NJA 1993 s. 539

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Levin) anförde i dom d 21 juni 1990: Bakgrund. Med ledning av åklagarens sakframställning och de tilltalades uppgifter kan följande sammanfattande bakgrund lämnas. Cowab AB är ett industriföretag vilket tillverkar och säljer lagerutrustningar av olika slag. Cowab utför också legotillverkning inom plåtbearbetning, svetsning av stål och aluminium, m m. Cowab består av dels en tillverkande del och dels en s k katalogdel. Cowab sammanställer en katalog vilken innehåller såväl egna som andra företags produkter. Katalogen sänds ut till redan etablerade kundkontakter och presumtiva kunder vilka kan beställa varor ur katalogsortimentet. För spridning av bl a katalogen har Cowab anlitat företaget Esselte Micromedia i vars databas finns uppgifter om Cowabs kunder, vilka finns bland olika företag samt statliga och kommunala verk och myndigheter. Databasen innehåller också namnuppgifter på olika befattningshavare hos Cowabs kunder. - Vid den tid då de åtalade gärningarna påståtts ha begåtts var C.D. verkställande direktör för Cowab. P.J. var försäljningschef och den som hade ansvaret för företagets katalogdel. G.O. var innehavare av en reklambyrå och hade samarbetat med Cowab sedan 1980. Bl a hade han gjort flera reklamkampanjer för Cowabs räkning. Inför sommaren 1988 planerades en sommarkampanj. G.O. fick i uppdrag av Cowab att utarbeta en sådan. Micromedia skötte om utskicket av sommarerbjudandet till kunderna. Micromedia tryckte upp namn- och adressuppgifter på erbjudandet. Utskicket omfattade 6 898 olika företag och myndigheter. Antalet exemplar av erbjudandet uppgick till sammanlagt 44 218. Detta innebar att erbjudandet riktades, förutom till kundföretaget som sådant, till en eller flera personer inom detta företag.

De tilltalade har medgivit de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar. C.D. och P.J. på den grunden att erbjudandet om freestyleapparaten riktats mot kundföretaget som sådant och inte till någon enskild arbetstagare samt G.O. på den grunden att erbjudandet inte kan anses ha varit otillbörligt.

Domskäl. Förutom de tilltalade har, på åklagarens begäran, hörts O.J. och T.R. som vittnen. Åklagaren har åberopat viss skriftlig bevisning.

Genom de tilltalades berättelser har de uppgifter framkommit som redovisats inledningsvis. Härutöver har de uppgivit följande.

C.D.: Han är ansvarig för beslutet om sommarerbjudandet. P.J. redogjorde för uppläggningen. Sommarkampanjen 1988 avvek inte från tidigare liknande kampanjer. Han fann inte att erbjudandet av freestyleapparaten kunde vara olagligt. Tanken var att det var företaget som skulle få apparaten och inte någon enskild arbetstagare.

P.J.: Tillsammans med G.O. planerade han sommarkampanjen. G.O. fick i uppdrag att utarbeta ett förslag, vilket han också gjorde. P.J. godkände förslaget. Genom Micromedias försorg skedde adresseringen. Det var viktigt att erbjudandet riktades till rätt person inom kundföretaget. Det var avsikten att det var Cowabs kontakt person inom kundföretaget som skulle få apparaten under den förutsättning som angavs i erbjudandet. Han tvekade aldrig om erbjudandet. Sådana erbjudanden är kutym inom branschen.

G.O.: Han arbetade fram sommarerbjudandet. Det var viktigt att Cowab kunde utmärka sig i den hårda konkurrensen. Den viktigaste delen i kampanjen var tävlingen som syftade till att förmå anställda på det mot tagande företaget att ta del av innehållet i katalogen. Erbjudandet om freestyleapparaten kom med som ett alternativ, eftersom han hade kvar apparater från tidigare års kampanjer. Han såg inget otillbörligt i erbjudandet.

TR:n gör följande bedömning.

