NJA 1997 s. 703

(Jfr 1983 s 425)

Allmän åklagare väckte vid Uppsala TR åtal mot K.K, född 1938, enligt fyra olika åtalspunkter, av vilka tre avsåg olaga vapeninnehav, hot mot tjänsteman och olovlig körning och saknar intresse, såvitt nu är i fråga.

Åtalspunkten 1 påstods under åberopande av 1 och 3 §§varusmugglingslagen (1960:418) gälla grov varusmuggling och hänförde sig till följande gärningsbeskrivning: Den 6 juli 1987 anmälde K.K. till tullkammaren i Uppsala en i Storbritannien inköpt motoryacht till förtullning. Skeppet var inköpt för 225 130 GBP (brittiska pund; red:s anm) motsvarande 2 317 713 kr. Genom att sanningslöst i tulldeklarationen ange skeppets värde till 1 194 220 kr vilseledde K.K. uppsåtligen vid tullkammaren anställd personal om skeppets rätta värde. Han påfördes härigenom 263 571 kr för låg mervärdesskatt. Brottet är med hänsyn till såväl det insmugglade godsets värde som tillvägagångssättet och den undanhållna skattens storlek att bedöma som grovt.

I anslutning till denna åtalspunkt yrkade åklagaren förverkande jämlikt 9 § varusmugglingslagen av den i beslag tagna motoryachten. TR:n (ordf f rådmannen Fredlund med nämnd, vars samtliga ledamöter var eniga med ordföranden, såvitt nu är i fråga), anförde i dom d 1 dec 1993 rörande åtalspunkten 1 och påföljden: Domskäl. Åtalet för grov varusmuggling. K.K. har erkänt, att han till förtullning d 6 juli 1987 anmält en för belopp motsvarande 2 317 713 svenska kr i England inköpt motoryacht utan att i tulldeklarationen ange båtens värde till mer än 1 194 220 kr. Han har emellertid bestritt ansvar under invändning, att han saknat uppsåt vilseleda tullpersonalen, och har han därvid åberopat dels att han hyst uppfattningen, att han ej haft att förtulla större del av båtvärdet än vad som motsvarade vad han själv betalat av köpeskillingen för den, vilket varit 1 194 220 kr, och dels att han utgått från att, eftersom båten inköpts för att användas i chartertrafik, mervärdesskatt inte skolat utgå.

Vid den i åtalet angivna förtullningen har upprättats en tullsedel, vari det förtullade godsets - båtens - kvantitet angivits med en etta, och dess värde till 1 194 220 kr samt som mervärdesskattebelopp antecknats 280 164 kr. Vid tullsedeln fanns fogad en faktura å båten lydande på 116 000 GBP Mervärdesskatten har senare bestämts till 263 571 kr högre belopp, 543 735 kr.

Närmare hörd har K.K. berättat: Någon gång på 1970-talet startade han ett företag, som ägnade sig åt mattinläggningar i större lokaler, varuhus, hotell etc, K:s Inredningar AB, i vilket han ensam utgjorde styrelse. K.K. lyckades föra in sitt företag på den osteuropeiska marknaden. För att klara av detta anlitade han en i Gibraltar bosatt engelsman, B.W, med vilken han blev bekant för åtskilliga år sedan, och med vilken han sedan hela tiden haft affärsförbindelser. Den båt åtalet gäller - en Fairline 50 - köpte K.K. och B.W gemensamt i juni 1987 hos ett företag i England, B. A. Peters and Partners Ltd. Redan något år tidigare hade de börjat diskutera möjligheterna att skaffa sig en Fairline 50 för charterverksamhet i såväl Sverige som Spanien. B.W, som var den av dem, som först såg den båt, de så småningom kom att köpa, uppdrog åt K.K. att ensam föra förhandlingarna om inköpet. Själv ville han av personliga skäl, som hade att göra med hans relationer till ägarna till Peters and Partners, inte synas i affären. Innan köpet slutligen kom till stånd, uppsökte K.K. flera gånger Peters and Partners, varvid också han besiktigade båten och förde förhandlingar om att köpa den. Före köpet var K.K. och B.W överens om att de gemensamt för chartertrafik till lika delar i Sverige och i Spanien - i Sverige sommarhalvåret och i Spanien vinterhalvåret - skulle köpa båten, varvid var och en av dem skulle svara för hälften av köpesumman, samt att intäkterna av verksamheten skulle delas lika mellan dem. Något skriftligt avtal upprättades inte, utan de litade på varandra i vad de muntligen avtalat sinsemellan. Efter köpet hämtade K.K. hem båten till Sverige med hjälp av en av Peters and Partners tillhandahållen skeppare. Under färden till Sverige uppkom en del problem med båten, främst genom att det åtgick onormalt mycket olja; olja sprutade ut ur motorerna, så att vid framkomsten båten fick servas på varv tre eller fyra dagar. De konstaterade felaktigheterna förtecknades på en lista, som skepparen fick taga med sig, då han for tillbaka till England, för att överlämnas till Peters and Partners. K.K. hade före köpet försökt skaffa sig kännedom om de förutsättningar, som förelåg för att få införa båten till Sverige. Han hade gjort det genom kontakter med diverse tull- och sjöfartsmyndigheter i Stockholm, Västervik, Kalmar och Norrköping. De besked han härvid erhöll innebar, att fartyget skulle anmälas för tullen, så snart det kommit till Sverige, och att mervärdesskatt inte skulle utgå, om fartyget skulle användas i chartertrafik. Sedan tidigare kände K.K. till att det fanns ett betydande kundunderlag för chartertrafik i Stockholms skärgård, inte minst i samband med affärskonferenser och liknande. Likaså visste han, att det fanns företag, åt vilka han kunde uppdraga att svara för det praktiska genomförandet av chartertrafik, och han hade också haft flera kontakter, som visat, att det förelåg intresse av att begagna sig av den charterverksamhet han planerade. Någon överenskommelse med andra i anslutning härtill hade dock inte träffats. Efter det att båten kommit till Sverige och anmälts för tullmyndighet, fördes den till Örsundsbro. Där verkställdes förtullningsförrättningen d 6 juli 1987 av dåvarande tullinspektören R.F. I samband med båtköpet hade utfärdats tre fakturor, av vilka en - som gällde skrovet och motorerna - å 116 000 GBP betalats av K.K. och de båda andra å tillhopa 109 130 GBP betalats av B.W eller för dennes räkning. Vid förtullningen visade K.K. upp den faktura han själv betalat; den avsåg ju båten i dess helhet, både skrov och motorer, och utgick han dessutom från att annat än värdet av hans andel i båten saknade intresse för tullen. F. meddelade - utan att ange någon motivering - att mervärdesskatt skulle utgå. Över detta blev K.K. förvånad, helst som han tidigare fått information, som gav vid handen, att ett skepp, dvs en båt i den storlek varom det här var fråga, alltid var befriat från mervärdesskatt. Emellertid uppfattade han situationen så, att, om han betalade mervärdesskatt, skulle han få tillbaka beloppet senare, eftersom det var ett charterfartyg, antingen då båten lämnade Sverige igen, eller då det lyckats honom att klargöra för myndigheterna, att båten var avsedd för charter. Han gav sig därför inte in i någon diskussion i saken med F. Han kan inte erinra sig, om han alls för F. nämnde, att han skaffat båten för chartertrafik. F. förklarade också, att mervärdesskatten måste betalas, innan båten togs i bruk, och föreslog han härvid, eftersom K.K. inte då hade medel till betalningen, att mervärdesskatten skulle föras på K:s Inredningar, vilket företag i egenskap av s k hemtagare åtnjöt kredit för mervärdesskatt. Något försök att återbekomma mervärdesskatten, vilken erlades av K:s Inredningar, gjorde K.K. inte förrän 1988 eller 1989. K.K. fyllde själv i den vid förtullningen upprättade tullsedeln, även i vad gäller mervärdesskattebeloppet. Efter förtullningen försökte K.K. använda båten för sjöturer, bl a vid ett par tillfällen med charterpassagerare ombord. Men för jämnan stoppades turerna av att båten råkade ut för fel; motorerna stannade, styrinrättningen slutade fungera osv. Båten fick därför två eller tre veckor i månaden läggas upp på varv för reparationer. K.K. är i besittning av inte mindre än 18 reparationsfakturor för båten avseende tiden d 27 juli 1987-d 29 nov 1988. Det visade sig, att motorerna var felaktigt konstruerade bl a genom att luftintagen till motorrummet var för små, och att det var nödvändigt med ombyggnad av båten på 12 olika punkter, en ombyggnad, som dock av skilda orsaker var svår att åvägabringa. Detta hade till följd, att någon egentlig verksamhet med chartertrafik aldrig hann påbörjas, innan båten d 18 jan 1989 togs i beslag.

