Domskäl

Domskäl. Det TV-program målet gäller har spelats upp också i HD. I programmet ingår ett avsnitt med huvudsyftet att belysa justitieombudsmannens verksamhet. Avsnittet har rubriken "Kan JO hjälpa den enskilde?" och behandlar bl a två konkreta anmälningsärenden. Åtalet avser vissa delar av en intervju med A-M.M. angående ett av dessa ärenden. Ärendet rörde den i massmedia redan tidigare uppmärksammade händelse, då en bror till A-M.M. hade avlidit hastigt i samband med att han var omhändertagen av två polismän i det s k OT-rummet vid T-centralen i Stockholm. Intervjun leddes av T.N. som reporter. Senare under programmet kommenterades varje ärende av den justitieombudsman som hade handlagt det.

De åberopade avsnitten av intervjun återges i TR:ns domsbilaga 1 och kan ses insatta i sitt sammanhang i bilaga 2 till tingsrättsdomen.

Justitieombudsmannens kommentar till ärendet följer i programmet omedelbart efter intervjun och leds av en annan reporter än T.N.. Justitieombudsmannen framhåller att han, efter att ha gått igenom utredningsmaterialet om händelsen, inte på något sätt ifrågasatt åklagarens beslut att inte väcka åtal mot polismannen. Kommentaren rör i övrigt huvudsakligen hans beslut att, med utgångspunkt i polisernas egna uppgifter, ta upp frågan om disciplinansvar för bristande tillsyn av den omhändertagne i OT-rummet.

I HD har T.B. hörts på nytt. Rörande omständigheterna vid tillkomsten av TV-programmet har på hennes begäran nytt vittnesförhör hållits med T.N. och radioprogrammet "Kanalen" spelats upp från band. På begäran av justitiekanslern har utskrift av vittnesförhöret med A-M.M. vid TR:n lästs upp.

T.B. har lämnat i huvudsak samma uppgifter som dem hon avgett tidigare i målet. Hon har medgett att hon, om de angivna intervjuuttalandena befinns brottsliga, har att som programutgivare bära ansvaret enligt 4 § 1 st och 7 § 2 stradioansvarighetslagen (1966:756). Angående möjligheten enligt 4 § 2 st radioansvarighetslagen att, beträffande program som direktsänds, föra över ansvaret för yttrandefrihetsbrott till dem som framträder i programmet har T.B. förklarat att förfarandet numera inte förekommer, eftersom det anses verka alltför återhållande på deltagarna i ett program; den enda gång förfarandet har använts ledde det till att programmet blev tamt och intresselöst.

T.N:s berättelse stämmer också väsentligen med den han lämnat enligt HovR:ns dom. Angående sin reaktion när A-M.M. överraskande angav namnen på T.P. och L.T. har T.N. förklarat att han "för att inte förvärra saken" funnit det bäst att lugnt fullfölja intervjun. Eftersom omständigheterna kring fallet var allmänt kända, var enligt hans uppfattning skadan skedd så snart namnen hade nämnts. Han räknade dessutom med att justitieombudsmannen, som skulle höras efteråt, kunde bättre än han själv mildra verkningarna.

De åberopade uttalandena i intervjun med A-M.M. innebär att hon och, sedan namnen på T.P. och L.T. hade nämnts, också T.N. utpekat dessa som ansvariga för mycket allvarlig brottslighet eller i vart fall utpekat dem som starkt misstänkta för allvarliga brott. Uttalandena innefattar därmed sådant förtal som sägs i 5 kap 1 § 1 st BrB och 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen och som, genom hänvisningen till tryckfrihetsförordningen i 2 § 2 st radioansvarighetslagen, i princip utgör yttrandefrihetsbrott. Intresset i målet knyts därmed till frågan om tillämpligheten av den undantagsregel i bestämmelserna som leder till ansvarsfrihet, om det var "med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken" och om dessutom uppgiftslämnaren visar "att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den". Denna regel innebär att det är tillräckligt för straffbarhet, om det kan konstateras att uppgiftslämnandet inte varit försvarligt.

Det s k försvarlighetsrekvisitet har främst avseende på intressekollisioner. I förevarande fall står mot varandra intresset av en vidsträckt yttrandefrihet, som är fundamental för ett demokratiskt samhälle, och å andra sidan förtalsbestämmelsernas syfte att skydda den enskilde mot att genom kränkande uppgifter utsättas för andras missaktning. Vid avvägningen mellan dessa intressen finns anledning att uppmärksamma vissa tolkningsfrågor som har föranlett en utförlig argumentation av parterna i målet. Den första rör problemet om det redan vid prövningen av det försvarliga i att lämna uppgifterna skall tas hänsyn till om de var sanna eller inte. De övriga mera kontroversiella frågorna gäller underlaget i övrigt för försvarlighetsprövningen och vilken betydelse graden av utpekande bör ha när försvarligheten bedöms.

Frågan om uppgifternas sanningshalt bör inverka redan vid försvarlighetsprövningen eller inte och frågan om sanningsbevisning överhuvudtaget bör tillåtas i ärekränkningsmål föranledde starka meningsmotsättningar vid BrB:s tillkomst. De helt skilda förslag till lösningar som föregick den slutliga lagtexten komplicerar tolkningen av bestämmelserna. Motivuttalandena måste läsas mot bakgrund av de principiellt och formellt olikartade lagförslag som lades fram under lagstiftningsarbetets gång. Detta kan ha bidragit till oklarhet i rättstillämpningen och till en del motstridande uttalanden också i kommentaren till BrB. Agnat att leda till misstolkningar har också varit att vid BrB:s tillkomst departementschefen i lagrådsremissen och i det slutliga departementsförslaget i bestämmelsen om förtal använt termen försvarligt, i det första fallet närmast som en motsvarighet till begreppet skälig grund och i det andra som en beteckning på bl a intressekollisionsfallen. Det är emellertid tydligt att lagstiftaren slutligen stannade för att avvisa uppfattningen att uttalandenas sanningshalt skulle tillmätas avgörande betydelse vid kriminaliseringen. För att så långt möjligt hålla s k sanningsbevisning borta från ärekränkningsmålen skall också, enligt motivuttalandena, försvarlighetsfrågan i princip bedömas oberoende av de påtalade uppgifternas sanningsenlighet; det kan dock tänkas fall då det framstår som konstlat att i det sammanhanget bortse helt från sanningshalten, t ex då den lämnade uppgiften ostridigt eller notoriskt är sann. En annan sak är att den angivna principen för med sig processuella komplikationer, som inte närmare belysts i förarbetena, och att det därför kan vara svårt att i tillämpningen helt följa lagstiftarens intentioner. (Se till det anförda bl a prop 1962:10, del C s 183, Beckman m fl: Brottsbalken I, 4 u, s 229 f jfr s 231, Axberger: Tryckfrihetens gränser, s 227, Cars-Danowsky: Pressen inför rätta, s 247 ff, och Jareborg: Brotten, 2 uppl, s 296.)

I frågan om vad försvarlighetsprövningen i övrigt skall avse har från T.B:s sida gjorts gällande att det är ämnet - enligt lagtexten "saken" - som är huvudobjektet för prövningen och vidare att graden av utpekandet inte har något att göra med bedömningen. Med denna utgångspunkt måste, enligt T.B:s inställning, uppgifter av den art det här gäller utan vidare anses försvarliga i ett seriöst program med stort allmänintresse och tyngdpunkten i ansvarsbedömningen ligga i om det funnits skälig grund för uppgifterna. Justitiekanslern har å sin sida hävdat att det inte kan vara fråga om annat än försvarligheten av de konkreta uppgifter som lämnats och att den omständigheten att utpekandet skett genom att namn har nämnts måste tillmätas stor betydelse när det gäller att avgöra om uppgifterna varit försvarliga.

Varken lagtext eller förarbeten ger något entydigt besked i de sist behandlade frågorna. Det framgår emellertid av vad som förut sagts om straffbestämmelsens innebörd att man vid försvarlighetsprövningen inte kan bortse från de faktiskt lämnade uppgifterna av en sådan orsak som att ämnet för informationen allmänt sett varit betydelsefullt; det skulle ge ett utrymme för att lämna kränkande uppgifter som är oförenligt med lagstiftarens avsikt med bestämmelsen. Domstolen måste vid bedömningen ta hänsyn till uppgifternas närmare innehåll. Också sådana omständigheter vid själva utpekandet som den tydlighet med vilken den avsedda personen angetts utgör ett väsentligt led i bedömningen.

Vid den avvägning HD har att göra mot denna bakgrund bör det till en början framhållas att TV-programmet haft ett betydande allmänintresse och lagts upp på ett allsidigt sätt. För en saklig belysning av justitieombudsmannens insatser i enskilda ärenden har det varit befogat att låta personer som berörts av ärendena framträda och kritisera en enligt deras mening felaktig behandling av deras sak. Det kan emellertid inte ha varit påkallat av huvudsyftet med programmet att vid dessa intervjuer avslöja personer som ärendena rört och som enligt de intervjuades mening gjort sig skyldiga till brott. T.N:s vittnesmål ger visserligen vid handen att han för egen del hade ett mera vittgående syfte vid intervjun. Av hans uppgifter framgår att han genom en egen bedömning av materialet ansåg sig ha funnit allvarliga brister i polisutredningen om dödsfallet och även belägg för ett visst "mönster" när det gällde behandlingen av omhändertagna i den grupp inom polisdistriktet som T.P. och L.T. tillhörde. Allmänintresset av att vidarebefordra sådana iakttagelser kan emellertid inte rättfärdiga att polismännen på sätt som skett utpekades i sammanhanget.

HD ansluter sig alltså till domstolarnas bedömning att det inte var försvarligt att lämna de uppgifter som åtalet gäller. Enligt vad som förut sagts saknar det då betydelse, om det fanns skälig grund för uppgifterna. Vad som förekommit i TV-programmet innefattar alltså yttrandefrihetsbrott.

Av skäl som HovR:n har angett är T.B. ansvarig för yttrandefrihetsbrottet. I fråga om påföljden finner HD inte anledning frångå HovR:ns bedömning.

Med denna utgång är T.B. skadeståndsskyldig mot T.P. och L.T.. HD finner inte skäl att ändra de skadeståndsbelopp som TR:n och HovR:n har stannat för.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt domen har överklagats.

Domskäl

TR:n (rådmännen L.L., Albemark och Andersson jämte jury) anförde i dom d 9 okt 1984 till en början.

G. och X.L. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran i målet. Vidare har vittnesförhör ägt rum, på begäran av makarna L. med länsåklagaren L.L. och på begäran av N.R. och Östersunds-Posten med S.L. som skrivit de båda artiklarna. Parterna har dessutom åberopat viss skriftlig bevisning.

De uppgivna har anfört:

G.L.:. En dag i febr 1981 kom hennes make hem från en granne med Östersunds-Posten. Hon läste artikeln i fråga och förstod på en gång att den handlade om I.O., personbeskrivningen av I.O. gjorde förhållandet klart för henne. Hon fick en "väldig chock". G.L. visste inte att det tidigare talats något i bygden om henne och I.O.. Hon tog inte kontakt med I.O. någon gång före polisutredningen. Då det gått en tid och utredningen var klar besökte hon I.O.. Hon frågade denna om hon läst artikeln. G.L. sade att hon och maken beskyllts för att ha "stulit" 20 000 kr av I.O.. G.L. frågade om I.O. haft besök av någon journalist. I.O. svarade "nej" och uppgav att G.B. och "en karl" varit där. Till innehavaren av den affär där hon brukade handla sade hon att hon ej orkade komma dit mer. Hon tyckte ej om transaktionen med torpet. Hon sade till maken att han ej skulle ta emot torpet. Det innebar ett för stort ansvar. Sedan hon avrått maken från att ta emot torpet talade han ej mer med henne om det.

X.L.: Han var och hälsade på en granne då denne frågade X.L. om han läst tidningen. X.L. förstod på en gång vem som avsågs med artikeln. Han tyckte artikeln var "förskräcklig". Först ville han ej gå till I.O. på grund av allt "folkprat". Han besökte emellertid senare I.O. och frågade om hon läst tidningen. Hon sade själv att hon läst i tidningen att hon "skinnats" på 60 000 kr. Hon uppgav att någon journalist ej besökt henne. I.O. brukade ej tala om sina ekonomiska angelägenheter.

L.L. har uppgivit bl a att han fann tillräckliga skäl föreligga för åtal mot makarna L. för mutbrott, att han avsåg att i samband med utredningen härom också få utrett om annat brott förelåg samt att han - sedan I.O. avlidit - fann att skäl saknades att gå vidare med utredning i sistnämnda hänseende.

S.L.: Han är anställd på Östersunds-Posten som journalist sedan juni 1963. Han var tidigare tidningens lokalredaktör i Hammarstrand. Han har skrivit artiklarna i Östersunds-Posten av d 19 och 20 febr 1981. Upprinnelsen till artiklarna var att någon eller några personer tog kontakt med honom och tyckte att han borde närmare undersöka och skriva om A. = I.O. och A:s hemsamarit G.L:s och dennas make X.L:s förhållanden till A.. Det skulle ha varit frågan om något fastighetsköp samt om A:s penningtillgångar. S.L. bedömde först det hela som "skvaller". En person som S.L. bedömde som trovärdig fick honom sedan att börja undersöka saken. Det var en betrodd person med kommunala förtroendeuppdrag som inte hade relation till någon av parterna. Det som först intresserade S.L. var fastighetsköpet och några arv som A. fått efter avlidna syskon. Han fick en kollega i tidningen att gå till TR:n. Härigenom fick han reda på att fastigheten i fråga av A. sålts till X.L. för - enligt köpehandlingen - 4 000 kr. Kollegan kontrollerade också bouppteckningar, inregistrerade av TR:n, efter avlidna syskon. Fastigheten det rörde sig om hade ett taxeringsvärde av 13 000 kr och hade således sålts till X.L. för 4 000 kr. S.L. beställde in bouppteckningarna efter de två senast avlidna syskonen efter A.. A., som hade haft flera syskon än de angivna, var den sista överlevande i syskonskaran. Enligt bouppteckning hade A. fått fastigheten samt - sedan arvsskatten erlagts - drygt 30 000 kr i kontanter. Närmast i syfte att få ett samtal med A. tog S.L. kontakt med föreståndaren på ålderdomshemmet. Han ville få reda på hur A. hade det med sina tillgångar. S.L. fick då veta att föreståndaren för hemmet reagerat emot att A. hade för litet pengar och påpekat det för socialchefen G.B.. S.L. tog kontakt med G.B. som berättade att hon i jan 1981 polisanmält saken. S.L. fick då anledning att åka till ålderdomshemmet för att intervjua A.. G.B:s polisanmälan avsåg misstanke emot G. och X.L. om ekonomiska oegentligheter alternativt mutbrott eller dylikt. I tidningsartikeln tog han inte in ordet "mutbrott". S.L. åkte därefter till ålderdomshemmet, där han hade föreståndaren i sällskap för att A. skulle känna sig tryggare. Han hade sedan samtalet med A. för vilket finns redogjort i artikeln d 19 febr. Han förde under intervjun med henne anteckningar om vad hon sade. I artikeln har han ordagrant återgivit vad A. uppgav. Innan artikeln kom till hade han kontrollerat att polisanmälan verkligen var gjord och på vilken åklagare ärendet var lottat. S.L. fann att skäl förelåg att arbeta vidare på saken. G.B. gav efter besöket hos A. inför S.L. uttryck för uppfattningen att "det som hänt I.O., var något som absolut inte fick hända". G.B. sade också att i utbildningen av hemsamariter upptogs frågorna om mutbrott och gåvor och dylikt. För S.L. stod nu klart att A. kände sig beroende av sin hemsamarit och att hon avhänt sig egendom, fastigheten och eventuellt mera. De köpmän han intervjuade, vilka han bedömer som vederhäftiga, har klart uttalat vad som finns antecknat i artikeln. Dementin som infördes i tidningen påföljande dag avsåg en annan köpman. De i artikeln upptagna uttalandena av G.B. är ordagrant återgivna från något av de 2-3 samtal S.L. hade med henne före den första artikeln. S.L. har personligen talat med den person som enligt den andra artikeln ansåg sig tvungen att sluta hälsa på hos A., eftersom det sades försvinna pengar från A. vid besök. S.L. vill bedöma ifrågavarande uppgiftslämnare som vederhäftig. Det är främst folk som tidigare uppmanat S.L. att skriva om förhållandena i tidningen, som senare hört av sig och uttryckt sin tillfredsställelse. - När han skrev artikeln sökte han utforma den så att inte någon som eventuellt skulle ha begått brott kunde identifieras. I det syftet har han lagt ett år till I.O:s verkliga ålder, kallat henne A., inte nämnt det rätta antalet syskon, e t c. S.L. kunde inte tänka sig att någon skulle komma att känna sig utpekad genom artikeln. Anledningen till att han skrev artikeln var att han ansåg att gamla som vårdades och kunde befinna sig i beroendeställning borde få sin ställning belyst. Vad som fick honom att tro att makarna L:s handlande förr eller senare skulle befinnas oriktigt var vad socialchefen uttalade, de faktiska förhållanden som framkommit vid kontroll i offentligt material och i I.O:s banktillgodohavanden. Ålderdomshemsföreståndarens uppgift om att I.O. hade exceptionellt lite pengar hade också betydelse vid bedömningen. På tidningen ansågs det både lämpligt och angeläget att publicera artikeln. För att minska risken för identifikation tog ansvarige utgivaren bort någon uppgift. S.L. har ej själv medverkat vid rubriksättningen -kanske blev rubriken något tillspetsad i förhållande till artikelns innehåll. S.L. och I.O. kom gemensamt fram till att I.O. borde ha haft mer pengar kvar än hon hade. I.O. sade sig också vara glad över att en polisutredning kommit till. Hon uttalade inte några misstankar mot sin hemsamarit. Enligt polisundersökningen fattades det åtminstone 30 000 kr som man inte visste vart de tagit vägen.

TR:n redovisade härefter att juryn med "ja" besvarat följande tre frågor: 1) Är artikeln nr 1 sedd för sig brottslig jämlikt 7 kap 4 § 9 TF jämfört med 5 kap 1 § BrB?, 2) Är artikeln nr 2 sedd för sig brottslig jämlikt nämnda lagrum? och 3) Är artiklarna sedda som en helhet brottsliga jämlikt nämnda lagrum?

I domen anfördes vidare: TR:n har alltså att pröva makarna L:s talan i dess helhet.

TR:n gör följande bedömanden.

Förhållandena som berörs i artiklarna har uppenbarligen diskuterats inom en relativt stor personkrets på orten och ett icke helt obetydligt antal personer har ostridigt kunnat känna igen vilka personer som avsågs i artiklarna, trots att både S.L. och N.R. gjort ansträngningar att undvika identifikation. Mot bakgrund härav finner TR:n att ifrågavarande artiklar genom sitt innehåll utpekat G.L. och hennes make X.L. såsom brottsliga.

I vad avser frågan om det varit försvarligt av tidningen att lämna uppgifterna finner TR:n följande. Uppgifter av förevarande slag har ett stort allmänt intresse. Detta framgår inte minst av justitieombudsmannens och justitiekanslerns bevakning av ärenden av ifrågavarande art samt av kurser och dylikt som ordnas av t ex socialstyrelsen för att bibringa tjänstemän som sysslar med vård av äldre en riktig etik. Det är vidare av stor betydelse att massmedia bevakar händelser och företeelser som belyser t ex socialvårdens och dess tjänstemäns förhållande till enskilda, som är beroende av socialtjänsten. På anförda skäl finner TR:n att det varit försvarligt att införa artiklarna i tidningen.

Av S.L:s vittnesmål framgår att denne, innan han beslutade sig för att skriva artiklarna, gjort grundliga undersökningar om sanningshalten i de förhållanden som påtalats för honom, genom att inhämta uppgifter från myndigheter och från personer, som kunde förväntas vara trovärdiga. Han har även i artiklarna noggrant återgivit uttalanden från intervjuade personer. Mot bakgrund härav anser TR:n att N.R. och Östersunds-Posten visat att de vid tiden för publiceringen haft skälig grund för uppgifterna i artiklarna.

Av anförda skäl kan artiklarna varken var för sig eller sammantagna anses som otillåtet yttrande i skrift och makarna L:s talan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. G. och X.L:s talan ogillas.

Domslut

Domslut.

Domskäl

Domskäl. Makarna L:s skadeståndstalan grundas på påstådda tryckfrihetsbrott i två skilda tidningsartiklar, som var införde i Östersunds-Posten d 19 resp d 20 febr 1981 och som i fotostatkopia är fogade till TR:ns dom. I artiklarna talas om A., 90 år, som bott "på ett litet torp utanför ett samhälle i Jämtland" men flyttat till en pensionärslägenhet och senare till ålderdomshemmet i samhället. Uppgifterna avsåg 89-åriga I.O., hos vilken G.L. tjänstgjort som hemsamarit. G.L. och X.L. nämns i artiklarna enbart som A:s hemsamarit och hemsamaritens man. Såsom grunden för talan ursprungligen preciserades har makarna gentemot tidningsbolaget och N.R. främst åberopat att i båda artiklarna sanningslöst har påståtts, dels att G.L. eller makarna tillsammans avhänt I.O. betydande penningmedel, dels att X.L. frånlurat henne en fastighet genom att köpa den till underpris. I HD har beträffande penningmedlen närmare anförts att enligt tidningsartiklarna G.L. beskyllts såväl för att ha tillskansat sig pengar genom uttag på I.O:s bankbok som för att, med pengar som varit avsedda för inköp åt I.O., ha handlat varor också för egen räkning.

Den jury som utsetts i målet har med ja besvarat TR:ns frågor huruvida, enligt 7 kap 4 § 9 tryckfrihetsförordningen jämförd med 5 kap 1 § BrB, dels artiklarna var för sig är brottsliga, dels artiklarna är brottsliga "sedda som en helhet". Från den sist angivna frågan bortses tills vidare.

I HD är som i HovR:n ostridigt att G. och X.L. i artiklarna har utpekats som brottsliga. Detta får förstås så att genom uppgifterna i artiklarna ostridigt X.L. beskyllts för att ha åtkommit fastigheten på oärligt sätt och G.L. beskyllts för att ha tillskansat sig penningmedel genom brottsligt förfarande. Vidare är liksom i HovR:n ostridigt att det, i den mening som avses i de angivna lagrummen, varit med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken. Såsom talan förs i målet återstår att bedöma, om bolaget och N.R. förmått visa sådana förhållanden att N.R. som ansvarig utgivare kan anses ha haft skälig grund för de angivna uppgifterna.

Att kränkande uppgifter i en artikel bedömts vara försvarliga innebär att det allmänna intresset av publiceringen - tryckfrihetsintresset sådant det anges i 1 kap 1 § tryckfrihetsförordningen - har ansetts ta över intresset av att skydda den enskilde mot de kränkande uttalandena. Så som förtalsbestämmelserna bör tolkas (jfr HD:s dom denna dag, nr DB 16, det under I refererade målet) skall uppgifternas konkreta innehåll - i princip oberoende av om de varit sanna eller inte - ligga till grund för försvarlighetsbedömningen. Vidare skall hänsyn tas till sådana omständigheter vid utpekandet som med vilken tydlighet detta skett. Allmänintressets styrka, uppgifternas närmare karaktär och graden av utpekande bör emellertid beaktas också vid bedömningen av frågan om uppgiftslämnaren hade "skälig grund för uppgifterna" - ett mindre starkt allmänintresse bör, liksom en allvarligare beskyllning och ett tydligare utpekande, leda till strängare krav när det gäller underlaget för uttalandena (jfr Axberger: Tryckfrihetens gränser, s 240 ff med hänvisningar). I fråga om journalistisk verksamhet måste även hänsyn tas till de särskilda betingelser som gäller för nyhetsförmedling och annan information genom massmedier, där snabbhet och viss slagkraft kan vara en förutsättning för att viktig upplysning skall nå fram. Större utrymme för kontroll av det material som uppgifterna bygger på föreligger naturligen när det, som här närmast är fallet, gäller verksamhet av typen undersökande journalistik.

Vittnesutsagan av S.L., som författat artiklarna, har i utskrift från fonogram lästs upp i HD och finns utförligt refererad i tingsrättsdomen. S.L:s uppgifter vinner i flera avseenden stöd av utredningen i övrigt och ger allmänt sett ett intryck av trovärdighet. Utsagan inger också uppfattningen att S.L. är en seriöst arbetande och kunnig journalist. De väsentliga momenten i bedömningen - främst vilket kontrollarbete som lagts ned på sakuppgifterna och vilka förhållanden som var kända eller som borde ha kunnat utrönas när artiklarna skrevs - bör alltså grundas på S.L:s uppgifter.

Den skriftliga bevisning som har åberopats på ömse sidor avser till större delen avgöranden, åtgärder och yttranden som hänför sig till senare tid än artiklarna. Sådan bevisning kan oftast få endast begränsat värde, eftersom enbart förhållandena när uppgifterna lämnades får beaktas i frågan om "skälig grund". I förevarande fall har genom den skriftliga bevisningen kommit fram att enligt den sedermera före tagna polisutredningen några obehöriga uttag på I.O:s bankbok inte hade gjorts. Vidare framgår att makarna L. frikänts efter att ha åtalats för mutbrott och medhjälp därtill med anledning av fastighetstransaktionen. Dessa omständigheter kan inte påverka bedömningen av vad som var befogat att anta när artiklarna publicerades.

Det är allmänt känt att hemsamarittjänsten inom åldringsvården har fört med sig svårlösta problem av det slag som tidningsartiklarna belyser. Den personliga bindning som ofta uppkommer mellan klient och vårdare - och som i och för sig kan vara en mycket positiv faktor med denna vårdform - kan leda till en benägenhet hos de gamla att vilja i större eller mindre omfattning överlåta sina tillgångar på vårdaren. Det ställs därför stora krav på personalen för att förtroendet för verksamheten skall kunna upprätthållas. Mot denna bakgrund måste det anses naturligt att S.L. fann det uppseendeväckande, när han genom kontroll hos inskrivningsmyndigheten fick stöd för vad som hade sagts honom om X.L:s köp av I.O:s fastighet till ett kraftigt underpris. I.O:s besked att det i verkligheten var fråga om en gåva var inte ägnat att göra saken mindre anmärkningsvärd från S.L:s synpunkt. Det underlag S.L. i övrigt hade skaffat i fråga om fastighetsköpet och för de i sig mycket allvarliga uppgifterna om trolöshetsbrott mot I.O. får bedömas från denna utgångspunkt. Också andra omständigheter gav S.L. och N.R. påtaglig anledning att tro att I.O. hade utnyttjats på ett obehörigt sätt. Hon hade ostridigt ändrat sitt testamente till förmån för makarna L.. Synbarligen fattades medel på hennes bankkonto och från socialförvaltningens sida hade därför begärts polisutredning angående G.L:s handhavande av medlen. Visserligen kan ifrågasättas om inte S.L. borde ha inhämtat en kommentar från makarna L.. Det kan emellertid knappast antas att detta skulle ha tillfört någon upplysning som då hade kunnat ställa saken i annan dager, och underlåtenheten bör i detta fall inte på något avgörande sätt inverka på bedömningen. Däremot bör, i enlighet med vad som sagts förut, till N.R:s fördel tala att såväl han själv som S.L. bemödat sig om att utforma artiklarna så att det inte skulle framgå vilka personer som åsyftades och att dessa därför inte kan ha identifierats annat än inom en mycket begränsad personkrets.

Vardera artikeln måste bedömas som en enhet där rubrik och text samverkar. Vad först gäller artikeln d 19 febr kan, som framgår av det anförda, skäl anföras för att anse att själva artikeltexten inte innefattar straffbart förtal. Rubriken "A., 90, skinnad av sin hemsamarit" har emellertid, som för övrigt både S.L. och N.R. tillstått, på ett olyckligt sätt tillspetsat påståendena i artikeltexten. Varken rubriken i sig eller den mera bestämt anklagande prägel den har gett åt artikelns innehåll har haft täckning i de förhållanden S.L. hade konstaterat.

Artikeln påföljande dag har rubriken: "Ortsborna om 90-åringen som skinnades: - Socialbyrån borde ha ingripit tidigare." Som redan rubriken antyder utgör artikeln en uppföljning av den tidigare artikeln. Den innehåller i huvudsak vissa ytterligare uttalanden och påståenden i frågor som behandlats föregående dag. De uppgifter som inrymmer beskyllningar mot hemsamariten och hennes make balanseras visserligen på ett annat sätt än i den tidigare artikeln av positiva uppgifter om hemsamariten och uttalanden av innebörd att det kan vara fråga om "löst prat". Rubriken innehåller emellertid - ehuru formuleringen naturligt nog påverkats av att ämnet redan hade behandlats - i princip samma allvarliga beskyllning mot hemsamariten som den föregående rubriken och ger därför också här en anklagande prägel åt artikeltexten. Vid nu angivna förhållanden saknas anledning att bedöma den andra artikeln på annat sätt än den första.

Som följer av det anförda har skälig grund inte förelegat för uppgifterna i någon av artiklarna. Dessa innefattar därför tryckfrihetsbrott.

Enligt ett tidigare rättsfall (NJA 1976 s 150) kan artiklar i var för sig utgivna nummer av en periodisk skrift inte tryckfrihetsrättsligt sammanföras, utöver att uppgifter i tidigare utgivna skrifter kan beaktas när en senare skrift bedöms. Uttalanden i de skilda numren av Östersunds-Posten kan alltså inte sammanställas så att genom helheten ett enda tryckfrihetsbrott anses begånget. I förevarande fall får det emellertid inte någon betydelse att frågan till juryn, huruvida artiklarna sedda som helhet är brottsliga, har ställts felaktigt och därför inte kunnat komma under domstols prövning.

Mot de av HovR:n utdömda skadeståndsbeloppen i och för sig har inte framställts någon invändning.

HovR:ns domslut i skadeståndsfrågan - - - skall alltså fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

Referenten, JustR Palm, var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: Makarna L:s skadeståndstalan - - - se HD:s dom - - - begränsad personkrets.

Med hänsyn till det anförda kan i allt fall beträffande den senare av artiklarna övervägande skäl anses tala för att själva artikel texten haft sådant underlag att den inte kan anses innefatta straffbart förtal. Uppgifterna om fastighetsöverlåtelsen sådana de angetts i denna artikel får visserligen ses mot bakgrund av uppgifterna i den förra men innehåller inte några oriktiga uttalanden om vad som hade förekommit. De uttalanden om I.O:s penningmedel som återges i den senare artikeln balanseras på ett annat sätt än i den tidigare av positiva uppgifter om hemsamariten och uttalanden som anger att det kan vara fråga om "löst prat". Varje artikel måste emellertid bedömas som en helhet där också den rubrik som tillförts vid redigeringen ingår.

Rubriken till artikeln d 19 febr, "A., 90 år, skinnad av sin hemsamarit", har - som både S.L. och N.R. för övrigt själva tillstått - på ett olyckligt sätt tillspetsat påståendena i artikeltexten. Varken rubriken som sådan eller den mera bestämt anklagande prägel den har gett åt artikelns innehåll har haft täckning i de förhållanden S.L. hade kunnat fastställa. Rubriken över den andra artikeln - "Ortsborna om 90-åringen som skinnades: Socialbyrån borde ha ingripit tidigare" - innehåller i princip samma allvarliga beskyllning som den tidigare. Rubriken förtar emellertid inte intrycket av de reservationer texten i artikeln ger uttryck för. Kravet på skälig grund för innehållet i denna artikel bör enligt min mening anses uppfyllt.

Denna bedömning innebär att artikeln d 19 men inte artikeln d 20 febr innefattar tryckfrihetsbrott.

Enligt ett tidigare rättsfall (NJA 1976 s 150) kan artiklar i var för sig utgivna nummer av en periodisk skrift inte tryckfrihetsrättsligt sammanföras utöver att uppgifter i tidigare utgivna skrifter kan beaktas när en senare skrift bedöms. Uttalanden i de skilda numren av Östersunds-Posten kan alltså inte sammanställas så att genom helheten ett enda tryckfrihetsbrott anses begånget. I förevarande fall får det emellertid inte någon betydelse att frågan till juryn, huruvida artiklarna sedda som helhet är brottsliga, har ställts felaktigt och inte kunnat komma under domstols prövning.

Mot de utdömda skadeståndsbeloppen i och för sig har inte framställts någon invändning och något yrkande beträffande beloppet för den händelse enbart en av artiklarna skulle befinnas innefatta tryckfrihetsbrott har inte framställts. Det torde heller inte finnas skäl att anta att det men makarna L. har lidit på grund av förtalet genom den första artikeln har förvärrats genom vad som skrivits i artikeln den andra dagen.

HovR:ns domslut i skadeståndsfrågan - - - skall alltså fastställas.