Bestickning innebär att det är fråga om erbjudande av en otillbörlig förmån. Den närmare bestämningen av begreppet otillbörlighet är beroende av sed och allmän uppfattning och kan variera från tid till annan inom olika verksamhetsområden. Bedömningen av om en transaktion allmänt sett är ägnad att påverka en arbetstagares handlande till fördel för den som lämnar en förmån är i hög grad beroende av förmånens ekonomiska värde och beskaffenheten av den befattning som förmånstagaren har. Även graden av öppenhet med vilken belöningen lämnas anses vara av betydelse.

Cowab har helt öppet lämnat ett erbjudande till ett stort antal företag och anställda vid företag om att skänka en freestyleapparat till den person eller det företag som beställer varor för 3 290 kr. Freestyleapparatens värde har angivits till 298 kr. Cowabs erbjudande skiljer sig inte nämnvärt från en mängd liknande erbjudanden från företag inom olika branscher som inte minst allmänheten mer eller mindre dagligen erhåller. Sådana erbjudanden har närmast utvecklats till sed vid marknadsföring av olika produkter. Vad TR:n har att ta ställning till är hur stor risken kan bedömas ha varit att Cowabs erbjudande haft en sådan attraktionskraft att inköpare hos Cowabs kundföretag skulle förledas till att, kanske oavsett om behov funnits, göra inköp av varor för 3 290 kr för att komma över freestyleapparaten värd 298 kr. Det är TR:ns uppfattning att risken - främst med hänsyn till apparatens ringa värde - för sådan påverkan varit så minimal att den inte varit att räkna med.

Mot bakgrund av vad nu har sagts finner TR:n att den av Cowab erbjudna förmånen inte är att anse som otillbörlig. Åtalen skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalen ogillas.

Domskäl

Domskäl. De erbjudanden som skickades ut till inköpsansvariga inom de olika företagen är utformade så att adressaterna måste ha utgått från att premien - freestyleapparaten - skulle tillfalla dem. Invändningen att erbjudandet var riktat till företagen som sådana är inte hållbar och ogillas.

Den utlovade premien var direkt villkorad av att en beställning gjordes före en angiven dag och till lägst ett angivet belopp.

HovR:n finner att erbjudandet har riktats mot arbetstagare som avses i 17 kap 7 § BrB och att det i lagrummets mening har inne fattat ett löfte om en belöning åt arbetstagaren för dennes tjänsteutövning.

Vid bedömandet om den erbjudna belöningen är att anse som otillbörlig utgår HovR:n från det värde av freestyleapparaten som angetts i erbjudandet, 450 kr. De som fick erbjudandet måste nämligen ha utgått från att freestylen hade detta värde. Vad den i verkligheten kunde vara värd saknar betydelse, då det uppgivna värdet framstått som rimligt.

Utredningen ger vid handen att erbjudanden om premier av det slag som det här gäller inte är ovanliga, åtminstone inte i den bransch i vilken Cowab verkar. Enligt HovR:ns mening inverkar dock inte detta förhållande på prövningen av ansvarsfrågan, eftersom denna marknadsföringsåtgärd inte, såvitt framgår av utredningen, kan anses ha blivit allmänt vedertagen.

HovR:n finner med hänsyn till freestylens uppgivna värde och omständigheterna i övrigt - varvid särskilt beaktas att erbjudandet varit direkt kopplat till att en beställning kom till stånd - att erbjudandet utgjort en utfästelse om otillbörlig belöning.

Det är uppenbart att erbjudandet har skickats ut i syfte att förmå de inköpsansvariga adressaterna att göra en premiegrundande beställning. C.D:s och de båda andra tilltalades invändning om bristande uppsåt synes närmast ta sikte på att de inte insett att deras handlande kunde vara brottsligt. Att de kan ha gjort en felaktig bedömning av rättsläget kan inte frita dem från ansvar. De skall därför dömas, C.D. och P.J. för bestickning samt G.O. för medhjälp till samma brott.

HovR:n delar åklagarens uppfattning att påföljden kan stanna vid böter. Vid sin straffmätning beaktar HovR:n att erbjudandena haft ett jämförelsevis måttligt värde och att de till talades syfte inte varit att förmå adressaterna till annat än att välja Cowab som leverantör av varor som för att berättiga till premien inte behövde kosta särskilt mycket.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns domslut på det sättet att C.D. och P.J. dömdes enligt 17 kap 7 § BrB för bestickning och G.O. enligt 17 kap 7 § och 23 kap 4 § BrB för medhjälp till bestickning. Påföljden bestämdes för var och en av de dömda till 30 dagsböter.

