lagen.nu

NJA 1987 s. 285

Mål om yttrandefrihet. I ett TV-program av betydande allmänintresse gjordes i en direktsänd intervju med A vissa uttalanden om två polismän, som A i början av intervjun angav namnet på. Uttalandena innebar att polismännen beskylldes för att ha misshandlat A:s bror till döds eller visade i vart fall att TV-reportern och A hade starka misstankar om detta. Programutgivaren har på grund av uttalandena fällts till ansvar för yttrandefrihetsbrott, innefattande förtal, och har förpliktats att utge skadestånd till poliserna. Vid bedömningen av om det varit "försvarligt att lämna uppgift i saken" har tagits hänsyn till de konkreta uppgifterna och till det sätt på vilket utpekandet av polismännen skedde men har bortsetts från frågan om uppgifterna var sanna eller inte. Viss s k sanningsbevisning, som enligt beslut tidigare under handläggningen befunnits kunna tillåtas, har således inte beaktats. (I). 2, 4, 6 och 7 §§ radioansvarighetslagen (1966:756), 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen och 5 kap 1 § 1 st BrB. (I) Tr

Sveriges Television Aktiebolag sände i TV 1 d 26 juni 1984 mellan klockan 22.25 och 23.25 ett televisionsprogram med titeln "Mitt i Strömmen". I programmet, som direktsändes, förekom ett inslag om en man vid namn R.M., som 1982 avled efter ett polisiärt frihetsberövande. I inslaget intervjuades R.M:s syster, A-M.M., av redaktören T.N..

Justitiekanslern yrkade vid Stockholms TR ansvar å programchefen T.B. jämlikt 2 § radioansvarighetslagen jämförd med 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen och 5 kap 2 § - alternativt 5 kap 1 § - BrB under följande påståenden: Under intervjun förekom bl a följande yttranden (se nedan). Genom yttrandena har polisassistenterna T.P. och L.T. utpekats som brottsliga eller klandervärda i sitt levnadssätt. Yttrandena innebär också att uppgift lämnats som är ägnad att utsätta dem rör andras missaktning. Yttrandena innefattar brottet grovt förtal, alternativt förtal. För det yttrandefrihetsbrott som således förövats genom yttrandena i programmet svarar T.B. som var förordnad till programutgivare för programmet.

De yttranden åtalet avsåg var följande (upptagna i domsbilaga 1 till TR:ns dom):

A-M.M. (AMM): Ja, sen påstår polisen alltså att R. har ramlat därinne, det är två polismän, den ena heter T.P., den andra heter L.T.. De påstår att R. har ramlat över bordet, studsat tillbaka, slagit ryggen i och virvlat runt och fått skallskador.

- - -

T.N. (TN): Men du misstänker alltså att de här polismännen misshandlade din bror till döds?

AMM:Ja, det misstänker jag.

- - -

TN: Ja, eftersom polismännen inte är här och har möjlighet att svara så kanske vi inte skall gå in på namnen så mycket. Men din poäng är alltså att vad din bror råkade ut för när han dog det var ingen enstaka olyckshändelse utan det här är ett systematiskt våld som har utövats av en grupp poliser.

AMM: Ja, det kan ju inte vara en slump att när de här polismännen som du inte vill att jag skall nämna vid namn en gång till har fler anmälningar på sig än ett helt polisdistrikts polismän har tillsammans. Då kan jag rikta en fråga till H.H. också, om det på något sätt är en merit att få så många anmälningar på sig som möjligt. Är det en fjäder i hatten på något vis?

TN: Ja, nu kan jag säga att vi har gått igenom det här materialet på redaktionen och funnit att under 1982 när din bror råkade ut för det här så var det alltså mellan 30 och 40 anmälningar mot de här poliserna och att i de här anmälningarna så återkommer beskrivningar på hur en person har tagits in i just det här rummet där din bror avled och fått flera slag i mellangärdet och sen har den kraftigaste av poliserna ställt sig på den gripne.

AMM: Ja, det var L.T. det, L.T.. Jag vet jag har pratat med den mannen själv som har varit utsatt för det, han har ringt mig och berättat just det du säger nu.

TN: Så du menar att det här är alltså ett systematiskt våld så att säga, som polisen har utfört.

AMM: Ja, man kan ju tycka det att de har gjort det. Eftersom de har så många anmälningar på sig så måste de ju sätta det i system på något sätt. Det måste ju göras någonting åt det, det kan inte pågå på detta sätt. För det första så tycker jag nog att, jag har ju sagt vid många andra tillfällen att visst har vi poliser som ska utföra sitt arbete men de ska inte utnämna sig själva till bödlar.

TN: Men har du aldrig nån gång funderat över att kanske poliserna har rätt, att din bror kanske dog en naturlig död och skadade sig själv.

AMM: Nej inte en sekund har jag tänkt så. Okey om de här polismännen hade varit helt fläckfria så kanske man kunde funderat över saken, men i det här fallet definitivt nej.

T.P. och L.T. yrkade förpliktande för T.B. och Sveriges Television AB att solidariskt till envar av dem utge skadestånd med 75 000 kr för det psykiska lidande som förorsakats dem genom de aktuella yttrandena.

Ansvar å T.B. yrkades även av polisassistenten S-Å.W., jämlikt samma författningsrum som justitiekanslern åberopat, för vissa yttranden under intervjun, vilka upptogs i domsbilaga 2 till TR:ns dom (här ej återgiven).

T.B., som medgav att hon var programutgivare med avseende å programmet, vidgick att domsbilaga 1 innehöll uppgifter som i och för sig var att anse som förtal av T.P. och L.T.. Hon bestred dock ansvar på den grund att det var försvarligt att lämna uppgifterna och att det funnits skälig grund för dem.

T.B. bestred ansvar även såvitt gällde S-Å.W:s talan.

T.B. och Sveriges Television AB bestred skadeståndsskyldighet. De gjorde gällande att målsägandena lidit ingen eller obetydlig skada och vitsordade till följd därav inte något skadeståndsbelopp som skäligt i och för sig.

Till utveckling av sitt bestridande anförde T.B.: Skälet till att det varit försvarligt att lämna de påtalade uppgifterna är det sammanhang, vari uppgifterna förekom och karaktären av det program i vilka de ingått, sett mot bakgrund av de omständigheter under vilka uppgifterna lämnats, dvs omständigheterna kring själva intervjun. Skälig grund för samtliga de med åtalet avsedda uppgifterna har förelegat av följande anledningar. Den intervjuade personen - A-M.M. - har varit subjektivt övertygad om uppgifternas riktighet. Även från programutgivarens - T.B:s - synpunkt har det funnits skälig grund för uppgifterna. Detta kan hävdas mot bakgrund av resultatet av samtliga utredningar som gjorts om polisernas ansvar för vad som förekommit. I detta hänseende åsyftas justitieombudsmannens ställningstagande och åtgärder innefattande bl a förande av talan i arbetsdomstolen, arbetsdomstolens dom, övrig utredning av fallet och inlägg i den allmänna debatten kring detta. - Syftet med TV-programmet var inte att behandla R.M.-fallet utan att belysa JO-institutionen och dess verksamhet. Bakgrunden var en vid tidpunkten för programmets sändande pågående kongress i Stockholm, vari deltog justitieombudsmän från Sverige och andra länder. Att R.M.-fallet kom att ingå som ett inslag i programmet berodde på att den justitieombudsman, som sysslat med fallet, ansåg att fallet var lämpligt för att belysa JO-institutionens funktioner och effektivitet. I intervjun med A-M.M. föranleddes av att hon "drivit" fallet i flera år och att hon förekommit i intervjuer i radio och andra massmedia. TV:s programledning ansåg med fog att det inte förelåg någon risk att A-M.M. under intervjun i programmet skulle namnge någon polis. I enlighet med gällande instruktioner och rådande praxis var programmet mycket väl förberett, bl a i syfte att undvika att något förgripligt skulle förekomma i programmet. A-M.M. beslutade sig emellertid enligt vad hon själv uppgivit omedelbart före sändningen självsvåldigt att namnge de poliser, som förekommit i samband med omhändertagandet av R.M.. Hon utsatte följaktligen därigenom TV-personalen för en regelrätt och överraskande kupp. T.B. och TV-ledningen anser att reporterns - T.N. - handlingssätt efter kuppen var riktigt och att några andra alternativ, som var acceptabla, inte stod honom till buds. Angreppet på polismännen genom namngivandet av dem träffade dem ej som privatpersoner utan enbart som tjänstemän eftersom vad som sades om dem uteslutande tog sikte på deras handlande i tjänsten. I detta hänseende hävdas att radionämndens tolkning av begreppet "personlig integritet" i meddelat beslut d 8 nov 1984 är oacceptabelt.

Justitiekanslern genmälde: Det bestrids att det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att rikta beskyllningar mot målsägandena på sätt som skett. Det är inte riktigt att det förelåg skälig grund för uppgifterna. Ej heller har det gjorts vad som varit möjligt för att undvika kränkande uttalanden; i stället har reportern i viss mån genom sitt uppträdande föranlett kränkningarna, som bl a innefattat påståenden om brott av mycket allvarligt slag. TR:n (chefsrådmannen Boström, rådmannen Bergenstråhle och t f rådmannen Tidblom jämte jury) meddelade dom d 19 april 1985. I domskälen anförde TR:n till en början följande. Förutom att bandupptagning av det aktuella TV-programmet förevisats har T.B. hörts över åtalet. Vittnesförhör har hållits med A-M.M. och T.N. samt med Ö.Ö. som varit projektledare för programmet. Verkställande direktören för televisionsbolaget Sam T.N. och programdirektören där O.B. har hörts som partsföreträdare. Målsägandeförhör har även hållits med T.P. och L.T. men dessa förhör har tagit sikte huvudsakligen på den skadeståndstalan, som förts av T.P. och L.T.. Domstolen har vidare åhört uppspelning av en bandupptagning av radioprogrammet "Kanalen", sänt i riksradion d 10 maj 1984. Denna bandupptagning har åberopats till styrkande av att programledaren i det påtalade fallet saknat anledning räkna med att A-M.M. skulle uppge namnen på polismännen. Domstolen har även tagit del av radionämndens beslut d 8 nov 1984 beträffande det aktuella televisionsprogrammet. Slutligen har avtal och regler för verksamheten inom Sveriges Television AB åberopats i vissa stycken.

