uttrycklig hänvisning bör göras till reglerna om kvarstad och skingringsförbud. I flera yttranden anges att förutsättningarna för nedsättning och eftergift av sanktionen bör klarläggas till ledning för domstolarna. LO anser dessa bestämmelser böra tillämpas mycket restriktivt. I några yttranden föreslås högre avgifter.
Från det motsatta hållet ifrågasätter man ji allmänhet om avgifterna verkligen behövs och pekar på att erfarenheterna av sådana sanktioner är begränsade. Svea hovrätt anser vidare att sanktionssystemet blir onödigt invecklat. Kammarrätten i Stockholm anser inte att omfattningen av missbruket är klarlagd och tror att den föreslagna sanktionen blir ett slag i luften. Hovrätten för Västra Sverige och länsåklagaren i Norrbottens län framhåller att brottsligheten delvis är av samma art som begås av svenska medborgare, främst skattebrott, och anser att frågan bör lösas generellt. Länsåklagaren i Norrbottens län anser vidare att förslaget är väl drastiskt och kan få förödande konsekvenser även i fall av rena ordningsförseelser. SAF och Sveriges advokatsamfund anser att huvudskälet till de nuvarande svårigheterna är att man inte i tillräcklig grad har satsat på uppspårande av illegala anställningar. SAF menar vidare att det subjektiva elementet har kommit för mycket i bakgrunden. Behovet av en samordning med skattebrottstagstiftningen understryks av Svenska domareförbundet. > För egen del vill jag anföra följande. Ett kringående av bestämmelserna om den reglerade invandringen leder till att ännu färre arbetstillfällen står till förfogande för svenskar och för sådana utlänningar som har fått tiilstånd att vistas och arbeta här. Den enskilde utlänningen befinner sig vidare vid en illegal anställning i en utsatt position och påtvingas inte sällan undermåliga arbetsvillkor. Han saknar över huvud taget det sociala skydd som en anställning normalt ger. Erfarenheten visar att arbetsgivarna i dessa situationer ofta underlåter att fullgöra sina skyldigheter med avseende på skatter och sociala avgifter. Detta i sin tur medför avgörande konkurrensfördelar för den verksamhet som bedrivs med illegalt anställda utlänningar och därmed allvarliga svårigheter för annan, seriöst bedriven verksamhet. Många andra skadeeffekter kan nämnas. De allvarliga nackdelar som illegal anställning medför för den enskilde, för andra arbetsgivare och för samhället är således uppenbara. Problemen accentueras i särskild grad om förfarandet får någon större omfattning. Erfarenheten visar samtidigt att förekomsten av illegal arbetskraft har ökat och i vissa branscher är långt ifrån ovanligt.
Jag delar kommitténs och remissmajoritetens uppfattning att det nuva-
Prop. 1981/82: 146 in ro
rande sanktionssystemet inte har visat sig vara särskilt effektivt när det har gällt att komma åt förfarandet att anställa utlänningar utan föreskrivna
arbetstillstånd. De förhållandevis lindriga straff som döms ut i förening
med en låg upptäcktsrisk har gjort att överträdelser av bestämmelserna ter sig föga kännbara för de oseriösa arbetsgivare som det här är fråga om.
Mot den bakgrunden anser jag det värdefullt att utlänningslagkommittén
nu har utrett möjligheterna att införa en ordning med särskilda s.k. sanktionsavgifter som åläggs den som i strid mot UtIiL anställer en utlänning
utan föreskrivet arbetstillstånd. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de grundläggande tankarna bakom kommittéförslaget och jag delar kommitténs och flertalet remissinstansers uppfattning, att en ekonomisk sanktion av det här slaget ökar möjligheterna att komma till rätta med bruket att
anställa utlänningar illegalt och de problem detta medför. Den torde således för det första ha en preventiv effekt. Därtill kommer att samhället med
hjälp av avgifterna i viss utsträcknig kan dra in de vinster som brottet kan
ha medfört.
Som kommittén framhåller har avgifter av liknande slag på senare tid införts på skilda områden vid sidan av eller i stället för vite, böter eller förverkande. Det gäller bl.a. skattetillägg enligt taxeringslagen (1956:623),
överlastavgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift, varselavgift enligt
lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder och byggnadsavgift och tilläggsavgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. Efter förslag i prop. 1980/81:92 om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) har en miljöskyddsavgift föreskrivits som tillläggssanktion vid överträdelser av miljöskyddslagstiftningen. Jag kan vidare peka på att det i betänkandet (SOU 1981:5) Ny arbetistidslag föreslås en övertidsavgift som sanktion vid överträdelse av bestämmelserna om
högsta tillåtna övertid.
I departementspromemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet föreslås att man inför en möjlighet att förverka värdet av sådana ekonomiska fördelar som - direkt eller indirekt - har
uppkommit hos en näringsidkare i anledning av att ett brott har begåtts i
utövningen av näringsverksamheten. Dessutom utvecklas i promemorian
(s. 83-99) bl.a. vissa allmänna synpunkter på s.k. sanktionsavgifter och de grundläggande principer som bör gälla för utformningen av dessa. Enligt vad som anförs i promemorian bör införande av sådana avgiftssystem
kunna övervägas som komplement till den föreslagna förverkanderegeln bl.a. på områden där överträdelser bedöms vara särskilt frekventa eller där
samhället å sin sida har ett särskilt behov av att skydda sig mot överträdelser utan att därför kriminalisering framstår som ändamålsenlig eller tillräcklig. Utlänningslagkommittén har i allt väsentligt utformat sitt förslag
med utgångspunkt från riktlinjerna i justitiedepartementets promemoria. Denna har vid remissbehandling fått ett mycket positivt mottagande. På
grundval av promemorian har inom justitiedepartementet utarbetats en lagrådsremiss i ämnet.
Mot den nu angivna bakgrunden föreslår jag att bestämmelserna om straff för den som anställer en arbetstagare utan föreskrivet arbetstillstånd kompletteras med bestämmelser om sanktionsavgifter, utformade i huvudsak på det sätt kommittén har angett. I fråga om bestämmelserna närmare
innehåll och utformning vill jag dock tillägga följande. Avgiften bör utgå när någon har en utlänning i sin tjänst, fastän utlän-
ningen inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd. Den bör på-
föras den fysiska eller juridiska person som utövar verksamheten. Med
hänsyn till sanktionens repressiva karaktär och till att alla skall garanteras en så lika behandling som möjligt bör reglerna ges en obligatorisk utform-
ning. För straffansvar enligt 95 § andra stycket UtIL torde det i praxis
räcka med oaktsamhet och aktsamhetskravet torde dessutom ställas högt
(se betänkandet s. 126: jfr även NJA II 1962 s. 46 ff). I fråga om den föreslagna sanktionsavgiften är särskilt att märka bestämmelsen i art 6
mom. 2 i den av Sverige ännu ej tillträdda ILO-konventionen (nr 143) om
missbruk i samband med migration och om främjande av migrerande
arbetstagares likställdhet med avseende på möjligheter och behandling
(prop. 1975/76:126 och 1976/77:60). Enligt den bestämmelsen skall bl.a. en
arbetsgivare, som är åtalad för illegal anställning, ha rätt att anföra bevis-
ning för att han har handlat i god tro. Av bestämmelsen får anses följa att
viss hänsyn, exempelvis vid bestämmandet av påföljden, bör tas till arbets-
givarens goda tro. Det är angeläget att de nya bestämmelserna utformas så.
att något nytt ratifikationshinder inte skapas. Kommittén har emellertid
föreslagit att avgiften får nedsättas eller efterges om särskilda omständigheter föreligger. Härigenom öppnas enligt min mening möjlighet att även
-beakta det nämnda konventionskravet. Med den begränsning som sålunda
kan anses följa av den nämnda konventionsbestämmelsen bör i fråga om
avgiften tillämpas en ordning med s.k. strikt ansvar. Är arbetsgivaren en juridisk person, skall avgiften påföras denna. Inget hindrar att den befattningshavare som är ansvarig för brottet samtidigt ådöms böter eller fängel-
se.
Frågor om sanktionsavgift bör prövas av allmän domstol efter ansökan av en åklagare. Det är naturligt att en sådan ansökan görs i samband med att åtal väcks för brottet. Därvid kan samma utredning läggas till grund för
åtalet och ansökningen. Det bör emellertid inte möta något hinder att
åklagaren enbart ansöker om utdömande av avgift, om han i ett visst fall
inte anser sig ha anledning eller skyldighet att väcka åtal - t.ex. därför att -
han inte kan styrka de subjektiva rekvisiten i gärningsbeskrivningen. I
fråga om vilka bestämmelser som skall gälla för domstolshandläggningen
efter en ansökan har framförts olika meningar. Med anledning av vissa remissynpunkter förordar jag den ändringen i förhållande till kommitté-
förslaget, att rättegångsbalkens bestämmelser om åtal för brott, på vilket
inte kan följa svårare straff än böter, samt dessutom bestämmelserna om kvarstad i brottmål skall ha motsvarande tillämpning i mål om ansökan om
sanktionsavgift.
Vad gäller avgiftens storlek har flertalet remissinstanser anslutit sig till kommittéförslaget. Jag delar också uppfattningen att för den första tremånadersperioden ett halvt basbelopp, dvs. för närvarande 8.900 kronor, för varje illegalt anställd arbetstagare är rimligt avvägt med hänsyn till syftet att dels nå en preventiv effekt och dels dra in vinsten av brottet. Någon anledning finns knappast att för närvarande i större utsträckning än vad kommittén har gjort föreskriva skilda avgifter med hänsyn till anställningstidens längd. Ytterligare ett halvt basbelopp bör således utgå om anställningen har varat mer än tre månader.
Som jag redan har nämnt bör möjlighet till nedsättande eller eftergift finnas om särskilda förhållanden föreligger. Härigenom blir det möjligt för domstolen att förhindra att påförandet av avgiften leder till ett uppenbart obilligt resultat, exempelvis när en mindre arbetsgivare haft ett förhållandevis stort antal arbetstagare utan arbetstillstånd anställda och detta kanske under kort tid. Bestämmelsen ger som nämnts även möjlighet att beakta arbetsgivarens goda tro och övriga omständigheter. Enligt min mening bör emellertid bestämmelsen tillämpas restriktivt.
Avgiften bör inte vara avdragsgill vid taxering. En kompletterande bestämmelse bör därför införas i kommunalskattelagen (1928:370).
I övrigt får jag hänvisa till specialmotiveringen.
2.6.2 Påföljd vid förhindrande av verkställighet
Enligt gällande bestämmelser i UtiL kan endast den som är utlänning straffas enligt utlänningslagen för försök att hindra verkställigheten av ett avlägsnandebeslut. Ansvaret är dessutom begränsat till att gälla det egna avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Bestämmelserna i 17 kap. 12 § brottsbalken om främjande av flykt ger emellertid ett visst, om än begränsat utrymme för straffingripande mot den som försöker hindra verkställighet av ett avlägsnandebeslut. En begränsning ligger emellertid i att straffansvar enligt den bestämmelsen inträder endast i de fall då utlänningen har hållits i förvar men har avvikit.
Utlänningslagkommittén anför att erfarenheterna hos de tillämpande myndigheterua och reportage i massmedia visar, att det i icke ringa utsträckning förekommer att utlänningar håller sig gömda för att undgå ett eventuellt avlägsnandebeslut etler också för att hindra verkställigheten av ett sådant beslut, samt att detta möjliggörs genom att här boende personer medverkar genom att transportera och gömma utlänningarna. Enligt kommittén är det i viss utsträckning fråga om organiserad verksamhet. Vissa statistiska uppgifter redovisas på s. 138 i betänkandet.
Utlänningslagkommittén har inte ansett sig böra diskutera frågan om påföljd för döljande av utlänningar som inte ännu har blivit föremål för något avlägsnandebeslut. Annorlunda ställer det sig enligt kommittén med ett aktivt motarbetande av regeringens och andra statliga myndigheters
Prop. 1981/82: 146 tin An
beslut på utlänningslagens område. Den som inte är flykting har ingen absolut rätt att få stanna här. Det är enligt kommittén ofrånkomligt att åtskilliga utlänningar måste skickas tillbaka till sitt hemland trots att förhållandena där materiellt och politiskt är svåra. Om en stat i längden
tolererar att regeringens och behöriga myndigheters lagakraftvunna beslut
i utlänningsärenden undandras verkställighet på grund av åtgärder från
allmänhetens sida, verkar detta enligt kommittén av naturliga skäl demoraliserande på bl.a. dem som har att fatta eller verkställa besluten. Kommit-
tén framhåller vidare att underlåtenheten att beivra ett sådant handlings-
sätt skapar intrycket, att samhället inte menar allvar med besluten. Kom-
mittén framhåller att dessa förhållanden i längden kan leda till förakt för
myndigheternas verksamhet och, i detta fall, för samhällets invandringspo-
litik. Kommittén pekar vidare på att den nuvarande situationen skapar :
svårigheter för den som engagerar sig för utlänningar i ett avlägsnandeärende men samtidigt har en önskan att vara lojal mot myndigheternas beslut. Frånvaron av bestämmelser som kriminaliserar förhindrande av
verkställigheten anges i den situationen kunna bli avgörande för personens
handlingssätt.
Mot den nu angivna bakgrunden föreslår kommittén att straffsanktioner införs beträffande åtgärder som avser att förhindra verkställigheten av avlägsnandebeslut. Samtidigt understryker kommittén de svårigheter som kriminaliseringen kan medföra. Från straffbarhet föreslås make, barn, föräldrar och syskon vara undantagna. En sakkunnig tar i ett särskilt
yttrande avstånd från förslaget att kriminalisera åtgärder för förhindrande
av verkställighet.
Förslaget att straffbelägga åtgärder för att hindra verkställigheten har vunnit flertalet remissinstansers gillande. även om man samtidigt pekar på de negativa sidorna av en sådan ordning. RÅ antar att kriminaliseringen får en preventiv effekt. Hovrätten för Västra Sverige anser att man inte bör avstå från ”en lagstiftningsåtgärd som framstår som följdriktig””. Kammarrätten i Jönköping säger sig vara medveten om nackdelarna med en kriminalisering men vill understryka, att det i ett rättssamhälle som vårt finns lagliga möjligheter att verka för förändringar. SIV, slutligen, menar att statsmakterna genom en kriminalisering bör klart uttala samhällets stånd-
punkt. Ett stort antal remissinstanser anför vidare att undantagskretsen har gjorts för snäv och föreslår i stället en anpassning till personkretsen i 17
kap. 11 § brottsbalken. I några yttranden framhålls att domstolarna inom ramen för en straffbestämmelse kan och bör ta hänsyn till motiven för handlandet och andra bakomliggande faktorer. En varsam tillämpning förordas.
En rad remissinstanser ställer sig emellertid avvisande eller tveksamma till förslaget. Det gäller bl.a. kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten säger sig vara tveksam, även om kriminaliseringen är motiverad av objektiva skäl. Handlingen utförs nämligen ofta av ett starkt humanitärt engage-
mang och effekten av en straffbestämmelse blir därför osäker. IPOK, Sveriges advokatsamfund och frivilligorganisationer med inriktning på utlänningsfrågor avstyrker förslaget. Svenska Röda Korset anser förslaget vara ”direkt uppseendeväckande”. Spanska riksförbundet fruktar att en
sådan bestämmelse skulle påverka opinionen gentemot utlänningar nega-
tivt.
TI likhet med utlänningslagkommittén förordar jag ett upphävande av de nuvarande bestämmelserna om straff för utlänningar, som försöker hindra
verkställighet av avlägsnandebeslut som rör dem själva. Vad gäller kom-
mitténs förslag i övrigt vill jag anföra följande.
I samband med den nuvarande UtlL:s tillkomst uttalade jag förståelse
för de då framförda kraven på mera effektiva påföljdsbestämmelser vid framför allt organiserade brott mot UtlL. Straffansvaret för handlingar i
syfte att möjliggöra illegalt inresande byggdes också ut genom den nya
lagen. Nu återstår att pröva frågan om straffansvar för döljande av utlän-
ningar i syfte att förhindra verkställighet av avlägsnandebeslut. Som kom-
mittén framhåller ger tillgängliga upplysningar vid handen att försök att
förhindra verkställigheten av avlägsnandebeslut inte sällan förekommer. Inte desto mindre kan nog sägas att våra kunskaper om problemets omfattning och om orsakerna är begränsade, När frågan om en kriminalisering övervägs har man emellertid att bedöma, inte bara den aktuella situationen, utan också den möjliga framtida utvecklingen av problemet. Inte
minst från den utgångspunkten anser jag det vara angeläget att möjliggöra
straffrättsliga ingripanden mot i vart fall vissa av de yttringar som döljandet av avvisade eller utvisade personer kan komma att ta sig. Därmed har jag redan berört kärnfrågan, nämligen om sådana handlingar bör generellt
straffbeläggas. Kommittén kom till den slutsatsen. Det gjorde även majori-
teten av remissinstanserna, även om samtidigt en kraftig remissopinion
anfördes mot en sådan ordning.
Motiven för ett aktivt ingripande i syfte att hindra verkställigheten av avlägsnandebesluten kan i hög grad variera. Man torde - åtminstone om
man tar med i bilden en tänkbar framtida utveckling - ha att räkna med hela skalan från organiserad verksamhet i vinningssyfte till desperata ingripan-
den från laglydiga medborgares sida. vilka drivs av ett starkt religiöst eller i övrigt humanitärt engagemang. Häremellan kan tänkas exempelvis fall då den handlande drivs av önskemålet att så många som möjligt av hans
landsmän eller trosfränder blir kvar i Sverige. En lång rad andra motiv kan tänkas förekomma.
Jag delar kommitténs uppfattning att sådan verksamhet som det här gäller inte är acceptabel i ett samhälle som vårt. Den är inte bara ägnad att
undergräva respekten för ett demokratiskt samhällsskick. Den kan dessut-
om leda till psykiska men för de personer som göms undan för verkställig- hetsmyndigheterna. Jag är emellertid trots detta inte beredd att fullt ut : ansluta mig till kommitténs förslag. Vad som framför allt bör bli föremål
för kriminalisering är sådana åtgärder för att hindra verkställighet av
avvisnings- eller utvisningsbeslut som vidtas i vinningssyfte. Detta gäller antingen det är fråga om en enstaka handling mot ersättning eller en systematiskt bedriven verksamhet i vinningssyfte. Det finns enligt min mening anledning att i vart fall för närvarande begränsa kriminaliseringen till dessa fall.
EF de fall däremot då en person ingriper av tvingande medmänskliga
bevekelsegrunder för att, som han eller hon uppfattar situationen, skydda en medmänniska från hotande förföljelse i hemlandet, kan såväl lämpligheten som värdet av straffsanktioner enligt min mening starkt ifrågasättas.
Jag är därför, som framgått, för egen del inte beredd att föreslå att hindrande av verkställigheten i sådana fall som jag nu nämnt straffbeläggs. I sådana och likriande situationer måste enligt min mening lösningen sökas med andra medel, främst genom information. Jag förordar sålunda att handlingar i syfte att hindra verkställigheten straffbeläggs 1 de fall då gärningen har förövats i vinningssyfte. Den som
mot betalning eller annars i vinningssyfte försöker hindra verkställigheten bör kunna straffas, antingen det är fråga om en enstaka fristående handling
eller gärningen utgör led i en större verksamhet. Med ett på detta sätt
begränsat tillämpningsområde saknas anledning att låta åtgärder som rör
nära anhöriga bli straffria. För att gärningen skall vara straffbar bör det vidare vara fråga om ett döljande av utlänningen eller annan sådan åtgärd i
syfte att hindra verkställigheten. Jag kan i detta hänseende hänvisa till s.
180 och 181 i betänkandet och till specialmotiveringen. Om kriminaliseringen begränsas på det sätt jag nu har angett, får å andra sidan det straffbelagda förfarandet normalt anses vara förhållandevis allvarligt. Det är då inte längre rimligt att påföljden i normalfallet bestäms till
böter. Jag förordar i stället att bestämmelsen flyttas till andra stycket av
96 § UtIL och där förs in som en ny tredje punkt. Straffet för överträdelsen kommer då att bli fängelse i högst ett år eller, vid mildrande omständighe-
ter, böter.
I övrigt får jag i fråga om bestämmelsens innehåll hänvisa till specialmotiveringen.
Jag vill avslutningsvis understryka vikten av att utvecklingen noga följs
och att frågan om straffbestämmelsens utformning tas upp till ny prövning om utvecklingen ger anledning till detta.
2.7 Handläggning av ärenden angående avlägsnande av presumtiva terrorister
2.7.1 Avvisning av presumtiva terrorister
Enligt 30 § första stycket UtlL skall en utlänning som kommer till
Sverige avvisas, om det finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en organisation eller grupp som avses i paragrafens andra
stycke och om det dessutom, med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt, föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som anges i det stycket. Bestämmelsen avser enligt andra stycket en organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket. En förteckning över utlänningar som skall avvisas enligt 30 § första stycket skall enligt samma paragrafs tredje stycke upprättas av rikspolisstyrelsen. Det är emellertid regeringen som bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid kommer ifråga. Om det beträffande en utlänning som uppehåller sig i riket föreligger sådana omständigheter som förut har nämnts får han enligt 47 § utvisas.
Avvisning beslutas antingen av polisen eller av regeringen. Avvisning genom beslut av en polismyndighet får ske endast om utlänningen finns upptagen på en särskild spärrförteckning och dessutom saknar visering eller uppehållstillstånd. Som ytterligare förutsättning för avvisning genom beslut av polis gäller, att utlänningen inte gör invändningar av politisk art, dvs. att utlänningen inte påstår att han riskerar politisk förföljelse eller åberopar någon annan omständighet som avses i 33 eller 34 & UtlL. Utrymmet för polisens befogenhet att avvisa en presumtiv terrorist är alltså starkt begränsat. Brister någon av förutsättningarna, skall frågan i stället avgöras av regeringen. Ärendet skall då hänskjutas till SIV, som med eget yttrande överlämnar det till regeringen. Som nämnts får endast utlänningar som tillhör en av regeringen angiven terroristgrupp eller terroristorganisation tas med på förteckningen. För att en utlänning skall uppföras på förteckningen krävs vidare att han i övrigt uppfyller förutsättningarna i 30 § första stycket. I övrigt får jag i fråga om gällande bestämmelser hänvisa till departementspromemorian.
I promemorian konstateras att beslut om avvisning av en presumtiv terrorist hittills har meddelats endast en gång. Vid terroristbestämmelsernas tillkomst fästes särskilt stor vikt vid polismyndigheternas befogenhet att avvisa presumtiva terrorister, men den faktiska utvecklingen har blivit en annan än den man förutsåg. Mot den bakgrunden diskuteras i promemorian möjligheterna att bättre anpassa avlägsnandebestämmelserna till de faktiska förhållandena, i första hand genom att upphäva polismyndighetens befogenhet att besluta om avvisning. Olika omständigheter talar enligt promemorian för att bestämmelserna om rätt för polisen att avvisa presumtiva terrorister skulle kunna upphävas utan att beredskapen mot terroristdåd försvagas. I stället skulle då avvisningsfrågan alltid överlämnas till regeringen. Dels anges det ligga i sakens natur att den som misstänker att han finns på förteckningen undviker att resa in under sin rätta eller sin tidigare använda identitet, dels minskas ytterligare avvisningsmöjlighetens betydelse genom frånvaron av reguljär gränskontroll inom Norden. Mot den bakgrunden föreslås i promemorian att polismyndigheterna inte längre
skall kunna avvisa en utlänning som bedöms som presumtiv terrorist. I
promemorian berörs även frågan vilken allmänt avhållande effekt i fråga om presumtiva terrorister som den hittillsvarande ordningen kan tänkas ha haft. Den avhållande effekten bedöms därvid vara så begränsad att den
inte i detta sammanhang bör tillmätas avgörande betydelse. Vidare anförs
att regeringen utan ett beslut med stöd av 30 § tredje stycket UtiL kan i
önskvärd omfattning klargöra sin ståndpunkt beträffande olika ifrågakommande organisationer. Sålunda ger t.ex. regeringens beslut i överlämnade
ärenden vägledning åt polismyndigheterna.
Det stora flertalet remissinstanser biträder förslaget att regeringen ensam skall ha beslutanderätten i ärenden om avvisning av presumtiva terrorister. RÅ, SIV och en länsäklagare motsätter sig emellertid att polisen fråntas avvisningsbefogenheten och menar att några ”Öövertygande skäl”
för ändringen inte har visats. RÅ framhåller att terroristaktiviteterna
snabbt kan växla och att det ännu är för tidigt att dra slutsatsen, att polisens avvisningsbefogenheter inte skulle behövas. Några remissinstanser framhåller att polismyndigheterna även sedan den föreslagna ändringen
har genomförts behöver ha direktiv, särskilt vad gäller frågan vilka organisationer som skall bedömas som terroristorganisationer.
Jag vill vidare nämna att RPS i sitt yttrande lägger fram förslag till längre
gående förändringar av gällande ordning. Styrelsen menar att terroristbestämmelserna på ett klarare sätt borde skiljas från övriga bestämmelser i UtiL, dels genom en annan och samlad placering, dels genom att RPS
ensam fick rätt att anhängiggöra framställningar hos regeringen i terrorist- . ärenden. Vidare vill RPS att SIV:s yttranden i terroristärenden skall avse endast möjligheterna att verkställa ett utvisningsbeslut och inte utvisningsfrågan som sådan. Som en konsekvens av detta bör enligt RPS polismyndigheterna överlämna ett avvisningsärende direkt till regeringen och inte via SIV. Vidare föreslår RPS att terroristärendena bereds i justitiedeparte-
mentet i stället för i arbetsmarknadsdepartementet. De särskilda tvångsåt-
gärderna i spaningssyfte föreslås bli tillämpliga i fler fall än nu. Slutligen föreslås att straffet skärps för bl.a. medhjälp till illegal inresa av en pre-
sumtiv terrorist.
Förslaget att låta regeringen ensam ha beslutanderätten i terroristärenden har sin grund främst i att polismyndigheternas begränsade avvisningsrätt under de åtta år som terroristbestämmelserna har gällt bara har använts vid ett enda tillfälle. Praktiskt taget alla remissinstanserna har anslutit sig till den föreslagna anpassningen av regelsystemet till den utveckling som sålunda har ägt rum. Även jag förordar att polismyndigheternas beslutanderätt i dessa ärenden nu avskaffas. Därvid uppstår frågan hur ärendet i stället skall handläggas fram till dess ärendet har avgjorts av regeringen. Som jag nämnde har RPS väckt frågan om myndigheten ensam borde ha initiativrätt i alla terroristärenden. Så är i dag fallet med ärenden om utvisning av presumtiva terrorister. Först sedan styrelsen har gjort fram-
ställning om utvisning till regeringen, har ett ärende i frågan uppkommit i regeringskansliet. När det gäller avvisning är däremot situationen en annan. Avvisning skall i princip ske i anslutning till inresan. I fråga om polisens beslut sägs uttryckligen att detta skall meddelas omedelbart. Av förarbetena till terroristbestämmelserna (prop. 1973:37 s 104) framgår att regeringen skall anses handlägga ärendet redan från tidpunkten då polismyndigheten beslutar att hänskjuta ärendet till SIV. Ett av polismyndigheten meddelat tillfälligt förvarsbeslut skall skyndsamt anmälas till regeringen. Det är uppenbarligen inte möjligt att förena ett sådant synsätt med idén att RPS skulle avgöra om och när framställning om avvisning skall göras hos regeringen. I själva verket skulle det senare innebära att endast utvisningsinstitutet behölls. Jag kan mot den bakgrunden inte biträda RPS” förslag å denna punkt.
Den ordning som nu gäller för det fall polismyndigheten inte får besluta i avvisningsfrågan och som i promemorian föreslås gälla även fortsatt är denna. Polismyndigheten hänskjuter ärendet till SIV som med eget yttrande överlämnar ärendet till regeringen. I motiven till bestämmelsen förutsätts vidare att polisen samtidigt underrättar RPS. Det får antas att denna ordning har valts för att på ett snabbt och smidigt sätt få fram det yttrande som normalt skall lämnas av SIV, RPS föreslår som jag nämnde, att polismyndigheten överlämnar ärendet direkt till regeringen. Jag ser även för egen del fördelar med en sådan ordning. Den klargör på ett bättre sätt : att regeringen är den myndighet som redan från början handlägger ärendet och har att i den egenskapen ta ställning till exempelvis förvarsfrågan. Regeringen kan omedelbart infordra yttrande från SIV och någon tidsförlust av betydelse behöver inte uppstå. Enligt min mening bör det heller inte vara nödvändigt att alltid höra verket. På motsvarande sätt som vid utvisning enligt 478 UtIlL bör infordrande av yttrande kunna underlåtas, om ärendet är synnerligen brådskande. Om det i något fall från början står klart att avvisning enligt 30§ UtIL inte blir aktuell, bör något yttrande enligt min mening inte infordras. Enligt min mening bör regeringen i avvisningsärendena kunna meddela beslut att inte avvisa utlänningen som terrorist utan att dessförinnan infordra yttrande eller hålla förhandling enligt UtIL. Det får förutsättas att, liksom hittills, polismyndigheten underrättar RPS när ett ärende överlämnas till regeringen. Jag föreslår sålunda den ändringen i förhållande till promemorieförslaget, att polismyndigheten i förekommande fall överlämnar frågan om avvisning av en presumtiv terrorist direkt till regeringen och att frågan om infordrande av yttrande från SIV regleras på det sätt jag nu har angett.
Enligt gällande bestämmelser är SIV:s yttrandeskyldighet inte begränsad till att avse verkställighetsfrågan. Verket uttalar sig därför också i frågan om utlänningen på grundval av det föreliggande materialet bör anses som presumtiv terrorist. Jag vill i detta sammanhang peka på att SIV enligt 28 UtlL har en allmän tillsynsfunktion i fråga om utlänningskontrollen. Jag
kan heller inte se någon egentlig nackdel med att SIV liksom hittills yttrar sig i ärendet i dess helhet, även om självfallet tyngdpunkten ligger i verkets bedömning av verkställighetsfrågan. SIV:s synpunkter kan i stället medföra att beslutsunderlaget får större bredd. Jag föreslår därför ingen ändring på denna punkt.
Vad gäller RPS förslag i övrigt vill jag till en början hänvisa till att tvångsmedelskommittén (JU 1978:06) för närvarande ser över hela frågan om användande av tvångsmedel. Frågan om vidgade möjligheter att tillämpa den s.k. särskilda spaningslagen bör därför inte tas upp nu. Inte heller frågan om ändrad departementstillhörighet eller ändrade straffpåföljder bör enligt min mening tas upp i detta sammanhang. Terroristbestämmelserna integrerades fr.o.m. den 1 januari 1976 i UtIL. Någon ändring i fråga om bestämmelsernas placering övervägdes inte vid den nuvarande lagens tillkomst för ett år sedan. Jag anser det olämpligt att bryta ut dessa bestämmelser och därmed rubba lagens nuvarande uppbyggnad och paragrafindelning. |
Jag återkommer så till den viktiga frågan om vägledning för polismyndigheterna vid tillämpning av avvisningsbestämmelserna. Jag delar den av flera remissinstanser framförda synpunkten, att regeringen även efter avskaffandet av bestämmelserna om den särskilda terroristförteckningen på lämpligt sätt måste lämna riktlinjer för de fall då ärenden bör överlämnas till regeringen. Av det skälet bör i UtiL införas en bestämmelse enligt vilken regeringen närmare anger riktlinjerna för polismyndigheternas bedömning av om ett ärende skall överlämnas.
2.7.2 Förhandling i terroristärenden
Förhandling innan ett ärende avgörs är enligt UtlL i vissa fall obligatorisk. Detta är fallet i ärenden hos regeringen om avvisning eller utvisning av en presumtiv terrorist (32 och 47 §§ Ut!L) och när regeringen i fråga om en terrorist beslutar om särskilda föreskrifter enligt 74 § andra stycket UtIL. Förhandling är vidare obligatorisk innan en handläggande myndighet beslutar om kvarhållande av en utlänning i förvar utöver en viss i lagen angiven tid (53 § UtiL). Förhandling får dessutom hållas när det annars finns skäl till detta.
Bestämmelser om förhandling återfinns i 56-62 §§ UtL. Huvudregeln är att den handläggande myndigheten själv håller förhandlingen (57 §). STV får överlåta åt en länsrätt eller länsstyrelse att hålla förhandlingen. I ärende hos regeringen hålls förhandlingen av den myndighet som det ansvariga statsrådet - eller en av statsrådet förordnad tjänsteman - utser. Någon formell begränsning av myndighetskretsen har inte gjorts. Allmän domstol torde emellertid numera inte kunna anlitas för förhandling efter den ändring som genomfördes den 1 juli 1980. I terroristärenden anlitas regelmässigt RPS för att hålla förhandlingen. Den myndighet som håller förhand-
lingen får enligt 58 § UtlL uppdra åt en polismyndighet eller en särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhandlingen. Syftet med förhandlingen är att få till stånd en noggrann utredning om de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas. Förhandlingen skall vara offentlig, om utlänningen begär det och myndigheten inte anser att omständigheterna föranleder något annat.
Partsinsynen i terroristärenden, dvs. utlänningens rätt att ta del av det som har tillförts ärendet, är underkastad de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (prop. 1979/80:96 s. 125). Om det av hänsyn till ett alimänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagt material inte lämnas ut, kan alltså detta undanhållas utlänningen, även i fall då förhandling hålls. Av paragrafen framgår emellertid att upplysning om innehållet i viss utsträckning skall lämnas utlänningen. Även detta kan dock i vissa fall underlåtas.
Beträffande gällande bestämmelser om förhandling samt gällande ordning i övrigt för handläggning av terroristärenden får jag i övrigt hänvisa till departementspromemorian. "Den nuvarande ordningen har kritiserats, främst på den grunden att förhandlingen har överlåtits åt samma myndighet som har anhängiggjort avlägsnandeärendet samt att något kontradiktoriskt förfarande inte äger rum. Önskemål har bl.a. i den allmänna debatten framställts om att en utomstående myndighet, helst en domstol, får svara för förhandlingen.
I departementspromemorian framhålls att kritiken skall ses mot bakgrund bl.a. av att avlägsnade av en presumtiv terrorist kan aktualiseras inte bara då denne tillfälligt vistas i vårt land utan även i situationer då utlänningen sedan lång tid är bosatt här och genom familj och arbete är knuten till Sverige. Vidare anförs att RPS, som anhängiggör terroristärendet hos regeringen, av såväl allmänheten som framför allt av utlänningen uppfattas som motpart. Allmänt sett måste det därför enligt promemorian anses önskvärt, att den förhandling som skall äga rum i ärendet anförtros åt en annan myndighet än RPS, om detta kan ske utan att handläggningen väsentligt fördröjs eller försvåras. En sådan ordning anges vara motiverad även med hänsyn till att en utvisning eller avvisning av en utlänning som terrorist är en djupt ingripande åtgärd, som i vissa fall får långtgående verkningar även för anhöriga och andra närstående. En förhandling inför allmän domstol antas vidare befrämja en allsidig utredning i ärendet och vara ägnad att minska kritiken mot nuvarande ordning. Med hänvisning till det anförda föreslås i promemorian att förhandling vid allmän domstol görs obligatorisk vid handläggningen av ärenden om avlägsnande av presumtiva terrorister. Förhandlingen föreslås förlagd till Stockholms tingsrätt. Allmänt ombud skall utses. Det förutsätts att en representant för RPS blir allmänt ombud. Det finns enligt promemorian inte anledning att på grund av förhandlingen räkna med mer än några få dagars fördröjning, något som i detta sammanhang normalt anges vara fullt acceptabelt.
Slutligen framhålls i promemorian, att det från rättssäkerhetssynpunkt
självfallet är angeläget att parten i ett terroristärende får kännedom om de
uppgifter som läggs till grund för avgörandet i ärendet och att det bör
föreligga utomordentligt starka skäl för att han skall undanhållas sådana uppgifter. Å andra sidan anges det föra för långt att helt och hållet frånta regeringen möjligheten att för utlänningen hemlighålla en viss uppgift.
Förhållandena kan nämligen vara sådana att andra intressen, exempelvis av utrikespolitisk art, har sådan tyngd, att der förut nämnda undantagsregeln i 14 kap. 5 § sekretesslagen måste kunna tillämpas. Den nuvarande
förhandlingen i allt väsentligt regleras genom bestämmelser i UtlL.
Remissinstanserna har, med ett undantag, tillstyrkt förslaget. Man anser det välmotiverat och hälsar det välkommet. RPS, däremot, säger sig visserligen inte vilja motsätta sig den föreslagna ändringen men anger sig samtidigt inte kunna acceptera det synsätt som ligger till grund för försla-
get. Styrelsen vill sålunda understryka att redan nuvarande ordning tillgo-
doser även utlänningens intresse.
Även om någon befogad anmärkning inte kan riktas mot det sätt på
vilket de gällande bestämmelserna har tillämpats, anser jag för egen del att en ordning med obligatorisk förhandling vid domstol i terroristärenden är ägnad att stärka förtroendet för handläggningen av dessa ärenden, både från den enskildes och från allmänhetens sida. Jag anser det därför angeläget att de i promemorian föreslagna ändringarna nu genomförs och föreslår
att så sker.
Med anledning av vissa påpekanden under remissbehandlingen vill jag
vidare göra följande klarlägganden. I promemorian har, som jag nämnde,
förutsatts att det sekretessskydd som nu gäller i terroristärenden skall
komma att gälla även när domstol håller förhandling i sådana ärenden. Det
innebär att det i dessa ärenden - till skillnad från vad som är fallet i mäl
eller ärenden hos domstol - är möjligt att i särskilda undantagsfall undan-
hålla även för parten visst material i ärendet. Några remissinstanser har ifrågasatt om inte bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) leder till att sekretesskyddet upphör i samband med förhandlingen.
Låt mig först säga att jag delar den uppfattning om bibehållande av nuvarande sekretesskydd som kommer till uttryck i promemorian. Samtidigt vill jag starkt understryka, att parten får undanhållas uppgifter i ärendet endast när synnerligen starka skäl gär detta nädvändigt. Jag anser
vidare att en sådan ordning är förenlig med bestämmelserna i 14 kap. 5 §
andra stycket andra meningen sekretesslagen (1980:100). Enligt denna
bestämmelse skall visserligen sekretess inte innebära någon begränsning i
en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende. Bestämmelsen tar
emellertid sikte på sådana mål och ärenden som prövas och avgörs av
domstolen - eller av annan myndighet som har att tillämpa RB. 1 dessa fall
har parten sedan gammalt alltid rätt att ta del av alla omständigheter som domstolen eller myndigheten grundar sitt avgörande på. Den nämnda bestämmelsen i sekretesslagen avser däremot inte fall, då en domstol upptar bevis eller vidtar någon annan motsvarande åtgärd för en annan domstols eller myndighets räkning. Den är sålunda inte tillämplig när domstolen håller förhandling i terroristärenden. Jag får i övrigt hänvisa till prop. 1979/80:2 del A s. 335.
Som framgår av promemorian skall förhandlingen hållas vid Stockholms tingsrätt om det inte föreligger särskilda skäl mot detta, t.ex. därför att detta inte hinns med, I sådana undantagsfall bestämmer regeringen vilken domstol eller myndighet som i stället skall hålla förhandlingen. Även i sådana fall bör enligt min mening förhandlingen om möjligt hållas vid en domstol. Offentligt ombud skall utses. I övrigt ansluter jag mig till vad som anförs i departementspromemorian.
2.8 Övriga frågor
Enligt 99 § UtIL är en utlänning, som har avvisats eller utvisats, skyldig att betala kostnaden för resan till den ort, dit han sänds genom myndighets försorg. Bestämmelsen har ansetts innefatta en skyldighet att i förekommande fall betala även kostnaden för bevakningspersonalen (betänkandet s. 76 och 77).
Internationeila arbetsorganisationens (ILO) förut nämnda konvention (nr 143) om migrerande arbetstagare och dess rekommendation (nr 151) i samma ämne behandlar missbruk i samband med migration (del I) och migrerande arbetstagares likställdhet i fråga om möjligheter och behandling (del Il). I art 9 mom. 3 i konventionen föreskrivs att en arbetstagare eller hans familj inte vid ett av'igsnande från landet skall bära kostnaden härför.
Utlänningslagkommittén har haft i uppdrag att överväga innehållet i gällande bestämmelser i förhållande till konventionens föreskrifter. I betänkandet redovisar kommittén den tolkning av konventionsbestämmelsen, som ILO:s expertkommitté för granskning av tillämpningen av konventioner och rekommendationer har anslutit sig till. Expertkommittén har antagit att de kostnader som inte får återkrävas är sådana kostnader, som en stat ådrar sig för att säkerställa att arbetstagaren och hans familj lämnar landet, t.ex. kostnaderna för det administrativa eller legala utvisningsförfarandet eller för verkställigheten av beslutet, t.ex. för att följa de utvisade till gränsen. Om dessa kostnader kan återkrävas från den migrerande arbetstagaren, har konventionen enligt expertkommittén inte tillämpats fullt ut. De stater som låter den utvisade, illegalt invandrade arbetstagaren själv betala enbart sina resekostnader bryter däremot inte mot konventionen.
Av betänkandet framgår vidare (s 78 och 79) att kostnaderna för bevak-
ningspersonalen torde utgöra merparten av de totala kostnaderna för hemsändandet samt att de som avlägsnas sällan återbetalar vad som har lagts ut
för dem.
