lagen.nu

RH 1996:147

En sextonårig yngling har i sitt bostadsrum, på sluten avdelning i en institution där ungdomar vistades på grund av samhällsingripanden, anlagt en brand. Gärningen har bedömts som grov mordbrand. -- Även fråga om påföljd för ynglingen.

Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å D.A., född 1980, för grov mordbrand enligt 13 kap. 2 § brottsbalken med följande gärningsbeskrivning: D.A. har den 20 maj 1996 i sitt bostadsrum på avdelning vid ett ungdomshem anlagt brand, som inneburit fara för annans liv och hälsa samt för omfattande förstörelse av annans egendom. Fyra andra personer fick rökskador; en av dem blev så omtöcknad att han ej själv förmådde ta sig ut ur den brinnande byggnaden utan räddades ur korridorutrymmet utanför bostadsrummen i sista stund. Byggnaden åsamkades skador för minst 300 000 kr. Brottet är att bedöma som grovt då branden, som ägt rum nattetid, inneburit fara för flera människor (tre elever och två vårdare) samt att eleverna vistats på sluten avdelning med begränsad möjlighet att ta sig ur den brinnande byggnaden.

Vidare yrkade åklagaren att D.A. skulle fällas till ansvar för narkotikabrott och varusmuggling enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) och 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling med följande gärningsbeskrivning: D.A. och annan har tillsammans och i samråd under tiden 5--24 april 1996 olovligen innehaft omkring 45 gram cannabisharts (narkotika). Av den nämnda mängden cannabisharts har D.A. under samma tid till andra personer olovligen överlåtit omkring 10 gram. D.A. och annan har tillsammans och i samråd vid ett tillfälle i mitten av april 1996 utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket infört 30 gram av ovan nämnda cannabisharts, vilket inte får införas.

Slutligen yrkade åklagaren att D.A. skulle fällas till ansvar för narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen med följande gärningsbeskrivning: D.A. har under tiden 2--20 maj 1996 olovligen innehaft omkring 15 gram cannabisharts (narkotika). Av den nämnda mängden har D.A. under samma tid i Örebro till andra personer olovligen överlåtit omkring 5 gram.

D.A. erkände narkotikabrott, varusmuggling och mordbrand, men bestred ansvar för grov mordbrand. Han vidgick att han anlagt branden och att detta inneburit fara för flera människors liv och hälsa och omfattande förstörelse av annans egendom på det sätt som åklagaren påstått, men invände att han inte hade uppsåt att framkalla fara för andras liv.

