NJA 1995 s. 164

Fråga om en stickad tunika varit skyddad enligt upphovsrättslagen och om den som saluhållit tunikan visat oaktsamhet.

Stockholms TR

K.R-L. förde efter stämning å Cotton County Inc AB (bolaget) vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom.

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Nöteberg och tingsfiskalen Rosecrans) anförde i dom d 23 juni 1993:

Saken.

I Damernas Värld nr 10 för år 1991 är på s 73-74 intaget ett av K.R-L. skapat mönster på en tunika. Ett uppstickat plagg bärs på ett fotografi av en mannekäng som syns i halvprofil. Hela plagget har partier med muscher på slätstickad botten med avigsidan utåt. Överdelen är försedd med ärmar och sträcker sig en bit nedanför midjan.

BILD

Kragen är vid och rörformad. Överdelen i övrigt har partier med ett kardborrmönster och partier med vertikala flätmönster. Den nedre delen är en något utsvängd kort kjol. Där är kardborrmönstret ersatt av fler flätor. En fotostatkopia av fotografiet bifogas som bilaga 1.

(Här återges bilaga 1 (se s 165) till domen, varefter återknyts till domens lydelse; red:s anm.)

Bolaget drev i centrala Stockholm butiker som sålde damkläder.

K.R-L. har anfört: Det av henne skapade mönstret utgör ett alster av brukskonst som åtnjuter skydd enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Bolaget har i början av år 1992 utan upphovsmannens tillstånd i två av sina butiker saluhållit och försålt tio tunikor som varit identiskt eller i det närmaste identiskt lika detta verk. Bolaget har därigenom gjort intrång i den upphovsrätt som tillkommer K.R-L.. Intrånget har skett av uppsåt eller oaktsamhet. K.R-L. yrkar skadestånd av bolaget med 29 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 2 sept 1992, till dess betalning sker.

K.R-L. har fortsatt: Mönstret offentliggjordes i Sveriges största modetidning. Damernas Värld förvärvade för viss tid ensamrätt i Sverige till detta. Det har ålegat bolaget att känna till sådana mönster. Bolaget saluförde och sålde tunikorna för drygt 1 800 kr per styck. För det olovliga utnyttjandet är K.R-L. berättigad till ersättning med ett normalt arvode för upplåtelse av rätt att använda mönstret eller 10 000 kr. Genom försäljningen har bolaget vidare berövat henne en häremot svarande marknadsandel. Härför yrkar hon ersättning med hälften av försäljningsvärdet för tio tröjor för 1 800 kr per styck eller 9 000 kr. För den kränkning som bolagets åtgärder har medfört kräver hon 10 000 kr. I sist nämnda sammanhang åberopar hon att tunikan ställts ut i ett av Stockholms bästa skyltlägen samt att Damernas Världs företrädare kunnat få intrycket att hon upplåtit ensamrätt till mönstret till flera.

Bolaget har bestritt käromålet och vidare anfört: Det som K.R-L. har skapat uppfyller inte de krav på självständighet och originalitet som upphovsrättslagen ställer. Om upphovsrättsligt skydd föreligger, vitsordas emellertid att bolagets åtgärder utgjort intrång i upphovsrätten. Bolaget förvärvade tio tunikor av en tillverkare i Turkiet. Tunikorna hölls till salu; fyra stycken försåldes för 990 kr per styck. Bolagets företrädare kände inte till och borde inte heller känna till att mönstret hade offentliggjorts i Damernas Värld. Sedan K.R-L. genom sitt ombud hade upplyst om mönstret i tidningen, avbröts saluförandet och återstående plagg förstördes. Som skälig ersättning för utnyttjande vitsordas 2 000 kr. Övriga ersättningsanspråk bestrids även på den grunden att ett eventuellt intrång inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Domskäl.