T.B. har vid förhöret med henne uppgivit bl a följande: För varje TV 1-program finns en av TV 1:s ledningsgrupp utsedd projektledare. Denne skall vara en erfaren producent som också besitter sakkunskap i de aktuella frågorna. Projektledaren är skyldig att informera T.B. dels i allmänna ordalag om innehållet i varje program som skall sändas dels att slå larm om något framstår som problematiskt från juridisk synpunkt eller när det gäller TV:ns förhållande till radioavtalet. Föredragning hade på sedvanligt sätt skett beträffande det nu påtalade programmet av projektledaren Ö.Ö.. Föredragningen gav vid handen att programmet antogs vara helt oproblematiskt. Hon fick besked om att utgångspunkten för programmet var den internationella justitieombudsmannakongressen och att det i synen på det svenska justitieombudsmannaämbetet låg en debattfråga - ämbetet kunde ses på två olika sätt - samt att för den skull två svenska justitieombudsmän med skilda synsätt skulle medverka. T.B. visste i förväg att i programmet skulle tas upp två enskilda konkreta fall som handlagts av justitieombudsmannen - ett vartill en röst från allmänheten ställde sig positiv och ett till vilket inställningen var negativ. Huruvida T.B. före sändandet av programmet överhuvudtaget hört namnet M. nämnas vet hon inte. Under alla förhållanden skulle namnet då inte ha sagt henne någonting. Hon visste alltså ingenting om de enskilda personer, som skulle medverka i programmet. Inte heller kände T.B. till det radioprogram - Kanalen - som åberopats i målet. Enligt praxis har hon inte haft någon kontakt med reportrarna i programmet. Något larm om att det förelåg något som helst problem med den tilltänkta sändningen förekom inte. Om det förekommit något problem skulle T.B. genast ha erhållit besked därom. T.B. såg i sitt hem programmet då detta sändes. Hon blev därvid "väldigt upprörd" då T.P:s och L.T:s namn nämndes. Hon skulle självfallet ha hindrat att så skett om hon varit medveten därom på förhand. - - - Redan tidigt påföljande morgon startade T.B. en undersökning rörande vad som skett. Därvid ställdes bl a frågan vilka åtgärder som vidtagits till förhindrande av att otillbörliga yttranden förekom. Reportern T.N. - som visserligen fungerade som semestervikarie men var en mycket erfaren reporter med goda referenser - redogjorde då för en lång rad förberedande åtgärder avseende säkerhetsåtgärder av olika slag. Såvitt nu är av betydelse hade man bl a undersökt att alla medverkande var orienterade om syftet med programmet. Man hade också ordentligt prövat de medverkandes lämplighet. Innan T.N. överhuvudtaget vände sig till A-M.M. för att få henne att medverka hade han - enligt vad den i efterhand verkställda utredningen gav vid handen - för att bl a söka utröna om hon var psykiskt stabil kollationerat med olika kolleger, som intervjuat henne, och själv lyssnat på radioprogram där hon deltagit samt även sett henne i ett annat TV-program vari hon medverkat. T.N. hade vidare vänt sig till A-M.M:s advokat och frågat om hon var vederhäftig och om hon någorlunda samlat kunde redogöra för vad som förekommit. Enligt T.N. hade han också före sändningen instruerat A-M.M. om att hon inte fick nämna polismännens namn i programmet. Vad som sålunda skett i kontroll- och förebyggande syfte hade T.N. omtalat för Ö.Ö.. Denne bekräftade vid T.B:s efterhandsundersökning att så skett. Alternativen som stod till buds då polismännens namn nämndes i programmet var egentligen tre. Det första var att avsluta sändningen, att "gå ner i svart". Detta hade programledaren kunnat göra från kontrollrummet. Det andra alternativet var att T.N. avbrutit intervjun och sagt till A-M.M. att hon inte fick göra som hon gjorde. Enligt vad T.N. sagt till T.B. hade han inte någon beredskap inför en sådan överraskning som inträffade utan greps av viss panik. Detta medförde att hans reaktioner inte kom till uttryck omedelbart utan först senare i programmet. Det tredje alternativet var att på sätt skett försöka fullfölja programmet om JO-institutionen. Detta förfarande anser T.B. var det riktiga och det minst skadliga för de enskilda polismännen. Möjligheten att enligt 4 § 2 st radioansvarighetslagen låta i program framträdande personer själv bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott används enligt rådande praxis endast i absoluta undantagsfall och skulle inte - om man misstänkt att programmet skulle kunna leda till yttrandefrihetsbrott - ha utnyttjats i fråga om A-M.M:s medverkan.

TR:n redovisade härefter att juryn av följande frågor besvarat frågorna 1 och 3 med "nej" och frågorna 2 och 4 med "ja".

- Är yttrandena, som upptas i bil 1, brottsliga i vad avser T.P. jämlikt 2 § radioansvarighetslagen jämförd med 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen och 5 kap 2 § BrB (grovt förtal)?

- Om frågan under 1) besvaras nekande är då yttrandena, som upptas i bil 1, brottsliga i vad avser T.P. jämlikt 2 § radioansvarighetslagen jämförd med 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen och 5 kap 1 § BrB (förtal)?

- Är yttrandena, som upptas i bil 1, brottsliga i vad avser L.T. jämlikt 2 § radioansvarighetslagen jämförd med 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen och 5 kap 2 § BrB (grovt förtal)?

- Om frågan under 3 besvaras nekande är då yttrandena, som upptas i bil 1, brottsliga i vad avser L.T. jämlikt 2 § radioansvarighetslagen jämförd med 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen och 5 kap 1 § BrB (förtal)?

I domskälen anförde TR:n vidare följande. TR:n har enligt 12 kap 2 § 2 st tryckfrihetsförordningen jämfört med 8 § 2 st radioansvarighetslagen att till prövning ta upp endast de frågor som juryn besvarat med "ja".

TR:n gör i enlighet med det sagda följande bedömning av åtalet i denna del.

Det är utrett att i programmet förekommit de yttranden som upptas i domsbilaga 1. Vad A-M.M. och T.N. sålunda tillsammans yttrat innefattar beskyllningar mot T.P. och L.T. för att ha misshandlat R.M. till döds. L.T. beskylls därutöver för att i omhändertaganderummet vid T-Centralen ha ställt sig på en annan gripen person. Det måste också anses att - genom A-M.M:s och T.N:s påtalade yttranden sammanställda - T.P. och L.T. tillvitats att de mot gripna personer systematiskt utövat otillåtet våld. Angivna yttranden utgör tveklöst i och för sig förtal.

T.B. har till befrielse från ansvar hävdat att omständigheterna varit sådana att det varit försvarligt att lämna uppgifterna i saken och att det förelegat skälig grund för dem.

Det kan inte anses visat annat än att A-M.M. före sändningen av T.N. anmodats - möjligen i förbigående - att inte i programmet namnge några polismän. Det kan dock inte uteslutas att A-M.M. ej uppfattat denna anmodan. Utredningen ger dock vid handen att hon i allt fall i omedelbar anslutning till sändningen, utan att underrätta någon som för TV:s räkning sysslade med sändningen, beslutat att namnge poliserna.

Av den för domstolen förevisade bandupptagningen av programmet framgår att, då T.P:s och L.T:s namn först nämndes på sätt framgår av domsbilaga 1, mot dem inte direkt framförts andra beskyllningar än att polismännen ljög beträffande tidpunkten för omhändertagandet av R.M.. De påtalade yttranden, som enligt vad som tidigare sagts i och för sig innefattar förtal av T.P. och L.T., har efter namngivandet fällts av A-M.M. och T.N.. Yttrandena har dock föranletts av T.N:s sätt att utforma den fortsatta intervjun.

Enligt 7 § 2 st radioansvarighetslagen skall programutgivare, som ej enligt 4 § 2 st samma lag är undantagen från ansvar för yttrandefrihetsbrott, anses ha haft kännedom om innehållet i programmet och medgivit att detta sändes. Den verklighet, som råder vid direktsändningar av televisions- och radioprogram, kan endast med svårighet anpassas till de rättsregler om ansvar för yttrandefrihetsbrott som i sådana program gäller för programutgivare. Den ordning, som gällande rättsregler förutsätter och som från vissa utgångspunkter sett kan vara av stort värde, medför dock att av ansvarig programutgivare måste utkrävas ett långtgående ansvar. Kravet på uppsåt måste - hur detta rekvisit än konstrueras - bli synnerligen uttunnat. Åtminstone gäller detta när fråga är om förtal och brottslighet som ej är allvarligare än förtal. Såsom ansvarsreglerna är utformade måste särskilt beaktas att den kränktes rätt och intressen skyddas. Det ställföreträdande ansvar som utkrävs av programutgivare vid direktsändningar i radio och television, kan till följd av vad som sagts merendels inte betraktas som ett straffrättsligt ansvar i egentlig mening utan får ses mer som en i rättsordningen tillskapad plattform för tillgodoseende av den kränktes krav på upprättelse.

Det har enligt rättens mening inte varit försvarligt att lämna de uppgifter, vilka såsom tidigare sagts i och för sig innefattar förtal. Detta gäller mot bakgrund av vad som nyss anförts även om man - såsom T.B. gjort - i försvarlighetsfrågan inför ett av lagstiftaren möjligen ej avsett inslag om ursäktlighet. Av T.B. skall på anförda skäl utkrävas ansvar för förtal. Rättsläget och sättet, på vilket beskyllningarna mot T.P. och L.T. tillkom, medför att utkrävandet av ansvar ej kan - såsom T.B. gjort gällande - anses stötande.

T.B. skall ådömas ett bötesstraff, som med beaktande av vad som i skuldfrågan anförts om straffvärdheten och straffets karaktär, bör bli måttligt. Det bör inte sättas högre än 20 dagsböter.

Med den utgång prövningen av justitiekanslerns ansvarstalan fått är T.P. och L.T. berättigade till gottgörelse för det psykiska lidande som förorsakats dem genom de otillåtna yttrandena. Att yttrandena medfört psykiskt lidande för dem framstår som klart med hänsyn till att yttrandena uttalats i ett medium, som har synnerligen stor genomslagskraft. Programmet var tillika av den art och sändes på sådan tid att det måste antagas ha nått en mycket stor personkrets. Vad T.P. och L.T. uppgivit i målet talar också för att yttrandena på skilda sätt varit menliga för dem. I rådande praxis har restriktivitet iakttagits såvitt gäller storleken av skadestånd som utdömts. På senare tid har emellertid förmärkts en tendens att något höja skadestånden utöver vad som svarar mot penningvärdets fall. Denna tendens framstår som riktig. En samlad bedömning av vad som förekommit ger dock ej anledning bestämma skadeståndsbeloppen till T.P. och L.T. till högre belopp än 25 000 kr.