Åklagaren har - till belysning av hur delar av köpeskillingen för båten erlagts - gjort gällande: K:s Inredningar erhöll för sina mattinläggningsuppdrag mattor från både en fransk leverantör och brittiska leverantörer. Vid faktureringen av de levererade mattorna debiterades K:s Inredningar överpriser. Belopp, kallade provisioner och motsvarande överpriserna, utbetalades därefter från leverantörerna. Beloppen från den franske leverantören S.A. Gerland, insattes till en början samtliga på ett av K.K. disponerat konto hos Barcleys Bank vid dess filial i Monte Carlo. Men 1987 förändrades utbetalningssystemet från Gerland som följd av att de franska tullmyndigheterna inte tillät, att provisioner uppgående till högre andelar än 15 % av försäljningsbeloppen lämnades utanför Frankrike. Eftersom Gerlands provisioner till K.K. utgjorde en väsentligt högre del av de fakturerade priserna än 15 %, kom detta att resultera i att provisionsbeloppen i vad de översteg 15 %, betalades ut till ett företag, som inregistrerats på Isle of Man, Vallauris Ltd, varvid officiellt men felaktigt angavs, att provisionerna gällde ett annat svenskt företag, till vilket Gerland verkställt varuleveranser, än K:s Inredningar. Provisionerna från K:s Inredningars brittiska leverantörer betalades också de in till Vallauris. Samtliga inbetalningarna till Vallauris - såväl de franska som de brittiska - verkställdes på så sätt, att de sattes in på ett bankkonto, nr 25012, som innehades av Vallauris på en bank i Zurich, Privatbank und Verwaltung Gesellschaft. För K.K.:s räkning hanterades kontot av en delägare i Vallauris, advokaten A.S.

Gentemot vad åklagaren sålunda uppgivit har K.K. genmält: De fakturerade priserna från Gerland och de brittiska leverantörerna var inte att anse som överpriser och det var fråga om verkliga provisioner. Det stämmer, att de utgick genom utbetalningar både till K.K:s konto hos Barcleys Bank i Monte Carlo och till det av Vallauris innehavda kontot 25012 i Privatbank, Zurich. Emellertid ägde K.K. inte förfoga över medlen på de båda bankkontona på annat sätt än att han, så vitt gällde kontot i Monte Carlo, hade att taga ut medlen därifrån och tillse, att de helt och hållet ställdes till B.W:s förfogande. Denne förfogade också helt över de på Zurich-kontot insatta medlen, detta i sin egenskap av ägare till Vallauris. Kontot i Zurich hanterades alltså inte av S. för K.K:s räkning. Däremot kan han ha gjort det för B.W:s i sin egenskap av ställföreträdare för denne. Anledningen till att provisionerna till alla delar ställdes till B.W:s förfogande var, att B.W på K.K:s begäran åtagit sig att för K:s Inredningars räkning vidtaga de arrangemang bl a marknadsföringsåtgärder, som erfordrades för att företaget skulle kunna verka inom oststaterna. De arrangemangen var i hög grad kostnadskrävande. K.K. överlät provisionsbeloppen på B.W för att denne därigenom skulle få täckning för kostnaderna i fråga och därutöver ersättning för egen räkning för uppdragets genomförande. B.W ägde med andra ord disponera samtliga provisionsmedel efter eget skön utan att K.K. skulle behöva veta något närmare om vart pengarna gick, varvid den enda förutsättningen var, att kontakterna i oststaterna fungerade på bästa sätt. Någon skriftlig uppgörelse rörande uppdraget till B.W existerade inte, utan var fråga om ett "gentlemens agreement".

