NJA 2000 s. 325

Domskäl

TR:n (rådmännen Östberg och Ljung samt tingsfiskalen Nauclér) anförde i dom d 18 juni 1996: Bakgrund. P.L. och G.D. dömdes d 16 nov 1994 för brott mot lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning enligt följande gärningsbeskrivning: "P.L. och G.D. har i slutet av september månad 1994 under uppgivna firman Parabol Teknik i Örebro tillsammans och i samråd, uppsåtligen och i förvärvssyfte till olika personer överlåtit sammanlagt 91 st s k D2-Mackort, vilka är avkodningsutrustning. Överlåtelserna, som skett till personer utanför de kodade TV-kanalerna TV3, TV1000, Filmmax och Filmnets abonnentkretsar, har skett i avsikt att bereda dessa personer tillgång till nämnda TV-kanaler utan att erlägga förutsatt betalning. Korten har utbjudits till försäljning genom annonser i kvällspressen d 18 sept 1994 och har efter telefonbeställning överlåtits till kunderna mot postförskottsbetalning av 995 kr/st jämte kostnader för befordran. Av utsända försändelser har 85 lösts ut, vilket inbringat sammanlagt 90 540 kr." I domen förpliktades P.L. och G.D. vidare bl a att solidariskt utge 90 540 kr utgörande förverkat utbyte av brott.

ViaSat och MultiChoice var målsägande i brottmålet och förde i samband därmed skadeståndstalan mot P.L. och G.D.. Skadeståndstalan avskildes och är nu föremål för prövning i detta mål. Brottmålsdomen har numera vunnit laga kraft.

Yrkanden.

ViaSat Aktiebolag (ViaSat) har yrkat förpliktande för P.L. och G.D. att solidariskt till ViaSat utge 128 300 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 1 okt 1994 till dess betalning sker.

MultiChoice Sverige Aktiebolag (MultiChoice) har yrkat förpliktande för P.L. och G.D. att solidariskt till MultiChoice utge 156 300 kr eller det belopp som TR:n finner skäligt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 1 okt 1994 till dess betalning sker.

P.L. och G.D. har bestritt ViaSats och Multichoices yrkanden.

Utveckling av talan samt grunder.

ViaSat och MultiChoice har till utveckling av käromålet anfört följande. MultiChoice är ett dotterbolag till Filmnet Television Aktiebolag som producerar och sänder olika betal-TV-program till Sverige. MultiChoice säljer som enda företag på den svenska marknaden Filmnet-abonnemang till ägare av villaparaboler och till boende som är anslutna till vissa mindre kabel-TV-nät. ViaSat säljer med ensamrätt abonnemang till TV1000 Sverige Aktiebolags betal-TV-kanaler TV1000 och Filmmax.

Målgruppen är främst enfamiljshus med egen parabolantenn. Abonnemangen är tillsvidareabonnemang och tecknas på ett, tre, sex eller tolv månader. En mycket stor andel av abonnemangen avser tolv månader, varefter oftast en automatisk vidareprenumeration sker. Samtliga sändningar sker kodade och för att prenumeranterna skall kunna ta emot sändningarna, krävs en avkodare i form av ett s k smartcard eller en dekoder. P.L. och G.D. har i september 1994 sålt ca 85 s k piratkort till utomstående utanför abonnentkretsen, vilket inneburit att dessa kan titta på de kodade kanalerna utan att erlägga avsedd betalning till ViaSat och MultiChoice. De personer som köpt dessa piratkort skulle annars ha tecknat abonnemang med ViaSat och MultiChoice för att få tillgång till kanalerna. Försäljningen av piratkorten har därför medfört uteblivna intäkter i form av uteblivna abonnemang för ViaSat och MultiChoice. P.L. och G.D. har således genom sitt handlande åsamkat ViaSat och MultiChoice skada. Eftersom det vanligaste abonnemanget gäller i tolv månader, kan ett rimligt intäktsbortfall grunda sig på en beräkning under en tolvmånadersperiod.

ViaSat har beräknat de uteblivna intäkterna enligt följande.

Intäkt per kund

uppläggningsavgift 370 kr

abonnemangsavgift TV1000 1 969 kr

(179 kr per månad varav en fri)

abonnemangsavgift Filmmax 240 kr

(20 kr per månad)

Kostnad per kund

provisioner till återförsäljare 468 kr 75 öre

övriga kostnader per kund 600 kr

Förlorad nettointäkt per kund 1 510 kr 25 öre

Antal sålda kort 85 st

Total utebliven/minskad intäkt på

grund av de sålda korten (85 x 1 510:25=) 128 371 kr 25 öre

MultiChoice har beräknat de uteblivna intäkterna enligt följande.

Intäkt per kund

abonnemangsavgift 2 376 kr

(198 kr per månad)

kortavgift 125 kr

Kostnad per kund

provisioner till återförsäljare 312 kr 50 öre

övriga omkostnader 350 kr

Förlorad nettointäkt per kund 1 838 kr 50 öre

Antal sålda kort 85 st

Total utebliven/minskad nettointäkt på

grund av de sålda korten (85 x 1 838:50=) 156 272 kr 50 öre.

ViaSat har även, som ett led i försöken att stoppa piratverksamheten, haft kostnader för omkodning av sina abonnenters kort med ca 140 000 kr.

ViaSat och MultiChoice har angivit grunden för käromålen enligt följande. P.L. och G.D. har genom att sälja piratkort gjort sig skyldiga till brott mot lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning och de har därigenom vållat ViaSat och MultiChoice skada. På grund av sitt brottsliga beteende är de skadeståndsskyldiga enligt 2 kap 4 § skadeståndslagen. Eftersom det är svårt att föra full bevisning om skadan, bör denna med stöd av 35 kap 5 § RB uppskattas till skäligt belopp. Vid denna uppskattning bör, i analogi med 54 § upphovsrättslagen, skadan kunna beräknas till vad som motsvarar skäligt vederlag för utnyttjandet av ett verk som omfattas av upphovsrättslagen. Vad ViaSat och MultiChoice yrkat i målet i form av uteblivna intäkter utgör skälig ersättning för ett sådant nyttjande. I andra hand bör skadan kunna beräknas till vad som motsvarar förlorade abonnemangsavtal, vilket leder till samma belopp.

P.L. och G.D. har till utveckling av sina bestridanden anfört följande. Det är riktigt att de har sålt 85 piratkort och att de i och för sig enligt skadeståndslagen är skadeståndsskyldiga på grund av brott. Det vitsordas också att dessa 85 abonnemang skulle ha medfört de intäkter som ViaSat och MultiChoice angivit samt att kostnaden för omkodning uppgått till 140 000 kr. Emellertid har någon skada inte uppkommit för kärandebolagen. De kunder som köpt piratkorten tillhör inte den kategori som annars skulle ha tecknat abonnemang hos ViaSat eller MultiChoice eftersom de normalt tycker att abonnemangen är för dyra. Det är i vart fall fel att vid beräkningen utgå från en tolvmånadersperiod. ViaSat lät nämligen omkoda sina sändningar fyra månader efter det att piratkorten sålts i januari/februari 1995. Beräkningen bör därför, om skada föreligger, göras på en fyramånadersperiod i stället. Omkodning sker regelbundet och inga kostnader har uppstått för ViaSat och MultiChoice till följd av P.L:s och G.D:s annons. De har inte lämnat någon s k omkodningsgaranti och inte heller tillhandahållit omkodning. ViaSat och MultiChoice har således inte förebringat tillräcklig bevisning om skadan och det bestrids att skadan skall uppskattas enligt 35 kap 5 § RB eller att 54 § upphovsrättslagen kan tillämpas analogivis. Under alla förhållanden skall ett eventuellt skadestånd jämkas enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen med hänsyn till den skadelidandes behov. Beaktas bör därvid även att P.L. och G.D. är låginkomsttagare, att de har ådömts böter och avgift till brottsofferfonden samt att drygt 90 000 kr har förverkats som utbyte av brott. De har också själva haft annonskostnader på 1 700 kr, kostnader för öppnande av telefonabonnemang på 1200 kr samt kostnader för inköp av piratkorten på 22 500 kr.

P.L. och G.D. har angivit grunden för sina bestridanden enligt följande. De är inte skadeståndsskyldiga eftersom ViaSat och MultiChoice inte har visat att någon skada har uppkommit till följd av deras olovliga försäljning av piratkort. Skadan kan inte fastställas genom en uppskattning. Om skadeståndsskyldighet föreligger, skall ett eventuellt skadestånd under alla förhållanden jämkas enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen.

ViaSat och MultiChoice har genmält följande. P.L. och G.D. får anses i sina annonser ha lämnat en omkodningsgaranti. Om så inte anses, har detta inte någon betydelse eftersom köpare av piratkort enligt förekommande tidningsannonser kan få sina kort omkodade av andra för en kostnad av endast ca 250 kr. Omkodning sker regelbundet och är nödvändigt för att så långt möjligt störa piratverksamheten som inte går att stoppa helt. Kostnaden för omkodning uppkommer därför oavsett hur många piratkort som säljs.

Bevisning.

P.L. har hörts under sanningsförsäkran. På ViaSats och MultiChoices begäran har vittnesförhör hållits med R.P., som är administrativ chef hos ViaSat. P.L. och G.D. har påfordrat vittnesförhör med M.M. och J.Ö., vilka båda köpt piratkort av P.L.. Viss skriftlig bevisning har åberopats från båda parter.

P.L. har berättat: Han såg försäljningen av piratkort som ett sätt att få ordning på den egna ekonomin. Han såg en annons om korten i en tysk tidning och köpte korten för 100 kr per styck. Han hade också läst att det inte var förbjudet att köpa sådana kort. När han sålde korten uppgav han att de gällde tills omkodning skedde och att han inte lämnade någon omkodningsgaranti. Enligt hans uppfattning är det endast en procent av abonnenterna som har både ViaSats och MultiChoices kanaler.

Vittnena har uppgivit följande.

R.P.: Den genomsnittliga abonnemangstiden är tolv månader. Huvuddelen av kunderna återkommer och ca 70 % har haft abonnemang mer än en gång. Ungefär en tredjedel av TV1000-abonnenterna har även Filmnet. Piratkorten dök upp i England 1992 och kom till Sverige 1993. Försäljningen tilltog explosionsartat under hösten 1994. På grund av piratverksamheten minskar abonnentstocken hos TV-bolagen, vilket leder till sämre ekonomi och sämre service. För att kunna se de kodade kanalerna måste man skaffa sig en utrustning som kostar ca 5 000 kr. De kunder som lägger ner så mycket pengar på utrustningen är stora TV- konsumenter och skulle med största sannolikhet varit beredda att teckna abonnemang hos ViaSat och MultiChoice, om de inte hade möjlighet att köpa piratkort. En köpare av piratkort är däremot förlorad för ViaSat och MultiChoice. Genom s k omkodning hindras piratkorten tillfälligt men efter några veckor brukar även piratkorten vara uppgraderade, vilket enligt tidningsannonser kostar ca 250 kr. TV-bolagen måste därför regelbundet omkoda sina abonnenters kort och kostnaden härför är lika stor även om bara ett piratkort säljs.

M.M.: Han köpte ett piratkort av P.L. som han kände sedan tre år eftersom det var billigt. Anledningen var att han ville titta på TV1000 och Filmnet. Han hade tidigare haft TV1000 men ansåg att det var för dyrt och att filmerna var för dåliga. Han har aldrig funderat på att bli abonnent hos ViaSat eller MultiChoice.

J.Ö.: Han köpte ett kort av P.L. som han kände sedan tidigare för att ge till sin far. Han ville se filmkanaler billigare och köpte inte riktiga kort eftersom de var för dyra.

Domskäl.

Lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning trädde i kraft d 1 jan 1994. Det huvudsakliga syftet med lagen var enligt lagens förarbeten (prop 1993/94:53 s 15 ff) att den som erbjuder program mot abonnemangsavgift måste kunna se till att endast den som har erlagt avgift har möjlighet att ta del av programmen. En särskild lagstiftning ansågs nödvändig mot hantering av utrustning för olovlig avkodning. För en sådan lagstiftning talade enligt förarbetena att den olovliga avkodningen medför betydande skadeverkningar för bl a programföretagen, kabelföretagen, rättighetshavarna, konsumenterna och staten. I propositionen uttalas vidare att om program som erbjuds mot betalning lika väl kan erhållas kostnadsfritt, kommer säkerligen många att finna det förenligt med sitt kortsiktiga intresse att inte erlägga den begärda betalningen. Det konstateras också att om ett sådant handlande får tillräckligt stor omfattning, blir följden att programmen inte längre kommer att sändas ut.

Lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning innehåller inte någon bestämmelse om skadeståndsskyldighet. I förarbetena (SOU 1992:110 s 550) nämns dock att de skadelidande programföretagen i enlighet med bestämmelserna i 22 kap 1 § RB kan föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet antingen i brottmålet eller i ett separat tvistemål.

P.L. och G.D. har båda dömts för brott mot lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning. De är därmed enligt 2 kap 4 § skadeståndslagen skadeståndsskyldiga för den skada som de härigenom kan visas ha vållat målsägandena ViaSat och MultiChoice.

I målet är ostridigt att P.L. och G.D. har sålt 85 s k piratkort. Det är också ostridigt att uteblivna intäkter från 85 abonnemang kan beräknas till de belopp som ViaSat och MultiChoice angivit samt att ViaSat har haft kostnader för s k omkodning på 140 000 kr. Fråga är i målet dels huruvida P.L:s och G.D:s handlande har förorsakat bolagen någon skada och dels hur ersättningen i så fall skall bestämmas till beloppet. Fråga är också om det föreligger skäl för jämkning av ett eventuellt skadestånd. Det är ViaSat och MultiChoice som har att visa fog för sin talan medan det åligger P.L. och G.D. att visa skäl för jämkning.

Av R.P:s vittnesmål framgår att flertalet av dem som köper piratkort skulle ha tecknat abonnemang hos ViaSat och/eller MultiChoice om inte piratkorten fanns att tillgå. Det råder därmed inte någon tvekan om att P.L:s och G.D:s olovliga försäljning av sådana piratkort har medfört att ViaSat och MultiChoice gått miste om abonnenter och därigenom vållats skada genom uteblivna intäkter. P.L. och G.D. har således genom brott vållat ViaSat och MultiChoice skada, och de är därmed skadeståndsskyldiga.

Det ligger i sakens natur att det i nu aktuella situationer torde vara förenat med betydande svårigheter att exakt bestämma skadeståndets storlek och att för den skadelidande förebringa full bevisning om skadan. TR:n anser därför, med stöd av den möjlighet som ges i 35 kap 5 § RB, att skadan kan uppskattas till skäligt belopp.

Upphovsrätt innebär bl a uteslutande rätt att göra ett verk eller en sändning tillgängligt för allmänheten. Ensamrätten omfattar alla framföranden och visningar som inte äger rum inför helt slutna kretsar. Även framföranden och visningar inför större helt slutna kretsar anses offentliga, om de anordnas som ett led i en förvärvsverksamhet. Påföljder enligt den s k upphovsrättslagen torde kunna komma i fråga om en avkodare används för att utan medgivande av rättighetshavaren göra programmen tillgängliga för inte helt slutna kretsar, t ex de hushåll som är anslutna till ett större eller mindre kabelnät, eller om avkodaren används i en förvärvsverksamhet. (Prop 1993/94:53 s 11 f.)

P.L:s och G.D:s hantering med piratkorten har inneburit att de sändningar som ViaSat och MultiChoice haft ensamrätt till har gjorts tillgängliga för allmänheten. Mot bakgrund härav och av det ovan anförda anser TR:n att vägledning, på sätt ViaSat och MultiChoice gjort gällande, kan hämtas i 54 § upphovsrättslagen när det gäller att bestämma skälig ersättning. Ersättningsskyldigheten för den som bryter mot upphovsrättslagens regler om olovligt nyttjande skall enligt nämnda paragraf bestämmas efter vad som utgör skäligt vederlag för utnyttjandet. På samma sätt bör ersättningsskyldigheten i detta mål bestämmas, dvs P.L. och G.D. bör utge skäligt vederlag för det olovliga nyttjandet.

Vid bedömningen av ersättningens storlek får de av ViaSat och MultiChoice angivna beloppen, vilka grundar sig på en beräkning av uteblivna nettointäkter under en viss tidsperiod från köpare av aktuella piratkort, anses motsvara ett skäligt vederlag för det olovliga nyttjandet. Det är, mot bakgrund av det skyddsvärde lagstiftaren givit aktuella rättighetshavare, angeläget att finna en metod för ersättningens bestämmande som är lätt att tillämpa. På grund härav och då det inte kan anses att den ersättningsskyldige vid ett sådant sätt att beräkna skadan drabbas oskäligt skall ersättningens storlek bestämmas med tillämpning av denna metod. TR:n finner, mot bakgrund av R.P:s vittnesmål, ingen anledning att vid beräkningen utgå från någon annan tidsperiod än den tolvmånadersperiod som ViaSat och MultiChoice gjort. En tolvmånadersperiod framstår i sammanhanget i vart fall inte som en för lång tidsperiod.

ViaSat och MultiChoice har således visat sig berättigade till skadestånd av P.L. och G.D. med yrkade belopp, om vilka tvist i och för sig inte föreligger.

P.L:s och G.D:s skadeståndsskyldighet grundar sig på brottsligt förfarande. Utrymmet för jämkning av skadeståndet är därmed mycket begränsat. Inga av de omständigheter som de anfört som skäl för jämkning kan enligt TR:n medföra någon nedsättning av skadeståndsbeloppen.

Sammanfattningsvis finner TR:n således att P.L. och G.D. till följd av sin brottsliga hantering har vållat ViaSat och MultiChoice skada för vilken de är ersättningsskyldiga, att skadan skall uppskattas enligt 35 kap 5 § RB, att skadeståndet skall bestämmas efter vad som utgör skäligt vederlag för det olovliga nyttjandet, att yrkade belopp motsvarar ett sådant vederlag samt att skäl till jämkning av skadeståndet inte har visats föreligga. Käromålen skall därför bifallas.

Domslut

Domslut.

P.L. och G.D. skall solidariskt till ViaSat Aktiebolag utge 128 300 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 1 okt 1994 till dess betalning sker.

P.L. och G.D. skall solidariskt till MultiChoice Sverige Aktiebolag utge 156 300 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 1 okt 1994 till dess betalning sker.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n P.L. och G.D. att solidariskt till ViaSat Aktiebolag utge 80 000 kr och till Canal Digital Sverige Aktiebolag utge 100 000 kr, jämte ränta i enlighet med TR:ns dom.

Hovrättsassessorn Ganelind var av skiljaktig mening i fråga om vilken abonnemangstid som skall ligga till grund för skadeståndsberäkningen och anförde: Vittnet R.P. har berättat att bolagen vid aktuell tidpunkt kodade om sina programsändningar två eller tre gånger per år. Den avkodningsutrustning som P.L. och G.D. sålde kunde därför inte användas efter det att bolagen ändrade kodningen.

P.L. och G.D. är dömda för att endast ha överlåtit avkodningsutrustning inte för att både ha överlåtit och underhållit avkodningsutrustning. Med underhåll avses enligt motiven att ställa om "oauktoriserade" avkodare efter det att ett kodande företag har ändrat kodningen (prop 1993/94:53 s 20).

Hantering av utrustning för olovlig kodning föranleder skada för programföretagen genom att intäkter från presumtiva abonnenter uteblir. Skadan kan inte vara densamma om å ena sidan en person överlåter avkodningsutrustning och å andra sidan en person både överlåter och underhåller avkodningsutrustning. Det är därför, enligt min mening, inte rimligt att underhållet av avkodningsutrustningen läggs P.L. och G.D. till last vid uppskattningen av skadeståndets storlek.

Med beaktande härav bestämmer jag skadeståndet till 50 000 kr för vart och ett av bolagen.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Såväl ViaSat Aktiebolag och Canal Digital Sverige Aktiebolag (ombud för båda advokaten Percy Bratt) som P.L. och G.D. (ombud för båda advokaten Barbro Sjöberg) överklagade HovR:ns dom.

ViaSat och Canal Digital yrkade att HD skulle fastställa TR:ns dom. P.L. och G.D. yrkade att HD skulle döma ut ett väsentligt lägre skadestånd. Part bestred motparts ändringsyrkande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. ViaSat Aktiebolag och Canal Digital Sverige Aktiebolag (tidigare MultiChoice Sverige AB) har väckt talan mot P.L. och G.D. med yrkande att de skall förpliktas att till ViaSat betala 128 300 kr och till Canal Digital 156 300 kr, i båda fallen jämte ränta.

Till grund för sin talan har bolagen anfört i huvudsak följande. P.L. och G.D. är genom sitt brottsliga beteende skadeståndsskyldiga mot bolagen. Till följd av att det är svårt att föra full bevisning om skadans storlek bör den uppskattas till skäligt belopp. Vid denna uppskattning bör, i analogi med 54 § upphovsrättslagen, skadan kunna beräknas till vad som motsvarar skäligt vederlag för utnyttjandet av ett verk som omfattas av denna lag. Yrkade belopp motsvarar uteblivna intäkter och utgör skälig ersättning för ett sådant nyttjande.

P.L. och G.D. har till stöd för bestridandet i HD anfört, att bolagen inte har visat att någon skada har uppkommit till följd av deras försäljning av piratkort och att skadan inte kan fastställas genom en uppskattning.

Som HovR:n funnit har P.L. och G.D. vållat bolagen skada. Huvudfrågan i målet är hur skadeståndets storlek skall bestämmas.

Vid tillkomsten av lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning berördes i förarbetena till lagen (se prop 1993/94:53 s 23) frågan om behovet av att i lagen införa en särskild regel om skadestånd. Enligt departementschefen torde emellertid lagens syfte kunna uppnås utan att då gällande regler för skadestånd ändrades. Någon särskild skadeståndsregel infördes därför inte.

Den l maj 2000 trädde lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning i kraft. 19 § stadgas att den som uppsåtligen bryter mot 5 § skall betala skälig ersättning för att den tjänst som gjorts tillgänglig genom gärningen har utnyttjats samt ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som gärningen har medfört. Enligt 5 § får avkodningsutrustning inte - såvitt nu är i fråga - distribueras eller säljas i syfte att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande.

I förarbetena till den nya lagen (se Ds 1999:29, Utökat skydd för kodade tjänster) konstateras angående 9 § att hanteringen av olovlig utrustning kan orsaka betydande skadeverkningar och bl a leda till avsevärda kostnader för tjänsteleverantörer och att det därför är angeläget att dessa ersätts för de skador som orsakas genom denna brottslighet. Sedan de svårigheter som kan föreligga att styrka omfattningen av en skada diskuterats anförs, att liknande svårigheter vid beräkningen av den förlust som ett intrång medför finns på det immaterialrättsliga området, varefter det hänvisas till 54 § 1 st upphovsrättslagen och 38 § varumärkeslagen. Därefter anförs att en liknande minimiregel för skadeståndets beräkning vid brott mot avkodningslagen torde till stora delar kunna avhjälpa de berörda problemen.

Då tvist inte råder om storleken av yrkade belopp skall således TR:ns domslut fastställas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Lennander var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.

HD:s dom meddelades d 27 juni 2000 (mål nr T 2973-98).