Nämndemannen Alheim var skiljaktig och anförde: Enligt min mening kan det aktuella erbjudandet - främst med hänsyn till dess ringa värde - inte anses ha utgjort en otillbörlig belöning. Jag anser därför i likhet med TR:n att åtalet skall ogillas.

C.D., P.J. och G.O. (ombud advokaterna B.M.D., J.T. och C.A.H.) sökte revision och yrkade ogillande av åtalen.

Riksåklagaren bestred ändring.

I HDjusterade Riksåklagaren åtalen på så sätt att antalet arbetstagare som det aktuella erbjudandet utsänts till påstods ha uppgått till i varje fall omkring 37 000.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Fråga i målet är om den förevarande arten av s k säljfrämjande åtgärder är att bedöma som bestickning.

För att någon skall fällas till ansvar för bestickning krävs enligt 17 kap 7 § BrB - såvitt nu är i fråga - att vederbörande till en arbetstagare för dennes tjänsteutövning erbjuder en otillbörlig belöning.

Revisionskärandena har till en början gjort gällande att erbjudandet riktats till företaget eller myndigheten i fråga och inte till den anställde personligen. Emellertid måste det för en anställd som tillställs ett erbjudande av detta slag framstå som uppenbart att det riktas till honom personligen och inte till arbetsgivaren. Revisionskärandena har inte förklarat vilket intresse ett företag eller en myndighet skulle ha av att erhålla en freestyleapparat eller på vilket sätt den skulle kunna tillgodogöras i verksamheten. HD finner därför, liksom HovR:n, att erbjudandet har riktats till en arbetstagare i lagrummets mening. Vidare står klart att erbjudandet har utgjort ett löfte om belöning i mottagarens tjänsteutövning.

Huruvida en belöning är att anse som otillbörlig är enligt vad som anförts i förarbetena beroende av sed och allmän uppfattning och får avgöras på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter (se prop 1975/76:176 s 36 f).

Åklagaren har påstått att risken för att en arbetstagare skulle ha låtit sig påverkas av erbjudandet har varit stor. Med detta avses att det har funnits en risk för att arbetstagaren har handlat pliktstridigt gentemot arbetsgivaren genom att beställa varor som antingen varit obehövliga för företaget eller kunnat köpas billigare hos en annan leverantör.

Det måste antas att arbetstagarens intresse av att handla pliktstridigt ökar med den erbjudna förmånens värde. Freestyleapparaten har i erbjudandet presenterats i bild, uppgivits vara av märket Sanyo samt vara värd 450 kr. I avsaknad av uppgifter om modellbeteckning m m synes det för mottagaren av erbjudandet inte ha funnits anledning att utgå från annat än att apparaten har haft det värde som angivits i erbjudandet. Detta belopp kan i relation till den förväntade motprestationen inte anses som obetydligt.

Revisionskärandena har i målet åberopat utredning som tyder på att säljfrämjande åtgärder av förevarande slag är vanligt förekommande i näringslivet. De har emellertid inte förmått visa att förfarandet är allmänt accepterat. Inte heller har anförts något skäl till varför en anställd skall erhålla en belöning av visst värde från utomstående för att fullgöra uppgifter som ändå åligger honom i tjänsten. Syftet med erbjudandet från Cowab kan rimligen inte ha varit annat än att påverka mottagaren att företa en handling som gynnar Cowab. Att erbjudandet har lämnats öppet och inte förtäckt får i förevarande fall anses sakna betydelse. Den erbjudna belöningen är på grund av det anförda att bedöma som otillbörlig.