Utlänningslagkommittén ansluter sig till den tolkning av art 9 mom 3 i konventionen om migrerande arbetstagare som ILO:s expertkommitté ger
uttryck åt. I syfte att åstadkomma överensstämmelse mellan 99 § Ut/L
och konventionskravet föreslår kommittén sådan ändring i paragrafen att det klart framgår, att utlänningen skall betala sin egen resa hem men inte
eventuellt medföljande bevakningspersonals rese- och traktamentskostnader. Eftersom staten redan i dag i praktiken svarar för en stor del av
sistnämnda kostnader antas någon nämnvärd kostnadsökning inte komma att uppstå. Enligt kommitténs uppfattning innebär art 9 därefter inget
hinder mot svensk ratifikation av konventionen. Över förslaget har ILO-kommittén yttrat sig. Kommittén erinrar om att
den tolkning av den aktuella konventionsbestämmelsen. som ILO:s ex-
pertkommitté för frågor rörande tillämpning av konventioner och rekommendationer har gett uttryck åt, sedermera har lämnats utan erinran av
1980 års arbetskonferens. Enligt ILO-kommitténs uppfattning finns det, sedan ändringen har genomförts, inte längre något hinder mot ratifikation av del I av ILO-konventionen. Man föreslår därför att regeringen förelägger riksdagen ILO-konventionen (143) om migrerande arbetstagare för godkännande, med förbehåll för del II av konventionen. Även jag ansluter mig till utlänningslagkommitténs förslag till ändring av 99 § UtiL. Förslaget är väl avvägt och bringar lagen i överensstämmelse med internationellt gällande värderingar. Ändringen torde inte nämnvärt påverka samhällets
kostnader på denna punkt.
Jag avser att i samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet
inom kort återkomma till frågan om tillträde till den ifrågavarande ILOkonventionen.
3 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdeparte-
mentet upprättats förslag till
1. lag om ändring i utlänningslagen (1980:376),
2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).
3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.
5 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 146
4 Specialmotivering
4.1 Förslaget till ändring i utlänningslagen (1980:376)
7§
Denna paragraf i sin nuvarande lydelse är i sak oförändrad jämförd med 4 §i 1954 års UtIL. Före tillkomsten av 1980 års UtIL hade regeringen med stöd av den bestämmelsen överlåtit åt SIV att besluta om godkännande som pass av andra slag av legitimationshandlingar än sådana som uttryckligen angavs i dåvarande utlänningskungörelse. En sådan ordning möjliggjordes genom den äldre regeringsformen och punkt 6 i övergångsbestämmelserna till den nu gällande regeringsformen. Den blev däremot inte längre möjlig sedan den äldre UttL hade upphävts och fullmaktsbestämmelsen förts in i den nya UtIL. Regeringens bemyndigande för SIV har således utgått.
Av 8 kap. 11 § regeringsformen framgår att riksdagen, när den bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter i ett visst ämne, kan medge att regeringen i sin tur överlåter åt exempelvis en förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser i frågan. Det förutsätts alltså en uttrycklig fullmakt för regeringen för att befogenheten skall kunna överlåtas till en förvaltningsmyndighet. Praktiska skäl talar för en återgång till den tidigare gällande ordningen enligt vilken SIV fick besluta om godkännande av legitimationshandlingar som pass. Genom den föreslagna ändringen i 7 § har regeringen därför fått rätt att bemyndiga SIV att utfärda sådana föreskrifter. Bemyndigandet ges genom en bestämmelse i UtlF. Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen vill jag framhålla, att det är angeläget att verket i dessa frågor samråder med RPS.
8§
I paragrafens andra stycke har efter förslag av RPS uttryckligen angivits, att polismyndigheten i vissa fall även utan föregående kallelse får hämta en utlänning till myndigheten för upplysningar om vistelsen här. Erfarenheten har visat att en sådan bestämmelse behövs. För att hämtning skall få ske utan föregående kallelse förutsätts, att det skäligen kan befaras att utlänningen inte skulle efterkomma en kallelse. Bestämmelsen har självfallet tillämpning på situationer då en kallelse tvärtom kan antas medföra att utlänningen håller sig undan. I övrigt får en bedömning ske utifrån utlänningens personliga förhållanden - t.ex. det sätt på vilket han har etablerat sig här - och andra omständigheter. Bestämmelsen bör emellertid tillämpas restriktivt. Hämtning utan föregående kallelse får under inga förhållanden ske slentrianmässigt utan endast där det bedöms behövligt av det skäl som anges i bestämmelsen.
I tredje stycket har skett en mindre konsekvensändring.
Fjärde stycket är nytt. Jag får till en början hänvisa till 2.5 i den allmänna motiveringen.
Skyldighet att efterkomma polisens begäran om öppnande av bagageutrymme, husvagn m.m. avses gälla såväl för svenskar som för utlänningar. Utlänningslagen innehåller redan vissa bestämmelser som rör svenskar. Det är fallet med skyldigheten att anmäla utlänningars vistelse och arbete i Sverige (9 8). Skyldighet att inställa sig vid förhandling enligt utlänningslagen kan åläggas även svenska medborgare (59 §). Även flera av ansvarsbestämmelserna i utlänningslagen gäller bl.a. svenskar.
Den åtgärd som anges i fjärde stycket får vidtas endast i samband med inresekontrollen. Dit torde få hänföras även den kontroll som sker genom s.k. flygande patruller i närheten av landgränsen till annat nordiskt land. Åtgärden får endast ske i syfte att förhindra illegalt inresande.
Som framgår av den allmänna motiveringen är det inte avsett att polisen vid inresekontrollen rutinmässigt skall undersöka fordon. Det bör normalt krävas att det finns en anledning. Så kan exempelvis vara fallet om polisen har fått skäl att misstänka, att utlänningar vid en viss tidpunkt och ett visst gränsavsnitt försöker att illegalt ta sig in, exempelvis genom att gömma sig i stängda utrymmen i bilar.
Åtgärden får vidtas av en enskild polisman (jfr 28 kap. 5 § sista ledet rättegångsbalken). Skulle bestämmanderätten läggas på högre nivå, uppstår fördröjning och behov uppkommer av tvångsåtgärder för att kvarhålla bilisten tills beslut har fattats om åtgärden. Motsvarande befogenhet tillkommer en särskilt förordnad passkontrolltant eller en tulltjänsteman, som medverkar vid utlänningskontrollen.
30 §
Som en följd av att polismyndigheternas befogenhet att avvisa presumtiva terrorister upphävs, bortfaller behovet av den särskilda spärrförteckningen. Tredje stycket skall därför utgå.
Som framgår av 32 § sista stycket förutsätts regeringen ändå meddela vissa föreskrifter till ledning för polismyndigheterna. I övrigt hänvisas till 2.7.1 i den allmänna motiveringen.
32 §
Första stycket teglerar i första hand polismyndighetens rätt att avvisa presumtiva terrorister, Stycket bör utgå.
Andra stycket, som blir ett nytt första stycke, har anpassats till den föreslagna ordningen att avvisningsbeslut i fråga om presumtiva terrorister endast får meddelas av regeringen. Polismyndigheten skall alltså överlämna ärendet dit. Det ligger i sakens natur att detta bör ske skyndsamt. Samtidigt bör, liksom hittills, RPS underrättas. Anledning saknas att reglera den frågan i UtIL. Som framgår av tredje stycket får regeringen meddela föreskrifter med riktlinjer för tillämpning av bestämmelsen om överlämnande av ärenden till regeringen.
Prop. 1981/82: 146 : 68
I fråga om det nya första stycket får jag i övrigt hänvisa till den allmänna motiveringen (2.7.1).
Med en sådan ordning som nu har föreslagits har det bedömts lämpligt att avvisningsbeslutet - liksom utvisningsbeslut enligt 47 & - förenas med återreseförbud. En bestämmelse om detta har införts i ett nytt andra stycke. Överträdelse av återreseförbudet är inte straffbelagd. Det bör ses mot bakgrund av att det primära syftet är avlägsnandet av den presumtive terroristen. Återvänder denne trots förbudet, bör beslutet kunna verkställas på nytt. En komplettering av 93 § föreslås i detta syfte.
Sista stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen att närmare föreskriva om riktlinjerna för polismyndigheternas prövning av om överlämnande skall ske enligt första stycket. En motsvarande möjlighet har hittills funnits genom 30 § tredje stycket, som föreslås upphävt. Det är inte minst frågan om gränsdragningen mellan organisationer och grupper som avses i 30 § andra stycket och befrielserörelser utan internationell terrorism på sitt program som det bör ankomma på regeringen att klargöra.
36 §
Paragrafen utgår som en konsekvens av att nuvarande 32 § första stycket upphävs.
47 §
Ändringarna är en konsekvens av ändringarna i 32 och 36 §§.
50 §
I fråga om denna paragraf hänvisas i första hand till avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen. Som där nämns skall förvarsbesluten regelmässigt fattas av statsrådet. Delegationen avser alla beslut som rör särskilda tvångsmedel. Skyldigheten enligt 54 § för en myndighet att i samband med avgörande av ett ärende pröva om tvångsmedlet skall bestå och skyldigheten att upphäva en tvångsåtgärd som inte längre behövs utövas sålunda av statsrådet, när ärendet handläggs i regeringen.
52§
Ändringarna är en konsekvens av ändringarna i 32 och 36 §§.
57 §
I första stycket anges att det ansvariga statsrådet i förekommande fall får utse även en domstol att hålla förhandling. Därmed återinförs i nuvarande UtIL ett uttryckligt stöd för ett sådant förordnande. Den tidigare möjligheten att anlita allmän domstol upphörde genom tillkomsten av den nya lagen. Vidare anges att den handläggande myndigheten respektive det ansvariga statsrådet får bestämma om även annan än utlänningen skall höras. Detta gäller redan nu (se 59 §), men det får anses lämpligt att
klargöra att ett sådant beslut fattas av den som beslutar om förhandlingen. Motsättningsvis får anses följa att förhandlingsmyndigheten inte efter eget skön får höra annan. Bestämmelsen hindrar inte att förhandlingsmyndigheten aktualiserar frågan om förhör även med annan. Beslutanderätten får som hittills delegeras till en tjänsteman i departementet.
Av ändringarna i andra stycket följer att förhandling i ärende om avvisning eller utvisning av en presumtiv terrorist skall hållas vid Stockholms tingsrätt om det inte föreligger särskilda skäl mot det. Bestämmelsen är alltså inte absolut. Ett särskilt skäl kan vara att förhandling vid tingsrätten på grund av omständigheterna inte hinns med. Som framgår av den allmänna motiveringen (2.7.2) bör förhandlingen även i sådana fall om möjligt hållas hos en domstol. Vad som nu sagts gäller den förhandling som skall hållas i avvisnings- eller utvisningsärendet som ett led i utredningen. I andra fall då förhandling skall hållas i utlänningsärende hos regeringen, t.ex. vid förlängning av förvarstagande, får förhandlingen anförtros åt den domstol eller myndighet som bedöms lämplig.
58 §
Paragrafen har kompletterats med en bestämmelse som innebär, att allmänt ombud alltid skall förordnas vid förhandling i ärenden om avvisning eller utvisning av en presumtiv terrorist. Regelmässigt torde därvid böra utses en företrädare för rikspolisstyrelsen. Det allmänna ombudet företräder vid förhandlingen det allmänna och skall medverka till att frågorna blir belysta på ett allsidigt och uttömmande sätt.
59 §
Ändringarna är av redaktionell art.
60 §
AV andra stycket följer att förfarandet vid hörande av utlänningen väsentligen regleras i UtIL. Detsamma gäller vid hörande av annan person än utlänningen. Vid sidan av UtlL kommer emellertid i vissa hänseenden bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling i brottmål att bli tillämpliga. Så var fallet även enligt den tidigare bestämmelsen i UtlL om förhör vid allmän underrätt. Det gäller bl.a. frågor om rättens sammansättning, protokollföring samt ordning och säkerhet.
Förutsättningarna för att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar regleras i tredje stycket. Med hänsyn till förhandlingens natur torde det vara lämpligt att i fråga om förhandling vid allmän domstol ansluta till den bestämmelse som nu gäller vid muntlig förhandling vid förvaltningsdomstol. Det medför att kravet på ”synnerliga skäl” i5 kap. I $ andra stycket rättegångsbalken inte blir tillämpligt i dessa fall. I fråga om förhandling vid annan myndighet behålls nuvarande ordning.
I fråga om sekretessen vid förhandling hos domstol i terroristärenden får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (2.7.2).
62 §
Ändringen är av redaktionell art.
67 §
I denna paragraf återfinns de centrala bestämmelserna om rätt att överklaga beslut om förvarstagande. Hithörande frågor har behandlats i avsnit-
ten 2.4.2 och 2.4.3 av den allmänna motiveringen.
I första stycket har bestämmelsen att regeringens förvarsbeslut inte kan
överklagas utgått. Den nu införda möjligheten att få till stånd en domstols-
prövning av förvarsbeslutet i ärenden som handläggs av regeringen återfinns i tredje stycket. Till första stycket har vidare förts det nuvarande tredje stycket.
Bestämmelserna i andra stycket om besvärsinstans i fråga om förvarsbeslut har i hög grad förenklats. Första besvärsinstans är i fortsättningen kammarrätt. Som redan har angetts i den allmänna motiveringen skall besvären till kammarrätt över förvarsbeslut enligt utlänningslagen prövas av kammarrätten i Jönköping. Detta förutsätter ändring i förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar. Kammarrätt blir som framgått besvärsinstans i alla de fall då annan myndighet än regeringen har
meddelat förvarsbeslutet. Andra styckets andra mening avser både fall då kammarrätten har beslutat i förvarsfrågan i första instans i ett ärende om
utvisning enligt 43 & UtIiL och det fallet att domstolen har prövat besvär
över ett förvarsbeslut.
Det är angeläget att kammarrätten prövar besvär i dessa ärenden med förtur, i första hand därför att utlänningen har berövats friheten men även därför att utlänningen annars inte tillförsäkras en reell rätt till domstols-
prövning. Beträffande frågan om eventuella olägenheter vid muntlig förhandling på grund av de långa avstånd som kan förekomma kan erinras
om, att kammarrätten i Jönköping har möjlighet att sammanträda utanför Jönköping, om det föreligger särskilda skäl (23 § lagen (1971:281) om allmänna förvaltningsdomstotlar).
Genom bestämmelsen i tredje stycket får Sverige anses uppfylla sina
konventionsåtaganden i nu aktuellt hänseende. Prövningstillstånd krävs
inte. Prövningen bör ske skyndsamt. Handläggningen i regeringsrätten medför inte uppskov i handläggningen av avlägsnandeärendet i regerings-
kansliet. I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen.
Jag vill slutligen erinra om skyldigheten för den myndighet som handlägger ett avlägsnandeärende eller verkställighetsärende - antingen ärendet
handläggs i första instans eller som besvärsärende - att enligt 54 § andra
stycket tillse att förvarsbeslutet upphävs så snart det inte längre finns skäl
för åtgärden. Bestämmelsen innefattar emellertid normalt inte någon skyldighet - för t.ex. besvärsinstansen i avlägsnandeärendet - att när tiden för
det tidigare förvarsbeslutet ännu inte gått ut utan särskilt yrkande i förvars-
frågan meddela ett beslut som innebär att åtgärden skall bestå. Däremot kan det finnas anledning att, i samband med att ett besvärsärende kommer in till besvärsinstansen, med en tjänsteanteckning dokumentera att behörig tjänsteman har granskat förvarsfrågan.
72§
Ändringen i paragrafen har föranletts av att enligt den föreslagna 90 a § vissa verkställighetsärenden skall anmälas till STV. Om verket beslutar att överta ett ärende som har anmälts enligt 90 a §, skall ärendet handläggas i den ordning som gäller för verkställighetsärenden som överlämnats till verket enligt 85, 86 eller 89 §.
74 §
Ändringarna är av redaktionell art.
82 §
I första stycket föreslås att polismyndigheterna i stället för länsstyrelserna får rätt att förelägga vite i de fall då ett fartygs eller luftfartygs befälhavare vägrar att ta emot en utlänning som skall avvisas. Ändringarna skall ses mot bakgrund av att länsstyrelserna i övrigt förlorar sin befattning med verkställighet av avlägsnandebeslut. Eftersom det i avvisningssituationen ofta kan vara ont om tid, är det rimligt att polismyndigheten, som i övrigt är insatt i ärendet, får möjlighet att förelägga vite. Som jämförelse kan nämnas att polismyndigheten redan nu får förelägga vite, bl.a. enligt 31 § allmänna ordningsstadgan (1956:617).
84 § |
Som framgår av den allmänna motiveringen (2.3) föreslås polismyndigheterna få ansvaret för verkställighet även av domstolarnas utvisningsbeslut, dvs. utvisning enligt 40 och 43 §§. Vad som sägs om länsstyrelse utgår därför ur paragrafen. Liksom hittills bör polismyndigheten, innan den fattar beslut i verkställighetsfråga, höra utlänningen om vägen och sättet för resan. Den skall vidare utreda om det föreligger några hinder mot verkställigheten.
90. $
Om ett verkställighetsärende har överlämnats till SIV entigt 85 eller 86 § UtIL därför att politiska skäl har åberopats i ärendet, finns nu besvärsrätt till regeringen. Som närmare utvecklas i den allmänna motiveringen (2.3) förslås besvärsrätten utvidgad till att omfatta även andra fall då utlänningen i ärendet - hos polismyndigheten eller SIV - har åberopat politiska omvändningar. Det förutsätts emellertid att invändningarna är av sådan art att de skulle ha föranlett överlämnande dit av verkställighetsärendet om de hade framställts hos polisen.
90 a §
Paragrafen är ny. De överväganden som ligger bakom förslaget har redovisats i avsnitt 2.3 av den allmänna motiveringen. Skulle utlänningen i
samband med ett avvisningsärende framföra sina invändningar om exempelvis politisk förföljelse först när beslutet skall verkställas, skall verkstäl-
lighetsärendet visserligen normalt enligt 85 eller 86 § överlämnas till STV. Om polismyndigheten anser att påståendet är uppenbant oriktigt eller, i fall
som avses i 86 §, att det kan lämnas utan avseende, har dock polisen att
verkställa avvisningsbeslutet. För det fallet föreskrivs emellertid i den nya paragrafens första stycke en anmälningsskyldighet.
Andra stycket har utformats efter förebild av 37 § andra stycket. Över-
tar SIV verkställighetsärendet efter anmälan, skall ärendet behandlas på samma sätt som ett verkställighetsärende som har överlämnats enligt 85.
86 eller 89 &. Av 72 § följer att SIV om skäl föreligger kan upphäva avvisningsbeslutet eller besluta anstånd med verkställigheten. Innan SIV har tagit ställning till frågan om övertagande får vidare verkställighetsåtgärder inte vidtas. Att sådana åtgärder inte får vidtas sedan SIV har
beslutat att överta ärendet ligger i sakens natur. Övertagandet har ju skett
för att verket skall pröva verkställighetsfrågan.
93 §
Beslut om avvisning av en presumtiv terrorist (30 §) skall förenas med återreseförbud. Bestämmelserna 1 93 § om ny verkställighet har kompletterats för att omfatta även detta fall.
95 §
Enligt 95 § UtlL i gällande lydelse skall en utlänning dömas till böter om
han uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och underlåter att
söka ett sådant tillstånd. Bestämmelsen har ansetts vara oklart formulerad och kunna tolkas på olika sätt. Det har t.ex. gjorts gällande, att den som efter det att åtal har väckts har gett in en ansökan om UT inte längre kan
åtalas eller straffas.
I bestämmelsens ursprungliga utformning i 1945 års UtIL gav den klart
vid handen, att straffbarhet inträdde om tillstånd inte hade sökts inom
föreskrivna frister. De ändringar som vid senare tillfällen har skett har
endast syftat till språklig förnyelse men inte till någon ändring i sak (se
betänkandet s. 179).
Övervägande skäl har ansetts tala för att straffansvar även i fortsättning-
en bör inträda så snart utlänningen har underlåtit att i tid ansöka om UT. Detta gäller både beträffande förstagångstillstånd och förlängt tillstånd. Även en viseringspliktig som kommer till Sverige utan visering skall utan dröjsmål ansöka om tillstånd. Bestämmelsen har därför törtydligats.
] sista stycket har intagits en erinran om de i 99 a-b $$ föreskrivna
avgifterna.
96 § Den i första stycket 5 intagna straffbestämmelsen, som avser försök att
hindra verkställighet av det egna avlägsnandebeslutet, föreslås upphävd.
V andra stycket 2 har gjorts en ändring för att även svenska medborgare skall kunna straffas för försök att hindra verkställighet av avlägsnandebeslut rörande presumtiva terrorister.
I andra stycket har vidare i en ny tredje punkt införts en bestämmelse om
straff för den som försöker hindra verkställigheten av andra avvisningseller utvisningsbeslut. Den nya bestämmelsen har behandlats i avsnitt
2.6.2 i den allmänna motiveringen. Här skall endast följande tilläggas.
För straffbarhet krävs ett aktivt handlande. Endast åtgärder som innebär ett undangömmande och därmed jämförbara åtgärder är straffbara. Ledning har hämtats från motiven till 17 kap. 12 § BrB. Enligt den bestämmelsen straffas för främjande av flykt bl.a. den som främjar en fritagen persons flykt genom att ”dölja honom eller genom annan sådan åtgärd”.
Belysande för innebörden av bestämmelsen är följande citat (Beckman m.fl. Brottsbalken II fjärde upplagan s. 290).
Enligt det andra alternativet beskrives handlingen såsom främjande av
- flykt, efter det att den intagne avvikit. I BrB har detta handlingsalternativ begränsats genom tillägget, att främjandet skall ske genom att dölja eller genom annan sådan åtgärd. Tillägget infördes i lagrådsremissen 1958, Departementschefen motiverade det med att brottsbeskrivningen i SL,
vilken icke upptog detta tillägg, i praxis syntes ha lett till en vidsträckt
tillämpning av stadgandet. Det ansågs sålunda såsom främjande av flykt att
man upplåter bostad åt den flyktade. Ett vanligt fall vore, att en förrymd
fånge får vistas hos sin hustru eller annan närstående. Emellertid förelåge icke någon allmän skyldighet för medborgarna att bistå myndigheterna vid
efterspaning av förrymda personer, exempelvis genom att lämna upplysning om den förrymdes vistelseort om man av någon anledning fått kännedom om denna, och det syntes då leda för långt att ett bispringande blott
och bart genom att låta den flyktade få husrum och uppehälle skulle vara kriminaliserat såsom främjande av flykt. Det borde krävas att man verkligen är aktivt verksam för att hjälpa rymlingen att hålla sig undan, t.ex. i bil
transporterar honom till en ort där han lättare undgår upptäckt eller, om man mottagit honom i sin bostad, vid husrannsakan vidtager särskilda anstalter för att hålla honom dold. Lagtexten syntes böra avfattas så, att ansvar skall inträda - förutom om man hjälper en fånge eller likställd att komma lös - om man efter avvikandet främjar hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd.
Detta uttryck. som upptogs i brottsbeskrivningen, bör jämföras med
uttryckssättet i 11 §, där det talas om att någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat "dylikt sätt motverkar upptäckt eller beivrande. Det bör observeras, att ordet sådan har en mera restriktiv betydelse än ordet dylik.
Den föreslagna gärningsbeskrivningen omfattar försök att hindra verkställigheten. Det vanliga i detta sammanhang är också att verkställighet så
småningom sker men att den genom undangömmandet fördröjs. Någon särskild bestämmelse för försöksfallen behövs därför inte.
99 §
I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (2.8).
Skyldigheten att betala den egna resan gäller antingen utlänningen av polismyndigheten åläggs resa ut eller han förs ut ur landet.
99 a §
Genom paragrafen införs en särskild avgift som skall utgå vid anställning av illegal arbetskraft. Den allmänna motiveringen finns i avsnitt 2.6.1.
Införandet av avgiftspåföljden har inte ansetts böra inverka på arbetsgi-
varens straffansvar. Anställande av illegal arbetskraft har, med hänsyn till dess förhållandevis allvarliga skadeverkningar, ansetts böra vara kriminaliserat även fortsättningsvis.
Avegiftsskyldighet åligger den i vars verksamhet gärningen har begåtts, antingen det är en fysisk eller juridisk person. Om en rörelse. som ägs av
en fysisk person, överlåts efter det att en överträdelse har begåtts, avses
överlåtaren svara för avgiften även i fortsättningen. I fråga om verksamheter som drivs av en juridisk person riktar sig anspråket mot den förmögenhetsmassa som hålls samman av denna, t.ex. av ett aktiebolag. Att bolaget överlåts inverkar alltså inte på företagets skyldighet att betala
avgift.
För varje arbetstagare som är anställd utan föreskrivet tillstånd utgör avgiften ett halvt basbelopp, dvs. för närvarande 8 900 kronor. Avgiften fördubblas om överträdelsen har pågått mer än tre månader. Möjligheten till eftergift eller nedsättning bör tillämpas restriktivt. Det hänger samman med att avgifterna riktar sig mot en avgränsad grupp, arbetsgivarna, vilka förutsätts känna till de regler som gäller vid anställning och som också i samband därmed har ålagts ett betydande ansvar i olika hänseenden. Som anges i den allmänna motiveringen syftar möjligheten till nedsättning och
eftergift bl.a. till att i vissa särskilda situationer möjliggöra att resultatet
inte blir orimligt.
99 bb $ Allmän domstol har ålagts att handlägga även avgiftspåföljden. En ord-
ning där domstolen prövar såväl ansvars- som avgiftsfrågan har ansetts bäst tillgodose rättssäkerhetskraven. Den torde även vara ägnad att inskärpa vikten av att lagföring i ökad omfattning kommer till stånd i dessa
fall. Den frist inom vilken ansökan måste göras, för att inte talan om avgift
skall vara förfallen, motsvarar den preskriptionstid som gäller vid åtal för
anställande av utlänningar utan tillstånd (95 § andra stycket). Den skillnaden föreligger dock, att åtalspreskription avbryts först genom delgivning
av åtal, medan det enligt denna paragraf är tillräckligt att ansökan har
gjorts inom tvåårstiden. I båda fallen gäller att fristen räknas från det att
överträdelsen upphör, dvs. i praktiken från det att anställningen upphör
eller utlänningen får tillstånd att arbeta (jfr Beckman m.fl.: Kommentar till
brottsbalken II, första upplagan s. 335 f). Det har bedömts lämpligt att i
lagen uttryckligen ange utgångspunkten för preskriptionsfristens beräkning.
I fråga om talan angående avgift gäller i tillämpliga delar vad i rätte-
gångsbalken föreskrivs angående mål om ansvar för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Därigenom blir det bl.a. möjligt att avgöra
mål, i vilka talan avser endast ansökan om avgift, i enklare sammansättning (1 kap. 3 § brottsbalken) och utan krav på att den som talan avser har inställt sig (se 21 kap. 2 § och 46 kap. 15 § samma balk). Vidare skall
rättegångsbalkens bestämmelser om kvarstad i brottmål tillämpas. Vad i 26 kap. rättegångsbalken sägs om åtal skall därvid ha tillämpning på ansökningar om avgift. Kvarstad skall givetvis också kunna användas mot en arbetsgivare som är juridisk person (jfr. 17 § första stycket lagen om införande av nya rättegångsbalken). Avgift får inte påföras senare än fem år från överträdelsen. Bestämmelsen bör jämföras med 35 kap. 6 § i
I övrigt innehåller paragrafen föreskrifter om inbetalning och indrivning
av avgifterna. Bestämmelserna motsvarar vad som i lagen (1976:666) on påföljder och ingripande vid olovligt byggande gäller för inbetalning och indrivning av avgifter enligt den lagen.
4.2¶Övriga lagförslag
I fråga om ändringarna i kommunalskattelagen (1928:370) och i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar hänvisas till den allmänna
motiveringen.
5¶Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. Jag om ändring i utlänningslagen (1980:376), 2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Sammanfattning av kommitténs överväganden!
Det betänkande som utlänningslagkommittén lägger fram nu är det tredje och sista betänkandet. De frågor som återstod att behandla efter det
förra betänkandet kan inte sammanfattas under en rubrik. Betänkandet handlar i stora drag om å ena sidan verkställighet av avlägsnandebeslut och därmed sammanhängande frågor rörande förvarsinstitutet och å andra sidan straff- och ansvarsbestämmelser. Det som faller utanför den beskrivningen är frågan om ett särskilt utvisningsförfarande för dem som inte ansöker om tillstånd i tid.
Ett utvisningsförfarande för dem som vistas här illegalt
Kommittén föreslår ett särskilt utvisningsförfarande för dem som inte söker tilistånd inom tre månader från inresan. Självfallet skall de som har politiska skäl att anföra för sin önskan att stanna här få rätt till prövning av sin ansökan i vanlig ordning liksom de för vilka avlägsnandefrågan i övrigt är tveksam.
Två ledamöter reserverar sig mot förslaget. De anser att resultatet av
den undersökning som kommittén utfört om hur många som kommer i kontakt med myndigheterna först efter tre månader från inresan inte moti-
verar införandet av ytterligare ett avlägsnandeinstitut. De anser vidare att det föreslagna förfarandet försvårar på ett påtagligt sätt överskådligheten av lagen.
Verkställighet av avlägsnandebeslut
Kommittén anser att rikspolisstyrelsen och invandrarverket i samråd bör utarbeta föreskrifter för verkställighetsmyndigheterna. Föreskrifterna bör utformas så att största möjliga hänsyn tas till den enskilde utan att därför verkställigheten sätts I fara. Vidare föreslår kommittén att även utvisningsbeslut på grund av brott och på grund av asocialitet skall verk-
ställas av polismyndighet i stället för som nu av länsstyrelse för att därige-
nom undvika onödig byråkrati. För att undanröja hinder för ratifikation av ILO-konventionen nr 143 föreslås att staten skall stå för kostnaderna för bevakningspersonalen vid verkställigheten.
Förvar
Kritiken mot verkställigheten av avlägsnandebesluten har ofta avsett
förvarstaganden som skett inför verkställigheten. Särskilt har det gällt
placering i häkte av förvarstagna barn. Kommittén anser att det bör före-
skrivas att ensamma barn inte skall placeras i häkten eller i liknande
lokaler. Kommittén anser att det bör byggas särskilda lokaler där förvars-
tagna utlänningar kan placeras. Kommittén lämnar även förslag på vad
som omedelbart kan göras för att lösa den nuvarande högst otillfredsställande situationen i synnerhet för barnfamiljer.
I Ds A 1981:8 s. 13—15.
Kommittén lägger också fram vissa förslag som rör besvärsrätten över förvarsbeslut. För att förenkla besvärsordningen och åstadkomma en enhetlig praxis föreslår kommittén att alla besvär sammanförs till kammarrätten i Jönköping. Det innebär att även polismyndighets förvarsbeslut skall kunna överklagas direkt dit. För att uppfylla konventionskraven på domstolsprövning av beslut om förvarstaganden föreslås att regeringsrätten får pröva om förvar som beslutats av regeringen skall bestå.
Straff- och ansvarsbestämmelser
Kommittén föreslår att en avgift för olaga anställning införs. Den skall åläggas en arbetsgivare som anställer en arbetstagare utan att denne har erforderligt arbetstillstånd. Avgiften är avsedd att göra brottet ekonomiskt olönsamt.
Kommittén förordar vidare att påföljdseftergift och åtalsunderlåtelse i princip används i det fall en flykting brukat t. ex. ett förfalskat pass för att komma in i landet och söka asyli tron att han annars skulle bli avvisad.
Slutligen föreslår kommittén att straff införs för dem som medvetet försöker hindra att avlägsnandebeslut verkställs. En ganska vid familjekrets föreslås emellertid undantagen från straffbestämmelserna.
Bilaga 2
Kommitténs lagförslag
1¶Förslag till
Lag om ändring i utlänningslagen (1980: 376)
utfärdad den
Härmed föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980: 376)
dels att 7, 8, 39, 50, 63, 67, 70, 72, 82, 83. 84, 90, 95, 96 och 99 §§ skall ha
nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 38 a, 90 a, 99 a och 99 b §§ samt närmast före 90 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Utlänningar som kommer til! Utlänningar som kommer till
Sverige eller uppehåller sig här Sverige eller uppehåller sig här
skall ha pass, om regeringen har skall ha pass, om regeringen har
förordnat om detta. Regeringen fö- förordnat om detta. Regeringen föreskriver vilka legitimationshand- reskriver vilka legitimationshandlingar som får gälla som pass samt i lingar som får gälla som pass samt i vilka fall svenska myndigheter får vilka fall svenska myndigheter får
utfärda pass för flyktingar eller and- utfärda pass för flyktingar eller and-
ra utlänningar. ra utlänningar. Efter regeringens
bemyndigande får statens invand-
rarverk föreskriva att vissa hand-
lingar skall godtas som pass.
83 Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för polismyndigheten, om inte regeringen har föreskrivit annat. En utlänning skall vid inresa eller utresa även lämna de upplysningar som begärs av polismyn-
digheten.
En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att efter kallelse av polismyndighet personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin vistelse här. Om han inte efterkommer kallelsen, får han hämtas.
På begäran skall utlänningen även visa upp sitt pass för polismyndighet
eller polisman.
För utredning i samband med inresa eller utresa eller kallelse enligt
andra stycket får utlänningen kvarhållas, dock inte längre än som är nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar, om inte beslut har meddelats om förvar enligt 50 eller 52 §.
I samband med inresekontroll får
en polisman undersöka bagageut-
rymmen och övriga slutna utrvm-
men i bilar och andra tränsportme-
del i syfte att förhindra, att utlän-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ningar reser in i Sverige i strid mot
bestämmelserna i denna lag eller i
en författning, som har utfärdats
med stöd av denna lag.
38 a § Utan hinder av 38§ andra
stycket får en polismyndighet
utvisa en utlänning som inte inom
tre månader från inresan har an-
sökt om uppehållstillstånd. Beslut får inte meddelas senare än en vecka från det att utlänningen upp-
sökte eller anträffades av polismyn-
digheten. Beslut får inte heller meddelas om det föreligger sådana
omständigheter som enligt 33, 34
eller 35 § andra meningen föranle-
der att ärenden som avses där över-
lämnas till statens invandrarverk.
Polismyndigheten skall skynd-
samt anmäla utvisningsbeslutet till
invandrarverket. Därvid tillämpas
vad i 37 § andra—fjärde styckena
sägs om anmälan av avvisnings-
beslut.
39 § Om det inte föreligger särskilda Om det inte föreligger särskilda
skäl, skall utvisningsbeslutet för- skäl, skall utvisningsbeslut som enas med förbud för utlänningen att meddelas av statens invandrarverk
under en viss tid återvända till Sve- förenas med förbud för utlänningen
rige utan tillstånd av statens in- att under en viss tid återvända till
vandrarverk. Sverige utan tillstånd av verket.
50¶En utlänning får tas i förvar om En utlänning får tas i förvar om
det föreligger sannolika skäl för av- det föreligger sannolika skäl för avvisning eller för utvisning enligt 38, visning eller för utvisning enligt 38,
43, 47 eller 48 § eller om det upp- 43, 47 eller 48 § eller om det upp-
kommer fråga om verkställighet av kommer fråga om verkställighet av
en sådan åtgärd eller av utvisning en sådan åtgärd eller av utvisning på grund av brott. Förvar beslutas på grund av brott. Förvar beslutas av den myndighet som handlägger av den myndighet som handlägger avvisnings- eller utvisningsärendet avvisnings- eller utvisningsärendet
eller verkställighetsärendet. Beslut eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock meddelas endast om förvar får dock meddelas endast om det med hänsyn till utlänning- om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller ens personliga förhållanden eller Övriga omständigheter skäligen kan Övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig befaras att han kommer att hålla sig
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
undan eller bedriva brottslig verk- undan eller här begå brott på vilket
samhet här eller om utlänningens kan följa fängelse i ett år eller där-
identitet är oklar. över eller om utlänningens identitet
är oklar.
Om det bedöms tillräckligt, kan myndigheten under de förutsättningar
som anges i första stycket i stället för att ta utlänningen i förvar ålägga
utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller
föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed jämställd legitimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs för att
hålla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana föreskrifter, kan han tas i förvar.
63 § En polismyndighets beslut om En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas av utlän- avvisning eller utvisning får över-
ningen. Detta sker genom att be- klagas av utlänningen. Detta sker svär anförs hos statens invandrar- genom att besvär anförs hos statens verk. invandrarverk.
Klagan över invandrarverkets beslut som avses i första stycket förs hos
regeringen genom besvär.
67 §
Beslut enligt 50, 51 eller 53 §& om Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om
att en utlänning skall tas i förvar att en utlänning skall tas i förvar eller hållas kvar i förvar får över- eller hållas kvar i förvar får överklagas av utlänningen utom då be- klagas av utlänningen. Klagan får slutet har meddelats av regeringen. föras särskilt och är inte inskränkt till viss tid.
Har beslutet fattats av en polis- Beslutet överklagas hos kammar-
myndighet, överklagas det hos rätten. Kammarrättens — beslut
länsrätten. Har beslutet fattats av överklagas enligt bestämmelserstatens invandrarverk eller av en na i förvaltningsprocesslagen länsstyrelse, överklagas det hos (1971:291). kammarrätten. Länsrättens eller kammarrättens beslut överklagas
enligt bestämmelserna i förvalt-
Klagan får föras särskilt och är Har beslut som avses i första
inte inskränkt till viss tid. stycket fattats av regeringen, prö-
var regeringsrätten på framställ-
ning av utlänningen, om åtgärden skall bestå.
70 8
En utlänning som har rätt att En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning överklaga ett beslut om avvisning eller ett beslut om utvisning enligt eller ett beslut om utvisning enligt 38 eller 43 § kan förklara att han 38, 38 a eller 43 § kan förklara att
avstår från att överklaga beslutet han avstår från att överklaga beslu- (nöjdförklaring). tet (nöjdförklaring).
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Nöjdförklaring avges inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför polismyndighet eller styresmannen vid en kriminalvårdsanstalt eller föreståndaren för ett häkte eller den som tjänstgör i stället för styresmannen eller föreståndaren. Nöjdförklaring som avser utvisning enligt 43 § kan avges även inför länsrätt eller kammarrätt. Nöjdförklaringen får dock
avges inför en annan myndighet än den som har meddelat beslutet endast
om den som tar emot förklaringen har tillgång till en utskrift av beslutet
eller ett bevis om vad det innehåller. En nöjdförklaring kan inte återtas. Har utlänningen överklagat beslutet innan nöjdförklaringen avges, skall hans talan anses återkallad genom nöjdförklaringen. Första—tredje styckena tillämpas även beträffande allmän domstols
dom eller beslut i den del som avser utvisning på grund av brott. Nöjdför-
klaring beträffande domen eller beslutet får dessutom avges inför den
domstol som har meddelat domen eller beslutet eller inför allmän underrätt.
72 § Har frågan om verkställighet av Har frågan om verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28 el- ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38 § ler 29 § eller utvisning enligt 38 § överlämnats till statens invandrar- överlämnats till statens invandrar-
verk enligt 85, 86 eller 89 § och fin- verk enligt 85, 86 eller 89 § eller ner invandrarverket att beslutet övertagits av invandrarverket en-
inte bör verkställas, får verket upp- ligt 90 a § och finner invandrarver-
häva beslutet eller besluta anstånd ket att beslutet inte bör verkställas, med verkställigheten. Frågor om får verket upphäva beslutet eller upphävande av beslut som anges i besluta anstånd med verkställighedenna paragraf eller anstånd med ten. Frågor om upphävande av beverkställigheten av ett sådant be- slut som anges i denna paragraf elslut kan prövas av regeringen en- ler anstånd med verkställigheten av dast då invandrarverket med stöd ett sådant beslut kan prövas av reav 69§ har överlämnat verkstäl- geringen endast då invandrarverket
lighetsärendet till regeringen eller med stöd av 69 § har överlämnat
då verkets beslut har överklagats verkställighetsärendet till regeringenligt 90 §. en eller då verkets beslut har över-
klagats enligt 90 8.
82 §
Avvisas en utlänning, som har Avvisas en utlänning, som har
kommit hit till riket med fartyg eller kommit hit till riket med fartyg eller luftfartyg, får han föras tillbaka till luftfartyg, får han föras tillbaka till
fartyget eller luftfartyget, om detta fartyget eller luftfartyget, om detta
skall avgå till utlandet omedelbart skall avgå till utlandet omedelbart
eller inom den närmaste tiden. Han eller inom den närmaste tiden. Han
får också sättas ombord på annat får också sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samma fartyg eller luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygets eller innehavare. Vägrar fartygets eller
luftfartygets befälhavare att ta emot luftfartygets befälhavare att ta emot
utlänningen, får länsstyrelsen före- . utlänningen, får polismyndigheten
lägga honom lämpligt vite. förelägga honom lämpligt vite. 6 Riksdagen 198182. I saml. Nr 146
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Första stycket gäller även verk- Första stycket gäller även verk-
ställighet av utvisning enligt 38, 43, ställighet av utvisning enligt 38,
47 eller 48 8, om utlännningen har 38 a, 43, 47 eller 48 §, om utlänunderlåtit att vid inresan visa upp ningen har underlåtit att vid inresan
sitt pass för polismyndigheten och visa upp sitt pass för polismyndig-
utvisningsbeslutet har meddelats heten och utvisningsbeslutet har inom sex månader efter inresan. meddelats inom sex månader efter
inresan.
Första och andra styckena gäller inte om fartyget eller luftfartyget skall avgå till ett land dit utlänningen enligt 77—80 §§ inte får sändas.