Domslut. TR:n dömer T.B. med anledning av justitiekanslerns ansvarstalan jämlikt 2 § radioansvarighetslagen (1966:756) jämförd med 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen och 5 kap 1 § BrB för otillåtet yttrande i televisionsprogram innefattande förtal att utge 20 dagsböter om 100 kr.

T.B. och Sveriges Television AB förpliktas att solidariskt till envar av T.P. och L.T. utge skadestånd med 25 000 kr. De skall även solidariskt utge ränta å beloppet enligt 6 § räntelagen från d 16 jan 1985 till dess betalning sker.

S-Å.W:s talan ogillades sedan juryn med nej besvarat till den ställda frågor om brottsligheten av uppgifterna i domsbilagan 2.

Talan mot TR:ns dom fullföljdes i Svea HovR av justitiekanslern, T.B., T.P., L.T. och Sveriges Television AB.

Justitiekanslern yrkade att T.B. måtte ådömas ett högre bötesstraff.

T.P. och L.T. yrkade helt bifall till sin skadeståndstalan.

T.B. yrkade frikännande. Hon och televisionsbolaget yrkade att de måtte befrias från skadeståndsskyldighet eller att skadeståndet måtte nedsättas.

HovR:n (hovrättslagmannen Marcus, hovrättsråden Bremberg, referent, och Bergenfalk samt hovrättsassessorn Halvorsen) anförde i dom d 9 april 1986:

Domskäl. Justitiekanslern och T.B. har åberopat samma grunder för sin talan som vid TR:n.

T.B. har i HovR:n lämnat samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom och har tillagt: Hon är chef för TV 1:s faktaavdelning och ansvarar för kultur- och samhällsprogram och populärvetenskapliga program. Hon vidhåller att hon - om det varit möjligt - skulle ha förhindrat att T.P. och L.T. nämndes vid namn men också att det var riktigt som T.N. gjort att fullfölja intervjun med A-M.M.. Innan hon tog över T.N. från riksradion som semestervikarie hade hon intervjuat honom. T.N. hade trots sin ungdom - han är född 1953 - en avsevärd erfarenhet av radioprogram och han hade också medverkat i TV. T.B. hade tidigare lyssnat på T.N:s radioprogram och hade upplevt honom som en självständig journalist med stor kompetens.

T.N. har hörts som vittne även i HovR:n och har därvid uppgivit: Han har tio års erfarenhet av radio- och televisionsprogram, även direktsända sådana. Programmet "Mitt i strömmen" skulle under sommaren 1984 ersätta de vanliga magasinen och skulle varvat med underhållning spegla olika samhällsföreteelser. Man bestämde tidigt att JO-konferensen skulle bevakas. T.N. och en kollega till honom fick i uppgift att förbereda programmet. Som en komponent i programmet skulle några fall skildras, där enskilda ansåg sig ha blivit "hjälpta eller stjälpta" av JO. Vid sin genomgång av JO:s ämbetsberättelser och olika pressklipp uppmärksammade T.N. "fallet R.M.". En JO hade nämnt detta fall som ett intressant exempel. T.N. lyssnade på flera inslag i radio om fallet. En kollega hade samlat dokumentation som T.N. tog del av. Han hade sålunda läst den förundersökning som gjordes i anledning av R.M:s död och tagit del av de olika åklagarnas och JO:s beslut i frågan. T.N. läste också domen i det s k Skeppsholmsmålet och de egna anteckningar som kollegan gjort. T.N. blev bestyrkt i sin åsikt att R.M.-fallet var intressant. Under läsningen hade T.N. förvånat sig över bristerna i handläggningen av fallet. Han hade funnit en rad anmärkningsvärda omständigheter, bl a den långa handläggningstiden. T.N. "fick en bild" av att poliserna gått utanför sina befogenheter. Han hade själv ingen åsikt om händelseförloppet men ansåg att A-M.M:s uppfattning var välgrundad. Han tog kontakt med hennes advokat som sade att hon var väl insatt. På morgonen samma dag som sändningen ägde rum hade T.N. ett timslångt samtal med A-M.M.. Han ville höra om hon klarade av att medverka i programmet. T.N. kände till A-M.M:s grundinställning att det var fråga om dödsmisshandel. Han visste också om att hon var positiv till JO. T.N. betonade för A-M.M. att de inte gjorde ett program om polismisshandel utan om JO. Han sade till henne att hon skulle vara "en kuliss". T.N. sade också till henne att namn inte skulle nämnas och att hon inte skulle "krångla till det". A-M.M. fick en serie förhållningsregler. Hon gjorde ett redigt intryck. T.N. träffade henne också strax före sändningen, men då var det bara fråga om tekniska instruktioner.

Det omstridda televisionsprogrammet "Mitt i strömmen" har i sin helhet visats för HovR:n, som också fått ta del av en tidigare intervju med A-M.M. i radioprogrammet "Kanalen".

HovR:n finner i likhet med TR:n att de uppgifter i televisionsprogrammet som avses med åtalet innefattar förtal av T.P. och L.T..

T.B. har liksom vid TR:n gjort gällande att det varit försvarligt att lämna uppgifter i saken och att det funnits skälig grund för uppgifterna.

Till utveckling av sin ståndpunkt har T.B. anfört utöver vad som framgår av TR:ns dom: Att det blev ett ärekränkande program har inget med försvarlighetsfrågan att göra. Frågan gäller alltså inte om det varit försvarligt att lämna de uppgifter som är föremål för prövning, utan frågan är om det varit försvarligt att lämna uppgift i saken. Med saken avses det ämne som behandlats. Om det är ett ämne av tillräcklig allmängiltighet och allmänt intresse är det försvarligt att lämna uppgifter i saken. Detta betyder att alla uppgifter i nyhetsförmedlingen, samhällsdebatten och kulturdebatten i och för sig är försvarliga. Nu förevarande program hade karaktär av både nyhets- och samhällsprogram, varav följer att uppgiftslämnandet i programmet "typiskt sett" varit försvarligt. Det var dock "tråkigt" att namn nämndes. T.N. har också haft skälig grund för uppgifterna, eftersom det varit rimligt att han efter genomgång av materialet uppfattat A-M.M:s misstankar som välgrundade. Det yttrande som T.N. fällt om misshandel till döds bygger på A-M.M:s uppgifter och på uppgifter i förundersökningen. Uppgifterna om systematiskt våld bygger på de anmälningar om övervåld som gjorts. Det skulle vara en alltför långtgående inskränkning av yttrandefriheten om en förundersökning inte får diskuteras bara för att åtal inte väckts.

Justitiekanslern har genmält att det inte kan vara så att man får peka ut T.P. och L.T. som våldsmän bara för att programmet belyser en viktig samhällsfråga. Justitiekanslern har tillagt att frågan om skälig grund skall anses föreligga måste bedömas efter objektiva kriterier.

HovR:n delar justitiekanslerns och T.B:s uppfattning att den sak som intervjun med A-M.M. gällde - nämligen att belysa värdet i ett enskilt fall av de insatser JO gjort - berörde en viktig samhällsfråga, som var värd att ställas under allmän debatt. Att saken togs upp i det aktuella televisionsprogrammet kan därför inte i och för sig bli föremål för kritik. Saken hade dock inte ett sådant uppenbart allmänintresse och T.P. och L.T. hade inte en sådan ställning att det var befogat att nämna deras namn i sammanhanget. Även med beaktande av det i 1 kap tryckfrihetsförordningen angivna syftet med en allmän tryckfrihet, vilket gäller även för yttrandefriheten i radio och television, anser HovR:n därför att det synsätt som T.B. gjort sig till tolk för innebär en alltför långtgående utvidgning av yttrandefriheten. Det har således inte varit försvarligt att såsom skett i programmet uttala misstankar mot T.P. och L.T. för att ha misshandlat R.M. till döds och för att utöva systematiskt våld. Vid detta ställningstagande saknar HovR:n anledning att ta upp frågan om det funnits skälig grund för uppgifterna.

På grund av det anförda finner HovR:n att de uppgifter i televisionsprogrammet som enligt vad som förut upptagits innebär förtal av T.P. och L.T. utgör yttrandefrihetsbrott. T.B. har vitsordat att hon är programutgivare och hon är således ansvarig för brottet. Det förhållandet att T.N. må ha överrumplats av A-M.M. kan - särskilt med hänsyn till den utformning som T.N. gett åt intervjun med henne, sedan hon väl nämnt de båda polismännen vid namn - inte betaga T.B. hennes ansvar. T.B. skall följaktligen såsom TR:n funnit fällas till ansvar för yttrandefrihetsbrottet.

Vid bestämmande av bötesstraffets storlek beaktar HovR:n följande. Förtalet av T.P. och L.T. är, om än inte grovt, av allvarlig beskaffenhet. Det har framförts i ett populärt televisionsprogram och har därför haft en stor genomslagskraft. T.N:s yttranden under intervjun med A-M.M. vittnar om - oavsett vad han själv påstått - att T.N. haft en förutfattad mening i saken. Vidare har radionämnden funnit att intervjun med A-M.M. strider mot 13 § i avtalet mellan staten och televisionsbolaget. Vid angivna förhållanden finner HovR:n att bötesstraffet bör skärpas väsentligt i förhållande till vad TR:n bestämt.

I skadeståndsdelen ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning.

Domslut. HovR:n ändrar endast på det sättet TR:ns domslut att

HovR:n bestämmer påföljden för T.B. till 50 dagsböter å 100 kr.

T.B. (offentlig försvarare advokaten G.L.) sökte revision och yrkade att hon måtte befrias från ansvar och skadeståndsskyldighet. I andra hand yrkade hon att bötesstraffet och skadeståndsbeloppen måtte sättas ned.

Justitiekanslern samt T.P. och L.T. (ombud för de båda sistnämnda advokaten H.P.) bestred ändring.

T.B. åberopade ett av docenten H-G.A. avgivet utlåtande angående vissa tolkningsfrågor rörande yttrandefrihetsbrottet förtal.

Sedan T.B. anmält att hon önskade åberopa viss skriftlig bevisning avseende frågan om försvarligheten av de uppgifter åtalet avsåg och spörsmålet huruvida det förelåg skälig grund för dem, fattade HD (JustR:n Brundin, Persson, Palm, referent, Bengtsson och Lars Å Beckman) efter föredragning d 23 febr 1987 följande beslut: "Målet i HD gäller frågan om ansvar och skadeståndsskyldighet för T.B. med anledning av de uppgifter i det berörda televisionsprogrammet som enligt åtalet inneburit förtal av T.P. och L.T..