Revisionskärandena har hävdat att de har saknat anledning att utgå från att förfarandet till någon del skulle vara att anse som otillbörligt och att det subjektiva rekvisitet för gärningen därför inte är uppfyllt. Frågan om vad det subjektiva rekvisitet omfattar har diskuterats i förarbetena till lagstiftningen och behandlats i doktrinen (se SOU 1974:37 s 145 samt Thornstedt, Om rättsvillfarelse, 1956 s 294 f och Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s 138 f). Som uttalats där fordras inte att den tilltalade insett att förfarandet är otillbörligt. Det är i stället tillräckligt att den tilltalade har känt till de rättsliga eller faktiska omständigheter som varit för handen. Att revisionskärandena har haft full kännedom om de faktiska förhållandena i målet framgår av utredningen.

Av det anförda följer att C.D. och P.J. skall fällas till ansvar för bestickning. G.O:s handlande är att bedöma som medhjälp till bestickning.

Skäl att bestämma påföljden på annat sätt än HovR:n gjort föreligger inte.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Ansvar för bestickning kan enligt 17 kap 7 § BrB komma i fråga då någon till en arbetstagare lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för tjänsteutövningen.

De erbjudanden som avses med åtalet har sänts till namngivna arbetstagare vid olika arbetsplatser, såväl offentliga som privata. I erbjudandena utfäste sig Cowab att skänka en freestyle-apparat, om "kvalitetsprodukter ur Cowab-katalogen" beställdes för mer än 3 290 kr. Erbjudandena kan knappast förstås så, att freestyle-apparaten skulle tillfalla det företag eller den myndighet som det var fråga om. Avsikten måste i stället ha varit att den enskilde arbetstagare som skickade in beställningen på Cowab-produkter skulle få apparaten.

Vad som nu har sagts innebär att det har varit fråga om erbjudanden till arbetstagare. Det får vidare anses att freestyle-apparaten har varit avsedd att utgöra en belöning för ett handlande inom ramen för arbetstagarens tjänst.

Frågan är då om belöningen skall anses ha varit otillbörlig. Vad som ligger i detta begrepp har inte preciserats i lagtexten. I förarbetena har anförts att den närmare bestämningen av otillbörlighetsbegreppet är beroende av sed och allmän uppfattning och att det får göras en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter (prop 1975/76:176 s 35 f).

Enligt förarbetena är varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning otillbörlig. I förevarande fall har erbjudandet av den aktuella förmånen varit direkt inriktat på att påverka den arbetstagare som erbjudits förmånen att, för att få ut den, göra en beställning i sin tjänsteutövning som han annars kanske inte skulle ha gjort. Oavsett huruvida förmånen haft ett värde av 450 eller 298 kr är värdet inte så obetydligt att det inte funnits en beaktansvärd risk för att syftet med erbjudandet skulle uppnås; att erbjudandet inte varit meningslöst visar sig också i att ett hundratal arbetstagare utnyttjat detta. Den erbjudna belöningen måste därför anses otillbörlig i den mening som avses i 17 kap 7 § BrB, även om erbjudanden av detta slag inte torde vara ovanliga och trots att de aktuella erbjudandena lämnats helt öppet.

På grund härav kan C.D., P.J. och G.O. - oavsett om de insett att belöningen var att anse som otillbörlig eller ej - inte undgå ansvar i enlighet med åtalet. Påföljden bör bestämmas på det sätt HovR:n har gjort.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Magnusson, med vilken JustR Lennander instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Ansvar för - - - se HD:s dom - - - (prop 1975/76:176 s 35 f).

Enligt förarbetena är varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning otillbörlig. Bedömningen av om transaktionen har en sådan innebörd är i sin tur, framhålls det, starkt beroende av förmånens ekonomiska värde. Förmåner av obetydligt värde innebär föga risk för påverkan och kan därför inte anses otillbörliga. Så snart det inte rör sig om bagateller bör man, enligt vad som vidare uttalas i förarbetena, vid bedömningen av transaktionens otillbörlighet ta hänsyn även till andra faktorer.

Bland de andra faktorer som bör beaktas nämns i förarbetena beskaffenheten av den tjänst som förmånstagaren innehar. Det understryks att personer som utövar myndighet eller annan väsentlig offentlig verksamhet intar en särställning. På den privata sektorn kan sed och uppfattning liksom andra förhållanden av betydelse för bedömningen av rekvisitet otillbörlighet vara betydligt mera skiftande än när det gäller offentlig verksamhet. Det förhållandet att förmånen erbjuds eller mottas med huvudmannens vetskap eller samtycke bör i många fall, sägs det, på det privata området få den konsekvensen att handlingen inte rimligen skall kunna leda till lagföring och straff. Över huvud taget har det betydelse för en korruptionshandlings straffvärde om en förmån lämnas helt öppet. (Prop 1975/ 76:176 s 36 ff och SOU 1974:37 s 108 ff;jfr kommentaren till BrB 11,6 uppl s 334 och 476 ff.)

Värdet av den förmån som är aktuell i målet får - även om man utgår från det belopp som angavs i erbjudandena, ca 450 kr - anses som förhållandevis obetydligt. Förmånen är beloppsmässigt jämförbar med de förmåner som förekom i rättsfallet NJA 1981 s 477. Det var där fråga om jul gåvor i form av sprit, blommor, choklad m m som en företagare hade gett till tjänstemän i ansvarsfulla befattningar inom kommunen. HD ogilla de de åtal som hade väckts för bestickning och mutbrott och åberopade därvid främst att gåvorna var för sig representerade ett ganska ringa värde.

De förmåner som det var fråga om i det angivna rättsfallet hade, såvitt framkom, inte samband med något visst bestämt handlande från de kommunala befattningshavarnas sida. Det kan hävdas att, när som i förevarande fall förmånen är direkt kopplad till en speciell beställning, erbjudandet bör anses otillbörligt även om värdet av förmånen är lägre.

Även med beaktande av vad som nu har framhållits får värdet av den erbjudna förmånen anses vara såpass lågt att det gör det i hög grad tveksamt om förmånen bör anses otillbörlig.

Erbjudandena har, som tidigare nämnts, skickats inte bara till privata utan också till offentliga arbetsplatser. Den tjänsteutövning som det har varit fråga om kan emellertid inte hänföras till myndighetsutövning eller någon annan väsentlig offentlig verksamhet. Detta påverkar bedömningen av otillbörlighetsfrågan.

Det är inte utrett i vad mån arbetsgivarna var införstådda med att den aktuella förmånen erbjöds. Klart är emellertid att erbjudandena gjordes med ett stort mått av öppenhet. Detta förhållande jämte den omständigheten att samma erbjudande riktades till ett mycket stort antal personer, utan någon mera individuell kontakt mellan dem som stod bakom erbjudandet och adressaterna, gör att förfarandet får anses ha skilt sig i väsentlig mån från typfallen av bestickning.

Utredningen ger vid handen att erbjudanden av det slag som det här är fråga om inte är ovanliga, åtminstone inte i den bransch där Cowab verkar. Det är emellertid därmed inte sagt att förfarandet är allmänt godtaget. Tvärtom har Marknadsdomstolen i flera fall meddelat förbud mot marknadsföringsåtgärder liknande den nu aktuella och därvid åberopat bl a att det fanns risk för att förmånserbjudandet skulle få "en bestickningsliknande verkan".

Förfaranden av det aktuella slaget har tagits upp till diskussion av Marknadsföringsutredningen i betänkandet SOU 1993:59 med förslag till en ny marknadsföringslag. I betänkandet anförs (s 362 ff) att förfarandena utgör ett växande problem på marknaden och att de lämpligen bör betecknas marknadsföringskorruption. I syfte att åstadkomma en kodifiering och vidareutveckling av Marknadsdomstolens praxis har utredningen föreslagit att en särskild bestämmelse om förbud mot marknadsföringskorruption tas in i den nya marknadsföringslagen.

Att sådana förfaranden som det är fråga om i målet är otillbörliga från marknadsrättsliga utgångspunkter utgör ett visst stöd för att de också skall anses otillbörliga vid bedömningen av om det föreligger ett bestickningsbrott. Det står emellertid klart att BrB inte är tillämplig på alla marknadsföringsåtgärder som år av bestickningskaraktär och därmed kan angripas med stöd av marknadsföringslagen.

Vid ett beaktande av samtliga omständigheter får det anses att den förmån som det är fråga om i målet inte har varit otillbörlig i den mening som avses i 17 kap 7 § BrB. Åtalet skall därmed lämnas utan bifall.