Peters and Partners har över båtköpet - enligt vad åklagaren och K.K. båda uppgivit - utfärdat tre fakturor, alla daterade d 9 juni 1987, av vilka den ena, å 116 000 GBP utställts på K.K. och angivits avse en Fairline 50-båt med motorer, nya mattor och stoppmadrasser, den andra, å 105 000 GBP, utställts på Vallauris och angivits avse diverse extra utrustning och tillbehör samt den tredje, å 4 130 GBP, utställts på K.K. och angivits avse olika tillkommande kostnader.

Parterna är ense om att betalningen av fakturan å 116 000 GBP gjorts av K.K. med anlitande av andra medel än dem, som innestått på hans bankkonto i Monte Carlo och det konto Vallauris haft i Zurich - enligt K.K. troligen alla genom Svenska Handelsbankens förmedling - samt att av de båda andra fakturorna i vart fall den å 105 00 GBP och förmodligen även den å 4 130 GBP omfattas av en utbetalning från Zurich-kontot å 271 700 CHF (schweizerfranc; red:s anm).

Till stöd för sitt påstående om att Zurich-kontot hanteras för K.K:s räkning, har åklagaren åberopat:

a) Under förundersökningen har hos K.K. anträffats ett kontoutdrag gällande Zurich-kontot.

b) Två av de uttag, som gjorts från Zurich-kontot, har skett vid tidpunkter - d 25 aug och d 25 nov 1987 - då K.K. uppehållit sig i Zurich.

c) Ett uttag från Zurich-kontot d 10 mars 1988 å 2 288 CHF har gått till betalning till Gerland av en faktura, som Gerland utställt på K:s Inredningar för leverans av 300 flaskor vin.

d) Av fransk bank utfärdade uppgifter till Gerland om affärer, som utförts för Gerlands räkning, redovisar, att utbetalningar av provisioner till såväl Barcleys Bank, Monte Carlo, för K.K.:s räkning som Privatbank und Verwaltung Gesellschaft, Zurich, för Vallauris räkning avseende i svenska kr angivna belopp gått via Skandinaviska Enskilda Banken, Stockholm.

e) Delfakturan för båten å 105 000 GBP betalades av Vallauris, sedan S. - vars namn och adress noterats i en av K.K. anträffad adressbok - av K.K. fått uppdraget att ombesörja betalningen.

Om dessa omständigheter har K.K. anfört: Vid ett sammanträffande mellan K.K. och B.W, vid vilket de hade en hel del handlingar framför sig, fick K.K., då han efter mötets slut rafsade samman sina papper, av misstag med sig kontoutdraget från Zurich-banken. Det är alldeles riktigt, att han befann sig i Zurich både d 25 aug 1987 och d 25 nov 1987, men står detta inte i något som helst samband med uttagen från bankkontot. Vad åklagaren påstått om att uttaget från Zurich-kontot d 10 mars 1988 gått till betalning av den faktura K:s Inredningar fått från Gerland för levererade vinflaskor är också med verkligheten överensstämmande. Men det är inte K.K., som gjort uttaget, utan B.W, som tyckte, att det var lämpligt, att han tog på sig kostnaden för vinflaskorna, vilka skulle tillställas K:s Inredningars kunder i Sverige som julgåvor; det var en motsvarighet i smärre omfattning på den svenska marknaden till de kostnader på oststatsmarknaden, till vilka provisionerna från mattleverantörerna användes. Beträffande den franska bankens uppgifter till Lerland om för Gerland utförda affärer har K.K. ingen annan kommentar än att i den mån utbetalningarna passerat S-E-Banken, har det skett helt utan K.K:s vetskap. Slutligen stämmer det, att K.K., som har haft S:s namn och telefonnummer i en anteckningsbok, informerat S. om att denne skolat betala 105 000 GBP till Peters and Partners. Det var på uppdrag av B.W, och på annat sätt var K.K. inte engagerad i betalningen.

Oavsett vad K.K. sålunda anfört, får de här ifrågakomna omständigheterna anses så pass märkliga, att de ger grund för misstankar om att K.K:s möjligheter att förfoga över kontot i Zurich-banken inte varit obefintliga. Men inte ens sammantagna styrker de, att så förhållit sig, detta helst som B.W i vittnesmål, som han avgivit, förklarar att han såsom ensam ägare till Vallauris ensam disponerat över Zurich-kontot utan inskränkning från K.K:s sida. Det har alltså inte styrkts, vad åklagaren påstått om att Zurich-kontot hanterats för K.K:s räkning.

Till ytterligare utredning om huruvida K.K. inköpt båten uteslutande för egen del, har åklagaren åberopat vittnesförhör med den hos Peters and Partners anställde försäljaren S.T, som till stor del medverkat vid de förhandlingar mellan Peters and Partners och K.K., vilka föregått båtköpet, butiksägaren U-B.W., som 1987 sedan länge haft ett fast förhållande med K.K., varit närvarande vid flera av köpeförhandlingarna, deltagit i resan med båten till Sverige och även varit med, då båten sedan brukats i Sverige, revisorn L.R, som i egenskap av revisor hos K:s Inredningar fört flera diskussioner med K.K. i anledning av båtförvärvet, den första redan på planeringsstadiet och efter köpet bl a i samband med att han bistått K.K., då denne 1988 upprättat sin självdeklaration, F., som - enligt vad tidigare noterats - förrättat förtullningen av båten d 6 juli 1987, och direktören vid försäkringsbolaget Svenska Sjö R.E., hos vilken K.K. senare 1987 tecknat försäkring för båten. I samma avseende har K.K. åberopat vittnesuppgifter av B.W.