83 § Ett beslut om avvisning, som har meddelats av en polismyndighet vid utlänningens ankomst hit till riket eller inom en vecka därefter, skall verkställas utan hinder av att beslutet har överklagats, Detsamma gäller avvisningsbeslut som har meddelats när en utlänning, vars rätt att resa in i
Sverige inte har prövats vid ankomsten, första gången har uppsökt eller
anträffats av en polismyndighet eller inom en vecka därefter. Vad som nu
har sagts gäller dock inte avvisningsbeslut som skall anmälas till statens
invandrarverk enligt 37 §. Ett sådant beslut får, om inte utlänningen har avgett nöjdförklaring, verkställas först när invandrarverket har förklarat
att verket inte övertar ärendet.
Ett beslut om utvisning, som en
polismyndighet har meddelat, skall
verkställas utan hinder av att beslu-
tet har överklagats, om invandrar-
verket efter anmälan enligt 38 a §
andra stycket har förklarat att ver-
ket inte övertar ärendet.
En dom eller ett beslut om utvisning får verkställas fastän domen eller
beslutet inte har vunnit laga kraft, om utlänningen har avgett nöjdförkla-
ring.
84 §
Beslut om avvisning eller utvis- Beslut om avvisning eller utvis-
ning skall verkställas så snart det ning skall verkställas så snart det
kan ske. Verkställigheten av av- kan ske. Verkställigheten ankomvisning samt utvisning enligt 38 § mer på polismyndighet. I fråga om ankommer på «polismyndighet. avvisning enligt 30 § eller utvisning
Verkställigheten av utvisning i öv- enligt 47 eller 48 § får regeringen rigt ankommer på länsstyrelse. I förordna att verkställigheten skall
fråga om avvisning enligt 30 § eller ske genom annan myndighets för-
utvisning enligt 47 eller 48 § får re- sorg. geringen förordna att verkställighe-
ten skall ske genom annan myndighets försorg.
90 §
Statens invandrarverks beslut i Statens invandrarverks beslut i en verkställighetsfråga, vilken har ett verkställighetsärende får över-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
överlämnats till verket enligt 85 el- klagas av utlänningen ler 86 § får överklagas av utlän- 1. om ärendet har överlämnats
ningen. Klagan förs hos regeringen till verket enligt 85 eller 86 §, eller genom besvär. 2. om utlänningen annars i ären-
det har anfört sådana omständig-
heter som enligt invandrarverkets
bedömning föranleder att ärenden
som där avses överlämnas till ver-
ket.
Klagan förs hos regeringen ge-
nom besvär.
Skyldighet att anmäla vissa verkställighetsbeslut till statens invandrarverk
90. a $
Har en utlänning först i samband
med verkställigheten av en polis-
myndighets avvisningsbeslut anfört
sådana omständigheter som avses i
85 eller 86 §, men har polismyn-
digheten funnit att ärendet enligt
angivna bestämmelser inte skall överlämnas till statens invandrar-
verk, skall frågan om verkställighet
skyndsamt anmälas till verket.
Invandrarverket skall därvid ge-
nast besluta om verket skall överta
ärendet eller inte. Ärendet skall
övertas, om utlänningens påståen-
de inte är uppenbart oriktigt, eller, i
fall som avses i 86 §, de äberopade
omständigheterna inte kan lämnas
utan avseende. Invandrarverket får
även i annat fall överta ärendet, om
det finns skäl till detta. Innan in-
vandrarverket har fattat beslut får
vidare verkställighetsätgärder inte
vidtas.
95 §
Till böter döms Till böter döms
1. en utlänning som uppehåller 1. en utlänning som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet rill- sig i Sverige utan föreskrivet uppe-
stånd och underlåter att ansöka om hållstillstånd och ntan att inom fö-
ett sådant tillstånd, eller reskriven tid ha ansökt om ett sådant tillstånd, 2. en utlänning som har anställ- 2. en utlänning som har anställning eller bedriver verksamhet, ning eller bedriver verksamhet,
som kräver arbetstillstånd, utan att som kräver arbetstillstånd, utan att
han har ett sådant tillstånd. han har ett sådant tillstånd.
Den som har en utlänning i sin Den som har en utlänning i sin
tjänst, fastän utlänningen inte har tjänst, fastän utlänningen inte har
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
föreskrivet arbets- eller anställ- föreskrivet arbets- eller anställ-
ningstillstånd, döms till böter eller, ningstillstånd, döms till böter eller,
när omständigheterna är försvåran- när omständigheterna är försvåran-
de, till fängelse i högst ett år. de, till fängelse i högst ett år. Art
dessutom en avgift utgår anges i 99 a—b $$.
96 §
Till böter eller, när omständighe- Till böter eller, när omständighe-
terna är försvårande. till fängelse terna är försvårande, till fängelse högst sex månader döms högst sex månader döms I. den som inte gör en sådan an- I. den som inte gör en sådan an-
mälan som föreskrivs i en författ- mälan som föreskrivs 1 en författning som har utfärdats med stöd av ning som har utfärdats med stöd av denna lag, denna lag,
2. den som i en sådan anmälan 2. den som i en sådan anmälan eller i ett ansökningsärende enligt eller i ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en författning, denna lag eller enligt en författning,
som har utfärdats med stöd av den- som har utfärdats med stöd av denna lag, mot bättre vetande lämnar na lag, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet un- oriktig uppgift celler medvetet un-
derlåter att tala om något förhållan- derlåter att tala om något förhållan-
de av betydelse, de av betydelse,
3. den som hjälper en utlänning 3. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot att komma in i Sverige i strid mot
föreskrifter i denna Jag eller i en föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med författning som har utfärdats med
stöd av lagen, stöd av lagen,
4. en utlänning som, i annat hän- 4. en utlänning som, i annat hänseende än beträffande skyldighet seende än beträffande skyldighet
att ha pass, visering, uppehållstill- att ha pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, över- stånd eller arbetstillstånd, över-
träder bestämmelserna i denna lag träder bestämmelserna i denna lag eller vad som har föreskrivits med eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen, eller stöd av lagen, eller 5. en utlänning som försöker 5. den som, i fråga om annan hindra verkställighet av beslut om hans avvisning eller utvisning. eller syskon, genom döljande av utlänningen eller genom någon an-
nan sådan åtgärd försöker hindra
verkställighet av beslut om dennes . avvisning eller utvisning.
Tilt fängelse i högst ett år eller. Till fängelse i högst ett år eller,
när omständigheterna är mildrande, när omständigheterna är mildrande,
till böter döms, utan hinder av förs- till böter döms, utan hinder av förs-
ta stycket, ta stycket,
I. den som hjälper en sådan ut- I. den som hjälper en sådan utlänning som avses i 30 § första och länning som avses i 30 § första och
andra styckena att komma in i Sve- andra styckena att komma in i Sve-
rige, eller rige, eller
2. en utlänning som försöker 2. den som försöker hindra verk-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
hindra verkställighet av beslut om ställighet av beslut om avvisning avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 enligt 47 eller 48 3. eller 48 §.
För försök till brott som avses i första stycket 3 eller andra stycket 1
döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
99 §
Avvisas eller utvisas en utlän- Avvisas eller utvisas en utlänning, är han skyldig att betala kost- ning, är han skyldig att betala kost-
naden för resan till den ort, dit han naden för sin egen resa till den ort,
sänds genom myndighets försorg. dit han genom myndighets försorg Detsamma gäller när en utlänning sänds eller åläggs resa. Detsamma enligt 94 § genom polismyndighets gäller när en utlänning enligt 94 § försorg förs till en plats, där han får genom =polismyndighets försorg vistas. förs till en plats, där han får vistas.
Om en utlänning enligt 82 § förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg
med vilket han har kommit till Sverige eller sätts ombord på ett annat
fartyg eller luftfartyg med samma innehavare, är innehavaren skyldig att utan ersättning av staten föra utlänningen ut ur Sverige.
Om en utlänning, som är anställd ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg
eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar fartyget eller luftfarty-
get under dess uppehåll i Sverige, och olovligen reser in i Sverige, är fartygets eller luftfartygets innehavare skyldig att svara för de kostnader
som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige under de
närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige.
I fråga om ett fartyg med utländsk innehavare är befälhavaren och den
som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att på innehavarens
vägnar svara för kostnader enligt tredje stycket, om det inte är uppenbart oskäligt.
99 a §
Har någon en utlänning i sin
tjänst, fastän utlänningen inte har
föreskrivet arbets- eller unställ-
ningstillstånd, utgår en avgift. Av-
giften skall påföras den fysiska el-
ler juridiska person som utövar den
verksamhet i vilken överträdelsen
har begåtts.
Avgiften utgör för varje arbetsta-
gare, som har anlitats utan att ha
föreskrivet arbetstillstånd, hälften
av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde när överträdelsen upp-
hörde. Har överträdelsen pågått
längre tid än tre månader, utgör
avgiften för varje urbetstagare i
stället hela basbeloppet. Avgiften
får nedsättas eller efterges om sär-
skilda omständigheter föreligger.
Nuvarande tydelse Föreslagen lydelse
99 b §
Frågor om avgift vid anställning utan föreskrivet tillstånd prövas av allmän domstol efter ansökan, som skall göras av allmän åklagare inom två år från den tidpunkt då överträdelsen begicks. I fråga om sådan talan gäller i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken föreskrivs angående mål om ansvar för brott på vilket kan följa fängelse i högst ett år. Sedan fem år har förflutit från tidpunkten för överträdelsen, får avgift inte påföras. Avgifterna tillfaller staten.
Avgiften skall betalas till länsstyrelsen inom två månader från det att beslutet vann laga kraft. Erinran om detta skall tas in i beslutet. Betalas inte avgiften inom denna tid, får den jämte restavgift, beräknad enligt 58 § I mom. uppbördslagen (1953:272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt. Indrivningsåtgärder får inte vidtas sedan fem år förflutit från det beslutet vann laga kraft.
Denna lag träder i kraft den I juli 1982. : Har före ikraftträdandet besvär enligt 67 §& anhängiggjorts hos en länsrätt, tillämpas äldre bestämmelser.
2 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
utfärdad den
Härmed föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse. 20 § Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. Att koncernbidrag, som icke utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Avdrag må icke ske för: Avdrag må icke ske för:
den skattskyldiges levnadskost- den skattskyidiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, nader och därtill hänförliga utgifter. däruti inbegripet vad skattskyldig däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom pe- utgivit såsom gåva elter såsom periodiskt understöd eller därmed riodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll; person i sitt hushåll;
värdet av arbete, som i den skatt- värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet ut- skyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller förts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyl- andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år; diges barn som ej fyllt 16 år;
ränta å den skattskyldiges eget, i ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda hans förvärvsverksamhet nedlagda kapital: kapital:
svenska allmänna skatter: svenska allmänna skatter: kapitalavbetalning å skuld; kapitalavbetalning å skuld:
avgift enligt 8 kap. studiestödsla- avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349); gen (1973: 349):
avgift enligt lagen (1972:435) om avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgift; överlastavgift:
avgift enligt lagen (1976: 666) om avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olov- påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.; ligt byggande m. m.;
belopp, för vilket arbetsgivare är avgift enligt — utlänningslagen ansvarig enligt 75 § uppbördslagen (1980:376); (1953: 272): belopp, för vilket arbetsgivare är
avgift enligt lagen (1976: 206) om ansvarig enligt 75 § uppbördslagen felparkeringsavgift; (1953: 272): |
överförbrukningsavgift enligt avgift enligt lagen (1976: 206) om ransoneringslagen (1978: 268): felparkeringsavgift;
förlust, som är att hänföra till ka- överförbrukningsavgift enligt pitalförlust. ransonceringslagen (1978: 268):
pitalförlust.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar
utfärdad den
Härmed föreskrivs att 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28¶Regeringsrätten prövar Regeringsrätten prövar
1. besvär över kammarrätts be- 1. besvär över kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen slut enligt förvaltningsprocesslagen
(1971: 291), (1971: 291), 2. besvär över annat beslut i för- 2. besvär över annat beslut i för-
valtningsärende som enligt lag eller valtningsärende som enligt lag eller
av riksdagen beslutad författning av riksdagen beslutad författning
eller enligt instruktion för kammar- eller enligt instruktion för kammarrätterna anföres hos domstolen. rätterna anföres hos domstolen,
3. framställning enligt 67 § utlän-
Om regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om resning och
återställande av försutten tid finns bestämmelser i 11 kap. 11 § regerings-
formen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
Bilaga 3
Handläggning av ärenden angående avlägsnande av pre-
sumtiva terrorister (Ds A 1981: 9)
Promemoria utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet
Sammanfattning
I denna promemoria föreslås främst vissa ändringar i förfarandet vid handläggningen av terroristärenden.
Polismyndigheternas befogenhet att besluta om avvisning av presumtiva terrorister föreslås bli upphävd. Beslutanderätten vid såväl avvisning som utvisning förbehålls regeringen. Därmed utgår den särskilda av RPS upprättade spärrförteckningen avseende sådana terrorister som polismyndigheterna skall avvisa. Regeringens avvisningsbeslut i terroristärenden föreslås förenas med återreseförbud.
I fråga om regeringens handläggning av terroristärenden föreslås att förhandlingen i ärendet skall hållas vid Stockholms tingsrätt, om det inte föreligger särskilda skäl mot det. Vid förhandlingen vid tingsrätten skall alltid utses ett allmänt ombud. Det förutsätts att en företrädare för rikspolisstyrelsen normalt förordnas. Även i andra fall föreslås regeringen få anlita allmän domstol för att hålla förhandling i ett utlänningsärende. I de hänseenden som inte särskilt regleras i utlänningslagen skall bestämmelserna om bevisningsupptagning utom huvudförhandling i brottmål tilllämpas. Särskilda bestämmelser föreslås i fråga om inskränkning av förhandlingens offentlighet.
Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.
1 Lagförslag
Förslag till Lag om ändring i utlänningslagen (1980: 376)
Härmed föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980: 376)
dels att 36 § skall upphöra att gälla,
dels att 30, 32, 47, 52, 57—60, 62, 74 och 96 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
30§
En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation eller grupp som avses 1 andra stycket och om det dessutom med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som avses i det stycket.
I första stycket avses en organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över utlänningar som skall avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka orga-
nisationer eller grupper som därvid kommer i fråga.
32§ När en utlänning, som finns iden förteckning som anges i 30§ tredje
stycket och som saknar visering el-
ler uppehållstillstånd, kommer till
riket, skall polismyndigheten omedelbart besluta om avvisning av honom utom i de fall då ärendet skall överlämnas till regeringen enligt
368.
När det hos polismyndigheten När en utlänning som kommer uppkommer fråga om avvisning en- till Sverige skall avvisas enligt 30§,
ligt 30% av annan utlänning än som skall polismyndigheten hänskjuta
avses i första stycket, skall ärendet ärendet till statens invandrarverk
hänskjutas till statens invandrar- som med eget yttrande överlämnar verk som med egct yttrande över- ärendet till regeringen. Vid ären-
lämnar ärendet till regeringen. I dets prövning hos regeringen skall ärenden som prövas av regeringen förhandling hållas. skall förhandling hållas.
Beslut om avvisning enligt 30§
skall förenas med förbud för utlän-
ningen att återvända till Sverige.
Därvid tillämpas bestämmelserna i 42§.
36§
Ärenden om avvisning enligt 32§
första stycket skall hänskjutas till
statens invandrarverk, om det föreligger sådana omständigheter som
enligt 33 eller 34§ föranleder att ärenden som avses där överlämnas
till statens invandrarverk. Invand-
rarverket skail med eget yttrande överlämna sådana ärenden till re-
geringen.
478 En utlänning får utvisas ur riket, En utlänning får utvisas ur riket, om det föreligger sådana omstän- om det föreligger sådana omständigheter som anges i 30§ första och digheter som anges i 30 §.
andra styckena.
Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av regeringen. I
sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas från
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse statens invandrarverk, om hinder inte möter på grund av att ärendet är synnerligen brådskande.
52§
När det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut om särskilda tvångsåtgärder mot en utlänning eller statens invandrarverks beslut enligt 51§, får en polismyndighet tillfälligt ta utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt eniigt 50 §.
Skall ett ärende om avvisning enligt 36§ överlämnas till regeringen, skall polismyndigheten ta utlänningen i förvar.
Även om de i 503 angivna förut- Även om de i 50§ angivna förut-
sättningarna inte föreligger, får po- sättningarna inte föreligger, får en lismyndigheten ta en utlänning i polismyndighet ta en utlänning i förvar eller ställa honom under förvar eller ställa honom under uppsikt när frågan om avvisning uppsikt när fråga om avvisning skall överlämnas till regeringen en- skall överlämnas till regeringen enligt 328 andra stycket eller när det ligt 32§ första stycket eller när det uppkommer fråga om att utvisa ho- uppkommer fråga om att utvisa utnom enligt 47 §. länningen enligt 47 8.
Anmälan om att en utlänning har tagits i förvar eller ställts under uppsikt enligt första eller andra stycket skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet eller, i fall som anges i 51§ hos statens invandrarverk. Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.
57 §
Förhandling skall hållas inför den Förhandling skall hållas inför den myndighet som handlägger ärendet. myndighet som handlägger ärendet. Statens invandrarverk får dock be- Statens invandrarverk får dock besluta att en länsrätt eller länsstyrel- sluta att en länsrätt eller länsstyrelse skall hålla förhandling i ett se skall hålla förhandling i ett ärende som verket handlägger. I ärende som verket handlägger samt ärenden, som handläggs av rege- därvid bestämma om annan än utringen, får det statsråd, som ansva- länningen skall höras. I ärenden, rar för ärenden enligt denna lag el- som handläggs av regeringen, får ler den tjänsteman som statsrådet det statsråd, som ansvarar för ärenbestämmer, besluta om förhandling den enligt denna lag eller den tjänsoch utse myndigher som skall hålla teman som statsrådet bestämmer, förhandlingen. besluta om förhandling och bestäm-
ma om annan än utlänningen skall
höras samt, där annat ej följer av
andra stycket, utse domstol eller
förvaltningsmyndighet som skall
hålla förhandlingen.
I ärende om avvisning enligt 30§
eller utvisning enligt 47 eller 48§
skall förhandlingen hållas vid
Stockholms tingsrätt, om det inte
föreligger särskilda skäl mot det.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
588 När det behövs får den myndig- När det behövs får den myndighet som håller förhandlingen upp- het som håller förhandlingen uppdra åt en polismyndighet eller åt en dra åt en polismyndighet eller åt en
särskilt utsedd person att vara ail- särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhandlingen. mänt ombud vid förhandlingen. All-
mänt ombud skall alltid förordnas
vid förhandling vid Stockholms tingsrätt enligt 57 § andra stycket.
59§
Utlänningen och andra personer, Utlänningen och andra personer, som skail höras, skall kallas till för- som skall höras, skall kallas till för-
handlingen. Om utlänningen hålls i handlingen. Om utlänningen hålls i
förvar, skall den myndighet som förvar, skall den domstol eller för-
håller förhandlingen besluta om vaältningsmyndighet som håller förhans inställelse. Har kallelse till handlingen besluta om hans instäl-
förhandlingen delgetts den som lelse. Har kallelse till förhandlingen skall höras minst fyra dagar före delgetts den som skall höras minst
förhandlingen och uteblir den kal- fyra dagar före förhandlingen och
lade utan att ha anmält laga förfall, uteblir den kallade utan att ha an-
får myndigheten besluta om hämt- mält laga förfall, får domstolen eller ning. Hämtning av någon annan än förvaltningsmyndigheten besluta
utlänningen får dock ske endast om om hämtning. Hämtning av någon det föreligger synnerliga skäl. annan än utlänningen får dock ske
endast om det föreligger synnerliga
skäl.
60§
Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan inver-
ka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ständ-
punkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.
I fråga om förhandling vid all-
män domstol skall. i den mån annat
inte följer av 57—59 §§, 60§ första
och tredje styckena samt 61 och
62 §§. i tillämpliga delar gälla be-
stämmelserna om bevisupptagning
utom huvudförhandling i brottmål.
Förhandlingen skall vara offent- Vid förhandling vid allmän dom-
lig, om utlänningen begär det och stol får, utöver vad som följer av 5 myndigheten inte anser att omstän- kap. 1§ rättegångsbalken, rätten
digheterna föranleder något annat. förordna att förhandlingen skall
hållas inom stängda dörrar, om det
kan antagas att vid förhandlingen
kommer att förebringas uppgift. för
vilken hos domstolen gäller sekre-
tess som avses i sekretesslagen
(1980:100). Förhandling vid för-
valtningsmyndighet skall vara of-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fentlig, om utlänningen begär det
och myndigheten inte anser att om-
ständigheterna föranleder något
annat.
62§ Frågan om ersättning eller för- Frågan om ersättning eller för-
skott prövas av den myndighet som skott prövas av den domstol eller
håller förhandlingen. Närmare be- förvaltningsmyndighet som håller
stämmelser om ersättning och för- förhandlingen. Närmare bestämskott meddelas av regeringen. melser om ersättning och förskott
meddelas av regeringen.
74§
När regeringen upphäver ett beslut enligt 71 eller 72§ eller medger en utlänning rätt att uppehålla sig här i riket trots ett utvisningsbeslut, får
regeringen samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och
villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i 48§ första stycket.
När verkställighet inte skall ske i När verkställigheten inte skall
fall som avses i 73§, får regeringen ske i fall som avses i 73§, får regemeddela sådana föreskrifter som ringen meddela sådana föreskrifter anges i första stycket. Detsamma som anges i första stycket. Detgäller när ett beslut om avvisning samma gäller när ett beslut om av-
eller utvisning i andra fall inte kan . visning eller utvisning i andra fall verkställas och det beträffande ut- inte kan verkställas och det beträf-
länningen föreligger sådana om- fande utlänningen föreligger sådana ständigheter som anges i 30 § första omständigheter som anges i 308. I och andra styckena. I ärenden en- ärenden enligt detta stycke skall
ligt detta stycke skall förhandling förhandling hållas.
hållas.
968 .
Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse högst .sex månader döms
1. den som inte gör en sådan anmälan som föreskrivs i en förfåttning som har utfärdats med stöd av denna lag,
2. den som i en sådan anmälan eller i ett ansökningsärende enligt denna Jag eller enligt en författning, som har utfärdats med stöd av denna lag, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse,
3. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av lagen,
4. en utlänning som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestäm-
melserna i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen, eller
5. en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans avvisning eller utvisning.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Till fängelse i högst ett år eller, Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande, när omständigheterna är mildrande, till böter döms, utan hinder av förs- till böter döms, utan hinder av första stycket, ta stycket,
1. den som hjälper en sådan ut- 1. den som hjälper en sådan utlänning som avses i 30 § första och länning som avses i 30 § att komma andra styckena att komma in i Sve- in i Sverige eller rige, eller
2. en utlänning som försöker 2. en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hindra verkställighet av beslut om avvisning enligt 30 § eller utvisning avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 §. enligt 47 eller 48 §.
För försök till brott som avses I För försök till brott som avses i första stycket 3 eller andra stycket första stycket 3 eller andra stycket I döms till ansvar enligt 23 kap. 1 döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
2 Inledning
Den internationella terrorismen har under senare tid föranlett allt flera stater att införa lagstiftning, som ger dem ökade möjligheter att bekämpa terroristverksamhet. På det internationella området har vidare antagits en rad instrument som syftar till att bekämpa den internationella terrorismen. För Sveriges del introducerades den särskilda terroristlagstiftningen år 1973. De materiella bestämmelserna har sedan dess undergått vissa begränsade ändringar och återfinns numera i utlänningslagen (UtlL).
Vid terroristbestämmelsernas tillkomst bedömdes det som angeläget att presumtiva terrorister kunde avvisas vid gränsen av polismyndigheterna. Dessa fick därför rätt att under noggrant angivna förutsättningar meddela sådana beslut. Erfarenheterna har visat att denna möjlighet har ytterst begränsad praktisk betydelse och att avlägsnande av presumtiva terrorister genomgående sker genom beslut av regeringen. Det har mot den bakgrunden ansetts befogat att bättre anpasa gällande bestämmelser till den faktiska utvecklingen.
I fråga om förfarandet vid regeringens handläggning av terroristärenden bör understrykas, att UtIL:s terroristbestämmelser i viktiga hänseenden skiljer sig från de regler som gäller beträffande brottsbekämpning. Detta hänger främst samman med nödvändigheten av att kunna ingripa på ett så tidigt stadium som möjligt för att förhindra att terroristdåd kommer till stånd. UtiL:s bestämmelser om avvisning och utvisning i detta hänseende tar alltså sikte på utlänningar som på vissa angivna grunder kan antas begå terroristhandlingar i Sverige.
Mot den bakgrunden är det särskilt viktigt att själva förfarandet omgärdas med garantier för en rättssäker prövning av avlägsnandefrågan. Av bl. a. det skälet har beslutanderätten i alla praktiskt betydelsefulla fall lagts hos regeringen. Genom bestämmelser bl.a. om politiskt verkställighetshinder, om hörande av statens invandrarverk (SIV), om förhandling och
om rätt till offentligt biträde har statsmakterna ytterligare velat garantera rättssäkerheten i förfarandet.
Frågan om rättssäkerheten i handläggningen av terroristärenden har
under den tid lagstiftningen gällt vid upprepade tillfällen tagits upp i riksdagen och i den allmänna debatten. Kritiken har delvis gällt utformningen av
de materiella bestämmelserna. I den delen lämnas frågan åt sidan i promemorian. Kritiken har emellertid även tagit sikte på själva förfarandet och
de bestämmelser som reglerar detta. Debatten har inte minst gällt det
förhållandet att rikspolisstyrelsen (RPS), som anhängiggör avlägsnande-
ärendet, också är den myndighet som håller förhandlingen i ärendet. Vidare har kritiserats att visst utredningsmaterial kan undanhållas den eller de berörda utlänningarna. Det är självfallet av vikt att förfarandet i terroristärenden utformas så,
att misstro mot handläggningen av dessa ärenden i möjlig mån undviks. Att sådan misstro inte alltid kan undanröjas är emellertid en konsekvens av terroristbestämmelsernas särskilda natur. I denna promemoria behandlas frågan om ändringar av förhandlings- och sekretessreglerna i terroristären-
den och föreslås vissa ändringar i förfarandet.
3¶Gällande terroristbestämmelser
Bestämmelserna i UtlL om avvisning eller utvisning av presumtiva terrorister innebär i huvudsak följande.
Enligt 30 § första stycket UtlL skall en utlänning som kommer till Sverige avvisas, om det finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en organisation eller grupp som avses i paragrafens andra stycke
och om det dessutom, med hänsyn till vad som är känt om hans föregående
verksamhet eller i övrigt, föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som anges i det stycket. Bestämmelsen avser enligt andra stycket en organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld,
hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i
riket. Om det beträffande en utlänning som uppehåller sig i riket föreligger
sådana omständigheter som nu har nämnts får han enligt 47 § utvisas. En
förteckning över utlänningar som skall avvisas enligt 30 § första stycket skall enligt samma paragrafs tredje stycke upprättas av rikspolisstyrelsen. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid kommer ifråga.
En utlänning som kommer hit och som uppfyller rekvisiten i 30 § skall alltså avvisas. Avvisning beslutas antingen av polisen eller av regeringen.
Det bedömdes vid lagens tillkomst som angeläget att polisen fick möjlighet
att omedelbart avvisa en presumtiv terrorist. Å andra sidan befanns det
nödvändigt att en sådan ordning omgärdades med särskilda rättssäkerhetsgarantier. Avvisning genom beslut av polis får därför ske endast om utlänningen finns upptagen på en särskild förteckning och dessutom saknar visering eller uppehållstillstånd. Som ytterligare förutsättning för avvis-
ning genom beslut av polis gäller, att utlänningen inte gör invändningar av
jelse eller åberopar någon annan omständighet som avses i 33 eller 34 §
UtIL. Utrymmet för polisens befogenhet att avvisa en presumtiv terrorist
är alltså starkt begränsat. Brister någon av förutsättningarna, skall frågan i
stället avgöras av regeringen. Lagen föreskriver att polismyndigheten skall
hänskjuta ärendet till SIV, som med eget yttrande överlämnar ärendet till regeringen.
Den förut nämnda förteckningen över sådana utlänningar som polisen
får avvisa upprättas av RPS. Det är emellertid regeringen som, med tillämpning av rekvisiten i 30 § andra stycket, bestämmer vilka organisa-
tioner eller grupper som därvid kommer i fråga. Endast utlänningar som tillhör en av regeringen angiven terroristgrupp eller terroristorganisation
får av RPS tas med på förteckningen. För att en utlänning skall uppföras på
förteckningen krävs vidare att han i övrigt uppfyller förutsättningarna i 30 § första stycket. När regeringen beslutar i ett ärende om avvisning av en
presumtiv terrorist är den däremot inte bunden av om utlänningen finns
upptagen i förteckningen eller ens av om han tillhör någon av de grupper eller organisationer som enligt regeringens beslut ligger till grund för förteckningen.
För det fall avvisningsärendet skall överlämnas till regeringen finns långtgående regler om förvarstagande genom beslut av polismyndighet (52 § andra stycket). I vissa fall skall utlänningen alltid tas i förvar. Det
gäller när förhållandena är sådana att polisen skulle ha kunnat avvisa utlänningen, om denne inte hade åberopat politiska skäl. I övrigt får polisen ta utlänningen i förvar, även om de generella förvarsgrunderna inte föreligger. Utvisning enligt 47 § Ut!IL får som nämnt ske, om det beträffande en
utlänning som vistas här i riket föreligger sådana omständigheter som anges i 30 § första och andra styckena, dvs. om de grundläggande rekvisiten för avvisning är uppfyllda. Utvisningsmöjligheten infördes med hänsyn till svårigheterna att hindra presumtiva terrorister att ta sig in i landet och med tanke på att sådana utlänningar redan vid lagens ikraftträdande kunde finnas i Sverige. Utvisning beslutas av regeringen. Någon förteckning är
därför inte aktuell i detta sammanhang. Det saknar vidare avgörande
betydelse om utlänningen tillhör någon sådan grupp eller organisation som ligger till grund för RPS” spärrförteckning. Avgörande är endast att de i 30 § första och andra styckena angivna terroristrekvisiten är uppfyllda. Utvisningsbestämmelsen är tillämplig så snart utlänningen har kommit in i landet. I fråga om tvångsmedel — t.ex. tagande i förvar — gäller vanliga regler (50 § första stycket). Ärendena angående utvisning av presumtiva terrorister anhängiggörs hos regeringen av RPS. SIV skall höras om inte hinder möter på grund av att ärendet är synnerligen brådskande. Förhandling skall äga rum.
Om en utlänning som har avvisats enligt 30 § eller utvisats enligt 47 § i samband med verkställigheten av beslutet påstår att han riskerar politisk
förföljelse eller åberopar någon annan sådan omständighet som anges i 85 eller 86 §, skall verkställighetsärendet i de fall som anges i dessa paragrafer hänskjutas till invandrarverket. Verket har också i detta fall att med eget
yttrande överlämna ärendet till regeringen.
En förutsättning för att den som har bedömts vara terrorist skall kunna avlägsnas ur landet på grund av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut är som tidigare har nämnts, att det inte föreligger något politiskt eller därmed jämställt verkställighetshinder. Enligt 73 § skall sålunda regeringen förordna att beslut om avvisning eller utvisning tills vidare inte får verkställas om hinder mot verkställighet av beslutet möter på grund av bestämmelser-
na i 77—80 §§ UtIL (politiskt verkställighetshinder) eller om det annars
föreligger särskild anledning att verkställighet inte bör äga rum. Har rege-
ringen förordnat att verkställighet inte får ske, får regeringen enligt 74 § andra stycket meddela föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse i riket. I alla sådana ärenden skall förhandling hållas.
Av intresse i detta sammanhang är vidare lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (den särskilda spaningslagen). Enligt 1 § första stycket spaningslagen skall en utlänning, som har avvisats eller utvisats som terrorist men beträffande vilken regeringen har förordnat att avvisnings- eller utvisningsbeslutet tills vidare inte får verkställas, kunna bli föremål för viss kontroll och övervakning enligt 2—5 §§ under sin vistelse i Sverige. Detsamma skall enligt I $& andra stycket gälla, om det annars har meddelats ett inte verkställbart beslut om avvisning eller avlägsnande i övrigt och regeringen har funnit att det beträffande utlänningen föreligger sådana omständigheter som anges i 30 § första och andra styckena samma lag. Den kontroll och övervakning som i nu nämnda fall skall kunna komma i fråga innebär — förutom sådana särskilda föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse i riket som får meddelas av regeringen enligt 74 § andra stycket UtlL — att utlänningen under vissa förutsättningar skall kunna bli föremål för vissa särskilda spaningsåtgärder. I detta hänseende innebär spaningslagen följande.
Om det bedöms vara av betydelse för att utröna om en terroristorganisation eller terroristgrupp planlägger eller förbereder någon åtgärd som innebär våld, hot eller tvång för politiska syften, får en utlänning som avses i 1§ spaningslagen underkastas husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Av sådan utlänning får också tas fingeravtryck och fotografi (2 §). Det är polismyndigheterna som beslutar om nämnda åtgärder. Om det finns synnerliga skäl kan en polismyndighet för samma ändamål få tillstånd att dels ta del av samtal till och från telefonapparat som innehas eller kan antas komma att begagnas av utlänningen (telefonavlyssning) och dels närmare undersöka, öppna eller granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handling eller paket som har ställts till eller avsänts från utlänningen och som påträffats vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som finns hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt (3 §). Frågan om tillstånd till en sådan åtgärd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen. Tillståndet skall meddelas att gälla en viss tid som dock inte får överstiga en månad (4 §).
4 Avvisning av presumtiva terrorister — överväganden och förslag
Under de åtta år som terroristbestämmelserna har varit i tillämpning har beslut om avvisning av en presumtiv terrorist meddelats i endast ett fall. Beslutet meddelades av en polismyndighet. Inte vid något tillfälle har fråga om avvisning i ett fall av aktuellt slag överlämnats till regeringen. Samtliga de terroristärenden som regeringen hittills har prövat har således handlagts som utvisningsärenden.
I förarbetena till terroristbestämmelserna underströks behovet av att kunna hindra en utlännings inresa, när det fanns skäl att anta att hans närvaro innebar risker för terrordåd i vårt land (prop. 1973:37 s. 83). Tyngdpunkten i bestämmelserna synes vid den tidpunkten ha lagts på den föreslagna avvisningsbestämmelsen. Utvisningsbestämmelsen motiverades med att en skärpt inresekontroll aldrig kan göras 100-procentigt effek- 7 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 146
Prop. 1981/82: 146 . 98
tiv och med att presumtiva terrorister vid lagens ikraftträdande redan kunde tänkas finnas i Sverige. Den faktiska utvecklingen har således blivit
en annan än den man förutsåg. Mot den bakgrunden kan övervägas, om
inte avlägsnandebestämmelserna bör bättre anpassas till de faktiska förhål-
landena. En sådan ändring kan gå ut på att polismyndighetens befogenhet att besluta om avvisning upphör. Ett mer radikalt grepp vore att upphäva
de avvisningsbestämmelser som avser presumtiva terrorister och endast
behålla de särskilda bestämmelserna om utvisning. Mot en sådan ordning kan emellertid riktas den principiella invändningen, att den innebär att den presumtive terroristen måste släppas in i landet innan åtgärder kan vidtas
för hans avlägsnande från Sverige. I det följande förordas därför den mera
begränsade ändringen.
Som framgått har polisens beslutsbefogenhet i terroristärenden omgär-
dats med omfattande rättssäkerhetsgarantier, främst genom att utlänningen måste finnas på en särskild av RPS upprättad spärrförteckning för att
avvisning skall få ske genom polisens försorg. Det ligger i sakens natur att den som misstänker att han finns på förteckningen undviker att resa in
under sin rätta eller sin tidigare använda identitet. Frånvaron av reguljär
gränskontroll inom Norden minskar ytterligare avvisningsmöjlighetens be-
tydelse. Det förefaller mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter som om bestämmelserna om rätt för polisen att avvisa presumtiva terrorister skulle kunna upphävas utan att beredskapen mot terroristdåd försvagas. I stället skulle då avvisningsfrågan alltid överlämnas — via SIV — till regeringen. Den ordningen föreskrivs redan nu för bl.a. de fall då polisen stoppar en utlänning som bedöms vara en presumtiv terrorist, men utlän-
ningen inte finns på förteckningen. Upphävs polisens beslutsbefogenhet bortfaller behovet av den särskilda spärrförteckningen. Vidare bortfaller
behovet av särskilda regeringsbeslut angående de grupper eller organisa-
tioner som får läggas till grund för förteckningen.
Handläggningen av ett avvisningsärende skulle då bli denna. När en polismyndighet vid gränsen påträffar en utlänning som bedöms vara en presumtiv terrorist, dvs. uppfylla rekvisiten i 30 § första och andra styckena, skall ärendet hänskjutas till SIV. Verket skall med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen. Innan regeringen avgör ärendet skall förhandling hållas. Regeringen prövar liksom hittills ärendet med tillämpning av de allmänna terroristrekvisiten i 30 § första och andra styckena. Polismyndigheten får enligt 52 § andra stycket tillfälligt ta utlänningen i förvar, även om förutsättningarna för förvarstagande i 50 § första stycket inte föreligger. Beslutet skall skyndsamt anmälas till regeringen som pröv-
ar — enligt 50 § — om förvaret skall bestå.
Det förda resonemanget tar sin utgångspunkt i hur terroristbestämmel-
serna faktiskt har kommit att tillämpas. Det skulle kunna invändas att detta är ett alltför snävt synsätt och att i bilden även bör vägas in frågan om
nuvarande ordning, med polisens avvisningsbefogenhet och spärrförteck-
ningen, kan antas ha en allmänt avhållande effekt i fråga om presumtiva terrorister. Det är självfallet mycket svårt att ha en säker uppfattning på
den punkten. Det finns emellertid anledning att anta att den avhållande effekten är så begränsad att den inte i detta sammanhang bör tillmätas avgörande betydelse. En annan aspekt av intresse är den att regeringens beslut angående de organisationer eller grupper som får läggas till grund
för förteckningen även bildar underlag vid regeringens årliga redovisning till riksdagen om terroristbestämmelsernas tillämpning. Även om beslutet
angående vilka organisationer som får läggas till grund för RPS" spärrför-
Prop. 1981/82: 146 . 99
teckning inte binder regeringen vid dess beslut om avvisning eller utvisning, kan beslutet ändå sägas markera regeringens inställning i fråga om olika ifrågakommande grupper. Särskilt avgränsningen gentemot i hemlan-
det verksamma befrielserörelser är därvid viktig. Det är emellertid möjligt
för regeringen att utan ett beslut med stöd av 30 § tredje stycket UtlL i
önskvärd omfattning klargöra sin ståndpunkt. Sålunda ger t.ex. regeringens beslut i överlämnade ärenden vägledning åt polismyndigheterna. Re-
dovisningen till riksdagen kan vid behov avse de bedömningar av hithörande organisationer eller grupper som regeringen har gjort i redan prövade
terroristärenden.
Mot bakgrund av det anförda föreslås ändring av bestämmelserna om avvisning av presumtiva terrorister. Förslaget föranleder ändring i 30, 32,
36, 47, 52, 74 och 96 §§ UtIL.
5¶Förhandling i terroristärenden
5.1 Närmare om handläggningen av terroristärenden hos regeringen
Som tidigare nämnts är det regeringen som beslutar om utvisning av
presumtiva terrorister. Utom i ett undantagsfall är det också regeringen som har att besluta i fråga om avvisning i dessa fall, låt vara att något
sådant beslut inte har meddelats av regeringen. Utvisningsärendena hand-
läggs i princip på följande sätt. Ärendet bereds i arbetsmarknadsdepartementet. I alla viktiga frågor
bereds det gemensamt med justitiedepartementet. Gemensam beredning äger i viss utsträckning rum även med utrikesdepartementet. När ett utvisningsärende enligt 478 UtlL har anhängiggjorts hos regeringen, anmäls omedelbart hos vederbörande rättshjälpsnämnd behovet av offentligt biträde. om ett biträde inte redan har förordnats. Handlingarna i ärendet delges därefter med det offentliga biträdet. Har utlänningen tagits i förvar bedöms enligt 54§ andra stycket om skäl föreligger för upphävande av åtgärden. Vidare kan uppkomma fråga om kvarhållande i förvar sedan
utlänningen har hållits i förvar under viss tid. Ett sådant beslut skall enligt
538 andra stycket föregås av förhandling.
I själva sakfrågan skall enligt 47 § UtlL andra stycket hållas förhandling. Det ankommer enligt 57 § på det statsråd som ansvarar för utlänningsären-
den eller den tjänsteman som statsrådet bestämmer att besluta om förhandlingen och utse myndighet att hålla denna. I praxis har hittills RPS fått uppdraget. Vid förhandlingen förutsätts normalt att det offentliga biträdet är närvarande.
Sedan protokolil från förhandlingen har kommit in till regeringen, bereds
det offentliga biträdet tillfälle att yttra sig. Ytterligare skäl och synpunkter kan därvid tillföras ärendet. |
Innan regeringen beslutar i utvisningsfrågan skall invandrarverket yttra
sig, om det inte möter hinder mot detta ”på grund av att ärendet är synnerligen brådskande” (47§ andra stycket UtIL). Sedan verkets yttrande har kommunicerats med biträdet och denne har inkommit med sin slutinlaga tas ärendet upp till slutlig beredning i regeringskansliet. Beslut i ärendet fattas av regeringen på föredragning av det statsråd som svarar för utlänningsärendena.
Med stöd av 84 § UtIL förordnar regeringen regelmässigt RPS att handha verkställigheten av beslutet.
I ett ärende hos regeringen om avvisning av en presumtiv terrorist blir förfarandet väsentligen detsamma. I ett sådant fall förutsätts emellertid i allmänhet att SEV med eget yttrande överlämnar ärendet till regeringen.