Föremål för upphovsrättslagstiftningen är enligt upphovsrättslagens portalparagraf litterärt eller konstnärligt verk. Som exempel på sådana verk nämns alster av brukskonst. Det brukar antas att utrymmet för upphovsrätt till kläder är litet (se exempelvis Mogens Koktvedgaard och Marianne Levin, Lärobok i upphovsrätt s 65 ff,

särskilt s 79, med hänvisningar). Sannolikt sammanhänger bedömningen med alstrens påtagliga konjunkturkänslighet och karaktär av bruksföremål. Det sagda utesluter inte att även en kombination av kända tekniker och modeller kan ge en skyddsvärd egenart.

Det framgår av utredningen att den omtvistade tunikans särdrag består i balansen mellan olika detaljer i sticktekniken samt i kombinationen mellan överdelen och den utsvängda kjolen. Graden av originalitet är enligt TR:ns mening inte tillräcklig för att plagget skall anses ha verkshöjd, dvs vara förenat med upphovsrätt. Käromålet kan därför inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Rådmannen Heino var av skiljaktig mening på sätt som framgår av följande yttrande:

Cotton County Inc AB har bestritt käromålet under påstående bla att tunikan inte är ett verk i upphovsrättslagens mening, eftersom den inte uppfyller de krav på självständighet och originalitet som lagen förutsätter.

I samband med att skyddstiden förlängdes för brukskonst uttalade föredragande departementschefen bla att det, när det gäller att bestämma skyddstidens längd, bör beaktas att frågan endast gäller produkter som fått en sådan individuell och konstnärlig gestaltning att de är att anse som konstverk. Departementschefen gjorde vidare det uttalande att, eftersom utformningen av bruksföremål är mer eller mindre bunden av funktionella hänsyn med härav följande begränsning av variationsmöjligheterna, det bör vara ett krav för erhållande av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet att produkten fått en sådan individuell och konstnärlig gestaltning att risken för att samma produkt också skall framkomma genom annans självständiga skapande är obefintlig eller i varje fall mycket ringa (prop 1969:168 s 135).

Förre professorn vid Konstfackskolan här i staden och ledamoten i Svensk Forms opinionsnämnd, W.D., har i sitt vittnesmål uttalat att överdelen av tunikan är av klassisk utformning men att de olika elementen kombinerats på ett originellt sätt samt vidare att den nedtill utsvängda kjolen är ett kreativt grepp, som enligt hennes uppfattning medför att tunikan äger erforderlig verkshöjd. Vad beträffar risken för dubbelskapande har hon uttalat att denna troligen är minimal.

I den av majoriteten nämnda läroboken uttalas "att beklädnadsartiklar av skilda slag normalt antas sakna upphovsrättsligt skydd, även om man gott kan tänka sig att särpräglade tyg- eller stickmönster åtnjuter sådant."

Vid beaktande av vad jag ovan upptagit gör jag den bedömningen att tunikan måste anses vara en produkt av konstnärligt skapande. Den åtnjuter således skydd enligt upphovsrättslagen.

Vid denna bedömning är det ostridigt att Cotton County Inc AB genom sitt utbjudande av tunikor kränkt K.R-L:s ensamrätt till verket.

Cotton County Inc AB är därför i vart fall skyldigt att till henne gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag för nyttjandet.

Till stöd för sitt påstående att oaktsamhet ligger Cotton County Inc AB till last har K.R-L. gjort gällande att ställföreträdaren för Cotton County Inc AB med hänsyn till sin bakgrund och utbildning hade bort ställa sig frågan vem som kunde vara upphovsman till tunikan och vidtaga åtgärder ägnade att undanröja risken för intrång i annans upphovsrätt. I denna fråga ger utredningen inte annat vid handen än att Cotton County Inc AB importerat tunikorna från Turkiet och att frågan om upphovsmannaskapet till dessa över huvud taget inte var föremål för bolagets överväganden. TR:n finner att vid utbjudande av varor av nu aktuell karaktär särskild aktivitet - i syfte att utröna eventuell upphovsrätt från affärsidkarens sida - endast kan krävas om någon anledning förekommit till sådan aktivitet. Någon sådan anledning har inte förelegat för Cotton County Inc AB. Dess utbjudande av tunikorna får därför anses ha skett i god tro. Någon ersättning för annan förlust än uteblivet vederlag eller för lidande och annat förfång kan således inte utgå till K.R-L..

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

K.R-L. överklagade domen i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Bolaget bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Nilsson, hovrättsråden Lampa, referent, och Westerlind samt tf hovrättsassessorn Persson) anförde i dom d 28 mars 1994:

Domskäl

HovR:ns domskäl.

Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder som vid TR:n och även till utveckling av talan anfört vad som upptagits i TR:ns dom med följande tillägg.

K.R-L.: De tunikor som Cotton County Inc AB (CCI) saluförde var stickade i tunnare garn, vilket innebär att det av henne skapade mönstret har fått omarbetas tekniskt. Detta måste ha gjorts av en mycket stickkunnig person. Vid ett besök i CCI:s butik såg hon tunikorna. Tunikorna hade en etikett med varumärket Sakai. En expedit i CCI:s butik uppgav för henne att tunikorna var tillverkade efter egen design i Turkiet. I.V:s sambo, T.S., äger ett företag i Turkiet som använder det varumärket. Hon gör gällande att CCI sålt minst 10 tunikor. Hälften av försäljningssumman utgör skälig ersättning för hennes förlust av marknadsandelen. I andra hand får ersättningen uppskattas enligt 35 kap 5 § RB.

CCI: Bolaget köper in ca 400 olika klädesplagg per år och man kan omöjligt kontrollera hur det står till med upphovsrätten. Så fort misstanke om intrång i upphovsrätten uppkom upphörde bolaget med försäljningen av tunikorna och kasserade de sex tunikor man då hade kvar. Någon skada kan inte ha uppkommit på grund av den ringa försäljningen av fyra tunikor. T.S. äger CCI och ytterligare ett bolag - Sakamar - i Turkiet. Det är han som sköter inköpen till CCI. Sakai är Sakamars varumärke.

Nya förhör har hållits med K.R-L., I.V. och W.D.. Vidare har bandupptagningen av förhöret med E.B. vid TR:n spelats upp. Viss skriftlig bevisning och fotografier har åberopats samt en tunika tillverkad efter det av K.R-L. skapade mönstret förevisats.

K.R-L. har under sanningsförsäkran berättat i överensstämmelse med vad hon vid TR:n anfört till utvecklande av talan med bl a följande tillägg. Det förekommer flera hundra gamla, kända sticktekniker. Hon har använt sig av sådana till tunikan men det speciella är kombinationen av dessa. Det mest unika på tunikans form är den klockade nederdelen. Det är inte samma grupper av människor som stickar själva och som köper färdiga produkter. Det finns därför en marknad för produktion även efter att mönstret förekommit i Damernas Värld. Det är uteslutet att någon skulle göra en likadan tunika utan kännedom om hennes mönster. Ursprungspriset på CCI:s tunikor var nog 1 800 kr, men det var nedsatt till 990 kr. Eftersom hennes yrke är designer är intrånget mycket kränkande. Damernas Värld hade förbehållit sig att hon ej sålde rättigheterna till mönstret till annan i Sverige inom ett år. Hon vågar nu inte sälja tillverkningsrätten till mönstret till utlandet eftersom hon då riskerar sitt goda rykte.

I.V. har under sanningsförsäkran berättat i överensstämmelse med vad CCI anfört till utvecklande av talan med bl a följande tillägg. CCI köpte stickade kläder från olika länder. Ca hälften av produkterna köptes från Sakamar. Tunikorna förvärvades genom Sakamar av ett bolag i Turkiet - Eday Petrol. Det var det företaget som kontaktade Sakamar angående tunikorna. När Sakamar får in varor sätts ibland etiketter med bolagets eget varumärke på plaggen enligt överenskommelse med tillverkaren. Hon vet dock inte närmare hur gången med etiketterna är. Hon ifrågasätter inte att en anställd hos CCI uppgivit att tunikorna tillverkats efter egen design, vilket var felaktigt. Den anställde hade inte arbetat på länge i butiken och trodde väl att det förhöll sig så med tunikorna då CCI tidigare låtit tillverka mer självdesignade kläder. Det fanns ej anledning att kontrollera ursprunget beträffande tunikorna. Man hade köpt plagg flera gånger tidigare tillverkade av Eday Petrol. Hon anser inte att det är något unikt eller särpräglat med tröjan. Hon vill inte utesluta att någon gjort om det aktuella mönstret, iucn det är möjligt att någon gjort tunikorna utan att kopiera.

W.D. har uppgivit: I den aktuella tunikan används en kombination av fyra olika sticktekniker. Den har en spännande komposition vilket ger en särskild silhuett. Intressantast är den utsvängda klockade underdelen. Hon hade inte sett en tröja komponerad på det sättet tidigare. Vid skapandet har en medveten formgivningstanke förelegat. Dess särdrag består i balansen mellan olika detaljer i sticktekniken samt i kombinationen mellan överdelen och den utsvängda kjolen. Kanske skulle någon annan självständigt kunna komma fram till den klockade kjolen men då ej genom användning av samma tekniker.

Hon anser att tröjan har verkshöjd.

HovR:n gör följande bedömning.

Som TR:n anfört brukar det antas att utrymmet för upphovsrätt till kläder är litet. Det finns i och för sig goda skäl för denna uppfattning. Många alster inom klädbranschen utgörs av tämligen enkla variationer av välkända modeideer och det bör inte komma i fråga att ge sådana skapelser upphovsrättsligt skydd.

A andra sidan får det sagda inte leda till att så gott som alla produkter inom detta område frånkänns sådant skydd. Plagiat och efterbildningar är inte ovanliga inom klädbranschen och det finns ett uppenbart behov av skydd för originella och självständiga formgivningsinsatser, som genom sin slagkraft kan representera betydande värden. För formgivare som i likhet med K.R-L. yrkesmässigt sysslar med klädskapande skulle en annan ordning innebära att den ekonomiska grundvalen för deras verksamhet kraftigt underminerades. Ett alltför inskränkt upphovsrättsligt skydd kan i praktiken knappast kompenseras genom de möjligheter som erbjuds inom ramen för mönsterskyddslagen.

Enligt förarbetena till mönsterskyddslagstiftningen bör det vara ett krav för erhållande av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet att produkten fått en sådan individuell och konstnärlig gestaltning att risken för att samma produkt också skall framkomma genom annans självständiga skapande är obefintlig eller i vart fall mycket ringa (prop 1969:168 s 135). Detta dubbelskapandekriterium är alltså den hjälpnorm som anvisats för bedömningen av om ett alster av brukskonst skall anses utgöra ett verk i upphovsrättslagens mening och därmed åtnjuta skydd enligt lagen.

Som framgår av W.D:s vittnesmål medför kombinationen av de fyra olika stickteknikerna och plaggets silhuett att risken för dubbelskapande kan anses minimal. Enligt HovR:ns mening bör dock detta kriterium inte ensamt tillmätas avgörande betydelse vid bestämmande av skyddets omfattning. För att ett alster inom klädbranschen skall komma i åtnjutande av upphovsrättsligt skydd bör dessutom fordras att plagget uppvisar en ovanlig och personligt präglad formgivning.

HovR:n instämmer i W.D:s uppfattning att den av K.R-L. skapade tunikan har en spännande komposition med en särskild silhuett som får en särprägel genom balansen mellan olika detaljer i sticktekniken samt genom kombinationen mellan överdelen och den utsvängda kjolen. W.D. som har stor erfarenhet inom området textil formgivning har förklarat att hon tidigare inte sett någon tröja som är komponerad på det sättet. Denna balans och kombination utgör därför enligt HovR:ns mening ett exempel på en sådan ovanlig och personligt präglad formgivning som bör medföra upphovsrättsligt skydd.

Vid denna bedömning är det ostridigt att CCI genom att utbjuda tunikor till försäljning kränkt K.R-L:s ensamrätt till verket.

Bolaget är därför skyldigt att till henne utge ersättning, utgörande skäligt vederlag för nyttjandet. CCI har som skäligt vederlag vitsordat 2000 kr. HovR:n finner emellertid särskilt med beaktande av den åberopade rekommendationen av Sveriges textil- och klädformgivares förbund att ersättningen skäligen bör bestämmas till yrkat belopp.

Vad sedan gäller yrkandet om ersättning för förlust av marknadsandel och för kränkning kan det ej anses visat att intrånget skett uppsåtligen. De som yrkesmässigt handlar med upphovsrättsligt skyddade produkter måste underkasta sig höga krav på aktsamhet när det gäller att utröna om en vara är föremål för skydd. I detta fall har varan försetts med varumärket Sakai, som används av det CCI närstående företaget Sakamar. CCI har därigenom skapat ett intryck av att det var fråga om en egen formgivning till vilken Sakamar hade ensamrätt. Detta förhållande framgår bl a av att en expedit i CCI:s butik på förfrågan uppgett att tunikorna var tillverkade efter egen design i Turkiet. Under sådana förhållanden och med beaktande av att det varit fråga om ett så särpräglat plagg har det funnits särskilda skäl för CCI att genom förfrågan hos tillverkaren eller på annat sätt undersöka hur det förhöll sig med upphovsrätten till mönstret för tunikan. CCI har inte ens påstått att bolaget gjort någon sådan undersökning. Genom att underlåta detta måste intrånget enligt HovR:ns mening anses ha skett av oaktsamhet. Bolaget är därför skyldigt att ersätta K.R-L. även för annan förlust än uteblivet vederlag samt för kränkning.

Genom bolagets försäljning av tunikor måste K.R-L. anses ha gått förlustig avsättningsmöjligheter för mönstret. Förlusten har av henne själv beräknats till hälften av försäljningssumman för plaggen. Bolaget har ej framfört någon invändning mot denna beräkningsgrund som sådan och HovR:n finner att den får godtas. I målet är emellertid ej annat visat än att endast fyra tunikor sålts till ett pris av 990 kr/st. Ersättningen i denna del skall därför bestämmas till 1980 kr.

Det står klart att K.R-L. blivit kränkt genom bolagets åtgärder. Med hänsyn till vad K.R-L. anfört i denna del bör ersättningen för kränkningen bestämmas till det belopp hon yrkat.

TR:ns domslut skall således upphävas och ändras i enlighet med det sagda.

HovR:ns domslut. HovR:n upphävde TR:ns dom och förpliktade Cotton County Inc AB att utge skadestånd till K.R-L. med 21 980 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 2 sept 1992 till dess betalning sker.

Bolaget (ombud advokaten K.E.S.) överklagade HovR:ns dom och yrkade ogillande av K.R-L:s talan.

K.R-L. (ombud advokaten L.B.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tor Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl.

Som framgår av underinstansernas domar har, med uppfattningen att modeförändringar sällan innefattar något egentligt nyskapande, utrymmet för upphovsrätt till kläder ansetts begränsat (jfr NJA II 1961 s 31). I likhet med HovR:n anser dock HD, med hänsyn till att formgivningen av modevaror fått en allt större uppmärksamhet och betydelse, att det finns behov av ett välavvägt upphovsrättsligt skydd för självständiga och originella formgivningsinsatser på området. Skyddsomfånget får normalt anses snävt så att det omfattar endast mycket närgångna efterbildningar; det ligger i sakens natur att när det gäller modepräglade eller trendstyrda produkter som kläder får man acceptera betydande likheter i helhetsutseendet utan att dessa kan anses kränka formskyddet.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till W.D:s uttalanden i målet får den av K.R-L. skapade tunikan genom sin balans mellan olika sticktekniker och genom kombinationen mellan överdelen och den utsvängda kjolliknande underdelen anses uppvisa en sådan individuell och konstnärlig gestaltning att den utgör ett skyddat alster av brukskonst.

Med denna bedömning är det ostridigt att CCI genom sitt utbjudande av tunikor till försäljning kränkt K.R-L:s förfoganderätt över verket. I HD råder inte tvist om det yrkade vederlagets skälighet.

Vad gäller yrkandena om ersättning för annan förlust än uteblivet vederlag och för kränkning finner HD, som lämnar vad CCI först här påstått att tunikorna inte varit försedda med varumärket Sakai utan beaktande, ej skäl till annan bedömning än HovR:n att intrånget skett av oaktsamhet. CCI har inte gjort någon invändning mot de av HovR:n utdömda ersättningsbeloppens storlek.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Vängby, Heuman och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl.