Såsom åklagaren framhållit, är det anmärkningsvärt, att inte någon av de nämnda, av honom åberopade personerna, enligt vad som framgår av deras utsagor, hört K.K. ens antyda annat än att han köpt båten helt för egen räkning. Det må vara, att frågan inte varit av särskilt intresse för Peters and Partners, och att- såsom framhållits av K.K. och bekräftats av B.W i dennes vittnesmål - B.W haft personliga skäl att inte framträda hos Peters and Partners, samt att det, såsom E. förklarat, det för hans del väsentliga inte varit vem eller vilka, som varit ägare till båten, utan vem, som skolat vara försäkringstagare. Och K.K. kan ha haft skäl att inte heller för U-B.W. redogöra för hur det förhållit sig med äganderätten till båten. Men för R. och F. måste det rimligen i de angelägenheter, de haft om hand rörande båten, varit angeläget att få klara uppgifter från K.K. om ägandeförhållandena, för R:s del för att kunna tillse, att självdeklarationen blev korrekt, och för F. för att kunna bedöma tillförlitligheten av förtullningsförfarandet.

Emellertid har B.W lämnat ingående och till sitt innehåll icke osannolika uppgifter om hur han och K.K. gemensamt planerat inköpet av båten för gemensam räkning till lika delar, och om hur K.K. sedan genomfört köpet, vilka uppgifter i det väsentliga går väl i linje med K.K:s, låt vara att B.W förklarat, att det inte varit hans och K.K:s avsikt att överföra båten till spanska farvatten förrän efter ett och ett halvt år. Då vidare den uppdelning av faktureringen för båten, som skett hos Peters and Partners, möjligen kan som en förklaring bland andra ha, att det förelegat ett delägarskap i båten, och inemot hälften av betalningen för båten kommit från B.W:s företag Vallauris samt K.K. i januari 1991 - enligt vad som framgår av en av honom företedd handling - överlåtit sin andel i fartyget på B.W, får trots allt det i målet godtagas, att K.K. ägt båten endast till hälften.

Oavsett detta har K.K. otvivelaktigt haft att vid förtullningen deklarera båtens totala värde, dvs köpeskillingen i dess helhet och inte bara den del därav, för vilken han själv svarat. Emellertid framgår av den vid förtullningen på blankett upprättade tullsedeln med tulldeklaration - enligt såväl K.K. som F. ifylld av K.K. - att K.K. inte angivit båtens värde till mer än vad som i svensk valuta motsvarat det honom fakturerade beloppet 116 000 GBP. Av intresse för frågan om vilka insikter K.K. ägt rörande sin skyldighet att förtulla båten i dess helhet, är dels att K.K. inte rimligen, om han verkligen haft uppfattningen, att endast hans andel skolat förtullas, kunnat känna sig säker härpå men trots det -vilket F. omvittnat- inte upplyst om annat än att förrättningen gällt hela båten och t o m med en etta angivit det på tullsedeln, och dels följande av S.T lämnade vittnesuppgifter: I fråga om faktureringen för båtköpet framförde K.K. till en början ett önskemål, som avvisades av Peters and Partners, nämligen att faktura skulle utfärdas på lägre belopp än det verkliga. Senare genomdrev han den uppdelning på flera fakturor, som slutligen kom till stånd. Fakturorna gavs därvid det innehåll, som K.K. dikterade, utan avseende vid om uppdelningen av de fakturerade beloppen i jämförelse med varandra kunde anses rimlig. K.K. visade sig också angelägen om att båten, som var i det närmaste fabriksny, skulle ges ett sådant utseende, att den verkade vara "second hand-mässig".

Sistnämnda uppgift av S.T vinner särskilt stöd av innehållet i ett d 8 juli 1987 av honom faxat meddelande till K.K., vari han i anledning av anmärkningar från K.K. om båtens skick i olika avseenden efter leveransen uttalat förvåning över att K.K. anfört klagomål på att båten varit dåligt rengjord, eftersom han särskilt bett om att båten skolat se så "second hand' ut som möjligt för att reducera den skatt, som han måste betala vid import av båten till Sverige. I sitt vittnesmål har S.T förklarat, att K.K. inte uttryckligen nämnt, att han med sin begäran om att båten skolat ges sken av "second hand", eftersträvat att få förutsättningar till reduktion av importbeskattningen, men att S.T förstått, att det varit så det förhållit sig.

Det får mot bakgrund av dessa S.Ts uppgifter anses vara visat, att K.K. förberett sig för att vid förtullningen kunna påvisa lägre värde för båten än det verkliga, och måste därför vidare finnas styrkt, att han trots insikt om att han haft att förtulla båten i dess helhet, inte angett den till högre värde än föga mer än 50 % av den för båten lämnade köpesumman.

K.K. har emellertid ytterligare invänt, att han haft uppfattningen, att han inte varit skyldig att erlägga någon som helst mervärdesskatt för båten, eftersom han tillsammans med B.W inköpt den för chartertrafik - under båtens vistelse i Sverige i svenska farvatten - och att han därför, oaktat det på tullsedeln angivits att mervärdesskatt skolat utgå med visst där angivet belopp, kunnat påräkna att återbekomma beloppet. Rätten upptar i det följande denna invändning till granskning oaktat det under alla omständigheter måste ha för K.K. framstått som självkart, att då vid förtullningen mervärdesskatt för båten fastställdes, det för storleken av skatten var av avgörande betydelse att båtens hela värde var känt.

Det stadgande, enligt vilket K.K. kunde tänkas erhålla befrielse från mervärdesskatt för båten vid dess införsel till Sverige på grund av att han planerade använda den i chartertrafik - 8 § 1) mervärdesskattelagen i dess då gällande lydelse - undantog skatteplikt för skepp för yrkesmässig sjöfart, när skeppet infördes för ägarens räkning. Vidare angavs i 58 § 1 st samma lag, också i den då gällande lydelsen, att, om skatt skulle erläggas för skattepliktig vara vid införsel till landet, skulle skatt erläggas till tullmyndighet.