5.2 Förhandling i utlänningsärenden
Förhandling innan ett ärende avgörs är enligt UtiL i vissa fall obligatorisk. Detta är fallet i ärenden hos regeringen om avvisning eller utvisning av en presumtiv terrorist (32 och 47 §§ UL) och när regeringen i fråga om
en terrorist beslutar om särskilda föreskrifter enligt 74§ andra stycket
UtlL. Förhandling är vidare obligatorisk innan en handläggande myndighet beslutar om kvarhållande av en utlänning i förvar utöver en viss i lagen angiven tid (53§ UtlL). Förhandling fär dessutom hållas när det annars finns skäl till detta. Förhandling torde framför allt hållas när motstridiga
uppgifter har lämnats. Uttalanden som understryker vikten av att förhandling (förhör) i vissa fall kommer till stånd också hos SIV har gjorts i prop.
1977/78:90 s. 75 och prop. 1979/80:96 s. 108.
De bestämmelser som gäller vid obligatorisk eller fakultativ förhandling
återfinns i 56—62 88 UtlL. Huvudregeln är att den handläggande myndigheten själv håller förhandlingen (57 8). SIV får överlåta åt en länsrätt eller
länsstyrelse att hålla förhandlingen. I ärende hos regeringen hålls förhandlingen av den myndighet som det ansvariga statsrådet — eller en av statsrådet förordnad tjänsteman — utser. Någon formell begränsning av
myndighetskretsen har inte gjorts. I samband med tillkomsten av den nya UtiL upphävdes emellertid en bestämmelse om förhör vid allmän under-
rätt. Det skedde mot bakgrund av att bestämmelsen i ytterst ringa omfattning hade tillämpats och att vittnesförhör med annan än utlänningen numera kan äga rum även vid förvaltningsdomstol. Det får med hänsyn till den ändringen antas, att allmän domstol inte för närvarande tillhör den krets av
myndigheter som regeringen kan anlita till förhandling i utlänningsären-
den. Som redan nämnts anlitas regelmässigt RPS för att hålla förhandlingen i terroristärenden.
Den myndighet som håller förhandlingen får enligt 58§ UtlL uppdra åt
en polismyndighet eller en särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhandlingen.
Enligt 608 är syftet med förhandlingen att få till ständ en noggrann utredning om de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande.
Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de
omständigheter som åberopas. I detta sammanhang bör nämnas att partsinsynen, dvs. utlänningens rätt att ta del av det som har tillförts ärendet, är underkastad de begränsningar som följer av 14 kap. 5§ sekretesslagen (se prop. 1979/80:96 s. 125). Om det av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagt material inte lämnas ut, kan
alltså detta undanhållas utlänningen, även i fall då förhandling hålls. Av paragrafen framgår att upplysning om irinehållet i viss utsträckning skall
lämnas utlänningen. Även detta kan dock i vissa fall underlåtas.
Förhandlingen skall vara offentlig, om utlänningen begär det och myndigheten inte anser att omständigheterna föranleder något annat (60§ sista
stycket UtlL). I övrigt reglerar de ifrågavarande bestämmelserna i UtIlL frågor om
kallelse, inställelse och hämtning samt ersättningsfrågor.
Om man bortser från upphävandet av bestämmelsen om förhör vid allmän underrätt, som berörs nedan, och en bestämmelse om obligatoriskt
"Prop. 1981/82: 146 101
förhör i vissa verkställighetsärenden, medförde tillkomsten av den nya
UtIL ingen saklig ändring av den ordning som redan tidigare gällde. Benämningen ”förhör” ersattes emellertid med ”förhandling”. Det skedde ”för att understryka att förhör i ett ärende är avsett att tillvarata både utlänningens och myndigheternas intresse” (prop. 1979/80:96 s. 103).
5.3¶Överväganden och förslag
I ärenden hos regeringen om avlägsnande av en presumtiv terrorist skall
hållas förhandling enligt 56—62 88 UtIL. Hittills har regeringen i sådana fall brukat uppdra åt rikspolisstyrelsen att hålla förhandlingen. Den nuvarande ordningen har kritiserats, främst på den grunden att förhandlingen har överlåtits åt samma myndighet som har anhängiggjort avlägsnandeärendet samt att något kontradiktoriskt förfarande inte ägt rum. Önskemål har framställts om att en utomstående myndighet, helst en domstol, får svara
för förhandlingen.
Kritiken skall ses mot bakgrund bl. a. av att avlägsnande av en presum-
tiv terrorist kan aktualiseras inte bara då denne tillfälligt vistas i vårt land
utan även i situationer då utlänningen sedan lång tid är bosatt här och
genom familj och arbete är knuten till Sverige. I sådana fall företer en utvisning på grund av fara för terroristhandlingar vissa likheter med av-
lägsnande på grund av brott eller asocialitet. Även om det inte bör komma i fråga att annan myndighet än regeringen skall ha beslutanderätten i terroristärenden. kan skäl anföras till förmån för att på utredningsstadiet föra in domstolsmedverkan genom att förhandlingen hålls av en domstol. I det
följande diskuteras fördelar och nackdelar med en sådan ordning och utvecklas närmare hur en sådan medverkan skulle kunna utformas.
RPS anhängiggör i förekommande fall hos regeringen ärenden om ut-
visning av presumtiva terrorister. Såväl från allmänhetens som framför allt från den enskilde utlänningens sida är det mot den bakgrunden oundvikligt
att RPS uppfattas som utlänningens motpart. Allmänt sett måste det därför anses önskvärt att den förhandling som skall äga rum i ärendet anförtros åt en annan myndighet än RPS, om detta kan ske utan att handläggningen väsentligt fördröjs eller försvåras. Detta önskemål ter sig motiverat även med hänsyn till att en utvisning eller avvisning av en utlänning som terrorist är en djupt ingripande åtgärd, som i vissa fall får långtgående
verkningar även för anhöriga och andra närstående.
Det finns goda skäl att anta, att en förhandling inför en myndighet som utlänningen uppfattar som neutral har en icke oväsentlig psykologisk betydelse. Den kan därigenom underlätta för denne att uttala sig och ge uttryck för sin uppfattning om de aktuella påståendena. Detta skulle i sin tur
befrämja en allsidig utredning i ärendet. En sådan ordning skulle vidare
vara ägnad att minska kritiken från allmänhetens sida mot den hittillsvarande ordningen och stärka förtroendet för regeringens handläggning av terroristärendena. Även detta måste bedömas som en påtaglig vinst. Effek-
ten av att förhandlingen förläggs på neutralt plan kan antas — såväl för utlänningen som för allmänheten — bli särskilt påtaglig om förhandlingen
kan anförtros åt en allmän domstol.
Enligt 58§ UtlL får den myndighet som håller förhandlingen uppdra åt
en polismyndighet eller åt en särskilt utsedd person att vara allmänt ombud
vid förhandlingen. Vid en förhandling inför domstol i ett terroristärende framstår det som naturligt att rikspolisstyrelsen alltid uppträder som all-
mänt ombud och att sålunda ett kontradiktoriskt förfarande tillämpas.
Det bör emellertid understrykas att domstolens roll vid förhandlingen endast skall vara att medverka till en noggrann utredning av de omständig-
heter som skall läggas till grund för avgörandet. Genom domstolsförhöret
skapas gynnsammast möjliga förutsättningar för en allsidig och förutsättningslös genomgång av föreliggande omständigheter. Domstolen bör där-
emot inte ha till uppgift att yttra sig till regeringen. Den har inget ansvar för
beslutet i ärendet. Domstolen har endast att medverka i utredningen och att därefter till regeringen överlämna protokollet från förhandlingen.
Mot en sådan formalisering och uppstramning av förfarandet som nu
skisserats skulle kunna riktas den invändningen, att handläggningen onödigtvis fördröjs. Detta behöver emellertid inte bli fallet. Det måste förutsättas att dessa ärenden genom bestämmelser i arbetsordning eller eljest ges förtur hos domstolen. Det finns under den förutsättningen inte anledning att räkna med mer än några få dagars fördröjning, något som i detta
sammanhang normalt torde vara fullt acceptabelt.
Mot bakgrund av vad som nu har sagts föreslås att förhandling vid
allmän domstol regelmässigt ingår i handläggningen hos regeringen av
terroristärenden. Motsvarande bör gälla i ärenden om politisk utvisning. Med hänsyn till terroristärendenas skilda natur får det anses angeläget
från utredningssynpunkt, att det hos den domstol som anförtros förhandlingarna finns erfarenhet av och kunskaper på det aktuella området. Detta
talar för att en och samma domstol får hand om samtliga förhandlingar i
terroristärenden. I det sammanhanget bör nämnas att Stockholms tingsrätt beslutar i fråga om telefonavlyssning enligt den s.k. särskilda spaningsla-
gen. Såväl ärendena om telefonavlyssning som spionerimål handläggs vid
en och samma avdelning vid domstolen. Övervägande skäl talar för att förhandlingar i terroristärenden handläggs vid samma avdelning. (Domstolen bestämmer tid och plats för förhandlingen. När säkerhetsskäl eller
andra särskilda skäl påkallar det får förhandlingen hållas på den plats där
utlänningen förvaras.)
Införandet i terroristförfarandet av en ordning med förhandling vid allmän domstol aktualiserar frågan om sekretessen i ärendena. Terroristärenden handläggs i administrativ ordning. vilket har till följd att bestämmelsen i 14 kap. 5§ första stycket sekretesslagen (1980: 100) är tillämplig i dessa
ärenden, om någon avvikande bestämmelse inte har meddelats i lag. Det
innebär att handling eller annat material inte får lämnas ut i den mån det med hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekre-
tessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Även i dessa fall skall emellertid
myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig fara för det intresse som sekretessen skall
skydda. I fråga om domstol gäller däremot enligt 14 kap. 5§ andra stycket
andra meningen sekretesslagen den regeln, att sekretess inte innebär nå-
gon begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende. Det är självfallet från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att parten i ett
terroristärende får kännedom om de uppgifter som läggs till grund för avgörandet i ärendet. Det bör föreligga utomordentligt starka skäl för att han skall undanhållas sådana uppgifter. Å andra sidan skulle det föra för långt att helt och hållet frånta regeringen möjligheten att för utlänningen hemlighålla viss uppgift. Förhållandena kan vara sådana att andra intressen. exempelvis av utrikespolitisk art, har sådan tyngd att undantagsregeln i 14 kap. 5§ sekretesslagen måste kunna tillämpas. Den nuvarande ord-
ningen bör alltså behållas. Detta torde utan hinder av 14 kap. 5§ andra stycket sekretesslagen bli fallet om domstolsförhandlingen i allt väsentligt regleras genom bestämmelser i UtiL.
6 De särskilda bestämmelserna i utlänningslagen
30§
Som en följd av att polismyndigheternas befogenhet att avvisa presumtiva terrorister upphävs, bortfaller behovet av den särskilda spärrförteckningen. Tredje stycket skall därför utgå.
32§
Första stycket reglerar i första hand polismyndighetens rätt att avvisa en presumtiv terrorist. Stycket bör utgå.
Andra stycket, som blir nytt första stycke, har anpassats till den föreslagna ordningen att avvisningsbeslut i fråga om presumtiva terrorister endast får meddelas av regeringen.
Med en sådan ordning har det bedömts lämpligt att avvisningsbeslutet — liksom utvisningsbeslut enligt 47§ — förenas med återreseförbud. En bestämmelse om detta har införts i ett nytt andra stycke. :
Paragrafen utgår som en konsekvens av att 32 § första stycket upphävs.
47§
Ändringen är av redaktionell karaktär.
Ändringarna är en konsekvens av ändringarna i 32 och 3688.
57§
I första stycket anges att det ansvariga statsrådet i förekommande fall får utse även en domstol att hålla förhandling. Därmed återinförs ett uttryckligt stöd i lag för ett sådant förordnande. Vidare anges att den handläggande myndigheten respektive det ansvariga statsrådet får besluta även om hörande av annan än utlänningen. Detta gäller redan nu (se 59 §), men det får anses lämpligt att klargöra att ett sådant beslut fattas av den som beslutar om förhandlingen, Motsättningsvis får anses följa att förhandlingsmyndigheten inte efter eget skön får höra annan. Bestämmelsen hindrar inte att förhandlingsmyndigheten aktualiserar frågan om förhör även med annan. Beslutanderätten får som hittills delegeras till en tjänsteman i departementet.
Av ändringarna i andra stycket följer att förhandling i ärende om avvisning eller utvisning av en presumtiv terrorist skall hållas vid Stockholms tingsrätt om det inte föreligger särskilda skäl mot det. Bestämmelsen är alltså inte absolut. Ett särskilt skäl kan vara att förhandling vid tingsrätten på grund av omständigheterna inte hinns med. I andra fall då förhandling skall hållas i utlänningsärende hos regeringen, får förhandlingen anförtros åt den domstol eller myndighet som är lämplig.
588 Paragrafen har kompletterats med en bestämmelse som innebär, att Stockholms tingsrätt alltid skall förordna allmänt ombud vid förhandling i ärenden om avvisning eller utvisning av en presumtiv terrorist. Regelmässigt torde därvid böra utses en företrädare för rikspolisstyrelsen.
59§
Ändringarna är av redaktionell art.
60§
Av undra stycket följer att förfarandet vid hörande av: utlämningen väsentligen regleras i UtIL. Detsamma gäller vid hörande av annan person än utlänningen. Vid sidan av UtlL kommer emellertid i vissa hänseenden bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling i brottmål att bli tillämpliga. Så var fallet även enligt den tidigare bestämmelsen i UtlL om förhör vid allmän underrätt.
Den omständigheten att UtlL i vissa hänseenden, t.ex. beträffande rättens sammansättning, protokollföring samt ordning och säkerhet, re-
plierar på RB:s bestämmelser torde inte medföra att 14 kap. 5§ andra
stycket sista meningen sekretesslagen (1980:100) blir tillämplig. Som nämnts i annat sammanhang bör i detta hänseende gälla bestämmelserna i
14 kap. 5§ första stycket och andra stycket första meningen. Förutsättningarna för att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar
regleras i tredje stycket. Med hänsyn till förhandlingens natur torde det vara lämpligt att i fråga om förhandling vid allmän domstol ansluta till den bestämmelse som nu gäller vid muntlig förhandling vid förvaltningsdomstol. I fråga om förhandling vid annan myndighet behålls nuvarande ord-
ning.
62§
Ändringen är av redaktionell art.
74 och 968§
Ändringarna är av redaktionell art.
Bilaga 4
Sammanställning av remissyttrandena
1¶Betänkandet (Ds A 1981:8) Ett särskilt utvisningsförfarande — Verkställighet och förvar - Straff och ansvar
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksdagens ombudsmän, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ). Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Jönköping, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergöt-
lands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus. Skaraborgs samt Norrbottens län, länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), ILO-kommittén, utred-
ningen för översyn av frågor rörande invandringen och invandrarnas situation i Sverige (A 1980:04 - IPOK). Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Landsorganisa-
tionen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveri-
ges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges polis-
chefer, Svenska Röda Korset, Svenska flyktingrådet, Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer (RIB), Spanska och Jugoslaviska riksförbunden samt Riksförbundet internationella föreningen för invandrarkvinnor. Yttranden har överlämnats, av riksåklagarna från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i Malmö-
hus, Värmlands och Norrbottens län, av länsstyrelsen i Stockholms län från polisstyrelsen i Stockholms och Södertälje polisdistrikt, av länsstyrelsen i Uppsala län från polisstyreiserna i Norrköpings, Linköpings, Motala
och Mjölby polisdistrikt, av länsstyrelsen i Malmöhus län från polisstyrel-
serna i Malmö och Helsingborgs polisdistrikt samt av länsstyrelsen i Norr-
bottens län från polisstyrelserna i Haparanda, Luleå och Pitcå polisdistrikt. Yttrande har dessutom avgetts av Stockholms socialförvaltning.
1 Ett särskilt utvisningsförfarande
Utlänningslagkommitténs förslag till ett förenklat utvisningsförfarande i fråga om utlänningar som inte inom tre månader från inresan har ansökt
om uppehållstillstånd har under remissbehandlingen tilldragit sig stort intresse. Remissopinionen är starkt splittrad. Förslaget tillstyrks av JK. RÅ jämte överåklagarna i Göteborgs och Malmö polisdistrikt, kammarrät-
ten i Jönköping, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,
Malmöhus, Östergötlands och Norrbottens län samt ett antal polisstyrelser. Vissa remissinstanser har lagt fram längre gående förslag. Detta är
fallet med RPS, SIV och IPOK samt, i viss mån, med LO, Föreningen
Sveriges polischefer och Stockholms socialförvaltning. Något mer än hälften av remissinstanserna har emellertid avstyrkt det föreslagna förfarandet och anslutit sig till den uppfattning som uttalas av reservanterna i kommittén. Det gäller beträffande JO, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
kammarrätten i Stockholm, statskontoret, RRV. Svenska konununförbun-
det, Sveriges advokatsamfund, 5veriges domareförbund, Svenska Röda Korset, RIB, Svenska flyktingrådet samt Jugoslaviska och Spanska riks-
förbunden. Socialstyrelsen har i princip ingen erinran mot förslaget. Styrelsen vill dock framhålla att det - som reservanterna anför - finns skäl som
talar för att den nuvarande ordningen bör behållas tills vidare.
De remissinstanser som pläderar för ett särskilt utvisningsförfarande
menar i allmänhet att det - oavsett frekvensen av de tillståndsansökningar som görs först efter utgången av tremånadersperioden - från principiell
synpunkt inte bör accepteras att en utlänning genom att underlåta ansökan i tid skaffar sig ett förmånligare prövningsförfarande. Även andra syn-
punkter förs fram. I några yttranden framhålls att det föreslagna förfaran- ' det är eller kan göras tillräckligt rättssäkert. Vissa av de remissinstanser som tillstyrker förslaget menar vidare, att det får anses ha underordnad
betydelse att UtlL genom denna nya bestämmelse blir mer svåröverskådlig.
Även om överskådligheten i lagstiftningen i någon mån synes gå förlorad, är det enligt RÅ angeläget att man i utlänningslagen inrymmer en möjlighet till ett snabbt förfarande beträffande utlänningar, som underlåter
att i rätt tid ta kontakt med myndigheterna. Förslaget får enligt RÅ anses tillgodose rimliga krav på rättssäkerhet.
Kammarrätten i Jönköping framhåller att starka skäl talar för att inte
låta de utlänningar som - i flertalet fall förmodligen fullt uppsåtligt- bryter mot bestämmelserna i utlänningslagen få rätt till ett i väsentliga delar annat prövningsförfarande än de som lojalt följer bestämmelserna. Kammarrätten anmärker att den som efter inresa stannar i Sverige under mer än tre månader får anses ha goda skäl att göra sig underrättad om de bestämmelser som gäller för hans uppehåll i riket. Förslaget möjliggör en snabb handläggning och får enligt kammarrättens mening efter vissa kompletteringar anses uppfylla de krav på rättssäkerhet, som rimligen kan ställas.
Beslutet bör kallas utvisning. Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på att
den illegala invandringen under senare år tycks ha ökat och i vissa fall
verkar att ha satts i system. Några större svårigheter att illegalt ta sig in i
landet torde heller inte föreligga, bl.a. beroende på att passkontrollen för
Skandinavien i stor utsträckning sker utanför Sverige. Det av kommittén
"föreslagna utvisningsförfarandet kan enligt länsstyrelsen sannolikt verksamt bidra till att stävja en ökad illegal invandring tll landet.
RPS vill som nämnts gå längre. Enligt RPS är förslaget ett steg i rätt
riktning. Polismyndighetens utvidgade möjlighet att avlägsna en utlänning
Prop. 1981/82: 146 | 107
bör emellertid inte enbart inriktas på viseringsfria utlänningar som inte har ansökt om uppehållstillstånd inom tre månader från inresan utan också på viseringspliktiga utlänningar, som har rest in i landet med en vid inresan
gällande visering men underlåter att ansöka om uppehållstillstånd innan
giltighetstiden för viseringen har gått ut. Man bör således enligt RPS inte
fästa avgörande avseende vid en tremånadersgräns utan i stället vid den tid
utlänningen i det enskilda fallet har rätt att vistas här utan att ha eller ansöka om uppehålistillstånd.
Styrelsen fortsätter:
Den 1 april 1981 infördes i utlänningsförordningen bestämmelser med
innebörd att uppehållstillstånd som regel skall vara ordnat före inresa i
Sverige. En utlänning som ansöker om uppehållstillstånd efter inresan får sitt ärende prövat endast formellt, vilket normalt leder till att ett utvisningsbeslut meddelas. RPS ifrågasätter om inte också denna kategori bör
omfattas av polismyndighetens utvidgade avlägsnandeförfarande. Det
finns ingen anledning att utlänningen i en sådan situation skall tillåtas att i Sverige avvakta invandrarverkets och i förekommande fall regeringens beslut.
I och för sig kan RPS godta att förfarandet kallas för utvisning. Styrelsen
förordar emellertid att förfarandet kallas avvisning. För att RPS:s förslag
skall kunna genomföras, fordras att tidsgränserna i avvisningsbestämmel-
sen i 31 § UtIL - såväl en vecka som tre månader - slopas. Om utlänningen är inresebehandlad och ansöker eller anträffas först efter en vecka inne j
landet, skall polismyndigheten kunna besluta om avvisning. om förutsättningar därför enligt förslaget föreligger. oberoende av inresebehandlingen. Avvisningsbeslutet bör få verkställas utan hinder av anförda besvär eftersom annars ändamålet med polismyndighetens utvidgade avlägsnandemöjlighet skulle förfelas. Verkställighet av ett avvisningsbeslut som är meddelat därför att utlänningen har rest in i landet utan att ha uppehållstillstånd, bör dock enligt RPS:s mening inte kunna ske inom den tid utlänningen äger
vistas här utan tillstånd.
RPS anser inte att någon utökad anmälningsskyldighet är nödvändig
men vill ändå inte motsätta sig en sådan.
Enligt SIV:s uppfattning är allvarliga nackdelar förknippade med den s.k. tremånadersgränsen. Dess förekomst ger den enskilde anvisning hur den svenska utlänningslagen och handläggningsordningen skall kunna utnyttjas. Erfarenheten pekar på att överdrag av tremånadersgränsen nästan alltid sker medvetet. SIV anser det angeläget att problemen med denna gräns elimineras. Man bör inte kunna tillförsäkra sig en annan prövnings-
procedur bara genom att hålla sig undan eller avstå från att kontakta
myndighet under längre tid än tre månader från inresan.
SIV säger sig emellertid inte kunna ställa sig bakom den lösning som
kommitténs majoritet föreslår. Majoritetsförslaget skulle medföra en tillkrångling av utlänningslagstiftningen. Man skulle införa ett nytt utvisnings-
institut och skapa ett särskilt regelsystem för ett förhållandevis begränsat antal ärenden. Bl.a. innebär förslaget den principiella nyheten, att utvisningsbeslut kan fattas av polisen och verkställas utan hinder av anförda
besvär. Till nackdelarna hör enligt verket att tremånadersgränsen finns
kvar.
Som en ytterligare invändning mot förslaget anför verket, att de beslut
som skulle anmälas till SIV innefattar helt andra frågeställningar än dem
för vilka anmälningsförfarandet infördes för en kort tid sedan. Anmälningarna till SIV:s beredskap föranleder för närvarande bara en överprövning
av polisens bedömning att ett pästående om risk för förföljelse av politisk
art är uppenbart oriktigt eller kan lämnas utan avseende. Det kan enligt SIV ifrågasättas om det är lämpligt att utnyttja jourtjänsten för prövning av
även helt andra frägor. Mot den angivna bakgrunden avstyrker SIV att kommittéförslaget genomförs. I stället föreslår SIV att tremånadersgränsen för avvisning slo-
pas. Samtidigt skall tillses att avvisningsinstitutet utformas så att det omfattar alla helt klara fall för avlägsnande av personer som stannar i
Sverige utöver laglig tid att vistas här. Verket fortsätter:
De invändningar som kommit fram mot en ordning med möjlighet till
avvisning utan tidsmässig begränsning är huvudsakligen av två slag. Den ena invändningen är av principiellt slag: avvisning bör endast ske vid
gränsen. Denna princip har emellertid redan brutits upp genom att avvisning tillåts under så lång tid som upp till tre månader från inresan. Den andra typen av invändningar mot avvisning efter längre tid än tre månader hänger samman med rättssäkerheten för utlänningarna. Behovet
av rättssäkerhetsgarantier torde emellertid inte öka automatiskt med vistelsetidens längd. SIV anser för sin del att tillräcklig rättssäkerhet kan åstadkommas inom ramen för nuvarande regler, även om tremånadersgränsen slopas. När någon form av politiska skäl äberopas skall polisen få besluta om avvisning bara om skälen är uppenbart oriktiga eller kan lämnas utan avseende. Sådana beslut skall sedan I juli 1980 alltid anmälas
till SIV innan verkställighet får ske. Därvid kan också SIV:s jourtjänst utnyttjas.
Även om inga politiska skäl åberopas kan det naturligtvis i vissa fall vara stötande för rättskänslan att omedelbara avvisningar kan ske av personer
som varit mer än tre månader i landet. Det kan exempelvis gälla fall av
stark anknytning genom mycket lång vistelse, då det finns barn i ett
förhållande eller då en kvinna är i framskriden graviditet. Det kan också röra sig om fall då någon visar att han på grund av något godtagbart skäl,
t.ex. sjukdom, varit förhindrad att i tid uppsöka myndigheterna. Det skydd
som behövs för sådana fall ges i 35 § UtlL enligt vilken polisen är skyldig att till SIV överlämna ärenden då polisen är tveksam om avvisningen bör
ske trots att formell grund föreligger. Klara uttalanden bör göras från
regeringens sida om tillämpningen av 35 § i dessa fall till vägledning för anvisningar som RPS i samråd med SIV bör utfärda för polismyndigheter-
na rörande tillämpningen av denna paragraf.
LO anser att kommittéförslaget är synnerligen välgrundat och utgör ”ett
bra instrument ur såväl rättvisesynpunkt som för framtida skiftande invandringstrender”. Organisationen fortsätter:
LO vill samtidigt påpeka att samma orimlighet gäller för viseringspliktig
utlänning som efter viseringstidens utgång uppehåller sig illegalt. I betän-
kandet har kommittén utan speciella motiv inte ansett sig vara beredd att
föreslå förändring för denna grupp från nuvarande system. LO anser att det särskilda utvisningsförfarandet borde omfatta även
denna grupp. Ett sådant snabbare och enklare utvisningsförfarande skulle sannolikt även medföra den effekten att Statens Invandrarverk ansåg sig kunna föra en generösare viseringspolicy. Det nuvarande tidsödande och kostnadskrävande utvisningsförfarandet leder sannolikt till en oönskad restriktivitet i viseringsärenden.
Föreningen Sveriges polischefer anser att principiella skäl talar för att
under inga förhållanden låta den som uppsåtligen håller sig undan i mer än
tre månader få rätt till prövning hos SIV av sitt ärende i motsats till den som lojalt följer gällande bestämmelser. Föreningen antar vidare att - om
ingen lagändring vidtas - antalet utlänningar som gömmer sig i tre månader
kommer att öka efterhand som kännedom sprider sig om förfarandets fördelar. Enligt föreningens uppfattning bör de nya reglerna om utvisning gälla även för sådana viseringspliktiga utlänningar, som utan lov stannar kvar i
landet efter viseringstidens utgång. Därmed skulle man uppnå att alla utlänningar - oavsett om de behöver visering eller ej - drabbas av samma
utvisningsförfarande så snart de olovligen uppehåller sig i landet.
Även IPOK förordar att det särskilda utvisningsförfarandet ges ett vidare tillämpningsområde. Det avgörande bör enligt kommittén inte vara inom vilken tid utlänningen anmäler sig hos eller anträffas av polisen. utan om han eller hon har underlåtit att söka tillstånd från hemlandet enligt de regler som gäller enligt den nya utlänningslagen och som från den 1 april 1981 bl.a. innebär att även uppehållstillstånd normalt skall ha sökts och
beviljats före inresan i landet.
Förfarandet skulle därmed komma att generellt omfatta även sådana viseringsfria utlänningar som har inresebehandlats och som därför inte kan avvisas av formella skäl senare än en vecka från inresan. Det skulle vidare gälla viseringspliktiga utlänningar med visering för kortare tid än tre måna-
der. Om ett förenklat avlägsnandeförfarande tillämpas även beträffande
dessa grupper, bör dock enligt IPOK verkställighet inte få ske innan viseringsfri tid respektive viseringstid har löpt ut, om det är fråga om en
bona fide turist.
Kommittén fortsätter:
Det är enligt kommitténs mening angeläget att i alla situationer kunna träffa ett snabbt avlägsnandebeslut rörande en besökare som uppenbarli-
gen inte har tillräckliga skäl för att få tillstånd och där det enligt gällande
regler endast kan bli fråga om en formell prövning där man kostaterar att tillstånd inte sökts och beviljats före inresan och inte kan beviljas efter inresan. Det gäller inte minst den som fått visum för besök. Praxis när det gäller att bevilja visum för besök är i dag mycket restriktiv när det gäller medborgare 1 vissa länder. Det förekommer t.o.m. att visum vägras släktingar som vill övervara nära anhörigas bröllop eller begravning. Orsaken är att den som inte frivilligt lämnar landet vid viseringstidens utgång i dag inte på något enkelt sätt kan avlägsnas härifrån. Med ett förenklat avlägsnandeförfarande i denna situation borde det också vara möjligt att tillämpa en mer generös praxis vid utfärdande av visum.
IPOK förutsätter emellertid samtidigt att det ordinära prövningsförfarandet alltid tillämpas i fråga om flyktingar och andra som har rätt att resa in för att stanna utan ett i förväg ordnat uppehållstillstånd.
I det följande diskuterar IPOK hur förfarandet skall regleras lagtekniskt. Man föreslår därvid att de nuvarande gränserna för avvisning - en vecka respektive tre månader - avskaffas. En sådan lösning sägs innebära ett enklare förfarande än det av utlänningslagkommittén föreslagna särskilda utvisningsförfarandet där beslutet skulle anmälas till SIV innan det fick verkställas. Särskilda instruktioner erfordras för polisen angående de situationer då överlämnande till SIV skall ske med stöd av 35 8 UtIL.
Liknande synpunkter framförs av Stockholms sccialförvaltning som även hänvisar till att det nuvarande långdragna förfarandet ger upphov till stora kostnader för samhället och leder till att utlänningar med tidsbegränsad rätt att vistas utanför sitt land ofta kommer att överskrida den tiden innan beslutet i avlägsnandeärendet hinner fattas.
TCO säger sig i princip anse att ärenden av stor betydelse för en enskild person inte bör avgöras av en ensam befattningshavare. TCO vill därför i och för sig att invandrarpolitiken får en regional organisation med särskilda lekmannanämnder som prövar och fattar besluten. TCO anser emellertid att det föreslagna särskilda utvisningsförfarandet kan vara försvarligt, om beslut fattas av den lokala parlamentariskt sammansatta polisstyrelsen i plenum.
En avvisande hållning intar som nämnts bl.a: JO, Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige. JO understryker att det praktiska problemet är begränsat och att förbättringar kan åstadkommas med gällande bestämmelser. Härtill kommer att lagstiftningen kompliceras ytterligare.
Svea Hovrätt säger inledningavis att den metod som kommitténs majoritet föreslår i och för sig kan förväntas medföra en något snabbare behandling, när ärendena väl kommit under polisens handläggning. Hithörande ärenden är enligt hovrättens mening förhållandevis okomplicerade, och någon anledning att från rättssäkerhetssynpunkt motsätta sig förslaget förekommer knappast. Hovrätten fortsätter emellertid:
Antalet ärenden som skulle komma att omfattas av ett sådant avlägsnandeförfarande torde emellertid vara tämligen ringa. Genom en ordning som den föreslagna skulle lagen också förlora i överskådlighet och systematik.
Även inom ramen för det nuvarande systemet torde nöjaktig skyndsamhet i ärendebehandlingen kunna uppnås. Med de krav på uppehållstillstånd
redan vid inresan som numera finns och den summariska prövning statens invandrarverk skall företa i sådana ärenden bör handläggningstiden kunna
göras kort. Vad gäller tidsutdräkten vid fullföljd torde denna i nu aktuella
ärendetyper knappast motivera en särreglering. Förutom att ärendena är
av enkel beskaffenhet är ju klaganden ofta tagen i förvar, vilket bör
befrämja en snabb handläggning. Mot bagrund av det anförda anser hovrätten, i likhet med reservanterna, att det åtminstone i nuläget inte bör införas ytterligare ett avlägsnandeförfarande.
Hovrätten för Västra Sverige delar kommitténs mening att det föreliggande problemet inte bör lösas genom att det öppnas möjligheter att avvisa en utlänning senare än tre månader efter inresan. En konsekvens av detta
ställningstagande är enligt hovrätten att det eftersträvade avlägsnandein-
stitutet inte heller får ges en reell karaktär av avvisningsförfarande. Hovrätten säger sig också kunna ansluta sig till kommitténs uttalande att starka principiella skäl talar för att inte låta personer som bryter mot utlänningslagens bestämmelser utan vidare få rätt till ett annat prövningsförfarande än
de som lojalt följer bestämmelserna. Efter en granskning av det föreslagna
utvisningsförfarandet och en erinran om lämpligheten av att avvakta erfa-
renheterna av ordningen med krav på uppehållstillstånd före inresan fort-
sätter hovrätten:
Den reella vinsten med förslaget får därför anses vara att utlänningen
inte kan överklaga ett beslut av invandrarverket att inte överta ärendet och att polismyndighetens beslut om utvisning efter en sådan förklaring från invandrarverket kan verkställas utan hinder av att beslutet överklagats. Denna ordning synes emellertid betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt. Vis-
serligen inskränker förslaget inte utlännings möjlighet att få till stånd en
överprövning av polismyndighetens utvisningsbeslut hos invandrarverket och slutligen regeringen men denna besvärsrätt framstår som ganska for-
mell, då utlänningen redan förpassats ur landet och inte - enligt vad
kommittén föreslår - skall kunna få offentligt biträde enligt rättshjälpslagen. Det föreslagna förfarandet kan mot denna bakgrund - Iåt vara att det enligt kommitténs mening skall avse endast helt klara fall - knappast anses väl förenligt med de anspråk på rättssäkerhet och rättsenlighet som bör ställas när prövningen gäller utvisning och inte endast avvisning. På grund av det anförda och med beaktande av vad reservanterna i övrigt anfört
anser sig hovrätten inte kunna biträda kommitténs förslag om ett särskilt
utvisningsförfarande.
Kammarrätten i Stockholm anser det självfallet vara otillfredsställande
om en utlänning kan skaffa sig en förmånligare behandling genom att hålla
sig undan i stället för att i föreskriven ordning söka tillstånd att uppehålla
sig i riket. I likhet med minoriteten anser emellertid kammarrätten, att det
måste föreligga starka skäl innan ett så pass vidsträckt och summariskt
institut för utvisning införs som det kommittén har föreslagit. Den rätt till
obegränsad avvisning som förslaget innehåller strider enligt domstolen mot den internationellt vedertagna principen att avvisning endast skall ske vid gränsen. Till detta kommer att. om det nya institutet införs och dessutom
förfarandet betecknas som utvisning, den redan svåröverskädliga lagstift-
ningen ytterligare kompliceras. Även om det underlag som kommittén har presenterat rörande de nuvarande förhållandena är begränsat. ger det enligt kammarrättens mening närmast vid handen att missbruket hitintills inte har varit av någon större omfattning. Vidare anser kammarrätten att effekterna av ordningen med krav på uppehållstillstånd före inresan bör avvaktas under någon tid, innan ytterligare åtgärder vidtas.
Statskontoret framhåller att det måste föreligga mycket starka skäl för
att skapa ytterligare ett avlägsnandeinstitut vid sidan av de nu existerande. Kommittén har enligt statskontoret I sitt betänkande inte visat att nuvaran-
de regler missbrukas i en omfattning som motiverar det alternativa utvisningsförfarandet. Inte heller har kommittén anfört något annat tillräckligt
starkt skäl för att man skall införa ett särskilt förfarande i vissa utvisningsärenden. Förslaget avstyrks därför. Om andra lösningar än de nuvarande bör prövas, så bör man enligt statskontorets mening i första hand pröva en
återgång till de bestämmelser som gällde före den 1 juli 1977. Även RRV
anför att kommitténs undersökningar inte ger tillräckliga motiv för att
utvidga polisens befogenheter till att fatta utvisningsbeslut och kan därför
inte tillstyrka förslaget.
Sveriges advokatsamfund konstaterar inledningsvis att nuvarande regler enligt kommitténs undersökning missbrukas av ett mycket begränsat antal personer - ungefär 3 % av fallen - som på så sätt skaffar sig en illegal vistelse i landet. Dessa torde för övrigt enligt samfundet till stor del utgöras
av just de turkiska medborgare av assyriskt ursprung, vars invandring
regleras genom ett särskilt invandringspolitiskt beslut. Samfundet avstyrker för sin del kommittémajoritetens förslag och ansluter sig helt till de av reservanterna framförda synpunkterna. I yttrandet understryks att det föreslagna förfarandet skulle innebära ett drastiskt avsteg från i övrigt gällande ordning utan att detta motiveras av förekommande missbruk. Den
som söker tillstånd efter tremånaderstidens utgång behöver heller inte ha
hållit sig undan medvetet utan kan ha en helt godtagbar förklaring för sitt
handlande. Samfundet anser att förslaget inte erbjuder tillräckliga rättssäkerhetsgarantier och fäster sig särskilt vid att verkställighet skall kunna äga rum utan hinder av anförda besvär och att möjlighet till rättshjälp
genom offentligt biträde inte avsetts i dessa situationer. Bestämmelserna skulle vidare göra utlänningslagen ännu mer svåröverskådlig.
Advokatsamfundet fortsätter:
Som reservanterna påpekar aktualiserar majoritetens förslag också den känsliga frägan om polisens roll i utlänningsärendena. Som inledningsvis nämnts har tiden efter den nya utlänningslagens ikraftträdande varit för
kort för att man skall kunna dra alltför vittgående slutsatser. Det har dock
uppgivits, att invandrarverket i de fall där polisen gör anmälan jämlikt 37 §& utlänningslagen, övertagit ärendena i uppåt en tredjedel av fallen. Detta kastar starkt tvivel över polisens förmåga att till asylsökande flyktingars skydd rätt tillämpa gällande bestämmelser. Det är särskilt tolkningen av uttrycken ”uppenbart oriktigt” 133 § och ”kan lämnas utan avseende” i 34 §, som alltjämt synes vålla tolkningssvårigheter trots den omfattande debatt som förekommit. Till de starka principiella skälen mot att utvidga polisens beslutsfunktioner kan därför förmodligen också läggas negativa erfarenheter från praktiken.
Sveriges domareförbund menar att principiella synpunkter i och för sig talar för en ändring av gällande ordning. Den undersökning av de rådande förhållandena som kommittén har gjort ger emellertid enligt förbundets mening inte vid handen att missbruket är så stort att det motiverar ett så långtgående avsteg från gällande principer som förslaget innebär. Genom förslaget får nämligen polisen möjlighet att även besluta i frågor om avlägsnande av utlänningar som har vistats en längre tid i landet. Förbundet anser att en sådan utvidgning av polisens befogenheter till ett område, inom vilket det hittills varit förbehållet invandrarverket och regeringen samt i vissa fall domstol - att besluta, är diskutabel och bör ske endast om starka skäl talar därför. Sådana skäl har inte redovisats i betänkandet. Till detta kommer att erfarenheterna av den tidigare lagändringen på området tycks tala för att de utlänningar som inte vill ge sig ull känna för polisen kommer att med den nya ordningen hålla sig undan inte bara under tremånaderstiden för att undgå omedelbar avvisning utan också under tiden därefter för att slippa omedelbar utvisning. Förbundet avstyrker därför förslaget.
Svenska flvktingrådet anser att förslaget är alltför starkt knutet till de övergående problemen med turk-assyrierna. Någon saklig grund för ändringen finns inte. Rådet fruktar i likhet med advokatsamfundet att rättssäkerheten skulle bli allvarligt lidande om ändringen genomfördes. Man säger ' att erfarenheterna från anmälningsförfarandet är dåliga och att STV gencrellt sett har ett dåligt beslutsunderlag i dessa fall.
Svenska Röda Korset framhåller att majoritetsförslaget till en lagändring ytterst bottnar i de långa handläggningstider, som fortfarande är för handen i utlänningsärenden. Det är enligt organisationen otillfredsställande att angripa problemet med en lagstiftning, som återspeglar en negativ inställning till asylsökande utlänningar och som inte kan bidra till att öka förtroendet för svenska utlänningsmyndigheter. RIB fruktar att förslaget skulle leda till att vissa av de illegalt inresta kommer att av rädsla för avvisning hålla sig undan under mycket längre tider än hittills. En bestämmelse om ett särskilt utvisningsförfarande riskerar därför att ytterligare dramatisera frågan om avvisningar. Problemet med illegal invandring är enligt RIB:s uppfattning inte av den storleksordningen att det är nödvändigt med specialbestämmelser av det slag som kommittén vill genomföra. I de aktuella 8 Riksdagen 1981182.1 saml. Nr 146
fallen är det viktigt att utlänningen snarast möjligt ger sig till känna för att få tillståndsfrågan prövad. Om en förändring skall göras av avvisningsinstitutet talar mycket för att polisens möjlighet att avvisa endast bör finnas under en kort tidsperiod efter inresan, för att motverka att utlänningar gömmer sig under lång tid. RIB stödjer den reservation som Kjell Öberg lämnat på denna punkt.