Enligt vad som uttalades under förarbetena till BrB följer av brottsbeskrivningen i 5 kap 1 §, sådan denna blev slutligen bestämd, att bevisning rörande uppgiftens sanningshalt får föras i sådana fall då det med hänsyn till omständigheterna får anses ha varit försvarligt att lämna uppgift i saken (NJA II 1962 s 156). En strikt tillämpning av en sådan princip förutsätter uppenbarligen att tillåtligheten av erbjuden sanningsbevisning prövas först efter det att ställning tagits i frågan om uppgiften med hänsyn till omständigheterna varit försvarlig. En sådan ordning förutsätter i sin tur att handläggningen av målet kan anpassas så, att själva saken kan prövas i två steg. I ett tidigare skede under förarbetena till balken hade diskuterats införandet av en processuell regel i mål om ärekränkning, innebärande att genom beslut under rättegången på ett tidigt stadium skulle prövas, huruvida den uppgift som åtalet avsåg hade fällts 'i en sådan privilegierad situation då intressekollision kunde anses föreligga'. Tanken på en sådan lösning övergavs emellertid. (A a s 148, 152 f och 157.) Någon särskild handläggningsregel med sikte på prövningen av tillåtligheten av bevisning i ärekränkningsmål infördes ej; emellertid underströks i flera sammanhang vikten av att domstolen utövar en fast processledning. Tillåtlighetsprövningen får alltså företas - med beaktande av sistnämnda uttalande - inom ramen för vad som i allmänhet gäller för rättegången i brottmål.

Den i målet åberopade bevisningen har angetts avse såväl frågan om uppgifternas försvarlighet som spörsmålet, huruvida det förelåg skälig grund för att lämna dem. I stora delar är det emellertid väsentligen fråga om sådan sanningsbevisning som enligt det nyss sagda bör tillåtas endast om den situation föreligger som anges i 5 kap 1 § 2 st BrB. Detta kan inte prövas nu. Revisionssvarandena har emellertid inte motsatt sig att bevisningen förebringas. Med hänsyn härtill och till bevisningens förhållandevis begränsade omfattning finner HD inte anledning att avvisa den under punkterna 1-13 i bevisuppgiften angivna bevisningen. I fråga om den utredning som tagits upp under punkterna 14 och 15 och som härrör från tid efter den aktuella televisionssändningen finner emellertid HD - med hänsyn till den restriktivitet i fråga om tillförande av nya uppgifter som skall gälla för bedömningen - att utredningen inte bör få åberopas som bevis i målet."

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (samma ledamöter) beslöt följande dom:

Domskäl. Det TV-program målet gäller har spelats upp också i HD. I programmet ingår ett avsnitt med huvudsyftet att belysa justitieombudsmannens verksamhet. Avsnittet har rubriken "Kan JO hjälpa den enskilde?" och behandlar bl a två konkreta anmälningsärenden. Åtalet avser vissa delar av en intervju med A-M.M. angående ett av dessa ärenden. Ärendet rörde den i massmedia redan tidigare uppmärksammade händelse, då en bror till A-M.M. hade avlidit hastigt i samband med att han var omhändertagen av två polismän i det s k OT-rummet vid T-centralen i Stockholm. Intervjun leddes av T.N. som reporter. Senare under programmet kommenterades varje ärende av den justitieombudsman som hade handlagt det.

De åberopade avsnitten av intervjun återges i TR:ns domsbilaga 1 och kan ses insatta i sitt sammanhang i bilaga 2 till tingsrättsdomen.

Justitieombudsmannens kommentar till ärendet följer i programmet omedelbart efter intervjun och leds av en annan reporter än T.N.. Justitieombudsmannen framhåller att han, efter att ha gått igenom utredningsmaterialet om händelsen, inte på något sätt ifrågasatt åklagarens beslut att inte väcka åtal mot polismannen. Kommentaren rör i övrigt huvudsakligen hans beslut att, med utgångspunkt i polisernas egna uppgifter, ta upp frågan om disciplinansvar för bristande tillsyn av den omhändertagne i OT-rummet.

I HD har T.B. hörts på nytt. Rörande omständigheterna vid tillkomsten av TV-programmet har på hennes begäran nytt vittnesförhör hållits med T.N. och radioprogrammet "Kanalen" spelats upp från band. På begäran av justitiekanslern har utskrift av vittnesförhöret med A-M.M. vid TR:n lästs upp.

T.B. har lämnat i huvudsak samma uppgifter som dem hon avgett tidigare i målet. Hon har medgett att hon, om de angivna intervjuuttalandena befinns brottsliga, har att som programutgivare bära ansvaret enligt 4 § 1 st och 7 § 2 st radioansvarighetslagen (1966:756). Angående möjligheten enligt 4 § 2 st radioansvarighetslagen att, beträffande program som direktsänds, föra över ansvaret för yttrandefrihetsbrott till dem som framträder i programmet har T.B. förklarat att förfarandet numera inte förekommer, eftersom det anses verka alltför återhållande på deltagarna i ett program; den enda gång förfarandet har använts ledde det till att programmet blev tamt och intresselöst.

T.N:s berättelse stämmer också väsentligen med den han lämnat enligt HovR:ns dom. Angående sin reaktion när A-M.M. överraskande angav namnen på T.P. och L.T. har T.N. förklarat att han "för att inte förvärra saken" funnit det bäst att lugnt fullfölja intervjun. Eftersom omständigheterna kring fallet var allmänt kända, var enligt hans uppfattning skadan skedd så snart namnen hade nämnts. Han räknade dessutom med att justitieombudsmannen, som skulle höras efteråt, kunde bättre än han själv mildra verkningarna.

De åberopade uttalandena i intervjun med A-M.M. innebär att hon och, sedan namnen på T.P. och L.T. hade nämnts, också T.N. utpekat dessa som ansvariga för mycket allvarlig brottslighet eller i vart fall utpekat dem som starkt misstänkta för allvarliga brott. Uttalandena innefattar därmed sådant förtal som sägs i 5 kap 1 § 1 st BrB och 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen och som, genom hänvisningen till tryckfrihetsförordningen i 2 § 2 st radioansvarighetslagen, i princip utgör yttrandefrihetsbrott. Intresset i målet knyts därmed till frågan om tillämpligheten av den undantagsregel i bestämmelserna som leder till ansvarsfrihet, om det var "med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken" och om dessutom uppgiftslämnaren visar "att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den". Denna regel innebär att det är tillräckligt för straffbarhet, om det kan konstateras att uppgiftslämnandet inte varit försvarligt.

Det s k försvarlighetsrekvisitet har främst avseende på intressekollisioner. I förevarande fall står mot varandra intresset av en vidsträckt yttrandefrihet, som är fundamental för ett demokratiskt samhälle, och å andra sidan förtalsbestämmelsernas syfte att skydda den enskilde mot att genom kränkande uppgifter utsättas för andras missaktning. Vid avvägningen mellan dessa intressen finns anledning att uppmärksamma vissa tolkningsfrågor som har föranlett en utförlig argumentation av parterna i målet. Den första rör problemet om det redan vid prövningen av det försvarliga i att lämna uppgifterna skall tas hänsyn till om de var sanna eller inte. De övriga mera kontroversiella frågorna gäller underlaget i övrigt för försvarlighetsprövningen och vilken betydelse graden av utpekande bör ha när försvarligheten bedöms.

Frågan om uppgifternas sanningshalt bör inverka redan vid försvarlighetsprövningen eller inte och frågan om sanningsbevisning överhuvudtaget bör tillåtas i ärekränkningsmål föranledde starka meningsmotsättningar vid BrB:s tillkomst. De helt skilda förslag till lösningar som föregick den slutliga lagtexten komplicerar tolkningen av bestämmelserna. Motivuttalandena måste läsas mot bakgrund av de principiellt och formellt olikartade lagförslag som lades fram under lagstiftningsarbetets gång. Detta kan ha bidragit till oklarhet i rättstillämpningen och till en del motstridande uttalanden också i kommentaren till BrB. Agnat att leda till misstolkningar har också varit att vid BrB:s tillkomst departementschefen i lagrådsremissen och i det slutliga departementsförslaget i bestämmelsen om förtal använt termen försvarligt, i det första fallet närmast som en motsvarighet till begreppet skälig grund och i det andra som en beteckning på bl a intressekollisionsfallen. Det är emellertid tydligt att lagstiftaren slutligen stannade för att avvisa uppfattningen att uttalandenas sanningshalt skulle tillmätas avgörande betydelse vid kriminaliseringen. För att så långt möjligt hålla s k sanningsbevisning borta från ärekränkningsmålen skall också, enligt motivuttalandena, försvarlighetsfrågan i princip bedömas oberoende av de påtalade uppgifternas sanningsenlighet; det kan dock tänkas fall då det framstår som konstlat att i det sammanhanget bortse helt från sanningshalten, t ex då den lämnade uppgiften ostridigt eller notoriskt är sann. En annan sak är att den angivna principen för med sig processuella komplikationer, som inte närmare belysts i förarbetena, och att det därför kan vara svårt att i tillämpningen helt följa lagstiftarens intentioner. (Se till det anförda bl a prop 1962:10, del C s 183, Beckman m fl: Brottsbalken I, 4 u, s 229 f jfr s 231, Axberger: Tryckfrihetens gränser, s 227, Cars-Danowsky: Pressen inför rätta, s 247 ff, och Jareborg: Brotten, 2 uppl, s 296.)

I frågan om vad försvarlighetsprövningen i övrigt skall avse har från T.B:s sida gjorts gällande att det är ämnet - enligt lagtexten "saken" - som är huvudobjektet för prövningen och vidare att graden av utpekandet inte har något att göra med bedömningen. Med denna utgångspunkt måste, enligt T.B:s inställning, uppgifter av den art det här gäller utan vidare anses försvarliga i ett seriöst program med stort allmänintresse och tyngdpunkten i ansvarsbedömningen ligga i om det funnits skälig grund för uppgifterna. Justitiekanslern har å sin sida hävdat att det inte kan vara fråga om annat än försvarligheten av de konkreta uppgifter som lämnats och att den omständigheten att utpekandet skett genom att namn har nämnts måste tillmätas stor betydelse när det gäller att avgöra om uppgifterna varit försvarliga.

