Prop. 1990/91:197

om produktskadelag

Regeringens proposition 1990/91;197

om produktskadelag Prop.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 6juni 1991 för den åtgärd och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Odd Engström

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild produktskadelag som innefattar ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador. Förslaget bygger på ett EG- direktiv om produktansvar som antogs år 1985.

Det skärpta skadeståndsansvaret för produktskador skall omfatta skador som orsakas av lösa saker (produkter). Därmed avses såväl industriellt som hantverksmässigt framställda produkter och även naturprodukter oavsett om de har bearbetats eller ej. Ansvaret för en produkt skall inte upphöra därför att produkten införlivas som en beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast egendom.

Ersättningsskyldighet skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös eller ej (strikt ansvar). Det strikta ansvaret begränsas till att gälla sådana fall där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess t'örutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar, tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga omständigheter.

Det strikta ansvaret skall omfatta även s.k. utvecklingsskador, dvs. skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskap- liga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.

Skadeståndsskyldigheten skall omfatta ersättning för personskador samt skador på konsumentegendom. När ersättningen för en sakskada bestäms skall en självrisk på 3 500 kr. dras av.

Skadeståndsskyldiga skall vara i första hand den som har tillverkat den skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som har importerat den. Även den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken skallvara strikt ansvarigjämte tillverkaren och importören. Om det inte framgår av en produkt vem som har tillverkat eller importerat den, skall var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten vara ansvarig, såvida han inte pekar ut någon i ett tidigare led i distributionskedjan som ansvarig för produkten.

Det strikta produktansvaret skall begränsas till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet.

Iden mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt produktskade- lagen, skall den som har lämnat ersättning för skadan enligt konsument- köplagcn (1990:932) eller konsumenttjänstlagen (1985z716) ha rätt att av den som är ansvarig enligt produktskadelagen återfå vad han har betalat.

Den som vill ha ersättning enligt produktskadelagen skall väcka talan inom tre år efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Som yttersta gräns skall dock gälla att talan om ersättning mäste väckas inom tio år efter det att den skade- görande produkten sattes i omlopp.

Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produktskadelagen får inte åberopas mot den som har rätt till ersättning.

Produktskadelagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

IJ

Propositionens lagförslag Prop. 1990/9t:197 Förslag till Produktskadelag

Härigenom föreskrivs följande.

Förutsättningar för skadestånd

1 & Skadestånd enligt denna lag betalas för personskada som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist.

Skadestånd enligt denna lag betalas också för sakskada som en produkt på grund av en säkerhetsbrist har orsakat på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på själva produkten ersätts dock inte.

2 5 Med produkter avses i denna lag lösa saker. En produkt som har infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast egendom skall alltjämt anses i lagens mening utgöra en produkt för sig.

Om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkterna anses ha orsakat skadan.

3 & En produkt har en säkerhetsbrist, om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter.

4 5 Lagen gäller inte skador som omfattas av atomansvarighetslagen (1968:45).

5 & Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan verkan.

Skadeståndsskyldiga

6 & Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är

1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten,

2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp häri landet, och

3. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den med sitt nanm eller varumärke eller något annat särskiljande känne-

U)

tecken.

7 & Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad, frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig enligt 6 5, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har tillverkat, frambringat eller insamlat produkten eller marknadsfört den som sin eller tillhandahållit den för honom. '

Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har importerat produkten eller tillhandahållit den för honom.

En anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt påkallat en sådan anvisning.

8 & Skadeståndsskyldig enligt 6 eller 7 & är inte den som

1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverk- samhet,

2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten i omlopp, eller

3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.

Avräkning vid sakskada

9 5 När ersättning för sakskada bestäms enligt denna lag avräknas ett belopp om 3 500 kr.

Regressriitt

10 & Iden mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag, har den som enligt 31 & konsumentköplagen (1990:932) eller 31 % fjärde stycket konsumenttjänstlagen (19851716) har lämnat ersättning för skadan rätt att av honom återfå vad han betalat.

Preskription

115 Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom tre år från det att han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satte den skadegörande produkten i omIOpp. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.

uli 1992.

1. Denna lag träder i kraft den 1 j m har satt den skadegörande

2. Lagen tillämpas inte mot någon so produkten i omlopp före ikraftträdandet.

Prop. 1990/91 : 197

'J'l

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1991

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm- Wallen, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Molin och Åsbrink

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om produktskadelag

Sammanfattningsvis anser jag således att nuvarande ersättningsregler uppvisar brister främst när det gäller dels sådana personskador som drabbar enskilda personer i hemmet och på fritiden samt barn i skolan, dels sådana sakskador som drabbar enskilda personer och som inte täcks av konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen. Det är i första hand på dessa områden som strängare produktansvarsregler verksamt skulle kunna bidra till att förbättra de skadelidandes situation.

Vad jag hittills har anfört har rört ersättningsreglernas reparativa funktion. Jag vill emellertid framhålla att ett strängt produktansvar kan verka också preventivt, eller kanske snarare skadeförebyggande. Om skadeståndsansvaret skärps, skulle det kunna medverka till att antalet produktskador minskar, eftersom tillverkare får ett större intresse av att utveckla säkra produkter för att undgå skadeståndsskyldighet eller hålla kostnaderna för ansvarsförsäkring nere. Det är enligt min mening naturligt att den centrala roll för företagens egcnåtgärder som bl.a. den nya produktsäkerhetslagen ger uttryck för skall vara förenad med ett strängt skadeståndsansvar.

Givetvis har det också ett värde i sig, om den osäkerhet som för närvarande råder ivårt land beträffande produktansvarets omfattning kan skingras genom lagfästa regler.

Behovet av en lagstiftning om produktansvar har inte heller annat än undantagsvis ifrågasatts under remissbehandlingcn av promemorian.

Frågan huruvida det behövs en särskild produktskadelag i Sverige har under lagstiftningsärendets beredning kommit i ett nytt läge genom EES- förhandlingarna. Under år 1990 inleddes formella förhandlingar mellan EFTA-länderna och EG om ett närmare och fastare strukturerat samarbete byggt på ett gemensamt beslutsfattande och gemensamma institutioner i ett dynamiskt europeiskt samarbetsområde, EES. Avsikten är att ett avtal om ett sådant samarbete skall träda i kraft vid årsskiftet 1992/93, samtidigt som EGs s.k. inre marknad fullbordas.

Målet med ett EES-avtal är att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital inom hela EG-EFTA-området och att utveckla och bredda samarbetet på angränsande politikområden, såsom miljö, forskning, utbildning och konsumentskydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela EG-EFPA-området, och basen för EES-avtalet är därför EGs regelverk -

"l'acquis communautaire". Relevanta EG-regler avses alltså på ett eller annat sätt bli integrerade i avtalet för att gälla också i EFTA-länderna och i relationerna mellan EG och EFTA-länderna. Till sådana EG-regler

hör direktivet om produktansvar.

Ett direktiv är inom EG bindande i fråga om det resultat som skall uppnås men överlämnar åt medlemsländerna att välja form och metod för detta. Inom EG har hittills följande medlemsstater införlivat direktivet om produktansvar i nationell rätt: Belgien, Danmark, Grekland, Italien, Luxemburg,Nederländerna,Portugal,Storbritannien och Tyskland.Ide övriga EG-länderna pågår lagstiftningsarbetet. Även flertalet av EFTA- länderna har lagstiftat om produktansvar. I Österrike trädde en produkt- skadelag i kraft den 1 juli 1988. Även Norge har fått en produkt- ansvarslag. Den trädde i kraft den ljanuari 1989. I Finland har en ny lag antagits som träder i kraft den 1 september 1991. I Island träder en nyligen antagen lag i kraft den 1 januari 1992. Lagstiftning övervägs också i Schweiz.

Den österrikiska lagen överensstämmer med EG-direktivet. Den isländska lagen överensstämmer i de flesta avseenden med den danska lagen. Närmare uppgifter om innehållet i den norska och den finska lagen lämnas i den fortsatta framställningen. Även de lagarna ansluter nära till EG-direktivets regler.

På grund av det anförda förordarjag att lagregler om produktansvaret nu skall införas. Med hänsyn till vad jag anfört om det kommande EES- avtalets innehåll och syfte bör dessa lagregler ges en utformning som stämmer överens med EG-direktivets krav. De nya reglerna bör tas ini en särskild lag, som lämpligen kan kallas produktskadelag.

2.1.2 Huvuddragen i en produktskadelag

Med hänsyn till vad jag nu har anfört föreslår jag att den svenska produktskadelagen bör utformas på grundval av följande huvudregler som överensstämmer med vad som skall gälla enligt EG-ditektivet.

Lagen skall ha ett vidsträckt tillämpningsområde och gälla för skador orsakade av produkter i allmänhet, dvs. alla slag av lösa saker. Ansvaret för en produkt skall emellertid inte upphöra därför att produkten införlivas som en beståndsdel i annan egendom.

Ersättning skall utges dels för personskada, dels för skada på konsu- mentegendom. Det strikta produktansvaret skall dock inte omfatta skador på själva den skadeorsakande produkten.

Skadeståndsansvaret skall vara oberoende av vårdslöshet men istället begränsas till skador som uppstår till följd av att en produkt inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas.

Skadeståndsskyldiga skall vara i första hand den som har tillverkat den skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som har importerat den. Även den som utger sig för att ha tillverkat en produkt utan att ha gjort det skall ivissa fall vara ansvarig. Om det inte framgår av en produkt vem som har tillverkat eller importerat den, skall var och en som tillhandahåller produkten vara ansvarig, såvida han inte pekar ut någon som ansvarar för produkten i ett tidigare led i distri- butionskedjan. Det strikta ansvaret skall emellertid begränsas till näringsidkare.

Prop. 1990/911197

När ersättningen för sakskada bestäms skall ett belopp om 3 500 kr. räknas av.

Skadeståndsansvaret skall preskriberas enligt särskilda regler. Preskrip- tionsfristen skall sålunda vara tre år från det att" den skadelidande fick eller hade bort få kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Som yttersta gräns skall dock gälla att talan om ersättning måste väckas inom tio år efter det att den skadegörande produkten sattes i omlopp.

Produktskadelagen skall vara tvingande till den skadelidandes förmån. I tre avseenden ger EG-direktivet medlemsländerna rätt att välja mellan alternativa lösningar. En av dessa valmöjligheter är huruvida produktbe- greppet skall omfatta obearbetade jordbruksprodukter eller ej. Vidare får medlemsländerna utesluta en regel i direktivet som befriar den ansvarige från skadeståndsskyldighet, om skadan beror på ett s.k. utvecklingsfel, dvs. en brist hos produkten som det varit tekniskt och vetenskapligt omöjligt att upptäcka. Slutligen ger EG-direktivet medlemsländerna rätt att införa ett beloppstak i fråga om ersättning för s.k. serieskador som utgör personskador.

Som jag skall utveckla närmare i det följande (se avsnitten 2.2.2, 2.3.4 och 2.4.4) förordar jag i dessa tre avseenden den lösning som är förmånligast för den skadelidande.

En regel i EG-direktivet ger sämre skydd för den skadelidande än nu gällande svenska regler. Jag syftar på regeln om jämkning av skadestånd vid den skadelidandes medvållande till personskada. Enligt min mening bör vi i Sverige behålla gällande regler på denna punkt. Denna fråga behandlas i avsnitt 2.7.

I sådana frågor där produktskadelagen inte innehåller särskilda regler skall allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser gälla, i första hand skadeståndslagen.

2.1.3 Dispositionen av den fortsatta framställningen

Jag har härmed avslutat min genomgång av de allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en reform av lagstiftningen om produktskador. I det följande avserjag att närmare behandla frågan om tillämpningsområdet i avsnitt 2.2, produktansvarets innebörd i avsnitt 2.3, produktansvarets omfattning i avsnitt 2.4, skadeståndsansvariga i avsnitt 2.5, produktansvarets fördelning mellan flera ansvariga i avsnitt 2.6, skadelidandes medvållande i avsnitt 2.7,

bcvisfrågor i avsnitt 2.8, preskription i avsnitt 2.9, förhållandet till andra skadeståndsrättsliga regler i avsnitt 2.10, l-laagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar i avsnitt 2.11,

ikraftträdande m.m. i avsnitt 2.12, samt kostnader och resursbehov i avsnitt 2.13. Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotivcringen (avsnitt 4).

Prop. 1990/912197

2.2 Tillämpningsområdet för en produktskadelag

2.2.1 Produktbegreppet

Mitt förslag: Ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador skall omfatta skador som orsakas av lösa saker (produkter). En produkt som har infogats i någon annan lös egendom eller i fast egendom skall anses vara en produkt för sig.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s. 64-68). Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser anser att produktbegreppet skall omfatta även elektricitet. En instans hävdar att begreppet produkt inte bör omfatta lös egendom som infogas i fast egendom.

Skälen för mitt förslag: 1 det moderna samhället tillverkas och distribueras varor i sådana former att det många gånger är omöjligt för enskilda människor att själva undersöka och bedöma varornas egenskaper. De tvingas att lita på att tillverkare och distributörer kontrollerar sina produkter och inte släpper ut någonting på marknaden som medför oacceptabla risker för skada. Konsumenterna kan däremot sällan själva vidta verkningsfulla åtgärder för att skydda sig mot alla tänkbara risker.

Det är iakttagelser av detta slag som har motiverat önskemålen om ett skärpt skadeståndsansvar för skador orsakade av bristande säkerhet hos produkter. De beskrivna förhållandena råder allmänt. Reglerna om ett strängare skadeståndsansvar bör därför ha vidsträckt giltighet och bygga på en generellt utformad definition av begreppet produkt.

En lagstiftning på området bör således enligt min mening ha som utgångspunkt att den skall gälla produkter i allmänhet. De produkter som här avses är i första hand sådana varor som utgör lösa saker. Med uttrycket "lös sak" avses enligt vanligt juridiskt språkbruk varje slag av rörligt fysiskt föremål, även t.ex. gaser och vätskor. Den föreslagna definitionen innebär därför att bl.a. kemiska produkter omfattas av lagens produktbegrepp.

Andra slag av lös egendom än lösa saker, t.ex. patent och andra rättigheter samt värdepapper, kan knappast tänkas förorsaka skador av sådant slag som bör regleras i en produktskadelag. Jag anser därför att det inte finns anledning att låta ansvaret enligt produktskadelagen omfatta sådan egendom. Ett till sådan egendom utsträckt ansvar skulle tvärtom kunna medföra en hel del tillämpningsproblem.

Det bör påpekas att uttrycket lös sak används också i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.

Såväl EG-direktivet (artikel 2) som den norska och den finska lagen gäller lösa saker.

På grund av det anförda förordar jag att produktskadelagen skall gälla

lösa saker.

Elektricitet är inte lös sak. Skador orsakade av elektricitet kommer därför inte att omfattas av skadeståndsansvaret enligt produktskadelagen, 'om det begränsas till skador orsakade av lösa saker. Enligt EG-direktivet omfattar begreppet produkt uttryckligen också elektricitet. Några remissinstanser har framhållit harmoniseringen med EG som ett skäl att låta produktskadelagen omfatta även skador av elektricitet.

Ett direktiv är inom EG bindande i fråga om det resultat som skall uppnås men överlämnar åt medlemsländerna att välja form och metod för detta. Såvitt nu kan bedömas torde ett direktiv, som ingår i det s.k. relevanta regelverket, komma att tilläggas samma verkan i ett kommande EES-avtal.

Tillämpat på frågan om regleringen av produktansvaret för elskador innebär EG-direktivet endast en skyldighet för medlemsstaterna att bringa sin lagstiftning i överensstämmelse med direktivet. I den mån de skadelidande redan åtnjuter sådant skydd i gällande rätt krävs alltså inte i och för sig att en nationell produktansvarslag också skall omfatta skador av elektricitet.

I promemorian påpekas att de situationer som produktskadelagen tar sikte på är av annat slag och föranleder andra överväganden än sådana fall där elektricitet som sådan orsakar skada. En annan sak är att elektriska apparater är produkter och kan orsaka skador som faller inom produktskadelagens tillämpningsområde (jfr NJA 1977 s. 538).

Ansvaret för skador orsakade av elektrisk ström från elektriska anläggningar regleras i första hand av lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). Regeringen har den "14 februari 1991 bemyndigat chefen för industridepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över det svenska elsäkerhetsarbetets framtida omfattning och organisation. I uppdraget ingår också att behandla frågan om produktansvar för skador orsakade av elektricitet. Enligt direktiven för utredningen torde det vara lämpligast att skadeståndsfrågorna i samband med elektrisk ström regleras i ett sammanhang i ellagen. Utredaren skall därför utarbeta ett förslag till hur den nuvarande skadeståndsregleringen i ellagen bör kompletteras för att åstadkomma harmonisering med EG-direktivct om produktansvar (dir 1991:10).

På grund av det anförda förordar jag att produktskadelagen inte skall omfatta skador orsakade av elektricitet som sådan. Jag har i denna fråga samrått med chefen för industridepartementet.

En annan fråga är vad som skall gälla när en lös sak infogas i annan egendom som har samma ägare så att den blir en beståndsdel i den andra egendomen. Beståndsdelcn upphör då att vara en särskild lös sak. Infogas saken i fast egendom, blir den sålunda enligt reglerna i 2 kap. jordabalken tillbehör till fastigheten. Det kan emellertid inte anses lämpligt att den som bär skadeståndsansvaret för en produkt skulle befrias från ansvaret bara därför att produkten blir en beståndsdel i annan egendom. Denna fråga skall jag diskutera närmare i avsnitt 2.5.2.

Definitionen av termen "produkt" bör därför kompletteras med en

föreskrift om att en produkt, även sedan den infogats som beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast egendom, skall anses alltjämt utgöra en produkt för sig. En sådan föreskrift får till följd att om en produkt är tillverkad i flera led så att en beståndsdel i sin tur är sammansatt av beståndsdelar, även den sammansatta beståndsdelen utgör en produkt för sig. Regelsystemet bör också i övrigt utformas så att skadeståndsansvar i princip skall åvila inte bara tillverkaren av den färdiga produkt som på grund av en säkerhetsbrist föranlett skadan utan, om produkten tillkommit i flera tillverkningsled, även var och en som tillverkat en beståndsdel där säkerhetsbristen funnits.

Den nyss föreslagna principen om ansvar för delprodukter innebär att en lös sak som infogas som beståndsdel i fast egendom förblir en produkt för sig som kan ge upphov till skadeståndsansvar enligt reglerna för produktansvaret. Detta medför att åtskilliga skador som orsakas av fast egendom kommer att omfattas av produktansvarsreglerna. Det blir följden i alla de fall där skadeorsaken kan härledas till en säkerhetsbrist i en produkt som har infogats i fastigheten och därmed blivit en del av den enligt jordabalkens regler. Så blir fallet, oavsett om produkten har infogats i samband med att en byggnad har uppförts på fastigheten eller om det har skett vid något annat tillfälle.

De skador orsakade av fast egendom som kommer att hållas utanför produktskadelagstiftningen är sådana som fastigheten orsakar på annat sätt än genom bristande säkerhet hos produkter som har infogats i fastigheten. Som exempel kan nämnas skador som beror på fastighetens grundförhållanden eller på en felaktig konstruktion hos en byggnad. Inte heller skador som beror på att olämpligt material har valts skulle omfattas av produktansvaret, om materialet i sig är felfritt. I dessa och andra fall som produktskadelagstiftningen inte blir tillämplig på aktualiseras andra skadeståndsregler. Som exempel kan nämnas - förutom den allmänna culparegeln - konsumenttjänstlagen, andra regler om skadestånd i avtalsförhållanden och miljöskadelagen. I t.ex. ett hyresförhållande kan hyresgästen enligt 12 kap. 16 & jordabalken ha rätt till skadestånd, om lägenheten skadas eller om annat "hinder eller men i nyttjanderätten" uppkommer utan hyresgästens vållande. Rätten till skadestånd torde kunna avse såväl personskada som sakskada men också s.k. ren förmögenhetsskada, t.ex. kostnader i samband med evakuering på grund av reparation (se betänkandet Byggnaders inomhusmiljö m.m., Ds 1990:14).

Även om produktbegreppet definieras så att det omfattar bara lösa saker, kommer således många skador orsakade av fast egendom att omfattas av en ny produktskadelag. Andra skador som härrör från fast egendom awikcr till sin karaktär från vanliga produktskador i sådan grad att de inte utan vidare kan passas in i samma regelsystem. De bör därför lämnas utanför den nya regleringen.

Byggnad på annans mark räknas som lös egendom. Sådan egendom utgör emellertid inte lös sak och omfattas därför inte av produkt- begreppet med den föreslagna definitionen. De synpunkter som nu har anförts beträffande fast egendom gäller på motsvarande sätt ifråga om

byggnad på annans mark.

Sammanfattningsvis förordarjag alltså att tillämpningsområdet för en svensk produktskadelag begränsas till att gälla ersättning för skador som orsakas av lösa saker, oavsett om de är självständiga eller har infogats i någon annan lös egendom eller i fast egendom.

2.2.2 Produktslag

Mitt förslag: Ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador skall omfatta skador som orsakas av såväl industriellt som hantverksmässigt framställda produkter och även naturprodukter, oavsett om de har undergått någon bearbetning eller ej.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s.68-73)

Remissinstansema: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser anser att obearbetade naturprodukter bör undantas från tillämpningsområdet.

Skälen för mitt förslag: Med den föreslagna definitionen av produkt såsom lös sak kommer produktskadelagen att omfatta ansvar för skador av vitt skilda slag. Tidigare har nämnts att behovet av förbättrade möjligheter till ersättning för produktskador har förklarats med att enskilda människor i det moderna samhället måste befatta sig med produkter vilkas egenskaper de inte kan bedöma. Konsumenterna är hänvisade till att godta de bedömningar som görs av dem som tillhanda- håller produkterna. Remissinstanserna har allmänt godtagit promemorians förslag att produktskadelagen skall omfatta skador som orsakas av såväl industriellt som hantverksmässigt framställda produkter. Jag anser det därför vara ställt utom tvivel att skador orsakade av såväl industriproduk- ter som hantverksprodukter skall omfattas av det skärpta skadeståndsan- svaret. Så är också fallet såväl i EG-direktivet som i den norska och den finska lagen.

Det har sålunda rått bred enighet angående industriprodukter och hantverksprodukter, medan åsikterna gått isär när det har gällt naturpro- dukter.

EG-direktivet (artikel 2) omfattar varje lös sak med undantag av lantbruksråvaror och jaktprodukter ("primary agricultural products and game"). Med lantbruksråvaror förstås produkter frånjorden ("the soil"), från boskapsskötsel och från fiske med undantag av produkter som har undergått en första bearbetning ("initial processing"). Varje medlemsland kan dock (artikel 15.1 a) göra undantag från artikel 2 i sin lagstiftning och bestämma att uttrycket "produkt" skall beteckna även lantbruksråva- ror och jaktprodukter.

Av de nio länder som hittills har genomfört lagstiftning enligt direktivet har endast Luxemburg begagnat sig av möjligheten att låta obearbetade lantbruksprodukter och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret.

Den norska lagen omfattar naturprodukter. Det strikta ansvaret åvilar

dock inte sådana personer som samlar in vilda naturprodukter, men däremot personer som befattar sig med insamlade naturprodukter i senare led i distributionskedjan. Även den finska lagen innehåller en liknande reglering.

Frågan huruvida det strikta produktansvaret bör omfatta skador som orsakas av naturprodukter kan inte besvaras generellt. Problemet gestaltar sig nämligen olika i fråga om skilda slag av naturprodukter.

Sådana råvaror som bryts, t.ex. järnmalm och kol, eller kemiska ämnen som utvinns direkt ur naturen framskaffas i regel under industriella former och av stora företag. I diskussionen har det inte kommit fram något särskilt skäl för att dessa produkter skulle undantas. Även om produktskadelagen således bör göras tillämplig på naturprodukter av nu angivet slag, bör det påpekas att sådana råvaror sällan i obearbetad form torde ge upphov till skadeståndsansvar, eftersom de knappast kan tänkas brista i fråga om säkerhet mot skada.

När naturprodukter från växt- eller djurriket bearbetas sker det ofta i syfte att produkterna skall omvandlas till mer förädlade livsmedel. Säd mals till mjöl, av vilket i sin tur bakas bröd. Grönsaker konserveras eller djupfryses. Av slaktdjur framställs köttvaror. En livsmedelsfabrlkant som på sådant sätt yrkesmässigt förädlar livsmedel har i allmänhet möjlighet att kontrollera de råvaror han använder. Produktionen sker ofta i rent industriella former. Invändningar kan därför knappast resas mot att en livsmedelsfabrlkant får bära ett lika strängt ansvar som andra tillverkare. Det bör gälla även om kravet på förädling sätts tämligen lågt.

Invändningarna mot ansvaret för naturprodukter har inte i första hand rört de nu nämnda fallen. Däremot har det rått delade meningar i frågan huruvida skador orsakade av helt obearbetade produkter från växt- och djurriket bör omfattas av det strängare produktansvaret.

Det har gjorts gällande att de grundläggande skälen för ett strikt ansvar - att ansvaret skall bäras av den som har skapat en risk och kan kontrollera säkerhet och kvalitet - saknas i fråga om naturprodukter. Det kan nämligen tänkas att produktens farlighet beror på miljöfaktorer eller annat som producenten varken känt till eller kunnat påverka. Från handelns sida har påpekats att en detaljist - om det inte går att fastställa vem som har frambringat produkterna - kan bli ansvarig för bristfälliga färska varor som fisk och grönsaker trots att han inte har kunnat utöva inflytande över produktens beskaffenhet. Lantbrukarnas riksförbund anser att ansvaret för obearbetade jordbruksprodukter skulle ge svenskt lantbruk svårigheter på exportmarknaden, eftersom motsvarande produktansvar inte gäller i de länder vi exporterar till.

Det nu diskuterade undantaget gäller alltså bara obearbetade naturpro- dukter från växt- och djurlivet. Redan i kravet på att produkterna skall vara obearbetade ligger en stark begränsning av undantagets räckvidd. Det är i hög grad osäkert vad det kravet innebär i konkreta situationer. Klart är emellertid att det vid tillämpningen av EG-direktivet inte behövs mycket för att en första bearbetning skall anses ha skett. I den danska propositionen med förslag till lag om produktansvar nämns (se Lovforslag nr. L54, FT 1988-89, s. 10) som exempel på industriell bearbetning i

direktivets mening att mjölk samlas i tankar och kyls på en lantgård innan mjölken transporteras till ett mejeri.

Det vill synas som om undantaget för obearbetade naturprodukter inte skulle vara tillämpligt i de flesta fall då naturprodukter tas om hand i större skala med rationella metoder. Sådana metoder torde nämligen normalt innefatta någon form av bearbetning som är åtminstone lika ingripande som att kyla mjölk. Undantaget skulle därmed i praktiken vara förbehållet verksamheter som bedrivs tillfälligt eller" 1 ringa omfattning. Som jag återkommer till' 1 ett följande avsnitt (avsnitt 2.5.7) bör det inte komma ifråga att föreskriva strikt ansvar för produktskador i andra fall än när produkterna tillhandahålls som ett led-i en näringsverksamhet. Med en sådan regel skulle de flesta fall som undantaget i EG-direktivet för obearbetade naturprodukter åsyftar ändå vara uteslutna från produktskadelagens tillämpningsområde. Redan på denna grund anser jag det vara mindre angeläget att i en särskild regel undanta obearbetade naturprodukter.

Härtill kommer att en sådan regel skulle ge upphov till svåra gränsdrag- ningsproblem som kunde. befaras resultera i ett ökat antal tvister. Som har framgått i det föregående är nämligen innebörden av EG-direktivets uttryck "initial processing" omtvistad. Det citerade exemplet från den danska propositionen är ett sådant problematiskt .gränsfall. I diskussionen har anförts andra exempel som har föranlett delade meningar, såsom besprutade bär, slaktade djur och rensad fisk. En så oklar regel bör enligt min mening undvikas.

Med det låga krav på bearbetningsgrad som ställs ] EG— direktivet blir det undantag för obearbetade naturprodukter som flera EG- -ländler infört mycket begränsat. Med hänsyn till detta och kravet på att produkten har ' satts i omlopp i näringsverksamhet blir skillnaden i tillämpning mellan dessa länder och Sverige i praktiken mycket liten.

Som har framgått av vad jag nu har anfört kommer i praktiken ett ansvar för obearbetade naturprodukter att aktualiseras enda-st undan- tagsvis. I de få fall då det kan bli aktuellt att en viss näringsidkare skulle kunna hållas ansvarig för en skada-som är orsakad av en obearbetad naturprodukt framstår ett strikt ansvar inte som omotiverat. Näringsidka- ren har ju större möjligheter än den skadelidande att kontrollera produkten och bedöma dess säkerhet. Som produktansvarskommittén har påpekat (se SOU 1979:79 s. 84) har det också ett visst värde för konsumenterna att strikt ansvar föreligger för skador orsakade av t.ex. sådana produkter som naturläkemedel._ ' ' .

Att obearbetade naturprodukter som används som livsmedel omfattas av det strikta ansvaret ligger i linje med den utveckling av produkt- . ansvaret som skett redan i gällande rätt (jfr avs'nittl2.3.1),

Sammanfattningsvis förordarjag att det nya stränga skadeståndsansvaret skall gälla för skador som orsakas av såväl. industriprodukter och hantverksprodukter som naturprodukter. Naturprodukter bör omfattas även om de inte har bearbetats på något sätt.

2.2.3 Undantag från tillämpningsområdet Prop. 1990/912197

Mitt förslag: Produktskadelagen skall inte gälla skador som omfattas av atomansvarighetslagen.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås utöver det undantag som jag föreslår - även undantag för skador som omfattas av trafikskadelagen eller lagen om motortävlingsförsäkring samt för sådana arbetsskador som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring (se promemorian s. 73-87). Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har ifrågasatt undantaget för atomskador. De flesta instanser som diskuterar det föreslagna undantaget för skador sem omfattas av trafikskadelagen eller lagen om motortävlingsförsäkring har tillstyrkt förslaget. Ett par instanser har dock ifrågasatt detta undantag. Undantaget för "arbetsskador avstyrks av flertalet av de remissinstanser som särskilt har berört frågan. De remissinstanser som företräder läkemedelsbranschen har föreslagit att läkemedel skall undantas från produktskadelagen. Även företrädare för ' försäkringsbranschen har förordat ett sådant undantag.

Skälen för mitt förslag: Skadeståndsansvaret bör såvitt möjligt åvila den som har möjlighet att påverka risken för skada. Detta synsätt, som är grundläggande för produktansvarslagstiftningen, leder till att ansvaret för skador som orsakas av fel i en produkt normalt bör ligga hos produktens tillverkare. Den synpunkten talar för att produktskadelagen bör bli tillämplig även på produktskador som inträffar inom ett verksamhets- område som regleras av särskilda skadeståndsregler, åtminstone när dessa regler lägger ansvaret på någon annan än produktens tillverkare. Ju färre områden somundantas från produktskadelagens tillämpningsområde, desto större blir genomslagskraften för principen att tillverkaren skall bära ansvaret för skador som hans produkter orsakar. För samma lagtekniska lösning talar också att risken då minskar för att det skall uppstå luckor mellan olika ersättning5system. '

EG-direktivet innehåller endast en regel som direkt behandlar en fråga av detta slag. I artikel 14 föreskrivs att direktivet inte är tillämpligt på en skada som uppstår genom en atomolycka och som täcks av internationella konventioner som medlemsstaterna har ratificerat.

Av intresse i detta sammanhang är emellertid också artikel 13. Enligt den artikeln berör direktivet inte den skadelidandes rättigheter enligt sådana särskilda skadeståndsregler som gäller då direktivet meddelas. Med stöd av denna regel kan de enskilda medlemsländerna bestämma att särregler skall bestå vid sidan av de regler som skall gälla enligt direktivet. I Tyskland har man sålunda behållit den särskilda lagen om ansvar för läkemedelsskador.

Atomskador

Den svenska atomansvarighetslagen bygger på en konsekvent genomförd kanaliseringsprincip. Rätten till ersättning garanteras genom särskilda försäkringsanordningar och statsgarantier. Genom att ansluta sig till vissa internationella konventioner har Sverige förpliktat sig att upprätthålla ett 19

sådant ansvarssystem som atomansvarighetslagen innehåller. Vid sidan härav finns det enligt min mening inte vare sig utrymme för eller behov av regler om strikt produktansvar på området. Skador som omfattas av atomansvarighetslagen bör alltså undantas från produktskadelagens tillämpningsområde. Denna lösning ligger i linje med såväl EG-direktivet som den norska och den finska lagen.

Skador inom transponområdet

Skadeståndsansvaret vid särskilda former av transportverksamhet regleras i olika speciallagar, t.ex. sjölagen (1891:35 s.1), lagen (1922:382) ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart och järnvägstrafiklagen (1985:192). Skyldigheten att ersätta uppkommande skador åvilar enligt dessa lagar i allmänhet den som bedriver verksamheten. Reglerna härom är många gånger utformade så att produktskador inte ersätts fullt ut. Sålunda kan skadeståndsansvaret vara inskränkt i något hänseende jämfört med allmänna regler, t.ex. genom beloppsgränser eller korta preskriptionstider. När ansvaret är utformat som ett presumtionsansvar - se t.ex. 118 & sjölagen - går vidare den som bedriver verksamheten fri från ansvar, om han visar att skadan har orsakats av att en produkt har varit behäftad med en bristfällighet som han inte kan lastas för.

Skadeståndsansvaret för tillverkare av produkter som används i verksamheten regleras oftast inte alls i dessa speciallagar, Enligt gällande rätt får man härvidlag falla tillbaka på allmänna skadeståndsregler, i sista hand skadeståndslagen. Om nu produktskadelagen inte blir tillämplig på produktskador som inträffar inom verksamheter som regleras av dessa lagar, går de skadelidande miste om det utvidgade skydd som den nya lagen är avsedd att ge utan att de är tillförsäkrade ett i alla avseenden likvärdigt skydd genom någon annan lag. Hänsynen till de skadelidande talar således för att även de specialreglerade transportverksamheterna bör omfattas av produktskadelagens tillämpningsområde. Det är att märka att EG-direktivet inte innehåller något undantag av det nu ifrågavarande slaget.

Det i promemorian föreslagna undantaget för trafikskador innebär således en avvikelse från EG-direktivet. Under remissbehandlingen har undantaget ifrågasatts av Folksam som anser att det talar starkt mot ett undantag att biltillverkaren, som genom produktsäkerhetsinsatser kan förhindra trafikskador, i så fall befrias från kostnadsansvar för dessa. Motormännens Riksförbund påpekar att ett undantag för trafikskador kan vara till nackdel för bilförsäkringstagaren när det gäller att undvika att en utbetalning från trafikförsäkringen leder till en bonussänkning.

Enligt min mening är det önskvärt att principen om tillverkarens produktansvar slår igenom även inom transportområdet. Någon annan lösning ärinte förenlig med EG-direktivet. Jag vill också påpeka att det inte uppkommer några gränsfall som lämnas oreglerade, om transport- verksamheter inte undantas från produktskadelagens tillämpningsområde. Produktskadelagen blir nämligen då tillämplig på alla fall som inte enligt bestämmelser i någon speciallag skall regleras uteslutande av den lagen (jfr avsnitt 2.10).

Slutsatsen av det anförda är att produktskadelagen bör vara tillämplig på skador som inträffar inom transportområdet.

Läkemedelsskador

Inom sjukvårdsområdet ersätts åtskilliga produktskador genom de särskilda ersättningsanordningar som redan finns. Viktigast är här läkemedelsförsäkringen (se s. 47-49 i promemorian). Såsom redovisas i promemorian (s. 80-82) har försäkringsvillkoren såväl fördelar som nackdelar ijämförelse med den föreslagna produktskadelagen. I vissa avseenden, framför allt när det gäller reglerna om skadeorsak och ersättningsnivån vid svåra skador, är försäkringsvillkoren förmånligare än vad lagen kan bli. Villkorens inskränkningar i fråga om beloppsgräns m.m. är inte mer ingripande än att de skadelidande måste anses ha ett godtagbart skydd. Den förbättring i sist nämnda avseende som produkt- skadelagen skulle medföra uppvägs av att försäkringsvillkoren är mer generösa i fråga om svåra skador. Intresset av att tillförsäkra de skadelidande fullgod ersättning motiverar således inte att produktskadela— gen görs tillämplig på skador som omfattas av läkemedelsförsäkringen (jfr LU 1986/87:7).

Läkemedelsbranschen har under remissbehandlingen förordat att personskador orsakade av läkemedel skall undantas från lagens tillämp- ningsområde och att sådana skador även i fortsättningen bör ersättas enligt läkemedelsförsäkringen. Som skäl för det har branschen anfört att läkemedel och läkemedelsskador skiljer sig så väsentligt från andra produkter och produktskador att de måste särbehandlas. Branschens företrädare har vidare framhållit att läkemedelsförsäkringen inte får ses som ett komplement till den föreslagna produktskadelagen utan är avsedd att komplettera endast skadeståndslagen för att på'så sätt undanröja behovet av annan lagstiftning på läkemedelsområdet.

För egen del kan jag inte dela uppfattningen att läkemedel skiljer sig från andra produkter på sådant sätt att produktskadelagen inte skulle passa för läkemedelsskador. Det är snarare så att just läkemedelsskador har stått i blickpunkten i många länder när produktansvarslagstiftningen har utformats. Detta gäller även framväxten av EG-direktivet. Som jag tidigare har påpekat innehåller EG-direktivet inte något undantag för läkemedel. En frivillig kollektiv försäkring, t.ex. den svenska läkemedels- försäkringen, utgör inte heller ett sådant särskilt ansvarssystem som enligt direktivets artikel 13 kan ersätta ett lagreglerat ansvar. Ett undantag för läkemedel i den svenska produktansvarslagstiftningen vore alltså inte förenligt med ett åtagande inom ramen för ett EES-avtal att bringa de svenska reglerna om produktansvar i överensstämmelse med EG- direktivet.

De farhågor som läkemedelsbranschen har gett uttryck för under remissbehandlingen har främst gällt konsekvenserna på läkemedelsområ- det av det förhållandet att utebliven effekt hos en produkt kan anses utgöra en sådan säkerhetsbrist som kan utlösa skadeståndsansvar. Denna fråga behandlas i specialmotivcringen till 3 5. Som har framhållits i promemorian utesluter inte läkemedelsförsäkringen i dag att den som så

vill kräver ersättning vid domstol enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer i stället för att utnyttja försäkringen. Denna möjlighet bör givetvis finnas även i fortsättningen. Det är emellertid svårt att inse varför den skadelidande då inte skulle kunna åberopa de regler som produktska- delagen innehåller för skador som orsakas av bristfälliga produkter utan vara hänvisad till de regler om skadeståndsansvar på grund av culpa som gällt dessförinnan på produktskadeområdet.

På grund av det anförda harjag kommit till uppfattningen att produkt— skadelagen bör gälla också läkemedelsskador, även sådana som omfattas av läkemedelsförsäkringen.

Patientskador Liksom för läkemedelsskador bör det finnas möjlighet till domstolspröv- ning även vid patientskador. Ingenlremissinstans har ifrågasatt förslaget att produktskadelagen skall gälla även för skador som omfattas av patientförsäkringen. Det bör påpekas att EG-direktivet inte innehåller något undantag för patientskador. I likhet med vad jag anfört beträffande läkemedelsskador förordar jag således att produktskadelagen skall gälla även för patientskador.

Arbetsskador

När personskador inträffar i arbetslivet lämnas nästan alltid ersättning från socialförsäkringen,dvs. arbetsskadeförsäkringenikombination med den allmänna försäkringen. Genom socialförsäkringen ersätts dock inte arbetsskadorna fullständigt enligt samma normer som anges i skadestånds- lagen. Socialförsäkringen har närmast karaktären av ett allmänt grund- skydd som kan kompletteras med ytterligare ersättning genom t.ex. skadestånd eller särskilda försäkringsanordningar. ' Arbetsskadeförsäkringen kompletteras av ett särskilt ersättningssystem, trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, som grundar sig på kollektivavtal mellan parterna på den privata arbetsmarknaden. Trygghetsförsäkringen ger den skadade en ersättning som i stort sett motsvarar mellanskillnaden mellan en ersättning beräknad enligt skadeståndsrättsliga normer och vad som utges från arbetsskadeförsäkringen. De offentligt anställda har fått ett motsvarande skydd genom avtal mellan arbetsmarknadsparterna på det området. . . Trygghetsförsäkringen innebär avsevärda fördelar för den som drabbas av en arbetsskada (se promemorian s. 83-84). Sammantaget synes trygghetsförsäkringen fylla den reparativa funktionen väl så bra som produktskadelagen skulle göra på arbetsskadornas område. Försäkringens regelsystem är emellertid ensidigt inriktat på att tillförsäkra de skadelidande ersättning för skador. Däremot har man i stort sett avstått från att försöka föra ansvaret för skadorna vidare till någon som skulle kunna minska risken för. att skada skall uppstå. Så som reglerna för trygghetsförsäkringen har utformats är nämligen utrymmet för att tillämpa regler om produktansvar på skador som uppkommer i arbetslivet ytterst begränsat. Enligt försäkringsvillkoren gäller sålunda att en anställd inte får föra

Prop. 1990/911197

skadeståndstalan med anledning av personskada som utgör arbetsskada mot juridisk person som har tecknat försäkringsavtal om trygghetsför- säkring och inte heller mot arbetsgivare, anställd eller annan som omfattas av trygghetsförsäkringen. Om en anställd underförsäkringstiden drabbas av personskada till följd av arbetsskada och han eller någon ersättningsbe- rättigad efterlevande till honom enligt skadeståndsrättsliga grunder skulle haft rätt till ersättning från annan, skall enligt villkoren rätten till sådan ersättning anses vara överlåten på försäkringsgivaren. I villkoren föreskrivs också att återkrav mot arbetsgivare som har tecknat försäkringsavtal om trygghetsförsäkring eller anställd eller annan som omfattas av trygg- hetsförsäkringen får framställas endast om skadan har vållats uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet. Återkrav kan dock ske'också om den som ' har vållat skadan uppenbarligen varit påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Försäkringsvillkoren är bindande som kollektivavtal för berörda arbetsgivare och anställda (se AD 1988 nr 137; jfr Hellner, Skadeståndsrätt, fjärde upplagan, 1985, s. 246). '

Det förbud mot skadeståndstalan som har tagits in i kollektivavtalen om trygghetsförsäkringen skulle inte kunna upprätthållas, om produktskadela- gen blir tillämplig på arbetsskador, eftersom avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt lagen skall vara utan verkan (se avsnitt 2.103). Mot denna bakgrund föreslogs i promemorian ett undantag för sådana arbetsskador som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring.

Det föreslagna undantaget för arbetsskador har avstyrkts av arbetar- skyddsstyrelsen. Styrelsen anser det betänkligt att på denna punkt aVvika från regelsystemet inom EG och framhåller bl.a. att skadeståndsreglerna inte bara har en reparativ utan även en preventiv funktion samt att produktansvaret är viktigt för utvecklingen från myndighetskontroll av produkter mot större ansvar för tillverkaren i form av egenkontroll hos tillverkaren. Styrelsen pekar också på risken för'att osäkra eller oprövade- produkter kommer att säljas i Sverige, om produktskador inom arbetslivet inte leder till skadeståndsskyldighet här. SAF har instämt i arbetarskydds- styrelsens yttrande. LO har framhållit produktskadelagens preventiva effekter och har påpekat att det i nuvarande försäkringssystem inte finns några regler som återför ansvaret på den som kunnat minska risken för skador. .

Under beredningen av detta lagstiftningsärende'har såväl SAF som LO förklarat sig beredda att vidta de ändringar i avtalsvillkoren för trygg- hetsförsäkringen som blir erforderliga om produktskadelagen blir tillämplig även på arbetsskador. .

För egen del kan jag instämma i arbetarskyddsstyrelsens synpunkter. Sedan det blivit klarlagt att trygghetsförsäkringens fortlevnad inte skulle äventyras av att produktskadelagen görs tillämplig även på arbetsskador finns inte längre något skäl att undanta dessa skador från lagens tillämpningsområde. Ett undantag för arbetsskador är för övrigt inte förenligt med EG-direktivet. På grund av det anförda förordar jag att produktskadelagen skall vara tillämplig även på arbetsskador.

2.3 Produktansvarets innebörd

2.3.1 Strikt ansvar

Mitt förslag: Ersättningsskyldighet enligt produktskadelagen skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös eller ej (strikt ansvar).

Promemorians forslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s.87-89). Remissinstansema: Förslaget om ett strikt ansvar tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: Gällande skadeståndsrätt innebär i princip att en produktskada ersätts bara om den har orsakats genom vårdslöshet (den s.k. culparegeln). Det är den som begär ersättning för skadan som har att visa att skadan beror på vårdslöshet hos den som kravet riktas mot eller hos någon för vilken denne svarar. I många fall kan det emellertid möta oöverstigliga hinder för den skadelidande att bevisa att motparten har varit vårdslös. En förklaring till det kan vara att motparten ensam känner till de fakta som bedömningen skall grundas på. Härtill kommer att culparegeln i åtskilliga situationer utesluter varje rätt till skadestånd för en produktskada. Oavsett bevissvårigheterna kan ju skadestånd inte komma i fråga t.ex. i sådana fall där det är klart att skadan inte beror på vårdslöshet. Från den skadelidandes synpunkt är det därför angeläget att rätten till skadestånd inte är beroende av att den ansvarige har varit vårdslös. .

Vid strikt ansvar kan man lägga ansvaret på en lämplig kostnadsbärare som kan täcka ansvaret genom ansvarsförsäkring och ta hänsyn till kostnaden då verksamheten planeras. En fördel av annat slag är att kostnader för utredning och rättegång kan minska när det inte längre är nödvändigt att ta ställning till om den ansvarige har varit oaktsam och om oaktsamheten har orsakat skadan.

EG-direktivet bygger på principen om strikt ansvar. Även enligt den norska och den finska lagen skall ansvaret vara strikt.

Högsta domstolen har nyligen i rättsfallet NJA 1989 s. 389 slagit fast att strikt ansvar skall tillämpas när det gäller personskador som orsakats av skadebringande egenskaper hos livsmedel. Åtminstone på livsmedels- området finns det således redan i svensk rätt ett strikt ansvar för produktskadot i form av personskador.

Det finns enligt min mening all anledning att nu gå vidare på den inslagna vägen och låta den svenska produktskadelagen bygga på principen om strikt ansvar.

2.3.2 Defektbegreppet

Mitt förslag: Det strikta ansvaret begränsas till att gälla sådana fall där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar, tidpunkten när produkten sattes i omlopp och övriga omständigheter.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 89-96). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Ett stort antal remissinstanser, huvudsakligen olika näringslivsorganisationer, har dock föreslagit att regeln i likhet med EG-direktivet utformas med hjälp av uttrycket defekt. Näringslivsorganisa- tionerna har vidare förordat att lagtexten bör kompletteras med en bestämmelse motsvarande EG-direktivets regel om att en produkt inte skall anses defekt enbart på grund av att en bättre produkt senare har satts i omlopp. En remissinstans efterlyser ett förtydligande om vilken tidpunkt som skall vara utgångspunkten för säkerhetsbedömningen. Enligt en annan instans bör produktens utförande anges i lagtexten som en av de omständigheter som skall beaktas vid säkerhetsbedömningen. De remissinstanser som företräder läkemedelsbranschen motsätter sig att det strikta produktansvaret skall omfatta även utebliven effekt hos läkemedel på det sätt som beskrivs i promemorian.

Skälen för mitt förslag: Även om ansvaret för produktskador inte skall förutsätta vårdslöshet, kan det inte komma i fråga att den produkt- ansvarige skall vara skyldig att ersätta alla skador som hans produkt orsakar. Det vore exempelvis inte rimligt, om den som skär sig på en kniv alltid skulle ha rätt till ersättning för sin skada. Det ligger i knivens konstruktion att den för att kunna användas för sitt ändamål riskerar att orsaka skada, om den hanteras felaktigt eller ovarsamt. Detta bör användaren inse och han måste ta hänsyn till det "när han handskas med kniven. Det finns knappast anledning att lägga ett strikt ansvar på tillverkaren eller någon annan, om kniven orsakar skada i en sådan normal situation. Annorlunda förhåller det sig, om kniven har någon egenskap som knivar i allmänhet inte har och på grund därav orsakar en skada som användaren inte kunde förutse risken för. Om en kniv inte är så säker mot skada som en normal användare har anledning att förvänta, ligger det nära till hands att låta tillverkaren ansvara för skador som uppstår på grund av den bristande säkerheten, oavsett om tillverkaren har varit vårdslös eller ej.

Som framhållits i promemorian talar starka skäl för att produktansvaret skall begränsas till fall då skadan har orsakats till följd av en brist i produktens säkerhet. Endast om produkten på grund av sina egenskaper medför större risk för skada än vad som är godtagbart, bör strikt ansvar komma i fråga. Även EG-direktivet bygger på tanken att det strikta ansvaret skall begränsas till sådana fall där skadan har orsakats av

bristande säkerhet hos produkten.

Nästan samtliga remissinstanser har anslutit sig till förslaget i prome- morian om hur det strikta ansvaret skall avgränsas.

I överensstämmelse med den regel som kan förväntas bli rådande i Västeuropa i övrigt bör således i den svenska produktskadelagen föreskrivas strikt ansvar bara i sådana fall då skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som skäligen har kunnat förväntas.

Många remissinstanser har anfört att en sådan regel bör utformas med hjälp av ordet defekt. I EG-direktivet används ordet "defect" som beteckning på den ansvarsgrundande skadeorsaken. En legaldefinition i direktivets artikel 6 syftar till att klargöra ordets innebörd. Termen "defect" synes ha som enda funktion att beteckna det sätt på vilket en skada skall ha orsakats av en produkt för att det strikta ansvaret skall föreligga. Med "defect" anges att den ansvarsgrundande skadan skall ha orsakats av produkten därför att denna inte har varit tillräckligt säker eller, med andra ord, att skadan skall ha uppstått till följd av en brist i produktens säkerhet. För att uttrycka detta behöver man inte gå omvägen över begreppet "defekt". Om det begreppet används, kan - såsom framhållits i promemorian (s. 259) - den som har att tillämpa lagtexten rent av förledas att tro att det har ett mer konkret innehåll än vad som är fallet. Lagrådet har ansett att man kan undvika denna nackdel, om man i stället använder ordet säkerhetsbrist och bestämmer detta uttryck i överensstämmelse med 4 5 i det till lagrådet remitterade lagförslaget. Jag ansluter mig till lagrådets förslag. Det kan tilläggas att termen "defekt" inte heller förekommer i vare sig den norska eller den finska lagen.

Avgörande vid tillämpningen av regeln blir hur säkerheten hos produkten skall bedömas. Vid den bedömningen bör produktens egenskaper och användarens berättigade förväntningar på en produkt av. det ifrågavarande slaget komma i blickpunkten. I det strikta ansvaret ligger att det saknar betydelse vad som kan vara orsaken till att produk- ten brister i fråga om säkerhet. Det är tillräckligt att det rent objektivt kan fastslås att säkerheten brister.

Bedömningen bör vara objektiviserad även-när det gäller frågan vilken säkerhet som kan krävas hos en produkt. Den skadelidandes uppfattning härom kan inte vara avgörande, inte heller den allmänna åsikten i branschen i fråga. Inriktningen bör i stället vara att det från mer allmänna utgångspunkter skall fastslås vilka säkerhetskrav som bör gälla i fråga om en produkt av det aktuella slaget. Även om denna bedömning således skall bygga på allmänna kriterier, måste emellertid alla omständigheterna i det enskilda fallet beaktas. Vad som skall avgöras är ju huruvida en produkt, som i ett konkret fall har orsakat en skada, har brustit i fråga om säkerhet. Det räcker då inte att granska produktens utförande. Åtskilliga andra omständigheter kan också få betydelse för säkerhets- bedömningen, t.ex. vilket slag av produkt det är fråga om, för vilket ändamål den är framställd och vilka personkategorier som rimligen kan tänkas använda den samt vilka uppgifter om produkten som följer med den, t.ex. genom text på dess emballage eller i en bruksanvisning. Man brukar analysera säkerhetsbrister hos en produkt med hjälp av tre

felkategorier, nämligen konstruktionsfel, fabrikationsfel och instruktionsfel. En närmare redogörelse för dessa felkategorier finns i specialmoti- vcringen till 3 &.

Det kan tilläggas att bedömningen av en produkts säkerhet inte kan anknyta till köplagens felbegrepp. Vad som är ett köprättsligt fel avgörs i första hand av innehållet i parternas avtal. Produktens säkerhet i produktskadelagens mening skall däremot vara oberoende av vad som kan ha avtalats mellan några inblandade parter.

En särskild bedömningsregel Det är inte möjligt att i förväg räkna upp alla faktorer som kan inverka på bedömningen av frågan huruvida en viss produkt är tillräckligt säker. Det kan dock vara lämpligt att i lagtexten ta in en regel om hur denna bedömning skall ske och därvid ange några viktiga faktorer som man skall ta hänsyn till. EG-direktivets artikel 6 är utformad på detta sätt.

Att produktens utförande har en avgörande betydelse för säkerhets- bedömningen är uppenbart. Om produkten är utförd på sådant sätt att säkerheten brister, föreligger antingen ett konstruktionsfel eller ett fabrikationsfel. Det torde vara så självklart att hänsyn skall tas till utförandet då produktens säkerhet bedöms att det knappast är behövligt att ange det särskilt i lagtexten. ,

I EG-direktivets artikel 6 anges presentationen av produkten som en omständighet att beakta vid säkerhetsbedömningen. Iden danska lagen betecknas motsvarande omständighet som produktens marknadsföring. I den norska lagen anges både presentationen och marknadsföringen av produkten. I den finska lagen slutligen hänvisas till marknadsföringen av produkten och bruksanvisningar.

Iden marknadsrättsliga lagstiftningen har begreppet "marknadsföring" en vid betydelse. Därmed avses åtgärder som syftar till att främja avsättningen av en produkt (jfr prop. 1975/76:34 s. 95 och 124). De marknadsföringsåtgärder som kan komma i fråga i detta sammanhang är främst reklam och andra upplysningar om produkten, t.ex. bruksanvis- ningar. Brister i marknadsföringen utgör ofta instruktionsfel. Det kan antas att sådana fel kommer att röna stor uppmärksamhet då lagen skall tillämpas. En hänvisning till att säkerheten kan brista på grund av otillräckliga informationer o.d. om produkten bör därför tas in i lagen. I likhet med den finska lagen bör i lagtexten vid sidan av marknadsföringen särskilt nämnas bruksanvisningar. Skälet härtill är dels att bruksanvisning- ar är det kanske viktigaste medlet för att undgå-instruktionsfel, dels att bruksanvisningar kan förekomma på sådant sätt att de inte kan sägas ingå i marknadsföringen.

I många fall är det omöjligt att konstruera en produkt så att den inte kan orsaka skada. För att undgå produktansvaret måste tillverkaren då marknadsföra produkten på sådant sätt att användarna blir upplysta om skaderiskerna. Givetvis kan informationen också lämnas på ett sätt som inte kan betecknas som marknadsföring i den nyss angivna meningen, t.ex. genom meddelanden som ligger inne i en obruten förpackning.

Som har anförts i det föregåepde kan bedömningen av instruktionsfelen

föranleda särskilda svårigheter. Det är inte möjligt att i en allmän regel uttömmande ange vilken produktinformation som kan krävas. Olika synpunkter gör sig gällande med varierande styrka i skilda situationer. I specialmotivcringen utvecklas synpunkter på frågan vilka kan tjäna till ledning för den kommande rättstillämpningen. Allmänt kan emellertid sägas (jfr SOU 1979:79 s. 74) att kraven på produktinformation måste hållas på en rimlig nivå. Det kan inte komma i fråga att en tillverkare skall behöva varna för alla upptänkliga risker som är förenade med hans produkt. Begreppet instruktionsfel skulle förlora varje konkret innebörd, om utvecklingen skulle gå därhän att skadeståndsansvar kunde utkrävas så snart det uppstod en skada som den ansvarige inte hade varnat för. Alltför höga krav på information kan dessutom i själva verket motverka sitt syfte. Om informationen blir alltför omfattande, kan konsumenten inte alltid tillgodogöra sig den. Informationen måste inriktas på de risker som är förenade med en i rimlig mening förutsebar användning av produkten. Det skall inte vara nödvändigt att varna för uppenbara eller väl kända risker.

Det bör å andra sidan påpekas att en tillverkare inte alltid kan gå fri från ansvar bara genom att varna för en skaderisk. I detta avseende kan det ha betydelse vilken personkrets varan är avsedd för. Vidare bör det normalt inte vara tillräckligt att varna för en skaderisk, om den i stället kan elimineras genom en ändrad konstruktion utan att det blir alltför komplicerat eller dyrbart.

Av det nu anförda framgår att det ändamål en produkt är avsedd för bör inverka på bedömningen av dess säkerhet. I detta hänseende bör emellertid säkerhetskravet gå längre. Produkten måste vara utformad så att den inte medför risk för skada, om den används på ett sätt som inte var avsett men som kunde förutses. I EG-direktivets artikel 6 har denna synpunkt beaktats genom regeln att produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till den användning av produkten som rimligen kunde förväntas. Såväl den norska som den finska lagen innehåller motsvarande regel. Även i den svenska lagen bör produktens förutsebara användning nämnas särskilt som en omständighet att beakta vid säkerhetsbedöm- ningen.

Ibland kan det förhållandet att en produkt saknar avsedd effekt leda till skada. Särskilt gäller detta produkter som har till uppgift just att skydda mot skada. Om en sådan produkt på grund av bristande effekt inte erbjuder den säkerhet som skäligen kan förväntas och detta förhållande orsakar skada, kan produktansvar komma i fråga. Frågan om produkt- ansvar på grund av utebliven effekt behandlas närmare i specialmoti- veringen till 3 &. Där ges bl.a närmare riktlinjer för bedömningen av i vad mån utebliven effekt hos läkemedel kan medföra ansvar enligt produkt- skadelagen.

I EG-direktivet anges ytterligare en omständighet som skall inverka på bedömningen av produktens säkerhet, nämligen tidpunkten då produkten sattes i omlopp. Det är en förutsättning för ersättningsskyldighet enligt EG-direktivets regelsystem att den skadeorsakande produkten var defekt då den sattes i omlopp. Tillverkaren ansvarar inte för skadebringande

Prop. 1990/911197

egenskaper som uppstår hos produkten efter denna tidpunkt. Regler om detta finns i artikel 7.

Den norska och den finska lagen bygger också på principen att säkerhetsbedömningen skall relateras till den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.

Motsvarande regler bör tas in i den svenska produktskadelagen (se avsnitten 2.3.3 och 2.8.2). Det är alltså förhållandena vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp som skall ligga till grund för bedömningen av produktens säkerhet. Enligt min mening bör detta komma till uttryck i lagtexten. '

Sammanfattningsvis bör i produktskadelagen anges att produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till hur den kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvis- ningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter.

Artikel 6 andra stycket i EG—direktivet föreskriver att en produkt inte skall anses vara defekt endast därför att en bättre produkt senare har satts i omlopp. Principen kan aktualiseras även vid tillämpning av produktskadelagen. Någon uttrycklig regel härom är enligt min mening inte erforderlig. Jag återkommer till frågan i specialmotivcringen till 3 $.

Tvingande föresla'tfters inverkan

I EG-direktivet föreskrivs i artikel 7 (1 att tillverkaren inte skall vara ansvarig, om han bevisar att defekten beror på att produkten måste överensstämma med tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter.

För att den svenska lagen skall överensstämma med EG-direktivet måste en motsvarande möjlighet till ansvarsbefrielse införas i produktskadelagen. Regeln är i EG-direktivet utformad som en regel om bevisbördan. Jag behandlar därför frågan närmare i samband med andra bevisfrågor, se avsnitt 2.8.3.

2.3.3 Ansvarets inträde

Mitt förslag: En förutsättning för att någon skall bli ansvarig enligt produktskadelagen skall vara att han har satt produkten i omlopp.

Det strikta ansvaret skall omfatta endast sådana skador som en produkt orsakar till följd av en säkerhetsbrist som förelåg redan då produkten sattes i omlopp av den ansvarige.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 96-98) Remissinstansernn: Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna. Skälen för mitt förslag: Det är naturligt att den som ansvarar för att produkten uppfyller berättigade säkerhetskrav avgör när produkten har kommit i sådant skick att den kan släppas ut till dem som skall använda den. Denna tanke ger en utgångspunkt för att bestämma i vilket skede av en produkts tillblivelse som det strikta produktansvaret skall inträda. Principen bör vara att det strikta ansvaret för en produkt inträder när

den ansvarige släpper produkten ifrån sig genom att överlämna den till nästa led i tillverknings- och distributionskedjan eller till den slutlige användaren. När han sålunda avstår från kontrollen över produkten visar han att han anser den vara tillräckligt säker för att gå in i den allmänna omsättningen. Han bör då också vara beredd att ta ansvaret för skador som den kan orsaka.

Enligt EG-direktivet- (artikel 7 a och b) är tillverkaren inte ersättnings- skyldig, a) om han visar att produkten inte har satts i omlopp av honom eller b) om han gör sannolikt att defekten inte förelåg när han satte produkten i omlopp eller att den har uppkommit senare. Även den finska lagen har regler med samma innebörd. Den norska lagens regler har samma uppbyggnad, men undantaget från ansvaret är mer begränsat; bl.a. gäller produktansvaret också, om säkerhetsbristen uppstår efter det att produkten har satts i omlopp men innan den har lämnat producentens kontroll.

Så länge produkten är under tillverkning eller ligger i lager kan den inte sägas vara satt i omlopp. Typiskt sett sker detta först här produkten överlämnas till en självständig fraktförare, en köpare e.d. och därmed den ansvarige inte längre förfogar över den. Det är emellertid inte möjligt att i en allmän regel ange när en produkt skall anses vara satt i omlopp. Det kan nämligen ske på många skiftande sätt. En komponenttillvcrkare kan exempelvis sätta sin produkt i omlopp genom att leverera den till slutproduktens tillverkare. Inte bara genom köp utan även genom t.ex. uthyrning kan en produkt sättas i omlopp. . '

Om en produkt sätts i omlopp utan medverkan av den produkt- ansvarige eller någon som han ansvarar för, bör inte skadeståndsskyl- dighet föreligga enligt produktskadelagen. Det gäller oavsett om produkten fortfarande var under arbete eller låg i ett lager av färdiga produkter. Detta är en konsekvens av den tidigare nämnda principen att den som ansvarar för skador till följd av en bristande produktsäkerhet skall ha rätt att bestämma här produkten skall sättas i omlopp. Om en produkt stjäls från tillverkarens lager, bör denne sålunda inte vara strikt ansvarig för skador som en defekt hos produkten orsakar.

En annan följd av principen att produktansvaret förutsätter kontroll- möjlighet är att den ansvarige inte behöver ersätta skador som orsakas till följd av en säkerhetsbrist som inte förelåg när han satte produkten i omlopp. Den som exempelvis levererar en råvara eller ett halvfabrikat kan inte rimligen göras ansvarig för en säkerhetsbrist som uppstår vid tillverkningen av den färdiga produkten. Avgörande för ansvaret ivarje led bör vara i vilket skick produkten befann sig när den lämnade det ledet (jfr avsnitt 2.5.2).

Om produktansvaret begränsas i tiden på det sätt som nu föreslås, innebär det inte att den ansvarige går fri från all skadeståndsskyldighet i övrigt. Den allmänna culparegeln skall gälla vid sidan av det strikta produktansvaret (se avsnitt 2.10.1). En tillverkare kan därför bli skadeståndsskyldig när en produkt har stulits från hans lager, om vårdslöshet från hans sida har medverkat till att stölden har blivit möjlig. . En komponenttillvcrkare, som får veta att hans produkt skall användas på

ett olämpligt sätt, kan bli ansvarig för skador som därigenom uppkommer, om han inte varnar sluttillverkaren för risken.

I EG-direktivet har de begränsningar i det strikta ansvaret som diskuteras i detta avsnitt utformats som bevisbörderegler. Den som krävs på ersättning har bevisbördan för de omständigheter som fritar honom från ansvar. Det presumeras alltså att det är han som har satt sin produkt i omlopp och att produkten var behäftad med säkerhetsbristen när han gjorde det. De omständigheter som här skall utredas ligger normalt inom den produktansvariges kontrollsfär. Jag anser det därför vara naturligt att han får bära risken av att utredningen om dem brister. Den närmare ut- formningen av regeln behandlar jag i samband med andra bevisfrågor (se avsnitt 2.8).

2.3.4 Utvecklingsskador

Mitt förslag: Det strikta ansvaret enligt produktskadelagen skall omfatta även 5. k. utvecklingsskador, dvs. skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s.98-104) Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser, huvudsakligen företrädare för näringslivet, motsätter sig att ansvaret skall omfatta utvecklingsskador. Några remissinstanser anser att lagtexten bör förtydli- gas så att det klart framgår att produktansvaret omfattar även utveck- lingsskador. Ett par remissinstanser föreslår att ansvaret för utveck- lingsskador begränsas till personskador. Skälen för mitt förslag: I det föregående har jag föreslagit att produkt- skadelagen skall föreskriva strikt ansvar för skador som en produkt orsakar därför att den inte är så säker som skäligen kunde förväntas när produkten sattes i omlopp. En så utformad ersättningsskyldighet föreligger oavsett orsaken till att säkerhetsbristen har uppstått. Om en tillverkare bär skadeståndsansvaret för skador som hans produkt orsakar, kan han då inte till sitt fredande åberopa att han har vidtagit alla säkerhetsåtgär- der som varit möjliga. Han går inte fri från ansvar ens om det i efterhand visar sig att produkten har varit behäftad med en säkerhetsbrist som det vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp inte hade varit möjligt att upptäcka ens med hjälp av allt vetenskapligt och tekniskt vetande som då stod till buds. Skador som orsakas av sådana säkerhetsbrister, s.k. utvecklingsskador, omfattas av det strikta ansvaret, om de inte uttryck- ligen undantas. En av de mest omdiskuterade frågorna rörande produkt- ansvaret är huruvida ett sådant undantag bör göras. De remissinstanser som företräder näringslivet har genomgående avstyrkt att lagen skulle omfatta utvecklingsskador.

I EG-direktivets artikel 7 e föreskrivs att producenten inte skall vara

ansvarig till följd av direktivet, om han bevisar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten iomlopp inte var möjligt att upptäcka defekten. Enligt denna regel går alltså producenten fri från ansvar om han visar att det är fråga om en utvecklingsskada. I artikel 15 första stycket b öppnas emellertid en möjlighet för medlemsstaterna att avstå från att undanta utvecklingsska- dorna från produktansvaret.

Av de länder som hittills har införlivat direktivet med sin lagstiftning (Belgien, Danmark, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Storbritannien och Tyskland) har endast Luxemburg infört ansvar för utvecklingsskador. Enligt nu tillgängliga uppgifter överväger även de återstående EG—länderna att undanta sådana skador.

Beträffande situationen i EFTAs medlemsländer kan nämnas att den österrikiska och den isländska lagen undantar utvecklingsskador på samma sätt som EG—direktivet, medan ansvaret enligt den norska och den finska lagen omfattar även sådana skador.

Idiskussionen om ansvaret för utvecklingsskadorna är utgångspunkten att produktskadelagen skall bygga på principen om strikt ansvar. Det innebär att alla resonemang om skuld, försumlighet o.d. som förutsättning för skadeståndsskyldighet är irrelevanta. Den ansvarige blir skyldig att ersätta produktskadan, även om han inte kände till den säkerhetsbrist som orsakade skadan.

I den praktiska verkligheten finns det givetvis en gräns för hur långt en näringsidkare kan driva sina undersökningar av produktens säkerhet. En omsorgsfull och ansvarskännande näringsidkare kontrollerar och testar sin produkt till dess att han är övertygad bortom rimligt tvivel om att den är säker. Om det trots sådan noggrannhet visar sig att produkten är behäftad med en säkerhetsbrist som orsakar skada, kan det bero på en faktor som varit okänd för vetenskapen och som således skulle omfattas av ett undantag för utvecklingsskador. Ett sådant undantag skulle emellertid kunna motverka tillverkningsindustrins intresse att satsa på forskning för att få kännedom om hittills okända skaderisker. Om industrin i stället åläggs ett strikt ansvar för utvecklingsskador, kan det vara ett incitament för en ökad satsning på sådan forskning.

Företrädare för näringslivet har å andra sidan gjort gällande att företagare kan befaras bli mindre intresserade av att utveckla nya produkter, om det strikta produktansvaret omfattar utvecklingsskador. Tanken har då varit att tillverkare - inför risken för att bli ersättnings- skyldiga för skador som de inte kan förutse - skulle avstå från att försöka få fram nya produkter och nöja sig med att tillverka och saluföra sådana som redan är utvecklade och väl beprövade.

Om en tillverkare skulle reagera på det sättet, skulle det emellertid inte föranledas av ansvaret för just utvecklingsskador med den snäva definition som gäller för detta begrepp. I många fall då en skada inträffar till följd av en säkerhetsbrist som tillverkaren inte kände till när produkten tillverkades torde det nämligen vara fråga om ett fenomen som i och för sig var känt i vetenskapliga kretsar men som trots det inte kunnat upptäckas vid en så noggrann undersökning som rimligen kunnat krävas

Prop. 1990/912197

av tillverkaren. I fall av detta slag skulle tillverkaren inte gå fri från ansvar, även om lagen gjorde undantag för utvecklingsskador. Sett från den enskilde tillverkarens synpunkt kan det dock knappast göra någon skillnad om skadan beror på en omständighet som var känd för veten- skapen cller ej, så länge som det var omöjligt för honom själv att upptäcka skadeorsaken trots noggranna undersökningar. Ett undantag från det strikta ansvaret för just utvecklingsskador blir med detta synsätt omotiverat.

Ett praktiskt argument, som med avsevärd styrka talar mot ett undantag för utvecklingsskador, är de processekonomiska följderna. Om den som krävs på ersättning för en produktskada invänder att det är fråga om en utvecklingsskada, kan det förutses medföra stora kostnader för utredning och bevisning. För att tillverkaren skall gå fri från skadeståndsansvar får det förutsättas att han förebringar utredning om vetenskapens och teknikens mest avancerade ståndpunkt vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp. Med tanke på att det i allmänhet måste vara svårt att styrka en sådan invändning kommer kostnaderna också många gånger att förspillas till ingen nytta. Genom att skadeståndsansvaret frigörs från orsaken till att en produkt har en säkerhetsbrist uppnår man en klar ansvarsregei som kan motverka processer och leda till att den skadelidan- de kan få sin ersättning snabbare.

Som skäl för strikt ansvar brukar åberopas att det kan leda till kanaliserings- och pulvriseringseffekter. Det betyder i fråga om produkt- ansvaret att kostnaderna för skador som en produkt orsakar kanaliseras till en ansvarig person, som tillhandahåller produkten i sin näringsverk- samhet. Denne kan i sin tur pulvrisera kostnaderna genom att slå ut dem på priset för varje exemplar av produkten och därmed fördela kostnader- na på alla köpare av produkten. Praktiskt går det till så att näringsidkaren tecknar en försäkring mot risken för skadeståndsansvar och tar upp försäkringspremien som en kostnad i rörelsen.

Dessa skäl för strikt ansvar gäller i lika hög grad i fråga om utveck- lingsskador som i fråga om andra skadetyper. De som argumenterar för att utvecklingsskadorna skall undantas från det strikta produktansvaret synes vara inne på en tanke som liknar det traditionella culparesone- manget. I själva verket tycks man mena att tillverkaren bör slippa ansvaret därför att det ligger utom hans makt att göra någonting åt skaderisken.

Som produktansvarskommittén har anfört ligger en stor del av värdet med ett strikt ansvar för produktskador just däri att den skadelidande har rätt till ersättning för utvecklingsskador (se SOU 1979:79 s. 32 f).

Frågan om ansvaret för utvecklingsskador är sist och slutligen en fråga om vem som rimligen bör bära kostnaden för dessa skador. Tre slags kostnadsbärare kan komma i fråga, nämligen det allmänna, den skade- lidande och tillverkaren eller någon annan som har tillhandahållit den skadegörande produkten. Enligt gällande rätt har det allmänna en stor del av kostnaden för personskador genom socialförsäkringen. Resten av kostnaderna får den skadelidande bära, medan tillverkar- och leverantörs- sidan går helt fri från kostnadsansvar. Att det allmännas ansvar skall

kvarstå oförändrat har inte ifrågasatts. Däremot talar tidigare anförda skäl för att återstående kostnader snarare bör bäras av tillverkare eller leverantörer än av den skadelidande.

För den som lidit skada av en produkt är det ointressant om produkten var optimal i förhållande till de tekniska och vetenskapliga erfarenheterna vid den tid då produkten lämnade tillverkarens kontroll. För den skadelidande är det väsentliga att produkten har vållat skada i strid med förväntningarna oavsettskadeorsak. Ettundantag för utvecklingsskador skulle också i ett sådant perspektiv te sig egendomligt. En sådan lösning skulle inte vara i samklang med den riskfördelning som är vanlig i svensk skadeståndsrätt och strävandena att skapa ett fullgott konsumentskydd.

När det slutligen gäller den svenska exportindustrins konkurrensför- måga i förhållande till EG-ländcrna är det så att utvecklingsskadorna i och för sig faller inom ramen för produktansvarsdirektivet. De flesta med- lemsländerna synes emellertid komma att välja att hålla utvecklingsskador- na utanför det strikta ansvaret. Därmed skulle industrin inom flertalet av EG-länderna vara underkastad lindrigare ansvarsregler än den svenska industrin, om vi införde ett ansvar för utvecklingsskador. Självfallet föreligger här ett dilemma. Under remissbehandlingen har från näringslivs- håll framförts att ansvaret för utvecklingsskador kan medverka till att stora företag väljer att förlägga sin produktutveckling och i förlängningen även sin tillverkning utomlands.

Då är emellertid att märka att EG-direktivets undantag för utveck- lingsskador (artikel 7 e) är synnerligen restriktivt utformat. En första kraftig begränsning ligger i definitionen av vad som är en utvecklings- skada. Vidare måste beaktas att det är producenten som har bevisbördan för påståendet att det föreligger en utvecklingsskada. I själva verket torde därför en lagstiftning som utnyttjat den möjlighet till undantag som EG-direktivet ger i praktiken sällan medge ansvarsfrihet enligt denna undantagsregel. Även om den svenska lagen inte undantar utveck- lingsskador, slår den således i de flesta fall inte hårdare i det avseendet än EG-ländernas lagar.

Enligt min mening talar sålunda starka skäl för att de skadelidande skall ha rätt till ersättning för utvecklingsskador på samma sätt som för andra produktskador och att det inte behöver befaras att en sådan rätt skulle medföra några allvarligare följder för det svenska näringslivet. Den svenska produktskadelagen bör därför inte undanta utvecklingsskadorna från det strikta skadeståndsansvaret.

2.3.5 Systemskador

Mitt förslag: Det strikta ansvaret enligt produktskadelagen skall inte omfatta systemskador, dvs. skador orsakade av kända skaderisker hos produkter som trots dessa risker är godtagna i samhället.

Promemorians forslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian

s.105-107) Prop. 1990/91:197 Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock att undan- taget för systemskador medför att allergiker och astmatiker får ett sämre rättsskydd än andra. Ett par remissinstanser föreslår att det i lagtexten bör klargöras att ansvaret inte omfattar systemskador.

Skälen för mitt förslag: I de föregående avsnitten har jag föreslagit att det strikta produktansvaret skall avse skador som orsakas därför att produkter inte är så säkra som skäligen kan förväntas. Med en sådan regel täcker det strikta ansvaret inte skador som orsakas av i förväg kända skaderisker hos produkter, i den mån produkterna kan sägas vara godtagna i samhället trots att det är känt att de är förbundna med dessa risker. Den som använder en sådan produkt kan ju inte förvänta sig att den skall vara så säker att han inte kan skadas till följd av den allmänt kända skaderisken. Skador av detta slag har fått benämningen system- skador.

Exempel på systemskador är leverskador på grund av alkoholförtäring och lungcancer som följd av tobaksrökning. Numera är dessa skade- verkningar väl kända. Trots det vill man i vårt samhälle inte avstå från att använda produkterna. Med vissa restriktioner tillåter också ansvariga myndigheter att de får saluföras. Alkohol- och tobaksprodukter kan därför inte anses brista i fråga om säkerhet i den mening som avses med den lagstiftning som nu föreslås. Rimligen bör det också vara så att produkt- ansvaret inte omfattar alla skador till följd av tobaks- och alkoholkonsum- tion.

Ett annat exempel på systemskador är kända biverkningar av läkemedel. I dessa fall godtas skadorna, eftersom produkten har andra, positiva verkningar som värderas högre än skadorna. Vid en helhetsbedömning av de positiva och negativa verkningarna anses produkten vara övervägande nyttig och därför godtagbar. Inte heller produkter av detta slag är behäftade med säkerhetsbrister. De ger således inte på denna grund upphov till strikt produktansvar. Sådana systemskador som nu har nämnts förekommer även utanför läkemedelsområdet. Hushållskemikalier och livsmedel kan exempelvis förorsaka allergiska reaktioner hos känsliga personer.

Även om biverkningar således många gånger får accepteras som icke ersättningsgilla systemskador, innebär det inte att sådana skador aldrig kan ge upphov till produktansvar. Det måste nämligen krävas av den som tillhandahåller en produkt att han upplyser om dess skadebringande egenskaper så att exempelvis allergikänsliga personer kan undvika den. Brister härvidlag kan medföra att produkten får anses vara behäftad med ett instruktionsfel som grundar skadeståndsskyldighet.

Ett särskilt slag av Systemskador kännetecknas av att det är välkänt att allvarliga skador uppkommer i enstaka fall men omöjligt att förutse vem som kommer att drabbas. Som exempel på denna skadetyp nämner produktansvarskommittén (SOU 1979:79 s. 33) den postvaccinella eneefaliten, dvs. den hjärninflammation som i sällsynta undantagsfall uppkommer som följd av smittkoppsvaccinering. En liknande situation kan

'») '.!1

uppstå om ett preparat med en känd allergiframkallande ingrediens används av en person som inte i förväg vet om att han är känslig för denna ingrediens. I situationer som dessa kan den ansvarige inte utforma informationen så att de individer som riskerar att skadas upplyses om att just de är utsatta för risken och därför bör undvika produkten. Om informationen på ett riktigt sätt beskriver vad som är känt om riskerna, får det anses att den ansvarige ändå har gjort vad på honom ankommer. Instruktionsfel föreligger således inte i dessa fall, även om den enskilda individen inte får veta hur stor risk att bli skadad som just han löper. Även detta torde få godtas som en konsekvens av regelsystemet.

Det anförda innebär emellertid ingalunda att det alltid är fråga om en icke ansvarsgrundande systemskada när en produkt är försedd med information om skaderiskerna. En ytterligare förutsättning är, som nämnts, att produkten trots skaderisken kan anses vara allmänt godtagen i samhället. Några formella regler för ett sådant godkännande kan inte gärna ställas upp. Om en ansvarig kontrollmyndighet har granskat en produkt och godkänt den, får det i allmänhet anses vara klart att en risk som myndigheten har beaktat vid sitt godkännande utgör ett systemfel som inte grundar produktansvar. Detta resonemang gäller dock bara om risken är relevant för den prövning som myndigheten har att göra. I andra fall måste det bli fråga om en friare bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Om ansvariga myndigheter inte har inskridit mot en produkt med kända skaderisker, kan det tyda på att den är godtagen. Så behöver dock inte vara fallet. Passiviteten kan ju bero exempelvis på bristande resurser. Myndigheternas tystnad behöver inte heller tolkas som ett godkännande, om det är uppenbart att produkten inte bör godtas i samhället, t.ex. därför att den medför onödiga skaderisker. Om det exempelvis i ett kosmetiskt preparat ingår en allergiframkallande ingrediens, kan det bedömas som ett ansvarsgrundande konstruktionsfel trots att produkten är försedd med varningstext. Skadliga biverkningar av en produkt bör inte godtas, om de inte står i rimligt förhållande till nyttan av produkten.

I det föregående har jag förordat att ansvaret enligt produktskadelagen skall omfatta skador som har uppstått till följd av att en produkt inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas. Av en sådan utformning av lagregeln följer att skador som orsakas av i förväg kända risker inte skall omfattas av ansvaret. Jag anser därför att det inte behövs något tillägg till promemorians lagtext i detta avseende.

2.4 Produktansvarets omfattning

2.4.1 Personskada

Mitt förslag: Skadeståndsskyldigheten enligt produktskadelagen skall omfatta ersättning för personskador.

Promemorians forslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-

rian 3.108) Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom en. Konsortiet för läkemedelsförsäkring anser att mentala symtom, som inte är en följd av kroppsskada, inte skall omfattas av lagen.

Skälen för mitt förslag: Av uppenbara skäl har det inom ersättningsrätten ansetts mest angeläget att tillförsäkra de skadelidande ersättning för personskador. Det är också på personskadeområdet som ersättningssystemen är mest utvecklade. De flesta personskador ersätts sålunda mer eller mindre fullständigt genom den allmänna försäkringen, arbetsskadeförsäkringen och trafikförsäkringen kompletterade med frivilliga försäkringsformer såsom trygghetsförsäkringen, patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen. Som framgår av promemorian (avsnitten 2.3 och 2.4) är dessa ersättningssystem så väl utbyggda att de täcker de flesta verksamhetsområden fullt ut. Så är dock inte fallet i fråga om verksamhet i hemmet och på fritiden. Detta är en allvarlig brist, inte minst med tanke på att åtskilliga produktskador inträffar just i hemmen och under olika fritidssysselsättningar. Personskador omfattas inte heller av säljarens köprättsliga skadeståndsskyldighet, se 67 & köplagen och 32 & konsumentköplagen.

EG-direktivet (artikel 9) ger rätt till ersättning för personskada. Även den norska och den finska lagen omfattar personskador.

På grund av det anförda anserjag att det inte råder någon tvekan om att det strikta produktansvaret enligt produktskadelagen bör omfatta personskador.

Skadeståndslagen innehåller inte någon regel om vad som menas med personskada. Av förarbetena till den lagen (se prop. 1972:5 s. 576 och prop 1975:12 s. 20 f. och 145) framgår dock bl.a. att såväl kroppsliga som psykiska sjukdomstillstånd kan vara att räkna till personskada. Någon anledning att för produktskadornas del begränsa rätten tillersättning för personskada till vissa former av sådan skada synes inte föreligga. Någon sådan begränsning finns inte i EG-direktivet och inte heller i de norska eller finska lagarna. Frågan vad som i ett enskilt fall är att hänföra till personskada bör som hittills avgöras i rättstillämpningen. Någon särskild regel om vad som menas med personskada bör alltså enligt min mening inte införas i produktskadelagen.

2.4.2 Sakskada

Mitt förslag: Skadeståndsskyldigheten enligt produktskadelagen skall omfatta skada på konsumentegendom.Skada på den skadeorsakande produkten själv skall dock hållas utanför lagen.

Promemorians forslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 108-112). Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer anser att

Prop. 1990/911197

bestämmelsen om ansvar för sakskada bör utformas i överensstämmelse med regeln i EG-direktivet. Några remissinstanser anser att lagen bör förtydligas så att det framgår klarare att lagen inte är tillämplig på skador som drabbar näringsidkare. Ett par remissinstanser föreslår att lagen skall utsträckas att gälla även skador på egendom som används i näringsverk- samhet.

Skälen för mitt förslag: När det gäller att bedöma huruvida det strikta produktansvaret skall omfatta ersättning för sakskada gör sig skilda synpunkter gällande beroende på om skadan drabbar egendom som används i näringsverksamhet eller egendom som en enskild person använder för privat ändamål.

När det är fråga om skada på egendom som används i näringsverk- samhet föreligger i allmänhet ett avtalsförhållande. Man kan då räkna med att parterna - t.ex. den som tillverkar en maskin och den som skall använda maskinen i sin fabrik - reglerar sina rättsliga mellanhavanden i sitt avtal. Ofta finns på båda sidorjämnstarka näringsidkare som önskar få till stånd ett avtal som är individuellt avpassat efter förhållandena i det enskilda fallet. I sådana situationer är det opåkallat att lagstiftaren ingriper med tvingande skadeståndsrättslig lagstiftning. Om det någon gång inte råder sådan jämvikt mellan parterna, bör uppkommande problem - så länge det rör sig om förhållanden mellan näringsidkare - lösas med hjälp av allmänna avtalsrättsliga och köprättsliga regler. Ilärtill kommer att näringsidkare normalt försäkrar sig mot risken för skador av detta slag. Slutligen bör också påpekas att det finns andra skadeståndsreg- ler - i sista hand den allmänna culparegeln - att falla tillbaka på, om inte de särskilda produktansvarsreglerna blir tillämpliga.

Sammanfattningsvis synes det inte föreligga något mer uttalat behov av bestämmelser om strikt produktansvar för skador på egendom som används i näringsverksamhet. Till denna slutsats har man kommit också vid arbetet på en produktansvarsreglering inom EG samt i Finland och Norge.

Annorlunda förhåller det sig med produktskador som drabbar egendom i privat användning. Dessa skador täcks långtifrån alltid av försäkringar på den skadelidandes sida. Hemförsäkringar omfattar sålunda bara vissa sådana skador. Härtill kommer att inte alla hushåll har en hemförsäkring eller liknande skydd. Försäkringsskyddet torde vara särskilt dåligt i de ekonomiskt minst bärkraftiga hushållen.

Om ett strikt ansvar för skador på konsumentegendom införs, ökar den enskildes möjlighet att få ersättning. Av särskild betydelse är härvid att den skadelidande befrias från den ofta svåra uppgiften att styrka att culpa föreligger hos tillverkaren eller någon som denne svarar för.

En fråga för sig är om ett ansvar för skador som en produkt orsakar på konsumentegendom bör regleras i den köprättsliga lagstiftningen i stället för i produktskadelagen.

Om en produkt skadas därför att den inte är så säker som skäligen har kunnat förväntas, är den uppenbarligen behäftad med ett köprättsligt fel som ådrar säljaren ansvar enligt köplagens eller konsumentköplagens regler. I en sådan situation gör sig inte något tredjemansintresse gällande.

Det är då naturligt att skadeståndsfrågan avgörs enligt de regler som gäller för parternas avtal. Produktansvaret behöver inte utsträckas till dessa fall. I produktskadelagen bör därför föreskrivas att skada på själva produkten inte ersätts.

Att det strikta produktansvaret inte skall omfatta skada på själva den skadeorsakande produkten överensstämmer med EG-direktivet (artikel 9), liksom med den norska och den finska lagen.

Enligt konsumentköplagen (se 31 5) omfattar säljarens köprättsliga ansvar även skador som på grund av fel i den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

Regleringen i konsumentköplagen innebär att en konsument som drabbas av en produktskada av det slag som omfattas av kon- sumentköplagen har möjlighet att rikta sitt skadeståndsanspråk mot säljaren med stöd av den lagen.

Säljarens ansvar för produktskada enligt konsumentköplagen är begränsat till att avse skador på egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av dennes hushåll. När det gäller skador på egendom som tillhör någon annan saknas det nära sammanhang med fel i den sålda varan som motiverat att krav på ersättning skall kunna bedömas i ett sammanhang. Krav på ersättning för skador på egendom som tillhör en sådan tredje man får i stället bedömas enligt utomobligatoriska regler om produktansvar (se prop. 1989/90:89 s. 45).

En annan begränsning av säljarens ansvar för produktskador enligt konsumentköplagen följer av att förutsättningarna för det köprättsliga skadeståndsansvaret för produktskador är desamma som gäller för den köprättsliga skadeståndsskyldigheten i övrigt vid fel i varan. Detta betyder för det första att skadan skall bero på att det föreligger ett fel i den sålda varan i något av de hänseenden som omfattas av felreglerna i kon- sumentköplagen. I de flesta fall när en skada inträffar på grund av en defekt i en vara torde denna vara behäftad med ett fel i kon- sumentköplagens mening, men så behöver inte alltid vara fallet. Den sålda varan kan vara helt avtalsenlig men ändå ha skadebringande egenskaper som orsakar skador på annat än den sålda varan. En annan förutsättning för att på köprättslig grund göra gällande ett skadeståndsan- svar för produktskada är att köparen har iakttagit reglerna om reklama- tion. Slutligen skall säljarens skadeståndsansvar rymmas inom ramen för det s.k. kontrollansvaret som åvilar honom.

Konsumentens möjligheter till ersättning av säljaren enligt kon- sumentköplagen är således underkastade vissa inskränkningar. Ett fullgott konsumentskydd vid produktskador kräver därför att konsumenten också med stöd av reglerna om skadestånd utanför kontraktsförhållanden skall kunna rikta skadeståndsanspråk mot andra som är ansvariga enligt dessa regler.

Som jag återkommer till i avsnitt 2.6.2 föreslår jag också en tvingande regel om regressrätt som skall göra det möjligt för en näringsidkare, som utgett ersättning för produktskada enligt bestämmelserna i kon- sumentköplagen eller konsumenttjänstlagen, att återkräva vad han betalt

från den som är ansvarig enligt produktskadelagen, dvs. i regel tillverka- ren eller importören. En sådan regressregel förutsätter att produktskade- lagen görs tillämplig också på sakskador.

På grund av det anförda förordar jag att det strikta produktansvaret enligt produktskadelagen skall omfatta skador på konsumentegendom. Regeln om vad som skall avses med konsumentegendom bör utformas i överensstämmelse med EG-direktivet. Jag ansluter mig till lagrådets förslag till lydelse, se specialmotivcringen till 1 5 andra stycket.

2.4.3. Ren förmögenhetsskada

Mitt förslag: Ren förmögenhetsskada skall inte omfattas av ansvaret enligt produktskadelagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 112-113) Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanser- na. En remissinstans anser dock att det uttryckligen bör framgå av lagtexten att ren förmögenhetsskada inte skall omfattas av ansvaret enligt lagen.

Skälen för mitt förslag: Med ren förmögenhetsskada avser man sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Sådana skador av någon betydelse uppstår normalt inte för konsumenter. Vad gäller näringsidkare kan av samma skäl som beträffande sakskador en reglering undvaras i produktskadelagen.

EG-direktivet innehåller inte några regler som ger rätt till ersättning för ren förmögenhetsskada. Det gör inte heller den norska eller den finska lagen.

Promemorians förslag att ansvaret enligt produktskadelagen inte skall omfatta ren förmögenhetsskada har allmänt godtagits under remissbe— handlingen.

Av det anförda drar jag slutsatsen att ansvaret enligt produktskadelagen inte bör omfatta ren förmögenhetsskada. Jag återkommer till den lagtekniska utformningen i specialmotiveringen till 1 &.

2.4.4 Ansvarsbegränsning

Mitt förslag: När ersättning för sakskada bestäms skall en självrisk på 3 500 kr. dras av. I övrigt skall ersättningsskyldigheten enligt produkt- skadelagen inte vara beloppsmässigt begränsad.

Promemorians förslag: Skiljer sig från mitt förslag genom att det inte innehåller någon regel om avdrag för en självrisk vid sakskador (se promemorian s. 113-117). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Många remissinstanser, varav de llesta represen-

terar näringslivet, anser att en beloppsmässig begränsning i form av en Prop. 1990/91:197 självrisk vid sakskada bör införas i enlighet med EG-direktivet. Ett par remissinstanser förordar även ett ersättningstak för serieskador i enlighet med den valmöjlighet som anges i EG-direktivet. De flesta näringslivsor- ganisationerna anser att den svenska lagen i bl.a. detta avseende bör överensstämma med vad majoriteten av EG:s medlemsländer kan antas besluta.

Skälen för mitt förslag: EG-direktivet innehåller två olika regler om beloppsmässig begränsning av de skadestånd som skall utges. I artikel 9 första stycket b regleras en självrisk på 500 ECU (omkring 3 500 kr.) som skall dras av från skadestånd för sakskada. Vidare gäller enligt artikel 16 att medlemsstaterna får föreskriva att en producents totala ansvar för personskada som orsakas av identiskt lika produktexemplar med samma defekt skall vara begränsat till ett belopp som inte får vara lägre än 70 milj. ECU (omkring 500 milj. kr.).

Jag behandlar först frågan om produktskadelagen bör innehålla en regel om avdrag för en självrisk vid sakskador. De remissinstanser som har uttalat sig för en självrisk har som skäl för sin inställning i huvudsak i.. anfört att ersättningssystemet inte skall belastas med små krav där kostnaderna för att behandla kravet kan bli oproportionerligt stora i förhållande till ersättningsbeloppet samt att lagen i detta avseende bör harmoniera med EG-direktivet. Folksam har hävdat att en regel om självrisk på produktskadeområdet kan innebära ett genombrott för rationellt kostnadstänkande i skadeståndsrätten. Folksam har därför föreslagit att en regel om självrisk vid sakskada på exempelvis en tiondel av basbeloppet införs i produktskadelagen. Svea hovrätt har anfört processekonomiska skäl för en regel om avdrag för en självrisk.

Svensk skadeståndsrätt bygger allmänt på principen att den skadelidan- de, när skadeståndsskyldighet föreligger, skall ha full ersättning för varje personskada och sakskada som har drabbat honom. Sett från den skadelidandes synpunkt är det inte motiverat att behandla produktskador på något annat sätt.

IBG-direktivets regel om en självrisk utgör däremot en inskränkning i skyddet mot produktskador. Begränsningen har tillkommit i syfte att undvika tvister i ett alltför stort antal fall (se direktivets s.k. preambel).

Inom ramen för EES-förhandlingarna har det klarlagts att man från EGs sida anser att en svensk produktskadelag utan en regel om självrisk inte är förenlig med ISG-direktivet. Principen om full ersättning till den skadelidande kan alltså inte upprätthållas för det strikta produktansvaret vid sakskador inom ramen för ett EES-avtal.

Med hänsyn härtill bör man enligt min mening godta att den svenska lagen på denna punkt anpassas till EG-direktivct. En regel om avdrag för självrisk bör således införas även i den svenska produktskadelagen.

Enligt direktivet utgör självrisken 500 ECU. Under EES—förhandlingarna har från E65 sida framhållits att det vid en översättning av direktivets regel till svensk rätt inte är nödvändigt med en exakt anpassning av självriskbeloppet till denna nivå. Folksam har föreslagit att självrisken kopplas till basbeloppet. Hur en sådan koppling skall göras är inte alldeles 4]

givet. Regeln blir lätt att tillämpa om självrisken bestäms till ett fast belopp. Jag föreslår att beloppet i den svenska lagen bestäms till 3 500 kr., vilket i stort sett motsvarar beloppet i IBG-direktivet.

Med anledning av vad Folksam anfört vill jag med eftertryck framhålla att den föreslagna självrisken för det strikta produktansvaret bör uppfattas som ett undantag, betingat av harmoniseringen med EG, från principen i svensk skadeståndsrätt att den skadelidande skall ha rätt till full ersättning för skadan. Det bör enligt min mening således inte komma i fråga att utifrån detta undantag överväga självrisker i andra skadestånds- rättsliga regelsystem.

Jag vill erinra om att den föreslagna regeln inte medför att den skadelidande vid produktskador kommer att stå helt utan möjlighet att få skadestånd för mindre sakskador. Som framgår av avsnitt 2.10 föreslår jag att den skadelidande skall ha rätt att åberopa skadeståndslagen som grund för sin talan även i fråga om skador som faller inom produktskadelagens tillämpningsområde. Om en tillverkare av vårdslöshet har satt i omlopp en produkt som är behäftad med en säkerhetsbrist, kan han bli skade- ståndsskyldig enligt skadeståndslagen. Eftersom skadeståndslagen inte innehåller någon regel om avdrag för en självrisk, kan skadestånd i sådana fall utgå även vid mindre sakskador. _

Står den skadelidande i avtalsförhållande till den som svarar enligt produktskadelagen, kan han också åberopa kontraktsrättens regler, t.ex. konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen, se avsnitt 2.103. Inte heller bestämmelserna om produktansvaret i dessa lagar innehåller någon regel om självrisk.

Jag övergår nu till att behandla frågan om produktskadelagen bör innehålla en regel om ett högsta belopp intill vilket tillverkaren sam- mantaget skall svara. EG-direktivets regel i artikel 16 är av detta slag. Av de EG-stater som hittills har genomfört direktivet har endast Grekland, Portugal och Tyskland utnyttjat möjligheten att begränsa ansvaret för serieskada. Varken den norska eller den finska lagen innehåller några beloppsmässiga begränsningar.

Under remissbehandlingen har Läkemedelsindustriföreningen och Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier anfört att det kan bli svårt att erhålla en försäkringstäckning till rimliga premier om lagen inte innehåller någon ansvarsbegränsning för serieskador. Frågan har däremot inte berörts i remissyttrandena från försäkringsbranschen.

För egen del anser jag att det av flera skäl kan ifrågasättas huruvida det skydd som den ansvarige får genom ett ersättningstak verkligen blir effektivt. En ansvarsbegränsning i lag måste med nödvändighet göras generell, och taket måste sättas så högt att även stora och ekonomiskt starka företag får bära ett rimligt ansvar. Som nämnts får enligt artikel 16 i EG-direktivet taket inte sättas till ett lägre belopp än omkring 500 milj. kr. För mindre företag medför en sådan begränsning inga fördelar av betydelse. Ett viktigt skäl mot att ställa upp en ansvarsbegränsning i lagen är vidare att en sådan regel - paradoxalt nog - tenderar att medföra onödigt stora försäkringskostnader. Företag kan finna sig föranlåtna att försäkringsvägen täcka ansvaret upp till det lagstadgade taket, även om

Prop. 1990/912197

i praktiken en mindre omfattande - och därmed billigare - försäkring hade varit tillräcklig.

Det finns också skäl att påpeka att en regel utformad så som artikel 16 i EG-direktivet kan vara svår att tillämpa. Taket avser den sammanlagda ersättning som producenten kan tvingas betala för skada orsakad av identiskt lika produkter med samma defekt. I praktiken kan det vara svårt att avgöra vad som är identiskt lika produkter; inte sällan marknadsför en tillverkare likadana produkter under olika varunamn. Begränsningen anknyter inte till skador som inträffar under en viss tidsrymd. Detta leder till svårigheter vid en praktisk tillämpning när nya skador framträder under en längre tidsperiod. Särskilt tydligt är detta i fråga om skador som blir märkbara först så småningom.

Flertalet av de EG-stater som hittills har infört lagar om produktansvar har avstått från möjligheten att införa ett ersättningstak. Under remissbe- handlingen har de allra flesta näringslivsorganisationerna framhållit att den svenska lagen i detta avseende bör överensstämma med vad majoriteten av EG-länderna beslutar.

På anförda skäl förordarjag att produktskadelagen inte bör innehålla någon regel om ett högsta belopp intill vilket tillverkaren sammantaget skall svara.

Jag vill tillägga, i enlighet med vad som påpekas i promemorian (5.115 ff.), att syftet med en sådan ansvarsbegränsning åtminstone delvis kan uppnås med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 & skadeståndslagen. I den paragrafen föreskrivs att ett skadestånd kan jämkas, om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Vid jämkningen skall dock även beaktas den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter. Bestämmelsen gäller också inom området för skadeståndsrättslig speciallagstiftning under förutsättning att man inte därmed kommer i konflikt med grunderna för denna.

2.5 Skadeståndsansvariga

2.5.1 Allmänt

Vid lagstiftning om strikt skadeståndsansvar är det vanligt att kretsen av de skadeståndsskyldiga begränsas till ett fåtal personer. Ekonomiska skäl talar ofta för en sådan lösning. Samma risk behöver då inte försäkras på flera håll. Dyrbara regressförfaranden kan undvikas. Sådana synpunkter kan anföras även i fråga om produktansvaret. Inte minst för konsumen- terna - som köpare av produkter - är det angeläget att kostnaderna för produktskador och för hanteringen av dem kan hållas på en låg nivå. Å andra sidan ligger det i de skadelidandes intresse att skadeståndsansvaret inte kanaliseras till så få personer att det blir svårt att komma åt någon som är ansvarig med ett krav.

Enligt artikel 1 och artikel 3 första stycket i EG-direktivet är tillver-

karen av en produkt strikt ansvarig för skador som produkten orsakar till följd av bristande säkerhet. Därmed är det strikta produktansvaret kanaliserat i första hand till den som typiskt sett befinner sig i en sådan position att han kan bestämma över produktens beskaffenhet och som ofta har ekonomiska resurser att bära skadeståndsansvaret.

De skadelidandes intresse av att alltid kunna få tag på någon som ansvarar för en skadegörande produkt tillgodoses i EG-direktivet av andra regler. I fråga om importerade produkter är sålunda importören -jämte tillverkaren - strikt ansvarig (artikel 3 andra stycket). Vidare åvilar det strikta ansvaret även den som marknadsför en produkt som sin genom att låta anbringa sitt namn eller varumärke eller något annat kännetecken på den (artikel 3 första stycket). När det slutligen gäller anonyma produkter - dvs. produkter av vilka det inte framgår vem som har tillverkat eller importerat dem och vilka ingen heller marknadsför som sina - är var och en som tillhandahåller produkterna strikt skadeståndsansvarig, om han inte kan hänvisa till någon ansvarig i ett tidigare distributionsled (artikel 3 tredje stycket).

Dessa regler, som således kommer att gälla i övriga Västeuropa, bör införas även i den svenska produktskadelagen. I det följande skall deras närmare utformning diskuteras och vissa särskilda frågor belysas ytterligare.

2.5.2 Tillverkare

Mitt förslag: Den som tillverkar, frambringar eller insamlat en pro- dukt skall ha ett strikt produktansvar. Om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkternas tillverkare ha ett strikt produktansvar.

Om en produkt har bearbetats i flera tillverkningsled, skall tillverkar- ansvaret åvila varje led.

Promemorians fdrslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 118-124). Remissinstanserna:Detstora flertaletremissinstansertillstyrkerförslaget eller lämnar det utan erinran. Några instanser efterlyser närmare precisering av begreppet tillverkare. Apoteksbolaget anser det inte vara rimligt att bolaget skall bära ett strikt produktansvar för produkter som det åligger bolaget att tillverka eller leverera.

Skälen för mitt förslag: Tillverkaren av en produkt är den som typiskt sctt bäst känner till produktens funktion och egenskaper. Det är han som bestämmer hur den skall vara konstruerad och som därmed också kan avgöra vilka säkerhetskrav som skall uppfyllas. Dessa omständigheter gör det naturligt att ansvaret för skador som orsakas av brister i produktens säkerhet läggs i första hand på tillverkaren. För detta talar också att denne ofta har de ekonomiska förutsättningarna att bära ansvaret. Tillverkaren bör vidare i allmänhet kunna täcka ansvaret genom

försäkring och lägga kostnaden för försäkringspremierna på priset för produkten.

Det förda resonemanget är tämligen oproblematiskt så länge det handlar om industriell tillverkning och så länge det tar sikte på tillverkaren av en färdig produkt som distribueras till den slutlige användaren. Förhållandena kan emellertid variera och ge upphov till skiftande problem.

Till en början kan konstateras att det inte bara är den som tillverkar en produkt som bör bära ett produktansvar. I det föregående (avsnitt 2.2.2) har jag föreslagit att naturprodukter skall omfattas av det strikta ansvaret. Det medför att den som uppföder boskap, odlar växter eller på annat sättji'ambringar produkter bör ansvara för skador som orsakas av säkerhetsbrister hos produkterna. Även den som insamlar naturpro- dukter, t.ex. plockar bär eller jagar vilt, bör kunna ådra sig strikt produkt- ansvar.

Vidare måste beaktas att produktionsförhållandena i det moderna samhället är invecklade. Innan en produkt är färdig att levereras till den slutlige användaren har den ofta passerat många led i en lång tillverk- ningsprocess. Den ursprungliga råvaran har bearbetats. Andra produkter kanske har tillfogats. Ytterligare bearbetning kan ha skett i senare led. Det är inte givet vem i detta system som skall ansvara som tillverkare.

I EG-direktivet har man valt den lösningen att tillverkaren av en beståndsdel i en produkt skall vara strikt ansvarig jämte huvudproduktens tillverkare för skador som orsakas av bristande säkerhet hos beståndsdelen (artikel 3 första stycket och artikel 7 f). Tillverkaren av beståndsdelen blir således ansvarig, om det styrks att beståndsdelen, bedömd som en självständig produkt, brast i fråga om säkerhet och därigenom vållade skadan. Han har däremot inget ansvar när tillverkaren av huvudprodukten använder en i och för sig felfri beståndsdel på ett olämpligt sätt.

Förslaget i promemorian överensstämmer med denna lösning. Även jag förordar en sådan reglering. Den svenska produktskadelagen bör således bygga på samma principer som EG-direktivet angående fördelningen av ansvaret mellan tillverkaren av en delprodukt och tillverkaren av den produkt i vilken delprodukten ingår.

EG-direktivet innehåller i artikel 7 f en regel som säger att en komponenttillvcrkare inte är ansvarig enligt direktivet, om han bevisar att defekten kan tillskrivas utformningen av den produkt i vilken komponen- ten har infogats eller de instruktioner som den produktens tillverkare har lämnat. Det materiella innehållet i denna regel framgår redan av artiklarna 1 och 3. Enligt dessa regler ansvarar ju en komponenttillvcrkare endast för skador som orsakas av en defekt i hans produkt, dvs. i komponenten. Denna defekt skall föreligga när komponenttillvcrkaren sätter sin produkt i omlopp. Härav följer att han inte ansvarar för en skada som beror på en olämplig utformning av huvudprodukten. På motsvarande sätt förhåller det sig när komponenttillvcrkaren har levererat en produkt till tillverkaren av huvudprodukten helt i enlighet med dennes anvisningar - men utan att ha fått veta vad komponenten skall användas till - och skadan uppstår till följd av att komponenten är tillverkad i enlighet med beställningen. Eftersom artikel 7 får utformad som en regel

Prop. 1990/912197

om omkastad bevisbörda, gör den dock regelsystemet mer invecklat. Enligt min mening kan den dessutom ge upphov till missförstånd rörande dess förhållande till de grundläggande ansvarsreglerna i artiklarna 1 och 3. Jag anser att en regel motsvarande artikel 7 f kan undvaras i den svenska lagen. Ansvarsförhållandet framgår ändå tillräckligt klart. Någon saklig avvikelse från direktivet är inte avsedd.

Av den förordade ansvarsregeln kan också utläsas att huvudproduktens tillverkare blir ansvarig, om en defekt i en komponent eller ingrediens har gjort att huvudprodukten är behäftad med en säkerhetsbrist. I ett sådant fall bör tillverkarna av såväl huvudprodukten som komponenten eller ingrediensen bära produktansvaret. Gentemot den skadelidande bör huvudproduktens tillverkare inte kunna lasta över ansvaret på den som ansvarar för delprodukten. För att detta skall vara helt klart är det enligt min mening lämpligt att i produktskadelagen uttryckligen föreskriva att, om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt som utgör beståndsdel i en annan produkt, båda produkterna skall anses ha orsakat skadan.

Ett synsätt motsvarande det som nu har anlagts på komponenttillverka- rens ansvar bör gälla också i sådana fall där en produkt vidareutvecklas eller förädlas genom bearbetning i flera led. Både den som frambringar en råvara och den som i senare led bearbetar råvaran eller därav framställda halvfabrikat kommer då att bära produktansvaret, liksom den som färdigställer slutprodukten. I fråga om exempelvis kött skall produktansvar sålunda kunna åläggas dels bonden som föder upp djuret, dels slakteriet som slaktar och styckar det, dels också restaurangen som anrättar köttet och serverar det. En förutsättning för ansvar i vart och ett av leden är dock att den skadeorsakande säkerhetsbristen har uppstått innan produkten lämnade det ledet (jfr avsnitt 2.3.3).

För att tillverkaransvaret skall kunna utkrävas i ett visst led - efter det att produkten har insamlats eller frambringats - måste krävas att den ansvarige i det ledet har vidtagit någon åtgärd med produkten som kan sägas innebära tillverkning. Huruvida så skall anses vara fallet kan någon gång vara tveksamt. Utgångspunkten bör emellertid vara att tillverkar- ansvaret åvilar den som har bearbetat produkten på sådant sätt att dess egenskaper har förändrats i något relevant avseende. Den som kan bestämma över produktens utformning och därmed påverka dess säkerhet bör anses vara tillverkare. Om exempelvis det enda som har skett i ett visst led är att produkten har förpackats utan att den i övrigt har förändrats, kan strikt tillverkaransvar i det ledet knappast komma i fråga. Däremot kan naturligtvis den som har tillverkat förpackningen ådra sig produktansvar, om förpackningen medför att innehållet blir skadligt.

Flera olika personer kan således enligt de föreslagna reglerna vara ansvariga som tillverkare för skador som orsakas av en slutprodukt: den som frambringar råvaran, den som tillverkar en komponent eller ingrediens, den som bearbetar produkten eller dess beståndsdelar och slutligen den som sätter samman den färdiga produkten och ger den dess definitiva utformning. Det betyder att man inte uppnår de fördelaktiga verkningar som en fullständig kanalisering av skadeståndsansvaret skulle

innebära. Sålunda kan dubbelförsäkring inte undvikas och regressförfaran- den bli nödvändiga. Denna lösning har emellertid valts i EG-direktivet. Jag förordar att den svenska lagen skall bygga på samma princip. Det strikta ansvaret kan annars sättas helt ur spel.

Apoteksbolaget har i sitt remissvar tagit upp en konsekvens av de föreslagna reglerna om tillverkaransvar. Apoteksbolaget har hävdat att det inte är rimligt att bolaget skall bära ett strikt ansvar för produkter som bolaget har skyldighet att tillverka eller leverera. Enligt avtalet mellan staten och Apoteksbolaget om bolagets verksamhet åtar sig bolaget att med ensamrätt driva detaljhandel med läkemedel enligt vad som sägs i avtalet. Det åligger bolaget att bl.a. anskaffa och tillhandahålla läkemedel som har förordnats av läkare och andra som har rätt att förskriva läkemedel. Som bolaget har påpekat är sådana läkemedel i mycket stor utsträckning en s.k. registrerad farmacevtisk specialitet, men det kan också vara fråga om en specialitet som inte är registrerad i Sverige men som bolaget kan importera från utlandet. En läkare kan också förskriva en komposition som ej finns som färdigtillverkat läkemedel utan som bolaget måste tillverka enligt läkarens recept.

EG-direktivet medger inte att någon viss näringsidkare undantas från det strikta produktansvaret. Redan av detta skäl är det inte möjligt att undanta Apoteksbolaget från det strikta produktansvaret, om den svenska produktskadelagen skall harmoniera med EGs regler. Till skillnad från bolaget finner jag det inte heller orimligt att bolaget enligt produktskade- lagen får bära det ekonomiska ansvaret för de produkter som det med ensamrätt tillhandahåller på den svenska marknaden.

2.5.3 Importörer

Mitt förslag: Också den som importerar en produkt för att sätta den i omlopp här i landet skall ha ett strikt produktansvar. Detta skall gälla oavsett om produkten är en färdig produkt eller om den är en ingrediens eller komponent som är avsedd att ingå i en annan produkt.

Promemorians forslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 124-127). Remissinstanserna:Detstora flertaletremissinstansertillstyrkerförslaget eller lämnar det utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer efterlyser förtydliganden av importörsbegreppet.

Skälen för mitt förslag: När en produkt som har importerats till landet orsakar skada är det redan av geografiska skäl i allmänhet svårt för den skadelidande att göra sina anspråk gällande mot den utländska tillverka- ren. Den skadelidande, som ofta är en enskild konsument, kan till en början ha stora besvär med att komma i kontakt med tillverkaren för att framföra sina krav. Vidare är det knappast möjligt för den skadelidande att med någon kraft hävda sin ståndpunkt vid förhandlingar som skall föras med en motpart i ett annat land. En enskild skadelidande kan inte heller driva en domstolsprocess mot tillverkaren i dennes hemland utan

att det medför stora kostnader och andra problem. Om den skadelidande skulle lyckas få en dom till sin fördel, måste han slutligen också få den verkställd mot den utländska motparten.

Det förekommer visserligen regler som är ägnade att underlätta för en skadelidande att föra talan mot en tillverkare i ett annat land. I 1988 års konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen) finns regler som gäller bl.a. talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden. Konventionen medger bl.a. att sådan talan väcks i den stat där skadan uppkom eller i den stat där den skadegörande handlingen företogs. Den omständigheten att ett företag har en filial i ett land kan också ge det landet domsrätt.

Frågan om en svensk anslutning till Luganokonventionen övervägs för närvarande. Lu ganokonventionen är visserligen under vissa förutsättningar öppen också för stater utanför EG-EFTA-området. Likväl kan den antas få ett geografiskt begränsat tillämpningsområde och det kan beräknas ta ytterligare åtskilliga år innan den har tillträtts av samtliga EG- och EF'I'A- länder. Även om konventionen träderi kraft och får sådan anslutning som har avsetts, är det därför angeläget att se till att en skadelidande, om tillverkaren finns utomlands, har möjligheter att göra gällande skade- ståndskrav mot någon här i landet, lämpligen den som har fört in produkten i landet.

I EG-direktivet har tillverkarens ansvar också kompletterats med ett ansvar för importören. Även den norska och den finska lagen innehåller regler med denna innebörd.

Om importören sålunda görs ansvarig för produktskador, hindrar det inte att även den utländske tillverkaren kan bära produktansvaret. I vissa fall kan det vara av intresse för den skadelidande att ha den möjligheten, t.ex. när tillverkaren är ett utländskt företag som har en filial i Sverige.

Som produktansvarskommitten har påpekat (se SOU 1979:79 s. 85 ff) är det ibland osäkert vem som skall anses vara importör. Frågan behandlas närmare i specialmotivcringen till 6 &.

Idet föregående (avsnitt 2.3.3) harjag föreslagit att den som inte har satt en produkt i omlopp inte skall vara strikt ansvarig för skador som produkten orsakar. Det betyder i fråga om import att den som för in en vara i landet och sedan använder den för eget bruk inte bär något produktansvar. Det finns lika liten anledning att ålägga en sådan importör strikt produktansvar som att lägga det på den som för eget bruk köper en produkt av en inhemsk säljare. Först om importören sätter produkten i omlopp i landet bör han bli strikt ansvarig för skador som orsakas av en säkerhetsbrist hos produkten.

En särskild fråga är hur man bör se på det fallet att en importör först använder den importerade produkten för eget bruk och därefter avyttrar den i begagnat skick. Allmänt sett torde det i ett sådant fall vara mer berättigat att jämföra importören med en inhemsk köpare än med någon som importerar produkten för att omedelbart sälja den vidare här i landet. Ett strikt produktansvar bör alltså ligga endast på det sistnämnda slaget av importör.

Samma tanke har kommit till uttryck i EG-direktivets artikel 3 andra

stycket. För att strikt ansvar skall komma i fråga förutsätts enligt den bestämmelsen att importören har fört in produkten i avsikt att sprida den vidare genom försäljning, uthyrning, leasing eller på annat sätt. Genom denna regel undantas från det strikta ansvaret sådan import som enligt vad som nu har anförts inte bör föranleda strikt ansvar.

I promemorian föreslås också en sådan regel men den formuleras med hjälp av uttrycket "sätta i omlopp". Även jag anser att den formuleringen är att föredra, eftersom den direkt anknyter till huvudregeln om när det strikta ansvaret inträder.

För att en importör skall ådra sig strikt ansvar bör således förutsättas att han har importerat den skadegörande produkten för att sätta den i omlopp här i landet.

I nästa avsnitt behandlar jag den särskilda frågan om importörsbe- greppet i EG-direktivet och de diskussioner som har förts inom ramen för EES-förhandlingarna om ansvaret vid import inom EES.

2.5.4 Undantag från importörsansvaret

Min bedömning: EG-direktivets regler om importörens ansvar bör inte på nuvarande stadium föranleda några särskilda lagstiftningsåtgärder från svensk sida.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning (se promemorian s. 217—221). Remissinstanserna: Ett antal näringslivsorganisationer anser att regeln om produktansvar för importören inte skall gälla vid import från EG- länderna eller de övriga EFTA-länderna. En remissinstans anser att Sverige i EES-förhandlingarna bör eftersträva en överenskommelse av innebörden att tillverkare i de övriga EFTA-länderna och i EG-länderna likställs med inhemska tillverkare.

Skälen för min bedömning: l EG-direktivets artikel 3 andra stycket regleras importörens produktansvar. Det har gjorts gällande att denna regel på grund av sin speciella utformning kan leda till att konkurrensen vid import till EGs medlemsländer snedvrids. Regeln föreskriver nämligen att den som importerar en produkt till Gemenskapen skall anses vara en producent i direktivets'mening och ansvara som producent. Det är således endast den som importerar en produkt från ett land utanför Gemenska- pen som bär produktansvaret. Vid handel mellan länder inom Gemen- skapen är importören inte ansvarig utan endast producenten i exportlan- det. En näringsidkare i ett EG-land som behöver importera en produkt och har att välja mellan två i övrigt likvärdiga alternativ, av vilka det ena är en produkt från ett annat EG-land och det andra en produkt från ett land utanför EG, föredrar antagligen det förstnämnda alternativet, eftersom han då undgår det strikta produktansvaret. På detta sätt, har man menat, snedvrider EG-direktivets regel om importörens ansvar konkurrensen till fördel för företagen inom EG.

Frågan om EG-direktivets regel om importörens ansvar och regelns

inverkan på konkurrensförhållandena har sedan år 1987 diskuterats inom en expertgrupp bestående av företrädare för EFTAs medlemsländer och EG-kommissionen. Frågan behandlas numera också inom EES-förhand- lingarna. Från särskilt vissa av EFTA-ländernas sida har framförts starka önskemål om att få till stånd en lösning som innebär att importörsansva- ret inte verkar handelshindrande vid export från EFTA till EG.

EG-kommissionens företrädare har förklarat att man är beredd att diskutera frågan och försöka finna en tillfredsställande lösning. 59

Önskemålet från EFTA-sidan är att tillverkare i EFTA-länder skall kunna konkurrera på lika villkor med tillverkare i EG-länder vid export till ett EG-land. För att uppnå detta har man tänkt sig att på ett eller annat sätt eliminera importörens ansvar vid import från ett EFTA-land till ett EG-land. En förutsättning för att detta skall bli möjligt är ömsesidighet, dvs. att en importör inte heller är ansvarig vid import från ett EG-land till ett EFTA-land. För de skadelidande skulle emellertid en sådan ordning medföra avsevärda nackdelar. De skulle inte ha någon importör i det egna landet att vända sig till utan vara tvungna att söka rätt på den utländske tillverkaren. För att åtminstone i någon mån råda bot på detta förhållande måste man också ha regler om domsrätt och domsverkställighet, som gör att den skadelidande kan hävda sin rätt idet egna landet. Konventioner om sådana regler har slutits mellan EFTAs och EGs medlemsländer (Brysselkonventionen och Luganokonventionen, se promemorian avsnitt 3.11.2).

Ett system av det skisserade slaget blir konkurrensneutralt i den meningen att en importör i ett EG-land inte längre på grund av produktansvarsreglerna har anledning att föredra import från ett annat EG-land framför import från ett EFTA-land.

För att möjliggöra att importörsansvaret avskaffas i förhållandet till andra EFTA-länder och EG har man iden norska lagen infört en regel som bemyndigar Kongen att genom avtal med främmande stat bestämma att import till Norge från en eller flera angivna stater inte skall anses som import enligt lagens bestämmelser och att den som har infört produkten till en av de ifrågavarande avtalsstaterna från en annan stat skall vara ansvarig som producent. I den finska lagen finns en liknande fullmaktsbe- stämmelse.

För Sveriges vidkommande kan det ifrågasättas huruvida en sådan bestämmelse är förenlig med 8 kap. 2 & regeringsformen, som stadgar att föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes skall meddelas genom lag.

Frågan huruvida regeln om importörsanvarct kan undvaras och hur det i så fall skall gå till att avskaffa regeln behandlas som jag nämnt inom ramen för EES-förhandlingarna. Jag avser att återkomma med förslag till regeringen i denna fråga när resultatet av förhandlingarna föreligger.

Jag delar således promemorians bedömning att de möjliga konsekvenser- na av EG-direktivets regel om importörens ansvar inte skall föranleda några särskilda lagstiftningsåtgärder från svensk sida på nuvarande stadium.

2.5.5 Den som utger sig som tillverkare

Mitt förslag: Den som marknadsför en produkt som sin genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken skall -jämte tillverkaren eller importören - ha ett strikt produktansvar.

Promemorians fdrslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 127-128) Remissinstanserna:Detstora flertaletremissinstansertillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer anser dock att den som utger sig som tillverkare inte skall vara ansvarig, om en köpare vet att produkten är framställd av någon annan. Sveriges Köpmannaförbund anser att reglerna om ansvaret för den som utger sig som tillverkare bör inskränkas till sådana produkter med eget varumärke vilkas faktiska tillverkare eller importör inte omedelbart kan identifieras. Skälen för mitt förslag: En vanlig företeelse i dagens varudistribution är att t.ex. varuhus och butikskedjor säljer produkter under eget namn som om de själva har tillverkat dem, trots att produkterna i själva verket har framställts av andra. Att man förfar på detta sätt kan ha olika orsaker. Ett vanligt motiv torde vara att varuhuset eller butikskedjan vill utnyttja sitt väl inarbetade varumärke - och det förtroende hos allmänheten som är förknippat därmed - när man säljer produkter från små och mindre kända tillverkare. Inte sällan är det till och med så att varuhuset eller butikskedjan beställer en tillverkning efter bestämd specifikation i ett utomeuropeiskt lågprisland och sedan säljer produkten under eget namn har i Sverige.

Genom att utge sig för att själv vara upphovet till produkten kan en näringsidkare anses ta på sig ansvaret för produktens kvalitet. När han på detta sätt utnyttjar sitt namn i marknadsföringen av produkten är det naturligt att han också får bära ansvaret för skador som produkten kan orsaka. Den som marknadsför en produkt som sin bör därför vara strikt ansvarig för skador som produkten orsakar till följd av bristande säkerhet. Konsekvenserna av en sådan regel kan inte bli alltför betungande för de berörda näringsidkarna. De kan ju lätt undvika ansvaret genom att i stället förse produkterna med uppgift om deras egentliga ursprung.

Till skillnad från näringslivsorganisationerna anser jag att ett sådant ansvar bör kunna utkrävas, även om det går att hitta någon tillverkare eller importör som är ansvarig enligt de regler som har föreslagits i föregående avsnitt. Det är en avgörande fördel för den skadelidande att kunna hålla sig till och lita på den ursprungsmärkning som produkten är försedd med.

Med hänsyn till risken för illojala förfaranden bör å andra sidan inte heller tillverkaren eller importören gå fri från ansvar i dessa fall, om det är möjligt att spåra dem.

Regler med den angivna innebörden finns i EG-direktivet (artikel 3 första stycket). Även den norska och den finska lagen innehåller sådana

regler.

På grund av det anförda förordar jag att även den svenska produkt- skadelagen skall innehålla en sådan regel. Den som marknadsför en produkt som sin genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller någotannatsärskiljande kännetecken skall-jämtetillverkaren eller importören - ha ett strikt produktansvar.

2.5.6 Anonyma produkter

Mitt förslag: Om det av en inhemsk produkt inte framgår vem som har tillverkat, frambringat eller insamlat den och det inte heller finns någon här i landet som har marknadsfört den som sin produkt, skall var och en som har tillhandahållit produkten ha ett strikt produkt- ansvar. Ansvaret skall dock inte bäras av den som anvisar någon i ett tidigare distributionsled mot vilken kravet i stället kan göras gällande. En sådan anvisning skall ges inom en månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt påkallat anvisningen.

Motsvarande regler skall gälla beträffande en importerad produkt, om det inte av produkten framgår vem som har importerat den.

Promemorians forslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag (se promemorian s. 128-132). I promemorian har bestämmelsen dock utformats annorlunda. '

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Ett par instanser avstyrker förslaget. Några remissinstanser efterlyser förtydliganden av bestämmelsen. Från ett annat håll ifrågasätts om det inte bör regleras vad som skall gälla om den som anvisats som tillverkare eller importör är på obestånd eller annat hinder föreligger för den skadelidande att göra gällande sin rätt. En remissinstans anser att tidsfristen skall anges i enlighet med EG-direktivet eller, i andra hand, förlängas.

Skälen för mitt förslag: En grundtanke med produktansvarslagstiftningen är att det så långt som möjligt skall vid varje skadefall finnas någon ansvarig person som den skadelidande kan nå med sina krav. För att en sådan princip skall få effektivt genomslag räcker det inte med att den som är eller utger sig för att vara tillverkare eller importör görs skadeståndsan- svarig. Dessa regler måste kompletteras med regler för sådana fall då den skadelidande inte kan få reda på vem som har tillverkat eller importerat den skadeorsakande produkten.

En skadelidande konsument har i fall av det sistnämnda slaget normalt ingen annan att rikta sina ersättningskrav mot än den som har sålt produkten till honom eller på annat sätt tillhandahållit den. Det synes också vara rimligt att i förhållandet mellan leverantören och den skadelidande hellre lägga skadeståndsansvaret på leverantören än låta den enskilde skadelidande själv bära skadans ekonomiska verkningar. Ansvaret behöver inte heller bli alltför betungande för leverantören, om

'Jl I -.'J

han får rätt att befria sig från ansvaret genom att utpeka någon i ett tidigare distributionsled som är ansvarig. En sådan regel kan få positiva verkningar. Genom den tvingas företagen i omsättningskedjan att hjälpa till att spåra tillverkaren eller importören, och de motiveras att bevara handlingar och annat material som gör detta möjligt. Vidare kan det antas att regeln gör det svårare för tillverkare och importörer att vara anonyma.

EG-direktivet har en ansvarsregel av detta slag. Den norska och den finska lagen innehåller också sådana regler.

Enligt artikel 3 tredje stycket i EG-direktivet skall, när tillverkaren av produkten inte kan identifieras, varje leverantör av produkten betraktas som tillverkare av den, om han inte inom skälig tid meddelar den skadelidande vem tillverkaren eller den person som levererat produkten till honom är. Detsamma skall gälla för en importerad produkt, även om tillverkarens namn är angett, om importörens identitet inte framgår av produkten.

Sveriges Köpmannaförbund anser det inte vara rimligt att en detaljist, som inte har haft något som helst inflytande över en varas tillverkning eller vidarebearbetning, skall åläggas ansvar för produktens farlighet. Möjligheten till ansvarsbefrielse blir enligt förbundet en illusion i det fall där tidigare led inte är identifierbara. Frågan om okända aktörer i tidigare led anknyter också till frågan om lagen skall omfatta obearbetade produkter från djur- eller växtvärlden. Sveriges Livsmedelshandlareför- bund har anfört liknande synpunkter.

När dessa synpunkter skall bedömas finns det enligt min mening skäl att inledningsvis slå fast följande. Om skadeståndsreglerna i ett visst fall inte utpekar någon på tillverkar- eller Ieverantörssidan som ersättningsskyldig, blir det den skadelidande själv som får bära de ekonomiska följderna av produktskadan. Ett sådant resultat strider mot den grundtanke med produktansvarslagstiftningen som jag nämnde i början av detta avsnitt, nämligen att den skadelidande alltid bör ha någon att vända sig till med sina krav.

Det förefaller också tämligen uppenbart att den ekonomiska förlusten av en produktskada hellre bör bäras av en detaljist som har levererat produkten än av den enskilde skadelidande. Om detaljisten vet att han riskerar dessa kostnader och vill undvika dem, kan han - åtminstone i vissa fall - vidta åtgärder så att han kan föra ansvaret bakåt i distri- butionskedjan. Någon sådan möjlighet har inte konsumenten. Till skillnad från konsumenten kan detaljisten också behandla utbetalade skadestånd som kostnader i rörelsen och därmed slå ut dem på produkternas pris.

Det anförda talar för att detaljhandlare bör vara strikt ansvariga enligt den föreslagna regeln.

Bestämmelsen bör utformas i överensstämmelse med motsvarande regel i EG-direktivet. Det innebär att var och en som har tillhandahållit en anonym produkt som har orsakat skada till följd av bristande säkerhet blir strikt ansvarig för skadan, om han inte uppger vem som har tillhandahållit honom produkten eller vem som har tillverkat, frambringat eller insamlat den eller, i fråga om en importerad produkt, vem som har importerat den.

De upplysningar om den utpekades identitet som den skadelidande skall få måste vara så utförliga att denne på grundval av dem kan göra sin rätt gällande mot den utpekade. Det innebär att uppgiften normalt måste innefatta namn och aktuell adress på den utpekade. Den som har tillhandahållit den skadegörande produkten har normalt bättre möjligheter än den som lidit skadan att få fram aktuella uppgifter. Eftersom det är fråga om en möjlighet för leverantören att gå fri från ansvar är det rimligt att han får stå risken för att tillräckliga uppgifter inte kan tillhandahållas.

Enligt förslaget i promemorian skall de uppgifter som befriar leverantö- ren från produktansvaret lämnas inom en månad efter begäran från den som kräver ersättning. Enligt EG-direktivet skall uppgifterna lämnas inom skälig tid. Svenska Kommunförbundet anser att tidsfristen i första hand bör anges i enlighet med EG-direktivet eller att den i andra hand skall förlängas. Visserligen kan möjligheterna att ge erforderliga uppgifter om den utpekade variera från fall till fall. Jag anser emellertid att en så obestämd tidsangivelse som finns i EG-direktivet lätt kan ge upphov till tvister. Tidsfristen bör därför anges entydigt. Det är vidare angeläget att den skadelidande snabbt får klart för sig till vem han skall rikta sitt ersättningsanspråk och att han får tillräckliga uppgifter för att kunna framställa sitt anspråk. När EG-direktivet införlivades med tysk rätt bestämdes tidsfristen till en månad (4 & tredje stycket Produkt- haftungsgesetz). Även i den finska lagen är tidsfristen en månad efter begäran av den som kräver ersättning. Jag förordar att tidsfristen i den svenska regeln bestäms till en månad. Bestämmelsen bör utformas i enlighet med lagrådets förslag, se specialmotivcringen till 7 5.

Allmänna reklamationsnämnden har ifrågasatt om det inte bör regleras' vad som skall gälla, om den som anvisas är på obestånd eller hinder av annat slag föreligger för den skadelidande att göra sin rätt gällande.

EG-direktivet innehåller inte någon regel om att leverantören av produkten skall bara något ansvar för att den utpekade kan fullgöra en eventuell skyldighet att utge ersättning. Inte heller den norska eller den finska lagen innehåller någon sådan bestämmelse. Redan hänsynen till internationell rättslikhet talar mot en särlösning i denna fråga i den svenska lagen.

2.5.7 Näringsverksamhet

Mitt förslag: För att någon skall bli ansvarig enligt produktskadelagen krävs att han har satt den skadegörande produkten i omlopp i en näringsverksamhet.

Promemorians fdrslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 133-136). Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Konsumentverket förespråkar dock att även produkter som tillhandahålls i offentlig verksamhet på sikt skall omfattas av samma produktansvar som produkter i näringsverksamhet. Svenska

Kommunförbundet anser att begreppet näringsverksamhet bör preciseras bättre.

Skälen för mitt förslag: De argument som brukar anföras till stöd för strikt skadeståndsansvar (se avsnitt 2.3.1) bygger i allmänhet på förutsätt- ningen att den som skall bära det strikta ansvaret är näringsidkare. Tanken är ju att ansvaret skall kanaliseras till kostnadsbärare som förmår betala ersättningsbeloppen eller täcka ansvaret genom försäkring och som kan pulvrisera kostnaden genom att behandla den som en kostnad i rörelsen. I andra fall har en verksamhets särskilt farliga karaktär ansetts motivera strikt ansvar för skador som orsakas av verksamheten.

För produktskadornas vidkommande kan det inte anses att det strikta ansvaret behöver utsträckas till att gälla skador orsakade av produkter som tillhandahålls i privata förhållanden. De ekonomiska argumenten gäller inte i sådana fall. Privatpersoner torde ytterst sällan leva under sådana ekonomiska villkor att det är meningsfullt att lita till deras resurser då produktskador skall ersättas. Någon pulvriseringseffekt kan inte heller åstadkommas utanför en näringsverksamhet. Om en enskild person driver en farlig verksamhet som inte kan betecknas som närings- verksamhet, torde det allmänna culpaansvaret i tillräcklig mån fylla erforderliga skadeståndsrättsliga funktioner, t.ex. den preventiva funktion- en. Ett strikt produktansvar skulle dessutom kunna bli orimligt betung- ande för den enskilde.

Det strikta produktansvaret bör således begränsas till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet. Så har också skett i EG-direktivet (artikel 7 c).

Även i den norska och den finska lagen finns regler som syftar till att begränsa det strikta ansvaret till näringsidkare.

Enligt regeln i EG-direktivet skall tillverkaren inte vara ansvarig enligt direktivet, om han bevisar att produkten varken framställts av honom för försäljning eller annan form av distribution i ekonomiskt syfte eller framställts eller distribuerats av honom inom ramen för en näringsverk- samhet.

Regeln synes innebära att två negativt formulerade villkor skall vara uppfyllda samtidigt för att strikt ansvar inte skall föreligga. Produkten får inte vara framställd i ekonomiskt syfte ("for economic purpose"). Produkten får inte heller vara framställd eller distribuerad inom ramen för en näringsverksamhet ("in the course of his business"). Detta förefaller att vara en onödigt invecklad reglering. Från det strikta ansvaret skall undantas personer som tillhandahåller skadebringande produkter utan att det har samband med någon näringsverksamhet som de bedriver. Tidigare har föreslagits (avsnitt 2.3.3) att den avgörande tidpunkten då det strikta ansvaret inträder skall vara den då den ansvarige sätter produkten i omlopp. Även när det gäller ansvarets begränsning till näringsverksamhet kan man anknyta till detta moment. För att strikt ansvar skall inträda skulle då krävas att den ansvarige har satt den skadegörande produkten i omlopp i en näringsverksamhet. Innebörden av termen "sätta i omlopp" har behandlats i avsnitt 2.3.3. Begreppet "näringsverksamhet" är välkänt

'Jl LI!

i tidigare konsumenträttslig lagstiftning (se t.ex. prop 1984/85:110 s. 141). Därmed avses en verksamhet av ekonomisk art som bedrivs yrkesmässigt.

Ett särskilt problem aktualiseras emellertid genom rättsfallet NJA 1989 s. 389 som har nämnts i det föregående (avsnitt 2.3.1). I detta fall ålade högsta domstolen Stockholms stad ett strikt skadeståndsansvar för personskada som en lärare hade drabbats av genom att äta av den mat som hade serverats personal och elever vid en skolbespisning i Stockholm. Så som begreppet näringsverksamhet används inom konsumentlagstiftning- en torde det knappast ta sikte på service av detta slag som tillhandahålls i offentlig regi utan betalning. Om det strikta ansvaret enligt produkt- skadelagen begränsas till skador som orsakas av produkter som tillhanda- hålls i näringsverksamhet, kommer sådan offentlig verksamhet således att falla utanför det strikta ansvaret enligt lagen. Sakligt sett är det emellertid inte motiverat att i detta hänseende behandla dessa slag av offentlig verksamhet annorlunda än näringsverksamhet.

Motsvarande problem uppkommer när det gäller skyldighet att återkalla farliga produkter. Produktsäkerhetslagen är tillämpligi fråga om sådana varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Frågan om att vidga tillämpningsområdet till varor och tjänster som tillhandahålls i den offentliga sektorn diskuterades under riksdagens behandling av proposi- tionen med förslag till produktsäkerhetslag (se lagutskottets betänkande 1988/89zLU13 s. 9). Denna fråga bereds nu i civildepartementet. En inom civildepartementet upprättad promemoria har sänts på remiss (dnr C 91- 854).

Det bör påpekas att begränsningen till produkter som tillhandahålls i näringsverksamhet får mindre betydelse för produktskadelagenstillämp— ningsområde än när det gäller produktsäkerhetsiagens tillämpning. Det skadeståndsansvar som tillverkare och importör skall ha enligt produkt- skadelagen gäller nämligen även för produkter som av stat eller kommun förvärvas för att användas i sådan offentlig verksamhet som här avses. De produktskador inom den offentliga sektorn som inte skulle omfattas av det föreslagna skadeståndsansvaret enligt produktskadelagen är således endast skador som orsakas av sådana produkter som ett offentligt organ självt tillverkat eller importerat för att de skall användas i en offentlig verksamhet som inte kan anses som näringsverksamhet.

Det förefaller inte vara lämpligt att nu ta ställning till frågan hur ett strikt produktansvar bör utformas för denna del av den offentliga verksamheten. Eftersom ett strikt ansvar på i vart fall en del av detta område redan har införts genom högsta domstolens praxis, torde lagstiftning på just detta område utan olägenhet kunna vänta ytterligare någon tid.

Lagrådet har förklarat sig inte kunna instämma i att rättsfallet kan ges en så bestämd innebörd utan en ny prövning, eftersom det bygger på ett rättsläge som inte föreligger sedan produktskadelagen trätt i kraft. Självfallet håller jag med lagrådet om att den fortsatta rättstillämpningcn får utvisa vilken betydelse som skall tillmätas rättsfallet.

Jag vill också erinra om att det allmännas skadeståndsansvar utreds av en särskild kommitté (Ju 1989:03).

Prop. 1990/911197

På grund av det anförda förordar jag att produktskadelagen - i likhet med EG-direktivet - begränsas till att avse produkter som tillhandahålls

i näringsverksamhet.

En utredning angående frågan huruvida en produkt har tillhandahållits i en näringsverksamhet rör omständigheter som typiskt sett kontrolleras av den som krävs på skadestånd. Det är därför naturligt att bevisbördan läggs på honom. Så har också skett i EG-direktivet. Regelns närmare utformning skall behandlas i avsnitt 2.8.2.

2.6 Ptoduktansvarets fördelning mellan flera ansvariga

2.6.1 Solidariskt ansvar enligt produktskadelagen

Mitt förslag: Har Skadestånd enligt produktskadelagen betalats av en eller flera solidariskt ansvariga, skall ersättningsskyldigheten fördelas mellan de solidariskt ansvariga enligt de principer för sådan ansvarsför- delning som gäller inom skadeståndsrätten i allmänhet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s. 136-142). Remissinstansema: De allra flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. En instans anser att frågan om vem som har de största ekonomiska resurserna inte skall utgöra en faktor vid den slutliga fördelningen av ersättningsskyldigheten mellan de solidariskt ansvariga. Från ett annat håll efterlyser man ett klargörande huruvida den som har tillhandahållit en s.k. anonym produkt skall ha möjlighet att, sedan han väl har ersatt den skadelidande, återkräva ersättningen av den som är ersättningsskyldig enligt den föreslagna bestämmelsen i 6 5. Ytterligare en instans anser att det bör införas en tvingande regressrätt i dessa fall. Skälen för mitt förslag: När en produkt orsakar en skada till följd av att den inte är så säker som har kunnat förväntas, kan det inträffa att mer än en näringsidkare samtidigt bär produktansvar enligt de regler som föreslås i denna proposition. Så är exempelvis fallet om skadan orsakas av en bristfällig beståndsdel i en produkt. Då ansvarar både tillverkaren av den färdiga produkten och tillverkaren av beståndsdelen (se avsnitt 2.5.2). Vidare kan fall förekomma där det vid sidan av den som ansvarar strikt enligt produktskadelagen finns någon som har medverkat till skadan på grund av vårdslöshet och ansvarar för den enligt skadeståndslagen.

När två eller flera på detta sätt bär ansvar för samma skada är de enligt 6 kap. 3 & skadeståndslagen solidariskt ansvariga gentemot den skadelidande. Det betyder att den skadelidande kan vända sig till vem som helst av de ansvariga och denne är då skyldig att ersätta hela skadan. I vissa fall kan dock det solidariska ansvaret vara inskränkt (se promemorian 5.137).

Allmänna lagregler saknas om hur det solidariska ansvaret slutligen skall fördelas mellan de skadeståndsskyldiga. Den allmänna principen anses vara att en skälighetsbedömning skall göras, varvid man skall ta

hänsyn till grunden för de berörda parternas ansvar och övriga omständigheter, såsom om någon av dessa i övervägande grad har orsakat skadan. En viss presumtion synes gälla för att ansvaret slutligen skall delas lika mellan ömse sidor (jfr SOU 1975:103 5. 135). En närmare redogörelse för gällande rätt lämnas i promemorian (s. 137-138).

På ett speciellt område, nämligen i fråga om miljöskador, har nyligen införts en särskild regel om den slutliga fördelningen mellan solidariskt skadeståndsskyldiga. I 8 5 andra stycket miljöskadelagen föreskrivs att vad de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga skadan och omständigheterna i övrigt.

Frågan är nu om särskilda regler angående den slutliga ansvarsfördel- ningen bör tas in även i produktskadelagen eller om skadeståndsrättens allmänna principer bör tillämpas.

Ett par remissinstanser har riktat viss kritik mot förslaget i promemorian om att den slutliga fördelningen av ersättningsskyldigheten skall göras enligt de allmänna reglerna om ansvarsfördelning inom skadeståndsrätten. Industrins Byggmaterialgrupp anser att det bör klart anges att frågan om vem som har de största ekonomiska resurserna inte skall utgöra en faktor vid den slutliga fördelningen av ett solidariskt ansvar. I annat fall finns det enligt Byggmaterialgruppen risk för ökade försäkringskostnader. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att det bör klargöras om den som har tillhandahållit en s.k. anonym produkt har möjlighet att, sedan han väl ersatt den skadelidande, återkräva ersättningen av den som är ersättningsskyldig enligt den föreslagna bestämmelsen i promemorians 6 5. Ett tänkbart fall är att det först efter en längre tid blir känt för en detaljist vem som har tillverkat en skadebringande produkt. Enligt riksförbundets mening är det inte givet att den allmänna skadeståndsrättens princip om fördelning av ersättningsskyldigheten mellan solidariskt ansvariga är den lämpligaste i dessa situationer. Sveriges Köpmannaförbund anser att det bör införas en tvingande regressrätt i dessa fall.

Enligt EG-direktivet (artikel 5) skall, när två eller flera personer som en följd av bestämmelserna i direktivet är ansvariga för samma skada, dessa vara solidariskt ansvariga. I artikeln klargörs att direktivet inte berör bestämmelser i nationell lagstiftning om regressrätt.

Såväl enligt den norska som enligt den finska lagen skall allmänna skadeståndsregler tillämpas i detta avseende. I den danska lagen finns däremot en regel om att ansvaret mellan flera producenter i brist på avtal därom skall fördelas med hänsyn till orsaken till defekten, den enskilde producentens möjlighet att kontrollera produkten, föreliggande ansvarsförsäkringar och omständigheterna i övrigt.

Enligt min mening skiljer sig inte reglerna om produktansvaret från skadeståndsrätten i allmänhet på sådant sätt att det behövs särskilda regler om den slutliga fördelningen av ersättningsskyldigheten enligt produktskadelagen mellan flera som är solidariskt ansvariga för en produktskada.

När det gäller frågan huruvida det bör införas en särskild regel om regressrätt för leverantören av en s.k. anonym produkt vill jag framhålla att leverantören skall gå fri från produktansvaret, om han pekar ut någon ansvarig i ett tidigare distributionsled (se avsnitt 2.5.6). Genom denna regel motiveras leverantören att bevara handlingar och annat material som gör det möjligt för honom att ange någon annan som ansvarig. Eftersom leverantören sålunda har möjlighet att undgå ansvaret genom egna åtgärder anser jag det inte vara påkallat att med en särskild regressregel ingripa i avtalsförhållandena mellan näringsidkare.

Detta innebär att allmänna principer om den slutliga fördelningen mellan flera solidariskt ansvariga gäller även i detta fall. Som lagrådet har påpekat får hänsyn härvid tas till den omständigheten att leverantörens produktansvar enligt den föreslagna bestämmelsen vilar på att han inte har pekat ut någon ansvarig i ett tidigare distributionsled.

2.6.2 Säljarens ansvar vid konsumentköp

Mitt fdrslag: I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt produktskadelagen, skall den som har lämnat ersättning för skadan enligt reglerna i konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen ha rätt att av den som är ansvarig enligt produktskadelagen återfå vad han har betalat.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 142-144. RemissinstansernazDetstora flertaletremissinstansertillstyrkerförslaget eller lämnar det utan erinran. Svea hovrätt förutser dock gränsdragnings- problem vid tillämpningen av reglerna om produktansvar i kon- sumentköplagen och konsumenttjänstlagen å ena sidan och produktskade- lagen å den andra. Trelleborgs tingsrätt finner den föreslagna lagreglerade regressrätten onödig och anser att en eventuell regressregel i stället bör tas in i konsumentköplagen respektive konsumenttjänstlagen. Kemisk- Tekniska Leverantörförbundet anser att konsekvenserna av regressrätten inte har utretts tillräckligt.

Skälen för mitt förslag: Enligt konsumentköplagen (31 &) skall säljarens köprättsliga ansvar för skador på grund av fel på varan omfatta även skador som uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

Enligt den nu nämnda regeln har således säljaren ett produktansvar på köprättslig grund. Ansvaret är begränsat i olika hänseenden. Det avser inte personskador utan endast sakskador och bara skador på sådan egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Vidare ersätts bara skador på egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll. Krav på ersättning för personskador och skador på annan egendom än som nu nämnts får i stället bedömas enligt reglerna om utomkontraktuellt produktansvar.

Regleringen i konsumentköplagen innebär att en konsument som

drabbas av en produktskada av det slag som omfattas av kon- sumentköplagen har möjlighet att rikta sitt skadeståndsanspråk mot säljaren med stöd av den lagen. Konsumenten kan emellertid också med stöd av reglerna om utomkontraktuellt produktansvar rikta skadeståndsan- språk mot tillverkaren eller någon annan som är ansvarig enligt de reglerna.

Grunden för skadeståndsansvaret blir inte densamma enligt kon- sumentköplagen som enligt reglerna för det utomobligatoriska produkt— ansvaret. För ansvar enligt konsumentköplagen förutsätts att skadan beror på ett köprättsligt fel, medan produktansvaret enligt produktskadelagen bygger på att skadan är en följd av en säkerhetsbrist hos produkten. I många fall torde dock ett köprättsligt fel som orsakar en produktskada också utgöra en säkerhetsbrist.

Produktskador orsakas ofta av fel som föreligger redan när produkten lämnar tillverkaren. Det ekonomiska ansvaret för produktskadorna bör därför drabba tillverkaren eller, när det gäller en importerad produkt, importören även när konsumenten väljer att rikta sitt anspråk på ersättning mot säljaren. Särskilt gäller det i sådana fall där skadan får en omfattning som är långt större än vad säljaren har haft anledning att räkna med.

Bestämmelserna i konsumentköplagen är tvingande för säljaren. Säljarens möjlighet att i sin tur till bakre led föra ansvaret för de kostnader som han har haft för att ersätta en produktskada som har drabbat en konsument beror på innehållet i hans avtal med sin leverantör. Avtal mellan näringsidkare innehåller ofta klausuler som friskriver säljaren från ansvaret för följdskador eller indirekta skador. Sådana friskriv- ningsklausuler kan ofta anses medföra oskäliga resultat. Det torde därför inte sällan finnas förutsättningar att med stöd av bestämmelserna i 36 & avtalslagen i enskilda fall bortse från eller modifiera sådana klausuler (jfr prop. 1988/89:76 s. 66). Denna utväg är emellertid inte tillräcklig för att det i alla situationer skall vara säkerställt att säljaren kan föra tillbaka kostnaderna på tillverkaren. Lagutskottet uttalade vid behandlingen av förslaget till ny konsumentköplag i sitt av riksdagen godkända betänkande (se 1989/90:LU 35 s. 29 f.) att säljarens intresse behöver tillgodoses på ett bättre sätt än genom den nuvarande jämkningsmöjligheten enligt avtalslagen. Eftersom flertalet produktskadot torde ha sin_orsak i fel som föreligger redan när varan lämnar tillverkaren är det enligt utskottets mening angeläget att det ekonomiska ansvaret för sådana skador inte behöver bäras av detaljisterna utan kan återföras på tillverkaren eller importören. Utskottet instämde i min bedömning (se prop. 1989/90:89 5.45 f.) att frågan lämpligen bör lösas inom ramen för det utomkontrak- tuella produktansvaret.

En regel som innebär att produktansvaret återförs på den som har möjlighet att påverka produktens utformning ligger också väl i linje med intresset att utforma lagen på ett sätt som bidrar till att produktskador förebyggs.

På grund av det anförda förordar jag att det i produktskadelagen införs en regel av innebörd att en säljare som har betalat skadestånd för en

produktskada enligt reglerna i konsumentköplagen skall ha rätt till ersättning för denna kostnad av den som bär produktansvaret för produkten enligt reglerna i produktskadelagen. Den produktansvarige skall dock inte vara skyldig att betala sådan ersättning i vidare mån än vad som följer av hans ansvar enligt produktskadelagen.

Även enligt konsumenttjänstlagen finns ett produktansvar som är begränsat på motsvarande sätt som i konsumentköplagen (se 31 & fjärde stycket konsumenttjänstlagen). Detta fall bör också omfattas av den nu föreslagna regeln om regressrätt.

Som lagrådet har understrukit utesluter inte den här föreslagna speciella regressregeln regressrätt enligt de i föregående avsnitt berörda allmänna principerna för den som lämnat ersättning enligt skadeståndslagen eller enligtskadeståndsrättslig speciallagstiftningiden mån dennalagstiftning inte innehåller speciella regressregler.

2.7 Skadelidandes medvållande

Mitt förslag: Skadeståndslagens regler om jämkning av skadestånd på grund av medvållande på den skadelidandes sida skall gälla även när skadeståndsansvaret följer av produktskadelagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s. 144-148). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran. Många remissinstanser, huvudsakligen olika näringslivsorganisationer, anser dock att reglerna om jämkning av skadestånd på grund av medvållande skall utformas i enlighet med EG-direktivet. En remissinstans anser att lagtexten bör innehålla en hänvisning till reglerna omjämkning i skadeståndslagen.

Skälen för mitt förslag: I 6 kap. 1 & skadeståndslagen föreskrivs att skadestånd kan jämkas under vissa förutsättningar när vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Olika regler gäller för å ena sidan personskada och å andra sidan sakskada och ren förmögenhetsska- da.

Skadestånd med anledning av personskada kan enligt 6 kap. 1 5 första stycket skadeståndslagenjämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd till efterlevande jämkas också om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. Enligt andra stycket i samma paragrafkan skadestånd med anledning av sakskada jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Jämfört med vad som gäller för sakskada är sålunda möjligheterna att jämka skadeståndet vid personskada begränsade i två hänseenden.

Vid sakskada kan skadeståndet jämkas inte bara när den skadelidande själv är medvållande utan även när vissa andra personer som står i ett särskilt förhållande till honom - t.ex. hans anställda - har medverkat till skadan. Man talar då om passiv identifikation mellan den skadelidande

6]

och den medverkande personen. Vid personskada kommer passiv identifikation i fråga bara på så sätt att skadestånd till efterlevande kan jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. I andra fall av personskada är det en förutsättning för jämkning att den skadeli- dande själv har medverkat till skadan.

Vidare är möjligheten att jämka skadestånd vid personskada begränsad till fall där den skadelidande har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. I förarbetena till bestämmelsen (se prop. 1975:12 s. 133) framhålls att en vårdslöshet skall vara av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas som grov. Denna jämkningsmöjlighet får därför mycket begränsad praktisk betydelse. Endast när den skadelidandes handling vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som har medfört en avsevärd risk även för andra än honom själv, eller när han har visat uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa, kan det enligt motiven bli aktuellt att jämka skadeståndet på denna grund.

16 kap. 1 5 tredje stycket skadeståndslagen anges efter vilka grunder skadeståndet skall jämkas. Jämkningen skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Sådana omständigheter är framför allt parternas ekonomiska förhållanden (jfr prop. 1975:12 s. 173).

Den svenska skadeståndslagen begränsar möjligheterna att jämka skadestånd med anledning av personskada mer än vad som är vanligt i många andra länder. EG-direktivet innehåller en regel (artikel 8 andra stycket) som medger jämkning vid både personskada och sakskada i en utsträckning som överensstämmer med Skadeståndslagens regel angående sakskada. I denna riktning går också den norska och den finska lagen.

Lagstiftaren har även senare gett uttryck för sin anslutning till principen att skadestånd vid personskada i allmänhet inte bör kunna jämkas i vidare mån än vad som följer av 6 kap. 1 & skadeståndslagen (se prop. 1985/86:119 s. 19 foch LU 1985/86z33 s. 3 f). Som jag strax kommer in på finns det en regel i EG-direktivet som möjliggör för Sverige att även för produktskadornas del ha kvar de svenska medvållandereglerna.

Regeln i skadeståndslagen är från början tänkt att kunna tillämpas även vid strikt ansvar (se prop. 1975:12 s. 172), således i fall där vållande har förekommit bara på den skadelidandes sida. Det bör å andra sidan påpekas att en säkerhetsbrist - särskilt ett instruktionsfel - många gånger kan bero på vårdslöshet hos tillverkaren, även om det inte är en förutsättning för ansvar.

Det finns inte heller anledning att befara att Skadeståndslagens jämkningsregler skulle bli alltför stränga mot den produktansvarige. För ansvar enligt produktskadelagen krävs att produkten har satts i omlopp i en näringsverksamhet. Av en näringsidkare kan krävas att han håller sig med ett försäkringsskydd som - i den mån det är möjligt - täcker det skadeståndsansvar som kan uppkomma i näringsverksamheten. Den principen bör i allmänhet gälla också i fråga om mindre företagare, även om en mildare bedömning kan vara befogad när det gäller den som driver ett mindrejordbruk utan anställda och liknande fall (jfr prop. 1975:12 s. 176). Emellertid påpekas också i motiven tilljämkningsregeln (se prop.

1975:12 s. 174) att hänsynen till de skadelidande inte får drivas så långt att resultatet ter sig obilligt mot den ansvarige. Den allmänna jämknings- regeln i 6 kap. 2 & skadeståndslagen bör också någon gång kunna användas för att rätta till resultat som annars skulle bli oskäliga.

Industriförbundet m.fl. näringslivsorganisationer har hävdat att reglerna särskilt vid instruktionsfel bör balanseras med en utökad möjlighet till jämkning. Organisationerna har pekat på den preventiva aspekten. Enligt Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet kan skadeståndslagens jämknings- regel leda till övermärkning av produkten för att tillverkaren skall få försäkringsskydd.

Dessa invändningar ger mig anledning att påpeka att det måste vara fastslaget att skadeståndsskyldighet föreligger innan det kan bli aktuellt att överväga jämkning på grund av medvållande. Till en början skall det alltså vara utrett att den skadegörande produkten är behäftad med en säkerhetsbrist. I avsnitt 2.3.2 har i fråga om instruktionsfel framhållits att kraven på produktinformation måste hållas på en rimlig nivå. Det kan inte komma i fråga att en tillverkare skall behöva varna för alla upptänkliga risker som är förenade med hans produkt. Om en skada beror på att produkten har handhafts på ett så onormalt sätt att det inte kan krävas att tillverkaren varnar för det, föreligger inte skadeståndsansvar enligt produktskadelagen. I många av de nu diskuterade fallen torde således skadeståndsskyldighet vara utesluten redan därför att produktens säkerhet inte brister. Det bör också hållas i minnet att det skall föreligga ett orsakssamband mellan en säkerhetsbrist i produkten och skadan för att tillverkaren skall bli skadeståndsskyldig.

Om det däremot i fråga om en personskada är klarlagt att den har inträffat till följd av en säkerhetsbrist - och således inte enbart på grund av den skadelidandes oskickliga beteende - finns det knappast skäl att tillämpa en annan medvållanderegel än skadeståndslagens bara därför att det är fråga om en produktskada.

En grundläggande tanke bakom utformningen av produkt- ansvarslagstiftning är, som jag tidigare har framhållit, att varor i det moderna samhället tillverkas och distribueras i sådana former att det är omöjligt för enskilda människor att själva undersöka och bedöma varornas egenskaper. De tvingas lita på att tillverkaren och distributören noggrant kontrollerar sina produkter och tydligt informerar om eventuella skaderisker. Intresset av ett fullgott konsumentskydd gör sig således särskilt starkt gällande vid produktskador. Mot denna bakgrund vore det främmande för våra höga ambitioner i fråga om konsumentskyddet att på just detta område göra ett avsteg från de allmänna medvållandereglerna i skadeståndslagen och därigenom ställa större krav på den som lider skada.

Om EG—direktivets regel om jämkning vid personskada skulle införasi den svenska produktskadelagen, skulle det således utgöra en försämring av den skadelidandes ställningjämfört med nu gällande rätt. Enligt min mening bör en sådan försämring om möjligt undvikas.

I IBG-direktivet (artikel 13) finns en regel enligt vilken direktivet inte skall påverka de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt den

skadeståndslagstiftning som gäller i det ögonblick då direktivet blir gällande för medlemsländerna (den 30 juli 1985). Enligt artikel 13 får såväl allmänna skadeståndsrättsliga regler som särskilda ersättningssystem behållas. Vad gäller allmänna skadeståndsrättsliga regler finns flera exempel på att artikel 13 kommit till användning i EG-länder (t.ex. beträffande preskriptionstider, se avsnitt 2.9). När det gäller särskilda ersättningssystem är_förhållandet ett annat. Enligt uppgift som lämnats av EG-företrädarna vid EES-förhandlingarna tillkom den delen av artikel 13 för att möjliggöra för Tyskland att behålla sin särskilda läkemedelsskade- lagstiftning - vilken begränsning detta nu kan tänkas innebära i artikelns räckvidd? Även om den ifrågavarande artikeln - liksom resten av EG- direktivet - formellt bara gäller för EG-länderna, torde den kunna . tillämpas analogt på EFFA-länderna. Mot denna bakgrund bör det därför inte finnas något hinder för att Sverige behåller de nu generellt gällande jämkningsreglerna även för produktskador. Sverige bör alltså kunna utforma sin produktansvarslagstiftning så att skadeståndslagens regler om jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida blir tillämpliga även vid produktskador.

Lagrådet har uttalat att artikel 13 bör kunna tolkas så som jag här har förutsatt.

Min slutsats är att produktskadelagen inte bör innehålla någon särskild regel om jämkning vid den skadelidandes medvållande. Skadeståndslagens regler om detta bör gälla även för produktskador.

2.8 Bevisfrågor

2.8.1 Krav på bevis om orsakssamband

Min bedömning: Produktskadelagen bör inte reglera beviskravet i fråga om orsakssambandet mellan en skadegörande händelse och den

aktuella skadan. Liksom hittills får det överlämnas åt rättstillämp- ningen att avgöra hur stark bevisning som skall krävas i varje enskilt fall.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning (se promemorian s.148-155). Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser lämnar den bedömning som görs i promemorian utan erinran. Några instanser förespråkar en lagregel om bevislättnad för den skadelidande. Ett par remissinstanser anser att en presumtionsregel till förmån för den som kräver ersättning skall införas. Skälen för min bedömning: Inom skadeståndsrätten gäller i princip att den som begär ersättning skall styrka sitt krav. Det innebär att det ankommer på den skadelidande att bevisa såväl att det har inträffat en skadegörande händelse och en skada som att händelsen har orsakat skadan.

Om denna bevisregel upprätthölls fullt ut i fråga om produktansvar, skulle den skadelidande emellertid många gånger sättas ut stånd att hävda sitt krav. Den skadelidande ställs inför särskilda problem när det gäller

att bevisa att en viss produkt har orsakat en viss skada. Ofta är det nämligen så att det finns mer än en tänkbar förklaring till hur en skada har uppstått. Exempelvis har en person som drabbas av cancer i allmänhet varit utsatt för flera olika ämnen som var för sig eller tillsammans kan ha gett upphov till sjukdomen. I sådana fall där orsakssambanden är invecklade och svårgripbara kan det vara praktiskt omöjligt för den skadelidande att få fram en utredning som med absolut visshet klargör vad som har orsakat skadan. För att inte rätten till skadestånd skall bli illusorisk måste därför bevisskyldigheten lindras. Så har också skett i rättstillämpningen (se promemorian s. 149 f.).

I miljöskadelagen (1986:225) finns en regel om bevislättnad för den skadelidande (se 3 (5 tredje stycket). Enligt denna behöver den skadelidan- de inte fullt ut bevisa orsakssambandet mellan en skadegörande händelse och den skada som han har drabbats av. Det räcker i stället med att han visar att det finns en övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssam- band. (Beträffande bakgrunden till regeln i miljöskadelagen, se promemo- rian s. 149-152).

Regeln i miljöskadelagen gäller emellertid inte vid alla slag av miljöska- dor. Den gäller bara vid föroreningsskador o.d. där det typiskt sett är svårt att styrka ett samband mellan en miljöstörning och en skada (jfr prop. 1985/86:83 s. 29).

I motiven (se prop. 1985/86:83 s. 30) betonas att avsikten med bevisregeln i miljöskadelagen inte är att den skall tolkas motsatsvis på områden utanför miljöskadeområdet. "Lika litet som i fråga om den regel som redan har utbildats i domstolspraxis behöver en lagfäst regel om lättnad i beviskravet lägga hinder i vägen för en utveckling mot en sådan bevislindring även utanför miljöskadeområdet. Tvärtom bör en lagregel av detta slag kunna tillämpas analogt i andra motsvarande skadesituationer, t.ex. vid produktskador där en sådan regel redan har vunnit insteg i domstolspraxis."

Frågan är nu om en motsvarande bevislättnadsregel bör införas i produktskadelagen.

Högsta domstolen har i ett fall om produktskada (NJA 1982 s. 421, det s.k. Leo-målet) tillämpat en regel om bevislättnad som enligt domstolen gäller i fråga om orsakssamband vid svåröverskådliga och komplicerade händelseförlopp som berör invecklade tekniska och vetenskapliga spörsmål där sakkunniga kan ha skilda uppfattningar. Motiveringen till att beviskravet bör sänkas är i dessa fall att full bevisning inte är faktiskt möjlig att framlägga, varför ett så högt ställt beviskrav skulle göra den skadelidandes möjlighet till gottgörelse illusorisk. Högsta domstolen formulerade bevisregeln så att den skadelidande i sådana fall får anses ha fullgjort sin bevisbörda beträffande ett visst påstått orsaksförlopp, om detta framstår som klart mer sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnas av motsidan och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet.

I många, kanske de flesta, fall av produktskador är emellertid bevisläget ett annat. När orsakssambandet är okomplicerat och produktens egenskaper väl kända, torde det sällan finnas anledning att ge den

skadelidande sådana fördelar gentemot produktens tillverkare som en bevislättnadsregel skulle medföra. Det bör därför inte komma i fråga att införa en allmän regel om bevislättnad vid alla slag av produktskador.

Om en särskild bevislättnadsregel skall införas i produktskadelagen, blir det en vansklig uppgift att bestämma regelns tillämpningsområde. De produktskador som skall omfattas av produktskadelagen kan ha ytterst varierande karaktär. Många av de skador som föranleder bevissvårigheter kan antas vara orsakade av kemiska produkter. Därmed är dock inte sagt att kemiska produkter alltid ger upphov till sådana svårigheter. Tvärtom torde orsakssambanden ofta inte vara svårare att utreda när det gäller sådana produkter än när det gäller andra slag av produkter. Å andra sidan måste man räkna med att svårutredda orsakssammanhang kan förekomma även vid andra produktslag än kemiska produkter. Jag anser det därför inte vara möjligt att begränsa en bevisregel till att gälla i fråga om något eller några särskilt angivna produktslag. Med tanke på skadefallens variationsrikedom går det knappast att finna något annat kriterium varmed tillämpningsområdet kan avgränsas på lämpligt sätt.

Artikel 4 i EG-direktivet föreskriver uttryckligen att det åligger den skadelidande att bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan defekt och skada. Bestämmelsen anger således att det är den skade- lidande som har bevisbördan. Däremot sägs ingenting om vilken grad av sannolikhet som krävs för att beviskravet skall vara uppfyllt. Det finns ingen regel om det i direktivet. Bevisvärderingsfrågor avgörs istället enligt den praxis som gäller i de enskilda medlemsstaterna. Huruvida den skadelidande inom ramen för bevisbörderegeln i artikel 4 kan komma i åtnjutande av bevislättnader beror således på domstolens ställningstagande i det särskilda fallet.

Varken den norska eller den finska lagen innehåller någon regel om bevislättnad. Av vad som sägs i den norska propositionen (se Ot prp nr 48, 1987—88, 5. 75 f, jämför NOU 1980:29 s. 137 ff) framgår dock att beviskravet i Norge har lindrats i vissa fall genom rättspraxis.

Det anförda leder mig till slutsatsen att den enda möjligheten är att lösa problemet på samma sätt som man har gjort i andra länder, dvs. genom att överlåta till de rättstillämpande organen att i varje enskilt fall avgöra vilket krav som skall ställas på bevisningen om orsakssambandet. En sådan lösning torde inte medföra några särskilda olägenheter. [ rättspraxis harju utbildats principer som den fortsatta rättstillämpningen kan bygga vidare på.

I enlighet med vad som är gällande rätt bör sålunda utgångspunkten vid bedömningen av orsakssamband vara att den skadelidande som begår ersättning har bevisbördan för att skadan har orsakats på det sätt han påstår. När det gäller styrkan hos den bevisning som erfordras för att den skadelidande skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet torde kraven inte komma att ställas högre än vad som är rimligt med hänsyn till möjlighe- terna att utreda orsakssambandet i det enskilda fallet. Som högsta domstolen anförde i Leo-målet är det angeläget att beviskravet inte sätts så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blir illusorisk. Det får ankomma på de rättstillämpande organen att avgöra hur stark

bevisning som skall krävas i varje enskilt fall.

2.8.2 Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden

Mitt förslag: Den som annars skulle vara skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen går fri från ansvar, om han visar att han inte har satt den skadegörande produkten i omlopp i en näringsverksamhet eller om han gör sannolikt att den aktuella säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produkten i omlopp.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 155-157). Remissinstanserna: De regler som föreslås i promemorian tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. En instans anser att det bör överlämnas åt rättstillämpningen att bestämma vilka beviskrav som skall ställas på den som avkrävs ersättning.

Skälen för mitt förslag: Förutom genom bevislättnadsregler kan den skadelidandes ställning stärkas genom legala presumtioner. Sådana presumtionsregler innebär att bevisbördan för vissa angivna förhållanden läggs på den skadelidandes motpart.

I artikel 7 i EG-direktivet anges i sex punkter olika förhållanden som medför att tillverkaren går fri från ansvar under förutsättning att han bevisar att förhållandet i fråga föreligger. Punkten e i artikeln rör s.k. utvecklingsskador och har behandlats i avsnitt 2.3.4. Punkten f om ansvaret för komponenttillvcrkare har berörts i avsnittet om ansvarssub- jekten (avsnitt 2.5). Punkten d gäller inverkan av tvingande föreskrifter utfärdade av myndigheter och behandlas i nästa avsnitt. Här skall nu de tre övriga punkterna (a-c) uppmärksammas. Delvis motsvarande regler finns i den norska och den finska lagen.

Reglerna föreskriver att tillverkaren inte är ersättningsskyldig, a) om han visar att produkten inte har satts i omlopp av honom, eller b) om han gör sannolikt att defekten inte förelåg när han satte produkten i omlopp eller att den har uppkommit senare, eller c) om han visar att produkten inte har framställts för försäljning eller annan form av distribution som tillgodoser hans ekonomiska intressen eller utgör led i en av honom bedriven rörelse.

I det föregående (avsnitt 2.3.3 och 2.5.7) har jag föreslagit att det strikta produktansvaret skall gälla bara för den som har satt produkten i omlopp och har gjort det i en näringsverksamhet samt att han skall anSVara bara för skador som hans produkt har orsakat till följd av en säkerhetsbrist som förelåg redan då han satte produkten i omlopp.

Dessa förslag motsvaras av punkterna a-c i direktivets artikel 7. Där har bevisbördan för de förhållanden som befriar från ansvar lagts på den skadelidandes motpart. Som utvecklas i promemorian (se 5. 156 f.) är det naturligt att reglerna utformas som presumtioner till den skadelidandes förmån. Presumtionerna kan inte anses vara alltför betungande för motparten. De bör därför gälla för produktansvaret även i Sverige.

Punkten b) i direktivets artikel 7 har dock enligt min mening fått en väl invecklad utformning.Det förefaller inte vara nödvändigt att i lagen ange som bevistema såväl att säkerhetsbristen inte förelåg när produkten sattes i omlopp som att bristen har uppstått senare. Om det görs sannolikt att bristen har uppstått efter det att produkten sattes i omlopp, torde det i allmänhet också vara sannolikt att bristen inte förelåg när produkten sattes i omlopp. I grunden är det detta senare förhållande som bör föranleda ansvarsfrihet. Endast detta behöver nämnas i lagtexten.

Enligt EG-direktivets regler gäller en lägre nivå för bevisning om att säkerhetsbristen inte förelåg när den sattes i omlopp än vad som krävs för att bryta de övriga presumtionerna. För att uppnå överensstämmelse med direktivet förordar jag att beviskravet anges på motsvarande sätt i produktskadelagen.

Produktskadelagen bör således innehålla bestämmelser av innebörd att den som annars skulle vara ersättningsskyldig går fri från ansvar, om han visar att han inte har satt den skadegörande produkten i omlopp i en näringsverksamhet eller om han gör sannolikt att den aktuella säkerhets- bristen inte förelåg när han satte produkten i omlopp.

2.8.3 Verkan av offentliga föreskrifter

Mitt förslag: Den som annars skulle vara skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen går fri från ansvar om han visar att säkerhetsbris- ten beror på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.

Promemorians förslag: Tillverkaren skall inte undgå ansvar på den grunden att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet (se_promemorian s. 95-96). Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser, huvudsakligen företrädare för näringslivet, avstyrker den i promemorian föreslagna avvikelsen från EG-dircktivets regel om tvingande föreskriftcrs inverkan på produktansvaret. Skiilen för mitt förslag: I promemorian föreslås inte någon motsvarighet till den möjlighet till ansvarsbefrielse som anges i EG-direktivets artikel 7 d. Enligt den regeln skall tillverkaren inte vara ansvarig om han bevisar att defekten beror på att produkten måste överensstämma med tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter.

Offentliga föreskrifter om produktens beskaffenhet kan ha olika innebörd och utformning. Vanligt är att en myndighet föreskriver gränser inom vilka tillverkaren har frihet att utforma sin produkt. En betydligt ovanligare typ av föreskrift är att myndigheten anger en viss egenskap som måste finnas hos produkten för att den skall få sättas i omlopp. Det är endast detta sistnämnda slag av regler som avses med artikel 7 d i EG- direktivet (se danskt lovforslag nr. I.. 54, FI" 1988/89, s. 21 f; jfr Taschncr, Produkthaftung, l986, s. 107 ff). Enligt direktivet räcker det alltså inte för ansvarsfrihet att tillverkaren kan visa att produkten överensstämmer med

offentliga föreskrifter. Han måste visa att produkten inte får spridas, om den saknar just den egenskap som har orsakat skadan.

Offentliga föreskrifter av det slag som avses i EG-direktivets regel förekommer endast undantagsvis i praktiken. Att det finns en erforderlig koppling mellan en sådan föreskrift och en produktskada torde vara ännu ovanligare. I praktiken torde därför EG-regeln inte få någon nämnvärd betydelse. Ett stort antal remissinstanser har kritiserat den avvikelse från EG-direktivet som på denna punkt föreslås i promemorian. Också jag anser att den svenska lagen bör anpassas till EG-direktivet. Bestämmelsen bör utformas på samma sätt som motsvarande regel i den finska lagen.

En helt annan fråga är vilket ansvar som i fall av detta slag föreligger för den myndighet som har meddelat föreskrifterna. Den frågan skall emellertid inte regleras i produktskadelagen. Ledning får i stället sökasi reglerna om det allmännas skadeståndsansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning (se bl.a. 3 kap. skadeståndslagen). Dessa regler utreds för närvarande av kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsan- svar (Ju 1989:03).

2.9 Preskription

Mitt förslag: Den som vill ha ersättning enligt produktskadelagen skall väcka talan inom tre år från det att han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Som yttersta gräns skall dock gälla att talan måste väckas inom tio år efter det att den ersättningsskyldige satte den skadegörande produkten i omlopp. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag såvitt avser treårsregeln. Som yttersta gräns skall dock enligt promemorian gälla att talan om ersättning för personskada måste väckas inom 25 år efter det att den skadegörande produkten upphörde att vara i den ersättningsskyldiges besittning. Talan om ersättning för sakskada måste väckas inom tio år från den tidpunkten. (Se promemorian s. 158-172.) Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Omkring hälften av remissinstanserna avstyrker förslaget om en förlängd preskriptionstid för personskador och förordar att tiden bestämsi enlighet med EG-direktivet. En instans anser däremot att en förlängd preskriptionstid bör övervägas även för mer omfattande sakskador. Några remissinstanser framhåller en kollektiv försäkring som ett alternativ till en förlängd preskriptionstid. Som ett annat alternativ pekar en instans på möjligheten att införa ett statligt garantiansvar. Ett antal instanser föreslår också att utgångspunkterna för beräkningen av de olika preskriptionsfristerna utformas i enlighet med EG-direktivet. Ett par instanser förordar att preskriptionstiden bör kunna avbrytas på andra sätt än genom att talan väcks.

Skälen för mitt förslag: En allmän regel om preskription av fordringar

finns i 2 5 första stycket preskriptionslagen (1981:130). Enligt denna preskriberas en fordran tio år efter det att den har tillkommit, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. I fråga om utomobligatoriska skadeståndsanspråk anses fordringen ha tillkommit när den skadegörande handlingen företas (jfr prop. 1979/80:119 s. 89). Detta gäller även i sådana fall då skadan uppstår först en tid efter den skadegörande handlingen.

När det gäller produktskador torde den skadegörande handlingen i allmänhet få anses bestå i att produkten sätts i omlopp. Fram till dess kan den ansvarige upptäcka säkerhetsbristen vid kontroll eller vinna kunskap om den genom nya undersökningar och på grund därav hindra att produkten sprids.

Det kan ibland dröja ganska lång tid innan en sådan skada blir märkbar. Så kan vara fallet med t.ex. skador till följd av inverkan av vissa kemiska produkter. I en del fall är de effekter som sådana produkter ger på den mänskliga organismen av smygande (gradvis inverkande) karaktär. Sådana skador är ofta av allvarligt slag. I olyckliga fall kan det dröja så lång tid från den skadegörande händelsen till dess att skadan blir_ märkbar att en skadeståndstalan redan är preskriberad när den först kan göras gällande.

Det anförda skulle egentligen leda till slutsatsen att den skadelidande borde ha rätt att kräva ersättning utan någon begränsning i tiden. Det finns också exempel på ersättningsanordningar där det är på det viset. I sådana kollektiva försäkringar som läkemedelsförsäkringen och miljöskadeförsäkringen finns inte någon yttersta preskriptionstid.

Det ligger å andra sidan i den produktansvariges intresse att den tid under vilken krav på skadestånd kan framställas är begränsad.'Naturligtvis innebär det ett betydande orosmoment för den ansvarige att riskera skadeståndskrav under lång tid efter det att en produkt har satts i omlopp. Han kan ha svårt att bedöma omfattningen av ett sådant ansvar. Vidare kan han tvingas att spara omfattande material rörande produkten för att kunna bemöta påståenden om dess egenskaper. Det kan också vara förenat med särskilda problem att få produktansvaret försäkrat, om sena skador omfattas av ansvaret.

Vad saken gäller är således att göra en avvägning mellan de intressen som här står emot varandra, den skadelidandes intresse av att sena skador skall ersättas och den ansvariges intresse av att tiden för krav begränsas. När det gäller skadeståndsansvar för enskilda torde det - till skillnad från vad som gäller vid ansvar enligt vissa kollektiva försäkringsanordningar - vara en allmän uppfattning att någon form av yttersta tidsbegränsning av ansvaret behövs. Det bör finnas en slutpunkt då ett rättsförhållande är definitivt avvecklat. Det torde därför vara nödvändigt med en yttersta preskriptionstid även för produktskador.

Treårsregeln

Det är ett allmänt intresse att ett ersättningskrav framställs utan onödig tidsutdräkt. Att den ansvarige i allmänhet är angelägen om att så snart som möjligt få veta om han riskerar att få betala skadestånd är uppen— bart. Även andra skäl talar för att ett krav på skadestånd bör framställas

så snart som möjligt. Exempelvis kan bevisläget försämras, om det får gå lång tid från skadetillfället till dess att ersättningskravet skall bedömas. Den skadelidande torde ytterst sällan ha några beaktansvärda skäl för att dröja en längre tid med att framställa sitt krav sedan han har fått klart för sig att han har rätt till ersättning.

För fall av det nu beskrivna slaget finns därför anledning att införa en regel som skär av rätten att kräva ersättning relativt kort tid efter det att den skadelidande fått veta att han har en sådan rätt.

EG-direktivet innehåller i artikel 10 en regel med denna innebörd. Tidsperioden är bestämd till tre år. Även i den norska och den finska lagen finns bestämmelser med detta innehåll.

Den svenska produktskadelagen bör också innehålla en preskrip- tionsfrist av detta slag. På andra områden av svensk rätt finns redan sådana regler. Enligt 29 5 lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 28 & trafikskadelagen (1975:1410) och 39 & konsumentförsäkringslagen (1980:38) skall den som vill bevaka rätt till ersättning väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Enligt 21 & atomansvarighetslagen (1968z45) skall den som vill rikta ersättningsanspråk motdenersättningsskyldige anmälasittanspråk inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort få kännedom om att han lidit skada som medför rätt till ersättning enligt denna lag och om den för skadan ansvarige. I dessa svenska lagar gäller alltså också en tidsfrist om tre år. En så lång frist ger den skadelidande relativt gott om tid både att awakta utvecklingen för att kunna fastställa en skadas omfattning och att söka uppnå en överenskom- melse med den ansvarige.

Enligt artikel 10 i EG—direktivet skall preskriptionstiden börja löpa från den dag då den som begär ersättning fick kännedom om eller rimligen borde ha fått kännedom om skadan, defekten och tillverkarens identitet. Av hänsyn till intresset av internationell samordning anser jag i likhet med många remissinstanser att promemorians lagförslag börjämkas något på denna punkt och att den nu ifrågavarande preskriptionsregeln i produkt- skadelagen bör utformas i överensstämmelse med EG-direktivets regel. Jag förordar därför att preskriptionstiden anges till tre år efter det att den skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Det innebär att preskriptionstiden börjar löpa när han fick eller hade bort få kännedom om dels skadan, dels säkerhetsbristen i produkten, dels den mot vilken anspråket skall riktas. I kravet på att den skadelidande skall ha fått eller bort få kännedom om säkerhetsbristen ligger också att han skall ha förstått eller bort förstå att skadan har orsakats av säkerhetsbristen.

Utgångspunkten för den yttersta preskriptionstiden

När man skall bedöma hur lång en yttersta preskriptionstid bör vara har det en viss betydelse vilken utgångspunkt som skall användas för preskriptionstidens beräkning. För att en preskriptionsregel skall ha något värde måste den ge ett någorlunda klart besked till den som kan komma att krävas på betalning om när han inte längre behöver förvänta sig ett

krav. Regeln bör vara utformad så att han utan svårighet kan fastställa utgångspunkten för beräkningen av tiden. Även den som anser sig ha en fordran har givetvis ett berättigat intresse av att kunna veta hur lång tid han har på sig innan han måste framställa sitt krav. I fråga om produkt- ansvaret, där den ansvarige och den skadelidande inte alls behöver- komma i kontakt med varandra för att en skada skall uppstå, möter det särskilda svårigheter att finna en för dem båda gemensam utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning.

Preskriptionsfristen ställs upp i första hand för att tillgodose den ansvariges behov av att få slutlig visshet om huruvida ett krav kvarstår. Som utgångspunkt för beräkningen av tiden måste därför väljas ett förhållande som är möjligt för den ansvarige att fastställa, även om det leder till osäkerhet för den skadelidande. Sett från denna synpunkt torde den regel som får anses vara gällande rätt ge tillfredsställande resultat. En tillverkare bör i allmänhet ha lätt att fastställa vid vilket tillfälle han har satt en produkt i omlopp. Denna utgångspunkt har valts också i ISG-direktivet (artikel 11). Den norska och den finska lagen innehåller liknande regler. Även intresset av internationell rättslikhet talar alltså för att den svenska regeln utformas på samma sätt.

I promemorian föreslås att preskriptionsfristen skall börja löpa när produkten upphör att vara i den ersättningsskyldiges besittning. Jag håller med de kritiska remissinstanserna som anser att det är olämpligt att införa'en ytterligare tidsangivelse vid sidan av tidpunkten då produkten satts i omlopp. Även om promemorieförslaget någon gång skulle vara mer fördelaktigt för den skadelidande, förordar jag därför EG-direktivets utformning av regeln.

Den yttersta preslo'iptionstiden

En preskriptionsregel har inte den innebörden att tillverkaren garanterar att hans produkt skall vara funktionsduglig under hela tiden fram till dess att skadeståndsansvaret preskriberas. Åtskilliga - förmodligen de flesta - produkter har en tämligen kort livstid. I fråga om dem har i allmänhet preskriptionstidens yttersta gräns ingen betydelse. Eftersom användningen har upphört långt tidigare, har risken för att de skall orsaka skada också upphört för länge sedan när den lagenliga preskriptionstiden upphör. Om skada uppstår därför att en sådan produkt används efter det att den normala användningstiden har gått ut, kan skadeståndsansvar vara uteslutet på den grunden att produkten inte kan anses brista i fråga om säkerhet. Användaren har inte skäligen kunnat förvänta sig att produkten alltjämt skulle vara så säker att skada inte skulle kunna uppstå. Vidare bör framhållas att det stora flertalet situationer där preskrip- tionsfrågan kan aktualiseras torde komma att fångas upp av den tidigare föreslagna treårsfristen. Emellertid finns det ett mindre antal fall av stor betydelse som treårsregeln inte kan tillämpas på. Det är de tidigare nämnda fallen där skadan blir märkbar först lång tid efter den skadegö- rande handlingen. Hit hör bl.a. allvarliga personskador, t.ex. cancersjuk- domar, som utvecklas och förvärras så småningom under lång tid efter det att den skadelidande utsattes för inverkan av produkten i fråga. Det

är angeläget att den som drabbas av en sådan skada får ersättning, även om det har gått lång tid från skadetillfället.

IBG-direktivet har man valt att begränsa tiden för det strikta produkt- ansvaret till tio år. Det betyder dock inte att det råder en gemensam tioårig preskriptionsfrist i EG-länderna. Av artikel 13 i EG-direktivet framgår nämligen att direktivet inte inverkar på sådana rättigheter som en skadelidande hade enligt de allmänna skadeståndsregler som gällde när direktivet meddelades. Det innebär bl.a. att medlemsländernas regler om culpaansvar skall fortsätta att gälla vid sidan av det strikta produkt- ansvaret. I flera länder, bl.a. Belgien, Frankrike, Nederländerna och Tyskland, gäller en allmän preskriptionsfrist om 30 år för culpaansvaret.

Den finska produktansvarslagen föreskriver liksom EG-direktivet tio års preskriptionstid. I den norska lagen finns däremot regler som innebär att preskriptionstiden för produktskador - liksom för fordringar i allmänhet i Norge - är 20 år. För utvecklingsskadorna finns dock ett undantag, som innebär att preskriptionstiden är 10 år.

För svenskt vidkommande torde valet stå mellan att följa den inter- nationella tendensen, som innebär tio års preskriptionsfrist för det strikta produktansvaret, och att ta större hänsyn till de skadelidandes intressen så som föreslås i promemorian.

Från näringslivshåll har gjorts gällande att en lång yttersta preskrip- tionstid i den svenska produktskadelagen kommer att medföra problem för det svenska näringslivet i internationella förhållanden. Om Sverige får en avsevärt längre preskriptionstid, befarar man att den svenska tillverkningsindustrin kommer att drabbas av större kostnader än sina utländska konkurrenter, särskilt om den svenska industrin dessutom skall bära ansvar för utvecklingsskador. Enligt företrädare för näringslivet kommer därför den svenska exportindustrin att få svårt att hävda sig i den internationella konkurrensen.

Vidare har det påpekats att en svensk importör, som skall ansvara för sin produkt enligt de svenska reglerna, inte kommer att kunna föra ansvaret bakåt till sin utländska leverantör, om en kortare preskrip- tionstid enligt den utländska lagen har löpt ut. Antagligen kommer den svenska importören i denna situation inte ens att kunna få hjälp från utlandet med uppgifter och dokumentation om produkten som han behöver för att bemöta kraven. Omvänt har befarats att en utländsk skadelidande, som på grund av preskription inte kan vända sig mot någon i sitt hemland, kommer att vända sig direkt mot en tillverkare i Sverige, om de svenska preskriptionsreglerna blir mer generösa mot de skadelidan- de.

För frågan huruvida preskriptionstiden bör förlängas har det stor betydelse om ett på så sätt utvidgat skadeståndsansvar kan försäkras på rimliga villkor. Om inte rätten till ersättning kan garanteras genom försäkring, får en förlängd preskriptionstid endast ett begränsat intresse för de skadelidande. Det kan då med skäl ifrågasättas om värdet av den utvidgade ersättningsrätten uppväger den belastning på näringslivet som är andra sidan av en förlängd preskriptionstid.

Företrädare för försäkringsbranschen har hävdat att det kommer att

Prop. 1990/912197

vara förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd en ansvarsför- säkring som täcker produktansvaret under en preskriptionstid av 25 år. Det bedöms vara nästan omöjligt att ordna en reservavsättning för så lång tid; man skulle bli hänvisad till rena gissningar. Försäkringsbolagen skulle också få en mängd öppna ärenden med åtföljande hanterings- kostnader. Vidare skulle det bli mycket svårt att återförsäkra ett sådant ansvar, i vart fall skulle det bli mycket dyrt. För den kemisk-tekniska industrins ansvar bedömer man det vara omöjligt att ordna en återförsäk- ring, om preskriptionstiden är 25 år. Återförsäkringsmarknadens sätt att fungera skulle i sig medföra problem. Till det faktum att en lång preskriptionstid skulle innebära en betydligt ökad risk skulle marknaden lägga det osäkerhetsmoment som låg i att det svenska produktansvaret i andra avseenden - främst i fråga om ansvaret för utvecklingskador - awek från produktansvaret i en del andra länder.

Det har också sagts från försäkringsbranschens sida att en preskrip- tionstid på 25 år skulle göra det nödvändigt att man gick över till "claims made"-principen. För att försäkringen då skulle ersätta en skada skulle krävas att försäkringen gällde när skadan anmäldes. En försäkringslösning enligt denna modell ger således ett skydd endast så länge som det ansvariga företaget består och betalar försäkringspremien. Försäkrings- skyddet gäller då inte anspråk som framställs först efter det att ett företags verksamhet och premiebetalning har upphört.

Försäkringsbranschen har under remissbehandlingen tillagt att kostnads- effekterna av en skärpt lagstiftning bara kan uppskattas men att det utan tvivel är den föreslagna långa preskriptionstiden som inger de största farhågorna.

Om preskriptionstiden för personskador förlängs jämfört med gällande rätt, kommer den förlängda preskriptionstiden att gälla bara ett mindre antal fall. I praktiken torde det bli vid gradvis uppstående skador som den yttersta preskriptionstiden kommer att få någon betydelse. Sådana skador är ofta allvarliga. Det är just vid sådana skador som det framstår som särskilt angeläget att den skadelidande kan få ersättning även senare än tio år efter det att produkten sattes i omlopp.

Uppenbarligen kommer det att bli svårt att få till stånd en försäkrings- lösning som täcker produktansvaret, om den yttersta preskriptionstiden för det strikta produktansvaret blir avsevärt längre än tio år. De försäkrings- problem och andra olägenheter för näringslivet som är förenade med en svensk särlösning i form av en 25-årig preskriptionstid kan totalt sett komma att förorsaka kostnader som inte ger en rimlig utdelning i form av ersättningar till de skadelidande.

Avgörande för frågan om preskriptionstidens längd är emellertid kravet på en harmonisering med EG-direktivet. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att Sverige på denna centrala punkt skulle ha en lösning som inte är förenlig med de harmoniseringssträvanden inom EES-sfären som nu gör sig gällande. Jag förordar därför att den yttersta preskrip- tionstiden bestäms i enlighet med gällande svensk rätt till tio år.

De nyss anförda skälen för att skadelidande skall få ersättning för även sena skador är emellertid starka. Som jag tidigare har nämnt finns det i

vissa andra europeiska länder en längre preskriptionstid för sådana produktskadot som orsakats genom vårdslöshet. En motsvarande förlängning av preskriptionstiden för culpaansvaret för svensk del rimmar dock inte särskilt väl med den syn på utvecklingsskadorna som jag gett uttryck för i det föregående. I fråga om miljöskador har det i Sverige visat sig möjligt att utforma en kollektiv försäkringsanordning som täcker även sena skador. När det däremot gäller produktskadot har från näringslivshåll hävdats att det inte finns vare sig sakliga skäl eller praktiska möjligheter att för någon viss bransch eller vissa branscher arrangera en speciell försäkringslösning som awikcr från dem som allmänt står till buds inom näringslivet. För produktansvarets del är det därför - åtminstone för närvarande - inte möjligt att lösa problemet med de sena skadorna genom en frivillig kollektiv försäkring. Problemet kvarstår alltså olöst och det får nu undersökas om dessa skador kan ersättas genom något annat ansvarssystem. En möjlighet som också bör prövas är att försöka få till stånd en förlängd preskriptionstid för det strikta produkt- ansvaret i ett internationellt sammanhang.

Preshiptionsavbrott m.m.

När det gäller frågan vilken åtgärd som skall krävas för att preskrip- tionen skall avbrytas kan man tänka sig olika lösningar. Enligt 5 & preskriptionslagen räcker det med att gäldenären t.ex. erkänner fordringen gentemot borgenären eller får ett skriftligt krav från borgenären. I 29 & försäkringsavtalslagen, 28 & trafikskadelagen och 39 & kon- sumentförsäkringslagen krävs däremot att talan väcks. DIG-direktivet har en regel av det sistnämnda slaget när det gäller tioårspreskriptionen. Beträffande treårsregeln hänvisas i EG-direktivet till nationell lag.

I fråga om produktansvar har en regel om att preskriptionen avbryts först om talan väcks den fördelen för den produktansvarige att den skadelidande tvingas att vidta en aktiv ågärd för att avveckla fordrings- förhållandet. Den skadelidande skulle annars kunna dröja med att kräva ut sin fordran under lång tid, om han bara bröt preskriptionen i tid genom att skriftligen erinra gäldenären om fordringen. Denna synpunkt har giltighet särskilt vid långa preskriptionstider. Liksom i EG-direktivet bör därför iden svenska lagen föreskrivas att den tioåriga preskriptionen bryts genom att talan väcks. För likformighetens skull bör samma regcl gälla i fråga om treårsregeln. Eftersom utgångspunkten här är tiden då den skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om skadan, om säkerhetsbristen i produkten och om vem som är ersättningsskyldig, bör tre år räcka för de åtgärder som måste vidtas innan talan kan väckas.

Syftet med att talan skall väckas inom viss tid är framför allt att gäldenärens betalningsskyldighet skall bli klarlagd och fordringsförhål- landet avvecklas. Detta syfte kan uppnås utan rättsligt förfarande, om gäldenären erkänner skulden. Går gäldenären med på att betala, är det i princip onödigt att kräva någon rättslig åtgärd från borgenärens sida. Att gäldenären erkänner skulden bör därför ha samma preskriptions- avbrytande verkan som att borgenären väcker talan. Någon uttrycklig lagregel om det är inte erforderlig (jfr prop. 1976/77z5 s. 187).

I 6 och 7 55 preskriptionslagen finns regler om verkan av preskrip- tiOnsavbrott. Om inte annat föreskrivs i produktskadelagen, kommer enligt 1 & preskriptionslagen bestämmelserna i 6 och 7 % preskriptionslagen att gälla även för fordringar som grundas på produktskadelagen. Preskrip- tionslagens regler innebär bl.a. följande. Om preskription har avbrutits genom erkännande, löper ny preskriptionstid enligt 2 5 preskriptionslagen från dagen för avbrottet. Har preskription avbrutits genom att talan har väckts, löper en ny preskriptionstid enligt 2 5 från den dag dom eller slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annat sätt. Till komplettering av dessa huvudregler finns ytterligare be- stämmelser.

Tillämpade på produktskadelagen skulle dessa regler innebära att efter preskriptionsavbrott en ny preskriptionstid skulle löpa men att denna nya tidsfrist skulle vara tio år enligt vad som föreskrivs i 2 & preskrip- tionslagen. Någon särskild olägenhet kan inte förutses av detta. Jag anser därför att det saknas anledning att införa någon regel med annan innebörd i produktskadelagen.

Härefter återstår att ta ställning till vilken verkan det skall ha att ett skadeståndskrav har preskriberats. Närmare- bestämt gäller frågan huruvida en preskriberad fordran skall få användas till kvittning enligt vad som föreskrivs i 10 & preskriptionslagen eller rätten skall vara helt förlorad så som gäller enligt t.ex. 29 & försäkringsavtalslagen (jfr prop. 1979/80:9 s. 203 f). När det gäller skadeståndskrav av det slag det här är fråga om torde det i allmänhet sakna betydelse om de kan användas för kvittning efter preskriptionstidens utgång. I promemorian föreslås därför att regeln utformas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i försäkringsavtalslagen och vissa andra ersättningsrättsliga lagar. Förslaget har inte ifrågasatts under remissbehandlingen. Även EG-direktivets artikel 11 har denna utformning.

På grund av det anförda förordar jag att det i produktskadelagen införs en regel av innebörd att den som inte väcker talan i tid inte har rätt till ersättning.

2.10 Förhållandet till andra skadeståndsrättsliga regler

2.10.1 Skadeståndslagen

Mitt förslag: Den skadelidande skall ha rätt att åberopa skadestånds- lagen som grund för sin talan även ifråga om skador som faller inom

produktskadelagens tillämpningsområde. Någon uttrycklig bestämmelse härom behövs inte.

Promemorians fdrslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s.172-181). Remissinstanserna: Ingen remissinstans ifrågasätter förslaget att den skadelidande skall ha rätt att åberopa skadeståndslagen som grund för sin

talan även i fråga om skador som faller inom produktskadelagens tillämpningsområde. En remissinstans anser dock att lagtexten bör i klarhetens intresse kompletteras med en bestämmelse om detta. Skälen för mitt förslag: För produktansvarets vidkommande har i olika länder valts skilda lösningar på frågan huruvida speciallagstiftningen om produktansvar skall vara exklusivt tillämplig eller andra skadeståndsregler kunna tillämpas alternativt.

Sålunda stadgas i artikel 13 i EG-direktivet att direktivet inte inverkar på de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt rättsreglerna om ansvar i och utanför avtalsförhållanden eller enligt särskilda ansvarsreglcr som gäller när direktivet meddelas.

Den finska lagen innehåller en bestämmelse enligt vilken produkt- ansvarslagen inte inskränker den skadelidandes rätt till ersättning på grund av avtal eller med stöd av skadeståndslagen.

Den norska lagen bygger på det motsatta synsättet. I & 1-1 sägs att lagen gäller det skadeståndsansvar en producent har för skada som vållas av en produkt vilken är framställd eller satt i omlopp som led i hans yrke, förvärvsverksamhet eller därmed likställd verksamhet. I motiven (se Ot prp nr 48, 1987-88, 5 121) förklaras att produktansvarslagen inom sitt sakligatillämpningsområde uttömmande reglerar detskadeståndsansvar en producent - i den mening detta begrepp har enligt lagen - har för skador som hans produkt vållar.

För svensk del angesi 1 kap. 1 & skadeståndslagen att bestämmelserna iden lagen om skadestånd tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. För produktansvarets vidkommande betyder detta till en början att skadeståndslagens allmänna bestämmelser blir tillämpliga i fråga om sådant som inte regleras särskilt i produktskadelagen. Exempel- vis kommerjämkningsreglerna i 6 kap. 1 och 2 55 skadeståndslagen att gälla för sådana produktskador som regleras i produktskadelagen.

Vidare följer av 1 kap. 1 & skadeståndslagen att, i de fall då rätten till ersättning för en produktskada inte alls regleras i produktskadelagen, den skadelidande kan kräva skadestånd med stöd av skadeståndslagen. Så blir fallet då en produkt har orsakat sakskada på annat än konsumentegen- dom (jfr avsnitt 2.4.2).

Emellertid förekommer också fall där produktskadelagen i och för sig är tillämplig men där också skadeståndslagens culparegel skulle kunna åberopas som grund för ett skadeståndsanspråk. Exempelvis kan en tillverkare av vårdslöshet sätta i omlopp en produkt som är behäftad med en säkerhetsbrist. Den nämnda regeln i 1 kap. 1 & skadeståndslagen är inte avsedd att hindra att skadeståndslagen tillämpas i ett sådant fall i stället för en skadeståndsrättslig speciallag. Avgörande för om det skall vara tillåtet är emellertid vad speciallagen föreskriver därom (jfr Bengtsson m.fl., Skadestånd, tredje uppl., s. 85).

I allmänhet lär situationer av angivet slag inte ge upphov till något problem om vilken lag som skall tillämpas i fråga om en produktskada. Det bör normalt ligga i den skadelidandes intresse att åberopa produkt- skadelagen, eftersom den bygger på strikt ansvar. Den skadelidande

slipper då visa att motparten har varit vårdslös och att vårdslösheten har orsakat skadan.

Som har framhållits i promemorian (se s. 179 f.) kan det dock inträffa att den skadelidande skulle ha fördel av att i stället kunna grunda sin talan på skadeståndslagens allmänna culparegel. Vad som anförts i promemorian till stöd för att den skadelidande bör ges full frihet att välja om han vill grunda en talan om ersättning för produktskada på produkt- skadelagen eller på skadeståndslagen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till promemorians bedömning. En sådan lösning är väl förenlig med skadeståndslagens principer. Jag anser därför att någon särskild bestämmelse inte behöver tas in i produktskadelagen. Principerna får ändå anses gälla så länge produktska- delagen inte innehåller någon regel som gör den lagen exklusivt tillämplig i de nu aktuella fallen.

2.102, Skadeståndsrättsliga specialregler

Min bedömning: Produktskadelagens förhållande till andra skade- ståndsrättsliga specialregler får bedömas från fall till fall. Någon lagbestämmelse om det behövs inte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning (se promemorian s. 181-183). Remissinstanserna: Ingen remissinstans ifrågasätter bedömningen. Skälen för min bedömning: I promemorian (s. 29 f.) redogörs för ett antal skadeståndsrättsliga speciallagar inom vilkas tillämpningsområde vissa produktskador kan falla. Frågan är hur produktskadelagen bör förhålla sig till dessa andra lagar.

I avsnitt 2.2.3. har jag föreslagit att skador som omfattas av atoman- svarighetslagen skall undantas från produktskadelagens tillämpningsområ- de.

I övriga fall kan situationen bli den att samma skada faller inom mer än en lags tillämpningsområde och att olika personer är skadestånds- skyldiga enligt de olika lagarna. Skadeståndsansvaret kan enligt den

tillämpliga skadeståndsrättsliga specialregeln åvila t.ex den som använder den skadeorsakande produkten i ett visst slag av verksamhet medan den som har tillverkat produkten bär ansvaret enligt produktskadelagen. Den skadelidande kan då välja att kräva en av de ansvariga eller var och en av dem. I det senare fallet blir svarandena solidariskt ansvariga och deras inbördes ansvar bestäms enligt allmänna regler om regressrätt (jfr avsnitt 2.6").

Någon särskild olägenhet kan inte anses följa av att en produktskada faller inom en annan skadeståndsrättslig speciallags tillämpningsområde samtidigt som även produktskadelagen blir tillämplig på skadefallet. För den skadelidande är det naturligtvis tvärtom en fördel att ha två alternativa möjligheter att kräva ersättning för sin skada. Jag anser det därför inte vara motiverat att införa någon bestämmelse i produktskadela-

gen varigenom den lagens tillämpningsområde avgränsas från tillämpnings- området för andra skadeståndsrättsliga specialregler, lika litet som det finns anledning att dra upp någon sådan gräns mellan produktskadelagen och skadeståndslagen. Istället får med ledning av andra skadeståndsregler avgöras om de skall vara exklusivt tillämpliga i något fall av produktskada. Vad nu sagts bör gälla även förhållandet mellan produktskadelagen och skadeståndsreglerna i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar respektive lagen (1981zl354) om allmänna värmesys- tem, beträffande vilket Svenska Kommunförbundet har efterlyst ett klarläggande.

2.105 Regler om skadestånd i avtalsförhållanden

Mitt förslag: Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produkt- skadelagen får inte åberopas mot den som har rätt till ersättning. Om den skadelidande står i avtalsförhållande till den som anSvarar enligt produktskadelagen, skall han kunna välja att grunda sitt ersättningsanspråk antingen på de avtalsrättsliga reglerna eller på produktskadelagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 183-186). Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Skälen för mitt förslag: Enligt vad jag tidigare (se avsnitt 2.5.1) har förordat skall i första hand tillverkare bära ansvaret för produktskadot enligt produktskadelagen. Den skadelidande har däremot i regel inte köpt den skadegörande produkten av tillverkaren utan av någon som befinner sig i ett senare distributionsled, i regel av en detaljist. När situationen är sådan finns inget avtal mellan den skadeståndsansvarige och den skadelidande. Andra situationer kan emellertid förekomma. Tillverkaren kan sälja sin produkt direkt till den slutlige användaren. Ivissa fall skall enligt de föreslagna reglerna också detaljisten bära produktansvaret (se avsnitt 2.5.5 och 2.5.6). Det finns därför anledning att ställa frågan i vilken utsträckning produktskadelagen skall gälla när den skadelidande och den produktansvarige står i ett avtalsförhållande till varandra. Syftet med produktskadelagen är att stärka enskilda människors skydd mot att drabbas av produktskador. Det kan inte godtas att det skydd som lagen sålunda är avsedd att ge skulle kunna omintetgöras genom avtal i förväg. I en avtalssituation där en privatperson står mot en näringsidkare befinner sig privatpersonen i allmänhet i underläge. Om avtalsfrihet fick råda, skulle risken därför vara stor att privatpersonen i många fall förmåddes att avstå från sina framtida eventuella rättigheter enligt produktskadelagen. På grund härav är det nödvändigt att den lagens regler görs tvingande till förmån för de skadelidande. Som är brukligt i den konsumenträttsliga lagstiftningen bör det således föreskrivas uttryckligen i produktskadelagen att avtalsvillkor som inskränker ansvaret

enligt lagen är utan verkan.

Regler med denna innebörd finns såväl i EG-direktivet (artikel 12) som i den norska och den finska lagen.

Som ett komplement till det köprättsliga produktansvaret enligt den nya konsumentköplagen harjag i det föregående (avsnitt 2.6.2) föreslagit att en säljare som har fått betala skadestånd för en produktskada enligt konsumentköplagen skall ha rätt till ersättning för vad han har betalat av den som är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen. Motivet för denna regressrätt är detaljistens behov av skydd mot starkare motparter i bakre led. Även denna regel bör därför vara tvingande, i detta fall till detaljistens förmån.

I övrigt saknas anledning att frånkänna avtal om produktansvar giltighet. Om en näringsidkare åtar sig ett strängare ansvar än lagen föreskriver, bör han vara bunden av sitt åtagande. Det bör också vara tillåtet för näringsidkare att fritt avtala om sitt inbördes ansvar, så länge det inte begränsar den skadelidandes eller detaljistens möjligheter att kräva ersättning enligt produktskadelagen.

Om den skadelidande sålunda skall ha rätt att åberopa ett avtal som är förmånligare för honom än produktskadelagen, följer av det att han skall kunna åberopa också avtalsrättsliga lagregler som ger honom bättre ersättning än produktskadelagen. Står den skadelidande i avtalsförhållande till den som svarar enligt produktskadelagen, kan han alltså - om han föredrar det — åberopa kontraktsrättens regler, t.ex. regleringen i konsumentköplagen.

2.11 Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar

Min bedömning: Sverige bör inte för närvarande ansluta sig till Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar.

Promemorians förslag: Sverige skall ansluta sig till Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar (se promemorian s. 187-208). Remissinstanserna: De remissinstanser som särskilt har berört frågan uttrycker tveksamhet om värdet av en svensk anslutning till konventionen med hänsyn till att endast ett fåtal länder har tillträtt den.

Skälen för min bedömning: Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar, som antogs år 1973, har ratificerats av sex stater, nämligen Frankrike, Jugoslavien, Luxemburg, Nederländerna, Norge och Spanien. Vidare har Belgien, Italien och Portugal undertecknat konventionen. Konventionen har analyserats i promemorian (se s. 196-208). Sammanfatt- ningsvis konstateras bl.a. att konventionen inte är helt idealisk. Mot bakgrund av den begränsade anslutningen till konventionen har de remissinstanser som har berört frågan uttryckt tveksamhet om värdet av en svensk anslutning. Ett antal länder med vilka Sverige sammantaget har en stor del av sitt handelsutbyte kan inte förväntas ansluta sig till Haagkonventionen inom överskådlig tid. Som också framhålls i pro- memorian är den harmonisering som kan uppnås genom en svensk

anslutning begränsad. Eftersom den svenska produktansvarslagstiftningen har utformats i överensstämmelse med de regler som kommer att gälla inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är det inte heller lika angeläget att lagvalsreglerna harmoniseras som det hade varit, om Sverige hade valt att införa särregler i olika avseenden. På grund av det anförda är jag inte för närvarande beredd att förorda att vi skall tillträda konventionen. Frågan kan naturligtvis komma i ett annat läge, om konventionen skulle vinna en bredare anslutning.

2.12 Ikraftträdande m.m.

Det är angeläget att de nya reglerna om ett skärpt produktansvar kan börja gälla så snart som möjligt.

Denföreslagna produktskadelageninnehålleremellertidbestämmelser av sådant slag att det behöver gå viss tid från det att lagen har antagits till dess att den träder i kraft. Övergångstiden är nödvändig för att de som kan ådra sig ansvar enligt lagen skall kunna beakta de nya reglerna isin verksamhet, t.ex. genom att säkra utredning om när produkter sätts i omlopp. Vidare behöver näringsidkare i olika led när de ingår avtal veta vilket skadeståndsansvar de kan ådra sig enligt den nya lagen. Detta gäller inte minst beträffande importörer som genom avtal kan försäkra sig om en möjlighet att kräva ersättning för produktskador av den utländske tillverkaren eller säljaren. Gällande produktansvarsförsäkringar måste också anpassas till de nya förutsättningarna för ansvar.

Med hänsyn till dessa omständigheter synes produktskadelagen lämpligen kunna träda i kraft den 1 juli 1992.

Produktskadelagen innebär att skadeståndsansvaret för tillverkare, importörer m.fl. blir strängare än vad som nu gäller. De nya reglerna bör inte införas på sådant sätt att de får retroaktiv verkan. Avgörande för när ansvaret inträder enligt den föreslagna produktskadelagen är den tidpunkt då produkten har satts i omlopp av den som påstås vara ansvarig. Den nya lagen bör därför inte tillämpas mot någon som har satt den skade- görande produkten i omlopp innan lagen har trätt i kraft.

2.13 Kostnader och resursbehov

2.13.1 Näringslivets kostnader

Som framgår av promemorian har det visat sig svårt att få säkra och preciserade uppgifter om hur kostnaderna för produktansvaret inverkar på företagens ekonomi. Det gäller såväl kostnaderna för de nu gällande reglerna som de höjningar som ett skärpt ansvar kan innebära.

De ekonomiska verkningarna av produktansvaret avspeglas i kostnaderna för produktansvarsförsäkringen. I promemorian redovisas vissa uppgifter om rådande försäkringsförhållanden och bedömningar av den framtida utvecklingen (se s. 223 ff).

Svenska försäkringsbolags riksförbund lämnar i sitt remissyttrande vissa uppgifter om i vad mån produktansvarsförsäkringen har åberopats i

anledning av inträffade skadefall. Uppgifterna har inhämtats från de medlemsbolag i riksförbundet som bedöms vara dominerande på produktansvarsförsäkringens område. Av uppgifterna framgår bl.a. följande.

I slutet av 1980-talet var i de aktuella försäkringsbolagen närmare 400 000 företagsförsäkringar med produktansvarsskydd i kraft. I-Iäri ingår försäkringar, som tecknats även av företagare med rätt begränsad verksamhet, t.ex. lantbrukare. Uppskattningsvis anmäldes vid denna tid varje år sammanlagt omkring 500 produktskadefall till bolagen. Omkring 20 procent av de anmälda fallen utgjordes av personskador. En betydande mängd av de anmälda skadorna resulterade inte i någon ersättning beroende på att man inte funnit någon vårdslöshet styrkt. Ersättning betalades ut för endast omkring 25 procent av de uppgivna personskador- na. Ersättningen för sakskadorna översteg markant personskadeersättning- en. Den genomsnittliga sakskadan ersattes, mycket grovt uppskattat, med 200 000 kr. under det att ersättningen för en personskada uppgick till ungefär 50 000 kr.

Riksförbundet påpekar att dessa uppgifter är ganska osäkra men att de kan ge en ungefärlig bild av situationen. Förbundet erinrar vidare om att man måste räkna med att det har förekommit flera produktskador än materialet utvisar. Det finns nämligen enligt förbundet starka skäl att anta att en hel del produktskador kommit att ersättas, inte genom produkt- ansvarsförsäkringen, utan genom den egendomsförsäkring som gällt för det skadade objektet.

Med de angivna reservationerna ger de redovisade uppgifterna ändå en uppfattning om hur stora kostnader som produktskador vållar.

När produktskadelagen införs innebär det att produktansvaret skärps. Jämfört med gällande rätt blirskadeståndsansvaret enligt produktskade- lagen strängare främst i två hänseenden.

- Culparegeln ersätts med en regel om strikt ansvar för skada som orsakas av en produkt till följd av bristande säkerhet. - Skadeståndsansvaret skall omfatta skyldighet att ersätta även utveck- lingsskador.

Övergången från culpaansvar till strikt ansvar innebär formellt sett att skadeståndsskyldigheten blir strängare. Med tanke på hur culparegeln har utvecklats i rättspraxis framstår skillnaden dock inte som så stor i praktiken. Särskilt vid industriell tillverkning har aktsamhetskravet ställts högt redan i gällande rätt. Vidare har domstolarna använt garantiresone- mang för att komma fram till ett skärpt ansvar. Genom rättsfallet NJA 1989 s. 389 har strikt ansvar införts på livsmedelsområdet för per- sonskador som orsakats av skadebringande produkter.

Det bör också påpekas att produktskadelagen gäller bara sådana skador som en produkt orsakar till följd av bristande säkerhet. Dessutom föreslås det strikta ansvaret bli kanaliserat till vissa särskilda ansvarssubjekt vilket medför en avlastning av ansvaret för andra subjekt.

Attskadeståndsskyldigheten skall omfatta utvecklingsskador kan sägas vara en konsekvens av det strikta ansvaret. Den ekonomiska betydelsen av lagen i denna del beror naturligtvis på utvecklingsskadornas antal och

omfattning. Det finns inga säkra uppgifter om det. Utvecklingsskador enligt EG-direktivets snäva definition kan dock antas vara sällsynta. Ett ansvar för utvecklingsskador får olika stor betydelse för olika branscher. Inom många branscher torde risken för utvecklingsskador vara så gott som obefintlig. För dessa branscher skärps sålunda ansvaret inte alls. Såvitt nu kan bedömas finns det anledning att räkna med en risk för utvecklingsskador i första hand när det gäller läkemedel, där branschen redan har åtagit sig ansvar för sådana skador, samt kemisk-tekniska produkter och möjligen livsmedel.

I promemorian (s. 228 f.) diskuteras hur ett skärpt produktansvar kan tänkas påverka näringslivets villkor. Verkningar av skilda slag kan förutses. Somliga leder till ökade kostnader för näringslivet, andra kan antas medföra besparingar. Det är inte möjligt att i siffror beräkna de sammanlagda effekterna av lagförslaget. Utgångspunkterna för sådana beräkningar är alltför osäkra, och de förmodade verkningarna kan i allmänhet inte uppskattas till sina belopp.

Under remissbehandlingen av promemorian har det inte kommit fram något ytterligare material som kan ge underlag för någon mer exakt beräkning av lagförslagets ekonomiska verkningar för näringslivet.

Vid remissbehandlingen av promemorian har näringslivet och för- säkringsbranschen uttryckt farhågor för att promemorieförslaget skulle leda till försämrade ekonomiska villkor för svenska företag och allvarligt försämra dessa företags förmåga att konkurrera med utländska företag. Dessa farhågor har emellertid varit knutna framför allt till promemorians förslag om en förlängd preskriptionstid vid personskador. Det har ansetts att en förlängning av preskriptionstiden i kombination med ett ansvar för utvecklingsskador kan medföra väsentligt ökade kostnader för svenskt näringsliv. I och med att jag nu föreslår att preskriptionstiden även vid personskador skall vara begränsad till tio år, torde det inte finnas anledning att befara några sådana kostnadseffekter för svenskt näringsliv. I stället torde kostnadseffekterna för svenskt näringsliv av de nya produktansvarsreglerna bli i allt väsentligt desamma som för näringslivet i andra EG- eller EFTA-länder som infört sådana regler. Det innebär bl.a. att man till följd av övergången till strikt ansvar och den uppmärksamhet som den nya lagen kan komma att få har att räkna med ett något ökat antal ersättningskrav.

Att antalet ersättningskrav ökar något torde dock knappast få någon betydelse för företagens kostnadsnivå. Det totala antalet ersättningskrav torde nämligen bli så lågt att kostnaderna för näringslivet i dess helhet torde bli försumbara (jfr erfarenheterna av införandet av miljöskadelagen, 19861225).

Det finns inte anledning att befara att införandet av ett ansvar för utvecklingsskador i Sverige i sig skulle komma att föranleda några nämnvärda kostnadsökningar för företagen. Som jag tidigare har framhållit är med den definition som begreppet utvecklingsskador har fått i EG-direktivet utrymmet för sådana skador mycket begränsat.

Vad som kan få betydelse för kostnadsutvecklingen och därmed prisbildningen är utvecklingen av försäkringskostnaderna. Vad som

kommit fram vid remissbehandlingen ger inte anledning att anta att dessa kostnader - med en tioårig preskriptionstid även vid personskador - kommer att öka i sådan grad att det får någon nämnvärd inverkan på prisbildningen i Sverige. För företagen i Sverige torde effekterna i detta hänseende bli i stort sett desamma som för företag i andra länder där det strikta produktansvaret nu har införts.

2.13.2 Statens och kommunernas kostnader

En förutsättning för ansvar enligt produktskadelagen skall vara att den skadeorsakande produkten har tillhandahållits i en näringsverksamhet. Sådan verksamhet kan bedrivas även av statliga och kommunala organ, t.ex. de affärsdrivande verken (jfr prop. 1984/85:110 s. 141). Staten och kommunerna kan alltså - liksom enligt gällande rätt - när de bedriver näringsverksamhctådra sig skadeståndsansvarenligtproduktskadelagen under samma förutsättningar som privata näringsidkare.

Som jag nyss framhöll kan den nya lagstiftningen om produktansvar medföra ett något ökat antal ersättningskrav. Det är dock tveksamt om det leder till ett ökat antal mål i domstolarna. Den nya lagstiftningen klargör rättsläget på ett område där det hittillsvarande ersättningssystemet till stor del byggt på en rättspraxis vars innehåll och räckvidd delvis har varit oklar. De nya reglerna bör därför kunna motverka behovet av att anlita domstolarna för att få skadan reglerad. I de fall domstolarna trots allt får pröva tvister om ersättning för produktskador, bör den nya lagen i regel kunna bidra till att sänka kostnaderna för den rättsliga prövningen jämfört med vad som annars skulle ha varit fallet.

Av vad som nu har anförts bör dock inte dras slutsatsen att den nya lagstiftningen i någon nämnvärd grad skulle kunna påverka kostnaderna för domstolarna i vare sig ökande eller sänkande riktning (jfr SOU 1979:79 s. 114). Antalet skadeståndsmål i Sverige är mycket litet. De kostnadsförändringar för domstolarna som kan uppstå till följd av produktskadelagen torde därför bli försumbara. Den nya lagen medför därför inte något behov av ökade resurser för domstolarna men leder inte heller till några besparingsmöjligheter där.

Inte heller i övrigt torde den nya lagen medföra något behov av ökade resurser inom den statliga eller kommunala sektorn.

1. Inledning

Med produktansvar avses det skadeståndsansvar som den som tillhanda- håller en produkt har för en skada som produkten orsakar. I svensk rätt finns inga särskilda lagregler om produktansvar. Ansvaret för produkt- skador regleras därför i princip av skadeståndslagen (1972:207) och i vissa fall av skadeståndsrättslig speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet förutsätts enligt skadeståndslagen att skadan har orsakats av någon genom vårdslöshet.

Det rådande rättsläget har länge ansetts otillfredsställande. Redan år 1972 beslöt regeringen att tillkalla sakkunniga för att utreda frågor om ersättning för produktskador. De sakkunniga - produktansvarskommitten - lade år 1976 fram ett delbetänkande (SOU 1976:23) Produktansvar l, Ersättning för läkemedelsskada. Kommittén föreslog här en lag om ersättning för läkemedelsskada. Förslaget genomfördes inte. På grundval av kommitténs förslag infördes i stället från och med den 1 juli 1978 ett frivilligt försäkringssystem avseende ersättning för läkemedelsskada. Produktansvarskommittén lade år 1979 fram sitt slutbetänkande (SOU 1979:79) Produktansvar II, Produktansvarslag. Här föreslog kommittén en allmän lag om produktansvar för personskador. Vid remissbehand- lingen av förslaget motsatte sig de flesta instanserna att förslaget då genomfördes. Som motivering anfördes nästan genomgående att man - av ekonomiska och handelspolitiska skäl - borde avvakta utvecklingen i Europa.

Inom Europarådet har utarbetats en konvention rörande produktansvar för personskada. Konventionen öppnades för undertecknande år 1977 men den har inte trätt i kraft.

EGs ministerråd antog den 25juli 1985 ett direktiv angående samord- ning av medlemsländernaslagstiftningom produktansvar ('85/374/EEC). Direktivcts grundläggande princip är att den som tillverkar eller im-

porterar en produkt skall vara strikt ansvarig för skador som orsakas av en defekt i produkten. Medlemsstaterna var enligt direktivet förpliktade att bringa sin nationella lagstiftning i överensstämmelse med direktivet senast den 30 juli 1988. Hittills har nio medlemsländer införlivat direktivets regler i nationell rätt. Direktivets engelska text bör fogas som bilaga 1 till protokollet i detta ärende.

EF'I'A-länderna och EG befinner sig för närvarande i en omfattande integrationsprocess. Målet är att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES, där samtliga EGs och EFTAs medlemsländer skall ingå. Ett led i denna process är att EFTA-länderna skall anpassa sin lagstiftning till de delar av EGs regelverk som parterna gemensamt definierat som relevanta. Till sådan s.k. relevant "acquis communautaire" hör direktivet om produktansvar.

För svensk rätts del har rättspraxis på senare år utvecklats mot ett strängare ansvar för i vart fall vissa typer av produktskador. Högsta dömstolen fann t.ex. i ett fall 1989 att strikt ansvar för tillverkare föreligger på livsmedelsområdet (NJA 1989 s. 389). .

Frågan om lagstiftning om produktansvar har beretts ijustitiedeparte- mentet. Under lagstiftningsärendets behandling har vid flera tillfällen hållits överläggningar med företrädare för justitiedepartementen i de andra nordiska länderna. Den 17 juni 1988 hölls vidare en s.k. hearing med ett sjuttiotal företrädare för berörda myndigheter och organisationer i Sverige.

Ijanuari 1990 lade justitiedepartementet fram departementsprome- morian (Ds 1989:79) Produktskadelag. Promemorians sammanfattning och lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagor 2 och 3.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser- na och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.

Hänvisningar till S1

Lagrådet

Regeringen beslutade den-7 mars 1991 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till produktskadelag som hade upprättats inom justitiedepar- tementet. Lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Lagrådet har yttrat sig över förslaget. Yttrandet bör fogas till protokol- let i detta ärende som bilaga 6.

Lagrådet har godtagit de sakliga lösningarna i det remitterade förslaget men har i några avseenden föreslagit en annan lagteknisk lösning. Som framgår av det följande ansluter jag mig i allt väsentligt till lagrådets synpunkter. På ett par punkter förordar jag dock att dessa synpunkter tillgodoses på ett annat sätt än lagrådet har föreslagit. Jag återkommer till lagrådets yttrande i den allmänna motiveringen (se avsnitten 2.3.2, 2.4.2, 2.5.6, 2.5.7, 2.6.1, 2.6.2 och 2.7) och i samband med att jag i special- motiveringen behandlar lagens disposition och utformning samt de enskilda paragraferna i mitt förslag (se specialmotivcringen till 1-5, 7, 9 och 11 åå).

2. Allmän motivering

Hänvisningar till S2

2.1. Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Behovet av en produktskadelag

Skador som orsakas av produkter har under de senaste decennierna ägnats stor uppmärksamhet i de flesta industrialiserade länder med marknadsekonomi.

Ett skydd mot produktskadot kan till en del åstadkommas genom förebyggande åtgärder. För detta ändamål är det nödvändigt att det finns en effektiv, fungerande produktkontroll som kan förhindra att farliga och skadebringande produkter kommer ut på marknaden.

Inom EG pågår en utveckling som innebär att ansvaret för produkt- säkerheten i ökad utsträckning läggs på företagen själva. Myndigheterna måste visserligen även fortsättningsvis ha möjlighet att ingripa tvångsvis när farliga produkter förekommer på marknaden, men den offentliga förhandskontrollen inskränks. Företagens egenkontroll får en mer framskjuten plats än tidigare.

Principen att ansvaret för produktsäkerheten i första hand vilar på företagen själva är på väg att vinna insteg även i den svenska lagstift- ningen. Ett exempel på detta är ptoduktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i kraft den 1 juli 1989. I förarbetena till den lagen har detta synsätt redovisats (se prop. 1988/89:23 s. 26 f.).

Även om en förebyggande produktkontroll kan bidra till att riskerna för produktskador minskas, är det inte möjligt att helt förhindra sådana skador. Bl.a. kan nya vetenskapliga rön komma att visa att kemiska och andra produkter innebär "skaderisker som vi hittills inte har haft anledning att räkna med. Det kan inte anses rimligt att de som tillfogas sådana skador skall stå utan ekonomisk gottgörelse för sina förluster och lidanden. _.

Som jag har nämnt i avsnitt 1 finns det i Sverige inte några särskilda lagregler om ett allmänt produktansvar. Ansvaret för produktskador regleras därför av skadeståndslagen och ivissa fall av skadeståndsrättslig speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet förutsätts enligt skadestånds- lagen att skadan har orsakats av någon genom vårdslöshet. Det nuvarande rättsläget redovisas i promemorian på s. 29 f.

Idet moderna industrisamhället tillverkas och sprids en oöverskådlig mängd produkter i sådana former att den enskilde konsumenten omöjligen kan kontrollera de produkter han använder och förvissa sig om att de är riskfria. Konsumenterna tvingas att förlita sig på att all erforderlig noggrannhet och försiktighet har iakttagits när produkterna har tillverkats och distribuerats. Starka skäl talar för att näringsidkare som tillhandhåller produkter under dessa förhållanden bör åläggas ett strängare ansvar för produktskador än vad som följer av skadeståndslagen.

Ett sådant synsätt har också kommit till uttryck i rättspraxis. Högsta domstolen slog i rättsfallet NJA 1989 s. 389 fast att strikt ansvar skall tillämpas när det gäller personskador som orsakats av skadebringande

Prop. 1990/912197

egenskaper hos livsmedel.

Behovet av nya skadeståndsregler är avhängigt av de ersättningsmöjlig- heter som redan finns. Av promemorian (s. 38 ff) framgår att ersättnings- möjligheterna är betydligt bättre utbyggda när det gäller personskador än när det gäller sakskador.

I fråga om personskador ger den allmänna försäkringen ett grundskydd för alla som kommer till skada. Detta skydd täcker dock inte samtliga skador fullt ut. Inom olika delar av samhällslivet finns därutöver försäkringssystem som ersätter skador mer eller mindre fullständigt. Så är fallet med arbetsskador, trafikskador, läkemedelsskador och behandlings- skador inom sjukvården.

Utanför de nu nämnda områdena är möjligheterna till ersättning för personskador inte lika väl utvecklade. I situationer där inga särskilda ersättningsformer föreligger har den skadelidande endast allmänna skadeståndsrättsliga regler att falla tillbaka på när det gäller förluster som inte täcks av den allmänna försäkringen. Det skydd skadeståndsreglerna ger kan emellertid vara bräckligt bl.a. eftersom rätten till ersättning oftast förutsätter att skadan har orsakats genom vårdslöshet.

Bland de sektorer av samhällslivet där möjligheterna till ersättning för personskador är bristfälliga märks framför allt hem, skola och fritid. Det är främst här som ett utvidgat ansvar för produktskador kommer att få praktisk betydelse när det gäller ersättning för personskador.

Skyddet för de skadelidande är betydligt sämre i fråga om sakskador än i fråga om personskador. På några områden - t.ex. inom transportsektorn och beträffande miljöskadorna - finns visserligen stränga ansvarsregler som gäller även för sakskador och vilkas verkningar ibland är säkerställda genom försäkringsanordningar. Förvissa avtalsförhållanden gäller också särskilda regler. Iden nya konsumentköplagen, som gäller fr.o.m. den 1 januari 1991, har säljarens köprättsliga ansvar för skador på grund av fel i varan utsträckts till att omfatta även skador som uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. En liknande regel finns i konsumenttjänstlagen. I de flesta andra fall får emellertid den som drabbas av en sakskada antingen själv sörja för att han har ett tillfreds- ställandeförsäkringsskydd eller nöja sig med den ersättning han kan få från den som är ansvarig enligt de allmänna skadeståndsreglerna. Dessa regler ger dock inte något fullständigt skydd, eftersom de oftast in- skränker ansvaret till fall av vårdslöshet.

När det gäller sakskador är alltså möjligheterna till ersättning ofullstän- diga. Bättre ersättningsregler behövs enligt min mening i första hand för sådana sakskador som produkter orsakar i privatlivet. I fråga om näringslivsförhållanden är däremot behovet av strängare regler om produktansvar för sakskador inte särskilt framträdande. Man bör nämligen kunna utgå från att den som driver en näringsverksamhet håller sig med ett sådant försäkringsskydd att han i erforderlig utsträckning får ersättning för sakskador som uppkommer i näringsverksamheten. När det gäller rättsförhållanden mellan näringsidkare finns det också allmänt sett mindre anledning för lagstiftaren att ingripa med tvingande lagregler än när det

nh

()

gäller förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument. [ det sist nämnda fallet är styrkeförhållandet mellan parterna typiskt sett sådant att konsumenten behöver stöd av tvingande lagregler. I förhållandet mellan näringsidkare kan det däremot i allmänhet lämnas åt parterna att fördela ansvaret på det sätt de finner lämpligast. Sakskador som uppkommer i näringsverksamhet omfattas inte heller av EG-direktivet om produkt- ansvar. I ett specialfall finns det emellertid enligt min mening anledning att i en svensk produktskadelag reglera även förhållandet mellan näringsidkare. Jag återkommer till detta fall under avsnitt 2.6.2.

Hänvisningar till S2-1

3. Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till produktskadelag.

Lagrådet har granskat lagförslaget.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 1990/91:197: Avsnitt 2

4. Specialmotivering

Lagens rubrik

I nordisk juridisk litteratur och debatt används genomgående termen "produktansvar" som beteckning på det skadeståndsrättsliga ansvaret för bristfälliga produkter. Termen torde vara en översättning av engelskans "product liability" och anknyter därmed till den internationella diskussion- en i Europa och USA. Det kan knappast komma i fråga att nu försöka ändra detta språkbruk, även om termen kan anses något missvisande. Vid sidan av det skadeståndsrättsliga produktansvar som regleras i lagen förekommer ju andra slag av ansvar för en produkt, t.ex. inom marknads- rätten (se ptoduktsäkerhetslagen).

Efter mönster av nyare ersättningsrättsliga speciallagar, t.ex. trafik- skadelagen, brottsskadelagen och miljöskadelagen, har lagen fått rubriken "produktskadelag".

Lagens disposition

Lagrådet har funnit det svårt att läsa ut av lagrådsremissens lagtext (se bilaga 5) och motiv hur ansvarssystemet är tänkt att fungera i detalj och har därvid särskilt tagit upp frågan hur ett produktansvar skall kunna krävas ut när en produkt är sammansatt av komponenter som har andra tillverkare eller importörer än slutprodukten. Bl.a. har lagrådet påpekat att 1 5 första och andra styckena måste läsas tillsammans med 4 & första stycket. Vidare har lagrådet kritiserat definitionen av "produkt" i 1 & tredje stycket och regeln i 5 5 om skada orsakad av en beståndsdel i en produkt.

Svårigheterna har föranlett lagrådet att föreslå en annan lagteknisk utformning av bestämmelserna i 1-5 55 i det remitterade förslaget. I sitt förslag har lagrådet tagit in en inledande paragraf med definitioner av - förutom själva ordet "produkt" - ordet "säkerhetsbrist", som skall motsvara EG-direktivetsdefektbegrepp,och uttrycket "den skadegörande produk- ten". Den sistnämnda definitionen är avsedd att ersätta 5 & i det remitterade förslaget. Vidare har 1 & första och andra styckena flyttats för att efter vissa ändringar utgöra 4 &. Lagrådet har också föreslagit en något ändrad lydelse av bestämmelsen om vad som skall anses vara konsumentegendom.

Jag har förståelse för lagrådets synpunkter och förordar att lagtexten ändras i den riktning som lagrådet har föreslagit. I några avseenden förordar jag dock en annan lagteknisk utformning.

I sitt förslag har lagrådet tagit in några av lagens grundläggande regler i 4 5. Enligt min mening blir dispositionen tydligare, om dessa regler får inleda lagen. Det blir då naturligt att i de närmast följande paragraferna ange vad som avses med de centrala begreppen produkt och säkerhets- brist. Innebörden av dessa begrepp kan bestämmas i enlighet med de av lagrådet föreslagna definitionerna.

Vidare ställer jag mig tveksam till den föreslagna definitionen av

uttrycket "den skadegörande produkten". Jag har inte blivit övertygad om nyttan av en sådan regel, vars konsekvenser inte är alldeles lätta att överblicka. Regeln i 5 5 av det remitterade förslaget är enligt min mening att föredra. Lagrådets påpekanden visar emellertid att regeln behöver förklaras närmare i motiven. Som jag redan har varit inne på i avsnitt 2.2.1 bör det klargöras att regeln inte bara tar sikte på förhållandet mellan en slutprodukt och en beståndsdel som ingår i denna utan också på förhållandet mellan t.ex. ett halvfabrikat och en beståndsdel i detta. Till denna fråga återkommer jag i specialmotivcringen till 2 &. Regeln bör också få en annan plats i lagen, lämpligen i anslutning till bestämmelsen om att en produkt som kommit att ingå i en annan produkt alltjämt skall anses som en produkt i lagens mening.

Enligt mitt förslag får lagen följande disposition.

Produktskadelagens elva paragrafer delas in i fem avsnitt, vart och ett försett med en särskild rubrik.

I 1-5 && anges de förutsättningar för skadestånd som gäller enligt produktskadelagen. Den grundläggande ansvarsregeln finns i 1 &. Där anges också vilka slag av skada som ersätts enligt produktskadelagen. Begreppet produkt definieras i 2 5 första stycket. Den särskilda situatio- nen när en produktskada har orsakats av en beståndsdel i en produkt behandlas i 2 & andra stycket. Det centrala begreppet säkerhetsbrist definieras i 3 5. I 4 & anges att skador som omfattas av atomansvarig- hetslagen undantas frånlagenstillämpningsområde.Slutligen fastslås att lagen är tvingande till den skadelidandes förmån (5 5).

Härefter följer en avdelning, bestående av tre paragrafer, vari anges vilka som är skadeståndsskyldiga enligt produktskadelagen (6 och 7 åå) och vissa särskilda förhållanden som utesluter skadeståndsskyldighet (8 5).

En regel om avräkning vid sakskada finns i 9 5. I 10 5 finns en regel om regressrätt för en näringsidkare som har ersatt en produktskada enligt reglerna i konsumentköplagen eller konsument- tjänstlagen.

Lagens avslutande paragraf (11 &) innehåller regler om preskription.

Som närmare framgår av specialmotivcringen till de enskilda paragrafer- na har innehållet i EG-direktivet om produktansvar legat till grund för utformningen av produktskadelagen men en anpassning har skett till svenskt lagstiftningsmönster.

F örutsiittningar för skadestånd

Skadestånd enligt denna lag betalas för personskada som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist.

Skadestånd enligt denna lag betalas också för sakskada som en produkt på grund av en säkerhetsbrist har orsakat på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på själva produkten ersätts dock inte.

(Jfr 1 5 i promemorians förslag)

I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för skadestånds- ansvaret enligt produktskadelagen.

Bestämmelserna motsvaras i EG-direktivet närmast av artiklarna 1 och 9. Paragrafen har utformats i enlighet med 4 5 i lagrådets förslag.

Av första stycket framgår att lagen innehåller regler om skadestånd för personskada som en produkt orsakar. Enligt andra stycket utges ersättning också för sakskada som en produkt orsakar på annat än själva produkten. Sådan ersättning är enligt bestämmelsen begränsad till skador på konsumentegendom. Av paragrafen framgår motsatsvis att skadeståndsan- svaret enligt produktskadelagen inte omfattar ersättning för ren förmögen- hetsskada. Skälen för dessa båda begränsningar framgår av den allmänna motiveringen (avsnitten 2.4.2 och 2.4.3).

Eftersom annat inte sägs, kan ansvar åläggas oavsett om någon vårdslöshet har förekommit eller ej. Ansvaret är alltså strikt. Produkt- ansvar föranleds dock inte av varje skada som en produkt kan orsaka. En sådan regel skulle föra alltför långt. Ansvaret måste begränsas till fall där den skadelidande har ett särskilt behov av skydd. En sådan begränsning har införts genom bestämmelserna i förevarande paragraf, som föreskriver att skadestånd skall betalas för skada som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist.

Ansvaret enligt produktskadelagen är således begränsat till fall där ett orsakssamband kan fastställas mellan skadan och säkerhetsbristen i produkten. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.1) har diskuterats hur stark bevisning som kan krävas i fråga om detta orsakssamband.

Bestämmelsen ger uttryck för den tanke som ligger bakom det s.k. defektbegreppet, som är centralt i den internationella diskussionen om produktansvaret. I EG-direktivet används också ordet "defect" som beteckning på den ansvarsgrundande skadeorsaken. Iden svenska lagen används i stället uttrycket säkerhetsbrist med motsvarande betydelse. Begreppet säkerhetsbrist definieras i 3 5.

Allmänna regler om ersättning för skador finns i skadeståndslagen. Enligt 1 kap. 1 & skadeståndslagen skall den lagens bestämmelser om skadestånd tillämpas, om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Bestämmelserna i skadeståndslagen får betydelse som utfyllande regler beträffande sådant som inte regleras i produktskadelagen. Sålunda blir bl.a. reglerna om skadeståndets bestämmande i 5 kap. och jämknings- reglerna i 6 kap. 1 och 2 55 skadeståndslagen tillämpliga vid skador som ersätts enligt produktskadelagen.

I de fall då rätten till ersättning för en produktskada inte regleras i produktskadelagen, t.ex. vid skada på annan egendom än konsument- egendom, och inte heller i någon annan särskild lag har den skadelidan- de möjlighet att erhålla ersättning för skadan med stöd av skadeståndsla- gens regler. I sådana fall gäller dock att ersättning kan erhållas endast om skadan har orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet (s.k. culpa- ansvar).

Förhållandet mellan produktskadelagen och andra skadeståndsrättsliga

regler behandlas i avsnitt 2.10 i den allmänna motiveringen.

Första stycket Av bestämmelsen framgår att lagen är tillämplig när en produkt på grund av en säkerhetsbrist har orsakat en personskada. I 3 & anges vad som avses med säkerhetsbrist. Orsakssambandet skall bedömas enligt allmänna regler så som de har kommit till uttryck i rättspraxis, t.ex. NJA 1982 s. 421. Se härom avsnitt 2.8.1 i den allmänna motiveringen.

Produktskadelagen innehåller inga regler om vad som menas med personskada. Sådana regler finns inte heller i skadeståndslagen. I prop. 1972:5 s. 576 har emellertid gjorts vissa uttalanden om vad som är att hänföra till personskada (se också prop.1975:12 s. 20 f. och 145).

Bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen om skadeståndets bestäm- mande vid personskada skall tillämpas också i fråga om skadestånd enligt produktskadelagen.

Produktskadelagen innehåller inte någon sådan begränsning av skadeståndsansvaret vid serieskador som är möjlig enligt EG-direktivet (artikel 16 första stycket). Frågan har behandlats i avsnitt 2.4.4 i den allmänna motiveringen.

Andra stycket I fråga om sakskador begränsas det strikta ansvaret enligt produkt- skadelagen till skador på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på egendom som används huvudsakligen i näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet ersätts alltså inte enligt produktskadelagen. EG-direktivet (artikel 9 b) innehåller en motsvarande begränsning.

Bestämmelser med avgränsning till konsumentförhållanden finns i den civilrättsliga konsumentlagstiftningen, t.ex. i 1 & konsumenttjänstlagen (1985z716). Dessa bestämmelser och tillämpningen av dem kan ge viss ledning vid tolkningen av förevarande regel. Därvid är dock att märka att det föreligger en grundläggande skillnad mellan de civilrättsliga konsumentlagarna och produktskadelagen. De förstnämnda rör nämligen avtalsförhållanden mellan näringsidkare och konsument, medan den senare kan tillämpas också på fall där det över huvud taget inte föreligger något avtalsförhållande mellan parterna. I t.ex. 1 & konsumenttjänstlagen har lagstiftaren kunnat avgränsa tillämpningsområdet genom att beskriva avtalsförhållandet med användning av termerna näringsidkare och konsument. I produktskadelagen kan en sådan teknik inte användas. Av 8 & framgår visserligen att det strikta ansvaret åvilar bara näringsidkare, men ordet konsument förekommer inte i lagen. Avsikten är emellertid att tillämpningsområdet i fråga om sakskador skall begränsas i princip till fall där den skadelidande drabbas i egenskap av privatperson.

Genom att ordet konsument inte förekommer ibestämmelsen blir dess tillämpning dock inte begränsad till enbart fysiska personer. Till skillnad från vad som gäller inom konsumenträtten (jfr prop. l984/85:110 5.371 och prop. 1989/90:89 s. 59) utesluter formuleringen sålunda inte att den

skadelidande kan vara t.ex. ett dödsbo, en stiftelse eller en ideell förening som inte driver näringsverksamhet eller därmed jämförlig verksamhet.

För att en sakskada skall vara ersättningsgill enligt produktskadelagen måste den skadade egendomen uppfylla såväl det objektiva som det subjektiva krav som anges i förevarande bestämmelse. Enligt det objektiva kravet skall egendomen vara av en sådan typ att den vanligen är avsedd för privat bruk eller konsumtion. Egendomen behöver inte vara avsedd uteslutande för enskilt ändamål. Vissa saker är emellertid av sådan karaktär att de normalt är avsedda endast för användning i näringsverk- samhet. Det gäller t.ex olika typer av maskiner, komponenter och råvaror. Skador på sådan egendom omfattas inte av produktskadelagen även om den skadelidande har anskaffat den för privat bruk. Andra saker är avsedda för användning i såväl näringsverksamhet som för enskilt ändamål. Det gäller t.ex bilar och möbler. Då är det objektiva kravet uppfyllt. I sådana fall blir det andra kriteriet i bestämmelsen avgörande för frågan om en skada på egendomen omfattas av produktskadelagen.

Kravet på att den skadade egendomen användes huvudsakligen för enskilt ändamål av den skadelidande innebär att en näringsidkare inte är berättigad till skadestånd enligt produktskadelagen för skador på sådan egendom som han t.ex. har hyrt ut för privat bruk. Kravet får däremot anses uppfyllt i fall då den skadade egendomen ägs av en privatperson men denne har lånat ut den till någon annan, t.ex. en familjemedlem, för enskilt bruk.

Om den skadade egendomen inte användes huvudsakligen för enskilt ändamål, är alltså produktskadelagen inte tillämplig. Den skadelidandes rätt till skadestånd får då bedömas med ledning av allmänna skadestånds- rättsliga regler, framför allt skadeståndslagens culparegel (se 2 kap. 1 & skadeståndslagen).

Om den skadade egendomen var använd både för privat bruk och i näringsverksamhet, blir den huvudsakliga användningen avgörande. Användes egendomen huvudsakligen i näringsverksamhet, ersätts skadan inte enligt produktskadelagen. Motsatsen är fallet, om egendomen i huvudsak utnyttjades för enskilt ändamål. Denna reglering överensstäm- mer med vad som är brukligt inom konsumenträtten (se t.ex. 1 & konsumenttjänstlagen; jfr prop. 1984/85:110 s. 139 f). Bedömningen skall ske med hänsyn till hur den skadade egendomen brukade användas vid den tid då skadan inträffade. Det betyder att produktskadelagen kan bli tillämplig även om egendomen vid skadetillfället faktiskt användes i en näringsverksamhet. Förutsättningen är då att det blir klarlagt att det var mer tillfälligtvis som saken just då användes så och att den normalt brukade användas för enskilt ändamål.

Frågan huruvida den skadade egendomen är en konsumentprodukt blir lättare att avgöra när det är produktskadelagen som tillämpas än när den kommer upp i konsumenträttsliga förhållanden. Bedömningen hänför sig ju till situationen vid skadetillfället, då det går att fastställa hur egen- domen faktiskt har använts. Konsumentens avsikt vid förvärvstillfället saknar betydelse i detta sammanhang (jfr prop. 19731138 s. 161 f).

Sakskada ersätts enligt produktskadelagen oavsett om det skadade är

fast eller lös egendom.

Liksom vid personskada skall orsakssambandet bedömas enligt allmänna regler om beviskravet så som de har kommit till uttryck i rättspraxis.

Skadestånd med anledning av sådan skada som behandlas i andra stycket bestäms enligt 5 kap. 7 & skadeståndslagen. Av 9 & produktskade- lagen framgår att ett belopp om 3 500 kr. skall räknas av från skadestån- det.

Produktansvaret gäller skador som drabbar annat än produkten själv. Enligt andra meningen i förevarande stycke omfattar produktansvaret däremot inte skador på produkten själv. Om en såld vara skadas på grund av en säkerhetsbrist i varan, blir i första hand de köprättsliga reglerna om fel i varan att tillämpa. Någon gång kan också allmänna regler om ansvar för vållande aktualiseras vid skada av det sistnämnda slaget (jfr NJA 1986 s. 712). Om förhållandet mellan produktskadelagen och köprätten kan allmänt sägas följande.

Enligt köplagen (67 å) gäller att dess regler inte tillämpas på ersättning för förlust som köparen lider genom att den sålda varan orsakar skada på person eller på annan egendom än den sålda varan.

Hänvisningar till S4

Beträffandepersonskadorgällerdetsammaenligtkonsumentköplagen. Däremot är den lagen tillämplig på sakskador. Enligt 31 & konsumentköp- lagen omfattar säljarens skadeståndsskyldighet på grund av fel på varan även skada som till följd av felet uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Säljarens produktansvar på köprättslig grund inverkar inte på det ansvar som tillverkare och andra har enligt produktskadelagen. Regeln i 10 & produktskadelagen ger dock säljaren regressrätt mot den som är skadeståndsskyldig för skadan enligt produkt- skadelagen.

Av 2 5 första stycket framgår att en produkt inte förlorar sin karaktär av självständig produkt, om den infogas som beståndsdel i annan egendom. Denna regel kan medföra svårigheter när det gäller att dra gränsen mellan det köprättsliga ansvaret för skador på produkten själv och ansvaret enligt produktskadelagen för skador på annan egendom. Svårigheterna uppstår när en beståndsdel orsakar skada på slutprodukten. . Frågan har belysts i tidigare rättspraxis (se SOU 1979:79 s. 119 f.). Avgörande för bedömningen bör normalt vara huruvida beståndsdelen har förvärvats tillsammans med huvudprodukten eller ej. Om den skadeor- sakande beståndsdelen ingick i huvudprodukten när denna förvärvades, skall rätten till ersättning för skada på huvudprodukten i princip bedömas enligt köprättsliga regler. Produktskadelagen tillämpas däremot i allmänhet i sådana fall där skada på huvudprodukten har orsakats av en beståndsdel som har förvärvats för sig och därefter infogats i huvudpro- dukten.

25

Med produkter avses i denna lag lösa saker. En produkt som har infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast egendom skall alltjämt anses i lagens mening utgöra

en produkt för sig.

Om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkterna anses ha orsakat skadan.

(Jfr 1 (j tredje stycket och 5 5 i promemorians förslag)

Första stycket I första stycket definieras begreppet produkt. Bestämmelsen har utformats i enlighet med definitionen av produkt i 1 5 i lagrådets förslag. Defini- tionen överensstämmer med den som finns i EG-direktivet (artikel 2) så till vida som produktbegreppet omfattar alla slag av lösa saker. Uttrycket "lös sak" används här i dess vedertagna betydelse. Därmed avses varje slag av rörligt fysiskt föremål, även t.ex. gaser och vätskor. Genom definitionen i detta stycke undantas skador orsakade av fast egendom eller av annan lös egendom än lösa saker. Vidare undantas skador som orsakats av tjänster. Andra slag av lös egendom än lösa saker, t.ex. rättigheter av olika slag samt aktier och andra värdepapper, kan knappast orsaka produktskador. Byggnad på annans mark räknas inte heller som lös sak. Liksom fast egendom faller sådan byggnad utanför produktbegreppet.

Ansvaret enligt produktskadelagen omfattar i princip skador av alla slags produkter som är lös sak, industriellt framställda lika väl som alster av hantverk, samt såväl förädlade som oförädlade naturprodukter.

Behovet av en skärpt lagstiftning om ansvar för produktskador har uppstått främst som en följd av den industriella utvecklingen. Det är därför naturligt att produktskadelagen i första hand tar sikte på in- dustriellt framställda varor. Alla industriprodukter som har karaktär av lös sak omfattas sålunda av det strikta ansvaret. Lagens produktbegrepp är emellertid betydligt vidare. Sättet att framställa en produkt är inte avgörande för om den skall falla inom tillämpningsområdet för produkt- skadelagen. Även hantverksmässigt framställda produkter omfattas. Ett konstverk är också en produkt i lagens mening och kan således ådra upphovsmannen strikt skadeståndsansvar, om nu konstverket skulle kunna tänkas orsaka en skada söm lagen i övrigt är tillämplig på.

När ordet "produkt" används i produktskadelagen avses det skade- orsakande exemplaret av produkttypen i fråga.

Även sådana naturprodukter som inte har undergått någon särskild bearbetning omfattas av produktbegreppet. Som exempel kan nämnas säd, grönsaker, frukt, bär, vilt och fisk. Detta medför att lantbrukare, bärplockare, jägare och fiskare kan ådra sig produktansvar, även om det - med tanke på det sätt på vilket dessa varor brukar säljas - i praktiken kan vara omöjligt att finna en ansvarig producent. Ansvaret begränsas dessutom genom regeln i8 & 1, enligt vilken den skadevållande produkten skall ha satts i omlopp i en näringsverksamhet.

Också levande djur är produkter i lagens mening, och någon gång kan det hända att uppfödaren får bära produktansvar. Den som exempelvis smittas av salmonella från en inköpt papegoja har möjlighet att kräva skadestånd under åberopande av produktansvar. Vidare faller råvaror av typen järnmalm, kol eller svavel i princip under begreppet naturprodukt.

Det är dock svårt att tänka sig fall där dessa produkter är behäftade med en säkerhetsbrist på det sätt lagen anger. Större risker kan vara förenade med gaser och vätskor, som också är exempel på produkter i lagens mening, oavsett om de utvinns direkt från naturen eller framställs industriellt.

I EG-direktivet föreskrivs uttryckligen (se artikel 2 sista meningen) att uttrycket "produkt" inbegriper elektricitet. Någon sådan bestämmelse finns inte i den svenska lagen. Elektricitet är inte en lös sak och omfattas inte av produktansvaret enligt denna lag. Ansvaret för skador orsakade av elektrisk ström från elektrisk anläggning regleras i första hand i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggning- ar, se avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen.

Atgfall består av lösa saker och ryms därmed inom produktdefinitionen. Sådant avfall som omhändertas och återanvänds kan också grunda skadeståndsansvar enligt produktskadelagen på samma sätt som andra produkter. Annorlunda förhåller det sig med avfall som inte kan användas för något nyttigt ändamål och därför bara deponeras. I ett sådant fall brister i flera hänseenden förutsättningarna för skadeståndsansvar enligt produktskadelagen. Produkten torde då inte kunna sägas vara satt i omlopp i en näringsverksamhet (jfr 8 5 1). Vidare är det knappast berättigat att förvänta sig att sådant avfall över huvud taget skall erbjuda någon säkerhet mot skada (jfr 3 5). I stället kan skadeståndsansvar enligt miljöskadelagen komma i fråga.

En särskild fråga är hur datorer skall betraktas. En dator består av "maskinvara", dvs. den fysiska utrustningen, och "programvara", dvs. de instruktioner som får datorn att fungera. I maskinvaran ingår en centralenhet, som består av ett primärminne och en processenhet. I primärminnet lagras de program som skall utföras och de data som skall bearbetas med programmet. Processenhetens uppgift är att tolka och utföra instruktionerna i ett program. Till maskinvaran hör också kringutrustningen, dvs. ett eller flera sekundärminnen samt inenheten, t.ex. en dataskärmsterminal med tangentbord, och utenheten, oftast en dataskärm och en skrivare.

Datorns programvara, som alltså utgörs av de instruktioner vilka styr datorns funktionssätt, kan delas in i systemprogramvara och applika- tionsprogramvara. Systemprogrammen behövs för att en dator över huvud taget skall kunna fungera. Hit hör bl.a. operativsystemet, som styr utförandet av dataprogram samt möjliggör tidsplanering, sökning och rättelse av fel, styrning av in- och utmatning, driftredovisning, kompilering, minnestilldelning, datahantering och liknande uppgifter. Operativsystemet utgörs med andra ord av en mängd små basprogram, dvs. olika rutiner som styr bearbetningen. Detta system måste ständigt ligga lagrat i datorns primärminne. Operativsystemet brukar finnas i en delav primärminnet, som användaren inte har tillgång till.

Applikationsprogrammen är de olika tillämpnings- eller användarpro- grammen, t.ex. program för administrativa rutiner och styrning av industriella processer m.m. Programmen kan vara antingen standar- diserade eller anpassade till användarens särskilda behov.

Programvaran kan tillhandahållas och införas i datorn på tekniskt olika sätt. Operativsystemet lagras som nämnts ofta permanent i primärminnet. Det kan emellertid också förvaras i något annat medium, t.ex skivminne, diskett eller magnetband, och överföras till datorn varje gång den används. Applikationsprogrammen lagras ofta i sekundärminnen, t.ex. ett skivminne eller - i mindre datasystem - en diskett.

Även andra instruktionssekvenser än operativsystemet kan byggas in i maskinvaran med hjälp av modern komponentteknik; man skräddarsyr en dator för visst ändamål. Sådana fast inbyggda program kallas "firmware". Operationer i firmware kan genomlöpas betydligt snabbare än motsvarande instruktioner i programvara som lagras i t.ex. ett skivminne. Hela tillämpningsprogram kan förekomma i firmware-form, dvs. färdigtestade och klara från maskinleverantören. Ett sådant program kan tas ut och ersättas med ett annat men det är relativt svårt att ändra programmet. Firmware ingår i den del av primärminnet som inte är åtkomlig för användaren.

Med utgångspunkt från denna beskrivning av en dators uppbyggnad kan följande sägas om i vilken utsträckning produktskadelagen blir tillämplig på datorer.

Maskinvarans alla delar är lösa saker och alltså produkter i lagens mening. Om datorns fysiska utrustning orsakar skada, kan det således medföra skadeståndsansvar enligt produktskadelagens regler. Uppstår t.ex. ett tekniskt fel i ett magnetbandsminne så att de lagrade program- instruktionerna inte kommer fram på rätt sätt, reglerar produktskadelagen tillverkarens ansvar för skador som orsakas av felet.

Annorlunda förhåller det sig med programvaran. Programmen som sådana, dvs. som en serie instruktioner, är inte lösa saker utan intellekt- uella alster. De omfattas inte av produktskadelagens produktbegrepp. Programmeraren är inte att betrakta som en tillverkare med ansvar för en produkt. Detta gäller även om programmet helt eller delvis är ett resultat av datoriserad programmering. Vad programmeraren framställer är inte ett fysiskt föremål som kan orsaka en produktskada. Om skada orsakas av ett logiskt fel i ett dataprogram, blir programmets upphovsman således inte skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen. Hans ansvar för uppkomna skador får bedömas enligt andra regler, i sista hand skade- ståndslagen.

Det nu sagda utesluter emellertid inte att ett fel i ett dataprogram kan ge upphov till produktansvar. Som har framgått av den tidigare redogörel- sen utgör vissa dataprogram nödvändiga förutsättningar för att en dator över huvud taget skall kunna fungera. Så är fallet med operativsystemet. Ofta är dessa program lagrade i datorn på sådant sätt att de är oåtkomli- ga för användaren. Även rena tillämpningsprogram kan utgöra firmware och alltså vara permanent inbyggda i maskinvaran. Program av dessa slag ingår således som integrerade delar i datorn. Fysiskt och tekniskt finns här inte någon skarp skiljelinje mellan maskinvaran och programvaran. Om en dator med sådana fast inbyggda program orsakar skada, ansvarar datorns tillverkare för skadan enligt reglerna i produktskadelagen, och det även om förklaringen till skadan ytterst är ett fel i datorns program. För

produktansvaret saknar det nämligen betydelse vad som materiellt förklarar att en produkt orsakar skada. Ansvaret begränsas i stället enligt 1 & därigenom att skadan skall vara en följd av en säkerhetsbrist.

Vidare förhåller det sig så att i industriellt framställda produkter viktiga funktioner numera ofta är datorstyrda genom inbyggda mikroprocessorer. Moderna bilar innehåller sålunda åtskilliga delsystem som är styrda av datorer. Även t.ex. den mekanism i en tvättmaskin som reglerar tvättpro- grammet kan vara datorstyrd. Uppstår en skada till följd av att en sådan datorstyrd funktion brister, bär produktens tillverkare produktansvaret även om funktionsbristen beror på en felprogrammering. Om således kläderna i tvättmaskinen förstörs därför att vattnets temperatur är högre än den borde bli enligt det valda tvättprogrammet, är maskinens tillverkare skadeståndsskyldig oavsett om felet är av mekanisk art eller utgör ett logiskt fel i dataprogrammet.

I promemorian (s. 244 f.) diskuteras ytterligare en typ av fall där dataprodukter kan tänkas föranleda produktansvar. Vad som åsyftas är den särskilda programvarumarknaden för applikationsprogram avsedda för datorer med breda användningsområden. På den marknaden bjuds programmen ut lagrade på disketter eller andra medier vilka kan användas som sekundärminnen. Ett sådant medium med ett lagrat program är utan tvivel en produkt i produktskadelagens mening. I anslutning till vad som anförs i promemorian bör dock framhållas att produktansvaret förutsätter att produkten som helhet betraktad - dvs. mediet med det lagrade programmet - brister i fråga om säkerhet. Det får ankomma på rättstillämpningen att i de konkreta fallen avgöra var gränsen skall dras mellan ansvaret enligt produktskadelagen för säkerhets- brister och ansvaret för felprogrammering, som faller utanför produkt- skadelagen.

Första styckets andra mening behandlar sådana fall där en produkt har kommit att ingå inågon annan egendom. Enligt denna regel bevarar en sak sin egenskap av produkt i lagens mening, även om den fogas in i eller på annat sätt blir en beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast egendom. Detta gäller såväl om produkten blir en självständig komponent iden andra egendomen som om den kommer att ingå som en ingrediens i en ny produkt, t.ex. mjöl i ett bröd. Som lagrådet har påpekat gäller detta även exempelvis kemiska produkter, som genom reaktion med andra ämnen iverkligheten upphör att existera i sin tidigare form. Tillverkaren av en delprodukt kan sålunda bli ansvarig för en skada som slutprodukten orsakar, om skadan beror på en säkerhetsbrist i delprodukten (jfr andra stycket).

Produktbegreppet omfattar intefast egendom. Den omständigheten att en produkt blir tillbehör till en fastighet enligt jordabalkens regler genom att infogas i fastigheten medför dock inte att produktansvaret upphör att gälla. Sålunda blir en tvättmaskinstillverkare inte fri från det produkt- ansvar som åvilar honom, därför att den slutlige förvärvaren monterar in maskinen i sin fastighet. Regeln om att en delprodukt är en produkt för sig medför således att en väsentlig del av de skador som kan uppstå i samband med fast egendom omfattas av ansvaret enligt produktskade-

lagen. Om t.ex. en skada har orsakats av fel i byggnadsmaterial som ingår som beståndsdel i en fastighet, är produktskadelagens regler om strikt ansvar tillämpliga. Undantaget för fast egendom gäller situationer där en fastighet orsakar skada på grund av andra omständigheter än säkerhets- brister i de material som har använts då fastigheten uppfördes eller i saker som senare har infogats i fastigheten. Produktskadelagen är exempelvis inte tillämplig om förklaringen till en skada är fastighetens grundförhållanden. Så blir inte heller fallet om skadan beror på en felaktig konstruktion av en byggnad eller ett olämpligt val av i och för sig felfritt material.

Hämtar omfattas inte av produktskadelagens tillämpningsområde. Lagen kan emellertid bli tillämplig, om en produkt används i samband med att tjänsten utförs. Som exempel kan nämnas reparationsarbeten, där reparatören byter ut gamla delar mot nya, som han själv tillhandahåller. Visar det sig att en reservdel som reparatören använder vållar skada på grund av en säkerhetsbrist, är reservdelens tillverkare strikt ansvarig för skadan. Om skadan inte beror på materialfel utan på felgrepp av reparatören - han har kanske valt en olämplig reservdel eller utfört arbetet på ett icke fackmässigt sätt - är produktskadelagen inte tillämplig. En annan sak är att reparatören någon gång kan bli bedömd som tillverkare av slutprodukten och i denna egenskap ansvarig enligt produktskadelagen. Om produktskadelagen inte är tillämplig får man i stället gå till de särskilda skadeståndsregler som gäller för avtalstypen i fråga.

Ikonsumenttjänstlagen (19851716) finns bestämmelser om näringsid- kares skadeståndsansvar vid avtal om vissa tjänster som näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål. Bestämmelserna gäller inte ersättning för personskada (se 35 5). Av 31 & konsumenttjänstlagen framgår att näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten för skada som denne tillfogas på grund av dröjsmål eller fel, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet eller felet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror dröjsmålet eller felet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri från ansvar enligt nyss nämnda regel. Detsamma gäller om dröjsmålet eller felet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led. Näringsidkarens skadeståndsskyldighet omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren svarar sålunda enligt konsumenttjänstlagens regler för skador som beror på felgrepp. Om konsumenten tillfogas skada på grund av att det material som näringsidkaren har använt för att utföra tjänsten är felaktigt, leder näringsidkarens s.k. kontrollansvar också praktiskt taget alltid till skadeståndsskyldighet för näringsidkaren. Detta gäller oavsett om det rör sig om ett fel enbart i det enskilda exemplar av varan som

näringsidkaren har använt eller om det är fråga om ett fel som finns, på alla produkter av ifrågavarande slag (se prop. 1989/90:89 s. 172).

Även utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde kan den som utför en tjänst bli skyldig att ersätta skador som orsakas av materialfel. Ett sådant fall kan föreligga, om han använder material som är behäftat med en säkerhetsbrist och det är försumligt av honom att han inte upptäcker bristen.

Att den som utför en tjänst kan vara ansvarig för materialfel inverkar dock inte på tillverkarens ansvar enligt produktskadelagen. Beroende på orsakssambanden kan ansvaret komma att samtidigt åvila både den som har tillverkat produkten och den som har utfört tjänsten. I de fall där både tillverkaren och den som har utfört tjänsten blir ansvariga är ansvaret solidariskt (jfr 6 kap. 3 5 skadeståndslagen). Om skadan orsakas av både ett materialfel och-ett felgrepp gäller allmänna regler för den slutliga fördelningen av ansvaret mellan dem (jfr SOU 1975:103 5. 49- 53; jfr också prop. 1985/86:83 s. 28 och 55-58).

En särskild regressregel finnsi 10 5. Enligt den bestämmelsen kan den näringsidkare som ansvarar på grund av reglerna i konsumenttjänstlagen ha rätt till ersättning av den som är skadeståndsskyldig enligt produktskav delagen för vad han har betalat i skadestånd till den skadelidande. Denna regressrätt är dock begränsad så till vida att ersättning skall betalas bara i den mån den regressansvarige är skadeståndsskyldig enligt produktskade- lagen.

Andra stycket

Genom andra stycket i förevarande paragraf klargörs att tillverkaren av inte bara delprodukten utan även slutprodukten är skadeståndsskyldig, om skadan orsakas av en säkerhetsbrist i en delprodukt som är infogad i en slutprodukt. Tillverkaren av slutprodukten går således inte fri från ansvar bara därför att det är delprodukten som är behäftad med en säkerhets- brist.

Någondirekt motsvarande bestämmelse finns inte i EG-direktivet. Att principen ändå gäller framgår av artikel 3 första stycket, som föreskriver att såväl tillverkaren av en delprodukt som tillverkaren av en slutprodukt är ansvariga producenter. Se också artikel 7 f.

Utgångspunkten enligt bestämmelsen är att en skada skall anses orsakad av en slutprodukt, om skadan har uppstått till följd av en säkerhetsbrist iden produkten. Detta gäller oavsett om säkerhetsbristen har uppstått i sluttillverkarens verksamhet eller vid framställningen av en delprodukt eller en råvara som ingår i slutprodukten.

Det framgår av lagtexten att en beståndsdel däremot skall anses ha orsakat skadan endast när skadan beror på en säkerhetsbrist i be- ståndsdelen. Vid prövningen av om en beståndsdel har varit så säker som skäligen har kunnat förväntas skall beståndsdelen bedömas som en självständig produkt. Den som har framställt en beståndsdel blir således inte ansvarig därför att tillverkaren av den slutliga produkten har använt den i och för sig säkra beståndsdelen på sådant sätt att den kunnat vålla skada. Inte heller skall en komponent som sluttillverkaren har beställt

anses vara behäftad med en säkerhetsbrist, om den har framställts enligt sluttillverkarens tekniska specifikationer men det senare visar sig att dessa specifikationer var oriktiga. Däremot kan en komponenttillvcrkare bli ansvarig enligt skadeståndslagens culparegel, om han hade bort göra sluttillverkaren uppmärksam på att komponenten, tillverkad enligt specifikationerna, skulle medföra att slutprodukten blev defekt.

Kemiska substanser erbjuder i detta sammanhang vissa speciella problem, som har analyserats av produktansvarskommittén (se SOU 1979:79 s. 137 f). Kommitténs framställning har återgivits i promemorian (se 5. 274 f.).

En produkt går ofta genom flera tillverkningsled innan den får sin slutliga utformning. Det medför att en beståndsdel som infogas i slutprodukten i sin tur kan vara sammansatt av beståndsdelar. I sådana fall åvilar ansvaret såväl tillverkaren av den beståndsdel där säkerhets- bristen har uppstått som alla tillverkare i senare led, om den produkt som de tillhandahållit innehåller motsvarande säkerhetsbrist.

Det ankommer på den som vill kräva ersättning av en komponenttill- verkare att styrka att skadan har orsakats av en säkerhetsbrist i kompo- nenten. Å andra sidan kan den som ansvarar för komponenten freda sig enligt reglerna i 8 &. Vanligen torde det komma att ske genom att han gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns hos komponenten när han satte den i omlopp. Ofta torde det härvid vara tillräckligt att det klargörs att säkerhetsbristen är av ett slag som vanligen uppkommer när slutpro- dukten sätts samman. I de situationer det här är fråga om har kompo- nenttillverkaren satt sin produkt i omlopp när han har levererat den till slutproduktens tillverkare.

35

En produkt har en säkerhetsbrist, om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med hänSyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter.

(Jfr 4 5 i promemorians förslag)

I denna paragraf definieras uttrycket säkerhetsbrist. Enligt första meningen har produkten en säkerhetsbrist, om den inte är så säker som skäligen kan förväntas. I andra meningen anges närmare efter vilka grunder produktens säkerhet skall bedömas. Paragrafen motsvaras i EG-direktivet av artikel 6. Bestämmelsen har utformats i enlighet med definitionen av säkerhetsbrist i 1 5 i lagrådets förslag. Produktansvaret bygger på förutsättningen att den som använder en produkt har rätt att vänta sig att produkten är säker i den meningen att den inte orsakar överraskande skador vid normal användning. Den säkerhet som det här är fråga om har varje användare rätt att vänta sig _hos produkten. Den skiljer sig således från de förväntningar en köpare kan vara berättigad att ha på en produkt i ett enskilt fall med hänsyn till

vad han har avtalat med säljaren i just det fallet. Förväntningar av sistnämnda slag beaktas inom det köprättsliga regelsystemet. Det är bara säkerhetskrav av det förstnämnda, mer allmänna slaget som skall täckas av produktansvaret.

Kravet enligt lagtexten är att produkten skall vara så säker som skäligen kan förväntas. Av denna formulering framgår att bedömningsgrunden i princip är objektiv. Avgörande är alltså inte den skadelidandes uppfattning om vilken säkerhet produkten bör erbjuda. Inte heller anknyts direkt till konsumentkollektivets förväntningar, som ibland kan vara orealistiska och därför inte alltid ger någon vägledning. Å andra sidan undgår en ' tillverkare inte ansvar bara genom att visa att hans produkt inte är sämre än de flesta av samma slag. Bedömningen skall i stället bygga på en rimlig avvägning mellan de motstående intressen som här gör sig gällande. I andra meningen anges efter vilka kriterier en produkts säkerhet skall bedömas och därmed också när sådana brister i säkerheten som kan föranleda produktansvar skall anses föreligga. Kriterierna är med nödvändighet allmänt hållna. De skall appliceras på förhållanden av vitt skilda slag, och bedömningen måste få ett visst inslag av skönsmässighet. Reglernas närmare innehåll får preciseras i rättspraxis.

Brister i säkerheten hos produkter delas i litteraturen om produkt- ansvaret allmänt in i tre grupper: konstruktionsfel, fabrikationsfel och instruktionsfel. Konstruktionsfel beror på produktens ursprungliga utformning eller sammansättning och föreligger därför i regel hos alla produkter av samma slag som härrör från samma tillverkare. Fabrika- tionsfel orsakas av något missöde i tillverkningsprocessen, varför det kan föreligga i bara något eller några enstaka exemplar i en serie produkter. Instruktionsfel består i felaktiga, ofullständiga eller uteblivna anvisningar för hur en i och för sig fullgod produkt skall användas.

Vid sidan av denna indelning talar man ofta om utvecklingsskador och systemskador. En utvecklingsskada beror på en omständighet som på teknikens och vetenskapens ståndpunkt vid tillverkningstillfället inte kunde förutses ens av den främsta expertisen. Systematiskt sett är utvecklingsfel inte någon särskild felkategori. De är snarast att betrakta som konstruk- tionsfel eller någon gång som instruktionsfel. I lagen görs inte något undantag för utvecklingsskador. De omfattas alltså av produktansvaret. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4).

Systemskador är inte heller en särskild felkategori enligt den tidigare nämnda indelningen. Sådana skador orsakas av produkter som godtas i samhället trots att det är känt att de har egenskaper som kan vålla skador. Här är det alltså inte fråga om säkerhetsbrister i den tidigare angivna meningen. Eftersom risken är känd, kan användaren inte räkna med att produkten erbjuder säkerhet mot skada i det avseendet. I-Iärav följer att tillverkaren inte är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen för systemskador. Som exempel på systemskador kan nämnas sådana skador som är normala följder av bruk av alkohol och tobak. Även systemskadorna har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5).

Av bestämmelsen i andra meningen framgår att frågan huruvida en produkt är behäftad med konstruktionsfel, fabrikationsfel eller instruk-

tionsfel skall avgöras efter en bedömning med hänsyn till produktens förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvis- ningar, tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga omständighe- ter. I lagtexten har sålunda vissa faktorer nämnts särskilt. Det är dock inte möjligt att i förväg räkna upp alla omständigheter som kan ha betydelse. Bedömningen skall grunda sig på en sammanvägning av de faktorer Som är relevanta i det enskilda fallet. Vid prövningen av produktens säkerhet måste beaktas bl.a. vilken typ av produkt det är fråga om, vilka riskabla egenskaper den har, för vilket ändamål den är framställd och vilka personkategorier som rimligen kan tänkas använda den samt vilka uppgifter om produkten som följer med den, t.ex. genom text på de3s förpackning eller i en bruksanvisning. Om säkerheten brister, kan det bero såväl på att produkten saknar en egenskap som den borde ha haft s0m på att produkten har en egenskap som den inte borde ha haft. .

Produktens säkerhet brister inte redan därför att det skulle ha varit teoretiskt möjligt att undvika den egenskap som har orsakat en skada genom maximala skadeförebyggande åtgärder. Praktiska och ekonomiska omständigheter sätter gränser för den säkerhet som rimligen kan uppnås. Å andra sidan kan en skaderisk inte godtas bara därför att det skulle ha varit dyrare eller besvärligare att utforma produkten så att den hade blivit säkrare. Vilka risker som skall godtas av ekonomiska eller praktiska skäl får bedömas från fall till fall. Härvid bör beaktas bl.a. hur allvarliga skador som kan följa av att produkten utformas på ett visst sätt.

Bedömningen huruvida en produkt har varit så säker som skäligen har kunnat förväntas påverkas uppenbarligen av hur produkten är avsedd att användas. Om en produkt skall användas för ett ändamål som innefattar en beaktansvärd risk för allvarlig skada, blir kraven på särskilda säkerhets- åtgärder med nödvändighet större än om produkten är avsedd för en mer ofarlig användning. Hänsyn måste vidare tas till vilken personkategori produkten är avsedd för. Om produkten är av sådant slag att den bara används av experter, t.ex. specialverktyg för något visst ändamål, kan man ofta räkna med att användaren behärskar riskerna vid användningen i högre grad än när det gäller produkter som kan komma i händerna på vem som helst. I fråga om leksaker och andra produkter som barn kommer i beröring med har man rätt att förutsätta att tillverkaren har varit särskilt uppmärksam på alla skaderisker. Tillverkaren måste alltså konstruera sin produkt så att den är i rimlig mening ofarlig när den används för det ändamål som den är avsedd för. Brister säkerheten i detta avseende, är tillverkaren strikt ansvarig för skador som säkerhets- bristen orsakar.

Det är den användning produkten är avsedd för som i första hand skall ligga till grund för bedömningen av produktens säkerhet. Om en produkt har använts på ett sätt som direkt strider mot det avsedda ändamålet, kan det tala mot att tillverkaren skall hållas ansvarig för en skada som produkten har orsakat. Å andra sidan får en tillverkare räkna med att hans produkt kan komma till användning i andra sammanhang än han har avsett. Han måste därför konstruera produkten på sådant sätt att den

uppfyller rimliga krav på säkerhet även om den används för ett ändamål som den inte är direkt avsedd för. Produktens säkerhet skall således bedömas med hänsyn till inte bara den användning som tillverkaren har avsett utan även sådan annan användning som han har kunnat förutse. Kravet på förutseende får dock inte drivas för långt. Tillverkaren behöver inte ta med i beräkningen en användning som helt avviker från normalt mänskligt beteende.

Att hänsyn skall tas till hur produkten kan förutses bli använd kan få särskild betydelse när det gäller att bedöma säkerheten hos en produkt som framställs i flera led. Den som frambringar en råvara som skall förädlas eller tillverkar ett halvfabrikat som skall bearbetas vidare har ofta inte anledning att räkna med att hans produkt kan komma att användas i andra sammanhang än iden fortsatta tillverkningsprocessen. Det kan inte skäligen förväntas att en sådan produkt är lika säker som den färdiga produkten, vilken kanske är avsedd att spridas till enskilda konsumenter.

I fråga om vissa produkter finns säkerhetsföresla'ifter utfärdade av offentliga myndigheter i syfte att förebygga skador. Om en produkt som inte uppfyller sådana säkerhetsföreskrifter sätts i omlopp, bör som utgångspunkt gälla att produkten från säkerhetssynpunkt är bristfällig. Användaren måste nämligen vara berättigad att utgå från att produkten uppfyller de säkerhetskrav som följer av gällande offentliga bestämmelser. Detta hindrar inte att utredningen i ett enskilt fall kan visa att produkten inte är bristfällig, trots att den inte uppfyller myndighetens föreskrifter.

Det bör å andra sidan framhållas att en produkt kan vara bristfällig och föranleda ersättningsskyldighet även om produkten överensstämmer med offentligrättsliga regler eller med standarder som är fastställda av standardiseringsorgan. Standardiseringsverksamhet har numera stor betydelse för specifiseringen av säkerhetskrav på produkter (jfr prop. 1988/89:60 s.18 f). Den omständigheten att en produkt vid kontroll i särskild ordning har befunnits uppfylla ställda säkerhetskrav befriar inte utan vidare från produktansvaret.

En näringsidkare har nämligen ett självständigt ansvar för sin produkt (se bl.a. NJA 1977 s 788). Ofta har tillverkaren tillgång till mer informa- tion om produkten än den myndighet som har utfärdat föreskrifterna. Av tillverkaren får man också kräva att han håller sig underrättad om möjliga skadeverkningar av sina varor och tar hänsyn till krav på förbättringar som ännu inte har föranlett nya anvisningar. Detta gäller särskilt i fråga om industriell verksamhet. Om exempelvis ett bekämpningsmedel har godkänts av kemikalieinspektionen enligt reglerna i förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel, behöver detta sålunda inte befria tillverkaren från ansvaret enligt produktskadelagen.

Tvingande föreskrifter om en produkts beskaffenhet kan utformas på olika sätt. De kan ha en mer eller mindre exakt avgränsning. Om en föreskrift är utformad så att tillverkaren själv kan bestämma produktens sammansättning och utformning inom fastställda gränser, innebär det inte att han skall ha frihet att inom dessa gränser välja en utformning eller sammansättning som inte erbjuder tillräcklig säkerhet. I ett sådant fall, där tillverkaren har ett handlingsalternativ som innebär att han kan undgå

skadeståndsansvar, skall den skadelidandes intresse av att få ersättning för sin skada ha företräde, även om tillverkaren har följt i och för sig tvingande föreskrifter.

En betydligt ovanligare typ av föreskrift är att myndigheten anger en viss egenskap som måste finnas hos produkten för att den skall få sättas i omlopp. Som framgår av 8 5 punkt 3 går tillverkaren fri från ansvar om han visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet. Det räcker alltså inte för ansvarsfrihet att tillverkaren kan visa att produkten överensstämmer med offentliga föreskrifter. Han måste visa att produkten inte får spridas, om den saknar just den egenskap som har orsakat skadan.

Det bör framhållas att myndigheters och kontrollorgans ansvar för säkerhetsföreskrifter och utförd kontroll inte regleras i produktskadelagen.

När det gäller produkter som inte är kringgärdade av offentligrättsliga säkerhetsföreskrifter får man vid bedömningen av ansvarsfrågan ta ställning till huruvida risken för att produkten skall orsaka skada är större än vad man normalt har anledning att räkna med vid det aktuella produktslaget. Som har anförts tidigare får avgörandet ske efter en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilt i fråga om industriell verksamhet bör kraven på tillverkarens förutseende och kontroll ställas högt.

Produktansvarskommittén har diskuterat (SOU 1979:79 s. 130 f) vissa produkter som är speciella så till vida att de medvetet har utformats på ett sådant sätt att de är ägnade att medföra skador i större utsträckning än vad som varit strängt nödvändigt. Orsaken är ofta att tillverkaren vill tillfredsställa modenycker eller andra särskilda önskemål hos konsu- menterna. Som exempel på denna typ av produkter nämner produkt- ansvarskommitten bl.a. höga styren till motorcyklar. Ofta är de särskilda riskerna som är förknippade med dessa produkter uppenbara för var och en. I sådana fall kan knappast ansvar enligt produktskadelagen ak- tualiseras; den som handskas med produkten kan inte skäligen förvänta sig större säkerhet än han får. Någon gång kan dock bedömningen bli en annan. Det är inte säkert att användaren i alla fall av detta slag utan vidare inser att risken för skada är större än hos andra produkter som fyller samma ändamål. Om produkten då inte är försedd med en varning för den ökade risken, kan produkten komma att bedömas som bristfällig från säkerhetssynpunkt.

Ibland kan det förhållandet att en produkt saknar avsedd ejjfekt leda till skada. Särskilt gäller detta produkter som har till uppgift just att skydda mot skada. Även i sådana fall torde produktansvar kunna komma i fråga. Kan det utredas att produkten på grund av bristande effekt inte erbjuder den säkerhet som skäligen kan förväntas och att detta förhållande har orsakat skadan, bör ersättning kunna utgå. I praktiken lär dock ofta bevisningen om orsakssambandet vålla problem. Även om den använda produkten brister i fråga om effekt och därmed i fråga om säkerhet, är det inte säkert att en fullgod produkt i det särskilda fallet hade hindrat skadan (jfr dock vad som har anförts om beviskravet i avsnitt 2.8.1).

Som exempel på det anförda kan nämnas solskyddsmedel. Sådana medel är avsedda att skydda huden mot solstrålning så att en person som använder medlet skall kunna utsätta sig för solen under längre tid än han annars hade kunnat göra utan att ådra sig brännskador. Om nu en produkt av detta slag saknar de påstådda skyddsegenskaperna, kan användaren skada sig därför att han förlitar sig på det utlovade skyddet och utsätter sig för solen under för lång tid. I ett sådant fall kan orsakssambandet mellan solskyddsmedlet och skadan föranleda produkt- ansvar.

Likaledes kan den som har tillverkat en frysbox bli skyldig att ersätta skador som uppstår därför att maskineriet i frysboxen går sönder med påföljd att varorna i boxen tinar och förstörs.

När det- gäller t.ex. vissa slag av sjukvårdsutrustning kan problemet vara mer komplicerat. Det finns medicinsk apparatur som är avsedd att ersätta kroppsfunktioner när dessa har slagits ut på grund av sjukdom eller olycksfall. Om en sådan apparat inte fungerar som planerat och den utslagna kroppsfunktionen därför inte kan upprätthållas på konstgjord väg, får frågan om skadeståndsansvaret avgöras efter en bedömning av huruvida det föreligger adekvat kausalitet mellan apparatens bristande funktion och den skada som uppstår till följd av att kroppsfunktionen inte kan upprätthållas. Bedömningen kan här utfalla olika beroende på vilket slag av apparat det är fråga om. När det handlar om en väl beprövad metod och det är ett exemplar bland många av den aktuella apparaten som inte fungerar, torde det i allmänhet föreligga ett fabrikationsfel som grundar strikt skadeståndsansvar för tillverkaren. Annorlunda kan det förhålla sig när man tar i bruk en ny konstruktion för att avhjälpa ett problem som det tidigare inte fanns någon lösning på. I en sådan situation finns det ju inte någon alternativ behandling som hade kunnat leda till ett bättre resultat. En skada som orsakas av att den mänskliga organismen inte fungerar bör då inte läggas apparatens tillverkare till last.

Tillskillnad från läkemedelsförsäkringen undantar produktskadelagen inte skador som beror på utebliven effekt hos ett läkemedel. Den som bär produktansvaret enligt lagen kan således i princip bli skyldig att ersätta skador som beror på att ett läkemedel saknar avsedd verkan. I praktiken torde dock förhållandena oftast vara sådana att något ansvar inte kan utkrävas av läkemedlets tillverkare.

När ett läkemedel sätts in, sker det normalt för att det skall förebygga, påvisa, lindra eller bota en sjukdom eller ett sjukdomssymptom som har drabbat patienten. Om läkemedlet inte verkar, får sjukdomen det förlopp som föranleds av de medicinska förhållanden som alltså redan föreligger. Det kan då ofta vara svårt att fastställa ett orsakssamband mellan skadan och läkemedlets bristande verkan. Det bör också påpekas att det är den skadelidande som har bevisbördan för orsakssambandet. Även med de lindriga beviskrav som har förordats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.8.1) torde det vara svårt att visa att om ett verksamt läkemedel hade använts i det enskilda fallet, det skulle ha hindrat att skadan uppkom.

Vidare kan det vara diskutabelt huruvida ett läkemedel som inte verkar

Hänvisningar till US2

Prop. 1990/912197

] 02

skall anses brista i fråga om säkerhet. Varje läkemedel innehåller en verksam substans som skall förebygga, påvisa, lindra eller bota en sjukdom eller ett sjukdomssymptom. Människor reagerar emellertid olika på den verksamma substansen. Den avsedda effekten uppnås därför i olika grad beroende på den enskilde individens kroppskonstitution, ålder, sjukdomens svårhetsgrad m.m. Detta gäller även medel avsedda att förebygga sjukdom, t.ex. vacciner. Ett vaccin behöver alltså inte anses brista i fråga om säkerhet även om det inte har skyddseffekt hos alla patienter. Det kan tilläggas att en och samma patient kan vid olika tillfällen reagera olika på ett och samma läkemedel.

En förutsättning för att läkemedlet skall registreras för försäljning är att det har dokumenterats att läkemedlet har effekt vid den aktuella indikationen eller de aktuella symptomen. I samband med att läkemedels- verket godkänner ett nytt läkemedel redovisas hur stor andel av patienter- na med en viss sjukdomsbild som preparatet har avsedd effekt på. Den avsedda effekten kan för vissa läkemedel vara mycket hög. Det finns å andra sidan läkemedel som anses vara av betydande värde trots att de har effekt hos endast en minoritet av de behandlade patienterna med den aktuella sjukdomsbilden. Så kan vara fallet t.ex. för läkemedel som i avsaknad av mer verksam terapi - sätts in mot svårbehandlade livsfarliga sjukdomar.

Om ett läkemedel med en viss effekt har registrerats hos läkemedelsver- ket enligt läkemedelsförordningens regler, får det anses vara godkänt i samhället. Värdet av att läkemedlet är tillgängligt på marknaden har då bedömts vara större än nackdelarna med att läkemedlet inte är verksamt på alla patienter som behandlas. Den skada som kan uppkomma på grund av den uteblivna effekten har då normalt karaktären av en systemskada som inte omfattas av produktskadelagen.

Det anförda innebär att ett registrerat läkemedel - trots att det inte verkar i enstaka fall - normalt får anses vara så säkert som skäligen kan förväntas och alltså inte grundar strikt ansvar för skador som den uteblivna effekten orsakar. En domstol är visserligen inte bunden av registreringsmyndighetens bedömning. Med hänsyn till den noggranna prövning som föregår registreringen torde det dock endast i sällsynta undantagsfall finnas anledning att ifrågasätta det godkännande som registreringen innebär.

Om den uteblivna effekten däremot beror på ett fel vid tillverkningen av läkemedlet, t.ex. felaktig halt av den verksamma substansen, är det fråga om en sådan säkerhetsbrist i produkten som föranleder skadestånds- - skyldighet enligt produktskadelagen. Skadeståndsansvar kan också inträda om informationen om läkemedlets effekt varit bristfällig och därför innefattat instruktionsfel. Även överdrifter i marknadsföringen av läkemedlet kan utgöra instruktionsfel. Instruktionsfel behandlas närmare i det följande.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall produktens säkerhet vidare bedömas med hänsyn till marknadsföringen av produkten. Med marknadsföring avses åtgärder som syftar till att främja avsättningen av en produkt (jfr prop. 1975/76:34 s. 95 och 124). Den form av marknads-

föring som i första hand aktualiseras är reklam och andra upplysningar om produkten. Som typiska exempel kan nämnas annonser i tidningar och bruksanvisningar på produktens förpackning. Det är här närmast fråga om instruktionsfel enligt den tidigare nämnda indelningen. Vid sidan av marknadsföringen nämns bruksanvisningar särskilt i lagtexten. Skälen härtill är dels att bruksanvisningar är det kanske viktigaste medlet för att undgå instruktionsfel, dels att bruksanvisningar kan förekomma på sådant sätt att de inte kan sägas ingå i marknadsföringen.

I många fall är det omöjligt att konstruera en produkt så att den inte kan orsaka skada. För att undgå produktansvaret måste tillverkaren då marknadsföra produkten på sådant sätt att användarna blir upplysta om skaderiskerna. Givetvis kan informationen också lämnas på ett sätt som inte kan betecknas som marknadsföring i den nyss angivna meningen, t.ex. genom meddelanden som ligger inne i en obruten förpackning.

Instruktionsfel föreligger om den information som lämnas rörande en produkt är bristfällig. Bristen kan bestå antingen i att lämnade upplys- ningar är felaktiga eller i att nödvändig information inte ges. Även i detta avseende är produktskadelagens ansvar strikt. Tillverkaren kan alltså bli ersättningsskyldig även om han inte har handlat vårdslöst. Det ankommer på den som är ansvarig enligt lagen att lämna uppgifter om produkten och upplysa om hur den skall användas för att inte medföra onödiga risker. Han skall vidare varna för faror som är förbundna med produkten.

När det gäller omfattningen av och innehållet i den information som skall lämnas om en produkt för att instruktionsfel inte skall anses föreligga kan följande allmänna synpunkter anföras.

Det är väsentligt att informationskraven hålls inom rimliga gränser. Det får inte bli så att skadeståndsansvar inträder enbart därför att en skada som står i ett adekvat orsakssamband med en utebliven varning faktiskt har inträffat. Om kravet på upplysningar ställs mycket högt, kan det medföra nackdelar för såväl konsumenter som näringsidkare. Det är betungande för näringsidkarna att tvingas varna för alla upptänkliga risker. För konsumenterna blir en alltför vidlyftig information svårtillgäng- lig. Varningar för helt perifera risker fyller i de flesta fall inte heller något förnuftigt syfte.

Det är produktens normala användning och vad som därvid kan inträffa som skall hållas i blickpunkten när informationen utformas. Dock är att märka att en produkt i sig kan medföra särskilda risker som tillverkaren måste varna för, även om riskerna aktualiseras i mindre mån vid den normala användningen. En särskild varning kan behövas också när en produkt är så beskaffad att den blir farlig först i förening med någonting annat. Om en produkt är farlig för vissa grupper av personer, t.ex. allergiker, kan det innebära ett instruktionsfel att den farliga beskaffen- heten inte anges.

Tillverkaren skall inte behöva varna för risker som är allmänt kända bland dem som kan tänkas använda produkten. Exempelvis får det anses vara väl känt bland vanliga människor att färskt kött är känsligt. Alla vet att kött måste förvaras på visst sätt och att det har begränsad hållbarhet. Därför är det knappast erforderligt att informera särskilt om detta när

kött säljs till konsumenter. Inte heller kan det vara erforderligt att varna för de risker som är förknippade med att kött äts rått. Mer tveksamt är hur man bör se på exempelvis det fallet att skada förorsakas av bekämp- ningsmedelsrester på citronskal, som används i matlagning. Visserligen lär det vara så att alla citroner som saluförs häri landet har behandlats med bekämpningsmedel. Emellertid torde det inte vara allmänt känt att det kan finnas rester av sådana medel på frukternas skal. Det skulle därför kunna hävdas att konsumenterna borde upplysas härom, för den händelse det föreligger någon beaktansvärd risk för skada.

Kraven på information kan ha olika karaktär i olika skeden av produktions- och distributionsprocessen, beroende på vem informationen riktar sig till. Det kan sålunda inte vara nödvändigt att förse en råvara eller ett halvfabrikat med upplysningar och bruksanvisningar i lika stor omfattning som slutprodukten. Om det exempelvis anses nödvändigt att djupfrysta kycklingar som skall säljas till allmänheten är försedda med anvisningar för tillagningen, kan det inte rimligen krävas att uppfödaren skall ombesörja det, såvida han inte själv svarar också för distributionen. Naturligtvis bör det ankomma på den som paketerar kycklingarna för den slutliga försäljningen till konsumenterna att se till att erforderliga upplysningar och anvisningar då finns med.

Ofta torde det förhålla sig så att en produkt erbjuder tillfredsställande säkerhet när den används för avsett ändamål men i andra situationer kan vålla skada. I sådana fall måste tillverkaren ofta räkna med att produkten kan användas till olika ändamål och på varierande sätt. Ett exempel kan vara det tidigare nämnda fallet då citronskal används i matlagning. Det användningssätt som i första hand avses med en citron torde vara att saften och fruktköttet skall förtäras. Dock förekommer citronskal så ofta i matlagningsrecept att den som tillhandahåller citronen nog måste räkna med att även skalen kan komma att användas. Han får då anpassa varningar och instruktioner därefter. Gör han inte det, kan han ådra sig skadeståndsansvar. Om det däremot är så att produkten orsakar skada bara om den används uppenbart felaktigt eller till ett ändamål som inte kan förutses, bör tillverkaren gå fri från ansvar.

De flesta läkemedel har icke önskvärda biverkningar vid sidan av de verkningar som gör att de fungerar som läkemedel. När ett läkemedel har blivit godkänt har dessa positiva verkningar ansetts vara så nyttiga att de vid en helhetsbedömning av produkten har vägt över de negativa biverkningarna. Det är oundvikligt att nackdelarna med produkten måste godtas, om man skall uppnå fördelarna med den. Kända och godtagna biverkningar av läkemedel är systemskador, som inte grundar ansvar enligt produktskadelagen. Systemskadorna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5).

Biverkningar hos registrerade läkemedel blir kända genom att de offentliggörs i publikationer som är allmänt spridda bland läkare (t.ex. Läkemedelsindustrins förteckning över de farmacevtiska speeialiteterna i Sverige, FASS, och Läkartidningen). Om en farmacevtisk specialitet har registrerats hos läkemedelsverket enligt läkemedelsförordningens regler, får den i allmänhet anses vara godkänd i samhället. Av 15 åjämförd med

IOS

4 & läkemedcleöi-ordningen (1962z701) framgår nämligen att en farmacev- tisk specialitct inte får registreras, om den vid normal användning medför skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten. Härav följer att en biverkan som har beaktats enligt reglerna när läkemedlet har registrerats är en systemskada som inte föranleder strikt produktansvar. En domstol är visserligen inte bunden av registreringsmyn- dighetens bedömning. Med tanke på att preparaten prövas noggrant av experter innan de registreras torde en domstol dock endast i sällsynta undantagsfall ha anledning att ifrågasätta det godkännande som regi- streringen innebär (jfr Dufwa, Produktansvar, 1983, s 73 f).

För att den produktansvarige skall undgå ansvar för en systemskada krävs att han i erforderlig omfattning har varnat för att sådan skada kunde uppkomma. Även när det gäller läkemedel kan instruktionsfel grunda strikt skadeståndsansvar. Allmänt kan följande sägas beträffande kravet på information om läkemedel.

Det är en läkare som -i samråd med sin patient- bestämmer huruvida ett receptbelagt läkemedel skall användas i ett enskilt fall. Läkarens bedömning grundar sig på en avvägning av medicinens nytta mot dess skadliga biverkningar. Informationen om produkten måste därför riktas i första hand till läkaren. Det får sedan ankomma på läkaren att upplysa patienten om hur det ordinerade läkemedlet kommer att verka och instruera patienten om hur det skall hanteras.

När det gäller läkemedel utan recept är det i allmänhet läkemedels- användaren själv som beslutar att läkemedlet skall sättas in. Då måste informationen lämnas direkt till honom. I allmänhet är det fråga om preparat med väl kända egenskaper och användningsområden. Infor- mationen blir därför mindre komplicerad. Den förmedlas ofta genom apotekspersonalen. Apoteksbolaget har under senare år gjort betydande ansträngningar att tillgodose allmänhetens behov av relevant information som underlag för beslut om självmedicinering.

Dessa förhållanden får betydelse för vad som bör krävas av den som bär produktansvaret i fråga om form och innehåll hos läkemedels- informationen. Eftersom informationen normalt riktar sig till fackmän - läkare och apotekspersonal - behöver inte ett sådant språk användas att informationen i alla delar är begriplig för en lekman. Däremot måste den vara uttömmande. Läkaren skall ha tillräcklig information för att kunna bedöma läkemedlets egenskaper, möjliga biverkningar o.d. I allmänhet lämnas sådan information genom FASS.

Iden mån det erfordras särskild information till den som skall använda etticke receptbelagt läkemedelmåsteinformationen självfallet utformas så att en lekman kan tillgodogöra sig den.

Det bör för övrigt påpekas att tillverkaren kan behöva lämna infor- mation även om receptbelagda läkemedel till den slutliga användaren, patienten. Vissa upplysningar om läkemedlet kan ha sådan omedelbar betydelse för användningen att de måste åtfölja själva produkten. Om ett läkemedel exempelvis framkallar yrsel eller försämrar reaktions- förmågan, kan det vara nödvändigt att förpackningen är försedd med en varning för det.

Läkemedelsföretagen ansvarar naturligtvis för innehållet också isådan information som de lämnar direkt till patienten, även om informationen inte är nödvändig enligt vad som nu har sagts. Om en skada uppstår därför att en tillverkare eller en importör lämnar felaktig eller ofullständig information om sitt läkemedel, kan han således ådra sig strikt ansvar för skadan.

Frågor om läkemedelsinformation behandlas närmare i 1983 års läkemedelsutrednings betänkande (SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa.

Kända biverkningar av godkända läkemedel utgör alltså systemskador som inte omfattas av det strikta produktansvaret, såvida inte infor- mationen om biverkningarna brister. Systemskador av liknande slag är allergiska reaktioner som framkallas av produkter vilka är accepterade trots att deras allergiframkallande egenskaper är kända. Även dessa produkter faller alltså utanför produktansvaret, om informationen angående allergiriskerna är tillräcklig. De krav som kan ställas härvidlag varierar med situationerna (jfr Borge Dahl, Produktansvar, s. 314). Rör det sig om välkända produkter - t.ex. socker, ägg eller jordgubbar - som enstaka personer är överkänsliga för eller som är direkt farliga för enstaka personer, är den produktansvarige knappast skyldig att varna för risken. Frågan om skyldighet att varna uppkommer i första hand när det gäller moderna produkter och tillsatsämnen. Om en sådan produkt innehåller en ingrediens som är farlig för en identifierbar grupp av människor, måste tillverkaren varna för risken. Ju allvarligare de tänkbara skadorna är, desto mer omfattande är skyldigheten att varna för dem. Skyldigheten att varna är också avhängig av riskgruppens storlek. Utgör gruppen en beaktansvärd del av befolkningen, måste varning lämnas även om gruppen inte kan identifieras och varningens verkan därför är osäker. Om tillverkaren kan utgå från att riskgruppens medlemmar känner till sin överkänslighet för ett visst ämne, kan det vara tillräckligt att han uppger att produkten innehåller ämnet och i vilken kvantitet den gör det.

Instruktionsfel torde i allmänhet föreligga när upplysningar inte lämnas, trots att så har föreskrivits i lag eller annan författning eller av en myndighet. I flera lagar och andra författningar stadgas att varningar eller annan information skall lämnas om produkter som omfattas av reglering- en. Sålunda föreskrivs i 13 å livsmedelslagen (1971:511) att färdigför- packat livsmedel som saluhålls skall vara märkt med vissa angivna uppgifter. Ett annat exempel är 85 lagen (1985:426) om kemiska produkter där det stadgas att den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt skall genom märkning eller på annat sätt lämna uppgifter av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt (produktinformation). Vidare kan marknadsdomstolen enligt 5 och 7 åå produktsäkerhetslagen ålägga näringsidkare att lämna säkerhetsinforma- tion och varningsinformation angående sina varor. Marknadsdomstolens avgöranden och de riktlinjer som konsumentverket utfärdar för marknads- föring av olika produkter kan ge viss vägledning vid bedömningen av vilken information som skall lämnas för att instruktionsfel inte skall anses föreligga. Även branschrekommendationer kan ha liknande betydelse.

Avgörande för vilka krav som skall ställas på informationens omfattning

och utformning blir en samlad bedömning av alla omständigheter i det enskilda fallet. Härvid får stor betydelse tillmätas sådana faktorer som produktens art, dess användningsområde och vilka personkategorier som kan antas komma i kontakt med den. Detta kan t.ex. innebära att, när det är fråga om produkter som det är brukligt att sälja i andra hand eller låna ut, det kan vara nödvändigt att särskilt viktiga varningar och instruktioner anbringas direkt på produkten och inte bara i en instruk- tionsbok eller liknande. Även i andra fall kan det vara nödvändigt att säkerställa att viktig information alltid åtföljer själva produkten.

Om tillverkaren har fullgjort vad som kan krävas av honom i det nu nämnda hänseendet, brister produkten således inte i säkerhet när han sätter den i omlopp. Visar det sig senare att en erforderlig varningstext har avlägsnats från produkten innan denna har kommit i t.ex. en andra- handsköpares besittning, kan tillverkaren inte göras ansvarig för en skada som orsakats genom att produkten numera brister i fråga om säkerhet. Enligt 8 5 2 ankommer det dock på tillverkaren att göra sannolikt att säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produkten i omlopp.

Bedömningen av säkerheten skall knyta an till förhållandena vid den tidpunkt dåprodukten sättsiomlopp (se om detta uttryck specialmotivcring- en till 8 5). Det innebär att säkerheten kan komma att bedömas olika för olika led i distributionskedjan. Om exempelvis en importör släpper ut en produkt på marknaden lång tid efter det att han har köpt den av tillverkaren, kan värderingarna ha hunnit ändras så att produkten inte längre kan anses uppfylla gällande säkerhetskrav när importören sätter den i omlopp trots att den gjorde det när tillverkaren satte den i omlopp. En näringsidkare som köper begagnade produkter, renoverar dem och sedan säljer dem bör på motsvarande sätt se till att de renoverade produkterna uppfyller de säkerhetskrav som ställs vid den tidpunkt då han säljer dem.

I artikel 6 andra stycket i EG-direktivet sägs att en produkt inte skall anses vara defekt endast därför att en bättre produkt senare har satts i omlopp. En sådan bestämmelse finns inte i den svenska lagen. Principen kan dock aktualiseras även vid tillämpning av den lagen. Om en person köper en äldre sak, måste han ofta räkna med att den kan vara mindre säker än en ny. Man kan exempelvis inte förvänta sig att äldre bilmodeller skall vara utrustade med lika effektiva säkerhetsanordningar som den senaste årsmodellen. En produkt som är tillverkad enligt regler och värderingar som gällde vid tillverkningstillfället, och på då sedvanligt sätt, bör i allmänhet inte anses brista i fråga om säkerhet därför att den tekniska utvecklingen har fortskridit och produkten ijämförelse med en ny framstår som mindre säker. Självfallet innebär detta dock inte att en äldre produkt inte kan ådra tillverkaren ansvar enligt produktskadelagen. Även en äldre produkt måste vara så säker som skäligen kan förväntas.

Vad som nu har sagts har inte med utvecklingsskadorna att göra. Vid skador av det slaget är det inte fråga om ändrade värderingar av säkerhetskraven utan om bristande kännedom om orsakssammanhangen. Produktens säkerhet är i dessa fall bristfällig redan här produkten sätts i omlopp, men kunskap om detta föreligger inte då utan kommer fram

först senare. Det kan dröja länge innan förekomsten av ett utvecklingsfel kan konstateras. Sedan detta har skett kan det hända att tillverkningen ändå fortsätter och nya exemplar av produkten sätts i omlopp. Om detta sker med samhällets godkännande, föreligger inte en säkerhetsbrist. Uppkommande skador hör till kategorin systemskador och'faller utanför produktansvaret (se avsnitt 2.3.5).

För att en risk som är förenad med en produkt skall anses vara ett systemfel, som inte berättigar till ersättning enligt produktskadelagen, krävs alltså dels att risken för skada är känd, dels att risken är godtagen i samhället. Det är däremot inte nödvändigt att just den skadelidande förutsåg risken och godtog att bli utsatt för den. Att samhället godkänner risken kan ta sig olika uttryck. Ofta torde det ske genom att man inte inskrider mot en produkt trots att man vet att den kan vålla skador. Det krävs inte ett formligt myndighetsbeslut om godkännande. I allmänhet kan man utgå från att det är fråga om ett systemfel, om produkten är spridd och använd i samhället och det är allmänt känt att den orsakar skador. Å andra sidan måste beaktas att det förhållandet att ett offentligt ingripande dröjer lika väl kan bero på bristande resurser hos myndigheter- na som på att skadeverkningarna är godtagna. Frågan torde få avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Det bör tilläggas att det inte alltid är fråga om systemfel, som utesluter produktansvar, när skada orsakas av en produkt som är godtagen trots att det är känt att den medför risk för skada. Om det kan krävas att tillverkaren varnar för risken men han underlåter att göra det, föreligger i stället instruktionsfel.

Om en produkt som har släppts ut på marknaden visar sig vara farlig, kan det föranleda tillverkaren eller någon annan som är ansvarig för produkten att sätta igång en kampanj för att varna konsumenterna för faran eller för att återkalla de exemplar av produkten som har spritts bland konsumenterna. Regler härom finns i ptoduktsäkerhetslagen.

Den omständigheten att en återkallelsekampanj pågår befriar i princip inte tillverkaren från skadeståndsansvar, om exemplar av produkten som fortfarande finns kvar hos allmänheten orsakar skada. Någon gång kan dock reglerna om jämkning vid den skadelidandes medvållande leda till att en konsument förlorar sin rätt till skadestånd eller får ersättningen jämkad. Så kan t.ex. bli fallet, om konsumenten avstår från att utnyttja ett återkallelseerbjudande eller fortsätter att använda produkten trots att han har fått del av erbjudandet och därmed blivit varnad för att produkten är farlig.

45

Lagen gäller inte skador som omfattas av atomansvarighetslagen (1968:4S).

(Jfr 2 5 i promemorians förslag)

Från produktskadelagens tillämpningsområde undantas genom denna

bestämmelse skador som omfattas av atomansvarighetslagen. Undantaget har behandlats i avsnitt 2.2.3 i den allmänna motiveringen. Regeln motsvaras i EG-direktivet av artikel 14. I atomansvarighetslagen regleras ansvaret för atomskada i följd av atomolycka som inträffar i atomanlägg- ning eller under transport av atomsubstans och vidare ansvaret för atomskada som i annat fall orsakas av atomsubstans som kommit från atomanläggning. I 14 & atomansvarighetslagen finns regler om kanalisering av skadeståndsskyldigheten till vissa ansvariga personer. Angående den närmare regleringen hänvisas till lagtexten.

Undantaget har utformats så att produktskadelagen inte gäller skada som omfattas av atomansvarighetslagen. Det innebär att ersättning enligt produktskadelagen inte kan utges för en atomskada som faller inom tillämpningsområdet för atomansvarighetslagen, även om ersättningsrätten skulle begränsas eller falla bort i det enskilda fallet till följd av den lagens regler. Eftersom vissa skador på grund av radioaktiv strålning inte regleras i atomansvarighetslagen, medför å andra sidan bestämmelsen i denna paragraf att produktskadelagen kan tillämpas på sådana skador.

Några andra skadeståndsrättsliga specialområden har inte undantagits från produktskadelagens tillämpning. Det innebär att olika skadestånds- rättsliga regelsystem kan bli tillämpliga på samma skada. Förhållandet mellan produktskadelagen och annan skadeståndsrättslig speciallagstiftning har behandlats i avsnitt 2.10 i den allmänna motiveringen. Förhållandet mellan produktskadelagen och köprätten har behandlats i specialmoti- veringen till 1 &.

5 & Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan verkan. (Jfr 3 5 i promemorians förslag)

Enligt denna paragraf är produktskadelagen tvingande till den skade- ståndsberättigades förmån. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 12 i EG-direktivet.

Bestämmelsen innebär att det skadeståndsansvar som tillverkare, importörer och andra har enligt produktskadelagen inte kan inskränkas i något avseende genom ett avtal mellan den ansvarige och den ersätt- ningsberättigade. Bestämmelsen torde få störst betydelse för konsumenter. Även ensidiga friskrivningar på kvasikontraktsrättslig grund är ogiltiga. Detsamma gäller om en detaljhandlare friskriver tillverkaren genom ett avtal med en konsument som är köpare. En skadelidande får däremot alltid åberopa ett avtalsvillkor som för honom är förmånligare än motsvarande lagbestämmelse. Lagen ger alltså den skadelidande ett minimiskydd i förhållande till den skadeståndsansvarige på det sätt som är vanligt inom den civilrättsliga lagstiftningen på konsumentområdet, se t.ex. 3 & konsumenttjänstlagen.

Paragrafen avser avtal varigenom den som kan få rätt till skadestånd på förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter enligt produktskade-

lagen. Däremot hindrar paragrafen inte att en skadelidande, när skadeståndsansvaret enligt lagen väl har aktualiserats, i det konkreta fallet med bindande verkan avstår från att utkräva ansvaret (jfr prop. 1984/85: 110 s. 156 med ytterligare hänvisningar). Frågan huruvida ett sådant avstående kan anses ha skett och i vad mån det är bindande för den skadelidande får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler, varvid den skadelidande skyddas av bl.a. den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 & avtalslagen.

Avtal är ogiltiga enligt denna paragraf endast om de inskränker skadeståndsansvaret gentemot den som har rätt till ersättning enligt produktskadelagen. Bestämmelsen hindrar inte att näringsidkare i olika led av distributionskedjan genom avtal sig emellan reglerar den slutliga fördelningen av skadeståndsansvaret. En säljares regressrätt enligt 10 & omfattas dock av bestämmelsen i förevarande paragraf och kan alltså inte inskränkas på förhand genom avtal.

Bestämmelsen i denna paragraf har vissa beröringspunkter med reglerna i 3 & om vad som skall anses vara en säkerhetsbrist. Enligt 3 5 skall produktens säkerhet bedömas med hänsyn till bl.a. hur produkten har marknadsförts. Denna regel tar sikte närmast på de s.k. instruktionsfelen, dvs. bristfällig information om produkten (jfr specialmotivcringen till 3 5). Den som är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen har ansvaret för att uppgifter lämnas om hur produkten skall användas för att den inte skall medföra onödiga risker. Om en produkt är förbunden med faror, skall användaren varnas för dem. Sådana upplysningar och varningar kan ha verkningar av samma slag som friskrivningsklausuler. En produkt som är försedd med erforderliga upplysningar skall nämligen inte anses vara bristfällig i de avseenden som upplysningarna tar sikte på. Genom att lämna upplysningarna undgår tillverkaren således ett skadeståndsansvar som annars skulle åvila honom.

Information av nu angivet slag går ut på att förse användaren av en viss produkt med kunskap om vad han behöver iaktta, när han handhar produkten, för att han skall undgå skada. En friskrivningsklausul har i allmänhet inte denna inriktning på produktens egenskaper i det enskilda fallet. Om tillverkaren, utan att hänföra sig till specifika farliga egenskaper hos produkten i fråga, anbefaller en allmän begränsning av produktens användning, t.ex. för vissa personkategorier, kan det bedömas som en ogiltig friskrivning. Texten "Denna produkt är inte lämplig för äldre personer" befriar normalt inte tillverkare från skadeståndsansvar enligt produktskadelagen mot gamla människor.

Hänvisningar till US3

Skadeståndsskyldiga

6.5

Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är 1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten,

2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp häri landet, och

3. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne- tecken.

(Jfr 6 å i promemorians förslag)

Paragrafen anger vilka som är i första hand skadeståndsskyldiga enligt produktskadelagen. Förevarande paragraf motsvaras av artikel 3 första och andra styckena i EG-direktivet. I punkt 3 har lagtexten justerats något jämfört med promemorieförslaget för att den skall överensstämma bättre med direktivet.

Produktskadelagens ansvarssystem bygger på tanken att det strikta skadeståndsansvaret skall bäras av den som har framställt den skadegöran- de produkten eller, i fråga om utländska produkter, av den som har importerat produkten. Importörens ansvar medför ingen inskränkning i tillverkarens skadeståndsskyldighet. Ansvarig i samma mån är dessutom den som utan att vara produktens upphovsman utger sig för att vara det.

Eftersom annat inte sägs, är den ansvarige skyldig att ersätta skadan oavsett om vållande kan läggas honom till last eller ej. Ansvaret enligt produktskadelagen är alltså strikt.

I linje med dessa principer föreskrivs i punkt 1 att den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen. Tre olika verb används i lagtexten för att beskriva det handlande som grundar skadestånds- ansvaret. Handlandets karaktär varierar nämligen allt efter produktens art. Tillverkaren är den som industriellt eller hantverksmässigt framställer en produkt eller en beståndsdel i en annan produkt. Detta kan ske genom att råvaror eller annat material bearbetas eller förädlas. Det kan också ske genom att redan bearbetade produkter utvecklas eller bearbetas vidare. Även den som endast monterar samman självständiga kom- ponenter är ansvarig som tillverkare. Ordet "frambringa" tar närmast sikte på en verksamhet som går ut på att odla växter, uppföda djur eller utvinna mineral o.d. När det slutligen talas om att "insamla" produkter åsyftas sådana verksamheter som att plocka vilda bär och växter, jaga och fiska.

Enligt 2 5 första stycket upphör en sak inte att vara en produkt i lagens mening därför att den infogas i annan egendom. Av 2 & andra stycket framgår att, om en skada orsakas av en säkerhetsbrist i en sådan delprodukt, både delprodukten och den färdiga produkten skall anses ha orsakat skadan. Detta medför att en produkt kan ha flera ansvariga tillverkare. Om t.ex. någon skadas till följd av att han har ätit bröd framställt på mjöl som av någon orsak har blivit giftigt, kan han utkräva produktansvaret inte endast av bagaren utan också av den industri som har framställt mjölet. Tillverkaren av en produkt som utgör beståndsdel i en annan produkt är dock ansvarig för en skada som den färdiga slutprodukten orsakar endast om skadan beror på en säkerhetsbrist i beståndsdelen. Slutproduktens tillverkare ansvarar däremot för alla skador som slutprodukten orsakar, även om skadan beror på ett fel i en beståndsdel som han inte har framställt själv; se härom spccialmotivering-

Prop. 1990/912197

en till 2 5 andra stycket.

Även om situationen inte är den att en delprodukt infogas i den färdiga produkten, kan tillverkningen ske i flera led. Varje led ansvarar i sådana fall för skador som orsakas av en säkerhetsbrist som produkten var behäftad med när den lämnade det ledet. För att ansvarsgrundande tillverkning skall anses ha skett i ett visst led krävs att produkten har bearbetats på sådant sätt att dess egenskaper har förändrats i något relevant avseende. Bedömningen kan här bli olika från fall till fall. En charkuterist som mal kött till färs bearbetar otvivlaktigt produkten så att han blir ansvarig som tillverkare. Mer tveksamt är detta, om bearbet- ningen består bara i att han skär köttet i skivor. Gör charkuteristen ingenting annat än att han förpackar köttet, kan han inte sägas vara tillverkare. En restaurang som tillagar maträtter ansvarar i normalfallet strikt för de produkter som sålunda tillverkas. Bedömningen kan dock bli en annan, om en leverantör tillhandahåller färdiglagad mat i djupfrysta portionsförpackningar och restaurangen endast värmer maten i mikrougn enligt leverantörens anvisningar.

Om någon bedriver en näringsverksamhet som består i att han köper begagnade varor av något slag, renoverar dem och sedan säljer dem för att de skall användas på nytt, är han att betrakta som tillverkare- i lagens mening. Han ansvarar således för de renoverade produkter som han har satt i omlopp på i princip samma sätt som den som har nytillverkat produkter. Bedömningen av produkternas säkerhet kan emellertid tänkas bli påverkad av sättet att framställa dem.

Produktansvaret omfattar således många skilda verksamhetsslag. Enligt 8 & 1 föreligger dock strikt ansvar bara om den skadegörande produkten har satts i omlopp i en näringsverksamhet.

I de fall då flera tillverkare är skadeståndsskyldiga för samma skada föreligger solidariskt ansvar. En tillverkare kan dela det solidariska ansvaret även med en person som är skadeståndsskyldig enligt andra eller tredje punkten i förevarande paragraf. Allmänna regler gäller för den slutliga fördelningen av ansvaret mellan dem (jfr SOU 1975:103 s. 49- 53; jfr också prop. 1985/86:83 s. 28 och 55-58).

Enligt punkt 2 är den som har importerat en skadegörande produkt strikt ansvarig för skador som produkten orsakar. Frågan vem som är att anse som importör är inte alltid lätt att besvara. Som produkt- ansvarskommittén har utvecklat (se SOU 1979:79 s. 85 ff) kan införsel av varor ske på flera olika sätt. Personer med varierande civilrättslig ställning kan engageras i olika kombinationer. En svensk köpare kan införa varan efter direktkontakt med en utländsk säljare. Affären kan förmedlas genom en kommissionär eller en agent. Speditören, slutligen, har ofta viktiga uppgifter i en importaffär utöver själva transporten.

Klart är att en svensk näringsidkare som i eget namn avtalar med en utländsk säljare om att köpa en vara och sedan låter föra in varan i landet är att betrakta som importör. Så får också anses vara fallet med en svensk kommissionär för en utländsk kommittent. Kommissionären uppträder nämligen i eget namn och ingår själv avtal med köparna i Sverige.

När ett köpeavtal har träffats genom förmedling av en agent som har handlat i sin utländske huvudmans namn är det däremot mer osäkert om agenten eller avtalsparten på köparsidan skall anses som importör. Agenten handlar hela tiden i huvudmannens namn. Detta skiljer agenten från kommissionären, som också handlar för huvudmannens räkning men i eget namn. Ännu längre är steget till ensamåterförsäljaren, som handlar både för egen räkning och i eget namn.

När en vara har förvärvats genom förmedling av en agent bör som huvudregel gälla att det är köparen i Sverige och inte agenten som har importörsansvaret. Normalt tar nämligen köparen fysiskt emot varan här i landet. Han har då möjlighet att kontrollera den och överblicka riskerna. Undantag från denna regel kan dock tänkas, beroende på hur agenten bedriver sin förmedlingsverksamhet. Bedömningen kan t.ex. bli en annan om agenten vänder sig direkt till svenska köpare för att förmedla avtal mellan dem och den utländske säljaren. Ofta har också agenten andra funktioner utöver den rena förmedlingen. Frågan vem som skall anses vara importör får bedömas med ledning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Härvid kan ledning hämtas från reglerna om för vems .

räkning produkten skall förtullas.

Det fysiska införandet till landet ombesörjs ofta av en Speditör. Denne är lastägarens förtroendeman och ingår i allmänhet för lastägarens räkning men i eget namn avtal med lämplig transportör. Det kan också förekom- ma att speditören helt eller delvis utför transporten själv. Vem som är lastägare vid den tidpunkt då varan förs in i landet bestäms genom avtalet mellan säljaren och köparen. Speditörens roll är i allmänhet sådan att det vore främmande att betrakta honom som importör i produktskadelagens mening.

Importörens ansvar enligt produktskadelagen inträder först när han sätter produkten i omlopp i en näringsverksamhet (se 8 5 1). Den som inför en produkt utan att ha förvärvssyfte, t.ex. i samband med en turistresa, ådrar sig inte strikt skadeståndsansvar. Inte heller en närings- idkare som importerar exempelvis en maskin för att använda den i sin näringsverksamhet blir ansvarig enligt produktskadelagen, om maskinen orsakar skada när han använder den. Han drabbas inte nödvändigtvis av det strikta importörsansvaret ens om han senare sätter produkten i omlopp i begagnat skick. För strikt ansvar krävs nämligen att importören redan vid importtillfället hade för avsikt att sätta produkten i omlopp här i landet. Uttrycket "sätta i omlopp" kommenteras i anslutning till 8 & punkt 1.

Som har påpekats tidigare medför importörens ansvar ingen inskränk- ning i ansvaret enligt punkterna 1 och 3. Om skadestånd skall betalas av flera, svarar de solidariskt.

Genom punkt 3 utvidgas det strikta produktansvaret i vissa situationer till andra led idistributionskedjan än tillverkningsledet och importledct. Det är vanligt att t.ex. varuhus och butikskedjor säljer produkter under eget namn som om de själva har tillverkat dem, trots att produkterna i verkligheten har framställts av andra. När skada orsakas av en sådan produkt har den skadelidande enligt förevarande bestämmelse rätt att

vända sig mot den som har presenterat produkten som sin. Avgörande för om ansvar enligt punkt 3 skall komma i fråga är om den omständigheten att näringsidkaren har anbringat sitt kännetecken på produkten ger intryck av att han är produktens upphovsman. Det är inte nödvändigt att den skadelidande faktiskt tror att så är fallet. Inte ens om denne i ett konkret fall vet att produkten är tillverkad av någon annan än den som utger sig för att vara tillverkaren, är det uteslutet att utkräva- ansvar enligt bestämmelsen. Av betydelse är i ett sådant fall huruvida produkten allmänt sett ger intryck av att härröra från den som har försett den med sitt kännetecken. Däremot drabbar produktansvaret inte den som exempelvis i reklamsyfte anbringar sitt namn på prislappar eller direkt på varan, om det ändå framgår att tillverkaren är någon annan.

Den som är ansvarig enligt denna bestämmelse kan inte undgå ansvaret genom att uppge vem som är den verklige tillverkaren eller importören. Däremot står det den skadelidande fritt att vända sig också mot tillverkaren eller importören. Om flera är skyldiga att ersätta samma skada, är de solidariskt ansvariga.

Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad, frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig enligt 6 5, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har tillverkat, frambringat eller insamlat produkten eller marknadsfört den som sin eller tillhandahållit den för honom.

Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har importerat produkten eller tillhandahållit den för honom.

En anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt påkallat en sådan anvisning.

(Jfr 7 5 i promemorians förslag)

Genom denna paragraf utsträcks det strikta produktansvaret till senare led i distributionskedjan när det av produkten inte framgår vem som är tillverkare eller importör. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. En bestämmelse med samma innebörd finns i EG-direk- tivets artikel 3 tredje stycket.

Första stycket En skadelidande skall inte vara förhindrad att kräva ersättning bara därför att han inte kan utröna vem som har framställt den skadegörande produkten. Reglerna i detta stycke har till syfte att motverka en sådan effekt.

Första stycket är tillämpligt på produkter som är framställda här i landet och som inte är försedda med någon upplysning om vem som har tillverkat, frambringat eller insamlat dem. Om någon skadas av en

produkt som sålunda är anonym därigenom att den inte anvisar någon som ansvarig för skadan enligt 6 5, kan den skadelidande rikta sitt ersättningskrav mot sin leverantör eller mot någon som har tillhandahållit produkten i ett tidigare led i distributionskedjan.

Lagtextens ord - "framgår det inte av en skadegörande produkt" - får inte tolkas alltför inskränkt. Är tillverkaren angiven på produktens emballage eller på en medföljande bruksanvisning, får det anses framgå av produkten vem han är.

Om en produkt är försedd med uppgift om tillverkaren, kan skade- ståndsansvar enligt 7 & inte komma i fråga. Uppstår ett fel hos en sådan produkt efter det att den har satts i omlopp av tillverkaren, är produkt- skadelagen inte tillämplig. För skador orsakade av fel som har uppstått exempelvis under lagring hos en grossist svarar denne alltså inte enligt produktskadelagen, om det inte är fråga om en anonym produkt av det slag som behandlas i denna paragraf. Däremot kan grossisten bli ansvarig enligt skadeståndslagen, om han har förfarit vårdslöst.

Skadeståndsansvarig för på angivet sätt anonyma produkter är var och en som har tillhandahållit produkten i en näringsverksamhet. Genom rekvisitet "tillhandahållit" markeras att ansvaret inte begränsas till fall där en produkt har överlåtits. Det omfattar alla slags situationer när någon med den ansvariges tillstånd har tagit befattning med produkten för att konsumera den eller använda den. Ett exempel som anförs av produkt- ansvarskommittén (se SOU 1979:79 s. 135) är att en kund i en snabb- köpsbutik skadas av en läskedrycksflaska som exploderar när kunden plockar till sig den från hyllan. Flaskan är vid tillfället inte överlåten till kunden men väl tillhandahållen, och ansvar enligt lagen kan inträda. Det är just det skadegörande exemplaret av produkten som skall vara tillhandahåller, och det ankommer på den skadelidande att bevisa att så är fallet.

"Var och en" som har tillhandahållit produkten är skadeståndsskyldig. Det är således inte bara den slutlige säljaren som kan ådra sig produkt- ansvar, utan detta kan drabba alla i omsättningskedjan. Av 8 & 1 framgår dock att det strikta ansvaret åvilar endast den som tillhandahåller produkten i en näringsverksamhet.

I bestämmelsen anvisas en möjlighet för leverantören att befria sig från produktansvaret. Om han för den skadelidande anvisar någon som har tillverkat, frambringat eller insamlat produkten eller marknadsfört den som sin eller tillhandahållit den för honom, är han inte längre skade- ståndsskyldig och den skadelidande får vända sig till den sålunda utpekade istället. Den som lämnar uppgiften måste också - när det begärs - kunna styrka dess riktighet för att undgå eget ansvar för skadan. De upplys- ningar om den utpekades identitet som den skadelidande skall få måste vara så utförliga att denne på grundval av dem kan göra sin rätt gällande mot den utpekade. I normalfallet måste upplysningarna därför innehålla namn och aktuell adress för den som pekas ut.

Däremot har den som har tillhandahållit produkten inte något ansvar för att den utpekade verkligen kan infria sitt ansvar. Är den utpekade insolvent eller är det en juridisk person som har upphört att existera

medför detta inte att ansvaret återgår på den som endast har tillhanda- hållit produkten för den skadelidande.

Andra stycket Detta stycke innehåller i fråga om importerade produkter regler motsvarande dem som enligt första stycket gäller för produkter som är framställda här i riket. Reglerna innebär följande.

Om det inte framgår av en importerad produkt vem som har importerat den, är var och en som tillhandahåller produkten i en näringsverksamhet ersättningsskyldig enligt produktskadelagen för skador som produkten orsakar. Den som är ansvarig enligt denna regel går dock fri från ersättningsskyldighet, om han upplyser den skadelidande om vem som har importerat produkten eller tillhandahållit den för honom. Upplysningsplik— ten skall fullgöras inom den tidsfrist som anges i tredje stycket. Det är inte tillräckligt att den utländske tillverkaren anges. För att den ansvarige leverantören skall befrias från sin skadeståndsskyldighet måste han anvisa importören eller den leverantör i ett tidigare led i distributionskedjan som tillhandahållit honom produkten. Den skadelidande kan då vända sig till den utpekade med sitt krav.

Tredje stycket Av detta stycke framgår att en anvisning enligt första eller andra stycket

skall ges inom en månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt påkallat en sådan anvisning. Enligt allmänna bevisbörderegler ankommer det på den som vill åberopa regeln till befrielse från ansvar att visa att upplysningen har lämnats i rätt tid. Verkan av att ett meddelande inte alls lämnas eller lämnas först efter förloppet av den föreskrivna tiden om en månad är att den som har tillhandahållit produkten i sin näringsverksamhet blir ansvarig för skadan som om han vore tillverkare. Det kan här nämnas att den treåriga preskriptionsfristen enligt 11 5 första stycket inte börjar löpa i förhållande till den som ersättningskravet riktas mot förr än den dag då den ersättningsberättigade fick eller borde ha fått kännedom om den ansvariges identitet.

85

Skadeståndsskyldig enligt 6 eller 7 5 är inte den som

1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverk- samhet,

2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten i omlopp, eller

3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.

(Jfr 8 5 i promemorians förslag)

Denna paragraf anger i tre punkter vissa förhållanden som fritar den annars ansvarige från skadeståndsskyldighet. Paragrafen motsvarar artikel 7 a-d i EG-direktivet. Den skiljer sig från promemorieförslaget därigenom

att en tredje punkt har lagts till, se om detta avsnitt 2.8.3.

Punkterna 1 och 2 i paragrafen bygger på presumtioner till den skadelidandes förmån som den som påstås vara ersättningsskyldig enligt 6 eller 7 & måste bryta för att undgå ansvar. Vad som presumeras är dels att det är den ansvarige som har satt produkten i omlopp och att han har gjort det inom ramen för en näringsverksamhet, dels att produkten var behäftad med säkerhetsbristen redan när den ansvarige satte den i omlopp. Bevisbördan för att dessa förhållanden inte föreligger åvilar den som påstås vara ansvarig enligt 6 eller 7 5. När det gäller kraven på bevisningens styrka gäller dock en lägre nivå för bevisning om att säkerhetsbristen inte fanns när den påstått ansvarige satte den i omlopp. Kan den som skadeståndskravet riktas mot åstadkomma tillräcklig bevisning för att bryta någon av presumtionerna går han fri från skadeståndsskyldighet.

Punkt 3 i paragrafen innebär att den av vilken ersättning krävs kan undgå skadeståndsansvar enligt produktskadelagen om han visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.

Ipunkt] presumeras att den produkt som har orsakat skadan har satts i omlopp av den påstått ansvarige och att det har skett i näringsverksam- het. För att undgå det strikta ansvaret måste denne alltså bevisa att han inte har satt produkten i omlopp eller att det ivart fall inte har skett i en näringsverksamhet. Bevisningen skall avse just det exemplar av produkten som har orsakat skadan. Det saknar betydelse vad som kan ha hänt med andra exemplar.

Uttrycket "sätta i omlopp" definieras inte i lagen. Betydelsen torde framgå av ordalagen. En produkt har satts i omlopp av tillverkaren när

denne har fullbordat tillverkningsprocessen och fört in produkten i det ' ekonomiska kretsloppet, t.ex. genom att överlämna den till nästa steg i distributionskedjan. Produktansvaret inträder således - typiskt sett - först när produkten har lämnat tillverkarens faktiska kontroll. Det avgörande momentet är normalt den slutliga besittningsövergången från tillverkaren till någon annan, t.ex. en självständig transportör. Det krävs inte att produkten har överlåtits. Lagen täcker även uthyrning och annan förvärvsmässig upplåtelse, liksom övriga situationer när någon med den ansvariges tillstånd har tagit befattning med produkten för att konsumera den eller använda den. En produkt sätts däremot inte i omlopp genom att den exempelvis transporteras av en självständig transportör till tillverkarens eget lager. Så kan inte heller anses ske, om produkten endast lämnas för vetenskaplig prövning eller testning i ett fristående testningsin- stitut. Däremot har den satts i omlopp, om den har lämnats till en spekulant för påseende eller ingår i en provsäljningskampanj. Varor som har lagts ut på hyllan i en snabbköpsbutik får i allmänhet anses vara satta i omlopp av butiksinnehavaren när kunderna plockar till sig dem.

I tillverkarens ansvar för att hans produkt uppfyller rimliga säkerhets- krav ligger att det är han som avgör här produkten skall sättas i omlopp. Om produkten kommer ut tidigare än han har avsett och utan medverkan av honom eller någon som han svarar för, är han därför inte ansvarig för

Prop. 1990/912197

skador som produkten orsakar på grund av bristande säkerhet. Detta gäller oavsett om produkten alltjämt var under arbete eller låg i tillverkarens lager av färdiga varor. Det har alltså ingen betydelse, om produkten var färdig att sättas i omlopp eller inte. Bestämmelsen tar sikte bl.a. på den situationen att produkten har stulits från tillverkaren. Däremot torde tillverkaren inte undgå det strikta ansvaret bara därför att någon anställd i tjänsten lämnar ut produkten tidigare än ledningen har avsett eller därför att produkten inte har genomgått sedvanlig kontroll. Bedömningen blir dock en annan, om den anställde utanför tjänsten släpper ut produkten på marknaden (jfr 3 kap. skadeståndslagen).

Inte bara tillverkare utan även importörer och andra som kan bli skadeståndsansvariga enligt 6 eller 7 5 kan åberopa som ansvarsfrihets- grund att de inte har satt produkten i omlopp. Om exempelvis en produkt har satts i omlopp av dess tillverkare och sedan stjäls från en importörs lager, blir importören inte ansvarig för en eventuell produktskada utan den skadelidande får hålla sig till tillverkaren.

Den som har satt en produkt i omlopp är inte därmed ovillkorligen ansvarig för skador som produkten orsakar. Han kan nämligen gå fri från ersättningsskyldighet, om han visar att han inte har satt produkten i omlopp inom ramen för en näringsverksamhet. Begreppet närings- verksamhet är avsett att ha samma innebörd i produktskadelagen som i konsumentlagstiftningen (se t.ex. vad som sägs i prop. 1984/85:110 s. 141 om begreppet näringsidkare). Det skall alltså vara fråga om en verksam- het av ekonomisk art som bedrivs yrkesmässigt. Det är däremot ingen förutsättning att produkten har överlåtits mot vederlag. Ansvar enligt lagen föreligger därför t.ex. när en näringsidkare lämnar ett gratisprov av en vara. Vidare gäller att, om en produkt som har framställts i icke-eko- nomiskt syfte trots det säljs i en näringsverksamhet, säljaren kan bli strikt ansvarig enligt 7 5 för en eventuell produktskada.

Även vissa slag av verksamhet som drivs i offentlig regi är att anse som näringsverksamhet. Statliga och kommunala bolag och andra offentliga organ, t.ex. de affärsdrivande verken, vilka driver sådan verksamhet av ekonomisk natur som nu har nämnts kan således ådra sig produktansvar (se prop. 1984/85:110 s. 141; jfr prop. 1979/80:1 19 s. 169 f och 187 f).

Olika remissinstanser har efterlyst förtydliganden om hur begreppet näringsverksamhet skall tolkas i enskilda fall. Frågor av detta slag får överlämnas till rättstillämpningen.

Genom den nu nämnda undantagsbestämmelsen begränsas det strikta skadeståndsansvaret. Utanför produktskadelagens tillämpningsområde faller därmed exempelvis sådana situationer som när en privatperson bakar kakor för försäljning vid en välgörenhetstillställning eller när en turist för in ett föremål i landet för att ge bort det i present.

Ipunkt2 presumeras att säkerhetsbristen fanns hos den skadegörande produkten redan när den sattes i omlopp. Tillverkaren kan bryta den presumtionen genom att göra sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns här produkten lämnade hans kontroll. Full bevisning till stöd för en sådan invändning behöver således inte förebringas.

Tillverkaren är fri från ansvar exempelvis när säkerhetsbristen har uppkommit under en transport som han inte svarar för eller i ett senare försäljningsled eller hos den skadelidande under dennes befattning med produkten. Motsvarande gäller för importörer och andra som kan bli skadeståndsskyldiga enligt 6 eller 7 &. Avgörande för var och en av dem är det skick produkten befann sig i när han satte den i omlopp. Im- portören kan t.ex. inte freda sig genom att göra sannolikt att produkten var felfri när den lämnade tillverkaren.

För att undgå ansvar måste den mot vilken anspråket riktas kunna påvisa omständigheter som gör att det framstår som sannolikt antingen att produkten var utan säkerhetsbrist när han satte den i omlopp eller att säkerhetsbristen har uppstått på en senare tidpunkt. Omständigheter av olika slag kan få betydelse i detta sammanhang. Av säkerhetsbristens typ kan man många gånger dra slutsatser om i vilket skede den har uppkommit, t.ex. om den är av sådan art som brukar uppkomma vid felaktig lagring hos en detaljist eller genom normalt slitage eller ovarsam hantering hoskonsumenten. Tillverkningsförhållandena ochjämförelser med andra exemplar i samma produktserie kan också vara belysande. Betydelse kan vidare få tillmätas den tid som har förflutit från det tillfälle då produkten sattes i omlopp till dess att skadan inträffade. Ju längre denna tid är, desto mindre är sannolikheten för att säkerhetsbristen fanns redan från början.

Enligt punkt 3 kan den av vilken ersättning krävs undgå skadestånds- ansvar enligt produktskadelagen om han visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet. Om således myndigheten har utfärdat föreskrifter, enligt vilka en produkt måste innehålla en viss mängd av ett visst ämne och produkten förorsakar skada därför att den överensstäm- mer med en sådan föreskrift, går tillverkaren fri från ansvar enligt denna punkt. En motsvarande regel finns i artikel 7 d i ISG-direktivet.

Vanligare är att myndigheternas föreskrifter utformas så att tillverkaren kan bestämma produktens sammansättning och utformning inom angivna gränser. Om det då inom dessa gränser finns utrymme för att ge produkten en tillräckligt säker utformning, är punkt 3 inte tillämplig. I så fall får det bedömas enligt 3 5 om produkten har en säkerhetsbrist. Såsom har utvecklats i specialmotivcringen till den paragrafen kan produkten ha en säkerhetsbrist trots att den stämmer överens med de minimikrav som har föreskrivits av en myndighet.

En helt annan fråga är vilket ansvar en myndighet har för föreskrifter om en produkts sammansättning eller om de minimikrav som produkten bör uppfylla. Den frågan regleras inte i produktskadelagen utan skall bedömas enligt reglerna om det allmännas skadeståndsansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning (se bl.a. 3 kap. skadeståndslagen).

Avräkning vid sakskada

95

När ersättning för sakskada bestäms enligt denna lag avräknas ett

belopp om 3 500 kr.

(Saknar motsvarighet i promemorians förslag)

Paragrafen innehåller en regel om avdrag för en "självrisk" vid sakskador. I enlighet med lagrådets förslag har hänvisningen till skadeståndslagens regler om skadeståndets bestämmande fått utgå ur paragrafen. Till följd härav har paragrafens rubrik ändrats. Vidare har det gjorts en språklig justering av lagtexten i förhållande till lagrådsremissen.

Som framhållits i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.10.1) blir bestämmelserna i skadeståndslagen tillämpliga i fråga om sådant som inte regleras särskilt i produktskadelagen. Sålunda skall bl.a. reglerna i 5 kap. skadeståndslagen om skadeståndets bestämmande tillämpas vid skador som ersätts enligt produktskadelagen. Skadestånd med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 & skadeståndslagen.

Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär att ansvaret för sakskador är begränsat så att den del av skadan som inte överstiger 3 500 kr. inte ersätts. En motsvarande regel finns i EG-direktivets artikel 9 b. Frågan har behandlats i avsnitt 2.4.4 i den allmänna motiveringen.

Har en och samma säkerhetsbrist i en viss produkt orsakat skador på flera föremål som tillhör en och samma skadelidande skall endast ett belopp om 3 500 kr. dras av från den sammanlagda ersättningen, oavsett om föremålen skadats vid ett och samma tillfälle eller vid skilda tid— punkter.

Begränsningen gäller endast för det strikta ansvaret enligt produktskade— lagen. Bestämmelsen om avräkning blir inte tillämplig i den mån ett skadeståndsanspråk grundas på andra skadeståndsregler, t.ex. culpaansva- ret enligt skadeståndslagen.

Regressrätt

105

Iden mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag, har den som enligt 31 & konsumentköplagen (1990:932) eller 31 & fjärde stycket konsumenttjänstlagen (1985z716) har lämnat ersättning för skadan rätt att av honom återfå vad han betalat.

(Jfr 9 & i promemorians förslag)

I denna paragraf behandlas ett särskilt fall av regressrätt. Regeln har ingen motsvarighet i EG-direktivet. Frågan har behandlats i avsnitt 2.6.2 i den allmänna motiveringen.

Enligt 31 & konsumentköplagen har säljaren ett produktansvar för skador som på grund av fel i den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Säljaren är skadeståndsansvarig för sådant som ligger inom hans kontrollsfär, s.k. kontrollansvar (se prop. 1989/90:89 s. 37 ff). En liknande skadeståndsregel finns i 31 & kon- sumenttjänstlagen.

En näringsidkare som ingår ett avtal vilket omfattas av konsumentköp- lagen eller av konsumenttjänstlagen är skadeståndsskyldig för skador på konsumentegendom som tillhör motparten iavtalet eller någon medlem av dennes hushåll. I sådana fall där skador av detta slag orsakas av en produkt kan ansvar enligt produktskadelagen föreligga jämsides med ansvaret enligt konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen (se avsnitten 2.4.2 och 2.103). För dessa fall föreskrivs i förevarande paragraf att den näringsidkare som ansvarar på grund av reglerna i konsumentköp- lagen eller konsumenttjänstlagen har rätt att få ersättning av den som är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen för vad han har betalat i skadestånd till den skadelidande.

Regressrätten är dock begränsad så till vida att ersättning skall betalas bara i den mån den regressansvarige är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen. Om näringsidkaren är ansvarig enligt konsumenttjänst- lagen är det således endast beträffande materialfel som han kan ha regressrätt mot den som är ansvarig enligt produktskadelagen. Är det fråga om rena felgrepp vid utförande av tjänsten får han själv slutligt svara för skadeståndet.

Produktansvaret enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen är ett inomobligatoriskt skadeståndsansvar och förutsätter att näringsidkaren har gjort sig skyldig till avtalsbrott. Vid tillämpning av konsumentköplagen torde produktansvaret i de flesta fall komma att grundas på att den köpta varan har orsakat skada därför att den har varit felaktig, dvs. inte i det skick parterna hade avtalat. När en vara har orsakat skada på någonting annat till följd av ett sådant köprättsligt fel torde den många gånger också vara behäftad med en säkerhetsbrist och således grunda ansvar även enligt produktskadelagen. Som har framhållits i specialmotivcringen till 3 & föreligger det dock en skillnad mellan det köprättsliga felansvaret och produktskadelagens ansvar för bristande säkerhet. I köprätten är det avgörande vad parterna har kommit överens om i det enskilda fallet. Ansvaret enligt produktskadelagen bygger däremot på en mer generell bedömning. Produkten skall vara så säker som konsumenter i allmänhet har anledning att förvänta sig. Endast om detta inte är fallet och säkerhetsbristen är orsak till skadan, föreligger regressrätt enligt denna paragraf.

För att en näringsidkare skall kunna komma i åtnjutande av regress- rätten enligt denna bestämmelse måste således förutsättningarna för skadeståndsskyldighet enligt produktskadelagen vara uppfyllda. Regress- kravet kan riktas mot tillverkare, importörer eller andra som är ansvariga enligt 6 5. I fråga om anonyma produkter kan vidare tidigare led i distributionskedjan göras ansvariga enligt 7 5. För var och en av dem som kan göras ansvariga gäller att han går fri från regressansvaret, om något förhållande som nämns i 8 & föreligger för hans vidkommande.

Det belopp till vilket regressansvaret kan krävas ut bestäms enligt de skadeståndsregler som gäller i fråga om produktskadelagen, dvs. i första hand reglerna om sakskada i 5 kap. 7 & skadeståndslagen. Regressansvaret begränsas genom regeln i 9 & produktskadelagen om avräkning för en självrisk om 3 500 kr. Vidare gäller att den regressansvarige aldrig kan bli

skyldig att betala mer än vad som har betalats i skadestånd enligt konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen.

Regressregeln är tvingande rätt. Det innebär att den regressansvarige inte kan befria sig från sitt ansvar genom avtal med senare distributions- led. Det spelar inte heller någon roll om den skadeorsakande produkten har varit behäftad med något som i köprättsligt hänseende utgör fel i avtalsförhållandet mellan den regressansvarige och dennes köpare.

Preskription

115

Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom tre år från det att han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande.

Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satte den skadegörande produkten i omlo p. Det? som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.

(Jfr 10 å i promemorians förslag)

Lagens avslutande paragrafinnehåller regler om preskription av krav på ersättning för produktskador. Paragrafen motsvaras av artiklarna 10 och 11 i EG-direktivet. Promemorians lagförslag har ändrats i några avseen- den för att reglerna skall bringas i överensstämmelse med direktivet. Viktigast är att den yttersta preskriptionstiden vid personskada har ändrats från 25 år till tio år. Ändringarna kommenteras i avsnitt 2.9. Paragrafens andra stycke har utformats slutligt i enlighet med lagrådets förslag.

Ersättningskrav som grundas på produktskadelagen preskriberas enligt särskilda regler med två olika utgångspunkter för beräkningen av preskriptionsfristen. Gemensamt för reglerna är att preskriptionen avbryts genom att den som kräver ersättning väcker talan vid domstol (jfr 29 & lagen om försäkringsavtal, 28 & trafikskadelagen och 39 & konsumentför- säkringslagen). Regleringen innebär - som lagrådet har påpekat - att preskriptionen skall anses avbruten inte bara efter ansökan om stämning utan även om den skadelidande vidtar annan rättslig åtgärd för att få fordringen fastställd genom dom e.d., om den skadelidande åberopar sitt krav till kvittning i ett rättsligt förfarande mot den skadeståndsskyldige eller om han bevakar fordringen i dennes konkurs (se prop. 1976/77:5 s. 187, jfr prop. 1979/80:119 s.82 och 84).

Det är däremot inte tillräckligt att - så som stadgas i 5 & preskrip- tionslagen - gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Preskriptionsavbrott kan dock åstadkommas även genom att gäldenären erkänner ett krav på en viss bestämd ersättning (jämför prop. 1976/77:5 s.187). Beträffande verkan av preskriptionsavbrott tillämpas reglerna i 6 och 7 && preskriptionslagen; se härom avsnitt 2.9 i den allmänna motiveringen.

Preskriptionsreglerna i denna paragraf blir tillämpliga inte bara när krav

framställs av den skadelidande eller dennes rättsägare utan även när ett krav grundas på den särskilda regressbestämmelsen i 10 &.

Första stycket Enligt regeln i första stycket gäller en treårig preskriptionsfrist från den tidpunkt när den som kräver ersättning fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Det innebär att preskrip- tionstiden börjar löpa när han får kännedom eller har bort få kännedom om dels skadan, dels säkerhetsbristen i produkten, dels den mot vilken anspråket skall riktas. EG-direktivet (artikel 10 punkt 1) innehåller en motsvarande regel.

Den omständigheten att den som kräver ersättning faktiskt saknar erforderlig kunskap i något av de angivna hänseendena utesluter inte att preskriptionstiden kan börja löpa. Så kan vara fallet om den ersättnings- berättigade känner till sådana omständigheter att det framstår som naturligt för honom att undersöka om skada inträffat och vad den berott på samt vem som är ansvarig för den.

Den första förutsättningen för att preskriptionstiden skall börja löpa är att den skadelidande fått eller bort få kännedom om själva skadan. För regelns tillämpning saknar det betydelse när den skadegörande händelsen inträffar. Om det dröjer innan skadan blir märkbar, räknas fristen från den senare tidpunkt då så sker. Ibland kan det vara omöjligt att beräkna skadans storlek redan när skadan visar sig. Detta är emellertid utan betydelse för preskriptionsfristen, som ändå skall räknas från den tidpunkt då den skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om själva skadan.

Den skadelidande skall vidare känna till eller ha bort känna till att det är fråga om en produktskada. I många fall är omständigheterna sådana att det genast står klart att skadan beror på en säkerhetsbrist i en viss produkt. I andra fall kan det däremot krävas närmare undersökningar innan skadeorsaken kan fastställas. Vid vilken tidpunkt den skadelidande borde ha insett att skadan var orsakad av en säkerhetsbrist i produkten kan också bero på hans kunskaper om produkter av det slag som det är fråga om. Huruvida säkerhetsbristen är sådan att den skadelidande borde ha uppmärksammat den tidigare än han säger sig ha gjort, får bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Preskriptionsfristen börjar således löpa först då det står klart eller borde ha stått klart för den skadelidande att det är fråga om en produktskada.

Det tredje villkoret för att preskriptionstiden skall börja löpa är att den skadelidande har fått eller bort få kännedom om den mot vilken anspråk skall riktas. Vad som krävs härvidlag är att den skadelidande har fått sådana uppgifter om den ansvariges identitet att de ger honom möjlighet att framställa krav mot den ansvarige eller väcka talan mot honom.

Så länge den skadelidande är okunnig i något av de tre angivna hänseendena börjar alltså treårsfristen inte att löpa, om inte omständig- heterna är sådana att han borde ha fått kännedom om dem. Den som påstår att preskription har inträtt har bevisbördan för att den skadelidan- de har fått eller bort få kännedom om skadan, säkerhetsbristen och den

Hänvisningar till US5

Prop. 1990/911197

ansvarige. Preskriptionstidens längd - tre år - överensstämmer med vad som gäller

enligt EG-direktivet liksom enligt den svenska atomansvarighetslagen. En liknande treårig preskriptionstid finns i försäkringsavtalslagen, trafikskade-

lagen och konsumentförsäkringslagen.

I de fall där flera är ansvariga enligt lagen kan preskription inträda vid olika tidpunkter i förhållande till olika ansvariga personer. Detta följer av att preskriptionstiden inte börjar löpa innan den som kräver ersättning får eller bör ha fått kännedom om den som anspråket skall riktas mot. Det kan nämligen mycket väl tänkas att den skadelidande inte samtidigt på det sättet får kännedom om alla ansvariga.

Andra stycket Enligt andra stycket gäller en yttersta preskriptionstid om tio år räknat från den dag då den skadegörande produkten sattes i omlopp av den som påstås vara skadeståndsskyldig. I lagtexten slås uttryckligen fast att det här är fråga om just det exemplar av produkten som har orsakat skadan i det konkreta fallet. I sådana situationer där skadan uppstår till följd av att produkter av samma slag, t.ex. ett kemiskt preparat, används under en längre tid, blir utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning det tillfälle då den sista av dessa produkter sattes i omlopp.

När det gäller utgångspunkten för beräkningen av den yttersta preskriptionstiden överensstämmer produktskadelagen med EG-direktivet. Uttrycket "sätta i omlopp" behandlas närmare i specialmotiveringen till 8 &.

Preskriptionstiden räknas för var och en av dem som kan vara ersättningsskyldiga enligt 6 eller 7 & från den dag då det skadegörande exemplaret av produkten sattes i omlopp av just denne. Anspråk på ersättning för en och samma skada kan alltså preskriberas vid olika tidpunkter i förhållande till olika ansvariga personer.

Tredje stycket I paragrafens sista stycke anges verkan av preskription. Den som inte

väcker talan inom de tider som anges i de två föregående styckena förlorar rätten till ersättning. Det innebär att en fordran som är preskriberad enligt 11 & produktskadelagen inte kan göras gällande kvittningsvis, detta till skillnad från vad som gäller enligt 10 & preskrip- tionslagen. Produktskadelagens preskriptionsbestämmelser överens- stämmer i detta hänseende med såväl EG-direktivet (artikel 11) som motsvarande bestämmelser i försäkringsavtalslagen, trafikskadelagen och konsumentförsäkringslagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992. 2. Lagen tillämpas inte mot någon som har satt den skadegörande produkten i omlopp före ikraftträdandet.

Av övergångsbestämmelsen (punkt 2) framgår att lagen inte blir tillämplig på alla produktskador som inträffar efter ikraftträdandet. Avgörande för huruvida lagen kan åberopas mot en viss person är när denne har satt produkten i omlopp. Endast den som har satt produkten i omlopp efter det att produktskadelagen har trätt i kraft kan hållas ansvarig enligt de nya reglerna. Detta innebär att det under en övergångsperiod kan inträffa att olika regler blir tillämpliga på olika personer som ansvarar för samma produkt. Fall kan nämligen förekomma där tillverkaren har satt produkten i omlopp innan lagen har trätt i kraft men där något senare led i distributionskedjan befattar sig med produkten först efter denna tidpunkt. Övergångsvis kan således vissa personer som har deltagit i tillverkningen eller distributionen av en produkt bli ersättningsskyldiga enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler medan andra som har hanterat samma produkt får ansvara enligt reglerna i produktskadelagen.

Så kan bli fallet om t.ex. en bristfällig beståndsdel har satts i omlopp före ikraftträdandet, medan slutprodukten sätts i omlopp efter denna tidpunkt. Ansvaret för tillverkaren av beståndsdelen kommer då att bedömas enligt tidigare gällande regler, medan slutproduktens tillverkare får svara enligt produktskadelagen.

Bestämmelsen tar sikte på just det exemplar av produkten som har orsakat skadan. Det saknar betydelse vid vilken tidpunkt andra exemplar av produkten har satts i omlopp.

Beträffande innebörden av uttrycket "sätta i omlopp" hänvisas till vad som anförts i specialmotivcringen till 8 5 1.

5. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen 1. att anta förslaget till produktskadelag, dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om 2. undantag från importörsansvaret (avsnitt 2.5.4), 3. krav på bevis om orsakssamband mellan skadegörande händelse och aktuell skada (avsnitt 2.8.1), 4. skadeståndsrättsliga specialregler (avsnitt 2.102), 5. Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar (avsnitt 2.11).

Hänvisningar till S5

6. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och de ändamål som föredraganden har hemställt om.

Bilaga 1

COUNCIL DIRECTIVE of 25 July 1985 on the approximation of the laws, regulations and administrative provisions of the Member States concerning liability for defective products

(85/374/EEC) THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,

Having regard to the Treaty establishing the European Economic Community, and in particular Article 100 thereof,

Having regard to the proposal from the Commission, Having regard to the opinion of the European Parliament, Having regard to the opinion of the Economic and Social Committee,

Whereas approximation of the laws of the Member States concerning the liability of the producer for damage caused by the defectiveness of his products is necessary because the existing divergences may distort competition and affect the movement of goods within the common market and entail a differing degree of protection of the consumer against damage caused by a defective product to his health or property;

Whereas liability without fault on the part of the producer is the sole means of adequately solving the problem, peculiar to our age of increasing technicality, of a fair apportionment of the risks inherent in modern technological production;

Whereas liability without fault should apply only to movables which have been industrially produced; whereas, as a result, it is appropriate to exclude liability for agricultural products and game, except where they have undergone a processing of an industrial nature which could cause a defect in these products; whereas the liability provided for in this Directive should also apply to movables which are used in the construction of immovables or are installed in immovables;

Whereas protection ofthe consumer requires that all producers involved in the production process should be made liable, in so far as their finished product, component part or any raw material supplied by them was defective; whereas, for the same reason, liability should extend to importers of products into the Community and to persons who present themselves as producers by affixing their name, trade mark or other distinguishing feature or who supply a product the producer of which

cannot be identified;

Whereas, in situations where several persons are liable for the same damage, the protection of the consumer requires that the injured person should be able to claim full compensation for the damage from any one of them;

Whereas, to protect the physical well-being and property of the consumer, the defectiveness of the product should be determined by reference not to its fitness for use but to the lack of the safety which the public at large is entitled to expect; whereas the safety is assessed by excluding any misuse of the product not reasonable under the circumstances;

Whereas a fair apportionment of risk between the injured person and the producer implies that the producer should be able to free himself from liability if he furnishes proof as to the existence of certain exonerating circumstances;

Whereas the protection of the consumer requires that the liability of the producer remains unaffected by acts or omissions of other persons having contributed to cause the damage; whereas, however, the contributory negligence of the injured person may be taken into account to reduce or disallow such liability;

Whereas the protection of the consumer requires compensation for death and personal injury as well as compensation for damage to property; whereas the latter should nevertheless be limited to goods for private use or consumption and be subject to a deduction of a lower threshold of a fixed amount in order to avoid litigation in an exeessive number ofcases; whereas this Directive should not prejudice compensation for pain and suffering and other non-material damages payable, where appropriate, under the law applicable to the case;

Whereas a uniform period of limitation for bringing of action for compensation is in the interest both of the injured person and of the producer;

Whereas products age in the course oftime, higher safety standards are developed and the state of science and technology progresses; whereas, therefore, it would not be reasonable to make the producer liable for an unlimited period for the defectiveness of his product; whereas, therefore, liability should expire after a reasonable length of time, without prejudice to claims pending at law;

Whereas, to achieve effective protection of consumers, no contractual derogation should be permitted as regards the liability of the'produeer in relation to the injured person;

Prop. 1990/912197

Whereas under the legal systems ofthe Member States an injured party may have a claim for damages based on grounds of contractual liability or on grounds of non-contractual liability other than that provided for in this Directive; in so far as these provisions also serve to attain the objective of effective protection of consumers, they should remain unaffected by this Directive; whereas, in so far as effective protection of consumers in the sector of pharmaceutical products is already also attained in a Member State under a special liability system, claims based on this system should similarly remain possible;

Whereas, to the extent that liability for nuclear injury or damage is already covered in all Member States by adequate special rules, it has been possible to exclude damage of this type from the scope of this Directive;

Whereas, since the exclusion of primary agricultural products and game from the scope of this Directive may be felt, in certain Member States, in view of what is expected for the protection of consumers, to restrict unduly such protection, it should be possible for a Member State to extend liability to such products;

Whereas, for similar reasons, the possibility offered to a producer to free himself from liability if he proves that the state of scientific and technical knowledge at the time when he put the product into circulation was not such as to enable the existence of a defect to be discovered may be felt in certain Member States to restrict unduly the protection of the consumer; whereas it should therefore be possible for a Member State to maintain in its legislation or to provide by new legislation that this exonerating circumstance is not admitted; whereas, in the case of new legislation, making use ofthis derogation should, however, be subject to a Community stand-still procedure, in order to raise, if possible, the level of protection in a uniform manner throughout the Community;

Whereas, taking into account the legal traditions in most ofthe Member States, it is inappropriate to set any financial ceiling on the producer's liability without fault, whereas, in so far as there are, however, differing traditions, it seems possible to admit that a Member State may derogate from the principle of unlimited liability by providing a limit for the total liability of the producer for damage resulting from a death or personal injury and caused by identical items with the same defect, provided that this limit is established at a level sufficiently high to guarantee adequate protection of the consumer and the correct functioning of the common market; '

Whereas the harmonization resulting from this cannot be total at the present stage, but opens the way towards greater harmonization; whereas it is therefore necessary that the Council receive at regular intervals, reports from the Commission on the application of this Directive,

accompanied, as the case may be, by appropriate proposals; Prop. 1990/91:197

Whereas it is particularly important in this respect that a re-examination be carried out of those parts of the Directive relating to the derogations open to the Member States, at the expiry ofa period of sufficient length to gather practical experience on the effects of these derogations on the protection of consumers and on the functioning of the common market,

HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:

Article 1

The producer shall be liable for damage caused by a defect in his product.

Article 2

For the purpose ofthis Directive "product" means all movables, with the exception of primary agricultural products and game, even though incorporated into another movable or into an immovable. "Primary agricultural products" means the products of the soil, of stock-farming and of fisheries, excluding products which have undergone initial processing. "Product" includes electricity.

Article 3

1. "Producer” means the manufacturer of a finished product, the producer of any raw material or the manufacturer of a component part and any person who, by putting his name, trademark or other distinguishing feature on the product presents himself as its producer.

2. Without prejudice to the liability of the producer, any person who imports into the Community a product for sale, hire, leasing or any form of distribution in the course of his business shall be deemed to be a producer within the meaning ofthis Directive and shall be responsible as a producer.

3. Where the producer of the product cannot be identified, each supplier of the product shall be treated as its producer unless he informs the injured person, within a reasonable time, of the identity of the producer or of the person who supplied him with the product. The same shall apply, in the case of an imported product, if this product does not indicate the identity of the importer referred to in paragraph 2, even if the name of the producer is indicated.

Article 4

The injured person shall be required to prove the damage, thc defect Ht)

and the causal relationship between defect and damage.

Article 5

Where, as a result of the provisions of this Directive, two or more persons are liable for the same damage, they shall be liable jointly and severally, without prejudice to the provisions of national law concerning the rights of contribution or recourse.

Article 6

1. A product is defective when it does not provide the safety which a person is entitled to expect, taking all circumstances into account, including:

(a) the presentation of the product; (b) the use to which it could reasonably be expected that the product would be put; (c) the time when the product was put into circulation.

2. A product shall not be considered defective for the sole reason that a better product is subsequently put into circulation.

Article 7 The producer shall not be liable as a result of this Directive if he proves:

(a) that he did not put the product into circulation; or (b) that, having regard to the circumstances, it is probable that the defect which caused the damage did not exist at the time when the product was put into circulation by him or that this defect came into being afterwards; or (c) that the product was neither manufactured by him for sale or any form of distribution for economic purpose nor manufactured or distributed by him in the course of his business; or (d) that the defect is due to compliance of the product with mandatory regulations iSSucd by the public authorities; or (e) that the state of scientific and technical knowledge at the time when he put the product into circulation was not such as to enable the existence of the defect to be discovered; or (f) in the case of a manufacturer of a component, that the defect is attributable to the design of the product in which the component has been fitted or to the instructions given by the manufacturer of the product.

Article 8

1. Without prejudice to the provisions of national law concerning the

right of contribution or recourse, the liability of the producer shall not be reduced when the damage is caused both by a defect in product and by the act or omission of a third party.

2. The liability of the producer may be reduced or disallowed when, having regard to all the circumstances, the damage is caused both by a defect in the product and by the fault of the injured person or any person for whom the injured person is responsible.

Article 9

For the purpose of Article 1, "damage" means:

(a) damage caused by death or by personal injuries; (b) damage to, or destruction of, any item of property other than the defective product itself, with a lower threshold of 500 ECU, provided that the item of property: (i) is of a type ordinarily intended for private use or consumption, and- (ii) was used by the injured person mainly for his own private use or consumption.

This Article shall be without prejudice to national provisions relating to non-material damage.

Article 10

1. Member States shall provide in their legislation that a limitation period of three years shall apply to proceedings for the recovery of damages as provided for in this Directive. The limitation period shall begin to run from the day on which the plaintiff became aware, or should reasonably have become aware, of the damage, the defect and the identity of the producer.

2. The laws of Member States regulating suspension or interruption of the limitation period shall not be affected by this Directive.

Article 11

Member States shall provide in their legislation that the rights conferred upon the injured person pursuant to this Directive shall be extinguished upon the expiry of a period of 10 years from the date on which the producer put into circulation the actual product which caused the damage, unless the injured person has in the meantime instituted proceedings against the producer.

Article 12

The liability of the producer arising from this Directive may not, in

relation to the injured person, be limited or excluded by a provision limiting his liability or exempting him from liability.

Article 13

This Directive shall not affect any rights which an injured person may have according to the rules of the law of contractual or non-contractual liability or a special liability system existing at the moment when this Directive is notified.

Article 14

This Directive shall not apply to injury or damage arising from nuclear accidents and covered by international conventions ratified by the Member States.

Article 15 1. Each Member State may:

(a) by way of derogation from Article 2, provide in its legislation that within the meaning of Article 1 of this Directive "product" also means primary agricultural products and game; (b) by way of derogation from Article 7 (e), maintain or, subject to the procedure set out in paragraph 2 of this Article, provide in this legislation that the producer shall be liable even if he proves that the state of scientific and technical knowledge at the time when he put the product inte circulation was not such as to enable the existence ofa defect to be discovered.

2. A Member State wishing to introduce the measure specified in paragraph 1 (b) shall communicate the text ofthe proposed measure to the Commission. The Commission shall inform the other Member States thereof. '

The Member State concerned shall hold the proposed measure in abeyance for nine months after the Commission is informed and provided that in the meantime the'Commission has not submitted to the Council a proposal amending this Directive on the relevant matter. I-Iowever, if within three months of receiving the said information, the Commission does not advise the Member State concerned that it intends submitting such a proposal to the Council, the Member State may take the proposed measure immediately.

Ifthe Commission does submit to the Council such a proposal amending this Directive within the aforementioned nine months, the Member State concerned shall hold the proposed measure in abeyance for a further period of 18 months from the date on which the proposal is submitted.

3. Ten years after the date of notification of this Directive, the Commission shall submit to the Council a report on the effect that rulings by the courts as to the application ofArticle 7 (e) and of paragraph 1 (b) of this Article have on consumer protection and the functioning of the common market. In the light of this report the Council, acting on a proposal from the Commission and pursuant to the terms ofArticle 100 of the Treaty, shall decide whether to repeal Article 7 (e)

Article 16

1. Any Member State may provide that a producer's total liability for damage resulting from a death or personal injury and caused by identical items with the same defect shall be limited to an amount which may not be less than 70 million ECU.

2. Ten years after the date of notification of this Directive, the Commission shall submit to the Council a report on the effect on consumer protection and the functioning of the common market of the implementation ofthe financial limit on liability by those Member States which have used the option provided for in paragraph 1. In the light of this report the Council, acting on a proposal from the Commission and pursuant to the terms of Article 100 of the Treaty, shall decide whether to repeal paragraph 1.

Article 17

This Directive shall not apply to products put into circulation before the date on which the provisions referred to in Article 19 enter into force.

Article 18

1. For the purposes of this Directive, the ECU shall be that defined by Regulation (EEC) No 3180/78, as amended by. Regulation (EEC) No 2626/84. The equivalent in national currency shall initially be calculated at the rate obtaining on the date of adoption of this Directive.

2. Every five years the Council, acting on a proposal from the Commission, shall examine and, if need be, revise the-amounts in this Directive, in the light of economic and monetary trends in the Community.

Article 19

1. Member States shall bring into force, not later than three years from the date of notification of this Directive, the laws, regulations and administrative provisions necessary to comply with this Directive. They

shall forthwith inform the Commission thereof.1 Prop. 1990/91:197

2. The procedure set out in Article 15 (2) shall apply from the date of notification of this Directive.

Article 20

Member States shall communicate to the Commission the texts of the main provisions of national law which they subsequently adopt in the field governed by this Directive.

Article 21

Every five years the Commission shall present a report to the Council on the application of this Directive and, if necessary, shall submit. appropriate proposals to it.

Article 22

This Directive is addressed to the Member States.

Done at Brussels, 25 July 1985.

For the Council The President

J. POOS

[ This Directive was notified to the Member States on 30 July 1985.

Sammanfattning av promemorian (Ds 1989:79)

Sedan flera decennier har det i Sverige och den övriga industrivärlden pågått en diskussion om det s.k. produktansvaret. Med denna term avses skadeståndsansvar för skador som produkter orsakar på annat än själva produkten.

I Sverige finns inga särskilda lagregler om produktansvar. Ansvaret för produktskador regleras därför av skadeståndslagen och i vissa fall av skadeståndsrättslig speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet förutsätts enligt skadeståndslagen att skadan har orsakats av någon genom vårdslöshet.

I det moderna industrisamhället tillverkas och sprids en oöverskådlig mängd produkter i sådana former att den enskilde konsumenten omöjligen kan kontrollera de produkter han använder och förvissa sig om att de är riskfria. Konsumenterna tvingas att förlita sig på att all erforderlig noggrannhet och försiktighet har iakttagits när produkterna har tillverkats och distribuerats. Det har ansetts att näringsidkare som tillhandahåller produkter under dessa förhållanden bör åläggas ett strängare ansvar för produktskador än vad som följer av skadestånds- lagen. Detta är bakgrunden till föreliggande promemoria. I den föreslås en särskild produktskadelag, som innefattar ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador. Förslaget ligger på de flesta punkter inom ramen för det EG-direktiv om produktansvar som antogs år 1985.

I promemorian diskuteras först ivilken mån det behövs strängare regler för produktansvaret. Som grund för ställningstagandet till den frågan redovisas i avsnitt 2 vissa nuvarande förhållanden. Därvid konstateras inledningsvis att det inte finns någon säker kunskap om i vilken omfatt- ning produktskador förekommer eller inom vilka områden av samhällslivet de är vanligast. Klart är dock att produktskador ofta inträffar, inte minst i hemmen och under fritiden, trots att åtskilliga åtgärder vidtas till förebyggande av skador.

Behovet av nya skadeståndsregler är avhängigt av de ersättningsmöjlig- heter som redan finns. I avsnitt 2 redogörs för de olika skadeståndsregler och försäkringssystem som ger ersättning för produktskador. Ersättnings- möjligheterna är betydligt bättre utbyggda när det gäller personskador än när det gäller sakskador. För de senare är de skadelidande oftast hänvisade till egna försäkringar, i den mån inte någon vårdslös skadevålla- re kan förmås att betala skadestånd. Särskilt i näringslivsförhållanden kan man räkna med att sakskador ersätts ur den skadelidandes egen försäkring. I fråga om personskador ger den allmänna försäkringen ett grundskydd för alla som kommer till skada. Detta skydd täcker dock inte samtliga skador fullt ut. Inom olika områden av samhällslivet finns därutöver försäkringssystem och liknande anordningar som ersätter uppkommande skador mer eller mindre fullständigt. Så är fallet med arbetsskador, trafikskador, läkemedelsskador och behandlingsskador inom

sjukvården.

Den allmänna motiveringen i promemorian (avsnitt 3) inleds med en redovisning i avsnitt 3.1 av vissa allmänna utgångspunkter. Beträffande lagstiftningsbehovet sägs här sammanfattningsvis att ökade möjligheter till ersättning för produktskador behövs främst i fråga om personskador som uppkommer i hemmet, i skolan och under fritiden samt i fråga om sakskador på egendom som används för enskilt ändamål.

I avsnitt 3.2 diskuteras hur den nya lagens tillämpningsområde bör avgränsas. En första avgränsning föreslås genom definitionen av produkt- begreppet. Med "produkt" skall förstås lös sak, men en produkt som har infogats i annan lös eller fast egendom skall anses alltjämt vara en produkt för sig. Enligt EG-direktivet görs undantag från lagens tillämp- ningsområde för skador orsakade av obearbetade produkter från lantbruk, fiske och jakt. Medlemsländerna har dock möjlighet att underlåta att göra detta undantag. För svensk del föreslås inget sådant undantag.

Från lagens tillämpningsområde föreslås däremot undantag för skador som omfattas av atomansvarighetslagen, trafikskadelagen eller lagen om

motortävlingsförsäkring samt arbetsskador som omfattas av kollektiv- avtalsgrundad försäkring. Skador av de angivna slagen ersätts nu enligt skadeståndsrättsliga grunder genom andra ersättningsanordningar, som anses fungera väl och därför böra bibehållas.

Det föreslås i avsnitt 3.3 att produktskadelagen skall bygga på strikt ansvar men att detta skall begränsas till att gälla i sådana fall där skadan har orsakats av att produkten, när den sattes i omlopp, inte var så säker som då skäligen kunde förväntas. Detta förslag överensstämmer med EG-dircktivets regel om strikt ansvar för skador som orsakas av en defekt i produkten. I det svenska förslaget används dock inte ordet "defekt". Produktens säkerhet skall enligt förslaget bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar och övriga omständigheter. Det konstateras i promemorian att den centrala regeln om ansvarsgrunden är vag och kan befaras medföra svårigheter i rättstillämpningen. För att sådana svårigheter i någon mån skall motverkas förs i promemorian utförliga resonemang om hur säkerheten hos en produkt skall bedömas. I avsnitt 3.3 föreslås vidare att det skall krävas för att någon skall bli ansvarig enligt produktskade- lagen att han har satt produkten i omlopp. Dessutom skall han vara strikt ansvarig bara för sådana skador som hans produkt orsakar till följd av en säkerhetsbrist som förelåg redan då han satte produkten i omlopp. Uttrycket "sätta i omlopp" definieras inte i den föreslagna lagtexten. Typiskt sett har en produkt satts i omlopp när den har överlämnats till en självständig fraktförare, en köpare e.d. och därmed den ansvarige inte längre förfogar över den.

Enligt EG-direktivet kan medlemsländerna fritt välja mellan att undanta eller ej undanta s.k. utvecklingsskador från det strikta produktansvaret. Det föreslås att den svenska lagen inte skall innehålla något sådant undantag. Enligt produktskadelagen skall sålunda det strikta ansvaret omfatta även skador som beror på sådana säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då

produkten sattes i omlopp. Däremot följer av lagens begränsning till ansvar för säkerhetsbrister att s.k. systemskador inte omfattas av det strikta ansvaret. Med systemskador avses då skador orsakade av kända skaderisker hos produkter som trots dessa risker är godtagna i samhället. Som exempel på sådana produkter kan nämnas tobak och alkohol men även läkemedel med biverkningar.

Avsnitt 3.4 handlar om vilka slag av skador som skall omfattas av det strikta produktansvaret. Det föreslås att personskador och sakskador skall omfattas men däremot inte rena förmögenhetsskador. I fråga om' sakskador föreslås vidare den begränsningen att endast skada på egendom som vid tiden för skadan brukade användas huvudsakligen för enskilt ändamål skall ersättas enligt produktskadelagen. Det har tidigare rått delade meningar i frågan huruvida ansvaret för sakskador bör regleras inom köprätten eller inom skadeståndsrätten. Promemorians förslag innebär således att regler om strikt ansvar för sakskador tas in i produktskadelagen. Ersättningen för personskada och sakskada skall bestämmas enligt reglerna i skadeståndslagen.

Det föreslås vidare att förhållandet till köprätten skall regleras i ett annat avseende genom en bestämmelse av innebörd att det strikta produktansvaret inte skall omfatta skada på själva den skadeorsakande produkten.

Enligt EG-direktivet ersätts inte sakskador till ett värde som är lägre än 500 ECU (omkring 3 500 kr). Medlemsländerna har vidare rätt att vid personskada införa ett beloppstak för serieskada, dock lägst 70 milj. ECU (omkring 500 milj. kr). Den svenska lagen föreslås inte innehålla några sådana beloppsgränser. Det påpekas att den allmänna jämknings- regeln i 6 kap. 2 & skadeståndslagen delvis kan ge samma verkan som en beloppsgräns.

Frågan vem som skall vara skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen besvaras i avsnitt 3.5. Promemorieförslaget följer även i denna del EG-direktivet. Det strikta ansvaret skall kanaliseras till i första hand den som har tillverkat den skadeorsakande produkten eller - i fråga om naturprodukter - den som har frambringat eller insamlat produkten. Om en skada har uppstått till följd av bristande säkerhet hos en produkt som utgör beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkternas tillverkare vara ansvariga. Har en produkt tillverkats genom bearbetning i flera led, skall varje led ha tillverkaransvaret i fråga om säkerhetsbrister som fanns hos produkten när den lämnade det ledet.

Produktskadelagen syftartillattförbättra den skadelidandes situation. För denne har det avgörande betydelse att han utan besvär kan nå den skadeståndsskyldige. Om tillverkaren finns i ett annat land, kan den skadelidande ha svårt att göra sin rätt gällande mot honom. Därför föreslås att den som har importerat den skadegörande produkten för att sätta den i omlopp här skall vara strikt ansvarigjämte tillverkaren. Även den som har marknadsfört produkten som sin och har försett den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och importören.

Ibland framgår det inte av en produkt vem som har tillverkat eller

importerat den. Även när så är fallet bör den skadelidande ha någon att vända sig till med sitt ersättningskrav. Det föreslås därför att i dessa fall var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten skall bära det strikta produktansvaret. Den som utpekar någon i ett tidigare distributionsled mot vilken kravet i stället kan riktas skall dock gå fri från ansvar.

Slutligen föreslås i detta avsnitt att det strikta produktansvaret skall begränsas till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet.

I avsnitt 3.6 föreslås att skadeståndsrättens allmänna principer skall gälla för ersättningsskyldighetens fördelning mellan flera produktansvariga. Dessa principer är inte lagreglerade. Rättsläget är delvis oklart. Den allmänna principen anses dock vara att en skälighetsbedömning skall ske, varvid man skall ta hänsyn till grunden för parternas ansvar och övriga omständigheter, t.ex. om någon av dem i övervägande grad har orsakat skadan.

På ett område föreslås dock en uttrycklig lagregel. I den nyligen beslutade lagrådsremissen om ny konsumentköplag föreslås att säljarens köprättsliga ansvar för skador på grund av fel på varan skall omfatta även skador som på grund av fel på den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. För skadestånd som en säljare har betalat på grund av detta köprättsliga produktansvar skall han enligt en särskild regel i produktskadelagen ha rätt till ersättning av den som är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen, men endast i den mån skadeståndsskyldighet föreligger enligt den lagen.

Enligt avsnitt 3.7 bör skadeståndslagens regler om jämkning vid den skadelidandes medvållande gälla för produktansvaret. Sålunda bör skadestånd med anledning av personskada kunna jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, bör skadestånd till efter- levande kunnajämkas också om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. Skadestånd med anledning av sakskada bör kunna jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Enligt dessa regler skall skadeståndet alltså kunna jämkas i större utsträckning vid sakskada än vid personskada. De mer omfattande jämkningsmöjlig- heterna, som föreslås i fråga om sakskada, gäller enligt EG-direktivct även vid personskada.

Iavsnitt3.8diskuterasbevisfrågor.Enligtallmännaskadeståndsrättsliga principer gäller att den skadelidande skall bevisa såväl att det har inträffat en skadegörande händelse och en skada som att händelsen har orsakat skadan. Om denna bevisregel upprätthölls fullt ut ifråga om produkt- ansvar, skulle den skadelidande många gånger sättas ur stånd att hävda sitt krav. Särskilda problem uppstår när det gäller att bevisa att en viss händelse har orsakat en viss skada. Ofta är nämligen orsakssambanden invecklade och svåröverskådliga och det kan finnas mer än en tänkbar förklaring till hur en skada har uppstått. Problem av samma slag kan uppkomma vid miljöskador. I miljöskadelagen finns därför också en regel

(3 & tredje stycket) om bevislättnad i fråga om orsakssambandet mellan svarandens verksamhet och skadorna. Regeln bygger på tidigare rätts- praxis. Även för produktskadornas vidkommande finns ett avgörande (NJA 1982 s. 421) i vilket högsta domstolen har tillämpat principen om bevislättnad i fråga om orsakssamband vid svåröverskådliga och kompli- cerade händelseförlopp.

I promemorian konstateras att det inte bör komma i fråga att införa en allmän regel om bevislättnad vid alla slag av produktskador. Or- sakssambandet är nämligen i många fallokomplicerat och då är en bevislättnadsregel inte motiverad. Endast i fråga om sådana invecklade och svåröverskådliga händelseförlopp som tidigare rättspraxis tagit sikte på bör kravet på bevisningen lindras. Att bestämma tillämpningsområdet för en sådan bevislättnadsregel är emellertid svårt. Promemorian stannar därför för förslaget att man inte bör införa någon lagregel utan överlåta till de rättstillämpande organen att ivarje enskilt fall avgöra vilket krav som skall ställas på bevisningen om orsakssambandet.

I avsnitt 3.8 föreslås vidare regler om omkastad bevisbörda i vissa hänseenden. Sålunda skall det ankomma på den som annars skulle vara ersättningsskyldig att visa att han inte har satt den skadegörande produkten i omlopp i en näringsverksamhet eller att göra sannolikt att den aktuella säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produkten i omlopp.

Avsnitt 3.9 behandlar preskriptionsreglerna. Enligt nu gällande rätt preskriberas en skadeståndsfordran tio år efter den skadeorsakande händelsen, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. I promemorian konstateras att denna regel leder till att ett krav på skadestånd redan kan vara preskriberat när skadan upptäcks. Vissa produkter har nämligen negativa verkningar på den mänskliga organismen vilka inträder gradvis och blir märkbara först efter lång tid. Av rättspolitiska och sociala skäl är det angeläget att de skadelidande kan få ersättning även för sådana sena skador. Detta gäller i särskilt hög grad personskador. Å andra sidan ligger det i den produktansvariges intresse att han inte skall behöva riskera skadeståndskrav under lång tid efter det att en produkt har satts i omlopp. Det kan nämligen vara svårt att bedöma omfattningen av ett sådant ansvar. En lång preskriptionstid ger också upphov till särskilda försäkringsproblem.

En avvägning av de motstående intressena har lett fram till följande förslag i promemorian. Den som vill ha ersättning enligt produktskade- lagen skall väcka talan inom tre år efter det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Talan om ersättning för personskada måste dock väckas inom 25 år efter det att den skadegörande produkten upphörde att vara i den ersättningsskyldiges besittning. Talan om ersättning för sakskada måste väckas inom tio år efter den tidpunkten. Den som inte väcker talan i tid skall inte ha rätt till ersättning.

Förslaget överensstämmer med EG-direktivet utom vad gäller den yttersta preskriptionstiden för personskada. Enligt EG-direktivet är den tiden tio år.

I avsnitt 3.10 diskuteras förhållandet mellan produktskadelagen och

andra skadeståndsrättsliga regler. Här föreslås till en början att skade- ståndslagen skall vara tillämplig parallellt med produktskadelagen. Den skadelidande skall sålunda ha rätt att åberopa skadeståndslagen som grund för sin talan även i fråga om skador som faller inom produktskade- lagens tillämpningsområde. Denna princip överensstämmer med tanke- gångarna bakom skadeståndslagen och någon bestämmelse i ämnet anses inte behövas i produktskadelagen.

Vissa förslag om produktskadelagens förhållande till andra skadestånds- rättsliga specialregler har lagts fram i avsnitt 3.2. I övrigt får förhållandet bedömas från fall till fall med ledning av de särskilda reglernas innehåll. Inte heller om detta anses någon lagbestämmelse erfoderlig.

I avsnitt 3.4 har lämnats vissa förslag om förhållandet till köprätten. Härutöver föreslås nu att om den skadelidande står i ett avtalsförhål- lande till den som ansvarar enligt produktskadelagen, han skall kunna välja att grunda sitt ersättningsanspråk antingen på de avtalsrättsliga reglerna eller på produktskadelagen. Det föreslås en särskild bestämmelse enligt vilken produktskadelagens regler skall vara tvingande till den skadelidandes förmån.

I avsnitt 3.11 berörs vissa frågor om lagens internationella verkningar. En sådan fråga är vilket lands lag som skall tillämpas när ett fall av produktskada har anknytning till mer än ett land. I promemorian konstateras att varje stat har sina egna lagvalsregler och att lagvalet därför kan falla ut olika beroende på ivilket land frågan kommer upp. Mellan EFTA:s och EG:s medlemsländer har nyligen slutits en konven- tion, Luganokonventionen, som reglerar frågor om domstols behörighet samt om erkännande och verkställighet av domar. När denna konvention har vunnit bred anslutning kan förutses att svenska tillverkare i stor omfattning kommer att få svara inför utländska domstolar och att de utländska domarna blir verkställbara i Sverige. I detta perspektiv blir det viktigt att de internationella lagvalsreglerna är utformade så att produkter från olika länder som konkurrerar på samma marknad bedöms enligt likvärdiga regler om produktansvar. I promemorian ges en översikt över gällande lagvalsregler i Sverige och några andra viktiga länder. Översikten visar på både likheter och olikheter mellan länderna. Det framstår dock som önskvärt att lagvalsreglerna harmoniseras ytterligare. Den enda framkomliga vägen att uppnå en sådan harmonisering synes vara genom 1973 års Haagkonvention om tillämplig lag vid produktansvar. Efter en analys av konventionens regler uttalas sammanfattningsvis att den inte är idealisk från svensk synpunkt. Invändningarna mot konventionen är dock inte allvarligare än att den synes kunna godtas. Med hänsyn till intresset av att lagvalsreglerna blir mer internationellt harmoniserade talar därför övervägande skäl för att Sverige bör ansluta sig till konventionen. I promemorian föreslås att så sker.

I avsnittet om internationella förhållanden jämförs också de svenska regler som nu föreslås med reglerna i EG-direktivet. Jämförelsen görs mot bakgrund av de svenska strävandena till västeuropeisk integration och farhågor på vissa håll för att stränga svenska produktansvarsregler skall försämra det svenska näringslivets konkurrensförmåga. Resultatet

av jämförelsen blir att det framför allt är den föreslagna regeln om 25 års preskriptionstid vid personskada som - i kombination med lagens. föreslagna utformning vad gäller utvecklingsskador - kan få betydelsci detta avseende. I det sammanhanget påpekas dock att statsmakterna har uttalat att en harmonisering med EG inte skall innebära att Sverige ger upp sin höga ambitionsnivå beträffande konsumentskyddet. Vidare kan de svenska reglerna om ansvar för utvecklingsskador och om jämkning vid den skadelidandes medvållande komma att bli strängare än motsvarande regler i en del andra länder, framför allt EG-länder. Inverkan därav på konkurrensförhållandena bedöms dock bli obetydlig.

En särskild fråga som tas upp i avsnitt 3.11 är risken för att konkur- rensförhållandena snedvrids till följd av den speciella utformning som regeln om importörens ansvar har fått iEG-direktivet. En redogörelse lämnas för frågans behandling vid diskussioner mellan företrädare för EFTA:s medlemsländer och EG-kommissionen. Frågan bedöms inte ha någon omedelbar aktualitet och därför inte böra föranleda någon särskild åtgärd på nuvarande stadium av detta lagstiftningsärende.

Kostnaderna för lagförslaget diskuteras i avsnitt 3.12. Förslaget innebär att ett ökat skadeståndsansvar läggs på näringslivet. Därav följer att näringslivets kostnader kommer att stiga. Det är framför allt regeln om 25 års preskriptionstid som kan antas medföra ökade kostnader. I vissa branscher kan också ansvaret för utvecklingsskador inverka på kostnads- läget. Det finns inte något underlag för att uppskatta kostnadsökningarna i siffror.

Iden mån staten och kommunerna tillhandahåller produkter i sådan ordning att de ådrar sig produktansvar enligt de nya reglerna, drabbas de av ökade kostnader i samma utsträckning som näringslivet. Det allmänna drabbas också som avnämare av att produkter kan bli dyrare till följd av det skärpta produktansvaret. För den offentliga verksamheten i övrigt bedöms kostnadsökningarna bli obetydliga.

Avsnitt 4 innehåller kommentarer till de enskilda paragraferna i lagförslaget.

Promemorians lagförslag

Förslag till Produktskadelag

Inledande bestämmelser

1 & Skadestånd enligt denna lag utges för personskada som en produkt har orsakat.

Skadestånd enligt denna lag utges också för skada som en produkt har orsakat på egendom som vid tiden för skadan brukade användas huvudsakligen för enskilt ändamål. Skada på själva produkten ersätts dock inte.

Med produkt avses lös sak. Lagen gäller skada som en produkt har orsakat, även om produkten har infogats i annan lös eller fast egen- dom.

2 5

Lagen gäller inte

1. skada som omfattas av atomansvarighetslagen (1968:45),

2. skada som omfattas av trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring, eller

3. arbetsskada som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring.

35

Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan verkan.

Förutsättningar för skadestånd

4 & Skadestånd utges för en skada som har uppstått till följd av att en produkt, när den sattes i omlopp, inte var så säker som då skäligen kunde förväntas. '

Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar och övriga omständigheter.

5 & Har en skada uppstått till följd av bristande säkerhet hos en produkt som utgör beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkterna anses ha orsakat skadan.

Skadeståndsskyldiga Prop

6 & Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är

1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten,

2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i landet, och

3. den som har marknadsfört produkten som sin och har försett den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne- tecken.

7 5 Var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten är skyldig att utge skadestånd enligt denna lag,

1. om det inte framgår av produkten vem eller vilka som är skade- ståndsskyldiga enligt 6 5, eller

2. om det visserligen framgår av produkten vem eller vilka som är skadeståndsskyldiga enligt 6 5 men ingen av dem har hemvist i Sverige.

Skadeståndsskyldig enligt första stycket är dock inte den som inom en månad efter begäran av den som kräver ersättning anvisar någon med hemvist i Sverige som har tillverkat, frambringat eller insamlat produk- ten eller tillhandahållit den för honom.

8 & Ersättningsskyldig enligt 6 eller 7 5 är inte den som

1. visar att han inte har satt produkten i om10pp i en näringsverk- samhet, eller

2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produk- ten i omlopp.

Regressrätt

9 5 I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag, har den som enligt 31 & konsumentköplagen (1990:000)1 eller 31 & fjärde . stycket konsumenttjänstlagen (1985z716)2 har utgivit ersättning för skadan rätt att av honom återfå vad som utgivits.

lAvser förslaget i lagrådsremissen om ny konsumentköplag.

2Avser paragrafens lydelse enligt förslaget i lagrådsremissen om ny konsumentköplag.

Preskription Prop. 1990/912197

10 5 Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande.

Talan om ersättning för personskada måste dock väckas inom tjugofem år efter det att den skadegörande produkten upphörde att vara i den ersättningsskyldiges besittning. Talan om ersättning för sakskada måste väckas inom tio år efter den tidpunkten.

Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Lagen tillämpas inte mot någon som har satt den skadegörande pro- dukten i omlopp före ikraftträdandet.

Sammanställning av remissyttranden över departe- mentspromemorian (Ds 1989:79) Produktskadelag

Efter remiss har yttranden över departemcntspromcmorian avgivits av Svea hovrätt, Växjö tingsrätt, Trelleborgs tingsrätt, kommerskollegium, försäkringsinspcktionen, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen NO,konsumentverket/KO,allmännareklamationsnämnden,arbetarskydds- styrelsen, kemikalieinspektionen, statens livsmedelsverk, statens in- dustriverk, statens energiverk, boverket, statens råd för byggnadsforsknin g, statens institut för byggnadsforskning, statens strålskyddsinstitut, trafiksäkerhetsvcrket, försvarets materielverk, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, fiskeristyrelsen, statens mät-och provstyrelse, statens pris- och konkurrensverk, konkurrenskommittén (C 1989:03), juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, statensjärnvägar, Lands- organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Ccntralorganisation (TCO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund, Industrins Byggmaterialgrupp, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksför- bund, Sveriges Livsmedelshandlareförbund, Småföretagens riksorganisa- tion, Svcnska Handelskammarförbundet, Sveriges I—Iandelsagentcrs Förbund,Bilindustriföreningcn,Kemisk-TekniskaLeverantörförbundet, Svenska Petroleumförbundet, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund, LKD Leverantörföreningcn Kontors- och Datautrustning, Sveriges Marknadsförbund, Svenska Kommunförbundet, Landstii'igsförbundet, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Utländska Försäkrings- bolags Förening, Konsortiet för Läkemedelsförsäkring, Läkemedelsförsäk- ringsförcningen, Försäkringsjuridiska föreningen, Sveriges don'iareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Motormännens Riksförbund - M, Sveriges Villa- ägareförbund, Riksförbundet Vi i Småhus, Sveriges Fastig- hetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund, I—ISB Riksförbund, Miljöcentrum, Konsumentvägledarnas Förening, I-Iusmodersförbundet Hem och Samhälle och Riksförbundet mot Astma-Allergi.

Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk IIandel, Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges Köpmannaförbund, Småföretagens riksorganisation,Bilindustriföreningen,Sverigesllandelsagenters Förbund, Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning, Svenska Handelskam- marförbundet,Byggentreprenörerna,Kemikontoret,Mekanförbundctsamt Plast- och Kemikalicleverantörers förening har avgivit ett gemensamt yttrande som i det följande återges under rubriken Vissa organisationer inom näringslivet. Svenska Petroleui'ninstitutet har som sitt yttrande hänvisat till detta yttrande. Svenska Arbetsgivareföreningen, Gros- sistförbundet Svensk l-landel, Sveriges Köpmannaförbund och Leverantör- föreningcn Kontors- och Datautrustning har utöver det gemensamma yttrandet var för sig ingivit kompletterande yttrande. 146

Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet, Sveriges Färgfabrikanters Förening, Sveriges Limleverantörers Förening och Dagligvaruleverantörers Förbund har lämnat ett gemensamt yttrande. Detta återges i det följande under rubriken Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m. fl.

Vidare har Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Represen- tantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier ingivit ett gemensamt yttrande. Dessutom har yttranden inkommit från Apoteksbo- laget AB, Sjöassuradörernas förening, Sveriges Redareförening och Svenska Franchiseföreningen.

Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, national- ekonomiska institutionen vid Lunds universitet, Handelshögskolan i Stockholm, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Centerns ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Grön Ungdom, Kom- munistisk Ungdom, Moderata Ungdomsförbundet, Sveriges Socialdemo- kratiska Ungdomsförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Trädgårds- näringens Riksförbund, Motorbranschens Riksförbund, Svenska Dataföre- ningen, SAS Seandinavian Airlines System, AMF - Ar- betsmarknadsförsäkringar (Trygghetsförsäkrin g), Kungliga automobilklub- ben KAK, Svenska Konsultföreningen, Miljöförbundet, Svenska Natur- skyddsföreningen, Kooperativa konsumentgillesförbundet, Riksförbundet Hem och Skola, De Handikappades Riksförbund DHR och Handikapp- förbundens Centralkommitte HCK har beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.

Idet följande återges yttrandcna i oavkortat skick under olika avsnitt.

1. Allmänna Synpunkter; lagstiftningsbehovet

Svea hovrätt Hovrätten delar i huvudsak promemorians bedömningar och anser också att tiden nu är mogen att införa en lag om ansvar för produktskador. Hovrätten instämmer i att ansvaret enligt en sådan lag bör utformas som ett strikt ansvar för personskada och - såvitt avser konsumentegendom - sakskada samt att kretsen av de ansvariga skall bestämmas på det sätt som har skett i förslaget. Hovrätten tillstyrker således förslaget med några undantag som kommer att beröras i det följande.

Som en allmän utgångspunkt anser hovrätten det vara av vikt att produktskadelagen så nära som möjligt ansluter till reglerna i det s.k. EG- direktivet, eftersom en internationell likformighet på området bör eftersträvas. Lagförslaget har utarbetats enligt en för Sveriges del gängse metod innebärande att tolkningar och överväganden i mindre utsträckning låter sig göra på grundval enbart av den föreslagna lagtexten. För att erhålla en mer fullständig information måste man vända sig till motiven. Som grund för förslaget ligger i detta fall det tidigare nämnda EG- dircktivet. Direktivet är till sin utformning utförligt och reglerar detaljerat en del frågor som i promemorieförslaget endast kan utläsas ur motiven. Enligt hovrättens mening måste man räkna med att EG-direktivet kommer att utgöra tolkningsunderlag även för det svenska lagförslaget. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om det inte hade varit en fördel att i produktskadelagen ta in en del preciseringar och förtydliganden som återfinns i IBG-direktivet.

Växjö tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker förslaget om ett lagfäst strikt ansvar för produkt- skador. Förslaget synes väl genomtänkt och de olika frågeställningarna är grundligt penetrerade.

Behovet av en lagstiftning kan ej längre ifrågasättas med hänsyn till att lagstiftning om produktskador genomförts eller kommer att genomföras i snart sagt alla länder i vår omgivning. Tingsrätten befarar dock att förhållandet tillandra skadeståndsrättsliga bestämmelser kan kommaatt skapa gränsdragningsproblcm. Då den föreslagna regleringen närmast avser produktskador i hemmet och på fritiden, kommer de situationer då en tillämpning kan bli aktuell måhända att bli avgränsade.

Trelleborgs tingsrätt

Tingsrätten instämmer i vad som anförs i promemorian om behovet av en lagreglering om ansvaret för produktskador. Även om tillförlitlig statistik saknas vad gäller omfattningen av produktskador kan konstateras, inte minst genom Högsta domstolens refererade rättsfall, att en lagstift- ning på detta område skulle fylla ett tomrum inom skadeståndsrätten. Kännetecknande för produktskadorna är bl.a. att de inte sällan medför allvarliga och kostsamma konsekvenser för enskilda personer, som med dagens lagstiftning har små, om ens några möjligheter att kompensera sig. Avsaknaden av klara rättsregler har också lett till att den praxis som

bildats på området blivit långtifrån entydig. Sålunda har Högsta domstolen gång på gång fått tillgripa konstruktioner i form av garantifiktioner, uttunnade vårdslöshetsrekvisit och mycket låga krav på bevisföringen för att i ett antal enskilda fall nå för den skadelidande rimliga lösningar. Härom vittnar bl.a. den uppmärksamhet som rättsfallet NJA 1985 s. 641 tilldrog sig i den juridiska litteraturen.

Av betydelse är också att man numera enats inom EG om att de till gemenskapen hörande länderna skall utfärda enhetliga lagar på området. Med hänsyn till de strävanden som i dag finns från Sveriges sida om en integrering i en eller annan form med EG, framstår det som angeläget att vi närmar oss den lagstiftning som inom kort kommer att finnas i övriga Europa (jfr vad som som anförs i promemorian på s 210 f).

Samtidigt som tingsrätten sålunda förordar en lagstiftning om produkt- ansvar, bOr framhållas att ett resultat blir att domstolarna kommer att tillföras en målgrupp som hittills inte varit vanligt förekommande. Även om detta inte skulle medföra en måltillströmning av den omfattning som följde på införandet av bestämmelserna i 4 kap. 19 åjordabalken, kan effekter för domstolarnas arbetsbörda dock inte uteslutas.

Försäkringsinspektionen Sammanfattning Försäkringsinspektionen tillstyrker det remitterade förslaget. Eftersom kostnadseffekterna knappast ännu kan bedömas på ett tillförlitligt Sätt, kan det finnas skäl att längre fram, när man har fått närmare erfarenhet av lagen, överväga om några justeringar då är befogade. Också den framtida utvecklingen utomlands, särskilt inom EG, kan motivera sådana överväganden. Inspektionen anser att frågan om en obligatorisk kollektiv försäkrings- lösning, lik den på miljöskadcområdet, bör övervägas under det fortsatta lagstiftningsarbctet.

Allmänna utgångspunkter Försäkringsinspektionen delar uppfattningen attsociala och humanitära skäl talar för att den som tillfogas produktskador på person eller egendom får ekonomisk gottgörelse. Inspektionen ansluter sig till tanken att ersättningsmöjligheten nu bör utvidgas genom att bygga på en princip om strikt ansvar. Inspektionen anser därför också att det finns skäl att lagstifta om en lösning med denna innebörd. Även i övrigt tillstyrker inspektionen det remitterade förslaget och biträder de skäl som - ofta efter ett ingående och nyanserat resonemang - bär upp de föreslagna reglerna.

Marknadsdomstolen Marknadsdomstolen delar uppfattningen att en särskild lag som reglerar produktansvar bör införas i svensk rätt. En sådan lagstiftning kan i huvudsak utformas som föreslagits i promemorian. Med hänsyn till den betydelse som fästs vid att harmonisera svenska regler med EGs, kan emellertid ifrågasättas om det inte i förslaget gjorts onödiga eller

åtminstone otillräckligt motiverade avvikelser från EG-direktivet angående produktansvar.

Marknadsdomstolen tillstyrker i huvudsak förslaget till produktskadelag. Domstolen vill dock anföra följande synpunkter i fråga om förslaget.

Avvikelser från [EG-direktivet Iden allmänna motiveringen (kap. 3.1.2) anges att strävandena mot en västereuropeisk integration utgör ett av motiven för en lagstiftning om produktansvar och att det därför är en självklar utgångspunkt att den svenska produktskadelagen skall bygga på samma principer som EG- direktivet. Samtidigt anges att "särskilda svenska intressen" kan väga över intresset av rättslikhet mellan länderna. Dessa svenska intressen synes vara att "de skadelidandes skydd skall förbättras ytterligare" (5 212).

Som framhålls i prop 1987/88:66 och den västeuropeiska integrationen (s 4) är det en svensk önskar att bredda för fördjupa samarbetet med EG så långt detta är förenligt med nuetralitetspolitiken. Detta innebär en mycket långtgående harmonisering och synes, även med beaktande av de uttalanden som redovisats i promemorian (s 210 f), ge ringa utrymme för svenska avvikelser från EGs gällande regler (jfr även nämnda prop s 27). Utgångspunkten vid de överläggningar som pågår med EG är också att Sverige skall godta det regelsystem som på olika områden införts i EG.

Naturligtvis kan i vissa fall särskilda svenska lösningar vara lämpliga. Mot bakgrund av vad som anförts ovan måste det dock'föreligga mycket tungt vägande skäl för sådana särlösningar.

Promemorians lagförslag innebär awikelse från EG-direktivet på en rad punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) NO konstaterar att förslaget till produktskadelag inte ligger väl i linje med de svenska strävandena till en harmonisering med EG. Såvitt nu kan bedömas föranleder förslaget emellertid inga allvarligare invändningar från konkurrenssynpunkt. Med hänsyn till de konsumentpolitiska motiv som åberopats till stöd för förslaget vill NO inte motsätta sig detta.

Konsumentverket Sammanfattning Konsumentverket ser med stor tillfredsställelse att produktansvarsfrågorna regleras i lag och att hänsynen till de skadelidandes intressen tillmätts stor betydelse vid utfortnningen av lagbestämmelserna. Verket har inga invändningar mot prometnorieförslaget utom på följande punkter.

- Produktbegreppet bör omfatta även elektricitet. - Vikten av utförlig säkerhetsinformation bör framgå klarare av lagmotiven.

- Sättet att lämna säkerhetsinformation bör behandlas mer utförligt i motiven.

- Produktskadelagen bör göras tillämplig även i fråga om produkter Prop. 1990/91:197 som tillhandahålls i den offentliga verksamheten.

- Kravet på bevisning om sambandet mellan orsak och skada bör regleras i lagen.

Konsumentverket anser vidare att man nu också bör överväga en motsvarande reglering av skadeansvaret på tjänsteområdet.

Behovet av en produktskadelag Det är ett grundläggande allmänt inresse att produktskador så långt det är möjligt kan förebyggas. Det sker främst genom att de produkter som förekommer på marknaden görs så säkra som möjligt. Ansvaret för detta vilar på företagen.

Brister det i fråga om säkerheten beror detta i de flesta fall på att tillräckliga, förebyggande åtgärder inte vidtagits. Exempelvis kan provning eller annan kontroll ha underlåtits. Ingripanden mot farliga varor - och tjänster - kan i många fall ske med stöd av produktsäkerhetslagen. Ingripande görs då av den ansvariga myndigheten, KO och i sista hand-' Marknadsdomstolen.

Konsumentverket anser att civilrättsliga produktansvarsregler som komplement till marknadsrättsliga produktsäkerhetsregler behövs. Det är tillfredsställande att detta också markeras så tydligt som det görs i betänkandet. Även andra skäl - inte minst den internationella utvecklingen - talar starkt för reglering av produktansvaret, något som numera inte heller torde ifrågasättas av någon.

I färsk rättspraxis finns exempel på att ett strikt ansvar för produkt- skada har tillämpats. De föreslagna produktansvarsreglerna innebär därför inte någon genomgripande nyhet för svensk rätt. Enligt verket är det självklartattproduktansvaretmåste regleras närmare genom lagbestäm- melser efter de linjer som nu föreslagits.

I detta sammanhang kan verket inte underlåta att påpeka att det sannolikt kommer att bli svårt för många att skilja mellan produktsäker- hetslagen och den föreslagna produktskadelagen. Förståelsen av skillnaden skulle sannolikt underlättas om den sistnämnda lagen kallas för produkt- ansvarslagen.

Allmänna reklamationsnämnden Sammanfattning Det är enligt nämndens mening angeläget att den osäkerhet som för närvarande råder om rättsläget rörande produktskador undanröjs genom lagstiftning. Det framlagda lagförslaget är väl genomarbetat. Nämnden tillstyrker - med de modifikationer som redovisas nedan - att förslaget genomförs.

Allmänt Frågor rörande produktansvar är relativt vanligt förekommande inom nämndens verksamhetsområde. Som exempel kan nämnas att tvätt- och diskmaskiner läcker och skadar byggnader eller att tvättgods skadas vid maskintvätt. Ett annat typfall är s.k. migrering eller mjukgörarvandring, 151

som kan uppstå när två plast- eller gummiprodukter kommer i inte alltför kortvarig kontakt med varandra och färg från den ena produkten vandrar över till den andra och missfärgar denna.

Produktskadelagen kommer inte ensam att reglera produktskadefallen. Lagen kompletteras av bestämmelser i annan lagstiftning, bl.a. i kon- sumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Det finns kanske en viss risk för att rättsområdet kan komma att uppfattas som splittrat och svåröver- skådligt. Den valda lagstiftningsmetoden torde emellertid knappast leda till några mer påtagliga tillämpningsproblem. Med hänsyn härtill och då den delvis dubbla regleringen leder till ett mycket gott skydd i sak för

de konsumenter som drabbas av en produktskada, anser nämnden att den valda metoden kan godtas.

Arbetarskyddsstyrelsen Arbetarskyddsstyrelsen vill starkt understryka promemorians uttalanden

om behovet av en produktskadelag. Enligt styrelsens uppfattning är det viktigt att näringsidkare som tillhandahåller produkter har ett ansvar för skador som dessa produkter orsakar. Det är uppenbart att tillverkare och leverantörer är de som bäst känner produkterna och har de bästa möjligheterna att se till att de utformas så att risken för skador hos användarna minimeras. I många fall är de i praktiken de enda som har realistiska möjligheter att påverka produkternas utformning ur risksyn- punkt. Man kan utgå från att benägenheten att åstadkomma säkra produkter påverkas positivt av att ett ansvar för eventuella skador läggs på tillverkaren.

Insikten om detta har på senare tid växt alltmer i samhället och tendensen har både i Sverige och internationellt gått mot att ge de konstruktörer, tillverkare och leverantörer ett större ansvar för sina produkter. Ett exempel på detta är det i promemorian nämnda produkt- ansvarsdirektivet inom EG.

Styrelsen tillstyrker därför att en produktansvarslagstiftning skapas med i huvudsak det föreslagna innehållet. Styrelsen finner att den framlagda lagtexten i huvudsak har en lämplig utformning. På en punkt har dock styrelsen allvarligainvändningar.Styrelsen har ocksåvissa synpunkter på lagens rubrik.

Kemikalieinspektionen Kemikalieinspektionen tillstyrker förslaget till produktskadelag. Enligt lagen (1985:429) om kemiska produkter skall tillverkare och importörer själva utreda, bedöma och informera om hälso- och miljö- farligheten hos sina produkter. Den föreslagna produktskadelagen resulterar förhoppningsvis i ett avsevärt ökat tryck på leverantörsledeti hälsofarlighetsfrågorna, något som ligger helt i linje med vad kemikalie- inspektionen vill uppnå. lnspektionen räknar med positiva effekter också för den yttre miljön.

Statens industriverk Prop. 1990/911197 Sammanfattning Statens industriverk instämmer i huvudsak med promemorians förslag.

Verket anser dock att effekterna av en längre preskriptionstid för ansvar för personskador borde ytterligare undersökas.

Allmänt I dagens samhälle lanseras produkter i stegrande takt. P.g.a. den snabba teknikutvecklingen tenderar enskilda produkters livscykel att bli allt kortare. Härtill bidrar utvecklingen av system för att lansera och göra reklam för nya produkter.

Konsumenterna kan inte själva förväntas i någon större utsträckning kunna bedöma risken för produktskador. Därför instämmer verket i att det är angeläget, att vi i Sverige får en produktskadelag som ålägger företagen ett striktare ansvar än vad som f.n. gäller.

Det innebär att skador som uppstår p.g.a. "säkerhetsbrister" skall genom skadestånd ersättas av tillverkaren. Detta omfattar både sak- och personskador.

Lagförslaget liknar i stor utsträckning det EG-direktiv, som nu blir lag i länderna som är med i EG.

Allmänt vill verket framhålla vikten av att den svenska lagstiftningen även på produktskadeområdet så långt som det är möjligt, harmoniseras med EG-lagstiftningen.

Statens energiverk

Sammanfattning _

Statens energiverk ställer sig positivt till huvuddelen av förslaget till produktskadelag.

Främjande av fri handel är en viktig målsättning för närmandct mellan EG och EFTA. Utvecklingen innebär på sikt att den offentliga kontrollen minskar, vilket ställer större krav på företagens egen kontroll. Att bygga upp skadeståndsskyldigheten kring ett strikt ansvar är i detta sammanhang en lösning att föredra. Det främjar ett näringsidkaransvar och därmed en kvalitetshöjning av produkterna. Tillämpning av culparegeln, skulle däremot inte få samma effekt. Den skulle dessutom medföra ett för den enskilde konsumenten orimligt stort krav på utredning.

Mot bakgrund av utvecklingen mellan EG och EFTA är det av största vikt att Sverige redan i sin nationella reglering markerar konsumentens ställning och näringsidkarens ansvar.

Boverket Boverket har inte något att erinra mot förslaget till produktskadelag. Boverket anser allmänt att det är av största vikt att den som råkar ut

för en skada till följd av att en produkt inte hållit en acceptabel säkerhetsnivå skall ha möjligheter till ersättning. Inom industrin sker material- och produktutveckling idag i en allt snabbare process. Nya ätnnen och produkter släpps ut i handeln, i många fall utan att det har

analyserats tillräckligt huruvida dessa kan ha skadlig inverkan på person och egendom. Den enskilda människan har svårt att vidta åtgärder för att själv skydda sig Och tvingas idag förlita sig på att produkterna i handeln är riskfria och att erforderlig omsorg och aktsamhet har iakttagits under tillverkningen och distributionen. För förebyggande av uppkomsten av produktskador krävs att det bl.a. finns en effektivt fungerande produkt- kontroll som förhindrar att farliga och skadebringande produkter kommer ut på marknaden.

Boverket ansluter sig till uppfattningen att ansvaret för produktsäker- heten i första hand skall vila på företagen själva. Inom industrivärlden, bl.a. inom EG, sker fortlöpande en utveckling mot ett ökat ansvar för främst tillverkare och importör. Detta synsätt som är grundläggande för produktansvarslagstiftningen återfinns bl.a. i den svenska produktsäker- hetslagen (1988: 1604) och bakom förslaget beträffande införande av lag om information om byggprodukter, m.m. i departementspromemorian, Ds 1990:14, Byggnaders inomhusmiljö m.m.

Statens råd för byggnadsforskning Byggforskningsrådet (BFR) tar i sitt svar endast upp frågor som har anknytning till byggandet, dess parter och till de som nyttjar byggnader antingen som ägare, hyresgäst eller arbetstagare.

Förslaget till produktskadelag är ett positivt uttryck för det ökande intresset av att ge konsumenterna bättre rättslig ställning. BFR konsta- terar också att andra lagar och lagförslag där byggandets frågor berörs, delvis i väsentligare grad än i föreliggande förslag till produktskadelag har betydelse. Detta gäller bl.a.:

1. Jordabalken - Konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. (Regeringens proposition 1989/90:77 avtalsbundna köp.)

2. Köplagen. Köp av lös egendom, allmänt (Förslag till ändring enl. prop. 1989/90:77.

3. Skadeståndslagen (gällande lag).

4. Miljöskadelagen (gällande lag).

5. Ny konsumentköplag (Regeringens proposition 1989/90:89).

6. Konsumenttjänstlagen (Förslag till ändring enl. prop. 1989/90:77).

7. Byggnaders inomhusmiljö m.m. (Betänkande bostadsdepartementct Ds 1990:14).

8. Allergiutredningen (SOU 1989:76 Socialdepartementet.)

Tillsammans innebär dessa lagförslag m.m. avsevärda steg på vägen mot ett strikt tekniskt och ekonomiskt ansvar för funktionerna hos en byggnad och dess delar. Ansvaret måste tas av den som bygger och konstruerar hus eller som levererar komponenter eller "lösa saker" till detta. Syftet är att säkra bruksskedet hos byggnaden. I en sådan syn på det tekniska och

ekonomiska ansvaret blir samhällets roll att kontrollera utförandet - tillblivelsen - mindre än nu. I stället faller det på samhället att precisera de funktionsnivåer beträffande klimat, akustik, energihushållning etc som är lägsta acceptabla gränser under bruksskedet och där ansvarskraven kan utlösas. Det är viktigt att FoU-verksamhet och regelarbete med denna inriktning kommer till Stånd i tillräcklig omfattning.

Hyresgäster och arbetstagare är ofta skadelidande på samma sätt och i lika hög grad som köpare av produkter och hus. Det vore önskvärt med en lagstiftning som underlättade för dessa att få rättelse vid missförhållan- den förorsakade av produktfel. BFR är väl medveten om att helt andra lagar berörs om hänsyn ska tas till dessa kategorier (hyreslag, arbetar- skyddslagar).

Regeringens proposition 1989/90:77 - kompletteringar ijordabalken för konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. - föreslår enligt BFR's bedömning i praktiken mer verkningsfulla åtgärder än vad förslaget till produktskadelag gör. Eftersom praktiskt taget alla fastighetsköp baserar sig på avtal blir det naturligt att hävda jordabalkens regler i första hand. Köparen synes med jordabalken bättre kunna hävda krav på rättelse av funktionsfel och miljöfel vilka enligt BFR'S erfarenheter är de domine- rande idag. Preskriptionstiden bör inte vara kortare än 10 år eftersom funktions- och miljöfel tar lång tid att uppdaga.

Statens strålskyddsinstitut Statens strålskyddsinstitut har inget att invända mot promemorians lagförslag och har i övrigt inga synpunkter.

Trat'tksiikerhetsverket Promemorian avser inte sådana spörsmål som primärt berör trafiksäker- hetsverkets arbete. Verket har dock inte något att erinra mot förslaget till ny produktskadelag.

Försvarets materielverk

Sammanfattning

Försvarets materielverk (FMV) tillstyrker i huvudsak promemorians förslag om en svensk produktskadelag. FMV anser dock att lagens föreslagna utformning vad gäller utvecklingsskador och preskriptionstid vid personskada riskerar att försämra svensk industris konkurrenskraft.

Allmänt FMV har direkt under regeringen ansvaret för att utveckla, anskaffa samt tillhandahålla huvuddelen av försvarsmaktens materiel och övriga förnödenheter. FMV upphandlar för cirka tio miljarder kr per år varav huvuddelen ianspråktas för större system anskaffade hos ett fåtal större svenska leverantörer.

Under beredningen av detta ärende har FMV inhämtat synpunkter från några större leverantörer. Vad därvid framkommit styrker det som anförs

i förslaget om att omfattningen av och inom vilka områden produktskador uppträder jämte företagens kostnader härför är osäker. Detta medför givetvis att det är svårt för FMV att nu bedöma förslagets eventuella kostnadsdrivande effekt.

Ingenting tyder dock för närvarande på någon mera påtaglig sådan effekt. Detta kan dock med säkerhet konstateras först sedan lagen tillämpats några år och erfarenheter därav kunnat utvärderas. Till exempel kan en höjning av skadeståndens beloppsnivåer snabbt förändra nuvarande förutsättningar.

Lantbruksstyrelsen

Sammanfattning ' Lantbruksstyrelsentillstyrkerlagförslagetihuvudsak.Styrelsen villdock framhålla att det framför allt för naturprodukter - säd, grönsaker, frukt, bär och djur m.m. - kan uppkomma särskilda bevisproblem. Det kan t.ex. vara svårt att visa i vilket skede en säkerhetsbrist i produkten har uppkommit, vilket har betydelse för vem som är skyldig att utge ersättning när en skada inträffat. Ansvarsfrågan för skador som inträffar p.g.a. gentekniskt förändrade naturprodukter och p.g.a. atomolyckor bör enligt styrelsens mening belysas ytterligare.

Allmänt Lantbruksstyrelsen är central förvaltningsmyndighet bl.a. för frågor om lantbruket, trädgårdsnäringen, växtskyddet samt djurens hälso- och sjukvård. De produkter i lagförslaget som berör lantbruksstyrelsens verksamhetsområdeärnaturprodukterna.Styrelsensyttrande begränsar sig till dessa produkter.

Statens jordbrulsnämnd Med beaktande av de intressen som statens jordbruksnämnd företräder har nämnden inget att erinra mot att produktskadelagens tillämpnings- område föreslås omfatta även naturprodukter. Enligt nämndens uppfatt- ning saknas skäl att särbehandla jordbruksnäringen.

F iskeristyrelsen Fiskeristyrelsen har, efter övervägande av förslaget till produktskadelag, funnit att föreskrifter om ett strikt skadeståndsansvar vad gäller fisk- produkter blir alltför långtgående. Om ett sådant ansvar ändå införs anser fiskeristyrelsen att undantag skall göras för vild fisk som Säljs i obearbetat skick.

Statens mät- och provstyrelse

Sammanfattning Statens mät- och provstyrelse (MPR) delar i stort promemorians

uttalanden om behovet av en produktskadelag. Styrelsen anser dock att begränsningarna i 5 2 p 3 delvis motverkar syftet med lagförslaget.

Allmänt MPR är central förvaltningsmyndighet för teknisk kontroll och mätteknik och är nationellt aekrediteringsorgan för laboratorier, (från 1990-07-01 se prop. 89/90:88) certifierings- och kontrollorgan. Inom ansvarsområdena har MPR att bevaka och delta i internationellt arbete. MPR utövar tillsyn över bl.a. riksprovplatsernas verksamhet enligt lagen om kontroll genom teknisk provning och om mätning. MPR noterar med tillfredsställelse att lagförslaget utesluter kontroll- och provningsorgan från kretsen av skadeståndsskyldiga enligt produktskadelagen.

Statens Pris- och Konkurrensverk Inledningsvis vill SPK peka på den avvikelse från EG:s rådsdirektiv den 25 juli 1985 som lagförslaget innebär, Särskilt vad gäller frågan om 25 års preskription vid personskada och ansvar även då en producent följt tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter. Enligt SPK:s mening är det angeläget att i första hand eftersträva en harmonisering i ett läge då förhandlingar om ett EES-avtal skall inledas och i vilka svenska särlösningar kommer att försvåra ett avtalsslut.

En harmonisering inom Europa innebär bl.a. en strävan efter att skapa ett fritt flöde av varor och tjänster mellan stater. Även etableringsfriheten ingår som en viktig del i integrationsarbetet. Om förutsättningarna för företagens produktansvar varierar mellan olika länder kan detta påverka företag i en valsituation att etablera sig i ett land med för företaget lindrigare produktansvar. Om det svenska konsumentskyddet ställer hårdare krav för den svenska marknaden än som finns på andra utländska marknader kan detta även påverka exporten från andra länder till Sverige. Dessa båda effekter synes för svensk del vara negativa från kon- kurrenssynpunkt.

Juridiska fakttltetsnämnden vid Stockholms universitet Promemorian bygger på produktansvarskommitténs betänkande (1979:79) Produktansvar II. Under det decennium som gått sedan kommitténs lagförslag framlades har åtskilliga förskjutningar i det svenska rättsläget ägt rum. Den internationella bilden har också undergått stora förändring- ar, särskilt genom EG-direktivet rörande produktansvar. Allt detta har på ett värdefullt sätt beaktats i promemorian, som sålunda kompletterar Produktansvar II. I flera hänseenden har 1979 års förslag också reviderats i promemorian.

Nämnden tillstyrker i huvudsak den föreslagna lagen men föreslår att denna omarbetas och fullständigas i enlighet med vad nedan framgår. Internationaliseringen a. Utgångspunkten Enligt departementet (s. 62) utgör strävandena mot en västeuropeisk integration ett av motiven för lagstiftningen om produktansvar. Det sägs

vara en självklar utgångspunkt att den svenska produtkskadelagcn skall bygga på samma principer som EG-direktivet. Två skäl anges till varför man inte på alla punkter kanske kan uppnå en fullständig harmonisering på området med EG-länderna. Det första är att direktivet i vissa avseenden ger valmöjligheter. Det andra är att särskilda svenska intressen kan väga över intresset av rättslikhet mellan länderna.

Nämnden finner angeläget understryka att endast mycket starka skäl kan motivera att intresset av rättslikhet mellan länderna skjuts åt sidan. Produktansvaret är näst efter trafikskadcansvaret det område av skadeståndsrätten där EG-länderna funnit en harmonisering angelägnast. Skadeståndsrätten över huvud i dessa länder kommer förmodligen att ta djupa intryck av den utformning produktansvaret erhållit genom EG- dircktivet. Vill Sverige som hittills till stor del varit fallet låta sin skadeståndsrätt utvecklasi linje med Europas i övrigt finns anledning låta den föreslagna lagen komma så nära EG-dircktivet som över huvud är möjligt. Eljest kan frågor, vars existens för närvarande kan vara svåra att upptäcka och överblicka, förr eller senare dyka upp och ge upphov till problem.

Inte på någon enda av de punkter, där i promemorian förordas en avvikelse känner sig nämnden övertygad om att en sådan är motiverad. Att awikelser från EG-direktivet inte äger rum i stora, principiellt viktiga hänseenden, är naturligtvis angeläget med den utgångspunkt lagstiftnings- arbetet nu fått. Men detta innebär inte att detaljerna är oviktiga (jfr nedan angående elektricitet och lagens titel). b. Andra rättssystem I promemorian saknas en redovisning av hur produktansvarslagarna ser ut i de länder, som har genomfört den av EG-dlrektivet påkallade lagstiftningen. Här och var får läsaren veta hur man resonerat i andra länder. Men det är svårt att bilda sig en uppfattning om relevansen av dessa resonemang, när han inte får veta hur lagstiftaren arbetat över hela linjen. Det har ett Självständigt värde för den framtida svenska rätts- tillämpningen att få klarhet i hur lagstiftningen utformats i andra länder. Det är därför angeläget att promemorian under det fortsatta lagstiftnings- arbetet kompletteras med information härom.

Denna bör inte vara alltför restriktivt hållen. Åtminstone när man diskuterar kärnfrågor på området måste internationella jämförelser för att bli rimliga bygga på en mera ingående upplysning om den skadestånds- rättsliga bakgrunden. När i promemorian talas om utvecklingsskador konstateras att ett ansvar för sådana införts i Norge och Luxemburg och att det övervägs i Frankrike. Nämnden finner att information av detta slag för att inte bli vilseledande måste kompletteras med upplysningar om det strikta ansvarets ställning ijust dessa länder. Norge är ett land, där domstolarna som ingen annanstans i Norden arbetat flitigt med det strikta ansvaret som instrument för att reformera skadeståndsrätten. I Luxem- burg och Frankrike finns redan ett strängt ansvar, så strängt att en lag om rent strikt produktansvar inte framstår som särskit radikalt; snarare kan man undra över varför Frankrike trots att EG:s tidsfrist för genomförande av den nationella lagstiftningen gått ut, ännu inte har

genomfört ett ansvar av denna typ. Det torde vara ostridigt att en övergång till ett strikt skadeståndsansvar för utvecklingsfel är ett mycket större steg för Sverige än för något av dessa tre länder.

c. Domstolarnas roll

Det kan antas att sedan en produktskadelag av det slag som nu förordas trätt i kraft, rättsfall från utlandet kommer att kunna utnyttjas på ett helt annat sätt än som hittills varit fallet vid svenska domstolar. Detta är ett förhållande som antecknas i promemorian. Närmare anvisningar om hur långt och framför allt i vilka avseenden domstolarna bör eftersträva rättslikhet saknas dock. Skall exempelvis personskadebegreppet vid tillämpningen av lagen tolkas i samma anda som direktivets eller skall det väsentligen vara nationella inslag i bedömningen som fäller avgörandet? Spörsmål av denna art kan bli särskilt aktuella inom ramen för särskilda ersättningsanordningar, vilka saknar motsvarighet i andra länder, såsom patient- och läkemedelsförsäkringarna. Svar på frågor av denna art under det fortsatta lagstiftningsarbetet skulle vara ovärderliga för den framtida rättstillämpningen.

Statens Järnvägar

Sammanfattning

SJ konstaterar att förslaget innebär att produktskadelagen skall vara tillämplig även på skador inom transportområdet. Med anledning därav anser SJ att förslaget i visst avseende bör förtydligas. I övrigt föranleder förslaget inga erinringar från de synpunkter SJ har att bevaka.

Landsorganisationen i Sverige (LO) Förslaget behandlar ett område som framstår som angeläget att lagreg-

lera. Detta alldeles Särskilt om en harmonisering till den gemensamma marknaden kommer att genomföras fullt ut.

Den inriktning på kontroll av produkters säkerhet som förutsätts vara grundläggande, - tillverkardeklaration -, dvs tillverkarens egen försäkran om att produkten/varan uppfyller gällande Standards- eller säkerhetsregler, nödvändiggör möjligheter för dem som drabbats av icke fullgoda produkter att bli kompenserade för den Skada de vållats.

Den föreslagna lagstiftningens effekter i preventivt syfte är också viktiga att ta med vid bedömningen av lagstiftningsbehovet på området. Risken att som producent/importör drabbas av ersättningskrav kan bli en väsentlig påtryckning att tillhandahålla så säkra produkter som över- huvudtaget är möjligt.

Därför kan det föreslagna undantaget i fråga om ersättning vid arbetsskada som omfattas av kollektivavtalsförsäkring inte utan korrige- ringar accepteras.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) Enligt lagförslaget skall näringsidkare som tillhandahåller produkter åläggas ett strängare ansvar för produkter än vad som följer av skade- ståndslagen. TCO tillstyrker detta.

Vissa organisationer inom näringslivet

Sammanfattning

I promemorian föreslås ett produktansvar som i väsentliga avseenden går mycket längre än EGS regler. I den harmoniseringsprocess som nu pågår och i en tid då svenska företag i allt större utsträckning väljer utlandet för sina investeringar är vissa delar i förslaget ägnade att väcka stor förvåning och rimmar illa med regeringens allmänna tal om behovet av anpassning till EGS regler. Förslaget måste omarbetas på väsentliga punkter innan det läggs till grund för lagstiftning.

Organisationerna tillstyrker att det införs en svensk produktskadelag, under förutsättning att denna överensstämmer med den lagstiftning EG- länderna nu inför mot bakgrund av direktivet från 1985. Detta innebär bl.a. att de direkta avvikelserna i fråga om preskriptionstidens längd, undantag när tillverkaren följt tvingande offentliga produktföreskrifter, nedre beloppsgräns för ersättning för sakskador samt möjligheten till jämkning vid medvållande hos den skadelidande bestämt avstyrkes. Såvitt avser direktivets s.k. options i fråga om ansvar för utvecklingsskador, övre beloppsgräns för ersättning för serieskador på person samt ansvar för obearbetade naturprodukter anser organisationerna att den svenska lagen bör överensstämma med vad majoriteten av EGS medlemsländer kan antas besluta, vilket bl.a. innebär att utvecklingsfelen skall undantas från ansvar.

Allmänna synpunkter Näringslivet har givetvis ett starkt intresse av att prestera säkra och bra

produkter. Detta är nödvändigt för att överleva den allt hårdare konkurrensen. Tillverkare som åsidosätter berättigade krav på kontroll och säkerhet kommer att slås ut från marknaden. Denna mekanism utgör den bästa preventionen mot dåliga varor och verkar effektivt för hög produktsäkerhet. Något trängande behov av lagstiftning finns således inte.

Det svenska rättssystemet har fram till nu saknat särskilda regler för rätten till ersättning vid produktskador. Den praxis som har utvecklats med den allmänna skadeståndsrätten som bas har emellertid anpassats väl till de särskilda problem som kan uppkomma i produktansvarsärcnden.

Det finns dock skäl att - bl.a. den internationella utvecklingen och för att höja förutsebarheten inom rättsområdet - nu i lag särskilt reglera ansvaret för produktskador.

Att lagstifta inom konsumentskyddsområdet är emellertid alltid en fråga om att göra en väl balanserad avvägning mellan konsumenternas olika intressen. Det är inte möjligt att fortlöpande höja ansvarsnivån utan att detta påverkar andra faktorer såsom priser, produkturval m.m. Det är därför viktigt att noga väga den nytta varje skärpning skulle innebära mot den effekt på kostnader m.m en Sådan medför.

En anpassning till EGS produktansvarsdirektiv innebär en förstärkning av konsumentskyddet inom rättsområdet. En sådan konkurrensneutral, ansvarsskärpning har organisationerna inget att invända mot. Denna bakgrund är väsentlig att ha i åtanke när de föreslagna avvikelserna diskuteras. Den sammanlagda effekten av de föreslagna särlösningarna skulle däremot innebära en ansvarsnivå som överstiger de krav som rimligen kan ställas på konsumentskyddet inom rättsområdet.

Man måste särskilt ställa frågan om de skadelidande i praktiken kommer att kunna utnyttja alla de rättigheter som lagstiftningen ger. Det kan exempelvis starkt ifrågasättas om förlängningen av preskriptionstiden kommer att möjliggöra ersättningsgilla anspråk i sådan utsträckning att regleringen är motiverad trots de negativa konsekvenser som kan förutses. Dessa konsekvenser - försämring av konkurrensförmågan, försäkrings- svårigheter, kostnadsökningar m.m. -- är till stor del betingade av den osäkerhet om ansvarets faktiska omfattning som förslaget ger upphov till och kommer således att märkas omedelbart vid lagstifningens ikraft- trädande. Det kan t.ex. på goda grunder antas att försäkringsbranschen omedelbart kommer att gardera sig mot ökade kostnader för sena skador trots att eventuella krav som ligger utanför dagens ansvar kan väntas först tio år efter lagstiftningens ikraftträdande. Det kommer däremot att ta avsevärd tid innan praktiska erfarenheter av tillämpningen kan läggas till grund för utvärdering av ansvarets omfattning.

I en sådan situation måste krävas att förslagen vilar på väl underbyggda .behovsanalyser, särskilt när justitiedepartementet som i produktskade- lagens fall överväger att inte endast höja konsumentskyddet till EG- direktivets nivå utan att därutöver införa betydelsefulla avvikelser i skärpande riktning. Krav på sådana utredningar om bl.a. skadefrekvenser, orsakssamband, faktiska brister i föreliggande ersättningssystem m.m. framfördes redan när produktskadekommitténs betänkande Produktansvar II (SOU 1979:79) presenterades. Eftersom tio år har förflutit sedan dess och de nu presenterade förslagen är betydligt mer långtgående än kommitténs, tar man för givet att ett tillförlitligt faktaunderlag nu skall föreligga.

Det är därför förvånansvärt att osäkerheten synes lika stor i dag som för tio år sedan. Om vi som exempel tar huvudargumentet för den utökade preskriptionstiden - den långa tid det tar för cancer och likartade sjukdomar att utvecklas - är det enkelt att förstå men inte särskilt övertygande.Detsaknasvetenskapliga undersökningar och statistik som redovisar i vilken utsträckning sådana sjukdomar är produktrelaterade. på sådant sätt att de kommer att omfattas av en produktskadelag. Inte heller har det visats i vilken utsträckning något betydande ersättningsbehov kvarstår när befintliga ersättningssystem har tillämpats. Utan sådant stöd är argumenteringen svag.

Beträffande den förlängda preskriptionstiden sägs i promemorian (s. 170) att "frågan om behovet av en lagregel angående en sådan utsträckt preskriptionstid kan komma i ett annat läge, om näringslivet och försäkringsbranschen kan enas om en sådan kollektiv försäkring,

innefattande bl.a. sena personskador, som förut har införts beträffande läkemedelsskador och miljöskador".

Organisationerna vill med anledning härav informera om att en utredning gjorts angående förutsättningarna för att anordna en för- säkringslösning av i promemorian angivet slag. Det har emellertid därvid framkommit att det varken finns sakliga skäl eller praktiska möjligheter att för någon viss bransch eller vissa branscher arrangera en speciell försäkringslösning som avviker från dem som allmänt står till buds inom näringslivet.

Den pågående integrationsprocessen i Europa och de svenska am- bitionerna att ta del däri ställer särskilda krav på att eventuella särlösning- ar skall vara motiverade med väl underbyggda argument. Som framgår ovan är detta emellertid inte fallet. Det vägledande tycks i stället ha varit att visa att Sverige vill mer än andra länder i fråga om konsumentskydd.

Ett av argumenten för särlösningarna synes också vara att Sverige genom dessa skall stimulera EG till att ytterligare höja skyddsnivån. Enligt organisationerna torde det dock finnas mer effektiva sätt att påverka EG än att genom avvikande lagstiftning diskriminera det inhemska näringsli- vet.

EG är inte våra enda handelspartners och önskemålet om harmoni- serade regelverk väger tungt även i förhållande till andra länder. Det kan dock på goda grunder antas att EG-direktivet kommer att fungera som förebild för många andra länder som överväger att införa särskilda produktskadelagar. En harmonisering med EG minskar därför risken för att våra regler skall avvika från andra länders framtida lagstiftning.

I vissa fall avvisas EG-direktivets reglering på den grunden att den är främmande för vårt svenska rättssytem. Det gäller främst "självrisken" på 500 ECU vid sakskador. Om Sverige skall delta i integrationsarbetet i Europa kan vi emellertid inte så enkelt avfärda IBG-lösningar. Vår öppenhet för nytänkande och alternativa regleringar kan inte gälla enbart förslag som verkar i för näringslivet skärpande riktning. Vi måste vara beredda att mer förutsättningslöst analysera och värdera olika alternativa modeller även om svensk rätt inte tidigare har några motsvarigheter. En sådan öppenhet är givetvis en väsentlig förutsättning för Sveriges integrationsambitioner.

När man försöker att bedöma konsekvenserna för svenskt näringsliv av olika lagförslag är det viktigt att se till helhetseffckten av all den lagstiftning som kringgärdar verksamheten. Mångfalden i lagstiftningen och den ofta höga förändringstakten försvårar dock sådana helhetsbe- dömningar. Som exempel kan byggnadsindustrin tas. I-Iär föreligger f.n. åtminstone ytterligare tre olika förslag som rör ansvarsfrågor, nämligen Ds 1990:14 om byggnaders inomhusmiljö, prop. 1989/90:77 om kon- sumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. samt prop. 1989/90:90 med förslag till ny konsumentköplag m.m. Det saknas emellertid utförliga redogörelser för hur dessa skilda regleringar skall fungera tillsammans. Är feldefinitioner, ansvarsgrunder, preskriptionstider m.m. utformade så att de kompletterar varandra eller uppstår svårhanterliga gränsdragnings- problem och onödigt kostnadsdrivande överlappningar?

Det finns vidare anledning att ifrågasätta nödvändigheten av många av de krav på förhandsgranskning och godkännande som i dag gäller. Införandet av en produktskadelag som bygger på strikt ansvar innebär att ett flertal av dessa krav blir obehövliga. Vid detta förhållande och då man i möjligaste mån bör undvika dubbla styrmedel är det lämpligt att avskaffa de krav som saknar motsvarighet i EG-rätten.

Avslutande synpunkter Sammanfattningsvis måste ambitionen vara att åstadkomma ett ändamåls-

enligt och väl fungerande skydd för de som drabbas av produktskador samtidigt som kostnadena för ansvaret hålls på en rimlig nivå och inte i för hög grad negativt påverkar bl.a. priser, produkturval eller kon- kurrensförmågan hos svenska företag. En svensk produktskadelag i överensstämmelse med EG-ländernas reglering skulle tillsammans med övriga svenska ersättningssystem ge de skadelidande ett mycket om- fattande skydd på en hög nivå. Det krävs mycket starka och väl under- byggda argument för att i en sådan situation föreslå awikelser i skärpande riktning, vilka otvivelaktigt kommer att få negativa återverkningar på bl.a. de faktorer vi har nämnt ovan. I promemorian saknas sådana argument och analyser. _

Organisationerna vill därför med skärpa understryka att förslaget måste omarbetas så att det överensstämmer med EG-direktivet och att utvecklingsfelen därvid undantas från ansvar. Beträffande övre be- loppsgräns för serieskador på person bör en sådan införas om det kan antas att en majoritet av EG-länderna kommer att göra detta.

Industrins Byggmaterialgrupp Byggmaterialgruppen har i medlemskretsen industrier som tillverkar stommatcrial, stomkomplettering, inredningsprodukter och installations- material. De företag inom byggmaterial- och komponentindustrin som

konstituerar Industrins Byggmaterialgrupp är också medlemmar i Sveriges Industriförbund.

Sammanfattning Byggmaterialgruppen har tagit del av Industriförbundets remissvar (bilaga 1) och tillstyrker denna till alla delar. De finns all anledning understryka de synpunkter och slutsatser som anges i bilagan.

Utöver detta vill Byggmaterialgruppen sammanfattningsvis anföra; Det föreliggande betänkandet uppvisar betydande brister när det gäller redogörelsen av orsaker till och omfattningen av inträffade produktskador. Detsamma kan sägas om de slutsatser som dras i betänkandet av redovisat material och konsekvenserna av att införa det lämnade lagförslaget.

Förslaget baseras framför allt på material från och synpunkter i produktansvarskommittens betänkande från 1979. Mycket har emellertid hänt sedan dess. Det hade därför varit mera tillfredsställande om justitiedepartementetiställethadeuppdateraldetföråldradematerialet, i synnerhet med tanke på förslagets långtgående konsekvenser för

industrin och lagt detta till grund för det fortsatta arbetet. Därigenom skulle (förhoppningsvis) slutsatserna också blivit annorlunda. De slutsatser som justitiedepartementet drar av det redovisade materialet är således i flera avseenden anmärkningsvärda. Exempelvis noteras i avsnitt 3.122 (sid. 223 ff) i och för sig korrekt att "de förslag som läggs fram i denna promemoria innebär att produktansvaret skärps" (sid. 226) liksom "Att skadeståndsskyldigheten skall omfatta utvecklingsskador innebär otvivelaktigt att ansvaret utvidgas" samt, "Den ekonomiska betydelsen av förslaget i denna del beror naturligtvis på utvecklings- skadornas antal och omfattning. Härom finns inga säkra uppgifter." Trots denna insikt och bakgrund och i stort sett på basis av ett föråldrat utredningsmaterial anser sig departementet emellertid kunna konstatera: (sid. 232)

"Vad som nu har anförts visar klart att kostnaderna för näringslivet inte blir så höga att det finns anledning att avstå från de väsentliga förbätt- ringar av skyddet för de skadelidande som införandet av de skadelidande som införandet av de föreslagna produktansvarsreglerna innebär".

Någonstans måste en rimlig avvägning ske mellan olika intressen. EG- staterna har i sin nationella tillämpning av EG-direktivet fastlagt hur de anser att denna avvägning bör ske. Det finns inget bärande skäl varför motsvarande svensk lagstiftning skall gå utöver vad den absoluta merparten av dessa länder har funnit som rimligt.

De konsumentintressen som departementet säger sig vilja särskilt framhålla har också väl tillgodosetts genom förslaget till ny konsument- köplag.

Byggmaterialgruppen anser därför att förslaget till produktskadelag bör utformas med beaktande av och i enlighet med Industriförbundets remissvar med de kompletteringar som Byggmaterialgruppen föreslår enligt nedan nämligen

att det kommer till stånd en harmonisering dels emellan gällande och föreslagen ansvarslagstiftningrlels emellan det entreprenadsrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvaret i samtliga delar där sådant ansvar har samband med produktskadcansvaret, dess utveckling, regler och innehåll i övrigt.

En särskild utredning bör tillsättas med uppgift att se över nämnda behov och föreslå lämpliga lösningar på problemen. Byggmaterialgruppen önskar medverka i denna utredning.

attbegreppet "produkt" ej skall omfatta lös egendom som infogas i fast egendom.

att det inte finns bärande motiv att införa svenska särlösningar i förhållande till EG-direktivct (såsom det anammats av den absoluta majoriteten av EG-staterna).

att det bör införas undantag för utvecklingsskador. att det införs en begränsad ersättningsskyldighet enligt den möjlighet som EG-direktivet anger attjämkningsmöjligheterna vid skada överens- stämmer med IBG-direktivet samt att de ekonomiska resurserna hos

inblandade företag ej skall utgöra en faktor vid fördelningen av ett solidariskt ansvar.

att det inte skall föreligga någon skillnad mellan en svensk produkt- skadelag och EG-direktivet när det gäller bevisbördans placering och omfattning.

att det saknas grundad anledning införa 25 års preskriptions (och ansvarstid) i produktskadelagen för personskador.

att övergångsbestämmelserna till produktskadelagen förtydligas.

Utvecklingen mot en produktskadelag Under de senare decennierna har parterna inom den svenska industrin utvecklat ett system att använda branschvisa allmänna leveransbestäm- melser för den kommersiella verksamheten. Dessa bestämmelser var i första hand avsedda för att komplettera en allt mer föråldrad köplag. De fick också en sådan stor allmän spridning att de t.o.m. angetts som orsak varför en annars nödvändig modernisering av den svenska köplagen dröjt så länge.

Utvecklingen inom produktansvarsområdet började göra sig påmind under början av 1970-talet och då främst beroende på vissa läkemedelssk- ador, i synnerhet i USA, och den skadeståndsrättsliga bedömningen av dessa.Produktansvarsförsäkringar börjadeerbjudasindustrin under den senare delen av 1970-talet.

Utvecklingen inom produktansvarsområdet resulterade 1976 i ett utredningsförslag om ersättning för läkemedelsskada. Förslaget genom- fördes inte.

År 1979 lades ett förslag fram om en allmän lag om produktansvar för personskada. Däremot ansåg kommitten att det ej förelåg något skäl att införa en allmän lag om produktansvar för sakskada. I aktuellt betänkan- de anges inte något bärande motiv för att behovet för en reglering av sakskador i en produktansvarslagstiftning är större i dag.

Anledningen till att 1979 års förslag ej resulterade i en proposition var framförallt ett behov av att awakta resultaten av pågående arbeten inom Europarådet och EG inom produktansvarsområdet. Händelseutveeklingen inom produktansvarsområdet resulterade i att de då använda allmänna leveransbestämmelserna kompletterades med villkor avseende produktansvar. För byggbranschen användes då, liksom nu Allmänna leveransbestämmelse för leveranser av byggmaterial för yrkesmässig verksamhet, ABM 75 S eller V. Dessa bestämmelser gäller i förhållande till den kontraktuella motparten. För skadelidande tredje man gäller skadeståndslagen där ansvaret, genom utveckling av praxis, idag ligger mycket nära strikt ansvar (jfr betänkandet sid. 223). Sålunda utvecklades ett väl fungerande system, där produktansvarets omfattning och gränser var kända och accepterade. Justitiedepartementet har sedan början av 1980-talet arbetat för att införa en särskild produktskadelag. Det betänkande som nu föreligger skiljer sig inte nämnvärt från de tidigare förslag som departementet redovisat under hand. Industrin i allmänhet, och vissa organisationer i synnerhet, har vid flera tillfällen under de senare åren kraftigt kritiserat

dessa förslag. Kritiken har i synnerhet gällt de delar av förslaget där justitiedepartementet valt att utvidga ansvaret i förhållande till hur de enskilda EG-staterna anammat det s.k. EG-direktivet. Kritiken har emellertid inte bara avsett förslagen i sig utan minst lika betydelsefullt har varit de svagt underbyggda motiven (eller snarare brist på motiv) som framförts som skäl för avvikelserna. Motiven har inte varit och är fortfarande inte underbyggda på ett tillfredsställande sätt.

Byggmaterialgruppen har med beklagande noterat det sätt och under vilka former som förslaget beretts. Betänkandet har utarbetats utan att, som tidigare varit brukligt, behov och former först beretts i en väl sammansatt utredning. Någon hänsyn till av industrins omfattande och kraftfulla invändningar har - annat än marginellt - ej tagits av depar- tementet vid utformandet av dagens betänkande. Produktansvars- kommittén redovisade vidare sitt förslag för drygt 10 år sedan. Vid den tidpunkten fanns inte EG-direktivet. Vidare var, som sagts, kommittén av uppfattningen att något behov att reglera sakskador i en produktskadelag ej förelåg. Dessa omständigheter och den tid som därefter har förrunnit, liksom industrins uttalade kritik, talar för att frågan om produktansvarets införande och villkoren för ett produktansvar borde ha underställts ett sedvanligt utredningsförfarande. '

Förslaget om produktskadelag tycks vidare ha utformats utan närmare hänsynstagande till de villkor under vilken den konkurrensutsatta industrin arbetar och då särskilt vad gäller förslagets konsekvenser. Justitie- departementet har begärt att industrin skall kunna ge en ekonomisk bedömning av de konsekvenser som kan uppstå om förslaget införs som det nu föreligger. Detta krav har kommit efter de tidigare kritiska påpekanden som industrin framfört. Det förhållandet att ett sådant krav framställs visar på bristande kännedom om industrins arbetsvillkor. Det är naturligtvis helt omöjligt för industrin att kunna kvantifiera de ekonomiska och förutse de övriga konsekvenser som följer av ett så generellt, oklart och vittomfattande förslag som det aktuella. Det finns dock skäl antaga både att betydande kostnader kommer att uppstå för i sista hand de svenska konsumenterna men också att förslaget i övrigt kommer att få betydande negativa konsekvenser för den konkurrens- utsatta industrin.

Synen på ett eventuellt behov av en produktskadelag kan också uttryckas med departementets ord (sid. 23'i betänkandet).

"Om vi sålunda har bristfällig kunskap angående skadefrekvensen i allmänhet, är det än mindre känt i vilken omfattning skador orsakas av bristande säkerhet hos produkten".

Utöver dessa allmänna synpunkter vill Byggmaterialgruppen särskilt framhålla följande:

Ilarmoniseringsbehov - Sverige .

Som Industriförbundet påpekat i sitt remissvar föreligger det idag ett flertal förslag som berör ansvarsfrågor av betydelse för byggmaterial- industrin. Bland förslagen kan särskilt nämnas:

- Ds l989:79 om produktskadelag - Ds 1990:14 om byggnaders inomhusmiljö m.m. - Prop. 1989/90:77 om konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m. - Prop. 1989/90:89 om ny konsumentköplag SOU 1989:88 om ny skadeförsäkringslag

Därtill kommer annan lagstiftning som, direkt eller indirekt, berör ansvarsfrågorna, såsom skadeståndslagen, konsumenttjänstlagen, nya köplagen etc. Vidare pågår utredningsarbeten/förhandlingar som har till syfte att revidera gällande entreprcnadbcstämmelser, såsom AB 72, utnyttjande av olika försäkringslösningar i samband med utvidgat ansvar etc.

De olika förslagen går in i varandra, har delvis olika regler för olika parter, anger skilda preskriptionsbestämmelser, använder olika definitioner för huvudbegrepp, (jfr. ex vis definitionen av begreppet "skada" i SOU 1989:88, DS 1990:14 samt prop. 1989/90:89). Målsättningen med all lagstiftning skall vara att den är nödvändig, entydlig, tillgänglig och klar i alla delar. Förslaget om produktskadelag uppfyller inte dessa krav.

Byggmaterialgruppen ser det därför som särskilt viktigt att en över- gripande utredning kommer till stånd med uppgift att åstadkomma en harmonisering (i berörda delar) såvitt gäller ansvarsreglerna i de skilda förslagen. ' Harmonisering med EG-direktivet När det gäller harmoniseringskravet vis-a-vis EG-direktivet har detta behov påpekats av Industriförbundet i dess remissvar. I sammanhanget bör också de förhandlingar som i dag pågår mellan EFTA länderna och EG uppmärksammas. Det finns all anledning tro att dessa förhandlingar leder till ökad samordning ex vis beträffande produktansvarslagstiftningcn i de berörda länderna. Till detta kommer att det med stor sannolikhet kan antagas att den pågående politiska frigörelsen i Centraleuropa kommer att leda till att ytterligare länder anpassar sig till gällande EG- regler.

Harmoniseringsarbete pågår, som bekant, inte bara inom området för produktansvar. Inom byggmaterialindustrin har EG utfärdat ett direktiv rörande byggprodukter. Även detta arbete kommer att få effekt på produktansvarets innehåll och utveckling.

Allt detta talar synnerligen starkt för att varje avvikelse från EG- direktivet (såsom det anammats av den absoluta majoriteten av EG- staterna) skall vara så specifikt att undantaget verkligen kan bärkraftigt motiveras. I betänkandet har inget av de anförda motiven för avvikelse från direktivet som det tillämpas sådan styrka. Grundmotivet för föreslagna svenska särlösningar har angetts vara behovet av ett förstärkt konsumentskydd. Frånsett att detta kan tolkas som att EG-staterna inte har motsvarande intresse (vilket på goda grunder torde kunna bestridas) så har konsumentskyddet, såvitt avser sakskador, redan tillgodosetts genom förslaget till ny konsumentköplag och i konsumenttjänstlagen.

Såvitt bekant, saknas motsvarande konsumentlagstiftning inom EG— området varför det, måhända, kan motivera den i EG-direktivet valda definitionen av produktbegreppet. Då Sverige valt att särreglera kon- sumentskyddet bör detta återspeglas i produktskadelagstiftningen. Det förhållandet att konsumentlagstiftningen har en något snävare bestämning av kretsen för skadelidande är ej ett tillräckligt skäl till att förslaget skall bestå i denna del.

Såvitt avser ansvaret för personskador bör det skydd som ges kon- sumenten i EG-direktivet anses vara väl underbyggt och tillräckligt (jfr betänkandet punkt 2.4). Något skäl att avvika från EG-direktivet i denna. del kan således inte anses föreligga.

Kooperativa förbundet

Hänvisningar till PS7

Sammanfattning

KF, som anser att den som drabbas av utvecklingsskador skall kunna få ersättning härför, motsätter sig inte införandet av en produktskadelag. KF anser emellertid att en sådan bör utformas så att inte lagens innehåll, med hänsyn till internationella konventioner m.m., försätter svenska företag i konkurrensmässigt underläge i förhållande till företag i andra länder. KF anser vidare att lagtexten bör förtydligas ifråga om vilka krav som skall ställas på en produkt då den sätts i omlopp och att det kan ifrågasättas om talan måste väckas av en skadelidande för att preskrip- tionstiden för ersättningen skall avbrytas.

KFs synpunkter

1979 framlades ett förslag till produktansvarslag av produktansvars- kommittén. Detta förslag kritiserades från en det håll under remiss- behandlingen bl.a. därför att det ansågs, att produktskador som skulle kunna ersättas enligt den föreslagna lagen sällan förekommer i verklig- heten men också därför, att man framhöll att de ersättningssystem som finns av allmän eller speciell försäkringskaraktär var tillräckliga.

KF ansåg för sin del kommitténs förslag vara mindre väl underbyggt och fann inte anledning att tillstyrka förslaget. Däremot ansåg KF att det fanns anledning att vidta åtgärder beträffande utvecklingsskador men att ersättningsfrågan då borde kunna lösas genom frivillig eller obligatorisk försäkring. Samtidigt framhöll KF att det mest betydelsefulla var att uppkomsten av sådana skador förhindrades.

Iden nu föreliggande promemorian sägs att frågan om behovet av en särskild produktskadelag i Sverige numera befinner sig i ett annat läge än när produktansvarskommitténs betänkande remissbehandladcs. llärvid framhålls att lagstiftning om produktansvar genomförts eller håller på att genomföras i snart sagt alla länder i vår omgivning och att förhållandena iSverige inte torde skilja sig från dem som råder i dessa länder i sådan grad att lagstiftningsbehovet här är väsentligt mindre. l'lärmed konstateras i promemorian att den allmänna frågan om lagstiftningsbehovet i Sverige numera är överspelad och att lagregler som skingrar osäkerheten om vad produktansvaret omfattar, nu bör införas.

KF konstaterar att den huvudsakliga grunden för lagförslaget, såsom den redovisas i promemorian, är att en produktansvarslagstiftning har genomförts eller är på väg att genomföras i vår omvärld. Några sakliga skäl i form av ett redovisat praktiskt behov av en lagstiftning av denna art redovisas sålunda inte. Huruvida några förändringar skett sedan 1979 när det gäller omfattningen eller karaktären på sådana skador som skall kunna ersättas genom en lagstiftning av föreslagen art är sålunda okänt, såvitt KF kan finna.

KF kan inte underlåta att framhålla att frågan om behovet av en lagstiftning i vårt land inte bara bör ses mot lagstiftningstendenser i andra länder i vår omvärld. Tvärtom bör de faktiska förhållandena vara avgörande för lagstiftningsbehovet. Enligt KFs uppfattning var de faktiska förhållandena i produktansvarskommitténs betänkande bristfälligt redovisade och frågan om lagstiftningsbehovet därför redan vid den tidpunkten diskutabel. Genom införandet av produktsäkerhetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1989, bör behovet av en produktansvars- eller produktskadelag också rimligtvis ha minskat.

Mot bakgrund av den ståndpunkt som KF gav uttryck för ifråga om utvecklingsskador i sitt remissyttrande 1980 vill emellertid KF inte motsätta sig en lagstiftning av nu föreslagen natur. Men eftersom promemorieförfattarna anger att lagstiftningsutvecklingen i andra länder är den huvudsakliga grunden för den nu föreslagna lagen, bör som en konsekvens av detta följa att den svenska lagstiftningen så nära som möjligt anpassas till den lagstiftning som antages i andra länder och i vart fall inte sätta Sverige och svenska företag i underläge gentemot andra länder från konkurrenssynpunkt. I promemorian anges att den längre preskriptionstiden i det svenska förslaget, reglerna om ansvar för utvecklingsskador och om jämkning vid den skadelidandes medvållande är strängare än motsvarande regler i en del andra länder, men att inverkan därav på konkurrensförhållandena bedöms bli obetydlig. Detta är enligt KFs mening ett alltför lättvindigt resonemang med hänsyn till de delvis komplicerade och svåröverskådligainternationella privaträttsliga aspek- terna.

Det tycks kunna antas att Sverige bl.a. skall ratificera den s.k. Lugano- konventionen, som innehåller såväl forumregler som regler om erkän- nande och verkställighet av domar som meddelats i konventionsländer av behöriga domstolar. Genom dessa internationella förhållanden föreligger en risk för att svensktillverkade produkter kan drabbas av strängare regler än produkter från andra länder. Detta torde inte heller förbättras av att Sverige i enlighet med vad som föreslås i promemorian ansluter sig till den s.k. Haag-konventionen eftersom denna väntas få mycket begränsad spridning. Dessa omständigheter utgör enligt KFs mening tunga argument för att de svenska reglerna på området inte sammantagna bör medföra att svenska företag får ett underläge i konkurrenshänseende i förhållande till vad som kan komma att gälla i EG-länderna.

Även om KF sålunda anser att det faktiska behovet av en produkt- skadelag hittills är dåligt dokumenterat och även om de skäl som i föreliggande promemoria anges för införandet av en sådan lag är

diskutabla, finner KF inte anledning att frångå sin i 1980-års remiss- yttrande redovisade ståndpunkt att personer som drabbas av utveck- lingsskador bör få ersättning. KF vill därför inte motsätta sig att en produktskadelag nu genomförs, men vill erinra om det som ovan anförts om att en sådan lagstiftning inte ställer svenska företag i ett sämre konkurrenslägc än vad som kan gälla för företag i andra länder. KF vill vidare föreslå att det förslag om ett centralt skaderapporteringssystem, som ett hjälpmedel i produktsäkerhelsarbetet och som föreslogs av den s.k. riktlinjekommitten i sitt betänkande "Konsumentpolitiska styrmedel" (SOU 1983:40), tas upp till förnyat övervägande.

Lantbrukarnas Riksförbund

Sammanfattning

Som helhet finner LRF att departementspromemorian kan läggas till grund för lagstiftning. Då emellertid ett skäl bakom förslaget är att åstadkomma en anpassning till i Europa förekommande regler, vilka uttryckts i särskilt direktiv av den 25 juli 1985 från EGS kommission (EG- direktivet), avstyrker LRF förslaget till den del som avser att natur- produkter skall inkluderas i lagens ansvarsområde. Även i andra avseenden avviker förslaget från vad som anges i EG-dircktivet (såsom vad gäller preskriptionstid, undantag när tillverkaren följt tvingande offentligrättsliga regler samt utvecklingsskadors innefattande i förslaget.). LRF ställer sig frågande till om departementspromemorian har beaktat behovet av samordning med tanke på dessa inte obetydliga awikelser från vad som får antas bli lagstiftning inom några av våra viktigaste handels- partner.

Allmänna utgångspunkter LRF delar de synpunkter som i promemorian anges som skäl för ett

behov av produktskadelag. Såväl av sociala som humanitära skäl måste ett fullgott skydd skapas för de som tillfogas förluster och lidande. De brister som finns i nuvarande ersättningsregler med ersättning till personer, som drabbas av skador i hem och på fritid såväl vad gäller person- som sakskador, måste täckas av ett ansvar som ger de skadelidande ett gott skydd. Här fyller en produktskadelag ett syfte i reparativt hänseende, men en lag torde även innebära ett preventivt, skadeförebyggande, incitament för näringslivet.

Avslutningsvis finner LRF att en anpassning till EG-direktivet innebär en påtaglig förbättring av konsumentskyddet och att därför förslaget kan tillstyrkas med de justeringar som ovan angivits.

Sveriges Livsmedelshandlaret'örbund Vi vill i huvudsak hänvisa till det gemensamma yttrande som bl.a. avgivits

av Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet - Svensk l—landcl, Småföretagens Riksorganisation och Sveriges Köpmannaförbund. Sveriges Köpmannaförbund har därutöver värderat några särskilda frågeställningar ur detaljhandelssynvinkel, som vi också ansluter oss till. Vi inskränker oss således till att understryka några särskilt viktiga omständigheter:

Vi tycker i likhet med andra organisationer som företräder näringslivet, att det är synnerligen angeläget att vi ifrån svensk sida kan ansluta oss till EG:s regler på så många områden som möjligt. Vi kan inte finna något godtagbart skäl till varför vi i Sverige skulle behöva gå så mycket längre än EG som det nu framlagda förslaget innebär. Det är både förvånande och utmanande att på detta sätt störa den pågående harmoniserings- proccssen från svensk sida.

Vi vill också särskilt understryka det orimliga i att låta obearbetade lantbruks- och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret där producent/tillverkare oftast inte går att spåra. Förslaget leder till att den enskilde detaljisten kan bli ansvarig för defekter som är fullkomligt omöjliga att upptäcka och som han eller hon inte haft minsta chans att påverka. Även på denna punkt har dessutom Sverige ansett sig behöva gå längre än 13st direktiv.

Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m.'t1. Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet (KTF) är branschorganisation för företag som säljer hygien-och kosmetikprodukter, hushållsprodukter, frisörprodukter, rengöringsmedel för storförbrukare m.m. KTF delar kansli med Sveriges Färgfabrikanters Förening (SVEFF), Sveriges Limleverantörers Förening och Dagligvaruleverantörers Förbund (DLF). DLF omfattar företag som säljer livsmedel och non-food till daglig- varuhandeln och storhushåll.

KTF har beretts tillfälle att avge yttrande över förslag till produktskade- lag, men vi vill i detta remissvar avge yttrande för samtliga fyra orga- nisationer.

Sammanfattning

Våra fyra organisationer tillstyrker att det införs en svensk produktskade- lag endast om den harmoniseras med den lagstiftning som finns inom EG i enlighet med EGS direktiv från 1985.

Vi avstyrker bestämt de från EG-direktivet föreslagna avvikelserna såsom längre preskriptionstid för personskador, undre beloppsgräns för sakskador och möjlighet till jämkning vid medvållande hos den skade- lidande.

När det gäller ansvar för utvecklingsskador och övre beloppsgräns för serieskador anser vi att den svenska lagen bör harmoniseras med vad majoriteten av EGs medlemsländer kan väntas besluta.

Allmänna kommentarer

Förslaget till produktskadelag som det nu föreligger med betydande avvikelser från motsvarande EG-direktiv skulle om det genomfördes medföra ökade kostnader i form av skadeståndskrav, svårighet och osäkerhet vid premiesättning av försäkringar samt ökade kostnader för lansering av produkter.

Särskilt försäkringsfrågan måste analyseras mer ingående. Det är kanske inte bara en fråga om ökade premiekostnader utan vissa företag kanske inte kan försäkras alls.

Efter att vi har studerat den nu aktuella promemorian, produktansvars- kommitténs betänkande, anteckningar från departementshearing 88 m.m. har vi konstaterat att de flesta frågeställningar är belysta ur många synvinklar. Det mesta som finns att säga är redan framfört.

Det är naturligtvis så att majoriteten av synpunkterna går att motivera ur de olika intressenternas synvinklar. Vi drar därför slutsatsen att om en svensk produktskadelag införs med awikelser från EG-länderna kommer domstolarna att avgöra vad som kan anses vara sakliga och rimliga skadestånd. Vi anser därför att regeringen redan före ett ev. ikraftträdan- de bör uttala sin vilja att ompröva lagen om den visar sig få orimliga konsekvenser för någon av de berörda parterna.

Det måste vara ställt utom allt tvivel att regeringen inte har för avsikt att acceptera avarter i form av höga försäkringar, orimliga skadestånd m.m.

Motiveringen för lagen är ju att ge konsumenterna ett bättre skydd. Av resonemangen i departementspromemorian kan det tydas så att osäkerheterna är mycket stora beträffande tolkningarna av motsvarande produktskadelagsstiftningar i EG. Vi bedömer emellertid att implemente- ringen av EG-direktivet till nationell lagstiftning medför bättre tolknings- möjligheter. Om nu föreliggande lagförslag skulle genomföras i Sverige innebär det att svenska domstolar kommer att tolka frågeställningar helt annorlunda än inom EG.

Sveriges Hotell- och Restaurangförbund SHR instämmer i huvudsak med förslaget till en produktskadelag. Det finns dock anledning att helt kort kommentera förslaget på några punkter.

LKD - Leverantörföreningcn Kontors- och Datautrustning LKD framför sina allmänna synpunkter tillsammans med Sveriges

Industriförbund, men vill också peka på några för branschen speciella konsekvenser.

LKD, Leverantörföreningen Kontor och Data representerar 144 medlemsföretag inom IT-branchen. Företagen marknadsför produkter och tjänster inom data-, programvaru-, tele- och kontorsområdet. Medlem- marna är verksamma inom alla handelsled. Företagen har totalt ca 30 000 anställda och omsätter årligen ca 33 miljarder kronor.

LKD är generellt sett positiv till att en produktskadelag införs. Vi anser det vara helt riktigt att ansvaret för produktsäkerhet skall ligga hos leverantören.

Avslutande synpunkter

Svårigheterna att kunna förutse alla användningssituationcr och risker för IT-branschens produkter är på många sätt annorlunda. Produkterna ingår ofta som del i ett företags serviceutbud till enskilda personer exempelvis i sjukvård eller i trafikledningsinformation. Regressreglerna innebär att

leverantören blir medskyldig vid produktskada. Detta tillsammans med programvarans mycket oklara roll gör att det behövs grundligare preciseringar kring tillämpning av lagen. Vi inser att detta är svårt men ändå måste klaras ut av rättssäkerhetsskäl.

Denna nya lagstiftning med ökat produktansvar bör kunna leda till att det finns förutsättningar att avveckla de system med speciella kontroll- ordningar som finns inom olika produktområden.

IT-branschens produkter är utvecklade för en internationell marknad. Svenska särbestämmelser kommer att leda till ett sämre produktutbud och högre prisläge. EGs produktansvarsdirektiv innebär en avsevärd skärpning jämfört med det skydd vi har idag, det finns ingen anledning till att vi skall avvika från detta.

Sveriges Marknadsförbund

Sammanfattning Sveriges Marknadsförbund anser att det är korrekt att även vi i Sverige

får en produktskadelag.

Vi anser dock att lagen skall stå i bättre samklang med EG-lagstift- ningen. Framför allt gäller detta 25-års regeln. Där bör ansvarsfrågan få en annan lösning t.ex. försäkringsvägen. Vi ser inte nödvändigheten att gå från avsaknad av en produtkskadelag, till skillnad från många andra länder, till att skaffa sig den strängaste lagen i Europa.

Med 25 års preskriptionstid försöker vi slå samman två problem och ge dem en lösning:

Dels de dolda skadorna, med lång inkubationstid typ asbestskador där 25 år kan vara motiverat. Dels de mer eller mindre omedelbara som ryms inom normal produktskadelagstiftning med 10 års ansvarstid.

Längre ansvarstid skapar en alldeles orimlig situation för tillverkare och handeL

I Sverige har vi inte en egen lagstiftningstradition på detta område att hänga oss fast vid. En anpassning till EG kostar inget utan är en gratis gest som visar att vi är intresserade av EG, stället för att markera mot EG.

Allmänt Svensk rättspraxis har i stort sett kunnat reglera de skador som produkter åstadkommit utan särskild lagstiftning. Detta oaktat anser vi det lämpligt att vi får en produktskadelag.

En sådan lag bör dock stå närmare EG-lagstiftningen. Skärningspunkten mellan konsumentintresset och näringslivsintressct vilar i EG på insikten att näringslivets bästa i allmänhet är till det bästa också för konsumenten.

I det givna förslaget har näringslivets behov fått stå tillbaka i en utsträckning som måste leda till skada för en harmonisk utveckling av vårt välstånd.

Prop. 1990/912197

Slutsats I ett Europa med fri rörlighet av varor, tjänster och personer gäller det att i stort sett ha överensstämmande regler inom produktskadeområdet. I avvägningen mellan skärpta regler för konsument eller näringsliv skall främst internationellt gemensamma lösningar eftersträvas. EG-direktivet visar på socialt ansvar. Nya regler till skydd för konsumenten kommer säkert på områden som vi i dag inte ens kan förutse.

Eftersom vi inte har egen lagstiftning på området, bör vår ambition vara att eftersträva regler som överensstämmer med EG-direktivet.

Inga speciella svenska intressen motiverar avvikande regler. Sådana skulle endast uppfattas som markering mot EG.

Svenska Franchiseföreningen

Sammanfattning

Vi har tagit del av det remissyttrande som avgivits av Sveriges Indu- striförbund m.fl. näringslivsorganisationcr (1990 06 06). Vi kan i allt väsentligt instämma med vad där anförs. Således accepterar vi tanken på en lagstiftning i enlighet med EG-direktivet och har samma vägande invändningar som övriga organisationer mot undantagen.

Vi finner däremot att just problemen med den gränsöverskridandc handeln fått en alltför knapphändig behandling i remissyttrandet. Följderna för svensk ekonomi riskerar att bli mycket allvarligare än som angetts. Därför avstyrker vi bestämt att lagstiftningen tillåts gå längre än som väntas bli fallet inom EG.

Landstingsförbundet

Sammanfattningsvis anser förbundet att det är bra att produktskadorna skall lagregleras, men att föreliggande förslag i många fall är alltför långtgående.

Förbundet är positivt inställt till att produktskadorna kommer att bli föremål för lagstiftning, då detta område alltför länge har varit oreglerat. Den främsta anledningen till att en lagreglering har dröjt så länge är att man har velat avvakta EG:s produktansvasdirektiv för att Sverige skulle få en liknande lagstiftning som övriga Europa. Mot denna bakgrund anser förbundet att det är förvånande att utredningen i många fall har valt att föreslå bestämmelser som så avsevärt avviker från EG-direktivet.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Sammanfattning

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund har inte något att erinra mot att det införs en produktskadelag som bygger på strikt ansvar och ger ersättning för såväl person- som sakskador. Förbundet anser emellertid inte att det finns skäl att i Sverige genomföra en lagstiftning som - alla moment sammantagna - föreskriver ett betydligt strängare ansvar än det som kan antas komma att gälla inom EG.

Förbundet motsätter sig i synnerhet regeln om 25 års preskriptionstid vid personskada men även ansvaret för utvecklingsskador.

Förbundet förordar att ett ansvar för utvecklingskador - om det alls införs - begränsas till att omfatta ersättning för personskador.

Enligt förbundet bör produktskadelagen inte gälla skador som omfattas av läkemedelsförsäkringen.

Folksam

Sarmnanfattning Folksam tillstyrker att det införs en lag som medför ett strikt produkt-

ansvar för person- och sakskador och som stärker det ekonomiska skyddet för privatpersoner. De föreslagna reglerna innebär emellertid att ansvaret för svenskatillverkare,exportörerochimportörer bliravsevärtsträngarc än vad som kommer att gälla inom EG. Det finns därför skäl att i det fortsatta lagstiftningsarbetet överväga en bättre EG-harmoniscring så att svenska företag inte hamnar i ett alltför besvärande konkurrensunderläge gentemot utländska företag.

Folksam ifrågasätter införande av en så lång preskriptionstid som 25 år för personskador.

Folksam föreslår att ansvaret för utvecklingsskador inskränks till att omfatta endast personskador.

Folksam föreslår att det införs en självriskrcgel som utesluter ersättning vid mindre betydande sakskador.

Enligt Folksams mening bör läkemedels- och patientskadorna kunna undantas från lagens tillämpningsområde.

Det ifrågasätts däremot om trafikskador bör undantas från produkt- skadelagens tillämpningsområde.

Allmänna synpunkter Förslaget avviker från EG-direktivet bl.a. när det gäller preskriptionstid, undantag när tillverkare följt tvingande offentliga produktföreskrifter samt undre beloppsgräns för sakskador. EG-direktivet ger däremot utrymme till valfrihet när det gäller ansvar för utvecklingsskador. '

Ett så strängt ansvar som det föreslagna och särskilt kombinationen av en preskriptionstid om 25 år och ansvar för utvecklingsskador kommer att medföra betydande kostnadsökningar för svenska företag bl.a. i form av höjda ansvarsförsäkringspremier. Orsakssambandsfrågor vid sena skador kan bli svåra att utreda och kommer att medföra ökande utrednings-, skadereglerings- och processkostnader.

Osäkerheten när det gäller frågan i vilken utsträckning den svenska produktskadelagen kan åberopas mot svenska tillverkare utanför Sverige kommer också att slå igenom på försäkringspremierna.

Produktansvarsförsäkringcn bygger i Sverige vanligen på inträffande- teorin, dvs skadan skall ha inträffat under försäkringstiden.

Enligt förslag till Skadeförsäkringslag föreslås en tvingande regel om direktkravsrätt vid obligatorisk ansvarsförsäkring, när den försäkrade är försatt i konkurs eller offentligt ackord har fastställts eller när den försäkrade är juridisk person som är upplöst. För utvecklingsskadornas del

skulle t.ex. en fullt tänkbar situation vid inträffandeteorin bli att en skadelidande inom 25 år efter det att produkten satts i omlopp kan vända sig direkt till ansvarsförsäkringsgivaren och kräva ersättning enligt försäkringsavtalet trots att tillverkaren/importören inte har betalat någon försäkringspremic sedan flera år och/eller inte heller längre existerar. Det är inte helt lätt att förutse vilka premiekostnadsökningar och återför- säkringsmässiga problem som kan uppkomma. Det finns också risk för att återförsäkringsgivarna kommer att kräva att claims made-principen införs för direktförsäkringen.

Från konsumentskyddssynpunktärdetangelägetattutvecklingsskador och även sent uppkomna produktskador medför rätt till ersättning vid personskada. De skäl som departementet anfört beträffande utveck- Iingsskadorna utgör enligt Folksams mening tillräcklig grund för införande av ansvar. Folksam föreslår dock att ansvaret för utvecklingskador inskränks till enbart personskador. En sådan lösning skulle minska osäkerheten för de skadeståndsansvariga och försäkringsgivarna. Det sociala behovet av rätt till ersättning för sakskada är inte heller lika framträdande som vid personskada.

Frågan om nackdelarna av en förlängd preskriptionstid är så stora för det svenska näringslivet att enskilda privatpersoners ekonomiska skydds- behov skall få stå tillbaka bör övervägas noggrant. Från konsument- skyddssynpunkt är det otillfredsställande att problemet med de sena skadorna (skador genom kemisk eller fysikalisk-kemisk inverkan) inte har kunna lösas genom en kollektiv försäkringsanordning. En sådan lösning hade mefört att det knappast förelegat något behov av att nu överväga en förlängd preskriptionstid.

Utländska Försäkringsbolags Förening Totalt sett är det föreningens uppfattning att detär ett väl genomtänkt och välbearbetat förslag till produktskadelag som presenteras. Dock finner vi att några enskilda detaljer torde bearbetas ytterligare med skäl som anförs nedan.

Vår slutkommentar är att det är olyckligt om en svensk lagstiftning går stick i stäv mot den pågående nordiska och europeiska integrationen av varuhandel. Föreningens uppfattning är att svensk lagstiftning, vilket vi tidigare framhållit, på ett så här viktigt område absolut måste stå i samklang med motsvarande lagstiftning i Europa och att svenska särlösningar inte onödigtvis skapas.

Konsortiet för läkemedelsförsäkring

Sammanfattning

Konsortiet för Läkemedelsförsäkring förordar att produktskadelagen inte skall gälla för skador som orsakats av läkemedel som omfattas av läkemedelsförsäkringen. Sådana skador bör även fortsättningsvis ersättas genom den frivilliga läkemedelsförsäkringen. Skälet härtill är att läkemedel och läkemedelsskador skiljer sig så väsentligt från andra produkter och produktskador att de måste särbehandlas.

Läkemedelsförsäkringsföreningen Sammanfattning

Läkemedelsförsäkringsföreningen förordar att personskador orsakade av läkemedel för humant bruk undantas från den föreslagna lagens tillämpningsområde och att sådana skador i första hand även fortsättnings- vis ersättes under den frivilliga läkemedelsförsäkringen.

Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier

Sammanfattning

Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier förordar att personskador orsakade av läkemedel för humant bruk undantas från lagens tillämpningsområde och att sådana skador i första hand även fortsättningsvis ersätts under den frivilliga läkemedelsförsäkringen. LIF/RUFI vill hänvisa till de skäl som läkemedelsförsäkringsföreningen anför för att läkemedel för humant bruk ej skall omfattas av produktskadelagen.

I andra hand anser vi att lagen, för det fall den kommer att omfatta läkemedel, i väsentliga delar måste anpassas till omständigheter som är speciella för läkemedelsprodukter. I övrigt delar LIF/RUFI Industriför- bundets uppfattning att en svensk produktskadelag skall överensstämma med den lagstiftning EG-länderna inför i enlighet med direktivet från 1985.

Apoteksbolaget Sammanfattning Apoteksbolagetfinnerattläkemedelbör undantagas från produktskade- lagen och konsumentskyddet i stället garanteras genom Läkemedelsförsäk- ringen, eventuellt lagstadgad och vidareutvecklad.

Apoteksbolaget vill vidare understryka det önskvärda i att svensk lagstiftning i möjligaste mån står i samklang med annan europeisk lagstiftning för att härigenom skapa så likartade konkurrensvillkor och läkemedelskulturer som möjligt, eftersom läkemedelsmarknaden i högsta grad är internationell. Detta gäller ansvarets omfattning, preskriptionstider etc.

Sjöassuradörernas Förening Inledning Föreningen delar uppfattningen att Sverige likt många länder i vår omvärld bör införa en lagstiftning på produktskadeområdet. Särskilt vad gäller enskilda finns ett starkt skyddsintresse att ta till vara. Det skall emellertid betonas vikten av, då lagen utformas, att man väger olika intressen mot varandra och inte går för långt. Får lagen den konsekvensen att företag avstår från att tillverka produkter eller väljer att förlägga tillverkningtillandra länder, med enliberalare lagstiftning,eller förlorar sin internationella konkurrenskraft anser föreningen att andra vägar att tillgodose skadelidandes intressen bör övervägas. I förslaget finns sådana farhågor varför föreningen intar ståndpunkten att en reglering på

produktskadeområdet bör anpassas till vad som gäller enligt 1985 års EG- direktiv.

Försäkringsjuridiska föreningen Försäkringsjuridiska föreningen tillstyrker införandet av en produktskade- lag, som i huvudsak innebär att tillverkare, importörer och vissa andra oavsett vållande enligt skadeståndsrättsliga grunder skall ersätta upp- komna personskador och sakskador som enskilda drabbas av. På några punkter bör förslaget dock jämkas eller övervägas ytterligare.

Sveriges domareförbund Förbundet tillstyrker att produktansvaret regleras i lag och anser att det i promemorian framlagda förslaget är väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning på området.

Att behovet av lagstiftning inte längre kan ifrågasätttas beror framför allt på utvecklingen utomlands, som innebär att de flesta länderna ivår omgivning har stiftat eller inom en nära framtid kommer att stifta lagar om produktansvar. _

Även när det gäller lagstiftningens innehåll finns det, främst av ekonomiska och handelspolitiska skäl, uppenbar anledning att eftersträva en harmonisering med lagstiftningen i våra grannländer och i övriga Västeuropa. En sådan strävan får också anses prägla promemorieförslaget, även om det på några punkter innehåller medvetna awikelser. Åtminstone ett par av dessa kan ifrågasättas, nämligen förslagen att även 5 k utvecklingsskador skall omfattas av produktansvaret samt att den yttersta preskriptionstiden för personskador skall vara 25 år. De argument mot särreglcring i dessa hänseenden som framförts från näringslivet och försäkringsbranschen, och som närmare redovisas i promemorian, har enligt förbundets mening en avsevärd tyngd. När det främst gäller utvecklingsskadorna framstår en formell anpassning till EG-dircktivet som så mycket mer motiverad som det enligt promemorian (s. 104) förhåller sig så att den föreslagna regeln i de flesta fall inte skulle slå hårdare än EG-ländernas lagar.

Någon ingående granskning av enskildheterna i förslaget har förbundet inte haft möjlighet at genomföra. De synpunkter och förslag som framförs i den allmänna motiveringen i promemorian förefaller emellertid i allmänhet väl genomtänkta. Att det kommer att uppkomma svåra gränsdragningsfrågor och andra problem i rättstillämpningen torde dock vara ofrånkomligt. Som ett exempel på ett område där promemorian inte ger nämnvärd vägledning kan nämnas företeelsen "sjuka hus", som lär komma att behålla sin aktualitet i åtskilliga år framåt. Trots att begreppet produkt enligt förslaget inte omfattar byggnad kan produktskadelagen väntas få betydelse även i detta sammanhang, eftersom lagen kommer att gälla för produkter som infogats i fastigheten. Ansvarsfördelningen mellan

å ena sidan tillverkare och leverantörer av de i byggnaden använda materialen samt å andra sidan byggaren och husleverantören som valt och sammanställt materialen vore förtjänt av en särskild belysning. Eftersom harmoniseringen av de nationella produktansvarslagarna i väsentliga avseenden kommer att medföra en för flera länder gemensam praxis, kommer förhoppningsvis många av problemen att relativt snabbt få sin lösning.

Sveriges Advokatsamfund S ammanfattning Advokatsamfundet avstyrker förslaget till den del det innebär avvikelser från EG-direktivet vad avser utvecklingsskador, självrisk, jämkning vid personskada, den 25-åriga preskriptionstiden och offentliga föreskrifters inverkan och tillstyrker förslaget i övrigt.

Advokatsamfundetdelar utredningens bedömning attbehov föreligger av att införa en särskild lag om produktansvar. Som framgår av den allmänna motiveringen (sid. 62), är strävandena mot en västeuropeisk integration ett av motiven för det nu föreliggande lagförslaget. Det konstateras som en självklar utgångspunkt att den svenska produktskade- lagen skall bygga på samma principer som det av EG antagna direktivet för produktskador. Advokatsamfundet, som delar denna uppfattning, anser att endast tungt vägande skäl bör föranleda en avvikelse från EG- direktivet.

Sverige är ett utsatt land med hänsyn till vårt beroende av omvärlden för import och export. Även om lagförslaget är avsett att ge konsumenten ett starkare skydd, får man inte försämra villkoren för svenskt näringsliv. Särskilt förslaget om 25-årig preskription och ansvar för utvecklingsskador kan leda till negativa konsekvenser för svenskt näringsliv utan motsva- rande försvarbar nytta för konsumenten.

Motormännens Riksförbund (M) Motormännens Riksförbund (M) tillstyrker lagförslaget men vill dock beträffande 2 & framhålla följande, se avsnitt 2.

Sveriges Villaägareförbund Villaägareförbundet är positivt till att regler om produktansvar nu

föreslås. Produktansvaret är för den enskilde konsumenten ett viktigt komplement till det köpsrättsliga ansvar som bärs av säljaren.

Riksförbundet Vi i Småhus Förbundet har vid studier av promemorian funnit att förslaget i allt väsentligt innebär ökad trygghet för beställaren/köparen av produkter. Förbundet anser emellertid att reglerna i vissa fall ytterligare bör skärpas till förmån för köparna/konsumenterna.

Sveriges Fastighetsägareförbund Behovet av en säskild produktansvarslagstiftning har uppmärksammats

under senare tid såväl i Sverige som i andra länder. Av särskilt intresse har därvid varit arbetet med ett EG-direktiv om produktansvar. EG- direktivet som nu föreligger är givetvis av största intresse när svensk lagstiftning övervägs.

EG-direktivet får till följd att EGs medlemsländer anpassar sina rättssystem till detta. Vi har alltså att räkna med en enhetlig europeisk produktansvarslagstiftning. Som gemensam uttolkare av denna lagstiftning och EG-direktivet finns EG-domstolen som med säkerhet även i detta sammanhang kommer att verka pådrivande på rättsutvecklingen inom EG.

Den enhetliga lagstiftningen och rättstillämpningen inom EG kommer att leda till överskådlighet och förutsebarhet vilket innebär stora fördelar för producenter och konsumenter.

Mot bakgrund härav och med hänsyn till Sveriges uttalade ambition att söka harmonisera sin lagstifning med EG-ländernas för att underlätta handel etc, borde kunna förväntas att departementspromemorian i allt väsentligt skulle överensstämma med EG-direktivet.

Så är dock inte fallet. På en rad punkter har författaren av promemo- rian valt andra lösningar än EG-direktivet. Redan terminologin skiljer sig. Enligt IBG-direktivet omfattar begreppet produkt även elektricitet, så ej i lagförslaget. Ett annat exempel är lagförslagets försök att förklara produktbegreppet med ett annat begrepp, "lös sak". Någon motsvarighet finns inte i EG-direktivet. Det kan för övrigt diskuteras i vad mån införandet av begreppet "lös sak" underlättar tolkningen av produkt- begreppet.

Andra exempel på betydelsefulla skillnader mellan EG-direktivet och lagförslaget är preskriptionstiden för personskador, 10 år respektive 25 år, samt ansvaret för s k utvecklingsskador. Det svenska lagförslaget undantar inte utvecklingsskador från produktansvaret till skillnad från vad som gäller enligt EG-direktivet.

Hänvisningar till PS15

Sammanfattningsvis måste skillnaderna mellan departementspromemo- rians lagförslag och EG-direktivet anses vara betydande.

Hyresgästernas Riksförbund

Yttrandet begränsas till frågan om ansvaret för produktskador i ett '

hyresförhållande, då detta inte har behandlats närmare i promemorian.

Vid uppförandet av byggnader används i allt större utsträckning nya, industriellt framställda produkter. Kunskap om dessa produkter, vad avser sammansättning och egenskaper, saknas hos husproducenter och andra användare. Konsekvensen av detta ser vi i dag i form av hus som är skadliga att vistas i. Vi har fått 5 k sjuka hus, som inte sällan har sin grund i valet av byggnadsmaterial, något som enligt förbundets mening är oacceptabelt. Åtgärder måste därför vidtas för att förhindra att produkter

Prop. 1990/912197

som kan medföra skador saluförs på byggmarknaden. Hyresgästernas Riksförbund anser att utredningens lagförslag innebär ett steg i rätt riktning.

HSB:s Riksförbund HSB har endast bedömt promemorieförslagets betydelse för den svenska

byggmarknaden.

HSB instämmer i att det kan finnas behov att utöver den reglering som redan finns genom skadeståndslagen och annan speciallagstiftningjämte rättspraxis särskilt lagstifta om produktansvar. Inte minst med hänsyn till att produktskador ofta leder till personskador samt att såväl personskador som sakskador orsakade av bristfälliga produkter ofta drabbar kon— sumenter finns det särskild anledning till ett bättre och mer heltäckande skydd än vad som uppnås enligt gällande rätt. Mot denna bakgrund tillstyrker HSB att en lagstiftning genomförs på grundval av promemorie— förslaget.

Konsumentvägledarnas förening Vi ser positivt till förslaget att en produktskadelag införs för att förbättra

den enskildes möjlighet till skadestånd samt att det är näringsidkaren som har strikt ansvar med regressrätt.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle Husmodersförbundet Hem och Samhälle instämmer helt i utredarnas

bedömningar och tillstyrker förslaget till Produktskadelag och att den träder i kraft den 1 januari 1991. Produktskador kan i allmänhet inte förutses av konsumenten p.g.a. den komplexa sammmansättning många produkter har. Enligt utredningens olycksfallsbeskrivningar av produkt- skadeverkningar ger dessa allvarliga personskador eller kan åstadkomma andra mer eller mindre allvarliga olägenheter för ekonomi, egendom, liv och hälsa.

Detta skapar givetvis stor otrygghet för konsumenten - människan. Många åtgärder har i vårt land vidtagits för att förebygga produktskador, vilket väl beskrivits i kapitel 2.2. Detta har dock visat sig icke vara tillfyllest varför vi i likhet med utredningen anser det nödvändigt med strikt produktansvar och därmed större säkerhet och trygghet för konsumenten vid inköp av olika produkter. I ett senare skede inför en större marknad inom EG kan ovanstående ha ännu större betydelse.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle som aktivt arbetar med konsumentfrågor hälsar med positiv tillfredsställelse den föreslagna lagen med förstärkning av den nya konsumentköplagen välkommen. Dessa båda lagar borde i en framtid ge en betydligt större säkerhet som är nödvändig för konsumenterna.

2. Tillämpningsområdet för en produktskadelag

Trelleborgs tingsrätt

Produktbegreppet Liksom i produktansvarskommitténs betänkande, föreslås i promemorian

att produkt skall definieras som lös sak. Även om begreppet lös sak inte i sig närmare finns beskrivet i lagstiftningen i övrigt har tingsrätten ingen erinran mot denna definition. Dock bör framhållas att begreppet produkt inte är definierat på detta sätt i vare sig marknadsföringslagen eller produktsäkerhetslagen. I dessa lagar talas sålunda endast om "vara" (och tjänst). Mot bakgrund av det nära samband som kommer att råda mellan dessa båda lagar och en produktskadelag, vore det av värde om man tillämpade samma begrepp.

Med hänsyn till att såväl EGdirektivet som Europarådskonventioncn vid reglering av produktansvar utesluter skador som vållas av fast egendom, är det naturligt att så sker även i den svenska lagstiftningen. I konsekvens härmed, vilket även följer av den i promemorian föreslagna definitionen på produkt, kommer inte heller lös egendom i form av byggnad att omfattas av ansvarsreglerna. Härvid vill tingsrätten påpeka att, i de fall hus säljs "nyckelfärdiga", själva huset inte kommer att betraktas som en produkt. Bristfälliga konstruktioner, som inte beror på någon enstaka defekt produkt i byggsatsen, kommer därmed inte att föranleda produkt- ansvar, trots att sådana konstruktioner kan leda till mögelskador med åtföljande allergier hos dem som bor i huset.

Såväl i produktansvarskommitténs betänkande somi promemorian har föreslagits att produktansvaret skall utsträckas till att gälla även om den defekta produkten har infogats i annan egendom. Det sätt som detta kommit till uttryck i promemorians lagförslag är emellertid mindre lyckat. Lagtextens 1 5 inleds med två stycken, av vilka det första fastslår att skadestånd utgår för personskada som en produkt har orsakat och det andra att skadestånd utgår för egendomsskador. Härmed har reglerats vilka skador som är ersättningsgilla. Att därefter i tredje stycket ange att lagen gäller skada som en produkt har orsakat, även om produkten har infogats i annan lös eller fast egendom, är endast en upprepning av att skadestånd utges för skada, orsakad av en produkt. Vad som egentligen avses torde vara att, som produktansvarskommittén uttryckte det: "Produkt, som ingår som beståndsdel i annan egendom, utgör det oaktat en produkt för sig i denna lags mening". Tingsrätten förordar att produktansvarskommitténs förslag i denna del läggs till grund för en kommande lagstiftning.

Produklslag

Att begreppet produkt skall omfatta såväl industriellt tillverkade produkter och hantverksprodukter som naturprodukter faller sig naturligt. Eftersom obearbetade naturalster knappast innefattas i vad man i dagligt tal menar med produkt, bör i lagtexten uttryckligen anges att även sådana

varor omfattas av lagen. Produktansvarskommitténs förslag kan också härvid tjäna som förebild.

Särskilda undantag Det övergripande syftet med en produktansvarslag måste vara att tillskapa

ett regelverk, som skyddar enskilda konsumenter från skador av vad som i normalt språkbruk avses med farliga produkter. En illustration härav ger de många rättsfall som avgjorts av Högsta domstolen: elektriska apparater, arbetsredskap, djurfoder etc. I den mån det här inte föreligger några garantiförpliktelser och inte heller någon vårdslöshet är för handen, saknas möjlighet för den skadelidande att få ersättning. Denna lucka i lagstiftningen bör, som tingsrätten tidigare har anfört, täppas till. Utanför detta område finns emellertid lagstiftning som föreskriver ett strikt ansvar vid skada, som inträffar till följd av farliga verksamheter av de mest skilda slag, t.ex. drift av kärnkraftverk, distribution av elektrisk ström, järnvägs- drift, biltrafik, sjöfart och flygtrafik. Såvitt framgår av det material som presenterats i promemorian och i produktansvarskommitténs betänkande finns ingen kritik att rikta mot det sätt som denna lagstiftning har fungerat på. Något behov av att nu skapa ett ytterligare skyddsnät i form av en produktansvarslag för detta slag av skador kan därför inte rimligen föreligga. Detta skulle innebära att skadeståndsfrågorna i sådana fall skulle lösas enligt parallella lagar med i väsentliga avseenden skilda bestämmelser. En sådan ordning skulle, vilket även produktansvars- kommitten påpekade, leda till att rättssystemet blev onödigt komplicerat. Överblicken av skadeståndsrätten skulle sannolikt gå förlorad, och tillämp- ningssvårigheterna skulle bli avsevärda. Man måste t.ex. med rätta fråga sig vilka preskriptionsregler och bestämmelser om ansvarsbegränsningar som skulle tillämpas, produktskadelagens ellerspeciallagstiftningens. En utmärkt illustration av dessa problem ges i avsnitt 3.10.

Med hänsyn till det nu sagda avstyrker tingsrätten förslaget om att produktansvaret skulle gälla skador inom samtliga specialreglerade verksamheter utom de som faller under atomansvarighetslagen, trafikska- delagen och lagen om motortävlingsförsäkring. För övrigt är argumenten för att just dessa verksamheter skulle undantas föga övertygande. I stället bör konflikten mellan de olika regelsystemen lösas i huvudsak enligt produktansvarskommitténs förslag och den norska lagstiftningen på området. Produktskadelagen bör alltså så långt det är möjligt begränsas till att avse produktskador som inte faller under speciallagstiftning.

Vad härefter gäller frågan om olika försäkringsformers betydelse för ansvar enligt en produktskadelag, bör utgångspunkten vara att en ev försäkring på den skadelidandes sida inte bör påverka hans rätt till skadestånd. Detta är en vedertagen princip inom skadeståndsrätten. Undantag bör här i princip inte göras i vidare omfattning än vad som följer av bestämmelserna i 5 kap. 3 & skadeståndslagen.

Ifråga om andra typer av försäkringar kan saken emellertid ställa sig något annorlunda. Det gäller här läkemedelsförsäkringen och patientför- säkrngen samt trygghetsförsäkringen. I dessa fall garanteras den skadeli— dande ersättning genom försäkringar som tecknas av samhällets offentliga

organ eller genom kollektivavtal och som har drag av ansvarsförsäkringar. Såsom produktansvarskommitten anförde skulle endast marginella förbättringar uppstå för den skadelidande, om en produktskadelag kom att omfatta även skador som täcks av dessa försäkringar. Enligt tingsrätt- ens mening kan dessa ersättningsformer i stort likställas med den lagreglering som finns inom trafikskadeområdet m.m. Samma synpunkter kan därför anföras i dessa fall som redovisats ovan i det sammanhanget. Tingsrätten anser sålunda att, som produktansvarskommittén föreslog, skador som faller inom läkemedelsförsäkringens ansvarsområde skall undantas från produktskadelagen, liksom skador som annars uppkommit i direkt samband med hälso och sjukvård.

Försäkringsinspektionen Lagens tillämpningsområde Inspektionen anser att några andra undantag från lagens tillämpningsom- råde utöver dem som föreslås i promemorian inte bör göras.

Marknadsdomstolen Promemorians lagförslag innebär awikelser från EG-direktivet på en rad punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte anförts tillräckligt starka skäl för de förslagna avvikelserna. I det följande ges exempel på sådana awikelser.

Enligt EG-direktivetomfattaselektricitetavdirektivet. Ipromemorian konstateras utan närmare motivering att "de situationer som den här aktuella lagstiftningen tar sikte på är av annat slag och föranleder andra överväganden än sådana fall där elektricitet som sådan orsakar skada". Inte heller berörs vilket produktansvar eller motsvarande som föreligger enligt lagen (1902:71 s 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, till vilken lag det hänvisas i promemorian. För det fall dennna lag ger den skadelidande sämre rättigheter än produktskadelagen innebär detta en avvikelse från EG-direktivet.

EGdirektivets artikel 13 (s. 75 ]) I promemorian anges rubricerade artikel innebära att direktivet inte berör "sådana särskilda skadeståndsregler som gäller då direktivet meddelas". Mot bakgrund av artikelns ordalydelse ("This Directive shall not affect any rights which an injured person may have...") synes dock artikel 13 inte avse sådana särskilda skadeståndsregler som är mindre fördelaktiga för den skadelidande än vad som följer av det aktuella direktivet.

Konsumentverket

Hänvisningar till US10

Produktbegreppet

Konsumentverket instämmer i promemorians grundläggande synsätt att reglerna om ett strängare skadeståndsansvar bör ha vidsträckt giltighet och bygga på en generellt utformad definition av begreppet produkt.

Elektricitet Mot bl.a. denna bakgrund är det anmärkningsvärt att elektricitet undantas från den föreslagna lagens tillämpningsområde. Undantaget avviker dessutom från EGdirektivet utan att några övertygande skäl anförts för detta. Personer som skadas av elektrisk ström hänvisas till att begära skadestånd med stöd av en lag från 1902. Det gäller också beträffande sakskador. Denna lag innehåller dock en del begränsningar som inte skulle vara aktuella vid en tillämpning av produktskadelagen.

Ett exempel: Av 4 5 andra stycket ellagen framgår att den elektriska anläggningens ägare inte blir skadeståndsansvarig, om "skadan tillkommit genom händelse av högre hand" och ägaren inte kunnat awärja skadan "genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder".

Det kan ifrågasättas om ellagens synsätt i fråga om offentliga säkerhets- föreskrifters inverkan på skadeståndsansvaret står i samklang med vad som föreslås i betänkandet (se särskilt s. 264 f). Enligt promemorian skall näringsidkaren ha ett självständigt ansvar för sin produkt. Det innebär bl.a. att han måste hålla sig underrättad om möjliga skadeverkningar av sina varor och ta hänsyn till krav på förbättringar som ännu inte föranlett nya anvisningar. Överfört på elområdet innebär det att ägaren av den elektriska anläggningen skulle kunna bli ersättningsskyldig för skador som elström orsakat efter åsknedslag, om ägaren underlåtit att ta hänsyn till kända skadeskyddsförbättringar som ännu inte föranlett nya säkerhets- föreskrifter.

Det är dock tveksamt om ellagen medger ersättning för denna typ av skador. Här föreligger en lucka i skyddet mot produktskador. Därför talar enligt Konsumentverkets mening starka skäl för att produktskadelagens produktbegrepp även skall omfatta elektricitet. Ett alternativ som dock ter sig mindre tilltalande kan vara att vid den översyn av ellagen som för närvarande pågår inom regeringskansliet införa produktskaderegler som motsvarar de nu föreslagna.

Häruter Det kan i många fall vara mycket svårt att bevisa vad som varit orsak till en skada. Om näringsidkaren gör gällande att skadan inte beror på den aktuella produktens beskaffenhet utan på ett fel i den tjänst vari produkten ingått torde han ofta kunna undgå det strikta ansvaret. De skadelidandes möjligheter att få ersättning är då i praktiken små. Konsumentverket anser därför att starka skäl talar för att utifrån den föreslagna regleringen av produktskador en likartad reglering av skador inom tjänsteområdet övervägs. Under dessa överväganden finns det anledning att bevaka EGs arbete med regler för ersättning för skador orsakade av farliga tjänster ("defective services").

Produktslag Konsumentverket tillstyrker förslaget att produktskadelagen skall vara tillämplig på såväl obearbetade som bearbetade naturprodukter.

Särskilda undantag De föreslagna undantagen från produktskadelagenstillämpningsområde förefaller vara väl motiverade och föranleder därför ingen erinran. Det är tillfredsställande att den som är missnöjd med ersättning från läkemedels- respektive patientförsäkringen även fortsättningsvis skall kunna kräva ersättning vid domstol, nu med stöd av den nya produktskadelagen.

Allmänna reklamationsnämnden Inledande bestämmelser, 1-3 55 Enligt specialmotivcringen omfattar begreppet produkt även levande djur. Nämnden har ingen invändning mot regleringen i sak, men anser att det inte är förenligt med normalt språkbruk att inbegripa levande djur i uttrycket produkt. Nämnden föreslår att levande djur särskilt omnämns i lagtexten.

Till skillnad mot vad som gäller enligt EG:s direktiv avseende produkt- skador föreslås i promemorian att skador orsakade av elektricitet inte skall omfattas av lagen. Nämnden finner inte skälen för denna lösning övertygande och ifrågasätter om ett sådant undantag behövs. Genom förslaget accepteras redan i vissa andra fall en dubbelreglering (överlapp- ning). Detta kunde vara lämpligt även när det gäller elektricitetsskador. En överensstämmelse med EGdirektiven skulle därmed uppnås. I sak skulle man också undanröja risken för att lagen (1902171 s.1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar inte på ett fullständigt sätt täcker framtida skador som kan ha samband med produktion/leverans av elektricitet.

Nämnden ansluter sig i övrigt till förslaget.

Arbetarskyddsstyrelsen

Lagens giltighet i fråga om arbetsskador Styrelsen vill mycket bestämt avstyrka det undantag från lagens tillämplig- het som föreslås i 2 & 3. Undantaget innebär att lagen inte skall gälla för arbetsskada som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring. Enligt styrelsens uppfattning finns det ett f1ertal skäl som starkt talar mot ett sådant undantag.

Det är redan ur principiell synpunkt egendomligt att låta innehållet i frivilliga avtal mellan privata rättssubjekt styra omfattningen av ett grundläggande civilrättsligt ansvar. Det finns givetvis i och för sig inga invändningar mot försäkringsavtal, som fördelar de ekonomiska bördor som kan bli följden av ett produktansvar. Den rätta ordningen måste dock vara att statsmakterna först bestämmer omfattningen av det ansvar som skall gälla. Det står därefter de berörda fritt att efter eget val träffa de försäkringsavtal som de finner att lagstiftningen ger anledning till.

Styrelsen finner det vidare betänkligt att man på denna punkt gör en kraftig avvikelse från det regelsystem som genom EG:s produktansvars- direktiv har införts i stora delar av Europa. Det kan givetvis inom vissa delar av samhällslivet finnas anledning att i Sverige välja en reglering som avviker från EG:s. För detta måste dock finnas starka säkerhetsmässiga

eller andra motsvarande skäl. Styrelsen kan inte finna att några sådana finns i denna fråga.

Promemorians argument för att undanta arbetsskador Promemorians huvudargument för att undanta arbetsskadorna synes sammanfattningsvis vara följande (sid. 84-85):

Enligt gällande försäkringsavtal får en anställd inte föra skadeståndstalan för arbetsskada mot företag, arbetsgivare, anställd eller annan som är ansluten till försäkringen. Den som fått ersättning enligt försäkringen anses ha överlåtit sina eventuella skadeståndsanspråk mot andra än försäkringsgivaren till denne. Försäkringsgivaren får framställa krav mot någon som är ansluten till försäkringen endast om skadan vållats uppsåtligt eller av grov vårdslöshet. Eftersom nästan alla företag är anslutna innebär dessa regler att det i praktiken ytterst sällan kan bli aktuellt att med stöd av produktskadelagen kräva skadestånd av en tillverkare.

Dessa skäl är enligt styrelsens mening inte bärkraftiga. Detta hänger framför allt samman med att de bortser från den stadigt tilltagande internationaliseringen av produktion och handel med produkter. Om tillverkningen har skett i Sverige eller importen har skett genom ett svenskt företag kan promemorians argument ha viss giltighet. De har dock bärkraft endast så länge man anlägger ett snävt nationellt synsätt på frågan.

Man måste i framtiden räkna med att det i en stor del av de fall där skadeståndsanspråk uppkommer är fråga om importerade produkter. Just bland internationella tillverkande bolag förekommer det emellanåt att de importerande svenska bolagen saknar kollektivavtal. I dessa fall skulle det kunna vara helt realistiskt t.ex. att försäkringsgivaren riktar regresskrav mot det importerande bolaget med stöd av produktskadelagen om denna var tillämplig. Man måste också räkna med krav mot tillverkande eller försäljandc

bolag i utlandet, t.ex. vid direktimport. Pågående och blivande inter- nationellt samarbete på det juridiska området kommer med all säkerhet att göra det betydligt lättare att ställa sådana anspråk över gränserna. Vilken lag som skall tillämpas i dessa fall beror naturligtvis av gällande lagvalsregler. Man måste emellertid förutsätta att det i många fall kan bli svensk lag som skall tillämpas. Också i dessa fall är promemorians argument orealistiska, eftersom de utländska företagen knappast kommer att sluta svenska kollektivavtal om försäkring för arbetsskada och det svenska försäkringsavtalet därför inte utgör något hinder mot att anspråken ställs.

Även inom Sverige försvårar undantaget för arbetsskador för de bolag som har utgivit försäkringsersättning att utnyttja sin regressrätt mot tillverkaren eller leverantören. Visserligen är försäkringsavtalen för närvarande utformade så att regressrätten är starkt inskränkt. Man kan dock inte utgå från att så alltid kommer att vara fallet. Lagen bör utgå

från det grundläggande behovet och inte från de försäkringsarrangemang som för tillfället gäller.

Man bör också beakta att det kan finnas inhemska tillverkare och leverantörer som inte är anslutna till försäkringen. Försäkringsavtalet hindrar inte att anspråk riktas mot dessa. Visserligen torde det här huvudsakligen röra sig om mindre företag som volymmässigt inte är så betydelsefulla. Det finns dock en del som talar för att det ofta är just mot sådana företag som det kan finnas anledning att rikta krav på grund av farliga produkter.

Fömtsa'ttningarna för trygghetsförsäkringem existens

Promemorians slutsats av de förda resonemangen är att förutsättning- arna för trygghetsförsäkringen skulle rubbas om den nya lagen görs tillämplig på personskador inom arbetslivet. Rubbningen skulle kunna bli så allvarlig att hela försäkringssystemets existens skulle hotas. Eftersom det får anses vara ett överordnat intresse att det för de skadelidande förmånliga försäkringssystemet bevaras, bör därför skador som omfattas av försäkringen hållas utanför lagens tillämpningsområde.

Styrelsen instämmer i att trygghetsförsäkringen är viktig för att den som drabbats av en skada i arbetet snabbt skall få ersättning. Dock är det givetvis helt möjligt att anpassa försäkringen till den nya lagstiftningens innehåll även om arbetsskadorna omfattas av denna. Styrelsen har stor tilltro till förmågan hos parterna på arbetsmarknaden att finna lämpliga lösningar på sådana problem. Att hela försäkringens existens skulle hotas om produktskadelagen blir tillämplig på arbetsskadorna förefaller knappast sannolikt.

Problemet synes för övrigt inte vara fullt så stort som promemorian antyder. Den anger på sid. 85 att det skulle bli omöjligt att upprätthålla försäkringsvillkorens förbud för en anställd att föra skadeståndstalan mot någon som har tecknat avtal om trygghetsförsäkring eller mot arbetsgivare eller annan som omfattas av försäkringen. Det väsentliga måste dock vara att hindra skadeståndstalan mot den egna arbetsgivaren. Förbudet mot sådan talan påverkasju inte av produktansvaret. Önskemålet att hindra skadeståndstalan mot tillverkare och leverantörer förefaller inte alls ha samma styrka. Att en inskränkning i möjligheterna att förbjuda sådan talan skulle sätta hela försäkringens existens i fara förefaller överdrivet.

Skadeståndets preventiva effekt

Det finns däremot andra argument som promemorian berör endast flyktigt men som mycket starkt talar för att lagen görs fullt tillämplig även på arbetsskador.

Skadeståndsreglerna har inte bara en reparativ utan också en preventiv funktion. Om skadeståndsansvaret skärps skulle det enligt promemorian (s. 61) kunna medverka till att antalet produktskador minskar, eftersom tillverkare får ett större intresse av att tillverka säkra produkter för att undgå skadeståndsskyldighet eller hålla kostnaderna för ansvarsförsäkring nere.

Styrelsen vill starkt stryka under detta resonemang. När det gäller arbetsskador måste det primära målet vara att hindra att skador alls inträffar. Även ett aldrig så väl utbyggt ersättningssystem kan aldrig fullt kompensera t.ex. en förlorad kroppsdel eller en allvarlig rörelsencdsättning. Skadeståndsansvaret är en väsentlig del i det system som samhället skapar för att förebygga olyckor och ohälsa.

Skadeståndets preventiva effekt verkar främst på två vägar. Dels ger det de berörda parterna ett direkt incitament att undvika de kostnader som kan drabba den som varit försumlig. Dels har det en allmän opinionsbil- dande effekt, som också innebär ett incitament att undvika olyckor och ohälsa. Promemorian synes helt bortse från dessa mekanismer och ute- slutande koncentrera sig på den reparativa effekten. Detta måste betraktas som felaktigt.

Det svenska systemet för skydd mot farliga produkter i arbetslivet Iden svenska arbetsmiljölagen har skyddet mot farliga produkter hittills till stor del vilat på förhandskontroll från myndighet eller riksprovplats i form av besiktning, typgodkännande eller liknande i förening med ett väl utbyggt inspektionssystem, skött av särskilda tillsynsmyndigheter. I brist på en modern produktanSVarslagstiftning har detta varit ett naturligt sätt att upprätthålla en god säkerhetsstandard på maskiner och andra produkter, som vid användning kan medföra risk för allvarliga skador.

I framtiden finns emellertid risk att detta system inte kommer att kunna upprätthållas i samma omfattning. Ett skäl till detta är de alltmer krympande resurser som står till tillsynsmyndigheternas förfogande. Ett annat är den internationella utvecklingen, vilken som tidigare nämnts, går i riktning från myndighetskontroll mot större ansvar för tillverkare och leverantörer. Tredjepartskontrollen kan därvid i stor utsträckning komma att ersättas av egenkontroll eller självcertifiering av tillverkaren. Från europeiskt håll har redan framförts sådana önskemål om lättnader i det svenska kontrollsystemet.

Det är emellertid knappast möjligt att överge det hittillsvarande systemet utan att ersätta det med andra system som ger motsvarande garantier för säkerheten. I det europeiska systemet är det just pro- duktansvaret som har gjort det möjligt att i stor utsträckning låta tillverkare och leverantörer själva sköta produktkontrollen. Förhållandena iSverige utgör här inget undantag. Även här synes en utbyggd produkt- ansvarslagstiftning vara en nödvändig förutsättning för att det skall vara möjligt att i någon utsträckning tillgodose önskemålen om minskade myndighets- och andra tredjepartskontroller. Detta gäller inte minst på arbetsmiljöområdet.

Om det föreslagna undantaget för arbetsskador behålls blir det därför nödvändigt att i betydligt större utsträckning än eljest behålla svenska särkrav på tredjepartskontroll, myndighetsgodkännande etc. Detta skulle i onödan kunna försvåra Sveriges samarbete med övriga europeiska länder, speciellt EGländcrna. En sådan situation bör undvikas.

Risk för säkerhetsmässig dumping

Det finns en annan allvarlig följd som kan uppkomma om det blir skillnader mellan produktansvaret i Sverige och andra länder. Styrelsen syftar här på risken för säkerhetsmässig dumping.

Om skador, som orsakas av produkter, inte leder till skadeståndsskyl- dighet här samtidigt som sådan skadeståndsskyldighet finns i övriga Europa, finns det en påtaglig risk för att osäkra eller oprövade produkter kommer att säljas här i betydligt större omfattning än i andra länder. Syftet kan vara att göra slut på inneliggande lager av farliga varor eller att pröva nya konstruktioner innan de marknadsförs i länder med strängare produktansvar. Om produkten orsakar skador i sådana länder kommer leverantören att åläggas ett produktansvar. I Sverige kommer däremot skadorna att ersättas av trygghetsförsäkringen utan kostnad för leverantören. En sådan utveckling skulle vara ytterst olycklig och måste med all kraft undvikas. Detta är ytterligare ett mycket starkt skäl mot att undanta arbetsskadorna från lagens tillämpningsområde.

Statens livsmedelsverk Den föreslagna produktskadelagen gäller även livsmedelsprodukter och ger konsumenterna bättre ersättningsmöjligheter vid skador orsakade av livsmedel än nuvarande lagstiftning. Livsmedelsverket, som vid sin granskning funnit att förslaget inte torde föranleda särskilda svårigheter vid tillämpningen inom livsmedelsområdet, tillstyrker att förslaget läggs till grund för lagstiftning.

Statens energiverk Allmänt - Statens energiverks utgångspunkt En ny kontrollordning för elmateriel har genomförts i Sverige. Den innebär ett visst närmande till EG.

Det tidigare kravet på typgodkännande av elmateriel har fr.o.m. 1990- 01-01 ersatts av en registreringsplikt. Denna innebär att elmaterielcn efter presentation av viss dokumentation kan registreras i elmaterielregistret. Genom detta har man öppnat ett alternativ till det svenska S-märket. För vissa produkter kvarstår, p.g.a. deras särskilda beskaffenhet, kravet på ett typgodkännande. Även dessa produkter måste registreras i elmateriel- registret.

Skyldigheten att registrera föreligger för den som tillverkar eller im- porterar för användning inom landet eller den som yrkesmässigt överlåter eller hyr ut före första användning av materielen. Om registrering gjorts i en tidigare länk i handelskedjan, upphör denna skyldighet för senare länkar.

Statens energiverk har som ett led i ett eventuellt närmande mellan EFTA och EG analyserat för myndigheten relevanta EGdirektiv. Denna analys har gett vid handen att det inom elsäkerhetsområdct inte synes möta några större hinder att utfärda EFTAparallelldircktiv. Ett sådant skulle inte innebära något avkall på regeringens utredningsdirektiv att clsäkerhetcn och konsumentens ställning inte får försämras.

Den nya kontrollordningen för elmateriel ställer ökade krav på marknadskontroll. För att göra denna effektivare fick statens energiverk genom en ändring i 1902 års ellag möjlighet att förena förelägganden och förbud med vite. Dessutom infördes en skyldighet för verket att, vid åsidosättande av registreringsbestämmelserna, ta ut en sanktionsavgift som är relaterad till den aktuella produktens omsättning.

Produktbegreppet Verket ansluter sig till kommitténs uppfattning att elektricitet inte ska

betraktas som lös sak och omfattas av produktskadelagen, men att skador som orsakats av elprodukter kan falla inom ramen för lagens tillämpning.

Boverket Den föreslagna produktskadelagen kommer, för böverketsverksamhets- område, främst att beröra personskador samt sakskador, orsakade av byggprodukter som infogats vid ny- och ombyggnad av småhus. Vad avser småhusentreprenader finns idag vid nybyggnad ett i stort tillfredsställande skydd genom ett garanti - och försäkringssystem, småhusgarantin, avseende bl.a. skador orsakade av fel eller brister i konstruktion, utförande eller material. Produktskadelagen avser enbart materialfel som innebär brister i produktens säkerhet. Den bör dock kunna fungera som ett värdefullt komplement. I vissa fall kan det för den skadelidande vara lämpligt att kräva ersättning enligt produktskadelagen i stället för att utnyttja småhusgarantin. Lagens betydelse bedöms vid ombyggnad som större, där den bör kunna fungera som komplement till eventuella avtal och allmänna skadeståndsregler.

Att byggnadsmaterial omfattas av lagen kan förutses medföra ett större intresse från tillverkaren att deklarera sina produkter. Boverket har i remissyttrande avseende den ovan nämnda departementspromemorian (Ds 1990:14) föreslagit att lagen om produktinformation i första hand bör omfatta sådana byggprodukter som med nuvarande kunskapsnivå kan befaras orsaka besvär ur hälso- eller miljösynpunkt. Parallellt härmed bör ett frivilligt varudeklarationssystem kunna tillskapas för övriga bygg- produkter.Iförslaget tillproduktskadelag finnsinte några bestämmelser om produktinformation. Förslaget i 4 & andra stycket att produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar och övriga omständighe- ter, bör dock enligt Boverkets mening påverka byggmaterialbranschen att frivilligt lämna närmare information om sina produkter. Genom att lämna sådan information begränsar tillverkaren sitt ansvar. En produktskadelag kan härigenom främja ett större kvalitetsmedvetande i byggprocessen.

Lantbruksstyrelsen Produktbegreppet Såvittlantbruksstyrelsen kan bedöma fallergenteknisktförändrade djur, växter och mikroorganismer in under den föreslagna lagens produktbe- grepp. Det finns mycket som talar för att gentekniskt förändrade

Prop. 1990/91.197

naturprodukter kommer att bli allt vanligare i framtiden. Lantbruksstyrel- sen anser därför att det är angeläget att ansvarsfrågan för skador som skulle kunna förorsakas av sådana produkter blir särskilt belyst.

Statens jordbruksnämnd

Med beaktande av de intressen som statens jordbruksnämnd företräder har nämnden inget att erinra mot att produktskadelagens tillämpnings- område föreslås omfatta även naturprodukter. Enligt nämndens uppfatt- ning saknas skäl att särbehandla jordbruksnäringen.

Fiskeristyrelsen Fiskeristyrelsen har, efter övervägande av förslaget till produktskadelag, funnit att föreskrifter om ett strikt skadeståndsansvar vad gäller fiskpro- dukter blir alltför långtgående. Om ett sådant ansvar ändå införs anser fiskeristyrelsen att undantag skall göras för vild fisk som säljs i obearbetat skick.

Motivering

Fiskeristyrelsen har enligt sin instruktion bl.a. till uppgift att främja avsättningen av fisk och fiskprodukter. Med fisk avses enligt 2 & fiskeriförordningen (1982:126) även hummer, kräfta, räka, krabba, bläckfisk, ostron, mussla och nejonöga. Dessa produkter tillhandahålls dels av fiskare som på traditionellt vis bedriver fiske ur de vilda bestånden, dels av fiskodlare. Både den vilda och den odlade fisken är normalt behäftad med egenskaper som kan innebära en viss skaderisk. Sålunda finns vanligen för människan farliga parasiter, såsom Anisakis och binnikemask hos fisk. Vidare kan toxiner från alger, vilka upptagits av vilda eller odlade musslor, orsaka förgiftningsskador hos människor. Fisken kan även ta upp andra giftiga substanser såsom exempelvis kvicksilver och DDT. Det kan även finnas medicintester i odlad fisk.

En del av de skador som kan bli följden av fiskkonsumtion är klart att hänföra till s.k. systemskador. Exempelvis bör en fiskleverantör inte kunna ställas till ansvar om någon kvävs eller på annat sätt skadas av efter rensningen kvarvarande fiskben. Inte heller bör den som sålt färsk fisk riskera att få svara för parasitangrepp orsakade av en felaktig eller utebliven tillredning.

Däremot bör konsumenten kunna utgå ifrån att produkten är fri från vissa defekter såsom följder av felaktig hantering av färsk fisk eller förekomst av giftiga ämnen. För detta ändamål finns dock föreskrifter i livsmedelslagstiftningen. Den fiskproducent som genom underlåtenhet att följa de myndighetsföreskrifter som finns för verksamheten, eller på annat sätt varit uppenbart vårdslös, bör om skada inträffar därför kunna ställas till ansvar enligt skadeståndslagens regler.

Att därutöver föreskriva ett strikt ansvar, som dessutom innefattar även säkerhetsrisker som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen kan förutse, synes vad gäller fiskprodukter vara alltför långtgående.

Prop. 1990/91.197

Om ett strikt produktansvar ändå införs enligt promemorieförslaget finner fiskeristyrelsen det dock inte finnas skäl att göra undantag för odlad fisk. Sådan fisk stårju under fortlöpande kontroll av odlaren och kan därför antas utgöra en homogen produkt med kända och väsentligen likartade egenskaper.

Vad beträffar fisk som hämtas ur de vilda bestånden är kontrollmöjlig- heterna dock sämre. Normalt saknas möjlighet att bedöma vilken påverkan fisken utsatts för i sin levnadsmiljö. Inte heller efter fångsten är kontrollmöjligheterna sådana att en fullständig säkerhet kan garanteras.

I departementspromemorian hävdas att räckvidden av ett undantag från skadeståndsansvar för obearbetade naturprodukter skulle bli starkt begränsad. Detta dels av att det strikta ansvaret endast avser produkter som tillhandahålls som ett led i en näringsverksamhet och dels av att kravet på vad som är att anse som en bearbetad produkt antas bli lågt ställda men ändå, genom svåra gränsdragningsproblem, resultera i ett ökat antal tvister. Som ett exempel på gränsfall anges rensad fisk. En regel som är så oklar att den ger upphov till sådana problem anses om möjligt böra undvikas. Dessutom framhålls i promemorian som en ytterligare begränsande faktor att det sätt på vilket naturprodukter brukar säljas medför att det i praktiken kan vara omöjligt att finna en ansvarig producent.

Fiskeristyrelsen finner dock att det, trots dessa tungt vägande skäl, bör övervägas om inte ett undantag skall göras för obearbetade naturproduk- ter i enlighet med EGdirektivets grundversion. I vart fall bör undantag föreskrivas vad gäller vild fisk som säljs i obearbetat skick. Detta skulle innebära att en anpassning sker till vad majoriteten av de EGländer som redan beslutat om produktskadelagar har beslutat. Dessutom anser fiskeristyrelsen att det borde finnas ett visst intresse av att låta domstols- praxis lösa de gränsdragningsproblem som angetts. Att antalet processer blir stort omedelbart efter det att en ny lagstiftning trätt i kraft men minskar sedan vägledande rättsfall erhållits torde väl inte vara ovanligt. Därutöver kan väl antas att, även om något undantag inte görs, en del tolkningsfrågor uppkommer i samband med den nya lagstiftningen vilka får överlåtas till praxis att lösa. Exempelvis kan väl delade meningar om vad som är att hänföra till systemskador förväntas uppkomma.

Statens mät- och provstyrelse Ett av de viktigare målen med produktskadelagen är att förmån till- verkare, importörer, marknadsförare och tillhandahållare att inna produkten sätts i omlopp säkerställa att denitne orsakar skada.

Ofta används samma typ av produkt inom arbetslivet och på fritid. Inte sällan överförs produkter som använts inom arbetslivet, efter avskrivning eller efter byte till nyare modeller, till privatsektorn och användes vid hobby- eller fritidsaktivitetcr.

Det är viktigt att tillverkare m.fl. inte indirekt uppmanas eller ges utrymmetattvidta mindre omfattande säkerhetsåtgärder närproduktcn skall användas på fritid än om den skall användas yrkesmässigt.

Den skadelidande måste ges samma möjlighet att påtala produktbristen oavsett om han skadats i arbetet eller på fritiden.

MPR föreslår därför med hänsyn härtill och till nödvändigheten av en närmare anpassning till 13st produktansvarsdirektiv att en omprövning av begränsningarna i 5 2 sker.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

Undantaget för arbetsskador

Enligt förslagets 2 tj skall lagen inte gälla arbetsskada som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring. Detta undantag innebär att lagen inte kommer att täcka skador i den mån dessa ersätts av trygghetsförsäkringen (TFA).

Enligt villkoren för denna försäkring gäller att den anställde inte får föra skadeståndstalan mot juridisk person som har tecknat trygghetsför- säkringen med anledning av personskada som utgör arbetsskada. Inte heller tillåts han föra talan mot arbetsgivare, anställd eller annan som omfattas av försäkringen. Villkoren föreskriver också att återkrav (regress) från TFA mot något'av nu angivna subjekt endast är tillåtet om skadan har vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller om den som orsakat skadan varit påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Försäkringsvillkoren är som kollektivavtal bindande.

I den öppna marknad som EG innebär och som lagförslaget utgör en orientering mot, kan den begränsning av den skadelidandes rättigheter som det här är fråga om ifrågasättas. Genom att lagförslaget ej tillåter den skadelidande föra skadeståndstalan beträffande skada som omfattas av TFA kommer den ordning som nu gäller i Sverige på detta område att permanentas.

Nämnden finner en sådan utveckling diskutabel (jfr arbetsdomstolcns dom 1988 nr 137).

De skäl som anförs i promemorian till stöd för undantaget är ej övertygande. Departementet framhåller, att den reparativa funktionen hos den ersättning som utgår från TFA är uppfylld "väl så bra" som skade- stånd enligt den föreslagna lagen på arbetsskadornas område. Från den skadelidandes synpunkt skulle det "snarast vara en försämring", om denna lag skulle träda i stället för TFA såvitt avser arbetsskador (s. 84). Bakom detta resonemang ligger förutom den snabbare handläggningen av ärendena hos TFA att ersättningen från TFA är något generösare än vad som följer av de allmänna skadeståndsrättsliga regler och grundsatser vilka eljest i princip tillämpas (jfr a.st.).

Dcpartemcntcts resonemangidenna fråga föranleder ett par påpekan- den från nämndens sida. Det första gäller storleken av ersättningen från TFA, det andra spörsmålet om den skadelidandes frihet att välja mellan att begära ersättning från TFA och att kräva skadestånd.

Överkompensation står ej i överensstämmelse med den grundläggande skadeståndsrättsliga principen att den skadelidande skall försättas i samma läge som han befann sig i före skadan. Iden mån ersättningen har denna karaktär på ett enda område strider den också mot ambitionen att behandla alla skadelidande på samma sätt i skadeståndshänseende. Att

lägga överkompensation som grund för att vägra skadelidande rätten att utnyttja förmånen av ett strikt produktansvar är inte tillfredsställande.

Till detta skall läggas att småskador endast ersätts i begränsad utsträckning ur TFA (jfr s. 84). Accepteras principen att även småskador skall ersättas enligt den föreslagna lagen, uppkommer på denna punkt en orättvisa för den som tillfogats arbetsskada; han kan varken erhålla ersättning från TFA eller skadestånd enligt den föreslagna produktansvarslagen.

När det gäller den skadelidandes valfrihet anförs i promemorian att produktskadelagens tillämpning på arbetsskador skulle medföra att förutsättningarna för TFA kan "komma att rubbas i sådan grad att hela försäkringssystemets existens hotas" (s. 85-86). Varför och på vilket sätt detta skulle ske redovisas dock ej närmare. Såväl patient- som läkemedels- försäkringarnas ersättningsanordningar av i viss mån samma karaktär har ansetts kunna överleva, trots att lagen skall vara tillämplig även på patient- och läkemedelsskador. Om TFA ej skulle kunna klara av konkurrensen från ett skadeståndssystem, verksamt vid sidan av, måste det tyda på något inneboende fel i försäkringen. Trafikförsäkringen fungerar utmärkt trots att lagen har bibehållit den skadelidande vid rätten att begära skadestånd i stället för trafikskadeersättning. Också patient- och läkemedelsförsäkringarna har lyckats tjäna sina syften, trots att de som tillfogats patient- och läkemedelsskador beretts möjlighet att i stället för ersättning från försäkringarna begära skadestånd. Rätten till skade- stånd tjänar i dessa fall i själva verket som en påtryckning på försäkring- arna; om de ej fungerar tvingas den skadelidande utnyttja skadestånds- reglerna med allt vad detta kan innebära av obehag för försäkringsgiva- ren, ej minst med tanke på den offentlighet som en process medför. Anledning saknas till antagande att den föreslagna produktskadelagen inte också vid arbetsskador skulle kunna fungera på detta sätt. Nämnden avstyrker därför det undantag för arbetsskador som upptagits i förslagets 2 &.

Elektricitet Under begreppet produkt inkluderar EGdirektivet uttryckligen elektricitet (art.2). Lagförslaget har dock inte denna räckvidd. Med produkt avses enligt detsamma lös sak (1 5 3 st.) och elektricitet räknas inte som lös sak (s. 64). Att den föreslagna lagen inte omfattar elektricitet motiveras med att de situationer "lagstiftningen tar sikte på är av annat slag och föranleder andra överväganden än sådana fall där elektricitet som sådan orsakar skada" (s. 65). Skador orsakade av elektrisk ström från elektriska anläggningar kommer enligt promemorian att med den föreslagna lösningen "regleras i första hand av lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar" (s.65).

Nämnden, som fäster uppmärksamheten vid att nämnda lag innehåller begränsningar av ansvaret vilka saknar motsvarighet i den föreslagna produktskadelagen, har svårt att förstå varför EGdirektivet just när det gäller elektricitet skulle innehålla en otillfredsställande reglering. Även i Västtyskland har lagstiftaren infört ett strikt ansvar för skada, orsakad av

anläggning som leder eller avger elektricitet. Detta har inte hindrat landet från att i enlighet med EGdirektivet låta sin produktansvarslagstiftning omfatta även skada orsakad av elektricitet.

Statens Järnvägar Förslaget enligt promemorian Produktskadelagen skall enligt förslaget inte gälla skador som omfattas av vissa i lagen uppräknade regelverk. Till skillnad från betänkandet av produktansvarskommitten (SOU 1979:79) ingår inte skador inom transportomrSådet i den uppräkningen. Skälet till detta anges huvudsakligen vara, att de skadelidande eljest riskerar att gå miste om det utvidgade skydd den nya lagen är avsedd att ge även på det området.

SJ Skall produktskadelagen vara tillämplig även på områden där skadestånds- rättsliga specialregleringar redan finns, krävs förtydliganden i visst avseende.

Som förslaget ger uttryck för avgränsas tillämpningsområdet naturligt genom den innebörd begreppet produkt ges. I här berört avseende torde inte den frågan vålla några större problem.

Däremot är inte förslaget tydligt vad gäller ansvarssubjektens anknytning till tillämpningsområdet. Väl kan det vara så, att en skada som uppkom- mer exempelvis i följd av järnvägs drift också är att anse som en produktskada. Från den skadelidandes synvinkel är därvid det viktiga, att den skada han lider blir ersatt. Huruvida ersättning betalas med stöd av den ena eller den andra lagstiftningen spelar mindre roll för honom. Från den skadeståndsskyldiges synvinkel är däremot inte val av lagstiftning egalt. Detta beror helt enkelt på, att de olika lagstiftningarna har olika ansvarssubjekt järnvägen respektive den som produktskadelagen pekar ut.

När det nu föreslås att produktskadelagen skall vara tillämplig även på skador inom transportområdet är det därför viktigt att klargöra, att ansvarssubjekten inte är desamma. Kräver den skadelidande ersättning med stöd av exempelvisjärnvägstrafiklagen, skall järnvägen ersätta skadan. Åberopas däremot produktskadelagen är ansvaret att söka på annat håll. Det är av största vikt att detta kommer till uttryck i förarbetena till lagen. Eljest riskerar förslaget uppfattas så, att järnvägen, jämväl enligt produktskadelagen, skall bära det slutliga ansvaret för en produktskada som uppstår vid järnvägsdriften.

Landsorganisationen i Sverige (LO) Förslaget behandlar ett område som framstår som angeläget att lagregle- ra. Detta alldeles särskilt om en harmonisering till den gemensamma marknaden kommer att genomföras fullt ut.

Den inriktning på kontroll av produkters säkerhet som förutsätts vara grundläggande, tillverkardeklaration , dvs. tillverkarens egen försäkran om att produkten/varan uppfyller gällande standards eller säkerhetsregler,

nödvändiggör möjligheter för dem som drabbats av icke fullgoda produkter att bli kompenserade för den skada de vållats.

Den föreslagna lagstiftningens effekter i preventivt syfte är också viktiga att ta med vid bedömningen av lagstiftningsbehovet på området.

Risken att som producent/importör drabbas av ersättningskrav kan bli en väsentlig påtryckning att tillhandahålla så säkra produkter som överhuvudtaget är möjligt.

Därför kan det föreslagna undantaget ifråga om ersättning vid arbets- skada som omfattas av kollektivavtalsförsäkring inte utan korrigeringar accepteras.

Om kompensation för skada orsakad av produkt ej drabbar tillverkaren eller importören, bortfaller det incitament som dessa bör ha för att på marknaden föra ut säkra produkter.

LO vill i detta avseende också hänvisa till den argumentation som anförs i yttrande från Svenska Metallindustriarbetareförbundet. I detta hänvisas till yttrande från Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet, som påpekar att undantag för skador som omfattas av frivilliga försäkringar kan leda till socialt otillfredsställande konsekvenser i enskilda fall.

Metall anför vidare att det i nuvarande försäkringssystemet inte finns några regler som återför ansvaret på den som kunnat minska risken.

Det finns ingen anledning att tumma på rätten för den skadade att få ersättning. Dock måste det finnas möjligheter att utkräva ersättning för den skada som en bristfällig produkt har vållat.

Som ovan anförts är det viktigt och har deSSutom anförts som ett av syftena med lagen, att ansvarskraven skall utgöra en påtryckning på tillverkare och importörer att till marknaden tillhandahålla säkra produkter.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) I förslaget har undantag från lagens tillämpningsområdcn gjorts för skada som omfattas av atomansvarighetslagen, skada som omfattas av trafikskadelagen ellerlagen om motortävlingsförsäkring ocharbetsskada som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring.

Dessa skadefall anses av utredningen vara tillgodosedda genom special— lagstiftning.

När det gäller arbetsskador motiveras undantaget av att personskador i arbetslivet ersätts genom socialförsäkringen, dvs. arbetsskadeförsäkringen ikombination med den allmänna försäkringen.Arbetsskadeförsäkringen kompletteras av ett särskilt ersättningssystem, trygghetsförsäkringen vid arbetsskada. Försäkringen grundar sig på kollektivavtal mellan parterna på den privata arbetsmarknaden. De offentliganställda har ett motsva- rande ersättningssystem. Genom trygghetsförsäkringen erhåller den skadelidande skillnaden mellan ersättning som beräknats enligt skade- ståndsrättsliga normer och den ersättning som utges från arbetsskadeför- säkringen. Arbetstagare erhåller ersättningen oavsett vållande.

Trygghetsförsäkringen innebär flera fördelar för den anställde. En anställd kan dock inte enligt försäkringsvillkoren föra skadeståndsralan

mot arbetsgivaren med anledning av en personskada som utgör arbets- skada. Enligt utredningen är det därför ytterst sällan som en skadestånd- stalan kan föras mot en arbetsgivare som enligt skadeståndsreglerna ansvarar för en skada som tillfogats en anställd. Om produktskadelagen skulle bli tillämplig på arbetsskador skulle det innebära att detta försäkringsvillkor inte skulle kunna upprätthållas. Det är alltså för att inte rubba försäkringssystemet, vilket fungerar bra enligt utredningen, som man valt att undanta arbetsskador från lagens tillämpningsområde.

TCO anser att resonemanget att försäkringssystemet inte bör rubbas är riktigt och att undantaget av denna anledning kan anses berättigat. Emellertid har lagtexten utformats på ett sådant sätt att varje kollektivav- tal om försäkring avseende arbetsskada som träffats mellan arbetsmarkna- dens parter gör att lagens undantagsregel blir tillämplig. Det uppställs på detta sätt inget kvalitetskriterium på de försäkringar som kan leda till att lagen inte tillämpas. TCO anser att det bör markeras, att för att undantaget avseende arbetsskador skallvara tillämpligt, den kollektivav- talsgrundade försäkringen inte får innebära att den skadelidande erhåller ett sämre skydd än t.ex. trygghetsförsäkringen ger.

Vissa organisationer inom näringslivet Ifråga om förslagets undantag för arbetsskador menar organisationerna att försäkringssystemets fördelar inte är så stora att de motiverar en avvikelse från EG:s motsvarande regler. Beträffande skador orsakade av läkemedelvillvihänvisa tillLäkemedelsförsäkringsföreningensyttrande.

Svenska Arbetsgivareföreningen I vårt yttrande över rubricerade förslag har vi bl a avstyrkt att ar- betsskador som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring skall undantas från lagens tillämpningsområde. Sedan vi tagit del av Arbetar- skyddsstyrelsens yttrande i samma ärende vill vi härmed meddela att vii princip instämmer i de argument som där framförs mot nämnda undantag. Vi vill på detta sätt understryka vikten av en fullständig anpassning till motsvarande regler inom EG.

Grossistförbundet Svensk Handel Vi har tagit del av Arbetarskyddsstyrelsens yttrande över förslaget till "Produktskadelag.

Vi vill för vår del instämma i de synpunkter Arbetarskyddsstyrelsen har redovisat för att arbetsskador inte skall undantas från den föreslagna lagens tillämpningsområde. I sammanhanget vill vi betona att vi därvid fäster särskild vikt vid vad Arbetarskyddsstyrelsen anför i 5 st sid 4, som antyder möjligheter till harmonisering med EG vad gäller provning.

Vi hänvisar därvid till den skrivelse till Utrikesdepartementets handels- avdelning den 14 februari 1990, där Grossistförbundet Svensk Handel betonat vikten av att en sådan harmonisering åstadkommes.

Industrins Byggmaterialgrupp Produktbegreppet I betänkandet föreslås att begreppet "produkt" bör kompletteras med en föreskrift om att lagen skall tillämpas även på skador genom produkter som har infogats i annan lös eller fast egendom.

Såvitt gäller fast egendom har Byggmaterialgruppen inte funnit att de motiv som anförs är sådana att en avvikelse från i dag gällande praxis bör ske. Sådana skador brukar sammanfattas i begreppet "ingrediensskador" och regleras enligt praxis genom köplagens bestämmelser dvs. normalt med tillämpning av förekommande allmänna leveransbestämmelser och i sista hand enligt gällande entreprenadbestämmelser, se bilaga 2 vilken ingår som bilaga till DS 1990:14 och som ger en bild över ansvarsrelation- er i byggprocessen.

Begreppet "byggmaterialprodukter" är ett sammanfattande begrepp som i sin tur omfattar helt artskilda produkter. När beteckningen byggmaterial- produkter används menas i praktiken uteslutande fysiska föremål. I dessa föremål utgörs insatsvarorna av olika material men också av olika mindre beståndsdelar av kemisk eller annan natur. Det ter sig därför inte rimligt att en tillverkare av en beståndsdel till en lös sak, som infogas i en byggnad, skall ha ett längre gående ansvar än vad som gäller enligt entreprenadrättsliga regler. För det entreprenadrättsliga ansvaret gäller i dag AB 72 eller motsvarande. F.n. pågår ett arbete för revidering av dessa bestämmelser. Olika förslag till ansvarsreglcr finns men samtliga torde komma att inrymma ett förlängt och utvidgat ansvar. Bland de diskuterade förslagen föreslås exempelvis ansvarstiden till 5 är ('"strikt" ansvar) eller 10 år (vållande). I förslaget till lag om entreprenadgaranti enligt Ds 1990:14 gäller att ansvarstiden är begränsad till 10 år. I den mån som garantin utnyttjats skall garantigivaren eller annan som utbetalt ersättning enligt garantin kunna resa regresskrav mot part som vållat skadan. Till detta kommer att ansvaret är begränsat till väsentliga fel. En översyn av AB 72 kommer i sin tur att föranleda en liknande revidering av ABM 75. Härigenom kommer ett fungerande och tillfredsställande entreprenad- och byggmaterialrättsligt system anpassat till dagens behov och krav att kunna utvecklas.

EnligtByggmaterialgruppen saknasdärför anledning attbyggmaterial- industrin, som en följd av förslaget till produktskadelag, skall påföras ett mera omfattande ansvar, såväl i sak som i tid, än vad som gäller enligt entreprenadrätten i dessa delar.

Konsekvensen blir annars att entreprenören, som inte omfattas av ansvaret enligt produktskadelagen, men som, i synnerhet vid totalentrepre- nad, har det totala ansvaret för en byggnad blir fri från ansvar efter en betydligt kortare ansvarstid - i aktuellt förslag (DS 1990:14) är exempelvis ansvarstiden maximalt 10 år vid vållande samtidigt som byggmaterial- tillverkaren har en yttersta preskriptions(ansvars)tid om 25 är.

Entreprenören har den sammanfattande kunskapen om den byggnad som han skall uppföra. Han väljer konstruktionslösning, byggnadsteknik, byggnadssätt, material etc. ofta på basis av ett fast pris. Detta betyder att entreprenörens val av exempelvis byggmaterial har ett uttalat samband

med priset. Materialleverantören å sin sida säljer ofta genom återförsälja- re. Han vet sålunda i regel ej under vilka förutsättningar materialet användes. Vidare är materialleverantören inte med vid uppförandet av en byggnad eller deltager i slut- och garantibesiktningarna. Till detta kommer bevisbördeproblematiken enligt föreliggande förslag att jämföras med de bevisregler som idag gäller enligt entreprenadrätten.

Byggmaterialgruppen anser sålunda att begreppet "produkt" ej skall omfatta lös egendom som infogas i fast egendom.

Sveriges Köpmannaförbund Frågan om okända aktörer i tidigare led anknyter till frågan om lagen också skall omfatta obearbetade produkter från djur eller växtvärlden. EG:s direktiv om produktskadelag omfattar varje lös sak med undantag av lantbruksråvaror- och jaktprodukter. Av de sex länder som hittills genomfört lagstiftning enligt direktivet har endast Luxemburg begagnat sig av möjligheten att låta obearbetade lantbruks- och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret. Köpmannaförbundet anser inte att Sverige på denna punkt skall avvika från majoriteten av EGländerna. Med den föreslagna lagregeln följer att detaljisten kan bli ansvarig för defekta färska varor som fisk och grönsaker trots att han inte kunnat utöva inflytande över produktens beskaffenhet. Förbundet avstyrker att obearbetade lantbruks och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret.

Lantbrukarnas Riksförbund Mot bakgrund av vad promemorian säger (sid 62) om att strävan mot en västeuropeisk integration är ett av motiven till lagstiftning om produkt- ansvar, är det förvånansvärt att förslaget inte har följt EGdirektivet i de avseenden som gäller produkter från lantbruk och jakt (naturprodukter). Såvitt framkommit är det av EG:s medlemsländer endast Luxemburg som följt den svenska linjen att inkludera naturprodukter. I beaktande av att behovet av produktskadelagstiftning är hänförlig till utvecklingen i det industriella samhället är det förvånansvärt att naturprodukter inkluderas i lagförslaget.

Naturprodukter kan typiskt sett inte anses vara hänförliga till de produkter som bör vara innefattade i produktskadelagens tillämpningsom- råde. Naturprodukter avviker typiskt sett från vad som avses regleras i lagförslaget. Så länge det funnits en mänsklig civilisation har naturproduk- ter varit en del därav varför det faller sig onaturligt att på detta sätt reglera naturprodukter i enlighet med de särskilda risker som hör samman med det industriella samhället. Erfarenhetsmässigt har inte heller naturprodukter visat sig ha annat behov än vad som kan anses täckas av redan gällande rättsbestämmelser.

Förslaget i den del som avser naturprodukter blir inte mindre betänkligt av att det kommer att avvika från vad som blir gällande rätt inom EGländerna, frånsett Luxemburg. En uttalad mening från statsmakten att åstadkomma en lagharmonisering mellan Sverige och EGländerna bör

genomföras så att svenska lantbruksprodukter inte tvingas bära ett ansvar, som dels typiskt sett avviker från vad som bör ligga på naturprodukter, dels ger svenskt lantbruk svårigheter på exportmarknaden som inte motsvaras av ett lagstiftningskrav i de länder vi exporterar till.

LRF vill således å det starkaste invända mot att förslaget inte följer EGdirektivet vad gäller naturprodukter. Detta innebär att förslagets 2 & bör ges en punkt 4 avseende naturprodukter med innebörd att dessa produkter exkluderas från lagens tillämpningsområde.

Sveriges Livsmedelshandlareförbund Vi vill också särskilt understryka det orimliga i att låta obearbetade lantbruks— och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret där producent/tillverkare oftast inte går att spåra. Förslaget leder till att den enskilde detaljisten kan bli ansvarig för defekter som är fullkomligt omöjliga att upptäcka och som han eller hon inte haft minta chans att påverka. Även på denna punkt har dessutom Sverige ansett sig behöva gå längre än EG:s direktiv.

Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m.fl. Inget undantag för obearbetade jordbmkrprodukter I EG-direktivet är detta frivilligt. Vi tror att det kan bli svårigheter med bevisbördan. Sett ur den lokala handelns perspektiv kan dessa produkter komma från flera leverantörer och det kan vara mycket svårt att i efterhand konstatera vilken "potatis" som varit förgiftad och varifrån den kommer. Det kan leda till en undersökningsplikt inom handeln som kan ha strukturella effekter.

Resonemanget om gränsdragningsproblem är givetvis berättigat, men mot detta måste ställas att handeln för att skydda sig mot skadeståndskrav måste försäkra sig eller bara köpa från leverantörer med kvalitetskontroll, garantiintyg eller liknande.

Sveriges Hotell- och Restaurangförbund Som påpekats i betänkandet har Högsta domstolen i ett mål funnit att den som hanterar livsmedel har ett strikt ansvar för personskada. Att på detta sätt skärpa produktansvaret kan ses som en naturlig utveckling av rättstillämpningen. Gästen bör ha ett fullgott skydd så som ett strikt ansvar medför.

Svårigheter kommer dock att uppstå för restauratören vid regresstalan ivissa fall. Utredningen pekar på jordbrukarfallen med blandade leve- ranser. Att i efterhand fastställa var skadan uppstod, och vem som slutligen skall bära ansvaret kan ge komplicerade bevissituationer, till förfång för den som haft strikt ansvar gentemot gästen.

På sid. 277 i betänkandet nämns ett restaurangfall som avser bearbet- ning av produkter.

Skillnaden mellan att i microvågsugn värma en skadlig fryst maträtt efter anvisningar från leverantören och att steka denna maträtt som färsk

produkt måste vara hårfin. I det första fallet är det inte fråga om en av restaurangen bearbetad produkt, medan i det senare kan bearbetning anses ha skett. Vissa gränsdragningsproblem mellan bearbetad eller ej bearbetad produkt måste komma att uppstå inte bara inom vårt område.

Av utredningens förslag drar vi slutsatsen att en restaurang har strikt ansvar då en gäst t.ex. skadar sina tänder på grund av hagelskott i viltkött. IIagel kan normalt inte upptäckas vid beredning av köttet. Kan rester av hagel anses vara en förutsebar möjlig ingrediens i vissa viltslag eller skall restaurangen åläggas ett upplysningsansvar? Kan då en upplys- ningsskyldighet skydda restaurangen från ett strikt ansvar om skada ändock inträffar.

Detta problem bör klargöras.

Arbetsskadereglerna Vad avser skillnaderna i ersättningsreglerna för arbetsskada kan förståelse

hysas för att bevara den svenska modellen. Dessa regler ger ett fullgott, säkert och enkelt skydd för de anställda. Det har påpekats i förslaget att de nu gällande arbetsskadereglerna är förmånligare än vad som skulle bli fallet om produktskadelagen skulle komma att tillämpas.

Likväl borde även här en anpassning till internationella regler övervägas, eller i vart fall eftersträvas, utan att för den skull minska de anställdas skydd. Kostnaderna för arbetsskador har i Sverige blivit mycket omfat- tande. Varje försök att nå mindre kostsamma alternativ borde övervägas. Det faktum att försäkringsbolagen inte har full regressrätt mot tillverkare av skadliga produkter leder till att de inte behöver ta det fulla ansvaret. Även typgodkännande av produkter innebär en försvagning av skade- ståndsansvaret och därmed intresset att förbättra produkterna utöver vad som krävs vid en produktkontroll.

LKD Leverantörföreningcn Kontors- och Datautrustning Programvarans relation till produktskadelagen I kapitel 4 Specialmotivering, sid. 242, behandlas programvarans roll. Inledningsvis påpekas att ett program inte omfattas av produktskadelagens produktbegrepp och att ett program i sig inte kan orsaka en produktskada i lagens mening. Däremot är en leverantör av en programstyrd produkt skadeståndsansvarig även om skadan orsakats av programmet.

Därefter konstaterar utredarna, i uppenbar strid med resonemanget ovan, att produktansvar kan bli aktuellt under vissa förutsättningar, nämligen om programmet är lagrat på en skiva, är avsett för datorer med breda användningsområden, är industriellt framställt, ibland av världsom- spännande företag.

Om alla eller flera av dessa kriterier är uppfyllda, förefaller utredarna mena att tillverkaren av mediet som programmet lagrats på ska bära ansvaret för det program som är lagrat på skivan, under förutsättning att skadan kan härledas till brister i mediet.

Detta är inte en rimlig lösning. Tillverkaren har inte möjlighet att bedöma vad slags program som kan komma att lagras på mediet. Media bör istället närmast uppfattas som ett slags förpackning, inte som en

Prop. 1990/912197

programstyrd produkt. För detta talar även mediets låga värde i förhållande till den programvara som är lagrad på mediet. Ett företag som tillverkar och säljer tomma disketter kan inte rimligen ta ansvar för vad programvaruleverantören sedan lagrar på disketten.

Det är inte heller lämpligt att lägga ansvaret på en datortillverkare för de fel som orsakats av program som styr datorn i de fall då tillverkaren av datorn saknar möjlighet att kontrollera vilka program som inläses i datorn och vilka funktioner datorn utför.

Vi har vidare svårt att inse varför programmets spridning, industriella framställning och tillverkarens verksamhet i andra länder ska ha betydelse vid bedömningen av om en produkt vållat skada enligt denna lag eller ej.

Vi anser inte att det är möjligt att ta ställning till för- och nackdelar av att införa produktansvar för en typ av immateriellt verk, programvara efter det summariska resonemanget i utredningen. Det krävs en mer utförlig analys av vad programvaran bör anses vara i lagens mening, speciellt vad gäller gränsdragningen mot annan information som är lagrad på skivminnen och andra instruktioner som styr olika produkter.

Elektricitet

I EGdirektivet omfattar produktansvaret även elektricitet. Av vilka skäl undantas detta i det svenska förslaget Hänvisning görs till ellagen och att elektricitet inte är någon "lös sak", men någon utförligare förklaring ges ej till avvikelsen.

Sveriges Marknadsförbund

Omfattning

Produktskadelagen i förslaget omfattar ej arbetsskador som intäckts av kollektivförsäkring. På sikt vore det rimligt om kostnaden för denna typ av skador hamnade direkt på de företag i vars regi de orsakats. Lika väl som miljöförstöring skall räknas in i företagets kostnader, bör kostnaden för förstörda ryggar etc. göra det.

Svenska Försäkringsbolags Rile'örbund 2 5 Vad först gäller undantaget för arbetsskada i p 3 avses arbetsskador som drabbar anställda. Utan närmare motivering sägs att undantaget inte omfattar skador som drabbar t.ex. skogsbrukare som omfattas av trygghetsförsäkring (s. 252). Försäkringar av sistnämnda slag överenstäm- mer i allt väsentligt med motsvarande försäkring för anställda och även skador som omfattas av aktuella försäkringar kan enligt riksförbundets mening undantas i lagen. Således skulle förslagsvis även undantas sådan försäkring för grupper av näringsidkare som i fråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring (jfr försäkringsrättskommittens förslag till personförsäkringslag och skadeför- säkringslag, SOU 1986:56 resp. SOU 1989:88). Vad som närmare avses med kollektivavtalsgrundad försäkring framgår inte av lagförslaget. Begreppet förekommeri 10 kap. i nyssnämnda två lagförslag och det bör anges om det är denna kommittés definition eller något annat som avses.

Riksförbundet motsätter sig inte att något särskilt undantag inte görs för patientskadcförsäkringen. Däremot bör lagen inte omfatta läkemedels- försäkringen. Den närmare grundcn för detta framgår av det remiss- yttrande som avges av Konsortiet för Läkemedelsskador. Riksförbundet vill endast understryka att produktskadelagen inte passar på läkemedels- skador och att läkemedelsförsäkringen kan anses ge de skadelidande ett fullgott skydd. Den omständigheten att skadeståndslagen i dag är tillämplig på läkemedelsskador motiverar inte att också en speciallagstift- ning inom produktansvarsområdet skall kunna åberopas.

Folksam

Särskilda undantag

Patient och läkemedelsförsäkringarna bör kunna undantas från lagens tillämpningsområde.

Det ifrågasätts om trafikskador bör undantas från produktskadelagens tillämpningsområde.

Nuvarande ersättningsanordningar särskilt vid personskada bygger antingen på lagbunden skadeståndsrätt eller på ersättningssystem som vilar på skadeståndsrättsliga principer, s.k. särordningar. Alltsedan personskade- rätten reformeradesi mitten av 1970-talet har särordningar byggts ut vid sidan av den lagreglerade skadeståndsrätten. Förslaget till produktskade- lag utgör ett nytt led i denna utvecklingskedja.

Den nu antydda utvecklingen medför problem såvitt gäller avgräns- ningen mellan olika system och möjligheter att använda skadeståndsrätten parallellt med särordningarna. Dessa frågor är utomordentligt viktiga för det samlade ersättningssystemets rationalitet och funktion.

I huvudsak erbjuder sig två metoder. Den ena är att låta ersättnings- systemen fungera bredvid varandra, parallellmetoden. Den andra är att dra fasta gränser och utesluta andra ersättningskrav än de som hör till den ifrågavarande särordningen, exklusivmetoden. I förslaget till produkt- skadelag 2 & har man i motsats till Produktansvarskommittens förslag från 1979 valt en kompromiss mellan dessa metoder så att krav enligt produktskadelagen inte skall kunna föras när det gäller arbetsskador inom det kollektivavtalsreglerade området, trafikskador och atomskador. Däremot är parallellkrav möjliga när det t.ex. gäller läkemedelsskador, patientskador och andra transportskador än trafikskador.

Parallellmetoden har fördelen att det blir lätt att hitta en ersättningsord- ning för varje krav. Genom regresser kan skadan eventuellt återföras på rätt kostnadsbärare. Nackdelen är de höga transaktionskostnader som uppkommer vid krav mot flera system och regresser mellan dessa.

Exklusivmetodeninnebärmotsättningsvisatttransaktionskostnadcrpå grund av dubbelkrav undviks. Man riskerar dock att socialt ömmande fall inte får full ersättning. Den sistnämnda synpunkten torde dock kunna tillgodoses genom en sorgfällig gränsdragning mellan de olika systemen. Ett exklusivsystem kan vidare komma att fungera diskriminerande om ersättningens höjd varierar mellan olika närliggande system eller om de processuella rättssäkerhetsgaranticrna är olika iolika ersättningsanord-

ningar. Slutligen kan ett exklusivsystem medföra att kostnadsfördelningen kan förryckas så att andra än de som bäst kan förebygga en risk får bära skadekostnaderna.

Efter övervägande av för- och nackdelar med de olika metoderna finner vi exklusivmetoden vara den som på sikt bäst främjar konsumentnyttan. Den sänker transaktionskostnaderna i hela ersättningssystemet och maximerar därmed det tillgängliga utrymmet för ersättning. Den ståndpunkten skulle medföra att ytterligare undantag skulle behöva intas i 2 &, nämligen för läkemedels- och patientskada samt för vissa transport- skador.

Beträffande de enskilda särordningarna noteras följande. Vad gäller arbetsskadorna har dessa en prioriterad ställning genom lagen om arbetsskadeförsäkring. Därutöver gäller TFA. En anställd får inte föra skadeståndstalan mot arbetsgivare som omfattas av TFA. Ersättningens storlek kan avvika från skadeståndsrätten, positivt såväl som negativt. Av praktiska skäl kan här krav enligt produktskadelagen böra uteslutas om man accepterar skillnaderna i ersättningsnivå.

I fråga om trafikskador kan både trafikskadelagens och skadestånds- lagens regler åberopas, något som har kritiserats i litteraturen. Ersätt- ningsnivån och de processuella möjligheterna är lika i dessa bägge system, liksom på produktskadeområdet. Mot att undanta produktskadelagen från tillämpning här talar starkt, att bilproducenterna, som genom produkt- säkerhetsinsatser kan förhindra trafikskador, i så fall helt befrias från kostnadsansvar för dessa.

Läkemedelsskadorna och patientskadorna borde kunna undantas från produktskadelagens tillämpningsområde. Det kan diskuteras om detta bör förutsätta att ersättningsnivåerna harmoniseras med allmän skade- ståndsrätt och med de processuella möjligheter som andra försäkringar erbjuder.

Beträffande transportskador i övrigt är än mera ingripande harmonise- ringsåtgärclcr nödvändiga för en full tillämpning av exklusivmetoden.

Konsortiet for läkemedelsförsäkring

Inledning

Konsortiet har bara kommenterat lagförslaget ur läkemedelsförsäkringens synvinkel varför endast de bestämmelser berörs som vi anser vara relevanta ur läkemcdelsförsäkringcns perspektiv.

Konsortiets åsikt är att läkemedels speciella karaktär och egenskaper gör att de bör särbehandlas i produktansvarshänseende. Produktansvarskom- mitten föreslog därför av samma skäl år 1976i betänkandet "Produkt- ansvarl Ersättning förläkcmedelsskada" en särskild lagstiftning förjust läkemedel. I remissbehandlingen av betänkandet framkom starka skäl för att i stället för lagstiftning inom läkemedelsområdet välja en frivillig försäkringslösning. Det beslutades att en kollektiv läkemedelsförsäkring skulle omfatta alla preparat på den svenska marknaden. Den infördes den 1 juli 1978.

I det senare betänkandet "Produktansvar II" undantogs följdriktigt läkemedel.

Prop. 1990/911197

Läkemedelsförsäkringen har fungerat utomordentligt väl under de snart tolv år som den varit i kraft.

1 promemorian "Produktskadelag" föreslås utan någon närmare analys av konsekvenserna att produktskadelagen även skall omfatta läkemedel.

Om läkemedel omfattas av produktskadelagen kommer detta att komplicera och fördyra administrationen av läkemedelsskador utan att några reella fördelar vinns för den skadelidande.

I stället kan försäkringens i jämförelse med produktskadelagens generösa omfattning komma att ifrågasättas.

De främsta skälen som talar emot att läkemedelsskador omfattas av produktskadelagen är följande

defektbegreppet passar ej in på läkemedelsbiverkningar,

utebliven effekt vid läkemedelsanvändning innebär inte att läkemedlet är defekt,

produktskadelagens bestämmelser om instruktionsfel passar ej in på läkemedelsbiverkningsinformation,

de föreslagna jämkningsreglerna, är inte anpassade till ersättning vid läkemedelsskada,

småskador kommer att innefattas men normalt ej leda till ersättning då huvudparten av skadorna utgör systemskador,

psykiska skador utan samband med fysisk skada bereder utomordentligt svåra sambandsbedömningar.

Ovanstående problemområden kommer sannolikt att leda till en ökad processbenägenhet och ökade administratioskostnader för försäkring, näringsliv och det allmänna utan att konsumentens ställning reellt stärkts.

Följande skäl gör att den frivilliga läkemedelsförsäkringen är att föredra framför en produktskadelagstiftning för läkemedelsskador

läkemedelsförsäkringen omfattar både utvecklingsskador och system- skador,

inom läkemedelsförsäkringen räcker det att samband föreligger med övervägande sannolikhet,

den skadelidande behöver inte påvisa en säkerhetsbrist/defekt, ersättningen vid ideell skada är högre än skadeståndsrättens vid invaliditet,

preskriptionstiden är satt utan yttersta gräns, den skadelidande behöver inte peka ut en specifik ansvarig tillverkare/- importör, i försäkringen behöver enbart sambandet med läkemedels- konsumtion visas,

läkemedelsförsäkringen omfattar även läkemedel under klinisk prövning, dvs. innan produkten satts i omlopp,

Särskilda undantag Vi föreslår att 2 & utökas med en punkt 4 med följande lydelse:

; 2 Lagen gäller inte 1. skada som omfattas av atomansvarighetslagen (1968:45),

4. "skada som har orsakats av läkemedel som omfattas av läkemedels- försäkringen"

Läkemedelsförsäkringsfdreningen Sammanfattning Läkemedelsförsäkringsföreningen förordar att personskador orsakade av

läkemedel för humant bruk undantas från den föreslagna lagens tillämpningsområde och att sådana skador i första hand även fortsätt- ningsvis ersättes under den frivilliga läkemedelsförsäkringen.

Allmänt Läkemedelsförsäkringen tillkom på frivillig väg 1978 varför det då föreliggande förslaget till lag om ersättning för läkemedelsskada (SOU 1976:23) inte behövde genomföras. Då produktansvarskommittén lade fram Sitt förslag till en generell produktansvarslag (SOU 1979:79) var det därför naturligt att undanta läkemedelsskador från den föreslagna lagens tillämpning. Många kritiska röster höjdes mot lagförslaget på ett flertal punkter, dock inte såvitt avsåg det gjorda undantaget för läkemedel, mer än möjligtvis indirekt av Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala. I stället var det så, att flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, förordade att möjligheterna att utvidga kretsen av frivilliga ersättningsformer som möjligt alternativ till utvidgad lagstiftning skulle undersökas.

Den frivilliga försäkringen som ersättning för lagstiftning är i ett internationellt perspektiv ett unikt instrument, som vi bör värna om. Instrumentet medverkar till att förhindra uppkomsten av sådana avarter till ersättningspraxis, som kännetecknar kanske framför allt förhållandena i USA. Att förmå en producent i USA att på frivillig väg utge ersättning för en produktskada är, p.g.a. de särskilda förhållanden som där råder, i det närmaste otänkbart. Att inleda rättsligt förfarande är därför den skadelidandes enda reella möjlighet att utfå ersättning. Vad detta innebär i processkostnader och tidsutdräkt är allom bekant. Det torde ligga i allas intresse att undvika att den "amerikanska modellen" får fotfäste i Sverige. Det är härvidlag värt att notera, att skadelidande i Sverige inte någon gång sedan försäkringens tillkomst behövt föra en domstolsprocess för att få tillgodosett ett berättigat krav på ersättning.

Lagsttfningsbehovet avseende läkemedel Förslaget till produktskadelagen torde ha tre huvudsyften:

1. att förebygga produktskador,

2. att tillförsäkra skadelidanden adekvat ersättning, och

3. att lägga ersättningsansvaret på tillverkaren (importören).

Vad gäller den preventiva effekten kan det konstateras, att utveckling, tillverkning och försäljning av läkemedel i Sverige redan är så kringgärda- de av bestämmelser som tar sikte på produktsäkerheten, att något behov av lagen av denna anledning inte kan anses föreligga. Föreningen hänvisar härvidlag bl.a. till prop. 1989/90:99 om ny myndighet för kontroll och tillsyn på läkemedelsområdet m.m.

Vad sedan gäller ersättningen, konstateras på sid. 82 i promemorian att "intresset av att tillförsäkra de skadelidande fullgod ersättning motiverar således inte att produktskadelagen görs tillämplig på etc. läke- medelsförsäkringen". Föreningen delar denna uppfattning.

Slutligen kan konstateras, att också intresset av att hänföra kostnaderna för ersättningarna till dem som bär produktansvaret är tillgodosett genom läkemedelsförsäkringen, eftersom denna bekostas av läkemedelsföretagen. Det noteras att motsvarande inte gäller för de undantagna trafikskadorna.

Det är oklart för föreningen, vilka skäl departementet kan ha haft för att nu föreslå att läkemedel skall inkluderas i lagens tillätnpningsområde. I vart fall synes åtgärden inte ha varit föranledd av strävan att uppnå lagens ovan angivna huvudsyften. Några andra hållbara skäl har inte kunnat utläsas ur promemorian.

Läkemedelsförsäkringen

Försäkringsformen är i motsats till lagstiftningen ett mycket flexibelt redskap som lätt låter sig anpassas till samhällsutvecklingen. Försäkrings- villkoren kan snabbt och enkelt justeras för att möta eventuella nya behov. Villkoren för läkemedelsförsäkringen har också under de gångna åren ändrats flera gånger. Ändringarna har varit till förmån för de skadelidande och bl.a. avsett höjda ersättningsnivåer. Föreningen är naturligtvis även fortsättningsvis beredd att ompröva försäkringsvillkoren med hänsyn till utvecklingen på produktansvarets område.

Såsom också konstaterats i promemorian, erbjuder läkemedelsförsäkring- en ett mer vidsträckt skydd än vad som kan förväntas bli fallet med en produktskadelag. Bl.a. ersätter försäkringen skador som lagen undantar, t.ex. s.k. systemskador och skador som har samband med vetenskaplig prövning. Vidare är beviskraven väsentligt lägre ställda och ersättningsbe- loppen mer generösa. Den långa tid som försäkringen har fungerat, har visat att den frivilliga ersättningsformen är mer än ett fullgott alternativ till lagstiftning.

Den frivilliga försäkringen ersatte en föreslagen speciallagstiftning på området. Såväl speciallagstiftning som försäkring har den fördelen, att de har ett begränsat område för sin tillämpning. Det blir därför möjligt att ta hänsyn till speciella omständigheter som kan föreligga inom det avgränsade området och att anpassa speciallagen eller försäkringsbe- stämmelsernatillsådana omständigheter.Inteminstläkemedelsområdet är mycket speciellt i flera avseenden och därför i behov av särreglering. E. - generell lag däremot, som den föreslagna produktskadelagen, saknar möjligheten till särskild anpassning, vilket ligger i sakens natur.

Också i förhållande till speciallagstiftningen erbjuder den frivilliga försäkringsformen fördelar. Frivilligheten medför att det, vid bedömningen av det enskilda skadefallet, blir lättare att frångå försäkringsvillkorens bokstav till förmån för den skadelidande (ex gratia), än vad som hade varit fallet om en bedömning skall ske utifrån en lagbestämmelse. Rädslan för den prejudicerande effekten skulle vara väsentligt större i det senare fallet. Man kan således vid tillämpningen av försäkringsvillkoren tillåta sig en mer långtgående skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Som

Prop. 1990/912197

exempel på detta kan nämnas, att ersättning också utgått till närstående till den som, genom användande av läkemedel, drabbats av HIV då denne smittat den närstående. Ett sådant resultat skulle vara svårare att uppnå vid tillämpning av den föreslagna lagen.

Det är också viktigt att understryka betydelsen av en effektiv skade- reglering. Under den tid läkemedelsförsäkringen har tillämpats har en sådan, effektiv skadereglering utvecklats. Vid försäkringsgivarens skadereglering och läkemedelsskadenämndens bedömningar medverkar personer med specialistkompetens inom områdena för läkemedel och behandling av sjukdomstillstånd, vilket minimerar risken för felbedöm- ningar. Nämnden, som delvis är tillsatt av regeringen, tillgodoser kravet på objektivitet. De lindrigare beviskraven förenklar betydligt för den skadelidande att framställa krav på och utfå ersättning även då oklarhet föreligger. Regleringen är förhållandevis snabb och möjlighet till förskott på ersättning finns, vilket också utnyttjas i flertalet skadefall. Sam- mantaget är skaderegleringen kostnadseffektiv, säker, objektiv och den borgar för att de ersättningsberättigade inom rimlig tid får en adekvat ersättning. Det behöver knappast sägas, att en skadereglering enligt lagförslagets bestämmelser genom domstolarnas försorg torde vara ett väsentligt sämre alternativ vid betraktande av helheten.

Det är således föreningens övertygelse, att en väl fungerande, frivillig ersättningsform som läkemedelsförsäkringen bäst tillgodoser de skade- lidandes intressen. Ersättningsformen bör därför ges möjlighet till fortsatt existens och utveckling. För vidare information om försäkringen hänvisas till föreningens årsberättelse.

Lag och/eller försäkring

Föreningen anser det befogat att påminna lagstiftaren om, att läkemedels- försäkringen tillkom istället för den lagstiftning, som avsåg att utvidga ansvaret för läkemedelstillverkare och importörer' (SOU 1976:23). Försäkringen har således aldrig varit avsedd att fungera parallellt med en utvidgad produktansvarslagstiftning. Att inkludera läkemedel i den föreslagna lagens tillämpningsområde, innebär att lagstiftaren nu rycker undan de förutsättningar som förelåg vidlförsäkringens tillkomst och som gällt i mer än tio år. En sådan åtgärd måste kräva mycket goda skäl, då den i praktiken innebär ett klart avståndstagande från frivilliga ersätt- ningsformer som alternativ till tvingande lagstiftning. Som ovan nämnts, går en sådan åtgärd stick i stäv med de önskemål som tidigare uttalats i promemorian av både departement och remissinstanser.

Efter att ha begrundat helhetsintrycket av promemorian, är det före- ningens uppfattning att departementet inte tillräckligt har utrett effekterna av att inkludera läkemedel i lagens tillämpningsområde, dels vad gäller de generella bestämmelsernas tillämpning inom ett så komplext område som läkemedlens, dels vad gäller lagens inverkan på läkemedelsförsäkringens fortbestånd.

Såväl av den allmänna motiveringen (s. 82) som av specialmotivcringen (s. 252) framgår att departementet i lagförslaget förutsatt att försäkringen fortsättningsvis skall gälla i oförändrad omfattning jämsides med produkt-

skadelagen. Genom att uppställa denna förutsättning, har departementet uppenbarligen inte ansett sig behöva behandla möjligheten att förutsätt- ningen skulle brista. Detta synes vara att göra lagstiftningsarbetet alltför enkelt.

Föreningen anser det vara självklart att departementet skall behandla frågan om läkemedelsförsäkringen på samma sätt som departementet . behandlat motsvarande frågeställning för bl.a. trygghetsförsäkringen. Beträffande trygghetsförsäkringen uppställs inte förutsättningen att denna försäkring skall fortsätta att gälla jämsides med den föreslagna lagen. I stället förs, som sig bör, en diskussion beträffande de möjliga effekterna av att låta lagen omfatta de skador som täcks av försäkringen. Då de troliga effekterna anses övervägande negativa, föreslår departementet följdriktigt att ett undantag för trygghetsförsäkringen bör göras i lagen (se promemorian, s. 82-87). En motsvarande analys av läkemedelsförsäk- ringens situation kommer sannolikt leda till att även läkemedel bör undantas. .

Det måste ha stått helt klart även för departementet att, som ovan nämnts, försäkringsvillkoren aldrig varit avsedda att tillämpas jämsides med någon annan lag än den nu gällande allmänna skadeståndslagen. Skälet för försäkringens tillkomst var just att den trädde istället för en utvidgad lagstiftning inom området. Frånvaron av lagstiftning har varit en förutsättning för försäkringens tillkomst, utveckling och tillämpning under mer än tio år. Departementet har därför anledning att ifrågasätta hållbarheten av den förutsättning som ligger till grund för lagförslaget såvitt avser läkemedel för humant bruk.

Föreningen har inte möjlighet att nu uttala sig om försäkringens framtid, för den händelse läkemedel inkluderas i lagens tillämpnings- område. Det ankommer inte heller på föreningen att ta ställning i frågan, utan ett sådant beslut måste ligga hos de som berörs av lagstiftningen och de ändrade förutsättningarna, nämligen läkemedelsföretagen (dvs. försäk- ringstagarna).

Föreningen har dock samrått med företagens branschorganisationer, LIF och RUFI, i frågan. Helt klart är att läkemedelsföretagen, med hänsyn till de nya förutsättningarna som kommer att gälla om lagförslaget antas, måste ompröva värdet av att upprätthålla försäkringen. Det förefaller inte sannolikt att de nuvarande villkoren i så fall skulle kvarstå oförändrade. Eftersom många av de aktuella företagen redan har globala ansvarsförsäk- ringar, måste de också ställa sig frågan om det finns anledning att framdeles överhuvud engagera sig i försäkringen, som endast blir en belastning såsom dubbelförsäkring, såväl kostnads- som hanteringsmässigt.

Undantagets utformning

Såsom framgått, anser föreningen att läkemedel för humant bruk bör undantas från produktskadelagens tillämpningsområde. Vad närmare gäller utformningen av undantagsbestämn'telsen, föreslår föreningen att produktansvarskommittens förslag bör antas, nämligen

"personskada som orsakats av läkemedel, varvid med läkemedel förstås vara, på vilken läkemedelsförordningen är tillämplig."

Tillägget "personskada" är motiverat av att läkemedelsförordningen även är tillämplig på läkemedel för veterinärt bruk. Försäkringen omfattar emellertid endast personskador.

Läkemedelsförsäkrngen har under den långa tid den har funnits utvecklat ett ersättningssystem som, såsom helhet, väl tillgodoser behovet av ersättning för personskador som orsakats av läkemedel. Såsom framhålls i promemorian (bl.a. i specialmotivcringen s. 252) är försäk- ringen "oftast förmånligare för de skadelidande" än vad som kan tänkas bli fallet med tillämpningen av den föreslagna lagen. Det är också riktigt, att försäkringen undantar vissa skador från rätt till ersättning. Men, som framhålls i promemorian (s. 82), "Villkorens inskränkningar i fråga om beloppsgräns m.m. är inte mer ingripande än att de skadelidande måste anses ha ett godtagbart skydd".

Vad som framhållits under avsnitt 5 ovan, är mycket viktigt också i detta sammanhang, nämligen att försäkrngen inte får ses som ett komplement till den föreslagna produktskadelagen. Försäkringen är avsedd att endast komplettera den allmänna skadeståndslagen för att på så sätt undanröja behovet av annan lagstiftning på läkemedelsområdet.

Ersättning för personskador som har samband med läkemedel skall således ersättas genom försäkringen eller, om ersättning från försäkringen inte utgår, genom de regler som den allmänna skadeståndslagen uppställer. Det sagda är nödvändigt för att försäkringen skall kunna behålla sin flexibilitet och medverka till att ett fullgott ersättningssystem upprätthålls som, vid en helhetsbedömning, bäst tillgodoser de skadelidan- des intressen.

Det är därför viktigt att försäkringen även fortsättningsvis kan undanta t.ex. småskador. Regleringen av sådana skador orsakar oproportionellt höga kostnader. Skall sådana skador ersättas av försäkringen kommer det helt naturligt att negativt påverka försäkringens möjligheter att upp- rätthålla andra delar av försäkringen, där ersättningsmöjligheten är utvidgad ijämförelse med den föreslagna lagen. Detta skulle negativt inverka på ersättningen till skadelidande där ett större ersättningsintresse föreligger än vad som är fallet vid småskador. Detta hindrar naturligtvis inte en skadelidande ifrån att även i framtiden söka ersättning för småskador i enlighet med skadeståndslagens bestämmelser.

Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier

Hänvisningar till US29

Sammanfattning

Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier förordar att personskador orsakade av läkemedel för humant bruk undantas från lagens tillämpningsområde och att sådana skador i första hand även fortsättningsvis ersätts under den frivilliga läkemedelsförsäkringen. LIF/RUFI vill hänvisa till de skäl som Läkemedelsförsäkringsföreningen anför för att läkemedel för humant bruk ej skall omfattas av produktskadelagen.

Prop. 1990/911197

I andra hand anser vi att lagen, för det fall den kommer att omfatta läkemedel, i väsentliga delar måste anpassas till omständigheter som är speciella för läkemedelsprodukter. I övrigt delar LIF/RUFI Industriför- bundets uppfattningatten svensk produktskadelag skallövcrensstämma med den lagstiftning EGländerna inför i enlighet med direktivet från 1985.

Allmänt Läkemedelsförsäkringen tillkom på frivillig väg den 1 juli 1978 varför det då föreliggande förslaget till lag om ersättning för läkemedelsskada (SOU 1976:23) aldrig genomfördes. Då produktansvarskommitten lade fram sitt förslag till en generell produktansvarslag (SOU 1979:79) undantogs således läkemedelsskador från den föreslagna lagens tillämpning. Läke- medelsförsäkringen i Sverige är en unik företeelse. LIF/RUFI anser att läkemedelsförsäkrngen under sin mer än tioåriga existens har fungerat väl, vilket också omvittnas av föreliggande promemoria. Det är att observera att sedan läkemedelsförsäkringens tillkomst har ingen prövning vid domstol skett för skador som inträffat efter den 1 juli 1978.

Läkemedelsförsäkringen är också flexibel. Den har kunnat förändrats och förbättrats allt efter praxis och vunna erfarenheter. Tveksamma skadefall har bedömts positivt från den skadelidandes synpunkt. Bevis- kravet "övervägande sannolikhet" måste betraktas som betydligt förmån- ligare för den skadelidande än det beviskrav som ställs i den föreslagna produktskadelagen.

Läkemedelsförsäkrngcn går i vissa fall längre än den föreslagna produkt- skadelagen. Sålunda ersätts s.k. systemskador under förutsättning att åtagandets villkor uppfylles.

Kontrollmyndighet

När det gäller läkemedel vill vi poängtera de rigorösa säkerhetskrav som Socialstyrelsens läkemedelsavdelning ställer på tillvcrkaren/importören. I detta avseende vill vi understryka vad som sägs i remissvaret från läkemedelsförsäkringen. Vi vill ytterligare framhålla detta genom att referera till vad som skrives i regeringens proposition 1989/90:99 om en ny myndighet för kontrollen och tillsynen på läkemedelsområdet m.m.

"2 Nuvarande förhållanden, 2.1 bakgrund: Den statliga kontrollen och tillsynen på läkemedelsområdet syftar till att ge konsumenterna tillgång till effektiva och säkra läkemedel av god kvalitet och att uppnå en ändamålsenlig användning av läkemedel. Det praktiska kontroll- och tillsynsarbetet är inriktat på att se till att läkemedlen vid varje tidpunkt uppfyller de krav som då gäller och att läkemedlen används på ett godtagbart sätt. Samtidigt som läkcmedelskon- trollen måste uppfylla högt ställda krav får den inte vara överdrivet kritisk så att tillgången till nya och bättre eller billigare läkemedel som forskningen och utvecklingsarbetet kan leda fram till fördröjs. En effektiv läkcmedelskontroll har också samhällsekonomisk och handelspolitisk betydelse."

Lag och/eller försälaing Prop. 1990/91:197 I det fall läkemedel kommer att omfattas av produktskadelagen vill LIF/RUFIundcrstrykavad Läkemedelsförsäkringsföreningenharanfört om den frivilliga läkemedelsförsäkringens fortsatta existens. LIF/RUFI måste därför ompröva värdet av att upprätthålla försäkringen. Flertalet av medlemsföretagen har globala ansvarsförsäkringar där premien på intet sätt är reducerad p.g.a. det faktum att man i Sverige har vad som kan betraktas som en extra produktansvarsförsäkring. Kommer produkt- skadelagen att omfatta läkemedel är det möjligt att det enskilda företaget utträder ur läkemedelsförsäkringsföreningen. Därmed är den frivilliga läkemedelsförsäkringens existens hotad. I dag är praktiskt taget alla företag som är verksamma på den svenska läkemedelsmarknaden anslutna till läkemedelsförsäkringsföreningen och det vore att beklaga om genom utträde av enskilda läkemedelsföretag föreningens sammansättning förändrades i negativ riktning.

Apoteksbolaget Allmänt Förslaget till produktskadelag ger konsumenten ett väsentligt utökat skydd

avseende ersättning för såväl personskada som egendomsskada och kommer att stimulera såväl tillverkare som importörer att höja säkerhets- nivån hosdetillhandahållna produkterna.Detta scrApotcksbolagetsom positivt. Produktansvarskommittén föreslog att bl.a. läkemedel skulle undantagas från en kommande produktskadelag vilket var utgångs- punkten för alla då angivna remiSSvar. I föreliggande lagförslag är läkemedel inte undantagna. Härvid Synes hänsyn ej ha tagits till nedan- stående förhållanden som råder beträffande läkemedels godkännande, tillgänglighet och användning.

Leveransplikt

Läkare i Sverige har fri förskrivningsrätt och apotek har skyldighet att snarast anskaffa och expediera vad läkaren förskrivit. I normalfallet är läkemedlet en s.k. registrerad farmaceutisk specialitet med en inhemsk tillverkare eller utländsk tillverkare med ombud i Sverige. Ibland förskriver läkaren ett läkemedel som ej finns registrerat i Sverige men som Apoteksbolaget kan importera från utländsk tillverkare (licensläkc- medel). Iandra fall förskriver läkaren en komposition som ej finns som färdigtillverkat läkemedel utan Apoteksbolaget måste tillverka detta enligt läkarens recept. Enligt lagförslaget bär Apoteksbolaget det strikta ansvaret för produkterna i de senare fallen. Apoteksbolaget kan inte välja att avstå från att importera eller tillverka i dessa fall. Fabrikanter kan komma att upphöra med att tillhandahålla läkemedel där säkerheten inte är nöjaktigt känd enligt produktskadelagen. Apoteksbolaget kan därefter tvingas att importera eller tillverka dessa. Det är inte rimligt att ett strikt produkt- ansvar skall åvila den som enligt nuvarande lagar och avtal har skyldighet att leverera eller tillverka produkter och ej kan välja att avstå från detta.

| x) '.»

Läkemedel med låg omsättning Många läkemedel i Sverige har en låg omsättning. Ca 400 av de läkemedel som såldes 1989 hade en omsättning mindre än 30 000 kr och ca 250 st en omsättning mindre än 10 000 kr. Dessa läkemedel kan vara utomordentligt viktiga för små patientgrupper men är kommersiellt ointressanta för tillverkaren. Om dessa läkemedel belastas med tillkom- mande kostnader eller kommer att utgöra ett större ekonomiskt risktagnde för tillverkaren/importören är risken stor att de kan komma att försvinna från marknaden, vilket skulle minska såväl bredden som kvaliteten inom den svenska läkemedelsterapin. Nuvarande förslag till produktskadelag kan leda till detta.

Läkemedelstillverkning på vårdavdelning

I viss utsträckning sker läkemedelsti”verkning/beredning inom sjukvården. Två eller flera läkemedel och råvaror kan blandas på en vårdavdelning för att därefter utgöra ett nytt läkemedel som ges till patient. Produktansvaret för dessa läkemedel synes oklart i förslaget till produkt-

skadelag.

Utebliven effekt

1 lagförslaget omfattas skadeståndsansvaret även av utebliven effekt. Utebliven effekt av läkemedel kan vara naturlig och svår att mäta. Läkemedel kan ha effekt på en i förväg ej känd mindre patientgrupp eller vara avsedda att i terapin sättas in i andra eller tredje hand eller kombineras med andra läkemedel. Om läkemedel står i överensstämmelse med fabrikantens specifikation som godkänts av tillsynsmyndigheten är det orimligt att det strikta ansvaret även skall omfatta utebliven effekt.

Läkemedelsförsäkringen

I promemorian förutsätts att produktskadelagen inte skall inverka på Läkemedelsförsäkringen. Förslaget till produktskadelag definierar och regleraransvarsförhållanden,ansvaretsomfattning,skadeståndsersättningar etc. på ett annorlunda vis än vad Läkemedelsförsäkringen gör idag. Det måste därför bedömas som sannolikt att försäkringen väsentligt kommer att förändras, kanske upphöra i nuvarande form om produktskadelagen enligt nuvarande förslag genomförs.

Vid en samlad bedömning av ovanstående finner Apoteksbolaget att läkemedel bör undantagas från produktskadelagen och konsumentskyddet i stället garanteras genom Läkemedelsförsäkringen, eventuellt lagstadgad och vidareutvecklad.

Sjöassuradörernas Förening Transportområdet

Det föreliggande lagförslaget omfattar skador som uppstår inom transportområdet. Detta är, ijämförelse med produktansvarskommittens betänkande Produktansvar 11 en utvidgning av lagens omfattning. Föreningen har inget att erinra mot detta utan finner det rimligt att en skadelidande kan rikta sitt krav mot en tillverkare i stället föratt t.ex.

hålla en transportör ansvarig och därmed kanske få mindre ersättning till följd av regler om ansvarsbegränsning.

Försäkringsjuridiska föreningen 2 5

Från lagens tillämpningsområde har inte undantagits skador orsakade av läkemedel. Skälet är att läkemedelsförsäkringen inte täcker skador som inte medför minst halv sjukskrivning under 14 dagar (s. 80 t). Föreningen kan hålla med om att det förefaller inkonsekvent med en tröskel beträffande skador av läkemedel när lagen inte har en tröskel i andra fall. Samtidigt torde det just beträffande läkemedel vara angeläget att undvika tvister om orsakssamband och om vad som är nödvändiga biverkningar (systemskador) i en mängd fall av korta sjukskrivningar i samband med medicinering. Begränsningenkommerdessutom läkemedelskonsumenterna till godo genom att läkemedelsförsäkringen i vissa avseenden är förmån- ligare än förslaget till produktskadelag. Föreningen känner sig inte övertygad genom den kortfattade argumenteringen i förslaget om att produktskadelagen sammantaget vore bättre för läkemedelskonsumcnterna än läkemedelsförsäkringen i dess nuvarande utformning.

Sveriges domareforbund Någon ingående granskning av enskildheterna i förslaget har förbundet inte haft möjlighet att genomföra. De synpunkter och förslag som framförs i den allmänna motiveringen i promemorian förefaller emellertid i allmänhet väl genomtänkta. Att det kommer att uppkomma svåra gränsdragningsfrågor och andra problem i rättstillämpningen torde dock vara ofrånkomligt. Som ett exempel på ett område där promemorian inte ger nämnvärd vägledning kan nämnas företeelsen "sjuka hus", som lär komma att behålla sin aktualitet i åtskilliga år framåt. Trots att begreppet produkt enligt förslaget inte omfattar byggnad kan produktskadelagen väntas få betydelse även i detta sammanhang, eftersom lagen kommer att gälla för produkter som infogats i fastigheten. Ansvarsfördelningen mellan å ena sidan tillverkare och leverantörer av de i byggnaden använda materialen samt å andra sidan byggaren och husleverantören som valt och sammanställt materialen vore förtjänt av en särskild belysning.

Sveriges Advokatsamfund

Naturprodukter

Enligt förslaget skall lagen omfatta obearbetade produkter från lantbruk, fiske och jakt. Sådana produkter undantas som grundregel i EGdirektivet. Av de skäl som anförs i förslaget framförallt de svårigheter som kan förväntas uppkomma i rättstillämpnigen vid bedömningen av vad som är obearbetade produkter delar Advokatsamfundet uppfattningen att motsvarande undantag inte bör göras i en svensk produktsansvarslag.

Motormännens Riksförbund (M) Enligt trafikskadelagen utgår trafikskadeersättning bl.a. om skadan orsakats genom bristfällighet på fordonet. En sådan bristfällighet kan

orsakas av produkten som sådan och således i princip grunda rätt till skadestånd enligt lagen. Utbetalning från trafikförsäkringen medför enligt huvudregeln, försäkringsvillkor 621, bonussänkning. För att bonussänk— ning inte skall ske krävs bl.a. att det visas att bristfällighet på det egna fordonet inte medverkat till skadan. Försäkringstagaren kan alltså komma i sämre situation på grund av att lagen inte gäller skada som omfattas av trafikskadelagen.

Sveriges Fastighetsägaref'örbund

På en rad punkter har författaren av promemorian valt andra lösningar än EGdirektivet. Redan terminologin skiljer sig. Enligt EGdirektivet omfattar begreppet produkt även elektricitet, så ej i lagförslaget. Ett annat exempel är lagförslagets försök att förklara produktbegreppet med ett annat begrepp, "lös sak". Någon motsvarighet finns inte i EGdirektivet. Det kan för övrigt diskuteras ivad mån införandet av begreppet "lös sak" underlättar tolkningen av produktbegreppet.

Riksförbundet Vi i Småhus Det sägs "att produktan5varet inte omfattar fast egendom". Förbundet anser enligt ovan att lagen måste omfatta även alla produkter som ingår i en färdigställd fast egendom vid såväl ny, som till och ombyggnad av småhus. I annat fall kommer bristerna och därmed skadeståndet att falla mellan de omtalade "två stolarna". Det krävs enligt förbundets mening dels en fortlöpande (dag) kontroll av neutrala besiktningsmän alltifrån producenten till mellanleden och fram till den färdiga produkten. Därmed skulle också många småhusproblem utebli.

Miljöcentrum Vi noterar med tillfredsställelse att det nuvarande förslaget till produkt- skadelag i motsats till det ursprungliga också omfattar läkemedelsskada. ] samband med justitiedepartementets hearing i frågan den 17 juni 1988 framförde vi, att det var angeläget, att också patientskador och arbets— skador omfattas av ett strikt ansvar. Vi vidhåller denna uppfattning. I specialmotiveringen ,som låg till grund för departementets ursprungliga ståndpunkt i denna fråga, hävdades, att läkemedelsskador, arbetsskador och patientskador ersätts genom försäkringsformer "vilka i de flesta fall är förmånligare för den skadelidande än produktskadelagens regelsystem". Dessa försäkringar ger dock från internationell synpunkt sett struntsum- mor till de skadade. Den, som i Sverige drabbas av en läkemedelsskada, får från läkemedelsskadeförsäkringen för åratal av svårt lidande några tiotusen kronor, allt under det att motsvarande offer i t.ex. USA tilldöms mångmiljonbelopp av domstolar. En yrkesskadad får i Sverige från arbetsskadeförsäkringen i princip bara ut sin lön om han/hon inte kan arbeta p.g.a. skadan. I USA tilldöms arbetsskadade och deras efter- levande mångmiljonbelopp i dollar. Situationen är likartad när det gäller behandlingsskador. Den som t.ex. genom den svenska sjukvården smittas med AIDS får på sin höjd ca 100 000 kr från patientförsäkringen. ] USA dömer domstolarna ut mångmiljonbelopp för samma skada.

Dessutom står ovan nämnda försäkringssystem i strid med grund- läggande rättsprinciper. När en arbetsskadad, läkemedelsskadad eller behandlingsskadad söker ersättning hos de aktuella instanserna råder inget verkligt tvåpartsförhållande. Beslut fattas i slutna rum utan offentlig förhandling och utan möjlighet för offret att kämpa för sin sak genom vittnesförhör, korsförhör, sakframställning osv. Rättshjälp utgår dessutom vanligtvis inte till offren, så att de skriftligen via advokater och kvali- ficerad expertis kan föra sin talan.

Sålänge skadestånden som ovan beslutas utan att offren har möjlighet att enligt grundläggande rättsprinciper föra sin talan och utan den offentlighet, som följer på en rättsprocess, blir skadestånden och därtill knutna försäkringspremier låga. Försäljnngen av farliga läkemedel kan t.o.m. fortsätta eftersom det inte når ut till allmänheten att de är farliga. Skadliga behandlingsmetoder och farliga arbetsmiljöer kan likaså "överleva" p.g.a. avsaknaden av offentlig insyn.

Vid hearingen berättade Gambros representant att man sedan ett antal månader hållit tillbaka introduktionen av en ny intensivvårds- och narkosapparat på den amerikanska marknaden p.g.a. riskerna för höga skadestånd, om något skulle gå snett. Apparaten såldes däremot med framgång på den svenska marknaden. Sverige har helt enkelt blivit något av ett försöksland när det gäller introduktion av nya läkemedel och avan- cerad sjukvårdsutrustning. Det är billigt att skada patienter i Sverige jämfört med andra industriländer och skadeståndsregleringen sker i tysto utan offentlig insyn.

Många drabbas i dag av läkemedelsskador, arbetsskador och patientska- dor. En rejäl ersättning för skadorna är självfallet av vikt. Än viktigare är ett regelsystem, som sätter sådan press på de ansvariga att skadorna förhindras. Risken att utifrån strikt skadeståndsansvar dömas till stora skadestånd och "kölhalas" offentligt i massmedia i samband med offentliga rättsprocesser torde utan tvekan ha avsevärt större allmänprcventiv effekt än det nuvarande "hemliga" systemet.

Vi ser m.a.o. inga skäl till att Sverige, i motsats till EG, undantar patientskada och arbetsskada från strikt skadeståndsansvar.

Sveriges Redareförening Redareföreningen har efter genomgång av rubricerade promemoria kommit till den uppfattningen att rederinäringen inte avses omfattas av den föreslagna produktskadelagen. Vissa uttalanden i specialmotivcringen till lagen (sid 248) stödjer denna uppfattning. Av den allmänna motive- ringen framgår emellertid inte alldeles klart hur det förhåller sig i detta avseende.

Föreningen föreslår därför att ett klarläggande görs i samband med utarbetandet av propositionen till produktskadelagen.

3. Produktansvarcts innebörd

Svea hovrätt

Un'ecklingsskador

Hovrätten ifrågasätter om ersättning för sk utvecklingsskador kommer att omfattas av lagen med den utformning som föreslagets 4 ä har fått. Hovrätten föreslår en viss justering av paragrafens lydelse.

Promemorieförslaget

Ansvaret enligt produktskadelagen skall enligt promemorian omfatta s.k. utvecklingsskador, dvs skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp. Enligt förslagets 4 5 skall skadestånd utges för en skada som har uppstått till följd av att en produkt när den sattes i omlopp inte var så säker som då skäligen kunde förväntas. Formuleringen av stadgandet är avsedd att bl.a. ange att bedömningen av säkerheten skall knyta an till förhållandena vid den tidpunkt då produkten sätts i omlopp. Enligt promemorian inverkar formuleringen inte på att lagen är avsedd att omfatta jämväl utvecklingsskador, eftersom det vid sådana skador inte är fråga om ändrade värderingar av säkerhetskraven utan om bristande kännedom om orsakssambanden (s. 261).

Hovrätten Hovrätten instämmer i promemorians förslag att en svensk produktskade- lag bör omfatta ansvar för utvecklingsskador. En utvecklingsskada - såsom begreppet definierats i förslaget - är till sin natur sådan, att den ej skäligen kan förväntas vid den tidpunkt då produkten sätts i omlopp. Härav följer enligt hovrättens mening att det kan ifrågasättas om den föreslagna lagtexten (4 5 första stycket) har kommit att tillräckligt tydligt uttrycka ett ansvar också för utvecklingsskador. För att även utveck- lingsskador skall omfattas av lagen bör orden "när den sattes i omlopp" och "då" utgå ur första stycket. Att säkerhetsbedömningen kan knyta an till bl.a. förhållandena då produkten sattes i omlopp, skulle kunna markeras genom att det i paragrafens andra stycke görs ett tillägg på sätt som skett i 130-direktivets artikel 6 c. Att ansvar ej föreligger för säkerhetsbrister som inte förelåg då produkten sattes i omlopp framgår av lagförslagets 8 5. Hovrätten föreslår således att 4 5 får följande lydelse.

Skadestånd utges för en skada som har uppstått till följd av att en produkt inte är så säker som skäligen kan förväntas.

Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar, tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga omständigheter.

Systemskador Hovrätten anser att man i stället för att använda sig av begreppet "systemskador" kan införa en särskild regel om medvållande i lagen.

Alternativt bör undantaget för systemskador, innefattande en definition av begreppet, anges i lagtexten.

Hovrätten delar i princip promemorians ståndpunkt att vissa skador som kan betecknas som "systemskador" inte skall medföra rätt till ersättning. Emellertid föreligger enligt hovrättens mening en avsevärd risk för att tolkningen av begreppet systemskador kommer att medföra tillämpnings- problem, särskilt som bedömningen skall ske enbart med ledning av motivuttalanden. Frågan torde istället kunna lösas inom ramen för en särskild regel om medvållande i produktskadelagen. En sådan regel skulle också bättre stämma överens med en traditionell juridisk metodik. För att få avsedd verkan bör en medvållanderegel enligt hovrättens mening utformas i enlighet med vad som enligt 6 kap. 1 & andra stycket skadeståndslagen gäller om ersättning för sakskada. Härigenom skulle dessutom överensstämmelse med EG-direktivet uppnås. Hovrätten är emellertid medveten om att promemorieförslaget avvisar tanken på att införa en särskild regel om medvållande vid personskada som är mer långtgående än vad som gäller enligt skadeståndslagen. Om en sådan regel sålunda inte kan godtas, bör det framgå av lagtexten att produktskade- lagen inte omfattar sk systemskador. En regel härom bör också närmare definiera vad som avses med begreppet. Det kan inte vara godtagbart att en så viktig inskränkning i lagens tillämpningsområde regleras enbart genom motiv.

Defektbegreppet

Tingsrätten instämmer i att den produktansvarige inte skall "vara skyldig att ersätta alla skador som hans produkt orsakar" utan endast om skadan har orsakats av en defekt eller säkerhetsbrist hos varan. Denna utgångs- punkt bör enligt tingsrättens mening komma till klarare uttryck i lagtexten än vad som föreslås i promemorian. Den föreslagna författningstexten innehåller i de båda första styckena i 1 & uttrycken "Skadestånd... utges för skada som en produkt har orsakat". Denna formulering anger ett direkt kausalsamband mellan produkten i sig -oavsett hur den är beskaffad - och skadan. Den är därmed ägnad att ge vilseledande information. Att det senare i 4 & görs en precisering så att skadestånd skall utges endast för en skada som har uppstått till följd av bristande säkerhet förbättrar inte förhållandet. Snarare blir konsekvensen en språklig motsägelse. För att vinna klarhet föreslår tingsrätten att lagtexten i stället utformas på det sätt som produktansvarskommittén föreslog, och som ansluter till EG-direktivet, dvs att skadestånd utgår om en defekt hos produkten har orsakat skada.

Enligt promemorian är det så självklart att man vid defektbedömningen skall ta hänsyn till utförandet av produkten att detta inte bör särskilt anges lagtexten. Tingsrätten delar inte denna mening. När en helt ny lagstiftning införs på ett område som hittills varit oreglerat, bör centrala rekvisit inte utelämnas med hänvisning till att de är självklara. Om meningen är att produktens utförande skall beaktas, vilket tingsrätten i likhet med promemorians författare anser, bör det anges i lagtexten och

inte enbart i motiven. I denna del bör därför produktansvarskommitténs förslag följas.

En detalj i sammanhanget är att det i promemorian fastslås att i begreppet "marknadsföring" innefattas upplysningar i t.ex. bruksanvisning (se också 5. 267). Mot bakgrund härav framstår det som onödigt att i lagtexten ange att både marknadsföringen och bruksanvisningar skall beaktas vid bedömningen av en produkts säkerhet.

I övrigt har tingsrätten ingen erinran mot den föreslagna defektbedöm- ningen, som i huvudsak ansluter till IBG-direktivet. Att begreppet defekt är vagt och svårbedömt lär få accepteras. Bedömningen torde sannolikt inte bli besvärligare än vad t.ex. beträffar begreppet vållande i skade- ståndslagen. F.ö. torde den rättspraxis som redan i dag föreligger i mål om produktskada kunna ge en god vägledning.

Utvecklingsskador

Tingsrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen att även utvecklingsskador skall omfattas av ett strikt produktansvar. Skulle sådana skador undantas, skulle produktansvaret i mycket förfela sitt syfte och inte erbjuda det konsumentskydd som avses.

Marknadsdomstolen Promemorians lagförslag innebär awikelser från EG-direktivet på en rad punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte anfört tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande ges exempel på sådana awikelser.

I artikel 7 (d) i EG-direktivet föreskrivs att tillverkaren inte skall vara ansvarig, om han visar att "defekten" beror på att produkten måste överensstämma med tvingande föreskrifter utfärdade av offentlig myndighet. I promemorian anges att "vad det handlar om är att avgöra om den förlust som skadan innebär bör bäras av tillverkaren eller den skadelidande i dessa fall" (5 95). Slutsatsen i promemorian blir att det framstår som rimligare att förlusten bärs av tillverkaren.

Nyttan av produkten (s. 107) l promemorian anges att skadliga biverkningar av en produkt inte bör godtas, "om de inte står i rimligt förhållande till nyttan av produkten". Huruvida härmed avses att en annan bedömning skall göras än enligt produktsäkerhetslagen anges ej. Inte heller framgår om det är nyttan av den enskilda produkten eller ett visst produktslag som avses. Svårig- heterna att i någon objektiv mening ange nyttan av en produkt eller ett produktslag bör inte underskattas.

Konsumentverket

Defektbegreppet

En särskild bedömningsregel De är viktigt med produktinformation som upplyser om hur man skall eller inte skall handskas med produkten för att undvika skadefall.

Produktsäkerhetslagen innehåller en bestämmelse om skyldighet att lämna information som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar person- eller egendomsskador; Bestämmelsen (och dess föregångare i marknadsföringslagen) är och har varit mycket viktig i produktsäkerhetsarbetet. Många av Konsumentverkets riktlinjer anknyter till denna lagfästa informationsskyldighet.

Ibetänkandet (s. 94) understryks att informationskraven måste hållas inom rimliga gränser och att mycket högt ställda krav på upplysningar kan medföra nackdelar för såväl konsumenter som näringsidkare. Det vitsordas i och för sig att en alltför vidlyftig information kan bli svårtill- gänglig för konsumenterna och att varningar för helt perifera risker i de flesta fall inte fyller något förnuftigt syfte.

Konsumentverketserfarenheter avsäkerhetsinformation visardock att det inte sällan förekommer endast högst torftig och ofullständig informa- tion om t.ex. hantering eller skötsel av en produkt i fall då mer utförlig information skulle vara klart önskvärd för att förhindra olyckor. Möjligen kan införandet av produktskadelagen medföra att informationen rent allmänt förbättras. Det kan dock inte åstadkommas om inte lagens förarbeten ger uttryck för en högre ambitionsnivå beträffande infor- mationens omfattning och utformning.

l betänkandet förs ett ingående resonemang i denna fråga. Kon- sumentverket har i princip inget att invända mot de enskilda synpunkterna men vill framhålla det från konsumentskyddssynpunkt angelägna i tillfredsställande säkerhetsinformation så snart det finns den minsta misstanke om att bristfällig information kan öka risken för att skadefall inträffar. Det är t.ex. självklart att säkerhetsinformation måste finnas på svenska.

Vad gäller sättet för informationens presentation pekar verkets erfarenheter på att det normalt är helt otillräckligt att informationen är fastsatt på produktens omslag eller lämnas i en instruktionsbok eller på en separat lapp. Sedan produkten börjat användas brukar informations- material av detta slag "försvinna". För att säkerställa att informationen finns kvar är det nödvändigt att viktiga varningar och instruktioner alltid anbringas direkt på produkten. Verket anser således att säkerhetsinforma- tion märkt på produkten bör komma till användning i större utsträckning och i flera situationer (inte bara när produkten säljs i andra hand eller lånas ut) än vad som redovisas i betänkandet på s. 271.

Vad gäller formuleringen i 4 & andra stycket att "produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning" är det enligt Konsumentverkets mening angeläget att begreppet "förutsebara använd- ning" tolkas extensivt så att också rimligt förutsebar felanvändning täcks in. Detta har särskild betydelse beträffande produkter som används av barn eller finns i deras närhet.

Offentliga föreskrifters inverkan Konsumentverket instämmer _i promemorians förslag att tillverkaren inte med befriande verkan skall kunna åberopa en offentlig föreskrift om produktens utformning. Som framhålls i promemorian är det ytterst en

fråga om det är tillverkaren eller den skadelidande som skall bära skadeförlusten. Och det är då naturligtvis rimligt att förlusten bärs av den som beslutat släppa ut produkten på marknaden, nämligen tillverkaren. Det är en naturlig följd av det strikta ansvar som den föreslagna produktskadelagen bygger på. Det är också i linje med att näringsidkaren och inte konsumenten står för förlusten vid utvecklingsskador.

Utvecklingrskador

Från den skadelidandes synpunkt är det mycket tillfredsställande att den föreslagna produktskadelagen inte undantar utvecklingsskadorna från det strikta skadeståndsansvaret. Inte enbart humanitets- och rättviseskäl utan även andra skäl som redovisas i betänkandet talar för att denna stånd- punkt är riktig. Avvägningen mellan de skadelidandes intressen och näringslivets intressen (kostnads- och konkurrensintressen) kan enligt Konsumentverkets uppfattning inte rimligen leda till annan slutsats än den som gjorts i betänkandet.

Det bör framhållas att Sverige inte står ensamt i denna fråga. Även flera andra länder har infört eller överväger införa produktskadelagstift- ning som inte undantar utvecklingsskador. Det är inte osannolikt att även länder som har undantaget ändrar sig om alltfler länder beslutar att inte undanta utvecklingsskador. Sverige kan här genom sitt ställningstagande bidra till en framsynt internationell rättsutveckling i denna fråga.

Med hänsyn främst till den synnerligen restriktiva utformning som kännetecknar EG-direktivets undantag för utvecklingsskador är det på de skäl som anförs i betänkandet (s. 104) tveksamt om promemorieförslaget på denna punkt egentligen ställer de svenska företagen i en mer gynnsam situation jämfört med företagen i en mer ogynnsam situation jämfört med företagen i de EG-länder som infört undantag för utvecklingsskador.

Allmänna reklamationsnämnden

Fömtsätmingar för skadestånd, 4-5 55 Utvecklingsskador

I departementspromemorian förespråkas att utvecklingsskador skall omfattas av lagen. Nämnden delar uppfattningen att starka skäl talar för att så bör vara fallet. Även om det kan innebära att svensk rätt avviker från vad som kommer att gälla i flera EG-länder. Nämnden ifrågasätter dock om lagtexten verkligen klargör att också utvecklingskador omfattas. l lagförslaget 4 & sägs ju: "Skadestånd utges för en skada som har uppstått till följd av att en produkt, när den sattes i omloppp, inte var så säker som då skäligen kunde förväntas." Motsatsvis följer väl då att om produkten var så säker som skäligen kunde förväntas, dvs med hänsyn tagen till då tillgänglig kunskap och vetenskap, ansvar inte kan utkrävas. Enligt nämndens mening bör lagtexten förtydligas på denna punkt.

Statens energiverk Strikt ansvar Med tanke på bevissvårigheterna ansluter verket sig till utredarens förslag, vilket harmonierar med Europarådskonventionen och EG-direktivet om produktsäkerhet. Den förväntade utvecklingen mot ett ökat och friare

ro ro

handelsflöde mellan EG- och EFTA-länderna, måste redan från början styras mot ett konsumentvänligt regelkomplex med högt ställt närings- idkaransvar.

Defektbegreppet Verket instämmer med utredningens förslag att ansvaret måste begränsas

till att avse en normal användning.

Verket anser emellertid att ansvarsbedömningen måste lämna utrymme för fall då personer med olika bakgrund använder samma produkt. Man måste dessutom, med tanke på människors olika förmåga att tillgodogöra sig en instruktion, även om den är korrekt, medge en viss flexibilitet vid bedömningen av normal användning så att sannolik felanvändning inkluderas. Detta ställer i sin tur stora krav på tillverkarens information. Det är svårt att dra någon gräns. Den får inte vara för knapphändig men ej heller för omfattande. Förslagets 4 5 2 st synes enligt verkets uppfatt- ning ge en mycket god möjlighet till allsidig bedömning av enskilda fall.

Verket instämmer vidare i förslaget att produkten ska bedömas mot bakgrund av de förhållanden som rådde då den sattes i omlopp.

Verket anser att för det fall det finns en indispositiv föreskrift, ska tillverkaren fritas från ansvar om produkten uppfyller nämnda standard.

Utredningen fäste stort avseende vid reklamen i marknadsföringen vid ansvarsbedömningen. Med tanke på när/var/hur olika enskilda individer tar till sig denna information anser verket att detta inte ska vara ett tungt vägande faktum, såvida det inte rör sig om rent vilseledande reklam.

Ansvarets inträde Verket instämmer i utredningens resonemang att den ansvarige själv avgör när han vill sätta produkten i omlopp,och att därför stöld av defekta produkter inte ska medföra ansvar för denne.

I utredningens resonemang saknas det fall där produkten sätts i omlopp på annat sätt, t.ex. av anställd under icke tjänsteutövning eller genom brottsligt förfarande. Det kan då uppstå ett problem med identifiering av just den produkt som satts i omlopp utan att det varit tillverkarens avsikt. En sannolikhetskalkyl torde emellertid ge presumtionen att produkten satts i omlopp i enlighet med tillverkarens avsikt. Enligt verkets uppfatt- ning bör bevisbördan för att så inte är fallet rimligen ligga på tillverkaren.

Utvecklingsskador

Verket är emot ett allmänt strikt ansvar för utvecklingsskador, och vill begränsa detta ansvar till vissa riskområden, t.ex. läkemedel. Verket anser vidare att ett så strängt ansvar på det tekniska området kan verka hämmande på den framtida tekniska utvecklingen.

Systemskador

Verket ansluter sig till förslaget, emedan ett mer utsträckt ansvar för systemskador skulle innebära att näringsidkaren i praktiken skulle svara för konsumentens medvetna risktagande.

Statens råd för byggnadsforskning (BFR)

Bakgrund

BFR*s FoU-insatser har under årens lopp föranletts i stor omfattning av att förvaltare, enskilda personer och företag påtalat brister och fel som uppdagats inom byggandet. Brister och fel kan karaktäriseras som, - dels sakskador, t.ex. ruttnande fönster, vittrande betongbalkonger, frostskador på tegel, puts och betongväggar, mögel på virke, lossnande målning, ruttnande träfasader, sättningsskador, vibrationsskador vid sprängning och av trafik, erosionsskador, våtrumsskador, brustna rör av polymera material, såväl inom- som utomhus. Listan kan kompletteras också med mer spektakulära enskilda byggnadsverk som rasat - dels funktionsskador, t.ex. svikt i bjälklag, knarrande golv, svärtade parkettgolv (Hytspaekel), bristande funktioner hos ventilationssystem, elektrostatiska problem - dels miljöskador, t.ex. dålig inomhusmiljö på grund av flyt- spackel/plastmattor, mögellukt, formaldehyd, radon, otillräcklig ventilation, ojämn inomhustemperatur.

Dessa tre typer av skadefall kan i princip härledas till produktfel eller till fel kombination av produkter. Den forskning och de utredningar som har bedrivits och bedrivs idag visar dock i många fall att det är mycket svårt och kostsamt att fastställa den exakta skadeorsaken. Många gånger saknas den rent teoretiska kunskapen. I många fall saknas kännedom om produkternas materialbeståndsdelar, vilka också kan vara mycket svåra att analysera fram. För en enskild person torde det vara såväl praktiskt, som ekonomiskt omöjligt att fastställa den exakta skadeorsaken eller låta göra det och få resultat inom rimlig tid. Förslaget till produktskadelag ger ingen hjälp härvidlag.

Förutom utvecklingsskador varom lagförslaget skriver kan sådana även uppkomma i form av bristande funktioner och skador i samband med experimentbyggande, ofta statligt finansierade t.ex. med BFR-lån för experimentbyggande. Sådana experiment behövs för att man i praktisk full skala ska kunna pröva nya teorier och tekniker med syfte att lösa problem och att få fram billigare eller kvalitetsmässigt bättre produkter för lansering. Det är klart att man i sådan verksamhet kan misslyckas. Vanligen framträder vissa brister relativt snart men långtidsegenskaperna kan inte avläsas förrän efter avsevärd tid. Fastighetsägaren eller en producent är i princip ansvarig för experimentet gentemot tredje man. Oftast utgör experimentet endast en mindre del av det totala bygg- objektet. I händelse av misslyckande eller skada har hittills tillämpats regeln att staten genom BFR, då BFR har medverkat i finansieringen, ska åtgärda eller återställa till konventionellt utförande utan längre tids- uppehåll mellan avslutat experiment och åtgärd. Regler bör utvecklas för experimentanläggningar som inte återställs eller åtgärdas på annat sätt än genom ekonomisk gottgörelse (t.ex. genom eftergift av experiment— byggnadslån).

Därtill kommer att de företag som kommersiellt lanserar en nyhet ibland gör det på basis av BFR*s tidigare FoU-stöd. I detta sammanhang

måste också påpekas att BFR ger ut i eget förlag skrifter med tekniskt sakinnehåll (den sk T-scrien) för vilket BFR tillsammans med författarna tar ettsärskilt ansvar. Dessa skrifter behandlar vanligen principlösningar och inte enskilda produkter med fabrikationsnamn.

Inom byggandet förekommer även systemskador, dvs skaderisken är känd men accepterad av samhället. Exempel är vattenburna färger (viss allergirisk) som dock är att föredra framför lösningsmedelsbaserade färger.

Förutom genom BFR's FoU-insatser får BFR kontinuerligt information genom företag och privatpersoner om de mycket komplicerade och tidsödandejuridiska problemen i samband med skadefall, såväl sak- som personskador. För enskilda sakägare, en eller flera i grupp, är det enligt BFR's uppfattning ekonomiskt mycket svårt att hävda sin rätt förutom att de är mentalt mycket påfrestande.

Det bör påpekas att det inom byggsektorn är regel att avtal upprättas mellan säljare och köpare vid fastighetsbyggande. Lagförslaget avser i och för sig inte att reglera avtalsförhållanden. Dock gäller enligt & 3 i lagförslaget att avtalsvillkor som inskränker produktansvaret är utan verkan. Lagen får därmed en indirekt verkan på avtalet i övrigt och affärens uppläggning. BFR anser därför att det inom byggandet finns påtaglig risk att många sådana avtal t.ex. självbyggeri och reparations- arbeten, påverkas.

När entreprenadavtal föreligger mellan köpare och säljare finns i allmänhet friskrivningsklausuler. Avtalsformuleringar är standardiserade sedan lång tid och inkluderar bl.a. vem som ansvarar för materialval och utformning liksom garantitider. I den mån den nya produktskadelagen träder i kraft påverkas också entreprenadkontrakt och där lagen innebär en förstärkning av köparens situation, speciellt i fråga om ansvaret för vad som gäller efter garantitidens slut, som i dagens byggkontrakt normalt stipuleras till 2 år.

Slutligen vill BFR som bakgrund påpeka att inom byggandet är det för närvarande funktionsbrister och dålig inomhusmiljö som är de största. problemen. Lagförslaget täcker inte den typen av skador, annat än om en ren sakskada kan påvisas vara orsak, vilket som ovan sagts kan vara nästan omöjligt.

Statens institut för byggnadsforskning Behandling av varans livslängd tycks saknas i promemorian. Undantaget utgörs av det fallet att ansvaret för fara betraktas som en följd av informationsfel, dit bristfällig upplysning om tidpunkt för skrotning eller genomgripande underhåll av produkten skulle kunna föras. Som exempel kan nämnas fjäderbelastade garageportar (slag) eller termostatblandare (skållning). Det kan ifrågasättas om inte bland de generella riktlinjerna - s. 91 — för information borde intas en passus om att underhållsintervall och i förekommande fall skrotningstidpunkt skall redovisas.

Med varans livslängd menas i det följande tiden mellan leverans och skrotning eller mellan leverans och genomgripande underhåll eller utbyte av delar i varan.

Betr. 3.3.3 ()m produkten anses ha satts i omlopp vid dess överläm- nande från tillverkare till entreprenör och om slutprodukten är en byggnad som entreprenören sedan - normalt vid den sk slutbesiktningen - överlämnar till byggherren/brukaren förkortas till synes brukarens preskriptionstid, i relationen byggherre-leverantör, med den tid som gått mellan leverans till entreprenören och slutbesiktningen. Detta föranleder följande kommentarer.

Allmänt är det kanske värt att påpeka att lagen av entreprenörs- organisationerna (t.ex. inom Byggandets Kontraktskommitteé) inte bör tas till intäkt för ett avskaffande av de garantier som entreprenörer enligt hävd åtar sig gentemot byggherrar, främst då den numera vanliga tvååriga garantin.

I praktiken torde lagen inom byggsektorn komma att tillämpas endast på inrednings- och stomkompletteringsvaror av typ termostatblandare, garageportar, dörrstängare och värmepannor. En jämförelse med reglerna i Frankrike (Code civil art. 1792) kan här vara av intresse. Där anses garantitiden börja vid byggnadens överlämnande, som i Sverige motsvarar slutbesiktningen, och för de exemplifierade produkterna löpa i två år efter denna tidpukt (jfr andra stycket s. 164).

För svenskt vidkommande tycks två möjligheter komma att föreligga. Antingen följer parterna helt lagen. Den tid under vilken byggherren då kan åberopa garantin blir beroende dels av den nämnda livslängden, dels av den tid under vilken faran för varan ännu ligger hos entreprenören dvs, fram till slutbesiktningen. Alternativet är att livslängden de tre parterna emellan avtalas starta inte vid leverans utan vid slutbesiktning. Lagen efterlevs, men med en avtalad och för leverantören utökad garantitid. Tiden blir härigenom något obestämd eftersom tidpunkten för Slutbesiktning erfarenhetsmässigt ofta förskjuts.

Enligt vad som ovan sagts om leverantörens risk för skada till följd av informationsfel förutsätts i båda fallen att leverantören till entreprenören anger varans livslängd.

I det första fallet torde det ligga i leverantörens konkurrensintresse att ange en livslängd som är tillräckligt lång för att i byggherrens ögon utgöra en attraktiv garantitid. Om så är fallet torde den reducerade tiden inte utgöra någon praktisk nackdel. I det andra fallet torde en attraktiv livslängd ligga direkt i entreprenörens konkurrensintresse.

Vad gäller övriga byggvaror, främst stombyggvaror, är en förkortning av garantitiderna på angivna grunder inte acceptabel. Nya avtal och eventuellt lagstiftning avseende garantitider för byggnader förväntas dock kunna ge tillfredsställande lösningar. I det praktiska byggandet torde

Prop. 1990/912197

också andra produtkskador än de som avser inrednings- och stomkomplet- teringsvaror vara sällsynta.

Lantbruksstyrelsen

Defektbegreppet Urredningsförslaget

Enligt förslaget begränsas det strikta ansvaret till att gälla sådana fall där skadan har orsakats av att produkten, när den sattes i omlopp, inte var så säker som det skäligen kunde förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar och övriga omständigheter.

LantbmktstyreLren Det är av lagförslaget svårt att utröna om en naturprodukt som utsatts

för radioaktivt nedfall, som kan skada den som konsumerar produkten, skall betraktas som defekt. Detta gäller framför allt då atomolyckan är okänd eller i ett inledande skede och då det inte kan begäras att den som frambringat naturprodukterna skall känna till att produkterna är radioaktiva. En särskild betydelse har detta i de fall då atomansvarighets- lagen (1968:45) inte omfattar den inträffade skadan. Denna fråga bör enligt lantbruksstyrelsens mening belysas ytterligare.

Försvarets materielverk

Utvecklingsskador och preskriptionstid

Det kan inte uteslutas att förslagets utformning vad gäller utveck- lingsskador och preskriptionstid vid personskada kan medföra en i förhållande till tillverkare i andra länder förhöjd kostnadsnivå för svenska företag som kan komma att medföra allvarliga problem i den internatio- nella konkurrensen.

FMV anser därför att av regeringen och riksdag tidigare gjorda positiva uttalanden om vikten av harmonisering av lagar och andra regler som medel i strävandena att öka och intensifiera samarbetet i Västeuropa bort få större betydelse vid förslagets utformning.

FMV föreslår att förslaget överarbetas och utformas i överensstämmelse med EG-direktivet vad gäller preskriptionstid och i enlighet med vad som omfattas av majoriteten inom EG vad gäller utvecklingsskador.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet Defelatbedömningen

a) Begreppet defekt

Såväl EG-direktivet som det lagförslag som upptogs i Produktansvar II arbetar med termen defekt. Detta begrepp saknas i det förslag till lagtext som återfinns i promemorian. Avfattningen har istället knutits till den säkerhet produkten erbjuder. Enligt 4 5 1 st. förutsätter skadestånds— ansvaret en "skada som har uppstått till följd av att en produkt, när den sattes i omlopp, inte var så säker som då skäligen kunde förväntas"; i st. 2 anges vilka omständigheter som skall beaktas i sammanhanget. Om

avsikten är att ansvar skall uppkomma för sk utvecklingsfel bör detta tydligare framgå av lagtexten.

Som anges i promemorian (5.91) är mycket vunnet om en harmonisering av de nationella produktansvarslagarna kan uppnås i ett så viktigt hänseende som när det gäller det felbegrepp lagarna bygger på. Såvitt nämnden kan finna saknas då också anledning att avvika från EG- direktivet när det gäller själva lagstiftningstekniken i detta hänseende. Defektbegreppet är centralt och kommer säkerligen att bli föremål för mycken diskussion. Det uppstår en förenkling om den svenska rätts- tillämpningen kan utgå från samma begrepp som man gör i EG-länderna. Härigenom vinner man också fördelen att understryka att det felbegrepp man skall utgå från ej nödvändigtvis behöver sammanfalla med det säkerhetsbegreppsom produktsäkerhetslagen(1988:1604)arbetarmed; skillnader i förutsättningar och uppbyggnad av den föreslagna lagen å ena sidan, ptoduktsäkerhetslagen å den andra, gör det angeläget att arbeta med olika grundbegrepp, defekt respektive säkerhet.

b) Offentliga föreskrifters inverkan Art. 7 i EG-direktivet föreskriver ett undantag från skadeståndsansvaret. Tillverkaren skall inte vara ansvarig, om han bevisar att defekten beror på att produkten måste överensstämma med tvingande föreskrifter, utfärdade av offentliga myndigheter. Enligt promemorian ('s. 95) är det en mera ovanlig typ av föreskrift som åsyftas med denna bestämmelse, nämligen en vari myndighet angett en viss egenskap som måste finnas hos produkten för att den skall få sättas i omlopp.

Den möjlighet att undgå det stränga produktansvaret som EG-direktivet sålunda uppställer saknas i promemorian. Till stöd härför anförs (s. 95):

"Vad det handlar om är att avgöra om den förlust som skadan innebär bör bäras av tillverkaren eller av den skadelidande i dessa fall. Vid den avvägningen framstår det som rimligare att förlusten bärs av tillverkaren. Detta torde mot bakgrund av att föreskrifter av detta slag är mycket ovanliga inte innebära någon betydande börda för tillverkaren".

Nämnden reagerar mot resonemang av detta yviga slag. Varje fråga inom ramen för produktansvaret kan sägas gälla om förlusten bör bäras av tillverkaren eller av den skadelidande. Vad som i det sammanhanget framstår som "rimligare" än annat måste avgöras på grundval av mera konkreta kriterier.

Det naturliga ansvarssubjektet i sammanhanget torde vara staten. Skadeståndsansvaret för staten vid myndighetsutövning är emellertid begränsat och man kan inte utan vidare räkna med att staten kommer att bli skadeståndsskyldig i fall av detta slag. En utredning som tillsatts för att reformera statens skadeståndsansvar vid myndighetsutövning kan kanske rätta till detta. Men så länge detta inte skett framstår det som obilligt att ett företag som kan styrka att dess produkt satts i omlopp med den av myndighet krävda egenskapen inte också skall kunna gå fri från det strikta skadeståndsansvar som den föreslagna lagen stadgar. Även om den skadelidande i framtiden bereds möjlighet att erhålla skadestånd

Prop. 1990/912197

av staten bör dock företagets ansvar bortfalla. EG-direktivets lösning på denna punkt framstår som fullt rimlig.

Utvecklingsfel

Liksom i Produktansvar II föreslås lagen omfatta även skada orsakad av utvecklingsfel. EG-direktivet ger här frihet för varje land att göra som det vill. Nämnden uppfattar spörsmålet om produktansvaret bör omfatta även utvecklingsfel som mera politiskt än juridiskt betingat. Det finns dock anledning understryka att när man beaktar ett införande av detta ansvar i svensk skadeståndsrätt, avgörandet härav bör ske med hjälp av en helhetsbedömning som omfattar dels den svenska ersättningsrätten över huvud (jfr vad som anförts under Internationaliseringen, b ovan), dels behovet av en tidsmässig anpassning till rättsläget i jämförande europeiska länder.

Vissa organisationer inom näringslivet Nästa punkt som det finns anledning att beröra är frågan om undantag för ansvar när skada har uppstått till följd av att en tillverkare har följt tvingande offentliga produktföreskrifter.

Det är i och för sig en riktig bedömning att ett sådant undantag torde få begränsad praktisk betydelse. Det är emellertid en principiellt viktig fråga och vissa skrivningar i promemorian förtjänar att uppmärksammas särskilt.

Det är enligt organisationernas uppfattning en självklarhet att den som följt ifrågavarande typ av föreskrift, och produkten på grund därav orsakat skada, skall vara fri från ansvar. När det i promemorian skrivs att "det handlar om att avgöra om den förlust som skadan innebär bör bäras av tillverkaren eller av den skadelidande i dessa fall" utelämnas medvetet den part som föranlett skadan, nämligen det allmänna. Det allmänna kan inte på föreslaget sätt övervältra sitt ansvar till enskilda rättssubjekt utan att det upplevs som stötande. Den omständigheten att frågan om det allmännas skadeståndsansvar är under utredning utgör inte på något sätt hinder mot att införa ett undantag för tillverkarcs ansvar i de aktuella situationerna.

4 5 Enligt art 6 i EG-direktivet skall en produkt inte anses defekt enbart p.g.a. att en bättre produkt senare har satts i omlopp. Någon motsvarande regel finns inte i promemorians förslag. Däremot framgår av special- motivcringen (s. 261) att "principen kan aktualiseras även vid tillämpning" av den svenska lagen. Vidare sägs i promemorian att "en produkt som är tillverkad enligt regler och värderingar som gällde vid tillverkningstillfället, och på då sedvanligt sätt, bör i allmänhet inte anses brista i fråga om säkerhet därför att den tekniska utvecklingen har fortskridit och produkten i jämförelse med en ny framstår som mindre säker".

I vilka situationer en produkt skall anses behäftad med en säkerhetsbrist endast därför att en bättre produkt har kommit ut på marknaden

utvecklas inte närmare i promemorian. Enligt vår uppfattning är det närmast självklart att ansvar inte kan komma i fråga i dessa situationer. Är produkten så säker som skäligen kan förväntas när den sätts i omlopp kan detta förhållande rimligen inte påverkas av senare produktutveckling.

De något svaga motivskrivningarna skapar emellertid förvirring och osäkerhet. De bör därför utgå och ett undantag likalydande med EG- direktivets bör i stället införas i lagtexten.

Industrins Byggmaterialgrupp Utvecklingsskador I den allmänna motiveringen i betänkandet (3.1.1) sägs:

"Bl.a. kan nya vetenskapliga rön komma att visa att kemiska och andra produkter innebär skaderisker som vi hitintills inte har haft anledning räkna med. Från humanitära och sociala synpunkter är det av största vikt att de som tillfogas sådana skador bereds ekonomisk gottgörelse för sina förluster och lidanden".

Detta är ett uttryck för ett socialt behov. Vad saken gäller är om industrin, som föreslås i betänkandet, skall svara för detta. Byggmaterial- gruppen dclar inte departementets uppfattning och menar att förslaget i denna del, om det blir gällande, t.o.m. kan bli till nackdel för kon- sumenterna.

Det pågår ett kontinuerligt nationellt och internationellt arbete för att få fram bättre och billigare byggmaterial. (Det kan inte uteslutas att så inte alltid blir fallet.) Med det extrema ansvaret som följer av vissa delar av förslaget är istort sett den enda möjligheten för tillverkaren att slippa ansvar att han förutsett oeh påpekat/varnat för alla risker som kan vara förknippade med produkten i 25 år. I betänkandet om Byggnaders inomhusmiljö m.m. (Ds 1990: 14) föreslås en särskild lag om information om byggprodukter m.m. Av förslaget följer att en tillverkare/importör skall, såvitt gäller byggprodukter, vara skyldig deklarera (i) produktens innehåll,(ii) produktens egenskaper,oberoende av användningssätt,och (iii) produktens egenskaper, vid specificerat användningssätt. Infor- mationen skall vara tillförlitlig, jämförbar och fullständig. Dessa krav skall ställas mot den föreslagna texten i produktskadelagen. I betänkandet sid. 268 ff sägs bl.a.:

"Det är produktens normala användning och vad som därvid kan inträffa som skall hållas i blickpunkten när informationen utformas. Dock är att märka att en produkt i sig kan medföra särskilda risker, som tillverkaren måste varna för även om riskerna aktualiseras i mindre mån än vid den normala användningen. En särskild varning kan behövas också när en produkt är så beskaffad att den blir farlig först i förening med någonting annat. Om en produkt är farlig för vissa grupper av personer, ex.vis. allergiker kan det innebära ett instruktionsfel att den farliga beskaf- fenheten inte anges".

Kravet på information beträffande exempelvis allergiker kan belysas genom hänvisning till Allergiutredningen (SOU 1989:76). Där konstateras att minst vart tredje barn resp. var fjärde vuxen svensk besväras av någon

form av allergi/överkänslighet. "Omfattningen är av den storleken att vi kan tala om ett folkhälsoproblem" anför utredningen (sid. 13).

I belysning av dessa synpunkter kan frågan ställas vad som gäller om en tillverkare inte skulle uppfylla kraven enligt lag om produktinformation (här förutsättes att förslaget blir lag)? Utgör detta då ett instruktionsfel i produktskadelagens mening? I Ds 1990:14 sägs vidare;

"Bakom underlaget till informationen till dessa tre nivåer döljer sig omfattande uppgifter för den tillverkande industrin. För en vederhäftig information krävs kunskap, som den tillverkande industrin måste ta fram. Detta gäller såväl vid utvecklingen av nya byggvaror som vid uppfölj- ningen i bruksstadiet av gjorda erfarenheter. Den tillverkande industrin måste i högre grad än vad som skett i dag analysera vilka behov en byggvara skall uppfylla och samtidigt försöka förutse påverkningar och förändringar som kan komma med tiden."

Byggmaterialgruppen har i en särskild handling avgivit ett yttrande över DS 1990:14 där synpunkterna på detta förslag närmare redovisas.

Till allt detta vill alltsåjustitiedepartementet lägga ett strikt ansvar för utvecklingsskador och en 25-årig preskriptions(ansvars)tid.

Dessa krav skall sålunda byggmaterialtillverkaren behöva uppfylla för att ha en möjlighet att undvika ansvar trots att han i många avseenden inte har den ringaste kunskap om när, var, vem och på vilket sätt hans produkter används.

Jämför defektbegreppet i betänkandet där det sägs att produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till bl.a. marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar och övriga omständigheter. Det vore därför knappast förvånande om en tillverkare, mot den bakgrunden, skulle välja att inte bekosta utvecklingsarbeten eller om han låter bli att kontinuerligt finna bättre och billigare produkter. I sista hand kan detta medföra att industrin väljer att prioritera forskning och utveckling i andra länder. I betänkandet (sid. 270) sägs; "Frågan om skyldighet att varna uppkommer i första hand när det gäller moderna produkter och tillsatsämnen". Detta är naturligtvis förhållanden som är till nackdel för konsumenten. Även för den inhemska byggmaterialindustrin kommer det synsätt som präglar förslagen att utmynna i den konkurrensnackdel jämfört med den utländska byggmaterialindustrin.

I betänkandet sägs (s. 104) "I själva verket torde därför EG-direktivet i praktiken sällan medge ansvarsfrihet enligt denna undantagsregel (dvs för utvecklingsskador, artikel 7 i direktivet). Även om den svenska lagen inte undantar utvecklingsskador, slår den således i de flesta fall inte hårdare i det avseendet än EG-ländernas lagar." Industrin har uttryckt stor oro för förslaget att uvecklingsskador skall innefattas. Om slutsatsen i betänkandet är korrekt bör det därför vara relativt likgiltigt för lagstiftaren om även den svenska lagen skulle innehålla ett motsvarande undantag. Därigenom skulle industrins krav i denna del också kunna tillgodoses utan att detta innebar verkliga försämringar (för konsumen- terna).

Kooperativa förbundet (KF) Mot bakgrund av den ståndpunkt som KF gav uttryck för ifråga om utvecklingsskador i sitt remissyttrande 1980 vill emellertid KF inte motsätta sig en lagstiftning av nu föreslagen natur. Men eftersom promemorieförfattarna anger att lagstiftningsutvecklingen i andra länder är den huvudsakliga grunden för den nu föreslagna lagen, bör som en konsekvens av detta följa att den svenska lagstiftningen så nära som möjligt anpassas till den lagstiftning som antages i andra länder och i vart fall inte sätta Sverige och svenska företag i underläge gentemot andra länder från konkurrenssynpunkt. I promemorian anges att den längre preskriptionstiden i det svenska förslaget, reglerna om ansvar för utvecklingsskador och om jämkning vid den skadelidandes medvållande är strängare än motsvarande regler i en del andra länder, men att inverkan där av på konkurrensförhållandena bedöms bli obetydlig. Detta är enligt KFs mening ett alltför lättvindigt resonemang med hänsyn till de delvis komplicerade och svåröverskådliga internationella privaträttsliga aspek- terna.

Det tycks kunna antas att Sverige bl.a. skall ratificera den s.k. Lugano- konventionen, som innehåller såväl forumregler som regler om erkän- nande och verkställighet av domar som meddelats i konventionsländer av behöriga domstolar. Genom dessa internationella förhållanden föreligger en risk för att svensktillverkade produkter kan drabbas av strängare regler än produkter från andra länder. Detta torde inte heller förbättras av att Sverige i enlighet med vad som föreslås i promemorian ansluter sig till den s.k. Haag-konventionen eftersom denna väntas få mycket begränsad spridning. Dessa omständigheter utgör enligt KFs mening tunga argument för att de svenska reglerna på området inte sammantagna bör medföra att svenska företag får ett underläge i konkurrenshänseende i förhållande till vad som kan komma att gälla i EG-länderna.

Även om KF sålunda anser att det faktiska behovet av en produktskade- lag hittills är dåligt dokumenterat och även om de skäl som i föreliggande promemoria anges för införandet av en sådan lag är diskutabla, finner KF inte anledning att frångå sin i 1980-års remissyttrande redovisade ståndpunkt att personer som drabbas av utvecklingsskador bör få ersättning. KF vill därför inte motsätta sig att en produktskadelag nu genomförs, men vill erinra om det som ovan anförts om att en sådan lagstiftning inte ställer svenska företag i ett sämre konkurrensläge än vad som kan gälla för företag i andra länder. KF vill vidare föreslå att det förslag om ett centralt skaderapporteringssystem, som ett hjälpmedel i produktsäkerhetsarbetet och som föreslogs av den s.k. riktlinjekommittén i sitt betänkande "Konsumentpolitiska styrmedel" (SOU 1983:40), tas upp till förnyat övervägande.

KF vill föreslå att två detaljer i lagförslaget övervägs på nytt. I 4 % anges att skadestånd utges för en skada som har uppstått i följd av att en produkt när den sattes i omlopp inte var så säker som då skäligen kunde förväntas. Denna lagtext är svår att förena med vad som i motiven (sid. 98) anges ifråga om utvecklingsskador, där det sägs att skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen

kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp skall omfattas av lagen. Den i 4 & angivna formuleringen bör mot denna bakgrund bearbetas.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) Vad gäller offentliga föreskrifters inverkan på ansvaret finner LRF att promemorian inte redovisar ett tillräckligt resonemang för sin slutsats. Är produkt utformad i enlighet med offentliga föreskrifter, som har tvingande karaktär, är det inte rimligt att lägga ansvaret enligt förslaget. I detta fall måste statsmakten bära ansvar för den skada som vållas.

I förslaget görs inget undantag från lagens tillämpning på skada som beror på säkerhetsbrister vilka inte ens den främsta vetenskapliga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp (ut- vecklingsskador). Förslaget awikcr härifrån vad som torde bli lagstiftning i EG-länderna - med undantag från Luxemburg. Mot fördelen med förslaget (att skadelidande får någon att vända sig mot) kan invändas att en lösning i enlighet med promemorians förslag borde sökas inom en europeisk samstämmighet, men inte genom att Sverige avviker från de regler som kommer att gälla bland dess främsta handelspartner.

Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m.fl. Preskriptionstid om 25 år för personskador och inget undantag för s.k. utvecklingsskador

En längre preskriptionstid för personskador i Sverige jämfört med andra länder skulle kunna medföra mycket stora kostnader för svenska tillverkare och därigenom betydande konkurrensnackdelar för svenska företag jämfört med utländska.

Särskilt för företag som säljer kemiska produkter skulle 25 år plus inget undantag för utvecklingskador kunna innebära orimliga konsekvenser. Även om de besitter all tillgänglig vetenskaplig kunskap om t.ex. caneerrisker, är det omöjligt att förutse den framtida vetenskapliga insikten om av vad och hur cancer uppstår.

Den framtida kunskapen skulle således kunna medföra stora skade- ståndskrav.

Svenska företag lägger ned mycket stora resurser på produktkontroll och forskning i avsikt att undvika risker för framtida skador. Vi tror inte att svenska företag genom strängare ansvarsreglcr än i övriga länder skulle satsa ändå mer på forskning och utveckling.

Kostnaderna för att bevara dokumentation om produkterna kommer också att öka mycket kraftigt p.g.a. den långa preskriptionstiden.

Stora problem uppstår vid byte av ägare. Många importörer av t.ex. kemiska produkter skulle av sekretesskäl inte få tillgång till all dokumentation som behövs. Vi vet av erfarenhet genom de mångåriga diskussionerna om produktregistret vid kemikalieinspek- tionen att importörer av kemiska produkter inte får tillgång till all dokumentation som behövs.

Skälet är naturligtvis att den utländska tillverkaren inte vill lämna ifrån sig sina företagshemlighcter. De väljer då att inte leverera till Sverige.

En importör får dessutom svårt att ställa krav på sina huvudmän när det gäller avtal om regress av skadeståndskrav.

LKD-Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning Konsekvenser för branschen i allmänhet Mot bakgrund av den snabba produktutvecklingstakten inom vår bransch är det viktigt att, lagen förtydligas så att värdering av produktskada sker mot produktsäkerhetsnormer när produkten sattes i omlopp och inte mot nyare produkters säkerhetsstandard.

Sveriges Marknadsförbund Utvecklingsskador ingår däremot, dvs skador som inte ens den främsta vetenskapen hade kunnat förutse.

Det framstår som lika främmande som att tillverkaren skall vara ansvarig, även om han bevisar att defekten hos produkten beror på att produkten överensstämmer med tvingande föreskrifter utfärdade av offentlig myndighet.

Myndigheter i Sverige bör agera med samma ansvar som i EG. Kan man ej stå för sina föreskrifter bör man avstå från att utfärda dem. Därtill kommer myndighetens kompetensroll att klart undergrävas om man redan lagstiftningsmässigt förutsätter att de ej klarar av den.

En anpassning bör ske så att svensk lag kommer i överensstämmelse med ISG-direktivet och så att vi inte negativt diskriminerar oss själva i Sverige.

Landstingsforbundet

I promemorian föreslås att ansvaret skall vara strikt och även omfatta utvecklingsskador. Det strikta ansvaret skall alltså omfatta även skador som beror på sådana säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskap- liga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp. Denna bestämmelse i kombination med en preskriptionstid på 25 år för personskador och 10 år för sakskador måste anses vara mycket långtgå- ende och risken för en avsevärd kostnadsfördyring för i sista hand- konsumenterna är betydande. Enligt förbundets mening har utredningen inte presenterat några tungt vägande skäl för en generell preskriptionstid på 25 år, utan EG-direktivets 10 år verkar vara en mera rimlig tid för den absolut övervägcnde delen av de produkter som marknadsförs i Sverige. Däremot kan det enligt förbundets mening finnas skäl att överväga en längre preskriptionstid i vissa fall och då framför allt för produkter som är avsedda att bota eller lindra sjukdomar såsom läkemedel och hand- ikapphjälpmedel. I sådana fall kan det anses vara befogat att ge kon- sumenterna ett extra skydd genom en förlängd preskriptionstid för personskador.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund 4 5 Paragrafen behandlar förutsättningarna för skadestånd. I promemorian redovisas skälen för att man inte som i tidigare förslag till produkt-

Prop. 1990/911197

ansvarsreglcr använder sig av defektbegreppet. Riksförbundet ansluter sig till förslaget att produktens eventuella bristande säkerhet skall ligga till grund för ansvarsbedömningen; under sådana förutsättningar finns det goda möjligheter att också väga in vissa brister i bruksanvisningar m.m. s.k. instruktionsfel. Man måste emellertid beakta att begreppet defekt numera är alltmänt accepterat i de flesta länder och att det förekommer i flertalet produktansvarsförsäkringsvillkor. Förbundet vill därför, utan att det innebär ändring i sak, föreslå att det som förutsättning för skadestånd anges i lagen att produkten skall ha varit defekt, varmed skall förstås att den inte varit så säker som kunnat förväntas. Detta skulle innebära att det kortare uttrycket defekt kunde användas i 5 och 8 55. Utgångspunkten för säkerhetsbedömningen skall vara produktens tillstånd när den sattes i omlopp. Härmed torde avses det tillfälle då produkten övergår i ett nytt distributionsled; så länge en produkt används av tillverkarens egen personal kan produktansvaret inte aktualiseras. I promemorian förekommer dock något motsägelsefulla uttalanden om vilken exakt tidpunkt som åsyftas. Sålunda sägs bl.a. att varor som ligger på hyllan i en snabbköpsbutik i allmänhet får anses vara satta i omlopp av butiksinnehavaren (s. 284 och 291). Samtidigt jämställs tidpunkten när en produkt sätts i omlopp med det tillfälle när den lämnar vederbörandes kontroll (s. 285). Bl.a. då en produkt lagts fram till kundernas för- fogande, men den därefter försämras till följd av att den blir liggande för länge, bör rimligen den senare tidpunkten användas som utgångspunkt då man bedömer produktens säkerhetstillstånd. Detta skulle stämma bättre med 10 & lagförslaget enligt vilken bestämmelse utgångspunkten för beräkning av den yttersta preskriptionstiden är besittningens upphörande. Enligt EG-direktivet är tillverkaren fri från ansvar om han bevisar att defekten beror på att produkten måste överensstämma med tvingande föreskrifter som utfärdats av offentliga myndigheter (article 7 (d)). Iden mån någon skadas av en produkt till följd av bristande säkerhet i denna mera speciella situation har han självfallet ett lika stort ersättningsbehov som annars. Riksförbundet kan emellertid inte finna att tillverkaren här ligger närmast till att bära kostnaden för skadan. Det bör här vara tillräckligt med allmänna skadeståndsrättslga regler i förhållande till den som har ansvaret för föreskrifterna. På denna punkt bör man sålunda utan vidare följa EG-direktivet.

8 5 Av de sju EG-länder som hittills infört en produktansvarslagstiftning till följd av EG—direktivct är det endast ett land (Luxemburg) som låtit ansvaret avse även utvecklingsskador. Med hänsyn till vad riksförbundet tidigare anfört beträffande effekterna av avvikelser från läget inom EG, måste det ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl för Sverige att inte göra undantag för utvecklingsskador. I den mån man emellertid vill beakta även sådana skador anser förbundet att ansvaret bör inskränkas till att endast avse personskador. Det är i vart fall inte lämpligt att föra in sakskador i detta sammanhang. Några preventiva skäl kan inte gärna

åberopas när det är fråga om utvecklingsfel och dessa skador kan därför lika gärna stanna på den egendomsförsäkring som i allmänhet finns att tillgå i dessa fall.

Folksam Från konsumentskyddssynpunkt är det angeläget att utvecklingsskador och även sent uppkomna produktskador medför rätt till ersättning vid personskada. De skäl som departementet anfört beträffande utveck- lingsskadorna utgör enligt Folksams mening tillräcklig grund för införande av ansvar. Folksam föreslår dock att ansvaret för utvecklingsskador inskränks till enbart personskador. En sådan lösning skulle minska osäkerheten för de skadeståndsansvariga och försäkringsgivarna. Det sociala behovet av rätt till ersättning för sakskada är inte heller lika framträdande som vid personskada.

8 5 I förslaget bör i enlighet med EG-direktivet göras undantag för produkt- skador som beror på tvingande offentliga produktföreskrifter. De redovisade skälen för att placera ansvaret på tillverkaren är inte över- tygande.

Utländska Försäkringsbolags Förening Vi finner det anmärkningsvärt - att utkastet inte, till skillnad från EG's direktiv, innehåller något undantag för utvecklingsskador. Enligt vår uppfattning finns det starka skäl för att svensk lagstiftning i allt väsentligt bör harmoniera och ej avvika från nämnda direktiv. Rent generellt är det vår uppfattning att inhemsk lagstiftning överhuvudtaget bör anpassas till den fortgående internationaliseringen av bl.a. svenskt näringsliv, varför det endast vid särskilda skäl torde finnas anledning att frångå en sådan generell anpassning.

Konsortiet för läkemedelsförsäkring Defektbegreppet Det defektbegrepp som anges i förslaget (4 5) är enligt konsortiets bedömning alltför vagt, vilket med största sannolikhet kommer att leda till stora tolkningssvårigheter, inte minst när det gäller frågan om instruktionsfel föreligger eller ej. Förutsättningen för att den skadelidande skall erhålla skadestånd är att han, frånsett att han måste utpeka en ansvarig, även måste visa att det förelåg en säkerhetsbrist när produkten sattes i omlopp. När det gäller att visa att en säkerhetsbrist förelegat kommer det inOm läkemedelsområdet, som är hårt reglerat och kontrol- lerat, sannolikt att uppkomma stora problem. Det anges också i prome- morian (sid. 80) att en tillämpning av produktskadelagen - med dess krav på att produkten skall vara bristfälllig - i de flesta läkemedelsskadefallcn inte skulle leda till att ersättning kan lämnas.

Enligt 3 & i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser förstås med läkemedelsskada sjukdom eller annan skada av kroppslig art som

med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel. Det krävs således inte att man måste visa att en säkerhetsbrist förelegat. Detta förhållande måste enligt konsortiets mening vara ett avgörande skäl till att undanta läkemedelsskador från den föreslagna produktskadelagen.

Beträffande frågan om utebliven effekt vid läkemedelsanvändning vill konsortiet anföra följande.

Varje läkemedel innehåller en verksam substans som skall förebygga, lindra eller bota en sjukdom.

Människor reagerar emellertid olika på den verksamma substansenDen avsedda effekten uppnås därför i olika grad beroende på den enskilde individens kroppskonstitution, ålder, sjukdomens svårighetsgrad m.m. I samband med att Socialstyrelsens läkemedelsavdelning godkänner ett nytt läkemedel redovisas produktens verkningsgrad. Denna kan för en produkt uppgå till 90 % av de behandlade patienterna medan för en annan produkt terapieffekt uppnås för endast av 45 - 65 % av patienterna.

Att ett läkemedel i det enskilda fallet ej har effekt är sålunda ett helt normalt förhållande som inte kan betraktas som en säkerhetsbrist eller en defekt hos läkemedlet. Läkarens åtgärd blir att pröva andra läkemedel eller annan terapi. Läkemedel kan sålunda inte jämställas med andra produkter vad gäller "utebliven effekt".

Vare sig i den norska lagen om produktansvar, eller i den finska frivilliga läkemedelsförsäkringen, är den omständigheten att ett läkemedel inte har avsedd effekt ersättnin2gsgrundande. Detsamma gäller förelig- gande förslag till läkemedelsförsäkring i Danmark.

När ett läkemedel skall registreras måste ansvarig myndighet beakta att medlet i det enskilda fallet inte alltid kan ha effekt. Om preparatet med denna vetskap ändå blir godkänt får en eventuell utebliven effekt anses ha godkänts av samhället. Den uteblivna effekten får därmed betraktas som en sådan systemskada som inte föranleder strikt produktansvar.

Utvecklingsskador Läkemedelsförsäkringens serieskadedefinition svarar mot utvecklingsskado-

begrcppet. Dessa skador täcks sålunda genom läkcmcdclsförsäkringcn.

Systemskador

Systemskador dvs. skador av kända biverkningar omfattas inte av produktskadelagen men väl av läkemedelsförsäkringen -varvid prövning sker efter en skälighetsbedömning grundad på en awägning mellan främst skadans och grundsjukdomens svårighetsgrad.

Att ett läkemedel inte alltid har effekt utgör som angivits under punkt 3.3.2 ej en defekt. Eventuell skada på grund av utebliven effekt utgör dessutom ett känt förhållande vilket innebär att skadan är att anse som en systemskada.

Informationen om läkemedel riktas vad gäller receptbelagda läkemedel i första hand till behandlande läkare. Enligt konsortiets mening måste en tillverkare ha ansetts fullgjort sin informationsskyldighet när han givit information genom FASS, kompletteringar till FASS, eller Läkartidningen.

Detta gäller information inte bara vid registreringstillfället utan även genom senare kompletterande biverkningsinformation.

Beträffande terapeutisk effekt lämnas information av Socialstyrelsens Läkemedelsavdelning genom publikationen Information från läkemedels- avdelningen.

Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier

Utebliven effekt

I promemorian föreslås att skador uppkomna på grund av utebliven effekt hos en produkt skall omfattas av lagen. Vad beträffar sådana skador vill vi anföra följande.

När i information om ett läkemedel anges ett särskilt användnings- område innebär detta inte att läkemedlet botar eller lindrar sjukdom eller sjukdomssymtom hos alla patienter med en viss sjukdomsbild. Som framgår av bifogade citat ur "Information från Socialstyrelsens läkemedels- avdelning" 1989 ger läkemedel sällan en hundraprocentig effekt. Det finns medel som endast hjälper en minoritet av en patientpopulation men som ändå anses vara av betydande värde. Det förekommer att läkemedel registreras som andrahands- eller tredjehandsmedel, dvs de skall sättas in först när man med ett visst läkemedel ej uppnått åsyftad verkan. Som exempel kan nämnas ACE-hämmare, en relativt ny grupp blodtrycks- sänkande läkemedel som har följande indikation godkänd och angiven i FASS (Farmacevtiska Specialiteter i Sverige) "Hypertoni. XX kan användas då behandling med betareeeptorblockerande medel eller saluretika ej givit adekvat effekt eller är olämplig". Läkemedel kan också registreras med användningsområdet tillägg till annan terapi när effekten varit otillräcklig. Sålunda har vissa ACE-hämmare även följande använd- ningsområde: "Hjärtinsufficiens. XX kan ges som tillägg då behandling med diuretika och eventuellt digitalis ej givit adekvat effekt. .

I promemorian diskuteras (sid. 254) att patienter reagerar individuellt på läkemedel och att den terapeutiska effekten kan utebli hos enskilda patienter. Man drar dock följande slutsats:

"Bedömningen kan naturligtvis bli en annan, om läkemedlets verkan uteblir regelmässigt eller i stor omfattning. Aven läkemedlets art och betydelse kan påverka bedömningen. Exempelvis torde större krav få ställas på livsavgörande läkemedel än på läkemedel mot enklare sjuk- domar".

Som framgår av de exempel vi har anfört innebär det faktum att ett läkemedel är registrerat (godkänt) för viss användning ingen garanti för effekt ens hos en majoritet av patienterna med den aktuella sjukdomen eller de aktuella symptomen. Vid avvägningen av ett läkemedels medicinska ändamålsenlighet i samband med registrering vägs inte endast läkemedlets positiva och negativa effekter in utan dessa ställs i relation till effekterna av behandling med redan registrerade läkemedel. Att produktskadelagen föreslås gälla vid skada p.g.a. utebliven effekt visar

enligt vår uppfattning att den föreslagna lagen inte är lämplig för Prop. 1990/911197 läkemedelsområdet.

Apoteksbolaget Utebliven effekt I lagförslaget omfattas skadeståndsansvaret även av utebliven effekt.

Utebliven effekt av läkemedel kan vara naturlig och svår att mäta. Läkemedel kan ha effekt på en i förväg ej känd mindre patientgrupp eller vara avsedda att i terapin sättas in i andra eller tredje hand eller kombineras med andra läkemedel. Om läkemedel står i överensstämmelse med fabrikantens specifikation som godkänts av tillsynsmyndigheten är det orimligt att det strikta ansvaret även skall omfatta utebliven effekt.

Sjöassuradörernas Förening

Utvecklingsskador

s.k. utvecklingsskador skall, enligt förslaget, omfattas av produktansvaret. Så är inte fallet inom EG. Föreningen befarar här att utveckling av nya produkter i Sverige hämmas