Närmare hörd över åtalet uppgav D.A. i huvudsak följande. Han kom tillbaka till ungdomshemmet den 20 maj vid 11.30-tiden efter att ha varit på rymmen för tredje gången. Han mådde dåligt och var "lättirriterad", något som kan ha berott på att han i samband med en tidigare rymning hade slutat med en medicin som han använt. Han kände sig ungefär som om han var under "avtändning" efter användning av amfetamin. Han fick reda på att han skulle genomgå tre olika "steg" på ungdomshemmet och att varje steg skulle pågå en och en halv månad. Först blev han förbannad över att han skulle behöva vara så länge som ca fyra månader på ungdomshemmet med de restriktioner som gällde på avdelningen t.ex. när det gällde besök. Sedan blev han orolig för vad som skulle hända med flickvännen och orolig för att hon skulle lämna honom. Han berättade också för sin kontaktman att han inte mådde bra och att han kände sig orolig. Men det föranledde inga särskilda åtgärder från personalens sida. -- Han började tänka på att försöka ta sig ut från ungdomshemmet i första hand bara för att komma bort från den låsta avdelningen. Han hade inga tankar på att försöka "straffa ut" sig från vården inom socialtjänsten för att i stället "komma in" i kriminalvården. Han fick sedan iden att tända eld och därefter försöka ta sig ut i den följande uppståndelsen. -- Han berättade vid 20-tiden på kvällen för två av de andra på avdelningen, S.S. och D.L., att han tänkte tända eld för att få ett tillfälle att ta sig ut. Någon av dem sade till honom att det kunde bli fråga om brottet mordbrand. Men han förstod inte att det skulle kunna bli fråga om mordbrand om inte någon dog i branden. Han fick senare klart för sig att S.S. och D.L. i sin tur hade berättat om iden att anlägga brand för den fjärde eleven på avdelningen, J.L., eftersom denne kom fram till honom och frågade om han skulle anlägga eld. Han bekräftade då för J.L. att han hade för avsikt att tända eld senare samma kväll. -- Vid 22.30-tiden knölade han ihop underlakanet, påslakanet och örngottet och lade det under sin säng och tände eld. Det brann först bara lite grann, men efter en halv minut flammade det upp. Han stod vid sidan av sängen och tittade på elden tills rummet fylldes av rök. Han tog då sin bärbara stereo och en "sportbag", och sprang ut i korridoren och slängde igen dörren till rummet. Han tog inte med sig några andra saker och bl.a. blev en väska med "viktiga saker" kvar i rummet. Han hade således inget brinnande föremål med sig ut och han kastade inte heller något brinnande föremål mot någon annan. Han sprang fram och "bankade" på dörren som ledde bort från korridoren ut mot avdelningens entre. Personalen kom och öppnade dörren och han kunde därefter springa ut på trappan till byggnaden. D.L. och J.L. måste på en gång ha förstått att det brann, eftersom de kom ut på trappan i stort sett samtidigt som han själv. Han såg inte till S.S., och fick senare klart för sig att denne hade haft svårt att ta sig ut. På väg ut ur byggnaden bestämde han sig för att rymma och sprang iväg från ungdomshemmet. Han stannade upp när han kom till ett skogsparti i närheten. Det kändes som om han kom ut från något overkligt. Han var inte rädd på en gång, men han blev rädd när han såg hur mycket eld det var. Då började han att gråta. -- Han tänkte inte så mycket på konsekvenserna, men han förstod att något skulle kunna "hända" om han tände eld. Kanske tänkte han att elden skulle begränsa sig till hans rum, eftersom det var ett tegelhus. Han visste att det fanns brandlarm och brandsläckare i byggnaden. Det var självklart för honom att de andra eleverna skulle kunna springa ut när det började brinna. Om han hade vetat att det skulle bli en så omfattande brand som det blev hade han inte tänt eld. Det har efteråt varit jobbigt att tänka på att S.S. kunde ha blivit kvar i byggnaden, eftersom de varit bra kompisar. Han fick själv inga skador, bara lite hosta.

Sala tingsrätt (1996-06-27, rådmannen Per Carlsson samt nämndemännen Gun-Britt Andersson, Kenth Andersson, Lennart Bolin, Inez Larsson och Bengt-Åke Öhrström) dömde D.A. för mordbrand, narkotikabrott och varusmuggling och överlämnade åt omsorgsnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.

Tingsrätten gjorde därvid följande bedömning: Skuld- och rubriceringsfrågorna: Av D.A:s egna uppgifter och utredning i övrigt framgår, att D.A. vid 23.30-tiden den aktuella kvällen anlade brand i sitt rum på ett ungdomshem. Vidare framgår av utredningen, att det fanns sammanlagt sex personer i byggnaden, två vårdare och fyra elever, att eleverna enligt reglerna på avdelningen sedan kl. 22.00 befann sig på sina rum, att korridoren utanför elevrummen var låst och att eleverna därför hade begränsade möjligheter att ta sig ut, att lågor tämligen omgående slog ut från D.A:s elevrum och att dörren till hans rum därför inte kan ha varit stängd; det bör härvid anmärkas att en brand skapar ett undertryck, att branden spred sig mycket snabbt, att D.A:s rum brändes ut helt, att yttertaket utanför hans rum antändes, att dörren och karmen till elevrummet mitt emot eldhärjades, att det fanns en fara för att branden skulle sprida sig till resten av byggnaden, att övriga lokaler i byggnaden blev kraftigt värme- och sotskadade, och att skadorna på byggnaden sammantaget uppgår till ett betydande belopp samt att de brandgaser som uppstod innehöll bl.a. PVC, som vid exponering mot våta ytor som svalg och lungor kan bilda bl.a. saltsyra. Av utredningen framgår också, att K-Å.E., S.N., S.S. och D.L. fick rökskador samt att S.S. blev så omtöcknad att han hade svårt att själv ta sig ut ur byggnaden. Av S.S:s och D.L:s uppgifter framgår, att D.A. inte till dem hade sagt något om att han hade för avsikt att anlägga eld i byggnaden för att försöka ta sig ut. Det framstår som osannolikt att D.A. skulle ha sagt något om att han hade tänkt anlägga eld till den fjärde eleven på avdelningen, J.L., men D.A:s uppgift om det kan oemotsagd inte anses vederlagd. Det är således utrett, att D.A. anlade branden i byggnaden vid 23.30-tiden, att det då vistades två vårdare och tre andra elever i byggnaden, att elevernas möjlighet att ta sig ut ur byggnaden var begränsade samt att branden orsakade fara för särskilt elevernas liv och hälsa och att den orsakade skador för betydande belopp på byggnaden.