Varken lagtext eller förarbeten ger något entydigt besked i de sist behandlade frågorna. Det framgår emellertid av vad som förut sagts om straffbestämmelsens innebörd att man vid försvarlighetsprövningen inte kan bortse från de faktiskt lämnade uppgifterna av en sådan orsak som att ämnet för informationen allmänt sett varit betydelsefullt; det skulle ge ett utrymme för att lämna kränkande uppgifter som är oförenligt med lagstiftarens avsikt med bestämmelsen. Domstolen måste vid bedömningen ta hänsyn till uppgifternas närmare innehåll. Också sådana omständigheter vid själva utpekandet som den tydlighet med vilken den avsedda personen angetts utgör ett väsentligt led i bedömningen.

Vid den avvägning HD har att göra mot denna bakgrund bör det till en början framhållas att TV-programmet haft ett betydande allmänintresse och lagts upp på ett allsidigt sätt. För en saklig belysning av justitieombudsmannens insatser i enskilda ärenden har det varit befogat att låta personer som berörts av ärendena framträda och kritisera en enligt deras mening felaktig behandling av deras sak. Det kan emellertid inte ha varit påkallat av huvudsyftet med programmet att vid dessa intervjuer avslöja personer som ärendena rört och som enligt de intervjuades mening gjort sig skyldiga till brott. T.N:s vittnesmål ger visserligen vid handen att han för egen del hade ett mera vittgående syfte vid intervjun. Av hans uppgifter framgår att han genom en egen bedömning av materialet ansåg sig ha funnit allvarliga brister i polisutredningen om dödsfallet och även belägg för ett visst "mönster" när det gällde behandlingen av omhändertagna i den grupp inom polisdistriktet som T.P. och L.T. tillhörde. Allmänintresset av att vidarebefordra sådana iakttagelser kan emellertid inte rättfärdiga att polismännen på sätt som skett utpekades i sammanhanget.

HD ansluter sig alltså till domstolarnas bedömning att det inte var försvarligt att lämna de uppgifter som åtalet gäller. Enligt vad som förut sagts saknar det då betydelse, om det fanns skälig grund för uppgifterna. Vad som förekommit i TV-programmet innefattar alltså yttrandefrihetsbrott.

Av skäl som HovR:n har angett är T.B. ansvarig för yttrandefrihetsbrottet. I fråga om påföljden finner HD inte anledning frångå HovR:ns bedömning.

Med denna utgång är T.B. skadeståndsskyldig mot T.P. och L.T.. HD finner inte skäl att ändra de skadeståndsbelopp som TR:n och HovR:n har stannat för.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt domen har överklagats.II

I tidningen Östersunds-Posten publicerades d 19 febr 1981 en artikel under rubriken "A., 90, skinnad av sin hemsamarit" och d 20 febr en artikel under rubriken "Ortsborna om 90-åringen som skinnades: - Socialbyrån borde ha ingripit tidigare." (Artiklarna vilka fogades som domsbilaga 2 och 3 till TR:ns nedan angivna dom återges ej här.)

Makarna G. och X.L. yrkade efter stämning å chefredaktören N.R. och Östersunds-Postens Tryckeri AB vid Östersunds TR, att N.R. och bolaget måtte åläggas att solidariskt till envar av makarna L. utge skadestånd avseende ideell skada med 100 000 kr jämte ränta.

N.R. och bolaget bestred yrkandena. De uppgav att om ideellt skadestånd över huvud skulle utgå det ej borde överstiga 5 000 kr för envar av makarna.

Till stöd för sin talan anförde makarna L.: Östersunds-Posten har i en artikel d 19 febr 1981 påstått att G.L. avhänt en äldre kvinna betydande tillgångar, ca 60 000 kr, och vidare att X.L. lurat av kvinnan ett henne tillhörigt torp genom att köpa det till underpris, 4 000 kr - taxeringsvärdet var 13 000 kr. I själva verket var det fråga om en gåva från kvinnan till X.L. bl a på grund av att de varit bekanta sedan en tid samt att hon ville ha torpet upprustat och omhändertaget. X.L. var i början ganska motvillig till att ta emot gåvan, men accepterade senare. Gåvan fullbordades i aug 1977 genom att köpehandling skrevs och tillträde skedde. En fiktiv köpesumma skrevs för att det inte skulle bli "något tal i bygden". G.L. var hela tiden emot att maken accepterade gåvan. - I en artikel i Östersunds-Posten d 20 febr 1981 upprepades påståendena i den första artikeln och antyddes vidare att den gamla kvinnan avhänts ca 20 000 kr av makarna L.. Dessa var visserligen inte namngivna i de två artiklarna men tidningen har givit sådana uppgifter att läsare i Bispgården och även på annat håll har kunnat identifiera G.L. som hemsamariten och X.L. som dennas make. G.L. har arbetat som hemsamarit i Fors kommun, sedermera Ragunda kommun, sedan 1969 och som hemsamarit hos bl a I.O. sedan ca 1976. - Östersunds-Posten har ej haft skälig grund för uppgifterna i artiklarna. Efter en anmälan av en släkting till I.O. skedde en förundersökning vid Östersunds polisdistrikt. Makarna L. hördes därvid endast upplysningsvis och blev ej heller delgivna misstanke om brott. Förundersökningen lades sedermera ned av chefsåklagaren J.Ö., Östersunds åklagardistrikt. En släkting till I.O. begärde överprövning av detta beslut hos länsåklagarmyndigheten. Efter anmälan tilljustitieombudsmannen blev det sedermera åtal mot makarna L. för mutbrott och medhjälp till mutbrott. Makarna frikändes av såväl TR:n som HovR:n. Under förundersökningen framkom att en äldre, numera avliden man, följt med I.O. då hon tagit ut ett större belopp, ca 18 000 kr, från sin bankbok. Den vid uttaget tjänstgörande posttjänstemannen uppgav vid förhör att denne genom vad som förekommit vid uttaget fått intrycket att pengarna var avsedda för I.O:s syskon barn. Det har inte under förundersökningen framkommit någon grund för misstanke mot någon av makarna - vilket även styrks av socialchefen G.B. och socialnämndens ordförande, F.H:s skrivelse till riksdagens ombudsmän och även av länsåklagare L.L:s uppgifter om hur uttaget om 18 000 kr gått till och för vilket syfte. Östersunds-Posten har ej kontrollerat uppgifterna tillräckligt och ej heller tagit kontakt med makarna L. före publiceringen. -Om Östersunds-Posten ej haft skälig grund för uppgifterna kan det ej heller anses försvarligt att lämna dessa. Allmänintresset av att belysa dylika förhållanden skall ej överdrivas, åtminstone inte innan tillförlitlig utredning om vad som hänt har skett. Efter anmälan till pressombudsmannen fann denne att artiklarna inneburit brott mot god publicistisk sed. Östersunds-Posten valde då att i tidningen publicera pressombudsmannens uttalande framför att hänskjuta frågan till pressens opinionsnämnd. -Makarna L. har genom artiklarna lidit stor ideell skada och denna är särskilt markerad genom att makarna är bosatta i en liten ort där alla känner alla samt att det varit fråga om beskyllningar för bl a grova förmögenhetsbrott mot båda makarna. Tidningens förfarande måste betecknas som stridande mot 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningenjämfört med 5 kap 1 § BrB.

Som grunder för bestridandet anförde N.R. och Östersunds-Posten: Talan bestrides i första hand på den grunden att makarna L. ej kunnat identifieras genom artiklarna och att något utpekande således ej skett. Den avgörande frågan är därvid huruvida artiklarna utformats på det sätt att något nämnvärt antal "genomsnittsläsare" kunnat identifiera makarna. Både journalisten S.L. som skrev artiklarna, och N.R. har gjort stora ansträngningar för att undvika att identifikation skulle kunna ske. - Även om TR:n skulle finna att makarna L. utpekats genom artiklarna så bestrids talan på den grunden att det varit försvarligt att lämna uppgifterna med hänsyn till ämnet och det stora samhällsintresset att dylika frågor belyses samt enär Östersunds-Posten haft skälig grund för uppgifterna. Det har funnits väl grundad misstanke om förmögenhetsbrott och mutbrott och medhjälp därtill. Det görs ej gällande att G.L. i och för sig misskött sitt arbete som hemsamarit i förhållande till I.O.. Det är av största vikt att massmedia bevakar händelser och företeelser som kan belysa förhållandet mellan myndigheter och enskilda, exempelvis socialtjänstens och dess tjänstemäns förhållande till enskilda vårdtagare. Av åberopad skriftlig bevisning framgår att "det som hänt inte får hända". Makarna L. har visserligen blivit frikända i TR:n och HovR:n avseende mutbrott och medhjälp till mutbrott, men domarna utvisar att det varit fråga om svåra bevisfrågor eller subtila juridiska överväganden. Det kan ej ankomma på en journalist att ta ställning till sådana frågor i förväg. - Skadeståndet bestrids även på den grunden att något avgörande samband ej finns mellan artiklarna och det obehag som makarna L. varit utsatta för. Obehaget har i stort berott på gjord polisanmälan och - utredning och de två rättegångarna angående mutbrott och medhjälp därtill.

TR:n (rådmännen L.L., Albemark och Andersson jämte jury) anförde i dom d 9 okt 1984 till en början.

G. och X.L. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran i målet. Vidare har vittnesförhör ägt rum, på begäran av makarna L. med länsåklagaren L.L. och på begäran av N.R. och Östersunds-Posten med S.L. som skrivit de båda artiklarna. Parterna har dessutom åberopat viss skriftlig bevisning.

De uppgivna har anfört:

G.L.:. En dag i febr 1981 kom hennes make hem från en granne med Östersunds-Posten. Hon läste artikeln i fråga och förstod på en gång att den handlade om I.O., personbeskrivningen av I.O. gjorde förhållandet klart för henne. Hon fick en "väldig chock". G.L. visste inte att det tidigare talats något i bygden om henne och I.O.. Hon tog inte kontakt med I.O. någon gång före polisutredningen. Då det gått en tid och utredningen var klar besökte hon I.O.. Hon frågade denna om hon läst artikeln. G.L. sade att hon och maken beskyllts för att ha "stulit" 20 000 kr av I.O.. G.L. frågade om I.O. haft besök av någon journalist. I.O. svarade "nej" och uppgav att G.B. och "en karl" varit där. Till innehavaren av den affär där hon brukade handla sade hon att hon ej orkade komma dit mer. Hon tyckte ej om transaktionen med torpet. Hon sade till maken att han ej skulle ta emot torpet. Det innebar ett för stort ansvar. Sedan hon avrått maken från att ta emot torpet talade han ej mer med henne om det.