2¶Verkställighetsfrågor
2.1 Förfarandet
Utlänningslagkommitténs förslag att frågan om verkställighet av avvisning i ett visst fall skall anmälas till SIV har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Dessa har också anslutit sig till kommitténs allmänna uttalanden angående skyldigheten att överlämna verkställighetsärenden till verket samt till förslaget att RPS i samråd med SIV utarbetar verkställighetsföreskrifter.
Kammarrätten i Stockholm framhåller att en sådan ordning är ägnad att ytterligare stärka rättssäkerheten. Å andra sidan är det enligt kammarrätten klart att den något ökar möjligheterna att fördröja även avvisningsfall som är alldeles klara och därmed inbjuder till missbruk. Med hänsyn till rättssäkerhetsaspekterna vill kammarrätten dock inte motsätta sig att förslaget genomförs. Samtidigt förordar kammarrätten att effekten av den nya ordningen följs upp. Om allvarligare missbruk ger sig till känna, bör övervägas att på nytt tillåta att verkställighet i uppenbara fall får ske utan föregående anmälan till invandrarverket.
Kammarrätten i Jönköping säger sig inte ha något att erinra mot ett införande av den i 90 a § föreslagna ordningen. Därigenom erhålls ett förstärkt skydd för de utlänningar som först på verkställighetsstadiet av ett avvisningsbeslut åberopar sådana skäl, som avses i 85 eller 86 § UtiL. Av samma skäl som kommittén har anfört bör dock, enligt kammarrättens uppfattning, verkställighet av ett beslut om utvisning enligt det särskilda utvisningsförfarandet omfattas av anmälningsskyldigheten. Kammarrätten fortsätter:
När det gäller verkställighet av beslut om utvisning enligt 38, 40 eller 43 § gör sig måhända inte samma skäl gällande för införande av anmälningsskyldighet, eftersom avlägsnandeärendet i dessa fall handlagts av annan myndighet än polismyndigheten. Å andra sidan skall, enligt förslaget, verkställighet av beslut om utvisning enligt de sistnämnda paragraferna i fortsättningen handhas av polismyndigheten. Det saknas anledning förmoda att de problem, som enligt kommittén kan uppkomma vid verkställighet av beslut om avvisning, inte skulle kunna uppkomma vid verkställighet av ovannämnda former av utvisning. Med hänsyn till det anförda samt till de i betänkandet omnämnda strävandena efter en enkel utlän-
Prop. 1981/82: 146 | 115
ningslag och en enhetlig praxis hos de verkställande myndigheterna finner
sig kammarrätten böra föreslå att den föreslagna bestämmelsen i 90 a 8 utvidgas till att omfatta även verkställighet av beslut om utvisning enligt 38, 38 a, 40 och 43 §§.
RPS anser att anmälan i verkställighetsskedet skall ske även beträffande polisens utvisningsbeslut. I detta sammanhang föreslår RPS vidare att den nuvarande skyldigheten att anmäla avvisningsbeslut begränsas till att avse beslut som får verkställas utan hinder av besvär.
SIV framhåller att den föreslagna skyldigheten att i vissa fall anmäla frågan om verkställighet av avvisning innebär en betydande ytterligare tillkrängling av lagstiftningen. Förslaget tillstyrks ändå eftersom det utgör en logisk komplettering till nuvarande regler om anmälningsskyldighet. Även SIV föreslår att anmälan av avvisningsbeslutet enligt 37 § UtlL skall
gälla endast omedelbart verkställbara beslut. Verket förklarar sig vidare
berett att medverka vid utformningen av generella verkställighetsföreskrifter.
Vad gäller frågan om sådana föreskrifter föreslår Sveriges udvokatsam-
fund att RPS inbjuder ideella organisationer, såsom Rädda Barnen och Röda Korset, att bidra med synpunkter vid sammanställandet av föreskrifterna. Svenska Röda Korset vill ytterligare understryka att det är nödvän-
digt att verkställighetsmyndigheten uppträder med hänsyn och försiktig-
het. Man uttalar förhoppningen att verkställande myndigheter visar samma förståelse för utlänningens situation som den som kommittén ger uttryck för. Verkligheten anges emellertid ofta vara en annan och kan ibland avspegla en i det närmaste total oförståelse för utlänningens situation.
Organisationen vill emellertid framhålla att praxis för närvarande varierar
mellan olika polismyndigheter. I detta sammanhang säger sig Svenska Röda Korset vilja fästa uppmärksamheten vid den ”i många avseenden otillfredsställande praxis, som utvecklats i sådana fall, när utlänningen ingivit läkarintyg om psykisk ohälsa”. Svenska Röda Korset avser att vid
ett senare tillfälle återkomma i frågan. Med anledning av ett uttalande av
kommittén framhåller Svenska flyktingrådet att det aldrig kan vara befogat att vid verkställighet bryta kontakten mellan föräldrar och barn.
2.2 Verkställighetsmyndighet
Det stora flertalet av remissinstanserna ställer sig positiva till förslaget
att polismyndigheterna skall svara för verkställighet också av utvisning
som har beslutats av domstol. Ett par länsstyrelser motsätter sig dock förslaget.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att överflyttningen av verk-
ställighetsbesluten till polismyndighet är ägnad att förkorta handläggnings-
tiden och att den med hänsyn till polismyndighetens nuvarande befattning med verkställighetsärendena inte torde innebära några betänkligheter från
rättssäkerhetssynpunkt. Liknande synpunkter framförs även av andra re-
missinstanser som uttalar sig till förmån för förslaget. I några yttranden
framhålls att länsstyrelserna i dag i praktiken följer polisens förslag rörande verkställigheten.
LON tillstyrker förslaget. "eftersom man undviker onödig byräkrati
utan att rättssäkerheten sätts åt sidan”. Svenska Röda Korset tillstyrker förslaget med hänsyn till att onödig byråkrati undviks.
Länsstyrelsen i Östergötlands län säger att det stora flertalet av verk-
ställighetsfallen redan tidigare har överförts från länsstyrelse till polismyndighet. varför det tycks vara rationellt att i enlighet med förslaget överföra
också verkställighet av utvisning med anledning av brott m.m. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att handläggningen av de ifrågavarande verkstäl-
lighetsärendena blir smidigare om beslutsfunktionen överförs från länssty-
relse till polisstyrelse. Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar sig också till förmån för en överflyttning och tillägger, att riskerna för bristande likformighet i handläggningen bör kunna minskas genom anvisningar och en väl anpassad utbildning av berörd personal inom polisdistrikten. Länsstyrel-
sen vill understryka vikten av att sådan utbildning kommer till stånd.
Även SAF, LO och TCO tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig däremot inte kunna godta en överflyttning av verkställigheten till polismyndigheterna, i vart fall inte
beträffande andra än nordiska medborgare. Länsstyrelsen säger sig under det år den nva UtIL har gällt inte ha fått den uppfattningen att domstolarna
i någon större omfattning beaktar och utreder de politiska invändningarna.
Det förekommer däremot att domstolen i sin dom anger att de politiska
skälen mot utvisningen får prövas i verkstäflighetsärendet. Vidare kan det i många fall bli fråga om verkställighet beträffande utlänningar som har dömts till förvisning enligt den gamla utlänningslagen. I dessa fall har domstolen över huvud taget inte haft att ta hänsyn till politiska skäl.
punkt är lämpligt att sprida beslutsfunktionen i dessa ärenden från en myndighet per län till flera beslutsinstanser med den risk för varierande bedömning som detta medför. Länsstyrelsen anser inte att nuvarande handläggningsordning medför någon fördröjning av ärendet. Däremot är
garantierna för rättssäkerhet för utlänningen större med denna ordning. Om överföring av ifrågavarande ärenden kommer till stånd, vill länsstyrelsen vidare ifrågasätta om länsstyrelserna alls bör ha någon befattning
med ärenden enligt utlänningsförfattningarna. Länsstyrelsen vill i så fall föreslå att bestämmelsen i 70 § utlänningslagen om nöjdförklaring inför
länsstyrelse utmönstras och att den i 99 b § utlänningslagen föreslagna avgiften för olaga anställning av utlänning inbetalas förslagsvis till polis-
myndighet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan från sin erfarenhet ej instämma i kommitténs synsätt. I motsats till flertalet andra länsstyrelser
säger sig nämligen denna länsstyrelse sedan gammalt överlämna de rent praktiska frågorna om t.ex. transportvägar, tidsplan bevakning eller ej till
polismyndigheten, varför något formellt remissförfarande mellan länsstyrelsen och polismyndigheten ej har ansetts nödvändigt. Däremot har länsstyrelsen stundom haft att göra bedömningar angående exempelvis utvis-
ning till annat land än hemlandet och framställningar från den utvisade och dennes anhöriga i frågor rörande själva utvisningen. I sådana fall har länsstyrelsens konsulära kontakter, som vid denna länsstyrelse har gammal tradition, visat sig vara av största värde vid den fortsatta behandlingen
av ärendet i fråga. Länsstyrelsen är också av den uppfattningen att den har
betydligt bättre resurser att tillgå än vad polismyndigheten med sin arbetsbörda kan fördela för dessa ärendes handläggning. Länsstyrelsen avstyrker således att resterande verkställighetsärenden överflyttas till polis-
myndigheten.
2.3 Utvidgad besvärsrätt i överlämnade verkställighetsärenden
Utlänningslagkommitténs förslag till besvärsrätt över SIV:s beslut i sådana verkställighetsärenden, i vilka utlänningen har gjort politiska in-
vändningar, har i allmänhet inte kommenterats av remissinstanserna, För-
slaget tillstyrks uttryckligen av RPS, SIV, Sveriges advokatsamfund och
Föreningen Sveriges polischefer.
RPS anför i sitt yttrande:
Vad som avses torde vara fal! då polismyndigheten har överlämnat ärendet enligt 89 & UtIlL, men det i ärendet har åberopats politiska skäl som av polismyndigheten har bedömts vara uppenbart oriktiga respektive kunna lämnas utan avseende. Därutöver torde kommitténs förslag ta sikte
på det fallet att de politiska skälen åberopas hos invandrarverket först sedan polismyndigheten har överlämnat ärendet enligt 89 § UtIL. RPS
tillstyrker förslaget men vill samtidigt understryka vikten av att avsikten därmed klart uttalas i såväl proposition som lagtext.
Hovrätten för Västra Sverige säger att den föreslagna paragrafens andra punkt inger vissa betänkligheter. Konsekvensen av bestämmelsen är nämligen att invandrarverket självt bestämmer om dess beslut skall få överklagas. Det innebär enligt hovrätten inte någon misstro mot invandrarverkets
objektivitet, om man pekar på den principiella risken med en automatisk sammankoppling av den materiella prövningen och utlänningens fullföljds-
möjligheter. Problem måste rimligen uppkomma t.ex. i fråga om var grän-
sen går mellan uppenbart oriktiga och inte uppenbart oriktiga påståenden
från utlänningens sida, som inte borde kunna undandras regeringens ställningstagande.
3¶Förvarsfrågor
3.1 Förutsättningarna för förvarstagande
Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat utlänningslagkommitténs uttalanden och förslag angående förutsättningarna för förvarstagande.
SIV ansluter sig till förslaget att den befarade brottslighet som skall få ge anledning till förvar skall vara så allvarlig att fängelse i ett år eller mer kan följa. De övriga remissinstanserna som uttalar sig i frågan motsätter sig en sådan ändring. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att ett sådant krav skulle göra grunden i det närmaste oanvändbar. Den nuvarande regeln bör därför behållas och avse befarad brottslighet av icke obetydlig och bagatellartad beskaffenhet. Sveriges advokatsamfund hänvisar till att kommittén i de allmänna övervägandena berör den inte ovanliga situationen att en utlänning tar sig in i landet i syfte att bortföra sitt barn utan att vara den legale vårdnadshavaren samt att kommittén därvid anger att straffet för olaga frihetsberövande är fängelse i lägst ett år. Samfundet vill emellertid påpeka, att det brott som beskrivs i 7 kap. 4 § brottsbalken, dvs. egenmäktighet med barn, torde vara väl så ofta förekommande och att straffet där är satt till böter eller fängelse 1 högst sex månader. Det är därför tveksamt, om den föreslagna ändringen av utlänningslagens 50 §& får av kommittén avsedd effekt i dessa fall. Föreningen Sveriges polischefer pekar på att genom den föreslagna ändringen flera vanliga brott som t.ex. snatteri och förseelse mot lagen om tillfällig handel (vars syfte bl.a. är att motverka tillgreppsbrott) skulle bli undantagna. Det är enligt föreningen inte ovanligt att utlänningar ertappas med att tillgripa varor i butiker och varuhus och att utredningen visar att detta är ett led i systematiskt bedriven brottslig verksamhet. Det är därför mindre välbetänkt att genomföra föreslagen ändring även om denna grund för förvarstagande sällan används. Föreningen anför i detta sammanhang vidare sådana ändringar i bestämmelserna att det för att en utlänning skall få ställas under uppsikt endast krävs att uppsikten är erforderlig för ärendets handläggning. Därigenom skulle man kunna vinna dels att antalet förvarstagande minskade, dels att det lindrigare uppsiktsinstitutet kunde användas i ökad utsträckning och resultera i färre undanhållanden.
I övrigt bör nämnas att Sveriges advokatsamfund på övriga punkter ansluter sig till kommitténs överväganden om de lagliga förutsättningarna för tagande i förvar och vikten av att de särskilda förvarsskälen verkligen uttryckligen konstaterats vara för handen i varje enskilt fall. Även Svenska flyktingrådet godtar i stort kommitténs bedömningar. Svenska Röda Korset säger att den kritik som framförs beträffande grunderna för förvarstaganden ibland har visat sig vara överdriven. Samtidigt kan emellertid konstateras att praxis är tämligen olikartad inom de olika polisdistrikten. På en del håll tycks enligt Svenska Röda Korset förekomma ett nära nog
automatiskt tagande i förvar ”utan hänsyn till om det verkligen finns skäl misstänka att vederbörande avser att missköta anmälningsplikt eller liknande”. |
RPS säger sig inte kunna ansluta sig till kommitténs resonemang att det
skall krävas ”ganska starka skäl” för ett förvarsbeslut som är grundat på att fara för undanhållande skall anses föreligga, när utlänningen självmant uppsöker polismyndigheten för att ansöka om tillstånd. Polismyndighetens ställningstagande i förvarsfrågan skall enligt RPS grunda sig på omständigheterna i varje särskilt fall och vara oberoende av hur utlänningen har
kommit i kontakt med polismyndigheten. Den av kommittén nämnda om-
ständigheten, att utlänningen saknar bostad, utgör naturligtvis i sig ingen grund för ett förvarstagande utan skall bedömas som en faktor bland
andra. RPS anser att det av beslutet bör framgå varför det bedöms föreligga skäl att anta att utlänningen kommer att hålla sig undan.
3.2 Besvär över förvarsbeslut
Förslaget att genomgående överföra besvärsprövningen i fråga om förvarsbeslut till kammarrätten i Jönköping har i allmänhet godtagits. Några remissinstanser ställer sig emellertid avvisande med hänvisning till bl.a.
det ibland långa avståndet till besvärsinstansen.
Kammarrätten i Stockholm tillstyrker förslaget bl.a. med hänvisning till
att frekvensen av sådana mål är alldeles för låg i de övriga kammarrätterna för att tillräcklig erfarenhet av målområdet skall kunna vidmakthållas där. Kammarrätten i Jönköping framhåller att besvärsordningen länsrätt - kam-
marrätt - regeringsrätten för de av polismyndighet fattade förvarsbesluten får betecknas som mindre rationell. Enligt kammarrättens erfarenheter
överklagas länsrätts dom i anledning av besvär över polismyndighets för-
varsbeslut mycket sällan. Detta förhållande torde väsentligen bero på att skyldigheten att ompröva förvarsbeslut ofta medför att utlänningen ej hinner begagna sig av sin besvärsrätt i mer än en instans innan det överkla-
gade förvarsbeslutet ersatts av ett nytt sådant. Länsrätt blir således i
praktiken ofta slutinstans. Detta får av flera skäl, bl.a. med hänsyn till det stora antalet länsrätter, betecknas som olyckligt, låt vara att flertalet av dessa mål handläggs av länsrätten i Stockholms län. Kammarrätten biträder därför förslaget att polismyndighets förvarsbeslut skall överklagas
direkt till kammarrätt. Beträffande förslaget att kammarrätten i Jönköping skall bli ensam som första besvärsinstans anför kammarrätten följande:
Förtursmål är förhållandevis vanliga inom kammarrätterna. På grund av att samtliga kriminalvårdsmål - till ett antal för närvarande av omkring 900 mål per år - handläggs av kammarrätten i Jönköping är denna kammarrätt
särskilt tyngd av förtursmål: av de till kammarrätten inkommande målen blir i det närmaste hälften förtursbetecknade. Förhållandet utgör av flera
skäl en belastning för domstolen och tanken att frekvensen av förtursmål
téns förslag åberopade skälen får emellertid anses ha en sådan tyngd att
kammarrätten arser sig böra biträda förslaget även i denna del.
I anslutning till kommentarerna till instansordningen får kammarrätten vidare framhålla följande. Om polismyndighets beslut att avvisa eller
utvisa någon efter anmälan om beslutet eller besvär däröver skall handläg-
gas av statens invandrarverk samt besvär över ett beslut att utlänningen skall tas eller kvarhältas i förvar samtidigt är eler blir anhängigt i kammar-
rätt, bör - för undvikande av processuella komplikationer - polismyndigheten eller invandrarverket åläggas skyldighet att till kammarrätten anmäla att invandrarverket övertagit avvisnings- eller utvisningsärendet.
SIV framhåller att den föreslagna ordningen innebär en rationalisering
och ger möjlighet till en mer likformig rättstillämpning.
Kritisk mot förslaget är bl.a. polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt. I den
mån förfarandet vid kammarrätten i Jönköping kommer att vara muntligt,
ställer polisstyrelsen sig mycket tveksam till detta förslag.Den föreslagna nyordningen kommer i så fall att för polismyndigheterna innebära cn
mycket stor omgång. Polispersonal samt advokater m.fl. skulle då vid
varje överklagat förvarsbeslut tvingas att resa till Jönköping med stor arbetsspillan och kostnad för statsverket som följd.En bristande enhet-
lighet i praxis bör enligt styrelsen i stället kunna avhjälpas på annat sätt.
Såvitt gäller behovet av en förenkling av besvärsordningen för förvarsbeslut anser polisstyrelsen att en sådan förenkling visserligen kan vara befogad. Samtidigt understryks att den absolut inte bör gå ut över de regionala förvaltningsdomstolarna, som genom att vara nära tillgängliga möjliggör en både för det allmänna och den enskilde snabb och enkel besvärsprövning.
Även Föreningen Sveriges polischefer är tveksam till kommitténs förslag att polisstyrelsens beslut skall överklagas hos kammarrätten i Jönköping. Inga klagomål har såvitt föreningen känner till riktats mot länsrätternas kompetens och handläggning av dessa ärenden. Tvärtom torde länsrät-
terna ha skaffat sig speciell erfarenhet och sakkunskap beträffande de
utlänningskategorier som är särskilt talrikt representerade i respektive län.
Länsrätten i Stockholms län är sannolikt väl förtrogen med turkassyriernas
levnadsmönster liksom länsrätten i Malmöhus län har stor erfarenhet av polska medborgare och utlänningar från Mellanöstern. Polismyndigheter-
nas geografiska närhet till och nära förbindelse med den egna länsrätten
med kortare resor och transporter talar även för länsrätten som besvärsin-
stans.
3.3 Domstolsprövning av regeringens förvarsbeslut
Förslaget att regeringsrätten skall få överpröva regeringens förvarsbeslut har tilldragit sig stort intresse. Svea hovrätt, som erinrar om Sveriges konventionsåtaganden på denna punkt, säger sig inte ha någon erinran mot
förslaget. Kammarrätten i Jönköping framhåller aut det för att Sverige skall kunna uppfylla konventionernas krav erfordras antingen att regering-
en avhänds förvarsbesluten, så att dessa kan bli föremål för normal be-
svärsprövning, eller att beslutanderätten delegeras till det ansvariga statsrådet, vars beslut görs överklagbara, eller, slutligen, att möjlighet öppnas att få regeringens beslut i förvarsfrågor överprövade av domstol. Beträffande det första alternativet delar kammarrätten kommitténs uppfattning att det är opraktiskt och olämpligt att avlägsnandeärendet handläggs av en
myndighet och förvarsfrågan av en annan myndighet. Delvis samma material skall ligga till grund för båda prövningarna och dessutom ingär i
prövningen av förvarsfrågan att bedöma sannolikheten av att ett avlägs-
nandebeslut kommer till stånd. Möjligheten att delegera beslutanderätten i
förvarsfrågor till det ansvariga statsrådet är enligt kammarrätltens mening
inte förenlig med 7 kap. 3'$ regeringsformen. Kammarrätten hänvisar härvid till det av kommittén redovisade uttalandet av konstitutionsutskot-
tet samt departementschefens uttalande i prop. 1973:90 s. 184: ”Det är
emellertid uppenbart att.regeln om kollektiv beslutsform inte får kringgås på så sätt att ärenden förklaras vara departementschefsärenden. Principen måste vara att alla frågor som anses kräva ett ställningstagande från någon
i regeringskretsen skall behandlas som ett regeringsärende.” Kammarrät-
ten säger sig med hänsyn till det anförda inte kunna förorda att förvarstrå-
gorna i regeringens avlägsnandeärenden delegeras till det ansvariga stats-
rådet. Därvid återstår endast möjligheten att låta regeringens förvarsbeslut
överprövas av domstol. Kammarrätten delar kommitténs uppfattning att
konstitutionen inte lägger några formella hinder i vägen för en sådan
lösning. Kammarrätten beaktar därvid särskilt att överprövningen vid domstol inte skulle innebära etablerande av någon ny lagprövningsrätt
samt att de regeringsbeslut, som skulle överprövas, inte skulle tillhöra de
rent normativa utan vara av i princip samma slag som de beslut som normalt fattas av lägre myndigheter. Under sådana omständigheter anser kammarrätten att betänkligheterna mot att på föreslaget sätt vidga de ringa möjligheterna att överpröva regeringsbeslut inte böra övervärderas. Kammarrätten, som säger sig vara medveten om att överprövningsrätten blir något av en undantagsföreteelse i svenskt rättsliv, förordar således att
domstol ges möjlighet att överpröva regeringens beslut i förvarsfrågor. Såsom kommittén, och tidigare även lagrådet. föreslagit bör prövningen tillkomma regeringsrätten.
Domstolsverket framhåller att kommitténs förslag tycks innebära en statsrättslig nyhet av inte ringa principiell betydelse. I likhet med kommittén förordar domstolsverket en sådan lösning framför de alternativ som diskuteras i betänkandet. Den är emellertid inte invändningsfri. En obliga-
torisk klagorätt låter sig till exempel inte förenas med regeringsrättens
ställning som prejudikatinstans och kan möjligen föranleda även andra
påpekanden från domstolens sida. Domstolsverket utgår från att dessa i så
fall kommer fram i lagrådsbehandlingen. Även länsrätten i Malmöhus län anser att den av kommittén förordade lösningen. att regeringens beslut om förvarstagande skall kunna överprövas av regeringsrätten efter framställning av utlänningen, är den bästa. Sveriges domareförbund understryker att det med hänsyn till våra konventionsåtaganden är nödvändigt att en
utlänning, som har tagits eller kvarhållits i förvar genom beslut av regeringen, skall få möjlighet att få prövat om åtgärden skall bestå. Lämpligheten
av den föreslagna överprövningen av regeringsrätten kan visserligen ifrå-
gasättas, men förbundet anser att övervägande skäl talar för, att den lösning som komittén slutligen har stannat för är att föredra framför de
alternativa lösningar som i övrigt har diskuterats. Förbundet tillstyrker
alltså förslaget i denna del.
Advokatsamfundet tillstyrker den föreslagna besvärsrätten i förvarsfal-
len och noterar med tillfredsställelse att vi därefter uppfyller våra konventionsåtaganden. Några andra remissinstanser avstyrker emellertid förslaget. Kammarrätten i Stockholm anser förslaget vara ”otillfredsställande från såväl
stats- som förvaltningsrättsliga synpunkter”. I syfte att man skall undgå en formell överprövning av regeringsrätten - för det fall besluten fattas av regeringen - antyder kammarrätten möjligheten att regeringen före sitt beslut inhämtar regeringsrättens yttrande. Kammarrätten säger sig emellertid främst vilja aktualisera frågan om inte den beslutanderätt, som nu faller på regeringen i utlänningsärendena, med fördel kan genomgående
läggas på en fristående nämnd. Med en sådan ordning skulle regeringen och det ansvariga statsrådet befrias från en omfattande och tidsödande
ärendegrupp. Det kan också enligt kammarrätten, mot bakgrund av de förhållandevis täta förändringarna i regeringens sammansättning under senare år, göras gällande att en särskild nämnd är ägnad att ge prövningen en större kontinuitet. Självfallet skulle nämnden kunna lägga ner mera tid
på de enskilda ärendena än vad som med den nuvarande ordningen rimligt-
vis är möjligt för vederbörande statsråd. Det sägs också kunna vara en fördel att ärendena handläggs av ett organ som inte är utsatt för samma ständiga press över ett brett register som en regering. Om nämnden får en
domstolsliknande konstruktion torde det inte med hänsyn till Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i och för sig vara nödvändigt att nämndens beslut skall kunna överprövas. Möjlighet till besvär över nämnden i vissa fall skulle emellertid
kunna införas.
SIV säger sig ha förståelse för att en ändring av gältande lag bör ske, främst med hänsyn till våra internationella åtaganden. En ordning som
skulle innebära att SIV handlägger förvarsfrågorna i regeringens utlänningsärenden skulle enligt verket medföra stora olägenheter. Verket
motsätter sig bestämt en sådan ordning. Kommittéförslaget innebär enligt:
SIV att handläggningsordningen för regeringens förvarsärenden blir tyngre
Prop. 1981/82: 146 | tt '
än för närvarande och tveksamhet kan råda beträffande det riktiga i att regeringens beslut överprövas på föreslaget sätt. SIV menar att betydande
tids- och hanteringsvinster bör stå att vinna, om regeringens förvarsbeslut delegeras till det ansvariga statsrådet eller till departementstjänsteman.
Med en sådan ordning framstår också överprövning av besluten hos rege-
ringsrätten som naturligare. De huvudsakligen formella invändningar som
finns bör vid en jämförelse väga relativt lätt. SIV förordar därför en sådan
ordning. IPOK anser det vara ”klart otillfredsställande” att regeringsrätten skall kunna överpröva regeringsbeslut. Det är därför enligt kommittén angeläget att undersöka möjligheterna att åstadkomma ett fungerande sy-
stem som innebär att beslut om förvar ej fattas av regeringen.
3.4 Behandlingen av förvarstagna. Förvarslokalerna.
I fråga om behandlingen av de förvarstagna anför Sveriges advokatsamfund:
Beträffande behandlingen av förvarstagen utlänning gäller i tillämpliga
delar behandlingslagen och behandlingsförordningen (SFS 1976: 371 och
376). Enligt samfundets erfarenheter följs emellertid inte bestämmelserna i dessa lagar. Det vanliga är att utlänningen i strid med dessa bestämmelser förvaras i isolering med besöks- och telefonförbud samt under åtskiljande
av man och hustru, föräldrar och barn. Sådant sker ofta under hänvisning till pågående utredning. Det är glädjande att kommittén It sina allmänna överväganden klart konstaterar att sådant förfarande är felaktigt. Det kan enligt samfundets mening inte nog understrykas att alla hinder mot behandlingsbestämmelsernas tillämpning måste undanröjas vare sig de består av okunnighet hos polisens eller kriminalvårdens personal eller är av
praktisk natur. Värdefulla förslag till praktiska lösningar har framlagts av kommittén.
I Svenska Röda Korsets yttrande framhålls bl.a. följande:
De särskilda bestämmelser som gäller för utlänningar i förvar måste till skillnad från vad som nu är fallet följas, samtidigt som de lättnader och förmåner vilka beviljas andra häktade och anhållna skall gälla även utlänningar. Folkproblemet bör därvid inte förbises. Den förvarstagne skall på
sitt eget eller på ett annat språk som han förstår meddelas när rätt föreligger till offentligt biträde. Den rätten bör ges snarast möjligt och inte som nu först när mer än en vecka förflutit av förvarstiden.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län hälsar med tillfredsstäftelse det samarbe-
te som kriminalvårdsstyrelsen och SIV bedriver i syfte att underlätta de
förvarstagnas situation. Enligt länsstyrelsens mening bör dessa tillförsäk-
ras minst sådana kurativa tjänster som tillkommer annan som omfattas av
behandlingslagen.
Den fråga som mer än andra har engagerat remissinstanserna är den som
gäller förvarslokalerna. Särskilt vad gäller barn och - i viss utsträckning -
deras vårdnadshavare ställer remissinstanserna krav på sådana reformer,
att förvaring i häkteslokaler upphör. Uttalanden av denna innebörd görs såväl från domstolshåll som av förvaltningsmyndigheter, länsstyrelser,
polismyndigheter och organisationer.
Kammarrätten i Jönköping säger sig vilja kraftigt understryka vikten av
att särskilda förvarslokaler för barn och barnfamiljer så snart som möjligt
anordnas. Vidare är kammarrätten av den bestämda uppfattningen att
omedelbara åtgärder krävs för att förhindra att ensamma barn under 15 år, som tagits i förvar, placeras i häkten eller liknande lokaler. Även vad
kommittén i övrigt anfört i rubricerade hänseenden får enligt kommittén anses förtjäna beaktande utan tidsutdräkt. Länsstyrelsen i Norrbottens län säger att den kritik som har anförts beträffande förvaring av förvarstagna
utlänningar inom kriminalvården i häkten och i polismyndighetens arrester
är riktig. I avbidan på att andra förvarslokaler kan anordnas bör kritiken
beaktas vid placeringen av förvarstagna. Det finns enligt länsåklagaren
anledning peka på samarbetsmöjligheterna med de sociala myndigheterna.
Socialstyrelsen - som hänvisar till en av styrelsen år 1980 gjord framställning till regeringen - understryker särskilt hur utomordentligt allvarlig
situationen är när det gäller förvar av barn och/eller familjer med barn samt att skyndsamma åtgärder krävs. Socialstyrelsen anser att barn eller barnfamiljer som tas i förvar med stöd av UtiL redan nu bör omhändertas på annat sätt än i häkte. Vidare delar socialstyrelsen kommitténs uppfattning att det bör föreskrivas att ensamma barn under 15 år inte skall placeras i
häkte eller i liknande lokal.
I detta sammanhang pekar styrelsen också på vikten av att den personal
som har hand om de förvarstagna respekterar deras religiösa och kulturella tillhörighet.
Enligt SIV:s uppfattning rör de angelägnaste frågorna förvar av barn,
ungdomar och barnfamiljer. SIV delar i stort de synpunkter som kommit-
tén för fram, t.ex. att största försiktighet krävs i fråga om förvarstagande av ensamma barn. Vidare bör undvikas att barn och ungdomar förvaras i
dessas vilja. Självfallet kan SIV också ansluta sig till att man för framtiden överväger att skaffa särskilda lokaler för förvarstagna utlänningar och att
ansvariga myndigheter i avvaktan härpå undersöker andra alternativ än de som för närvarande tillämpas. Verket är berett att delta i detta arbete med
kriminalvårdsstyrelsen och RPS. Verket fortsätter:
SIV beklagar att ULK inte framlagt konkreta lösningsförslag beträffan-
de överhängande problem, framför allt i fråga om förvar av barn. Önskvärt vöre att få en bättre kartläggning av problemens kvantitativa omfattning,
vilka polisdistrikt som har särskilda svårigheter etc. SIV är medvetet om att barn och ungdomar som frihetsberövas enligt UtlL bara utgör en mycket liten andel av det totala antalet frihetsberövade barn och ungdo-
mar. SIV ser det emellertid angeläget att en lösning av problematiken när
Prop. 1981/82: 146 | 125
det gäller förvar i utlänningsärenden inte onödigtvis fördröjs genom att
kopplas till de vidare frågeställningarna.
I utlänningsärenden är förvar ofta kortvariga, kanske bara timmar. Pro-
blem uppstår i regel först när barnfamiljer måste övernatta i förvar i flera
dagar, kanske i veckor. Önskvärt vore ett samarbete mellan polisdistrikt. Enligt SIV:s uppfattning borde ett fåtal polisdistrikt, som relativt ofta har
att ordna för förvarstagna, få tillgång till lokaler särskilt iordninggjorda för ändamålet och tillgängliga även för granndistrikten. Vid mer långvarig förvaring bör samarbete ske med socialvården i kommunen.
Flera länsstyrelser uttalar sig i frågan. Länsstyrelsen i Stockholms län
menar att kriminalvårdsstyrelsen bör ges sådana resurser att den kan erbjuda ändamålsenliga lokaler utanför häktet där kraven på trygghet och säkerhet kan uppnås. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:
I lag eller föreskrift bör anges att polismyndighet skall samråda med kommunens sociala organ om lämplig placering av förvarstagna utländska barn och barnfamiljer. Samplacering av föräldrar och barn borde kunna
ske åtminstone på vissa barnavårdsinstitutioner med polismyndigheten som ansvarig för bevakningen. I nu pågående institutionsplanering bör
beaktas behovet av lämpliga placeringsmöjligheter beträffande förvarsta-
gande av utlänningar med barn så att det ges möjligheter för de kommunala
organen att redovisa lämpligare alternativ än häkten.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår i fråga om barn under 15 år att det i lag föreskrivs att de inte får placeras i häkte eller arrest. Ett undantag kan tänkas. Om det är nödvändigt att ta hel familj i förvar och förvaringsfrågan för föräldrarna ej går att lösa på annat sätt. torde enligt länssty-
relsen barnen fara mindre illa av att få vara tillsammans med föräldrarna, än att skiljas från dem. Kommitténs förslag om särskilda lokaler för förvar förefaller länsstyrelsen orealistiskt dels med hänsyn till antalet som tas i förvar, dels med hänsyn till ekonomiska förhållanden. Det torde däremot finnas goda möjligheter att genom lokala initiativ från polismyndigheten lösa problemet genom samarbete med kriminalvårdsstyrelsen, kommuner eller landstingskommuner. Samtliga förfogar över institutioner med varierande tillsyn.
Också flera polismyndigheter understryker vikten av att godtagbara förvarslokaler anordnas. Polisstyrelsen i Södertälje polisdistrikt erinrar om att man disponerar en halv öppen avdelning på Hall. Styrelsen framhåller
att en särskild lokal för förvaring av förvarstagna medför många fördelar. Eftersom inlåsning i cell inte behöver användas, innebär förvaringen inte
ett större ingrepp i utlänningens frihet än vad som är nödvändigt för att säkerställa verkställighetsbeslutet. Familjemedlemmar kan vistas tillsam-
mans utan att bevakningen av dem äventyras. Man undviker att utlänning-
ar som skall avlägsnas ur landet förvaras tillsammans med brottsmisstänkta och andra av polisen tillfälligt omhändertagna. Även från ekonomisk synvinkel är särskilda lokaler för placering av förvarstagna utlänning-
ar att föredra. Eftersom det i de flesta fall rör sig om hela familjer som
utvisas samtidigt, erhålles inkvartering, utspisning och bevakning till ett lägre pris i jämförelse med inkvartering på hotell. En förutsättning är naturligtvis att befintliga resurser utnyttjas rationellt. Styrelsen fortsätter:
Polisstyrelsen har således goda erfarenheter av denna lösning av förvaringsfrågan, och delar kommitténs uppfattning att förvarstagna utlänningar
generellt bör placeras i särskilda lokaler. Emellertid kan knappast varje
polisdistrikt i landet ha en sådan mängd ärenden att en dylik lösning är möjlig, varför förvaringen bland annat av ekonomiska skäl i sådant fall
måste koncentreras till vissa polisdistrikt. I detta sammanhang vill polis-
styrelsen peka på de svårigheter som uppstått i samband med verkställighetsärenden, där utlänningen förvarats i Södertälje polisdistrikt men verkställighetsbeslut och övriga beslut meddelats av ett annat polisdistrikt. Varje beslut, som berör den förvarstagne, föregås av kontakter mellan
Södertälje polisdistrikt och behörig beslutsfattare i det distrikt som handlägger verkställighetsärendet. Åtskilliga personer begär tillstånd att besöka den förvarstagne. Förutom släktingar till denne förekommer representanter från massmedia, representanter från svenska och utländska organisationer samt läkare som önskar företa undersökningar av den förvarstagne. Detta medför åtskilligt merarbete framförallt för vakthavande befäl i egen-
skap av ansvarig arrestföreståndare. Polisstyrelsen anser därför att om
särskilda lokaler skall tillhandahålla förvarstagna utlänningar, måste också
en översyn av rutinerna för verkställighet av avlägsnandebeslut ske, så att
det distrikt som förvarar utlänningen också meddelar verkställighetsbeslut
och andra beslut som berör denne. En sådan förändring kräver med all
säkerhet ökade personalresurser i det handläggande distriktet, emedan det
innebär lättnader för andra polisdistrikt.
Polisstyrelsen i Mjölby polisdistrikt instämmer i att det är olämpligt att
förvarstagna, framför allt barn och ungdom, i vissa fall måste vistas i häktes- och arrestlokaler. Styrelsen konstaterar emellertid att polisen redan idag, när man tvingas fatta beslut om förvar, undersöker alternativa lösningar till häktesförvaring men att många lösningar tyvärr stupar på att det inte finns ekonomiska möjligheter till t.ex. bevakningspersonal.
En annorlunda erfarenhet redovisas av polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt. Styrelsen säger att man inte har haft något generellt problem vid
förvarstagande av barn och/eller familjer med barn inom Uppsala polisdi-
strikt. Sådana förvarstaganden har hittills normalt lösts i samråd med de
sociala myndigheterna. Polisstyrelsen bedömer det därför inte heller som nödvändigt att i framtiden inom varje distrikt anordna särskilda lokaler för
förvarstagna utlänningar. Möjligen skulle det kunna finnas behov av någon
central anläggning för särskilt svårlösta fall av förvarstagande.
TCO vill särskilt understryka vad kommittén framför om placering av förvarstagna barn i häkte. Barn borde överhuvudtaget inte få placeras i
häkte. Häkte som förvaringsform är enligt TCO:s mening olämplig även för vuxna vid utvisningsärenden. Det är synnerligen viktigt att den idag högst otillfredsställande situationen får en omedelbar lösning.
Föreningen Sveriges polischefer anser att utlänningar som har tagits i
förvar - i synnerhet familjer med barn - borde förvaras i för dem avpassade lokaler under kriminalvårdsstyrelsens tillsyn. Behovet av sådana lokaler borde beaktas vid varje ny- eller tillbyggnad av kriminalvårdsstyrelsens lokaler samt polishus/förvaltningshus. Föreningen tillägger:
Som en mera långsiktig lösning skulle man kunna tänka sig att länsvis
eller för större regioner i anslutning till KVS anstalter bygga förläggningar. som anpassas efter utlänningarnas behov och som omfattar dels en sluten
avdelning för förvarstagna, dels en ”öppen”” avdelning. där utlänningarna kan vistas i frihet men stå till förfogande för förhör och andra utredningar.
Där kunde de även avvakta SIV:s beslut om deras vistelse i landet.
Förmodligen kan engelska erfarenheter från t.ex. Heathrow Airport tjäna
till ledning.
Svenskå Röda Korset erinrar om att man tidigare har framfört kritik mot
gällande ordning i fråga om förvarslokaler och behandlingen av de förvars-
tagna (SRK:s rapport 1980). Kritiken är fortfarande aktueli och gäller särskilt familjer med barn eller ensamma barn. Även om dagens ekonomis-
ka läge inte tillåter att nya lokaler iordningställes måste alternativ till de nu utnyttjade förvarslokalerna ordnas. Barn skall inte hållas i häkte, detta strider mot svensk tradition och mot internationella konventioner.
Stockholms socialnämnd anser att placering i häkten skall undvikas även när föräldrarna är tillsammans med barnen. Man kan tänka sig ett
utökat samarbete med de sociala myndigheterna för att lösa placeringsfrågan.
RRV, slutligen, framhåller att det i dagens ekonomiska läge är orealistiskt att föreslå att helt nya lokaler byggs. När man nu börjar planera för
sådana lösningar i framtiden bör det enligt RRV:s mening specificeras på
vilken sikt och för vilken kapacitet denna planering skall genomföras. Det är annars oklart vilka ekonomiska konsekvenser förslaget innebär för framtiden.
4 Vissa andra tvångsåtgärder
Utlänningslagkommittén föreslår att polismyndigheterna i samband med
inresekontroll får visitera bagageutrymmen m.m. i bilar. Förslaget har av remissinstanserna tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Överåklagaren i Stockholm menar att det med de bestämda avgränsningar som har skett i
förslaget inte borde finnas hinder mot ett genomförande av förslaget. Det bör emellertid i anvisningar för polisen göras klart, att undersökning icke bör ske utan att det finns viss anledning att anta att det är fråga om illegal invandring.
Kammarrätten i Stockholm tillstyrker att polisen vid inresekontroll ges rätl att undersöka utrymmen i bilar m.m. för att hindra olovlig inresa. Därmed ökas möjligheterna att avvisa en utlänning redan vid gränsen.
RPS stöder förslaget men föreslår samtidigt att rätten utvidgas att gälla
även en särskilt förordnad passkontrollant. Detta skulle enligt RPS medfö-
ra praktiska fördelar. eftersom det inte alltid finns polispersonal tillgänglig. En särskilt förordnad passkontrollant har redan idag givits vissa befogenheter i 55 SUtIL. Även S/V uttalar sig till förmån för förslaget.