När generellt mönsterskydd infördes genom mönsterskyddslagen (1970:485) skapades nya förutsättningar för att upprätthålla ganska stränga krav på konstnärlighet beträffande brukskonst för att sådan skall få upphovsrättsligt skydd. Av förarbetena framgår att endast sådan brukskonst borde beredas skydd som enligt allmänt förhärskande uppfattning bedömdes som produkt av konstnärligt skapande, låt vara att det i fråga om vissa produkter med hänsyn till de begränsade variationsmöjligheterna kunde finnas anledning att visa jämförelsevis stor generositet (prop 1969:168 s 135 f).

Mönsterskyddslagen har ej kunnat ge tillfredsställande skydd åt produkter av brukskonst på sätt förutsattes när lagen kom till. Det har allt tydligare framträtt ett behov av upphovsrättsligt skydd för modeprodukter. Det har funnits en påtaglig tveksamhet när det gällt att tillerkänna modevaror, med deras mestadels korta livslängd och brist på uttryck för egentligt nyskapande, skydd enligt upphovsrättslagen. Sådana alster som enbart bygger på fackkunskap, god smak och enkla variationer av välkända modeideer av mer rutinartad karaktär bör av lätt insedda skäl ej komma i fråga för upphovsrättsligt skydd.

Numera förekommer emellertid även företag, som tillverkar modeprodukter på grundval av det arbete som utförs av konstnärligt utbildade designer. Efterbildningsverksamheten inom modebranschen har sedan länge varit omfattande och har genom den tekniska utvecklingen också blivit allt kännbarare. Detta gäller såväl för tillverkningsföretag med originella och självständiga formgivarinsatser som för formgivare av K.R-L:s kategori.

Även från samhällssynpunkt finns starka skäl att söka hindra alltför långtgående efterbildningsverksamhet och i stället uppmuntra kompetenta och seriösa formgivarinsatser. Föreningen Svensk Forms Opinionsnämnd har också i flera yttranden ansett olika klädesplagg åtnjuta upphovsrättsligt skydd. På grund av det anförda skall originellt och självständigt skapade plagg som fått en individuell och konstnärlig formgivning kunna komma i åtnjutande av upphovsrättsligt skydd.

Vad gäller den av K.R-L. skapade tunikan får den genom sin balans mellan olika sticktekniker och genom kombinationen mellan överdelen och den utsvängda kjolliknande underdelen anses uppvisa en sådan individuell och konstnärlig gestaltning att den utgör ett upphovsrättsligt skyddat alster av brukskonst.

Vad gäller yrkandena om ersättning för annan förlust än uteblivet vederlag samt för kränkning har HovR:n ej funnit visat att intrånget skett uppsåtligen. Sådana omständigheter föreligger inte att HD kan frångå denna bedömning. Frågan är då om oaktsamhet kan föreligga från CCI:s sida.

Vad K.R-L. åberopat i fråga om oaktsamhet är i huvudsak dels att CCI bort känna till publiceringen av stickmönstret i Damernas Värld, dels att CCI bort göra efterforskningar hos tillverkaren. CCI har invänt att det inte ålegat företaget att känna till innehållet i Damernas Värld. CCI, som har vitsordat att företaget inte gjort några efterforskningar hos tillverkaren, har invänt att det inte heller ålegat företaget att göra sådana.

Den som yrkesmässigt handlar med kläder har naturligen ett främst ekonomiskt intresse av att hålla sig fortlöpande informerad om växlingar och tendenser i modet. Även om de flesta plagg beställs hos leverantören relativt lång tid före försäljningsperioden, ofta i samband med mässor eller visningar, torde en detaljhandlare även därefter med uppmärksamhet följa den presentation av mode och trender som sker genom modetidskrifter och andra branschpublikationer. Om handlaren kränker någons upphovsrätt genom att sälja plagg, som han på sådant sätt bort få kännedom om, får detta anses vara oaktsamt.

Vidare måste för den yrkesmässige klädhandlaren, liksom för envar som handlar med produkter som kan vara upphovsrättsligt skyddade, anses föreligga en undersökningsplikt beträffande tillkomsten av de produkter han köper in och därefter själv saluför. Denna plikt bör då anpassas till bl a varuslag, leverantör och risken för intrång i upphovsrätt. Vid inköp från en etablerad och välkänd tillverkare får undersökningsplikten sägas vara ytterst uttunnad. Detsamma är regelmässigt fallet vid direkt köp från en designer eller annat slag av upphovsman. Kraven på undersökning bör sättas högre, om inköp sker från tillverkare som kan misstänkas inte vara främmande för efterbildningsverksamhet och hos vilka inte heller något egentligt nyskapande förekommer. Vad gäller sådana tillverkare måste förvärvarens kännedom, t ex på grundval av tidigare affärsförbindelser, om tillverkaren tillmätas betydelse.

Tunikans utformning var i och för sig sådan att företrädare för CCI haft anledning misstänka att upphovsrätt kunde föreligga. Det kan emellertid inte läggas CCI:s företrädare till last som oaktsamhet i upphovsrättslagens mening att de inte känt till publiceringen av en stickbeskrivning för hemtillverkning i Damernas Värld eftersom denna publicering får anses ha riktat sig främst till konsumenter. CCI hade flera gånger tidigare köpt plagg av den aktuelle tillverkaren. K.R-L. har inte gjort antagligt att det härvid eller vid det aktuella förvärvet förelegat omständigheter hänförliga till företaget som sådant eller till förhållandena i övrigt vid inköpen som hade bort ge CCI anledning att misstänka att företaget olovligen kunde saluföra upphovsrättsligt skyddade plagg. Mot bakgrund härav kan det inte läggas CCI till last som ovarsamhet att bolaget inte närmare undersökt förhållandena avseende tunikans tillkomst. Inte heller har K.R-L. gjort antagligt att CCI vid en sådan undersökning skulle av tillverkaren ha erhållit upplysningar om upphovsrätten som bort avhålla företaget från att sälja tunikan.

K.R-L:s talan om ersättning för annan förlust än uteblivet vederlag och för kränkning skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att det skadestånd Cotton County Inc AB skall utge till K.R-L. bestäms till 10 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 2 sept 1992 till dess betalning sker.

JustR:n Freyschuss, referent, och Nyström var skiljaktiga i frågan om ersättning för annan förlust än uteblivet vederlag samt för kränkning och ansåg att domskälen efter den mening som slutar med "och hos vilka inte heller något egentligt nyskapande förekommer" skall lyda:

Även om skyddsomfånget för klädesplagg normalt är begränsat var utformningen av den nu ifrågavarande tunikan sådan, att företrädare för CCI haft anledning misstänka att upphovsrätt kunde föreligga. Redan intrycket av den får även sägas klart visa, att den inte i första hand kunde ses som ett utslag av en för tillverkningslandet typisk formgivning. Den nyttjade tekniken med ett flertal olika stickarter bekräftade även den, att fråga var om ett medvetet skapande.

Det kan inte krävas, att CCI borde ha varit medvetna om att samma tunika i form av en stickbeskrivning för hemtillverkning presenterats i Damernas Värld som ett för tidningens läsare särskilt skapat verk. Däremot får det anses ha ålegat CCI att av tillverkaren begära upplysningar om tunikans tillkomst vilka med hänsyn till de antydda särdragen i fråga om såväl form som teknik borde ha kunnat lämnas utan svårigheter. CCI har inte ens påstått att någon förfrågan om tunikans ursprung gjorts vid inköpet. Genom sin underlåtenhet att efterforska ursprunget får CCI anses ha förfarit oaktsamt. CCI är därför skyldigt att ersätta K.R-L. även för annan förlust än uteblivet vederlag samt för kränkning. CCI har inte gjort någon invändning mot de av HovR:n utdömda ersättningsbeloppen.

HD:s dom meddelades d 28 mars 1995 (nr DT 47).