X.L.: Han var och hälsade på en granne då denne frågade X.L. om han läst tidningen. X.L. förstod på en gång vem som avsågs med artikeln. Han tyckte artikeln var "förskräcklig". Först ville han ej gå till I.O. på grund av allt "folkprat". Han besökte emellertid senare I.O. och frågade om hon läst tidningen. Hon sade själv att hon läst i tidningen att hon "skinnats" på 60 000 kr. Hon uppgav att någon journalist ej besökt henne. I.O. brukade ej tala om sina ekonomiska angelägenheter.

L.L. har uppgivit bl a att han fann tillräckliga skäl föreligga för åtal mot makarna L. för mutbrott, att han avsåg att i samband med utredningen härom också få utrett om annat brott förelåg samt att han - sedan I.O. avlidit - fann att skäl saknades att gå vidare med utredning i sistnämnda hänseende.

S.L.: Han är anställd på Östersunds-Posten som journalist sedan juni 1963. Han var tidigare tidningens lokalredaktör i Hammarstrand. Han har skrivit artiklarna i Östersunds-Posten av d 19 och 20 febr 1981. Upprinnelsen till artiklarna var att någon eller några personer tog kontakt med honom och tyckte att han borde närmare undersöka och skriva om A. = I.O. och A:s hemsamarit G.L:s och dennas make X.L:s förhållanden till A.. Det skulle ha varit frågan om något fastighetsköp samt om A:s penningtillgångar. S.L. bedömde först det hela som "skvaller". En person som S.L. bedömde som trovärdig fick honom sedan att börja undersöka saken. Det var en betrodd person med kommunala förtroendeuppdrag som inte hade relation till någon av parterna. Det som först intresserade S.L. var fastighetsköpet och några arv som A. fått efter avlidna syskon. Han fick en kollega i tidningen att gå till TR:n. Härigenom fick han reda på att fastigheten i fråga av A. sålts till X.L. för - enligt köpehandlingen - 4 000 kr. Kollegan kontrollerade också bouppteckningar, inregistrerade av TR:n, efter avlidna syskon. Fastigheten det rörde sig om hade ett taxeringsvärde av 13 000 kr och hade således sålts till X.L. för 4 000 kr. S.L. beställde in bouppteckningarna efter de två senast avlidna syskonen efter A.. A., som hade haft flera syskon än de angivna, var den sista överlevande i syskonskaran. Enligt bouppteckning hade A. fått fastigheten samt - sedan arvsskatten erlagts - drygt 30 000 kr i kontanter. Närmast i syfte att få ett samtal med A. tog S.L. kontakt med föreståndaren på ålderdomshemmet. Han ville få reda på hur A. hade det med sina tillgångar. S.L. fick då veta att föreståndaren för hemmet reagerat emot att A. hade för litet pengar och påpekat det för socialchefen G.B.. S.L. tog kontakt med G.B. som berättade att hon i jan 1981 polisanmält saken. S.L. fick då anledning att åka till ålderdomshemmet för att intervjua A.. G.B:s polisanmälan avsåg misstanke emot G. och X.L. om ekonomiska oegentligheter alternativt mutbrott eller dylikt. I tidningsartikeln tog han inte in ordet "mutbrott". S.L. åkte därefter till ålderdomshemmet, där han hade föreståndaren i sällskap för att A. skulle känna sig tryggare. Han hade sedan samtalet med A. för vilket finns redogjort i artikeln d 19 febr. Han förde under intervjun med henne anteckningar om vad hon sade. I artikeln har han ordagrant återgivit vad A. uppgav. Innan artikeln kom till hade han kontrollerat att polisanmälan verkligen var gjord och på vilken åklagare ärendet var lottat. S.L. fann att skäl förelåg att arbeta vidare på saken. G.B. gav efter besöket hos A. inför S.L. uttryck för uppfattningen att "det som hänt I.O., var något som absolut inte fick hända". G.B. sade också att i utbildningen av hemsamariter upptogs frågorna om mutbrott och gåvor och dylikt. För S.L. stod nu klart att A. kände sig beroende av sin hemsamarit och att hon avhänt sig egendom, fastigheten och eventuellt mera. De köpmän han intervjuade, vilka han bedömer som vederhäftiga, har klart uttalat vad som finns antecknat i artikeln. Dementin som infördes i tidningen påföljande dag avsåg en annan köpman. De i artikeln upptagna uttalandena av G.B. är ordagrant återgivna från något av de 2-3 samtal S.L. hade med henne före den första artikeln. S.L. har personligen talat med den person som enligt den andra artikeln ansåg sig tvungen att sluta hälsa på hos A., eftersom det sades försvinna pengar från A. vid besök. S.L. vill bedöma ifrågavarande uppgiftslämnare som vederhäftig. Det är främst folk som tidigare uppmanat S.L. att skriva om förhållandena i tidningen, som senare hört av sig och uttryckt sin tillfredsställelse. - När han skrev artikeln sökte han utforma den så att inte någon som eventuellt skulle ha begått brott kunde identifieras. I det syftet har han lagt ett år till I.O:s verkliga ålder, kallat henne A., inte nämnt det rätta antalet syskon, e t c. S.L. kunde inte tänka sig att någon skulle komma att känna sig utpekad genom artikeln. Anledningen till att han skrev artikeln var att han ansåg att gamla som vårdades och kunde befinna sig i beroendeställning borde få sin ställning belyst. Vad som fick honom att tro att makarna L:s handlande förr eller senare skulle befinnas oriktigt var vad socialchefen uttalade, de faktiska förhållanden som framkommit vid kontroll i offentligt material och i I.O:s banktillgodohavanden. Ålderdomshemsföreståndarens uppgift om att I.O. hade exceptionellt lite pengar hade också betydelse vid bedömningen. På tidningen ansågs det både lämpligt och angeläget att publicera artikeln. För att minska risken för identifikation tog ansvarige utgivaren bort någon uppgift. S.L. har ej själv medverkat vid rubriksättningen -kanske blev rubriken något tillspetsad i förhållande till artikelns innehåll. S.L. och I.O. kom gemensamt fram till att I.O. borde ha haft mer pengar kvar än hon hade. I.O. sade sig också vara glad över att en polisutredning kommit till. Hon uttalade inte några misstankar mot sin hemsamarit. Enligt polisundersökningen fattades det åtminstone 30 000 kr som man inte visste vart de tagit vägen.

TR:n redovisade härefter att juryn med "ja" besvarat följande tre frågor: 1) Är artikeln nr 1 sedd för sig brottslig jämlikt 7 kap 4 § 9 TF jämfört med 5 kap 1 § BrB?, 2) Är artikeln nr 2 sedd för sig brottslig jämlikt nämnda lagrum? och 3) Är artiklarna sedda som en helhet brottsliga jämlikt nämnda lagrum?

I domen anfördes vidare: TR:n har alltså att pröva makarna L:s talan i dess helhet.

TR:n gör följande bedömanden.

Förhållandena som berörs i artiklarna har uppenbarligen diskuterats inom en relativt stor personkrets på orten och ett icke helt obetydligt antal personer har ostridigt kunnat känna igen vilka personer som avsågs i artiklarna, trots att både S.L. och N.R. gjort ansträngningar att undvika identifikation. Mot bakgrund härav finner TR:n att ifrågavarande artiklar genom sitt innehåll utpekat G.L. och hennes make X.L. såsom brottsliga.

I vad avser frågan om det varit försvarligt av tidningen att lämna uppgifterna finner TR:n följande. Uppgifter av förevarande slag har ett stort allmänt intresse. Detta framgår inte minst av justitieombudsmannens och justitiekanslerns bevakning av ärenden av ifrågavarande art samt av kurser och dylikt som ordnas av t ex socialstyrelsen för att bibringa tjänstemän som sysslar med vård av äldre en riktig etik. Det är vidare av stor betydelse att massmedia bevakar händelser och företeelser som belyser t ex socialvårdens och dess tjänstemäns förhållande till enskilda, som är beroende av socialtjänsten. På anförda skäl finner TR:n att det varit försvarligt att införa artiklarna i tidningen.

Av S.L:s vittnesmål framgår att denne, innan han beslutade sig för att skriva artiklarna, gjort grundliga undersökningar om sanningshalten i de förhållanden som påtalats för honom, genom att inhämta uppgifter från myndigheter och från personer, som kunde förväntas vara trovärdiga. Han har även i artiklarna noggrant återgivit uttalanden från intervjuade personer. Mot bakgrund härav anser TR:n att N.R. och Östersunds-Posten visat att de vid tiden för publiceringen haft skälig grund för uppgifterna i artiklarna.

Av anförda skäl kan artiklarna varken var för sig eller sammantagna anses som otillåtet yttrande i skrift och makarna L:s talan skall därför ogillas.

Domslut. G. och X.L:s talan ogillas.

Makarna L. fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland. De yrkade att HovR:n måtte finna att tidningsartiklarna utgjorde tryckfrihetsbrott genom otillåtet yttrande i tryckt skrift innefattande förtal och därför

döma N.R. till böter och

förplikta N.R. och bolaget att solidariskt till envar av makarna utge skadestånd med 15 000 kr jämte ränta.

N.R. och bolaget

yrkade att vadetalan, i vad avsåg yrkandet om ansvar, måtte avvisas samt

bestred vadekärandenas yrkanden i övrigt.

HovR:n hovrättslagmannen Hedman, hovrättsråden Englund, referent, och Björneke samt hovrättsassessorn Emilsson) anförde i dom d 17 juni 1985:

Domskäl.

Beträffande målsägandes rätt att ange eller tala å tryckfrihetsbrott gäller enligt 9 kap 4 § tryckfrihetsförordningen de allmänna reglerna i RB. Anhängiggörande av ansvarstalan skall således ske genom ansökan om stämning. Talan om enskilt anspråk - skadestånd - i anledning av tryckfrihetsbrott kan föras såväl i samband med åtal som en självständig talan. Den av G.L. och X.L. vid TR:n instämda talan har avsett enbart talan om enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott. Deras i HovR:n framställda ansvarsyrkande kan därför inte lagligen upptas till prövning och skall alltså avvisas.

I HovR:n har vid huvudförhandlingen fonogramutskrifter föredragits av S.L:s och L.L:s vittnesutsagor. Det skall här antecknas att vadesvarandena vid huvudförhandlingen, under hänvisning till 50 kap 23 § RB, gjort gällande att HovR:n är förhindrad att göra ändring i TR:ns dom, eftersom S.L. inte hörts ånyo i HovR:n.

I målet är numera ostridigt mellan parterna att artiklarna genom sitt innehåll utpekat G.L. och X.L. som brottsliga men att det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna uppgift i saken. HovR:ns prövning i målet är därför inskränkt till frågan huruvida det med hänsyn till omständigheterna förelegat skälig grund för uppgifterna i artiklarna.

G.L. och X.L. har i sist berörda hänseende utvecklat sin talan enligt i huvudsak följande: Det har numera genom lagakraftvunna domar blivit fastslaget att innehållet i artiklarna är osant. För ansvarsfrihet krävs då att N.R. förmår visa att han vid tidpunkten för publiceringen hade skälig grund för uppgifterna i dessa. Detta har han inte förmått. I artiklarna har mot dem riktats beskyllningar om allvarliga brott. Det hade därför ålegat N.R. att före publiceringen klart förvissa sig om uppgifternas tillförlitlighet. I den artikel, som publicerades d 19 febr 1981, fanns ett påstående om att socialchefen skulle ha gjort en polisanmälan i jan 1981. Tillgängliga förundersökningsprotokoll innehåller emellertid inte någon anmälan från de sociala myndigheterna. Några förhör hade inte hållits före d 25 febr 1981, inte heller hade före nämnda tidpunkt några promemorior upprättats. Innehavaren av den största livsmedelsbutiken på orten hade inte tillfrågats av S.L.. Först i mars 1981 hördes X.L. första gången; han hördes då upplysningsvis. I början på april 1981 hördes G.L.. Gåtan med "penningsvinnet" löstes på ett enkelt sätt under polisutredningen. Det visade sig att ett belopp om 18 000 kr hade tagits ut av I.O. i sällskap med en annan person. - Det är genom pressombudsmannens uttalande d 24 april 1981 fastslaget att genom artiklarna god publicistisk sed åsidosatts. G. och X.L. vill i detta sammanhang peka på de etiska regler för press, radio och tv som utgivits av pressens samarbetsnämnd. Det uttalas i dessa regler att domstols eller därmed jämförbar myndighets avgörande inte bör föregripas genom ett partstagande i skuldfrågan. Båda parternas ståndpunkter skall återges. Vidare inskärps vikten av att vara kritisk mot nyhetskällorna. Sakuppgifter skall kontrolleras så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Läsaren/mottagaren skall ha möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

N.R. och bolaget har genmält bl a följande: Det förhållandet att det numera genom lagakraftvunna domar blivit fastslaget att innehållet i artiklarna inte är sant innebär naturligtvis ej att det inte vid tiden för deras publicering har funnits skälig grund för dem. Det är riktigt att det är N.R. som har att visa att sådan grund funnits. Det har han också gjort. Han har haft att göra en bedömning utifrån samtliga föreliggande omständigheter, såsom exempelvis uppgifternas sannolikhet i och för sig och egen kännedom om journalistens vederhäftighet och trovärdighet. Det saknar betydelse att uppgifterna sedermera visat sig vara felaktiga eller att den rättsliga bedömningen blivit en annan än vad han haft skälig anledning att tro. - Det är riktigt att pressombudsmannen funnit att artiklarna inneburit brott mot god publicistisk sed. Ett klandrande uttalande av pressombudsmannen behöver emellertid inte ha någon betydelse i ett tryckfrihetsmål, eftersom de pressetiska reglerna har ett betydligt vidare tillämpningsområde än förtalsbestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och BrB. Det är tämligen ovanligt att den pressetiska och den tryckfrihetsrättsliga bedömningen sammanfaller.

N.R. har under fritt partsförhör uppgivit: Det är inte alltid en chefredaktör tar del av och bedömer material avsett att införas i tidningen, men i detta fall har så verkligen skett. Några dagar före publiceringen av artiklarna deltog han i en sammankomst, vid vilken S.L. redogjorde för vad han höll på med. N.R. kände vidare till att S.L. fått "signaler" från centralredaktionen och att någon från redaktionen hade gjort ett besök på TR:ns inskrivningsavdelning tillsammans med S.L.. En stor roll vid bedömningen spelade N.R:s kännedom om S.L:s erfarenhet och tillförlitlighet som journalist; han visste att S.L. "hade gjort ett ordentligt jobb". N.R. gjorde också den bedömningen att innehållet i artiklarna hade ett rent publicistiskt värde i tidningens bevakning av samhället. Det var viktigt att belysa hemsamariternas ställning och betydelsen av bristande information och instruktion till dessa. Han bedömde det som särskilt angeläget att publicera intervjun med socialchefen, i vilken intervju misstankar om oegentligheter bekräftades. N.R. läste artiklarna på telexremsa. Han gjorde själv vissa strykningar för att skapa fullständig anonymitet. När artiklarna var framtagna var han övertygad om att uppgifterna i dem var riktiga.

HovR:n, som inte finner HovR:ns avgörande bero av tilltron till den vid TR:n förebragta muntliga bevisningen, gör följande bedömning.

Parterna är, såsom tidigare antecknats, ense om att ifrågavarande artiklar genom sitt innehåll utpekat G.L. och X.L. som brottsliga och sålunda innefattat gentemot dem riktat förtal, men att det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att tidningen lämnade uppgift i saken.

Beträffande frågan om det funnits skälig grund för uppgifterna i artiklarna bör bedömningen ske mot bakgrund av att artiklarna innefattat påstående om brottslighet av allvarligt slag och att tidningen, särskilt genom utformningen av rubrikerna, otvetydigt tillkännagivit sin inställning i skuldfrågan. Med hänsyn till de allvarliga följder artiklarna kunde få för de däri utpekade måste stränga krav ställas på tidningens kontroll av uppgifternas riktighet. Rent allmänt måste också större krav på kontroll och vederhäftighet ställas på artiklar av nu förevarande slag än på uppgifter ingående i den rutinmässiga nyhetsförmedlingen. Av utredningen framgår att vid tidpunkten för publiceringen hade makarna L. inte delgivits misstanke om brott, än mindre hade åtal väckts. Artikelförfattaren visste i stort sett endast att en polisanmälan hade skett, avseende misstanke "om ekonomiska oegentligheter, alternativt mutbrott eller någonting". De undersökningar som gjorts i syfte att kontrollera sanningshalten i de förhållanden som påtalats för artikelförfattaren har icke varit särskilt ingående och det kan inte anses att resultatet av undersökningarna givit utrymme för annat än tämligen löst underbyggda antaganden. Det framstår som särskilt anmärkningsvärt att makarna L:s egna kommentarer inte inhämtats före publiceringen, vilket under föreliggande omständigheter borde ha varit en självklar kontrollåtgärd. Med hänsyn till vad som nu anförts kan skälig grund för uppgifterna i artiklarna ej anses ha förelegat.

Det finns inte anledning ifrågasätta riktigheten av G.L:s och X.L:s uppgifter att de genom artiklarna utsatts för psykiskt lidande. De är följaktligen berättigade till skadestånd på grund av tryckfrihetsbrott. Skadeståndet bör bestämmas till skäliga 10 000 kr för envar av dem att betalas solidariskt.

Domslut.

1. HovR:n avvisar av G.L. och X.L. i HovR:n framställt yrkande om ansvar.

2. Med ändring av överklagade domen förpliktar HovR:n N.R. och Östersunds-Postens Tryckeri AB att solidariskt utge skadestånd till envar av G.L. och X.L. med 10 000 kr jämte ränta därå från d 28 juli 1981 tills betalning sker enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 4 procentenheter.

N.R. och bolaget (ombud för båda advokaten Y.Y.) sökte revision och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, fastställa TR:ns dom.

Makarna L. (ombud advokaten B.K.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Brundin, Persson, Bengtsson och Lars Å Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl. Makarna L:s skadeståndstalan grundas på påstådda tryckfrihetsbrott i två skilda tidningsartiklar, som var införde i Östersunds-Posten d 19 resp d 20 febr 1981 och som i fotostatkopia är fogade till TR:ns dom. I artiklarna talas om A., 90 år, som bott "på ett litet torp utanför ett samhälle i Jämtland" men flyttat till en pensionärslägenhet och senare till ålderdomshemmet i samhället. Uppgifterna avsåg 89-åriga I.O., hos vilken G.L. tjänstgjort som hemsamarit. G.L. och X.L. nämns i artiklarna enbart som A:s hemsamarit och hemsamaritens man. Såsom grunden för talan ursprungligen preciserades har makarna gentemot tidningsbolaget och N.R. främst åberopat att i båda artiklarna sanningslöst har påståtts, dels att G.L. eller makarna tillsammans avhänt I.O. betydande penningmedel, dels att X.L. frånlurat henne en fastighet genom att köpa den till underpris. I HD har beträffande penningmedlen närmare anförts att enligt tidningsartiklarna G.L. beskyllts såväl för att ha tillskansat sig pengar genom uttag på I.O:s bankbok som för att, med pengar som varit avsedda för inköp åt I.O., ha handlat varor också för egen räkning.

Den jury som utsetts i målet har med ja besvarat TR:ns frågor huruvida, enligt 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen jämförd med 5 kap 1 § BrB, dels artiklarna var för sig är brottsliga, dels artiklarna är brottsliga "sedda som en helhet". Från den sist angivna frågan bortses tills vidare.

I HD är som i HovR:n ostridigt att G. och X.L. i artiklarna har utpekats som brottsliga. Detta får förstås så att genom uppgifterna i artiklarna ostridigt X.L. beskyllts för att ha åtkommit fastigheten på oärligt sätt och G.L. beskyllts för att ha tillskansat sig penningmedel genom brottsligt förfarande. Vidare är liksom i HovR:n ostridigt att det, i den mening som avses i de angivna lagrummen, varit med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken. Såsom talan förs i målet återstår att bedöma, om bolaget och N.R. förmått visa sådana förhållanden att N.R. som ansvarig utgivare kan anses ha haft skälig grund för de angivna uppgifterna.

Att kränkande uppgifter i en artikel bedömts vara försvarliga innebär att det allmänna intresset av publiceringen - tryckfrihetsintresset sådant det anges i 1 kap 1 § tryckfrihetsförordningen - har ansetts ta över intresset av att skydda den enskilde mot de kränkande uttalandena. Så som förtalsbestämmelserna bör tolkas (jfr HD:s dom denna dag, nr DB 16, det under I refererade målet) skall uppgifternas konkreta innehåll - i princip oberoende av om de varit sanna eller inte - ligga till grund för försvarlighetsbedömningen. Vidare skall hänsyn tas till sådana omständigheter vid utpekandet som med vilken tydlighet detta skett. Allmänintressets styrka, uppgifternas närmare karaktär och graden av utpekande bör emellertid beaktas också vid bedömningen av frågan om uppgiftslämnaren hade "skälig grund för uppgifterna" - ett mindre starkt allmänintresse bör, liksom en allvarligare beskyllning och ett tydligare utpekande, leda till strängare krav när det gäller underlaget för uttalandena (jfr Axberger: Tryckfrihetens gränser, s 240 ff med hänvisningar). I fråga om journalistisk verksamhet måste även hänsyn tas till de särskilda betingelser som gäller för nyhetsförmedling och annan information genom massmedier, där snabbhet och viss slagkraft kan vara en förutsättning för att viktig upplysning skall nå fram. Större utrymme för kontroll av det material som uppgifterna bygger på föreligger naturligen när det, som här närmast är fallet, gäller verksamhet av typen undersökande journalistik.