Av utsaga, lämnad av byrådirektören Birgitta Wasberg, som tjänstgör vid generaltullstyrelsens tariffbyrå sedan ett tiotal år, och som på åklagarens begäran hörts i målet som s k sakkunnigvittne, har inhämtats: Generaltullstyrelsen krävde 1987 för att befrielse från mervärdesskatt enligt nyssnämnda stadganden skulle kunna beviljas dels att yrkande om sådant beslut framställdes vid förtullningen, och dels skriftlig utredning, som styrkte, att yrkesmässig sjöfart, exempelvis genom charterverksamhet, redan då kunde förutsättas bli genomförd, och det i så betydande omfattning - båten fick t ex inte användas för annat ändamål till mer än tio % - att det kunde godtagas för skattebefrielse. Yrkandet om skattebefrielse måste föreligga vid förtullningstillfället. Den skriftliga utredningen kunde möjligen förebringas senare. Sedan beslut om mervärdesskatt meddelats, kunde på särskild framställning ärendet omprövas, om framställningen företogs inom ett år.

Även i fråga om och i vad mån K.K. planerat att använda båten för charterverksamhet, har U-B.W., R. och E. blivit hörda, och har dessutom som vittnen i den delen hörts ingenjören M.H, ägare till AB Sjö & Land, som bl a sysslar med chartertrafik till sjöss, sjökaptenen H.F, anställd hos Sjö & Land, och tullinspektören A.H, förhörsvittne vid förhör, som d 31 maj 1989 under förundersökningen ägt rum med M.H och H.F.

Visserligen har U-B.W. förklarat sig bekräfta, att K.K. efter det att båten kommit till Sverige vidtagit flera föranstaltningar för att få båten i chartertrafik. Men hon har tillika uppgivit, att K.K. troligen inte för henne alls fört på tal planer på charterverksamhet före båtens ankomst till Sverige. Och R. har uppgivit, att K.K. i sina diskussioner om båten med R. inte förrän på ett sent stadium, sedan en - enligt vad som upplysts i målet från april till hösten 1988 pågående - skatterevision hos K:s Inredningar i vart fall inletts, yppat planer på att idka charterverksamhet med båten. Av E:s vittnesmål framgår att det för den av K.K. hos E. tecknade försäkringen kunnat vara av betydelse, om båten skolat gå i chartertrafik, men att trots detta och trots att E. alltid vid försäkringstecknanden tar upp alla de förutsättningar, som kan påverka försäkringsvillkoren, K.K. inte nämnt något om att han haft charterplaner, det E. minns, samt att försäkringsbeviset inte anger, att båten var avsedd för chartertrafik.

Till detta kommer, att enligt förundersökningsprotokollet M.H och H.F vid förhören d 31 maj 1989 uppgivit, M.H, att K.K. varit i kontakt med H.F och för denne omtalat, att tullen troligen skulle komma på besök, samt H.F: Han hade vid ett tillfälle sommaren 1988 ringt upp K.K. för att höra, om denne för en dag kunde till Sjö & Land hyra ut sin Fairlinebåt. H.F hade sedan inte någon kontakt med K.K. förrän d 29 maj 1989. K.K. kom då till Sjö & Land och tittade på en del båtar, varpå han uppgav, att Sjö & Land kunde förväntas få besök av tullen. Han önskade att, om tullen skulle höra efter vilka kontakter, som förekommit mellan Sjö & Land och K.K., man hos Sjö & Land skulle uppge, att de haft kontakter om charterverksamhet, varvid H.F fått det bestämda intrycket, att K.K. varit angelägen om att tullen skolat bibringas uppfattningen att det förekommit betydligt större samarbete mellan honom och Sjö & Land än det som skett i verkligheten.

M.H och H.F har båda, hörda som vittnen i målet, förklarat sig icke minnas vilka uppgifter de lämnat vid förhören men att, om de berättat vid förhören på det sätt som antecknats i protokollet, har deras uppgifter säkert varit riktiga. Av A.Hs vittnesmål framgår, att M.H och H.F lämnat de protokollerade uppgifterna.

Den sålunda redovisade vittnesbevisningen ger skäl till slutsatsen, att i den mån K.K. planerat att använda båten -vid sidan av privat bruk - också för charterverksamhet i sådan omfattning, att han som följd därav haft förutsättningar få befrielse från mervärdesskatt för båten vid införsel till Sverige, hade planeringen inte hunnit taga någon som helst fast form vid tiden för införseln, utan blev planeringen så utvecklad först långt senare.

Denna bedömning är inte ägnad att rubbas vare sig av att båten d 17 okt 1987 registrerats i sjöfartsregistret som chartermotorskepp, eller av att B.W i sitt vittnesmål uppgivit, att han och K.K. varit angelägna om att de inte skolat belastas med skatter eller avgifter, då båten infördes till deras respektive hemland, och för den skull tagit reda på i vad gällde svenska förhållanden, att enda sättet att slippa mervärdesskatt varit att låta båten användas i chartertrafik, samt att K.K. på grund härav föreslagit, att båten skolat användas i charter den tid den fanns i Sverige.

Till detta kommer - utöver det i det föregående konstaterade förhållandet, att K.K. medvetet angivit för lågt värde för båten vid förtullningen, vilket varit helt onödigt, om han kunnat uppnå befrielse från mervärdesskatt - att för den händelse han verkligen föreställt sig, att han varit berättigad att införa båten till Sverige utan att erlägga mervärdesskatt, han inte rätt gärna kunnat helt passivt avvakta, att befrielse från mervärdesskatt skolat komma honom till del, utan varit nödsakad att för F. göra gällande sitt anspråk på att undantas från skatteplikt. Men inte ens enligt egna uppgifter har K.K. ådagalagt någon som helst aktivitet för att åstadkomma någon prövning av hans eventuella rätt till skattebefrielse, och tvärtom i stället gått så långt, att han - såsom framgår av både hans egna och F:s uppgifter - själv fyllt i mervärdesskattebeloppet i tullsedelns tulldeklarationsdel.

Vid nu angivna förhållanden måste bortses från möjligheten av att det vid förtullningstillfället förelegat förutsättningar - till följd av planerad charterverksamhet eller eljest - för befrielse från skyldighet för K.K. att erlägga mervärdesskatt för båtens totala värde, samt anses styrkt att K.K. väl förstått detta.

På grund härav och då K.K. genom att underlåta upplysa om rätta värdet föranlett, att vid förtullningen mervärdesskatten fastställts till 263 571 kr för lågt belopp, kan han inte undgå att befinnas skyldig till åtalade gärningen.

Denna har utgjort varusmuggling, som skall bedömas som grov, eftersom brottet avsett gods av betydande värde samt förberetts och genomförts med särskild förslagenhet och därför lått kunnat undgå upptäckt.

K.K. har motsatt sig det i anslutning till denna åtalspunkt framställda förverkandeyrkandet. Eftersom åtalet vunnit bifall, skall emellertid båten i dess helhet förklaras förverkad, om inte sådan påföljd är uppenbart obillig, i vilket fall förverkande helt eller delvis kan underlåtas. I stället för att förklara båten förverkad till viss del, har rätten möjlighet att förklara motsvarande del av båtens värde förverkat.

Såsom K.K. framhållit utgör den omständigheten att åtalade brottet inte haft avseende på mer än knappt hälften av båtvärdet skäl överväga att i motsvarande grad underlåta förverkandeförklaring. Dessutom är att taga hänsyn till att rätten funnit sig ha att i målet godtaga, vad K.K. och B.W gemensamt gjort gällande om att de förvärvat båten tillsammans till lika delar, varför det gentemot B.W framstår som obilligt, om den del av båten vartill han varit ägare redan från början förverkas, ävensom till att B.W förklarat, att marknaden för en båt av denna typ under de år som gått efter 1987 försämrats så avsevärt, att båten med hänsyn enbart därtill undergått en värdeförsämring på ungefär fyrtio %. Ingen utredning förekommer, som ger vid handen, att sistnämnda uppgift inte överensstämmer med verkligheten.

Med beaktande av det sålunda anförda, finner rätten sig ha att i förverkandedelen nöja sig med att förklara 700 000 kr, utgörande del av båtens värde, förverkade.

Påföljdsfrågan. Den av K.K. begångna grova varusmugglingen utgör brott med sådant straffvärde och av sådan art, att - med beaktande tillika av att särskilda skäl, som talar i annan riktning inte framkommit genom personutredningen i målet eller eljest - påföljden för K.K. måste bestämmas till fängelse. Vid straffmätningen är att i mildrande riktning taga hänsyn till att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit, sedan brottet begicks.

Svea HovR

Såväl åklagaren som K.K. överklagade i Svea HovR. Åklagaren yrkade att åtalen i samtliga åtalspunkter skulle bifallas i enlighet med gärningspåståendena, att i allt fall straffet skulle skärpas och att ett belopp om 2 137 713 kr, motsvarande vad K.K. enligt åklagaren hade betalat för motoryachten, skulle förklaras förverkat.

K.K. yrkade att åtalet för grov varusmuggling skulle ogillas och att värdet av motoryachten inte skulle till någon del förverkas.

Part bestred motparts ändringsyrkanden.

HovR:n (fd hovrättsrådet Andersson, hovrättsrådet Bergkvist, referent, tf hovrättsassessorn Åkerdahl samt nämndemännen Ihrfors och Blomberg; enhälliga såvitt nu är i fråga) anförde i dom d 19 sept 1995, i vad angick åtalet för grov varusmuggling och påföljden:

HovR:ns domskäl.

Skuldfrågorna. Grov varusmuggling.

Allmänt. K.K. samt de vid TR:n hörda vittnena S.T, U-B.W, H.F, L.R, X.X, R.E., R.F, M.H, A.H och Birgitta Wasberg har hörts på nytt. På K.K.:s begäran har vittnesförhör hållits med C.G. Bandupptagningen vid TR:n av förhöret med vittnet B.W har spelats upp. Samma skriftliga bevisning som åberopades vid TR:n har upptagits även här. Visst material som har avseende på försäljningen av skeppet har tillkommit.

Det är, på sätt närmare anges i TR:ns dom, utrett att K.K. d 6 juli 1987 tulldeklarerade motoryachten och att han därvid uppgav skeppets värde till omkring hälften av det totala inköpspriset. Han har i HovR:n vidblivit såväl att han därvid saknade uppsåt att vilseleda tullpersonalen och de närmare omständigheter varpå denna invändning grundas som att mervärdesskatt inte skulle utgå eftersom han skulle använda skeppet i yrkesmässig sjöfart, s k chartertrafik.

HovR:n prövar först K.K:s påstående att skeppet skulle användas i chartertrafik och att därför mervärdesskatt inte skulle utgå. Härefter bedömer HovR:n frågan om K.K. var endast delägare i skeppet.

Chartertrafik. Som TR:n angett gällde år 1987 att skatteplikt inte förelåg för skepp för yrkesmässig sjöfart, när skeppet infördes för ägarens räkning. Birgitta Wasberg har här redogjort för de närmare förutsättningarna för skattebefrielse i överensstämmelse med vad som antecknats i den överklagade domen.

K.K. har vidhållit att den ursprungliga tanken med köpet- själva affärsiden alltså - var att nyttja skeppet i chartertrafik och att anledningen till att någon charterverksamhet aldrig kom igång var återkommande tekniska problem med skeppet. Beträffande charterverksamheten har K.K. särskilt framhållit att skeppet d 26 april 1988 registrerades i sjöfartsregistret som chartermotorskepp och att motsvarande anteckning återfinns i Sjöfartsverkets mätbevis som är utfärdat i januari 1988.

