NJA 2005 s. 690

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Lars Eklycke) anförde i dom den 11 mars 2005 följande såvitt avsåg åtalen mot M.C.

Domskäl

Skuld- och rubriceringsfrågor

- - -

Åtalspunkt 11

M.P., F.L. och M.C. har erkänt gärningen. Erkännandet vinner stöd av övrig utredning. Åtalet är därmed styrkt, och gärningen skall bedömas som stöld.

- - -

Åtalspunkt 16

M.C. har medgett att han tilldelat F.A. en spark som träffat i magtrakten. T.K. har medgett att han tagit tag i F.A:s jacka och dragit omkull denne samt därefter utdelat en spark mot F.A:s bakhuvud. Båda har underkastat sig ansvar för misshandel av normalgraden.

Vid huvudförhandlingen har hållits förhör med målsäganden F.A. M.C. och T.K. har hörts över åtalet. Vidare har hållits förhör med den tidigare medmisstänkte C.B. och vittnesförhör med M.I. Rättsintyg har förebringats.

De hörda personerna har uppgett i huvudsak följande.

F.A.: Han hade varit hemma hos en kamrat. Han hade druckit 6-7 starköl. Han var inte van vid alkohol. Han och hans kamrater promenerade till Restaurang Palatset. Väl inne på restaurangen började han må dåligt eftersom han druckit för mycket. Han gick ut därifrån för att åka hem. Han gick mot Åhléns och kommer därefter inte ihåg något mer. Tanken var att han skulle fråga en ordningsvakt om han fick låna en telefon att ringa till sin mamma för att hon skulle hämta honom. Han vet inte vad som hände sedan. Nästa minnesbild är att han sitter i en ambulans. Han blödde från ögonbrynet och hade ont i huvudet. Han vet inte varför han tappade minnet. Han fick en hjärnskakning och fick vara kvar på sjukhuset till påföljande dag. Han är inte bekant med vare sig M.C. eller T.K.

M.C.: Han och några kamrater hade festat hemma hos honom. Han hade druckit öl och sprit och var kraftigt berusad. De åkte sedan bil ner på stan, han vet inte varför. En kamrat som var nykter körde bilen, en röd Golf. I den åkte förutom han själv T.K., C.B. och en tjej vid namn J. De parkerade utanför Åhléns och stod där ett tag. F.A. som då var för honom okänd kom fram till bilen. F.A. verkade ganska full. C.B. frågade om F.A. ville ha skjuts men fick ett nekande svar. T.K. hade fått ett sms av sin flickvän och var sur över innehållet. T.K. frågade C.B. om han ville följa med ut ur bilen för att spöa någon. C.B. vägrade. T.K tjatade då på honom själv att följa med ut och till slut gick han med på detta. De gick först runt ett tag. Sen ställde han sig och pissade. Han såg T.K. dra ner F.A. på marken. Själv utdelade han därefter en spark mot F.A. som träffade denne i magen. Han tror att F.A. låg på sida eller på rygg. T.K. stod närmare huvudet på F.A. Han vet inte vem som utdelade den första sparken. T.K. utdelade en spark som träffade huvudet. Det kan vara riktigt som han sagt i polisförhör att de sparkat två gånger var. Han kan inte svara på varför de sparkade F.A. När en kvinna började skrika sprang de därifrån. De hoppade in i bilen som stod parkerad vid blomsteraffären och sade åt föraren att köra. Han bar en röd tröja.

- - -

M.I.: Hon och några kamrater kom i bil mot parkeringen vid Åhléns när hon såg tre killar. En av killarna ramlade omkull, och först trodde hon att han hade halkat på snön. Killen blev liggande på marken, antingen på rygg eller på sidan. De två andra killarna stod väldigt nära intill och började sparka på honom. Hon befann sig ca 5-6 meter från killarna. Båda var aktiva i sparkandet. Alla sparkar träffade. Hon tror att det var sparkar även mot huvudet, men är inte hundraprocentigt säker på det. De tog sats när de sparkade, det var inte frågan om några ”knuffar med fötterna”. Hon vevade ned bilrutan och skrek till dem att lägga av. De tittade då upp men båda fortsatte sedan att sparka. Sparkarna riktades både mot överkroppen och nedre delen av kroppen. Killen med mörk jacka stod vid nedre delen av killen som låg på marken och killen i röd jacka stod vid överkroppen. Killarna utdelade i vart fall minst två sparkar vardera totalt sett. Hon öppnade bildörren och sprang mot dem. De båda killarna sprang då iväg mot en bil som rivstartade. Hennes väninna tog bilnumret. Själv hjälpte hon upp killen som låg kvar på marken. Han var vid medvetande men verkade helt borta. Det tog en lång tid innan hon lyckades få någon kontakt med honom. Han spydde blod.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Av den samlade utredningen framgår till en början att F.A. - i berusat tillstånd och utan att själv på något sätt ha uppträtt provokativt - har dragits ner på marken av T.K. och därefter tilldelats sparkar av såväl denne som M.C., varefter de båda sprungit från platsen och begett sig iväg i en väntande bil. När det gäller detaljerna i misshandeln skiljer sig de tilltalades berättelser i viss mån från M.I:s uppgifter. M.I. har gjort ett mycket trovärdigt intryck och har gjort sina iakttagelser på nära håll. Det finns ingen anledning att anta att hon skulle ha misstagit sig angående de väsentliga delarna av händelseförloppet. Genom hennes vittnesmål är det bevisat att M.C. och T.K. sparkat den liggande F.A. dels innan, dels efter det att hon ropat åt dem att sluta. Det måste hållas för visst att de utdelat sammanlagt flera sparkar vardera och att misshandeln orsakat de skador som påstås i åtalet. Det framgår vidare av vittnesmålet, något som också bekräftas av M.C:s och C.B:s uppgifter, att de tilltalade handlat i sällskap och samförstånd. Oavsett vilken skada som åsamkats av den ene eller den andre, har de därmed att svara för den samlade effekten av misshandeln.

I målet är således utrett att T.K. och M.C. tillsammans och i samförstånd misshandlat F.A. på det sätt som åklagaren gjort gällande. Frågan är då huruvida misshandeln skall bedömas som grov eller inte. Som försvårande omständigheter bör beaktas att misshandeln var oprovocerad och inte alltför kortvarig, att misshandeln bestod av ett flertal sparkar mot huvud och kropp mot en liggande person som var helt ur stånd att värja sig samt att misshandeln utfördes av två personer samtidigt. Visserligen framgår av rättsintyget att F.A. inte tillfogades några allvarligare skador. Emellertid måste det anses bero på en ren tillfällighet att skadorna inte blivit mer omfattande. Sammantaget står det klart att M.C. och T.K. visat sådan hänsynslöshet och råhet att gärningen är att bedöma som grov misshandel.

Påföljdsfrågorna

- - -

M.C. skall dömas för grov misshandel och stöld. Han var när gärningarna begicks 17 år gammal men har nu fyllt 18 år.

M.C. är tidigare ostraffad. Av ett yttrande från socialtjänsten i Falu kommun framgår att han har vissa svårigheter med kontakterna med sin mor, hos vilken han bor, men att det i övrigt inte förefaller finnas någon påtaglig problematik runt honom. Socialtjänsten föreslår en vårdplan bestående i att han vid tre tillfällen skall träffa en alkohol- och drogrådgivare. Såväl han själv som hans mor har vid huvudförhandlingen uttryckt att de inte anser att det finns något behov av sådana samtal, men att han är beredd att delta om det bestäms så. Han är också beredd att utföra ungdomstjänst om det bedöms nödvändigt, även om det kan inkräkta på skolarbetet.

Grov misshandel är ett brott med mycket högt straffvärde. För en vuxen lagöverträdare är minimistraffet fängelse i ett år. Brottets art - oprovocerat gatuvåld med sparkar mot en liggande, försvarslös person - talar med styrka för fängelse som påföljd. Den vårdplan som socialtjänsten föreslår är långt ifrån så ingripande som brottets art och straffvärde kräver. M.C. kan därför inte dömas till vård inom socialtjänsten. Inte heller en icke frihetsberövande påföljd inom kriminalvårdens ram - i första hand kommer då villkorlig dom i fråga - kan anses tillräckligt ingripande. Det måste mot den bakgrunden anses föreligga synnerliga skäl att döma M.C. till fängelse. Därvid skall enligt 31 kap. 1 a § BrB som påföljd i stället väljas sluten ungdomsvård. Med hänsyn till M.C:s ungdom samt till det förhållandet att han inte förefaller ha varit initiativtagare till misshandeln kan påföljdens längd stanna vid tre månader.

- - -

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde M.C. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB och för stöld enligt 8 kap. 1 § BrB till sluten ungdomsvård tre månader. M.C. ålades också att betala skadestånd.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Ewerlöf, hovrättsråden Staffan Lind och nämndemannen Marie-Louise Ramnefalk) anförde i dom den 28 april 2005:

Hovrättens domskäl

F.A., M.C. och T.K. har i hovrätten hörts på nytt och här berättat huvudsakligen på samma sätt som vid tingsrätten. Vittnesförhöret med M.I. har redovisats genom banduppspelning och vittnesförhöret med C.B. genom uppläsning ur tingsrättens dom.

Vad som här förekommit föranleder inte hovrätten att göra någon annan bedömning än den tingsrätten har gjort i fråga om vare sig rubricering eller utdömda påföljder. Tingsrättens dom skall således fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Tf. hovrättsassessorn Helene Magnusson och nämndemannen Gunnar Nordin var skiljaktiga och anförde följande.

Den misshandel som M.C. och T.K. har gjort sig skyldiga till är mycket allvarlig. Den har emellertid endast lett till lindriga skador och något annat kan inte anses visat än att det har rört sig om ett förhållandevis snabbt händelseförlopp. Utredningen ger enligt vår mening inte tillräckligt stöd för antagandet att det skulle bero på en ren tillfällighet att skadorna inte blev mer omfattande. Den begränsade skadebilden kan lika gärna bero på att våldet inte har varit av mer allvarlig natur än vad som motsvaras av de skador målsäganden faktiskt har fått. Vid en samlad bedömning anser vi inte att misshandeln varit präglad av en sådan särskild hänsynslöshet och råhet att den skall rubriceras som grov. Detta hindrar inte att misshandeln måste anses ha ett mycket högt straffvärde med hänsyn till att den har varit helt oprovocerad, innefattat sparkar mot en liggande person och utövats av två personer mot en person som p.g.a. mycket kraftig berusning saknade möjligheter att försvara sig. Vi anser att det samlade straffvärdet för den brottslighet som de tilltalade gjort sig skyldiga till motsvarar ett straffvärde på ungefär tio månaders fängelse.

Enligt 30 kap. 4 § BrB skall rätten vid påföljdsvalet fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten beakta brottslighetens straffvärde, art och att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. När ett brott har begåtts av någon som är under arton år får rätten enligt 30 kap. 5 § BrB döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. För brott som någon begått sedan personen ifråga fyllt arton år men innan dess att han fyllt tjugoett krävs det i stället särskilda skäl. Därutöver gäller att gärningsmannens ungdom särskilt skall beaktas vid straffmätningen (29 kap. 7 § BrB).

M.C. skall dömas för en stöld och en misshandel som han begick när han var sjutton år gammal. M.C. är tidigare ostraffad. I hans fall är det således endast brottets art som talar för att påföljden skall bestämmas till fängelse. HD har dock uttalat att brottslighetens art endast i mycket sällsynta undantagsfall bör kunna leda till att den som är under arton år döms till fängelse. Sammantaget anser vi att det i förevarande fall inte kan anses föreligga synnerliga skäl att döma M.C. till fängelse. Ett överlämnande till vård inom socialtjänsten kan inte anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd för brottslighet av ifrågavarande slag. Även om misshandelsbrottets art skulle kunna tyda på att det föreligger ett övervakarbehov, har utredningen i hovrätten inte gett tillräckligt underlag för en sådan slutsats. Påföljden skall därför bestämmas till villkorlig dom. Denna måste dock kombineras med en samhällstjänst för att anses som tillräckligt ingripande. Påföljden för M.C. bör enligt vår mening bestämmas till villkorlig dom förenad med 90 timmars samhällstjänst. Om en frihetsberövande påföljd hade valts skulle denna med beaktande av M.C:s ungdom ha bestämts till tre månader.

- - -

Överröstade i dessa delar är vi i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Regner, Blomstrand, referent, Pripp och Calissendorff) meddelade den 20 oktober 2005 följande dom.

Domskäl

Genom hovrättens dom är avgjort att M.C. har gjort sig skyldig till grov misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB och stöld enligt 8 kap. 1 § BrB på det sätt som har angivits i gärningsbeskrivningarna. Frågan i HD är vilken påföljd M.C. skall ådömas för brotten.

M.C. var 17 år gammal när han begick brotten. Enligt 30 kap. 5 § första stycket BrB får rätten döma till fängelse för brott som någon har begått innan han fyllt 18 år endast om det finns synnerliga skäl. Största möjliga restriktivitet skall alltså iakttas med att döma till fängelse. Vad som kan medföra att fängelse måste väljas är enligt motiven att den begångna gärningen har ett högt straffvärde (se prop. 1987/88:120 s. 103; NJA II 1988 s. 199). Även brottets art kan i undantagsfall ha betydelse (NJA 1996 s. 757 och NJA 2001 s. 913, båda angående mened). Vidare har HD uttalat att tidigare brottslighet kan vara en faktor som talar för fängelse (NJA 2001 s. 225).

Som tingsrätten har framhållit utgör det försvårande omständigheter vid misshandeln att den var oprovocerad och inte alltför kortvarig, att misshandeln bestod av ett flertal sparkar mot huvud och kropp mot en liggande person som var helt ur stånd att värja sig samt att misshandeln utfördes av två personer samtidigt. Domstolarna har också bedömt gärningen som grov misshandel. Straffskalan för grov misshandel är fängelse lägst ett och högst tio år. Den hänsynslöshet och råhet som karaktäriserar gärningen har beaktats tillräckligt genom brottsrubriceringen. Straffvärdet för gärningen, om den hade begåtts av en vuxen person, skulle ha legat vid straffskalans nedre gräns.

Även om misshandelsbrottet måste bedömas som allvarligt, är straffvärdet inte så högt att det utgör synnerliga skäl för fängelse. Att M.C. dessutom har gjort sig skyldig till stöld medför inte att sådana synnerliga skäl skall anses föreligga. Inte heller misshandelsbrottets art utgör tillräckligt starka skäl för att bestämma påföljden till fängelse. M.C. har inte tidigare dömts för brott. Det föreligger alltså inga sådana omständigheter som kan utgöra synnerliga skäl att döma till fängelse och någon annan påföljd måste väljas.

Eftersom fängelse inte kommer i fråga, kan enligt 31 kap. 1 a § BrB påföljden inte bestämmas till sluten ungdomsvård.

I ett yttrande till tingsrätten förordade socialtjänsten i Falu kommun att M.C. skulle överlämnas till vård inom socialtjänsten enligt en uppgjord vårdplan. Vid huvudförhandlingen i HD har emellertid framkommit att M.C:s förhållanden nu har ändrats så att vårdbehovet inte längre kan anses föreligga.

Enligt ett yttrande till HD från kriminalvården bedöms något missbruk eller övervakarbehov inte föreligga. Det finns därmed inte förutsättningar för att döma till skyddstillsyn.

Den påföljd som då kan komma i fråga är villkorlig dom. Med tanke på att M.C. tidigare än ostraffad och att villkorlig dom kan förenas med samhällstjänst får den påföljden anses vara en tillräcklig reaktion på den i och för sig allvarliga brottslighet som M.C. har gjort sig skyldig till. Om han hade dömts till fängelse, skulle straffets längd - med beaktande av bestämmelserna i 29 kap. 3 § första stycket 3 och 7 § första stycket BrB - ha bestämts till fyra månader. Samhällstjänsten bör då pågå under 120 timmar.

Domslut

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att påföljden bestäms till villkorlig dom med samhällstjänst 120 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle fängelse fyra månader ha dömts ut.