Vittnesutsagan av S.L., som författat artiklarna, har i utskrift från fonogram lästs upp i HD och finns utförligt refererad i tingsrättsdomen. S.L:s uppgifter vinner i flera avseenden stöd av utredningen i övrigt och ger allmänt sett ett intryck av trovärdighet. Utsagan inger också uppfattningen att S.L. är en seriöst arbetande och kunnig journalist. De väsentliga momenten i bedömningen - främst vilket kontrollarbete som lagts ned på sakuppgifterna och vilka förhållanden som var kända eller som borde ha kunnat utrönas när artiklarna skrevs - bör alltså grundas på S.L:s uppgifter.

Den skriftliga bevisning som har åberopats på ömse sidor avser till större delen avgöranden, åtgärder och yttranden som hänför sig till senare tid än artiklarna. Sådan bevisning kan oftast få endast begränsat värde, eftersom enbart förhållandena när uppgifterna lämnades får beaktas i frågan om "skälig grund". I förevarande fall har genom den skriftliga bevisningen kommit fram att enligt den sedermera före tagna polisutredningen några obehöriga uttag på I.O:s bankbok inte hade gjorts. Vidare framgår att makarna L. frikänts efter att ha åtalats för mutbrott och medhjälp därtill med anledning av fastighetstransaktionen. Dessa omständigheter kan inte påverka bedömningen av vad som var befogat att anta när artiklarna publicerades.

Det är allmänt känt att hemsamarittjänsten inom åldringsvården har fört med sig svårlösta problem av det slag som tidningsartiklarna belyser. Den personliga bindning som ofta uppkommer mellan klient och vårdare - och som i och för sig kan vara en mycket positiv faktor med denna vårdform - kan leda till en benägenhet hos de gamla att vilja i större eller mindre omfattning överlåta sina tillgångar på vårdaren. Det ställs därför stora krav på personalen för att förtroendet för verksamheten skall kunna upprätthållas. Mot denna bakgrund måste det anses naturligt att S.L. fann det uppseendeväckande, när han genom kontroll hos inskrivningsmyndigheten fick stöd för vad som hade sagts honom om X.L:s köp av I.O:s fastighet till ett kraftigt underpris. I.O:s besked att det i verkligheten var fråga om en gåva var inte ägnat att göra saken mindre anmärkningsvärd från S.L:s synpunkt. Det underlag S.L. i övrigt hade skaffat i fråga om fastighetsköpet och för de i sig mycket allvarliga uppgifterna om trolöshetsbrott mot I.O. får bedömas från denna utgångspunkt. Också andra omständigheter gav S.L. och N.R. påtaglig anledning att tro att I.O. hade utnyttjats på ett obehörigt sätt. Hon hade ostridigt ändrat sitt testamente till förmån för makarna L.. Synbarligen fattades medel på hennes bankkonto och från socialförvaltningens sida hade därför begärts polisutredning angående G.L:s handhavande av medlen. Visserligen kan ifrågasättas om inte S.L. borde ha inhämtat en kommentar från makarna L.. Det kan emellertid knappast antas att detta skulle ha tillfört någon upplysning som då hade kunnat ställa saken i annan dager, och underlåtenheten bör i detta fall inte på något avgörande sätt inverka på bedömningen. Däremot bör, i enlighet med vad som sagts förut, till N.R:s fördel tala att såväl han själv som S.L. bemödat sig om att utforma artiklarna så att det inte skulle framgå vilka personer som åsyftades och att dessa därför inte kan ha identifierats annat än inom en mycket begränsad personkrets.

Vardera artikeln måste bedömas som en enhet där rubrik och text samverkar. Vad först gäller artikeln d 19 febr kan, som framgår av det anförda, skäl anföras för att anse att själva artikeltexten inte innefattar straffbart förtal. Rubriken "A., 90, skinnad av sin hemsamarit" har emellertid, som för övrigt både S.L. och N.R. tillstått, på ett olyckligt sätt tillspetsat påståendena i artikeltexten. Varken rubriken i sig eller den mera bestämt anklagande prägel den har gett åt artikelns innehåll har haft täckning i de förhållanden S.L. hade konstaterat.

Artikeln påföljande dag har rubriken: "Ortsborna om 90-åringen som skinnades: - Socialbyrån borde ha ingripit tidigare." Som redan rubriken antyder utgör artikeln en uppföljning av den tidigare artikeln. Den innehåller i huvudsak vissa ytterligare uttalanden och påståenden i frågor som behandlats föregående dag. De uppgifter som inrymmer beskyllningar mot hemsamariten och hennes make balanseras visserligen på ett annat sätt än i den tidigare artikeln av positiva uppgifter om hemsamariten och uttalanden av innebörd att det kan vara fråga om "löst prat". Rubriken innehåller emellertid - ehuru formuleringen naturligt nog påverkats av att ämnet redan hade behandlats - i princip samma allvarliga beskyllning mot hemsamariten som den föregående rubriken och ger därför också här en anklagande prägel åt artikeltexten. Vid nu angivna förhållanden saknas anledning att bedöma den andra artikeln på annat sätt än den första.

Som följer av det anförda har skälig grund inte förelegat för uppgifterna i någon av artiklarna. Dessa innefattar därför tryckfrihetsbrott.

Enligt ett tidigare rättsfall (NJA 1976 s 150) kan artiklar i var för sig utgivna nummer av en periodisk skrift inte tryckfrihetsrättsligt sammanföras, utöver att uppgifter i tidigare utgivna skrifter kan beaktas när en senare skrift bedöms. Uttalanden i de skilda numren av Östersunds-Posten kan alltså inte sammanställas så att genom helheten ett enda tryckfrihetsbrott anses begånget. I förevarande fall får det emellertid inte någon betydelse att frågan till juryn, huruvida artiklarna sedda som helhet är brottsliga, har ställts felaktigt och därför inte kunnat komma under domstols prövning.

Mot de av HovR:n utdömda skadeståndsbeloppen i och för sig har inte framställts någon invändning.

HovR:ns domslut i skadeståndsfrågan - - - skall alltså fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

Referenten, JustR Palm, var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: Makarna L:s skadeståndstalan - - - se HD:s dom - - - begränsad personkrets.

Med hänsyn till det anförda kan i allt fall beträffande den senare av artiklarna övervägande skäl anses tala för att själva artikel texten haft sådant underlag att den inte kan anses innefatta straffbart förtal. Uppgifterna om fastighetsöverlåtelsen sådana de angetts i denna artikel får visserligen ses mot bakgrund av uppgifterna i den förra men innehåller inte några oriktiga uttalanden om vad som hade förekommit. De uttalanden om I.O:s penningmedel som återges i den senare artikeln balanseras på ett annat sätt än i den tidigare av positiva uppgifter om hemsamariten och uttalanden som anger att det kan vara fråga om "löst prat". Varje artikel måste emellertid bedömas som en helhet där också den rubrik som tillförts vid redigeringen ingår.

Rubriken till artikeln d 19 febr, "A., 90 år, skinnad av sin hemsamarit", har - som både S.L. och N.R. för övrigt själva tillstått - på ett olyckligt sätt tillspetsat påståendena i artikeltexten. Varken rubriken som sådan eller den mera bestämt anklagande prägel den har gett åt artikelns innehåll har haft täckning i de förhållanden S.L. hade kunnat fastställa. Rubriken över den andra artikeln - "Ortsborna om 90-åringen som skinnades: Socialbyrån borde ha ingripit tidigare" - innehåller i princip samma allvarliga beskyllning som den tidigare. Rubriken förtar emellertid inte intrycket av de reservationer texten i artikeln ger uttryck för. Kravet på skälig grund för innehållet i denna artikel bör enligt min mening anses uppfyllt.

Denna bedömning innebär att artikeln d 19 men inte artikeln d 20 febr innefattar tryckfrihetsbrott.

Enligt ett tidigare rättsfall (NJA 1976 s 150) kan artiklar i var för sig utgivna nummer av en periodisk skrift inte tryckfrihetsrättsligt sammanföras utöver att uppgifter i tidigare utgivna skrifter kan beaktas när en senare skrift bedöms. Uttalanden i de skilda numren av Östersunds-Posten kan alltså inte sammanställas så att genom helheten ett enda tryckfrihetsbrott anses begånget. I förevarande fall får det emellertid inte någon betydelse att frågan till juryn, huruvida artiklarna sedda som helhet är brottsliga, har ställts felaktigt och inte kunnat komma under domstols prövning.

Mot de utdömda skadeståndsbeloppen i och för sig har inte framställts någon invändning och något yrkande beträffande beloppet för den händelse enbart en av artiklarna skulle befinnas innefatta tryckfrihetsbrott har inte framställts. Det torde heller inte finnas skäl att anta att det men makarna L. har lidit på grund av förtalet genom den första artikeln har förvärrats genom vad som skrivits i artikeln den andra dagen.

HovR:ns domslut i skadeståndsfrågan - - - skall alltså fastställas.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

NJA 2003 s. 567: Tryckfrihetsbrott. En tidnings löpsedel har ansetts innefatta uppgift som varit ägnad att utsätta en person för andras missaktning. Ansvarige utgivaren har fällts för förtal. Tillika fråga om...
NJA 2006 s. 16: Tryckfrihetsmål. I en artikel om utredningen av mordet på Olof Palme lämnades uppgifter om en polisman som medverkat i utredningen vilka var ägnade att utsätta denne för andras missaktning....
RH 1994:14: I ett TV-program har påståtts att en läkare av kollegor kallats för kvackare. För detta yttrande och andra uttalanden av delvis samma innebörd har programutgivaren fällts till ansvar för...
RH 2002:39: Med hänsyn till allmänintresset - mordet på landets statsminister - har det ansetts försvarligt att i dagstidningar identifiera den utpekade mördaren med namn och bild samt ge offentlighet åt...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation