NJA 2001 s. 214
Fråga om ansvar för brott mot lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Tillika fråga om värdeförverkande.
TR:n
Allmän åklagare väckte vid Trelleborgs TR d. 25 febr. 1998 åtal mot A.A., född 1958, för varusmuggling jämlikt 1 § 2 st. varusmugglingslagen (1960:418) enligt följande gärningsbeskrivning: A.A. har vid 12 tillfällen under tiden d. 11 dec. 1997-d. 13 jan. 1998 från Tyskland till Sverige via Trelleborg i försäljningssyfte infört sammanlagt 626,4 liter spritdrycker, nämligen enligt följande: d. 11 dec., 25,9 liter, d. 11 dec., 35 liter, d. 17 dec., 37 liter, d. 19 dec., 28 liter, d. 23 dec., 33 liter, d. 30 dec., 3,5 liter, d. 2 jan., 72 liter, d. 3 jan., 60 liter, d. 5 jan., 80 liter, d. 7 jan., 84 liter, d. 9 jan., 84 liter och d. 13 jan., 84 liter.
Vid införseltillfällena har A.A. till tullmyndigheten oriktigt uppgett att alkoholdryckerna skulle användas för eget bruk. På grund av det vilseledande förfarandet har han, som saknar införseltillstånd för alkoholdrycker, uppsåtligen föranlett att alkoholdryckerna införts i strid mot förbud.
Åklagaren framställde förutom ansvarsyrkandet följande särskilda yrkanden:
Det yrkas att TR:n enligt 9 § varusmugglingslagen förklarar sammanlagt i beslag tagna 84 liter spritdrycker förverkade.
Det yrkas att TR:n enligt 12 § varusmugglingslagen hos A.A. förklarar värdet av alkoholdrycker som inte längre finns i behåll förverkat med sammanlagt 96 004 kr. (Värdeförverkandeyrkandet är beräknat med utgångspunkt från Systembolagets försäljningspris för billigaste spritdryck; 542,4 liter x 177 kr/liter).
Domskäl
TR:n (ordf. rådmannen Linde-Malmberg) anförde i dom d. 20 maj 1998:
Domskäl. Ansvarsfrågan.
A.A. har bestritt ansvar och anfört följande: Han har infört de kvantiteter som åklagaren uppgett och vid varje införseltillfälle lämnat privatinförseldeklarationer. Införsel av alkohol är tillåten enligt lagen om privatinförsel om deklaration lämnas. I lagen anges i vart fall inga kvantitetsbegränsningar, varför det skulle strida mot legalitetsprincipen att döma honom för brott. Han har inte haft något försäljningssyfte.
A.A. har uppgett: Han brukar ordna fester för släktingar och vänner. Under perioden december 1997 tilljanuari 1998 ordnade han 6-7 fester, vid vilka han agerade värd. Varje fest hade bortemot 500 gäster. Olika personer har ordnat olika saker till festerna, till exempel har någon ansvarat för tårtor, någon för hyra av lokal och så vidare. Han har haft ansvaret för spritinköp. Inför varje fest har man hjälpts åt att samla in pengar, vilka sedan överlämnats till honom. Han har därefter åkt till Tyskland och vanligtvis köpt spriten på Aldi. Efter införseln d. 13 jan. 1998 har han inte arrangerat någon fest. Han räknar med att släkt och vänner skall ställa upp och hjälpa honom att betala de skatter han är restförd för på Skattemyndigheten i Ludvika. Anledningen till att han åkt till Tyskland för att köpa spriten är att detta förfarande krävt mindre kontantinsatser. Han har fått kredit hos staten för sina spritinköp genom att skatterna restförts. På grund av att man inte kunnat samla in tillräckligt mycket pengar och på grund av svårigheterna att hantera större kvantiteter än han har gjort har han behövt åka ofta. Han har vid något tillfälle när det inte fanns personal vid tullkontrollen själv fyllt i en privatinförseldeklaration och lämnat in. Vid något tillfälle har han frågat tullpersonalen hur stora kvantiteter man får föra in vid privatinförsel, men endast fått en broschyr till svar. Han förstår inte vad privatinförsel innebär och han har inte känt till att det krävs tillstånd för att föra in alkoholdrycker i Sverige.
TR:ns bedömning.
A.A. har infört sådana mängder alkoholdrycker att det står klart att det inte rört sig om införsel för eget bruk, utan att överlåtelsesyfte förelegat. Genom att fylla i deklarationer för privatinförsel har A.A. oriktigt för tullpersonalen uppgett att alkoholdryckerna skulle användas för eget bruk. Åtalet för varusmuggling är därför styrkt. Vad A.A. anfört föranleder inte till annan bedömning.
Påföljdsfrågan.
På grund av brottens art anser TR:n att påföljden skall bestämmas till fängelse.
Övriga frågor.
A.A. har bestritt de särskilda yrkandena och gjort gällande att yrkandet om värdeförverkande är oskäligt, eftersom spritdryckerna redan beskattats i två länder.
På grund av utgången i målet och då det inte framstår som uppenbart oskäligt skall förverkandeyrkandena bifallas.
Domslut
Domslut. TR:n dömde A.A. för varusmuggling jämlikt 1 § 2 st. varusmugglingslagen till fängelse fyra månader, förpliktade honom att såsom förverkat värde av alkoholdrycker, som inte längre fanns i behåll, utge 96 004 kr samt förklarade i beslag tagna 84 liter spritdrycker förverkade och utsade att beslaget skulle bestå.
Allmän åklagare väckte vid samma TR d. 10 juni 1998 också åtal mot Z.M., född 1955, för varusmuggling och försök till varusmuggling jämlikt 1 § 2 st. och 8 § 1 st.varusmugglingslagen samt 23 kap. 1 § BrB enligt följande, efter senare verkställd justering av åtalet, slutliga gärningsbeskrivning: Z.M. har vid nio tillfällen under tiden d. 19 dec. 1997 t.o.m. d. 13 jan. 1998 från Tyskland till Sverige via Trelleborg i försäljningssyfte infört sammanlagt 679 liter spritdrycker, nämligen enligt följande: d. 19 dec., 65 liter, d. 23 dec., 76 liter, d. 29 dec., 76 liter, d. 30 dec., 63 liter, d. 3 jan., 85 liter, d. 5 jan., 76 liter, d. 7 jan., 65 liter, d. 9 jan., 86 liter och d. 13 jan., 87 liter.
Vid införseltillfällena har Z.M. till tullmyndigheten oriktigt uppgett att spritdryckerna skulle användas för eget bruk. På grund av det vilseledande förfarandet har Z.M., som saknar införseltillstånd för spritdrycker, uppsåtligen föranlett att 592 liter införts i strid mot förbud, och såvitt avser tillfället d. 13 jan., försökt vilseleda tullmyndigheten att medge införsel av 87 liter spritdrycker. Fara för brottets fullbordan vid sistnämnda tillfälle har förelegat.
Åklagaren framställde förutom ansvarsyrkandet följande särskilda yrkanden:
Det yrkas att TR:n enligt 9 § varusmugglingslagen förklarar sammanlagt i beslag tagna 84 liter spritdrycker förverkade.
Det yrkas att TR:n enligt 12 § varusmugglingslagen hos Z.M. förklarar värdet av alkoholdrycker som inte längre finns i behåll förverkat med sammanlagt 105 315 kr. (Värdeförverkandeyrkandet är beräknat med utgångspunkt från Systembolagets försäljningspris för billigaste spritdryck; 595 liter x 177 kr/liter.)
Domskäl
TR:n (ordf. lagmannen Svartbeck) anförde i dom d. 17 mars 1999: Domskäl.
Ansvarsfrågan.
Z.M. har bestritt ansvar för brott och anfört följande: Han har vidgått de faktiska omständigheterna men gjort gällande att han inte skall dömas till ansvar för brott, i första hand eftersom införseln varit tillåten då han lämnat privatinförseldeklarationer, i andra hand eftersom det skulle strida mot legalitetsprincipen på grund av den otydliga lagstiftningen och i tredje hand eftersom det förelegat ansvarsbefriande rättsvillfarelse avseende lagstiftning, straffansvar och möjlig påföljd.
Z.M. har närmare hörd uppgett: Han hade fått besked att man fick föra in spritdrycker på detta sätt. Någon skatt har han ännu inte betalat, eftersom han trodde att man kan avbetala skatteskulden. All sprit har använts för privat bruk. På vilket sätt har han redan redogjort för vid polisförhör och han är inte intresserad av att berätta allting igen. Någon information utöver den som finns på deklarationsblanketten har han inte fått. Efter införselförsöket d. 13 jan. 1998 har han inte försökt föra in mer sprit. Han har en årsinkomst om 120 000 kr.
TR:ns bedömning.
Z.M. har infört sådana mängder sprit vid olika tillfällen att det kan uteslutas att det rört sig om införsel för privat bruk. TR:n anser att överlåtelsesyfte måste ha förelegat. Genom att fylla i deklarationer för privatinförsel har Z.M. vilselett tullpersonalen att spritdryckerna skulle användas för privat bruk, och såvitt avser tillfället d. 13 jan. 1998 försökt vilseleda tullpersonalen om samma sak. Åtalet för varusmuggling och försök till varusmuggling är därför styrkt.
Påföljdsfrågan.
På grund av brottens art anser TR:n att påföljden skall bestämmas till fängelse.
Övriga frågor.
Z.M. har bestritt de särskilda yrkandena och gjort gällande att yrkandet om värdeförverkande är oskäligt, eftersom spritdryckerna redan beskattats i två länder.
På grund av utgången i målet och då det inte framstår som uppenbart oskäligt skall förverkandeyrkandena bifallas.
Domslut
Domslut. TR:n dömde Z.M. för varusmuggling jämlikt 1 § 2 st. varusmugglingslagen och för försök till varusmuggling jämlikt 1 § 2 st. och 8 § 1 st. samma lag samt 23 kap. 1 § BrB till fängelse fyra månader och förpliktade honom att såsom förverkat värde av spritdrycker, som inte längre fanns i behåll, utge 105 315 kr. Dessutom förklarades i beslag tagna 84 liter spritdrycker förverkade och beslaget utsades skola bestå.
TR:ns domar i de båda målen överklagades i HovR:n över Skåne och Blekinge av såväl åklagaren som den i respektive mål tilltalade.
agaren yrkade att HovR:n skulle skärpa fängelsestraffen.
A.A. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet och yrkandet om förverkande av beslagtagna spritdrycker samt sätta ned beloppet för värdeförverkandet.
Z.M. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet och yrkandet om förverkande av beslagtagna spritdrycker samt sätta ned beloppet för värdeförverkandet. I andra hand yrkade han att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom.
Parterna bestred varandras ändringsyrkanden. Målen handlades av HovR:n i en rättegång.
Åklagaren justerade vid huvudförhandlingen i HovR:n åtalet beträffande A.A. på det sättet att han beträffande tillfället d. 13 jan. 1998 förklarade sig inte göra gällande annat än att A.A. gjort sig skyldig till försök till varusmuggling.
HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt, hovrättsrådet Johansson och tf. hovrättsassessorn Nebelius, referent, samt nämndemännen Håkansson och Carlberg) anförde i dom d. 25 okt. 1999: HovR:ns domskäl. I HovR:n har A.A. och Z.M. hörts på nytt. Åklagaren har åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n.
A.A. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. Han har tillagt: Han har anmält att han fört in spritdrycker även när tullstationen varit obemannad. Under den aktuella perioden uppbar han en inkomst om 6 000-7 000 kr i månaden. Tidigare drev han en livsmedelsaffär som försattes i konkurs. Han har därför skulder om cirka 300 000-400 000 kr. - De spritdrycker som han köpte i Tyskland betalade han dels med besparingar, dels med pengar som han fått från en förening i vilken han är verksam som styrelseledamot.
Z.M. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. Han har tillagt: Han drev tidigare en hotellrörelse. I samband med att den försattes i konkurs uppkom skulder för honom personligen om 200 000-300 000 kr.
HovR:ns bedömning.
A.A. och Z.M. har gjort gällande att de köpt spritdryckerna för privat bruk.
Enligt 4 kap. 2 § alkohollagen får spritdrycker, vin och starköl föras in till landet endast av den som har tillverknings- eller partitillstånd för sådana varor. I samma bestämmelse undantas bl.a. införsel av alkoholdrycker som förs in för eget bruk från tillståndsplikten. Vid uppsåtligt vilseledande i samband med tullbehandling som föranleder att gods förs in i strid mot förbud, inträder ansvar för varusmuggling enligt 1 § 2 st. lagen om varusmuggling. Försök bestraffas enligt 8 § samma lag.
Av utredningen framgår att A.A. och Z.M. vid respektive elva och åtta tillfällen under tiden från mitten av december 1997 till mitten av januari 1998 fört in respektive 542,4 liter och 592 liter spritdrycker från Tyskland till Sverige och att de vid ett tillfälle, d. 13 jan. 1998, försökt föra in respektive 84 liter och 87 liter. Vid varje tillfälle har de skriftligt anmält den medförda spriten på blanketter för privatinförsel. Det har således varit fråga om ett upprepat förfarande och relativt stora mängder spritdrycker. Kostnaderna för förvärven och införseln av spriten måste, med beaktande av vad A.A. och Z.M. själva uppgett om sina ekonomiska villkor, varit betydande för dem. Vid en bedömning av nu nämnda omständigheter får det anses visat att spriten inte varit avsedd att drickas av dem eller annars användas för privat bruk på sätt som anges i 4 kap. 2 § 1 st. 2 p. alkohollagen. Genom att ändå anmäla spritdryckerna för privatinförsel har A.A. och Z.M. genom vilseledande och i strid mot förbud fört in eller, beträffande införseltillfället d. 13 jan. 1998, försökt föra in dessa i landet. Varken A.A. eller Z.M. har haft tillstånd att föra in spritdryckerna enligt alkohollagen.
A.A. och Z.M. har vidare invänt att de svenska införselbestämmelserna inte är förenliga med EG-rättens regler om fri rörlighet för varor.
EG-domstolen har i dom d. 23 okt. 1997 (mål C 189-95, förhandsavgörande i ett vid Landskrona TR tidigare anhängigt brottmål mot H.F.) prövat om de svenska införselbestämmelserna står i strid med EG-rätten. Domstolen fann att en nationell lagstiftning, där import av alkoholdrycker är förbehållen personer med tillverknings- och partihandelstillstånd på sådana villkor som föreskrivs i svensk lag, står i strid med artikel 30 i EG-fördraget. Domstolen fann också att det av Sverige anförda syftet med den begränsande åtgärden - att skydda människors hälsa från alkoholens skadeverkningar - kunde göra ett undantag från artikel 30 befogat om begränsningarna stod i proportion till syftet med åtgärden och om syftet inte kunde tillgodoses genom åtgärder som begränsar handeln inom gemenskapen i mindre utsträckning. Domstolen ansåg inte att Sverige visat att det tillståndssystem, särskilt vad avser villkor för lagringskapacitet samt de höga skatter och avgifter som skall erläggas av tillståndshavarna, var proportionerligt till det angivna syftet. Den svenska regleringen har därefter ändrats bl.a. genom avgiftssänkningar och förenklingar i ansökningsförfarandet (se SFS 1997:755).
Europeiska kommissionen har därefter, d. 5 maj 1998, i en formell underrättelse anfört att de krav för tillstånd som stadgas i alkohollagen fortfarande inte kan betraktas som nödvändiga och proportionella i förhållande till intresset av skydd för folkhälsan. Regeringen har i anledning av kommissionens underrättelse föreslagit fler förenklingar (se prop. 1998/99:134).
Av det redovisade framgår att den nu gällande svenska tillståndsplikten för införande av alkohol i sig inte står i strid med EG-rätten när syftet är det som Sverige angav inför EG-domstolen. Frågan om de villkor som förenas med tillståndsplikten är oproportionerligt stränga, och därigenom står i strid med EG-rätten, kan prövas i tillståndsärendet (jfr t.ex. RH 1998:1). På grund av vad som anförts i EG-domstolens dom gäller således alkohollagens krav på tillstånd. Detta förhållande kan inte anses ha förändrats endast genom att Europeiska kommissionen formellt underrättat den svenska regeringen om att villkoren för beviljande av tillstånd måste förändras ytterligare. Invändningen kan således inte vinna bifall.
A.A. och Z.M. har även gjort gällande att det råder oklarhet om vilka kvantiteter spritdrycker som är att bedöma som privatinförsel och att det i vart fall inte finns förutsättningar att döma till annan påföljd än böter, eftersom det på anmälan om privatinförsel anmärkts att felaktigt lämnade uppgifter kan föranleda ett bötesstraff. Till följd härav strider det mot legalitetsprincipen att döma för de av åklagaren påstådda gärningarna.
Av rådets cirkulationsdirektiv 92/12/EEG artikel 9.2 följer att det inte endast är kvantiteten införda varor som är av avgörande betydelse vid en bedömning av om införseln skett för privat bruk. I stället skall en rad olika omständigheter beaktas; bl.a. innehavarens kommersiella status och skälet till innehavet av varorna. Inte heller i den svenska alkohollagstiftningen, som korresponderar med nu nämnda cirkulationsdirektiv, har det ansetts lämpligt att införa en fast kvantitetsgräns (jfr prop. 1994/95:56 s. 91). Även om mängden införda spritdrycker tillmäts stor betydelse vid ett ställningstagande till vad som är för kommersiellt eller privat bruk kan de tilltalades invändning inte leda till straffrihet, eftersom kvantiteten endast är ett av de förhållanden som påverkar bedömningen. Straffbestämmelserna i varusmugglingslagen är således inte utformade på det sätt A.A. och Z.M. gjort gällande.
De tilltalade har slutligen gjort gällande att tullen handlat på ett sätt som fått dem att tro att deras handlande inte var brottsligt och att de inte vid något tillfälle var medvetna om att de förde in otillåtna kvantiteter alkohol.
Enligt 24 kap. 9 § BrB skall en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet, inte medföra ansvar om villfarelsen varit uppenbart ursäktlig (s.k. straffrättsvillfarelse). Sådan villfarelse kan exempelvis föreligga när någon fått felaktigt besked från en myndighet. Det måste därvid emellertid krävas att myndigheten fått riktiga, fullständiga, och tillräckligt preciserade uppgifter som underlag för sitt ställningstagande.
Beträffande A.A:s och Z.M:s kontakter med tullen har de uppgett att de fyllt i de blanketter för privatinförsel som tullen tillhandahållit och att de vid något tillfälle fått hjälp av en tulltjänsteman att fylla i dessa. Att tulltjänstemännen vidtagit sådana åtgärder kan inte befria A.A. och Z.M. från straffrättsligt ansvar. Särskilt som de vid tullkontroll inte uppgett den totala kvantiteten alkohol som fördes in vid resorna under december 1997 januari 1998. A.A:s och Z.M:s invändning om att de inte varit medvetna om vilka kvantiteter som varit tillåtna att föra in i Sverige utgör inte heller ursäktlig straffrättsvillfarelse, eftersom omständigheten att en gärning är kriminaliserad inte är ett rekvisit som kräver subjektiv täckning.
I anmälan om privatinförsel har anmärkts att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter eller underlåter att anmäla skattepliktig införsel kan dömas till böter. Upplysningarna på blanketterna hindrar inte att de tilltalade kan dömas till annan påföljd för annat brott de begått i samband med införseln. Invändningen lämnas därför utan avseende.
Vid nu angivna förhållanden skall A.A. och Z.M. dömas för varusmuggling och försök till varusmuggling.
Av de skäl som TR:n anfört skall påföljderna för A.A. och Z.M. bestämmas till fängelse. Med hänsyn till de kvantiteter spritdrycker som de var för sig fört in och försökt föra in till landet och att detta skett vid ett stort antal gånger under en relativt kort tid, bör gärningarnas straffvärde bestämmas till sex månader. A.A. dömdes av Malmö TR d. 2 mars 1999. Han har ännu inte verkställt det fångelsestraffet. Med beaktande av 34 kap. 3 § 1 st. BrB bör hans fängelsestraff därför bestämmas till fem månader.
Med hänsyn till utgången i ansvarsfrågan skall de beslagtagna spritdryckerna förklaras förverkade.
A.A. och Z.M. har gjort gällande att det är uppenbart obilligt att förverkandeförklara värdet av den sprit som inte längre finns i behåll.
Tullverket har beslutat om påförande av skatt enligt privatinförsellagen med stöd av de deklarationer A.A. och Z.M. gett in till tullmyndigheten. I enlighet med vad HovR:n konstaterat ovan kan införseln inte anses vara för privat bruk, varför förutsättningar bör finnas att med förvaltningsrättsliga korrektionsmedel få till stånd en ändring av skattebeslutet. Eftersom spritdryckerna inte beskattats enligt lag om alkoholskatt kan det inte anses oskäligt att förklara värdet av de förbrukade spritdryckerna förverkat. Det saknas skäl att frångå TR:ns bedömning beträffande det belopp som skall förklaras förverkat.
HovR:ns domslut.
Såvitt gällde A.A. tillämpade HovR:n 34 kap. 3 § 2 st. BrB och ändrade TR:ns domslut på så sätt att HovR:n bedömde gärningen d. 13 jan. 1998 som försök till varusmuggling enligt 1 § 2 st. och 8 § 1 st.varusmugglingslagen samt 23 kap. 1 § BrB och bestämde påföljden till fängelse fem månader.
I fråga om Z.M. ändrades TR.ns domslut av HovR:n på så sätt att HovR:n bestämde påföljden till fängelse sex månader.
Beslagen förklarades såvitt gällde båda de tilltalade skola bestå.
A.A. och Z.M. (offentlig försvarare för båda advokaten T.N.) överklagade och yrkade i första hand att åtalen skulle ogillas samt att besluten om förverkande av i beslag tagen alkohol och om värdeförverkande skulle upphävas. De yrkade i andra hand lindrigast möjliga påföljd.
Riksåklagaren bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen G.A.).
A.A. och Z.M. hade tidigare under målets handläggning hemställt att HD skulle inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen i frågan huruvida det - utöver den möjlighet till extrabeskattning som medges på grund av Sveriges särskilda undantag i anslutningsfördraget - är förenligt med de grundläggande EU-reglerna om fri rörlighet vad gäller varor att Sverige ytterligare begränsar själva införselmöjligheterna i fråga om öppet deklarerad införsel.
HD fann d. 24 jan. 2001 inte skäl att då besluta om inhämtande av sådant förhandsavgörande.
A.A. och Z.M. vidhöll vid huvudförhandlingen denna begäran.
HD (JustR:n Magnusson, Lars K. Beckman, Svensson, Lennander och Pripp, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl.
Den svenska alkohollagstiftningen.
I alkohollagen (1994:1738) finns bestämmelser om handel med alkoholdrycker och om införsel av sådana drycker. Lagen ingår som en del i den svenska alkoholpolitiken, som går ut på att begränsa den totala alkoholkonsumtionen, minska missbruket och motverka alkoholskador. Lagen begränsar alkoholens tillgänglighet. Detta kommer till uttryck bl.a. genom att det krävs tillstånd för att tillverka sprit och spritdrycker samt att det gäller begränsningar i fråga om rätten att från annat land föra in alkoholdrycker och att försälja eller på annat sätt förfoga över sådana drycker. Av betydelse är särskilt regleringen i lagen av såväl partihandeln som detaljhandeln.
Vid tiden för de i målet aktuella händelserna gällde enligt 4 kap. 2 § 1 st. alkohollagen att spritdrycker, vin och starköl fick föras in till Sverige endast av den som hade tillverknings- eller partihandelstillstånd avseende sådana varor. Enligt andra stycket fick dock och får alltjämt spritdrycker, vin och starköl föras in till landet bl.a. av resande som fyllt 20 år för eget eller familjens bruk eller som gåva till närstående för dennes eller dennes familjs personliga bruk (punkten 2).
Vid årsskiftet 1992/93 genomfördes för EU:s medlemsstater den s.k. inre marknaden, som omfattar de fyra friheter som EG:s regelverk är uppbyggt kring, bl.a. den fria rörligheten för varor. Enligt artikel 28 (tidigare artikel 30) i fördraget skall kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan vara förbjudna mellan medlemsstaterna. Dessa bestämmelser skall dock enligt artikel 30 (tidigare artikel 36) inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import som grundas på bl.a. intresset att skydda människors hälsa och liv. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.
För införsel av alkoholdrycker för privatbruk till Sverige från ett annat EU-land gällde och gäller enligt lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel särskilda bestämmelser i fråga om skattskyldigheten. Bestämmelserna ger uttryck för ett undantag från den grundläggande principen inom EU att skatt för skattepliktiga varor som privatpersoner medför för eget bruk skall betalas i inköpslandet. Vid anslutningen till EU fick Sverige rätt att beskatta privatinförsel över vissa angivna kvantiteter (se om dessa kvantiteter 2 § i lagen).
Vid bedömningen av om de alkoholhaltiga varor som en privatperson medför från ett EG-land till ett annat skall anses vara avsedda för privat bruk, skall hänsyn tas till bl.a. mängden varor. Medlemsländerna får utfärda vägledande anvisningar om vilken mängd som därvid bör godtas. Mängdangivelserna i sådana eventuella vägledande anvisningar får enligt det s.k. cirkulationsdirektivet (direktiv 92/12/EEG av d. 25 febr. 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor) inte understiga 10 liter sprit, 20 liter starkvin, 90 liter vin (inklusive högst 60 liter mousserande vin) samt 110 liter öl. Det förhållandet att en person medför större mängder än vad som anges i anvisningarna får emellertid inte ensamt medföra att varorna anses avsedda för annat än privat bruk.
HD har i frågan vad som i privatinförsellagen skall förstås med införsel för privat bruk i rättsfallet NJA 2000 s. 256 uttalat att viss vägledning kan hämtas i rådets direktiv 69/169/EEG av d. 28 maj 1969 om harmonisering av lagstiftningen om befrielse från omsättningsskatter och punktskatter på varor som införs av resande (se i frågan om införsel skett för privat bruk även NJA 2000 s. 69). 1 artikel 3.2 i detta direktiv sägs det att införsel skall anses vara av icke-kommersiell karaktär, om den äger rum tillfälligt och uteslutande består av varor för de resandes och deras familjers bruk eller av varor som är avsedda som gåvor. Det tilläggs i artikeln att varornas beskaffenhet eller kvantitet inte får vara sådan att det tyder på att de införs av kommersiella skäl. Som HD sammanfattningsvis uttalade i rättsfallet NJA 2000 s. 256 skall avgörandet grundas på en helhetsvärdering av alla föreliggande omständigheter. Vad nu sagts får anses giltigt även vid tolkningen av motsvarande bestämmelser i 4 kap. 2 § 2 st. 2 p. alkohollagen.
Varusmugglingsbrott.
Enligt 1 § 2 st. i den numera upphävda lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, som är tillämplig i målet, skall den dömas för varusmuggling som genom vilseledande i samband med tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder att gods införs i strid mot förbud. 18 § sägs att för försök till varusmuggling döms till ansvar enligt 23 kap. BrB.
Ansvarsfrågan.
A.A. och Z.M. har under förhören i HD lämnat i allt väsentligt samma uppgifter som i HovR:ns dom antecknats från förhören med dem där.
Den införsel av spritdrycker som åtalen avser har för den begränsade tidsperiod det gällt haft en sammantaget stor omfattning. Det har inte varit fråga om någon tillfällig införsel utan denna har skett i anslutning till tätt återkommande resor. Med hänsyn härtill och till vad A.A. och Z.M. uppgett om sina ekonomiska och personliga förhållanden under den aktuella tiden finns det inte grund för annan slutsats än att införseln av spritdryckerna varit avsedd för annat ändamål än sådant privat bruk som anges i privatinförsellagen och i 4 kap. 2 § 2 st. 2 p. i alkohollagen. Någon sådan situation har inte heller förelegat som inneburit att A.A. och Z.M. hade rätt att föra in varorna enligt vad som i övrigt föreskrevs i 4 kap. 2 § 2 st. alkohollagen.
A.A. och Z.M. har emellertid bestritt ansvar för brott under hänvisning till att de dåvarande bestämmelserna i 4 kap. 2 § 1 st. alkohollagen om krav på tillverknings- eller partihandelstillstånd för införsel inte var tillämpliga, eftersom bestämmelserna enligt deras mening stred mot EG- rätten. Till stöd härför har de åberopat uttalanden av EG-domstolen i den s.k. Franzen-domen (mål C-189/95, åklagaren mot H.F. REG 1997, s. 1-5909) och Europeiska kommissionens formella underrättelse till svenska regeringen genom skrivelsen d. 5 maj 1998. (En redogörelse för domen och skrivelsen finns i prop. 1998/99:134 s. 77 ff.)
A.A. och Z.M. har inte gjort gällande annat än att de fört in eller avsett att föra in de aktuella alkoholdryckerna för privat bruk. Det finns därför inte någon anledning att pröva deras invändning om att de svenska införselbestämmelserna med krav på innehav av tillverknings- eller partihandelstillstånd, som tar sikte på annan införsel än privatinförsel, inte skulle ha varit förenliga med EG-rätten. Inte heller finns det skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.
Genom att hos tullmyndigheten anmäla att spritdryckerna infördes för privat bruk vilseledde A.A. och Z.M. myndigheten. Detta ledde till att införsel respektive försök till införsel ägde rum i strid med 4 kap. 2 § 2 st. 2 p. i alkohollagen.
De har emellertid som ytterligare en grund för sitt bestridande av ansvar invänt att uppgifterna inte lämnats i samband med tullbehandling utan till tullmyndigheten för fullgörande av dennas uppgift som beskattningsmyndighet.
Visserligen mottog tullmyndigheten vid de aktuella tillfällena deras anmälan om privatinförsel såsom företrädare för den svenska beskattningsmyndigheten. Efter Sveriges anslutning till EU hade tullmyndigheterna emellertid fått nya uppgifter också för egen del vid den s.k. inre gränsen bl.a. vad gäller införsel av alkoholdrycker, se lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Den kontroll som tullmyndigheten utförde måste ses som ett led i den vidare, allmänna kontroll av införsel av alkoholdrycker som lagen föreskriver. Situationen får därför uppfattas så att deras vilseledande skedde i samband med tullbehandling (jfr SOU 1959:24 s. 359).
A.A. och Z.M. har också invänt att alkohollagstiftningen är så otydlig att det skulle strida mot legalitetsprincipen att döma dem enligt åtalen. Begränsningen i fråga om privatpersoners rätt att i denna sin egenskap införa alkoholdrycker får emellertid anses tillräckligt klart uttryckt i 4 kap. 2 § 2 st. 2 p. alkohollagen.
De formulär för anmälan om privatinförsel som A.A. och Z.M. undertecknade och gav in till tullmyndigheten innehåller under rubriken "Om utdömande av böter" en uppgift om att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar uppgift som befinns oriktig eller underlåter att anmäla skattepliktig införsel enligt privatinförsellagen döms, enligt 9 § i lagen, till böter och att det i ringa fall inte skall dömas till ansvar. A.A. och Z.M. har gjort gällande att de på grund av rättsvillfarelse föranledd av dessa uppgifter från tullmyndighetens sida eller i vart fall enligt grunderna för 24 kap. 9 § BrB inte skall dömas till ansvar för brott varigenom fängelse kan följa. Vad A.A. och Z.M. invänt om betydelsen av uppgifter i ett formulär som är avsett endast för privatinförsel utgör emellertid inte något skäl för att de skulle befrias från ansvar för smuggelbrott, vilket innefattar att alkoholdrycker förts in i landet utöver vad som är tillåtet för privat bruk.
A.A. och Z.M. har således gjort sig skyldiga till varusmuggling och försök därtill. Att Tullverket för beskattningsmyndighetens räkning har meddelat beslut om skatt enligt privatinförsellagen saknar betydelse för prövningen huruvida deras förfarande varit straffbart.
Påföljdsfrågan.
HD finner inte skäl för någon ändring av den påföljd som HovR:n bestämt för A.A. och Z.M.
Frågan om förverkande.
A.A. och Z.M. har i HD vidhållit att det är uppenbart obilligt att förklara värdet förverkat av de spritdrycker som inte längre finns i behåll och som skäl anfört att de betalat skatt för varorna i Tyskland och påförts ytterligare skatt för dem vid införseln. De har uppgett att de inte betalat in de påförda skatterna.
Frågan huruvida ett beslut om påförd skatt enligt privatinförsellagen för alkoholdrycker skall stå fast efter det att allmän domstol funnit att dryckerna inte varit avsedda för privat bruk är en uppgift för skattemyndigheten att ta ställning till. Detsamma gäller frågan om skatt på annan grund kan och skall påföras den som fört in alkoholdrycker i landet.
Enligt 9 § varusmugglingslagen, som är tillämplig i målet, skall som huvudregel det gods som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill förklaras förverkat. Finns egendom ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Med värde avses normalt marknadsvärdet. I fråga om alkoholdrycker innebär detta att det är utförsäljningspriset i den legala handeln, dvs. priset inklusive ingående alkoholskatt, som läggs till grund för bestämmandet av värdet. Undantag från huvudregeln gäller, om förverkande är uppenbart obilligt. Såvitt gäller smuggling av spritvaror gäller i princip undantagslöst att förverkande skall ske. (Jfr prop. 1960:115 s. 74 f.)
Det föreligger inte skäl att i fråga om vare sig A.A. eller Z.M. frångå lagens huvudregel om förverkande. HovR:ns dom skall därför även i denna del stå fast.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD:s dom meddelades d. 10 april 2001 (mål nr B 4868-99).
Samtidigt avgjordes mål mellan D.S. och Riksåklagaren ang. varusmuggling m.m. (mål nr B 1887-99).