Polismyndigheten i Norrköpings polisdistrikt anser att samma befogen-
het bör ges till tulltjänstemän som medverkar vid inresekontroll.
5 Straff och ansvarsbestämmelser
5.1 Anställning av utlänningar utan arbetstillstånd
Kommitténs förslag att införa en särskild sanktionsavgift vid anställning
av arbetskraft i strid mot utlänningsförfattningarna har godtagits eller lämnats tan erinran av flertalet remissinstanser. Flera har emellertid av-
styrkt förslaget. Det gäller bl.a. de båda hovrätterna och kammarrätten i
Stockholm.
RÅ erinrar om att han tidigare har avstyrkt en ordning med sanktionsavgifter men framhåller att situationen idag ter sig annorlunda. Behovet av kraftfullare åtgärder mot illegala anställningsförhållanden har ökat. Som skäl för sådana åtgärder har i betänkandet bl.a. anförts, att konkurrensen snedvrids mellan arbetsgivare. som lojalt följer de bestämmelser som finns, och arbetsgivare, som anställer illegal arbetskraft. Likartade skäl betonas enligt RÅ alltmer vid krav på åtgärder mot missförhållanden inom olika näringsgrenar. För att ästadkomma en effektivisering av bestämmel-
en möjlighet att eliminera denna vinst eller betydande del därav. Den i justitiedepartementets promemoria (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet föreslagna utvidgade förverkandemöjligheten torde emellertid enligt RÅ vara mindre väl lämpad au eliminera vinster och besparingar i detta samanhang. Beräkningsgrunden för den föreslagna
avgiften har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som följts vid införande av sanktionsavgifter på andra områden. RÅ säger
enlighet med förslaget. En sådan antas också få en god preventiv effekt, RÅ tillägger att det i den i 99 b § föreslagna bestämmelsen bör tillfogas, att
rättegångsbalkens regler om kvarstad och skingringsförbud skall ha
tillämpning.
Överåklagaren i Stockholm anser förslaget angeläget och i tillräcklig grad rättssäkert. Den beräkningsgrund som har valts anges vara ägnad att leda fram till belopp som genomsnittligt sett motsvarar uppskattad vinst i
samband med överträdelser. Den regel som ger möjlighet till nedsättning
och eftergift av avgift är emellertid alltför allmänt hållen. En precisering då ett sådant förfaringssätt kan komma i fråga sägs därför vara önskvärd.
Länsåklagaren i Malmöhus län framhåller att antalet fall av lagföring för illegal anställning är ganska stort. Oftast rör det sig om medborgare i ett
nordeuropeiskt land som särskilt under sommaren kommer till Sverige och ägnar sig åt säsongarbete vid lantbruk, trädgårdsmästerier, fruktodlingar m.m. Vissa svårigheter har förekommit när det gäller att lagföra arbetsgi-
varna. Således har man vid utresekontroll i Ystad ertappat många utlän-
ningar, som med hänsyn till att de har mycket pengar uppenbarligen har
arbetat illegalt i landet. De ertappade har inte kunnat eller velat säga hos
vem de har utfört arbete. I de fall anmälan gjorts av bl.a. lantarbetareför-
bundet har efter spaning både arbetsgivare och arbetstagare kunnat lagföras. Länsåklagaren anser att ytterligare sanktioner är nödvändiga, eftersom användandet av illegal arbetskraft är utbrett och i hög grad kopplat till utlänningars illegala vistelse i landet. Förslaget att införa s.k. sanktionsav-
gifter är därför både önskvärt och riktigt. Särskilt bör betonas vikten av att avgiften sätts på sådan nivå att man erhåller en god preventiv verkan. Länsåklagaren i Värmlands län antar att den brottspreventiva effekten
ökar och tillstyrker därför förslaget.
Även kammarrätten i Jönköpings län ställer sig positiv till kommitténs förslag att införa en särskild avgift för de arbetsgivare som anställer utlänningar, som saknar föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd. Kammarrätten har heller inget att erinra mot det föreslagna systemet för avgiftens uttagande. Möjligen borde dock avgiften ytterligare relateras till den tid anställningen har varat, eftersom avgiften blir allt mindre kännbar för arbetsgivaren ju längre anställningen varar. Man kan enligt kammarrätten tänka sig att avgiften bestäms till ett halvt basbelopp såsom ”ingångsavgift” samt därutöver till ett kvarts basbelopp för varje hel kalendermånad anställningen varat. Kammarrätten vill vidare förorda att eftergifts- och nedsättningsreglerna under det fortsatta lagstiftningsarbetet närmare kom-
menteras för att underlätta uppnåendet av en så enhetlig praxis som
möjligt.
I statskontorets yttrande understryks att en sådan avgift har stora fördelar. En avgift kan vara en både effektiv och för statsverket billig form av sanktion. Detta är ett sammanhang där en avgift enligt statskontorets mening är lämplig. AMS tillstyrker förslaget med motiveringen att hittills-
. varande åtgärder inte räckt till. Enligt RRV:s uppfattning är avgiften för -
lågt satt för att göra brottet olönsamt. I genomsnitt torde en arbetsgivare kunna tjäna närmare ett basbelopp under en tremånadersperiod på att anställa en arbetstagare utan tillstånd. För att minska olaga anställning bör
därför enligt RRV bötesbeloppen för den som anställer arbetskraft utan
tillstånd sättas betydligt högre. Även S/V delar kommitténs bedömning att
nuvarande straffbestämmelser är alltför lite avskräckande för att ha avsedd
9¶Riksdagen 1981182. I suml. Nr 146
verkan när det gäller att komma till rätta med illegalt arbete. Förslaget
med hänsyn till de betydande skadeverkningar som ett illegalt utnyttjande av arbetstagare utan arbetstillstånd innebär såväl för den legala arbetsmarknaden i form av bl.a. snedvriden konkurrens som för den enskilde
arbetstagaren i form av psykisk press och social otrygghet.
Bland de organisationer som uttalar sig positivt återfinns bl.a. LO och TCO. LO anför att de nuvarande sanktionsåtgärderna med endast bötesbelopp i kombination med den begränsade upptäcktsrisken har gjort det till en god ekonomisk affär för en arbetsgivare att utnyttja illegal arbetskraft. Därför har antalet anställda utan giltigt arbetstillstånd ökat och fenomenet
spritt sig till ett flertal branscher inom främst storstadsområden. LO anser därför att kommitténs förslag om en straffavgift är ett nödvändigt instru-
ment för att komma till rätta med detta ökande samhälls- och arbetsmarknadsproblem. De föreslagna avgiftsbeloppen är dock enligt LO ett minimunm för att paragrafen skall få den avsedda förebyggande effekten. Vidare anför organisationen att bestämmelsen, att avgiften får nedsättas eller
efterges när särskilda omständigheter föreligger, måste tillämpas mycket
restriktivt. Att skörd eller annan arbetsuppgift ej har kunnat anstå i avvak-
tan på en tillståndsbehandling anges inte vara en sådan förmildrande om-
ständighet. Inom exempelvis jordbruket kan man enligt LO i god tid planera skördeomfattning och tidpunkt med några dagars variation. TCO tillstyrker förslaget utan någon kommentar.
Sveriges domareförbund delar kommitténs uppfattning, att en särskild sanktion bör tillskapas för att stävja illegal anställning och kan för närvarande godtaga förslaget i den utformning detta fått. Emellertid borde enligt förbundet en samordning ske med liknande sanktioner för underlåtenhet att inbetala skatt och sociala avgifter för utlänningar, eftersom sådan underlåtenhet i regel är förenad med illegal anställning av utlänningar. Kommitténs betänkande innehåller inte någon diskussion av hithörande problem, vilka förbundet berör även i sitt remissyttrande till justitiedepartementet över betänkandet Ds Ju 1981:3.
Stockholms socialförvaltning, slutligen, instämmer med kommittén men anser att straffavgiften kunde vara lite högre. Det anges vara tveksamt om en arbetsgivare anser att den ekonomiska chanstagningen är särskilt stor, om man räknar med den låga risken för upptäckt och svårigheten för
myndigheterna att bevisa att arbetet varat mer än en mycket kort tid. Förvaltningen tillägger: |
Dock kan det i detta sammanhang påpekas att en utlänning utan uppehålls- och arbetstillstånd, bosatt i Stockholm, kan få en skattsedel utan
svårighet, helt enkelt genom att begära detta på skattehuset. Enligt en tjänsteman på Riksskatteverket är det så på flera platser i landet, och beror
på att myndigheterna har ansett det bättre att den tillståndslöse utlänningen betalar skatt "om han nu ändå arbetar”. Utlänningssektionen tror dock
att de flesta arbetsgivare som anställer en utlänning som uppvisar skattsc-
del och kanske talar utmärkt svenska är i god tro. Det finns ingen anledning att misstänka att en sådan utlänning saknar arbetstillstånd. Betalar
arbetsgivaren dessutom in skatt och arbetsgivareavgifter bör det, enligt
kommitténs förslag, finnas möjlighet till nedsättning eller slopande av
straffavgiften. En arbetsgivare som medvetet anställer en utlänning utan arbetstillstånd betalar förmodligen inte in skatt och arbetsgivaravgift. Det är naturligtvis dessa sistnämnda ”skumma” arbetsgivare som bör komma ifråga för den föreslagna straffavgiften. Att sedan skattemyndigheterna
krånglar till situationen är bara att beklaga.
Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige hör som nämnts till de
remissinstanser som ställer sig avvisande. Svea hovrätt ifrågasätter behovet av en sådan ytterligare påföljd. I förslaget ligger enligt hovrätten en risk
för att sanktionssystemet blir onödigt komplicerat. Hovrätten säger sig därför på förevarande material inte kunna tillstyrka förslaget. Kammarrätten i Stockholm säger sig inte ha någon anledning att betvivla att de
nuvarande bestämmelserna brister i effektivitet. Det är dock enligt kam-
marrätten inte klarlagt om detta förhållande har lett till mera omfattande
missbruk. Av betänkandet framgår inte heller närmare inom vilka branscher eller vilka slags företag utländsk arbetskraft anställs utan att tillstånd
föreligger. Enligt vad kammarrätten har erfarit hör det till undantagen att . missbruk sker vid större, välrenommerade företag. Det förefaller sannolikt
att de aktuella missförhållandena främst återfinns hos mindre seriösa ar-
betsgivare, ofta med särskilt uttalat behov av tillfällig arbetskraft under vissa perioder. I sådana fall torde enligt kammarrätten åtminstone ekono-
miska sanktioner bli ett slag i luften. Ytterligare undersökning föreslås
beträffande naturen av det missbruk som nu förekommer och möjligheter-
na av att i praktiken verkligen komma till rätta med det sanktionsvägen.
Visar det sig att missbruket är av större omfattning, måste även enligt kammarrätten åtgärder vidtas exempelvis i enlighet med vad utredningen har förordat. Det anges dock vara önskvärt att frågan inte löses isolerat för detta begränsade område utan i ett större sammanhang, t.ex. i samband med det lagstiftningsärende som har aktualiserats genom bl.a. promemorian (Ds Ju 1981: 3) om ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet. Under alla omständigheter måste även en del juridiska frågor. t.ex.
rörande avgifternas ställning vid utmätning och konkurs, penetreras mera ingående än som har skett i betänkandet. Även överåklagaren i Göteborg uttalar tveksamhet mot att införa ytterligare avgifter innan rättsläget har
hunnit stabilisera sig beträffande denna typ av sanktioner och den preventiva effekten har kunnat utvärderas. Överåklagaren säger sig emellertid kunna i huvudsak godta utformningen men lämnar samtidigt vissa förslag
till mindre justeringar av bestämmelserna. ' Länsåklagaren i Norrbottens län pekar på att anställning av s.k. svart
arbetskraft kan bekämpas genom skattebrottslagen. Något behov av sank-
tionsavgifter finns därför inte. De låga bötesstraffen som utdöms av dom-
stolarna vid åtal mot arbetsgivare för brott mot utlänningslagen kan enligt
länsåklagaren vara motiverade av de förhållanden under vilka anställning-
en sker. Det framstår som väl drastiskt att införa en bestämmelse om en särskild rättsverkan av denna omfattning vid brott som i ett flertal fall framstår som rena ordningsförseelser. Även länsåklagaren i Malmöhus län ställer sig avvisande till förslaget.
Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om förslaget utgör en nödvändig
utvidgning av sanktionssystemet. Om hittillsvarande lagstiftning inte visat sig tillräckligt effektiv torde detta enligt samfundets mening huvudsakligast
bero på, att uppspårandet av sådana illegala anställningsförhållanden inte
varit tillräckligt effektivt. Det anges därför vara tveksamt om en förstärkning av sanktionssystemet på papperet är ägnad att öka effektiviteten.
Enligt SAF bör utgångspunkten vara att i möjligaste mån motverka före-
komsten av illegalt arbete. Kommitténs förslag om införandet av en sanktionsavgift är emellertid huvudsakligen motiverat av konfiskatoriska skäl. Syftet är att genom en eliminering av den vinst eller de besparingar som anställning av illegal arbetskraft kan ge upphov till tillförsäkra samhället en
slags ersättning för de skadeverkningar som förekomsten av illegalt arbete medför. Föreningen ser det dock som viktigare att man genom förebyggan-
de åtgärder söker motverka uppkomsten av illegalt arbete. Vad som enligt SAF i dagsläget främst brister är tillsynen över att gällande lagregler följs. Det kan inte antas att dessa brister avhjälps genom att man inför ytterligare en sanktionsform. Det av kommittén föreslagna systemet med en skyldighet för arbetsgivaren att betala ett i förväg fastställt schablonbelopp enligt modellen för strikt ansvar måste enligt föreningen med nödvändighet föra med sig en onyanserad tillämpning vid de allmänna domstolarnas handläggning av avgiftspåföljden. Det ligger i den föreslagna avgiftspåföljdens utformning att de subjektiva elementen vid brottets begående träder i
bakgrunden. Detta leder till att sanktionen kan slå oskäligt hårt och ojämnt i de enskilda fallen. Ett par remissinstanser - som har lämnat förslaget utan erinran i sak - tar
upp vissa tillämpningsfrågor. JK framhåller att man för att förebygga praktiska tolkningssväårigheter åtminstone motivledes bör klargöra om
preskriptionsregeln i 99 b § avses skola tillämpas på samma sätt som
preskriptionsreglerna i 35 kap. brottsbalken tillämpas beträffande s.k. perdurerande brott. Domstolsverket anför:
Betänkandet ger inte domstolarna någon klar ledning till vilka särskilda
omständigheter som bör föranleda nedsättning eller eftergift av den sank-
tionsavgift som skall påföras arbetsgivare som anställer arbetstagare utan föreskrivet arbetstillstånd. Av betänkandet framgår således inte om t.ex.
sådana omständigheter som att arbetsgivaren inte haft möjlighet att få tag på annan arbetskraft eller att denne skulle ha åsamkats skada eller förlust i
sin näringsutövning om inte arbetstagare utan föreskrivet arbetstillstånd anställts, t.ex. genom att växande gröda annars skulle ha ruttnat. Tvek-
samhet kan vidare föreligga om sådana omständigheter som att kollektivavtalsenlig lön utgått, att skatt och sociala avgifter erlagts, m.m. bör påverka bedömningen. Med hänsyn till avgiftens relativt höga belopp bör närmare klargöras vilka särskilda omständigheter som avses.
5.2¶Påföljd vid hindrande av verkställighet
Det stora flertalet remissinstanser har ställt sig bakom förslaget att
kriminalisera verksamhet i syfte att hindra verkställighet. Några remissinstanser, bland dem kammarrätten i Stockholm, IPOK, Sveriges advokat-
samfund, Svenska Röda Korset och Svenska flyktingrådet, har avstyrkt förslaget. De remissinstanser som har anslutit sig till kemmittéförslaget har i allmänhet förordat en utvidgning av undantagskretsen och inte sällan
understrukit vikten av en varsam tillämpning.
RÅ framhåller att det, med hänvisning till att de personer som döljer utlänningar ofta handlar utifrån religiösa och ideologiska bevekelsegrunder, ofta har ifrågasatts om det är meningsfullt att kriminalisera ett dylikt förfarande. RÅ delar dock kommitténs uppfattning att övervägande
skäl talar för en kriminalisering. En sådan bör kunna få en preventiv effekt.
Den krets av närstående som undantas från ansvar har utan någon närmare motivering getts en snävare avgränsning än motsvarande undantag från
straffbestämmelsen om skyddande av brottsling i 17 kap. 11 § brottsbalken. Då det inte synes föreligga några tyngre vägande skäl för en sådan åtskillnad, bör enligt RÅ bestämmelsen i förslaget angående ansvarsfrihet
för vissa närstående utformas på samma sätt som motsvarande stadgande i
17 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken. Även JK anser att undantagskretsen i de båda fallen bör vara densamma. JO säger sig kunna godta förslaget i sak. Svea hovrätt anser övervä-
gande skäl tala för kriminalisering av en gärning som hindrar verkställighet av avlägsnandebeslut. Inom ramen för tillämpningen av straffbestämmelserna finns möjlighet att ta de hänsyn som bedöms påkallade i vissa fall. Hovrätten för Västra Sverige delar kommitténs mening att en straffsank-
tion bör införas mot dem som aktivt förhindrar att avlägsnandebeslut
verkställs. Även om civil olydnad mot lagen kan befaras, bör man ej avstå
från en lagstiftningsåtgärd som framstår som följdriktig. Bestämmelsen bör
såsom kommittén har föreslagit kompletteras med regler om ansvarsfrihet
för vissa närstående. Enligt hovrättens mening bör undantagen göras lika omfattande som i 17 kap. 11 § brottsbalken, inte minst med hänsyn till att
vissa utländska nationaliteter har ett vidare familjebegrepp än det svenska.
Kammarrätten i Jönköping anser i likhet med kommittén att skälen för
kriminalisering överväger. Den omständigheten att vissa personer eller
grupper av personer kan komma att uppleva sig som martyrer inger enligt
domstolen visserligen en inte obetydlig olust. I en sådan situation ger
emellertid bestämmelsen osökt anledning att aktualisera det förhållandet,
att den som ogillar gällande lag eller tillämpningen av en sådan i ett
demokratiskt rättssamhälle har möjligheten att inom laga ramar verka för en författningsändring. Kammarrätten delar vidare kommitténs uppfattning att utlänningens närmaste anhöriga inte bör omfattas av den nya straffbestämmeisen. Med hänsyn till att i många utländska kulturer familje-
och släktsammanhållningen är mera utvecklad än i Sverige ifrågasätter
kammarrätten om inte kretsen av straffria anhöriga borde göras lika vid som i 17 kap. 11 § brottsbalken.
Socialstyrelsen tillstyrker förslaget men förordar att kretsen av anhöriga
bör vidgas, eftersom de allra flesta av dem det här gäller är invandrare med
andra, ofta mycket vidare släktbegrepp.
Även SIV anser övervägande skäl tala för att straff införs för personer
som försöker hindra verkställighet av avlägsnandebeslut som har vunnit laga kraft. Nuvarande regler är enligt verket otillfredsställande, inte minst
därför att organiserad verksamhet i vinningssyfte inte kan bestraffas. Samtidigt är SIV självfallet medvetet om problematiken när det gäller personer som agerar av övertygelse eller medkänsla. Anledning till ingripanden i sådana fall bör dock minska, om statsmakterna genom att införa en straff-
bestämmelse klart uttalar samhällets ståndpunkt i denna fråga. Inom ra-
men för tillämpningen får enligt SIV bedömas vilken hänsyn som bör tas till motiven för handlingen. Generaldirektören och en ledamot avstyrker däremot kriminalisering. |
Länsstyrelsen i Malmöhus län, överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt länsåklagarna i Malmö och Värmlands län och ett antal polismyndigheter argumenterar likaså till förmån för en straffbestämmelse och, i allmänhet, för att undantagskretsen blir densamma som i 17 kap.
11 § brottsbalken. Överåklagaren i Göteborg anser en sådan straffbestäm-
melse som kommittén har föreslagit vara påkallad, framför allt i preventivt syfte. De nu allt vanligare fallen där utlänningar under lång tid göms undan i avsikt att senare kunna få en omprövning av redan lagakraftvunna avlägsnandebeslut kan förväntas minska genom den föreslagna bestämmelsen.
Överåklagaren i Stockholm tillägger att de exempel som kommittén anger
på fall då fängelse kan komma i fråga är sådana, att straffmaximum bör
sättas högre. Vid jämförelse med 17 kap. 11 och 12 §§ brottsbalken finner
man där högre straffmaximum. Det är enligt överåklagaren ej osannolikt
att så allvarliga brott kan bli aktuella att behov av tvångsmedel i form av anhållande och häktning kan uppstå.
Även överåklagaren i Malmö anser att straffpåföljden bör ökas och
anför:
Att t.ex. i organiserad form och mot betalning försöka hindra verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning torde också i många fall
framstå som mera straffvärt än vad en strafflatitud med sex månaders fängelse som maximum anger. Enligt min mening bör strafflatituden vid brott mot 96 § punkt 5 i föreslagen lydelse vidgas till att vid försvårande
Prop. 1981/82: 146 | 135
omständigheter avse ett högre maximum än fängelse sex månader. Det kan vidare anmärkas att personella tvångsmedel! (gripande, anhållande och häktning) som regel inte kan komma till användning om straffmaximum är
sex månader. Detta förhållande kan i vissa fall väntas medföra betydande svårigheter från främst utredningssynpunkt.
Länsåklagarmyndigheten i Värmlands län påpekar att inget subjektivt rekvisit anges i 96 §. Det bör enligt myndigheten införas. För ansvar bör krävas uppsåt eller oaktsamhet.
Slutligen skall nämnas att LO och TCO godtar förslaget. RIB ställer sig
visserligen tveksam till förslagen men anser ändå att det finns skäl att straffbelägga sådant handlande, om en person mot ekonomiskt vederlag gömmer en utlänning. I dessa fall handlar det om ett utnyttjande av en utsatt utlännings belägenhet. Ett sådant handlande är moraliskt oförsvarbart och bör enligt RIB leda till sanktioner från samhällets sida. Som nämnts tar å andra sidan ett antal remissinstanser avstånd från
förslaget eller ställer sig tveksamma. Kammarrätten i Stockholm anser i likhet med kommittén att straff bör slopas för en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans egen avvisning eliter utvisning. Beträffande förslaget att straff skall införas för den som i övrigt försöker hindra att ett avlägsnandebeslut verkställs anför kammarrätten däremot:
Det är naturligtvis från allmän synpunkt inte godtagbart att genomföran-
det av i laga ordning fattade beslut aktivt obstrueras på sätt som är aktuellt
här. En straffreglering är därför motiverad av objektiva skäl. Man kan dock inte bortse från att åtgärderna ofta torde vidtas uteslutande på grund av ett - kanske i ett vidsträcktare perspektiv missriktat men dock - starkt humanitärt engagemang och att det därför är tveksamt om en straffsank-
tion kommer att få avsedd verkan. Tvärtom kan risk föreligga att man, i
syfte att fästa uppmärksamheten på vad vederbörande uppfattar som bris-
tande humanitet, gärna tar på sig även ett kännbart straff. Kammarrätten
Det bör enligt kammarrätten inte komma i fråga att undanta andra anhöriga än som anges i 17 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken. Det
ligger också ett värde i att ha ett enhetligt begrepp på dessa närliggande
områden. Kammarrätten vill slutligen understryka att, om en straffregle-
ring ändå införs i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, det är väsentligt att den - med tillhjälp av bl.a. reglerna i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken - tillämpas med varsamhet.
Statskontoret tror inte att det föreslagna straffstadgandet skulle påverka
inställningen eller handlandet hos de personer som det riktar sig emot.
Förslaget är dessutom förenat med kostnader. Domstolshandläggningen i en eller flera instanser tillsammans med avtjänandet av eventuella ut-
dömda fängelsestraff kommer att åsamka samhället kostnader. Eftersom
det föreslagna straffstadgandets preventiva effekt kommer att vara ringa är
det enligt statskontoret tveksamt om dessa kostnader kommer att uppvä-
Enligt IPOK:s uppfattning har kommittén anfört starka skäl såväl för som mot ett straffbeläggande av medhjälp vid hindrande av verkställighet.
Till skillnad mot kommitten finner dock IPOK att skälen mot att straffbelägga sådan medhjälp väger över. De flesta som hjälper utlänningar att
hålla sig undan torde göra det av starka ideella skäl och de är själva
säkerligen i allmänhet fast övertygade om att deras handlingssätt är moraliskt riktigt. Det är därför enligt IPOK inte sannolikt, att risken för straff
skulle avhålla dem från att gömma undan någon. Risken är i stället att de själva medvetet söker martyrskap för att väcka opinion och medlidande.
En bidragande orsak till att så många i dag tycks vara beredda att ställa upp och hjälpa till att gömma undan utvisningshotade antas vidare vara att det i så många fall visat sig att det lönat sig, dvs. vederbörande har till sist fått stanna här. Om chansen vore mindre att få stanna sedan man hållit sig
undan en längre tid skulle heller inte så många vara gömda.
Även länsåklagaren i Norrbottens län ställer sig tveksam. Någon uppgift om antalet fall som kommer i fråga har inte lämnats. Avgörande bör
enligt länsstyrelsen vara om sådan verksamhet förekommer i så många fall att det motiverar en utvidgning av straffbestämmelsen elter om möjlighet
föreligger att komma till rätta med problemet på annat sätt. Sveriges
advokatsamfund anser att "bestämmelsen bör ges en generösare utform-
ning”. Svenska Röda Korset, Svenska flyktingrådet samt Spanska och Jugoslaviska riksförbunden tar bestämt avstånd från förslaget. Svenska
Röda Korset anser det vara ”direkt uppseendeväckande”. Stockholms
socialförvaltning avstyrker likaså förslaget.
5.3 Brott i samband med flyktings inresa
Kommitténs överväganden angående en generös användning av påföljdseftergift och åtalseftergift när det gäller vissa brott av flyktingar i samband med inresan har fått ett blandat mottagande. '
SIV ansluter sig till kommitténs uppfattning att en flykting inte bör
straffas i berörda situationer. Verket anser till skillnad från kommittén att
lagstiftningen bör ändras för att man skall nå det önskade syftet. Den som
har använt falsk handling för att komma undan förföljelse bör inte straffas för detta. Straffriheten bör enligt SIV bara gälla för en flykting som tagit sig
till Sverige direkt från hemlandet med användande av falsk handling. Den flykting som har använt falsk handling för att från ett tredje land ta sig hit
bör däremot inte vara straffri. även om avlägsnande härifrån inte är möjligt. Inte heller bör straffrihet komma i fråga för den flykting som använder den falska handlingen i andra syften än att undfly förföljelse. Några andra
remissinstanser, bland dem LO och TCO, tillstyrker kommittétförslaget
utan särskilda kommentarer. En ofta återkommande uppfattning är att som också kommittén menar - lagstiftningsåtgärder bör anstå.
Kammarrätten i Jönköping fruktar att en särskild straffrihetsbestämmelse för flyktingar, som brukar falska handlingar vid inresa i Sverige. skulle komma att medföra ökat bruk av falska resedokument. En sådan
uppfattning att en sådan bestämmelse inte bör införas.
Flera juristinstanser uttalar sig kritiskt mot förslaget.
RÅ anför sålunda:
I betänkandet har beträffande de fall där flyktingar i samband med inresan till Sverige gör sig skyldiga till förfalskningsbrott eller missbruk av urkund uttalats, att det finns starka skäl för domstolarna i fall, där inte särskilda försvårande omständigheter föreligger, att använda påföljdseftergift liksom för åklagarna att meddela åtalsunderlåtelse. Kommittén har inte föreslagit någon lagreglering med särbestämmelser för flyktingar i berörda hänseenden utan förklarat att man borde avvakta därmed för att se om utvecklingen tedde till en mindre restriktiv hållning än nu är fallet. Mot kommitténs rekommendation kan göras erinringar både av saklig och mer principiell karaktär. För att påföljdseftergift skall kunna komma i fråga gäller, att det skall föreligga synnerliga skäl. Åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 3, vilket är det lagrum. som närmast torde vara tillämpligt, meddelas beträffande brott, där mycket speciella skäl talar för att påföljd inte är erforderlig. Båda instituten skall sålunda tillämpas med stor restriktivitet. Högsta domstolen har i ett mål (NJA 1979, s 335), där omständigheterna varit sådana, som kommittén avser med sin rekommendation, inte funnit anledning att meddela påföljdseftergift. Hos riksåklagaren har endast ett sådant fall varit föremål för prövning. Denne bedömde därvid inte omständigheterna vara sådana, att åtalsunderlåtelse kunde komma i fråga. Kommitténs rekommendation synes också såvitt avser tillämpningen av institutet påföljdseftergift stå i strid med de uttalanden, som gjorts i denna fråga i samband med brottsbalkens tillkomst. Ett tidigare framlagt förslag om att i bestämmelsen om piföljdseftergift skulle anges vissa omständigheter, som särskilt borde beaktas, befarades kunna medföra, att bestämmelsen tillämpades i alltför stor omfattning. En tillämpning enligt betänkandet av instituten påföljdseftergift och åtalsunderlåtelse kan tänkas få likartade konsekvenser.
Svea hovrätt delar såtillvida kommitténs mening att någon särreglering inte bör införas. Med anledning av kommitténs uttalande om den rättsliga behandling som enligt kommittén bör följa på brott av aktuellt slag vill hovrätten betona, att förfalskningsbrott är allvarlig brottslighet inte enbart i vårt land utan även internationellt sett. Det förhållandet att sådana brott i vissa fall med hänsyn till omständigheterna ändock kan uppfattas som mindre klandervärda kan - liksom vid hindrande av verkställighet av avlägsnandebeslut - i den grad som finns påkallat i varje särskilt fall beaktas inom ramen för tillämpningen av straffbestämmelserna. Att såsom kommittén förordar tämligen generellt förutskicka straffrihet för nu aktuella beteenden anser hovrätten olämpligt.
Kammarrätten i Stockholm uttalar betänksamhet mot en del av kommitténs resonemang. I första hand åsyftar domstolen kommitténs uttalanden
om att användningen av ett förfalskat pass inte skulle vara något allvarligare brott om det endast sker för att underlätta inresan i riket. Detta kan enligt kammarrätten i och för sig vara riktigt i alldeles klara fall. Man måste emellertid ha klart för sig att ett förfalskat pass är en handling som lätt kan användas för att möjliggöra allvarliga förmögenhetsbrott. Det gäller därför att inte utan vidare efterge påföljd endast på grund av ett påstående om att
syftet med förfalskningen blott är att passet skulle användas för att möjlig-
göra inresa till riket.
I sitt yttrande anför överåklagaren i Stockholm följande:
Passhandling, resedomument eller liknade handling upprättas av myndigheter. De tjänar som bevismedel. Genom att straffbelägga förfalskning eller missbruk av dessa bevismedel har man velat skydda samhällsintresset av att kunna lita på dem. Nu aktuella handlingar har bl.a. stor betydelse för
gränskontrollen. Utlänningslagstiftningen ger möjlighet för alla utlänning-
ar, som kan betraktas som flyktingar, att erhålla det skydd som vår rättsordning kan erbjuda, Då risken för upptäckt av brott i samband med
inresa är liten bör förfalskning av bevismedel och missbruk av dem av
brottspreventiva skäl beivras. Man får inte heller bortse från att det kan
vara så att det finns grupper vilka arbetar efter ett väl uppbyggt system och
låter passhandlingar bli föremål för omsättning både innanför och utanför landet i syfte att hjälpa utlänningar att illegalt ta sig in i Sverige. Det torde endast i undantagsfall förekomma att brott i den aktuella situationen bör bli
föremål för åtalsunderlåtelse.
6¶Vissa andra frågor '
6.1¶Hämtning till förhör
Några remissinstanser tar upp frågan om vidgade möjligheter att hämta en utlänning till förhör hos polisen. RPS anser att det, till skillnad från nu,
bör finnas en möjlighet att utan föregående kallelse hämta en utlänning, om
det finns anledning tro, att utlänningen inte kommer att hörsamma en
kallelse. Rättegångsbalkens bestämmelser om hämtning till förhör i brott-
mål skulte kunna vara vägledande för införandet av en liknande bestämmelse i utlänningslagen. Det är enligt RPS av stor vikt att denna hämt-
ningsmöjlighet införs för de fall då polismyndigheten har fått sådan känne-
dom om utlänningen, att det måste anses meningslöst eller medföra svårig-
heter för anträffandet att skicka en kallelse. Samma synpunkt framförs av
polismyndigheten i Norrköpings polisdistrikt.
6.2¶Oftentligt biträde åt förvarstagna
SIV menar att det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att man undersöker förutsättningarna för att förordna offentligt biträde tidigare än
vad som nu är fallet för utlänningar som har tagits i förvar. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att majoriteten av utvisningsfallen enligt 40 och
43 §§ UtlL är nordiska medborgare och att verkställigheten ofta skall ske
med mycket kort varsel. Att i dessa fall utse offentlig försvarare vid tagande i förvar anges vara obefogat och kunna förorsaka onödiga kostnader.
6.3 Rätten att stanna i Sverige på grund av anknytning
Riksförbundet internationella föreningen för invandrarkvinnor efterly-
ser ett särskilt prövningsförfarande för anknytningsfallen. Man framhåller
att när kvinnan har varit i landet mindre än två år men har blivit misshand-
lad eller psykiskt trakasserad och därför väljer att skiljas eller att flytta
ifrån sin man så bör hon inte riskera utvisning för att anknytningen upphör. Speciell hänsyn bör tagas när kvinnan kommer från sådana länder där
hennes sociala situation som ”förbrukad” kvinna är svår - och där en
förpassning till hemlandet innebär att kvinnan utelämnas till en total förnedring.
IH Departementspromemorian (Ds A 1981:9) Handläggningen av
ärenden angående avlägsnande av presumtiva terrorister
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av JK, RÅ, Svea hovrätt, RPS, SIV, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län,
Stockholms tingsrätt, SAF, LO och Svenska flyktingrådet.
1¶Avvisning av presumtiva terrorister
Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget att regeringen ensam skall besluta om såväl avvisning som utvisning av presumtiva terrorister. JK säger dock för sin del att några egentliga skäl inte har anförts för att lägga beslutanderätten i alla terroristärenden hos regeringen. De remissinstanser som tillstyrker förslaget menar i övrigt i allmänhet att en befogad
anpassning av lagreglerna har skett till den utveckling som faktiskt har ägt rum. Överåklagaren i Stockholm tror inte att frekvensen av avvisning genom polisens försorg skulle komma att öka I framtiden. RPS anser att
styrelsen ensam bör ha initiativrätt hos regeringen när det gäller terroristärenden. Även avvisningsärenden bör alltså anhängiggöras av RPS och
inte av SIV. Verket bör enligt RPS bara yttra sig i verkställighetsfrågan. Som skäl för sitt avstyrkande anför RÅ att det av flera skäl är angeläget
att presumtiva terrorister kan avvisas snabbt och helst redan vid gränsen.
Att polisens avvisningsmöjlighet har utnyttjats så lite är inte i sig något skäl
för en ändring av bestämmelserna. Aktiviteten från olika terroristgruppers
polisens avvisningsrätt kan avvaras. Nuvarande lagstöd kan visa sig behövligt. Liknande synpunkter anförs av länsåklagaren i Uppsala län. SIV
anser inte att något bärande skäl har anförts för förslaget. Det är enligt
verket angeläget att beslut kan fattas omedelbart vid gränsen.
En lång rad remissinstanser har understrukit att polisen även efter det att avvisningsbefogenheten har avskaffats har behov av föreskrifter eller direktiv bl.a. angående vilka grupper av utlänningar som faller under terroristbestämmelserna. Den nuvarande ordningen med beslut av regeringen enligt 30 § tredje stycket UtlL och en spärrförteckning måste i vart fall ersättas med något annat. RPS ifrågasätter om det inte måste finnas lagstöd för regeringens direktivrätt i dessa fall.
I några yttranden framhålls värdet av det föreslagna återreseförbudet.
Några remissinstanser ifrågasätter om inte överträdelse borde straffsank-
tioneras.
2¶Förbandling i terroristärenden
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget. Åtskilliga framhåller att
goda skäl har anförts för en reform. RPS framhåller emellertid med skärpa
att någon befogad invändning inte kan riktas mot det sätt på vilket förhandling sker i dag. Styrelsen vill dock inte motsätta sig den föreslagna ändring-
en.
Några remissinstanser framför synpunkter på enskildheter i förslaget. JK säger sålunda att bestämmelserna bör förtydligas så att det framgår att allmänt ombud skall medverka även om förhandlingen undantagsvis förläggs utanför Stockholms tingsrätt. RÅ understryker behovet av att överlåta förhandlingen till annan allmän underrätt i mycket brådskande situationer. RPS och Stockholms tingsrätt anser att det allmänna ombudets funktion och befogenheter bör preciseras. En tidsfrist för hållande av förhandling föreslås av en remissinstans.
En lång rad remissinstanser ställer sig tveksamma till det sätt på vilket sekretessfrågan har lösts. Någon anvisning på andra lösningar ges emeller-
tid inte. Man understryker att frågan kräver ytterligare överväganden.
3¶Övrigt
RPS föreslår i sitt yttrande en rad mera generella ändringar i terroristbestämmelserna. Således föreslås att man för att markera bestämmelser-
nas extraordinära natur samlar dem i ett avsnitt i lagen. Vidare föreslås att handläggningen i regeringskansliet överförs från arbetsmarknadsdeparte-
mentet till justitiedepartementet. Straffet för medhjälp till inresa och till hindrande av verkställighet bör enligt RPS skärpas. Slutligen föreslås att
den särskilda spaningslagen får vidgad tillämpning. RPS förordar att lagen blir tillämplig när fråga uppkommer om utvisning av presumtiva terroris-
ter. RPS bör ensam få ta initiativ till beslut om användning av lagen och
detta först sedan Stockholms tingsrätt prövat frågan. |
Bilaga 5
De remitterade lagförslagen
1 Förslag till
Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980:376) dels att 36 § skall upphöra att gälla,
dels att 7, 8, 30, 32, 36, 47, 50, 52, 57, 58, 59, 60, 62, 67, 72, 74, 82, 84, 90, 93, 95, 96 och 99 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 90 a, 99 a och 99 b §§
samt närmast före 90 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Utlänningar som kommer till Utlänningar som kommer till Sverige eller uppehåller sig här Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass, om regeringen har skall ha pass, om regeringen har förordnat om detta. Regeringen fö- förordnat om detta. Regeringen elreskriver vilka legitimationshand- ler. efter regeringens bemyndilingar som får gälla som pass samt i gande, statens invandrarverk förevilka fall svenska myndigheter får skriver vilka legitimationshandlingutfärda pass för flyktingar eller and- ar som får gälla som pass. Regera utlänningar. ringen förordnar vidare om i vilka
fall svenska myndigheter får utfär-
da pass för flyktingar eller andra
utlänningar.
8§
Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för polismyndigheten, om inte regeringen har föreskrivit annat. En utlänning skall vid inresa eller utresa även lämna de upplysningar som begärs av polismyndigheten.
En utlänning som vistas i Sverige En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att efter kallelse av polis- är skyldig att efter kallelse av polismyndighet personligen inställa sig myndighet personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upp- hos myndigheten och lämna upplysningar om sin vistelse här. Om lysningar om sin vistelse här. Om han inte efterkommer kallelsen, får han inte efterkommer kallelsen, får han hämtas. På begäran skall utlän- han hämtas. Kan det med hänsyn ningen även visa upp sitt pass för till utlänningens personliga förhålpolismyndighet eller polisman. landen eller övriga omständigheter
skäligen befaras att han ej skulle
efterkomma en kallelse, får utlän-
ningen hämtas utan föregående
kallelse. På begäran skall utlänning-
en även visa upp sitt pass för polis-
myndighet eller polisman.
För utredning i samband med in- För utredning i samband med inresa eller utresa eller kallelse enligt resa eller utresa eller kallelse eller
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
andra stycket får utlänningen kvar- hämtning enligt andra stycket får hållas, dock inte längre än som är utlänningen kvarhållas, dock inte nödvändigt och inte i något fall längre än som är nödvändigt och längre än sex timmar, om inte be- inte i något fall längre än sex timslut har meddelats om förvar enligt mar, om inte beslut har meddelats 50 eller 52 §. om förvar enligt 50 eller 52 §.
I samband med inresekontroll får
en polisman undersöka bagageut-
rymmen och övriga slutna utrym-
men i bilar och andra tränsportme-
del i syfte att förhindra att utlän-
ningar reser in i Sverige i strid mot
bestämmelserna i denna lag eller i
en författning som har utfärdats
med stöd av denna lag. Om inrese-
kontrollen sker under medverkan
av tullmyndighet eller med biträde
av särskilt förordnad passkontrol-
lant, skall tulltjänstemannen eller
passkontrollanten ha samma befo-
genhet.
30 §
En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation eller grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som avses i det stycket.
I första stycket avses en organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket.
Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över utlänningar som skall avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid kommer i fråga.
32 §
När en utlänning, som finns i den förteckning som anges i 30 § tredje stycket och som saknar visering eller uppehållstillstånd, kommer till riket, skall polismyndigheten omedelbart besluta om avvisning av honom utom i de fall då ärendet skall överlämnas till regeringen enligt 36 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
När det hos polismyndigheten Uppkommer fråga om att en utuppkommer fråga om avvisning en- länning som kommer till Sverige ligt 30 % av annan utlänning än skall avvisus enligt 30 §, skall posom avses i första stycket, skall lismyndigheten genast överlämna ärendet hänskjutas till statens in- ärendet till regeringens uvgörande. vandrarverk som med eget yttrande I ärendet skall förhandling hållas.
överlämnar ärendet till regeringen. Yttrande skall inhämtas från sta-
I ärenden som prövas av regering- tens invandrarverk, om det inte möen skall förhandling hållas. ter hinder på grund av att ärendet är synnerligen brådskande. Regeringen får dock utan föregående
förhandling eller. hörande av sta-
tens invandrarverk besluta att icke avvisa utlänningen enligt 30 §. Beslut om avvisning enligt 30 § skall förenas med förbud för utlänningen att återvända till Sverige under en viss tid eller utan tidsbegränsning. I beslutet skall utlänningen upplysas om vilken dag som
förbudet upphör att gälla. Regeringen får meddela närmare
föreskrifter med riktlinjer för polismyndigheternas prövning av frågan om ett ärende skall överlämnas till regeringens avgörande enligt
Jörsta stycket.
36 § Ärenden om avvisning enligt
32 § första stycket skall hänskjutas till statens invandrarverk, om det föreligger sådana omständigheter som enligt 33 eller 34 § föranleder att ärenden som avses där överlämnas till statens invandrarverk. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna sådana ärenden till regeringen.
47 § En utlänning får utvisas ur riket, En utlänning får utvisas ur riket, om det föreligger sådana omstän- om det föreligger sådana omstän-
digheter som anges i 30 § första digheter som anges i 30 §. och andra styckena. Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av regeringen. I sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas från
statens invandrarverk, om hinder inte möter på grund av att ärendet är synnerligen brådskande.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
50 §
En utlänning får tas i förvar om det föreligger sannolika skäl för avvisning eller för utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § eller om det uppkommer fråga om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på grund av brott. Förvar beslutas av den myndighet som handlägger avvisnings- eller utvisningsärendet eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock meddelas endast om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om utlänningens
identitet är oklar. Om det bedöms tillräckligt. kan myndigheten under de förutsättningar som anges i första stycket i stället för att ta utlänningen i förvar ålägga utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed jämställd legitimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs för att hålla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana före-
skrifter, kan han tas i förvar.
I ärenden som handläggs av re-
.geringen får beslut i frågor som rör
särskilda tvångsåtgärder meddelas
av det statsråd, som ansvarar för
ärenden enligt denna lag.
52 §
När det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut om särskilda tvångsåtgärder mot en utlänning eller statens invandrarverks beslut enligt 51 §, får en polismyndighet tillfälligt ta utlänningen i förvar
eller ställa honom under uppsikt enligt 50 §.
Skall ett ärende om avvisning en- Även om de i 50 8 angivna förutligt 36 § överlämnas till regering- sättningarna inte föreligger, får en en, skall polismyndigheten ta utlän- polismyndighet ta en utlänning i ningen i förvar. Även om de i 50 8 förvar eller ställa honom under angivna förutsättningarna inte före- uppsikt när fråga om avvisning ligger, får polismyndigheten ta en skall överlämnas till regeringen enutlänning i förvar eller ställa honom ligt 32 § första stycket eller när det under uppsikt när frågan om av- uppkommer fråga om att utvisa ut-
visning skall överlämnas till rege- länningen enligt 47 8.
ringen enligt 32 § andra stycket eller när det uppkommer fråga om att
utvisa honom enligt 47 §.
Anmälan om att en utlänning har tagits i förvar eller ställts under uppsikt
enligt första eiler andra stycket skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet eller, i fall som anges i 51 §, hos statens invandrarverk. Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om åtgärden
skall bestå.
57 § Förhandling skall hållas inför den Förhandling skall hållas inför den
myndighet som handlägger ärendet. myndighet som handlägger ärendet.
Statens invandrarverk får dock be- Statens invandrarverk får dock be-
10 Riksdagen 1981182, I saml. Nr 146
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
sluta att en länsrätt eller länsstyrel- sluta att en länsrätt eller länsstyrel-
se skall hålla förhandling i ett se skall hålla förhandling i ett
ärende som verket handlägger. I ärende som verket handlägger samt ärenden. som handläggs av rege- därvid bestämma om andra än utringen, får det statsråd, som ansva- länningen skall höras. I ärenden, rar för ärenden enligt denna lag el- som handläggs av regeringen, får ler den tjänsteman som statsrådet det statsråd, som ansvarar för ärenbestämmer, besluta om förhandling den enligt denna lag eller den tjänsoch utse myndighet som skall hålla teman som statsrådet bestämmer,
förhandlingen. besluta om förhandling och bestämma om andra än utlänningen skall
höras samt, där annat ej följer av
andra stycket, utse domstol eller
förvaltningsmyndighet som skall
hålla förhandlingen.
I ärenden om avvisning enligt
30 § eller utvisning enligt 47 eller
48 § skall förhandlingen hållas vid Stockholms tingsrätt, om det inte
föreligger särskilda skäl mot det.
58 § När det behövs får den myndig- När det behövs får den myndighet som håller förhandlingen upp- het som håller förhandlingen uppdra åt en polismyndighet eller åt en dra åt en polismyndighet eller åt en särskilt utsedd person att vara all- särskilt utsedd person att vara all-
mänt ombud vid förhandlingen. mänt ombud vid förhandlingen. All-
mänt ombud skall alltid förordnas
vid förhandling i ärenden om av-
visning enligt 30 § eller utvisning
enligt 47 eller 48 §.
59 §
Utlänningen och andra personer, Utlänningen och andra personer, som skall höras, skall kallas till för- som skall höras, skall kallas till för-
handlingen. Om utlänningen hålls i handlingen. Om utlänningen hålls i förvar, skall den myndighet som förvar, skall den domstol eller för-
håller förhandlingen besluta om valtningsmyndighet som håller för-
hans inställelse. Har kallelse till handlingen besluta om hans instäl-
förhandlingen delgetts den som leise. Har kallelse till förhandlingen skall höras minst fyra dagar före delgetts den som skall höras minst
förhandlingen och uteblir den kal- fyra dagar före förhandlingen och
lade utan att ha anmält laga förfall, uteblir den kallade utan att ha an-
får myndigheten besluta om hämt- mält laga förfall, får domstolen eller
ning. Hämtning av någon annan än förvultningsmyndigheten — besluta
utlänningen får dock ske endast om om hämtning. Hämtning av någon det föreligger synnerliga skäl. annan än utlänningen får dock ske
endast om det föreligger synnerliga
skäl.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
60 §
Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.
I fråga om förhandling vid all-
män domstol skall, i den mån annat
inte följer av 57-59 samt 61 och
62 §§, i tillämpliga delar gälla be-
stämmelserna om bevisupptagning
utom huvudförhandling i brottmål.
Utöver vad som följer av 5 kap.
I $rättegångsbalken får rätten för-
ordna att förhandlingen skall hållas
inom stängda dörrar, om det kan
antas att det vid förhandlingen
kommer att förebringas uppgift, för
vilken hos domstolen gäller sekre-
tess som avses i sekretesslagen
(1980:100).
Förhandlingen skall vara offent- Förhandling vid förvaltningslig, om utlänningen begär det och myndighet skall vara offentlig, om myndigheten inte anser att omstän- utlänningen begär det och myndigdigheterna föranleder något annat. heten inte anser att omständighe-
terna föranleder något annat.
62 §
Frågan om ersättning eller för- Frågan om ersättning eller förskott prövas av den myndighet som skott prövas av den domstol eller håller förhandlingen. Närmare be- förvaltningsmyndighet som håller stämmelser om ersättning och för- förhandlingen. Närmare bestämskott meddelas av regeringen. melser om ersättning och förskott
meddelas av regeringen.
67 §
Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall tas i förvar att en utlänning skall tas i förvar eller hållas kvar i förvar får över- eller hållas kvar i förvar får överklagas av utlänningen utom då be- klagas av utlänningen. Klagan får slutet har meddelats av regeringen. föras särskilt och är inte inskränkt
till viss tid.
Har beslutet fattats av en polis- Beslutet överklagas hos kammarmyndighet, överklagas det hos rätten. . Kammarrättens — beslut länsrätten. Har beslutet fattats av överklagas enligt bestämmelserna i statens invandrarverk eller av en förvaltningsprocesslagen länsstyrelse, överklagas det hos (1971:291). kammarrätten. Länsrättens eller kammarrättens beslut överklagas enligt bestämmelserna 1 förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Klagan får föras särskilt och är Om ett beslut som avses i första inte inskränkt till viss tid. stycket har fattats av regeringen el-
ler av det statsråd som ansvarar för
ärenden enligt denna lag, prövar
regeringsrätten på framställning av
utlänningen, om åtgärden skall be-
stå.
72.8¶Har frågan om verkställighet av Har frågan om verkställighet av
ett beslut om avvisning enligt 28 el- ett beslut om avvisning enligt 28 el-
ler 29 § eller utvisning enligt 38 § ler 29 § eller utvisning enligt 38 §
överlämnats till statens invandrar- överlämnats till statens invandrarverk enligt 85, 86 eller 89 § och fin- verk enligt 85. 86 eller 89 § eller ner invandrarverket att beslutet övertagits av invandrarverket eninte bör verkställas, får verket upp- ligt 90 a § och finner invandrarver-
häva beslutet eller besluta anstånd ket att beslutet inte bör verkställas, med verkställigheten. Frågor om får verket upphäva beslutet eller upphävande av beslut som anges i besluta anstånd med verkställighedenna paragraf eller anstånd med ten. Frågor om upphävande av be-
verkställigheten av ett sådant be- slut som anges i denna paragraf el-
slut kan prövas av regeringen en- ler anstånd med verkställigheten av
dast då invandrarverket med stöd ett sådant beslut kan prövas av reav 69 § har överlämnat verkstäl- geringen endast då invandrarverket
lighetsärendet till regeringen eller med stöd av 69 § har överlämnat
då verkets beslut har överklagats verkställighetsärendet till regering-
enligt 90 §. en eller då verkets beslut har överklagats enligt 90 §.
74 §
När regeringen upphäver ett beslut enligt 71 eller 72 § eller medger en
utlänning rätt att uppehålla sig här i riket trots ett utvisningsbeslut, får
regeringen samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i 48 § första stycket.
När verkställighet inte skall ske i När verkställighet inte skall ske i fall som avses i 73 §, fär regeringen fall som avses i 73 §&, får regeringen
meddela sådana föreskrifter som meddela sådana föreskrifter som
anges i första stycket. Detsamma anges i första stycket. Detsamma
gäller när ett beslut om avvisning gäller när ett beslut om avvisning eller utvisning i andra fall inte kan eller utvisning i andra fall inte kan
verkställas och det beträffande ut- verkställas och det beträffande ut-
länningen föreligger sådana om- länningen föreligger sådana om-
ständigheter som anges i 30 § förs- ständigheter som anges i 30 §. 1
ta och andra styckena. I ärenden ärenden enligt detta stycke skall
enligt detta stycke skall förhandling förhandling hållas. hållas.
82 §
Avvisas en utlänning, som har Avvisas en utlänning, som har
kommit hit till riket med fartyg eller kommit hit till riket med fartyg eller luftfartyg, får han föras tillbaka till luftfartyg, får han föras tillbaka till
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fartyget eller luftfartyget, om detta fartyget eller luftfartyget, om detta
skall avgå till utlandet omedelbart skall avgå till utlandet omedelbart
eller inom den närmaste tiden. Han eller inom den närmaste tiden. Han
får också sättas ombord på annat får också sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samma tartyg eller luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygets eller innehavare. Vägrar fartygets eller
luftfartygets befälhavare att ta emot luftfartygets befälhavare att ta emot
utlänningen, får länsstyrelsen före- utlänningen, får polismyndigheten
lägga honom lämpligt vite. förelägga honom lämpligt vite.
Första stycket gäller även verkställighet av utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 §, om utlänningen har underlåtit att vid inresan visa upp sitt pass
för polismyndigheten och utvisningsbeslutet har meddelats inom sex må-
nader efter inresan.
Första och andra styckena gäller inte om fartyget eller luftfartyget skall
avgå till ett land dit utlänningen enligt 77-80 §§ inte får sändas.
84 § Beslut om avvisning eller utvis- Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas så snart det ning skall verkställas så snart det kan ske. Verkställigheten av av- kan ske. Verkställigheten ankom-
visning samt utvisning enligt 38 § mer på polismyndighet. I fråga om
ankommer på «polismyndighet. avvisning enligt 30 § eller utvisning Verkställigheten av utvisning i öv- enligt 47 eller 48 §& får regeringen rigt ankommer på länsstyrelse. I förordna att verkställigheten skall fråga om avvisning enligt 30 § eller ske genom annan myndighets förutvisning enligt 47 eller 48 § får re- sorg.
geringen förordna att verkställighe-
ten skall ske genom annan myndighets försorg.
90 §
Statens invandrarverks beslut i Statens invandrarverks beslut i en verkställighetsfråga. vilken har ett verkställighetsärende får över-
överlämnats till verket enligt 85 el- klagas av utlänningen om ärendet
ler 86 §, får överklagas av utlän- har överlämnats till verket enligt 85 ningen. Klagan förs hos regeringen eller 86§ eller om ärendet har övergenom besvär. lämnats på annan grund eller över-
tagits enligt 90 a§ och utlänningen
i ärendet har anfört omständighe-
ter som enligt 85 eller 86 § skall för-
anleda att ärenden som där avses
överlämnas till verket.
Klagan förs hos regeringen ge-
nom besvär.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Skyldighet att anmäla fråga om verkställighet till statens invändrarverk 920 a §
Om en utlänning först i samband med verkställigheten av en polismyndighets avvisningsbeslut har anfört sådana omständigheter som avses i 85 eller 86 § och polismyndigheten vid sin prövning finner att verkställighetsärendet enligt angivna bestämmelser inte skall överlämnas till statens invandrarverk, skall frågan om verkställighet skyndsamt anmälas till verket.
Invandrarverket skall därvid genast besluta om verket skall överta ärendet eller inte. Ärendet skall övertas, om utlänningens påstående inte är uppenbart oriktigt eller, i fall som avses 186 §, de åberopade omständigheterna inte kan lämnas utan avseende. Invandrarverket får även i annat fall överta ärendet, om det finns skäl till detta. Innan invandrarverket har fattat beslut i fråga om övertagande får vidare verkställighetsåtgärder inte vidtas.
93 §
Om en utlänning, som har utvi- Om cen utlänning, som har avvisats med förbud för honom att un- sats eller utvisats med förbud för
der en viss tid återvända till Sveri- honom att under en viss tid återge. återvänder utan att vara berätti- vända till Sverige, återvänder utan
gad till detta, skall utvisningsbeslu- att vara berättigad till detta, skall
tet verkställas på nytt. beslutet verkställas på nytt.
95 §
Till böter döms Till böter döms
1. en utlänning som uppehåller I. en utlänning som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet till- sig i Sverige utan föreskrivet till-
stånd och underlåter att ansöka om stånd och utan att inom föreskriven
ett sådant tillstånd, eller tid ha ansökt om ett sådant tillstånd. eller 2. en utlänning som har anställ- 2. en utlänning som har anställ-
ning eiler bedriver verksamhet, ning eller bedriver verksamhet, som kräver arbetstillstånd, utan att som kräver arbetstillstånd. utan att
han har ett sådant tillstånd. han har ett sådant tillstånd.
Den som har en utlänning i sin Den som har en utlänning i sin
tjänst, fastän utlänningen inte har tjänst, fastän utlänningen inte har
föreskrivet arbets- eller anställ- föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd, döms til! böter eller, ningstillstånd, döms till böter eller,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
när omständigheterna är försvåran- när omständigheterna är försvåran-
de, till fängelse i högst ett år. de, till fängelse i högst ett år. I frågu om påförande av en särskild avgift gäller 99 a-b $$.
926 §
Till böter eller, när omständighe- Till böter eller, när omständighe-
terna är försvårande, till fängelse terna är försvårande, till fängelse högst sex månader döms högst sex månader döms [. den som inte gör en sådan an- I. den som inte gör en sådan anmälan som föreskrivs i en författ- mälan som föreskrivs i en författ-
ning som har utfärdats med stöd av ning som har utfärdats med stöd av denna lag, denna lag,
2. den som i en sådan anmälan 2. den som i en sådan anmälan
eller i ett ansökningsärende enligt eller i ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en författning, denna lag eller enligt en författning.
som har utfärdats med stöd av den- som har utfärdats med stöd av den-
na lag, mot bättre vetande lämnar na lag, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet un- oriktig uppgift eller medvetet un-
derlåter att tala om något förhållan- derlåter att tala om något förhållan-
de av betydelse, de av betydelse,
3. den som hjälper en utlänning 3. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot att komma in i Sverige i strid mot föreskrifter i denna lag eller i en föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med författning som har utfärdats med stöd av lagen, stöd av lagen, eller
4, en utlänning som, i annat hän- 4. en utlänning som, i annat hän-
seende än beträffande skyldighet seende än beträffande skyldighet att ha pass, visering, uppehållstill- att ha pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, över- stånd eller arbetstillstånd, över-
träder bestämmelserna i denna lag träder bestämmelserna i denna lag eller vad som har föreskrivits med eller vad som har föreskrivits med
stöd av lagen. eller stöd av lagen.
5. en utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans avvisning eller utvisning.
Till fängelse i högst ett år eller, Til! fängelse i högst ett år eller,
när omständigheterna är mildrande, när omständigheterna är mildrande, till böter döms, utan hinder av förs- till böter döms, utan hinder av första stycket, ta stycket,
1. den som hjälper en sådan ut- 1. den som hjälper en sådan utlänning som avses i 30 § första och länning som avses i 30 § första och
andra styckena att komma in i Sve- andra styckena att komma in i Sve-
rige, eller rige, 2. en utlänning som försöker 2. den som försöker hindra verkhindra verkställighet av beslut om ställighet av beslut om avvisning avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 enligt 47 eller 48 §. eller 48 §, eller 3. den som genom att dölja en
utlänning eller genom annan sådan
åtgärd försöker hindra verkstäl-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lighet av beslut om avvisning enligt
28 eller 29 § eller utvisning enligt 38, 40 eller 43 §, såvida gärningen
har förövats i vinningssyfte.
För försök till brott som avses i första stycket 3 eller andra stycket I döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
9298 Avvisas eller utvisas en utlän- Avvisas eller utvisas en utlänning, är han skyldig att betala kost- ning, är han skyldig att betala kostnaden för resan till den ort, dit han naden för sin egen resa till den ort. sänds genom myndighets försorg. dit han genom myndighets försorg Detsamma gäller när en utlänning sänds eller åläggs resa. Detsamma enligt 94 § genom polismyndighets gäller när en utlänning enligt 94 § försorg förs till en plats. där han får genom = polismyndighets försorg
vistas. förs till en plats, där han får vistas.
Om en utlänning enligt 82 § förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg med vilket han har kommit till Sverige eller sätts ombord på ett annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare, är innehavaren skyldig att
utan ersättning av staten föra utlänningen ut ur Sverige.
Om en utlänning, som är anställd ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg
eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar fartyget eller luftfarty-
get under dess uppehåll i Sverige, och olovligen reser in i Sverige, är
fartygets eller luftfartygets innehavare skyldig att svara för de kostnader som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige under de närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige.
I fråga om ett fartyg med utländsk innehavare är befälhavaren och den
som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att på innehavarens vägnar svara för kostnader enligt tredje stycket, om det inte är uppenbart oskäligt.
99a §
Har någon en utlänning i sin tjänst, fastän denne inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd, utgår en särskild avgift. Avgiften påförs den som utövade den verksamhet i vilken överträdelsen begicks. För. varje utlänning som avses i
första stycket utgör avgiften hälften av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gällde när överträdelsen upphörde. Har överträdelsen pågått under längre tid än tre månader,
utgör avgiften för varje utlänning i stället hela basbeloppet. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda omständigheter föreligger.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
99 b §
Frågor om påförande av avgift enligt 99 a § prövas av allmän domstol efter ansökan, som skall göras
av allmän åklagare inom två år efter det att överträdelsen upphörde.
I fråga om sådan talan gäller i till-
lämpliga delar bestämmelserna i
rättegångsbalken om åtal för brott
på vilket inte kan följa svårare straff än böter och om kvarstad i brottmål.Sedan fem år har förflutit efter det att överträdelsen upphörde, får avgift inte påföras. Avgiften
tillfaller staten.
Avgiften skall betalas till länsstv-
relsen inom två månader från det
att beslutet vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i
beslutet. Betalas inte avgiften inom denna tid, får den jämte restavgift,
som beräknas enligt 58 § I mom. uppbördslagen (1953:272), indrivas
i den ordning som enligt nämnda
lag gäller för indrivning av skatt.
Indrivningsåtgärder får dock inte vidtas sedan fem år har förflutit från det beslutet vann laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
1. Har före ikraftträdandet besvär enligt 67 § anhängiggjorts hos en länsrätt, tillämpas äldre bestämmelser. 2. I fråga om ansvar för gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
3. Bestämmelserna. i 99 a och 99 b §§ tillämpas endast i fråga om
överträdelser som har skett efter ikraftträdandet.
2 Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 3!
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.
Avdrag får inte göras för: Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskost- den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. nader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk ut- eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll; betalning till person i sitt hushåll:
kostnader i samband «med kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §; skattefria enligt 19 §:;
värdet av arbete, som i den skatt- värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet ut- skyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller förts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyl- andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år; diges barn som ej fylit 16 år:
ränta på den skattskyldiges eget ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för- kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet; värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter; svenska allmänna skatter:
kapitalavbetalning på skuld; kapitalavbetalning på skuld:
avgift enligt 8 kap. studiestödsla- avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349); gen (1973: 349);
avgift enligt lagen (1972: 435) om avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift; överlastavgift:
avgift enligt lagen (1976: 666) om avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripande vid olov- påföljder och ingripande vid olovligt byggande m. m.; ligt byggande m. m.:
avgift enligt 99 a § utlänningsla-
gen (1980:376);
belopp, för vilket arbetsgivare är belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 § uppbördslagen ansvarig enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272); (1953: 272);
! Senaste lydelse 1981: 388.
Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse
avgift enligt lagen (1976: 206) om avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift; felparkeringsavgift;
överförbrukningsavgift enligt överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268); ransoneringslagen (1978: 268);
ränta på lånat kapital till den del ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bi- räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvis- drag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §; ningarna till 24 §;
kapitalförlust m. m. i vidare mån kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §. än som får ske enligt 36 §.
Denna Jag träder i kraft den 1 juli 1982.
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ba nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
&!
Regeringsrätten prövar Regeringsrätten prövar
1. besvär över kammarrätts be- 1. besvär över kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen slut enligt förvaltningsprocesslagen (1971:29D), (1971:291),
2. besvär över annat beslut i för- 2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller valtningsärende som enligt lag eller av riksdagen beslutad författning av riksdagen beslutad författning eller enligt instruktion för kammar- eller enligt instruktion för kammarrätterna anföres hos domstolen. rätterna anföres hos domstolen.
Om regeringsrättens behörighet Om regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om resning att pröva ansökningar om resning och återställande av försutten tid och återställande av försutten tid finns bestämmelser i 11 kap. 11 § finns bestämmelser i 11 kap. 11 § regeringsformen. regeringsformen. I 67 § tredje
stycket utlänningslagen (1980:376)
finns vidare bestämmelser om att
regeringsrätten i vissa fall prövar
om förvarsbeslut skall bestå.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
! Senaste lydelse 1975: 680.
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1982-02-15
Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Reuterswärd,
justitierådet Palm.
Enligt lagrådet den 4 februari 1982 tillhandakommet utdrag av protokoll
vid regeringssammanträde den 28 januari 1982 har regeringen på hemstäl-
lan av statsrådet Andersson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i utlänningslagen (1980: 376).
2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370), 3. lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomsto-
lar.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Gerhard Wikrén.
Föredragningen inför lagrådet har påbörjats vid en tidpunkt då lagförslagen ännu inte erhållit slutlig utformning. Vissa inom lagrådet framförda jämkningsförslag av väsentligen lagteknisk eller redaktionell natur har
därför kunnat beaktas i de förslag som genom remissen överlämnats till
lagrådet.
Förslagen föranleder följande yttrande.
Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1980: 376) 32 §
Lagrådet föreslår, i förtydligande syfte, att i lagtexten markeras att det
är i ärendet hos regeringen som förhandling skall hållas. Första stycket av
32 § föreslås få följande lydelse.
”Uppkommer fråga om att en utlänning som kommer till Sverige skall avvisas enligt 30 §, skall polismyndigheten genast överlämna ärendet till regeringens avgörande. Innan regeringen avgör ärendet skall förhandling
hållas och, om det inte möter hinder på grund av att ärendet är synnerligen brådskande, yttrande inhämtas från statens invandrarverk. Regeringen får dock utan föregående förhandling eller hörande av statens invandrarverk besluta att icke avvisa utlänningen enligt 30 8.”
50 §
Med hänvisning till vad som anförs vid 67 § föreslår lagrådet att tredje stycket ges följande lydelse. ”I ärenden som handläggs av regeringen får det statsråd som ansvarar
för ärenden enligt denna lag, för tid intill dess regeringen avgör ärendet, meddela beslut i frågor som rör särskilda tvångsåtgärder.”
56 §
I paragrafen föreskrivs att 57—62 §§ skall tillämpas när förhandling skall hållas enligt bestämmelse i utlänningslagen. Enligt andra meningen i paragrafen skall detsamma gälla när det annars finns anledning att hålla förhandling i ärende enligt lagen hos regeringen, statens invandrarverk eller länsstyrelse.
Om de föreslagna ändringarna i 82 och 84 §§ utlänningslagen genomförs kommer länsstyrelsens befattning med ärenden enligt lagen att inskränkas till mottagande av nöjdförklaring enligt 70 §. Därtill kommer att regeringen enligt 84 § kan förordna länsstyrelse att verkställa beslut om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 §. I intetdera fallet torde det bli aktuellt med förhandling i ärendet hos länsstyrelsen. Lagrådet förordar därför den ändringen av paragrafen att länsstyrelse får utgå bland de i lagrummet uppräknade myndigheter, som har anledning hålla förhandling enligt lagen.
60 §
Den nu gällande generella bestämmelsen i 60 § sista stycket om när förhandling enligt utlänningslagen skall vara offentlig inskränks enligt förslaget till att gälla enbart förhandling vid förvaltningsmyndighet. För förhandling vid allmän domstol föreslås i andra och tredje styckena uttryckliga föreskrifter med anknytning till vissa bestämmelser i rättegångsbalken. Härigenom regleras även andra frågor, såsom om rättens sammansättning, protokollföring m.m. Däremot lämnas det fall att förhandling hålls vid förvaltningsdomstol oreglerat. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen är nämligen inte, som torde ha förutsatts I remissen, utan särskild föreskrift tillämpliga på det slag av förhandling, som regleras i 56—62 §§ (jfr 45 §). Lagrådet förordar, att en hänvisning till förvaltningsprocesslagen tas ini författningstexten. Bestämmelserna som rör allmän domstol kan därvid lämpligen föras samman till ett stycke. Den förordade nya regeln bör därmed bli ett tredje stycke av förslagsvis följande lydelse.
”Förhandling vid förvaltningsdomstol skall, om annat inte följer av 57— 59 §§ samt 61 och 62 §§, ske med iakttagande i tillämpliga delar av vad som föreskrivs rörande muntlig förhandling vid sådan domstol.”
67 §
I denna paragraf, som handlar om klagan över beslut om förvar, föreslås ändringar i två skilda hänseenden. Det föreslås sålunda dels att länsrätt inte längre skall vara besvärsinstans beträffande polismyndigheternas beslut om tagande eller kvarhållande i förvar och att besvären över dessa beslut i stället skall gå direkt till kammarrätt, dels att utlänning skall ges
möjlighet att få motsvarande beslut av regeringen prövade av regeringsrät-
ten.
I anslutning till det förstnämnda förslaget redovisar departementschefen under avsnitt 2.4.2 vissa överväganden som leder till att, samtidigt som kammarrätt blir första besvärsinstans i fråga om alla förvarsbeslut av förvaltningsmyndighet, handläggningen av ifrågavarande besvärsmål kon-
centreras till en enda kammarrätt, nämligen kammarrätten i Jönköping. I anslutning till förslaget om överprövning av regeringens beslut föreslås att — genom en ändring i 50 § — det för utlänningsärenden ansvariga statsrådet skall bemyndigas meddela beslut i frågor om särskilda tvångsåtgärder i ärende som är anhängigt hos regeringen. Även sådana beslut, i den mån de innefattar tagande eller kvarhållande i förvar, skall enligt 67 § förslaget
kunna prövas av regeringsrätten på framställning av utlänningen.
Förslaget till ändrad besvärsordning för överklagande av polismyndigheternas beslut om tagande eller kvarhållande i förvar innebär en avvikelse från annars gällande principer både i det hänseendet att länsrätterna överhoppas som besvärsinstans och att besvären skall prövas av en och samma
kammarrätt, oavsett till vilken kammarrätts domkrets polismyndigheten annars hör. Lagrådet finner det i och för sig principiellt tveksamt att beträffande de överprövande instanserna koncentrera vissa typer av mål till en av flera till sitt syfte likvärdiga domstolar. Önskemål om större enhetlighet i praxis kan inte vara ett motiv för en sådan åtgärd. De praktiska skäl som har angetts i remissen när det gäller att i detta fall sammanföra besvärsmålen får emellertid anses övertygande och lagrådet vill därför inte motsätta sig att förslaget genomförs. Beträffande den lagtekniska
lösning av frågan som förslaget innehåller vill lagrådet dock framhålla följande.
Reformen syftar som nämnts till att besvären skall prövas av en och samma kammarrätt, oavsett vilken polismyndighet som meddelat förvarsbeslutet, och vidare till att besvärsprövningen skall ske av den kammarrätt som enligt allmänna domkretsregler har att pröva besvär över invandrarverkets beslut. Den föreslagna lagtexten anger icke någon av dessa två väsentliga förutsättningar för avsteget från sedvanlig besvärsgång. Av motiveringen framgår att regeringen avser att genom ändring i förordningen (1977: 397) om kammarrätternas domkretsar tillse, att de nämnda två förutsättningarna kommer att föreligga. Från lagstiftarens synpunkt synes
det emellertid riktigare att ge lagtexten en sådan utformning att den bättre täcker reformens huvudinnehåll. Till saken hör att det framstår som tveksamt hur långt regeringens förordningsmakt på detta område sträcker sig
(RF 8:13 och 11:4).
Lagrådet föreslår att det i 67 § anges, att besvär som nu är i fråga skall
anföras hos den kammarrätt som har att överpröva motsvarande beslut av
statens invandrarverk. Förslaget om befogenhet för statsråd att avgöra förvarsbeslut och om
överprövning hos regeringsrätten av regeringens eller statsrådets beslut i dessa frågor föranleder följande synpunkter och förslag av lagrådet.
Förslaget i denna del är betingat av att Sverige konventionsenligt åtagit sig att föranstalta om att den som berövats sin frihet genom arrestering eller annars skall ha rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av
frihetsberövandet prövas. En behörighet för domstol att ta ställning till fortbeståndet av ett beslut av regeringen innebär, såsom också föredraganden anfört i remissprotokollet, en principiell nybildning, även om regeringsrätten enligt regeringsformen redan tillagts befogenhet att pröva beståndet av regeringens beslut inom ramen för resningsinstitutet. Lösningen
får emellertid accepteras om Sverige skall kunna uppfylla sina angivna
konventionsenliga förpliktelser. Lagrådet har också i tidigare sammanhang föreslagit en sådan ordning (se prop. 1975/76:18 s. 201). Förslaget i vad därigenom utlänningen ges rätt att få regeringens beslut om förvar prövade av regeringsrätten tillstyrks alltså.
Förslaget att vederbörligt statsråd skall erhålla bemyndigande att med-
dela beslut i frågor om särskilda tvångsåtgärder, när ett ärende enligt utlänningslagen handläggs av regeringen, är däremot ägnat att väcka vissa
betänkligheter från konstitutionell synpunkt. Som redovisats i remisspro-
tokollet bygger regeringsformen på principen att regeringsärenden avgörs av regeringen som ett kollektiv vid regeringssammanträde och att s.k. ministerstyre inte är tillåtet. Denna princip har starkt betonats vid regeringsformens tillkomst (se prop. 1973:90 s. 184). I ett fåtal speciella fall borde det dock. förklarade föredragande departementschefen i grundlagspropositionen, liksom tidigare vara möjligt att i särskild författning förläg-
ga den formella beslutanderätten hos en departementschef. En särställning
i det avseendet intog enligt föredraganden beslut som hörde till beredning-
en av regeringsärenden och beslut som gällde administrationen inom ett departement. Vad som sålunda slagits fast i samband med tillkomsten av regeringsformen har understrukits ytterligare genom riksdagens beslut i anslutning till konstitutionsutskottets betänkande 1976/77: 44 med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. I betänkandet, till vilket fogats en ingående redovisning av rådande praxis i fråga om statsrådens beslutanderätt, framhöll utskottet. att principen om kollektivt beslutsfattande inom regeringen inte borde
urholkas genom alltför vidsträckta bemyndiganden till enskilt statsråd. Liksom hittills borde därför enligt utskottet enskilt statsråd utom i vissa
undantagsfall endast ges beslutanderätt i frågor som hade samband med
departementsadministrationen och beredningsarbetet i vid mening.
Om det blir aktuellt att besluta om särskilda tvångsåtgärder medan ett ärende är under beredning i regeringskansliet kan det givetvis vara prak-
tiskt att beslutet fattas av det ansvariga statsrådet. Beslut är i sådant fall ofta så brådskande att beslut av regeringen inte utan olägenhet kan avvaktas. Ett beslut av statsrådet i ett sädant läge kan också anses tillhöra
beredningen av ärendet i vidsträckt mening. Det kan enligt lagrådets uppfattning inte anses möta något konstitutionellt hinder att vederbörande statsråd — som tillagts en liknande befogenhet i 75 § utlänningslagen — får
rätt att besluta i sådana fall. Förvarsbeslut av statsrådet enligt sådant
bemyndigande bör såsom föreslagits kunna prövas av regeringsrätten på
framställning av utlänningen.
Läget är ett annat när det gäller beslut om förvar t anslutning till att
regeringen avgör avlägsnandefrågan. Beslut i sådana fall kan rimligen inte hänföras till beredningen av ärendet utan får uppenbarligen anses utgöra
ett slutligt avgörande i ett regeringsärende. Fråga uppkommer då om undantag ändå kan och bör göras från principen att regeringsärende skall avgöras kollektivt av regeringen.
Redogörelsen i konstitutionsutskottets angivna betänkande för fall, då statsråd enligt grundlag eller lag har bemyndigats att besluta i regerings-
ärende, visar att antalet sådana fall är ringa. Bortsett från beslut, som kan
hänföras till beredning av ett ärende. synes ett gemensamt drag för dessa
fall vara att det föreligger något till beslutsfattandet anknutet praktiskt skäl, särskilt av tidsmässig natur, som gör det lämpligt att statsrådet
meddelar beslut utan att regeringens beslut behöver avvaktas. Det må i sammanhanget anmärkas att i fråga om utlämnande av allmän handling,
som förvaras i regeringskansliet, statsrådet enligt 2 kap. 15 § tryckfrihets-
förordningen närmast intar en ställning som självständig myndighet, vars beslut kan överklagas till regeringen. I övriga här aktuella fall fattar statsrådet det slutliga avgörandet.
Den situationen att statsrådet enligt det föreslagna bemyndigandet fattar beslut om tvångsåtgärder i anslutning till ett regeringsbeslut i en avlägsnan-
defråga företer föga likhet med de fall, då statsråd enligt den ovan nämnda
redovisningen har fått befogenhet att besluta i regeringsärende. Ett sådant beslut om tvångsåtgärder hör intimt samman med utgången i regeringens avlägsnandebeslut och utgör i realiteten närmast en del av detta. Förslaget
står vidare inte i god överensstämmelse med bestämmelserna i utlännings-
lagen (50 och 54 §§) att den myndighet som handlägger avlägsnandeärende — i aktuellt fall således regeringen — skall pröva om tvångsåtgärder skall tillgripas eller skall bestå. Förslaget innebär ju inte heller att frågan om
tvångsåtgärder inte kan beslutas av regeringen kollektivt.
Enligt lagrådets uppfattning står den föreslagna anordningen att statsråd skall få besluta om säkerhetsåtgärder i avlägsnandeärenden inte väl i överensstämmelse med regeringsformens bestämmelser om formerna för fattande av regeringsbeslut, till den del förslaget omfattar statsrådsbeslut som meddelas i anslutning till att regeringen avgör sådant ärende. Lagrådet
kan inte tillstyrka förslaget i denna del. Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet dels den ändring som angetts ovan vid 50 &, dels att 67 § får följande lydelse. "Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall tas i förvar eller
11 Riksdagen 198182. I saml. Nr 146
hållas kvar i förvar får av utlänningen överklagas genom besvär till kammarrätten om beslutet fattats av en polismyndighet, statens invandrarverk eller en annan förvaltningsmyndighet. Behörig är i samtliga fall den kammarrätt som har att överpröva beslut av statens invandrarverk. Förvaltningsdomstols beslut får överklagas av utlänningen enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291).
Klagan får föras särskilt och är inte inskränkt till viss tid.
Om ett beslut som avses i första stycket har fattats av regeringen eller av det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag, prövar regeringsrätten på framställning av utlänningen, om åtgärden skall bestå.”
99 a §
Genom denna paragraf och 99 b §, som är nya, införs särskilda avgifter som sanktion när någon har utlänning i sin tjänst fast denne inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd. Förslaget har utarbetats med ledning av innehållet i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, benämnd Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet (Ds Ju 1981:3). I denna promemoria föreslås vissa ändringar i 36 kap. brottsbalken, avseende förverkandepåföljd. Därjämte framläggs i promemorian vissa principer för hur sanktionsavgifter bör vara utformade. I lagrådsremiss den 21 januari 1982, vilken f. n. är under behandling på en av lagrådets avdelningar, har regeringen framlagt förslag till ändring i brottsbalken m.m. i huvudsak på grundval av övervägandena i departementspromemorian. Regeringen har i remissprotokollet anslutit sig till de principer rörande sanktionsavgifter, som utformats i promemorian.
Vid sin granskning av förslaget att införa särskilda avgifter som påföljd inom utlänningslagstiftningens område har lagrådet funnit övertygande skäl ha anförts för en sådan reform. Lagrådet har inte något att erinra mot förslaget i princip men vill anföra följande angående dess närmare utformning.
Av den allmänna motiveringen framgår att avgiften är att se som en sanktion, inte mot viss verksamhet utan mot att kravet på arbetstillstånd m. m. åsidosatts. Bestämmelsen är ett komplement till straffbestämmelsen i 95 § andra stycket utlänningslagen, enligt vilken bestämmelse den som har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har föreskrivet arbets-
eller anställningstillstånd, dömes till straff. I motsats till vad som enligt
allmänna regler gäller i fråga om straff är den föreslagna sanktionsavgiften avsedd att kunna påföras inte bara fysisk person utan även juridisk person. Den föreslagna sanktionsbestämmelsen vinner enligt lagrådets mening i tydlighet om i första stycket ordet ”någon” byts ut mot ”fysisk eller Juridisk person”.
Vidare synes den i andra meningen av samma stycke gjorda hänvisningen till "den verksamhet i vilken överträdelsen begicks” inte erforderlig i detta sammanhang. En sådan hänvisning ingår ej heller i 95 §. Vad som
sägs I departementschefens specialmotivering om förhållandena vid överlåtelse måste ändå gälla.
Lagrådet föreslår således att första stycket av 99 a § får följande lydelse.
"Fysisk eller juridisk person som har utlänning t sin tjänst, fastän denne inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd, skall erlägga en särskild avgift.”
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1982-03-11
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tillander, Ahrland, Molin
Föredragande: statsrådet Andersson
Proposition om ändring i utlänningslagen (1980: 376), m. m.
I Lagförslagen
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande över förslagen till
I. lag om ändring i utlänningslagen (1980: 376),
2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
3. lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Förslaget till ändring i utlänningslagen (1980:376)
50 och 67 §§ i det remitterade förslaget innefattar vissa ändringar som syftar till att bättre anpassa utlänningslagen (UtlL) till bestämmelserna i
bl.a. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna m.m. I 50 § föreslås att beslut i fråga om särskilda tvångsåtgärder i utlänningsärenden hos regeringen får meddelas av enskilt statsråd. Av 67 § följer att regeringsrätten, i fall då ett sådant beslut har
meddelats av regeringen eller statsrådet, på framställning av utlänningen
prövar om åtgärden skall bestå. Det har i förslaget förutsatts att regeringen endast undantagsvis skulle besluta i frågor om tvångsåtgärder i utlännings-
ärenden. Av betydelse för regeringens ställningstagande var vidare bl. a., att regeringen förutsattes inom en nära framtid komma att upphöra att vara
allmän besvärsinstans i utlänningsärenden och att hanteringen av tvångs-
medelsfrågorna i det sammanhanget skulle prövas på nytt.
Lagrådet har godtagit att det för utlänningsärendena ansvariga statsrådet
beslutar om tvångsåtgärder under ärendets beredning i regeringskansliet.
Däremot har lagrådet sagt sig icke kunna tillstyrka, att den prövning av
frågan om tvångsåtgärder, som enligt 54 & UtiL skall ske när ärendet
avgörs, delegeras till ett statsråd. Förslaget att låta regeringsrätten på
framställning av utlänningen pröva fortbeståndet av regeringens och stats-
rådets förvarsbeslut har tillstyrkts av lagrådet.
För egen del vill jag, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, anföra följande. Sedan regeringen i samband med beslutet om lagrådsre-
missen tog ställning i hithörande frågor (2.4.3) har bl.a. tidsplanen för
ställningstagandet till en ändrad besvärsordning kommit att förskjutas.
Hithörande frågor torde komma att bli föremål för nya överväganden först
efter det att invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04) har avlämnat sitt betänkande angående riktlinjer för invandringen och närliggande frågor
som rör handläggningsordningen. Någon minskning av antalet utlännings-
två åren. Med hänsyn härtill och till de synpunkter som lagrådet har framfört förordar jag att de i lagrådsremissen intagna förslagen modifieras i
vissa hänseenden.
Delegeringen av beslutanderätten till enskilt statsråd bör, som lagrådet
har föreslagit, avse endast tiden intill dess regeringen avgör ärendet. Besluten bör under detta skede normalt alltid fattas av statsrådet. Som redan
angetts bör utlänningen kunna påkalla regeringsrättens prövning av frågan
om ett av statsrådet beslutat förvarstagande skall bestå. Genom en sådan ordning tillgodoses de förut nämnda konventionskraven, såvitt avser be-
slut som meddelas under ärendets handläggning. Sådana beslut om tvångsåtgärder som meddelas i samband med att
utlänningsärendet avgörs bör emellertid, liksom hittills, meddelas av regeringen. Därmed kommer frågan huruvida regeringens förvarsbeslut skall kunna överprövas av regeringsrätten I ett annat läge. Som jag har anfört i
det remitterade förslaget, ter det sig främmande för vårt rättssystem att införa en ordning, som leder till att regeringens beslut annat än undantags-
vis kommer under regeringsrättens prövning. I jämförelse med den ordning som jag förordade i lagrådsremissen kommer regeringen nu att få besluta om tvångsåtgärder i ett förhållandevis större antal fall. Under sådana omständigheter är jag inte beredd föreslå att regeringsrätten på framställning av utlänningen skall pröva förvarsbeslut som regeringen har meddelat. Vad jag nu har anfört bör komma till uttryck genom att ordet ”regeringen” utgår i sista stycket i den av lagrådet föreslagna lydelsen av 67 8 tredje stycket. Av samma paragraf framgår därefter motsättningsvis att
regeringens beslut om förvarstagande inte kan överklagas eller i övrigt med stöd av UtlL göras till föremål för domstolsprövning. Därmed uppkommer
på nytt frågan hur de nämnda konventionskraven skall tillgodoses.
Enligt min mening kan frågan lösas på det sättet att regeringens beslut
om förvarstagande ges en mycket kort varaktighet. När ärendet har över-
gått till verkställighetsmyndigheten är det enligt 50 §& UtIlL denna som har att bedöma om utlänningen skall hållas i förvar. Verkställighetsmyndighe-
ten har ju också de största möjligheterna att bedöma om tvångsåtgärder 12 Riksdagen 19811/82. I saml. Nr 146
alltjämt behövs under verkställighetsskedet. Den myndighetens förvarsbeslut kan av utlänningen överklagas till kammarrätten.
Mot denna bakgrund förordar jag att regeringens förvarsbeslut begränsas i tiden på sådant sätt, att verkställighetsmyndigheten i ett tidigt skede får anledning att fatta beslut i förvarsfrågan. En lämplig gräns bedömer jag vara fyra dagar. Jag förordar alltså att i 54 § införs en ny regel av innebörd att regeringens beslut vid ärendets avgörande om att hålla kvar en utlänning i förvar inte skall gälla längre än fyra dagar från beslutets dag. Av redan gällande bestämmelser följer, att verkställighetsmyndigheten har ansvaret för tillämpningen av förvarsbestämmelserna sedan frågan om verkställighet har uppkommit (50 § första stycket och 54 § andra stycket UtiL). En erinran om detta bör fogas till den nya bestämmelsen. Som jag nämnde nyss kan utlänningen överklaga verkställighetsmyndighetens beslut till kammarrätten.
I anslutning till 67 §& har lagrådet föreslagit vissa ytterligare justeringar, bl.a. i syfte att i lagtexten klargöra att det är kammarrätten i Jönköping som prövar besvär över beslut om förvar som har meddelats av en förvaltningsmyndighet. Jag godtar vad lagrådet har anfört.
I fråga om 60 § har lagrådet föreslagit en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken förhandling vid förvaltningsdomstol — om annat inte följer av UtL:s bestämmelser — skall ske med iakttagande i tulämpliga delar av vad som föreskrivs om muntlig förhandling vid sådan domstol. Med hänsyn till den tveksamhet som annars skulle kunna uppstå är ett sådant klarläggande lämpligt. Jag godtar därför förslaget.
De ändringar som genomförs i 60 § medför att det vid allmän domstol och förvaltningsdomstol kommer att gälla samma regler om offentlighet vid förhandling enligt UtlL.
Lagrådet har i övrigt föreslagit vissa ändringar, huvudsakligen i förtydligande syfte, i 32 §, 56 och 99 a §§. Jag godtar i allt väsentligt förslagen i dessa delar.
Övriga lagförslag
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
2 Internationella bestämmelser m. m.
Frågor rörande utländska medborgares och i synnerhet utländska arbetstagares ställning i invandringslandet har, med aktiv svensk medverkan, behandlats i flera internationella organisationer. Internationella normer i form av konventioner och rekommendationer har antagits av bl. a. internationella arbetsorganisationen (ILO) och Europarådet. Sverige har tillträtt Europarådets konvention om migrerande arbetstagares rätts-
ställning (prop. 1977/78:162, AU 1977/78:33, rskr 1977/78: 252) men ännu
ingen av ILO-konventionerna på området. Internationella arbetskonferensen antog år 1975 bl.a. konventionen (nr
143) om missbruk i samband med migration och om främjande av migrerande arbetstagares likställdhet med avseende på möjligheter och behand-
ling. Konventionen är uppdelad i en första del om missbruk i samband med
migration, en andra del om likställdhet i fråga om möjligheter och behand-
ling och en tredje del som innehåller slutbestämmelser. Enligt art. 16 i
konventionen kan en stat som tillträder denna genom en förklaring utesluta
endera del I eller del II från sitt godkännande.
Som jag anförde i samband med beslutet om remiss till lagrådet (2.8) bör frågan om tillträde till konventionen nu tas upp. Konventionstexten bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.
Konventionen nr 143 med tillhörande rekommendation (nr 151) förelades riksdagen genom regeringens proposition 1975/76: 126. I denna återfinns en redovisning av konventionens innehåll och överensstämmelse med då gällande lagstiftning samt de yttranden som avgavs under remissbehandlingen. Jag ber att få hänvisa till denna. Föredragande statsrådet
anförde i propositionen (s. 32) att han ansåg det viktigt att undersöka möjligheterna att undanröja eventuella hinder mot ratifikation av konventionen, i synnerhet såvitt gällde dess del I om missbruk i samband med migration, men att han vid det tillfället inte var beredd att ta ställning i ratifikationsfrågan utan avsåg att senare återkomma till denna, Till de frågor som dessförinnan krävde utredning hörde den av statens invandrar-
verk och ILO-kommittén ifrågasatta överensstämmelsen mellan utlänningslagens bestämmelser (numera 99 8) om skyldighet för en avvisad eller utvisad utlänning att bekosta hemresan samt konventionens art. 9 mom. 3. Vidare borde klarläggas innebörden av konventionens art. 9 mom. 1 och dess krav på likställdhet med avseende på social trygghet som grundar sig
på tidigare anställning.
Diuills vidtagna åtgärder för att undanröja ratifikationshinder redovi-
sades av dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet i prop. 1976/
77:60 ts. 14—18) vartill jag får hänvisa. I propositionen konstaterades att vissa hinder hade avlägsnats men att hinder mot ratifikation alltjämt kvarstod. Detta berodde främst på bestämmelsen i utlänningslagen, att utlänning som avlägsnas är skyldig att betala kostnaden ”för sin befordran till den ort, dit han sänds genom myndighets försorg”. Även i. fråga om likställdhetskravet i art. 9 mom. 1 kvarstod tvekan.
Det först nämnda ratifikationshindret undanröjs nu genom den ändring
som jag föreslår i fråga om 99 § UtIL. Jag hänvisar till vad jag tidigare har
anfört i denna del i samband med beslutet om lagrådsremissen (2.8). 1LOkommittén har i sitt yttrande över utlänningslagkommitténs betänkande anfört, att inget ytterligare ratifikationshinder kvarstår. Jag vill vidare nämna att den oklarhet som tidigare rådde i fråga om de svenska bestäm-
melscernas förenlighet med art. 9 mom. I numera har undanröjts. ILO:s
expertkommitté för granskning av tillämpning av konventioner och rekom-
mendationer har nämligen förklarat. att kravet i art. 9 mom. I på likställd-
het med avseende på rättigheter som grundar sig på tidigare anställning, tar
sikte på förhållandet mellan invandrare och illegalt inresta och inte på förhållandet mellan de senare och svenska medborgare.
Även enligt min mening kan Sverige numera tillträda ILO-konventionen (nr 143), förutsatt att godkännandet begränsas till del I av konventionen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av behovet av effektiva åtgärder för
att komma till rätta med illegal invandring förordar jag, efter samråd med
chefen för arbetsmarknadsdepartementet, att Sverige ansluter sig till ILOkonventionen (nr 143). med förbehåll för konventionens del H, eftersom tidigare konstaterade hinder mot ratifikation av denna del kvarstår.
3¶Kostnadsfrågor
Jag bedömer, i likhet med kommittén (betänkandet s. 167—170), att de
framlagda förslagen sammantagna inte medför några kostnadsökningar för
staten.
4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
dels att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,
dels att — med förbehåll för del IF av konventionen — godkänna ILOkonventionen (nr 143) om missbruk i samband med migration och om
främjande av migrerande arbetstagares likställdhet med avseende på möjligheter och behandling. .
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
Bilaga
(Översättning)
Convention (No. 143) concerning migrations in Konvention (nr 143) om missbruk i samband
abusive conditions and the promotion of equal- med migration och om främjande av migre-
ity of opportunity and treatment of migrant rande arbetstagares likställdhet med avseende workers. på möjligheter och behandling
The General Conference of the Interna- Internationella arbetsorganisationens alltional Labour Organisation, männa konferens.
Having been convened at Geneva by the som av styrelsen för internationella arbetsby- Governing Body of the International Labour rån sammankallats till Genéve och där sam-
Office, and having met in its Sixtieth Session lats den 4 juni 1975 till sitt sextionde sammanon 4 June 1975, and träde,
Considering that the Preamble of the Con- som hänvisar till att internationella arbetsorstitution of the International Labour Organi- ganisationen enligt inledningen till dess stadsation assigns to it the task of protecting "the ga har uppgiften att skydda ”'i utlandet sys-
interests of workers when employed in coun- selsatta arbetstagares intressen”. tries other than their own”, and som hänvisar till att Philadelphiadeklaratio- Considering that the Declaration of Phila- nen bland de principer på vilka internationel-
delphia reaffirms, among the principles on la arbetsorganisationen grundar sig framhål-
which the Organisation is based, that "labour ler att "arbetet inte är en vara” och att ”fatis not a commodity”, and that "poverty tigdomen var den än förekommer är ett hot
anywhere constitutes a danger to prosperity mot allas välstånd” och erkänner organisaeverywhere””, and recognises the solemn ob- tionens högtidliga förpliktelse att främja proligation of the ILO to further programmes gram som är ägnade att åstadkomma full syswhich will achieve in particular full employ- selsättning särskilt genom ”överföring av ar-
ment through ''the transfer of labour, includ- betskraft, inberäknat migration för sysseling for employment . . .”, sättning ...”,
Considering the ILO World Employment som hänvisar till ILO:s världsprogram för
Programme and the Employment Policy Con- sysselsättning och 1964 års konvention och
vention and Recommendation, 1964, and "rekommendation om sysselsättning och framemphasising the need to avoid the excessive håller nödvändigheten av att undvika en and uncontrolled or unassisted increase of överdriven och okontrollerad eller icke unmigratory movements because of their nega- derstödd ökning av migrationsrörelserna på
tive social and human consequences; and grund av deras negativa sociala och mänskli-
Considering that in order to overcome un- ga konsekvenser, derdevelopment and structural and chronic som vidare hänvisar till att regeringarna i unemployment, the governments of many många länder i syfte att övervinna underut-
countries increasingly stress the desirability veckling och strukturell och kronisk arbetsof encouraging the transfer of capital and Jöshet allt mera framhåller önskvärdheten av technology rather than the transfer of work- att uppmuntra överföring av kapital och tekers in accordance with the needs and re- nologi snarare än överföring av arbetskraft
quests of these countries in the reciprocal in- med hänsyn till dessa länders behov och krav
terest of the countries of origin and the coun- och i ursprungslandets och sysselsättningstries of employment, and landets ömsesidiga intresse, Considering the right of everyone to leave som hänvisar till rätten för var och en att lämany country, including his own, and to enter na vilket som helst land, inberäknat sitt eget, his own country, as set forth in the Universal och att resa in I sitt eget land, såsom den är
Declaration of Human Rights and the Inter- fastslagen i den allmänna förklaringen om de
national Covenant on Civil and Political mänsklig rättigheterna och i det internationel-
Rights, and la fördraget om medborgerliga och politiska
Recalling the provisions contained in the rättigheter,
Migration for Employment Convention and som erinrar om de bestämmelser i konventio-
Recommendation (Revised), 1949, in thé Pro- nen och rekommendationen om migrerande tection of Migrant Workers (Underdeveloped arbetare (reviderade 1949), i rekommendatio- Countries) Recommendation, 1955, in the nen om skydd för migrerande arbetare (un- Employment Policy Convention and Re- derutvecklade länder) (1955), i konventionen commendation, 1964, in the Employment och rekommendationen om sysselsättning Service Convention and Recommendation, (1964), i konventionen och rekommendatio- 1948, and in the Fee-Charging Employment nen om offentlig arbetsförmedling (1948) och Agencies Convention (Revised). 1949, which i konventionen om avgiftskrävande arbets-
deal with such matters as the regulation of förmedlingsbyråer (reviderad 1949), som bethe recruitment, introduction and placing of handlar sådana frågor som rekrytering och
migrant workers, the provision of accurate mottagande av migrerande arbetstagare och
information relating to migration, the :mini- deras placering i arbete, tillhandahållande av mum conditions to be enjoyed by migrants in korrekt information angående migration, de transit and on arrival, the adoption of an ac- minimiförmåner som de migrerande skall åttive employment policy and international col- njuta under resan och vid ankomsten, infölaboration in these matters, and | rande av en aktiv sysselsättningspolitik samt
Considering that the emigration of workers det internationella samarbetet i dessa frågor, due to conditions in labour markets should som finner att emigration av arbetstagare på
take place under the responsibility of official grund av förhållanden på arbetsmarknaden
agencies for employment or in accordance bör äga rum under övervakning på de officiel-
with the relevant bilateral or multilateral la arbetsförmedlingsorganens ansvar eller i agreements, in particular those permitting enlighet med hithörande bilaterala eller multifree circulation of workers, and laterala överenskommelser, särskilt de som
Considering that evidence of the existence tillåter arbetstagares fria rörlighet,
of illicit and clandestine trafficking in labour som finner att den påvisade förekomsten av
calls for further standards specifically aimed lagstridig och hemlig handel med arbetskraft at eliminating these abuses, and påkallar nya normer som särskilt inriktas på
Recalling the provisions of the Migration undanröjande av dessa missbruk,
for Employment Convention (Revised), 1949, som erinrar om de bestämmelser i konventiowhich require ratifyin Members to apply to nen om migrerande' arbetare (reviderad immigrants lawfully within their territory 1949), som kräver att ratificerande medlemstreatment not less favourable than that which stater skall ge immigranter, som lagligen visthey apply to their nationals in respect of a tas inom deras territorium, en behandling variety of matters which it enumerates, in so som inte är mindre förmånlig än den behandfar as these are regulated by laws or regula- ling de ger sina egna medborgare med avse-
tions or subject to the control of administra- ende på olika angelägenheter, vilka där upptive authorities, and räknas, i den mån dessa angelägenheter reg- Recalling that the definition of the term leras genom lagstiftning eller är underkastade
discrimination” in the Discrimination administrativa myndigheters avgörande, (Employment and Occupation) Convention, som erinrar om att definitionen av uttrycket
1958, does not mandatorily include distinc- ”diskriminering” i konventionen om diskritions on the basis of nationality, and minering (anställning och yrkesutövning)
Considering that further standards, cover- (1958) icke obligatoriskt innefattar åtskillna-
ing also social security, are desirable in order der med hänsyn till nationalitet,
to promote equality of opportunity and treat- som finner att ytterligare normer, som även
ment of migrant workers and, with regard to avser social trygghet, är påkallade för att matters regulated by laws or regulations or främja likställdhet i fråga om möjligheter och subject to the control of administrative au- behandling för migrerande arbetstagare samt, thorities, ensure treatment at least equal to då det gäller angelägenheter som regleras ge-
that of nationals, and nom lagstiftning eller är underkastade admi-
Noting that, for the full success of action nistrativa myndigheters avgörande, garantera
regarding the very varied problems of mi- dem en behandling som är minst lika gynngrant workers, it is essential that there be sam som den som kommer landets medborgaclose co-operation with the United Nations re till del, and other specialised agencies, and som konstaterar att fullständig framgång för
Noting that, in the framing of the following åtgärder med avseende på de migrerande ar-
standards, account has been taken of the betstagarnas mycket skiftande problem förut-
work of the United Nations and of other spe- sätter en intim samverkan med Förenta natio-
cialised agencies and that, with a view to nerna och andra specialiserade organ, avoiding duplication and to ensuring appro- som konstaterar att vid utformningen av fölpriate co-ordination, there will be continuing jande normer hänsyn har tagits till Förenta
Co-operation in promoting and securing the nationernas och andra specialiserade organs
application of the standards, and verksamhet och att, i syfte att undvika dub-
Having decided upon the adoption of cer- belarbete och säkerställa lämplig samordtain proposals with regard to migrant work- ning, ett fortlöpande samarbete skall äga rum ers, which is the fifth item on the agenda of för att främja och säkeställa efterlevnaden av
the session, and normerna,
Having determined that these proposals som beslutat antaga vissa förslag angående
shall take the form of an international Con- migrerande arbetstagare, vilken fråga utgör vention supplementing the Migration for den femte punkten på konferensens dagord- Employment Convention (Revised), 1949, ning, and the Discrimination (Employment and Oc- och som beslutat att dessa förslag skall taga cupation) Convention, 1958, . formen av en internatinell konvention som adopts this twenty-fourth day of June of the kompletterar konventionen om migrerande
year one thousand nine hundred and seventy- arbetare (reviderad 1949) och konventionen
five the following Convention, which may be om diskriminering (anställning och yrkescited as the Migrant Workers (Supplementary utövning) (1958),
Provisions) Convention, 1975: antager denna den tjugofjärde dagen i juni
månad år nittonhundrasjuttiofem följande
konvention, som kan nämnas 1975 års kon-
vention om migrerande arbetstagare (till-
läggsbestämmelser): |
Part I. Migrations in Abusive Conditions Del. I. Missbruk i samband med migration
Article I | Artikel I
Each Member for which this Convention is Varje medlemsstat för vilken denna kon-
in force undertakes to respect the basic hu- vention är gällande förpliktar sig att respekte-
man rights of all migrant workers. ra alla migrerande arbetstagares grundläggan-
de mänskliga rättigheter.
Article 2 Artikel 2 1. Each Member for which this Conven- 1. Varje medlemsstat för vilken denna
tion is in force shall systematically seek to konvention är gällande skall systematiskt determine whether there are illegally em- sträva att fastställa om det finns illegalt an-
ployed migrant workers on its territory and ställda migrerande arbetstagare inom dess whether there depart from, pass through or territorium och om det förekommer någon artive in its territory any movements of mi- migration av arbetssökande från, genom eller
grants for employment in which the migrants till dess territorium, varvid de migrerande un-
are subjected during their journey, on arrival der resan, vid ankomsten eller under den peor during their period of residence and em- riod då de vistas och är sysselsatta i landet ut-
ployment to conditions contravening relevant sätts för förhållanden som står i strid med tillinternational multilateral or bilateral instru- lämpliga internationella multilaterala eller biments or agreements, or national laws or re- laterala instrument eller avtal eller nationell gulations. lagstiftning.
2. The representative organisations of 2. De representativa arbetsgivar- och aremployers and workers shall be fully con- betstagarorganisationerna skall till fullo konsulted and enabled to furnish any information sulteras och ges möjlighet att tillhandahålla in their possession on this subject. de informationer i frågan som de förfogar
över.
Article 3 Artikel 3
Each Member shall adopt all necessary and Varje medlemsstat skall vidtaga alla erforappropriate measures, both within its juris- derliga och lämpliga åtgärder, såväl inom radiction and in collaboration with other Mem- men för sin egen jurisdiktion som i samarbete bers- . med andra medlemsstater,
a) to suppress clandestine movements of a) för att hindra hemlig migration och illemigrants for employment and illegal employ- galt sysselsättande av migrerande; ment of migrants, and b) mot dem som organiserar lagstridig eller
b) against the organisers of illicit or clan- hemlig migration för arbete från, genom eller destine movements of migrants for employ- till dess territorium och mot dem som sysselment departing from, passing through or ar- sätter arbetstagare som har invandrat på riving in its territory, and against those who olagligt sätt, employ workers who have immigrated in ille- i syfte att hindra och undanröja de missbruk gal conditions, som avses i artikel 2 i denna konvention. in order to prevent and to eliminate the abuses referred to in Article 2 of this Convention.
Article 4 Artikel 4
In particular, Members shall take such Medlemsstaterna skall särskilt vidtaga ermeasures as are necessary, at the national forderliga åtgärder på nationell och internaand the international level, for systematic tionell nivå för systematisk kontakt och sycontact and exchange of information on the stematiskt utbyte av informationer i denna subject with other States, in consultation fråga med andra stater i samråd med reprewith representative organisations of employ- sentativa arbetsgivar- och arbetstagarorganiers and workers. sationer.
Article 5 Artikel 5
One of the purposes of the measures taken De åtgärder som företas i enlighet med arunder Articles 3 and 4 of this Convention tiklarna 3 och 4 i denna konvention skall shall be that the authors of manpower traf- bland annat syfta till att upphovsmännen till ficking can be prosecuted whatever the coun- handel med arbetskraft kan lagföras oavsett try from which they exercise their activities. från vilket land de utövar sin verksamhet.
Article 6 Artikel 6
1. Provision shall be made under national I. I enlighet med nationell lagstiftning laws or regulations for the effective detection skall åtgärder vidtagas för att effektivt uppdaof the illegal employment of migrant workers ga illegalt sysselsättande av migrerande arand for the definition and the application of betstagare och för att bestämma och tillämpa
administrative, civil and penal sanctions, administrativa, civilrättsliga och straffrättsliwhich include imprisonment in their range, in ga påföljder, däri inbegripet fängelsestraff, då respect of the illegal employment of migrant det gäller olagligt sysselsättande av migreranworkers, in respect of the organisation of de arbetstagare, organiserande av migration movements of migrants for employment de- för arbete som innebär sådant missbruk, som fined as involving the abuses referred to in avses i artikel 2 i denna konvention, samt av- Article 2 of this Convention, and in respect of siktlig medverkan till sådan migration i vinstknowing assistance to such movements, syfte eller annorledes. whether for profit or otherwise. 2. Då en arbetsgivare lagföres i samband
2. Where an employer is prosecuted by vir- med åtgärder som vidtages i enlighet med tue of the provision made in pursuance of this denna artikel, skall han ha rätt att anföra be- Article, he shall have the right to furnish visning för att han handlat i god tro. proof of his good faith.
Article 7 Artikel 7
The representative organisations of em- Representativa arbetsgivar- och arbetstaployers and workers shall be consulted in re- garorganisationer skall konsulteras beträffangard to the laws and regulations and other de lagstiftning och andra åtgärder som avses i measures provided for in this Convention and denna konvention och syftar till att hindra designed to prevent and eliminate the abuses och undanröja ovan berörda missbruk, och referred to above, and the possibility of their de bör medges möjlighet att taga initiativ i taking initiatives for this purpose shall be re- detta syfte. cognised.
Artikel 8 Article 8 1. Under förutsättning att den migrerande
1. On condition that he has resided legally arbetstagaren lagligen vistats i landet för att in the territory for the purpose of employ- arbeta skall han icke anses befinna sig i en ilment, the migrant worker shall not be re- legal eller irreguljär situation enbart för att garded as in an illegal or irregular situation by han förlorat sin anställning, något som icke i the mere fact of the loss of his employment, och för sig skall medför att hans uppehållstillwhich shall not in itself imply the withdrawal stånd eller eventuella arbetstillstånd indraof his authorisation of residence or, as the ges. case may be, work permit. 2. Han skall följaktligen åtnjuta likställd-
2. Accordingly, he shall enjoy equality of het i fråga om behandling med landets medtreatment with nationals in respect in particu- borgare, särskilt då det gäller garantier för lar of gurantees of security of employment, anställningstrygghet, beredande av alternativ the provision of alternative employment, re- sysselsättning, beredskapsarbete och omlief work and retraining. skolning.
Article 9 Artikel 9
1. Without prejudice to measures designed I. Utan förfång för åtgärder, som syftar till to control movements of migrants for em- att kontrollera migration för arbete genom att ployment by ensuring that migrant workers säkerställa att migrerande arbetstagare anlänenter national territory and are admitted to der till landets territorium och erhåller anemployment in conformity with the relevant ställning i överensstämmelse med tillämplig laws and regulations, the migrant worker lagstiftning, skall den migrerande arbetstagashall, in cases in which these laws and regula- ren i fall då denna lagstiftning icke efterlevts tions have not been respected and in which och då hans ställning icke kan regulariseras his position cannot be regularised, enjoy åtnjuta likställdhet i fråga om behandling för equality of treatment for himself and his fami- sig själv och sin familj med avseende på rät-
ly in respect of rights arising out of past em- tigheter grundade på tidigare anställning då
ployment as regards remuneration, social se- det gäller lön, social trygghet och andra för-
curity and other benefits. måner.
2. In case of dispute about the rights re- 2. I händelse av tvist angående de rättigheferred to in the preceding paragraph, the ter som avses i föregående mom. skall arbetsworker shall have the possibility of present- tagaren ha möjlighet att framlägga sin sak in-
ing his case to a competent body, either him- för ett kompetent organ antingen personligen
self or through a representative. eller genom ombud.
3. In case of expulsion of the worker or his 3. Om arbetstagaren eller hans familj avfamily, the cost shall not be borne by them. lägsnas från landet skall de ej bära kostnaden
4, Nothing in this Convention shall pre- härför.
vent Members from giving persons who are 4. Ingenting i denna konvention skall hindillegally residing or working within the coun- ra medlemsstaterna från att ge personer som try the right to stay and to take upp legal illegalt vistas eller arbetar inom landet rätt att
employment. stanna och taga legal anställning.
Part II. Equality of Opportunity and Treat- Del II. Likställdhet i fråga om möjligheter och ment behandling Article 10 Artikel 10
Each Member for which the Convention is Varje medlemsstat för vilken denna konin force undertakes to declare and pursue a vention är gällande förpliktar sig att utforma
national policy designed to promote and to och genomföra en nationell politik som syftar guarantee, by methods appropriate to na- till att ffrämja och med metoder lämpade efter tional conditions and practice, equality of op- nationella förhållanden och sedvanor garanportunity and treatment in respect of employ- tera likställdhet i fråga om möjligheter och
ment and occupation, of social security, of behandling med avseende på anställning och trade union and cultural rights and of indi- yrkesutövning, social trygghet, fackliga och
vidual and collective freedoms for persons kulturella rättigheter och individuella och who as migrant workers or as members of kollektiva friheter för personer som lagligen their families are lawfully within its territory. vistas inom dess territorium såsom migreran-
de arbetstagare eller såsom medlemmar av
deras familjer.
Article II Artikel I 1
1]. For the purpose of this Part of this Con- 1. I denna del av denna konvention avser
vention, the term "migrant worker” means a uttrycket ”migrerande: arbetstagare” en perperson who migrates or who has migrated son som beger sig eller har begett sig från ett from one country to another with a view to land till ett annat för att få sysselsättning på
being employed otherwise than on his own annat sätt än för egen räkning och innefattar account and includes any person regularly var och en som i föreskriven ordning fått tilladmitted as a migrant worker. träde som migrerande arbetstagare. 2. This Part of this Convention does not 2. Denna del av denna konvention är inte
apply to— tillämplig med avseende på:
a) frontier workers; a) gränsgångare;
b) artistes and members of the liberal pro- b) artister och fria yrkesutövare som har
fessions who have entered the country on a rest in i landet för en kortare period;
short-term basis; c) sjöfolk;
C) seamen; d) personer som speciellt kommit för att
d) persons coming specifically for puposes studera och utbilda sig:
of training or education; e) anställda hos organisatoner eller företag
e) employees of organisations or undertak- som är verksamma inom ett lands territorium ings operating within the territory of a coun- och som efter ansökan av deras arbetsgivare try who have been admiited temporarily to tillfälligt fått tillträde till landet för att utföra that country at the request of their employer särskilda uppgifter eller uppdrag under en beto undertake specific duties or assignments, gränsad och bestämd tidsperiod och som är for a limited and defined period of time, and skyldiga att lämna landet sedan de utfört who are required to leave that country on the dessa uppgifter eller uppdrag. completion of their duties or assignments.
Article 12 Artikel 12
Each Member shall, by methods appropri- Varje medlemsstat skall genom metoder ate to national conditions and practice — lämpade efter nationella förhållanden och
a) seek the co-operation of employers” and sedvanor: workers” organisations and other appropriate a) eftersträva medverkan av arbetsgivarbodies in promoting the acceptance and ob- och arbetstagarorganisationer och andra servance of the policy provided for in Article lämpliga organ för att främja godtagande och 10 of this Convention; genomförande av den politik som avses i arti-
b) enact such legislation and promote such kel 10 i denna konvention: educational programmes as may be calcu- b) utfärda lagar och främja upplysningslated to secure the acceptance and obser- program som är ägnade att säkerställa godtavance of the policy; gande och genomförande av denna politik;
c) take measures, encourage educational c) vidtaga åtgärder, främja upplysningsprogrammes and develop other activities program och utveckla andra aktiviteter som aimed at acquainting migrant workers as fully syftar till att så fullständigt som möjligt göra as possible with the policy, with their rights migrerande arbetstagare förtrogna med denand obligations and with activities designed na politik, med deras rättigheter och skyldigto give effective assitance to migrant workers heter och med aktiviteter som är ägnade att in the exercise of their rights and for their bereda dem effektiv hjälp för att säkerställa protection; deras skydd och möjliggöra för dem att utöva
d) repeal any statutory provisions and sina rättigheter; modify any administrative instructions or d) upphäva lagbestämmelser och änra adpractices which are inconsistent with the pol- ministrativa föreskrifter eller sedvanor som icy; är oförenliga med denna politik;
e) in consultation with representative or- e) i samråd med representativa arbetsgiganisations of employers and workers, for- var- och arbetstagarorganisationer utforma mulate and apply a social policy appropriate och genomföra en socialpolitik, lämpad efter to national conditions and practice which nationella förhållanden och sedvanor, som enables migrant workers and their families to gör det möjligt för migrerande arbetstagare share in advantages enjoyed by its nationals och deras familjer att bli delaktiga av de förwhile taking account, without adversely af- måner som landets egna medborgare åtnjuter fecting the principle of equality of opportuni- och samtidigt beaktar — utan förfång för printy and treatment, of such special needs as cipen om likställdhet i fråga om möjligheter they may have until they are adapted to the och behandling — sådana speciella behov society of the country of employment; som de må ha innan de blivit anpassade till
f) take all steps to assist and encourage the sysselsättningslandets samhälle; efforts of migrant workers and their families f) vidtaga alla åtgärder för att bistå och to preserve their national and ethnic identity uppmuntra de migrerande arbetstagarnas och and their cultural ties with their country of deras familjers strävanden att bevara sin naorigin, including the possibility for children tionella och etniska identitet och sina kultuto be given some knowledge of their mother rella band till sitt ursprungsland, däri inbegri-
tongue; pet möjlighet för barnen att få undervisning i
g) gurantee equality of treatment, with re- sitt modersmål; gard to working conditions, for all migrant g) garantera likställdhet i fråga om behandworkers who perform the same activity what- ling med avseende på arbetsvillkor för alla ever might be the particular conditions of migrerande arbetstagare som utövar samma their employment. verksamhet oavsett under vilka speciella för-
hållanden de är anställda.
Article 13 Artikel 13
1. A Member may take all necessary mea- 1. En medlemsstat kan vidtaga alla erforsures which fall within its competence and derliga åtgärder som faller inom dess kompecollaborate with other Members to facilitate tensområde och samverka med andra medthe reunification of the families of all migrant lemsstater för att underlätta återföreningen workers legally residing in its territory. av familjerna till alla migrerande arbetstagare
2. The members of the family of the mi- som lagligen vistas inom dess territorium. grant worker to which this Article applies are 2. De medlemmar av den migrerande arthe spouse and dependent children, father betstagarens familj för vilka denna artikel är and mother. tillämplig är make samt barn och föräldrar,
som är beroende av honom.
Article 14 Artikel 14
A Member may-— En medlemsstat kan:
a) make the free choice of employment, a) göra fritt val av sysselsättning med bibewhile assuring migrant workers the right to hållen rätt till geografisk rörlighet beroende geographical mobility, subject to the condi- av att den migrerande arbetstagaren lagligen tions that the migrant worker has resided vistats inom dess territorium för att där erhållawfully in its territory for the purpose of la sysselsättning under en. föreskriven period employment for a prescribed period not ex- av högst två år eller, om dess lagstiftning inceeding two years or, if its laws or regula- nehåller bestämmelser om kontrakt för en tions provide for contracts for a fixed term of fastställd tid understigande två år, att arbetsless than two years, that the worker has tagaren har uppfyllt sitt första kontrakt; completed his first work contract; b) efter vederbörligt hörande av represen-
b) after appropriate consultation with the tativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisarepresentative organisations of employers tioner utfärda bestämmelser om erkännande and workers, make regulations concerning av yrkeskvalifikationer som förvärvats utanrecognition of occupational qualifications ac- för dess territorium, däri inbegripet intyg och quired outside its territory, including certifi- diplom; cates and diplomas; c) inskränka tillträdet till vissa begränsade
C) restrict access to limited categories of kategorier av sysselsättning eller funktioner employment or functions where this is neces- då detta är nödvändigt med hänsyn till stasary in the interest of the State. tens intresse.
Part IU. Final Provisions Del II. Slutbestämmelser Article 15 Artikel 15
This Convention does not prevent Mem- Denna konvention hindrar icke medlemsbers from concluding multilateral or bilateral stater från att sluta multilaterala eller bilateagreements with a view to resolving prob- rala avtal för att lösa problem som uppstår i lems arising from its application. samband med dess tillämpning.
Article 16 Artikel 16
1. Any Member which ratifies this Con- 1. Varje medlemsstat som ratificerar denvention may, by a declaration appended to its na konvention kan genom en till dess ratifikaratification, exclude either Part I or Part II tion fogad förklaring utesluta endera del I elfrom its acceptance of the Convention. ler del II från sitt godkännande av konventio-
2. Any Member which has made such a nen. declaration may at any time cancel that de- 2. Varje medlemsstat som gjort en sådan claration by a subsequent declaration. förklaring kan när som helst upphäva denna
3. Every Member for which a declaration förklaring genom en påföljande förklaring. made under paragraph 1 of this Article is in 3. Varje medlemsstat för vilken en förklaforce shall indicate in its reports upon the ring enligt mom. 1 i denna artikel är gällande application of this Convention the position of skall i sina redogörelser för tillämpningen av its law and practice in regard to the provi- denna konvention ange tillståndet i dess lagsions of the Part excluded from its accep- stiftning och praxis med avseende på bestämtance, the extent to which effect has been melserna i en del som uteslutits från dess given, or is proposed to be given, to the said godkännande, den omfattning vari dessa beprovision and the reasons for which it has not stämmelser har tillämpats eller är avsedda att yet included :them in its acceptance of the tillämpas och anledningen till att den ännu in- Convention. te har innefattat dem i sitt godkännande av
konventionen.
Article 17 Artikel 17
The formal ratifications of this Convention De officiella ratifikationerna av denna konshall be communicated to the Director-Gen- vention skall delges internationella arbetsbyeral of the International Labour Office for re- råns generaldirektör och registreras av hogistration. nom.
Article 18 Artikel 18
1. This Convention shall be binding only 1. Denna konvention är bindande endast upon those Members of the International La- för de medlemmar av internationella arbetsbour Organisation whose ratifications have organisationen vilkas ratifikationer registrebeen registered with the Director-General. rats av generaldirektören.
2. It shall come into force twelve months 2. Den träder i kraft tolv månader efter det after the date on which the ratifications of två medlemmars ratifikationer registrerats av two Members have been registered with the generaldirektören. Director-General. 3. Därefter träder denna konvention i kraft
3. Thereafter, this Convention shall come för varje medlem tolv månader efter den dag, into force for any Member twelve months af- då dess ratifikation registrerats. ter the date on which its ratification has been registered.
Article 19 Artikel 19
1. A Member which has ratified this Con- 1. Medlem som ratificerar denna konvenvention may denounce it after the expiration tion kan, sedan tio år förflutit från den tid-
of ten years from the date on which the Con- punkt då konventionen först trädde i kraft,
vention first comes into force, by an act com- uppsäga densamma genom skrivelse som delmunicated to the Director-General of the In- ges internationella arbetsbyråns generalditernational Labour Office for registration. rektör för registrering. Uppsägningen träder Such denunciation shall not take effect until ej i kraft förrän ett år efter det den registre-
one year after the date on which it is regis- rats. tered. 2. Varje medlem, som ratificerar denna
2. Each Member which has ratified this konvention och icke inom ett år efter utgång- Convention and which does not, within the en av den i föregående mom. nämnda tioårsyear following the expiration of the period of perioden gör bruk av den uppsägningsrätt ten years mentioned in the preceding para- som medges i denna artikel, skall vara bun-
graph, exercise the right of denunciation pro- den för en ny period av tio år och kan därefter
vided for in this Article will be bound for på de i denna artikel föreskrivna villkoren
another period of ten years and, thereafter, uppsäga konventionen vid utgången av varje
may denounce this Convention at the expira- tioårsperiod. tion of each period of ten years under the
terms provided for in this Article.
Article 20 Artikel 20 1. The Director-General of the Interna- 1. Internationella arbetsbyråns generalditional Labour Office shall notify all Members rektör skall underrätta samtliga medlemmar
of the International Labour Organisation of av internationella arbetsorganisationen om
the registration of all ratifications and denun- registreringen av alla ratifikationer och uppciations communicated to him by the Mem- sägningar, som delgivits honom av organisabers of the Organisation. tionens medlemmar.
2. When notifying the Members of the Or- 2. När generaldirektören underrättar orgaganisation of the registration of the second nisationens medlemmar om registreringen av ratification communicated to him, the Direc- den andra ratifikationen i ordningen, som del-
tor-General shall draw the attention of the givits honom, skall han fästa medlemmarnas
Members of the Organisation to the date uppmärksamhet på den dag då konventionen upon which the Convention will come into kommer att träda i kraft.
force.
Article 21 Artikel 21
The Director-General of the International Internationella arbetsbyråns generaldirek- Labour Office shall communicate to the Sec- tör skall för registrering jämlikt artikel 102 i retary-General of the United Nations for reg- Förenta nationernas stadga lämna Förenta istration in accordance with Article 102 of the nationernas generalsekreterare fullständiga Charter of the United Nations full particulars upplysningar om varje ratifikation och uppof all ratifications and acts of denunciation sägning, som registrerats av honom enligt beregistered by him in accordance with the pro- stämmelserna i föregående artiklar.
visions of the preceding Articles.
Article 22 Artikel 22
At such times as it may consider necessary Närhelst internationella arbetsbyråns stythe Governing Body of the International La- relse finner det erforderligt skall styrelsen föbour Office shail present to the General Con- relägga internationella arbetsorganisationens ference a report on the working of:this Con- allmänna konferens en redogörelse för kon-
vention and shall examine the desirability of ventionens tillämpning och överväga om det placing on the agenda of the Conference the finns skäl att på konferensens dagordning question of its revision in whole or in part. uppföra frågan om dess revision, helt eller
delvis.
Article 23 Artikel 23
1. Should the Conference adopt a new 1. Om konferensen antager en ny konven- Convention revising this Convention in tion, varigenom förevarande konvention helt whole or in part, then, unless the new Con- eller delvis revideras, och den nya konventiovention otherwise provides— nen ej föreskriver annat,
a) the ratification by a Member of the new a) skall, utan hinder av bestämelserna i arrevising Convention shall ipso jure involve tikel 19, en medlems ratifikation av den nya the immediate denunciation of this Conven- konventionen i sig innefatta omedelbar upption, notwithstanding the provisions of Arti- sägning av förevarande konvention, under cle 19 above, if and when the new revising förutsättning att den nya konventionen trätt i Convention shall have come into force; kraft;
b) as from the date when the new revising b) skall från den dag, då den nya konven- Convention comes into force this Convention tionen träder i kraft, förevarande konvention shall cease to be open to ratification by the icke längre kunna ratificeras av medlemmar- Members. na.
2. This Convention shall in any case re- 2. Förevarande konvention skall likväl main in force in its actual form and content förbli gällande till form och innehåll för de for those Members which have ratified it but medlemmar som ratificerat densamma men have not ratified the revising Convention. icke ratificerat den nya konvention, varige-
nom förevarande konvention revideras.
Article 24 Artikel 24
The English and French versions of the De engelska och franska texterna till denna text of this Convention are equally authorita- konvention skall ha lika vitsord. tive.