Det finns i och för sig ingenting som talar emot D.A:s uppgift att han anlade branden i avsikt att skapa ett tillfälle att ta sig ut från avdelningen. Det måste emellertid ha stått klart för D.A. att branden skulle sprida sig från hans rum till den övriga byggnaden samt att det därmed förelåg fara för dem som vistades i byggnaden och för en omfattande förstörelse av själva byggnaden. På grund av det anförda är D.A. således förfallen till ansvar för mordbrand. Mordbrand av normal grad, för vilket är föreskrivet fängelse i lägst två och högst åtta år, täcker gärningar av högst varierande svårighetsgrad. Det är, som åklagaren anfört, försvårande för D.A. att han anlade branden nattetid, i en avdelning där möjligheterna för eleverna att ta sig ut var begränsade, och att branden innebar fara för flera människors liv. Med hänsyn till bl.a. att personal dygnet runt hade uppsikt över den låsta delen av avdelningen samt till att det fanns brandpost, brandsläckare och brandlarm på avdelningen, är gärningen ändå att bedöma som ett brott av normal grad. Brottet har, enligt tingsrättens mening, ett straffvärde som med beaktande av D.A:s ålder motsvarar fängelse två år. -- D.A. har erkänt vad åklagaren i övrigt lagt honom till last, hans erkännanden vinner stöd av utredningen i övrigt och gärningarna är att bedöma som åklagaren gjort.

Påföljdsfrågan. D.A., som nu är 16 år, dömdes den 5 september 1995 av Svea hovrätt, avd. 15, för bl.a. dråp, begånget den 13 april samma år, varvid hovrätten överlämnande till Socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten. Hovrätten anförde bl.a. följande i påföljdsdelen. "Enligt hovrättens mening visar utredningen att kriminalvården inte har samma möjligheter som socialtjänsten att ge en så ung person som D.A. den behandling han så väl behöver för att utvecklas i positiv riktning. Härtill kommer att behandlingstiden för D.A. inom kriminalvården skulle begränsas till ungefär ett år på grund av bestämmelserna om villkorlig frigivning. Behandlingen på ett § 12-hem kan däremot bli betydligt längre och vården inom socialtjänsten kan allt som allt pågå tills D.A. fyller 21 år. -- -- -- Mot denna bakgrund finner hovrätten att övervägande skäl talar för att D.A. överlämnas till vård inom socialtjänsten." Ordföranden i omsorgsnämnden beslutade den 20 april 1995 att omedelbart omhänderta D.A. med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och beslutet fastställdes av länsrätten samma dag. På ansökan av omsorgsnämnden förordnade länsrätten därefter, den 18 oktober 1995, att D.A. skulle beredas vård enligt 1 och 3 §§ LVU. D.A. var därefter från och med den 13 juli 1995 och till den nu aktuella branden den 20 maj 1996 placerad på det i målet aktuella ungdomshemmet. Den mordbrand som D.A. har gjort sig skyldig till är avgörande för valet av påföljd för honom. Brottets art och straffvärde talar tillsammans med det förhållandet att D.A. på nytt gjort sig skyldig till ett allvarligt brott för att påföljden bestäms till fängelse. Det finns numera också, som hovrätten anförde i den tidigare domen, vissa begränsade möjligheter för kriminalvården att inom ramen för ett fängelsestraff ta hand om och behandla unga personer. Den som begår ett brott innan han fyllt 18 år får emellertid enligt 30 kap. 5 § brottsbalken dömas till fängelse endast om det föreligger synnerliga skäl. I praxis har också kravet på synnerliga skäl i flera fall, även vid svåra brott, ställts mycket högt. Den påföljd som kan komma i fråga i stället för fängelse är fortsatt vård inom socialtjänsten. Det är också den påföljd som föreslagits av både omsorgsnämnden samt av den läkare som i målet utfärdade läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personundersökning i brottmål m.m. Omsorgsnämnden anförde att man var medveten om att D.A. har behov av avancerad vård samt att nämnden, om påföljden bestäms till vård inom socialtjänsten, hade för avsikt att med stöd av LVU inledningsvis placera D.A. på ett annat ungdomshem och att därefter utforma en adekvat vård i samarbete med bl.a. Statens institutionsstyrelse. Undersökande läkare anförde bl.a., att D.A. led av en allvarlig personlighetsstörning, "dock inte av arten 'allvarlig psykisk störning' i lagens mening", att hans empatiska förmåga var låg samtidigt som hans ledaregenskaper var välutvecklade, att han var helt kriminellt identifierad och att prognosen var dålig samt att D.A. var i behov av en behandlingsinsats som måste vara både omfattande och mångårig. Det anförda talar för att påföljden bör bestämmas till fortsatt vård inom socialtjänsten. Det bör emellertid påpekas att vård inom socialtjänsten är en påföljd som är förenad med nackdelar, bl.a. på så sätt att domstolen inte kan bestämma påföljdens närmare innehåll och omfattning. Den s.k. ungdomsbrottskommitten har också i sitt betänkande (Reaktion mot ungdomsbrott) föreslagit att överlämnande till vård inom socialtjänsten utmönstras och att en ny påföljd, särskild tillsyn, införs (se SOU 1993:35, Del A, särskilt s. 279 ff och s. 399 ff). Med hänsyn särskilt till att D.A. fortfarande endast är 16 år samt till att han har ett stort behov av tillsyn och till att hans negativa utveckling endast kan brytas med en omfattande behandling under många år bör den påföljd väljas som bäst tillgodoser behovet av tillsyn och vård. Behovet av tillsyn kan tillgodoses både inom ramen för ett fängelsestraff och fortsatt vård inom socialtjänsten. Det framstår emellertid som klart, att det finns större förutsättningar att få till stånd en kvalificerad behandling inom ramen för fortsatt vård inom socialtjänsten. Vård inom socialtjänsten kan också pågå längre, ända tills D.A. fyller 21 år, än vård inom ramen för ett fängelsestraff om två år. Härtill kommer att verkställigheten av ett fängelsestraff i praktiken blir kortare till följd av reglerna om villkorlig frigivning på det sätt som hovrätten anförde i den tidigare domen. På grund av det anförda bör D.A. överlämnas till vård inom socialtjänsten.

Åklagaren överklagade domen med yrkande att hovrätten skulle bedöma gärningen som grov mordbrand och bestämma påföljden till fängelse.

D.A. bestred ändring vad gällde brottsrubriceringen men hade inte något att erinra mot att påföljden bestämdes till fängelse.

Svea hovrätt (1996-10-25, tf. hovrättsassessorn Håkan R:son Matz samt nämndemännen Harry Kjellin och Lennart Eklund) ändrade tingsrättens dom på det sättet att D.A. dömdes för grov mordbrand till fängelse ett år och tio månader.

I sina domskäl uttalande hovrätten följande: Skuld- och rubriceringsfrågorna.

I enlighet med tingsrättens dom som inte överklagats såvitt avser åtalet för narkotikabrott och varusmuggling skall D.A. dömas för dessa gärningar, vilka är att bedöma som tingsrätten gjort. Vad som förekommit i hovrätten rörande åtalet i övrigt föranleder detta ingen annan bedömning i skuldfrågan än den som tingsrätten har gjort. Vad gäller gärningens rubricering gör hovrätten följande bedömning. D.A. anlade branden nattetid i en byggnad som hörde till en institution där människor vistades på grund av samhällsingripanden. I byggnaden, som hade utrymmen och utgångar som var låsta, fanns frihetsberövade personer och personal. De risker för människor, som en brand i en sådan miljö -- särskilt nattetid -- typiskt sett ger upphov till, medför enligt hovrättens mening att gärningen bör bedömas som grov mordbrand. Tingsrättens dom skall således ändras i enlighet härmed.