B.W - som uppgetts jämte K.K. vara delägare i skeppet - har inför TR:n berättat om köpet och den planerade verksamheten i god överensstämmelse med vad K.K. uppgett. Det skall dock anmärkas att medan K.K. här har sagt att skeppet omväxlande och halvårsvis skulle gå i svenska och spanska farvatten, så har B.W uppgett att skeppet inledningsvis, under omkring ett och ett halvt års tid skulle vara stationerat i Sverige för att därefter och då mer varaktigt överföras till någon medelhavshamn. Även C.G och U-B.W. har lämnat uppgifter som ger visst stöd åt K.K:s påstående om att han planerade charterverksamhet. C.G, som är ingenjör vid SIAB och som under 1980-talet hade vissa affärskontakter med K.K., har omvittnat att han redan omkring år 1985 hörde talas om att K.K. och en kollega till denne planerade att köpa ett större fartyg för charterändamål. När det senare blev känt att köp skett, försökte SIAB vid några tillfällen att hyra skeppet, men på grund av fel hos yachten stannade det hela vid en provtur i Stockholms skärgård. U-B.W. har berättat på sätt framgår av TR:ns dom.

Mot K.K.:s påstående om en på charterverksamhet grundad skattebefrielse talar till en början - och med betydande styrka - att han inte vid förtullningen talade om sina avsikter utan istället, låt vara över sitt företag, erlade en mervärdesskatt på över en kvarts miljon kronor; en skatt som han heller inte sökt vinna åter. Men även andra omständigheter talar mot att invändningen har fog. S.T, som inte hört talas om någon charterverksamhet, har uppgett att skeppet var utrustat för privat fritids- och nöjesbruk. L.R var revisor i K.K:s företag men biträdde denne också med privatekonomisk rådgivning. Han har uppgett att han kort före förvärvet av motoryachten, efter övervägande av de ekonomiska konsekvenserna, avrådde K.K. från att köpa en båt i flermiljonersklassen och att det då inte var något närmare tal om någon charterverksamhet. R.F har sagt att K.K. på intet sätt uttryckte förvåning över att han påfördes mervärdesskatt vid förtullningen av skeppet trots att olika former för skattens erläggande diskuterades dem emellan. H.F fick, såsom TR:n redovisat, det bestämda intrycket att K.K. var angelägen om att samarbetet dem emellan inför tullkriminalen skulle framstå som mer omfattande än det faktiskt hade varit. Åklagaren har med avseende på denna K.K:s invändning också hänfört sig till försäkringsbrevet som anger dels att fartyget skulle vara upplagt från december till april och dels att dess fartområde skulle vara skandinaviska vatten. Dessa uppgifter stämmer naturligtvis inte alls med K.K:s påstående om att skeppet skulle gå i chartertrafik på Medelhavet under vinterhalvåret. Enligt HovR:ns mening kan det dock ifrågasättas om uppgifterna i fråga haft någon betydelse för försäkringen varför bevisvärdet av att uppgifterna är oförenliga med påståendet om chartertrafik blir begränsat.

Sammantaget finner emellertid HovR:n att åklagarens bevisning till gendrivande av K.K:s påstående om en på charterverksamhet grundad skattebefrielse har en sådan tyngd, att ingen annan slutsats är möjlig än den TR:n i det hänseendet har dragit. För den händelse K.K. vid tidpunkten för förtullningen av skeppet haft några planer på charterverksamhet överhuvudtaget så har dessa varit så vaga att några förutsättningar för skattebefrielse inte har funnits. HovR:n delar TR:ns bedömning att K.K. väl har förstått detta.

Delägarskap. Såsom TR:n har framhållit har K.K. haft att vid förtullningen deklarera skeppets totala värde, dvs hela köpeskillingen, och det oavsett om skeppet i realiteten ägdes av honom ensam eller i delägarskap med B.W. Frågan om delägarskap utgör visserligen inte något objektivt gärningsmoment' men kan likväl ha betydelse vid bedömningen av frågor om uppsåt, straffvärde eller förverkande.

Huruvida B.W var delägare eller inte har av parterna ägnats omfattande uppmärksamhet och deras ståndpunkter och de omständigheter varå dessa grundas överensstämmer med vad TR:n har redovisat i domen. TR:n har, väsentligen på grund av B.W:s utsaga, funnit sig få godta att K.K. vid införseln ägde skeppet endast till hälften. Åklagarens motbevisning har otvivelaktigt ansenlig tyngd men är enligt HovR:ns bedömning dock inte av den styrka, att TR:ns slutsats har rubbats.

Vad TR:n därefter i domen anfört om K.K:s insikt om att till förtullning anmäla båtens hela värde, ansluter sig HovR:n till. Det bör i sammanhanget påpekas att K.K. i sin näringsverksamhet inte kan ha undgått att skaffa sig goda insikter i vad en importör har att iaktta vid förtullning här i landet.

HovR:ns slutsats överensstämmer följaktligen med TR:ns, nämligen att K.K. uppsåtligen vid förtullningen underlät att upplysa om skeppets rätta värde och därigenom föranlett risk för att mervärdesskatt fastställdes till ett omkring 250 000 kr för lågt belopp. Han är alltså skyldig till varusmuggling.

Varusmugglingen framstår som ett allvarligt brott. Det undantagna skattebeloppet är ansenligt. Enligt HovR:ns mening bör dock varken godsets värde, det undandragna beloppet eller tillvägagångssättet medföra att brottet betecknas som grovt.

Påföljd och förverkande. Det varusmugglingsbrott som K.K. har gjort sig skyldig till är sådant att någon annan påföljd än ett fängelsestraff inte kommer i fråga. Trots att HovR:n funnit honom skyldig jämväl till hot mot tjänsteman och olaga vapeninnehav kan, främst med hänsyn till att lagföringen, utan att det berott på K.K., har dragit ut ytterligare på tiden, fängelsestraffet stanna vid det av TR:n utmätta.

HovR:n har på anförda skäl godtagit TR:ns bedömning av frågan om äganderätten till skeppet. Med hänsyn härtill och med beaktande av resultatet av den nu genomförda försäljningen av skeppet och kostnaderna för detta, finner HovR:n skäligt att sätta ned värdeförverkandet till 500 000 kr.

HovR:ns domslut.

HD

K.K. (offentlig försvarare advokaten M.L.) överklagade och yrkade att åtalet för varusmuggling, hot mot tjänsteman och olaga vapeninnehav skulle ogillas samt att beslutet om förverkande av delvärde av motoryachten skulle hävas. I andra hand yrkade han att påföljden skulle bestämmas till böter eller att fängelsestraffet skulle sättas ned samt att förverkat värde skulle sättas ned väsentligt.

HD meddelade inte prövningstillstånd såvitt gällde frågan om ansvar för olovlig körning, hot mot tjänsteman och olaga vapeninnehav jämte förverkande av två revolvrar. HovR:ns dom i den delen stod alltså fast.

Såvitt gällde ansvar för grov varusmuggling jämte yrkandet om förverkande meddelade HD prövningstillstånd i fråga om brottets rubricering jämte möjligheten att förordna om förverkande samt i frågan, om påföljd har bortfallit (35 kap BrB). I övrigt stod HovR:ns dom i denna del fast.

HD meddelade också prövningstillstånd i frågan om påföljd. Riksåklagaren yrkade att varusmugglingsbrottet skulle rubriceras som grovt samt bestred i övrigt ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Orlov-Lempert, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Av utredningen i målet framgår att K.K. införde och anmälde den aktuella båten till förtullning d 6 juli 1987. Han erhöll del av åtal för brottet d 10 maj 1993.

K.K. har anfört att brottet, för det fall han anses ha gjort sig skyldig till varusmuggling, hade preskriberats innan åtalet delgavs honom samt att HovR:ns beslut angående förverkandet inte heller varit lagligen grundat. Han har vidare gjort gällande att förverkandet, oavsett hur varusmugglingen rubriceras, är uppenbart obilligt och därför skall undanröjas.

Fråga är om det varusmugglingsbrott som K.K. gjort sig skyldig till är att bedöma som grovt. Vid bedömningen skall hänsyn tas till samtliga omständigheter. Särskilt skall beaktas om brottet förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller eljest varit av särskilt farlig art.

Varusmugglingsbrotten som avser undandragande av skatt har betydande likheter med skattebrotten. En jämförelse kan därför göras med vad som ansetts utgöra mycket betydande belopp vid bedömningen av om ett skattebrott skall anses vara grovt. (Jfr NJA 1987 s 201 och SOU 1991:84 s 217f.)

Den ifrågavarande båten, som inköpts för 225 130 GBP motsvarande 2 317 713 kr uppgavs i tulldeklarationen ha ett värde av 1 194 220 kr, vilket medförde att K.K. påfördes 263 571 kr för låg mervärdesskatt. Det undandragna skattebeloppet liksom godsets värde får anses vara så betydande att det i sig skulle kunna medföra att brottet skall bedömas som grovt. Därtill kommer att gärningen präglats av viss planering och förslagenhet. Brottet skall därför anses som grovt.

Förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap 25 § och 55 kap 15 § RB utgör inte binder mot att brottsrubriceringen skärps när domen överklagats endast av den tilltalade (Welamson, Rättegångsbalken VI, 3 uppl 1994 s 72). Vid angiven bedömning av brottet kan påföljd därför ådömas och något hinder mot att besluta om förverkande föreligger inte.

K.K. skall med hänsyn till det anförda dömas, förutom för olovlig körning, hot mot tjänsteman och olaga vapeninnehav, för grov varusmuggling. HD finner ej skäl att frångå den påföljd som HovR:n bestämt.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut endast på så sätt att K.K., såvitt avser ansvar för varusmuggling, döms enligt 1 § och 3 §varusmugglingslagen (1960:418) för grov varusmuggling.

HD (JustR:n Gregow, Lind, Lars K Beckman, referent, Nyström och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Av utredningen i målet framgår att K.K. införde och anmälde den aktuella motoryachten till förtullning d 6 juli 1987 samt att han erhöll del av åtal för grov varusmuggling d 10 maj 1993.

HovR:n har med ändring av TR:ns dom funnit att varusmugglingen inte är att anse som grov. Med denna rubricering av brottet föreligger emellertid, som K.K. anfört i HD, åtalspreskription enligt 35 kap 1 § 1 st 2 BrB (se även 36 kap 14 §). Hinder har alltså förelegat för HovR:n att döma ut påföljd för och särskild rättsverkan i anledning av brottet. Åtalspreskription föreligger däremot inte om, som Riksåklagaren gör gällande, varusmugglingen är att anse som grov.

HD finner med beaktande av det undandragna skattebeloppets storlek (263 571 kr) och omständigheterna i övrigt att varusmugglingen är att anse som grov. Frågan är emellertid om en sådan skärpning av brottsrubriceringen kan ske när HovR:ns dom överklagats endast av K.K..

Förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap 25 § RB, som enligt 55 kap 15 § är tillämpligt även i HD, begränsar sig till den ådömda påföljden och till utvisning. Enligt grunderna för lagrummet har vidare ansetts att förverkande inte kan skärpas i anledning av överklagande av den tilltalade (NJA 1983 s 425). Grunderna för 51 kap 25 § har däremot inte tillämpats på brottsrubriceringen, som alltså anses kunna skärpas på klagan av den tilltalade (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl 1994 s 72 med hänvisningar i not 6).

Som framgår av det föregående har i förevarande fall en skärpning av brottsrubriceringen även den konsekvensen att en uppenbart felaktig dom rättas till så att det blir lagligt att ådöma påföljd och besluta om förverkande i enlighet med HovR:ns dom. Trots detta kan det inte anses föreligga tillräckliga skäl för en analogisk tillämpning av 51 kap 25 § RB i fråga om brottsrubriceringen.

HD finner ej skäl att frångå den påföljd HovR:n bestämt.

På grund av det anförda skall endast den ändringen göras i HovR:ns dom att K.K. skall dömas för varusmuggling som är att anse som grov.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut endast på så sätt att K.K. döms enligt 1 och 3 §§varusmugglingslagen för varusmuggling som är att anse som grov.

HD:s dom meddelades d 20 okt 1997 (mål nr B 4435/95).