NJA 1994 s. 153

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å F.E., född 1973, S.S., född 1973, och K.A., född 1973, enligt 8 kap 5 § BrB för rån enligt följande gärningsbeskrivning: F.E., S.S. och K.A. har tillsammans och i samråd natten till d 14 juli 1992 vid Frejgatan 8 i Stockholm medelst våld stulit en klocka från P.B.. Våldet har bestått i att de sparkat P.B. och slagit honom med en planka vilket förorsakat smärta.

Åklagaren yrkade samtidigt ansvar å K.A. dels för brott mot 1 och 4 §§ lagen (1988:254) med förbud beträffande knivar och andra farliga föremål under påstående att han vid tidpunkten för det påstådda rånet olovligen innehaft en s k butterflykniv, dels enligt 14 kap 2 § och 9 kap 2 § BrB för urkundsförvanskning och bedrägligt beteende bestående i att han anbringat sitt fotografi på ett SL-kort som han hittat och som tillhörde annan och sedan vid ett flertal tillfällen vid färd med SL:s transportmedel medelst vilseledande givit sig ut för att vara den för vilken kortet gällde.

Åklagaren yrkade samtidigt också ansvar å F.E. och S.S. enligt 8 kap 1 § BrB för stöld av en cykel och å S.S. enligt 3 kap 5 och 11 §§ samt 23 kap 1 § BrB och 1, 5 och 37§§ vapenlagen (1973:1176) för försök till misshandel och för olaga vapeninnehav, vilket senare bestod i olovligt innehav av en tårgasspray.

Målsäganden P.B. i åtalet rörande rån yrkade skadestånd att utges solidariskt av de tre tilltalade.

Referatet begränsas emellertid i huvudsak till åtalet för rån och påföljdsfrågan.

TR:n (ordf rådmannen Wadstein) fann i dom d 9 juni 1993 åtalen mot de tilltalade i övriga åtalspunkter styrkta och anförde i fråga om åtalet för rån och påföljdsfrågan: Domskäl. - - -

Rån. Ansvarsfrågan. S.S. har förnekat gärningen.

F.E. har medgivit att han sparkat P.B. och slagit honom mot knät med en planka. Han har i övrigt förnekat vad åklagaren lagt honom till last.

K.A. har förklarat sig varken kunna erkänna eller förneka gärningen till följd av att han varit så berusad.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med P.B., född 1930, och vittnesförhör ägt rum med D.K.R., född 1961. Åklagaren har även åberopat skriftlig bevisning.

P.B. har berättat: Han bor i närheten av Frejgatan och brukar ta en kvällspromenad i kvarteret då och då. Han gjorde så även denna kväll och kom gående på Frejgatan när han mötte tre ynglingar. De kom att stå tätt inpå honom. En av dem sa "Slit av honom klockan". En av ynglingarna hade en randig tröja eller jacka. Denne tog tag i hans kläder i brösthöjd. Sen minns han inget mer men tror att han fått ett slag. När minnet kommer tillbaka sitter eller ligger han på samma plats efter att ha blivit "väckt" av polisen som kommit till platsen. I övrigt minns han inget av händelsen. I något skede, han vet inte vilket, kan han ha suttit i en trapp till en port men tror inte det. Han hade denna kväll druckit ett par glas vin och några öl och var onykter men inte berusad. Efter händelsen hade han ett blåmärke på vänstra armens insida, där klockan suttit, sår på hjässan och skrapsår på höger knä. Förutom dessa skador, som han anser bagatellartade, hade han i tre månaders tid värk i ryggen, i njurtrakten.

F.E. och S.S. har berättat tämligen samstämmigt att de tillsammans med K.A., efter att ha börjat festa på öl och sprit i Järfälla, begivit sig in till Stockholm vid 20-tiden och vid 22-tiden kommit till restaurangen Lille Kobenhavn, där de fortsatt att dricka öl. De hade tänkt ta taxi hem och bestämde sig först för att få frisk luft för att nyktra till och sedan gå till Norrtull och ta taxi. Sedan de lämnat restaurangen behövde S.S. och K.A. stanna under det att F.E. fortsatte att gå och kom så före dem. Inne på Lille Kobenhavn hade också några AIK:are uppehållit sig och de hade munhuggits med dem. AIK:arna dök nu upp, enligt F.E. troligen på Birger jarlsgatan. De misshandlade F.E. och försvann sedan. F.E. ropade på S.S. och K.A., och berättade vad som hänt. De beslöt att leta reda på AIK:arna och hämnas. S.S. sprang före de övriga två in på Frejgatan upp mot Valhallavägen, dit de sett AIK:arna bege sig. Utanför Frejgatan 6 passerade S.S. P.B. som satt i trappen till entreporten och lutade ryggen in i hörnet mellan porten och väggen. S.S. stannade därefter 10 -15 m bort, i nästa gathörn, och vände sig om. Då befann sig K.A. och F.E. vid P.B. och S.S. såg att något "tjafs" var på gång. När F.E. närmat sig P.B. hade P.B. sagt något. F.E., som fortfarande var irriterad efter AIK:arnas misshandel av honom, sparkade då P.B. på smalbenet. P.B. sträckte i sin tur ut ett ben mot F.E., varpå denne slog P.B. i knät med plankan. Under tiden hade K.A. hunnit ikapp de övriga. Detta måste ha hänt när S.S. hade ryggen mot dem. S.S. sprang tillbaka till de övriga, fick se en klocka ligga på trottoaren, som han tog upp, eftersom han trodde den tillhörde K.A. eller F.E.. K.A. hade under tiden också hunnit fram till P.B.. De tre tilltalade sade inte något till varandra. Sedan hörde de en vissling, som gjorde att de alla tre lämnade P.B. och sprang över Valhallavägen in i en skogsdunge. Där frågade S.S. om klockan tillhörde någon av de övriga två. När den inte gjorde det föreslog F.E. att de skulle klara ut klockan med polisen påföljande dag. I övrigt minns de egentligen inte något under tiden efter det de lämnat restaurangen tills de kom till den plats där P.B. befann sig på Frejgatan. De var båda ganska berusade. F.E. bar vid tillfället en randig tröja.

K.A:s berättelse präglas av stora minnesluckor. Han minns att de tre lämnade Lille Kobenhavn och att F.E. började ropa när de två övriga var ifrån honom. F.E. hade fått en smäll - var detta hände vet inte K.A. som inte heller vet varför de kommit ifrån varandra. Han minns inte heller något vad som hände när de träffade på P.B. - han var så berusad så han hade inte riktigt hängt på när de andra gett sig i väg för att söka fatt på AIK:arna.

De berättelser som de tilltalade lämnat vid huvudförhandlingen stämmer inte i alla hänseenden med vad de uppgett vid polisförhör. S.S. har t ex vid polisförhöret uppgett att ena delen av klockarmbandet satt kvar när han tog fram och tittade på klockan i skogsdungen och att han eller F.E. ryckte bort armbandet. Vid huvudförhandlingen har S.S. inte velat kännas vid något av detta.

F.E. har vid polisförhöret uppgett att det var han som tog klockan men har sedan ändrat sig och vid huvudförhandlingen förklarat sitt beteende med att han trodde han skulle bli släppt om han lämnade den uppgiften. Han har vidare sagt vid polisförhöret att han bedömde slaget med plankan som hårt. Vid huvudförhandlingen har han uppgett att han inte sagt så och att han inte heller tror han slagit hårt.

D.K.R. har berättat: Han bodde vid tillfället på Frejgatan 6 och satt sent och arbetade vid datorn när hans flickvän hörde oväsen från gatan. Han gick då fram mot fönstret. Eftersom fönstret låg i ett burspråk var det möjligt att se åt sidan ned på trottoaren nedanför. Han såg där en person springa över gatan och en stå nedanför fönstret. Därefter gick han in i rummet och återvände till fönstret efter en kort stund, kanske 30 sekunder. Då såg han tre killar stå runtom en fjärde flintskallig person, som låg eller satt i trappan på Frejgatan 8, intill trottoaren. Den flintskallige mannen fick ta emot sparkar och slag. D.K.R. såg dock inte om alla tre var aktiva. En av killarna hade någon form av käpp i handen men D.K.R. såg inte om eller hur han slog med käppen. När D.K.R. hördes under förundersökningen berättade han att han såg "tre killar stå och sparka honom och att killen med röd-grå-randiga tröjan var mer aktiv än de andra, hade en påk, planka, i handen och slog flera slag på mannen". Påmind om dessa uppgifter under huvudförhandlingen har D.K.R. förklarat att han idag inte minns att det var så.

Av ett läkarutlåtande efter besiktning av P.B:s skador d 16 juli, som åklagaren åberopat, framgår bl a att P.B. företett överhudsavskrapningar på hjässan, vänster arm och höger knä, blåmärken på hjässan, armar, vänster hand, rygg och båda benen samt vätskeutgjutning i höger knäled.

TR:n finner följande vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet.

De berättelser som de tilltalade lämnat vid huvudförhandlingen innehåller flera minnesluckor, något som inte är konstigt med tanke på att alla tre var berusade den aktuella kvällen. Deras berättelser ger dock delvis en tillrättalagd prägel. Ingen av dem har t ex kunnat berätta var F.E. blev misshandlad. De har under förundersökningen lämnat uppgifter som är sinsemellan mindre samstämmiga än de uppgifter de lämnat under huvudförhandlingen. På flera punkter har de ändrat sina uppgifter från polisförhören och har inte kunnat tillfredsställande förklara varför inte dessa utan vad de uppgett under huvudförhandlingen är riktiga. TR:n finner därför att deras berättelser inte framstår som trovärdiga.

P.B. minns för sin del bara delar av händelsen, men i dessa delar är hans berättelse klar och detaljerad. Han har varit noggrann med att inte uttala sig om mer än har varit helt säker på. Det saknas i hans fall anledning att inte fästa tilltro till hans uppgifter. De bör därför enligt TR:ns mening kunna tas för goda.

Det har inte gått att få en klar bild i alla detaljer av vad som inträffat vid det aktuella tillfället. Av utredningen - främst P.B:s och vittnet D.K.R:s berättelser och utlåtandet angående P.B:s skador men även de tilltalades uppgifter främst under förundersökningen - finner emellertid TR:n framgå att F.E., S.S. och K.A. samtidigt befunnit sig tätt inpå P.B., att de sparkat honom, att F.E. slagit honom med en planka och att någon av dem uppmanat de övriga att stjäla hans klocka, och att en av dem tagit den från P.B:s arm. Även om det inte gått att fastställa vem av de tre som uppmanat till stöld av klockan eller vem som faktiskt tagit av P.B. klockan, har alla tre vid tillfället befunnit sig tillsammans och samtidigt så tätt inpå P.B. att gärningen enligt TR:ns mening får anses ha utförts av alla tre tillsammans och i samråd. TR:n finner således att det får anses ställt utom allt tvivel att de tre tilltalade förövat det rån åklagaren påstått.

Skadeståndsfrågan

De tilltalade har bestritt det enskilda anspråket. De bar vitsordat det belopp som yrkats för klockarmbandet. Som skäligt i och för sig för sveda och värk har de vitsordat S.S. och K.A. 1000 kr och F.E. 500 kr. De har förklarat sig inte kunna vitsorda något belopp för kränkning.

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen är de tilltalade skadeståndsskyldiga. Om det belopp som rör ersättningen för klockarmbandet, 175 kr, råder ingen tvist. Skäligt belopp i ersättning för sveda och värk finner TR:n vara 2 000 kr och för kränkningen 5 000 kr. F.E., S.S. och K.A. är därmed skyldiga att solidariskt utge skadestånd till P.B. med totalt 7 175 kr.

Påföljdsfrågan

Minimistraffet för rån är ett år och utgångspunkten är därför att påföljden för den brottslighet som K.A., F.E. och S.S. gjort sig skyldiga till skall bestämmas till fängelse. I K.A:s fall talar ytterligare därför att han tidigare dömts för misshandelsbrott.

TR:n har infordrat yttranden från kriminalvården, samhällstjänsten Stockholmsregionen, rörande K.A:s, F.E:s och S.S:s personliga förhållanden. De har alla tre också förklarat sig samtycka till att ådömas skyddstillsyn med samhällstjänst. Det är dock tveksamt om skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst är en tillräckligt ingripande påföljd (jfr NJA 1991 s 444), medan en skyddstillsyn med fängelse skulle kunna uppfylla de krav som föranleds av rånbrottets straffvärde. Emellertid är en förutsättning redan för skyddstillsyn att det föreligger ett övervakningsbehov. De infordrade yttrandena ger inte vid handen att det egentligen för någon av de tre föreligger ett sådant behov. TR:n finner därför att någon annan påföljd än fängelse inte kan bestämmas. På grund av de tilltalades ålder vid brotten - 19, 18 respektive 19 - bör dock minimitiden underskridas.

HovR:ns domskäl. Enligt de delar av TR:ns dom som inte har överklagats har K.A. gjort sig skyldig till bedrägligt beteende, urkundsförvanskning och brott mot knivlagen, F.E. till stöld och S.S. till olaga vapeninnehav.

(Beträffande de åtalspunkter som HovR:n hade att pröva utöver åtalet för rån ogillade HovR:n åtalet mot S.S. för försök till misshandel och fann S.S:s medverkan till stölden av en cykel vara att bedöma som medhjälp till stöld; red:s anm.) - - -

Åtalet för rån - - -

I likhet med TR:n finner HovR:n att K.A., F.E. och S.S. har gjort sig skyldiga till rån på sätt som åklagaren påstått.

HovR:n delar även TR:ns bedömning i skadeståndsfrågan.

Påföljd

Minimistraffet för rån är fängelse i ett år. I förevarande fall kan det inte anses uppenbart påkallat med hänsyn till straffvärdet att döma till ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Enligt HovR:ns mening har gärningen ett straffvärde som motsvarar minimistraffet för rån.

Vid brott som har ett straffvärde om ett års fängelse eller mer anses en presumtion gälla för att fängelse skall ådömas. När det gäller brott som någon begått efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21 år får påföljden bestämmas till fängelse endast om det finns särskilda skäl för det. Den begränsning för användande av fängelse som gäller för unga måste anses innebära att utrymmet för att döma till en inte frihetsberövande påföljd vid brott med höga straffvärden är större beträffande unga än beträffande vuxna.

Av utredningen framgår att det inte helt saknas anledning att befara att K.A., S.S. eller F.E. kan komma att återfalla i brott. Skyddstillsyn bör kunna bidra till att avhålla dem från fortsatt brottslighet.

Utifrån de tilltalades personliga förhållanden finner HovR:n att skyddstillsyn är för samtliga tilltalade den klart lämpligaste påföljden. Det framstår vidare som en påtaglig risk att ett fängelsestraff, med hänsyn till de tilltalades ålder, kan komma att medföra allvarliga skadliga verkningar för dem. De tilltalade har förklarat sig villiga att underkasta sig samhällstjänst och kan antas ha goda möjligheter att fullfölja en sådan.

Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst är avsett som ett alternativ till fängelse vid brott då påföljden enligt vanliga regler skulle blivit fängelse. I förevarande fall är det med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art uteslutet med en vanlig skyddstillsynsdom. Även om det finns anledning att iaktta viss försiktighet med att använda samhällstjänst vid brott med ett högt straffvärde anser emellertid HovR:n att skälen för en inte frihetsberövande påföljd är så pass starka att påföljden för envar av de tilltalade bör kunna bestämmas till skyddstillsyn med samhällstjänst. Samhällstjänsten bör omfatta det maximala antalet arbetstimmar.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom beträffande F.E. och K.A. endast på så sätt att HovR:n enligt 28 kap 1 § BrB och 1 § lagen (1989:928) om samhällstjänst bestämde påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst 200 timmar samt beträffande S.S. på det sättet att a) åtalet för försök till misshandel ogillades, b) S.S. dömdes med tillämpning av 23 kap 4 § BrB för medhjälp till stöld samt c) påföljden bestämdes enligt 28 kap 1 § BrB och 1 § lagen (1989:928) om samhällstjänst till skyddstillsyn med samhällstjänst 200 timmar. I fråga om samtliga de tre nu nämnda tilltalade uttalade HovR:n att, om fängelse i stället hade valts som påföljd, fängelse 8 månader skulle ha ådömts.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att F.E., K.A. och S.S. skulle dömas till det av TR:n bestämda fängelsestraffet 8 månader. F.E. (offentlig försvarare advokaten B.M.), K.A. (offentlig försvarare advokaten J.W.) och S.S. (offentlig försvarare advokaten B.L.) bestred ändringsyrkandet.

Kriminalvården, samhällstjänsten, Stockholmsregionen, avgav till HD d 24 febr 1994 en promemoria betecknad "Samhällstjänsten i Stockholmsregionen Erfarenheter av 13 månaders verksamhet" av följande lydelse:

Samhällstjänst har visat sig vara en utomordentlig påföljd, som vi anser är ett välfungerande alternativ till fängelse.

Övervakningen tillsammans med den täta kontrollen av arbetspassen är karaktäristisk för samhällstjänstpåföljden. Den kontrollerande och stödjande delen i påföljden samverkar för att främja samhällsskyddet och har samtidigt en individualpreventiv verkan.

Hittills har 90 domar meddelats i Stockholmsregionen med påföljden skyddstillsyn och föreskrift om oavlönat samhällsnyttigt arbete. Av dessa 90 har 33 hittills klarat av samhällstjänstdelen av påföljden. I 6 fall har påföljden via övervakningsnämnd och åklagare undanröjts och fängelse utdömts.

Av dessa 33 som fullgjort sin samhällstjänst är det två personer som fått samhällstjänst 200 timmar, varav en med rån i brottsbenämningen.

Dagens cirka 50 arbetsplatser i Stockholmsregionen återfinns inom Svenska kyrkan, frikyrkor, brandförsvar, idrottsföreningar, Röda korset, kulturföreningar m fl, varav några redan tagit emot flera samhällstjänstdömda, vilket på sikt säkrar kvaliten.

Innehållet i samhällstjänsttimmarna utgöres vanligen av städning, underhåll av lokaler, målningsarbete, enklare kontorsarbete samt trädgårdsarbete men även andra arbetsuppgifter kan förekomma. Arbetspassen är utlagda på ett till två pass i veckan beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

På arbetsplatsen där den dömde placerats finns alltid en kontaktman på arbetsplatsen med uppgift att stödja och vägleda den dömde. Kontaktmannen kan likaväl som andra föreningsmedlemmar genom sin större mognad vara en god förebild för den dömde. Samhällstjänsttimmarna fördelas över längre tid. Kontrollerna sker inledningsvis alltid genom personliga besök av frivårdsinspektörerna på Samhällstjänsten. Efter 5-6 gånger - om allt fungerat perfekt, kan vi ibland utföra telefonkontroller som alltid varvas med personliga besök.

Samhällstjänstens konstruktion med ett alternativt fängelsestraff, angett i domen att träda in om den dömde missköter sig eller begår nya brott, öppnar en möjlighet särskilt för unga människor att få visa att de kan inordna sig i samhällstjänstens reglerade verksamhet.

Jämsides med att den dömde utför samhällstjänst pågår övervakning. I de flesta fallen handhas övervakningen av en frivårdsinspektör på moderdistriktet eller en lekmannaövervakare. övervakningen är jämsides med samhällstjänsten en viktig påverkansfaktor.

I Regeringens prop 1989/90:7 framhålles på s 15 'Vad först angår den allmänna inriktningen är det min uppfattning att man under en försöksperiod lämpligen bör lämna domstolar och andra myndigheter som är berörda av försöket en förhållandevis stor frihet att pröva sig fram och anpassa verksamheten efter de praktiska förutsättningar som visar sig föreligga. ... I viss mån gäller det emellertid också frågan om för vilken typ av lagöverträdare och vid vilket slags brottslighet som samhällstjänst bör kunna aktualiseras.' Vidare sid 20 'Några uttryckliga begränsningar i fråga om brottets art bör inte heller gälla, i vart fall inte i samband med försöksverksamheten.'

Samhällstjänstgruppen i Stockholmsregionen har tolkat denna skrivning så att den medger oss att ge förslag på påföljden skyddstillsyn med samhällstjänst även vid grövre brottslighet som t ex rån - om omständigheterna i övrigt visar att den misstänkte är lämplig att utföra samhällstjänst.

I det nyligen avlämnade betänkandet från Ungdomsbrottskommitten: Reaktion mot ungdomsbrott SOU 1993:35 framföres att det bör införas en möjlighet att döma unga lagöverträdare till samhällstjänst i större omfattning än vad som kan ske för närvarande s 387.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen E.N.).

HD (JustR:n Vängby, Nilsson och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt HovR:ns i denna del inte överklagade dom har gärningsmännen gjort sig skyldiga till rån samt dessutom F.E. till stöld, K.A. till bedrägligt beteende, förvanskning av urkund och brott mot knivlagen samt S.S. till medhjälp till stöld och olaga vapeninnehav.

Den fråga som skall prövas i målet är vilken påföljd var och en av gärningsmännen bör ådömas för den brottslighet som ligger honom till last.

Rånbrottet har bestått däri att gärningsmännen nattetid på en folktom gata överfallit en ensam man, sparkat honom och slagit honom med en planka, vilket förorsakat smärta, samt ryckt av honom och tillägnat sig hans armbandsklocka.

Minimistraffet för rån är fängelse ett år. Att gärningsmännens ålder vid brottets begående enligt 29 kap 7 § BrB gör det möjligt att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet påverkar inte straffvärdet. Det finns därför en presumtion för att fängelse skall ådömas i förevarande fall (jfr prop 1987/88:120 s 100). Gaturån i form av gängöverfall nattetid mot ensamma personer tenderar att bli vanligare åtminstone i storstäderna (se BRÅ-rapport 1992:2 s 63 ff). Även brottslighetens art talar för att påföljden skall bestämmas till fängelse.

I målet har förebragts utredning om gärningsmännens personliga förhållanden i form av yttranden från kriminalvården. Kompletterande yttranden har infordrats i HD. Alla tre har hållit god kontakt med sin gemensamma övervakare och av den samhällstjänst som de ålagts genom HovR:ns dom fullgjort, F.E. 120 timmar, K.A. 129 timmar och S.S. 95 timmar. F.E. är arbetslös sedan d 5 mars i år. K.A. har varit arbetssökande sedan juli 1993. S.S. har fram till april i år en ungdomspraktikplats. Hans utsikter att härefter få ett arbete är osäkra. Alla tre bedöms vara omogna och instabila med risk för att de återfaller i kriminalitet och överkonsumtion av alkohol.

Vad som sålunda framkommit om F.E:s, K.A:s och S.S:s personliga förhållanden ger vid handen att den lämpligaste påföljden med hänsyn till deras ungdom är skyddstillsyn. Denna påföljd kan emellertid komma i fråga endast om de krav på en mer ingripande påföljd som följer särskilt av rånbrottets straffvärde samtidigt kan tillgodoses. Av rättsfallet NJA 1991 s 444 framgår att, vid sådan rånbrottslighet som det här är fråga om, skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst inte är en tillräckligt ingripande påföljd men att dessa krav får anses uppfyllda genom skyddstillsyn i förening med fängelse.

Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse borde därför i och för sig väljas. Vid bestämmande av längden av det fängelsestraff på högst tre månader som enligt 28 kap 3 § 1 st BrB kan komma i fråga måste emellertid beaktas den tid som F.E., K.A. och S.S. fullgjort av den samhällstjänst som ådömts dem genom HovR:ns dom. Med hänsyn härtill finns det inte något nämnvärt utrymme för att förena skyddstillsynen med ett fängelsestraff. I detta läge är det lämpligast att den påbörjade samhällstjänsten fullföljs. HovR:ns domslut bör därför fastställas.