Påföljdsfrågan. D.A. är endast 16 år. Av utredningen i målet framgår att han är i behov av kvalificerad och långvarig vård. Redan dessa omständigheter talar med styrka för att -- såsom tingsrätten har gjort -- överlämna honom till vård inom socialtjänsten. D.A. har emellertid nu återigen gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Den tidigare vården har uppenbarligen inte fått avsedd verkan. Med hänsyn härtill är det av grundläggande betydelse, för att överlämnande till vård inom socialtjänsten på nytt skall kunna komma i fråga, att det finns en väl genomarbetad planering för denna vård. Under målets förberedande handläggning i hovrätten rymde D.A. från ett ungdomshem där han sedan Sala tingsrätts dom hade vistats. Han gjorde sig skyldig till nya brott -- rån, olaga frihetsberövande och stöld -- och dömdes för dessa av Sollentuna tingsrätt den 24 september 1996 till fängelse i åtta månader. D.A. avtjänar nu detta straff. D.A:s vistelse på ungdomshemmet var avsedd att pågå tills han kunde beredas plats på ett annat ungdomshem där erforderlig vård kunde erbjudas. Det bedömdes inte som lämpligt att han skulle återföras till det i målet aktuella behandlingshemmet. Enligt uppgift meddelade Statens Institutionsstyrelse (SIS) så sent som den 12 september 1996 att man inte kunde erbjuda något annat alternativ än detta behandlingshem. Från omsorgsnämnden har hovrätten emellertid inhämtat att SIS nyligen meddelat att det kan finnas möjligheter att bereda D.A. plats på ett behandlingshem i Kalix eller i Uddevalla samt att han i avvaktan på plats där kan återföras till det ungdomshem där han senast vistades. Med beaktande av det ovanstående framstår det för hovrätten som uppenbart att den vidtagna planeringen inför ett eventuellt överlämnande till vård inom socialtjänsten inte alls motsvarar de krav som rimligen måste ställas på denna när det -- som i detta fall -- är fråga om återfall i allvarlig brottslighet och tidigare vårdinsatser har misslyckats. Med hänsyn härtill anser hovrätten att överlämnande till vård inom socialtjänsten inte kan komma i fråga. Det bör även tilläggas att D.A. under inga omständigheter själv vill att vård inom socialtjänsten åter skall aktualiseras, vilket avsevärt försvårar en lämplig vårdinsats. Brottens art och straffvärde är sådant att det finns synnerliga skäl att bestämma påföljden till fängelse. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd beaktar hovrätten särskilt D.A:s ungdom. Straffet bör därvid för den samlade brottsligheten sättas långt under gällande minimistraff för grov mordbrand. Vidare beaktar hovrätten vid straffmätningen att de nu aktuella brotten har begåtts innan Sollentuna tingsrätts fängelsedom börjat verkställas. Hovrätten finner därvid att det nu aktuella straffet bör -- med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken -- bestämmas med hänsynstagande till det fängelsestraff som i stället skulle ha utmätts, om den nu aktuella brottsligheten och den brottslighet som omfattas av Sollentuna tingsrätts dom hade följts av ett gemensamt straff.

Hovrättsråden Göran Rosenberg och Omi Mohammar var skiljaktiga i påföljdsfrågan och anförde: Vad Sala tingsrätt uttalade i sin dom i juni 1996, om de skäl som talade för överlämnande till vård inom socialtjänsten i D.A:s fall, har enligt vår mening fortfarande bärkraft. Den grova mordbrand som D.A. nu skall dömas för är i och för sig ett mycket allvarligt brott. Vidare visar de brott som han har dömts för av Sollentuna tingsrätt att risken för att han återfaller i brott fortfarande är överhängande. D.A:s låga ålder och behov av särskilda insatser -- inte minst av terapeutisk art -- bör enligt vår mening likväl ges avgörande betydelse vid påföljdsvalet. De särskilda möjligheter till behandling av unga som skall finnas inom ramen för vård inom socialtjänsten som en brottspåföljd är inte -- och får inte heller anses vara -- uttömda beträffande D.A.. Eftersom de nu aktuella brotten begicks före de brott som omfattas av Sollentuna tingsrätts dom, som har vunnit laga kraft, bör därför det genom den domen ådömda fängelsestraffet -- som D.A. nu avtjänar -- undanröjas. Som gemensam påföljd för de nu aktuella brotten och de brott som omfattas av Sollentuna tingsrätts dom bör i stället -- med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 3 brottsbalken -- överlämnas åt omsorgsnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten. Vi bestämmer således påföljden i enlighet med det sagda.

Målnummer B 1802/96

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1996-10-25
Målnummer
B1802-96
Lagrum
13 kap. 1 § och 2 § brottsbalken
29 kap. 7 §, 30 kap. 5 § och 34 kap. 1 § brottsbalken
Rättsfall
NJA 1980 s. 650
NJA 1985 s. 757
NJA 1988 s. 55
NJA 1989 s. 870
NJA 1990 s. 578
NJA 1990 s. 622
NJA 1993 s. 456
Litteratur
N. Beckman m.fl., Kommentar till brottsbalken II, 6 uppl., 1990, s. 9 f
SOU 1993:35 Del A s. 279 ff och s. 399 ff.
Sökord
Brottspåföljd
Mordbrand
Unga lagöverträdare
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation