Prop. 1988/89:76
om ny köplag
Regeringens proposition 198 8/89: 76
om ny köplag Prop 1988/89: 76
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 januari 1989.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en ny köplag som skall ersätta den nuvarande köplagen från år 1905.
Förslaget innebär en betydande modernisering av köprätten. 1 stor ut- sträckning sker också en anpassning till den internationella utvecklingen på området.
Den föreslagna nya köplagen innehåller i huvudsak följande sakliga nyheter.
Vägledande bestämmelser införs för bedömningen av om en vara skall anses felaktig. Om en vara är felaktig skall köparen i regel ha rätt att kräva att säljaren utan kostnad för köparen avhjälper felet eller. i vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i regel ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och hävning.
När det gäller hävning innebär förslaget att en part i regel skall ha rätt att häva ett köp endast om motparten har gjort sig skyldig till ett avtalsbrott som är av väsentlig betydelse för parten och motparten insåg eller borde ha insett detta.
Förslagets regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan är helt nya. Utgångspunkten är att säljaren svarar för det som ligger inom hans kontrollsfär (kontrollansvar). För indirekta förluster svarar säljaren dock bara vid vållande.
En nyhet i förslaget är regler om avbeställning som innebär att om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom är säljaren i regel skyldig att ställa in tillverkningen men har då rätt till skadestånd av köparen.
I fråga om köparens skyldigheter innehåller förslaget vissa avvikelser i förhållande till den nuvarande köplagen. Bl.a. införs bestämmelser om köparens medverkan till köpet. Vidare föreslås att reglerna om prisets bestämmande skall bygga på att köparen. om annat inte följer av avtalet. skall betala ett skäligt pris.
Regleringen av skadeståndsskyldigheten vid köparens avtalsbrott före- slås bli i huvudsak densamma som den som gäller vid säljarens avtalsbrott.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli I990.
Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi- tionen innehåller därför tre huvuddelar; lagrådsremissen (s. 20), lagrådets yttrande (5. 221) och föredragande statsrådets ställningsta- gande till lagrådets synpunkter (s. 235). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.
Propositionens lagförslag Prop. 1988/89z76 1 Förslag till Köplag
Härigenom föreskrivs följande
Inledande bestämmelser Tillämpningsområde
1 5 Denna lag gäller köp av lös egendom. Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.
2 5 Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen gäller inte avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten.
Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.
Avtalsfrihet
3 & Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avta- let, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
Konsumentköp
4 5 Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (l900:000) är tillämp- lig.
Internationella köp
5 5 Lagen gäller inte i fall då lagen (19871822) om internationella köp är tillämplig.
Varans avlämnande Hämtningsköp
6 & Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe eller. om han saknade affärsställe som hade samband med köpet, sitt hemvist. Visste parterna vid köpet att varan eller det parti ur vilket den skall tas fanns på en annan plats, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning på denna plats. Varan äravlämnad när köparen har tagit hand om den. 3
'l'ransportköp
7 & Skall varan transporteras till köparen inom en och samma ort eller inom ett område där säljaren vanligen ombesörjer transporten av liknande varor. sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen.
Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte följer av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när varan överlämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Om säljaren själv utför transporten. sker avlämnandet först när varan överlämnas till köparen.
Har varan sålts "fritt”, "levererad" eller "fritt levererad" med angivan- de av en viss ort. anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram till denna ort.
8 & Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på sedvanliga villkor för en sådan transport.
Tiden för avlämnandet
9 & Skall varan inte avlämnas efter anfordran eller utan uppskov och följer tiden för avlämnandet inte heller annars av avtalet. skall varan avlämnas inom skäligtid från köpet.
Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår det inte av omständigheterna att det ankommer på köparen att bestämma tidpunkten för avlämnandet. skall denna bestämmas av säljaren.
Om säljaren vid hämtningsköp skall bestämma tidpunkten för avläm— nandet. skall han i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig föravhämtning.
Rätt att hålla inne varan
10 5 Har säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att lämna ut varan eller. genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt. frånhända sig förfoganderätten över den förrän betalning sker.
Skall säljaren sända varan från den ort där den skall avlämnas. får han inte med stöd av första stycket underlåta att avsända den. Han får dock hindra att varan eller dokument avseende varan lämnas ut till köparen innan betalning sker.
Kostnaderna för varan
11 & Säljaren svarar för sådana kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.
Risken för varan Vad risken innebär
12 å Bär köparen risken för varan. är han skyldig att betala varan även om den har förstörts. kommit bort. försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren.
Riskens övergång
13 & Risken går över på köparen. när varan avlämnas enligt avtalet eller enligt 6 eller 7 &.
Avlämnas varan inte i rätt tid och beror det på köparen eller något förhållande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort vad som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske.
Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren. går risken över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan tinnstillgänglig för avhämtning.
14 & Risken går aldrig över på köparen förrän det genom märkning. anteckning i transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart att varan är avsedd för köparen.
Varor under transport
15 & Avser köpet en vara under transport, går risken över på köparen vid köpet. om det inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transpor- tör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock alltid risken för att varan vid köpet har förstörts. kommit bort. försämrats eller mins- kat, om han kände till eller borde ha känt till detta men inte har upplyst köparen om det.
Öppet köp
16 5 Har öppet köp avtalats och varan avlämnats. bär köparen risken till dess att varan lämnas tillbaka.
Varans beskaffenhet
Överensstämmelse med avtalet rn. m.
17 & Varan skall i fråga om art. mängd. kvalitet. andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.
Om inte annat följer av avtalet. skall varan l . vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,
2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkun- skap och bedömning,
3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell. och
4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt. om förpackning behövs föratt bevara eller skydda varan.
Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, är varan att anse som felaktig.
18 5 Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning. före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig. om säljaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.
Befintligt skick
19 5 Även om varan har sålts i ”befintligt skick” eller med ett liknande allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om
1. varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet,
2. säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller
3. varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.
När en begagnad vara har sålts på auktion, anses den såld ”i befintligt skick”. Vid tillämpning av första stycket 3 skall hänsyn i så fall tas till utropspriset.
Undersökning av varan före köpet
20 & Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet.
Har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får han inte såsom fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen, om inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder.
Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fått tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.
Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger
21 5 Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.
Uppkommer en försämring av varan efter det att risken har gått över på köparen, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av sälja- rens avtalsbrott. Detsamma gäller om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap som omfattas av utfästelsen.
Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande Påföljderna
22 & Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 23— 29 55 kräva fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 &.
Fullgörelse
23 & Köparen får hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet.
Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köpa- ren dock kräva att säljaren fullgör köpet.
Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
24 & Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid eller meddelar säljaren att han kommer att fullgöra köpet inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig tid efter det att han har fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren fullgör det inom den tid som han har angett.
Hävning
25 & Köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål. om avtals- brottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avläm- nande och är den inte oskäligt kon, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.
Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.
26 & Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.
Skadestånd
27 & Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsam-
ma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.
Enligt första och andra styckena ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 å andra stycket.
Köparen har alltid rätt till ersättning. om dröjsmålet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida.
28 5 Hindras säljaren att fullgöra köpet i rätt tid. skall han lämna köpa- ren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgö- relse. Om köparen inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att säljaren har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt till ersättning tör den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid.
Meddelande om hävning och skadestånd
29 5 Har varan avlämnats för sent. får köparen inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet. behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.
Påföljder vid fel i varan Påföljderna
30 5 Är varan felaktig och beror det inte på köparen eller något förhål- lande på hans sida, får köparen enligt 31 —40 55 kräva avhjälpande, om- leverans eller prisavdrag eller häva köpet samt dessutom kräva skade- stånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 &.
Undersökning av varan efter avlämnandet
31 5 När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna medger det undersöka den i enlighet med god affärssed.
Framgår det att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får köparen vänta med undersökningen till dess att varan har kommit fram.
Om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning, får undersökningen uppskjutas till dess att varan har kommit fram till den nya bestämmelseorten.
Reklamation
32 & Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation).
Rcklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan. förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.
33 5 Utan hinder av 31 och 32 55 får köparen åberopa att varan är Prop. 1988/89:76 felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
Avhjälpande och omleverans
34 & Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet utan kostnad för köparen. om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. I stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans enligt 36 5.
Köparen har rätt att kräva omleverans. om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Köparen har dock inte rätt att kräva omleverans. om det föreligger ett sådant förhållande som avses i 23 &. Köparen har inte heller rätt att kräva omleve— rans. om det är fråga om en vara som fanns vid köpet och som, med hänsyn till sina egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara.
Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet. har köparen rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att avhjälpa det.
35 & Köparen får inte kräva avhjälpande av fel eller omleverans. om han inte lämnar säljaren meddelande om kravet i samband med att han rekla— merar eller inom skälig tid därefter. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
36 5 Även om köparen inte kräver det. har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans. om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.
Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvak- ta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.
Prisavdrag och hävning '
37 5 Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker inom skälig tid efter reklamationen. får köparen kräva prisavdrag beräknat enligt 38 åeller häva köpet enligt 39 &.
Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på auktion.
38 & Kräver köparen prisavdrag. skall det beräknas så att förhållandet mellan det nedsatta och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tidpunkten för avlämnandet mellan varans värde i felaktigt och i avtalsen- ligt skick.
39 5 Köparen får häva köpet på grund av fel. om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Köparen får inte häva köpet på grund av felet, om han inte inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet. eller efter den tid för avhjälpande eller omleverans som kan följa av 37 &, meddelar säljaren att han häver köpet. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. 9
Skadestånd
40 & Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i 275 första eller andra stycket för att avlämna felfri vara. Vad som sägs i 285 om säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande om hinder för att fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande sätt. om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.
Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 678 andra stycket.
Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfäst.
Påföljder vid rättsligt fel
41 5 Om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den (rättsligt fel) och det inte följer av avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför, gäller bestämmelserna om reklamation i 326” första stycket och 33 5, om avhjälpande och omleverans i 34—36 55, om prisavdrag och hävning i 37— 39 åå, om skadestånd i 40 & samt om köparens rätt att hålla inne betalningen i 42 &.
Köparen har alltid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.
Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att han har en sådan rätt som avses i första stycket och det finns sannolika skäl för påståendet.
Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott
Rätt att hålla inne betalningen
42 5 Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar kravet.
Partiellt avtalsbrott
43 5 Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas bestämmelserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Om det kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.
Hävning vid successiv leverans
44 & Skall avlämnande ske efter hand och är någon delleverans försenad eller felaktig, får köparen häva köpet i fråga om denna enligt de bestäm- melser som i övrigt gäller för hävning.
Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta att ett avtalsbrott som ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleve- rans, får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en sådan senare leverans, om det sker inom skälig tid.
Häver köparen i fråga om en delleverans, får han samtidigt häva i fråga om tidigare eller senare leveranser om han på grund av sammanhanget mellan dem skulla ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet beträf- fande dessa leveranser.
Köparens skyldigheter
Prisets bestämmande
45 & Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.
46 & Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall varans mängd vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till grund för beräkningen.
Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackning- ens vikt.
47 5 Har köparen fått en räkning, är han bunden av det pris som har angetts i räkningen. Detta gäller dock inte. om han inom skälig tid med- delar säljaren att han inte godkänner priset. om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt.
Betalningen
48 & Betalning skall ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot över- lämnande av varan eller dokument avseende varan, skall den dock ske där överlämnandet äger rum.
Skyldigheten att betala omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti eller annan säker- het samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betal- ning.
49 & Följer tidpunkten för betalningen inte av avtalet, skall köparen betala när säljaren kräver det. Köparen är dock inte skyldig att betala förrän varan hålls honom till handa eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.
Innan köparen betalar har han rätt att undersöka varan på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna. om inte det avtalade sättet för avlämnandet och betalningen är oförenligt med en sådan undersökning.
Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte sedan betalning har skett får förfoga över varan. får utan hinder av första eller andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har tagit emot f raktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana villkor.
Köparens medverkan m.m. Prop. 1988/ 89: 76
50 & Köparen skall
1. medverka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet. och
2. hämta eller ta emot varan.
Påföljder vid köparens avtalsbrott Pålöljderna
51 å Betalar köparen inte i rätt tid eller medverkar han inte till köpet enligt 505 1 och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida. får säljaren enligt 52—59 55 kräva betalning eller annan fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne varan enligt 10 äoch kräva ränta enligt 71 tj.
Uppfyller köparen inte sin skyldighet att hämta eller ta emot varan och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida. gäller 55 5. 57 äandra — fjärde styckena och 58 å.
Krav på betalning och annan fullgörelse
52 & Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva betalning.
Om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, får säljaren dock inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen. vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betal- ning. Detta gäller dock inte. om ett avbrott skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för att hans förlust till följd av avbeställ- ningen inte blir ersatt. Skadestånd på grund av avbeställningen beräknas enligt 67— 70 55.
Har varan ännu inte avlämnats. förlorar säljaren rätten att kräva betal- ning. om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
53 & Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar till köpet enligt 505 1. Köparen är dock inte skyldig att medverka till köpet. om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om hans medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till säljarens intresse av köparens medverkan.
Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får sälja- ren dock kräva att köparen medverkartill köpet.
Säljaren förlorar rätten att kräva att köparen medverkar till köpet. om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
Hävning på grund av dröjsmål med betalningen
54 å Säljaren får häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betal- ningen. om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte är oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid. Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan. 12
Hävning på grund av bristande medverkan
55 & Säljaren får häva köpet, om köparen inte medverkar till köpet enligt 50g' 1 och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren samt köparen insåg eller borde ha insett detta. Säljaren får under samma förut- sättningar häva köpet. om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.
Säljaren får vidare häva köpet. om köparen inte inom en bestämd tilläggstid som säljaren har förelagt köparen och som inte är oskäligt kort
1 . medverkartill köpet enligt 50 5 1. eller
2. hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.
Medan en tilläggstid löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggs- tiden.
Hävning vid successiv leverans
56 & Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avläm- nande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon delleve- rans. får säljaren häva köpet i fråga om denna delleverans enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.
Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare delleverans. om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas.
Skadestånd
57 & Säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom köparens dröjsmål med betalningen. om inte köparen visar att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmed- lingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde för- väntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 ä 1 eller genom att köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock inte, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 275 första eller andra stycket för att medverka till köpet eller för att hämta eller ta emot varan.
Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 å andra stycket.
Säljaren har alltid rätt till ersättning, om avtalsbrottet eller förlusten beror på försummelse på köparens sida.
58 & Hindras köparen att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna säljaren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om säljaren inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att köparen har fått eller borde ha fått kännedom om hindret. har
säljaren rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid.
Meddelande om hävning och skadestånd
59 & Säljaren får inte häva köpet på grund av köparens dröjsmål med att betala eller med att hämta eller ta emot varan, om han inte innan fullgörel- se har skett meddelar köparen att han häver.
Om köparen har lämnat medverkan enligt 50 5 1 men detta har skett för sent, får säljaren inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att fick kännedom om att medverkan har lämnats meddelar köparen att han häver eller vill kräva skadestånd. Om säljaren häver köpet, behöver han dock inte lämna sär- skilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.
Specifikation
60 & Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper och underlåter han att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter det han har fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifika- tionen i överenstämmelse med vad som kan antas vara i köparens intresse. Detta hindrar inte säljaren från att göra gällande andra påföljder.
Säljaren skall underrätta köparen om den specifikation han gör och förelägga köparen en skälig tid inom vilken denne kan ändra specifika- tionen. Andrar köparen inte specifikationen inom den tid som har före- lagts honom, blir säljarens specifikation bindande.
Befarat avtalsbrott Stoppningsrätt
61 5 Visar det sig efter köpet att en parts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation.
Har säljaren redan avsänt varan och visar det sig att sådana förhållan- den som avses i första stycket föreligger på köparens sida, får säljaren hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta gäller även om köparen har tagit emot transportdokument avseende varan.
Den som inställer fullgörelsen eller hindrar att varan lämnas ut skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som han lider genom att ett sådant meddelan- de inte har lämnats i tid.
Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att varan lämnas ut skall fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.
Hävning
62 & Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en part rätt att häva köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen. Hävningen är dock utan verkan, om motparten genast ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.
Konkurs m.m.
63 5 Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.
Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgö- relse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säker- het om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.
Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket. får motparten häva köpet.
Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att köpa- ren har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen (l970:847) eller försatts i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, em betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte ännu har förfallit till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.
Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförmin- skad. skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.
Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans
Verkningar av hävning och omleverans
64 & Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens skyldighet att betala och medverka till köpet.
I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.
Om säljaren skall företa omleverans. får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.
65 & Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han har fått samt betala skälig ersättning om han har haft annan nytta av varan.
Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.
Bortfall av rätt till hävning och omleverans
66 & Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad. om
1. varan har förstörts. kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen.
2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri. eller
3. varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av
köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad. om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.
Skadeståndets omfattning
Allmänt
67 å Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter. prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet. Skadestånd enligt denna lag omfattar dock inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.
Som indirekt förlust anses l. förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsätt— ning,
2. annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt.
3. utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt. och
4. annan liknande förlust. om den varit svår att förutse. Som indirekt förlust enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i andra stycket.
Prisskillnad
68 5 Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren sålt varan på nytt, och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid täckningsköpet eller försäljningen till grund för beräkningen av prisskillna- den.
69 5 Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt (>Så har skett och finns det ett gängse pris för sådana varor som köpet avser. läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen till grund för beräkning av prisskillnaden.
Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet
70 5 Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begrän- sa sin skada. Försummar han det. får han själv bära en motsvarande del av förlusten.
Om skadeståndet är oskäligt med hänsyn till den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständighe- terna i övrigt. kan skadeståndetjämkas.
Ränta
71 ä I fråga om ränta på priset och andra fordringar som inte betalas i tid gäller räntelagen(l975:635). 1 fall då Säljaren får kräva betalning mot tillhandahållande av varan
utgår dock ränta enligt 6 5 räntelagen redan från den dag säljaren framstäl- ler ett sådant krav även om förfallodagen ej är bestämd i förväg. Detsam- ma gäller i fall då säljaren får kräva betalning mot sådant dokument eller bevis som innebär att säljaren inte får förfoga över varan när det har lämnats ut till köparen.
Andra stycket gäller dock inte om säljaren ger ut varan, dokumentet eller beviset trots att betalning inte sker.
Vård av varan Säljarens vårdplikt
72 & Om varan inte hämtas eller tas emot i rätt tid eller om den inte överlämnas till köparen till följd av något annat förhållande på hans sida. skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan, om han har den i sin besittning eller annars kan ta hand om den.
Köparens vårdplikt
73 5 Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot. skall han för säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.
Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom tillhanda på bestämmelseorten, skall han ta hand om den för säljarens räkning. om det kan ske utan att betalning sker och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller någon som på hans vägnar kan ta hand om varan finns på bestämmelseor- ten.
Förvaring hos tredje man
74 & Har den part som skall ta vård om varan överlämnat den till tredje man för förvaring för motpartens räkning och har förvararen valts med omsorg. är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan när förvararen har tagit emot den.
Ersättning för vårdkostnader
75 5 Den part som skall ta vård om varan för motpartens räkning har rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vår- den. Han får hålla inne varan till dess att ersättningen betalas eller god- tagbar säkerhet ställs för den.
Försäljning av varan
76 5 Den part som skall ta vård om varan får sälja den, om han inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om mot- parten dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att betala varan eller ersätta kostnader för vården.
Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam vård. skall den säljas om det kan ske.
Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall om möjligt underrättas före försäljningen.
77 5 Har en part rätt att sälja varan enligt 76 5 men kan den inte säljas eller är det uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en försäljning. får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt. innan det sker. skall motparten om möjligt underrättas.
78 5 Vad en försäljning har inbringat och vad en part på annat sätt har fått ut av varan skall. liksom uppkomna kostnader. redovisas för motpar- ten. Overskott tillfaller motparten.
Avkastning
79 5 Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller säljaren. om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla senare. Avkastning som varan ger efter det att den skall avlämnas tillfaller köpa- ren. om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla tidigare.
80 5 l köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit till betalning före köpet och sådan företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.
81 ä 1 köp av räntebärande fordringar ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen till betalning vid den tidpunkt som har avtalats för avlämnandet. Vad som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset. om inte fordringen har sålts som osäker.
Vissa meddelanden
82 5 Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 23. 24. 29. 32. 35. 39. 47 eller 61 åavsänts på ett ändamålsenligt sätt. får medde— landet åberopas även om det försenas. förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller beträffande ett meddelande som säljaren skall lämna köparen enligt 52. 53. 59 eller 61 5.
Denna lagträdcri kraft den ljuli 1990. Genom lagen upphävs lagen (1905138 s. l) om köp och byte av lös egendom med den begränsningen att de hänvisningar till den lagen som finns i lagen (l9l4145) om kommission. handelsagentur och handelsresan- de skall fortsätta att gälla.
I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
2. Förslag till
Lag om ändring i räntelagen (l975: 635)
Härigenom föreskrivs att 25 räntelagen (19751635) skall ha följande
lydelse.
N uvarande lule/se F öres—lagen lydelse
Ränta på fordran utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till
betalning.
På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av betalningxmoltagarens kontrakts- brott eller på likande grund utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätt tid. den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller4 9".
På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på likande grund utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller. om återbetalning ej sker i rätt tid. den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 5.
Denna Iagträderi kraft den ljuli 1990.
J ustitiedepartementet Prop. 1988/89: 76
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1988.
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Bodström, Göransson, Gradin. Dahl, R. Carlsson. Hellström, Johansson. Hulterström, Lindqvist. G. Andersson, Lönnqvist. Thalén. Nordberg. Engström. Freivalds och Wallström.
Föredragande: statsrådet Freivalds
Lagrådsremiss om ny köplag
1. Inledning
Lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom utgör ett av de äldsta exemplen på lagstiftning som har tillkommit i nordiskt samarbete. Mot- svarande lagar antogs i Danmark år 1907 och i Norge år 1908. Den isländska köplagen från år 1922 anknyter nära till de skandinaviska köpla- garna.
Finland stod den gången utanför det nordiska köplagssamarbetet. År 1961 inleddes emellertid ett arbete på en finsk köplag. Ett syfte med det arbetet var att åstadkomma en modern köplagstiftning. Samtidigt fram- hölls från finsk sida vikten av en enhetlig nordisk lagstiftning på detta område. Detta kom att bilda upptakten till ett nordiskt reformarbete på köprättens område. Danmark. Norge och Sverige utsåg sakkunniga som fick i uppdrag att följa det finska arbetet. Senare utvidgades de sakkunni- gas uppdrag till att avse en översyn av köplagarna i Danmark, Norge och Sverige. Förslag eller utkast till (nya) köplagar lades i de fyra länderna fram under åren 1976—1978.
Sedan lagförslagen remissbehandlats låg arbetet på en revision av köp- rätten nere i avvaktan på att Förenta Nationernas kommission för interna- tionell handelsrätt (UNCITRAL) slutförde arbetet på en konvention om internationella köp. Vid en diplomatkonferens i Wien den 11 april 1980 antogs en sådan konvention.
Den 10 juni 1980 beslöt justitieministrama i Danmark, Norge, Finland och Sverige att tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att undersöka möjlig- heterna att åstadkomma samordnade köplagar för de fyra länderna.
Arbetsgruppen avlämnade i oktober 1984 betänkandet (NU 198425) Nordiska köplagar. Betänkandet innehåller förslag till nya köplagar i Dan- mark. Norge och Sverige samt förslag till köplag i Finland. Det svenska betänkandet har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga ], dels det svenska lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2. dels en förteckning över remissinstanserna och en remissammanställning som bilaga 3. 20
Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet har över- Prop. 1988/89: 76 läggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Allmänna Finland och Norge. Därefter har en köplag antagits i Finland den 27 mars utgångspunkter 1987 och en ny köplag antagits i Norge den 13 maj 1988. 1 Danmark är siktet inställt på att lägga fram förslag till en ny köplag under år 1989.
I Sverige har de lösningar som diskuterats vid de nordiska departe- mentsöverläggningarna behandlats vid särskilda överläggningar med före- trädare för Svea hovrätt. konsumentverket, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Lantbrukarnas Riksförbund. Sveriges advokat- samfund, Sveriges industriförbund, SHIO/Familjeföretagen. Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Svenska handelskammarför- bundet, Kooperativa förbundet och Sveriges Mekanförbund samt med professor emeritus Jan Hellner.
2. Allmän motivering 2.1 Allmänna utgångspunkter 2.1 .] Behovet av en reform på köprättens område
Köplagen har fortfarande väsentligen samma innehåll som när den inför- des för drygt 80 år sedan. Lagen präglas avI de värderingar och förhållan- den som rådde då. Det är naturligt att samhällsutvecklingen medfört att köplagen med tiden har kommit att framstå som allt mera föråldrad.
Handeln med jordbruksprodukter, råvaror och basprodukter spelade ännu vid seklets början en dominerande roll. Det var till stor del fråga om varor som var allmänt tillgängliga på den inhemska eller utländska mark- naden och som ofta var utsatta för betydande prisförändringar. Vid sidan av sådana köp var köp av kreatur och hantverksprodukter viktiga. Indu- striproduktemas andel i handeln var däremot betydligt mindre.
1 dag spelar handeln med industriellt tillverkade varor en central roll. Detta gäller såväl massproducerade varor som verkstadsindustrins pro- dukter. Beställningsköp. dvs. köp som förutsätter att varan tillverkas se- dan köpeavtalet har ingåtts. ofta i enlighet med köparens anvisningar eller önskemål, har blivit allt vanligare och viktigare vid sidan om köp som avser standardiserade industriprodukter. I båda fallen är det ofta fråga om tekniskt komplicerad utrustning. som dessutom är specifik för en viss tillverkare och som därför inte finns allmänt tillgänglig på marknaden. Också i fråga om andra industriellt tillverkade varor är det vanligt att det endast finns en eller ett fåtal producenter och säljare av en särskild modell. märke eller typ av en bestämd vara. Produkterna kan med andra ord vara differentierade även när det gäller serietillverkade varor.
Även i marknadsförhållandena har betydande förändringar skett. Distri- butionskedjan består i många branscher av flera led som dock kan vara starkt integrerade sinsemellan, bl.a. genom ensamförsäljningsavtal och andra liknande arrangemang.
Dessa faktorer medför att en köpare redan från början kan vara mer eller mindre hänvisad till en viss eller ett fåtal leveranskällor och sedan är 21
beroende av den säljare som köparen har valt att ingå avtal med. t. ex. vad Prop. 1988/89: 76 gäller rättelse av fel. service och leverans av reservdelar och tillbehör. Allmänna Situationen vid köp av industriprodukter avviker betydligt från köp av utgångSpunkter sådana råvaror och andra motsvarande nyttigheter som är allmänt till- gängliga på marknaden och ofta utsatta för prisförändringar.
Marknadsföringen spelar numera också en betydande roll som underlag för köpet. i synnerhet i handeln med industriprodukter. Speciellt när det gäller tekniskt komplicerade produkter har de uppgifter som för säljarens räkning lämnas om varan i många fall en avsevärd betydelse för köparen.
Kommunikationerna har under de senaste årtiondena utvecklats väsent- ligt. Detta har bl. a. inverkat på sättet att ingå och avveckla avtal. framför allt i den internationella handeln. och har över huvud taget ökat avtalspar- ternas möjligheter till snabba kontakter med varandra.
Också när det gäller transportlörhållandena har det skett en betydande teknisk utveckling. som delvis förändrat förutsättningarna för t.ex. den internordiska handeln. Handeln med andra länder spelar också en helt annan roll i dag än vid köplagens tillkomst.
Bestämmelserna i 1905 års lag är på många punkter elastiskt utformade. Detta har möjliggjort för rättspraxis att i viss utsträckning anpassa lagen till den utveckling som har skett. Lagens dispositiva karaktär har dessutom öppnat dörren för en utveckling av köprätten genom avtalspraxis. Men detta har samtidigt minskat lagens betydelse som grundläggande rättskälla på området.
Sverige och Finland har i december 1987 med vissa reservationer ratifi- cerat Förenta Nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor (FN-konventionen). Norge har ratificerat konventionen i juli 1988. Danmark väntas ratificera den i slutet av år 1988. Självfallet medför det ett behov av att de nationella köplagarna i dessa länder anpassas till FN-konventionen så långt det är möjligt och lämpligt.
Det råder alltså ingen tvekan om att utvecklingen på flera områden definitivt har sprungit förbi 1905 års lag. I likhet med arbetsgruppen och det alldeles övervägande antalet remissinstanser anser jag därför att det föreligger ett klart behov av en ny lagstiftning avseende köp av lös egen- dom.
2.1.2 Riktlinjer för en ny köplagstiftning
En ny köplagstiftning skall självfallet innehålla de grundläggande reglerna om förhållandet mellan köpare och säljare. Den skall bl. a. ge ändamålsen- liga anvisningar om hur praktiskt viktiga problem som kommer upp i samband med köp bör lösas. En köplag som knyter an till moderna förhållanden kan minska behovet av särskilda avtalsvillkor mellan parter- na. vilket är ägnat att underlätta avtalsförhandlingarna och därmed den allmänna handeln. 1 den mån det i det enskilda fallet behövs en avtalsreg- lering. kan köplagen tjäna som utgångspunkt för avtalsskrivningen. Köplagen måste täcka köp av mycket skiftande slag. Variationerna gäller till en början föremålet för köpet. Det kan vara fråga om varor av 22
högst olika slag och värde — råvaror. konsumtionsvaror. verkstadsproduk- Prop. 1988/89: 76 ter. begagnade föremål. konst. värdepapper m.m. Också variationer i Allmänna partsförhållandet kan innebära att olika krav bör ställas på de köprättsliga Utgångspunkter reglerna. Regleringen bör vara utformad med hänsyn till vad som framstår som en önskvärd och lämplig normallösning. I vissa fall kan en normallös- ning inte anvisas och reglerna får i sådana fall utformas så att de inbjuder till erforderliga avvikelser i avtalet. De köprättsliga reglerna bör bygga på vad som är en rimlig avvägning mellan parternas intressen så som dessa ter sig vid en generell bedömning.
Med tanke på det stora antal varierande situationer som de köprättsliga reglerna skall gälla måste de på många punkter oundvikligen bli relativt allmänt hållna. I flera avseenden får det snarast bli fråga om riktlinjer för bedömningen av de problem som kan komma upp i praktiken. Rättsområ- dets vidd gör också att parterna i princip måste ha möjlighet att komma överens om en annan reglering i ett eller annat avseende. Att lagens regler kan behöva fyllas ut och preciseras genom avtal har redan berörts.
Det sagda innebär att en ny köplag — i likhet med den gällande — bör bygga på avtalsfrihet mellan parterna. Detta betyder dock inte att fullstän- dig avtalsfrihct råder. Bl.a. ger bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor i 365 avtalslagen möjlighet att i ett enskilt fall bortse från eller modifiera villkor i ett köpeavtal som på ett eller annat sätt missgynnar den ena avtalsparten. Den dispositiva rätten utgör härvid en viktig jämförelse- punkt för bedömningen. Marknadsrättsliga lösningar ger också möjlighet för det allmänna att påverka handelsvanorna i affärslivet. De båda av- talsvillkorslagarna. dvs. lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsument- förhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. syftar exempelvis till att tillgodose behovet av att mera generellt kunna ingripa mot standardiserade avtalsformulär som innehåller oskäliga vill- kor.
Den gällande köplagen präglas i viss mån av tanken att parterna i ett köpeavtal skall betraktas. inte som motståndare vilka var och en på sin sida uteslutande försöker tillgodose sina särskilda intressen utan som medarbetare vilka gemensamt verkar för något som är till fördel för dem båda. Ett sådant synsätt bör enligt min mening ligga till grund även för en modern köplag.
Samhället blir allt mer komplicerat. Den tekniska utvecklingen går snabbt. Allt fler varor kräver specifik anpassning till den individuelle köparen för att svara mot dennes behov. Detta för med sig att kraven på samverkan mellan köpare och säljare växer. Många gånger kan en sådan samverkan vara nödvändig för att ett köpeavtal över huvud taget skall vara praktiskt genomförbart. Man får räkna med att dessa förhållanden kommer att vara än mer uttalade i morgondagens samhälle. Den gällande köplagen har kommit att fylla en viktig uppgift utöver att ge svar på köprättsliga problem. Eftersom det saknas en allmän civillag har rättstill- lämpningen och rättsvetenskapen i stor utsträckning sökt ledning i köp- lagen vid avgörandet av allmänna kontraktsrättsliga frågor som inte är särskilt reglerade i annan lag. Den köprättsliga lagstiftningen har därför genom analogier fått betydelse långt utanför dess egentliga tillämpnings- 23
område. Det kan dock inte gärna komma i fråga att direkt utforma en Prop. 1988/89: 76 köplag så att den skall fungera som en allmän civillag. låt vara att det vid Allmänna utformningen av köplagstiftningen finns anledning att på många punkter utgångSpunkter anlägga ett brett civilrättsligt perspektiv. Huruvida köprätten skall tjäna till ledning för andra rättsområden måste liksom för närvarande huvud- sakligen bli en fråga för rättstillämpningen. Det får också ankomma på domstolarna att ta ställning till frågan om den nya köplagens betydelse på områden där gällande rätt bygger på en analog tillämpning av principerna bakom 1905 års lag.
2.1.3 Förhållandet till FN-konventionen
Som jag redan har nämnt har Norge, Finland och Sverige med vissa reservationer ratificerat FN-konventionen angående avtal om internatio- nella köp av varor. Danmark väntas göra det före utgången av år 1988. I fråga om sättet att införa konventionens regler i svensk rätt har valts modellen med en s.k. blankettlag. Det innebär att det i en särskild lag, lagen (1987:822) om internationella köp. har angivits att vissa av bestäm- melserna i FN-konventionen skall i originaltexternas lydelse gälla som lag i Sverige. Lagen om internationella köp träderi kraft den 1 januari 1989 (se SFS 19883843).
Det är naturligtvis en fördel om reglerna för nationella och internatio- nella köp blir så lika varandra som möjligt. Handeln med andra länder spelar en stor roll för svenskt näringsliv. Allt fler köpare och säljare kommer i kontakt med såväl nationella som internationella transaktioner. Arbetsgruppen har också haft som målsättning att närma de nationella köpreglerna till reglerna i FN-konventionen. Gruppen har emellertid an- sett att en lösning som går ut på en fullständig anpassning av de nya köplagarna till FN-konventionen inte är realistisk. De remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga har genomgående ställt sig på samma linje. För egen del instämmerjag också i den bedömningen.
Konventionens tillämpningsområde är mer begränsat än som är och bör vara fallet med de nationella nordiska köplagarna. FN-konventionen ger inte heller några tillfredsställande lösningar på alla de frågor som bör täckas av en nationell lag. Helt naturligt utgör också konventionen en balans mellan olika rättssystem -— något som är en förutsättning för att den skall kunna få en bred anslutning. Den nordiska köprätten har på olika sätt påverkat konventionens innehåll men det är givet att man från nor- diskt håll inte har kunnat få gehör för alla de synpunkter som man fört fram. Det går inte att komma ifrån att det på vissa punkter finns ett behov av avvikande lösningar på det nationella planet.
Det finns alltså inte skäl att fullständigt anpassa den nya svenska köp- lagen till FN-konventionen. En strävan bör dock vara att beakta konven- tionens reglering så långt det går. Detta gäller både beträffande systematik och i fråga om innehåll. Från praktisk synvinkel är det en fördel om den nationella och internationella regleringen till sin systematik inte avviker alltför radikalt. Om strukturen i den nationella köplagen i vissa grundläg- gande drag motsvarar konventionen torde detta nämligen göra det lättare 24
för läsaren att jämföra de två regelsystemen och se vilka olikheter som Prop. 1988/89: 76 föreligger i bestämmelsernas innehåll. Även beträffande de materiella Allmänna frågorna finns det skäl att — oavsett sättet för konventionens genomföran- utgångSPunktel' de — beakta dess bestämmelser vid utformningen av de nya nationella köplagarna. Man bör undvika onödiga skillnader mellan de regler som gäller vid internationella köp, å ena sidan. och vid nationella och nordiska köp. å den andra.
2.1.4 Förhållandet till konsumentköp
I alla de nordiska länderna utom Island har under 1970- talet genomförts tvingande lagstiftning om köp mellan näringsidkare och konsumenter, konsumentköp. Regleringen av konsumentköpen har emellertid genom- förts på olika sätt. 1 Danmark och Norge infördes tvingande bestämmelser om konsumentköp i de gällande allmänna köplagarna. 1 Finland finns en konsumentskyddslag som innehåller grundläggande tvingande bestämmel- ser om konsumentköp.
I Sverige finns en särskild konsumentköplag (l973:129) vars bestäm- melser är tvingande till konsumentens förmån. Detta innebär att av- talsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter enligt lagen blir ogiltiga. Däremot är det inget som hindrar att parterna avtalar om villkor som är gynnsammare för konsumenten. Lagen ger med andra ord ett minimiskydd för denne.
Vid sidan av konsumentköplagen är också reglerna i den allmänna köplagen tillämpliga på konsumentköp. Detta gäller inte bara frågor som är oreglerade i konsumentköplagen utan också frågor som behandlas i båda lagarna. Den allmänna köplagens bestämmelser är dispositiva, dvs. gäller endast när något annat inte har avtalats. I vissa avseenden är den allmänna köplagens regler förmånligare för köparen än konsumentköpla- gens regler. I sådana fall kan den allmänna köplagens regler bli tillämpliga även på konsumentköp.
Det rådande systemet har kritiserats som svårt att förstå och överblicka. Konsumentköplagen har också varit föremål för en översyn. Denna har resulterat i ett förslag till en ny konsumentköplag (se SOU 1984:25) som innehåller utförligare bestämmelser än den gällande.
Förslaget till ny konsumentköplag har remissbehandlats. Remissinstan- serna har genomgående uttalat att det behövs en ny lagreglering för konsu- mentköpen.
Under remissbehandlingen av förslaget till ny allmän köplag har emel- lertid frågan kommit upp om en reglering av konsumentköpen bör ske i en särskild konsumentköplag eller om regleringen av dessa köp bör integreras i den allmänna köplagen. Flera remissinstanser har ansett att konsument- reglerna bör arbetas in i den allmänna köplagen.
Jag kan i och för sig ha förståelse för ett sådant synsätt. Flera skäl kan anföras till förmån för en enda lag som gäller såväl vid allmänna köp som vid konsumentköp. De materiella reglerna torde i viss omfattning komma att överensstämma med varandra. För säljare som avtalar både med konsumenter och med näringsidkare blir det lättare att se vilka regler som 25
gäller i de olika fallen. Man undviker också de gränsdragningsproblem som Prop. 1988/89: 76 kan uppstå om man har två regelsystem. Den föreslagna nya konsument- Allmänna köplagen lämnar vidare vissa luckor som ändå måste fyllas ut av de regler utgångspunkter som gäller för köp i allmänhet.
Som andra remissinstanser har pekat på finns det emellertid också goda skäl som talar för ett system med dels en allmän köplag. dels en konsu- mentköplag. Det är givetvis av värde att samlat och i en enda lag kunna finna de regler som gäller just för konsumentköp. Konsumenter. konsu- mentvägledare och andra som har behov av att lätt hitta bestämmelser om konsumentköp slipper att söka i en omfattande allmän lag som med nödvändighet måste innehålla åtskilligt som är av inget eller mycket ringa intresse för konsumentköp. Dessutom skulle en enda lag för såväl allmän- na köp som konsumentköp kräva vissa modifikationer. tillägg och undan- tag för konsumentköp. Det ligger också mera i linje med konsumentregler- nas allmänna syfte att värna om konsumentintresset. om bestämmelserna rent tekniskt ges en utformning som är lättillgänglig för konsumenter.
Med en särskild konsumentköplag blir det vidare enklare att med avvi- kelse från den allmänna köplagen införa lösningar som särskilt tar hänsyn till konsumenternas förhållanden. Sålunda kan det t.ex. på vissa punkter vara motiverat att låta konsumentköpsreglerna följa konsumenttjänstreg- lerna i stället för reglerna i den allmänna köplagen. Det kan också vara lättare att i framtiden genomföra reformer i konsumentskyddet vid köp om detta inte kräver ingrepp i den allmänna köplagen. Den allmänna köplagen kan dessutom ges en bättre anpassning till näringslivet om man där inte behöver ta hänsyn till särskilda konsumentskyddsaspekter.
Med hänvisning till det nu anförda anser jag att konsumentköpen bör regleras i en särskild och fristående konsumentköplag. lnom justitiedepar- tementet pågår arbete med en lagrådsremiss med förslag till en sådan lag. Avsikten är att förslag om en sådan lag skall föreligga i sådan tid att det när den lagstiftning som nu föreslås behandlas av riksdagen skall gå att få en samlad bild av hur lagstiftningen på köprättens område är avsedd att utformas samt att de båda lagarna också skall kunna träda i kraft samti- digt.
2.1.5 Nordisk rättslikhet
Arbetsgruppen understryker på flera ställen i sitt betänkande önskemålet att man i möjligaste mån bevarar den nordiska rättslikheten på köprättens område. För egen del vill jag starkt instämma i detta. Den internordiska handelns del av utrikeshandeln är betydande för alla de nordiska länderna. Det är en avsevärd fördel om en gemensam köplagstiftning kan ligga till grund för denna handel. Att den nya köplagstiftningen blir så enhetlig som möjligt i de nordiska länderna är därför viktigt inte minst av praktiska skäl.
Med nordiska köplagar som sinsemellan är i allt väsentligt överensstäm- mande kan man undgå eller i varje fall minska behovet av att bestämma vilket lands lag som skall tillämpas. Därigenom underlättar man avtalsför- handlingarna och förbättrar parternas möjligheter att överblicka och förut- 26
se rättsläget vid sådana köp. Dessa synpunkter har särskilt stor betydelse Prop. 1988/89: 76 för de små och medelstora företagen som ofta inte har omedelbar tillgång Allmänna till juridisk sakkunskap. En enhetlig köplagstiftning är dessutom av bety- utgångspunkter delse när det gäller att utveckla Norden som hemmamarknad. Möjligheter- na att uppnå nordisk enhetlighet är dock beroende av flera omständighe- ter. En är hur FN- konventionen skall införlivas med nationell rätt. Jag har tidigare nämnt att FN-konventionen har införlivats med svensk rätt ge- nom en s.k. blankettlag. Konventionen kommer att gälla som lag här i riket i dess originaltexter. Ett motsvarande förfarande har tillämpats i Finland och torde komma att tillämpas i Danmark. 1 Norge har man däremot införlivat konventionen med norsk rätt genom att arbeta in den i den allmänna köplagen.
Möjligheten att uppnå nordisk enhetlighet är också beroende av hur regleringen av konsumentköp blir i de olika nordiska länderna. Jag har tidigare redogjort för skälen till att enligt min mening konsumentreglerna bör samlas i en fristående konsumentköplag. 1 Finland har man valt samma lösning som i Sverige. I Norge har konsumentköpreglerna tagits in i den allmänna köplagen. En särskild utredning skall emellertid tillsättas för att överväga möjligheterna att bryta ut dem och samla dem i en särskild lag. 1 Danmark har man ännu inte tagit slutlig ställning. l både Norge och Danmark kan det alltså på sikt bli samma lösning som i Sverige och Finland.
Ytterligare en omständighet som påverkar möjligheten att uppnå nor- disk enhetlighet på köprättsområdet är att rättspraxis i de olika länderna, trots den gemensamma grunden. delvis har glidit isär. Arbetsgruppen har uttalat att den försökt att överbrygga sådana skillnader men att det likväl visat sig nödvändigt att godta vissa olikheter mellan förslagen till följd av en något olika praxis som man inte har velat överge.
Arbetsgruppen pekar också på en annan omständighet av betydelse för möjligheten att uppnå överensstämmelse mellan de nordiska köplagarna. Under arbetsgruppens arbete visade det sig att man från norsk sida önska- de en något mer utförlig reglering än de andra länderna. Och från dansk sida önskade man formuleringar som mera anknyter till dem som före- kommer i de gällande köplagarna.
Skillnaderna i arbetsgruppens förslag är minst mellan de finska och svenska förslagen. Det finska förslagets svenskspråkiga version och det svenska förslaget är nästan identiska.
Frågan om nordisk rättslikhet har tillmätts stor betydelse av remissin- stanserna. Många har starkt betonat vikten av att reglerna blir mera överensstämmande i de nordiska länderna.
Enligt min mening bildar arbetsgruppens betänkande en god utgångs- punkt för att bevara och utveckla den nordiska rättslikheten på köprättens område. Redan det faktum att Finland får en köplag som svarar mot de övriga ländernas köplagar är ett betydande framsteg. Jag ser det också som positivt att det i arbetsgruppen har kunnat uppnås enighet om det reella innehållet i de flesta bestämmelserna.
Vid de nordiska departementsöverläggningarna som nämnts i avsnitt 1 har det emellertid visat sig möjligt att få en ännu större överensstämmelse 27
mellan köpreglerna i de nordiska länderna. Enighet har sålunda uppnåtts Prop. 1988/89: 76 om lösningar i sak som innebär en ökad nordisk rättslikhet jämfört med Allmänna arbetsgruppens förslag. Denna enighet om det materiella innehållet har utgångspunkter också kunnat slå igenom i de enskilda formuleringarna. låt vara att de språkliga skillnaderna sätter vissa gränser. En sådan ökad harmonisering av formuleringarna är särskilt värdefull genom att den kan förebygga tolkningstvister och motverka att rätts— och avtalspraxis utvecklas olika i de nordiska länderna.
De nordiska departementsöverläggningarna har alltså resulterat i en betydande grad av harmonisering mellan lagförslagen. Att skilda lösningar har valts för genomförandet av FN-konventionen och placeringen av kon- sumentköpsreglerna har inte hindrat att många av de skillnader som förelåg i arbetsgruppens betänkande har arbetats bort. Enligt min mening är det lagförslag som nu läggs fram väl ägnat att bevara och t.o.m. stärka den nordiska rättslikheten på köprättens område.
2.1.6 Olika typer av köp
1 1905 års lag görs en grundläggande skillnad mellan å ena sidan species- köp och å andra sidan genusköp eller leveransavtal. Med speciesköp avses köp av bestämt gods. dvs. köp vid vilket säljarens prestationsskyldighet från början är koncentrerad till ett visst föremål. Med genusköp avses däremot köp som inte avser bestämt gods utan en viss myckenhet av angivet slag. Även s.k. halvgeneriska köp, dvs. fall där en "viss mycken- het” har sålts för att ”ur bestämt gods uttagas". behandlas på samma sätt som genusköp i trängre bemärkelse.
Grunden till distinktionen mellan speciesköp och genusköp är att sälja- ren vid den senare typen av köp har frihet -— clleri varje fall större frihet än vid speciesköp — att välja den egendom med vilken köpet fullgörs. Denna skillnad utgör anledningen till att bestämmelserna om genusköp i många avseenden är strängare mot säljaren än bestämmelserna om spe- ciesköp.
Som arbetsgruppen har anfört har emellertid distinktionen mellan spe- ciesköp och genusköp i sin nuvarande form kommit att bli mindre ända- målsenlig. Den är visserligen användbar för typiska speciesköp. såsom köp av begagnade bilar och unika föremål som existerar vid avtalsslutet. Lika- så är den brukbar för utpräglat generiska köp såsom köp av spannmål. råvaror e.d. Däremot är distinktionen inte särskilt lämplig i fråga om industriellt tillverkade varor vare sig det är fråga om serietillverkade produkter eller om varor som skall tillverkas särskilt efter köparens beställ- ning.
Om köpet avser en ny serietillverkad vara finns det ingen anledning att t.ex. i fråga om säljarens skadeståndsskyldighet göra någon principiell skillnad mellan det fallet att köpet i avtalet har angetts avse en vara av en viss typ och det fallet att köpet avser ett bestämt exemplar av produkten. När det är fråga om industriellt tillverkade varor med standardiserade egenskaper är en distinktion som bygger på det sätt på vilket köpeobjektet beskrivits i avtalet alltför schematisk. 28
Den nuvarande distinktionen mellan speciesköp och genusköp passar Prop. 1988/89: 76 inte heller särskilt väl i fråga om varor som skall tillverkas efter köparens Allmänna beställning. Ibland avser beställningen en vara av mer eller mindre indivi- utgångspunkter duell beskaffenhet. ibland en utpräglat standardiserad vara. I båda fallen består tillverkningen normalt till stor del av genusartade prestationer. Säljaren skall anskaffa råvaror. komponenter och annat material för till- verkningen. bedöma hur tillverkningen skall genomföras osv. Den uppdel- ning i species- och genusköp som görs i den gällande köplagen passar inte som kriterium för utformningen av påföljdssystemet vid avtal av här avsett slag.
Jag anser därför att distinktionen mellan speciesköp och genusköp i dess nuvarande form bör avskaffas. Detta betyder dock inte att det helt bör sakna betydelse vilket slags vara som köpet avser. Påföljdssystemct bör utformas på ett sådant sätt att det vid varje enskild påföljd finns utrymme för de nyanseringar som behövs i sammanhanget. Detta behov kan tillgo- doses genom att en i och för sig generell regel utformas så att varans beskaffenhet kan tillmätas betydelse inom ramen för regeln.
1905 års lag innehåller också en del speeialbestämmelser om handels- köp. Med handelsköp förstås köp som ingås mellan köpmän i och för deras rörelse. Särregleringen av handelsköp innebär strängare reklamationsreg- ler för detta slags köp än för andra köp — s.k. civila köp - och en strängare undersökningsplikt för köpare som är köpmän. Vid handelsköp gäller dessutom att varje dröjsmål ger motparten rätt till hävning. Det finns ytterligare någon mindre skillnad mellan handelsköp och civila köp. I likhet med arbetsgruppen menar jag att de gällande reglerna för handels- köp i vissa avseenden är alldeles för trubbiga. Reklamationsskyldigheten framstår ofta som alltför sträng. och rätten att häva ett köp vid varje försening passar sällan så bra in i det moderna samhället. Man bör därför inte ha med särregler om handelsköp i en ny allmän köplag. De nyanse- ringar som kan vara nödvändiga bör. på motsvarande sätt som i fråga om speciesköp reSpektive genusköp. göras inom ramen för de enskilda bestäm- melserna.
2.1.7 Leveransklausuler
Säljarens skyldigheter i samband med avlämnandet av varan anges ofta i avtalet genom en hänvisning till en leveransklausul. t.ex. "fob" (fritt ombord). Detta gäller i synnerhet vid internationella och kommersiella köp. 1 de gällande köplagarna finns särskilda bestämmelser som anger vad vissa vanliga leveransklausulcr innebär i fråga om t.ex. tidpunkten för avlämnandet och ansvaret för transportkostnaderna.
Arbetsgruppen har övervägt huruvida också en ny köplagstiftning bör innehålla regler om innebörden av leveransklausuler. Arbetsgruppen har emellertid stannat för att — med ett undantag — inte föreslå några sådana regler. Enligt min mening är arbetsgruppens bedömning väl underbyggd. På den internationella köprättens område har leveransklausulerna och deras innebörd särskilt utvecklats genom de av Internationella handels— kammaren fastställda definitionerna i de s.k. lNCOTERMS. Utveckling- 29
en av transportförhållandena medför ett fortlöpande behov av att revidera Prop. 1988/89: 76 leveransklausulcrna. Då man inte gärna kan möta behovet av en sådan Allmänna kontinuerlig anpassning med successiva ändringar av köplagarna är alter- utgångspunkter nativet att bara ha vissa mycket allmänna regler om de viktigaste punkter- na i de vanligaste klausulerna. Behovet liksom betydelsen av sådana regler torde dock vara begränsat. Detta gäller särskilt utrikeshandeln. I fråga om klausuler som är vanliga i inrikeshandeln är situationen kanske något annorlunda. Här skulle det kunna vara skäl att i köplagen göra vissa preciseringar beträffande klausulernas innebörd. Även på detta område är en lagreglering dock problematisk. Någon klar gruppering av leveransklausulerna kan knappast göras. Samma klausuler kan förekomma såväl i inrikes- som i utrikeshandeln. Det måste därför anses tveksamt om man i en ny köplagstiftning skall definiera klausuler vars gängse innebörd på utrikcshandelns område kan vara eller bli en annan. Svårigheten att anpassa lagens regler efter förändrade praktiska behov gör sig gällande också här. 1 ett fall finns det emellertid behov av ett klarläggande i lagtexten. Det gäller klausulen "fritt" ("fritt levererad". "levcrerad”). Denna klausul finns inte definierad i lNCOTERMS. och den har huvudsakligen betydelse för inrikeshandeln. innebörden av denna klausul är för närvarande att varan inte skall anses avlämnad förrän den har kommit fram till den ort som nämns i samband med klausulen. Detta kan inte tolkningsvis anses framgå av klausulen. Eftersom huvudregeln om avlämnande vid transport- köp föreslås bli att avlämnandet sker då varan avlämnas till den som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. är det alltså motiverat med en särskild bestämmelse om innebörden av den nämnda klausulen.
2.1.8 Allmänt om köplagens innehåll
Liksom 1905 års lag bör den nya köplagen framför allt ge svar på vissa frågor som typiskt sett uppkommer vid köp av varor. Lagen bör sålunda klargöra när en vara skall avlämnas från säljaren till köparen. hur det skall ske. vilken betydelse detta avlämnande har och i vilket skick varan då skall befinna sig. Lagen bör också reglera vad som gäller om säljaren inte avlämnar varan i rätt tid eller om varan är behäftad med fel. I samband med detta bör regleras under vilka förutsättningar varan skall anses vara behäftad med fel. Lagen bör vidare innehålla regler om vad som gäller beträffande betalning och beträffande fall då köparen är i dröjsmål med betalningen. En ny köplag bör också innehålla regler om köparens medver- kan till köpet.
Det är naturligt att huvudintresset vid utformningen av en ny köplag knyts till de situationer då avtalsrelationerna inte har utvecklat sig på det sätt som parterna har haft anledning att förvänta sig. För de väl fungeran- dc situationerna behövs ingen eller i vart fall ringa lagstiftning. Den nya lagen bör alltså till större delen koncentreras på frågorna om när avtals- brott kan anses föreligga och vilka påföljder som då kan bli aktuella.
De förslag som jag nu lägger fraln innebär i sina huvuddrag en reglering som svarar mot 1905 års köplag. [ en del betydelsefulla avseenden görs 30
dock avvikelser. 1 det följande kommer jag i återstående delar av den Prop. 1988/89:76 allmänna motiveringen att ta upp vissa större frågor där jag förordar Allmänna sådana avvikelser. medan jag återkommer till övriga avvikelser i special- utgångspunkter motiveringen (avsnitt 4).
2.1.9 Dispositionen av den följande framställningen
Jag har härmed avslutat min redogörelse för de allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en ny lagstiftning om köp. 1 det följande avserjag att närmare behandla frågan om
varans beskaffenhet i avsnitt 2.2.
avhjälpande och omleverans i avsnitt 2.3. hävning i avsnitt 2.4. skadestånd i avsnitt 2.5.
avbeställning i avsnitt 2.6. prisets bestämmande i avsnitt 2.7. ikraftträdande i avsnitt 2.8. kostnader i avsnitt 2.9. Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe- cialmotiveringen (avsnitt 4).
Hänvisningar till S2
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt Lagrådet Prop. 1988/89: 76 Lagrådet
2.2. Varans beskaffenhet
Mitt förslag: Köplagen skall innehålla regler som ger vägledning för bedömningen av om en vara är behäftad med fel. Enligt huvudre- geln föreligger fel, om varan i fråga om art. mängd, kvalitet. andra egenskaper eller förpackning inte överensstämmer med avtalet. Ger avtalet inte besked om hur en vara skall vara beskaffad skall den normalt anses felaktig. om den inte är ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används eller för sitt särskil- da ändamål eller om den inte är förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt då förpackning behövs för att bevara eller skydda varan. En vara skall vidare anses vara felaktig, om den inte överens- stämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller använd— ning som säljaren eller någon annan har lämnat. Detsamma gäller i de flesta fall när säljaren har underlåtit att lämna väsentliga uppgif- ter om varan. Även om en vara har sålts i ”befintligt skick” skall fel anses föreligga om den inte uppfyller en viss minimistandard.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Arbetsgruppen har dock inte föreslagit några regler rörande felbedömning- en i sådana fall då avtalet inte ger besked om hur varan skall vara beskaf- fad (se betänkandet s. 175— 178: jfr det norska förslaget som innehåller sådana regler).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till ar- betsgruppens förslag. Förslaget att fel skall anses föreligga i vissa fall då säljaren har underlåtit att upplysa köparen om vissa förhållanden beträf- fande varan har dock kritiserats för att vara alltför strängt mot säljaren. Några remissinstanser har vidare ansett att reglerna om varans skick inte bör omfatta förpackning. En del remissinstanser har förordat att den svenska köplagen skall i likhet med det norska förslaget innehålla regler för bedömning av om fel föreligger även för sådana fall då parternas avtal inte ger något besked om hur varan skall vara beskaffad. Andra remissinstanser ställer sig negativa till sådana regler.
Skälen för mitt förslag: En säljare är skyldig att leverera en felfri vara. Är varan behäftad med fel kan köparen göra gällande de påföljder som köp- lagen eller avtalet tillhandahåller. Det är därför av stor betydelse att kunna avgöra när ett fel föreligger.
1905 års köplag innehåller inte några regler om hur en vara skall vara beskaffad och inte heller några upplysningar om vad som skall anses utgöra fel. Kanske är det bl.a. av den orsaken som olika åsikter om en varas skick är den oftast förekommande anledningen till tvister mellan säljare och köpare.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag det angeläget att köp- lagen tillhandahåller regler som ger vägledning för bedömningen av om en vara är behäftad med fel.
När det gäller utformningen av sådana regler vill jag till en början
Varans beskaffenhet
framhålla att dessa av naturliga skäl måste ges en allmän utformning. De skall tjäna som vägledning för bedömningen av enskilda fall men måste fyllas ut av omständigheterna i det enskilda fallet.
Vid utformningen av felbegreppet kommer först sådana fall i blickpunk- ten då en varas fysiska egenskaper avviker från vad köparen har rätt att kräva. Det är alltså fråga om avvikelser vad gäller varans art. kvalitet eller egenskaper. Felreglerna bör emellertid också ta sikte på vissa fall då varans mängd avviker från vad köparen har rätt att kräva. Om säljaren har levererat för liten kvantitet bör detta visserligen normalt bedömas som ett dröjsmål med leveransen. men felreglerna bör bli tillämpliga i sådana fall om säljaren anser sig ha fullgjort sin prestation i dess helhet.
Utgångspunkten för felbedömningen måste — i enlighet med lagens dispositiva karaktär — vara det enskilda avtalet och förhållandena i an- slutning till detta. Den angivna utgångspunkten bör framgå direkt av lagen genom att det klart anges att en vara i fråga om art. mängd, kvalitet och andra egenskaper skall överensstämma med avtalet. Om en vara inte uppfyller dessa krav. bör ett fel anses föreligga.
1 den moderna omsättningen av industrivaror av de mest skiftande slag kan varans förpackning ofta nog vara lika viktig för köparen som egenska- per hos själva varan. Detta är fallet både när varan är avsedd att vidareför- säljas i originalförpackning och när förpackningen är avsedd att skydda eller bevara varan. Enligt min mening bör därför fel eller brist i förpack- ningen i påföljdshänseende bedömas på samma sätt som fel i varan. Felreglerna bör därför utformas så att även varans förpackning skall över- ensstämma med vad som framgår av avtalet.
Moderna industriprodukter marknadsförs ofta kraftfullt och inte sällan genom insatser av olika säljled. En köpares kunskap om en vara grundas därför i stor utsträckning på uppgifter som han har inhämtat före köpet inte bara från säljaren utan också från andra. såsom tillverkare, importör eller grossist. Ofta kan det vara fråga om uppgifter av teknisk natur som den enskilde köparen har små möjligheter att kontrollera. Eftersom upp- gifter vid marknadsföringen ofta är av avgörande betydelse inte bara för köparens möjligheter att bedöma en vara utan också för köpeavtalet över huvud taget. är det angeläget att även denna typ av uppgifter beaktas vid felbedömningen. 1 köplagens felregler bör därför anges att fel skall anses föreligga om varan inte överensstämmer med information om varan som köparen har erhållit före köpet.
Det sagda innebär att säljaren bör åläggas ett marknadsföringsansvar. När det gäller uppgifter som har lämnats av säljaren eller hans företrädare bör det innebära att varan skall anses felaktig. om den inte överensstäm- mer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som har lämnats vid marknadsföringen av varan eller i övrigt före köpet. Det bör inte vara nödvändigt att uppgifterna har lämnats direkt till köparen. Felansvaret bör i stället omfatta också uppgifter som har förekommit i säljarens all- männa marknadsföring. såsom vid annonsering och i annan reklam. Fel- ansvaret bör emellertid inte vara generellt vid alla sådana avvikelser från lämnade uppgifter. utan en förutsättning bör vara att uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Den förutsättningen innebär dessutom att
Varans beskaffenhet
säljaren bör kunna undgå felansvaret genom att i tillräcklig tid rätta felaktiga uppgifter på ett tydligt sätt.
Ett sätt som en säljare kan använda för att ge information om en vara är att presentera varuprov eller modeller. Felansvaret bör omfatta även den situationen. En vara bör alltså anses vara behäftad med fel. om den avviker från en egenskap som säljaren har hänvisat till genom att förete ett prov eller en modell. '
Som jag redan har nämnt erhåller köparen ofta viktig information om en vara från någon annan än säljaren. Ibland kan det dessutom vara svårt att avgöra från vem informationen kommer. då en varas hela distributions- kedja kan framstå som en kommersiell enhet. Jag anser därför att det inte finns någon rimlig anledning att begränsa säljarens ansvar för marknadsfö- ringsuppgifter till uppgifter som han själv har lämnat. utan hans ansvar bör omfatta också sådana för köpet betydelsefulla uppgifter som någon annan än säljaren. i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan. Fel bör således anses föreligga när en vara inte överensstämmer med uppgifter som har lämnats i broschyrer. annon- ser eller annan reklam från exempelvis varans tillverkare eller distributör även när dessa inte har sålt varan till den ifrågavarande köparen.
F elansvaret med avseende på uppgifter som har lämnats av någon annan än säljaren bör inte förutsätta att uppgifterna skall ha åberopats av sälja- ren. Om säljaren inte har känt till eller ens bort känna till att uppgifterna lämnats — och därför också har saknat möjlighet att rätta dem — bör han däremot inte behöva ansvara för dem.
Vid en felbedömning som tar sikte på uppgifter som har lämnats av säljaren eller någon annan bör det emellertid inte ha någon betydelse om säljaren känt till eller bort känna till att uppgiften var felaktig. Lämnas ingen reservation för uppgifternas riktighet skall säljaren därför bära an- svaret för dessas innehåll även om han var i god tro. Det bör inte heller vara tillräckligt att åberopa ett allmänt förbehåll. såsom att varan sålts ”i befintligt skick" eller liknande. för att undgå ansvaret för uppgifter som lämnats. Ett förbehåll måste för att beaktas vara konkret till sitt innehåll och tydligt ange vilka uppgifter som förbehållet avser.
Lika betydelsefullt som det är för köparen att den information som lämnas är riktig, lika betydelsefullt är det att inte väsentliga förhållanden rörande varan förtigs. I vart fall för vissa fall är det således angeläget att säljaren åläggs en viss upplysningsplikt. Ett fall är när säljaren tillämpar avtalsvillkor som i allmänna ordalag gör förbehåll för varans skick, t. ex. om det anges att varan säljs i befintligt skick. För att ett sådant allmänt formulerat förbehåll inte skall vara ägnat att tjäna otillbörliga syften bör en vara även om den säljs med ett sådant förbehåll anses felaktig. om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som säljaren mås- te antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om. allt under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.
För det fall att avtalet inte innehåller något sådant allmänt utformat förbehåll beträffande varans skick, behövs inte någon motsvarande ut-
Varans beskaffenhet
trycklig regel om upplysningsplikt. Som jag strax återkommer till kommer jag nämligen att förorda en sådan utformning av de allmänna reglerna för den felbedömning som skall ske i dessa fall att säljaren får en indirekt upplysningsplikt. Säljaren måste för att undgå felansvaret i viss utsträck- ning ge köparen upplysning om relevanta brister hos varan.
I många fall ger varken avtalet eller omständigheterna kring avtalet någon ledning för bedömningen av en varas avtalsenliga skick. Den om- ständigheten får naturligtvis inte innebära att köparen skall behöva accep- tera vilken standard på varan som helst. I den beskrivna situationen får en bedömning av om varan är felfri ske utifrån en jämförelse med likvärdiga varor. Enligt min mening bör detta framgå av köplagen. 1 den svenska köplagen bör därför — liksom har skett i den finska lagen och i det norska lagförslaget _- tas in en regel om att varan skall anses vara behäftad med fel. om den inte är ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används. Varan skall med andra ord ha minst sådana egenska- per att den kan användas i normalt bruk på alla de sätt som man vanligen använder varor av samma slag. En tillämpning av enbart den grova mått- stock som denna abstrakta bedömningsmodell utgör är dock inte ägnad att fastställa vilka kvalitativa krav som i det enskilda fallet bör ställas på varan. Bedömningen kan inte heller i varje detalj utföras på det abstrakta planet. Andra omständigheter. såsom varans pris. måste också vägas in och kan då påverka utfallet av den abstrakta bedömningen. exempelvis så att priset och andra omständigheter leder till att köparen bör acceptera en kvalitet som ligger under gängse standard.
Vid felbedömningen bör vidare köparens konkreta syfte med köpet ges betydelse. Kan det antas att säljaren måste ha insett att köparen avsett att tillgodose ett särskilt ändamål med den köpta varan, framstår det som rimligt att varan anses felaktig om den inte är ägnad för det ändamålet. Detta gäller dock inte generellt. utan säljarens ansvar i detta hänseende bör förutsätta att köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap.
Vad jag nu har anfört innebär också att säljaren för att undgå felansvaret måste före köpet upplysa köparen om eventuella brister hos varan som gör att den inte är ägnad för sitt ändamål.
Jag har tidigare framhållit att varan även med avseende på förpackning skall överensstämma med avtalet. Förpackningen är ofta en så väsentlig förutsättning för varans skick att varan, även när frågan om förpackning inte regleras i avtalet. bör vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt om en förpackning behövs för att bevara eller skydda den. Det är således inte fråga om något allmänt krav på att varan skall vara förpackad. Är en vara avsedd för vidareförsäljning i originalförpackning, bör det emellertid anses föreligga ett fel om förpackning saknas. Likaså bör varan anses felaktig om den inte är förpackad på det sätt som är brukligt inom ifrågavarande bransch eller — om något sådant bruk inte har utvecklats — på det sätt som är försvarligt för att bevara eller skydda den. Detta innebär att en köpare skall kunnna göra felpåföljder gällande när en vara har skadats på grund av bristande förpackning. även när skadan har inträffat efter den tidpunkt då risken för varan övergick på köparen.
Varans beskaffenhet
Då en vara har sålts i "befintligt skick" eller med liknande allmänt Prop. 1988/89: 76 förbehåll sänks naturligtvis de krav som kan ställas även vid en abstrakt Avhjälpande och bedömning. Som jag tidigare har framhållit bör ett sådant allmänt förbe- omleverans håll inte kunna tilläggas den betydelsen att en köpare skall behöva accepte- ra vilken standard som helst. En bedömningsregel bör därför ges som i dessa fall anger en minimistandard, som förbehåll av ifrågavarande typ inte skall kunna påverka. Jag förordar därför en regel av innehåll att fel skall anses föreligga när en vara sålts med ett allmänt formulerat förbehåll beträffande varans skick. om varan visar sig vara i ett väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog haft anledning att förutsätta.
Hänvisningar till S2-2
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt Lagrådet Prop. 1988/89: 76 Lagrådet
2.3. Avhjälpande och omleverans
Mitt förslag: Köparen skall ha rätt att kräva att säljaren utan kost- nad för köparen avhjälper ett fel i varan. om ett avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Om felet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta. skall köparen ha rätt att kräva omleverans. Säljaren skall å sin sida ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans. om det kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att denne inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkan- det 5.179 ff).
Remissinstanserna: Remissinstanscrna godtar med ett undantag arbets- gruppens förslag om införande av påföljderna avhjälpande och omleve- rans. En remissinstans anser att införandet av en rätt för köparen att kräva avhjälpande är ägnat att komplicera aflärsförhållandena utan motsvaran- de nytta. Några remissinstanser menar att regeln om avhjälpande är alltför allmänt hållen och att den bör begränsas till beställningsköp, där själva avtalet förutsätter att säljaren utför arbete på varan, och till fall där säljaren yrkesmässigt utför reparationer.
Skälen för mitt förslag: När det föreligger fel i en vara gäller enligt 1905 års lag att köparen har rätt till prisavdrag eller. om felet inte är ringa. rätt att häva köpet (se 42 & första stycket). I fråga om leveransavtal kan köpa- ren. om felet är sådant att han i och för sig har rätt att häva köpet. välja att kräva omleverans i stället för att häva köpet (se 43 & första stycket). Under vissa mycket begränsade förutsättningar har säljaren rätt att avhjälpa ett fel för att därigenom avvärja krav på hävning eller prisavdrag (jfr 49 5). Någon skyldighet för säljaren att avhjälpa fel föreligger inte enligt 1905 års lag.
Vid fel i en vara har köparen också under vissa förutsättningar rätt till skadestånd (se 42 9" andra stycket och 43 å andra stycket). Till den frågan återkommerjag senare (se avsnitt 2.5). 36
Liksom hittills bör köparen vid fel i varan även i fortsättningen ha Prop. l988/89:76 möjlighet till prisavdrag och — om felet inte är ringa — hävning. Till Avhjälpande och frågan om förutsättningarna för hävning återkommerjag i det följande (se omleverans avsnitt 2.4).
En av de mera besvärande bristerna i påföljdssystemet enligt gällande lag är att det finns ett alltför snävt utrymme för rättelse av fel i varan. En sådan rättelse. kan ske antingen genom att säljaren på egen bekostnad avhjälper felet eller genom att säljaren företar omleverans. dvs. förser köparen med en ny, felfri vara. I den moderna handeln är avhjälpande av fel och omleverans oftast de för båda parter mest ändamålsenliga påföljds- alternativen. inte minst ur ekonomisk synvinkel. Om köpet avser en komplicerad teknisk produkt. kan det vidare vara av stor betydelse för köparen att just säljaren avhjälper felet. Säljaren är kanske den ende som besitter det nödvändiga tekniska kunnandet och som har tillgång till de reservdelar. Specialverktyg m.m. som behövs för att utföra reparationen. Har en produkt tillverkats särskilt för ett av köparen angivet. speciellt ändamål. kan onödig värdeförstöring undvikas om felet avhjälps i stället för att köpet hävs. Att avhjälpande är en påföljd som oftast ligger i linje med båda parters intressen framgår också av förekommande standardav- talsvillkor. i vilka avhjälpande intar en central plats i påföljdssystemet vid fel i varan.
Jag anser därför i likhet med arbetsgruppen att den nya köplagen bör ge ökade möjligheter att använda rättelse som påföljd vid fel i varan. ] själva verket är det önskvärt att påföljdsformerna avhjälpande och omleverans blir de primära och alltså får en central plats i påföljdssystemet.
Ofta kan de båda rättelseformerna användas alternativt. I en del fall ligger dock den ena formen närmare till hands. Om köpet t. ex. gäller varor som tillverkats speciellt för köparen, är ett avhjälpande av felet ofta den ekonomiskt mest försvarliga lösningen vid fel i varan. Omleverans fram- står i sådana fall som en mindre lämplig lösning i fall då felet kan avhjäl- pas. Vid fel i köpta standardvaror är däremot omleverans ofta det enklaste och mest ekonomiska sättet att företa rättelse. lbland bör båda rättelsefor- merna kunna komma i fråga vid samma fel genom att omleverans sker efter det att försök att avhjälpa felet inte har lett till ett godtagbart resultat.
Jag går nu in på de närmare förutsättningar som bör gälla beträffande avhjälpande resp. omleverans.
Vad först gäller avhjälpande vill jag framhålla att köparen inte bör tillerkännas någon ovillkorlig rätt att få ett fel avhjälpt. Det kan förekom- ma fall då ett avhjälpande kan ske bara till kostnader som framstår som orimliga i förhållande till varans värde eller i övrigt. Det kan också finnas fall där kostnaderna för att avhjälpa felet visserligen inte är så höga att de framstår som orimliga men där en skyldighet att avhjälpa felet skulle leda till beaktansvärda olägenheter för säljaren. Att en säljare tvingas avhjälpa ett fel på en standardvara när säljaren saknar egna reparationsresurser kan vara ett exempel på det.
På grund av det anförda delarjag arbetsgruppens uppfattning att köpa- ren bör ha rätt att få felet avhjälpt bara om avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Ibland kan det också inträffa 37
att säljaren i en situation, då köparen begär att ett fel skall avhjälpas. hellre Prop. 1988/89: 76 vill leverera en ny. felfri vara. Jag delar arbetsgruppens uppfattning att Avhjälpande och säljaren då bör ha rätt att göra en omleverans. För köparen kan det i omleverans sådana fall knappast spela någon roll om säljaren väljer det ena eller andra alternativet. Köparens primära intresse är att få tillgång till en felfri vara.
Under remissbehandlingen har som redan nämnts framförts uppfatt- ningen att den av arbetsgruppen föreslagna avhjälpandeskyldigheten skul- le vara alltför allmänt utformad. Jag kan inte dela den uppfattningen. Enligt de regler om avhjälpandeskyldigheten som jag nyss har förordat skall det vara en förutsättning för skyldigheten att avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. En mera inskränkt av- gränsning. exempelvis att säljarens skyldighet skulle vara begränsad till beställningsköp och fall där säljaren yrkesmässigt ombesörjer reparatio- ner, skulle vara alltför stelbent och inte omfatta de situationer där ett avhjälpande av fel även i andra fall framstår som en naturlig och ända- målsenlig påföljd. En avgränsning av den typen skulle t.ex. innebära att köparen inte skulle ha rätt att ställa krav på avhjälpande när säljaren inte tillhör den angivna kategorin men trots det har inrättat sin verksamhet så att han regelmässigt låter reparera felaktiga produkter hos t. ex. tillverka— ren eller genom en särskild serviceorganisation.
Jag går nu över till frågan om köparens rätt att få omleverans. En omleverans är utan tvekan en mera ingripande påföljd än ett avhjälpande av felet. Det framstår därför som naturligt att rätten att få omleverans är mera begränsad än rätten att kräva avhjälpande. Redan i gällande lag utesluts rätt till omleverans vid fel som är av ringa betydelse.
På grund av vad jag nu har anfört biträder jag arbetsgruppens förslag att rätt till omleverans skall föreligga bara om felet är av väsentlig betydelse för köparen Och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Vad jag hittills har berört har avsett fall i vilka köparen har tagit initiativet till rättelse av fel i varan. En annan fråga är om säljaren skall ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa en omleverans utan att detta påkallas av köparen; denne kanske hellre vill häva köpet och kräva skadestånd eller begära nedsättning av priset.
Det framstår enligt min mening som rimligt att säljaren genom att på eget initiativ rätta fel i varan ges möjlighet att undgå de mera ingripande påföljder som köparen kan aktualisera. Vissa begränsningar måste dock ställas upp av hänsyn till köparen. Denne bör inte behöva acceptera en rättelse som innebär en avsevärd olägenhet för honom eller som gör att han riskerar att inte få sina egna kostnader ersatta av säljaren.
På grund av det anförda förordar jag i likhet med arbetsgruppen att säljaren skall ges rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel i varan eller företa en omleverans, om det kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att denne inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.
Hänvisningar till S2-3
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt 2
2.4. Hävning Prop. 1988/89: 76
H" . 2.4.1 Huvudregeln avmng
Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål och fel i varan får köparen häva köpet. om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Vid köparens bristande medverkan får säljaren häva köpet under motsvarande förutsätt- ningar; vid underlåtenhet att ta emot eller hämta varan dock endast om säljaren dessutom har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Vid köparens dröjsmål med betalningen får sälja- ren häva köpet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Arbetsgruppens förslag: Hävning får ske om säljarens dröjsmål, felet i varan, köparens dröjsmål med betalningen samt köparens bristande med- verkan i fall då säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han sålt utgör ett väsentligt avtalsbrott (se betänkandet s. 181 — l82, l9l och 193).
Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig genomgående positiva till arbetsgruppens förslag att ett väsentlighetskrav skall uppställas som huvudregel för hävning. Flera remissinstanser menar dock att regeln bör utformas så att den tar sikte på avtalsbrottets betydelse för den part som utsätts för det samt att den förutsätter att den part som begår avtalsbrottet insåg eller borde ha insett betydelsen därav för motparten.
Skälen för mitt förslag: Det utmärkande för hävning av ett avtal kan något förenklat sägas vara att en part på grund av den andra partens avtalsbrott ställer in såväl sin egen som motpartens prestation. Hävning innebär inte att parten går miste om rätten att kräva skadestånd.
Enligt 1905 års lag förutsätter hävning vanligen att avtalsbrottet är väsentligt eller, såsom det uttrycks i lagen, ”ej ringa” (se 21 5 andra stycket, 285 första stycket. 425 första stycket och 435 första stycket). Vissa undantag finns dock. Vid säljarens dröjsmål får köparen häva köpet även om dröjsmålet är ringa när han har ”betingat sig noggrant iakttagan- de av tiden för godsets avlämnande”. Vid handelsköp medför också varje dröjsmål med avlämnandet rätt till hävning av köpet ”med mindre det som fördröjt är utgör allenast en ringa del av godset” (se Zlå andra stycket). Vid fel i godset äger köparen häva köpet även om felet inte är att anse som ringa när säljaren har förfarit svikligt (se 42 5 första stycket). Vid leveransavtal får han dessutom häva köpet vid ringa fel, om säljaren ”avvetat felet å sådan tid. att han utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat till köpets fullgörande anskaffa felfritt gods” (se 43å första styc- ket). Är köparen i dröjsmål vid handelsköp har säljaren alltid rätt att häva köpet (28 & första stycket).
Som redan den nu lämnade framställningen antyder är det rådande systemet inte särskilt lättillgängligt. Den oinskränkta rätt till hävning som 1905 års lag i en del fall ger möjlighet till har också uppfattats som alltför sträng. På de flesta andra rättsområden har utvecklingen allt mer gått mot 39
att man ställer upp ett generellt krav på väsentlighet för att en part skall få Prop. 1988/89: 76 vidta den genomgripande och för motparten betungande påföljd som Hävning hävning innebär. I ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det också skäl att främja en reguljär avveckling av avtalsförhållandena och undvika ”onödiga” hävningar.
Arbetsgruppen har föreslagit betydande förenklingar i det rådande syste- met. främst bestående i att hävning vid säljarens dröjsmål och vid fel i varan som huvudregel skall förutsätta ett väsentligt avtalsbrott. För egen del är jag ense med arbetsgruppen att förenklingar är påkallade. Jag biträ- der också uppfattningen att man som huvudregel bör ställa upp ett väsent— lighetskrav för hävning. Däremot anserjag i likhet med flera av remissin- stanserna att väsentlighetsrekvisitet inte helt bör utformas enligt arbets- gruppens förslag.
Vad först gäller säljarens dröjsmål och fel i varan bör enligt min mening utgångspunkten för bedömningen vara om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen. Det framstår som rimligt att man vid så ingripande påföljder som det här är fråga om låter prövningen ta sikte på avtalsbrot- tets betydelse för den som har drabbats av det. Är det väsentligt för köparen talar starka skäl för en hävningsrätt. medan rätten till hävning inte ter sig lika motiverad om avtalsbrottet inte är av så stor betydelse för denne.
Förutom kravet på att avtalsbrottet skall vara väsentligt för köparen bör man, i likhet med gällande rätt, kräva en viss insikt härom hos säljaren. Denne skall inse eller ha bort inse att avtalsbrottet var av väsentlig betydel- se för köparen. Även om en sådan insikt saknas från början kan köparen dock bli berättigad att häva om rättelse inte sker inom en tilläggsfrist (se avsnitt 2.4.2).
Arbetsgruppens förslag innehåller vissa regler om påföljderna av köpa- rens bristande medverkan. Regleringen av säljarens rätt att häva köpet och kräva skadestånd är begränsad till fall då säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Vid de nordiska departementsöver- läggningarna har emellertid uppnåtts enighet om en vidgad reglering. Denna innebär att bestämmelser förs in om att köparen skall dels medver- ka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet. dels hämta eller ta emot varan. I fall då köparen brister i dessa avseenden är förhållandena sakligt sett ofta likarta- de med dem som nyss har berörts i fråga om säljarens avtalsbrott. Det finns därför anledning att även för dessa fall ställa upp motsvarande krav som i fråga om säljarens dröjsmål och fel i varan för att hävning skall få ske. Vid underlåtenhet att hämta eller ta emot varan bör dessutom krävas att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han sålt. såsom om köpet avser ett hus för rivning. I andra fall skyddas nämligen säljaren av bl.a. regler om vård av varan som ger honom rätt till ersättning för vårdkostnaderna, rätt att placera varan hos tredje man samt möjlighet att sälja varan för köparens räkning.
Även när det gäller köparens dröjsmål med betalningen finns det anled- ning att ställa upp ett väsentlighetskrav. Vid väsentlighetsbedömningen bör emellertid. till skillnad från vad som gäller vid de förut behandlade 40
situationerna, inte krävas att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för Prop. 1988/89: 76 motparten. Detta betyder inte att bedömningen skall vara schematisk Hävning exempelvis så att ett dröjsmål alltid blir att anse som väsentligt efter ett visst antal dagar. utan hänsyn får tas till sådana omständigheter som transaktionens karaktär. betydelsen av att förfallotiden noga följs o.d. Däremot bör man inte beakta säljarens ekonomiska ställning. Även om denna i det enskilda fallet skulle vara så god att det inte har någon större betydelse om betalning sker i tid, bör detta inte komma köparen till godo. Vid köparens dröjsmål med betalningen bör således prövningen ta sikte på avtalsbrottet mera allmänt. Huruvida köparen har insett eller bort inse att dröjsmålet är väsentligt bör inte heller tillmätas någon betydelse. Även om köparen har anledning att anta att dröjsmålet inte spelar någon större roll för säljaren. bör denne kunna häva köpet när avtalsbrottet efter den mer allmänna bedömning som har nämnts framstår som väsentligt.
2.4.2. Tilläggstid
Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål samt vid köparens dröjsmål med betalningen och bristande medverkan, får motparten även
häva köpet om han har satt ut en tilläggstid som inte är oskäligt kort och prestation inte sker inom denna tid.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller säljarens dröjsmål och köparens dröjsmål med betalningen (se betänkan- det 5. 181. 182 och 191). Vid bristande medverkan föreslås ingen motsva- rande regel.
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag godtas allmänt.
Skälen för mitt förslag: I flera utländska rättsordningar finns ett förfa- rande med s.k. tilläggstid. Innebörden av det kan beskrivas så att en part får göra även ett icke väsentligt avtalsbrott till hävningsanledning genom att sätta ut en tilläggstid för fullgörande. Sker fullgörande inte inom tiden blir parten berättigad att häva köpet. Förfarandet med tilläggstid verkar alltså till förmån för den part som vill åberopa ett avtalsbrott genom att han inte behöver styrka att väsentlighetskravet är uppfyllt i det enskilda fallet.
Det finns goda skäl att införa en möjlighet till tilläggstid i köplagen. Utsättandet av en tilläggstid kan vara ett sätt att undgå bevissvårigheter om det framstår som tveksamt ifall väsentlighetskravet är uppfyllt eller om parten har svårt att styrka detta. Parten kan då sätta ut en frist vars längd är anpassad till omständigheterna i det aktuella fallet. I det praktiska livet är det för övrigt vanligt förekommande att en avtalspart som blir utsatt för ett avtalsbrott inte häver avtalet förrän han uppmanat motparten att fullgöra sin prestation. Även den part som har begått avtalsbrottet kan vara betjänt av att hans motpart sätter ut en tilläggstid. Han vet då att om han presterar inom den utsatta tiden undgår han hävning. 41
De skäl som talar för en möjlighet till tilläggstid äger naturligen giltighet Prop. 1988/ 89: 76 även i fall då köparen inte medverkar till köpet på ett sådant sätt som Skadestånd skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet och fall då köparen inte hämtar eller tar emot varan när säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Regler om tilläggs- tid bör därför införas även för dessa fall.
Hänvisningar till S2-4-2
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt 2.4
2.5. Skadestånd
2.5.1 Allmänt om skadeståndsansvaret
Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål och fel i varan är säljaren skadeståndsansvarig för sådant som ligger inom hans kontrollsfär (kontrollansvar). Vid köparens bristande medverkan skall denne på motsvarande sätt ha ett kontrollansvar medan vid köparens dröjs- mål med betalningen möjligheterna till befrielse från skadestånds- skyldighet skall förutsätta ett kvalificerat betalningshinder.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller säljarens dröjsmål. Vid fel bygger ansvaret också primärt på kontrollansva- ret men det är modifierat i flera avseenden. För varor som har tillverkats särskilt för köparen och varor som fanns vid köpet och som inte kan ersättas med andra varor föreslås ett differentierat ansvarssystem, som i princip bygger på vållande. Vidare föreslås att köparen alltid skall ha rätt till skadestånd om varan avviker från vad säljaren särskilt utfäst samt om varan inte svarar mot uppgifter om varans egenskaper eller användning och säljaren insåg eller borde ha insett att uppgiften var oriktig eller vilseledande. Säljaren skall också ha ett ansvar för försummelse att lämna vissa för köparen betydelsefulla upplysningar om en vara samt ett ansvar för handlande i strid mot tro och heder. Regleringen av köparens skade- ståndsskyldighet på grund av betalningsdröjsmål och bristande medverkan överensstämmer — i tillämpliga delar — med mitt förslag (se betänkandet s. 183—187, 192—193).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker arbetsgruppens förslag eller lämnar det utan erinran utom såvitt gäller reglerna om felan- svaret. Flera remissinstanser menar att dessa är både onödigt komplicera- de och svårtillämpade.
Skälen för mitt förslag: I 1905 års lag är reglerna om säljarens skade- ståndsansvar vid dröjsmål olika vid speciesköp och genusköp. Vid species- köp gäller att säljaren är skyldig att ersätta köparen skada på grund av dröjsmål, om dröjsmålet beror på att säljaren har varit försumlig. Säljaren har emellertid bevisbördan för att någon försummelse inte har förelegat. Han bär ett s.k. presumtionsansvar (se 23 5).
Vid genusköp är utgångspunkten att säljaren här ett strikt skadestånds- ansvar. Han svarar alltså oberoende av försummelse (se 24 5). Säljaren går dock fri från ansvar under vissa förutsättningar. Dels krävs det att dröjs- 42
målet beror på ett hinder som gör det objektivt omöjligt att fullgöra köpet. Prop. 1988/89: 76 Objektiv omöjlighet föreligger om det är omöjligt att fullgöra köpet inte Skadestånd bara för den ifrågavarande säljaren utan också för varje annan person. Som exempel på sådana hinder anges i lagen förstörelse av allt gods av det slag eller det parti som köpet avser, eller krig, införselförbud eller därmed jämförlig händelse. Dels måste situationen vara sådan att säljaren vid köpslutet inte borde ha räknat med att hindret kunde uppstå.
Också vid fel gör 1905 års lag skillnad mellan speciesköp och genusköp. Vid speciesköp har köparen rätt till skadestånd om godset vid köpet saknade egenskap som kan anses tillförsäkrad. Sådan rätt föreligger vidare om felet efter köpet har uppkommit till följd av säljarens vanvård eller försummelse eller när svikligt förfarande ligger säljaren till last (se 425 andra stycket). Vid genusköp är säljaren skadeståndsskyldig oberoende av försummelse; dock kan — på samma sätt som vid säljarens dröjsmål —— objektiv omöjlighet befria säljaren från skadeståndsansvar på grund av fel (se 43 5 andra stycket).
Vid tillämpning av reglerna svarar säljaren för oaktsamhet också av sina anställda samt, som huvudregel, av självständiga företagare som har anli- tats för att fullgöra avtalet.
Enligt min mening finns det anledning att i flera avseenden sätta i fråga det gällande regelsystemet. Till en början synes det vara en allmän uppfatt- ning att det skadeståndsansvar vid genusköp som grundas på den s.k. omöjlighetsläran är alltför strängt. I själva verket torde bestämmelsen därom numera tillämpas endast undantagsvis; avsteg görs regelmässigt i avtalet. Vidare är. som jag i ett tidigare sammanhang har framhållit, uppdelningen mellan speciesköp och genusköp alltför trubbig för att lämpa sig för dagens. och morgondagens. förhållanden.
Den tekniska utveckling som har skett — och som kommer att ske — gör att det många gånger också framstår som mindre ändamålsenligt att låta prövningen utgå från om ett avtalsbrott kan läggas en part till last såsom vållande. Att det exempelvis uppstår fel och tekniska störningar i säljarens tillverkningsapparat behöver inte bero på någon försummelse av säljaren (eller någon för vilken han svarar). Men det kan ändå ligga närmare till hands att säljaren skall bära konsekvenserna av detta än att köparen skall göra det. Arbetsgruppen har valt att knyta skadeståndsansvaret till FN-konventionens regler om skadestånd vilka bygger på ett s.k. kontroll- ansvar. Detta kan sägas innebära att säljaren svarar för det som ligger inom hans kontrollsfär. Tekniskt är kontrollansvaret utformat så att det ställer upp fyra förutsättningar som alla måste vara uppfyllda för att säljaren skall bli befriad från skadeståndsansvar. Säljaren har bevisbördan för att förutsättningarna är uppfyllda.
För att säljaren skall gå fri från ansvar krävs för det första att det föreligger ett hinder för fullgörelse. Hindrets att är i och för sig utan betydelse. Men det måste vara ett faktiskt hinder. Det är inte tillräckligt att fullgörelsen har blivit mer besvärlig eller kostsam än förutsatt. Å andra sidan krävs det inte objektiv omöjlighet. Säljaren behöver alltså inte visa att också andra än han själv har drabbats av hindret.
För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. Det bör 43
strykas under att det i detta sammanhang inte är fråga om oaktsamhet eller vållande. Säljaren kan bli ansvarig också om han inte har handlat klan- dervärt. Poängen med föreskriften är att förhållanden som ligger innanför det som säljaren i princip har kunnat påverka, t. ex. interna förhållanden i säljarens verksamhet eller hans ekonomiska förhållanden. inte skall kunna åberopas som befrielsegrunder.
Ett tredje villkor för ansvarsbefrielse är att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid köpet. Säljaren svarar med andra ord för det som var förutsebart vid avtalsslutet. Detta gäller oavsett om sälja- rcn har förbisett hindret eller om han har chansat på att hindret inte skulle dyka upp eller att det skulle falla bort före leveransdagen.
Slutligen är det ett villkor att säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindret. Detta innebär att säljaren är skyldig att försöka tillgripa alternativa fullgörelsemöjligheter när sådana finns.
Som den nu lämnade redovisningen torde utvisa, är de skilda förutsätt- ningarna nära sammanflätade med varandra. Exempelvis låter det sig knappast sägas att det föreligger ett hinder. om säljaren kan undvika eller övervinna följderna av det. Man får därför göra en helhetsbedömning av om förutsättningarna är uppfyllda. Ett skadeståndsansvar som utformas i enlighet med det nu sagda leder till olika resultat för säljaren beroende på vilket slags vara som köpet avser. Om köpet avser en vara av generiskt slag som är allmänt tillgänglig på marknaden. utgör t.ex. en förstörelse av ett exemplar eller ett parti av varan inte något oövervinneligt hinder för säljaren. Annorlunda förhåller det sig om köpet avser en unik vara. t.ex. ett konstföremål eller en begagnad maskin. Om en sådan vara förstörs, saknar säljaren alternativa möjligheter att fullgöra köpet. Kontrollansvaret innebär således att ansvaret blir strängare mot säljaren ju mer generisk hans förpliktelse är och lindrigare ju snävare varan har specificerats i avtalet.
I förhållande till gällande rätt innebär kontrollansvaret först och främst en nyansering av ansvaret. Vid genusköp blir ansvaret rimligare utformat än som för närvarande är fallet. Det krävs inte nödvändigtvis att omöjlig- heten är objektiv. och arten av de hinder som kan frita från ansvar är inte begränsade på samma sätt som enligt 1905 års lag. Å andra sidan kräver 1905 års lag bara att fullgörelse ”må anses utesluten" medan utgångspunk- ten för kontrollansvaret är att det faktiskt föreligger ett hinder. Men om förhållandena är så extraordinärt betungande att de vid en objektiv be- dömning framstår som ett hinder för fullgörelse, kan säljaren bli befriad också enligt en kontrollansvarsregel.
När det gäller speciesköp leder kontrollansvaret till ett något strängare ansvar än som följer av 1905 års lag. bl.a. därför att det inte krävs oaktsamhet av säljaren.
Enligt min mening framstår en reglering med ett kontrollansvar som en rimlig avvägning mellan parternas intressen och en lämplig anpassning till dagens samhälle. Dessutom uppnår man en önskvärd likhet med FN- konventioncn. Jag förordar därför att skadeståndsansvaret utformas på det sättet. Att det för vissa typer av skador bör gälla ett mera begränsat ansvar återkommerjag till i nästa avsnitt.
En särskild fråga som uppkommer i anslutning till kontrollansvaret är i Prop. 1988/89: 76 vilken utsträckning som säljaren skall vara ansvarig när orsaken till av- Skadestånd talsbrottet ligger hos tredje man. Huvudregeln om kontrollansvar, somjag har beskrivit i det föregående. leder i många fall till att säljaren blir ansvarig också för avtalsbrott som har sin omedelbara orsak i tredje mans handlingar. Detta följer av att organiseringen av och tillsynen över fullgö- relsen ligger inom säljarens kontroll. Men situationen kan vara sådan att säljaren inte kan anses ha kontroll över tredje mans, exempelvis en leve- rantörs. handlingar. Om en sådan leverantör inte levererar en beställd genusvara i tid och säljaren är avskuren från möjligheten att skaffa varan från annat håll. kan fråga uppkomma vem som skall bära konsekvenserna av detta.
För att undvika oklarhet om säljarens ansvar har arbetsgruppen föresla- git en särskild reglering. Denna går ut på att om dröjsmålet kan hänföras till någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, blir säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om de ovan beskrivna förutsättningarna för ansvarsbefrielse är uppfyllda såväl för säljarens egen del som för den som har anlitats för fullgörelsen. Säljarens skadestånds- skyldighet kan med andra ord inte bli lindrigare genom att han har anlitat någon utomstående för att fullgöra avtalet. Detsamma gäller om dröjsmå- let beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller på någon annan i tidigare säljled.
För min del instämmer jag i arbetsgruppens synsätt. Det måste ligga närmare till hands i de nu avsedda fallen att säljaren skall vara skade- ståndsskyldig än att dröjsmålet skall belasta köparen. Detta bör också klart komma till uttryck i lagtexten.
Som jag tidigare nämnt har arbetsgruppen inte velat låta kontrollansva- ret gälla fullt ut vid fel i varan. För några situationer har föreslagits regler som i stället bygger på vållande respektive strikt ansvar. Arbetsgruppens förslag i detta avseende har emellertid mött stark kritik under remissbe- handlingen. Flera remissinstanser har menat att den föreslagna regleringen är onödigt komplicerad. Man har också ifrågasatt den från sakliga utgångs- punkter.
Vid bedömningen av om det kan anses motiverat att särreglera skade- ståndsansvaret vid vissa fall av fel i varan är det enligt min mening viktigt att göra klart för sig det samband som finns mellan dröjsmålsreglerna och felreglerna. Antag att en säljare har åtagit sig att leverera en vara av en viss kvalitet vid en viss tidpunkt. Antag vidare att säljaren på leveransdagen märker att han inte kan leverera en avtalsenlig vara. Frågan om säljarens skadeståndsansvar måste då rimligen bygga på samma grund oavsett om säljaren sänder iväg varan i halvfärdigt skick eller om han förskjuter leveransen för att göra varan avtalsenlig.
Utifrån det nu anförda finnerjag inte tillräckliga skäl föreligga att, utom för det fall att varan avviker från vad säljaren särskilt har utfäst. ta in särregler av det slag som arbetsgruppen har föreslagit. Utgångspunkten för säljarens skadeståndsskyldighet såväl vid dröjsmål som vid fel bör således vara ett kontrollansvar. Vid de nordiska departementsöverläggningarna
har det förelegat enighet om att man bör göra denna avvikelse från arbets- Prop. 1988/ 89: 76 gruppens förslag. Skadestånd När det gäller köparens skadeståndsskyldighet anser jag i likhet med vad arbetsgruppen i tillämpliga delar har föreslagit att ett kontrollansvar bör gälla i fråga om bristande medverkan. Som arbetsgruppen också har före- slagit — utan erinran från remissinstanserna — bör däremot ansvaret för dröjsmål med betalningen vara något strängare med tanke på att det rör sig om en förpliktelse av utpräglad generisk karaktär. Befrielse från skade- ståndsskyldighet vid betalningsdröjsmål bör förutsätta att dröjsmålet be- ror på ett betalningshinder av kvalificerat slag — lag, avbrott i den allmän- na samfärdseln eller annat liknande hinder — som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
2.5.2. Direkt och indirekt skada
Mitt förslag: Den skadeståndsskyldighet som följer av kontrollan- svaret skall omfatta näraliggande och typiska förluster på grund av avtalsbrottet, medan ansvar för övriga förluster skall förutsätta vål- lande på den skadeståndsskyldiges sida.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag innehåller ingen diffe- rentiering av skadeståndsansvaret med avseende på skadetyp.
Remissinstanserna: Har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för mitt förslag: Skadeståndsansvaret enligt 1905 års lag är diffe- rentierat så till vida att det är strängare för generiska prestationer än för speciesprestatioiner. Det är däremot inte differentierat med avseende på olika skadetyper. Om skadeståndsskyldighet föreligger, har den berättiga- de i princip samma rätt till ersättning för skador vilka är en mera avlägsen följd av avtalsbrottet som för skador vilka är en omedelbar följd därav, förutsatt att skadorna är en adekvat följd av avtalsbrottet.
Av skäl som jag redovisat i föregående avsnitt, skall säljarens skade- ståndsskyldighet på grund av dröjsmål och vid fel grundas på ett s. k. kontrollansvar. Samma principer skall gälla också för köparens skade- ståndsskyldighet vid underlåtenhet att hämta en vara eller att ta emot den i tid. Om skyldigheten att ersätta en förlust på grund av avtalsbrott skulle omfatta hela förlusten när den faller inom ramen för kontrollansvaret, men oavsett vållande, skulle det emellertid innebära en alltför sträng skadeståndsskyldighet.
Vid utformning av kontraktsvillkor är det vanligt att frågan om skade— ståndsskyldighet behandlas med avseende på ansvaret för särskilt angivna skador och inte generellt som i den gällande dispositiva lagstiftningen. Det är visserligen då oftast inte fråga om en differentiering av ansvaret på det sättet att strängare ansvar föreskrivs för vissa skador och ett lindrigare ansvar för andra. Differentieringen sker i stället mellan skador för vilka ersättning skall utgå och skador som inte skall ersättas. De skador för vilka 46
ersättning skall utgå är ofta föremål för en ganska ingående reglering, Prop. 1988/89: 76 medan de skador som inte skall ersättas anges i mera allmänt formulerade Skadestånd termer som ”indirekta skador" eller '"'följdskador”. Beträffande de båda sistnämnda typerna förekommer dock att kontrakten föreskriver ett an- svar vid grov vårdslöshet.
Det köprättsliga skadeståndsansvaret omfattar liksom det allmänna ska- deståndsansvaret i princip alla skador som faller inom adekvansens ram, dvs. såväl skador vilka till art och omfattning är typiska följder av avtals- brottet som skador vilka är betingade av den skadelidande partens indivi- duella förhållanden. Det är av naturliga skäl så, att den skadeståndsskyldi- ge parten som regel har lättare att förutse och kalkylera med sådana skador som är en typisk följd av avtalsbrottet än med sådana skador som är betingade av motpartens individuella förhållanden. Den skadelidande tor- de som regel ha lättare att både hindra och begränsa sådana skador som vid ett eventuellt avtalsbrott inträffar som en följd av hans speciella förhållanden. Mot denna bakgrund är det inte orimligt att den skade- ståndsskyldige åläggs ett strängare ansvar för skador som är en typisk och förutsebar följd av avtalsbrottet än för sådana skador som är mer oberäk- neliga.
Den differentiering som i kommersiella sammanhang i stor omfattning förekommer enligt allmänna leveransbestämmelser och som innebär an- svar för näraliggande skador, medan ansvaret för indirekta skador är mycket begränsat eller helt uteslutet genom olika former av friskrivnings- klausuler. får ses som uttryck för en ordning som parterna på marknaden anser rimlig. Att kontraktspraxis är sådan beror inte bara på att säljarsidan ofta är dominerande. Starka köpare som stat och kommuner godtar också en begränsning av säljarens ansvar.
Även om allmänna leveransbestämmelser ligger till grund för ett stort antal köp ingås många köp utan stöd av sådana bestämmelser, och i dessa fall blirden dispositiva rätten bestämmande för vad som skall gälla. Det är då inte rimligt att den dispositiva rätten. dvs. köplagen. leder till ett resultat som i alltför hög grad avviker från kontraktspraxis. Det finns anledning att räkna med att det är mindre företag och privatpersoner som ingår försäljningsavtal utan att hänvisa till leveransbestämmelser eller på annat sätt begränsa sitt skadeståndsansvar. I dessa fall skulle ett strängt ansvar för indirekta skador innebära en oskälig belastning för den skade- ståndsskyldige.
De omständigheter som jag nu har pekat på talar för en ordning som innebär ett strängare ansvar för direkta eller näraliggande skador än för indirekta.
De nämnda skälen talar med särskild styrka för en differentiering av säljarens ansvar. Enligt vad jag förordat i föregående avsnitt skall dock kontrollansvaret omfatta också köparen. Detta gäller dels köparens skyl- dighet att medverka till köpet på sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullfölja köpet, dels köparens skyldighet att i rätt tid hämta eller ta emot varan. Även bland de skador som en köpares avtalsbrott i de angivna hänseendena kan förorsaka kan det före- komma skador som inte är typiska eller förutsebara följder av avtalsbrot- 47
tet. Differentieringen bör därför gälla också de skador med anledning av Prop. 1988/89: 76 köparens avtalsbrott för vilka denne är ersättningsskyldig enligt reglerna Skadestånd om kontrollansvar.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att direkta förluster — med vilket begrepp jag avser förluster som till sin typ och omfattning är vanliga och förutsebara vid det aktuella avtalsbrottet — bör ersättas enligt den strängare ansvarsgrund som kontrollansvaret innebär. medan mera avlägs- na och svårförutsebara förluster bör ersättas enligt en lindrigare ansvars- grund. Denna lindrigare ansvarsgrund bör utformas så, att skadestånds- skyldigheten skall förutsätta att avtalsbrottet eller förlusten är en följd av vållande på den skadeståndsskyldiges sida. Om en sådan differentiering skall vara meningsfull bör skillnaden mellan det strängare ansvaret och det lindrigare inte vara alltför obetydlig. Därför bör det beträffande de indi- rekta skadorna inte vara fråga om ett culpansvar med omvänd bevisbörda (presumtionsansvar). utan bevisbördan bör vara placerad hos den part som till stöd för sitt skadeståndsyrkande åberopar motpartens vållande.
Vid bestämmandet av hur gränsen mellan direkta och indirekta skador skall dras är det några synpunkter som särskilt gör sig gällande. För det första bör till de direkta förlusterna som omfattas av kontrollansvaret hänföras — vilket redan principen för gränsdragningen i förhållande till de indirekta skadorna utvisar — endast sådana förluster som till förekomst och omfattning är en normal och beräknelig följd av det skadeståndsgrun- dande avtalsbrottet. Det är vidare angeläget att reglerna utformas så att den skadelidande partens rätt till ersättning är huvudsakligen densamma oavsett vilket handlingsalternativ han väljer för att kompensera sig för avtalsbrottet. Den utgångspunkten är nödvändig för att en konflikt inte skall uppstå i förhållande till lagens regler om den skadelidande partens skyldighet att begränsa sin skada. Den part som har drabbats av ett avtalsbrott kan nämligen ofta välja mellan olika alternativ för att kompen- sera sig för avtalsbrottet. Skadeståndsreglema får då inte vara så utforma- de att köparen för att ha rätt till skadestånd enligt reglerna om kontrollan- svaret är hänvisad till att välja en lösning som innebär en mer omfattande skada än som i och för sig motiveras av avtalsbrottet.
Rent tekniskt kan uppdelningen mellan direkta och indirekta förluster ske genom en uttömmande beskrivning av antingen de direkta eller de indirekta förlusterna. Enligt min mening finns det goda skäl för att välja den senare metoden som innebär att alla de förluster som inte i lagen uttryckligen anges som indirekta skall ersättas som direkta förluster enligt den strängare ansvarsgrunden. Som jag tidigare nämnt förekommer ofta i allmänt tillämpade standardvillkor ansvarsfriskrivning med avseende på indirekt förlust och utan att innebörden av det valda begreppet närmare klargörs. En lagtext som definierar begreppets innebörd kan i de fallen tjäna som hjälpmedel vid bestämmandet av friskrivningens omfattning. Om ingenting annat har angivits i avtalet får en sådan friskrivning nämli- gen antas gälla för förluster som motsvarar de som i lagen definierats som indirekta förluster.
Viktigare än den valda metoden är emellertid hur gränsen dras i sak. I det följande skall jag beröra huvuddragen i den indelning som jag förordar. 48
I specialmotiveringen (avsnitt 4) kommer jag att lämna ytterligare vägled- Prop. 1988/89: 76 ning för gränsdragningen. Skadestånd
För det första bör de direkta utgifter som en part har haft som en omedelbar följd av avtalsbrottet ersättas som direkt förlust . Det kan vara fråga om utgifter för telefon. telex. porton och resor som föranletts av avtalsbrottet. Vid fel i en vara bör vidare t. ex. kostnaderna för undersök- ning av varan och utredning med anledning av avtalsbrottet ersättas som direkt förlust. Vid köparens hävning efter säljarens avtalsbrott bör ersätt- ningen för direkt förlust också omfatta t. ex. tullar, skatter och avgifter som erlagts utan nytta, i den mån sådana kostnader inte återfås när avtalet hävs.
Klart är att förlusten med anledning av täckningsköp, dvs. köp av en motsvarande vara från annat håll efter köparens hävning. måste ersättas enligt den strängare ansvarsgrunden. Detta är en förutsättning bl. a. för att det skall vara meningsfullt för köparen att häva ett köp som han har ingått på fördelaktiga villkor. Får han inte prisskillnaden ersatt enligt reglerna om kontrollansvaret, är det ju oftast meningslöst för honom att häva efter ett sådant köp. Det skulle i så fall vara bättre att tåla skadan. Motsvarande gäller situationen för en säljare som har gjort en god affär.
Om hävningsförutsättningar inte föreligger. eller om det inte finns nå- gon vara som lämpar sig för täckningsköp. är köparen hänvisad till andra åtgärder för att kompensera sig för säljarens försenade eller felaktiga prestation. Det kan vara fråga om att under en tid hyra en ersättningsvara eller att utnyttja någon utomståendes tjänster. Köparen kan också kom- pensera sig för förluster till'följd av säljarens avtalsbrott genom helt interna åtgärder, såsom att låta anställda arbeta på övertid för att kompen- sera den bristande produktionskapaciteten som avtalsbrottet kan innebä- ra. Kostnaderna för dessa och liknande åtgärder som den skadelidande parten vidtar för att helt eller delvis kompensera sig för motpartens av- talsbrott bör räknas som direkt förlust.
Även köparens avhjälpningskostnader som uppkommer sedan säljaren misslyckats med att under skälig tid avhjälpa fel bör ersättas enligt den strängare ansvarsgrunden. Detsamma bör gälla utgifter som en part har haft som en omedelbar följd av motpartens avtalsbrott. Till direkta förlus- ter bör hänföras också utgifter och kostnader som den skadelidande parten har haft för avtalet men som har blivit onyttiga på grund av avtalsbrottet. Det kan vara fråga om kostnader eller utgifter för att förbereda fullgörelsen av avtalet.
Som direkt förlust bör slutligen bedömas belopp som köparen på grund av dröjsmål eller fel tvingas betala till sin avtalspart i senare led i form av prisavdrag eller ersättning för avtalspartens direkta förlust och som ger honom ett regresskrav mot säljaren. Detsamma gäller köparens regress- krav på grund av kostnader för rättelse av fel efter reklamation av en köpare i nästa led. Säljaren bör således vara skyldig att ersätta köparens re- gresskrav även om det är fråga om ett dolt fel som uppkommit i ett tidigare säljled. Härigenom möjliggörs en kanalisering av skadeståndsansvaret till det säljled från vilket felet härstammar.
Till kategorin indirekta förluster bör som jag tidigare nämnt hänföras 49
sådana som är i hög grad beroende av den individuelle köparens sätt att Prop. 1988/89: 76 organisera sin verksamhet och som därför typiskt sett är svåra för säljaren Skadestånd att förutse. Förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning och annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt är exempel på sådana skador som en säljare typiskt sett har svårt att förutse och som i hög grad är beroende av den individuelle köparens förhållanden. Köparen, som löper en generell risk för driftsstör- ningar av olika slag i sin verksamhet, kan däremot ofta skydda sig mot denna risk genom egna interna åtgärder. såsom betryggande lagerhållning och genom försäkring. Han bör därför kunna bära risken för driftsstör- ningar utan större extrakostnader eller olägenheter även när driftsstörning- arna beror på säljaren. För säljaren är det däremot i regel svårt att försäkra sig eller på annat sätt gardera sig mot denna risk.
På grund av det anförda anser jag att förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning bör ersättas som indirekt förlust. Ersättningsskyldigheten förutsätter alltså i dessa fall vållande på säljarens sida. Detsamma bör gälla andra förluster till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt. liksom förluster på grund av utebliven vinst i köparens kontraktsförhållande med tredje man.
Givetvis är det inte möjligt att uttömmande och på ett konkret sätt ange alla de typer av förluster som är sådana att de skall hänföras till indirekta förluster. Uppräkningen i lagen av de olika poster som skall ersättas som indirekt skada bör därför avslutas med posten annan liknande svårförut- sebar förlust. Det får sedan ankomma på rättstillämpningen att i varje enskilt fall ta ställning till vilka förluster som till sin art är sådana att de. enligt de principer som jag har angett för avgränsningen till indirekta skador. bör hänföras till denna särskilda ersättningspost.
Den angivna uppdelningen av de olika skadetyperna på de skilda an- svarsgrunderna kontrollansvar respektive vållande kan emellertid inte gäl- la generellt i alla situationer. Om den skadelidande parten i enlighet med sin skyldighet att genom skäliga åtgärder begränsa sin skada handlar så att en indirekt förlust uppkommer för honom samtidigt som hans direkta förlust minskar. framstår det som orimligt att hans rätt till skadestånd skulle försämras på grund av att han vidtagit åtgärder för att begränsa skadan. I sådana fall bör han därför ha rätt att få ersättning för den indirekta förlusten såsom om den vore en direkt förlust.
Hänvisningar till S2-5-2
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt Lagrådet Prop. 1988/89: 76 Lagrådet, 2.5.3
2.5.3. Förhållandet till produktansvaret
Mitt förslag: Säljarens köprättsliga skadeståndsskyldighet skall inte omfatta s.k. produktansvar. dvs. sådana skador på annat än den försålda varan som beror på skadebringande egenskaper hos den försålda varan.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (sc betänkandet s. 187). 50
Remissinstanserna: Har inte haft någon erinran mot arbetsgruppens Prop. l988/89z76 förslag. Skadestånd
Skälen för mitt förslag: En särskild fråga som rör säljarens skadestånds- skyldighet är hans ansvar för produktskador. dvs. skador som skadebring- ande egenskaper hos den sålda varan orsakar på annat än denna vara. Ibland kan sådana skador uppstå till följd av att varan är behäftad med ett fel i köplagens mening. men så behöver inte alltid vara fallet. Den sålda varan kan vara helt avtalsenlig men ändå ha skadebringande egenskaper som orsakar skador på person eller på annan egendom än den sålda varan.
Vid utarbetandet av 1905 års köplag togs inte ställning till i vad mån ansvaret för produktskador skulle bedömas enligt de köprättsliga reglerna. I ett tidigt rättsfall, NJA 1918 s. 156. fastslog emellertid högsta domstolen att köplagens regler inte är tillämpliga i fråga om produktskador samt att säljaren på annan grund har ett ansvar gentemot köparen för skadebring- ande egenskaper endast om säljaren har garanterat frånvaron av sådana eller om han har varit försumlig. Denna ståndpunkt har därefter ansetts vara den svenska rättens. även om den genom några senare rättsfall (se t. ex. NJA 1935 s. 577 och 1960 s. 441 ) i någon mån har modifierats genom att köplagen har tillämpats på skador som uppstår genom att felet i en produkt sprider sig och skadar delar av köparens egendom som blandas eller på annat sätt förenas med den felaktiga produkten (ingrediensska- dor).
Särskilda lagregler om produktansvar saknas för närvarande. I stället är allmänna skadeståndsrättsliga regler tillämpliga. i första hand skade- ståndslagens culparegel (se 2 kap. 1 5 skadeståndslagen). Det innebär att ansvar för produktskador som regel inträder bara när en skada kan härle- das till någon form av oaktsamhet (försummelse) hos den som har till- handahållit varan. Varje tillverknings— och försäljningsled svarar som regel för försummelser endast i det egna ledet. Dock har i rättspraxis en tillver- kare blivit skadeståndsskyldig i visst fall för en underleverantörs oaktsam- het (NJA 1986 s. 712) och en svensk importör för en utländsk tillverkares oaktsamhet (NJA 1977 s. 538).
Om avtalet mellan säljare och köpare inte reglerar ansvaret för produkt- skador gäller således att köparen har rätt till ersättning för sådana skador bara om det föreligger en oaktsamhet som säljaren svarar för. Om säljaren har tillhandahållit en vara under former som kan ansesjämförliga med att han har garanterat en varas egenskaper, kan han dock ha ett längre gående skadeståndsansvar. Om varan saknar dessa egenskaper och detta medför en skada för köparen. kan säljaren bli ansvarig för den skadan även om det inte föreligger en oaktsamhet som han svarar för (jfr NJA 1985 s. 641).
Vad saken nu gäller är om produktskador även i fortsättningen bör hållas utanför den köprättsliga regleringen.
När det gäller personskador har produktansvarskommittén i betänkan- det (SOU 1979z79) Produktansvar ll föreslagit att sådana skador skall omfattas av en särskild produktansvarslagstiftning och därför vara undan- tagna från köprättens skadeståndsreglering. Jag delar den uppfattningen. Personskador bör behandlas lika oavsett om den som drabbas av skadan är någon som står i ett köprättsligt avtalstörhållande till den ansvarige eller 51
ej. Jag kan nämna att inte heller konsumentköplagen (1973:877) är till- Prop. l988/89: 76 lämplig på förlust som köparen lider genom personskada (se 19 5). Skadestånd
En annan fråga är om produktskador på egendom bör omfattas av den köprättsliga regleringen.
Den finska köplagen, som är i kraft sedan den 1 januari 1988, innehåller en bestämmelse om produktansvar som innebär att en förlust till följd av en produktskada skall utgöra indirekt förlust. Som jag har nämnt i avsnitt 2.5.2. bör ansvaret för indirekt förlust förutsätta oaktsamhet. I förarbetena till den finska lagen anförs att det saknas klara principer för att avgöra i vilken utsträckning produktskador skall bedömas enligt de köprättsliga skadeståndsreglerna och att bestämmelsen inte är avsedd att reglera den frågan. Syftet med bestämmelsen anges i stället vara att slå fast att förlust till följd av produktskada — i den mån köprättens regler skall tillämpas på ersättning för sådana skador — skall bedömas som en indirekt förlust.
Den norska propositionen med förslag till ny köplag innehåller en mer omfattande köprättslig reglering av produktansvaret. Förslaget sägs i prin- cip inte vara avsett att reglera förhållandet mellan de köprättsliga reglerna och allmänna regler om produktansvar. ] motiven uttalas dock att det är naturligt att vissa skador på annat än den sålda varan regleras av köplagen men att huvudregeln bör vara att ansvaret för produktskador skall bygga på de allmänna reglerna om produktansvar. Enligt förslaget differentieras det köprättsliga ansvaret för produktskador på det sättet att förlust till följd av skador på föremål som tillverkas av den sålda varan och skador på andra föremål som har nära och direkt samband med varans förutsatta bruk skall ersättas som direkt förlust. Förlust till följd av skada på andra föremål som befinner sig i närheten av varan skall ersättas som indirekt förlust. såvida föremålen inte har ett klart funktionellt samband med den sålda varan.
I justitiedepartementet förbereds för närvarande lagstiftning om pro- duktansvar. Avsikten är att en departementspromemoria med förslag om en produktskadelag skall läggas fram inom den närmaste tiden. En pro- duktskadelag bör kunna träda i kraft samtidigt med den nya köplagen.
De nya produktansvarsreglerna kan antas komma att innebära att bl. a. tillverkare får ett strikt ansvar för vissa produktskador. Det strikta ansva- ret kommer dock knappast att gälla för andra sakskador än sådana som drabbar egendom som vid skadetillfället används huvudsakligen för en- skilt ändamål.
Som jag nämnde inledningsvis är produktskador ofta ett slags följdska- dor av fel som omfattas av det köprättsliga felbegreppet. Det kunde därför förefalla naturligt att skadeståndsskyldigheten i sådana fall följer de köp- rättsliga reglerna. En ordning av detta slag är emellertid inte problemfri. I förhållande till vad som gäller för närvarande skulle en reglering av pro- duktansvaret enligt de köprättsliga reglerna nämligen i vissa fall kunna innebära begränsningar i den skadelidandes möjligheter att få ersättning.
I rättspraxis har den skadelidande parten ofta åberopat de köprättsliga felreglerna till stöd för ett skadeståndsyrkande. Orsaken till det har varit den skadelidandes strävan att — i stället för att behöva styrka att det föreligger en oaktsamhet som säljaren svarar för — kunna stödja sina 52
ersättningskrav på de mot säljaren stränga reglerna i 1905 års köplag om Prop. l988/89: 76 skadestånd för fel vid leveransavtal. Skadestånd
Som jag har berört i avsnitt 2.5.2 bör skadeståndsansvaret i den nya köplagen differentieras med avseende på skadetyp på det sättet att skade- ståndsskyldighet enligt en nära nog strikt ansvarsgrund (ett s.k. kontroll- ansvar) skall omfatta näraliggande och typiska förluster på grund av ett avtalsbrott, medan ansvar för övriga förluster skall förutsätta vållande på den skadeståndsskyldiges sida.
Vid en köprättslig reglering av produktansvaret bör det enligt min mening inte komma i fråga med ersättning enligt den strängare ansvars- grunden. Om en köprättslig reglering av produktansvaret skall övervägas, bör därför enligt min mening utgångspunkten vara att produktansvar skall komma i fråga endast enligt den lindrigare ansvarsgrunden, dvs. under förutsättning av vållande på den skadeståndsskyldiges sida. Ansvarsgrun- den skulle därmed sammanfalla med vad som för närvarande gäller enligt de allmänna reglerna om produktansvar. Köplagens felregler föreskriver för närvarande en absolut reklamationsfrist om två år i stället för den allmänna tioårspreskription som gäller för de allmänna reglerna om pro- duktansvar. Om ingen ändring görs i köplagens reklamationsfrister, skulle därmed en köprättslig reglering av produktansvaret vara till nackdel för den skadelidande. En köprättslig reglering av produktansvaret skulle då innebära att olika regler i viss utsträckning skulle gälla, beroende på om köparen står i kontraktsförhållande till den skadeståndsskyldige eller ej. I förhållandet till den skadelidandes säljare skulle köplagens regler gälla. I förhållandet mellan den skadelidande och tidigare säljled skulle däremot allmänna skadeståndsrättsliga regler gälla.
Som jag redan har berört i avsnitt 2.5.2 förekommer ofta i allmänt tillämpade standardvillkor en ansvarsfriskrivning med avseende på indi- rekt förlust eller följdförlust utan att innebörden av det valda begreppet närmare klargörs. Om lagtexten anger att en produktskada skall utgöra en indirekt förlust, ligger det nära till hands att anta att en sådan ansvarsfri- skrivning — om inte annat framgår av avtalet eller omständigheterna i det särskilda fallet — gäller även ansvar för produktskador. Därigenom skulle produktansvar i stor utsträckning vara uteslutet i kontraktsförhållanden mellan näringsidkare på grund av innehållet i allmänna leveransbestäm- melser.
Konsumentköplagen är för närvarande inte tillämplig på förlust som köparen lider genom skador på annan egendom än den sålda varan. I sitt förslag till ny konsumentköplag (SOU 1984:25) har konsumentköpsutred- ningen dock förordat att säljarens skadeståndsskyldighet skall omfatta även sådana skador som till följd av ett fel i den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Frågan om en sådan regel bör införas för konsumentköp får behandlas i det kommande lagstiftningsärendet rörande ny konsumentköplag (se avsnitt 2.1.3). De särskilda konsumentskyddsaspekter som kan motivera en sådan regel i konsumentköplagen gör sig emellertid inte gällande i fråga om den allmän- na köplagen. 53
Mot bakgrund av det anförda framstår det enligt min mening som Prop. l988/89: 76 lämpligast att låta de allmänna köprättsliga skadeståndsreglerna tillämpas Avbeställning endast på skador på den sålda varan. Om en såld varas skadebringande egenskaper orsakar skador på annan egendom, får rätten till ersättning för den skadan i stället bedömas enligt de allmänna skadeståndsrättsliga regler som gäller för produktansvar, såvida inte fråga är om garanti eller utfästel- se.
Hänvisningar till S2-5-3
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt Lagrådet Prop. 1988/89: 76 Lagrådet, Skadeståndets omfattning
2.6. Avbeställning
Mitt förslag: Avbeställer köparen en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom. är säljaren skyldig att avbryta fortsatta förberedelser. om inte ett avbrott skulle medföra en väsentlig olä- genhet för säljaren eller risk för att hans förlust till följd av avbeställ- ningen inte blir ersatt. Avbryter säljaren sina förberedelser får han rätt till skadestånd som beräknas enligt de allmänna Skadeståndsreg- lerna.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att avbeställningsregeln i arbetsgruppens förslag tar sikte endast på varor som skall tillverkas särskilt för köparen (se betänkandet s. 193— 194).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser godtar förslaget om en avbeställningsregel eller lämnar det utan erinran. Några instanser menar dock att en regel av det slaget inte bör införas. Flera remissinstanser anser att frågan hur skadeståndet skall beräknas om köparen avbeställer en vara bör komma till direkt uttryck i lagtexten.
Skälen för mitt förslag: 1905 års lag innehåller inte några regler om avbeställning. I 605 finns dock bestämmelser som kan sägas tangera ämnet. De handlar om öppet köp. Om öppet köp är avtalat innebär dessa bestämmelser bl.a. att en köpare som har fått en vara från säljaren inom viss tid kan lämna tillbaka varan och därmed i praktiken inställa köpet.
Om en köpare i ett fall då det inte är fråga om ett öppet köp avbeställer köpet får det enligt gällande rätt betraktas som ett avtalsbrott. Enligt 1905 års lag kan säljaren då välja mellan att häva köpet och att kräva att köpet fullgörs. I det förra fallet är han berättigad till skadestånd. I det senare är han — åtminstone formellt enligt bestämmelsernai 1905 års lag — berätti- gad att fullfölja tillverkningen även om denna inte har påbörjats samt kräva att köparen mot erhållande av den färdiga produkten betalar priset.
Att en köpare som har gått in i ett köpeavtal sedermera önskar dra sig tillbaka från detta kan ha skilda orsaker. Köpet kan ha varit mindre välbetänkt. Syftet med köpet kan kanske tillgodoses på ett annat billigare sätt. Köparens förhållanden kan också ha ändrats på ett sätt som inte kunde förutses när köpet ingicks. Det kan vara så att köparen hade tänkt använda varan för en vidareförsäljning som visar sig inte vara möjlig att 54
genomföra. Det kan också vara så att den verksamhet i vilken den beställ- Prop. l988/89: 76 då varan skulle ha kommit till användning måste läggas ned. Avbeställning
Från den enskilde köparens synpunkt är det givetvis en fördel att kunna dra sig tillbaka från ett köp som har varit mindre välbetänkt eller som på grund av ändrade förhållanden inte längre är förenligt med hans intressen. För säljaren innebär en avbeställning att han går miste om en affär. Nackdelarna av detta varierar naturligen åtskilligt beroende på vad slags vara som köpet avser, hur långt förberedelserna har kommit osv.
Man kan säga att det väsentligen är två aspekter som här gör sig gällan- de. Den ena är hänsynen till avtalssäkerheten. En möjlighet för köparen att avbeställa ett köp innebär ett avsteg från principen att avtal skall hållas. Den andra aspekten rör samhällsekonomiska hänsyn. Det innebär en från samhällets synpunkt olycklig förstörelse av ekonomiska värden om en säljare kan tilltvinga sig en rätt att tillverka en vara som över huvud taget inte kan nyttiggöras eller som köparen i vart fall inte längre vill ha.
Principen att avtal skall hållas har länge betraktats som en hörnpelare inom avtalsrätten. Attityden att till varje pris upprätthålla ett avtal enligt sitt innehåll. bortsett från fall av särskilda ogiltighetsanledningar. har emellertid i viss utsträckning fått ge vika för ett mera nyanserat synsätt. Ett utslag av detta är de jämkningsmöjligheter som bestämmelserna i 365 avtalslagen ger möjlighet till. Ett annat är att omförhandlingar i allt större utsträckning ses som en lämplig väg när ett avtal inte längre fungerar som det var planerat. Det förekommer också att det direkt i avtal anges att omförhandlingar kan påkallas under vissa förutsättningar. Avtalsbunden- heten kan således vara mer eller mindre rigorös. Förtroende och det framtida samarbetet mellan parterna kan vara viktigare än avtalets bok- stav.
Den andra aspekten som gör sig gällande i fråga om avbeställningar — att det från allmän ekonomisk synpunkt måste betraktas som olämpligt om en tillverkning som inte är önskad av den som har beställt den likväl kommer till stånd — utgör enligt min mening ett mycket viktigt skäl för att införa regler om avbeställning. Även om en avbeställning av ett tillverk- ningsavtal i praktiken ofta leder till att tillverkningen ställs in. bör köpla- gens regler inte lämna stöd för att en ekonomiskt icke önskvärd tillverk- ning genomförs.
Mot bakgrund av det nu anförda anser jag att övervägande skäl talar för att köplagen bör innehålla regler om avbeställning.
En första fråga som då uppkommer är hur vidsträckt en sådan regel bör vara. Av min tidigare framställning torde ha framgått att det framför allt är vid tillverkningsavtal som en möjlighet till avbeställning har någon större praktisk betydelse. Arbetsgruppen har stannat för att låta den föreslagna avbeställningsrätten avse sådana köp. Enligt min mening bör emellertid en avbeställningsregel även omfatta varor som skall skaffas särskilt för köpa- ren. Om köparen i ett sådant fall förklarar att han inte längre vill ha varan, är det ekonomiskt meningslöst att likväl transportera den till honom. En möjlighet till avbeställning kan medföra att onödiga transportkostnader undviks.
De slags köpeavtal som jag nu har berört. tillverkningsavtal och avtal 55
om varor som skall skaffas särskilt för köparen. kännetecknas bl. a. av att Prop. l988/89: 76 köparen inte utan vidare kan avyttra varan på annat håll eftersom den är Avbeställning anpassad eller anskaffad just för honom. Även i fråga om andra varor, också rena standardvaror. är naturligtvis en avbeställningsmöjlighet eko- nomiskt fördelaktig för köparen. Många gånger måste en köpare av stan- dardvaror som han inte vill behålla sälja varorna vidare till betydligt reducerade priser. Hade köparen kunnat avbeställa varan innan han tog emot den. skulle däremot säljaren fortfarande ha kunnat sälja dem som nya. Eftersom sådana standardvaror ändå kan säljas vidare till någon som kan ha nytta av dem, föreligger emellertid i dessa fall inte det viktigaste motivet för en avbeställningsregel, nämligen att förhindra en från allmän ekonomisk synpunkt olycklig värdeförstöring. Jag förordar därför att av- beställningsregeln utformas så att den begränsas till att avse tillverknings- köp och köp av varor som skall skaffas särskilt för köparen.
Man kan ställa frågan om en förutsättning för regelns tillämpning bör vara att köparen visar sig ha något särskilt skäl för att göra avbeställning- en, t.ex. att han på grund av ändrade förhållanden inte längre har behov av varan. Ett sådant krav skulle emellertid starkt inskränka betydelsen av regeln. En begränsning av det slaget kan också befaras ge upphov till svårbedömda tvister. Härtill kommer att begränsningsregeln skulle stå i strid med det grundläggande skälet för en avbeställningsregel, nämligen att motverka den värdeförstöring som blir följden av att varor som beställaren inte längre önskar ha tillverkade ändå kommer att tillverkas. Jag anser därför att någon sådan begränsning inte bör gälla.
I övrigt är det framför allt två spörsmål som har kommit i blickpunkten. Det ena är vad som skall gälla i fråga om säljarens fortsatta arbete på att fullgöra avtalet om köparen avbeställer varan. det andra är hur säljaren skall ersättas om avtalet inte kommer att fullgöras.
Arbetsgruppens förslag i den förra frågan går ut på att säljaren som huvudregel inte skall få fullfölja tillverkningen av en vara om köparen avbeställer köpet. Detta kan jag biträda med det tillägget att säljaren inte heller bör få vidta andra förberedelser för varans avlämnande (såsom i fall där varan skall skaffas särskilt för köparen). Det sagda innebär att säljaren blir tvungen att finna sig i köparens besked att köpet inte längre skall fullföljas. Säljaren kan inte påfördra att få leverera den beställda varan och uppbära den överenskomna köpeskillingen.
Som också arbetsgruppen är inne på måste emellertid en huvudregel av det slaget underkastas vissa modifikationer. En sådan hänger samman med hur långt tillverkningen eller andra förberedelser för avlämnandet har hunnit. Det är givet att möjligheten att avbeställa ett tillverkningsavtal ter sig mera motiverad om tillverkningen inte alls eller endast till en ringa del har kommit i gång än om en betydande del av arbetet redan har utförts. I det senare fallet är det inte sällan ofördelaktigt att avbryta tillverkningen. Nedlagda kostnader kan bli tillspillogivna och den ekonomiska fördel som avbeställningsregeln avser att medföra inträder inte. Motsvarande gäller om en vara som skall skaffas särskilt redan har transporterats till köparens ort. Ett sätt att beakta den nu berörda aspekten är att knyta avbeställnings- regeln just till hur långt tillverkningen (eller andra förberedelser) har 56
kommit. En sådan regel skulle emellertid bli trubbig och inte alltid ge ett Prop. l988/89: 76 tilltalande resultat i det enskilda fallet. Ett bättre alternativ är att införa en Avbeställning mer övergripande prövningsregel som lämnar utrymme för en helhetsbe- dömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Då kan man ta hänsyn exempelvis till hur långt tillverkningen har kommit. Men man kan också väga in andra aspekter som kan vara av betydelse. En sådan mera generell regel bör kunna tillgodose säljarintresset samtidigt som den inte stänger dörren för avbeställning i fall där en sådan inte är till någon större nackdel för säljaren även om denne skulle ha kommit en bit på vägen mot avtalets fullgörelse.
En regel av detta slag kan lämpligen utformas så att man uppställer som en förutsättning för att säljaren skall vara skyldig att ställa in vidare förberedelser, att avbrottet inte medför en väsentlig olägenhet för säljaren. Det kan visserligen sägas att olägenheter för säljaren kompenseras genom att ersättningen till honom ökas. I denna mening har en regel av nu avsett slag mindre betydelse. Men det kan finnas fall där kostnaderna för avbry- tandet blir så betydande att de skulle överstiga det avtalade priset. Det kan även finnas andra olägenheter som säljaren kan lida genom att ställa in tillverkningen eller avbryta andra förberedelser för avlämnandet. Säljaren kanske inte kan sysselsätta sina anställda utan måste säga upp dessa om han inte får fullfölja tillverkningen. Färdigställandet av en vara kan ha betydelse för säljaren som ett referensarbete, vilket kan leda till nya be- ställningar. Om säljaren drabbas av olägenheter av sådant slag på grund av en avbeställning. bör han inte vara skyldig att ställa in arbetet. Det kan tänkas att säljarens ekonomiska risk blir större om han avbryter arbetet och helt litar till den rätt till ersättning som han förvärvar mot köparen än om han väljer att gå vidare med tillverkningen eller annat förberedelsear- bete. Det bör givetvis inte komma i fråga att säljaren skall vara skyldig att avbryta arbetet. om detta sätter honom i en sämre ekonomisk situation än om han hade fullföljt sin prestation. Även om denna risk i och för sig bör kunna betraktas som en sådan olägenhet för säljaren som jag nyss har talat om anserjag att saken är så viktig att den bör komma till direkt uttryck i lagtexten.
Den andra frågan som har rönt särskild uppmärksamhet bland remissin- stanserna gäller ersättningen till säljaren. Utgångspunkten för arbetsgrup- pen har varit att köparen skall ersätta säljarens förlust i enlighet med de regler för skadeståndsberäkning som generellt föreslås. Däremot har ar- betsgruppen inte funnit anledning att i lagtexten ta uttrycklig ställning till de närmare beräkningsmetoderna.
Man brukar. närmast i fråga om avbeställning av tillverkningsköp, tala om en subtraktionsmetod och en additionsmetod. Enligt subtraktionsme- toden skall säljarens ersättning normalt utgöra det avtalade priset med avdrag för de kostnader som säljaren besparar sig genom att avbryta tillverkningen. Säljaren får med denna metod samma vinst som om avtalet hade fullgjorts. Additionsmetoden innebär i stället att man summerar de olika posterna i säljarens förlust varjämte säljaren ges en skälig ersättning för vinst. Denna metod leder i vissa fall till en lägre ersättning än om
subtraktionsmetoden tillämpas. Detta gäller särskilt när avbeställningen Prop. l988/89: 76 sker innan tillverkningen har påbörjats. Prisets be- Flera remissinstanser har riktat kritik mot att arbetsgruppen har lämnat ”ömmande frågan om den närmare beräkningen öppen. De menar att en avbeställ- ningsregel också bör lämna anvisningar hur ersättningen till säljaren skall beräknas. För egen del ärjag dock närmast benägen att instämma i arbets- gruppens bedömning att det inte finns anledning att i lagtexten särskilt ta ställning till hur just denna skadeståndsfråga skall regleras. Frågan får avgöras med utgångspunkt i de allmänna skadeståndsbestämmelser som jag förut har förordat.
Hänvisningar till S2-6
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt 2
2.7. Prisets bestämmande
Mitt förslag: Om priset inte följer av avtalet. är köparen skyldig att betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffen- het. gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkan- det 5. 308 — 310).
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag godtas allmänt.
Skälen för mitt förslag: I överensstämmelse med gällande rätt bör köp- lagen bygga på principen att det står parterna fritt att träffa avtal om priset. Har ett sådant avtal träffats skall det alltså normalt gälla enligt sitt innehåll. Om ett avtalsvillkor rörande priset för en vara är oskäligt. kan det dock jämkas med stöd av 36 5 avtalslagen. En viktig fråga är vad som skall gälla. om priset för en vara inte följer av avtalet mellan parterna. Enligt 5 5 i 1905 års lag gäller att köparen är skyldig att betala vad säljaren fordrar. om det inte kan anses oskäligt. Detta innebär att den övre gränsen för vad säljaren äger kräva är att priset inte är oskäligt. Denna regel har från skilda utgångspunkter kritiserats i den rättsvetenskapliga litteraturen. Som jag ser det bör köplagen bygga på att köparen. när priset inte följer av avtalet. skall betala ett pris som är skäligt. Vad som är ett skäligt pris får bedömas efter omständigheterna.
Till en början bör beaktas varans art och beskaffenhet. Utgångspunkten måste alltid vara vad för slag av vara som köpet avser. Kvaliteten har betydelse för bedömningen av vad som är ett skäligt pris vid både nya och begagnade varor.
Vidare bör man ta hänsyn till gängse pris vid tiden/ör köper . Det kunde måhända tyckas naturligt att när priset inte följer av avtalet låta det gängse priset för motsvarande varor vara avgörande. En regel av det slaget skulle emellertid vara komplicerad att tillämpa. Det kan finnas olika prisnivåer för samma vara. Och leveranstidpunkten kan ligga mer eller mindre långt fram i tiden. Om man istället låter det gängse priset för motsvarande varor vid avtalstillfället — om ett sådant pris finns — utgöra en av flera omstän- digheter som skall beaktas vid skälighetsbedömningen. lämnar man ut- rymme för rättstillämpningen att fästa tillräcklig och lämplig vikt vid vad 58
som kan konstateras i fråga om gängse prissättning inom branschen e. d.. Prop. l988/89: 76 samtidigt som regeln i detta avseende inte blir onödigt stel och besvärlig Ikraftträdande att tillämpa. Utöver de faktorer som jag nu har nämnt bör en regel om prisets bestämmande också hänvisa till omständig/wrerna [ ("ivrigt . Som exempel på en omständighet som kan verka kostnadshöjande kan nämnas att köparen har begärt leverans vid en för säljaren obekväm tidpunkt. I kostnadssänkande riktning kan verka att köparen har hämtat varan på tillverkningsorten och därigenom besparat säljaren kostnader som denne vanligen har.
Hänvisningar till S2-7
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt 2
2.8. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Som jag tidigare har berört har det köprättsliga reformarbetet nått långt i både Finland och Norge och det framstår som angeläget att en motsvaran- de reformering i Sverige inte kommer allt för långt efter. Såvitt nu kan bedömas bör köplagen träda i kraft den 1 januari 1990.
Lagen (1914145) om kommission. handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen) ansluter nära till 1905 års köplag och den innehåller i 21. 26 och 37 55 hänvisningar till bestämmelser i 1905 års köplag. Kom- missionslagen är numera föremål för särskild översyn. Jag vill därför inte i detta sammanhang föreslå några följdändringari den lagen. I avvaktan på ny lagstiftning bör i stället hänvisningarna till 1905 års köplag fortsätta att gälla.
Hänvisningar till S2-8
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt 2
2.9. Kostnader och resursbehov
Den nya köplagen kan knappast medföra några större kostnadsökningar inom näringslivet. Givetvis får man räkna med vissa initialkostnader avseende översyn av standardavtal m.m. Man får också räkna med att branschorganisationer kan behöva sprida information om de nya reglerna och om dess praktiska följder för näringsidkare. Dessa kostnader bör dock bli ganska marginella. Köplagens regler anknyter i stor utsträckning till den standardavtalspraxis som redan finns. Att köpreglerna anpassas till moderna förhållanden bör också allmänt sett kunna bli till avsevärd nytta för näringslivet.
Genomförandet av den nya köplagen medför ett informationsbehov också från det allmännas sida. Detta torde emellertid kunna tillgodoses inom ramen för befintliga anslag. Det finns inte anledning att räkna med att den nya lagstiftningen kommer att medföra andra kostnader och resurs- behov för det allmänna som bör beaktas i förevarande sammanhang.
Hänvisningar till S2-9
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt 2
3. Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till 1. köplag 59 2. lag om ändringi räntelagen (1975z635) Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
4. Specialmotivering 4.1 Förslaget till köplag
Köplagen är indelad i olika huvudavsnitt vilka i sin tur ibland innehåller nägra underavsnitt. Köplagens inledande bestämmelser behandlar lagens tillämpningsområde (1 och 2 55), reglernas dispositiva karaktär (3 5) samt förhållandet till konsumentköplagen och lagen om internationella köp (4 och 5 55). Därefter följer regler om varans avlämnande (6— 1 1 55). Bestäm- melser om risken för varan finns i 12— 16 55. Regler om varans beskaffen- het finns i 17 —21 55. Därefter följer regler om påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande (22—29 55) och påföljder vid fel i varan (30—41 55). Vissa gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott finns i 42—44 55. I lagen behandlas därefter köparens skyldigheter (45— 5055) och påföljder vid köparens avtalsbrott (51—60 55). I 61—63 55 regleras vad som gäller vid ett ännu inte inträffat men befarat avtalsbrott. Vissa bestämmelser som är gemensamma för fall då köpet hävs och då omleverans skall ske finns i 64—66 55. Regler om skadeståndets omfatt- ning finns i 67 —70 55. Köplagen avslutas sedan med regler om ränta (71 5), vård av varan (72—78 55), avkastning av varan (79—81 55) och vissa meddelanden (82 5).
Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde
15. Denna lag gäller köp av lös egendom. Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt. (Jfr l 5 i arbetsgruppens förslag)
Första stycket
I förhållande till 1905 års lag innebär första stycket inte någon föränd- ring i sak (se rubriken till 1905 års lag). I bestämmelsen anges att lagen gäller köp av lös egendom.
Lagtexten innehåller inte någon definition av vare sig köp eller lös egendom. Begreppet lös egendom bestäms enligt svensk rätt negativt på det sättet att det omfattar alla förrnögenhetsrättigheter som inte är att hänföra till fast egendom. För att avgöra vad som är fast egendom får man gå till 1 och 2 kap. jordabalken. I 1 kap. 1 5 slås fast att fast egendom är jord och att denna är indelad i fastigheter. Till fastighet hör bl. a. byggnad (2 kap. 1 5) och till denna hör i sin tur fast inredning och annat som fastigheten har blivit försedd med, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller en del av denna (2 kap. 25). Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör även s.k. industritillbehör (2 kap. 3 5). Köplagen kan alltså inte tillämpas på köp av en fastighet med bygg- nad och tillbehör. Om emellertid byggnad och tillbehör inte skulle tillhöra fastighetsägaren utan exempelvis en arrendator. ingår de inte i den fasta
egendomen (2 kap. 4 5). Byggnad på annans mark är således lös egendom Prop. l988/89: 76 och köp därav faller under köplagen. [ 5
Beteckningen lös egendom är med andra ord den gemensamma beteck- ningen på egendom som inte är fast egendom. Till lös egendom är därför att hänföra tillgångar av högst skiftande art; lösa saker (lösöre), byggnader - på annans mark. arrende- och hyresrätter, andra nyttjanderätter, panträt-
ter, fordringar, aktier och andra värdepapper m.m. Köplagens regler är dock i första hand utformade med tanke på köp av lösa saker. Köpeobjek- tets speciella karaktär kan därför motivera avsteg från de regler som gäller i fråga om köp av lös egendom i allmänhet. I vissa fall kan också andra lagregler träda in i stället för eller jämte köplagens regler; se t. ex. 9 5 lagen (l936:81) om skuldebrev.
Föremålet för köpet betecknas i lagen med uttrycket "varan”. Karakteristiskt för köp är att det avser överlåtelse av en rättighet, inte upplåtelse av en begränsad rätt till egendomen. Om någon hyr ut sin egendom eller upplåter en panträtt i den, faller transaktionen följaktligen inte under köplagen. Man får således skilja mellan å ena sidan upplåtelse av en sådan begränsad rätt från ägaren till en första innehavare och å andra sidan denne innehavares överlåtelse av sin rätt till en ny innehavare. Den senare transaktionen men inte den förra blir köp om den sker mot veder- lag. Däremot är det inte köp om den som hyrt egendom i sin tur — alltså utan att överlåta sin egen hyresrätt — hyr ut egendomen.
Om en överlåtelse sker utan vederlag är den en gåva, inte ett köp. För gåva gäller andra regler som får sin prägel av det benefika förhållandet.
Köplagen gäller endast säljarens och köparens rättigheter och skyldighe- ter. Den reglerar inte parternas förhållande till tredje man, såsom köparens förhållande till säljarens borgenärer eller till den person från vilken sälja- ren har förvärvat varan eller till vilken säljaren i strid med köpet har överlåtit den. Lagen gäller inte heller säljarens förhållande till köparens borgenärer.
Andra stycket
Bestämmelsen överensstämmer med 1 5 andra stycket i 1905 års lag. Om båda parter överlåter annat än pengar avser avtalet byte, inte köp. Många företeelser som i dagligt tal kallas för byte är inte byte utan en kombination av två köp, såsom då en åkare vid köp av en ny lastbil lämnar sin gamla lastbil som dellikvid. Gränsen mellan köp och byte har dock mindre betydelse. Enligt andra stycket gäller nämligen köplagen i tillämp- liga delar även för byte av lös egendom. Vid byte får man tillämpa regler om säljarens prestation på båda parternas prestationer.
Tredje stycket Tomträtt är att betrakta som lös egendom och faller formellt under 1905 års lag. Enligt 13 kap. 7 5 jordabalken gäller emellertid samma regler vid överlåtelse av tomträtt som vid överlåtelse av fast egendom. I tredje stycket av förevarande paragraf görs därför ett uttryckligt undantag från köplagen för överlåtelse av tomträtt. Undantaget avser förutom själva tomträtten även tillbehör till denna. 61
t.ex. en byggnad som tillhör tomträttshavaren (jfr 13 kap. 95 andra Prop. l988/89276 stycket jordabalken). Köp av en byggnad från fastighetsägaren som sker i 25 samband med att tomträtten upplåts bedöms däremot i princip enligt reglerna om köp av lös egendom (jfr NJA 1977 s. 138). Sådan försäljning omfattas därför inte av undantaget i tredje stycket.
25'
Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas endast om bestäl- laren inte skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen gäller inte avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten.
Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.
(Jfr 2 5 i arbetsgruppens förslag)
I paragrafen regleras avgränsningen av köplagens tillämpningsområde mot avtal om tjänster o.d. Första stycket behandlar prestationer som tar sikte på tillverkning av själva varan. Andra stycket avser prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som går ut på något annat än tillverkning av själva varan. Förekommer båda dessa slag av prestationer måste man beakta såväl första som andra stycket.
Första stycket
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 2 5 i 1905 års lag. Utvecklingen inom ekonomi och samhällsliv har gjort det allt mer vanligt med avtal om varor som skall tillverkas först efter avtalsslutet. Det kan många gånger vara tveksamt om ett avtal av sådant slag bör uppfattas som ett köp eller som en tjänst (arbetsbeting). Riktar man uppmärksamhe- ten på förpliktelsen att avlämna den färdiga produkten framstår avtalet som ett köp. Fäster man sig i stället vid det arbete som erfordras för att åstadkomma produkten ligger det närmare till hands att betrakta avtalet som ett arbetsbeting. Även om i många avseenden samma rättsgrundsatser gäller i fråga om båda avtalstyperna, kan det bli nödvändigt att avgöra huruvida det i ett särskilt fall föreligger ett köp eller en tjänst. I förevaran- de stycke görs den avgränsningen att köplagen skall tillämpas bara i sådana fall då beställaren inte skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet (ämnet). Frågan om ett avtal om tillverkning av en vara faller under köplagen eller skall anses som ett avtal om en tjänst blir således i princip beroende på vad avtalet mellan parterna innebär i fråga om tillhandahål- lande av det material som behövs för att tillverka varan. Skall beställaren inte tillhandahålla en väsentlig del av materialet, blir avtalet att bedöma som ett köp. Om däremot den som beställer varan själv tillhandahåller en väsentlig del av materialet, består tillverkarens prestation huvudsakligen av arbete eller annan tjänst. Avtalet skall då inte bedömas enligt köplagen utan enligt de principer som gäller för avtal om tjänster. Om exempelvis
' Ändrad lydelse i propositionstörslaget. 62
ett konfektionsföretag skall tillverka uniformer och beställaren tillhanda— Prop. l988/89: 76 håller emblem och gradbeteckningar till uniformerna. medför detta inte 25 att avtalet förlorar sin karaktär av köp. Skulle emellertid beställaren till- handahålla det tyg som uniformerna skall sys av, blir köpreglerna inte tillämpliga.
Bedömningen av vad som är en väsentlig del av materialet varierar naturligen beroende på de föreliggande omständigheterna. En faktor av betydelse är värdet. Om emellertid tillverkaren tillhandahåller en från funktionell synpunkt väsentlig del av materialet. kan den omständigheten att beställaren kanske anskaffar vissa värdemässigt dyra tillbehör i regel inte tillmätas avgörande betydelse. Om beställaren i det förutnämnda exemplet tillhandahåller emblem i ädla metaller som betingar ett högre pris än tyget. föranleder denna omständighet i sig inte att avtalet förlorar sin karaktär av köp.
Ordet "tillverka”, som används i lagtexten. tar i första hand sikte på sådana beställningsköp som avser t. ex. hantverksmässigt förfärdigande av individuella föremål eller industriell masstillverkning av varor. Det är emellertid avsett att omfatta även avtal om varor som framställs t. ex. med hjälp av kemiska eller naturliga processer. exempelvis odling av växter e.d.
Köplagen är under de förutsättningar som anges i första stycket tillämp- lig på tillverkning av alla slag av lösa saker. Lagen gäller således t. ex. avtal om skeppsbyggnad.
I andra meningen i första stycket görs en avgränsning av lagens tillämp- ningsområde i förhållande till byggnadsentreprenader m.m. Köplagen skall inte tillämpas på avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten. Detta gäller oberoende av hur stor del av materialet som tillhandahålls av den som uppför byggnaden eller anlägg- ningen. Köplagens regler är på flera punkter, bl.a. vad gäller hävning, mindre lämpade att reglera konfliktsituationer som kan uppkomma vid avtal av ifrågavarande slag. I praktiken regleras avtal om byggnads- och anläggningsentreprcnader ofta genom utförliga standardvillkor.
Motsvarande undantag i 1905 års lag avser ”uppförande av hus, vat- tenverk eller byggnad”. Det undantaget knyter an till formuleringar i tidigare lagstiftning från år 1895 respektive år 1966 om vad som är fast egendom. Det nu valda uttrycket ansluter till beskrivningen i 2 kap. 1 5 jordabalken av fastighetstillbehör. Där har "hus" och ”vattenverk” hän- förts till begreppet ”byggnad”, som i sin tur har förts in under det vidare begreppet ”anläggning".
Beträffande uttrycket ”uppförande av byggnad” kan hänvisas till prop. 1984/85:110 s. 146. Med annan fast anläggning på mark eller i vatten avses en konstruktion eller anordning med fast eller tämligen fast anknyt- ning till marken eller sjöbotten. Undantagsbestämmelsen omfattar t. ex. en stationär installation på kontinentalsockeln men inte en oljeplattform som inte vilar på sjöbotten.
Köplagen är tillämplig även om ett avtal avser tillverkning av en lös sak som efter tillverkningen skall förenas med marken eller med en byggnad e.d. på ett sådant sätt att det blir att anse som fast egendom. Om någon 63
beställer tillverkning av dörrar eller fönster eller av ett monteringsfärdigt Prop. l988/89: 76 hus, är det alltså fråga om ett tillverkningsavtal som enligt första stycket 25 faller under köplagen, om beställaren inte skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. I sådana fall torde emellertid ofta också montering ingå. Då måste man även beakta andra stycket. Det är däremot inte fråga om ett s.k. beställningsköp utan om en tjänst ifall motparten förfärdigar något som i och med tillverkningen antar karaktär av fast egendom.
Andra stycket
Bestämmelsen har ingen motsvarighet i 1905 års lag. I första stycket behandlas prestationer som tar sikte på tillverkning av själva varan. Andra stycket avser däremot fall då säljaren inte bara skall leverera en vara utan också utföra arbete eller annan tjänst som inte består i tillverkning av själva saken. Sådana kombinerade avtal är mycket vanliga i praktiken. Någon gång kan avtalet bestå av två så självständiga delar, den ena avseende köp och den andra avseende en tjänst, att det är naturligt att betrakta dem var för sig. Många gånger är det emellertid svårt eller ogörligt att hålla avtalets olika delar isär från varandra. Avtalet måste klassificeras antingen som ett köp eller som en tjänst. Den frågan behandlas i andra stycket.
[ bestämmelsen anges att köplagen inte gäller avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse. Med hjälp av den regeln får man exempelvis bedöma om ett avtal som innefattar leverans av maskiner eller annan utrustning samt installation, montering eller andra tjänster i anslutning till leveransen skall betraktas som ett köp eller inte. Så länge leveransen av varan — och inte tjänsten — framstår som den övervägande delen av leverantörens prestation betraktas avtalet som ett köp.
Vid bedömningen av vad som skall anses utgöra den övervägande delen av partens förpliktelse är värdet en faktor av betydelse. Men även andra omständigheter måste beaktas. Arbetet kan på grund av erforderlig fack- kunskap, skicklighet eller särskild utrustning utgöra det viktigaste inslaget i den ena partens prestationsskyldighet. Ett avtal som går ut på leverans och montering av reservdelar till komplicerad teknisk utrustning är t. ex. i regel att bedömas som en tjänst även om reservdelarna är av större värde än arbetet. Arbetsåtagandet framstår i sådana fall som den övervägande delen av den ena partens prestation och avtalet bör då normalt betraktas som en tjänst och inte som ett köp.
1 andra fall kan inslaget av köp framstå som så dominerande att det är naturligt att se arbetsåtagandet som en biförpliktelse till köpeavtalet. Går arbetet ut på leverans av tillbehör som särskilt har angetts vid beställning- en eller av lätt utbytbara reservdelar samt installation av dessa, t.ex. nya hjul på en bil, kan man ofta anse att det är fråga om ett köp. Om man återvänder till de förut nämnda exemplen där någon på beställning tillver- kat dörrar och fönster torde också vanligen avtalet i sin helhet böra bedömas som ett köp även om det innefattar inmontering av dörrarna och fönstren. Detsamma kan i vissa fall gälla, om leverans av en färdig bygg- 64
nad även innefattar uppsättning av byggnaden. Gränsdragningen kan dock Prop. l988/89: 76 knappast anges entydigt. 3 5
Bestämmelsen utgår från att förpliktelsen är att betrakta som odelbar. Den besvarar inte frågan huruvida olika delar i ett avtal som lämpligen kan delas upp bör — i stället för att betraktas som en helhet — bedömas enligt skilda regelsystem. Bestämmelsen utgör således inte hinder mot att man i situationer där den avtalade prestationen består av två tillräckligt självständiga delar. den ena avseende ett köp och den andra avseende en tjänst, tillämpar de köprättsliga reglerna på den ena delen och tjänsteregler på den andra. Det kan exempelvis vara naturligt att se ett avtal om leverans av teknisk utrustning och om årlig service på utrustningen som dels ett köpeavtal och dels ett tjänsteavtal.
Med arbete eller annan tjänst avses i andra stycket prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som går ut på något annat än tillverkning av själva varan. I första stycket berörs däremot prestationer som går ut på tillverkning av själva varan. Första och andra styckena är således självständiga stadganden som tar sikte på olika situationer. Om ett avtal enbart går ut på tillverkning av en vara enligt köparens beställning, skall det bedömas bara enligt första stycket. Om emellertid tillverkaren också skall montera varan åt beställaren måste man även beakta andra stycket. Beroende på monteringsarbetets omfattning och karaktär kan i ett sådant fall ett avtal som enligt första stycket skulle betraktas som ett köp falla utanför köplagen till följd av regleringen i andra stycket.
Av 35 följer att frågan om vilka regler som skall tillämpas på avtalet eller dess olika delar kan regleras i avtalet och att parterna således kan precisera eller avvika från de principer som lagen anger för gränsdragning- en.
Avtalsfrihet 3 &
Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
(Jfr 3 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen behandlar samma frågor som 1 5 första stycket i 1905 års lag. Enligt bestämmelsen blir köplagens bestämmelser för det första inte till- lämpliga om annat följer av avtalet. Här uttalas den viktiga principen att köplagens bestämmelser är dispositiva och kan sättas ur kraft genom avtal. Denna princip utgör sedan gammalt den allmänna utgångspunkten inom köprätten. Vidare kan praxis som har utbildats mellan parterna samt handelsbruk och annan sedvänja sätta köplagens regler ur funktion. För att fastställa vad som skall gälla mellan parterna i ett köpeavtal har man således i första hand att undersöka vad som följer av parternas avtal. Innehållet däri får bestämmas enligt allmänna avtalsrättsliga principer. 65
Inte bara det som kan anses ha blivit avtalat vid köpet utan även senare Prop. l988/89: 76 överenskomna villkor sätter köplagens bestämmelser åt sidan. 35
Att köplagens bestämmelser är dispositiva innebär inte att full avtalsfri- het råder i varje avseende vid ett köp. Bl. a. ger bestämmelsen om oskäliga avtalsvillkor i 365 avtalslagen möjlighet att i ett enskilt fall bortse från eller modifiera villkor i ett köpeavtal som på ett eller annat sätt missgynnar den ena avtalsparten. Den dispositiva rätten utgör härvid en viktigjämfö- relsepunkt för bedömningen.
Ett exempel på fall då det kan finnas anledning att tillämpa 365 kan vara att en producent av en vara i avtal med en styrkemässigt underlägsen köpare, som avser att sälja varan vidare till konsumenter, har friskrivit sig från allt ansvar för varans skick m.m. I sådana fall gäller nämligen till skydd för konsumenten tvingande regler för det ansvar som mellanhanden har vid vidareförsäljningen. Det framstår då ofta som oskäligt att mellan- handen inte skall ha möjlighet att regressvis utkräva samma ansvar av producenten. '
Marknadsrättsliga lösningar ger också möjlighet för det allmänna att påverka handelsvanorna i affärslivet. Exempelvis de båda avtalsvillkorsla- garna, dvs. lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen (19842292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, syftar till att tillgodose behovet av att mer generellt kunna ingripa mot standardiserade avtalsformulär som innehåller oskäliga villkor.
Köplagens bestämmelser tillämpas inte heller i den mån annat följer av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande mellan parterna.
Vad som skall erfordras för att en sådan privat praxis som avses i stadgandet skall anses föreligga kan inte anges generellt. Formuleringen "följer av praxis" avser att lämna ett visst utrymme för en skönsmässig bedömning av t. ex. det privata brukets skälighet. Inte heller när det gäller handelsbruk eller annan sedvänja kan i lagtexten anges vilka krav som bör ställas därpå (jfr NJA II 1936 s. 302). En allmän förutsättning för att exempelvis ett handelsbruk skall få företräde framför lagen är att det generellt har godtagits och efterföljs inom den aktuella branschen. Den närmare bedömningen måste överlåtas åt rättstillämpningen. Detsamma gäller sådana dithörande spörsmål som lösningen av den konflikt som kan uppstå då flera olika handelsbruk på olika orter eller inom olika markna- der kan komma ifråga.
Handelsbruk eller annan sedvänja har företräde framför lagens regler endast om det är fråga om ett bruk eller en sedvänja som måste anses bindande för parterna. Handelsbruk och andra sedvänjor kan inte under alla förhållanden tillerkännas bindande verkan, utan domstolarna torde ha möjlighet att pröva om ett handelsbruk eller en annan sedvänja skall tillämpas eller inte (se t. ex. Grönfors, Sjölagens bestämmelser om godsbe- fordran. 1982, s. 37 f, Hellner, Speciell avtalsrätt I, 1982, s. 45, Ramberg, Spedition och fraktavtal, 1984, s. 40). Skulle det förekomma att handels- bruk eller annan sedvänja i ett enskilt fall framstår som oskälig. bör domstolarna således kunna sätta åt sidan ellerjämka sedvänjan.
Konsumentköp Prop. l 988/89: 76 4 5 4 5 Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (l900:000) är tillämplig. (Jfr 4 5 i arbetsgruppens förslag)
Den gällande konsumentköplagen behandlar ett antal frågor som är av central betydelse från konsumentskyddssynpunkt men innehåller inte nå- gon fullständig reglering rörande konsumentköp. Vid sidan av konsument- köplagen är 1905 års allmänna köplag tillämplig på konsumentköp. Syste- met med två delvis parallella lagar som gäller förhållandet mellan säljare och köpare vid konsumentköp har kritiserats som svårt att förstå och överblicka.
Som har framhållits i avsnitt 2.1.4 är avsikten att ett förslag till en ny fristående konsumentköplag skall läggas fram i sådan tid att den kan träda i kraft samtidigt med den nya allmänna köplagen. I konsumentköplagen skall lagreglerna om konsumentköp samlas. Den allmänna köplagen skall således inte gälla sådana köp. 1 den allmänna köplagen bör därför göras ett undantag för köp på vilka den nya konsumentköplagen blir tillämplig.
Internationella köp
5 5 Lagen gäller inte i fall då lagen (19871822) om internationella köp är tillämplig.
(Jfr 5 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen gäller regleringen av internationella köp i den nationella köplagen. I de fall då den internationella köplagen är tillämplig gäller inte den nationella köplagen.
Enligt den internationella köplagen skall vissa angivna artiklari Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internatio- nella köp av varor gälla som lag här i landet. Den internationella köplagen tillämpas dock inte i fall då både säljaren och köparen har sina affärsstäl— len i olika nordiska länder (nordiska köp). På nordiska köp är den natio- nella köplagen tillämplig. Vilken av de nordiska nationella köplagarna som blir tillämplig får avgöras enligt allmänna internationellt privaträttsliga regler. Men eftersom de nordiska köplagarna på det hela taget har samma innehåll, får det sällan någon större betydelse vilken lag som skall tilläm- pas.
Den nationella köplagen tillämpas även på sådana internationella köp som har undantagits från FN- konventionen, t. ex. köp av fartyg och luftfartyg. köp av värdepapper och köp på auktion. Vidare kan den natio— nella köplagen bli tillämplig även på andra internationella köp. Parterna i ett köp som faller under FN-konventionens tillämpningsområde kan t. ex. komma överens om att den nationella köplagen i Sverige skall tillämpas på avtalet i stället för konventionen. En lagvalsklausul som utan precisering hänvisar till svensk rätt torde dock som regel böra tolkas så att den svenska 67
internationella köplagen (och därmed i de flesta avseenden konventionen) Prop. l988/89: 76 blir tillämplig. 65
Varans avlämnande
Hänvisningar till US2
Hämtningsköp
6.5
Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe eller, om han saknade affärsställe som hade samband med köpet. sitt hemvist. Visste parterna vid köpet att varan eller det parti ur vilket den skall tas fanns på en annan plats, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning på denna plats.
Varan är avlämnad när köparen har tagit hand om den.
(Jfr 6 5 i arbetsgruppens förslag)
Ett köp ger upphov till förpliktelser för båda parter. Säljarens främsta skyldighet är att avlämna varan, köparens att betala den. Begreppet ”av- lämnande” är en juridiSk fackterm vars betydelse framgår av dess funktion i ett antal regler.
Närmast anknyter avlämnandet till ett annat begrepp, nämligen sälja- rens dröjsmål. Om varan inte avlämnas i rätt tid innebär det som regel att säljaren är i dröjsmål. Även andra regler än de om dröjsmål knyter an till avlämnandet. Risken för varan övergår i allmänhet på köparen när varan avlämnas. Härigenom får avlämnandet betydelse för köparens ställning bl. a. i det fallet att varan har förstörts eller försämrats genom en olycks- händelse. Genom reglerna om riskens övergång får avlämnandet även betydelse i fråga om den tidpunkt som skall läggas till grund för felbedöm- ningen. Ytterligare har avlämnandet betydelse för fördelningen mellan säljaren och köparen av vissa kostnader för varan.
Den förevarande paragrafen innehåller regler om varans avlämnande vid hämtningsköp, dvs. köp då köparen skall avhämta varan. Om inte annat har avtalats eller följer av praxis mellan parterna eller av handels- bruk eller annan sedvänja skall köpet betraktas som ett hämtningsköp. Parterna kan emellertid t.ex. ha avtalat att säljaren skall transportera varan till köparen eller till annan plats där avlämnandet skall ske. För sådana transportköp finns regler om avlämnandet i 7 5.
Första stycket Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 9 5 i 1905 års lag. Huvudregeln är att varan skall avlämnas hos säljaren. Säljaren är alltså inte skyldig att sända varan till köparen. Detta gäller både om köparen och säljaren är bosatta på samma ort och om de bor på skilda orter. Säljaren skall hålla varan tillgänglig där han vid köpslutet hade sitt affärsställc eller, om han saknade affärsställe som hade samband med köpet. sitt hemvist. Skulle säljaren ha mer än ett affärsställe torde det ställe böra beaktas till vilket avtalet och dess fullgörande har sin närmaste anknytning. Någon definition av affärsställe görs inte i lagtexten. Med affärsställc bör 68
iregel förstås ett ställe där någon stadigvarande driver affärsverksamhet. Ett Prop. l988/89: 76 utrymme som tillfälligtvis hyrs i t. ex. ett hotell för att användas som för- 65 handlingslokal kan sålunda normalt inte anses som ett affärsställe. I all- mänhet kan inte heller en plats där säljaren endast har en produktionsin- rättning utan någon försäljningsverksamhet betraktas som ett affärsställe enligt köplagen.
Andra meningen gäller den situationen att varan vid köpslutet fanns på en annan plats än hos säljaren och parterna visste detta. Då skall varan avlämnas där den fanns och säljarens skyldighet i samband med köpet består i att hålla varan tillgänglig på denna plats. Regeln i andra meningen vilar på samma grundsats som regeln i första meningen, nämligen att säljaren inte på grund av köpeavtalet som sådant har någon transportskyl- dighet beträffande varan.
Tillämpningen av andra meningen förutsätter att båda parter vet inte bara att varan finns på en annan plats än hos säljaren utan också var den finns. Varan kan t.ex. befinna sig i ett lager på en annan ort än säljarens affärsställe eller hos tredje man. Vid ett köp som ingås i samband med säljarens affärsverksamhet kan varan finnas hemma hos säljaren. Även om köpet saknar samband med säljarens affärsverksamhet kan varan finnas på säljarens affärsställe.
Med att varan redan vid köpslutet fanns på ett annat ställe än hos säljaren jämställs den situationen att det varuparti varifrån varan skall tas fanns på en annan plats än hos säljaren.
Andra stycket
I 1905 års lag finns ingen motsvarande bestämmelse. Varan anses avlämnad när köparen har tagit hand om den. Detta inne- bär att det inte är tillräckligt att varan ligger redo i säljarens magasin och att denne är beredd att låta köparen få den när köparen kommer för att hämta varan eller att t.ex. massaved har lagts upp i skog för att hämtas utan säljarens medverkan. Varan är inte avlämnad förrän köparen verkli- gen har tagit hand om den.
I lagtexten talas om att köparen tar hand om varan. Mottagandet kan givetvis ske även av någon som handlar för köparens räkning, en represen- tant. I kommersiella sammanhang torde detta för övrigt snarare vara regel än motsatsen. Fråga om vem som äger handla på köparens vägnar får avgöras enligt allmänna regler om handlande genom representant.
Bestämmelsen anger inte exakt när en vara skall anses avlämnad. Man kan exempelvis tänka sig att varan skadas i samband med lastning på den lastbil som köparen har sänt för att hämta varan. Frågan om vem som skall svara för en sådan skada kan inte besvaras generellt utan måste bli beroen- de på omständigheterna i det enskilda fallet.
Av senare bestämmelser framgår att den tidpunkt som avses i föreliggan- de stycke, dvs. tidpunkten för varans faktiska omhändertagande, inte undantagslöst är avgörande för de rättsverkningar som normalt är knutna till varans avlämnande. I bestämmelserna om kostnaderna för varan (1 1 5), riskens övergång (13 5 andra stycket) och säljarens dröjsmål (22 5)
görs nämligen en reservation för den situationen att avlämnandet försenas Prop. l988/89: 76 beroende på köparen eller ett förhållande på dennes sida, exempelvis att 7 5 köparen försummar att avhämta varan inom överenskommen tid. I stad- gandena om riskens övergång görs vidare en reservation särskilt för det fallet att köparen skall hämta varan på en annan plats än hos säljaren, t. ex. i ett magasin som tillhör en tredje man. Risken går då över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning (13 5 tredje stycket).
Transportköp 7 l?"
Skall varan transporteras till köparen inom en och samma ort eller inom ett område där säljaren vanligen ombesörjer transporten av liknande va- ror, sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen.
Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte följer av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när varan överlämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Om säljaren själv utför transporten. sker avlämnandet först när varan överlämnas till köparen.
Har varan sålts ”fritt”, ”levererad” eller ”fritt levererad” med angivan- de av en viss ort, anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram till denna ort.
(Jfr 7 5 i arbetsgruppens förslag)
Som har framhållits vid 65 har säljaren inte på grund av köpet som sådant någon skyldighet att sända varan till köparen. Den grundsatsen gäller såväl när säljaren och köparen är bosatta på samma ort som när de bor på skilda orter. Av avtalet, eller av exempelvis handelsbruk, kan emellertid följa att säljaren är skyldig att sända varan till köparen. För sådana fall finns regler i 7 5.
Första stycket
Bestämmelserna i första stycket motsvarar i huvudsak 11 5 i 1905 års lag.
Första stycket gäller platsköp, dvs. köp där det på grund av avtalet. sedvänja eller annan omständighet åvilar säljaren att sända eller transpor- tera varan till köparen på samma ort eller inom ett område där säljaren vanligen sköter om transporten av liknande varor. I sådana fall sker avlämnandet då varan överlämnas till köparen. Den praktiska betydelsen härav är att säljaren bär risken för den lokala transporten och att han kan råka i dröjsmål på grund av att transporten försenas. Likaså svarar säljaren för fel som uppkommit under transporten. Av 11 5framgår att kostnader- na för transporten i dessa fall skall bäras av säljaren. Vad som nu har sagts gäller oavsett om säljaren själv utför transporten, om han anlitar en själv- ständig transportör (jfr andra stycket om distansköp), om varan sänds med post eller om den transporteras på annat sätt.
Första stycket blir alltid tillämpligt när varan skall transporteras till en köpare på samma ort. En begränsning av regeln till transport inom samma 70
ort skulle dock vara otillfredsställande med hänsyn till bl.a. fall där sälja- Prop. l988/89: 76 ren vanligen ombesörjer transporten av liknande varor inom ett större 75 område. Det kan t.ex. omfatta flera närliggande kommuner. Bestämmel- sen har därför utformats så att den även täcker situationer där avtalet förutsätter att säljaren skall ombesörja varans transport till köparen och transporten framStår som lokal trots att den sträcker sig utanför ortsgrän- sen.
Det förutsätts därvid inte att det är vanligt inom branschen i allmänhet att säljare ombesörjer transport av ifrågavarande varor inom ett visst område. Vad som krävs är att den aktuella säljaren brukar göra det. Avlämnandet sker då när varan överlämnas till köparen oavsett om sälja- ren i det särskilda fallet använder sitt eget folk för transporten eller låter sända varan på annat sätt.
Första stycket handlar enligt sin lydelse endast om sådana fall där varan skall sändas till "köparen”, men bestämmelsen är givetvis tillämplig även om varan skall sändas till någon person eller något företag e.d. som köparen har angett.
Andra stycket
Andra stycket gäller varans avlämnande vid distansköp, dvs. köp där varan skall sändas till köparen och detta förutsätter en transport från en ort till en annan elleri övrigt en transport som inte kan betraktas som lokal enligt första stycket. Andra stycket omfattar således köp som förutsätter att varan transporteras till köparen och som inte faller under första styc- ket.
I 1905 års lag finns en bestämmelse om avlämnande vid distansköp i 10 5.
Första meningen av förevarande stycke tar sikte på det fallet att säljaren anlitar en eller flera självständiga transportörer för transporten. Har en sådan transportör åtagit sig hela transporten från avsändningsorten sker avlämnandet då varan överlämnas till denne. Om i stället varan skall transporteras successivt av flera självständiga transportörer sker avläm- nandet då varan överlämnas till den första transportör vars åtagande är att transportera varan från avsändningsorten, t.ex. ett lastbilsföretag som skall transportera varan från säljarens ort till en hamnort varifrån sjötrans- port skall ske. Däremot är varan inte avlämnad om den överlämnas till en transportör som endast har åtagit sig en transport inom säljarens ort. exempelvis från säljarens affärsställe tilljärnvägsstationen. Först då varan omhändertagits av en transportör som skall transportera den från avsänd- ningsorten sker avlämnandet.
Om säljaren själv utför hela transporten gäller enligt andra meningen att avlämnandet sker först när varan överlämnas till köparen. Skulle säljaren utföra en del av transporten från avsändningsorten till bestämmelseorten, synes det vara mest förenligt med de principer som ligger bakom bestäm- melserna i denna paragraf att avlämnandet anses ske när varan överläm- nas till en självständig transportör för vidaretransport (utanför avsänd- ningsorten).
Med avsändningsorten avses den ort från vilken varan avsänds men inte Prop. 1988/89: 76 ett sådant större område som beskrivs i första stycket. 75
I andra stycket anges särskilt att annat kan följa av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt. Detta följer visserligen redan av 3 5. Föreskriften har emellertid lagts till i klargörande syfte med tanke på det omfattande bruk av leveransklausuler och andra avtalsregler för transporter som före- kommer inom bl. a. storhandeln.
Det är vanligt att det av en leveransklausul som anger en viss ort framgår att säljarens förpliktelse går ut på att avlämna varan på den inlastnings- eller bestämmelseort som framgår av klausulen. Av leveransklausulen kan även följa att varan skall anses avlämnad då den kommit innanför ett fartygs sida. Om säljaren exempelvis skall tillhandahålla köparen ombord- konossement torde det få anses följa av vederbörande leveransklausul eller av avtalet i övrigt att varan är avlämnad först när den kommit innanför fartygets sida.
Om det inte följer av en leveransklausul eller annars, förutsätter avläm- nandet enligt andra stycket att varan har överlämnats till en transportör (om inte säljaren själv utför transporten). Det fordras inte att varan har blivit inlastad i det transportmedel med vilket det skall avsändas eller att varan t.ex. har kommit innanför fartygets sida. Det är tillräckligt att transportören har mottagit varan exempelvis i en godsterminal. Vid far- tygs-, flyg- eller järnvägstransporter krävs inte att denna terminal ligger i utskeppningshamnen. på avsändningsflygplatsen eller vid avsändningssta- tionen.
Termen överlämna, som används i lagtexten, är inte helt entydig. Be- dömningen av vem som skall svara för t. ex. skador som drabbar varan i samband med lastning och lossning, dvs. medan överlämnande till trans- portören (eller köparen) håller på att ske, måste bli beroende av omstän- digheterna i det enskilda fallet. Motsvarande problematik har berörts under 6 5.
En särskild fråga är huruvida varans överlämnande till en speditör skall anses som ett avlämnande vilket förutsätter att speditören är att betrakta som en självständig transportör. Detta är vanligen inte fallet. En speditörs uppgift begränsar sig sålunda ofta till att ordna varans transport för upp- dragsgivarens räkning. Avlämnande kan därför i allmänhet inte anses ha skett i och med att varan överlämnas till den speditör som sedan skall lämna den vidare till transportören.
Det är dock inte uteslutet att speditören på grund av de avtalsvillkor under vilka han omhändertar varan kan anses som en transportör med den verkan att avlämnandet sker genom att varan överlämnas till speditören. Ett indicium på att speditören uppträder som självständig transportör kan vara att han har frihet gentemot sin kund att välja befordringssätt och ombesörja utförandet och att han debiterar ett enhetspris för transporten. Om speditören är anvisad av köparen torde ofta överlämnande till honom medföra att varan kan anses avlämnad. Vidare är det möjligt att speditö- ren kan anses ha tagit emot varan på transportörens vägnar.
Tredje stycket Prop. l988/89: 76 Bestämmelsen motsvarar 65 5 i 1905 års lag. 85 En klausul enligt vilken varan har sålts "fritt”, ”levererad” eller "fritt
levererad" med angivande av en viss ort, innebär att varan inte anses ha blivit avlämnad förrän den har kommit fram till den angivna orten. I lagtexten har inte exakt preciserats när varan i dessa fall skall anses ha blivit avlämnad. Avsikten är t.ex. inte att det avgörande skall vara att varan har passerat ortsgränsen. Normalt fordras i stället att varan är tillgänglig för köparen t.ex. på hans affärsställe. i en terminal eller hos säljarens ombud på orten. Den närmare preciseringen av när avlämnande skall anses ha ägt rum måste dock bli beroende på tolkningen av det individuella avtalet och omständigheterna i övrigt.
Uttrycken "fritt”, "levererad” och ”fritt levererad” används ofta i sam- band med andra leveransklausulcr. t. ex. ”levererad fraktfritt". ”levererad cif'. När dessa uttryck används i sådana sammanhang medför det inte att varan anses avlämnad först när den har kommit fram till köparen. En klausul ”levererad cif' bör således ges samma innehåll som klausulen ”cif” (cost, insurance, freight).
Ibland används uttrycken ”fritt". ”levererad” och "fritt levererad" vid andra köp än distansköp. De kan t.ex. förekomma i sammanhanget ”fritt säljarens lager” när varan redan finns där. Föreliggande bestämmelse gäller inte tolkningen av sådana klausuler.
Bestämmelsen gäller frågan när varan skall anses avlämnad. Genom att man på andra ställen i köplagen hänvisar till avlämnandet, får emellertid bestämmelsen betydelse för t.ex. riskens övergång, kostnadsfördelningen mellan parterna och bedömningen av huruvida varan är felfri. Om parter- na vill tillmäta bestämmelseorten betydelse endast för t.ex. kostnadsför- delningen, bör detta därför ske på ett annat sätt än genom att använda klausulerna ”fritt”, ”levererad” och "fritt levererad”.
8 5
Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på sedvanliga villkor för en sådan transport.
(Jfr 8 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen saknar motsvarighet i 1905 års lag. För det fall att säljaren på grund av leveransklausul (t.ex. cil), en särskild överenskommelse mellan parterna eller annars är skyldig att ord- na med varans transport ges i förevarande paragraf vissa allmänna före- skrifter. Säljaren skall ingå avtal om transporten till bestämmelseorten. Om det är fråga om en successiv transport. skall alltså säljaren träffa avtal rörande alla enskilda avsnitt av transporten till den avtalsenliga bestäm- melseorten. Han skall se till att varan" sänds med lämpliga transportmedel och på sedvanliga villkor. Med tanke på den skyldighet som här avses saknar det betydelse huruvida säljaren ingår avtalet i eget namn eller som ombud för köparen.
Köplagen reglerar inte påföljderna av att säljaren försummar de skyldig- 73
heter som framgår av denna paragraf. Avtalsbrottet får därför bedömas Prop. l988/89: 76 enligt allmänna avtalsrättsliga principer. Främst torde skadestånd komma 95 i fråga men även andra påföljder kan bli aktuella.
Tiden för avlämnandet 9 &
Skall varan inte avlämnas efter anfordran eller utan uppskov och följer tiden för avlämnandet inte heller annars av avtalet, skall varan avlämnas inom skälig tid från köpet.
Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår det inte av omständigheterna att det ankommer på köparen att bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall denna bestämmas av säljaren.
.Om säljaren vid hämtningsköp skall bestämma tidpunkten för avläm- nandet. skall han i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning.
(Jfr 9 5 i arbetsgruppens förslag) Paragrafen gäller tidpunkten för varans avlämnande.
Första stycket
Bestämmelsen motsvarar 12 5 i 1905 års lag. I de flesta fall då varan inte avlämnas i direkt samband med själva köpet torde tiden för avlämnandet följa av avtalet. Tiden för avlämnandet kan framgå direkt i form av en exakt tidpunkt, tidrymd eller liknande. Den kan också vara angiven på ett mera obestämt sätt, varvid den får bestämmas genom tolkning. Av avtalet kan följa att avlämnande skall ske efter anford- ran eller utan uppskov. Någon gång kan ett avtal tänkas ha den innebörden att säljaren får avlämna varan efter sin bekvämlighet, låt vara att en sådan föreskrift torde få antas vara förenad med en kompletterande bestämmelse av innehåll att efter en viss längre tids förlopp säljaren inte längre kan dra sig undan avtalets fullgörande med hänvisning till att det ännu inte stäm- mer med hans bekvämlighet att leverans äger rum.
I de sannolikt få fall då inte avtalet (och inte heller bruk eller sedvana som enligt 3 5 tar över lagregleringen) utvisar när varan skall avlämnas, blir regeln i första stycket tilllämplig. Den innebär att varan skall avlämnas inom skälig tid efter köpet. Vad som är en skälig tid varierar naturligen beroende på omständigheterna, bl. a. på huruvida varan skall tillverkas först efter köpslutet, anskaffas från en tredje man eller tas från säljarens lager. En skälig tid kan vara en relativt kort tidsperiod.
Andra stycket Bestämmelsen överensstämmer i sak med 13 5 i 1905 års lag. Andra stycket ger en specialregel för sådana fall då tiden för varans avlämmnande endast är relativt bestämd. För att bestämmelsen skall bli tillämplig förutsätts att varan skall avlämnas inom en viss tidrymd. Hit hör inte bara avtal om leverans t. ex. ”nästa vecka”. ”i oktober”, ”under hösten”, utan även sådana fall där säljaren har förbundit sig att avlämna 74
varan före en viss dag eller senast en viss dag. Även då är en tidrymd Prop. l988/89: 76 angiven som börjar löpa omedelbart efter avtalets ingående. 105 Huruvida det i sådana fall är säljaren eller köparen som får bestämma den exakta tidpunkten för varans avlämnande beror i första hand på avtalet, handelsbruk e. (1. Huvudregeln är annars att säljaren får bestämma den exakta tidpunkten för avlämnandet inom den avtalade perioden. Regeln är baserad på antagandet att en sådan tidrymd oftast avtalas med hänsyn till säljarens intresse. Omständigheterna kan dock tyda på motsat- sen och i så fall får den exakta tidpunkten bestämmas av köparen. Av avtalet kan framgå t.ex. att köparen skall anskaffa transportlägenhet för varans transport eller att varan skall levereras inom viss tid, allt efter köparens behov. Man får således undersöka i vems intresse det har legat att tiden inte har blivit närmare bestämd.
Tredje stycket
I 1905 års lag finns ingen motsvarighet till bestämmelsen i tredje stycket. Skall varan hämtas av köparen och ankommer det på säljaren att bestäm- ma tidpunkten för avlämnandet, skall säljaren enligt förevarande bestäm- melse underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning. Säljaren är skyldig att lämna köparen ett sådant meddelande i tid. Detta innebär att köparen bör få en efter omständigheterna skälig möjlighet att ordna med varans mottagande eller göra sig beredd för det.
Om en sådan underrättelse som ovan har sagts inte lämnas i tid och detta leder till att avhämtande inte kan ske vid den tidpunkt som säljaren tänkt sig. innebär detta att förseningen inte kan anses bero på köparen. Detta får betydelse när det gäller kostnaderna för varan, riskens övergång m.m.
Köplagen reglerar inte frågan om skyldighet att lämna underrättelse i andra fall, t. ex. av säljaren när varan inte skall hämtas av köparen och av köparen när denne skall bestämma tidpunkten för varans avlämnande. Oftast är det självklart att köparen måste meddela säljaren när han vill att varan skall avlämnas. Likaså är det klart att köparen inte får åberopa en sådan försening av avlämnandet som beror på att säljaren inte i tid blivit underrättad om den tidpunkt som köparen valt för avlämnandet. Ifall någon underrättelse inte behövs. t.ex. om varan skall hållas tillgänglig för avhämtning från och med en viss dag för att köparen skall kunna hämta den när han vill, framgår detta i regel av avtalet eller omständigheterna i övrigt.
Rätt att hålla inne varan
10 5 Har säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att lämna ut varan eller. genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän betalning sker. Skall säljaren sända varan från den ort där den skall avlämnas, får han inte med stöd av första stycket underlåta att avsända den. Han får dock hindra att varan eller dokument avseende varan lämnas ut till köparen innan betalning sker. 75
(Jfr 10 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen gäller säljarens rätt att hålla inne varan tills köparen betalar Prop. l988/89: 76 priset. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestatio- 105 ner skall utväxlas samtidigt. Principen innebär att varje part får en viss säkerhet för att även den andra parten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för sin del.
Första stycket
I 1905 års lag finns motsvarande bestämmelse i 14 5. Säljaren är inte skyldig att lämna ut varan eller. genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän köparen betalar priset. Utgångspunkten är således att köpet förut- sätter kontantbetalning. Om köparen vid köpslutet har fått kredit av säljaren eller om säljaren efter avtalsslutet har beviljat honom anstånd med betalningen. innebär detta att säljaren har avstått från rätten att göra varans avlämnande avhängig av prisets betalning. Om avsikten enligt avtalet är att bevilja köparen kredit mot växel, skall accept av växeln jämställas med betalning av priset (se 48 5). Detta innebär att säljaren trots en sådan kreditöverenskommelse har rätt att hålla inne varan eller doku- mentet tills köparen accepterar växeln.
Säljarens prestation består inte alltid i att lämna ut varan. Den kan bestå i att lämna ut ett dokument som representerar varan. Om t.ex. den som har köpt en vara under transport vill överlåta varan medan den fortfaran- de är under transport och transportdokumentet är ett konossement, kan en överlåtelse med rättslig verkan i förhållande till var och en åstadkommas genom överlåtelse av dokumentet. Har i ett sådant fall säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att lämna ifrån sig konossementet förrän betalning sker.
En säljare som inte har gett kredit eller anstånd med betalningen, är inte heller skyldig att på annat sätt, t.ex. genom dataregistrering, överföra förfoganderätten över varan så länge köparen inte fullgör sin betalnings- skyldighet. Däremot kan säljaren givetvis vara skyldig att tillhandahålla köparen sådana dokument som inte är avgörande för förfoganderätten men som köparen behöver för att kunna fullgöra betalningsskyldigheten. t. ex. ursprungscertifikat.
Vilken av parterna som skall ta initiativ till avvecklingen av avtalsför- hållandet framgår indirekt av reglerna om varans avlämnande.
Andra stycket
Bestämmelsen motsvarar 15 5 i 1905 års lag. Principen om samtidig utväxling av prestationerna kan inte tillämpas som sådan vid distansköp där varan skall sändas från den ort där den skall avlämnas. Avlämnandet sker ju då när varan överlämnas-till en självstän- dig transportör, och om man skulle tillämpa principen i första stycket om ömsesidig utväxling av prestationerna på dessa fall skulle säljaren aldrig bli skyldig att avlämna varan. Därför måste principen i första stycket av förevarande paragraf modifieras. Detta sker i andra stycket på ett sätt som
åtminstone delvis tillgodoser de intressen som första stycket avser att Prop. 1988/89:76 skydda. Säljaren får inte underlåta att avsända varan. men han får hindra 11 5 att varan eller dokument avseende den lämnas ut till köparen innan betalning sker.
I vissa fall kan säljaren ha rätt att hålla inne varan på bestämmelseorten med stöd av de frakträttsliga reglerna. Detta kommenteras närmare i anslutning till bestämmelsen i 49 5 tredje stycket.
I likhet med första stycket blir andra stycket inte tillämpligt om köparen har beviljats kredit eller anstånd med betalningen.
För köparens del framgår principen om prestationernas inbördes av- hängighet av 49 5. Av den paragrafen framgår dessutom att köparen under vissa förutsättningar inte är skyldig att betala priset förrän han haft tillfälle att undersöka varan.
Kostnaderna för varan
115
Säljaren svarar för sådana kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.
(Jfr ] 1 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen som saknar motsvarighet i 1905 års lag reglerar hur de kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet skall fördelas mellan parterna i fall då fördelningen inte följer av avtal eller t.ex. han- delsbruk. Paragrafen avser den slutliga kostnadsfördelningen mellan par- terna, inte frågan om vem som i första hand skall betala de kostnader som är förenade med varans avlämnande.
Enligt bestämmelsen svarar säljaren som huvudregel för sådana kostna- der för varan som har uppkommit före avlämnandet. Det kan röra sig om kostnader för varans transport, försäkring och lagring samt anskaffande av olika tillstånd. Kostnader som uppstår efter det att avlämnande har skett skall i allmänhet bäras av köparen.
Från huvudregeln att säljaren svarar för kostnaderna för varan tills den är avlämnad. görs undantag för kostnader som beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida. Undantaget avser alltså bara sådana tilläggskostnader som förseningen har medfört.
Det centrala med bestämmelsen är att slå fast den grundläggande regeln om säljarens kostnadsansvar. Syftet med undantaget för kostnader som beror på något förhållande på köparens sida är däremot inte att avgöra vem som skall svara för dessa kostnader. Även om det i allmänhet ter sig rimligt att köparen svarar för sådana kostnader kan det inte uteslutas att det kan uppkomma situationer där kostnaderna bör fördelas på ett annat sätt. I regel torde emellertid frågan om kostnader av här avsett slag kunna lösas utifrån bestämmelsen i 755 om ersättning för vårdkostnader samt bestämmelsen i 575 om köparens skadeståndsansvar vid bristande med- verkan. 77
Risken för varan Prop. 1988/89: 76
12 5 Ett köp syftar typiskt sett till att en vara skall övergå från en säljare till en köpare. Ibland sker övergången i direkt samband med själva köpet. Många gånger dröjer det emellertid en tid från köpeavtalets ingående till dess att köparen får varan i sin besittning. Om varan under den tiden drabbas av en olyckshändelse eller av en annan händelse som inte beror på någon av parterna, uppkommer fråga vem av dem som skall bära följderna av det inträffade.
I 12 5 behandlas innebörden av att köparen bär risken för varan. 13 och 14 55 reglerar när risken går över på köparen vid köp i allmänhet. I 155 finns en motsvarande regel för köp av varor som är under transport när köpet sker. 16 5 behandlar s.k. öppet köp.
Vad risken innebär
125
Bär köparen risken för varan, är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händel- se som inte beror på säljaren.
(Jfr 12 5 i arbetsgruppens förslag)
Innebörden av att köparen bär risken för varan framgår i 1905 års lag av 17 5.
Förevarande paragraf innebär att om varan skulle försämras eller mins- kas genom en händelse för vilken köparen bär risken är denne skyldig att betala priset fullt ut trots att den vara som han erhåller inte är kontrakts- enlig. Skulle varan ha förstörts eller kommit bort måste köparen betala priset trots att han inte får något utbyte alls för sina pengar.
Paragrafen får betydelse framför allt i fråga om olyckshändelser. t.ex. eldsvådor och åsknedslag, men även handlingar av utomstående personer som varken säljaren eller köparen svarar för faller under paragrafen. Det kan exempelvis röra sig om skadegörelse av tredje man eller om att varan har blivit stulen och man inte vet var den är.
Om den händelse varigenom varan t.ex. har försämrats beror på sälja- ren, kan denne däremot inte kräva betalning av köparen med hänvisning till att köparen bär risken för varan. Även om köparen bär risken för varan är han således inte betalningsskyldig om varan exempelvis har försämrats genom att säljaren har förpackat den felaktigt.
Skulle varan ha förstörts. kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som beror på köparen påverkas givetvis inte betalningsskyl- digheten.
Innebörden av att säljaren — i stället för köparen — bär risken för varan framgår inte av förevarande paragraf utan av de bestämmelser som gäller säljarens avtalsbrott och påföljderna av dem. Om varan t.ex. blir helt förstörd av en olyckshändelse innan risken har gått över på köparen, medför detta ofta att varan inte kan avlämnas och att säljaren således kommer i dröjsmål. Ifall varan kommer fram till köparen i skadat skick på 78
grund av en olyckshändelse som inträffat medan säljaren bär risken för Prop. l988/89: 76 varan, blir åter bestämmelserna om fel tillämpliga. Skulle säljaren lyckas 135 ersätta den försenade eller skadade varan i tid med en som är avtalsenlig, undgår han påföljderna av avtalsbrott. Men han kan inte kräva betalning för den försenade eller skadade varan.
Avlämnandet av varan kan ibland hindras av andra omständigheter än att varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat. Exempelvis kan det inträffa att varans avlämnande hindras av export- eller importför- bud. Sådana fall omfattas inte av 12 5. Ofta, såsom beträffande det nyss- nämnda exemplet, får man i stället lösa uppkommande tvister med hjälp av reglerna om säljarens dröjsmål.
Riskens övergång
13 5
Risken går över på köparen, när varan avlämnas enligt avtalet eller enligt 6 eller 7 5.
Avlämnas varan inte i rätt tid och beror det på köparen eller något förhållande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort vad som ankommer på honom föratt avlämnandet skall kunna ske.
Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren, går risken över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan tinnstillgänglig för avhämtning.
(Jfr 13 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen innehåller regler om tidpunkten för riskens övergång på köparen.
Första stycket
Första stycket motsvarar del av 17 5 i 1905 års lag. Som huvudregel gäller att risken för varan går över på köparen vid avlämnandet (det faktiska avlämnandet, inte den tidpunkt då avlämnan- det skulle ha skett). Har parterna i avtalet angett när varan skall anses avlämnad, blir denna tidpunkt avgörande även för riskens övergång. Om parterna i avtalet har reglerat tidpunkten för riskens övergång gäller i stället det. Avtalet kan alltså innebära att det finns olika tidpunkter för avlämnandet och riskens övergång.
Är inget bestämt om när varan skall anses avlämnad. blir bestämmelser- na i 6 och 755 tillämpliga. Vid hämtningsköp (6 5) övergår följaktligen risken när köparen omhändertar varan hos säljaren. För det fallet att varan skall hämtas av köparen på en annan plats än hos säljaren och utan dennes medverkan, innehåller föreliggande paragraf dock en specialregel i tredje stycket.
Vid platsköp (se 7 5 första stycket) övergår risken när varan överlämnas till köparen. Vid distansköp (se 7 5 andra stycket) övergår risken när varan överlämnas till en transportör som har åtagit sig varans transport från avsändningsorten. Utför säljaren själv transporten övergår risken också vid distansköp när varan överlämnas till köparen på den plats där enligt 79
avtalet avlämnandet skall ske. Om varan har sålts ”fritt”, ”levererad” eller Prop. l988/89: 76 ”fritt levererad” med angivande av en viss ort. går risken för varan inte 135 över förrän varan har kommit fram till den ort som har angetts i klausulen. Bestämmelsen i första stycket tar sikte på fall där avlämnandet sker enligt avtalet eller enligt 6 eller 7 5. Skulle det inträffa att varan avlämnas vid en tidpunkt som följer av bruk eller sedvänja (jfr 35), bör principen i första stycket kunna tillämpas analogt. Det kan dock inte uteslutas att omständigheterna i dylika fall kan vara sådana att risken bör gå över på köparen vid en annan tidpunkt än när varan avlämnas. Bedömningen härav får överlämnas till rättstillämpningen. Av 145 följer att varan skall ha avskilts för köparens räkning för att risken skall gå över på denne. Den närmare innebörden av detta behandlas i specialmotiveringen till den paragrafen.
Andra stycket
Andra stycket innehåller ett undantag från huvudregeln om tidpunkten för riskens övergång. En liknande regel finns i 37 5 i 1905 års lag. Undanta- get avser det fallet att varan inte avlämnas i rätt tid och detta beror på köparen eller på något förhållande på dennes sida. Då går risken över på köparen när säljaren har gjort det som ankommer på honom för att varan skall kunna avlämnas.
Om varans avlämnande försenas till följd av något förhållande på köpa- rens sida innebär detta således inte att säljaren fortsättningsvis skulle bära risken för varan tills avlämnandet faktiskt sker, utan risken kan i dessa fall gå över på köparen redan tidigare. Som anges i lagtexten förutsätter riskens övergång att säljaren för sin del har fullgjort det som ankommer på honom för att avlämnande kan ske. Risken går dock inte över förrän den tid som köparen kan ha på sig för att avhämta varan eller ta emot den har gått ut. Om det t.ex. följer av avtalet att köparen skulle hämta varan den 15 juli men han kommer först en vecka senare, övergår risken för varan på honom den 15 juli även om säljaren för sin del hade varan färdig och tillgänglig för avhämtning redan den leuli.
Andra stycket blir tillämpligt inte bara i det fallet att köparen underlåter att hämta eller ta emot varan utan också t. ex. när varan inte avlämnas av den orsaken att säljaren håller den inne med stöd av 105 eller då avläm- nandet försenas därför att köparen har underlåtit att ge säljaren anvisning- ar som denne behöver för att kunna avlämna varan som avtalet föreskri— ver. Om säljaren vid distansköp vill åberopa regeln i 10 5 andra stycket och hålla inne varan genom att hindra dess överlämnande till köparen, har avlämnande enligt 75 ofta skett redan tidigare. Risken för varan har då gått över enligt första stycket av förevarande paragraf. Andra stycket blir därför inte tillämpligt i sådana fall.
Av 145 framgår att också om situationen är sådan som avses i andra stycket av förevarande paragraf, går risken för varan inte över förrän varan har blivit avskild för köparens räkning. Även om varan redan tidigare har ställts till köparens förfogande, går risken således över först när varan har avskilts för köparen.
Tredje stycket . Prop. 1988/89:76
I tredje stycket finns en speciabestämmelse om tidpunkten för riskens 145 övergång i det fallet att köparen enligt avtalet skall hämta varan på annan plats än hos säljaren. I 1905 års lag finns i 17 5 andra meningen en bestämmelse som liknar den nu berörda bestämmelsen. I fall som nu avses övergår risken för varan när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning. Om köparen enligt avtalet skall hämta varan t. ex. från ett lager hos tredje man, övergår risken på honom genast när han har fått veta att varan finns tillgänglig för honom, förutsatt att tiden för avlämnandet är inne. Riskens övergång förutsätter således inte att köparen t. ex. har haft en rimlig tid på sig för att hämta varan eller att den tid inom vilken varan skulle avlämnas har löpt ut. Däremot förutsätter riskens övergång att köparen faktiskt har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning. Köparens vetskap behöver emellertid inte nödvändigtvis grunda sig på ett meddelande från säljaren. Det är t. ex. möjligt att tredje man som förvarar varan har lämnat köparen ett meddelande om att varan är färdig att avhämtas. Köparens vetskap om att varan kan avhämtas kan också grunda sig på andra omständigheter än ett meddelande från säljaren eller tredje man.
Bestämmelsen i tredje stycket gäller alla typer av köp. När köpet avser något annat än ett individuellt föremål följer dock av 14 5 att risken inte går över på köparen förrän varan har avskilts för honom.
Bestämmelsen avser bara det fallet att köparen skall hämta varan på annan plats än hos säljaren. Skall köparen hämta varan hos säljaren går risken över först när köparen faktiskt hämtar varan, förutsatt att detta sker i tid (jfr 13 5 andra stycket). Anledningen till detta är att säljaren har bättre möjligheter att avvärja skador som kan drabba varan och att upprätta försäkringsskydd mot skador så länge varan är i hans besittning.
145
Risken går aldrig över på köparen förrän det genom märkning, anteck- ning i transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart att varan är avsedd för köparen.
(Jämför 145 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen innehåller en bestämmelse som kompletterar de föregående reglerna om riskens övergång. I 375 i 1905 års lag finns en bestämmelse med liknande innehåll.
Förevarande paragraf innebär att risken för varan inte går över på köparen förrän varan har individualiserats för dennes räkning. Detta får betydelse vid köp av annat än individuellt beskaffade varor. Då krävs att varan avskiljs för köparen. I paragrafen anges att avskiljandet kan ske genom märkning eller anteckning i transportdokument. vilket torde vara de vanligaste fallen, eller på annat sätt. Varan bör kunna identifieras så att det framgår att den är avsedd för den ifrågavarande köparen. Kravet på att varan skall vara avskild för köparen modifierar för det första huvudregeln om att risken för varan övergår på köparen då varan avlämnas. Om avlämnandet skett utan att varan dessförinnan har blivit 81
avskild för köparen. t. ex. då vara som transporteras som bulklast i enlighet Prop. 1988/89: 76 med 7 5 andra stycket skall anses ha blivit avlämnad när den överlämnats 155 till transportören, övergår risken på köparen först när det parti som avtalet avser har blivit avskilt för honom. På motsvarande sätt modifierar kravet på avskiljande den princip som framgår av 135 andra stycket. Även om varans avlämnande försenas av orsaker som beror på köparen övergår risken för varan inte på köparen såsom sägs i nämnda bestämmelse om varan inte har blivit avskild för honom. Motsvarande gäller för de situatio- ner som avses i 13 5 tredje stycket. Även om tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att han kan hämta varan är detta inte tillräckligt för att risken skall gå över på honom om varan inte har blivit avskild för honom.
Varor under transport
155
Avser köpet en vara under transport, går risken över på köparen vid köpet, om det inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transpor- tör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock alltid risken för att varan vid köpet har förstörts, kommit bort. försämrats eller mins- kat. om han kände till eller borde ha känt till detta men inte har upplyst köparen om det.
(Jfr 15 5 i arbetsgruppens förslag)
I paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, ges vissa allmänna regler om riskens övergång i det specialfallet att köpet avser en vara som — med parternas vetskap — befinner sig under transport. Det kan t. ex. vara fråga om försäljning av en oljelast.
Huvudregeln är i sådana fall att risken går över på köparen vid köpet. Från denna huvudregel görs undantag för det fall det framgår av omstän- digheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transportör som har utfärdat transportdoku- mentet. Undantaget skall ses mot bakgrund av att det inom främst stor- handeln är vanligt att köparen av en vara under transport får bära risken för händelser som har inträffat redan före köpet (jfr även Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom. 1960, s. 177 not 20, Hellner, Köprätt, 3 uppl., s. 72. Nörager-Nielsen og Theilgaard, Köbeloven 1. 1979, s. 220 ff). Detta beror framför allt på att det inte sällan kan vara svårt att utreda exakt när en skada har inträffat, t. ex. om varan är lastad i en container. Genom försäkring har köparen vanligen skydd för skada som har inträffat före avtalsslutet. Vid bedömningen av om undantagsregeln är tillämplig blir det ofta av betydelse just om köpet har ingåtts på sådana villkor att transportförsäkringen har överförts på köparen. såsom vid cif-köp.
Även om det skulle framgå av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken för varan från det att varan överlämnades till den transportör som har utfärdat transportdokumentet. bär enligt andra mc- ningen säljaren dock ändå risken för att varan vid köpet har förstörts, 82
kommit bort. försämrats eller minskat, om han kände till eller borde ha Prop. 1988/892 76 känt till detta men inte har upplyst köparen om det. 165 Att köparen exempelvis har möjlighet att göra anspråk på försäkringser- sättning är naturligtvis inte likvärdigt med mottagandet av en avtalsenlig vara. Om säljaren kände till eller borde ha känt till att varan t.ex. hade försämrats under transporten, borde han ha meddelat köparen detta så att denne fått möjlighet att ta ställning till om han i den situationen velat ingå köpeavtalet. Gör säljaren inte detta bär han risken för försämringen.
Öppet köp
165
Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken till dess att varan lämnas tillbaka.
(Jfr 165 i arbetsgruppens förslag)
I 1905 års lag framgår motsvarande princip om farans övergång vid öppet köp av 60 5.
Paragrafen innehåller ett specialstadgande om risken för varan vid öp- pet köp. Vid ett sådant köp har köparen en viss tid på sig att överväga om han vill stå fast vid köpet eller inte.
Vid öppet köp övergår risken för varan på köparen på normalt sätt i enlighet med de föregående bestämmelserna, dvs. som huvudregel vid varans avlämnande. Om köparen bestämmer sig för att inte behålla varan, går risken för varan tillbaka på säljaren först när varan lämnas tillbaka till denne. Köparen bär således risken för händelser som drabbar varan me- dan han har den i sin besittning och medan varan är på väg tillbaka till säljaren. Detta gäller även om den t. ex. avsänts med post eller transporte- ras av en självständig fraktförare.
I paragrafen tas inte ställning till om köparen har rätt att t.ex. öppna varans förpackning eller prova varan.
Varans beskaffenhet
Överensstämmelse med avtalet m. m. 17 5'
Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.
Om inte annat följer av avtalet, skall varan
1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,
2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkun- skap och bedömning,
3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram pr0v eller modell, och
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 83
4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning Prop. l988/ 89: 76 behövs för att bevara eller skydda varan. 175
Varan skall anses felaktig, om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket.
(Jfr 17 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen som saknar motsvarighet i 1905 års lag innehåller de grund- läggande bestämmelserna om varans egenskaper och utgör därmed ut- gångspunkten för bedömningen av om en vara skall anses vara behäftad med fel. Påföljderna vid fel i varan regleras i 30—40 55.
Första stycket
Bestämmelsen ger uttryck för den — i enlighet med lagens dispositiva karaktär — grundläggande principen att bedömningen av frågan huruvida fel i varan föreligger i första hand skall ske med utgångspunkt i vad som beträffande varans beskaffenhet kan anses avtalat mellan parterna. Från den utgångspunkten föreligger fel i varan när den — utan att den i något hänseende behöver vara sämre — avviker från vad som är avtalat. Att varan skall överensstämma med vad som följer av avtalet syftar inte bara på avtalstexten, utan även omständigheterna vid köpet kan vara betydelse- fulla fakta vid bestämmandet av avtalsinnehållet.
Även om parterna inte uttryckligen specificerat varan. kan det av avtalet indirekt framgå vad som har avtalats. Om varan exempelvis har angetts genom hänvisning till beteckning eller motsvarande. får det härav anses följa att varan skall motsvara den beskaffenhet som varor av det slaget vanligtvis har. Av omständigheterna kring köpet framgår ofta vad som kan anses avtalat om varans egenskaper. Exempelvis är priset en omständighet som i allmänhet kan ge vägledning om vilken kvalitet som är förutsatt. Även handelsbruk och annan sedvänja kan vara relevant vid bedömningen av hurudan vara säljaren är skyldig att leverera.
Första styckets hänvisning till varans mängd korresponderar med be- stämmelsen i 435 andra stycket. som anger att bestämmelserna om fel i vissa fall blir tillämpliga även då en leverans brister i kvantitativt hänseen- de.
Av första stycket framgår vidare att varan även beträffande förpackning- en bör överensstämma med vad som följer av avtalet. Varan kan således anses vara felaktig om den inte har förpackats på det sätt som avtalet förutsätter. Orsaken till att varans förpackning har berörts i avtalet kan vara att förpackningen är viktig för att skydda varan eller bevara dess egenskaper. Orsaken kan också vara att köparen avser att sälja varan vidare i en förpackning av viss design eller med bestämda kännetecken, uppgifter eller dylikt. Köparen kan således göra gällande påföljder av fel beträffande en vara som Skall hämtas hos säljaren, om det följer av avtalet att säljaren skall förpacka varan för transport men han inte har gjort det. Å andra sidan är det klart att köparen inte kan göra gällande några påföljder av fel i varan på den grunden att en transportförpackning är skadad efter en transport, om inte själva varan är skadad. Förpackningen, vars enda syfte är att skydda varan under transport, har i ett sådant fall endast fyllt 84
sin funktion. Däremot kan påföljder av fel göras gällande om varans Prop. l988/89Z76 försäljningsförpackning är defekt och varan exempelvis är avsedd för 175 vidareförsäljning i obruten originalförpackning.
Andra stycket
I andra stycket anges vissa allmänna regler om varans beskaffenhet vilka kommer till användning om avtalet inte ger besked om hur en vara skall vara beskaffad. Stadgandet ärinte avsett som en uttömmande beskrivning av felsituationer utan har en närmast klargörande funktion genom att ange vissa centrala principer som bör ligga till grund för felbedömningen. Även andra omständigheter än de som nämns kan därför i det enskilda fallet vara relevanta.
Punkt ]. Varan skall ha egenskaper som gör den lämpad för sådan användning som är normal för varor av samma slag. En sådan bedömning skall i första hand avse varans ändamålsenlighet och inte dess kvalitet, Att kvalitetsskillnader förekommer inom vida ramar mellan varor av samma slag innebär inte att en vara endast på grund av dess sämre kvalitet skall anses felaktig. Andra omständigheter, såsom varans pris. får vara vägle- dande när det gäller att fastställa vilken standard en köpare har rätt att kräva.
Regeln i punkt 1 tar sikte på alla de egenskaper som är relevanta med hänsyn till det eller de ändamål som varor av samma slag i allmänhet används för. Om köpet avser en vara som allmänt används för flera olika ändamål, skall den anses felaktig om den inte är lämpad för alla dessa ändamål.
Även om en vara är användbar för det särskilda ändamål som köparen har avsett att utnyttja den för, kan bestämmelsen i förevarande punkt ändå leda till att varan anses felaktig. Detta blir — om inte annat har avtalats — fallet. om varan inte är lämplig för sådana andra ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används. Således behöver en köpare inte nöja sig med exempelvis en maskin, som i och för sig är användbar för avsett ändamål, om den förbrukar avsevärt mer energi än vad som är normalt i fråga om motsvarande maskiner. Den som säljer varor som inte har samma brukbarhet som motsvarande varor i allmänhet, bör se till att detta blir känt för köparen. ,
Den bedömningsprincip som följer av regeln i punkt 1 är avsedd att tillämpas även i det fallet att en vara skall säljas vidare, om vidareförsälj- ning är det normala vid köp av liknande slag. Varan skall då vara sådan att den kan vidareförsäljas i normal ordning och på sedvanliga villkor.
Punkt 2. Denna punkt avser det fallet att säljaren måste ha insett att köparen avser att använda varan för ett särskilt ändamål som i något hänseende skiljer sig från vad liknande varor vanligtvis används till. Att säljaren ”måste ha insett” vilket särskilt ändamål köparen avsåg att använ- da varan för innebär att situationen skall ha varit sådan att det inte kan finnas någon rimlig anledning att anta att säljaren har kunnat undgå att inse köparens avsikt med varan. Det är således inte tillräckligt att säljaren ”borde” ha känt till köparens avsikt. Regeln får betydelse till exempel i situationer där köparen inte har angett sina önskemål om varans egenska- 85
per på annat sätt än att han har beskrivit för vilket ändamål han behöver Prop. l988/89: 76 den. Sådana fall torde inte vara ovanliga. eftersom det ofta är säljaren som 17 5 har den särskilda sakkunskap som behövs för att välja den vara som bäst passar för den avsedda användningen.
Om säljaren har känt till eller efter omständigheterna måste ha insett att köparen har avsett att använda varan för ett bestämt ändamål. svarar säljaren för att varan är ägnad för detta ändamål. Det är vad säljaren kände till när avtalet ingicks som är avgörande. Om säljaren när avtalet skall ingås inte kan erbjuda någon vara som motsvarar köparens behov, bör han upplysa köparen om det.
Säljaren svarar dock inte för att varan är ägnad för köparens speciella ändamål i alla de situationer där han känner till dessa ändamål. Om det framgår av omständigheterna att köparen inte förlitade sig på eller inte hade rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedöm- ning, bär köparen själv risken för varans bristande ändamålsenlighet. Så kan vara fallet om köparen själv har bättre förutsättningar att bedöma varans lämplighet på grund av att han har större sakkunskap av varor av ifrågavarande slag eller har bättre kännedom om de förhållanden under vilka varan kommer att användas.
Punkt 3. En vara skall ha de egenskaper som säljaren hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell. Redan gällande rätt får anses innebära att säljaren vid försäljning efter prov utfäst sig att varan helt, eller i de delar som provet har varit avsett att tjäna som ledning för, skall överensstämma med provet. Som framgår av ordalagen tar bestämmelsen sikte på blott de egenskaper som säljaren kan anses ha hänvisat till genom att visa fram ett prov. eftersom ett prov kan vara avsett att illustrera varans egenskaper endast i vissa avseenden. Ifall det kan förekomma avvikelser i varan i förhållande till de egenskaper som framgår av provet och dessa avvikelser är sådana att köparen inte hade anledning att räkna med dem. bör säljaren upplysa om det förhållandet. Särskilt beträffande prov i mindre format. t. ex. varor i trämaterial, bör köparen i allmänhet få räkna med de variatio- ner som förekommer i naturmaterial.
Punkt 3 gäller som framgår av ordalydelsen endast säljarens prov. Ett prov som köparen har förevisat kan inte i alla situationer tillmätas samma betydelse vid felbedömningen som ett prov som säljare har visat.
Punkt 4. Varan skall vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt. om förpackningen behövs för att skydda eller bevara varan. Vissa typer av varor. såsom bilar och sådana varor som transporteras i bulk, leveras normalt utan förpackning. Stadgandet innebär emellertid inte nå- got krav på att varor i andra fall alltid skall levereras i förpackning. Säljaren är skyldig att förpacka varan endast om det behövs för att skydda eller bevara den. I sådant fall skall den förpackas på ett sätt som är vanligt för varor av det slaget. I många fall kan det förekomma flera förpacknings- sätt som är brukliga och därför acceptabla.
Tillägget för det fallet att något vanligt förpackningssätt inte finns tar sikte i första hand på nya typer av produkter för vilka något bruk i fråga om förpackning ännu inte har utvecklat sig. lett sådant fall skall varan, om
det behövs för att bevara eller skydda den, förpackas på ett för ändamålet Prop. l988/89: 76 försvarligt sätt. 185
Tredje stycket
Genom att en vara skall anses felaktig. om den avviker från vad som föreskrivs i första och andra styckena, knyts feldefinitionen direkt till de krav med avseende på varans beskaffenhet som dessa bestämmelser inne- håller. En vara skall således anses felaktig när den avviker från vad som anges i de båda första styckena. Som redan har framhållits är bestämmel- serna i andra stycket inte någon uttömmande beskrivning av vad som — bortsett från vad som följer av avtalet — krävs för att en vara skall vara felfri. En vara kan alltså vara felaktig även i andra fall än då den avviker från vad som anges i första och andra styckena. Det får överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra när sådana ytterligare felfall kan anses före- ligga.
Att en vara även i andra fall skall anses felaktig på grund av särskilda åtgärder av bl. a. säljaren framgår av 18 5.
18 5'
Även om det inte följer av 175 skall varan anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller an- vändning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
Varan skall även anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte. om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.
(Jfr 18 och 19 55 i arbetsgruppens förslag)
[905 års lag innehåller inga regler om säljarens ansvar för oriktiga uppgifter.
Bestämmelserna i förevarande paragraf kompletterar reglerna i 175 genom att ange att reglerna om fel blir tillämpliga när köparen förlitat sig på oriktiga uppgifter. Paragrafen omfattar säljarens ansvar för uppgifter om varan före köpet som har lämnats av honom själv (första stycket) eller av någon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning (andra stycket). Det felansvar som följer av bestämmelserna kan i och för sig i viss ut- sträckning härledas ur principen att varan skall överensstämma med vad som har avtalats.
Första stycket
1 första stycket anges att varan skall'anses felaktig, om den inte överens- stämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 87
har lämnat vid marknadsföringen av varan eller på annat sätt före köpet Prop. 1988/89: 76 och det kan antas att uppgifterna har inverkat på köpet. Med uppgifter 185 som säljaren har lämnat avses även uppgifter som har lämnats av någon som har fullmakt att i detta avseende handla på säljarens vägnar. Vanligen är det då fråga om personer med s. k. ställningsfullmakt enligt 10 5 andra stycket avtalslagen, t. ex. försäljare och andra anställda. vars ställning medför behörighet att lämna uppgifter om varan. En person som är an- ställd hos säljaren kan vara behörig att lämna uppgifter om varan äVen om han inte är behörig att sluta avtal på säljarens vägnar.
Felansvar på grund av att varan inte motsvarar uppgifter som lämnats om den kan inträda oavsett om den lämnats i skriftlig form eller muntli- gen. Bestämmelsen avser såväl att det enskilda exemplaret av produkten avviker från de uppgifter som lämnats som att produkten som sådan inte motsvarar uppgifterna. '
För att det skall vara fråga om en uppgift av betydelse i förevarande sammanhang. fordras att uppgiften är tillräckligt konkret och inte innebär endast ett allmänt lovprisande. Ju mer allmänt hållen en uppgift om varan är, desto svårare är det för köparen att grunda något anspråk med anled- ning av uppgiften. Mycket allmänt hållna uppgifter av säljfrämjande natur kan således inte grunda något felansvar för säljaren. lnte heller andra s.k. kringuppgifter, dvs. uppgifter som visserligen rör en varas egenskaper men som i likhet med uppgifter av den nyss berörda typen mer allmänt har till syfte att främja avsättningen, kan i allmänhet grunda felansvar.
Ansvar enligt bestämmelsen förutsätter inte vållande hos säljaren. Va- ran kan således anses felaktig, även om säljaren inte visste eller ens borde ha känt till att en uppgift som han lämnat var oriktig. Inte heller spelar det någon roll om hans avsikt varit att vilseleda köparen eller ej. När det däremot gäller följderna av ett fel, t.ex. vad gäller skadeståndsansvaret, har säljarens eventuella vållande samma betydelse som vid fel i allmänhet.
En förutsättning för felansvar är att den uppgift som har lämnats kan antas ha inverkat på köpet. Köparen kan således inte åberopa en uppgift som uppenbarligen har varit irrelevant för honom vid köpslutet. Inte heller kan han åberopa en uppgift som han då inte kände till. Kravet på kausalitet är utformat så, att det får ankomma på köparen att göra antag- ligt att en uppgift av ifrågavarande slag har haft inverkan på köpet.
Att säljaren har ett ansvar för att de uppgifter som har lämnats om varans egenskaper är riktiga innebär att en säljare som är osäker på någon omständighet rörande varan bör avhålla sig från att lämna några uppgifter om den omständigheten innan han har försäkrat sig om att uppgifterna är riktiga; annars kan han drabbas av felansvar i det hänseendet. Eftersom säljaren själv avgör innehållet i de uppgifter som han lämnar om varan kan han också se till att osäkra uppgifter inte presenteras som säkra utan att de förses med tillräckliga reservationer eller att det i vart fall framgår att uppgiften är osäker.
Andra stycket 1 paragrafens andra stycke föreskrivs att varan skall anses felaktig om den inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper eller använd- 83
ning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens Prop. l988/89276 räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan. Förutsätt- 185 ningen härför är. att säljaren har känt till eller borde ha känt till uppgifter- na och att, liksom förutsätts i första stycket, uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Typiska exempel är uppgifter som har lämnats i bro- schyrer, i annonser eller på varans förpackning. Bestämmelsen omfattar dock alla marknadsföringsuppgifter om varans egenskaper eller använd- ning, oavsett på vilket sätt uppgifterna har lämnats och oberoende av vilket medium som använts vid marknadsföringen.
Bestämmelsen innebär en utvidgning av felansvaret i första stycket genom att säljaren enligt stadgandet i vissa fall har att bära felansvaret även för marknadsföringsuppgifter som har lämnats av annan. Hänvis— ningen till tidigare säljled innebär t. ex. att en detaljist inte behöver svara för uppgifter som konkurrerande detaljister har lämnat till kunden. Är säljaren en detaljist, avses med tidigare säljled den som har levererat varan till detaljisten (t. ex. en importör eller grossist). hans leverantör osv. bakåt till tillverkaren. Vidare görs enligt regeln säljaren ansvarig för uppgifter som lämnas av någon annan för säljarens räkning. Det är inte fråga om ett handlande på grund av fullmakt. Om en fullmakt föreligger gäller i stället, som tidigare framhållits, vad som anges i första stycket. ] nu förevarande fall är det alltså tillräckligt att vederbörande får anses ha handlat för säljarens räkning. Det avgörande får i tveksamma fall vara. hur en köpare objektivt sett har anledning att uppfatta situationen. Vad som avses är exempelvis när en reklambyrå hjälper säljaren med dennes marknadsfö- ring och när en branschorganisation eller en företagskedjas gemensamma organisation bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning.
Betydelsen av marknadsföringsuppgifter som har lämnats av någon annan än säljaren är inte beroende av att säljaren för egen del hänvisat till eller åberopat uppgifterna. Enligt bestämmelsen fordras endast att uppgif- terna kan antas ha inverkat på köpet. Beträffande den närmare innebörden av den förutsättningen hänvisas till vad som anförts i anslutning till första stycket.
En betydelsefull avgränsning av säljarens felansvar innebär undantaget för sådana uppgifter som säljaren varken känt till eller borde ha känt till. Denna avgränsning avser att från uppgifter som omfattas av säljarens felansvar avskilja sådana fall där det inte är rimligt att anta att säljaren fått kännedom om uppgifterna. Utan att känna till uppgifterna saknar han ju möjlighet att undgå felansvaret genom att rätta uppgifterna. Som "exempel på situationer där det inte är rimligt att förlita sig på att säljaren känner till uppgifter som lämnats om varan kan nämnas att en säljare på köparens begäran skaffar fram en vara som normalt inte ingår i hans sortiment. Det kan också, vid importerade produkter, vara fråga om marknadsförings- uppgifter som har lämnats utomlands.
Att säljarens ansvar för uppgifter som har lämnats av annan på angivet sätt begränsas. betyder emellertid inte att risken för vissa marknadsfö- ringsuppgifter på ett otillbörligt sätt drabbar köparen. De former under vilka uppgifter av här avsett slag har lämnats, och övriga omständigheter, torde vara sådana, att köparen, om uppgifterna som sådana eller i något 89
hänseende är särskilt betydelsefulla för honom, finner anledning att kon- Prop. l988/89: 76 trollera dem hos säljaren. Om säljaren därvid vitsordar uppgifterna. påtar 195 han sig ett sådant ansvar för uppgifternas riktighet som följer av första stycket.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket skall sådana uppgifter som avses i första och andra styckena inte påverka felbedömningen om de rättas i tid på ett tydligt sätt. En oriktig uppgift som har rättats på ett sätt som är ägnat att eliminera uppgiftens inverkan på det enskilda köpet förlorar sin betydelse för felbe- dömningen. Vad som bör krävas för att rättelsen skall anses ha skett på ett tillräckligt tydligt och effektivt sätt får bedömas med hänsyn till omstän- digheterna i det enskilda fallet och beroende på hur uppgiften har lämnats, uppgiftens innebörd och betydelse etc. Som ett allmänt krav bör uppställas att uppgiften måste rättas på ett sätt som är minst lika tydligt som det sätt på vilket uppgiften ursprungligen lämnats. I detta ligger också att rättelsen skall vara ägnad att nå samma krets av presumtiva kunder som har nåtts av den ursprungliga marknadsföringen. Då det i praktiken torde vara omöjligt att med en rättelse nå samtliga presumtiva köpare som har fått del av felaktiga uppgifter, vore det orimligt betungande för säljaren att bära ansvaret för varje fall där rättelsen faktiskt förbigått den enskilde köparen. Det avgörande får här i stället vara om rättelsen har skett med sådan omsorg att den typiskt sett varit ägnad att nå de presumtiva köpare som fått del av den ursprungliga uppgiften. Det får överlämnas åt rättstillämp- ningen att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet närmare precisera de krav som bör ställas på rättelsemeddelandets spridning.
Om rättelsemeddelandet. trots att det uppfyllt kraven enligt tredje styc- ket, har förbigått en köpare men säljaren har insett eller på grund av omständigheterna hade bort inse att köparen förlitade sig på den ursprung- liga uppgiften och att denna hade betydelse för köparens handlande, torde det följa av allmänna avtalsrättsliga regler att näringsidkaren blir bunden av uppgiften om han inte rättar den i det enskilda fallet. I den nu berörda situationen är emellertid förevarande bestämmelse inte tillämplig.
Det bör framhållas att rättelsen av en uppgift inte behöver vara gjord av den som har lämnat uppgiften, men det skall tydligt framgå av meddelan- det att det är fråga om rättelse av en viss tidigare uppgift. Säljaren kan sålunda alltid rätta en uppgift som har lämnats av någon annan, t.ex. en tillverkare eller en branschorganisation. Ett annat sätt att undgå ansvar för en uppgift i ett sådant fall är att säljaren klargör att han inte kan stå för riktigheten av uppgiften. För att en sådan förklaring skall få samma effekt som en sådan rättelse av en tidigare lämnad uppgift måste det krävas att förklaringen tar direkt sikte på den tidigare uppgiften.
Beti ntligt skick
195
Även om varan har sålts i ”befintligt skick” eller med ett liknande allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om 90
1. varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper Prop. l988/89: 76 eller användning som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha 195 inverkat på köpet,
2. säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller
3. varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.
När en begagnad vara har sålts på auktion. anses den såld ”i befintligt skick”. Vid tillämpning av första stycket 3 skall hänsyn i så fall tas till utropspriset.
(Jfr 205 i arbetsgruppens förslag)
1905 års lag innehåller inga särskilda regler om förbehåll av det slag som förevarande paragraf behandlar. ] fråga om auktionsköp innehåller 1905 års lag i 48 5 en bestämmelse som ålägger säljaren ett begränsat felansvar.
Paragrafen behandlar de fall då en vara sålts i befintligt skick eller under åberopande av något liknande allmänt formulerat förbehåll. Enligt stad- gandet begränsas räckvidden av sådana friskrivningar i tre olika hänseen- den. nämligen dels om varan inte överensstämmer med lämnade uppgif- ter, dels om säljaren har underlåtit att lämna köparen vissa upplysningar om varan, dels om varan är i väsentligt sämre skick än köparen har haft befogad anledning att förutsätta. Bestämmelsen kan givetvis, enligt vad som framgår av 3 5. jämkas eller åsidosättas genom uttryckliga eller under- förstådda villkor i parternas avtal eller genom handelsbruk eller annan sedvänja. Det bör understrykas att bestämmelsen blir tillämplig endast i det fall att säljaren faktiskt har gjort ett förbehåll. Om en vara säljs utan sådant förbehåll tillämpas således de allmänna felreglerna (jfr 17 och 18 55). vilka medför ansvar för säljaren i alla de fall där reglerna i föreva- rande paragraf skulle kunna medföra ansvar.
Förbehåll av den typ som avses i paragrafen är utanför konsumentför- hållanden i princip bindande mellan parterna. [ rättspraxis har dock villkor av detta slag inte uppfattats som undantagslöst bindande. De har sålunda bland annat ansetts vara underkastade de begränsningar som följer av den grundsats som uttrycks i 48 5 i 1905 års köplag i fråga om köp på auktion.
Utgångspunkten för en reglering av frågan vilken verkan som skall tillmätas klausulen "i befintligt skick” och liknande bör vara, att dylika förbehåll även i fortsättningen i princip skall tillerkännas giltighet mellan parterna. Det är emellertid angeläget att motverka uppfattningen att en säljare genom en sådan klausul undgår allt ansvar för varan, oavsett omständigheterna. Förevarande paragraf är avsedd att ange vilken an- svarsfriskrivning som ett sådant allmänt förbehåll av säljare medför.
Första stycket Punkt I gäller fall där säljaren har lämnat oriktiga uppgifter om varan och uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Som framgår av 18 5 här 91
säljaren ett vidsträckt ansvar för sina uppgifter om varans beskaffenhet Prop. l988/89176 eller användning. Ett sådant ansvar kan utkrävas även om varan har sålts i 195 befintligt skick. En sådan allmän friskrivning inverkar inte på säljarens ansvar för de speciella uppgifter som han har lämnat om varan. Det motsatta förhållandet skulle nämligen innebära att säljaren kunde lämna uppgifter om varan på köparens risk. Att verkan av ett allmänt förbehåll får vidkännas nu angivna begränsningar torde i huvudsak överensstämma med den ståndpunkt som har intagits i hittillsvarande rättspraxis.
Är säljaren osäker på en uppgift som han har lämnat om varan, kan han inte freda sig från ansvar för uppgiften genom att stödja sig på ett förbehåll om befintligt skick eller liknande. Han måste även i ett sådant fall tydligt reservera sig i fråga om uppgiftens riktighet eller på annat sätt göra klart för köparen att uppgiften är osäker. 1 punkt 1 avses alla uppgifter om varan som har lämnats av säljaren, dvs. både uppgifter som har lämnats vid köpslutet som sådana som dessförinnan har lämnats vid marknadsföring- en av varan.
Det ligger i sakens natur att säljaren även i sådana fall som avses i förevarande paragraf har samma möjligheter som följer av 185 tredje stycket att rätta felaktiga uppgifter. Genom en tillräckligt tydlig och i tid gjord rättelse kan säljaren undvika att de felaktiga uppgifterna inverkar på köpet och han undgår därigenom det felansvar som annars skulle ha drabbat honom.
Punkt 2. Lagen innehåller ingen allmän regel om verkan av att säljaren underlåter att lämna upplysningar om varan. Däremot talar starka skäl för att den frågan regleras när det gäller att precisera räckvidden av klausuler om befintligt skick och liknande förbehåll. De tvister som uppstår till följd av dylika klausuler gäller ofta fall då säljaren för köparen har förtigit väsentliga uppgifter om varan och därefter till sitt fredande åberopat att han genom den berörda klausulen har generellt friskrivit sig från ansvar för varans beskaffenhet.
En säljare som vill åberopa en klausul om befintligt skick eller liknande får enligt förevarande bestämmelse finna sig i en viss upplysningsplikt mot köparen. Upplysningsplikten omfattar dock inte andra egenskaper hos varan än sådana som köparen med hänsyn till omständigheterna med fog haft anledning att räkna med att bli upplyst om och som säljaren faktiskt haft vetskap om. Det är alltså inte tillräckligt att säljaren — enligt vad som kan bedömas — bort ha sådan vetskap. Den valda formuleringen i lagtex- ten — "måste antas ha känt till" — avser att medge en viss lättnad i kravet på bevis om säljarens kunskap.
Omfattningen av säljarens upplysningsplikt enligt förevarande regel får bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i 20 5 om köparens skyldighet att undersöka varan. I fråga om förhållanden som köparen hade kunnat upptäcka vid en undersökning som han genomfört eller som han efter omständigheterna rimligen borde ha kunnat genomföra blir säljarens upp- lysningsplikt normalt inte aktuell. Däremot har den betydelse i fråga om förhållanden som kan antas vara av betydelse för köparen men som inte kan uppdagas vid en normal undersökning av varan eller som köparen i övrigt inte har anledning att själv vara uppmärksam på. 92
Punkt 3 är avsedd att tillämpas endast i sådana fall då varans skick står Prop. l988/89: 76 i ett uppenbart missförhållande till varans pris och övriga omständigheter. 205 Den frågan skall bedömas objektivt. Stadgandets tillämpning förutsätter inte nödvändigtvis vållande på säljarens sida.
Andra stycket
Enligt andra stycket skall en begagnad vara som har sålts på auktion anses såld i ”befintligt skick". Det innebär att bestämmelserna i första stycket blir tillämpliga även på auktionsköp utan att säljaren gör något särskilt förbehåll om att varan säljs i "befintligt skick”. Bestämmelsen gäller dock bara begagnade varor. Nya varor skall således, även vid auk- tionsförsäljning. bedömas enligt de allmänna felreglerna, såvida varorna inte utbjudits under uttryckligt förbehåll om befintligt skick eller liknande.
Enligt första stycket punkt 3 skall bedömningen av om en i ”befintligt skick" såld vara är felaktig bl.a. ske mot bakgrund av varans pris. ] auktionsfallen kan det emellertid ske bara då säljaren har angett ett ut- ropspris. När så har skett, får det anses betyda att säljaren har gjort en värdering av varan på grundval av sina speciella kunskaper om varor av samma slag.
Undersökning av varan före köpet
205
Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet.
Har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den. får han inte såsom fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen, om inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder.
Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fått tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.
(Jfr 21 5 i arbetsgruppens förslag)
Första stycket
Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1905 års lag. Paragrafen anger vissa förutsättningar för köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av fel.
Om köparen när han ingick köpeavtalet var medveten om en viss egen- skap hos varan, kan han inte senare göra gällande att den egenskapen utgör ett fel. För att köparen skall förlora sin rätt att åberopa felet krävs emeller- tid att köparen inte bara var medveten om den faktiska omständigheten som felet hänför sig till utan också har haft en uppfattning om omständig- hetens betydelse. Om säljaren exempelvis före köpet har nämnt en om- ständighet som utgör fel i varan, men köparen som saknar nödvändiga fackkunskaper inte rimligen kan antas ha insett vilken betydelse den påpekade omständigheten har. förlorar köparen inte rätten att åberopa felreglerna. Bedömningen får bli beroende av varuslag, köparens kunska- 93
per på det aktuella området och andra omständigheter i det enskilda fallet.
Bestämmelsen är självfallet inte tillämplig på situationer där det har avtalats eller annars har varit förutsatt att säljaren skulle avhjälpa felet efter köpet.
Lagtextens hänvisning till omständigheter som köparen måste antas ha känt till innebär att man principiellt förutsätter en faktisk kunskap hos köparen om den ifrågavarande omständigheten. Samtidigt avser formule- ringen att medge en viss lättnad i kravet på bevis om köparens vetskap.
Andra stycket
Bestämmelsen motsvarar, tillsammans med tredje stycket, 475 i 1905 års lag.
Andra stycket reglerar betydelsen av köparens undersökning av varan före köpet. Huvudregeln är att köparen inte såsom fel får åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen.
Köparen har inte, såvida inte annat följer av avtal, av handelsbruk eller av annan sedvänja. någon skyldighet att på eget initiativ undersöka en vara före köpet, inte ens om det kan ske utan större besvär. Har köparen emellertid gjort en sådan undersökning, eller trots uppmaning från sälja- ren underlåtit det, kan det inverka på hans rätt att göra gällande påföljder av fel.
En uppmaning från säljaren att undersöka varan behöver inte i varje situation vara given i klara ordalag, utan den kan efter omständigheterna anses lämnad indirekt, exempelvis genom att varan vid förhandlingar om köpet har förevisats eller hållits tillgänglig för undersökning av köparen. Bland omständigheter som kan utgöra en godtagbar anledning för köparen att underlåta att trots uppmaning undersöka varan kan nämnas att det i det särskilda fallet skulle vara alltför kostsamt eller besvärligt för honom. Varan kan exempelvis befinna sig på en för köparen avlägsen ort. Säljarens uppträdande kan vidare på olika sätt ge köparen anledning att begränsa sin undersökning eller att helt avstå från den. Den vanligaste situationen torde vara att säljaren har lämnat vissa uppgifter om varan eller utfästelser. Köparen torde då vara berättigad att uppfatta säljarens uppgifter och uttalanden som en omständighet som befriar honom från skyldigheten att undersöka varan i de hänseenden som uppgifterna avser.
Att en undersökning har ägt rum eller har underlåtits utan godtagbar anledning innebär. såsom framgår av lagtexten, inte att köparen senare är betagen alla möjligheter att åberopa fel. Han förlorar endast rätten att göra gällande sådana fel som han borde ha märkt vid undersökningen. Det betyder att omfattningen av köparens undersökningsplikt blir beroende av omständigheterna-i det enskilda fallet. Bedömningen får därvid ske med utgångspunkt i den grad av omsorg som kan krävas av en person i köpa- rens ställning.
Av lagtexten framgår att de begränsningar av köparens rätt att åberopa fel som regleras i förevarande paragrafinte aktualiseras i de fall då säljaren har handlat i strid mot tro och heder. Om säljaren har förfarit så, kan alltså köparen ändå åberopa ett fel som han borde ha märkt då han undersökte varan.
Tredje stycket Prop. 1988/89: 76 Tredje stycket motsvarar, tillsammans med andra stycket, 475 i 1905 215 års lag. Enligt tredje stycket får en köpare som har fått tillfälle att undersöka ett prov av en vara inte göra gällande påföljder av fel som hänför sig till egenskaper som har framgått av provet och som köparen borde ha märkt vid undersökningen. Som prov anses såväl en mindre kvantitet ur ett parti, varur leveransen skall fullgöras, som ett föremål av samma typ som köpet avser och som säljaren har ställt till köparens förfogande. Det är tillräckligt att köparen har satts i tillfälle att undersöka proven, och det fordras inte att säljaren dessutom har uppmanat honom särskilt till det. Underlåtenhet att fästa avseende vid provets egenskaper får emellertid läggas köparen till last endast med avseende på egenskaper som provet varit avsett att illu- strera. Hänvisningen till andra stycket medför att köparen har kvar sin rätt att åberopa felet, om säljare har handlat i strid mot tro och heder.
Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger
21 5
Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaf- fenhet när risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.
Uppkommer en försämring av varan efter det att risken har gått över på köparen, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av sälja- rens avtalsbrott. Detsamma gäller om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap som omfattas av utfästelsen.
(Jfr 22 5 i arbetsgruppens förslag) 1905 års lag innehåller regler om tidpunkten för felbedömningen i 44 5.
Första stycket
Enligt huvudregeln i första stycket skall frågan om varan är behäftad med fel bedömas med utgångspunkt i förhållandena vid den tidpunkt då risken för varan övergår på köparen. Frågan om tidpunkten för riskens övergång regleras i 13— 16 55. Enligt huvudregeln i 13 5 övergår risken för varan på köparen när varan avlämnas. För tydlighets skull anges uttryckli- gen i lagtexten att säljaren ansvarar för fel som har funnits vid tidpunkten för riskens övergång även om felet visar sig först senare. Det avgörande är således om felet har sin grund i en omständighet som förelåg vid den tidpunkt som enligt stadgandet skall läggas till grund för felbedömningen. När en vara visar sig felaktig redan en kort tid efter det att den har tagits i bruk, beror det ofta på att den redan från början var behäftad med fel. vilket således ger köparen rätt att göra gällande felpåföljder. Särskilt i fråga om tillverkade varor av mer komplicerad natur, såsom maskiner och liknande, torde det inte vara ovanligt att ett tillverkningsfel visar sig först efter det att varan har tagits i bruk (dolda fel). 95
Andra stycket Prop. I988/89: 76 I andra stycket behandlas två fall där fel skall anses föreligga också när 21 5
en försämring av varan uppkommer först efter det att risken för varan har Övergått på köparen.
Det första fallet gäller om försämringen är en följd av ett avtalsbrott på säljarens sida. Säljaren kan enligt avtalet eller på grund av handelsbruk eller annan sedvänja ha skyldigheter även i tiden efter riskens övergång, exempelvis när han har åtagit sig att efter varans överlämnande installera eller montera den hos köparen. En försämring av varan som uppkommer till följd av säljarens vållande eller annat avtalsbrott i samband med uppfyllelsen av ett sådant åtagande, medför enligt andra stycket felansvar för säljaren trots att försämringen har uppkommit först efter det att risken har övergått på köparen.
Den andra situationen då säljarens felansvar sträcker sig tidsmässigt längre än vad som framgår av första stycket avser fall då säljaren har lämnat något slags tidsbestämd garanti. Enligt andra stycket skall en vara anses felaktig om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och varan under den utfästa tiden försämras i fråga om en egenskap som omfattas av utfästelsen. Det kan således vara fråga om antingen en s. k. funktionsgaranti, som innebär att säljaren åtar sig ett ansvar för varans funktionsduglighet under garantitiden, eller en garanti varigenom säljaren garanterar en egenskaps bestånd under en viss tid. Varan skall vid en funktionsgaranti ha sådan kvalitet att den vid avsett bruk förblir användbar för sitt huvudsakliga ändamål i vart fall under garantitiden.
Alla tidsbestämda garantier är emellertid inte funktionsgarantier eller sådana garantier som avser en egenskaps fortbestånd under en närmare angiven tid. Ibland förekommer också en mer begränsad form av garanti. nämligen en som i fråga om tidpunkten för felbedömningen bara innebär detsamma som huvudregeln i första stycket. Vid sådana garantiåtaganden presumeras visserligen ett fel som upptäcks under garantitiden ha funnits vid tiden för riskens övergång på köparen. Säljaren kan emellertid undgå ansvar för felet om han gör sannolikt att avvikelsen inte fanns när risken övergick på köparen.
Det är således bara i fråga om funktionsgarantier och garantier med avseende på någon egenskaps bestånd under viss tid som stadgandet är avsett att flytta fram tidpunkten för felbedömningen. Vid garantier av mer begränsat slag sker felbedömningen enligt huvudregeln i första stycket med hänsyn till varans beskaffenhet vid riskens övergång.
Vilka rättsverkningar som följer av en garanti eller liknande utfästelse beror på dess innehåll. Förevarande bestämmelser avser inte att reglera garantiutfästelsernas innebörd.
Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande Prop. 1988/89: 76 Påföljderna 22 5 22 5
Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 23—29 55 kräva fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 5.
(Jfr 24 5 i arbetsgruppens förslag)
Den närmaste motsvarigheten till denna paragraf i 1905 års lag är 21 5. Av paragrafen framgår när dröjsmål med varans avlämnande anses föreligga. Dessutom innehåller paragrafen en uppräkning av de påföljder som köparen kan göra gällande på grund av dröjsmålet.
Som anförts under specialmotiveringen till 65 hänger begreppet sälja- rens dröjsmål samman med begreppet avlämnande. För att ett dröjsmål på säljarens sida skall föreligga krävs först och främst att varan inte avlämnas eller avlämnas för sent. Dröjsmål kan således föreligga både då varan avlämnas en timme senare än överenskommet och då den aldrig levereras. Om avlämnande däremot sker i tid är det definitionsmässigt uteslutet att tala om dröjsmål.
För att ett dröjsmål på säljarens sida skall föreligga krävs vidare att det försenade eller uteblivna avlämnandet inte beror på köparen eller något förhållande på dennes sida.
Exempel på att förseningen med varans avlämnande beror på köparen är att denne underlåter att hämta varan när avtalet förutsätter att han gör det eller att köparen underlåter att lämna säljaren de uppgifter som denne behöver för att kunna sända varan till köparen. Som exempel kan även nämnas att köparen enligt avtalet skall skaffa transportlägenhet men att han misslyckas med detta vilket leder till att avlämnandet inte kan ske i tid.
Hänvisningen till ett förhållande på köparens sida avser situationer där varans avlämnande försenas eller uteblir på grund av en omständighet som visserligen inte direkt beror på köparens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär. En sådan situation kan uppkomma exempelvis när det enligt avtalet åligger köparen att skaffa transportlägenhet men säljaren sköter de praktiska arrangemangen på köparens vägnar och miss- lyckas utan att detta beror på säljarens fel eller försummelse. Ett annat exempel är att varans avlämnande försenas på grund av att köparen till följd av en olyckshändelse eller annat hinder som drabbat honom inte kan ta emot varan i rätt tid. Ett ytterligare exempel är att köparen inte får erforderligt importtillstånd.
I paragrafen anges de påföljder som köparen kan göra gällande på grund av dröjsmål med varans avlämnande. Det framgår att köparen får kräva köpets fullgörelse eller häva köpet samt kräva skadestånd enligt de efter- följande paragraferna. Dessutom får han hålla inne betalningen enligt 42 5. Syftet med denna uppräkning av påföljderna är informativt. Uppräkning- en är inte helt uttömmande i och med att stadgandena om successiv 97
lleverans i 445 och befarat avtalsbrott i 61—63 55 inte nämns. Dessa Prop. l988/89z76 paragrafer utgör dock närmast ett komplement till paragraferna om häv- 235 ning i 25 och 2655. Av 43 5, som inte heller ingår i uppräkningen, framgår i sin tur hur bestämmelserna om avtalsbrott skall tillämpas i det fallet att
endast en del av leveransen avlämnas.
Fullgörelse 23 5'
Köparen får hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet.
Om hindret eller missförhållandet upphör inom rimlig tid. får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.
Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet. om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
(Jfr 25 5 i arbetsgruppens förslag)
1 1905 års lag framgår köparens rätt att kräva fullgörelse av köpet av 21 5. Bestämmelserna i förevarande paragraf om inskränkningarna i rätten att kräva fullgörelse saknar motsvarighet i 1905 års lag.
I 265 andra meningen i 1905 års lag finns en bestämmelse som i huvudsak svarar mot tredje stycket i förevarande paragraf.
Första stycket
Om dröjsmål inträffar får köparen i regel kräva att säljaren fullgör köpet. Är förutsättningarna för hävning också uppfyllda, har köparen rätt att välja mellan krav på fullgörelse och hävning. Av tredje stycket framgår dock att köparen förlorar rätten att kräva fullgörelse om han väntar orim- ligt länge med att framställa kravet. Då blir han hänvisad till hävningsrät— ten.
I andra meningen regleras de förhållanden under vilka säljaren u'ndan- tagsvis inte är skyldig att fullgöra köpet. Även om en sådan befrielsegrund är för handen, föreligger det enligt 22 5 ett avtalsbrott. Befrielsegrunderna har således betydelse endast i fråga om säljarens förpliktelse att fullgöra köpet genom att avlämna varan. Däremot inverkar dessa befrielsegrunder inte på köparens rätt att göra gällande andra påföljder på grund av dröjs- målet. dvs. att häva köpet. kräva skadestånd eller hålla inne betalningen. Dessa påföljder regleras självständigt i 24—29 55 och i 42 5. Rätten till hävning är helt oberoende av orsaken till avtalsbrottet. Förutsättningarna för befrielse från skadeståndsskyldighet är strängare än de förutsättningar som ställs upp i förevarande paragraf för befrielse från skyldigheten att fullgöra köpet ”in natura".
Om köparen utnyttjar sin rätt att kräva köpets fullgörande men säljaren trots detta inte fullgör köpet, inverkar detta så till vida på köparens rätt till skadestånd att den tidpunkt vars prisläge läggs till grund för skadestånds-
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget 98
beräkningen förskjuts framåt. Beräkningen av skadestånd för prisskillnad Prop. l988/89: 76 behandlas närmare i 68 och 6955. 235
Enligt andra meningen är säljaren till en början inte skyldig att fullgöra köpet om det föreligger ett hinder för fullgörelsen som han inte kan övervinna. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om varan finns vid köpslu- tet eller om den skall tillverkas först därefter. Vad först gäller frågan om vilka omständigheter som kan utgöra hinder för fullgörelsen. kan alla omständigheter som rent faktiskt hindrar köpets fullgörande vara av bety- delse. Orsaken till hindret har således i och för sig inte någon betydelse. Ett typiskt exempel på ett hinder som avses i detta sammanhang är att köpet avser ett unikt föremål och detta har blivit förstört efter köpslutet eller att det varuparti från vilket varan enligt avtalet eller annars skulle tas har förstörts. Då bortfaller säljarens skyldighet att avlämna varan oberoende av vad som är orsaken till att varan har förstörts: avlämnandet harju blivit omöjligt. Som exempel på andra omständigheter vilka kan utgöra hinder för varans avlämnande kan nämnas export- och importförbud och förbud att saluhålla varor av ifrågavarande slag.
Alla motgångar utgör inte hinder för avtalets uppfyllelse. Inträffar det någonting som inverkar eller kan inverka på säljarens möjligheter att i tid fullgöra köpet. ingår det i säljarens normala förpliktelser på grund av avtalet att försöka eliminera dessa omständigheter eller dess konsekvenser för avtalets uppfyllelse. Om det efter köpslutet visar sig att avtalet inte kan fullgöras på det sätt som säljaren tänkt sig, måste säljaren försöka utnyttja alternativa möjligheter att fullgöra avtalet. Så länge prestationssvårighe- terna kan övervinnas genom att tillgripa andra alternativ som står till buds för att uppfylla avtalet, föreligger det inte något hinder för fullgörelsen.
Om sålunda den leverantör som säljaren tänkt anlita för att anskaffa en vara drabbas av ett hinder som medför att han inte kan leverera varan till säljaren, utgör detta inte något prestationshinder för säljarens del ifall samma vara kan erhållas hos andra leverantörer på marknaden. På mot- svarande sätt föreligger det inte något hinder för fullgörelse om det vid tiden för avlämnandet visar sig omöjligt att få varan transporterad till köparen på det sätt som säljaren förutsatt, så länge det finns andra möjlig- heter att genomföra transporten t. ex. genom att använda andra transport- medel eller utnyttja en annan rutt. Den senare delen av förevarande bestämmelse kan dock ibland leda till att säljaren inte är skyldig att fullgöra köpet genom att utnyttja alternativ som i princip skulle vara tänkbara. Detta är fallet om förhållandet mellan de uppoffringar som fullgörelsen skulle innebära och det intresse som köparen har av att sälja— ren fullgör köpet inte framstår som rimligt. Denna fråga behandlas närma— re i det följande.
Att köpets fullgörande kan bli mera kostsamt för säljaren än vad han beräknat saknar i regel betydelse. Den allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att besväret eller kostnaderna för detta blir större än han har räknat med. Även i detta fall kan dock den senare delen av bestämmelsen leda till att kostnaderna för fullgörelse i vissa fall kan ha betydelse vid bedömningen av säljarens prestationsskyl- dighet. 99
Vad som utgör ett hinder för fullgörande måste bedömas i relation till Prop. 1988/89: 76 säljarens förpliktelse. dvs. med hänsyn till avtalets innehåll. Om det sätt på 235 vilket köpet skall fullgöras har specificerats i avtalet i syfte att begränsa säljarens åtagande, kan omständigheter till följd av vilka fullgörelse inte kan ske på detta sätt utgöra ett relevant hinder. Det kan t. ex. vara avtalat att säljaren skall leverera en bestämd slags vara från en bestämd källa, exempelvis en viss skörd av säd från säljarens eget jordbruk. Om då skörden från detta jordbruk förstörs, föreligger ett hinder för att fullgöra köpet. Däremot skulle motsvarande omständighet inte utgöra ett hinder orn säljarens åtagande vore mera ospecificerat.
För att de svårigheter som säljaren har drabbats av skall kunna beteck- nas som hinder måste de alltså vara av kvalificerat slag. Det är inte tillräckligt att fullgörelsen försvåras eller blir mer kostsam än säljaren räknat med.
Även om det i och för sig kunde anses ingå i själva begreppet hinder att det är fråga om omständigheter som inte kan övervinnas, har denna förutsättning uttryckligen angetts i lagtexten. Också när det har inträffat omständigheter som hindrar att köpet fullgörs på det sätt som avtalet förutsätter är säljaren skyldig att försöka övervinna hindret. Vilka åtgärder som kan bli aktuella i detta syfte beror bl.a. på avtalets innehåll och omständigheterna i det konkreta fallet.
Att säljaren är skyldig att försöka övervinna ett prestationshinder inne- bär inte att han utan stöd i avtalet eller särskild överenskommelse med köparen skulle ha rätt att prestera någonting annat än det som har avtalats eller följer av handelsbruk etc. Omständigheter som hindrar säljaren att fullgöra köpet på det sätt som avtalet förutsätter inverkar med andra ord inte på köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av att säljaren har ändrat sin prestation på ett sätt som medför att denna inte är avtalsen- lig. I förevarande paragraf tas inte ställning till frågan huruvida säljaren kan vara skyldig att i stället för den avtalsenliga prestationenlutföra en ändrad prestation, exempelvis genom att använda ett annat material för varans tillverkning när det har uppstått ett hinder mot att få fram ett sådant material som angetts i avtalet. Bedömningen av detta måste bli beroende bl. a. på tolkningen av säljarens åtagande, dvs. på avtalets inne- håll.
Det nu behandlade prestationshindret kompletteras av en annan be- stämmelse som ytterligare begränsar säljarens skyldighet att fullgöra kö- pet. Säljaren är inte skyldig att fullgöra köpet, om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till det intresse köparen har av att säljaren fullgör köpet. Denna bestämmelse har en nära anknytning till principen om säljarens skyldighet att försöka övervinna prestationshinder. Skyldigheten att fullgöra köpet är inte absolut och ger inte köparen rätt att förutsätta vilka uppoffringar som helst av säljaren.
De uppoffringar som avses i bestämmelsen kan vara av fysisk eller ekonomisk art. Bedömningen av huruvida säljarens skyldighet att fullgöra köpet består trots de svårigheter som har uppkommit skall bygga på en intresseavvägning där man jämför de insatser som köpets fullgörande skulle kräva av säljaren med det intresse som köparen har av att säljaren 100
fullgör köpet. Bestämmelsen tar sikte på fall där avtalsbalansen har rub- Prop. l988/89: 76 bats efter köpet till följd av ändrade förhållanden. Även 36 5avtalslagen är 235 tillämplig på köpeavtal och medger en justering av avtalets innehåll både på grund av förhållanden som förelåg vid avtalsslutet och på grund av efterföljande omständigheter. I den situation som det här är fråga om utgör emellertid köplagens bestämmelse en precisering av ramen för be- dömningen och något utrymme för att vid sidan härav tillämpa 365 avtalslagen finns därför knappast.
Orsaken till att uppfyllelsen har blivit mer betungande för säljaren är i princip utan betydelse för intresseavvägningen. Det avgörande är vilket missförhållande som föreligger mellan säljarens prestation och köparens intresse av fullgörelse. Avvägningen måste bli beroende av omständighe- terna i det enskilda fallet. bl. a. vilket slags vara avtalet gäller. Vid köp av konjunkturkänsliga varor eller där säljaren medvetet har tagit en risk beträffande förhållandenas utveckling bör t. ex. en tillämpning av bestäm- melsen komma i fråga endast i extrema fall.
En allmän förändring i prisnivån skapar i regel inte ett sådant missför- hållande som förutsätts i bestämmelsen. Köparens intresse av köpet för- ändras då normalt i samma utsträckning som förändring sker i den insats som säljaren måste göra för att kunna fullgöra köpet. En inhemsk devalve- ring berör t.ex. hela importsektorn och medför således att det intresse, som en köpare av importvaror har av att köpet fullgörs vid avtal som har ingåtts till ett fast pris före devalveringen, i allmänhet förstärks i motsva— rande mån som devalveringen ökar bördan för säljaren/importören. som blir tvungen att själv betala för varan enligt de nya valutakurserna. Ett missförhållande mellan säljarens prestation och köparens intresse kan däremot ibland uppstå när köpet gäller en vara som säljaren skall importe- ra och det sker en oväntad och mycket drastisk ändring i växelkursen för säljarens kontraktsvaluta, medan köparens behov av varan utan större olägenhet kan tillgodoses med en vara vars anskaffande inte berörs av kursändringcn.
Vid bedömningen av köparens intresse av fullgörelse skall man bl. a. ta hänsyn till köparens möjligheter att få motsvarande prestation på annat håll; det är köparens intresse av att säljaren presterar som är av betydelse. Ifall det är jämförelsevis lätt för köparen att skaffa motsvarande vara på annat sätt till ett pris på samma nivå som det avtalade priset, finns det i allmänhet inte lika stor anledning att tvinga säljaren att stå fast vid köpet som när det är viktigt för köparen att just säljaren fullgör köpet. Exempel på det sistnämnda är att köparen på grund av säljarens ställning på marknaden eller på grund av att säljarens varor har någon unik egenskap inte alls eller endast med betydande svårigheter kan skaffa en motsvarande produkt på annat håll. Bedömningen kan därför bli varierande bl. a. bero- ende på huruvida köpet avser ett individuellt föremål eller leverans av standardvaror som är allmänt tillgängliga på marknaden.
Som redan har berörts i det föregående innebär det förhållandet att säljaren blir befriad från skyldighet att fullgöra köpet på grund av att fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet inte nödvändigtvis att 101
säljaren också blir befriad från skadeståndsskyldighet (se specialmotive- Prop. l988/89: 76 ringen till 275). 245
Andra stycket
Befrielse från skyldighet att fullgöra köpet gäller i allmänhet bara så länge hindret eller missförhållandet varar. När befrielsegrunden upphör får köparen kräva att säljaren fullgör köpet. En förutsättning härför är emellertid att befrielsegrunden upphör inom en rimlig tid. Har det gått en längre tid. bör sälj-aren inte vara skyldig att fullgöra köpet.
Vilken tid som i detta sammanhang kan vara rimlig beror bl.a. på den ifrågavarande prestationen. Vid bedömningen bör också i detta avseende beaktas hur starkt intresse köparen har av att säljaren fullgör avtalet. Ju starkare intresset är. desto längre tid bör anses rimlig. Det bör framhållas att den rimliga tid som avses i stadgandet kan vara betydligt längre än t. ex. den skäliga tid som avses i bestämmelserna om exempelvis reklamation.
Tredje stycket
Om köparen efter det att dröjsmål har inträffat på säljarens sida förhål- ler sig passiv under en efter omständigheterna orimligt lång tid, går han miste om rätten att kräva fullgörelse och blir i stället hänvisad till häv- ningspåföljden och möjligtvis skadeståndskrav.
Den tid som avses i bestämmelsen kan variera betydligt beroende på omständigheterna i det konkreta fallet, bl. a. på vad slags vara köpet gäller samt på säljarens beteende efter det att dröjsmålet har inträffat. Om säljaren har låtit köparen förstå att han fortfarande avser att fullgöra köpet. kan detta ge köparen befogad anledning att först vänta på säljarens åtgärder utan att framställa någon uppmaning till fullgörelse. Däremot måste man förutsätta en snabbare reaktion från köparens sida, ifall om- ständigheterna tyder på att säljaren inte kommer att fullgöra köpet utan påminnelse eller uppmaning. Typiskt sett avses i föreliggande stadgande en längre tid än i 29 5, som gäller den tid inom vilken köparen måste lämna meddelande om hävning i det fallet att varan har avlämnats men detta har skett för sent.
24 5
Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid eller meddelar säljaren att han kommer att fullgöra köpet inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig tid efter det att han har fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren fullgör det inom den tid som han har angett.
(Jfr 26 5 i arbetsgruppens förslag)
1 1905 års lag finns i 26 5 en bestämmelse med liknande innehåll som i förevarande paragraf.
Paragrafen gäller den situationen att säljaren, när dröjsmål har inträffat eller kommer att inträffa, föreslår en ny tid för köpets fullgörande. Om säljaren frågar köparen huruvida denne trots dröjsmålet godtar att varan avlämnas inom en viss tid som säljaren anger, skall köparen svara på 102
säljarens fråga inom skälig tid efter det att han fått frågan. Gör han inte det Prop. l988/89: 76 får säljaren avlämna varan inom den tid han angett. Som framgår av 255 lagtexten innebär detta att köparen inte får häva köpet, om avlämnande sker inom den angivna tiden. Motsvarande gäller om säljaren i stället för en förfrågan meddelar köparen att han kommer att avlämna varan inom en viss tid.
Paragrafen kan bli tillämplig också när köparen har förelagt säljaren en tilläggstid (se 25 5 andra stycket). Om köparen har meddelat säljaren att tilläggsfristen utgår den sista mars men säljaren bemöter detta genom att meddela att han kan avlämna varan den 15 april eller frågar huruvida köparen kan godta denna längre frist, bör i allmänhet säljarens fråga tillmätas den verkan som framgår av föreliggande paragraf om inte köpa- ren meddelar säljaren att han motsätter sig säljarens förslag. Om däremot köparen redan i samband med att han förelade en tilläggstid har gjort klart att avlämnande efter tilläggstiden är uteslutet, har säljaren inte längre möjlighet att få fristen förlängd genom en förfrågan eller ett meddelande, vilket skulle tvinga köparen att ännu en gång svara och framhålla att han håller fast vid den tilläggstid som han själv förelagt. Under sådana omstän- digheter kan säljarens fråga eller meddelande således inte tillmätas den verkan som framgår av bestämmelsen.
I bestämmelsen förutsätts att säljaren i sin förfrågan eller i sitt medde- lande har angett en bestämd tidpunkt eller frist för fullgörelsen. Det är således inte tillräckligt att säljaren har lämnat ett opreciserat meddelande om att han trots dröjsmålet avser att leverera varan eller på ett ospecifi- cerat sätt frågar köparen om denne ännu vill ta emot varan.
Köparen förlorar rätten att häva köpet om han inte reagerar på säljarens fråga eller meddelande som avses i paragrafen inom en skälig tid och varan avlämnas inom den tid som säljaren har angett. Vad som är en skälig tid beror även i detta sammanhang på omständigheterna i det enskilda fallet samt på den tid som säljaren har angett. I regel kan man kräva en relativt snabb reaktion av köparen i dessa situationer.
Hävning
25 5
Köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avläm- nande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.
Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.
(Jfr 27 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen gäller köparens rätt att häva köpet på grund av säljarens dröjsmål. I 1905 års lag regleras motsvarande fråga i 21 5. Bestämmelser om tilläggstid saknas i 1905 års lag. 103
Första stycket . Prop. l988/89: 76
Enligt första stycket får köparen häva köpet om säljarens avtalsbrott är 255 av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Bedömningen av dröjsmålets väsentlighet skall alltså ske ur köpa- rens synpunkt. Det avgörande är om leverans vid en fastställd tid har stor betydelse för köparen, medan det inte spelar någon roll om det för säljaren är mer eller mindre betungande att iaktta tiden. Det är dock inte köparens subjektiva uppfattning som är av betydelse vid bedömningen av om vä- sentlighetskravet är uppfyllt. Det avgörande är om dröjsmålet objektivt sett kan anses vara av väsentlig betydelse för honom.
Vid många köp, t. ex. av maskiner som skall användas i köparens rörel- se, är tidsfaktorn inte alltid så viktig. I andra fall, t. ex. inom handeln med råvaror och värdepapper där priset på varan kan variera kraftigt från dag till dag eller till och med från timme till timme, kan även mycket kortvari- ga dröjsmål vara av väsentlig betydelse för köparen.
För att köparen skall ha rätt att häva köpet med hänvisning till säljarens dröjsmål är det inte tillräckligt att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom. Det krävs ytterligare en viss subjektiv täckning härför hos säljaren. Denne skall ha insett eller bort inse att dröjsmålet var av väsentlig betydelse för köparen. Om sålunda i fråga om leverans av ett visst slags vara ett kortvarigt dröjsmål allmänt sett inte anses vara väsentligt för köparen men det på grund av särskilda förhållanden hos den aktuelle köparen är av stor betydelse att leveranstiden hålls, har denne inte rätt att häva köpet med mindre säljaren insåg vilken betydelse det hade för köpa- ren att köpet fullgjordes i rätt tid eller säljaren på grund av omständighe- terna borde ha insett det.
Hävningsrätten är oberoende av om säljaren varit vållande eller inte. Att säljaren hade en i och för sig fullgod ursäkt för förseningen inverkar alltså inte.
Om säljaren avlämnar varan för sent och den dessutom visar sig vara behäftad med fel. är det ofta skäl att beakta den sammanlagda betydelsen av säljarens avtalsbrott vid bedömningen av om förutsättningar föreligger för köparen att häva köpet.
Andra stycket
Enligt andra stycket får köpet även hävas om köparen har förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande som inte är oskäligt kort men avlämnande inte sker inom tilläggstiden. Denna regel innebär att hävningsförfarandet uppdelas i två etapper. I den första utsätter köparen en frist, i den andra häver han på grund av att fristen har gått ut utan att avlämnande har skett. När en tilläggstid har förelagts krävs inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet. Å andra sidan får köpa- ren. frånsett den situation som regleras i tredje stycket, inte häva köpet under åberopande av väsentligt dröjsmål så länge tilläggstiden löper.
1 lagtexten används uttrycket ”bestämd tilläggstid”. Det skall alltså vara fråga om en tämligen exakt tidsangivelse. Om köparen uppmanar säljaren att fullgöra köpet ”snart” e. d., är tidsangivelsen alltför vag för att kunna betraktas som en tilläggstid i här avsedd mening. Detta innebär dock inte 104
att ett sådant meddelande skulle sakna all betydelse. Även uppmaningar Prop. l988/89: 76 där någon bestämd tid inte anges kan vara relevanta vid bedömningen av 255 dröjsmålets väsentlighet.
När en tilläggstid föreläggs, bör det dessutom framgå att den utsatta tiden innebär en definitiv frist för fullgörelse. Om köparen bara uttrycker en mera obestämd önskan om att få varan under nästa vecka, kan han inte anses ha förelagt tilläggstid som avses i föreliggande stycke.
Tilläggstid kan i allmänhet föreläggas först närsäljaren redan har kom- mit i dröjsmål. Om det emellertid redan före tidpunkten för fullgörelsen framgår antingen av ett meddelande från säljaren eller av omständigheter- na i övrigt att dröjsmål kommer att inträffa, är det inte uteslutet att förelägga en tilläggstid redan i detta skede.
Tilläggstiden får inte vara oskäligt kort. Vad detta närmare innebär måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Omständigheter av betydelse för den bedömningen är bl.a. vilket slags vara det är fråga om, vilka som är parter i köpet samt köparens behov av varan. Om varan är utsatt för snabba prisförändringar, kan tilläggstiden vara mycket kort. Vid andra varor kan fristen böra vara längre. Bedöm- ningen av att fristen inte är oskäligt kort kan däremot inte utgå från att säljaren skall ha rådrum efter det att han har mottagit köparens krav för att vidta åtgärder för leverans och genomföra denna inom fristen. Liksom vid väsentlighetsbedömningen skall man nämligen utgå från köparens situa- tion, inte från säljarens. Kravet på en skälig tid innebär att ett dröjsmål som är oväsentligt för köparen inte kan göras till hävningsgrund.
Som har nämnts i det föregående krävs det inte någon ytterligare utred- ning om dröjsmålets väsentlighet när en tilläggstid har förelagts. Det kan dock bli nödvändigt att bedöma om den tilläggstid som köparen har föreslagit är oskäligt kort ifall säljaren gör gällande detta. Utgångspunkten är att köparen har rätt att häva köpet efter tilläggstiden om varan inte dessförinnan har avlämnats. Om säljaren anser att den tilläggstid som köparen har förelagt är oskäligt kort, ankommer det på säljaren att medde— la köparen detta. Gör han inte detta äger köparen i princip häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Skulle säljaren meddela köparen att han anser att tilläggstiden är oskäligt kort och att varan inte kommer att avlämnas inom tilläggstiden, blir köparens hävningsrätt betingad av att han kan motivera fristens längd eller visa att dröjsmålet utgör ett avtals— brott av väsentlig betydelse för honom och att säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Om säljaren meddelar köparen att varan inte kommer att avlämnas inom förelagd tilläggstid men kombinerar meddelandet med ett förslag om en ny längre leveranstid, kan 24 5 bli tillämplig. Som berörts i specialmo— tiveringen till den paragrafen kan köparen då vara skyldig att svara på säljarens meddelande, ifall han inte vill godta leverans efter utgången av den frist som han själv har förelagt. I ett sådant fall kan köparens passivitet . med andra ord leda till att han inte får häva köpet, om varan avlämnas inom den tid som framgår av säljarens meddelande.
Att. köparen har förelagt säljaren en tilläggstid innebär inte att han är tvungen att häva köpet om varan inte avlämnas under tilläggstiden. Köpa- 105
ren kan t.ex. kräva fullgörelse i stället. om han i övrigt är berättigad till Prop. l988/89: 76 det. 265
Tredje stycket
Som ovan anförts är utgångspunkten att köparen inte får häva köpet med hänvisning till ett sådant väsentligt dröjsmål som avses i första stycket så länge tilläggsfristen löper. Om emellertid säljaren under tilläggs- tiden meddelar köparen att han inte kommer att fullgöra köpet, finns det inte anledning att tvinga köparen att vänta med hävningen tills tilläggsti- den har löpt ut. Motsvarande gäller om säljarens meddelande att han inte kommer att fullgöra köpet är föranlett av att han anser att tilläggstiden är oskäligt kort. Om köparen då inte vill förlänga tilläggstiden saknas det anledning att tvinga honom att vänta med hävning tills den förelagda tilläggstiden har löpt ut. Huruvida köparen i sådant fall har hävningsrätt beror, som förut nämnts, på om han kan motivera fristens längd eller visa att dröjsmålet är sådant som avses i första stycket.
] specialmotiveringen till andra stycket har framhållits att köparens passivitet i en situation, där säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom tilläggstiden men föreslår en längre frist än vad köpa- ren har förelagt, kan leda till att köparen inte får häva köpet om varan avlämnas inom den tid som framgår av säljarens meddelande.
Om det under tilläggstiden kommer fram omständigheter som gör det klart att varan inte kommer att avlämnas inom tilläggstiden, kan köparen ha rätt att häva köpet före tilläggstidens utgång med stöd av 62 5.
26 5
Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsent- lig förlust tillgodogöra Sig varan på annat sätt. får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.
(jfr 28 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen innehåller regler som begränsar köparens rätt att häva köpet på grund av säljarens dröjsmål. när köpet avser en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål. Om säljaren inte utan väsentlig förlust kan tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet. Liknande bestämmelser saknas i 1905 års lag.
När varan skall tillverkas särskilt enligt köparens specifikationer eller skaffas särskilt på köparens begäran för att tillgodose hans särskilda behov. innebär detta ofta att säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor sälja varan till någon annan än just denne köpare. Å andra sidan har köparen i sådana fall inte lika stort behov av att kunna häva köpet på grund av säljarens dröjsmål eftersom han i regel inte snabbt kan få tag på någon motsvarande vara på annat håll. Med hänsyn till säljarens intressen är det
därför rimligt att ställa högre krav på dröjsmålets betydelse för köparen än Prop. l988/89: 76 vad de allmänna hävningsförutsättningarna i 25 5 innebär. 265
Med uttrycket "vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål" avses exempelvis en maskin som skall tillverkas speciellt för köparens räkning eller en växt av ovanligt slag som på köparens begäran skall importeras från utlandet. Att en vara skall tillverkas särskilt förutsätter att den är ”unik” i den meningen att den i ett eller flera avseenden avviker från standardvaror av motsvarande kategori (om sådana finns), liksom att varans speciella beskaffenhet rör dess kon- struktion eller väsentliga egenskaper i övrigt. Enbart den omständigheten att köparen har beställt en maskin i ett visst utförande som ingår i fabri- kantens sortiment men som inte tillhandahålls av säljaren annat än på särskild beställning bör således i regel inte föranleda att föreliggande bestämmelse blir tillämplig. Inte heller den omständigheten att en stan- dardvara skall färdigställas efter köparens beställning bör tillmätas sådan betydelse. Sålunda bör inte exempelvis köp av en heltäckande matta som skall tillskäras efter köparens önskemål för att passa dennes kontor omfat- tas av de strängare hävningsförutsättningar som förevarande paragraf uppställer.
Paragrafen förutsätter att säljaren inte utan väsentlig förlust skall kunna tillgodogöra sig varan på annat sätt. Förutsättningen kan inte anses upp- fylld om säljaren varken har lagt ned arbete eller kostnader som blir onyttiga vid en hävning. Situationen kan exempelvis vara den att säljaren ännu inte har påbörjat tillverkningen av varan eller. om varan skall skaffas särskilt för köparen, ännu inte har ingått ett bindande avtal om leverans med tredje man. Förutsättningen är inte heller uppfylld enbart därför att säljaren nödgas avbryta ett pågående arbete med verkan att nedlagda kostnader blir onyttiga eller därför att han saknar möjlighet att avyttra en färdigtillverkad vara för det avtalade priset. Endast om säljaren skulle komma att lida en väsentlig förlust, exempelvis genom att han måste sälja varan till "skrotpris", äger han göra gällande den inskränkning i hävnings- rätten som föreliggande paragraf innehåller.
Begränsningen i hävningsrätten innebär att köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet. Om köparen har beställt en vara för att använ- das vid ett speciellt tillfälle, exempelvis vid invigning av en ny fabrik. och den uteblivna leveransen medför att varan blir utan nytta för honom. äger köparen således häva köpet.
Frågan huruvida syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjs- målet skall i princip bedömas utifrån köparens synpunkt. Härvid bör hänsyn dock inte tas till ett mer speciellt syfte med köpet, vilket inte varit synbart för säljaren. Köparen bör således inte ha rätt att häva avtalet, om säljaren varken insett eller bort inse ett speciellt syfte med köpet. Det har inte ansetts nödvändigt att låta detta komma till särskilt uttryck i lagtex- ten. Principen överensstämmer nämligen med vad som allmänt gäller för hävning enligt 25 5 och den förevarande paragrafen innebär en skärpning av hävningsförutsättningarna i förhållande till den nyssnämnda paragra- fen. 107
Skadestånd 27 5
Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål. om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsam- ma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.
Enligt första och andra styckena ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 5 andra stycket. -
Köparen har alltid rätt till ersättning, om dröjsmålet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida.
(Jfr 29 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen gäller säljarens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål. Den reglerar förutsättningarna för skyldigheten att betala skadestånd. Paragrafen bygger som huvudregel på ett s.k. kontrollansvar. Detta regle- ras i första och andra styckena. Tredje stycket knyter an till reglerna i 67 5 om skadeståndets omfattning vilka gör en uppdelning mellan direkta och indirekta skador. Av tredje stycket i förevarande paragraf framgår att kontrollansvaret endast gäller direkta skador. För att köparen skall vara berättigad till ersättning för indirekt skada krävs försummelse på säljarens sida. Detta följer av fjärde stycket.
1 1905 års lag regleras säljarens skadeståndsskyldighet på grund av säljarens dröjsmål i 23 och 2455.
Första stycket
Första stycket gäller rätten till ersättning för direkta skador (jfr 67 5). Huvudregeln är att köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål. För att säljaren skall undgå skadeståndsskyldig- het krävs enligt första stycket att fyra förutsättningar föreligger. För det första skall det föreligga ett hinder för avtalsenlig uppfyllelse. För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant att köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Och för det fjärde skall säljaren inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.
För att säljaren skall undgå skadeståndsskyldighet måste samtliga fyra förutsättningar vara uppfyllda. Säljaren har bevisbördan för att så är fallet.
Den första förutsättningen innebär alltså att dröjsmålet beror på om- ständigheter som utgör hinder för fullgörelse i rätt tid. Det är inte tillräck- ligt att fullgörelsen försvåras eller blir mer kostsam än säljaren räknat med. Däremot krävs det inte att det föreligger en s.k. objektiv omöjlighet, dvs. att fullgörelse i rätt tid är utesluten inte bara för säljaren utan också för varje annan person. Inte heller är det en helt nödvändig förutsättning att fullgörelsen är absolut omöjlig för säljaren. Det kan föreligga sådana
extraordinärt betungande omständigheter att de enligt en objektiv bedöm- Prop. l988/89: 76 ning rent faktiskt måste anses utgöra hinder. De övriga förutsättningar för 275 befrielse från skadeståndsskyldighet vilka behandlas nedan innebär å and- ra sidan att endast vissa typer av hinder med framgång kan åberopas för att undgå skadeståndsskyldighet.
Ett hinder för fullgörande kan ha olika orsaker. En naturkatastrof kan t. ex. medföra hinder för transporter eller förorsaka elavbrott som leder till produktionsstopp. En olyckshändelse, såsom en eldsvåda eller explosion, eller en strejk kan likaså hindra säljarens verksamhet. Även en åtgärd av en myndighet kan utgöra hinder för fullgörelsen, t.ex. om det är fråga om export- eller importförbud som gäller ifrågavarande varor eller en råvara som behövs för att tillverka den beställda varan.
Händelser av nu nämnt slag utgör dock inte i och för sig befrielsegrun- der. De kan befria säljaren från skadeståndsskyldighet endast under förut- sättning att de faktiskt hindrar säljaren att fullgöra köpet. En strejk eller en eldsvåda kan t.ex. beröra endast en del av säljarens tillverkningsprocess eller övriga verksamhet och drabba fullgörelsen av olika köp på olika sätt beroende på hur stort lager av färdiga produkter som finns hos säljaren osv. På motsvarande sätt utgör t. ex. ett importförbud hinder för avtalets fullgörande endast ifall en vara av ifrågavarande slag inte kan erhållas på den inhemska marknaden.
Säljaren kan i regel inte med framgång åberopa omständigheter av ekonomisk natur. Den allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att kostnaderna för detta blir större än han har räknat med. Inte ens det förhållandet att säljaren enligt 23 5 antas bli fri från skyldigheten att fullgöra köpet på grund av att fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till det intresse köpa- ren har av fullgörelsen innebär nödvändigtvis att säljaren också blir befri- ad från skadeståndsskyldigheten. Å andra sidan är prestationshinder i grunden ofta av ekonomisk art. I många fall är det inte fråga om att avtalets fullgörande skulle ha blivit helt omöjligt utan om att kostnaderna för att övervinna den inträffade händelsen eller dess inverkan klart skulle överstiga gränsen för vad som objektivt sett kan anses vara en tänkbar insats vid ett köp av ifrågavarande slag.
Det avgörande är därför inte så mycket själva orsaken till att säljaren inte kan fullgöra avtalet i tid — förutsatt att orsaken är sådan att den uppfyller de övriga kriterier vilka anges i bestämmelsen — som de inträffa- de omständigheternas inverkan på säljarens rent faktiska möjligheter att fullgöra köpet.
När det är fråga om dröjsmål får tidsfaktorn stor betydelse även för frågan om vad som kan utgöra hinder för rättidig fullgörelse av avtalet. Tidsaspekten innebär att inverkan av händelser som drabbar säljarens förberedelser för fullgörelsen i många fall beror på i vilket skede händelsen inträffar. Om köpet avser en standardvara och det exemplar eller parti som säljaren avsänt till köparen förstörs genom en olyckshändelse som inträffar under varans transport till platsen för avlämnandet, kan detta innebära att säljaren inte har möjlighet att i tid få fram en ny vara för att ersätta det förstörda exemplaret eller partiet. Olycksfallet utgör då ett 109
hinder för fullgörelsen under den tid som är nödvändig för att få fram en Prop. l988/89: 76 ny leverans. En olyckshändelse som inträffar i ett tidigare skede och 275 förstör det exemplar som säljaren tänkt avlämna till köparen utgör där- emot inte något hinder för rättidig fullgörelse, om säljaren har flera exem- plar av samma vara i lager eller i övrigt har möjlighet att i tid skaffa fram en ny vara för leverans till köparen. Men om säljaren inte har tillgång till ytterligare exemplar av varan föreligger det ett hinder.
Vad som kan utgöra prestationshinder beror även på avtalets innehåll. Om köpet avser en vara som skall levereras från ett visst parti och hela partiet förstörs genom en olyckshändelse, föreligger det ett hinder för att fullgöra köpet. Det kan exempelvis röra sig om köp av en viss mängd potatis från säljarens egen skörd eller köp av olja från ett bestämt fartyg. Om köpet däremot avser en viss mängd varor av bestämd art. t. ex. förstklassig potatis eller en viss typ av olja, utan att säljarens åtagande enligt avtalet begränsats till en viss leveranskälla, utgör förstörelsen av det parti från vilket säljaren tänkt fullgöra köpet inte något hinder för fullgö- relsen, så länge en avtalsenlig vara kan erhållas från annat håll. På motsva- rande sätt föreligger det ett hinder för varans avlämnande. om köpet avser ett individuellt föremål med unika egenskaper och detta förstörs före avlämnandet. Däremot föreligger det inte något hinder ifall köpet avser en massproducerad standardvara som säljaren har tillgång i flera exemplar och det exemplar som säljaren har tänkt avlämna till köparen förstörs innan avlämnandet skett.
Ju mera begränsat och specificerat säljarens åtagande är, desto större är risken för att någon oberäknelig händelse får den effekten att fullgörelsen inte kan ske. eftersom de kvarstående möjligheterna till fullgörelsen då är mera begränsade. Ju mera öppet och vidsträckt säljarens leveransåtagande är, desto flera alternativa möjligheter till fullgörelse finns det och desto mera omfattande händelser måste inträffa. innan ett hinder för fullgörel- sen kan anses föreligga.
Den andra förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldighet är att dröjsmålet beror på ett hinder som ligger utanför säljarens kontroll. Detta innebär att omständigheter som kan hänföras till säljarens egen kontroll- sfär alltid medför skadeståndsansvar för honom. även om sådana omstän- digheter kan utgöra ett hinder mot att avtalet fullgörs i rätt tid.
Den bedömning som krävs för att avgöra huruvida ett prestationshinder ligger utanför säljarens kontroll skiljer sig från en culpabedömning bl. a. genom att skadeståndsskyldighet alltid inträder när orsaken till hindret kan hänföras till säljarens kontrollsfär. Det är tillräckligt att hindret beror på omständigheter som i princip är kontrollerbara för säljaren. Däremot är det utan betydelse huruvida säljarens handlande i något avseende är att betrakta som klandervärt.
Innanför säljarens kontrollsfär ligger typiskt sätt omständigheter som kan hänföras till säljarens anställda. Situationer där det föreligger en arbetskonflikt kan dock utgöra ett undantag. Om en konflikt i anslutning till allmänna kollektivavtalsförhandlingar leder till en strejk och detta medför ett prestationshinder för säljaren, är det fråga om arbetstagarnas självständiga handlande som i allmänhet inte kan anses ligga inom ramen 110
för säljarens kontroll. Bedömningen kan däremot bli en annan ifall det är Prop. 1988/89: 76 fråga om en strejk som utlösts t.ex. på grund av att säljaren klart brutit 275 mot bestämmelser i gällande lag eller kollektivavtal. I detta senare fall får det anses röra sig om ett förhållande som säljaren i princip har kontroll över.
Säljaren svarar också för utomstående medhjälpare i den mån deras handlande och konsekvenserna av detta kan anses vara i princip kontrol- lerbart för säljaren (se även andra stycket).
Förhållanden som direkt eller indirekt kan hänföras till säljarens egna åtgärder eller hans eget handlande ligger inom hans kontrollsfär. I denna ingår alltså omständigheter som kan kontrolleras eller påverkas genom planeringen, organisationen, styrningen eller övervakningen av den egna verksamheten. Säljaren är därför alltid ansvarig när orsakerna till avtals- brottet har samband med det sätt på vilket hans verksamhet drivs. Ansva- ret omfattar således avtalsbrott som är att hänföra till företagets interna förhållanden, oberoende av vad avtalsbrottet konkret beror på. Orsaken kan t. ex. ligga i bristande omsorg eller planering i fråga om fullgörelsen av det enskilda avtalet eller mera allmänt i företagets organisation, admini- stration, resurser eller effektivitet. Att säljaren är ansvarig för det sätt på vilket verksamheten drivs innebär också att han är ansvarig för det sätt på vilket han väljer att göra de dispositioner med utomstående som behövs för att driva verksamheten.
Som en befrielsegrund kan säljaren inte åberopa ett prestationshinder som beror på att hans beräkningar av produktionskapaciteten slår fel eller att det förekommer tekniska störningar i tillverkningsmaskineriet som gör att produktionen minskar. Också rena olyckshändelser. t.ex. en brand, omfattas av ansvaret om inte orsakerna ligger utanför det som säljaren kan kontrollera. Beror en brand på kortslutning i det elektriska systemet ligger det i princip innanför säljarens kontrollsfär. Situationen blir däremot en annan om en pyroman har varit framme.
Att det uppstår råvarubrist och produktionen därför inte kan hållas på en tillräckligt hög nivå kan inte åberopas som en befrielsegrund, om bristen på råvaror beror t. ex. på att säljaren har gjort sig för beroende av en bestämd råvaruleverantör. Säljaren kan inte heller bli befriad från skadeståndsansvar, om det visar sig att de leveranser som han har beställt från tidigare distributionsled inte räcker till för att fullgöra alla de avtal som han har ingått eller om den som skall utföra service och reparationer på säljarens produktionsanläggning bryter sitt åtagande med följd att anläggningen inte fungerar. Produktionsstörningar som beror på utifrån kommande orsaker, t. ex. en översvämning som stoppar transporterna av råvaror eller ett allmänt importförbud för ett visst ämne som gör att köpet inte kan genomföras, kan däremot utgöra en befrielsegrund eftersom det då är fråga om ett förhållande som ligger utanför säljarens kontrollsfär.
lnom säljarens kontrollsfär hör hans egna ekonomiska förhållanden. Om säljaren råkar i dröjsmål därför att han inte kan finansiera de leveranser från tredje man vilka behövs för att han skall kunna fullgöra köpet. kan säljaren inte undgå skadeståndsansvar. Om säljarens förberedelser för fullgörelse däremot hindras till följd av en strejk bland bankpersonal som 1 1 1
medför avbrott i betalnings- och finansieringsrörelsen, kan detta utgöra en Prop. l988/89: 76 befrielsegrund. eftersom orsaken till hindret ligger utanför säljarens kon- 275 troll.
Den tredje förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldighet är att hindret är sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpslutet. Om en export- eller importbegränsning eller en strejk som kan drabba fullgörelsen av köpet kunde förutses redan då avtalet ingicks, kan en sådan händelse inte åberopas som grund för befrielse från skadeståndsskyldighet. Förutsebara prestationssvårigheter bör, också om de ligger utanför säljarens kontroll. beaktas vid avtalets utformning. exem- pelvis genom att säljaren förbehåller sig en längre leveranstid som ger möjlighet att undgå konsekvenserna av ett temporärt hinder som väntas inträffa före tiden för avlämnandet.
Vilka händelser som bör tas i beräkning redan vid köpslutet är givetvis i hög grad beroende av de föreliggande omständigheterna. Det kan finnas risker som är ofta förekommande och typiska för den aktuella verksamhe- ten så att säljaren regelmässigt bör räkna med dem, medan mera ovanliga och avlägsna händelser bör beaktas endast om det kan anses föreligga en aktuell risk för att en sådan händelse kommer att inträffa och medföra prestationshinder. Som exempel på en typisk risk vilken säljaren bör beakta kan nämnas den situationen att möjligheterna att fullgöra ett avtal av ett visst slag är beroende av väderleksförhållandena. Säljaren bör då räkna med förekomsten av olämpligt väder och beakta detta vid avtalets utformning, t. ex. genom att förbehålla sig en tillräckligt lång leveranstid som lämnar skäligt utrymme även för väderlekshinder. Exceptionellt dåli- ga väderleksförhållanden kan däremot tänkas utgöra ett hinder som sälja- ren inte skäligen kan förväntas räkna med och som således kan medföra befrielse från skadeståndsansvar.
l lagtexten hänvisas till ett hinder som säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet. Det kan emellertid hända att ett prestationshinder — som inte kunde förutses vid den tidpunkt då avtalet ingicks — kunde förutses senare men före tidpunkten för avlämnandet. Också då måste säljaren inrätta sig efter vad som kan antas hända. Detta krav ingår i den fjärde förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyl- dighet.
Dennajjärde förutsättning är att säljaren inte skäligen kunde ha undvi- kit eller övervunnit hindrets följder. Ett prestationshinder kan undgås genom att säljaren på förhand vidtar åtgärder för att avvärja den händelse som kan utgöra ett hinder eller för att undvika dess följder eller genom att säljaren efter det att en sådan händelse redan har inträffat försöker undan- röja händelsens följder. I lagtexten omnämns endast hindrets följder, men säljaren blir självfallet inte befriad från skadeståndsskyldighet om han kunde ha undanröjt själva den omständighet som utgör orsaken till av- talsbrottet. Detta följer redan av att det skall föreligga ett hinder utanför säljarens kontroll.
Säljarens möjligheter att undvika följderna av ett hinder kan ligga i att han bygger upp ett lager som är tillräckligt stort för att möta tillfälliga leveransproblem. Efter det att ett hinder har uppkommit kan följderna av 1 12
det övervinnas genom att säljaren utnyttjar sådana alternativa möjligheter Prop. l988/89: 76 som kan finnas för att uppfylla åtagandet enligt avtalet. Om varan t.ex. 275 inte kan transporteras till den ort där avlämnandet skall ske på det sätt som säljaren tänkt sig. måste han om möjligt utnyttja andra transportme- del eller transportvägar.
Som tidigare har framhållits är det i regel utan betydelse att fullgörelsen till följd av omständigheter som inträffat efter köpslutet blir mera kostsam för säljaren än beräknat. Detsamma gäller i fråga om skyldigheten att försöka undvika eller övervinna följderna av ett hinder. En sådan skyldig- het åligger säljaren trots att den ofta medför ökade kostnader. Som också påpekats tidigare kan ett hinder emellertid ibland anses föreligga även om avtalets fullgörelse inte har blivit direkt omöjlig men dock så extraordinärt betungande att det objektivt sett är orimligt att kräva en sådan insats som skulle vara nödvändig för att fullgöra köpet. På motsvarande sätt förut- sätts det inte heller att det måste vara direkt omöjligt att undvika eller övervinna hindrets inverkan på avtalets fullgörelse. Vad som krävs är att säljaren inte skä/igen kan undvika eller övervinna hindrets följder.
Ett prestationshinder som har inträffat först efter det att säljaren av någon annan orsak redan har råkat i dröjsmål medför inte befrielse från skadeståndsskyldighet. såvida hindret inte hade inverkat på avtalets full- görelse ifall fullgörelse från början skett i rätt tid.
Sådana omständigheter som hindrar avtalets fullgörelse har ofta endast en temporär inverkan på säljarens möjligheter att fullgöra köpet. Säljaren befrias från skadeståndsskyldighet endast under den tid som hindret be- står. Om situationen utvecklas så att förutsättningarna för ansvarsbefrielse inte längre är för handen. är säljaren befriad från skadeståndsskyldighet endast i fråga om en sådan förlust som har uppkommit för köparen under den tid då förutsättningar för befrielse förelåg.
Av framställningen ovan framgår att de fyra förutsättningar som ställs upp i första stycket inte är fristående från varandra. Tvärtom finns det ett nära samband mellan dem. I större eller mindre utsträckning griper de in i och täcker varandra. Detta gäller inte minst bedömningen av om det föreligger ett hinder och om följderna av detta hade kunnat undvikas eller övervinnas. Men det är inte bara mellan förutsättningarna i första stycket som det finns ett samband. Även gränsdragningen mellan första och andra styckena är i viss mån flytande. Detta har antytts i det föregående och kommer att ytterligare beröras nedan.
Andra stycket
Andra stycket gäller säljarens ansvar för dröjsmål som beror på tredje man. Bestämmelsen tar sikte dels på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet. dels på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled. Beror dröjsmålet på en sådan tredje man undgår säljaren skadeståndsskyldighet endast om både han och tredje mannen skulle vara fria från skadeståndsskyldighet enligt principerna i första stycket. Detta förutsätter med andra ord att det för tredje mannens del föreligger ett hinder som avses i första stycket och att
I 13
detta i sin tur enligt första stycket utgör ett ansvarbefriande hinder för Prop. l988/89: 76 säljaren. 27 5
Bestämmelsen i andra stycket innebär en skärpning av det skadestånds- ansvar som följer av första stycket. Bestämmelsen blir, som nämnts, til- lämplig för det första när avtalsbrottet beror på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet. Detta avser fall där tredje mannens insats hänför sig till fullgörelsen av det enskilda köpeavtalet, t. ex. genom att tredje mannen har fått i uppdrag av säljaren att tillverka en viss komponent till en maskin som köparen har beställt eller genom att han har anlitats för att installera varan hos köparen eller för att transportera den till den plats där avlämnandet enligt avtalet skall ske (jfr dock princi- pen i 7 5 andra stycket enligt vilken varan vid andra köp än platsköp ofta anses avlämnad när den överlämnas till en självständig transportör).
Syftet med regleringen i andra stycket är att säkerställa att säljaren inte skall kunna undgå skadeståndsansvar enbart genom att helt eller delvis överföra avtalets fullgörande på en tredje man. I många fall leder redan första stycket till ett sådant resultat. Organiseringen och övervakningen av avtalets fullgörelse ligger inom säljarens kontroll. Säljaren svarar också för att de utomstående medhjälpare som han har anlitat för att fullgöra avtalet har valts med omsorg och att deras prestationer vederbörligen övervakas.
I vissa fall leder emellertid reglerna i första stycket inte till det resultatet. Det är i sådana fall som reglerna i andra stycket får betydelse. Antag att säljaren på ett försvarligt sätt har anlitat ett specialistföretag för framställ- ning av en viss komponent till en maskin som han har åtagit sig att tillverka för köparen och det visar sig att den komponent som tredje man har levererat på grund av dennes misstag har gjorts enligt en oriktig specifikation. Antag vidare att detta upptäcks så sent att en riktig kompo- nent inte längre kan erhållas i tid varför varans avlämnande försenas. Det är då tänkbart att en tillämpning av första stycket skulle leda till att det för säljaren förelåg ett ansvarsbefriande hinder i fråga om den tid som det tar att göra en ny komponent och därefter slutföra tillverkningen av maski- nen. Om säljaren däremot själv hade tillverkat komponenten leder ett dröjsmål med leveransen till följd av motsvarande misstag inte till befriel- sc från skadeståndsskyldighet.
Regleringen i andra stycket innebär att säljaren kan undgå skadestånds- skyldighet endast om ett hinder som avses i första stycket föreligger såväl för tredje man som för säljaren. I det nyss beskrivna fallet blir säljaren således inte befriad från skadeståndsskyldighet gentemot köparen, efter- som tredje mannens avtalsbrott inte beror på ett hinder som uppfyller förutsättningarna enligt första stycket. Även om det skulle föreligga ett sådant hinder för tredje man blir säljaren å andra sidan inte befriad från skadeståndsskyldighet gentemot köparen ifall tredje mannens avtalsbrott inte utgör ett sådant hinder för säljaren som förutsätts i första stycket. Detta kan t. ex. vara fallet om tredje mannens avtalsbrott har inträffat i ett så tidigt skede att säljaren skäligen kan eliminera dess inverkan på möjlig- heterna att fullgöra köpet i tid. Om motsvarande prestation kan utföras av någon annan eller av säljaren själv. kan säljaren bli befriad från skade- ståndsskyldighet endast beträffande den försening som eventuellt inte kan 114
undvikas ens vid utnyttjandet av sådana alternativa fullgörelsemöjlighe- Prop. l988/89: 76 ter. 275
Det talas i lagtexten om någon som säl/"aren har anlitat. Om säljaren i avtalet har anvisats att vända sig till en bestämd tredje man för att fullgöra avtalet får frågan om den utomstående kan anses ha anlitats av säljaren avgöras med hänsyn till avtalets innehåll och omständigheterna i övrigt. Om det är fråga om en tredje man som säljaren regelmässigt anlitar eller som har utsetts med hänsyn till säljarens intressen, torde i regel andra stycket få anses tillämpligt. Om i stället en bestämd tredje man har anvi- sats av köparen i hans intresse, bör detta i allmänhet medföra att andra stycket inte tillämpas i fråga om avtalsbrott av en sådan tredje man. Då kan det nämligen inte anses vara fråga om en tredje man som säljaren har anlitat. Den omständigheten att säljaren rent faktiskt, t.ex. på grund av den rådande marknadsstrukturen. saknar möjlighet att välja mellan flera tredje män. medför däremot inte att andra stycket inte skall tillämpas.
Bestämmelsen i andra stycket gäller även det fallet att dröjsmålet beror på säljarens leverantör eller någon annan i tidigare säljled. Med leverantör avses den från vilken säljaren anskaffar varan eller. om säljaren själv tillverkar eller framställer varan, den från vilken han anskaffar råvaror, halvfabrikat eller komponenter för sin produktion. Den som levererar t.ex. elektricitet till säljarens anläggningar betraktas däremot inte som leverantör i föreliggande sammanhang. Begreppet leverantör syftar på säljarens avtalspart. dvs. det första bakomliggande ledet. medan uttrycket "någon annan i tidigare säljled" avser t.ex. varans tillverkare eller impor- tör. när säljaren är en detaljist som anskaffar varan från grossist eller ett annat bakomliggande led.
På motsvarande sätt som i fråga om en tredje man som säljaren har anlitat för att fullgöra avtalet kan det följa redan av första stycket att säljaren inte kan undgå skadeståndsansvar på grund av ett avtalsbrott som beror på hans leverantör. Eftersom valet av leverantör, på samma sätt som organiseringen av avtalets fullgörelse i övrigt, ligger inom säljarens kon- troll svarar säljaren enligt första stycket om han redan från början borde ha räknat med att den den valda leverantörens resurser är otillräckliga för att fullgöra ett åtagande av den storleksordning som det är fråga om eller om konsekvenserna av ett avtalsbrott från leverantörens sida kan övervinnas genom att säljaren vänder sig till en annan leverantör.
Regleringen i andra stycket innebär att säljaren även utanför området för första stycket kan ådra sig ett skadeståndsansvar för dröjsmål som beror på hans leverantör eller på någon annan i tidigare säljled. Säljaren undgår ansvar endast om de förutsättningar som anges i första stycket är uppfyllda både för säljarens egen och för tredje mannens del. Om en leverantör bryter sitt avtal med säljaren på grund av att affären har blivit olönsam för honom och detta sker i ett så sent skede samt i övrigt under sådana omständigheter att leverantörens avtalsbrott utgör ett sådant hin- der för säljaren som avses i första stycket, blir alltså säljaren ändå skade- ståndsskyldig mot köparen eftersom orsaken till leverantörens avtalsbrott inte är ett sådant hinder som avses i första stycket. Säljaren får då täcka sin förlust genom att själv rikta ett skadeståndskrav mot leverantören. Om 115
leverantörens avtalsbrott däremot beror på en branschomfattande strejk Prop. l988/89: 76 som har stoppat produktionen hos leverantören och detta utgör ett hinder 27 5 som säljaren saknar möjlighet att övervinna inom den tid som återstår, blir säljaren befriad från skadeståndsskyldighet för den tid som krävs för att få fram en ny vara.
Om orsaken till säljarens dröjsmål är att hänföra till någon annan i tidigare säljled, t.ex. om säljarens dröjsmål beror på importörens dröjs- mål, vilket i sin tur beror på tillverkarens dröjsmål, och omständigheterna är sådana att detta utgör ett sådant hinder som avses i första stycket såväl för säljaren som för importören, blir säljaren fri från skadeståndsskyldig- het endast om även tillverkarens avtalsbrott berodde på ett motsvarande hinder. ] annat fall får säljaren kompensera sin ersättningsskyldighet gent- emot köparen genom skadeståndskrav mot importören som i sin tur får rikta skadeståndkrav mot tillverkaren.
Å andra sidan innebär den föreliggande bestämmelsen att säljaren under de förutsättningar som anges i andra stycket får åberopa ett hinder som beror på hinder i tidigare led. även om säljaren i och för sig har haft möjlighet att välja mellan flera leverantörer. Hans ansvar för valet av leverantör är således inte absolut. Om köpet avser en vara som kan erhållas från flera olika håll på marknaden och säljaren på ett försvarligt sätt har placerat sin beställning hos en av de tänkbara leverantörerna. kan ett hinder som drabbar denne leverantör ibland medföra ett temporärt hinder även för säljaren. Detta kan vara fallet om leverantörens hinder inträffar i ett så sent skede att säljaren inte i tid hinner kompensera den uteblivna leveransen genom att vända sig till någon av de övriga leverantö- rerna. Som exempel kan nämnas att säljarens leverantör skall avlämna ett parti färskvaror hos säljaren dagen innan köparen enligt avtalet skall avhämta sin andel av varan hos säljaren och hela partiet förstörs i en olycka som drabbar leverantörens lastbil under transporten till säljaren. Om säljaren inte i tid kan få fram en ny motsvarande leverans, kan han beträffande den försening som då är oundviklig åberopa befrielsegrunder- na enligt andra stycket, trots att han i utgångsläget i och för sig hade möjlighet att välja sin leverantör.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket gäller första och andra styckena inte säljarens skyl- dighet att ersätta en sådan indirekt förlust som avses i 67 _l)” andra stycket. Kontrollansvaret gäller alltså bara direkta skador. Rätten till ersättning för indirekta skador regleras i fjärde stycket.
Fjärde stycket Enligt fjärde stycket har köparen alltid rätt till skadestånd. om dröjsmå- let eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida. Försummelse på säljarens sida är alltså en tillräcklig förutsättning för att säljaren skall bli skadeståndsskyldig. Att försummelse inte är en nödvändig förutsättning för skadeståndsskyldighet har framgått av första och andra styckena. Säljaren är i regel ansvarig enligt första och andra styckena om förlusten kan tillskrivas någon på hans sida. Som framgår av tredje stycket omfattar 1 16
emellertid kontrollansvaret inte ersättning för indirekt förlust. Bestämmel- Prop. l988/89: 76 sen i fjärde stycket får därför betydelse i första hand som den regel på 275 vilken skadeståndsansvar för indirekt förlust kan grundas.
l bestämmelsen talas om försummelse på säljarens sida. Inte bara sälja- ren själv och hans anställda utan också självständiga företagare som sälja— ren — genom avtal med honom själv eller via en eller flera mellanhänder — har anlitat för att utföra sin prestation enligt köpeavtalet eller en del därav kan ådra säljaren skadeståndsskyldighet. Om säljaren har anlitat en underentreprenör och denne i sin tur har engagerat en underentreprenör, svarar säljaren enligt förevarande bestämmelse för båda underentreprenö- rernas eventuella försummelse i samband med utförandet av prestationen.
Även försummelse av en självständig företagare som säljaren har anlitat för att verkställa transport faller under säljarens ansvar enligt förevarande bestämmelse. Härvid måste man emellertid beakta reglerna om varans avlämnande. Har varan överlämnats till en självständig transportör är varan ofta att anse som avlämnad (jfr 7 5). En försummelse av transportö- ren varigenom varan försenas efter avlämnandet medför då inte skade- ståndsskyldighet för säljaren.
En sådan försummelse som leder till skadeståndsansvar för säljaren kan förekomma såväl vid ingåendet av avtalet som vid fullgörandet av det. Säljaren eller någon av dem som han svarar för kan t.ex. ha brustit i omsorg genom att inte ta i beaktande omständigheter som påverkar möj- ligheten att leverera varan i tid eller genom att ingå avtal om underleveran- ser med företag som saknar ekonomiska eller tekniska resurser för att kunna fullgöra sin leveransskyldighet eller genom att ge uppdraget att transportera varan till den ort där den skall avlämnas till en transportör som saknar lämpliga transportmedel.
Försummelse vid fullgörandet av avtalet kan förekomma t. ex. i form av underlåtenhet att i god tid göra erforderliga materialanskaffningar eller genom bristande övervakning av anställdas eller underleverantörers pre- stationer eller genom undermålig förvaring av en unik vara så att den förstörs med verkan att köpet inte kan fullgöras.
Enligt fjärde stycket blir säljaren skadeståndsskyldig också om dröjsmå- let i och för sig inte beror på försummelse på säljarens sida men detta är fallet med den förlust som uppkommer för köparen. Ett exempel kan vara att säljaren i en dröjsmålssituation som han inte kan lastas för försummar att underrätta köparen om den nya tidpunkten för avlämnandet vilket leder till en förlust för köparen (jfr även 28 å).
Säljaren svarar för att han är solvent. Av allmänna regler torde följa att säljaren inte med framgång kan göra gällande att han inte varit försumlig därför att dröjsmålet beror på hans bristande betalningsförmåga. Om sålunda säljaren t.ex. saknar tillräckliga ekonomiska resurser eller kre- ditvärdighet för att kunna finansiera de anskaffningar som fullgörelsen av avtalet förutsätter och varans avlämnande därför försenas, får han svara även för indirekt förlust.
Bevisbördan för att förutsättningarna för befrielse från skadeståndsskyl- dighet enligt första och andra styckena är uppfyllda åvilar säljaren. När det däremot gäller köparens rätt till ersättning enligt fjärde stycket finns ingen 1 17
motsvarande regel. Avsikten är att den princip som i allmänhet gäller vid Prop. 1988/89: 76 eulpaansvar. dvs. att den som påstår att motparten har varit försumlig har 28 & bevisbördan härför, skall gälla. Beviskravet får bli beroende av omständig— heterna i det enskilda fallet. bl. a. köparens möjlighet att förebringa bevis- ning om ett visst förhållande.
28 &
Hindras säljaren att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna köparen meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om köparen inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att säljaren har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid.
(Jfr 30 g" i arbetsgruppens förslag)
Någon motsvarighet till denna paragraf finns inte i 1905 års lag. Det kan ha stor betydelse för köparen att bli underrättad om hinder för rättidig fullgörelse. Många gånger kan köparen vidta åtgärder som begrän- sar de för honom negativa följderna av att varans avlämnande försenas om han bara får vetskap om förseningen. Förevarande paragraf ålägger därför säljaren att underrätta köparen om hindret. Underrättelsen skall innehålla upplysning om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse.
Påföljden av att säljaren inte inom skälig tid underrättar köparen om hindret är att säljaren blir skyldig att ersätta köparen för den skada som kunde ha undvikits. ifall köparen i tid fått ett meddelande om hindret. Den skadeståndsskyldighet som avses i förevarande paragraf är oberoende av bestämmelserna i 27 5. Är det fråga om ett hinder som enligt 275 medför befrielse från skadeståndsskyldighet. blir säljaren trots detta skyl- dig att ersätta köparen för den skada som avses i föreliggande paragraf, om han efter att ha fått kännedom om hindret underlåter att underrätta köparen om det. Däremot blir han då enligt 27 åbefriad från skyldigheten att ersätta sådana skador som inte kunde ha undvikits även om meddelan- de om hindret hade lämnats i tid. Om hindret är sådant att det inte uppfyller förutsättningarna för ansvarsbefrielse enligt 27 5, har föreliggan- de paragraf mindre självständig betydelse. I sådana fall ligger det dock i säljarens eget intresse att underrätta köparen så att denne kan begränsa skadan.
Utgångspunkten för fristen är den tid då säljaren fick eller borde ha fått vetskap om hindret. Vad som är en skälig tid måste bli beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Typiskt sett måste dock krävas en förhållandevis snabb reaktion. Bestämmelserna i denna paragraf omfattar både direkta och indirekta skador.
Meddelande om hävning och skadestånd
29 & Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva 118
skadestånd på grund av dröjsmålet. om han inte inom skälig tid efter det Prop. I988/89: 76 att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver 305 eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet. behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.
(Jfr 31 _ö i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen motsvaras av 27 5 i 1905 års lag. Bestämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga i de fall då varan har avlämnats för sent. Så länge varan inte har avlämnats kan köparen således förhålla sig passiv utan att förlora rätten till hävning eller skade- stånd. En s.k. neutral reklamation krävs således inte i samband med dröjsmål såsom fallet är vid fel (jfr 32 5 andra stycket).
Reklamationsfristen löper inte från själva avlämnandet utan från den tidpunkt då köparen fick kännedom om avlämnandet. Hur köparen har fått veta detta är utan betydelse.
Vad som är en skälig tid i föreliggande sammanhang beror bl. a. på vilket slags vara köpet avser. Ofta är det viktigt för säljaren att snart få besked om hävningen. Man bör också ta hänsyn till vem som är säljarens avtals- part. Om köparen är näringsidkare eller någon därmed jämförbar person. t.ex. en myndighet. kan det ställas strängare krav på honom än när köparen är en privatperson. I fråga om skadeståndskrav blir bedömningen av vad som är en skälig tid beroende bl.a. på hur snart köparen har förutsättningar att avgöra om det finns anledning att framställa ett sådant krav.
Om köparen vill både häva köpet och begära skadestånd behöver han inte lämna ett särskilt meddelande om kravet på skadestånd. Om köparen har hävt köpet kan han således senare återkomma med ett skadestånds- krav även om han inte har nämnt något om ett sådant krav i samband med hävningsförklaringen. Det framstår i dessa fall som onödigt att fordra ett särskilt meddelande om skadeståndskrav, eftersom säljaren efter det att han har fått meddelande om hävning i allmänhet har anledning att även räkna med krav på skadestånd.
Påföljder vid fel i varan
Påföljderna
305
Är varan felaktig och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida. får köparen enligt 31 — 40 55 kräva avhjälpande, omleverans eller prisavdrag eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 &.
(Jfr 32 _ki i arbetsgruppens förslag)
Av paragrafen framgår vilka påföljder som kan komma i fråga när en vara är behäftad med fel. Paragrafen motsvarar delvis 42 och 43 55 i 1905 års lag. Bedömningen av frågan huruvida fel föreligger görs med utgångspunkt i [ l9
avtalet och reglerna i 17 — 21 59. För att köparen skall få göra gällande några påföljder av fel räcker det emellertid inte med att konstatera att fel föreligger. Som framgår av förevarande paragraf krävs det därutöver att felet inte beror på köparen eller något förhållande på hans sida. Som exempel på situationer då felet får anses bero på köparen eller ett förhål- lande på dennes sida kan nämnas — utöver vållande på köparens sida —- att köparen enligt avtalet skall tillhandahålla material för varans tillverk- ning och materialet visar sig vara behäftat med ett dolt fel som inte har kunnat upptäckas av säljaren samt det dolda felet leder till att varan inte fungerar på avtalsenligt sätt. Ett annat exempel kan vara en olyckshändelse som inträffar efter det att risken för varan har gått över på köparen.
De påföljder som köparen enligt denna paragraf får göra gällande när varan är behäftad med fel är avhjälpande av felet eller omleverans (se 34 — 36 459"). prisavdrag (37 och 38 55) eller hävning av köpet (39 å). Vida- re kan köparen ha rätt till skadestånd på grund av felet (40 å). Han har också rätt att hålla inne så mycket av betalningen att hans krav på grund av felet säkerställs (42 5).
De regler om hävning och om rätt att hålla inne betalning som nämns i denna paragraf kompletteras med bestämmelserna om hävning vid succes- siv leverans (44 g") och vid befarat avtalsbrott (65 och 66 55). I 49 & regleras det fallet att endast en del av leveransen är felaktig.
Bestämmelserna i förevarande paragraf avser endast faktiska fel i varan. En vara kan emellertid också vara behäftad med rättsliga fel. Rätten att göra gällande felpåföljder vid rättsliga fel regleras i 41 &.
Undersökning av varan efter avlämnandet
31 Q' När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna med- ger det undersöka den i enlighet med god affärssed. Framgår det att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får köparen vänta med undersökningen till dess att varan har kommit fram. Om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning. får undersökningen uppskjutas till dess att varan har kommit fram till den nya bestämmelseorten. (Jfr 33 5 i arbetsgruppens förslag)
1905 års lag innehåller i 51 & bestämmelser om köparens skyldighet att vid handelsköp undersöka godset.
[ 205 finns regler om köparens undersökning av varan före köpet. Den paragrafen innehåller inte någon generell plikt för köparen att vid den tidpunkten undersöka varan. Bestämmelserna i förevarande paragraf ger däremot köparen en generell skyldighet att undersöka varan när den har avlämnats. Undersökningsplikten har samband med köparens reklama- tionsskyldighet. dvs. skyldigheten att meddela säljaren om fel i varan (32 5). En köpare som försummar sin undersökningsplikt drabbas inte av
någon direkt påföljd för det. Har underlåtenheten att undersöka varan fått Prop. 1988/89: 76 till följd att reklamationsskyldigheten har åsidosatts. kan det enligt 325 315 medföra att köparen går miste om rätten att göra gällande påföljder på grund av fel. Undersökningsplikten har således ingen självständig betydel- se vid sidan av reglerna om reklamation i 32 5. Av 49 å andra stycket framgår att köparen har rätt att innan han betalar för en vara undersöka den på det sätt som följer av sedvänja eller som med hänsyn till omständigheterna bör medges. om inte det avtalade sättet för avlämnande och betalning är oförenligt med en sådan undersökning.
Första stycket
Genom hänvisningen i första stycket till god affärssed blir undersök- ningspliktens innehåll beroende av olika förhållanden i det enskilda fallet. såsom varutyp. användningsområde. förpackningssätt och parternas pla- cering i distributionsledet. Skall köparen sälja varan vidare i obruten förpackning. får det betydelse för kravet på undersökningens omfattning. Det kan t.o.m. förekomma att god affärssed över huvud taget inte på- kallar några särskilda åtgärder för att undersöka varan. Om en varas förpackning är utformad för att skydda eller bevara varan under lagringsti- den, kan det vara kutym att varan lagras hos köparen i den ursprungliga förpackningen innan den tas i bruk eller säljs vidare. I sådana fall kan undersökningsplikten vara begränsad till att omfatta endast yttre omstän- digheter som kan bedömas utan att förpackningen bryts.
Vid köp av maskiner och annan teknisk utrustning kan sedvänjan vid undersökningen variera inom vida gränser. I vissa fall, särskilt vid köp av mer komplicerad eller specialutformad teknisk utrustning. kan det krävas att varans egenskaper testas vid realistisk provdrift. medan det i andra fall kan vara tillräckligt att varans tekniska funktion provas i samband med dess normala användning utan att några särskilda tester anordnas.
Undersökningens omfattning får bedömas mot bakgrund av köparens förutsättningar. Kraven på en köpare som har ingått avtal i sin yrkesverk— samhet och som därför har särskild sakkunskap och erfarenhet av liknande köp måste bli strängare än de som kan ställas på en privatperson. Även beträffande en köpare som uppträder som näringsidkare kan kraven på undersökningspliktens omfattning bli helt olika, beroende på om köpet avser varor som han omsätter eller tillgodogör sig i den affärsmässiga verksamheten eller om det är fråga om inköp av varor av annat slag. exempelvis kontorsutrustning.
Om någon undersökningsplikt enligt god affärssed inte skall anses före- ligga. får frågan huruvida köparen har försummat vad som skäligen kan ankomma på honom för att vara bevarad vid rätten att göra gällande fel bedömas med utgångspunkt enbart i reklamationsreglerna i 32 5. Dessa föreskriver att meddelande om felet skall lämnas utan oskäligt uppehåll efter det att köparen bort märka felet.
Huvudregeln enligt första stycket. enligt vilken undersökningsplikten är knuten till varans avlämnande. blir tillämplig bl. a. vid hämtningsköp (6 5) och vid sådana transportköp som regleras i 7 & första stycket. Om varan skall hämtas från säljarens affärsställe eller en transportterminal på köpa- 121
rens ort där avlämnandet sker, innebär första stycket i förevarande para— Prop. l988/89: 76 graf att köparen i allmänhet "kan vänta med undersökningen tills även den 31 & lokala transporten har utförts och varan har kommit fram till köparens affärsställe eller hemvist. Om köparen dröjer med att hämta varan efter det att den har avlämnats, kan detta emellertid läggas honom till last vid bedömningen huruvida undersökningsplikten har fullgjorts i tid.
Andra stycket
Om varan skall sändas eller annars transporteras från platsen för avläm- nandet. kan undersökningen anstå tills varan har kommit fram. Detta avser främst sådana transportköp där avlämnandet skall anses ske i sam- band med att varan överlämnas till en självständig transportör som har åtagit sig att transportera varan från avsändningsorten. Bestämmelsen i andra stycket kompletterar således huvudregeln i första stycket genom att ange att undersökningen av en vara vid transportköp kan uppskjutas tills varan har kommit fram till bestämmelseorten. även om avlämnandet har skett tidigare. När varan har kommit fram till bestämmelseorten behöver undersökningen i allmänhet inte ske i direkt anslutning till att huvudtrans- porten avslutas. exempelvis vid en transportterminal, utan den kan även i fall som avses här ske när varan efter den lokala transporten har kommit fram till köparens affärsställe eller hemvist.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket får köparens undersökning av en vara uppskjutas tills dess att den kommit fram till ny bestämmelseort om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den. Förutsättningen härför är att säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning. Att köparen inte haft skälig möjlighet att undersöka varan innan den har kommit fram till den nya bestämmelseorten kan bero på att den har förpackats på ett sådant sätt att det skulle vara förenat med besvär och kostnader att bryta förpackningen eller, såsom vid containertransporterade varor. att göra varorna åtkomliga för undersökning. I det fall att en vara omdestineras medan transport pågår är det vanligtvis inte ens möjligt att undersöka varan innan den har nått fram till den nya bestämmelseorten. Det är tillräckligt att säljaren. på grund av vad han vet om köparens förhållanden, har kunnat räkna med möjligheten att denne ändrar bestämmelseorten eller sänder varan vidare utan föregående undersökning. Säljaren kan t. ex. veta att köparen har ett affärsställe på annan ort än bestämmelseorten och att varan med hänsyn till omständigheterna sannolikt är avsedd att användas på detta ställe. Säljaren kan också veta att köparen inte är detaljist utan säljer varan vidare i stora kvantiteter och att detta kan föranleda sådana åtgärder som avses i tredje stycket.
Reklamation Prop. l988/89: 76 32 5 ' 325
Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation).
Rcklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan. förlorar han rätten att åberopa felet. om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.
(Jfr 34 å i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen innehåller regler om köparens skyldighet att meddela sälja- ren att en vara är behäftad med ett fel (reklamera). Påföljden av att köparen underlåter att reklamera är att han förlorar rätten att åberopa att varan är felaktig. Reklamation måste enligt paragrafen ske inom viss tid. I första stycket anges den tid inom vilken köparen måste reklamera sedan han märkt eller borde ha märkt felet. Detta kompletteras i andra stycket av en regel om en tvåårig reklamationsfrist som räknas från det att köparen har tagit emot varan.
Med reklamation avses här endast s.k. neutral reklamation, dvs. ett meddelande om att varan är behäftad med fel som köparen vill åberopa. Köparen kan senare precisera den eller de påföljder han vill göra gällande. om han inte är beredd att göra det redan i samband med reklamationen. Den tid inom vilken köparen skall framställa krav på avhjälpande av felet eller omleverans eller lämna meddelande om hävning regleras i 35 respek- tive 39 5.
I 1905 års lag innehåller 525 första stycket regler om reklamation, medan preskriptionsregler återfinns i 54 5.
Första stycket
Enligt första stycket skall köparen, om han vill åberopa att varan är felaktig. reklamera inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde ha märkt felet. Den tidpunkt. då köparen bort märka felet. följer oftast av reglerna i 31 & om köparens undersökningsplikt. Felet kan emellertid vara sådant att det inte kan upptäckas vid en normal undersökning utan visar sig först senare efter det att varan har tagits i bruk eller sålts vidare (s.k. dolda fel). I sådana fall räknas reklamationsfristen från det att felet visar sig eller. vid vidareförsäljning, har kommit till köparens kännedom exem- pelvis på grund av en senare köpares reklamation. Frågan om när köparen borde ha märkt felet kan även vara beroende av hans sakkunskap. Skyldig— heten att reklamera inträder nämligen inte nödvändigtvis redan då t.ex. de funktionsstörningar som felet förorsakar först kunde konstateras, utan man bör dessutom förutsätta att köparen borde ha insett att Störningarna kan bero på fel i varan och inte något annat. såsom felaktig användning c. (1. Någon viss form för reklamation fordras inte. men uttrycket ”medde- lande om felet" innebär att köparen måste ange antingen vari felet huvud- sakligen består, hur det visar sig, eller i vilket avseende varan enligt köparens uppfattning avviker från avtalad standard. Någon detaljerad beskrivning av felets beskaffenhet krävs inte, men det är inte heller till- 123
räckligt att köparen endast i allmänna ordalag klagar på varan eller hävdar Prop. 1988/89: 76 att den är felaktig. 32 5
Den tid inom vilken meddelande om ett fel bör lämnas efter det att det upptäckts kan variera beroende bl.a. på vem som är köpare. Att medde- lande skall lämnas inom skälig tid avser således att medge en bedömning som tar hänsyn till de omständigheter som föreligger i det särskilda fallet. Som regel bör bedömningen vara strängare om köparen är en näringsidka- re, och särskilt om köpet har samband med dennes ordinarie näringsverk- samhet. än om köparen är en privatperson. När köparen är näringsidkare kan man oftast kräva att meddelande om felet lämnas inom kort tid, i regel någon eller några dagar efter det att felet har observerats. Vilket mått av sakkunskap köparen har är också en omständighet som bör beaktas. En köpare kan behöva biträde av en sakkunnig person för att bedöma huruvi- da ett fel föreligger som kan göras gällande mot säljaren. Varuslaget inver- kar också på vilket mått av skyndsamhet som kan begäras. I vissa fall. såsom beträffande färskvaror. måste köparen reagera mycket snabbt om varan visar sig vara behäftad med fel.
Det bör anmärkas att — i enlighet med vad som framgår av 175 — en vara skall anses felaktig när en kvantitativ brist i säljarens prestation föreligger. Detta innebär att tillämpningen av förevarande paragraf med- för att en köpare som underlåter att reklamera måste betala för den avtalade och fakturerade varumängden. trots att en del därav aldrig levere- rats.
Om köparen inte reklamerar inom den tid som framgår av första stycket, förlorar han — såvida inte 33 9" blir tillämplig — all rätt att göra gällande påföljder på grund av felet. Detta gäller även beträffande rätten till in- vändning mot säljarens krav på betalning.
Av 82 & följer att det är säljaren som står risken för att ett meddelande om reklamation inte kommer fram.
Andra stycket
Andra stycket innehåller en regel om preskriptionstid för anspråk på grund av fel i varan. Rcklamerar inte köparen inom två år från det. att han har tagit emot varan. förlorar han rätten att åberopa felet. För fel som visar sig eller reklameras först efter utgången av denna tvåårsperiod svarar säljaren således inte. såvida inte annat följer av 33 5 på grund av att säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
I och för sig följer redan av 3 & att regeln i första stycket inte gäller när annat är avtalat, men i andra stycket har likväl markerats att en garanti eller liknande utfästelse som avser längre tid än två år naturligtvis innebär att köparens rätt att göra gällande påföljder i enlighet med utfästelsen inte begränsas av den lagstadgade tvåårsfristen. även om ingenting uttryckligen sagts om köparens reklamationsskyldighet. Å andra sidan följer av lagens dispositiva karaktär att en garanti som lämnats för kortare tid än två år kan innebära en förkortning av preskriptionstiden.
Om säljaren har lämnat en utfästelse att under viss tid svara för en varas funktion eller någon egenskaps bestånd. kan köparen i vissa fall ha rätt att reklamera även efter denna tids utgång. En bedömning av reklamations- 124
fristen enligt reglerna i första stycket kan leda till sådant resultat. om ett fel Prop. l988/89: 76 som omfattas av utfästelsen upptäcks först i slutskedet av den utfästa 335 tiden. En sådan möjlighet får anses följa av utfästelsen, såvida det inte uttryckligen angetts att utfästelsen enbart gäller fel som reklamerats inom den utsatta tiden. Frågan om den tidpunkt som skall läggas till grund för bedömningen av huruvida varan är felaktig regleras i 21 5.
33 & Utan hinder av 31 och 32 55 får köparen åberopa att varan är felaktig. om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
(Jfr 35 5 i arbetsgruppens förslag)
Regler av liknande slag men med annan utformning finns i 53 och 54 åå i 1905 års lag.
Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om köparens rekla- mationsskyldighet i 32 5. De reglerna tillgodoser säljarens intresse att inom rimlig tid få vetskap om huruvida köparen anser avtalet rätteligen fullgjort eller huruvida köparen vill göra gällande någon påföljd på grund av fel i varan. Det saknas emellertid anledning att låta en illojalt handlan- de säljare åberopa reklamationsreglerna för att freda sig mot köparens anspråk på grund av fel. Därför föreskrivs i förevarande paragraf att om säljaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder får köparen åberopa ett fel i varan utan hinder av att reklamation inte har skett inom den i 325 första stycket angivna tiden eller att den i andra stycket av samma paragraf angivna preskriptionsfristen har löpt ut.
Föreskriften att köparen ”utan hinder av 31 och 32 55" får åberopa att varan är felaktig innebär vidare att den i 31 å föreskrivna undersöknings- plikten saknar betydelse i dessa fall.
I de fall som avses i förevarande paragraf behöver alltså reklamations- reglerna i 32 5 inte iakttas. Detta innebär dock inte att köparen kan dröja i obegränsad tid med att lämna meddelande om felet efter det att han märkt det. En sådan passivitet kan enligt allmänna principer medföra förlust av rätten att åberopa felet. Vidare gäller även i här avsedda fall de allmänna reglerna om preskription av fordringar.
Avhjälpande och omleverans
34 å'
Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet utan kostnad för köparen. om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. I Stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans enligt 36 å.
Köparen har rätt att kräva omleverans. om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Köparen har dock inte rätt att kräva omleverans, om det föreligger ett sådant hinder eller miSSförhåIlande som avses i 23 Q'. Köparen har inte heller rätt att
* Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 125
kräva omleverans. om det är fråga om en vara som fanns vid köpet och Prop. I988/89: 76 som, med hänsyn till sina egenskaper och till vad parterna måste antas ha 345 förutsatt. inte kan ersättas med någon annan vara. Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet, har köparen rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att avhjälpa det.
(Jfr 36 å och 45 ti första stycket i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen reglerar köparens rätt att vid fel i varan kräva avhjälpande av felet eller omleverans.
Första stycket
Bestämmelsen om köparens rätt att kräva att felet avhjälps saknar motsvarighet i 1905 års lag.
Om varan är felaktig. får köparen enligt första stycket kräva att säljaren utan kostnad avhjälper felet, förutsatt att avhjälpandet kan ske utan att säljaren åsamkas oskälig kostnad eller oskälig olägenhet. Skulle avhjälpan- det medföra oskälig kostnad eller oskälig olägenhet för säljaren, får han alltså avvisa köparens krav. Denne är då hänvisad till de andra påföljder som kan stå till buds vid det fel i varan som det är fråga om.
Säljarens resurser att själv utföra en reparation har ingen avgörande betydelse för hans skyldighet att avhjälpa ett fel. En säljare inrättar ofta sin verksamhet så. att han låter avhjälpa fel genom tillverkaren eller annan. Det förekommer också ofta att en tillverkare antingen själv eller genom ett serviceföretag reparerar fel på de produkter som saluförs genom försälj- ningsbolag eller annan fristående försäljningsorganisation. En säljare kan också ha möjlighet att för avhjälpande av fel i levererade varor anlita hantverkare eller en verkstad som han vanligen anlitar i den egna verksam- heten. Även om en säljare inte själv kan avhjälpa ett fel, är det sålunda ofta möjligt för honom att åstadkomma avhjälpandet.
Köparens rätt att kräva avhjälpande är inte beroende av att felet är väsentligt. Felets art kan emellertid. bland andra omständigheter. inverka på bedömningen av om avhjälpandet kan ske "utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren”. Skyldighet att avhjälpa felet kan vara oskäligt betungande för säljaren exempelvis om han saknar tekniska eller organisa- toriska resurser för ändamålet eller om anskaffandet av erforderliga re- servdelar skulle vara mycket kostsamt. Därför torde avhjälpandeskyldig- hct inte utan vidare komma i fråga för exempelvis en detaljhandlare som endast bedriver återförsäljning. Att varan finns på en avlägsen ort kan också utgöra skäl mot en skyldighet för säljaren att avhjälpa fel. Vidare bör viss hänsyn tas till köparens intresse av att få felet undanröjt. Härvidlag kommer felets betydelse för köparen in i bedömningen.
När säljaren inte är näringsidkare torde oftast en skyldighet att avhjälpa fel få anses vara oskäligt betungande, särskilt om avhjälpandet förutsätter reparation av varan. Är säljaren privatperson torde därför skyldighet att avhjälpa ett fel endast undantagsvis komma i fråga.
Regeln om säljarens skyldighet att avhjälpa fel innebär enligt dess lydel- se att avhjälpandet skall ske på säljarens bekostnad. Skulle kostnaderna bli höga. t.ex. på grund av att en dyrbar transport till en utländsk tillverkare 176
erfordras. får den omständigheten beaktas i anslutning till frågan huruvida Prop. 1988/89: 76 säljaren över huvud skall vara skyldig att avhjälpa felet. 345
Att avhjälpandet skall ske utan kostnad för köparen innebär emellertid inte att denne skall kunna fordra att avhjälpandet skall ske helt utan varje olägenhet för honom. Köparen kan således inte med stöd av förevarande bestämmelse fordra att säljaren i alla situationer skall låta hämta varan, alternativt reparera den på plats. utan han kan. beroende på omständighe- terna. vara skyldig att själv avlämna varan till säljaren eller till någon som säljaren anvisat. Innebörden av skyldigheten att avhjälpa felet måste näm- ligen bestämmas efter en allmän bedömning av vad som är ekonomiskt rimligt i det enskilda fallet. Köparen blir dock. enligt vad som framgår av ordalydelsen. berättigad till ersättning för de utlägg som han ådrar sig i sammanhanget.
Av 37 Q' första stycket framgår att säljaren. sedan köparen har framställt krav på avhjälpande. har en efter omständigheterna skälig tid att efter- komma kravet. Köparen kan således inte utan vidare ändra sig och häva köpet, såvida det inte av säljarens meddelande eller på annat sätt står klart att säljaren inte kommer att efterkomma köparens krav. Om å andra sidan felet inte avhjälps inom skälig tid. får köparen göra gällande de övriga påföljder som enligt lagen kan komma i fråga på grund av fel. Vid bedöm- ningen om avtalsbrottet är väsentligt. vilket är en förutsättning för häv- ning och omleverans. bör man även beakta betydelsen av att köparens krav på avhjälpande inte har efterkommits.
I stället för att avhjälpa ett fel får säljaren välja att företa omleverans, dvs. leverera en ny. felfri vara. Genom hänvisningen till 369" blir denna säljarens valfrihet beroende av att sådan omleverans kan ske utan väsent- lig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren. Är denna förutsättning inte för handen. får köparen således enligt 365 vägra godta omleverans.
Andra stycket
I 1905 års lag finns regler om köparens rätt att kräva omleverans i 43 &. Enligt andra stycket i förevarande paragraf har köparen rätt att kräva omleverans. om avtalsbrottet är av väsentligt betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Utgångspunkten för väsentlig- hetsbedömningen skall således vara felets betydelse för köparen. I stället för en abstrakt väsentlighetsbedömning blir det fråga om vad som är väsentligt för den individuelle köparen. Från den utgångspunkten får ett avtalsbrott i allmänhet anses vara väsentligt. om det medför en sådan olägenhet för köparen att det i huvudsak berövar honom vad han hade rätt att vänta sig av avtalet. För att köparen skall ha rätt att kräva omleverans fordras vidare att säljaren skall ha insett eller i vart fall borde ha insett att avtalsbrottet skulle leda till att köparen i huvudsak gick miste om vad han hade rätt att förvänta sig till följd av avtalet.
Köparens rätt att kräva omleverans är förenad med vissa undantag. Säljaren är befriad från omleverans om det föreligger ett sådant hinder eller missförhållande som avses i 23 &. d.v.s. om det föreligger hinder som han inte kan övervinna eller om omleverans skulle innebära uppoffringar 127
som inte står i rimlig proportion till köparens intresse av att erhålla felfri Prop. l988/89: 76 vara. Skyldigheten att avlämna felfri vara är således förenad med samma 345 undantag som skyldigheten att fullgöra köpet när ingen vara har levererats. Beträffande den närmare innebörden av dessa undantag hänvisas till vad som har anförts i specialmotiveringen till 23 &.
Säljaren är också befriad från skyldigheten att omleverera i fråga om en vara som fanns vid köptillfället. om den. med hänsyn till sina egenskaper och vad parterna måste anses ha förutsatt, inte kan ersättas av en annan vara. Sistnämnda undantag grundar sig på att det i regel skulle vara oskäligt betungande eller till och med omöjligt för säljaren att leverera ny vara om den är unik eller har utpräglat individuella egenskaper. Däremot kan köparen även i de fall som avses med undantagen från rätten att kräva omleverans kräva att säljaren avhjälper felet.
Säljaren har i samband med omleverans rätt att återfå den felaktiga varan. Köparen har. enligt 64 & tredje stycket. rätt att hålla inne den mottagna varan till dess att omleverans sker.
Tredje stycket
Bestämmelsen i tredje stycket om köparens rätt till ersättning för egna kostnader för att avhjälpa ett fel saknar motsvarighet i 1905 års lag.
Om säljaren enligt första stycket är skyldig att avhjälpa ett fel men underlåter att göra det. har köparen enligt tredje stycket rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att själv avhjälpa felet. En sådan skyldighet skulle i de flesta fall följa redan av de allmänna bestämmelserna i 40 5 om skadestånd vid fel. eftersom kostnaderna för felets avhjälpande kan ingå i de skadeposter som enligt 67 5 skall ersättas av säljaren i sådana fall då han enligt 40 & har ådragit sig skadeståndsansvar på grund av felet. Genom att i förevarande stycke särreglera den skadeståndsskyldighet som anknyter till säljarens skyldighet att avhjälpa fel i varan kommer emellertid sådan skadeståndsskyldighet att föreligga även i sådana fall då det enligt 409" finns grund för att säljaren skall undgå skadeståndsskyldighet.
Förutsättningen för skadeståndsskyldighet enligt tredje stycket är såle- des att säljaren är skyldig att avhjälpa fel i varan och att denna skyldighet inte har fullgjorts. Regeln blir tillämplig vare sig skyldigheten beror på föreskriften i första stycket eller säljaren har åtagit sig att avhjälpa felet utan att avtalet anger vad som skall gälla om felet inte avhjälps. [ det senare fallet kan dock en'tolkning av avtalet leda till annat resultat.
Av 37å följer att avhjälpandet skall ske inom skälig tid efter reklama- tion. Om en skyldighet att avhjälpa fel föreligger och skyldigheten inte fullgörs inom skälig tid efter reklamation. är köparen berättigad till ersätt- ning enligt förevarande stycke. Det saknar därvid betydelse om säljaren har varit helt passiv eller om han visserligen har försökt att avhjälpa felet men inte lyckats med det inom skälig tid. Orsaken till att felet inte har avhjälpts saknar också betydelse.
Vad som är skälig tid kan naturligtvis variera inom vida ramar beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Vid exempelvis leverans av komplicerade maskiner kan man få räkna med en relativt lång tid för
intrimning, medan fel av tekniskt enkel beskaffenhet påkallar avhjälpande Prop. 1988/89: 76 med större skyndsamhet. 355 Köparens rätt till skadestånd enligt tredje stycket avser endast ersättning för den direkta kostnaden för felets avhjälpande. Köparens rätt till ersätt- ning för andra förluster får bedömas enligt 40 &. Ersättningen är vidare begränsad till vad som kan anses försvarligt. Har köparen exempelvis låtit utföra en onödigt kostsam reparation eller eljest vidtagit åtgärder som inte varit befogade. kan han få kostnaderna för avhjälpandet ersatta endast i den utsträckning som motsvaras av försvarliga åtgärder.
355
Köparen får inte kräva avhjälpande av fel eller omleverans, om han inte lämnar säljaren meddelande om kravet i samband med att han reklamerar eller inom skälig tid därefter. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst elleri strid mot tro och heder.
(Jfr 37 å i arbetsgruppens förslag)
I 1905 års lag finns liknande bestämmelseri 52 och 53 gg. Paragrafen behandlar köparens skyldighet att meddela säljaren om krav på avhjälpande av fel eller omleverans. Köparen behöver inte redan i samband med reklamation enligt 32% ta ställning till vilken påföljd han vill göra gällande på grund av felet. Om han inte då kräver avhjälpande eller omleverans. måste han emellertid göra det inom skälig tid därefter. Vad som skall utgöra skälig tid får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. om parterna är näringsidkare eller privatpersoner. vilket behov av skäligt rådrum för att överväga sina krav som köparen har och vilket intresse säljaren har att få veta vilken påföljd som köparen avser att göra gällande. Om köparen försummar att inom skälig tid lämna säljaren meddelande om sitt krav, går han miste om möjligheten att vidare kräva avhjälpande eller omleverans.
Vid grovt vårdslöst handlande eller handlande i strid mot tro och heder från säljarens sida har köparen — i likhet med vad som gäller enligt 335 beträffande skyldigheten att reklamera felet — rätt att framställa krav på avhjälpande eller omleverans utan hinder av att köparen inte har lämnat säljaren meddelande om sitt krav inom skälig tid.
Liksom vid reklamation enligt 32 5 är det säljaren som står risken för att köparens meddelande om hävning eller omleverans inte kommer fram (jfr 82 ti).
36 å
Även om köparen inte kräver det. har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.
Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans. om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvak- ta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.
(Jfr 38 å i arbetsgruppens förslag) 129
I 1905 års lag finns bestämmelser av liknande slag i 49 5. Prop. l988/89: 76 Förevarande paragrafs första stycke innehåller en bestämmelse som 365 under vissa förutsättningar ger säljaren rätt att avhjälpa fel i varan eller företa omleverans i syfte att undvika andra påföljder från köparens sida. Andra stycket anger förutsättningarna för att köparen skall ha rätt att avhjälpa fel på säljarens bekostnad utan att först avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.
Första stycket
Enligt första stycket får säljaren efter tidpunkten för avlämnandet. och även om köparen inte kräver det. avhjälpa fel i varan eller företa omleve- rans, om det kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren. Genom att säljaren avhjälper ett fel eller lämnar en felfri vara kan han undgå påfölj- derna hävning och prisavdrag på grund av felet, förutsatt att avhjälpandet eller omleveransen sker inom skälig tid efter reklamationen. Detta framgår av 37 5.
Om säljaren efter reklamation erbjuder sig att avhjälpa felet eller levere- ra felfri vara. är köparen således skyldig att bereda säljaren tillfälle till sådan rättelse om den kan ske utan väsentlig olägenhet och utan kostnads- risk för honom. Detta gäller även om köparen i samband med reklamatio- nen har framställt krav på annan påföljd med anledning av felet. Bestäm- melsen innebär också att säljaren fritt kan välja om han vill avhjälpa felet eller om han vill leverera ny vara, förutsatt att intetdera sättet för rättelse innebär någon väsentlig olägenhet eller kostnadsrisk för köparen. Om säljaren i ett sådant fall erbjuder sig att avhjälpa felet, kan köparen inte tvinga fram en omleverans. Han får i stället nöja sig med att felet avhjälps. om det kan ske inom skälig tid efter reklamation.
Vad som utgör en sådan olägenhet som enligt paragrafen ger köparen rätt att avböja rättelse får bedömas med hänsyn till samtliga omständighe- teri det enskilda fallet och med utgångspunkt i köparens befogade intresse. Felets art får i allmänhet tillmätas stor betydelse, liksom om parterna är näringsidkare eller privatpersoner. Skulle det för köparen vara förenat med svårigheter att inte kunna använda varan under den tid som säljaren behöver för reparation eller för att anskaffa en ny vara, "bör köparen ha rätt att häva köpet och skaffa en ny vara på annat håll. Är emellertid felet av mindre omfattning och inverkar det inte på varans huvudsakliga använd- ning. kan det vara skäligt att köparen får nöja sig med den felaktiga varan 1 avvaktan på att säljaren lämnar en ny. Om en rättelse skulle ta så lång tid i anspråk, att det vid dröjsmål med leverans skulle vara fråga om ett väsent- ligt dröjsmål. kan köparen inte göra anspråk på att företa rättelse enligt förevarande bestämmelse. Köparen kan avvisa säljarens krav på att företa rättelse också om förutsättningarna är sådana att det på förhand är klart att säljarens åtgärder inte skulle leda till godtagbart resultat.
Att säljaren tidigare har rättat fel på varan innebär inte i och för sig att köparen kan vägra att låta säljaren vidta rättelse med avseende på nya fel som visar sig senare. Är det fråga om upprepade fel, kan emellertid den 130
samlade olägenhet för köparen som upprepade rättelser kan medföra bli så Prop. l988/89: 76 stor att han kan avvisa ytterligare åtgärder från säljarens sida och i stället 365 enligt 37 & kräva prisavdrag eller häva köpet.
Att avhjälpande eller omleverans medför kostnader för köparen utgör i och för sig inget hinder för säljarens rätt att företa rättelse. Endast i det fall att det föreligger en risk för att köparen inte får ersättning för de kostnader han till följd av säljarens rättelse åsamkas. kan köparen vägra att godta säljarens erbjudande. Säljaren kan i den situationen givetvis motverka köparens invändning genom att ställa säkerhet för dennes kostnader. De kostnader som kan bli aktuella är exempelvis kostnaden för varans trans- port till säljaren i samband med reparation eller hyra för ersättningsvara under reparationstidcn eller i avvaktan på att omleverans sker.
Skulle köparen emellertid i samband med rättelse vara tvungen att lägga ut betydande belopp, kan detta dock innebära en sådan olägenhet för honom att han på den grunden kan vägra att acceptera säljarens erbjudan— de.
Säljarens rätt till avhjälpande eller omleverans inverkar i och för sig inte på köparens rätt till skadestånd på grund av felet. Säljarens rätt att enligt förevarande bestämmelse vidta rättelse får i fråga om skadestånd den betydelsen att säljaren ges en möjlighet att, under de förutsättningar som anges, på eget initiativ och oberoende av köparens medgivande begränsa köparens skada och därigenom sitt eget skadeståndsansvar.
Andra stycket
Paragrafens andra stycke reglerar det fall att köparen själv har låtit avhjälpa fel utan att dessförinnan ha berett säljaren tillfälle att vidta rättelse enligt första stycket. Huvudregeln är att köparen, när han upptäckt fel, skall reklamera för att därigenom bereda säljaren tillfälle att vidta rättelse genom att avhjälpa felet eller företa omleverans enligt första styc- ket. Det är emellertid inte i alla situationer rimligt eller ens möjligt för köparen att förfara på det sättet. Omständigheterna kan vara sådana att köparen av praktiska skäl måste låta avhjälpa felet utan att först bereda säljaren tillfälle till rättelse eller utan att ens kunna meddela säljaren om felet före avhjälpandet. Det kan vara fråga om ett fel som kräver ett snabbt avhjälpande och som visar sig när säljaren inte kan nås eller när det är uppenbart att säljaren inte skulle kunna åstadkomma rättelse tillräckligt snabbt. Säljaren kan i sådana situationer inte kräva att köparen skall avvakta att säljaren blir i tillfälle att avhjälpa felet eller att företa omleve- rans. Denna inskränkning av säljarens rätt att själv företa rättelse följer i och för sig av vad som redan framgår av första stycket i denna paragraf. I de fall som avses här måste det nämligen också vara fråga om en situation där kravet att säljaren skall kunna avhjälpa felet utan väsentlig olägenhet för köparen inte har uppfyllts. [ klarläggande syfte har en uttrycklig be- stämmelse om köparens rätt att i vissa fall själv låta avhjälpa fel på säljarens bekostnad emellertid tagits in i andra stycket.
13!
Prisavdrag och hävning Prop. l988/ 89: 76 37 5 37 5
Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker inom skälig tid efter reklamationen. får köparen kräva prisavdrag beräknat enligt 38 äeller häva köpet enligt 39 &.
Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på auktion.
(Jfr 39 å i arbetsgruppens förslag)
Första stycket
1 1905 års lag behandlas köparens rätt till prisavdrag och hävning i 42 5 första stycket och 43 5 första stycket. .
Förevarande paragraf anger under vilka förutsättningar som prisavdrag och hävning kommer i fråga som påföljder på grund av fel. När det gäller hävning finns dock ytterligare förutsättningar i 39 5. Av förevarande para- graf framgår också förhållandet mellan å ena sidan påföljderna avhjälpan- de och omleverans och å andra sidan prisavdrag och hävning. De senare påföljderna är i regel subsidiärt tillämpliga. Om köparen har krävt avhjäl- pande eller omleverans eller om säljaren har erbjudit sig att vidtaga sådan rättelse och köparen enligt 365 första stycket är skyldig att acceptera erbjudandet, kommer prisavdrag eller hävning således i fråga först i den mån rättelse inte har skett inom skälig tid. Att rättelse inte har skett kan bero antingen på att säljaren helt har underlåtit att vidta rättelse eller att han har försökt att avhjälpa felet utan att lyckas med det på ett godtagbart sätt.
Krav på prisavdrag och hävning kan dock göras gällande även när rättelse av felet inte alls har varit på tal. Om köparen inte har framställt eller inte har haft rätt att framställa krav på rättelse och säljaren inte heller har erbjudit sig att företa sådan rättelse eller om köparen har haft rätt att vägra godta rättelse från säljarens sida, kan både prisavdrag och hävning komma i fråga också som primära påföljder på grund av felet.
Om köparen utan godtagbara skäl skulle vägra att godta rättelse, kan han därefter inte göra anspråk på prisavdrag eller hävning.
Prisavdrag är ett alternativ till hävning och kan göras gällande om köparen väljer att behålla varan. Prisavdrag är avsett främst att kompense- ra köparen för mindre fel och har därför i de fall påföljden kommer till användning den effekten att den begränsar behovet av hävning. Syftet med prisavdrag är att återställa balansen mellan säljarens felaktiga prestation och det vederlag som köparen skall betala. Orsaken till felet är utan betydelse för köparens rätt till prisavdrag. Avdraget utgår på helt objektiv grund.
Prisavdragets beräkning behandlas i 38 5. För att rätt till prisavdrag eller hävning skall föreligga krävs att köparen har iakttagit reglerna om reklamation i 325 när 335 inte befriar honom härifrån.
Andra stycket Andra stycket anger att rätt till prisavdrag inte föreligger vid köp av 132
begagnade varor på auktion. Det vore inte rimligt att köparen i sådana fall Prop. l988/89: 76 skulle ha rätt att kräva prisavdrag, eftersom det rör sig om en speciell form 38 5 av försäljning av varor i befintligt skick där köparen bestämmer priset. Undantaget för prisavdrag vid auktionsköp avser endast försäljning av begagnade varor. I det fall då ett lager nya varor säljs genom auktionsförfa- rande i stället för på sedvanligt sätt innebär således inte formen för fösäljningen någon skillnad i köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av fel.
38ä
Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandet mellan det nedsatta och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tid- punkten för avlämnandet mellan varans värde i felaktigt och i avtalsenligt skick.
(Jfr 40 g' i arbetsgruppens förslag)
I 1905 års lag finns bestämmelser om prisavdragets storlek i 42 5 första stycket och 43 9" första stycket.
Om köparen enligt 375 har rätt till prisavdrag. skall detta beräknas enligt 38 å. Prisavdraget skall bestämmas så, att förhållandet mellan det avtalsenliga och det nedsatta priset svarar mot förhållandet mellan varans värde i avtalsenligt och felaktigt skick. Beräkningen skall göras med ut— gångspunkt i värdena vid tiden för varans avlämnande. Om det inträffar en prisstegring efter köpslutet som leder till att varan i felfritt skick har ett högre värde vid avlämnandet, innebär det att köparens kompensation blir större än om beräkningen skulle ha grundats på de värden som var aktuella vid köpslutet. Vid motsatt prisutveckling påverkas prisavdraget i motsatt riktning.
] många fall kan beräkningen av prisavdragets storlek inte baseras på marknadsvärden. Detta gäller särskilt varor som är tillverkade eller i något hänseende speciellt utformade enligt köparens särskilda önskemål. Beräk- ningen får då göras på mer skönsmässiga grunder med utgångspunkt i felets betydelse för köparen. Också när felet har sin grund i att säljaren har lämnat oriktiga upplySningar om varans egenskaper kan det bli fråga om en mer skönsmässig bedömning av prisavdraget.
Termen prisavdrag utgår — enligt ordets betydelse — från att köpeskil- lingen inte är erlagd när köparen gör gällande sin rätt till prisavdrag. Emellertid spelar det för bestämmelsens tillämpning ingen roll om köpe- skillingen är erlagd. I det fallet får köparen i stället återkräva så stor del av köpeskillingen som han annars skulle vara berättigad att tillgodogöra sig som avdrag.
Ersättning för prisavdrag utesluter inte att köparen dessutom kräver skadestånd på grund av felet. Skadeståndet får dock i det fallet inte omfatta förlust till den del som kompenseras genom prisavdrag.
395
Köparen får häva köpet på grund av fel, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. 133
Köparen får inte häva köpet på grund av felet, om han inte inom skälig Prop. 1988/89: 76 tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, eller efter den tid för 395 avhjälpande eller omleverans som kan följa av 37 5, meddelar säljaren att han häver köpet. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
(Jfr 41 å i arbetsgruppens förslag.
Regler om hävning finns i 1905 års lag i 42é första stycket och 435 första stycket.
I förevarande paragraf anges de förutsättningar som, utöver vad som krävs enligt 37 5, skall vara uppfyllda för att köparen skall ha rätt att häva köpet på grund av fel i varan. ] paragrafen behandlas också köparens skyldighet att lämna säljaren meddelande om hävning.
Första stycket
Enligt första stycket får köparen häva köpet på grund av fel. om avtals- brott är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Liksom i fråga om rätten att kräva omleverans (se 34 å andra stycket) skall avtalsbrottet bedömas med avseende på dess betydelse för köparen. Det är således inte en abstrakt väsentlighetsbedömning som skall göras utan en bedömning av vad som med hänsyn till den enskilde köpa- rens förutsättningar framstår som ett väsentligt avtalsbrott. Ett avtalsbrott torde generellt kunna sägas vara av väsentlig betydelse för köparen. om det berövar honom den huvudsakliga nyttan av vad han hade anledning att vänta sig av avtalet.
I likhet med vad som gäller vid omleverans uppställs även för rätten att häva köpet kravet att säljaren skall ha insett eller med hänsyn till omstän- digheterna borde ha insett att avtalsbrottet var av väsentlig betydelse för köparen. '
Ett fel som för den ene köparen har liten'betydelse kan spela en stor roll för en annan köpare. Således torde ett i och för sig obetydligt fel. såsom en smärre färgavvikclse, ofta vara väsentligt om det är fråga om ett komplet- teringsköp som förutsätter överensstämmelse med tidigare köpta produk- ter.
Väsentlighetsbedömningen tar naturligen i första hand sikte på avvikel- scns storlek i förhållande till en felfri vara men kan påverkas också av tidsfaktorn. En betydande avvikelse behöver därför inte nödvändigtvis anses som ett väsentligt fel om den avhjälps inom skälig tid.
Förutsättningarna för rätten till hävning skall prövas vid en helhetsbe- dömning av avtalsbrottets betydelse för köparen med beaktande av möjlig- heten att rätta felet eller kompensera köparen för det genom övriga påfölj- der. Kan felet åtgärdas genom avhjälpande eller omleverans "enligt 34— 36 %, kan det vara en omständighet som talar för att väsentlighetsrekvisi- tet inte är uppfyllt. Att köparens krav på avhjälpande eller omleverans inte har efterkommits inom skälig tid, eller att en sådan påföljd inte kommer i fråga. är däremot omständigheter som talar för det motsatta förhållandet. Om en vara som är behäftad med fel dessutom har avlämnats för sent,
finns det anledning att vid bedömningen av hävningsförutsättningarna ta Prop. l988/89: 76 hänsyn till den sammanlagda betydelsen av avtalsbrotten. 405 När det gäller en vara som har tillverkats särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål. finns det ofta skäl att med avseende på köparens hävningsrätt särskilt beakta möjligheten att avhjälpa felet eller att kompensera det på annat sätt. I dessa fall medför en hävning oftast
större olägenhet för säljaren än när köpet avser en masstillverkad vara. Säljaren kan ha gjort en betydande insats för att tillverka varan, och en hävning kan innebära att hela denna insats går förlorad om inte varan kan
realiseras på annat sätt. Tyngst väger dock självfallet köparens intresse att till slut få en felfri vara. Emellertid finns i allmänhet skäl att ställa något högre krav på de omständigheter som skall föranleda att ett avtalsbrott bedöms som väsentligt vid köp av denna typ. Denna något strängare väsentlighetsbedömning följer nämligen i regel av den bedömning som enligt bestämmelsen skall ske med avseende på avtalsbrottets betydelse för köparen. Denne torde nämligen vara beredd att finna sig i olägenheter av större omfattning, exempelvis i samband med felets avhjälpande, när det gäller en vara som är anpassad efter köparens speciella önskemål och vilken han inte utan vidare kan ersätta genom köp från annat håll.
Andra stycket .
I andra stycket anges den tid inom vilken köparen har rätt att framställa krav på hävning. Den tid inom vilken ett sådant krav skall framställas beror på om köparen vill eller kan göra gällande hävning som första påföljd eller om hävningspåföjden framställs först sedan köparen dessför- innan har krävt avhjälpande eller omleverans eller säljaren själv har åtagit sig att vidta rättelse. Enligt andra stycket skall köparen, i det fall han avser att tillgripa hävning som första påföljd. lämna meddelande till säljaren inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde ha märkt felet. I övriga fall skall hävningsmeddelandet lämnas inom skälig tid efter den tid som enligt 37 9” står säljaren till buds för rättelse genom avhjälpande eller omleverans.
Några generella riktlinjer för vad som skall anses vara skälig tid för att framställa krav på hävning torde inte vara möjligt att ge. Det får överläm- nas åt rättstillämpningen att i detta sammanhang ge begreppet dess närma— re innehåll. Klart är emellertid att bedömningen måste anpassas till situa— tionen i det enskilda fallet och vara beroende av en rad olika faktorer, såsom typ av vara, vem som är köpare och köparens behov av rådrum för att överväga situationen. Inte minst säljarens intresse av att i tid få medde— lande om hävningen måste beaktas, eftersom han. när .hävningsgrund föreligger, enligt 66 5 står risken för att varan förstörs eller skadas av någon orsak som inte beror på köparen.
I vissa fall kan rätten att häva köpet falla bort. Detta regleras i 66 _S.
Skadestånd
40 & Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan 135
är felaktig, om inte säljaren visar att det har förelegat ett sådant hinder Prop. l988/89: 76 som avses i 27 5 första eller andra stycket för att avlämna felfri vara. Vad 405 som sägs i 28 (iom säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande om hinder för att fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande sätt. om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.
Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 675 andra stycket.
Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfäst.
(Jfr 42 —44 gg i arbetsgruppens förslag)
I 1905 års lag finns bestämmelser om skadestånd vid fel i varan i 4238 andra stycket och 43 9" andra stycket.
Paragrafen behandlar säljarens skadeståndsskyldighet på grund av fel i varan. Förutsättningarna för att säljaren skall vara skadeståndcskyldig framgår av 305 i förening med förevarande paragraf, medan regler om skadeståndets omfattning finns i 67 &. Liksom när det gäller skadestånd vid dröjsmål (se 27 5) har säljaren ett s.k. kontrollansvar för direkta skador. Detta regleras i första stycket av förevarande paragraf. Köparens rätt till ersättning för indirekta skador förutsätter däremot enligt andra och tredje styckena antingen försummelse från säljarens sida eller att varan avviker från vad säljaren särskilt har utfäst.
I paragrafen föreskrivs vidare, genom hänvisning till 28 å, dels en skyl- dighet för säljaren att lämna köparen meddelande när det föreligger hinder för att lämna felfri vara, dels — om sådant meddelande inte lämnas på det sätt som föreskrivs — en skyldighet att ersätta köparen för den skada som kunde ha undvikits om köparen i tid hade meddelats om hindret.
Första stycket
Huvudregeln är att säljaren är skyldig att ersätta köparen för skada som denne lider på grund av fel i varan. Köparens rätt till skadestånd faller bort endast om det förelegat något sådant hinder som avses i 275 för att avlämna felfri vara. Av hänvisningen till 27 å, som gäller säljarens skade- ståndsskyldighet vid dröjsmål, följer att säljaren kan bli fri från skade- stånsskyldighet på grund av fel i varan under förutsättning att samtliga de i 27 5 första stycket angivna förutsättningarna föreligger. Det skall för det första vara fråga om ett sådant hinder att leverera varan i avtalsenligt skick som ligger utanför säljarens kontroll. Vidare skall hindret vara sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Slutli- gen skall köparen inte heller skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret. Tillämpade på felsituationen innebär dessa förutsättningar att utrymmet för befrielse från skadeståndsskyldigheten i praktiken torde vara mycket begränsat.
Bestämmelsen avser den situationen att en vara som har avlämnats visar sig vara behäftad med fel. Om avlämnandet försenas därför att säljaren i ett som Skede upptäcker att den vara som han avser att leverera är felaktig och därför för sent ersätter den med en felfri vara, skall den situationen
bedömas enligt bestämmelserna i 27 & om skadestånd på grund av dröjs- Prop. l988/89: 76 mål. . 405
Felet som sådant kan naturligtvis inte åberopas som ansvarsbefriande hinder. Om varan visar sig ha ett dolt fel, kan säljaren inte undgå skade- ståndsskyldighet genom att hänvisa till att han inte har kunnat upptäcka felet före avlämnandet eller att han inte har haft någon anledning att misstänka att varan skulle vara felaktig.
Det är inte heller tillräckligt att orsaken till felet ligger utanför säljarens kontroll. utan orsaken skall dessutom ha inneburit ett faktiskt hinder mot att leverera felfri vara. Även om säljaren kan visa att felet i den avlämnade varan har uppkommit till följd av en omständighet utanför hans kontroll, blir han därför inte fri från skadeståndsskyldighet i sådana fall när det bara är fråga om ett fel i det enskilda exemplar eller parti av varan som säljaren råkat välja eller som råkat vara tillgängligt för leverans till köparen. I ett sådant fall har det inte förelegat något hinder av det slag som avses i bestämmelsen, eftersom säljaren hade kunnat välja att fullgöra köpet med en annan, felfri vara. Den omständigheten att felet inte har kunnat upptäc- kas av säljaren före avlämnandet skall inte tillmätas någon betydelse i sammanhanget.
Om en vara exempelvis visar sig ha ett dolt fel som härstammar från tillverkningsprocessen och orsaken till felet ligger utanför säljarens kon- troll, kan säljaren bli fri från skadeståndsskyldighet endast ifall det vid tiden för avlämnandet inte fanns någon felfri vara att tillgå med vilken köpet skulle ha kunnat fullgöras. Ett hinder mot att avlämna felfri vara kan ha förelegat. om hela det parti ur vilket varan enligt avtalet skulle tas var behäftat med ett dolt fel, vars orsak ligger utanför säljarens kontroll, eller om alla de varor av ifrågavarande beskaffenhet som vid tiden för avläm- nandet fanns tillgängliga i säljarens lager eller på marknaden var behäftade med sådant fel. Som exempel kan nämnas att köpet avser en vara från säljarens egen produktion och att en olyckshändelse — vars orsak ligger utanför säljarens kontrollsfär — skadat hela hans lager utan att detta har kunnat upptäckas av säljaren innan varan avlämnades.
Ett hinder med ansvarsbefriande verkan kan ibland uppkomma även i samband med säljarens åtgärder för att avlämna varan. Varan kan exem- pelvis skadas genom en olyckshändelse utanför säljarens kontroll under transport från säljaren till orten för avlämnandet, dvs. före riskens över- gång. Det kan också inträffa att varans avlämnande försenas till följd av en sådan händelse och att detta leder till att varan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen försämras på grund av sin egen beskaffen- het.
Befrielse från skadeståndsskyldigheten förutsätter inte bara att hindret ligger utanför säljarens kontroll utan även att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid köpslutet och att han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit dess följder. Beträffande inne- börden av dessa krav hänvisas till vad som har anförts i anslutning till specialmotiveringen till 27 &. Konstruktionsfel som berör alla varor av ett visst slag som säljaren tillverkar är att hänföra till säljarens kontrollsfär och medför därför alltid skadeståndsansvar för honom. I fråga om fel i 137
enskilda exemplar av en produkt föreligger, som ovan sagts, inte något Prop. l988/89: 76 ansvarsbefriande hinder som säljaren kan hänvisa till. även om orsaken till 40 5 felet i och för sig skulle ligga utanför hans kontrollsfär.
Hänvisningen till 275 andra stycket avser det fallet att felet beror på någon tredje man som säljaren har anlitat. Detta innebär att säljaren blir fri från skadeståndsskyldighet endast om något sådant'hinder som avses i 27 5 har förelegat såväl för tredje mannen som för säljaren själv. Säljaren befrias således inte från skadeståndsskyldighet på den grunden att felet är hänförligt till dolda fel i komponenter som tillverkas av en tredje man för att ingå i säljarens produkt. På motsvarande sätt kan inte heller en säljare i grossist- eller detaljistledet som befrielsegrund åberopa att det är fråga om ett fel som finns på alla produkter av ifrågavarande slag och att det därför förelegat hinder för honom att leverera felfri vara.
Säljaren har bevisbördan för att en befrielsegrund som han åberopar föreligger.
Enligt en uttrycklig hänvisning till 28 & gäller vad som föreskrivs där om säljarens skyldighet att underrätta köparen om hinder för köpets fullgöran- de på motsvarande sätt när det föreligger ett hinder mot att avlämna en felfri vara. En sådan underrättelseskyldighet kan bli aktuell om varan skadas vid en händelse under transport till orten för avlämnandet och varan avlämnas i skadat skick. Även om felet i och för sig har uppkommit under sådana omständigheter att hinder som avses i 27 5 har förelegat, kan säljaren bli ersättningsskyldig för skada som kunde ha undvikits om köpa- ren hade fått meddelandet i tid. Om säljaren i ett sent skede upptäcker att varan har ett fel, kan det å andra sidan följa av 27 5 att han blir fri från skadeståndsskyldighet i fråga om sådan skada som köparen lider till följd av det dröjsmål som kan uppstå därför att säljaren måste anskaffa en ny felfri vara innan avlämnandet kan ske.
Andra stycket
Bestämmelsen om skadeståndsskyldighet i första stycket gäller inte så- dan indirekt förlust som avses i 675 andra stycket. Säljarens kontrollan- svar omfattar således primärt endast ersättning för direkt förlust såsom den definieras i nämnda lagrum.
Förutsättningarna för ersättning även för indirekt förlust framgår av tredje stycket. '
Tredje stycket
Enligt tredje stycket har köparen alltid rätt till ersättning. om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida. Säljaren är likaså alltid ersättningsskyldig, om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfäst. '
Som framgår av andra stycket omfattar säljarens skadeståndsansvar inom ramen för kontrollansvaret inte indirekt förlust. Bestämmelsen i tredje stycket är därför av betydelse främst genom att den anger grunderna för skadeståndsansvaret i fråga om indirekta förluster. En motsvarande bestämmelse, som gäller vid dröjsmål, återfinns i 27% fjärde stycket.
[38
Regeln om säljarens skyldighet att ersätta skador på grund av vad han Prop. 1988/89:76 särskilt har utfäst saknar däremot motsvarighet i 27 ($. 405
Som framgår av motiven till 275 omfattar säljarens ansvar enligt be- stämmelsen — förutom egna försummelser — försummelser dels av perso- ner i hans tjänst. dels av självständiga medhjälpare eller företagare som säljaren har anlitat för att uppfylla åtagandet enligt köpeavtalet. Om säljaren anlitar en underentreprenör, som i sin tur lämnar uppdraget eller del därav vidare till en underentreprenör. svarar säljaren enligt bestäm- melsen för eventuell försummelse från båda underentreprenörernas sida.
Säljarens ansvar omfattar försummelser såväl vid avtalsslutet som vid fullgörandet av avtalet. Det innebär att en skadeståndsgrundande försum- melse kan förekomma även efter varans avlämnande, exempelvis i sam- band med installation eller intrimmning av en maskin eller i samband med avhjälpande av fel.
En försummelse vid avtalets ingående kan bestå i att säljaren vid mark- nadsföringen av varan eller i samband med köpeavtalet har lämnat uppgif- ter om varan eller dess användning som han har insett eller borde ha insett var oriktiga eller vilseledande. Han kan exempelvis ha underlåtit att kon- trollera uppgifter som har lämnats, trots att omständigheterna har varit sådana att det skäligen kunde krävas av honom att han kontrollerat dem eller i vart fall gjort förbehåll för deras riktighet. Detta ansvar omfattar inte blott oriktiga uppgifter som säljaren själv har lämnat utan även sådana uppgifter som någon annan, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat och som kan antas ha inverkat på köpet (jfr 18 å). För bedömningen av om fel i varan föreligger med hänsyn till de uppgifter som lämnats om varan saknar det enligt 18 & betydelse om säljaren har känt till eller borde ha känt till att uppgifterna var oriktiga. För att säljaren skall kunna anses ha varit försumlig och därmed skadeståndsskyldig enligt förevarande bestämmelse krävs däremot att säljaren har haft eller med hänsyn till den föreliggande situationen borde ha haft en sådan insikt.
Säljaren kan vidare bli skadeståndsskyldig enligt tredje stycket om han har underlåtit att lämna köparen sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som han har varit eller borde ha varit medveten om och som han har förstått eller borde ha förstått var viktiga för köparen. Sälja- rens primära felansvar föreliggeri regel oberoende av om han har känt till eller borde ha känt till att varan inte motsvarar vad köparen hade rätt att räkna med. Däremot kan skadeståndsansvaret enligt förevarande bestäm- melse, som grundas på försummelse på säljarens sida, uppkomma endast i fråga om omständigheter som säljaren har känt till eller borde ha känt till.
Säljarens ansvar enligt tredje stycket för särskilda utfästelser föreligger oberoende av om säljaren har känt till eller borde ha känt till att varan avviker från det skick som han har lämnat utfästelse om. Säljaren får nämligen anses ha varit försumlig genom att han utan att vara säker på det rätta förhållandet har lämnat en särskild utfästelse om varans egenskaper eller användning.
En sådan särskild utfästelse som'avses med bestämmelsen grundar sig i allmänhet på vad säljaren uttryckligen har meddelat. Han kan exempelvis ha lämnat en försäkran om att varan har en viss egenskap som är central 139
för köparen. En uppgift som med fog kan uppfattas som en särskild utfästelse kan emellertid föreligga även utan att säljaren uttryckligen har lämnat den. Så kan exempelvis vara fallet om köparen uttryckligen har meddelat säljaren att han köper varan under förutsättning att varan har en viss närmare angiven egenskap och säljaren ingår köpeavtalet med denna vetskap.
Alla uppgifter som säljaren lämnar om en vara kan naturligtvis inte uppfattas som särskilda utfästelser. För att en ansvarsgrundande utfästelse skall föreligga måste det krävas att köparen med beaktande av det sätt på vilket den lämnats har haft särskild anledning att förutsätta att varan inte avviker från vad som har uppgetts. Om säljaren vid avtalsförhandlingar särskilt understryker en egenskap hos varan eller annars använder ett uttryckssätt som är ägnat att hos köparen skapa en särskild tillit till att den uppgift som har lämnats är riktig, bör det i allmänhet vara fråga om en sådan utfästelse som bestämmelsen avser. Om köpet avser en maskin som enligt vad säljaren har försäkrat skall medföra en energibesparing i köpa— rens produktionsprocess eller som enligt vad som har understrukits i marknadsföringen eller vid avtalsförhandlingarna skall ha den egenska- pen. kan det anses föreligga en sådan särskild utfästelse att säljaren på den grunden är skyldig att ersätta köparen för den uteblivna kostnadsbespa— ringen på grund av felet även om säljaren varken kände till eller borde ha känt till bristen i maskinen.
Ersättningsskyldighet som grundas på en särskild utfästelse enligt be- stämmelsen omfattar endast sådana fall då varan redan vid köpet avvek från vad som utfästs. Om varan däremot skadas efter köpet utan att det beror på någon försumlighet hos säljaren och varan därför inte vid tiden för riskens övergång överensstämmer med vad som har blivit utfäst. blir säljaren inte skadeståndsskyldig på grund av den föreliggande specialbe- stämmelsen. Frågan om säljarens skyldighet att ersätta skadan får i stället prövas enligt reglerna i första stycket.
Försummelse vid fullgörandet av avtalet kan förekomma vid val av material till varan eller till del av den eller vid kontroll av materialets kvalitet. Försummelse kan också. i en eller annan form, förekomma under produktionen av varan eller genom underlåtenhet att avhjälpa fel som uppstått under tillverkningen och som borde ha upptäckts innan varan levererades.
I fråga om varor som säljaren inte själv har tillverkat kan försummelse vid fullgörelsen av avtalet förekomma vid lagring _eller annan förvaring av varan eller vid förpackning eller vid transport av varan till platsen för avlämnandet.
Säljaren kan bli skadeståndsskyldig enligt tredje stycket även om felet i och för sig inte är sådant att det medför skadeståndsskyldighet, nämligen när en skada som uppkommer för köparen till följd av felet beror på försummelse från säljarens sida. En sådan situation kan föreligga när en säljare försummar att underrätta köparen om ett fel som har uppkommit efter köpet och som han känner till men som i och för sig inte beror på någon omständighet som ligger inom ramen för säljarens skadeståndsan- svar. Säljaren kan således bli skyldig att ersätta en skada som uppkommer
för köparen till följd av att säljaren inte i tid har underrättat köparen om Prop. l988/89: 76 en olyckshändelse som har inträffat under transport av varan och som har 41 5 lett till att varan har skadats innan risken för varan gick över på köparen. Om köparen hade kunnat undvika skadan ifall han fått kännedom om den innan varan kom fram, kan säljaren bli skyldig att ersätta sådan skada även om han inte annars skulle vara skadeståndsskyldig på grund av felet. Skadeståndsskyldighet för säljaren enligt tredje stycket kan vidare upp- komma om säljaren orsakar skada för köparen i samband med att han avhjälper ett fel i varan. Om säljaren därvid av oaktsamhet skadar varan, blir han skyldig att ersätta köparen för den skada som härigenom uppkom- mer för denne. Skadeståndsskyldigheten kan också uppkomma för säljaren om han av oaktsamhet dröjer med att avhjälpa ett fel. I fråga om bevisbördan är avsikten att den princip som i allmänhet gäller vid eulpaansvar, dvs. att den som påstår att motparten har varit försumlig har bevisbördan härför. skall gälla. Beviskravet får bli beroende av om- ständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. köparens möjligheter att före- bringa bevisning om ett visst förhållande.
Påföljder vid rättsligt fel
415
Om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den (rättsligt fel) och det inte följer av avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför, gäller bestämmelserna om reklamation i 325 första stycket och 33 5, om avhjälpande och omleverans i 34— 36 55. om prisavdrag och hävning i 37—39 55. om skadestånd i 405 samt om köparens rätt att hålla inne betalningen i 42 5.
Köparen har alltid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.
Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande. om tredje man påstår att han har en sådan rätt som avses i första stycket och det finns sannolika skäl för påståendet.
(Jfr 23, 46 och 47 55 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen anger vad som i köplagens mening skall anses som rättsligt fel och påföljderna vid sådana fel.
I 1905 års lag behandlas rättsliga fel i 59 5.
Första stycket Av första stycket framgår att ett rättsligt fel föreligger. om tredje man äger varan eller har panträtt eller någon annan liknande rätt i den. Uttrycket "liknande rätt" är avsett att begränsa bestämmelsens räck- vidd. Köplagens reglering beträffande rättsliga fel är nämligen inte avsedd att tillämpas med avseende på tredje mans immaterialrätt. Om varans användning eller vidareförsäljning skulle strida mot tredje mans patent-. varumärkes- eller upphovsrätt, skall föreliggande bestämmelse inte tilläm- l4l
pas. Vilken inverkan som tredje mans immaterialrätt skall ha på förhållan- Prop. l988/89: 76 det mellan säljare och köpare får bedömas enligt allmänna regler. 41 5
Att en vara ägs av tredje man kan bero på t. ex. att säljaren har stulit den, att den är överlåten till säljaren med giltigt äganderättsförbehåll eller att den innehas av säljaren med nyttjanderätt på grund av hyres- eller leasingavtal.
Ur köpeavtalets synvinkel har de rättsliga felen den egenskapen att de i vissa fall bortfaller helt eller delvis om köparen är i god tro. Reglerna om godtrosförvärv kan sålunda medföra att köparen förvärvar äganderätten till en vara, trots att den vid köpet tillhörde annan än säljaren. Om köparen av ett löpande skuldebrev, som tillhör annan än säljaren, i god tro får skuldebrevet i sin besittning, har han gjort ett exstinktivt godtros— förvärv. Det rättsliga felet bortfaller då i förhållande till den godtroende köparen. Vid köp av lösöre gör köparen visserligen på motsvarande sätt ett exstinktivt godtrosförvärv. Han löper emellertid då risken att enligt särskilda regler tvingas lämna ifrån sig varan till den tidigare ägaren mot lösen. I ett sådant fall kvarstår det rättsliga felet. men i en speciell form; se lagen (l986z796) om godtrosförvärv av lösöre.
Även en mera begränsad rättighet för tredje man än äganderätt, exem- pelvis panträtt eller rctentionsrätt, kan medföra att varan anses behäftad med ett rättsligt fel. Detta förutsätter dock att det är fråga om en rättighet av sådant slag som tredje man kan göra gällande även mot den som genom köp har förvärvat äganderätten till varan. Om tredje mannens rättighet är av sådant slag att den inte kan få sakrättsligt skydd gentemot den nye ägaren till varan, blir reglerna om rättsligt fel inte aktuella. Exempelvis är tredje mans nyttjanderätt till lös egendom i allmänhet inte bindande för en ny ägare och innebär därför inget rättsligt fel.
Ett rättsligt fel kan bestå i att en rättighet belastade varan redan vid köpet. men ett sådant fel kan uppstå även efter köpet. Varan kan exempel- vis vara föremål för tredje mans retentionsrätt eller panträtt som har uppkommit efter köpet. Det kan exempelvis vara avtalat att köparen skall hämta varan hos tredje man. där den befinner sig. Om tredje man därvid gör gällande retentionsrätt i varan på grund av en fordran mot säljaren till följd av att han har haft varan i förvar eller utfört arbete på den, kan köparen inte få ut varan utan att betala tredje mannens fordran mot säljaren.
Reglerna om rättsligt fel tillämpas således när en vara har avlämnats till köparen med den belastning som tredje mans rätt innebär. Skulle däremot varans avlämnande till köparen förhindras därför att tredje mannen har gjort gällande sin rätt till varan, blir det i allmänhet fråga om att tillämpa reglerna om dröjsmål. Dessa blir tillämpliga även när en säljare efter köpet men innan varan har avlämnats till köparen har sålt varan till en tredje man som i god tre har fått den i sin besittning och därigenom har förvärvat äganderätten till den.
Eftersom köparens skydd mot säljarens borgenärer i enlighet med tradi- tionsprincipen i allmänhet förutsätter att varan har kommit i köparens besittning, kan varan efter köpslutet men före avlämnandet komma att
utmätas för säljarens skulder eller bli indragen i hans konkursbo. Även i Prop. l988/89: 76 dessa situationer blir reglerna om dröjsmål tillämpliga. 415
Säljarens åtgärder för att avlämna en vara kan i vissa situationer för- hindras genom någon myndighets åtgärd. Det kan vara fråga om import- eller exportförbud eller förbud mot försäljning av en viss vara. Även i dessa fall ligger det närmast till hands att tillämpa reglerna om dröjsmål. Om ett myndighetsingripande leder till att varan kan levereras endast i ett avvikande utförande eller utan vissa delar. kan det antingen vara fråga om en felsituation eller om ett dröjsmål med avseende på en del av varan (jfr 43 5).
Även om varan belastas av en rättighet för tredje man, följer det av 35 att köparen inte kan åberopa ett rättsligt fel om det kan anses vara avtalat att köparen skall ta emot varan med en sådan belastning. Detta kan vara fallet när tredje mannen har en mera begränsad rättighet än äganderätt till varan. Det är inte tillräckligt att köparen har känt till eller borde ha känt till att varan belastas av en rättighet för tredje man, utan det bör framgå av avtalet eller omständigheterna vid dess tillkomst att köparen har samtyckt till att varan avlämnas med denna belastning. Även om köparen vid köpslutet känner till att en tredje man har panträtt i varan, kan han — om inte annat har avtalats — ha grundad anledning att förutsätta att säljaren före avlämnandet skall se till att panträtten upphör att belasta varan. Om köparen vid köpslutet kände till att varan belastas av en rättighet för tredje man och omständigheterna är sådana att det inte kan anses vara förutsatt att säljaren skall eliminera belastningen, bör situationen dock ofta uppfat- tas så att köparen har samtyckt till att tredje mannens rättighet består även efter avlämnandet. En omständighet som kan tyda på att köpet har ingåtts under förutsättning att tredje mans rätt skall bestå är prisets storlek. Om aVSikten är att köparen skall överta varan med den belastning som tredje mans rätt innebär. inverkar det i allmänhet på det avtalade priset.
När ett rättsligt fel föreligger. tillämpas med vissa undantag reglerna om påföljder vid fel i varan. Sålunda gäller även vid rättsliga fel bestämmelser- na om reklamation i 32 5 första stycket och 33 5. Däremot gäller inte 325 andra stycket vid rättsliga fel. Vid sådana fel räcker det alltså med att reklamera inom skälig tid efter det att köparen har märkt eller borde ha märkt det rättsliga felet (se 32 5 första stycket). .
Inte heller 31 5. som innehåller regler om köparens undersökningsplikt, är tillämplig vid rättsliga fel.
Reglerna om avhjälpande och omleverans (34—35 55), om prisavdrag och hävning (37 — 39 55) och om skadestånd (40 5) gäller även vid rättsliga fel. Reglerna om skadestånd i 40 5 får dock vid rättsliga fel i regel betydelse endast i fråga om fel som har uppkommit efter köpet. Andra stycket i förevarande paragraf innehåller nämligen en specialbestämmelse om sälja- rens skadeståndsskyldighet bl.a. när ett rättsligt fel föreligger redan vid köpet.
Avhjälpande med avseende på ett rättsligt fel betyder att säljaren får vidta den åtgärd som kan vara erforderlig för att eliminera felet, exempel- Vis genom att han träffar någon form av överenskommelse med tredje man som innebär att dennes äganderätt upphör eller genom att säljaren åstad- 143
kommer att tredje mans panträtt i varan upphör genom att betala eller Prop. l988/89: 76 ställa annan säkerhet. 41 5
Omleverans i samband med rättsliga fel torde komma i fråga endast i mera sällsynta fall. eftersom förutsättningarna härför i fråga om en vara av individuell beskaffenhet enligt 34 5 andra stycket är begränsad och rättsli- ga fel i fråga om råvaror eller varor av standardiserad typ sällan torde förekomma.
Prisavdrag vid rättsliga fel kan komma i fråga t.ex. om felet belastar endast en del av varan.
Andra stycket
Andra stycket innehåller en särskild regel om ersättning för skada på grund av ett rättsligt fel som förelåg redan vid köpet och som köparen varken kände till eller borde ha känt till. För en sådan skada blir säljaren ersättningsskyldig oberoende av om förlusten enligt 675 skall bedömas som direkt eller indirekt. Har felet däremot uppträtt efter köpet eller var köparen inte i god tro med avseende på ett fel som förelåg vid köpet, skall säljarens skadeståndsskyldighet. som anges i första stycket, bedömas enligt reglerna i 40 5.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket får påföljder av rättsligt fel i vissa fall göras gällande redan på den grunden att tredje man gör anspråk på att han har äganderätt till varan eller panträtt eller annan likande rätt i den. Tredje mannen . hävdar alltså att ett rättsligt fel belastar varan. Förutsättningen för att påföljder får göras gällande redan på grund av dennes anspråk är att det finns sannolika skäl för anspråket. Tredje mannens anspråk kan göra köparens ställning osäker och medföra en väsentlig belastning för honom även om det senare skulle visa sig att anspråket var ogrundat. Tredje mannens krav kan också begränsa köparens rådighet över varan tills tvis- ten har avgjorts.
Köparen kan enligt bestämmelsen göra gällande samma påföljder som om tredje mannens rätt enligt kravet var odiskutabelt. Köparen skall således inte behöva löpa risken att bli indragen i en besvärlig tvist mellan säljaren och en utanförstående tredje man som han inte har räknat med.
För att köparen skall kunna göra felpåföljder gällande mot säljaren krävs emellertid — som redan har nämnts — att det finns sannolika skäl för tredje mannens anspråk. Kan tredje mannen inte anföra några beak- tansvärda skäl för sin rätt till varan, uppkommer sannolikt varken någon större svårighet för köparen att bestrida tredje mannens anspråk eller någon sådan belastning att det skulle motivera en rätt för köparen att åberopa påföljder av rättsligt fel mot säljaren. Kravet på sannolika skäl för tredje mannens anspråk är inte avsett att innebära några högt ställda krav på sannolikhet, eftersom det i sådana fall där dennes rätt inte är uppenbar utan grunden för den är oklar kan fordras ett både kostsamt och tidsödan- de förfarande att genom rättegång eller på annat sätt klarlägga läget. Det måste emellertid föreligga någon beaktansvärd grund som ger anledning att räkna med att tredje mannen kan ha fog för sina krav för att köparen 144
skall ha rätt att rikta krav mot säljaren och göra gällande påföljder av Prop. l988/89: 76 rättsligt fel. 425 Om en tredje man efter köpet har framställt anspråk på att varan tillhör honom eller hävdat att han har panträtt eller annan liknande rätt i varan, kan köparen inte kräva skadestånd enligt andra stycket innan det har fastställts att tredje mannens anspråk var riktigt och att denne har en rätt som förelåg redan vid köpet. Däremot är det inget som hindrar att köparen med stöd av 405 tillerkänns ersättning för skador till följd av anspråket, t.ex. när köparen har hävt köpet på den grunden att tredje mannens ' anspråk gör hans ställning osäker.
Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott
Rätt att hålla inne betalningen
425
Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig. får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar kravet.
(Jfr 48 5 i arbetsgruppens förslag)
I 1905 års lag finns ingen direkt motsvarighet till föreliggande bestäm- melse. Den lagen innehåller dock i 14 5 en regel om att köparen har rätt att hålla köpeskillingen inne till dess godset hålls honom till handa.
Köparen har enligt förevarande paragraf rätt att hålla inne betalningen för varan eller del därav för att säkerställa sitt krav mot säljaren på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan. Denna rätt är av betydelse för köparen som ett påtryckningsmedel för att förmå säljaren att avhjälpa fel och som ett medel för att göra rätten till prisavdrag eller hävning effektiv för den händelse felet inte avhjälps.
Om köparen har krav på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar hans krav på grund av dröjsmålet eller felet. Detta innebär att säljaren inte får göra gällande dröjsmålspåföljder mot köparen för att denne med stöd av be- stämmelsen låter bli att erlägga betalning vid den tidpunkt då betalnings- skyldigheten annars skulle inträda. Eftersom något dröjsmål med köparens prestation inte uppkommer i den mån han har rätt att hålla inne betalning- en. är inte bara de påföljder som regleras i köplagen uteslutna utan även rätten att kräva dröjsmålsränta på det belopp som har hållits inne.
Rätten att hålla inne betalning förutsätter att köparen har rätt att göra gällande krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av fel i varan. Köparen måste själv bedöma om förutsättningar föreligger att med tillämpning av föreliggande bestämmelse hålla inne betalningen. Skulle det i efterhand konstateras att köparen har hållit inne betalning utan fog, kan säljaren göra gällande påföljder på grund av att köparen inte har betalat i tid.
Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som svarar mot hans 145
krav. Med krav avses därvid inte köparens yrkande som sådant utan det Prop. l988/89: 76 som han har rätt att göra gällande mot säljaren på grund av felet eller 435 dröjsmålet. Köparen får uppskatta storleken av sina befogade krav och bestämma det belopp han håller inne med hänsyn till detta. Skulle han hålla inne ett för stort belopp riskerar han att själv drabbas av dröjsmåls- påföljder.
Vilka belopp som det blir fråga om att hålla inne blir beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Är det fråga om ett fel och är felet av sådan beskaffenhet att hävning kan komma i fråga, bör köparen kunna hålla inne hela betalningen. I andra fall av fel i varan kan det bli fråga om att hålla inne ett belopp motsvarande prisavdrag och skadestånd. Går kravet i första hand ut på en naturaprestation. avhjälpande eller omleve- rans, får beloppet bestämmas med utgångspunkt i de påföljder som kan komma i fråga i andra hand, t.ex. just prisavdrag. Rör det sig om ett dröjsmål, torde det i regel bli fråga om att köparen håller inne en del av betalningen för anspråk på skadestånd för ett avslutat dröjsmål. Innan varan hålls köparen till handa eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet, är han nämligen enligt 495 i regel inte skyldig att betala för den.
Har köparen med stöd av paragrafen hållit inne ett belopp. får han fortsättningsvis hålla inne detta endast i den mån han alltjämt har ett utestående anspråk mot säljaren på grund av dröjsmålet eller felet. Om säljaren helt eller delvis avhjälper ett fel, får köparen alltså därefter hålla inne endast ett belopp som kan beräknas svara mot hans eventuellt kvar- stående och nytillkomna krav osv. till dess att parterna når en slutregle- ring.
Om betalning skall erläggas vid olika tidpunkter och köparen har rätt att hålla inne en viss del av priset. får han utnyttja denna rätt genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning. Han behöver alltså inte fortsätta att erlägga förfallande poster tills skulden motsvarar det belopp har han rätt att hålla inne.
Partiellt avtalsbrott
435
Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig. tillämpas bestäm- melserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Om det kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.
(Jfr 49 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen gäller tillämpningen av påföljdsreglerna i situationer där dröjsmål eller fel föreligger endast beträffande en del av leveransen. Para- grafen avser fall där varan skall avlämnas på en gång. För fall då varan skall avlämnas efter hand i flera poster finns bestämmelser om köparens hävningsrätt i 44 5. 146
Första stycket Prop. l988/89: 76 1 1905 års lag finns inga bestämmelser som svarar mot första stycket (jfr 435
Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 267 ffoch 616 ff).
Första meningen avser fall där en viss mängd eller vissa exemplar av ett visst parti varor försenas eller är felaktiga. Däremot avser bestämmelsen inte fall där ett fel kan hänföras till en viss del av varan som har ett så nära fysiskt eller funktionellt samband med hela varan att en uppdelning inte lämpligen kan ske; det talas i lagtexten om en del av leveransen och inte om en del av varan. Om det föreligger ett fel i en del i en maskin. måste man som regel se det som ett fel i hela varan. Bestämmelsen kan i allmänhet inte heller tillämpas om t. ex. en maskin som skall monteras hos köparen levereras i flera lådor och en av lådorna är försenad. Om köpet däremot avser 100 lådor frukt och tio av dem är felaktiga eller försenade, blir bestämmelsen tillämplig (för så vitt inte avvikelsen skall anses som en brist enligt andra stycket). Köparen kan då ha rätt att t.ex. häva köpet såvitt avser de tio lådorna.
Den största praktiska betydelsen har regeln i första meningen i fråga om köparens hävningsrätt. Enligt 25 och 39 55 har köparen rätt att under vissa förutsättningar häva köpet om varan är försenad eller felaktig. Av föreva- rande bestämmelse följer att köparen kan häva köpet såvitt gäller en del av leveransen. om de allmänna förutsättningarna för hävning är uppfyllda beträffande denna del. Delvis samma sak sägs i 44 5, men där är det fråga om avtal om succesiva leveranser. Den förevarande bestämmelsen medger partiell hävning trots att det inte är förutsatt i köpeavtalet att fullgörelsen skall ske genom delprestationer.
Väsentlighetskravet i 25 och 39 55 får i de fall som nu avses bedömas i förhållande till den försenade eller felaktiga delen och inte i förhållande till hela avtalet. Vid dröjsmål har köparen även i denna situation möjlighet att uppnå en hävningsgrund genom att sätta ut en tilläggstid för avlämnandet enligt 25 5 andra stycket. Den förevarande bestämmelsen innebär å andra sidan att påföljder kan göras gällande endast beträffande den-del av leve- ransen som avtalsbrottet hänför sig till. För att köparen skall ha rätt att häva köpet i dess helhet måste de förutsättningar som anges i andra meningen vara uppfyllda.
Andra meningen gäller köparens möjlighet att häva köpet i dess helhet när det föreligger ett partiellt avtalsbrott. Köparen får häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Det är alltså bara när det allmänna väsentlighetskravet för hävning är uppfyllt med avseende på hela köpet som rätt till total hävning föreligger. Så kan vara fallet om det med tanke på det ändamål för vilket varan är avsedd skulle orsaka köparen betydande olägenhet att behöva nöja sig med en del av leveran- sen. Däremot kan köparen vid partiellt avtalsbrott från säljarens sida inte uppnå en hävningsgrund för köpet i dess helhet genom tilläggstidsförfaran- det.
Andra stycket Prop. l988/89: 76 I 1905 års lag finns en liknande bestämelse i 50 5. 445 Om säljaren har fullgjort endast en del av leveransen har man i vissa fall att tillämpa reglerna om dröjsmål. Detta framgår av första stycket av förevarande paragraf. Man talar i sådana fall om partiellt dröjsmål. Av andra stycket framgår emellertid att man i andra fall skall tillämpa felreg- lerna när köpet inte har fullgjorts i dess helhet. För dessa fall brukar man tala om brist.
Gränsen mellan brist och partiellt dröjsmål dras så att, om det kan antas att säljaren anser sig har fullgjort köpet i dess helhet, reglerna om brist är tillämpliga. Omständigheterna kan ge vid handen att säljaren troligen av misstag har gjort en icke fullständig leverans. Av beställda 100 artiklar levereras endast 99, men på följesedeln anges att .100 har levererats. Omständigheterna kan också tyda på att en del av leveransen har förkom- mit under transporten. Exempelvis kan emballaget vara trasigt. I sådana fall blir reglerna om brist tillämpliga. I andra fall kan annat inte antas än att säljaren har varit medveten om att han endast har fullgjort en del av sin skyldighet. Ett indicium på detta kan vara avvikelsens storlek. Då blir reglerna om dröjsmål tillämpliga.
Den viktigaste konsekvensen av att man skall tillämpa bestämmelserna om fel i de situationer som avses i stycket är att köparens reklamations- skyldighet bestäms enligt 32 5. Detta innebär att köparen helt förlorar sin rätt att göra gällande påföljder på grund av bristen, om han inte har lämnat säljaren meddelande om bristen inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde ha märkt den. Om köparen inte reklamerar i tid, blir han således trots bristen skyldig att betala hela priset. Enligt dröjsmålsreglerna skulle köparen däremot endast förlora rätten att kräva ut den uteblivna delen av leveransen, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Även beträffande rätten att häva köpet innebär bestämmelserna om fel en strängare reglering för köparen än vad som gäller i fråga om dröjsmål. där något krav på s.k. neutral reklamation inte uppställs.
En tillämpning av felreglerna innebär att köparens rätt att kräva ut den del av leveransen som saknas bestäms enligt bestämmelserna om avhjäl- pande av fel (345 första stycket). Också krav på omleverans i fråga om hela leveransen kan komma i fråga (345 andra stycket). Köparen kan ha intresse av detta om det är viktigt för honom att hela leveransen t. ex. har precis samma färgnyans och detta förutsätter att allt material tas ur samma tillverkningsparti.
Hävning vid successiv leverans
44 5 Skall avlämnande ske efter hand och är någon delleverans försenad eller felaktig, får köparen häva köpet i fråga om denna enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning. Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta att ett avtalsbrott som ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleve- rans. får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en sådan senare leverans, om det sker inom skälig tid. 148
Häver köparen i fråga om en delleverans, får han samtidigt häva i fråga Prop. l988/89: 76 om tidigare eller senare leveranser om han på grund av sammanhanget 445 mellan dem skulla ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet beträf- fande dessa leveranser.
(Jfr 505 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen gäller köparens hävningsrätt i fall där varan skall avlämnas efter hand i flera poster.
I 1905 års lag finns bestämmelser om hävning vid succesiv leverans i 22 5 beträffande dröjsmål och i 46 5 beträffande fel.
Första stycket
Huvudregeln är att hävning får ske endast i fråga om den enskilda delleverans som avtalsbrottet gäller och att de olika leveranserna således betraktas som om det vore fråga om flera självständiga köp. Huvudregeln modifieras emellertid genom reglerna i andra och tredje stycket.
Det är alltså köplagens allmänna bestämmelser om hävning som skall tillämpas beträffande en enskild delleverans. Vid dröjsmål med en delleve- rans får således köparen häva köpet beträffande denna, om avtalsbrottet uppfyller väsentlighetskravet i 255 första stycket eller om avlämnande inte har skett inom en tilläggstid som köparen har förelagt enligt 25 5 andra stycket. Om varan har tillverkats eller skaffats särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål. är hävningsrätten enligt 265 dock mera begränsad. När det föreligger fel i en delleverans, får köpet hävas beträffande denna om det är fråga om ett sådant avtalsbrott som sägs i 39 5 första stycket. Då de enskilda delleveranserna enligt huvudregeln betraktas som om de vore flera självständiga köp, får hävningsförutsättningarna bedömas i förhållande till den ifrågavarande delleveransen och inte i förhållande till hela avtalet.
Även de bestämmelser som reglerar köparens skyldighet att underrätta em avtalsbrottet och hävningen (se 29, 32 och 33 samt 39 5 andra stycket) samt att svara på säljarens förfrågan (se 24 5) måste iakttas. om köpet hävs beträffande en delleverans.
Andra stycket
Andra stycket gäller den situationen att ett avtalsbrott som har inträffat ifråga om någon delleverans ger anledning att befara ytterligare avtalsbrott. Skulle något avtalsbrott ännu inte ha inträffat men finns det skäl att förvänta ett sådant — säljaren har exempelvis nätt och jämt lyckats fullgö- ra den första delleveransen i tid men det står ändå klart att han inte kommer att hinna fullgöra senare leveranser i tid — blir inte andra stycket utan reglerna om befarat avtalsbrott i 61 och 62 55 tillämpliga.
Enligt andra stycket gäller att om det föreligger ett avtalsbrott beträffan- de en delleverans och detta ger anledning att anta att dröjsmål eller fel som ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleve- rans, får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en sådan senare delleverans. I detta specialfall av befarat avtalsbrott efter det att ett av- talsbrott redan har inträffat i fråga om någon delleverans är förutsättning- 149
arna för att köparen skall kunna häva köpet beträffande återstående del- leveranser lindrigare än enligt den allmänna regeln i 62 5 om hävning på grund av befarat avtalsbrott. Den senare förutsätter nämligen att det står klart att säljaren inte kommer att fullgöra avtalet på rätt sätt.
För rätten att häva en senare delleverans är det i och för sig utan betydelse om det redan inträffade avtalsbrottet ger rätt till hävning. Och i fall då det inträffade avtalsbrottet ger rätt till hävning får köparen häva köpet beträffande senare delleveranser även om han inte enligt första stycket häver köpet i fråga om den delleverans som det inträffade avtals- brottet gäller.
Rätten att häva beträffande senare delleveranser avser samtliga delleve- ranser i fråga om vilka det föreligger anledning att anta att ett avtalsbrott av det slag som ger rätt till hävning kommer att inträffa. Det är inte nödvändigt att det första avtalsbrottet ger anledning att förvänta ett nytt avtalsbrott av samma slag. Hävning beträffande senare delleveranser kan också komma i fråga t. ex. om ett fel i en delleverans ger anledning att anta att senare delleveranser inte kommer att avlämnas i tid. Så kan vara fallet om det föreligger ett materialfel och det kan antas att Säljaren inte hinner få fram felfritt material tillräckligt snabbt för att i tid kunna fullgöra senare delleveranser.
Tredje stycket
I tredje stycket görs ett ytterligare undantag från huvudregeln att häv- ning får ske endast i fråga om den enskilda delleverans som avtalsbrottet gäller. Undantaget förutsätter att det finns ett sådant sammanhang mellan särskilda delleveranser att köparen skulle ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet beträffande dessa delleveranser. Sammanhanget mellan de olika delleveranserna kan bero på att de skall användas för samma ändamål. exempelvis för att fullgöra ett tillverkningsavtal mellan köparen och tredje man.
Till skillnad från regleringen i andra stycket förutsätter hävningsrätten enligt tredje stycket att köparen häver i fråga om den delleverans som avtalsbrottet gäller. Gör han detta får han häva även i fråga om delleveran- ser beträffande vilka det finns ett sådant sammanhang som nyss angetts. Det kan vara fråga om leveranser som har skett tidigare och i rätt tid liksom om kommande leveranser beträffande vilka dröjsmål inte behöver . befaras. Det är också möjligt att köparen enligt tredje stycket kan ha rätt att häva köpet i dess helhet.
Köparens skyldigheter
Prisets bestämmande
455
Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.
(Jfr 51 5 i arbetsgruppens förslag)
I 1905 års lag finns en bestämmelse om prisets bestämmande i 5 5. Prop. l988/89: 76 Förevarande paragraf reglerar den situationen att ett avtal om köp har 455 slutits utan att priset följer av avtalet (att bruk eller sedvänja kan ta över lagregleringen följer av 35). Köparen skall då betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.
Priset kan vara bestämt på olika sätt i avtalet. Det kan framgå direkt av ett totalbelopp eller genom angivande av ett enhetspris. såsom pris per styck eller per viss kvantitet. Priset kan också framgå indirekt genom hänvisning till en bestämd notering c. d. Även om parterna inte uttryckli- gen har kommit överens om ett visst pris, kan priset ”följa av avtalet” enligt allmänna principer för tolkning av avtal.
Priset kan vara reglerat i avtalet beträffande en del av varan men inte beträffande hela varan. [ så fall tillämpas förevarande paragraf när det gäller den eller de delar beträffande vilka priset inte följer av avtalet.
Om priset inte följer av avtalet är det säljarens sak att avgöra vilket pris han skall begära. Enligt förevarande paragraf är köparen dock inte skyldig att betala mer än som är ett med hänsyn till omständigheterna skäligt pris.
Vid bedömningen av vad som är ett skäligt pris skall hänsyn för det första tas till varans art och beskqliimhet . Utgångspunkten är alltså vad slags vara som köpet avser. Kvaliteten har betydelse för bedömningen av vad som är ett skäligt pris både vid köp av nya och vid köp av begagnade varor. Den omständigheten att varan till äventyrs är felaktig påverkar däremot i princip inte beräkningen av prisets skälighet. En annan sak är att köparen i sådana fall kan bli berättigad till prisavdrag.
Vid skälighetsbedömningen skall för det andra hänsyn tas till gängse pris vid tiden för köpet. Med gängse pris avses det pris som säljare i allmänhet tillämpar för samma slags vara under motsvarande omständigheter. Den prisnivå som skall beaktas är prisnivån i det distributionsled i vilket köpet har ingåtts. Alla säljare i samma led kan dock inte alltid jämställas med varandra i detta avseende. Gängse pris kan sålunda variera mellan olika typer av distributionskanaler beroende på t. ex. betalningsvillkor, service- nivå och försäljningsställenas mer eller mindre centrala läge. Dessutom finns det ofta lokala variationer i den gängse prisnivån.
Varierar det gängse priset mellan olika orter och är det inte givet vilket pris som bör vara utslagsgivande, ter det sig ofta naturligt att beakta priset på säljarens ort, om köparen har beställt varan där. Har säljaren å andra sidan marknadsfört varan på köparens ort. ligger det närmare till hands att beakta priset på denna ort vid bedömningen av vad som skall anses vara gängse pris med tanke på det aktuella köpet. Hänsyn bör också tas till var varan skall avlämnas och vem som svarar för transportkostnaderna.
Den tidpunkt som bedömningsgrunden gängse pris hänför sig till är avtalstillfället. Undantagsvis kan dock även någon annan tidpunkt tänkas få betydelse. En ytterligare bedömningsgrund vid prövningen av prisets skälighet är nämligen omständigheterna i övrigt . Om det efter avtalstillfäl- let har inträffat en oförutsedd och påtaglig prisutveckling — uppåt eller nedåt — fram till tidpunkten för varans avlämnande, kan det ibland finnas
skäl att ta hänsyn också till en sådan omständighet. Detta förutsätter dock Prop. l988/89: 76 att köpet inte har karaktär av spekulation. 465 Hänvisningen till omständigheterna i övrigt innebär att man också kan beakta t. ex. särskilda kostnader eller besvär som köpets fullgörande med- för för säljaren och som köparen vid köpet har varit medveten om eller, på motsvarande sätt, en eventuell minskning av säljarens normala kostnader t. ex. på grund av att köparen på egen bekostnad hämtar varan på tillverk- ningsorten. Om det inte finns något gängse pris, vilket särskilt får antas vara fallet med unika eller ovanliga varor och med specialtillverkade varor, får priset bestämmas mer fritt genom en skälighetsbedömning. Ofta torde säljarens kostnader kunna bilda en utgångspunkt för bedömningen. Hänsyn bör dock inte tas till exceptionella kostnader som har uppkommit i det särskil— da fallet. exempelvis genom att säljaren har råkat förstöra det exemplar som han skulle tillverka och därför måste tillverka ett nytt. Bestämmelsen tar bara sikte på det fallet att priset inte följer av avtalet. Den ger alltså inte utrymme för någon skälighetsprövning av ett avtalat pris. Om ett sådant pris är oskäligt kan dock —- liksom i fråga om andra avtalsvillkor —— jämkning komma i fråga med stöd av 36 5 avtalslagen.
46 5
Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall varans mängd vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till grund för beräkningen.
Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackning- ens vikt.
(Jfr 52 5 i arbetsgruppens förslag)
Första stycket
Bestämmelsen, som överensstämmer med 7 5 i 1905 års lag, avser beräk- ning av priset efter kvantitet. Regeln är att kvantiteten vid tidpunkten för riskens övergång är avgörande.
Andra stycket
Bestämmelsen, som överensstämmer med 8 5 i 1905 års lag, ställer upp en presumtion för prisets beräkning efter varans nettovikt. Skall priset beräknas efter varans vikt, skall förpackningens vikt (taravikt) först avräk— nas.
475
Har köparen fått en räkning, är han bunden av det pris som har angetts i räkningen. Detta gäller dock inte, om han inom skälig tid meddelar sälja- ren att han inte godkänner priset, om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt.
(Jfr 535 i arbetsgruppens förslag)
1 1905 års lag finns motsvarande bestämmelser i 6 5. Paragrafen gäller köparens skyldighet att göra invändning mot en räk- 157
ning som han har mottagit från säljaren. Om köparen inte godkänner det Prop. 1988/89: 76 pris som anges i räkningen, skall han lämna säljaren ett meddelande om 485 detta inom skälig tid. Gör köparen inte detta är han — utom i två undantagsfall — bunden av det pris som anges i räkningen. Bestämmelsen innebär ingen inskränkning i köparens rätt att kräva prisavdrag vid fel. Meningen är endast att den köpare som inte reklamerar inom skälig tid skall vara avskuren från möjligheten att göra gällande att det debiterade priset är för högt för en leveransgill vara.
Den köpare som inte vill godkänna det pris som har angetts i räkningen utan finner detta för högt, skall meddela säljaren detta inom skälig tid. Utgångspunkten är därvid naturligen räkningens mottagande. Huruvida köparen har reklamerat inom skälig tid därefter får såväl i detta som i andra liknande sammanhang bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. l kommersiella och därmed jämförbara förhållanden får man förutsätta en snabbare reaktion än när köparen är en privatperson eller en ideell förening utan sådana fasta betalningsrutiner som ett företag har. '
Om köparen inte inom skälig tid meddelar säljaren att han inte godkän- ner det pris som har angetts i räkningen, blir han bunden av priset. Detta gäller dock inte i två fall. Det ena är om ett lägre pris följer av avtalet. Det andra är om det fordrade priset är oskäligt. I dessa två fall blir köparen inte genom underlåten reklamation bunden av det pris som anges i räkningen.
Betalningen 48 5
Betalning skall ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot överlämnan- de av varan eller dokument avseende varan, skall den dock ske där över- lämnandet äger rum.
Skyldigheten att betala omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs. bankgaranti eller annan säker- het samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betal- mng.
(Jfr 54 5 i arbetsgruppens förslag)
Första stycket
Bestämmelsen gäller platsen för betalningen. [ 1905 års lag finns inte någon sådan bestämmelse.
Huvudregeln är att betalning skall ske hos säljaren. Med detta uttryck avses säljarens affärsställe eller, om säljaren inte har något affärsställe som har samband med köpet, hans hemvist. Så långt stämmer bestämmelsen överens med den i 6 5 första stycket första meningen. I ett annat avseende skiljer den sig emellertid från vad som föreskrivs där, nämligen i det fallet att säljaren har bytt affärsställe eller hemvist sedan avtalet slöts. Enligt 6 5 är leveransstället likväl säljarens affärsställe eller hemvist vid tidpunkten för köpets ingående. Enligt förevarande paragraf är det däremot säljarens affärsställe eller hemvist vid tidpunkten för betalningen — och inte vid köpets ingående — som är avgörande. Bestämmelsen torde överensstäm— 153
ma med allmänna rättsgrundsatser angående var pcnningförpliktelser skall Prop. 1988/89: 76 presteras, jfr 3 5 lagen (l936:81) om skuldebrev. 485
Ofta förekommer andra betalningsmedel än reda pengar, s.k. bokbetal- ning. Vad särskilt gäller post- och bankgiroinbetalning torde enligt allmän- na principer gälla att innehav av post- eller bankgirokonto in dubio får anses innefatta en förklaring att betalning kan ske på kontot (jfr Tiberg, Fordringsrätt. 1986. s. 42 och Walin. Lagen om skuldebrev m.m.. 1977. s. 33).
Om betalning inte sker hos säljaren utan genom post- eller bankgiro eller i övrigt genom förmedling av en penninginrättning, har platsen för betal- ningen inte samma betydelse som när priset skall betalas i reda pengar direkt till säljaren. Principen att betalning skall ske hos säljaren har dock även i dessa fall betydelse vid avgörandet av huruvida betalningen sker i rätt tid, dvs. vid tolkningen av 51 5 som gäller frågan när dröjsmål med betalningen föreligger.
Vid köp som ingås mellan parter i olika länder kan platsen för betalning- en ha särskild betydelse bl. a. med hänsyn till valutarestriktioner. Enligt 7 5 skuldebrevslagen kan betalningsorten ha betydelse för frågan i vilken valuta betalning får ske.
[ andra meningen ges en särskild regel för de fall betalning skall ske mot överlämnande av varan eller dokument avseende varan (t.ex. konosse- ment, järnvägs- och flygfraktsedlar). I så fall skall betalning ske där över- lämnandet äger rum. Om säljaren enligt avtalet skall transportera varan till köparen och andra betalningsvillkor inte har avtalats, får säljaren enligt 495 kräva betalning mot att varan överlämnas till köparen, dock med beaktande av köparens rätt att undersöka varan. Detta innebär att betal- ningen skall ske där överlämnandet sker, dvs. hos köparen. Motsvarande gäller om varan enligt avtalet skall sändas till köparen mot efterkrav eller postförskott. Även detta innebär att betalningen skall ske där varan över- lämnas till köparen. En ytterligare situation är att säljaren sänder doku- ment avseende varan till inkasso hos en bank på köparens ort där betalning då skall ske.
Andra stycket
I 1905 års lag finns den närmaste motsvarigheten till förevarande be- stämmelse i 28 5.
Köparens skyldighet att betala priset omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti eller annan säkerhet samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning. Underlåtenhet att vidta åtgärder som här nämns skall alltså inte behandlas enligt reglerna om befarat dröjsmål utan som fullbordat dröjsmål. Säljaren behöver därför inte gå in på någon bedöm- ning huruvida den slutliga betalningen kommer att ske i tid eller inte, utan han har rätt att behandla köparens underlåtenhet att t. ex. acceptera växel när skyldighet därtill föreligger som ett fullbordat avtalsbrott.
] lagtexten nämns, förutom accept av växel och ställande av remburs, bankgaranti eller annan säkerhet, skyldighet för säljaren att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning. Dessa åtgärder behöver 154
inte nödvändigtvis ha angetts i avtalet. utan det kan vara fråga om åtgärder Prop. 1988/89: 76 som rent faktiskt är en förutsättning för att betalning skall kunna ske i 495 enlighet med avtalet. Som exempel kan nämnas varans avhämtande i fall där betalningen har knutits till avlämnandet och varan skall hämtas av köparen.
49 5
Följer tidpunkten för betalningen inte av avtalet, skall köparen betala när säljaren kräver det. Köparen är dock inte skyldig att betala förrän varan hålls honom till handa eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.
Innan köparen betalar har han rätt att undersöka varan på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna. om inte det avtalade sättet för avlämnandet och betalningen är oförenligt med en sådan undersökning.
Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte sedan betalning har skett får förfoga över varan, får utan hinder av första eller andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har tagit emot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana villkor.
(Jfr 55 5 i arbetsgruppens förslag)
Första stycket
1 1905 års lag finns motsvarande bestämmelser i 12 och 1455. I de flesta fall då ett köpeavtal inte direkt fullgörs från någondera sidan brukar parterna komma överens om när varan skall avlämnas och priset betalas eller åtminstone när en av prestationerna skall fullgöras. Även i de fall då den ena parten direkt fullgör vad som åligger honom enligt köpeav- talet brukar avtalet innehålla bestämmelser om när den andra parten skall prestera. För de fall då betalningstidpunkten inte följer av avtalet (och inte heller av bruk eller sedvana, jfr 3 5) blir lagregeln i första stycket tillämplig.
Utgångspunkten är att köparen är skyldig att betala när säljaren kräver det. Detta sker ofta genom att köparen i samband med varans avlämnande eller därefter får en räkning på grund av vilken betalning skall erläggas. I princip är köparen då skyldig att betala omgående, om han inte enligt räkningen får en betalningsfrist.
Enligt andra meningen har dock köparen rätt att hålla inne betalningen tills varan hålls honom till handa eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt (jfr 10'5 angående säljarens rätt att hålla inne varan tills köparen betalar priset). Principen innebär att varje part får en viss säkerhet för att även motparten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för sin del. Den rätt att hålla inne betalningen som här föreskrivs tar sikte på fall där tiden för betalningen inte är bestämd i avtalet och betalning sålunda skall ske när säljaren kräver det. Bestämmelser om rätt att hålla inne betalningen vid säljarens dröjsmål respektive fel i varan finns i 42 5.
Andra stycket Prop. 1988/89: 76
I 1905 års lag framgår köparens rätt till undersökning av varan indirekt 495 av 71 5 första stycket.
Enligt andra stycket av förevarande paragraf är köparen inte skyldig att betala för varan innan han har haft tillfälle att undersöka den på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna. Även om priset enligt första stycket skall betalas mot att varan ställs till köparens förfogande, kan denne således ha rätt att undersöka varan innan han betalar. _ Skulle avtalet innehålla en föreskrift om undersökningen. blir denna givetvis gällande framför lagens regler. l förevarande bestämmelse hänvi- sas i övrigt i första hand till sedvänja. När inte sedvänja lämnar ett tillräckligt besked får undersökningsrätten bero av omständigheterna. ln- dividuellt utformade varor torde normalt få undersökas i större utsträck- ning än märkesvaror av standardkaraktär. När varan är emballerad får köparen i regel bryta förpackningen och kontrollera varans skick innan han erlägger betalning, förutsatt att detta med hänsyn till varans beskaffen- het, förpackning och andra omständigheter kan ske utan oskälig tidsut- dräkt eller annan olägenhet för säljaren. Den preliminära undersökning som avses i förevarande paragraf kan ofta vara mindre grundlig och noggrann än den som krävs enligt 31 5.
Köparen har dock inte rätt att undersöka varan innan betalning sker, om det avtalade sättet för varans avlämnande och prisets betalning är ofören- ligt med en sådan undersökning. Om det följer av avtalet att varan t.ex. skall sändas mot postförskott. medför detta att köparen måste erlägga betalningen utan att dessförinnan bryta varans förpackning för att under- söka varan. Denna undantagsbestämmelse har närmast ett klargörande syfte. Det torde nämligen i och för sig få anses följa redan av den grundläg- gande regeln, att sedvänja eller omständigheterna inte medger någon un- dersökning före köpet, ifall en sådan undersökning är oförenlig med det avtalade sättet för varans avlämnande och betalning.
Tredje stycket
Detta stycke gäller säljarens rätt att kräva betalning mot dokument eller i övrigt utan att köparen samtidigt kan ta emot varan eller undersöka den. I 1905 års lag ingår regler om betalning mot dokument i 16 och 71 55.
Bestämmelsen i förevarande stycke gäller inte bara fall där varan skall sändas från den ort där avlämnandet sker utan kan bli tillämplig också när varan t. ex. skall levereras fritt på köparens ort.
Säljaren får för det första kräva betalning mot konossement som har utfärdats för varans transport, under förutsättning att konossementet av- ser transporten ända fram till varans bestämmelseort. Huruvida det är fråga om ombord- eller mottagningskonossement saknar betydelse. Även ”destination bills of lading”, dvs. konossement som har utfärdats av rederiet på bestämmelseorten, faller under bestämmelsen.
För det andra får betalning krävas mot bevis om att varan transporteras på sådana villkor att säljaren inte längre får förfoga över varan sedan betalning har skett. Som exempel på sådana dokument kan nämnas frakt- 156
sedeldupletten vid järnvägstransport samt avsändarexemplaret vid luft- transport och internationell vägtransport. Det centrala kravet att varan transporteras på sådana villkor att säljaren inte efter betalningen får förfo- ga över varan förutsätter att varan enligt dokumentet är destinerad till köparen eller till dennes representant, t.ex. en speditör som köparen har anvisat. Däremot är kravet inte uppfyllt om varan är sänd till en av säljaren utsedd speditör eller bank på köparens ort, eftersom destinatören i sådana fall får anses vara en säljarens representant och det inte är uteslutet att säljaren fortfarande kan förfoga över varan när den har anlänt till destinatören.
l moderna transportförhållanden har man anledning att i allt större utsträckning räkna med s.k. dokumentlösa transporter. Utvecklingen i transportpraxis torde gå i riktning mot att transportdokumenten i betydel- sen av fysiska papper i ökad omfattning försvinner och att deras funktio- ner i stället övertas av datorer i kombination med teleförbindelser. Sådana transportformer har beaktats i lagtexten i och med att det stadgas att säljaren får kräva betalning mot ”annat bevis” för att varan transporteras på sådana villkor att säljaren inte sedan betalning har skett får förfoga över varan. Även vid dokumentlösa transporter skall köparen således erhålla bevis för att varan är destinerad till honom eller hans representant. Där- emot tar bestämmelsen inte ställning till vilka uppgifter som skall framgå av beviset. t. ex. i fråga om tiden då varan har avsänts eller i fråga om dess mängd eller skick.
] bestämmelsen sägs "Har konossement utfärdats ..." och ”transporteras varan . . Häri ligger att bestämmelsen skall kunna tillämpas även om det inte är särskilt avtalat att betalning skall ske mot dokument, om bara de förutsättningar som anges i bestämmelsen är uppfyllda.
1 fall som avses i bestämmelsen skall priset betalas mot transportdoku- ment eller annat bevis som uppfyller de angivna kraven, även om varan inte ännu har kommit fram eller inte kan undersökas av köparen. Huruvi- da köparen kan ha rätt att vägra betalning mot dokument på den grund att det föreligger eller kan antas föreligga avtalsbrott på säljarens sida, t. ex. fel i varan, är ett spörsmål som förevarande bestämmelse inte tar ställning till. Angående detta kan hänvisas till 425 och till övriga bestämmelser om påföljder av säljarens avtalsbrott och befarat avtalsbrott.
Köparens medverkan m.m. 50 5
Köparen skall
1. medverka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet, och
2. hämta eller ta emot varan
(Paragrafen saknar motsvarighet i arbetsgruppens (svenska) förslag).
1 1905 års lag finns det inte någon motsvarighet till föreliggande para- graf.
Paragrafen gäller köparens förpliktelser vid sidan av hans skyldighet att Prop_ 1988/89: 76 betala" för varan. 505
Punkt ]. Bestämmelsen avser en sådan medverkan av köparen som hänför sig till tiden före avlämnandet av varan och som utgör en förutsätt- ning för att säljaren Skall kunna fullgöra sin egen prestation. En sådan medverkan av köparen kan vara nödvändig närmast när köpet avser en vara som skall tillverkas eller skaffas efter köparens beställning.
Det kan vara fråga om att köparen till säljaren skall leverera material eller komponenter som behövs för tillverkningen av varan. Köparens skyldighet kan bestå i att skaffa fram materialet eller delarna från någon utomstående leverantör eller i att själv tillverka dem. I andra fall kan köparen vara skyldig att för ett visst arbetsskede som kräver särskild sakkunskap ställa personal till säljarens "förfogande. Köparens skyldighet att medverka till köpet kan också bestå i att tillhandahålla säljaren ritning- ar eller andra anvisningar eller en modell eller prototyp avseende den vara som köpet gäller. Skyldigheten kan vidare bestå i att skaffa tillstånd eller licenser som fullgörelsen av avtalet kan förutsätta. Ibland kan köparen vara skyldig att fortlöpande undersöka och godkänna delprestationer. Den medverkan som krävs av köparen definieras ofta i avtalet. Att så har skett är emellertid inte en förutsättning för att förevarande bestämmelse skall kunna bli tillämplig. Innehållet i förpliktelsen att medverka till köpet kan också framgå indirekt av avtalets innehåll eller av omständigheterna i övrigt.
Köparens skyldighet att medverka är begränsad till vad som skäligen kan förväntas av honom. Hur långt skyldigheten sträcker sig i det enskilda fallet blir därför beroende av de föreliggande omständigheterna i just det fallet.
Medverkar köparen inte till köpet enligt bestämmelsen, kan säljaren ha rätt att göra gällande olika påföljder (se 51 5 första stycket).
Av bestämmelsens ordalydelse framgår att den endast avser sådan med- verkan som utgör en förutsättning för att säljaren skall kunna fullgöra sin egen prestation. Andra biförpliktelser som köparen kan ha — och som inte går in under punkt 2 — faller däremot utanför bestämmelsen och därmed utanför påföljdssystemet i köplagen.
Punkt 2. I köparens förpliktelser ingår även att hämta eller ta emot varan. 1 och för sig är detta också en form av medverkan. Den går dock inte ut på att göra det möjligt för säljaren att uppfylla sina egentliga förpliktelser. även om köparens handlande kan vara nödvändigt för att varan skall kunna avlämnas. Köparens skyldighet enligt punkt 2 rör sig mera om att uppfylla vad som kan vara ett av säljarens ändamål med försäljningen, nämligen att frånhända sig varan. Egentliga påföljder vid brott mot denna köparens förpliktelse kan emellertid göras gällande endast i vissa speciella fall. nämligen om det framgår av avtalet eller omständig- heterna i övrigt att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt (55 5 och 57 5 andra stycket). I första hand blir stadgande- na om vård av varan (72 — 78 55) tillämpliga, om köparen inte hämtar eller tar ut varan.
Påföljder vid köparens avtalsbrott Prop. 1988/89: 76 Påföljderna 51 5
51,5
Betalar köparen inte i rätt tid eller medverkar han inte till köpet enligt 505 1 och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, får säljaren enligt 52—59 55 kräva betalning eller annan fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne varan enligt 10 5och kräva ränta enligt 71 5.
Uppfyller köparen inte sin skyldighet att hämta eller ta emot varan och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida. gäller 55 5. 57 5andra — fjärde styckena och 585.
(Jfr 56 och 57 55 i arbetsgruppens förslag)
Den närmaste motsvarigheten i 1905 års lag till föreliggande bestämmel- se är 28 5 första stycket.
Första stycket
I inledningen till första stycket ges en allmän beskrivning av vad som skall förstås med dröjsmål med betalningen. Sådant dröjsmål föreligger, om köparen inte betalar i rätt tid och detta inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida.
För att avgöra om betalning har skett i rätt tid får man i första hand gå till avtalets bestämmelser. Skulle avtalet inte innehålla något härom gäller enligt 49 5 att betalning skall ske när säljaren kräver det. Och som framgår av 48 5 andra stycket omfattar skyldigheten att betala inte bara den egent- liga betalningen (med sedlar eller mynt, bankgiro c. d.) utan även skyldig- het att vidta vissa andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning i enlighet med avtalet. Underlåtenhet att vidta en sådan åtgärd kan alltså medföra att betalningsdröjsmål föreligger. De åtgärder som avses är accep- terande av växel. ställande av remburs. bankgaranti eller annan säkerhet samt vidtagande av andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betal- ning, t.cx. avhämtande av varan i de fall där betalningen har knutits till avlämnandet och varan skall hämtas av köparen.
Dröjsmål med betalningen föreligger inte. om förseningen beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida. Exempel på det förra är att köparen underlåter att betala därför att säljaren inte avsänt varan i tid där detta åligger honom eller levererat en felaktig vara. Hänvisningen till ett förhållande på säljarens sida avser situationer där förseningen har sin grund i en omständighet som visserligen inte direkt beror på säljarens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär.
Detta kan vara fallet exempelvis om varan förstörs medan säljaren bär risken för den. Som ytterligare exempel kan nämnas vissa förseningar vid betalningstransaktioner. Om betalning skall ske genom bankgiro från kö- parens bank till ett av säljaren anvisat konto i säljarens bank, torde av allmänna regler följa att betalning har skett i rätt tid om beloppet kommer in på säljarens konto senast på förfallodagen. Det är således utan betydelse att säljaren kanske först flera dagar senare nås av ett meddelande om att 159
betalningen har skett (jfr NJA 1988 s. 312). Om beloppet kommer in på Prop. l988/89: 76 säljarens konto först efter förfallodagen och orsaken till detta ligger hos 515 säljarens bank, är det fråga om ett förhållande på säljarens sida. Köparen är då inte i dröjsmål. Är det i stället så att förseningen beror på den bank som köparen har anlitat eller på att köparen har angett fel kontonummer, är det inte fråga om ett förhållande på säljarens sida utan på köparens. Denne kan då drabbas av dröjsmålspåföljder.
Om betalning enligt 485 skall ske där varan eller transportdokument avseende den överlämnas till köparen, sker en eventuell vidarebefordring av betalningen från betalningsorten till säljarens ort på säljarens risk. Skulle säljaren t.ex. ha översänt dokument till inkasso hos en bank på köparens ort, skall betalningen ske där. En försening vid överföringen av medlen från denna bank till säljarens bank utgör inte dröjsmål, eftersom betalningen anses ha skett redan före överföringen. Motsvarande gäller om betalningen sker mot efterkrav.
Om köparen har kommit i dröjsmål med betalningen, får säljaren kräva betalning enligt 525 eller häva köpet enligt 54 och 5955. Om inte annat följer av 54 5 fjärde stycket får säljaren välja mellan krav på betalning och hävning. Säljarens hävningsrätt vid successiv leverans behandlas i 56 5. Säljaren får också kräva skadestånd på grund av dröjsmålet. Denna rätt regleras i 57 och 58 55. Säljarens rätt till dröjsmålsränta på betalning som erlagts för sent regleras i räntelagen (1975:635), till vilken 71 5 hänvisar. Säljarens rätt att hålla inne varan eller i övrigt låta bli att frånhända sig förfoganderätten över varan regleras i 10 5.
På motsvarande sätt som i 22 5 är syftet med uppräkningen av påföljder- na informativt. Uppräkningen är inte helt uttömmande. Säljarens rätt att hålla inne sin prestation och att häva köpet på grund av ett befarat betalningsdröjsmål från köparens sida behandlas i 61 och 6255. I 635 finns bestämmelser bl.a. om det fallet att köparen har gått i konkurs och varan har överlämnats till honom eller konkursboet efter det att konkursen har inletts.
Det hittills sagda har tagit sikte på försening med betalningen. I första stycket i den föreliggande paragrafen nämns också att köparen inte med- verkar till köpet enligt 50 5 punkt !. Beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida. får säljaren kräva fullgörelse av skyldigheten att medverka till köpet (53 5) eller häva köpet (55 och 5955). Dessutom har säljaren rätt att kräva skadestånd (57 och 58 55). Också stadgandena i 61 och 62 55 om befarat avtalsbrott kan bli tillämpliga.
Exempel på fall där dröjsmål med köparens medverkan till köpet beror på säljaren och det således inte är fråga om ett avtalsbrott av köparen utgör den situationen att köparen skall skaffa material för tillverkning av varan men inte kan göra det i tid därför att säljaren inte har underrättat köparen om vilken mängd material som behövs. Också ide fall där köparen enligt 61 5 har rätt att hålla inne sin prestation är det fråga om ett dröjsmål som beror på säljaren.
Bestämmelserna om köparens bristande medverkan före avlämnandet har tillkommit i första hand med tanke på sådana situationer där köparen råkar i dröjsmål med uppfyllelsen av sin skyldighet att medverka till köpet, 160
dvs. inte alls fullgör skyldigheten eller fullgör den senare än som bort ske. Prop. l988/89: 76 Bestämmelserna är emellertid tillämpliga också om köparens medverkan 525 sker på fel sätt, t. ex. när det föreligger ett fel i det material som köparen har levererat för tillverkning av varan. Även i dessa fall kan således bestämmelserna om fullgörelse av skyldigheten att medverka. om hävning och om skadestånd bli aktuella.
Andra stycket
1 andra stycket anges genom paragrafhänvisningar vilka påföljder som säljaren kan göra gällande, om köparen inte uppfyller sin skyldighet att hämta eller ta emot varan i tid. Också i dessa fall kan påföljder göras gällande endast om det inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida att köparen inte har uppfyllt sina förpliktelser. Säljaren kan i dessa fall ha rätt att häva köpet enligt 55 5. Han kan också ha rätt till skadestånd enligt 57 och 5855. Dessa påföljder kan emellertid — med undantag för skadeståndspåföljden enligt 58 5 — göras gällande endast om det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Också 61 och 62 55 om befarat avtalsbrott kan bli tillämpliga. I motsats till de fall som avses i första stycket har säljaren emellertid inte rätt att kräva naturafullgörelse av skyldigheten att hämta eller ta emot varan.
Som nämnts är möjligheterna att göra gällande hävning och skadestånd begränsade till de situationer där det är av särskild vikt för säljaren att bli av med varan. Detta hänger samman med att det endast är i dessa speciella situationer som behov av hävning och skadestånd typiskt sett kan anses föreligga. I andra fall torde nämligen bestämmelserna om vård av varan vara tillräckliga för att tillgodose säljarens intressen när köparen inte hämtar eller tar emot varan. Dessa bestämmelser (72— 78 55) kan ge sälja- ren rätt till ersättning för vårdkostnaderna, rätt att placera varan hos tredje man samt möjlighet att sälja varan för köparens räkning.
Krav på betalning och annan fullgörelse
525
Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva betalning.
Om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom. får säljaren dock inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betal- ning. Detta gäller dock inte, om ett avbrott skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för att hans förlust till följd av avbeställ- ningen inte blir ersatt. Skadestånd på grund av avbeställningen beräknas enligt 67—70 55.
Har varan ännu inte avlämnats, förlorar säljaren rätten att kräva betal- ning, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
(Jfr 58 och 59 55 i arbetsgruppens förslag)
Första stycket 1 1905 års lag finns i 28 5 en regel om rätt att kräva fullgörande av köpet. 161
Av bestämmelsen i förevarande stycke framgår att säljaren, när köparen Prop. l988/89: 76 har kommit i dröjsmål med betalningen, har rätt att hålla fast vid köpet 525 och kräva betalning. Hänvisningen till att säljaren" får hålla fast vid köpet antyder att betalningskravet förutsätter att säljaren för egen del fullgör köpet.
Bestämmelsen innehåller inte några inskränkningar i säljarens rätt att kräva betalning, bortsett från det fallet att köparen avbeställer köpet (se andra stycket). Beträffande säljarens rätt att kräva fullgörelse av köparens betalningsförpliktelse gäller således inte någon begränsning av den typ som följer av 23 5 angående köparens rätt att kräva att säljaren fullgör köpet. Detta hänger samman med olikheten i förpliktelsernas natur.
Andra stycket
I 1905 års lag saknas bestämmelser om avbeställning. Bestämmelsen innehåller ett undantag från principen i första stycket om att säljaren får hålla fast vid köpet och därmed fullgöra köpet för sin del. Undantaget avser den situationen att köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom. Säljaren får då enligt första meningen i andra stycket inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betal- ning. Han får alltså inte vidta åtgärder för att fullfölja det ifrågavarande köpet. Däremot kan det följa av säljarens skyldighet att begränsa skadan (se 70 5) att han t.ex. bör utnyttja redan utfört arbete och anpassa varan till en annan köpare.
Om köparen avbeställer en vara och säljaren inte får hålla fast vid köpet och kräva betalning, är han i Stället berättigad till skadestånd. Den frågan behandlas i det följande.
Enligt andra meningen gäller undantagsbestämmelsen i första meningen inte om det skulle medföra väsentlig olägenhet för säljaren att inte fullfölja köpet eller om det skulle medföra risk för att hans förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. I sådana fall får alltså säljaren trots avbe- ställningen hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen. vidta andra åtgärder för avlämnandet och kräva betalning.
En sådan väsentlig olägenhet som avses här kan bero på att säljaren åsamkas betydande sysselsättningssvårigheter eller på att han har gjort särskilda investeringar för att kunna genomföra produktionen eller på att han har ett särskilt intresse av beställningen såsom ett referensarbete. Ju längre tillverkningen eller andra förberedelser för avlämnandet har fram- skridit, desto större olägenhet innebär det ofta för säljaren att inte fullfölja köpet. Ju senare avbeställningen inträffar, desto större anledning finns det också att vid bedömningen av den skada som tillfogas säljaren ta hänsyn även till köparens möjligheter att själv utnyttja varan på ett annat sätt än det som från början var avsikten.
Risk för att säljarens förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt kan föreligga t.ex. på grund av köparens dåliga betalningsförmåga. Om i ett sådant fall säljarens ställning med hänsyn till det säkerhetsvärde som varan kan representera förbättras genom att tillverkningen fullföljs, är han således inte skyldig att ställa in tillverkningen. Motsvarande gäller om det 162
av någon annan anledning måste antas att säljarens förlust på grund av Prop_ l988/89: 76 avbeställningen inte blir ersatt. Som exempel kan nämnas att köparen inte 535 är beredd att frivilligt betala skadestånd med anledning av avbeställningen och att möjligheten att få en verkställbar dom mot honom är utesluten eller alltför besvärlig och osäker.
Frågan om vilka förluster för säljaren som skall ersättas, när köpet till följd av köparens avbeställning inte får fullföljas, skall bedömas enligt de allmänna principer för skadeståndsberäkning som anges i 67— 7055. Ska- deståndet omfattar således bl. a. de kostnader som säljaren har lagt ned på Varans tillverkning eller för de övriga åtgärder som han har vidtagit i syfte att förbereda varans avlämnande samt kostnader som förorsakas av att tillverkningen och andra förberedelser ställs in. Ytterligare har säljaren rätt till ersättning för vinst som han förlorar på grund av avbeställningen. Bestämmelsen tar inte ställning till vilken beräkningsmetod som skall användas för att bestämma ersättningens storlek.
Frågan om säljarens rätt till skadestånd kan någon gång böra bedömas utifrån stadgandet i 575 första stycket (se specialmotiveringen till den paragrafen).
Tredje stycket .
I 1905 års lag finns i 31 5 en regel motsvarande den föreliggande. Vid dröjsmål på köparens sida får säljaren enligt första stycket kräva betalning för varan. Är förutsättningarna för hävning också uppfyllda. har säljaren rätt att välja mellan krav på betalning och hävning. Enligt bestäm- melsen i tredje stycket förlorar emellertid säljaren rätten att kräva betal- ning om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Bestämmel- sen gäller endast för sådana fall då varan ännu inte har avlämnats. Har säljaren fullgjort den egna prestationen genom att avlämna varan, går han inte enligt förevarande stadgande miste om sin rätt att kräva betalning för Varan av köparen. Däremot kan denna rätt gå förlorad enligt allmänna regler om preskription av fordran.
Bestämmelsen motsvarar 235 tredje stycket. enligt vilken köparen ge- nom sin passivitet kan förlora rätten att kräva fullgörelse av köpet. Vad som där sägs om tidsfaktorn gäller i tillämpliga delar även förevarande bestämmelse.
53 5'
Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar till köpet enligt 505 l. Köparen är dock inte skyldig att medverka till köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om hans medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till säljarens intresse av köparens medverkan.
Om hindret eller missförhållandet upphör inom rimlig tid, får säljaren dock kräva att köparen medverkartill köpet.
Säljaren förlorar rätten att kräva att köparen medverkar till köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.
(Paragrafen saknar motsvarighet i arbetsgruppens förslag)
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 163
Paragrafen har ingen motsvarighet i 1905 års lag. Den gäller säljarens Prop. l988/89: 76 rätt att kräva att köparen medverkar till köpet enligt 505 1. 545
Bestämmelsen i första stycket är en motsvarighet till 23 5 första stycket och ställer liksom den bestämmelsen upp vissa förutsättningar för att fullgörelse. här i form av medverkan. skall kunna krävas. Rörande den närmare innebörden av dessa förutsättningar gäller i tillämpliga delar vad som har anförts under 23 5. Vid en avvägning mellan parternas intressen bör uppmärksamhet fästas vid det förhållandet att köparens medverkan ofta är helt nödvändig för att säljaren skall kunna uppfylla sina förpliktel- ser.
På motsvarande sätt som enligt 23 5 medför det förhållandet att köparen blir befriad från skyldigheten att medverka till köpet inte nödvändigtvis att köparen också blir befriad från skadeståndsskyldigheten.
När det gäller bestämmelserna i andra och tredje styckena kan hänvisas till vad som har anförts under motsvarande bestämmelser i 23 5 andra och tredje styckena.
Hävning på grund av dröjsmål med betalningen
54 5
Säljaren får häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte är oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden.
Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.
Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan.
(Jfr 605 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen gäller säljarens rätt att häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen. Hävning på grund av ett befarat avtalsbrott regleras i 62 5. I 565 ingår särskilda bestämmelser om hävning i fall där varan skall avlämnas och priset betalas i flera poster.
Första stycket
I 1905 års lag finns regler om hävning på grund av köparens dröjsmål med betalningen i 28 5 första stycket.
Bestämmelsen i förevarande stycke innehåller att säljaren får häva köpet om köparens dröjsmål utgör ett väsentligt avtalsbrott. Formuleringen skiljer sig från motsvarande bestämmelser i 25 och 39 55 genom att en hänvisning till avtalsbrottets betydelse för motparten saknas. Det krävs alltså vid tillämpningen av förevarande stycke inte att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren. Detta hänger samman med att säljarens tillgångar eller finansiella läge inte bör tillmätas någon avgörande betydel- se för bedömningen av om han skall ha rätt att häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen. Prövningen skall i stället utgå från avtalsbrottet som sådant. 164
Vid bedömningen av om ett dröjsmål med betalningen utgör ett väsent- Prop. l988/89: 76 ligt avtalsbrott bör hänsyn tas bl.a. till köpets karaktär och betydelsen vid 545 ifrågavarande förhållanden av att betalningen försenas. Vid vissa transak- tioner kan ett mycket kort dröjsmål vara väsentligt, medan man i andra fall bör kräva mer innan hävning kan ske.,Väsentlighetsbedömningen kan dock inte göras enbart utifrån dröjsmålets längd. Man måste också beakta t. ex. huruvida dröjsmålet gäller hela betalningen eller endast en mindre del av betalningen. Däremot saknar orsaken till köparens dröjsmål med betalningen betydelse för säljarens rätt att häva köpet.
Kravet på att avtalsbrottet skall vara väsentligt är detsamma oavsett om betalning skall ske i reda pengar mot utfåendc av varan eller t.ex. mot överlämnande av dokument. Men betalningsvillkoren kan givetvis ha betydelse för utfallet av väsentlighetsbedömningen i det enskilda fallet.
Bestämmelsen förutsätter inte att köparen skall ha insett eller bort inse att avtalsbrottet var väsentligt. Även om köparen har anledning att anta att dröjsmålet inte spelar någon större roll för säljaren, har denne rätt att häva köpet när avtalsbrottet är väsentligt enligt den mera allmänna bedömning som har nämnts.
Andrastycket
1905 års lag saknar motsvarande bestämmelse. Bestämmelsen gäller säljarens rätt att häva köpet efter utgången av en tilläggstid som säljaren har förelagt köparen. Om tiden inte är oskäligt kort får säljaren häva köpet om köparen inte betalar inom tiden. Bestämmelsen svarar mot 25 5 andra stycket som gäller köparens rätt att häva köpet efter utgången av en tilläggstid som han har förelagt säljaren, om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.
Tilläggstiden får inte vara oskäligt kort. Köparen måste få en reell möjlighet att erlägga betalningen inom tilläggstiden. Däremot behöver säljaren inte ta hänsyn till köparens individuella möjligheter att få fram de medel som krävs för betalningen. Rörande den närmare innebörden av bestämmelsen kan i tillämpliga delar hänvisas till vad som har anförts i specialmotiveringen till 25 5 andra stycket.
Tredje stycket 1905 års lag innehåller ingen motsvarighet till förevarande stycke. Be- stämmelsen svarar mot 25 5 tredje stycket vartill kan hänvisas.
Fjärde stycket Bestämmelsen överensstämmer med 28 5 andra stycket i 1905 års lag. Bestämmelsen innehåller den mest betydelsefulla inskränkningen i sälja- rens hävningsrätt. Säljaren saknar i regel hävningsrätt då han har låtit köparen komma i besittning av varan. Någon motsvarighet till denna princip förekommer inte i fråga om köparens hävningsrätt. Denna begrän- sas sålunda inte av att avtalet har blivit fullgjort genom betalning av priset. För att rätten att häva köpet på grund av dröjsmål med betalningen skall vara utesluten fordras att varan har kommit i köparens besittning. Att varan är avlämnad avskär således inte hävningsrätten i andra fall än då 165
avlämnandet och mottagandet sammanfaller. Vid distansköp är detta i Prop. l988/89z76 regel inte fallet. och säljaren har då enligt 105 andra stycket rätt att 555 förhindra att varan lämnas ut annat än mot betalning. Begagnar sig sälja- ren av denna rätt kommer varan aldrig i köparens besittning, och säljaren kan då, om betalning inte sker, häva köpet utan hinder av förevarande bestämmelse. Den inskränkning i hävningsrätten som avses i bestämmelsen gäller inte i sådana fall då säljaren förbehållit sig rätt att häva köpet trots att varan har kommit i köparens besittning. Det vanligaste fallet är att varan har sålts med ett giltigt äganderättsförbehåll. Ett andra undantagsfall då säljaren är berättigad att häva köpet, trots att varan har kommit i köparens besittning. är då köparen har avvisat varan. Detta undantagsfall tar sikte på de situationer då avvisandet har skett utan fog. Har köparen haft rätt att avvisa varan är det han och inte säljaren som har en hävningsrätt.
Hävning på grund av bristande medverkan
55
Säljaren får häva köpet, om köparen inte medverkar till köpet enligt 50 5 1 och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren samt köparen insåg eller borde ha insett detta. Säljaren får under samma förutsättningar häva köpet, om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.
Säljaren får vidare häva köpet, om köparen inte inom en bestämd tilläggstid som säljaren har förelagt köparen och som inte är oskäligt kort
1. medverkar till köpet enligt 50 5 1,eller
2. hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.
Medan en tilläggstid löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggs- tiden.
(Jfr 605 fjärde stycket i arbetsgruppens förslag)
1 1905 års års lag saknas motsvarande bestämmelser. I 50 5 regleras köparens skyldighet att medverka till köpet och att hämta eller ta emot varan. Om köparen inte uppfyller sina förpliktelser i dessa avseenden har säljaren rätt att häva köpet enligt vad som föreskrivs i förevarande paragraf.
Köparens underlåtenhet att hämta eller ta emot varan eller i övrigt medverka till köpet kan ofta i förening med andra omständigheter vara ett tecken på att köparen inte kommer att fullgöra sin betalningsförpliktelse. Om det står klart att det kommer att inträffa ett betalningsdröjsmål som ger säljaren rätt till hävning, får säljaren enligt 625 häva köpet på denna grund även om dröjsmålet ännu inte har fullbordats. I den mån omständig- heterna är sådana att rätt till hävning på grund av ett befarat eller fullbor- 166
dat betalningsdröjsmål inte föreligger. kan rätten till hävning på grund av Prop. l988/89: 76 bristande medverkan däremot ha en självständig betydelse. 555
Första stycket
En förutsättning för att säljaren skall ha rätt att häva köpet på grund av bristande medverkan från köparen är att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren och att köparen insåg eller borde ha insett detta. Vid bedömningen av om väsentlighetskravet är uppfyllt måste man ha i min- net att det här rör sig om köparens biförpliktelser. Många gånger kan köparens bristande medverkan inte anses ha sådan betydelse för säljaren att underlåtenheten bör medföra hävningsrätt. Ett avtalsbrott som består i bristande medverkan är således i regel inte lika allvarligt som ett avtals- brott som beståri bristande betalning.
Hävning av köpet i fall då köparen inte har medverkat till det kan bli aktuellt t. ex. om det med tanke på säljarens övriga verksamhet kan upp- komma en betydande olägenhet eller skada för honom om fullgörelsen av avtalet drar ut på tiden därför att köparen inte medverkar till köpet i tid. Det kan exempelvis röra sig om att ett fartyg eller en maskin som är under byggnad tar utrymme på säljarens varv eller i hans produktionshall och förhindrar eller försvårar fullgörelsen av säljarens övriga åtaganden.
Skulle köparen såväl brista i medverkan som underlåta att göra delbetal- ningar, kan det ofta finnas skäl att bedöma frågan om hävningsrätt förelig- ger i förhållande till den sammanlagda verkan av köparens avtalsbrott för säljaren. Säljaren kan således bli berättigad att häva köpet även om av- talsbrotten var för sig inte är så betydande att de skulle ge säljaren en sådan rätt.
Säljarens rätt att häva köpet enligt förevarande paragraf är oberoende av orsaken till avtalsbrottet. Hävning kan således komma i fråga också i sådana fall där köparens dröjsmål med att medverka till köpet beror på omständigheter utanför köparens kontroll.
Består avtalsbrottet i att köparen inte i rätt tid har hämtat eller tagit emot varan, krävs — utöver väsentlighetskravet — att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Det är endast i sådana fall som en hävningsrätt i nu avsedda fall framstår som motiverad. Om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan, föreligger det ofta samtidigt ett dröjsmål med betalningen eller ett befarat sådant. Då skyd- das säljaren av andra regler, nämligen de om betalningsdröjsmål och de om befarat avtalsbrott. I många fall kan säljaren också få ett tillräckligt skydd genom reglerna om vård av varan i 72 — 78 55. Dessa ger honom rätt till ersättning för vårdkostnaderna, rätt att placera varan hos tredje man samt möjlighet att sälja varan för köparens räkning. Reglerna om vård av varan blir tillämpliga t.ex. om köpet gäller en lastbil som köparen har betalt men inte tagit emot. I allmänhet har säljaren i en sådan situation inte intresse av att kunna häva köpet.
I vissa fall kan emellertid säljaren ha ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Som exempel kan nämnas att säljaren har sålt ett hus för rivning eller att köpet avser överblivet byggnadsmaterial från ett bygge eller varor från ett lager som måste tömmas. Som ytterligare exem- 167
pel kan nämnas att köpet avser giftigt industriavfall från säljarens verk- Prop. 1988/89: 76 samhet som säljs för att återanvändas. I sådana fall kan köparens underlå- 565
tenhet att hämta eller ta emot varan ha en så stor betydelse för säljaren att han har ett särskilt intresse av att kunna häva köpet. Den möjlighet som
ges därtill i första stycket medför också att säljaren enligt 62 5 kan frigöra sig från avtalet redan före tiden för fullgörelsen, om det står klart att köparen inte kommer att ta emot varan.
Andra stycket
Andra stycket innehåller en bestämmelse om ett tilläggstidsförfarande som i princip motsvarar bestämmelsen i 25 5 andra stycket. Vid bedöm- ningen av tilläggstidens längd bör beaktas det slag av förpliktelse som det är fråga om. Tilläggstiden bör innebära en faktisk möjlighet att uppfylla förpliktelsen. Säljaren är dock inte skyldig att beakta köparens individuel- la behov och förhållanden när han sätter ut tilläggstiden. Kravet på en skälig tid innebär emellertid att ett dröjsmål som är oväsentligt för säljaren inte kan åberopas som hävningsgrund. Det kan framhållas att. i de fall då köparen inte har hämtat eller tagit emot varan, säljaren inte genom till- läggstidsförfarandet kan sätta ur spel den hävningsförutsättning som be- ståri att säljaren skall ha ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.
Tredje stycket
På sätt som motsvarar vad som föreskrivs i 25 5 tredje stycket gäller att säljarens rätt att häva köpet under tilläggstiden är begränsad till de fall då köparen meddelar att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggstiden.
Hävning vid successiv leverans
56 51
Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avlämnande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon post, får sälja- ren häva köpet i fråga om denna post enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.
Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare post, om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas.
(Jfr 62 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen innehåller Specialregler om hävning i de fall då varan skall avlämnas och betalas efter hand i särskilda poster (successiv leverans).
Första stycket
1 1905 års lag saknas en uttrycklig motsvarighet till första stycket. Om varan skall avlämnas successivt och även betalningen skall ske i flera poster allteftersom varan avlämnas, får säljaren vid dröjsmål med
* Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 168
betalningen av en post häva köpet beträffande denna post enligt de be- Prop. l988/89: 76 stämmelser som i övrigt gäller för hävning. De enskilda posterna betraktas 565 med andra ord i detta avseende som om det vore fråga om flera självstän- diga köp. Det är alltså köplagens allmänna regler om hävning som skall tillämpas beträffande en enskild post. Vid dröjsmål med en post får således säljaren häva köpet beträffande denna. om avtalsbrottet uppfyller väsentlighetskravet i 545 första stycket eller om betalning inte har skett inom en tilläggstid som säljaren har förelagt enligt 54 5 andra stycket. Då de enskilda posterna betraktas som om det vore fråga om flera självständi- ga köp, får hävningsförutsättningarna bedömas i förhållande till den ifrå- gavarande posten och inte i förhållande till hela avtalet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i fråga om avtalsbrott av säljaren i 44 5 första stycket.
Andra stycket
1 1905 års lag finns en motsvarighet till förevarande bestämmelse i 29 5. Bestämmelsen gäller säljarens rätt att på grund av ett betalningsdröjsmål som har inträffat beträffande en post häva köpet beträffande en senare post. Utgångspunkten är att köpet får hävas även i fråga om en senare post. Undantag görs dock för det fall att det saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas. I jämförelse med motsvarande bestämmelse om säljarens avtalsbrott (44 5) är den föreliggande bestämmelsen något strängare mot köparen i det att presumtionen för hävningsrätt är den omvända. Även i förhållande till vad som annars gäller vid befarat avtalsbrott (62 5) är förutsättningarna för hävning strängare mot köparen.
Som exempel på fall där hävning enligt bestämmelsen inte bör komma i fråga kan nämnas att det inträffade dröjsmålet uppenbarligen har berott på ett misstag från köparens sida, ett tillfälligt betalningshinder eller någon annan liknande orsak som inte har samband med köparens betalningsför- måga och som inte heller annars ger anledning att befara dröjsmål i fortsättningen. Hänvisningen till dröjsmål som ger rätt till hävning inne- bär att det skall saknas anledning att förvänta ett sådant dröjsmål med betalningen av kommande post eller poster som utgör ett väsentligt av- talsbrott.
Hävning beträffande senare poster kan komma i fråga oberoende av huruvida säljaren häver köpet i fråga om den post vars betalning redan har försenats. Hävning på grund av det redan inträffade dröjsmålet kan vara utesluten t. ex. därför att varan redan har kommit i köparens besittning (jfr 54 5 fjärde stycket). Detta hindrar dock inte säljaren att häva köpet beträf- fande kommande poster.
Hävning enligt andra stycket torde ofta komma att omfatta alla de återstående posterna. Detta är dock i princip inte nödvändigt, utan häv- ning kan även komma i fråga beträffande bara någon eller några av de senare posterna. De förutsättningar som anges i andra stycket måste näm- ligen föreligga beträffande varje post som hävningen avser.
Bestämmelsen i andra stycket innehåller inte någon uttrycklig reglering av frågan inom vilken tid säljaren måste utöva sin hävningsrätt. Frågan
huruvida hävningsrätten kan förloras genom passivitet får bedömas ut- Prop. 1988/89: 76 ifrån allmänna principer. 575
Skadestånd
57 5'
Säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom köparens dröjsmål med betalningen, om inte köparen visar att dröjsmålet beror på lag. avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 505 1 eller inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock inte, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 5 första eller andra stycket för att medverka till köpet eller för att hämta eller ta emot varan.
Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 675 andra stycket.
Säljaren har alltid rätt till ersättning. om avtalsbrottet eller förlusten beror på försummelse på köparens sida.
(Jfr 63 5 i arbetsgruppens förslag).
Paragrafen gäller köparens skadeståndsskyldighet på grund av köparens betalningsdröjsmål och bristande medverkan. Paragrafens första stycke har i 1905 års lag sin närmaste motsvarighet i 30 5. Andra -— fjärde styckena saknar motsvarighet i den lagen.
Första stycket
Bestämmelsen gäller köparens skadeståndsskyldighet på grund av dröjs- mål med betalningen. Utgångspunkten är att köparens betalningsdröjsmål medför skyldighet för honom att ersätta säljarens skada. Även om det föreligger ett dröjsmål. kan köparen dock under vissa förutsättningar vara befriad från skadeståndsansvar.
Befrielse från skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål med betal- ningen förutsätter att dröjsmålet beror på ett betalningshinder av kvalifi- cerat slag. som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. 1 lagtexten nämns några exempel på sådana hinder som kan utgöra befrielsegrund. Det talas om att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknan- de hinder.
Exemplen är huvudsakligen desamma som i 75 andra stycket lagen (l936:81) om skuldebrev. Där talas om dröjsmål som beror på lagbud, avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder som gäldenären inte borde ha tagit i beräkning vid skuldebrevets utfärdande.
1 Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 170
Skuldebrevslagens krav på att hindret skall vara ”oöverstigligt" motsvaras Prop. l988/89: 76 i förevarande bestämmelse av kravet på att köparen inte skäligen kunde ha 57 5 undvikit eller övervunnit följderna av hindret.
l förevarande bestämmelse talas om ”annat liknande hinder”. Däremot nämns inte — såsom i 275 — att hindret skall ligga utanför köparens kontroll. Ett sådant krav gäller emellertid även i förevarande samman- hang. Det framgår av de exempel som nämns i lagtexten samt av ordet "liknande”. Formuleringen i förevarande bestämmelse är emellertid mer tänkt att betona parallelliteten med den förutnämnda bestämmelsen i skuldebrevslagen än med reglerna i 275 om säljarens dröjsmål. Dessa gäller en förpliktelse av en helt annan typ. De exempel som ingår i föreva- rande bestämmelse utvisar att möjligheterna till befrielse från skade- ståndsskyldighet på grund av köparens betalningsdröjsmål är mera begrän- sade än motsvarande befrielsegrunder vid säljarens dröjsmål.
Föreligger ett hinder av avsett slag kan det likväl inte åberopas som befrielsegrund, om köparen skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Förutsebara svårigheter bör beaktas vid avtalets utformning, t.ex. genom att köparen förbehåller sig alternativa betalningssätt eller betalningsvägar (jfr vad som anförts i specialmotiveringen till 27 5). '
Om svårigheten inte kunde förutses vid den tidpunkt då avtalet ingicks men före betalningstidpunkten, måste köparen inrätta sig efter vad som kan antas hända. Ett hinder kan således inte heller åberopas som befriel- segrund, om köparen skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit dess följder. Om t.ex. ett avbrott i betalningsförmedlingen har blivit förutse- bart efter köpslutet men före förfallodagen och dess följder kunde ha undvikits genom att betalningen hade erlagts någon dag tidigare, kan detta innebära att köparen inte får åberopa hindret till befrielse från skade- ståndsskyldighet.
Om avtalet förutsätter att betalning sker mot att eller efter det att varan har avlämnats, kan man dock inte kräva att köparen för att undvika betalningshindret skall erlägga betalningen redan innan han har fått varan. Däremot kan det även då vara möjligt för köparen att erlägga betalningen på ett annat sätt än genom bank eller post — exempelvis kontant — och på det sättet undvika det hinder som förutses inträffa. Huruvida man skä- ligen kan begära kontantbetalning i en sådan situation får bli beroende på bl.a. var säljaren bor och hur stort belopp det är fråga om. Beror ett betalningshinder på valutalagstiftningen i köparens land, kan det vara rimligt att kräva att köparen försöker övervinna det genom att utnyttja möjligheter att få licens eller dispens.
Bristande betalningsförmåga kan inte utgöra en sådan befrielsegrund som avses i föreliggande stycke.
Enligt 48 5 andra stycket omfattar. köparens skyldighet att betala priset även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel, ställa remburs eller bankgaranti eller vidta någon annan åtgärd som behövs för att möjlig- göra betalning. Ett hinder som medför att köparen inte i tid kan vidta en sådan åtgärd måste vara av samma kvalificerade slag som har nämnts ovan för att köparen skall befrias från skadeståndsskyldighet.
Bestämmelsen gäller såväl när köpet har hävts som när så inte har skett. 171
Ett specialfall där säljarens rätt till skadestånd blir aktuell är att köparen Prop. l988/89: 76 avbeställer varan. Som framgår av 525 andra stycket innebär detta att 575 säljaren i vissa fall inte får hålla fast vid köpet genom att kräva ut köpe- summan. I stället får han kräva skadestånd av köparen. I fråga om beräk- ningen av skadeståndet hänvisas till 67—70 55. I den förevarande bestäm- melsen finns det vissa grunder som köparen kan åberopa för att undgå skadeståndsskyldighet, nämligen de nyss angivna hindren mot fullgöran- det av betalningsförpliktelsen. Orsaken till att köparen avbeställer en vara ligger vanligtvis inte i att det föreligger ett sådant betalningshinder. Men om detta någon gång skulle vara fallet, bör frågan om skadestånd skall utgå bedömas enligt den förevarande bestämmelsen. Undantagsvis kan det således tänkas att en köpare som avbeställer en vara kan bli befriad från skadeståndsskyldighet enligt förevarande bestämmelse. Säljaren har dock rätt till ersättning för varans vård enligt bestämmelserna i 75 5.
Andra stycket
Om köparen inte medverkar till köpet enligt 505 1 eller inte i rätt tid hämtar eller tar emot en vara som säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med, har säljaren rätt till skadestånd enligt motsvarande grunder som i 27 5 första eller andra stycket. Genom hänvisningen till 27 5 första stycket förutsätter befrielse från skadeståndsskyldighet att köparens bristande medverkan till köpet eller underlåtenhet att hämta eller ta emot varan beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Genom hänvisningen till 275 andra stycket har köparen också ett visst ansvar för dröjsmål som beror på tredje man.
Tredje stycket
Bestämmelsen svarar mot 275 tredje stycket. Den skadeståndsskyldig- het som följer av kontrollansvaret enligt andra stycket omfattar inte, indi- rekt förlust. För att säljaren skall ha rätt till sådan ersättning fordras försummelse enligt vad som stadgas i fjärde stycket. När det däremot gäller köparens skadeståndsskyldighet enligt första stycket finns ingen motsvarande begränsning. Vid betalningsdröjsmål har alltså säljaren sam- ma ansvar för direkt som för indirekt förlust.
Fjärde stycket
Bestämmelsen svarar mot 275 fjärde stycket. Beror avtalsbrottet eller förlusten på försummelse från köparens sida, är detta en tillräcklig förut- sättning för att köparen skall bli skadeståndsskyldig. Att försummelse inte är en nödvändig förutsättning för skadeståndsskyldighet framgår av första och andra styckena.
I de flesta fall torde köparen vara skadeståndsansvarig enligt första eller andra stycket. Ansvaret enligt första stycket avser såväl direkt som indi- rekt förlust. Ansvaret enligt andra stycket avser däremot inte indirekt förlust. Detta framgår av tredje stycket. Bestämmelsen i fjärde stycket får därför betydelse främst som den regel på vilken skadeståndsansvar för 172
indirekt förlust kan grundas i fall där köparens avtalsbrott är sådant som avses i andra stycket.
Säljaren har i princip bevisbördan för att försummelse föreligger.
585
Hindras köparen att fullgöra köpet i rätt tid. skall han lämna säljaren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om säljaren inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att köparen har fått eller borde ha fått kännedom om hindret-, har säljaren rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid.
(Jfr 63 5 tredje stycket i arbetsgruppens förslag)
Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1905 års lag. Om köparen hindras att — helt eller delvis — fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna säljaren ett meddelande om hindret. Detta gäller vid hinder för betalningen liksom vid hinder vilka innebär att köparen inte kan medverka till köpet enligt 50 5. Meddelandet skall innehålla uppgift om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse och tillstäl- las säljaren inom skälig tid efter det att köparen fått eller borde ha fått kännedom om hindret. Får säljaren inte ett sådant meddelande har han rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid. Paragrafen motsvarar bestämmelsen i 28 5, och det kan i fråga om dess närmare innebörd hänvisas dit.
Till skillnad från vad som gäller enligt 57 5 andra stycket är det inte en förutsättning för skadeståndsskyldighet enligt förevarande paragraf att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.
Meddelande om hävning och skadestånd
59;
Säljaren får inte häva köpet på grund av köparens dröjsmål med att betala eller med att hämta eller ta emot varan, om han inte innan fullgörel- se har skett meddelar köparen att han häver.
Om köparen har lämnat medverkan enligt 50 5 1 men detta har skett för sent, får säljaren inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet. om han inte inom skälig tid efter det att fick kännedom om att medverkan har lämnats meddelar köparen att han häver eller vill kräva skadestånd. Om säljaren häver köpet. behöver han dock inte lämna sär- skilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.
(Jfr 61 5 i arbetsgruppens förslag).
Paragrafen gäller säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande om att han häver köpet eller, i fall som avses i andra stycket. om krav på skadestånd.
I 1905 års lag är den närmaste motsvarigheten till förevarande paragraf 32 5.
Första stycket Prop. 1988/89: 76 Bestämmelsen gäller hävning av köpet på grund av köparens dröjsmål 605 med betalningen eller med att hämta eller ta emot varan. I dessa fall måste säljaren, om han vill utöva sin rätt att häva köpet, göra detta innan köparen fullgör den ifrågavarande förpliktelsen. Har betalning väl skett eller har köparen hämtat eller tagit emot varan, låt vara för sent, får säljaren inte längre häva köpet på grund av avtalsbrottet. Den avgörande tidpunkten är då köparens prestation har ägt rum. Inte ens om säljaren först senare har fått kännedom om fullgörelsen får han häva köpet efter det att köparen har fullgjort sin förpliktelse. Bestämmelsen innebär att säljaren förlorar hävningsrätten. Däremot kan han vara berättigad till skadestånd på grund av dröjsmålet.
Andra stycket
Dessa bestämmelser gäller det fallet att köparen har medverkat till köpet enligt 505 1 men detta har skett för sent. Bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll 29 5 som rör säljarens dröjsmål.
Så länge köparen inte fullgör sin skyldighet att medverka har säljaren rätten att häva köpet och kräva skadestånd i behåll. Om säljaren efter det att medverkan har lämnats vill utöva sin hävningsrätt eller kräva skade- stånd därför att köparen inte har medverkat till köpet i tid, skall han göra detta inom skälig tid efter det att han fick kännedom om att medverkan har lämnats. Om säljaren häver köpet behöver han dock inte lämna något särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.
Specifikation
605
Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper och underlåter han att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter det han har fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifika- tionen i överenstämmelse med vad som kan antas vara i köparens intresse. Detta hindrar inte säljaren från att göra gällande andra påföljder.
Säljaren skall underrätta köparen om den specifikation han gör och förelägga köparen en skälig tid inom vilken denne kan ändra specifika- tionen. Ändrar köparen inte specifikationen inom den tid som har före- lagts honom, blir säljarens specifikation bindande.
(Jfr 64 5 i arbetsgruppens förslag).
1 1905 års lag finns inte någon motsvarighet till förevarande paragraf. Paragrafen behandlar det särskilda fallet att köparen skall specificera varans form, mått eller andra egenskaper men inte gör det i tid. Under vissa förutsättningar kan säljaren 1 så fall göra specifikationen 1 köparens ställe.
Första stycket En förutsättning för att första stycket skall bli tillämpligt är att köparen enligt avtalet eller annars, t. ex. handelsbruk, skall göra den ifrågavarande 174
specifikationen. Avtalet kan t.ex. avse tillverkning eller leverans av sä- Prop. l988/89176 songvaror beträffande vilka köparen kan bedöma sina närmare önskemål i 605 fråga om färg, form osv. först efter köpslutet. Ett annat exempel är att avtalet avser tillverkning av varor vilkas tekniska detaljer köparen inte kan slå fast i det skede då avtalet ingås på grund av att de är beroende av önskemål från hans egna kunder. Däremot kan en säljare som skall tillver- ka en vara och som märker att han saknar vissa specifikationer som behövs för att han skall kunna fullfölja tillverkningen inte utan vidare åberopa bestämmelsen för att själv göra de närmare bestämningarna av varans egenskaper.
Om köparen underlåter att göra specifikationen vid den överenskomna tidpunkten eller inom en skälig tid efter det att han har mottagit en begäran från säljaren. får säljaren själv företa specifikationen. Denna måste dock överensstämma med vad som kan antas vara i köparens intresse. Hur varan skall vara närmare beskaffad för att överensstämma med köparens intresse kan t.ex. framgå av tidigare beställningar eller av att säljaren känner till de ändamål för vilka varan skall användas.
Bestämmelsen i första meningen ger säljaren rätt att göra specifika- tionen men den förpliktar honom inte att göra den. Om säljaren föredrar att häva avtalet på grund av köparens underlåtenhet att specificera, kan han göra detta om förutsättningarna för hävning föreligger (jfr 505 1 och 55 5). Även om han väljer att själv göra specifikationen. har han kvar sina övriga rättigheter, t. ex. rätten till skadestånd (57 5 andra stycket).
Andra stycket
Om säljaren med stöd av första stycket gör en specifikation skall han enligt andra stycket underrätta köparen om den och förelägga köparen en skälig tid inom vilken denne kan ändra specifikationen. Ifall köparen har fått en sådan underrättelse och inte ändrar specifikationen inom utsatt tid. blir säljarens specifikation bindande.
Att specifikationen blir bindande innebär bl.a. att varan skall anses avtalsenlig om den överenstämmer med den av säljaren gjorde specifika- tionen. Köparen kan inte heller bli fri från avtalet genom att hävda att avtalets fullgörande, dvs; säljarens leveransskyldighet och hans egen betal- ningsskyldighet, har varit beroende av att köparen faktiskt lämnat den specifikation som avtalet förutsätter. Bestämmelserna ger därför säljaren en möjlighet att hålla fast vid köpet också i de fall då köparens underlåten- het att lämna Specifikation beror på en önskan att köpet inte fullföljs.
Om köparen ändrar specifikationen inom förelagd tid blir säljarens specifikation inte bindande för honom. Skulle säljaren likväl avlämna en vara som har tillverkats enligt hans egen specifikation är varan inte avtals- enlig. Köparen kan då ha rätt att göra gällande felpåföljder.
Ifall köparen avbeställer varan och säljaren enligt 52 5 andra stycket inte får hålla fast vid köpet utan måste nöja sig med skadestånd, sätts bestäm- melserna i förevarande paragraf åt sidan. Då blir säljaren även enligt 70 5 skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Den skyldighe- ten inträder när säljaren får veta om avbeställningen.
Befarat avtalsbrott Prop. l988/89: 76
. . . 61 Bestämmelserna I 61 och 62 55 reglerar Vilka befogenheter en part | köpe- &
avtal har om det kan befaras att motparten kommer att göra sig skyldig till ett avtalsbrott. Det rör sig alltså om situationer där något avtalsbrott från motpartens sida ännu inte har inträffat men kan förväntas komma att inträffa. I den rättsvetenskapliga litteraturen används termen anteciperat avtalsbrott för att beskriva en sådan situation. ] förevarande lag används uttrycket befarat avtalsbrott. Bestämmelserna om befarat avtalsbrott är tillämpliga på samtliga de typer av avtalsbrott som regleras i lagen, obero- ende av från vilken parts sida som ett avtalsbrott är att vänta.
I anslutning till dessa bestämmelser om befarat avtalsbrott finns i 635 vissa bestämmelser om följderna av att en part har försatts i konkurs och konkursboets rätt till inträde i konkursgäldenärens avtal.
Stoppningsrätt
615
Visar det sig efter köpet att en parts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation.
Har säljaren redan avsänt varan och visar det sig att sådana förhållan- den som avses i första stycket föreligger på köparens sida, får säljaren hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta gäller även om köparen har tagit emot transportdokument avseende varan.
Den som inställer fullgörelsen eller hindrar att varan lämnas ut skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som han lider genom att ett sådant meddelan- de inte harlämnats i tid.
Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att varan lämnas ut skall fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.
(jfr 65 å i arbetsgruppens förslag)
1 1905 års lag finns liknande regler av mera begränsad räckvidd i 39 &. Förevarande paragraf innehåller regler om Stoppningsrätt, dvs. en parts rätt att avbryta åtgärder för att fullgöra köpeavtalet och hålla inne den egna prestationen när ett avtalsbrott från motpartens sida kan befaras.
Att en part har rätt att ställa in fullgörelsen av sina skyldigheter innebär för säljarens del att han inte behöver avlämna varan och för köparens del att han inte behöver betala. Stoppningsrätten medger emellertid också att förberedelserna för fullgörelsen får avbrytas. Säljaren kan t.ex. avbryta tillverkningen av varan. och köparen behöver inte vidta de förberedande åtgärder som kan behövas för att betalning skall kunna ske.
Vid kontantköp skyddas säljaren redan av reglerna i 10 5, enligt vilka han vid sådant köp inte är skyldig att lämna ut varan eller genom överlåtel- se av dokument eller på annat sätt frånhända sig förfoganderätten över den förrän köparen betalar priset. Den rätten har säljaren oberoende av orsa- ken till att betalningen dröjer. Säljaren är naturligtvis oförhindrad att även 176
vid kontantköp åberopa bestämmelserna i förevarande paragraf som ger Prop. l988/89: 76 honom rätt att, om han enligt avtalet är skyldig att skicka varan till annan 615 ort, underlåta att sända den. På motsvarande sätt skyddas köparen redan genom reglerna i 49 å, som föreskriver att köparen inte är skyldig att betala förrän varan hålls tillgäng- lig för honom eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet. Stoppningsrätten enligt föreliggande paragraf är underkastad vissa kva— lificerade förutsättningar. Dessa innebär att det måste föreligga starka skäl att befara ett avtalsbrott från motpartens sida. '
Första stycket
Utgångspunkten i första stycket är att det bara är sådana förhållanden som visar sig efter avtalsslutet som får betydelse för rätten att ställa in ' fullgörelsen. En part kan således inte åberopa bestämmelsen i första styc- ket till stöd för att ställa in en fullgörelse under hänvisning till förhållanden på motpartens sida kända för honom redan när köpeavtalet träffades. Det är i och för sig inte nödvändigt att det skall ha inträffat en förändring i motpartens förhållanden efter avtalsslutet, men det skall vara fråga om förhållanden som har visat sig först efter den tidpunkten.
På köparens sida är det närmast fråga om omständigheter som rör köparens ekonomiska förhållanden som kan ge säljaren anledning att göra bruk av stoppningsrätten. Att köparens betalningsförmåga visar sig vara svag eller att han i något avseende har handlat så att hans betalningsvilja kan ifrågasättas är sådana omständigheter som kan ge säljaren starka skäl att anta att köparen inte kommer att fullgöra sin del av avtalet. Om köparen försätts i konkurs eller är föremål för ackordsförfarande finns det starka skäl att ifrågasätta om köparen kan fullgöra sina förpliktelser. I sådana fall är det helt klart att säljaren har Stoppningsrätt. Att köparen har ställt in sina betalningar eller på annat sätt förklarat sig vara insolvent utgör också som regel tillräcklig grund för säljaren att hålla inne sin prestation.
Med hänsyn till att det i den ifrågavarande bestämmelsen ställs höga krav på graden av sannolikhet för en parts bristande uppfyllelse av sina förpliktelser kan man bli mera tveksam beträffande andra fall då det finns omständigheter som tyder på att köparen har svag ekonomi. Att en borge- när inte lyckas driva in sin fordran hos köparen tyder visserligen på bristande förmåga eller vilja hos köparen att betala, men varken en sådan omständighet eller en resultatlös utmätning behöver alltid betyda att sälja- ren utan vidare skall ha rätt att hålla inne sin prestation. Exempelvis innebär regeln om beneficium att viss egendom eller inkomst är undanta- gen från utmätning. och även om en utmätningsborgenär inte har fått sin fordran indriven i dess helhet är det fullt möjligt att köparen trots det har medel att betala säljarens fordran. särskilt om den är liten i förhållande till utmätningsborgenärcns fordran. ] ett enskilt fall kan det således mycket väl förhålla sig så att det trots utmätningcn inte föreligger starka skäl till antagande att köparen inte kommer att fullgöra sina förpliktelser. I så fall har säljaren inte Stoppningsrätt.
Motsvarande förhållande kan ofta föreligga vid situationer som upp— ' 177
kommer som en typisk följd av insolvens eller bristande betalningsvilja, Prop. l988/89: 76 såsom vräkning, handräckning eller återtagande av en vara som har sålts 61 5 på avbetalning med äganderättsförbehåll. Omständigheter av angivet slag kan i allmänhet uppfattas som tecken på att en risk för avtalsbrott förelig- ger. men de ger inte säljaren en självklar rätt att hålla inne sin prestation. Omständigheterna i det enskilda fallet kan nämligen innebära att det trots en händelse av angivet slag inte föreligger tillräckligt starka skäl för att säljaren skall ha rätt att hålla inne sina prestationer.
Även på säljarens sida kan såväl säljarens ekonomiska förhållanden som hans handlande föranleda starka skäl till antagande. att han inte kommer att fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser. Det kan även beträffande säljaren vara fråga såväl om att han kan antas sakna resurser eller andra möjligheter till fullgörelse som att han saknar vilja att fullgöra avtalet.
Säljarens bristande betalningsförmåga kan inverka på hans möjligheter att leverera enligt avtalet, exempelvis om han sannolikt inte kan anskaffa det material som han behöver för sin tillverkning. Skall däremot leverans ske från eget lager, har säljarens bristande betalningsförmåga inte samma betydelse för hans förmåga till fullgörelse. Säljarens ekonomiska förhållan- den kan med andra ord ge köparen rätt att hålla inne sina prestationer endast om det med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet finns starka skäl att anta att säljaren på grund av sitt ekonomiska läge inte kommer att fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser.
Som exempel på en situation där säljarens handlingssätt ger anledning till ett sådant antagande kan nämnas att säljaren efter köpslutet har under- låtit att vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att fullgörelsen skall kunna ske i rätt tid eller på rätt sätt. Om det t.ex. vid tillverkningsköp visar sig att säljaren inte har gjort sådana beställningar eller träffat andra sådana avtal som behövs för att leverans skall kunna ske på utsatt tid, kan detta ge köparen rätt att hålla inne avtalsenliga betalningar. Motsvarande rätt kan bli aktuell, om det före leveransen visar sig att säljarens prestation på ett väsentligt sätt avviker från avtalet och det kan antas att bristen över huvud taget inte kommer att kunna avhjälpas eller att detta i varje fall inte kan ske utan att det uppstår ett väsentligt dröjsmål med leveransen.
I vissa fall kan även fel i leveranser till andra köpare utgöra grund för rätt att hålla inne en prestation. Detta förutsätter dock att det föreligger ett sådant samband mellan de olika leveranserna att man på grundval av avtalsbrott som drabbat andra köpare kan dra slutsatser även beträffande f ullgörelsen av avtalet med den ifrågavarande köparen. Så kan vara fallet om det gäller varor från samma tillverkningsparti och tidigare leveranser till andra köpare har varit behäftade med ett fel som på starka skäl kan antas drabba även den förestående leveransen till köparen.
Rätten att hålla inne en prestation gäller bara så länge motpartens ekonomiska förhållanden eller handlingssätt innebär starka skäl att anta att han inte kommer att fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser. Förhållandet kan också utvecklas på sådant sätt att parten får rätt att häva köpet med stöd av 62 &. Innehållandet av den egna prestationen kan således i många fall vara ett första steg mot hävning av köpet. Rätten att hålla inne en prestation kan emellertid upphöra på den grunden att förut- 178
sättningarna för denna faller bort, t.ex. genom att en köpare betalar priset Prop. l988/89: 76 eller. i enlighet med vad som framgår av fjärde stycket, ställer säkerhet för 61 5 betalningen. Den försening av avtalets fullgörande som uppkommer genom att en part i enlighet med ifrågavarande bestämmelse har hållit inne sin presta- tion ger inte motparten rätt till påföljder på grund av dröjsmål (jfr 22 och 51 55). Den part som ställer in sin fullgörelse eller håller inne sin prestation står emellertid själv risken för att förutsättningarna för detta är för han- den. Om det i efterhand visar sig att bedömningen var felaktig, kan parten drabbas av dröjsmålspåföljder.
Andra stycket
Andra stycket innehåller en specialregel som behandlar det fallet att en sådan situation på köparens sida som avses i första stycket visar sig först efter det att säljaren redan har avsänt varan till köparen. Säljaren får då . hindra att varan lämnas ut till köparen.
Om köparen har mottagit ett transportdokument avseende varan ger det honom normalt rätt att erhålla varan. Säljarens Stoppningsrätt enligt före- liggande stycke gäller emellertid även i sådana fall. Även om köparen redan har tillställts ett konossement eller en fraktsedel som under vanliga förhållanden skulle ge honom rätt att kräva att varan lämnas ut till honom, får således säljaren använda sig av sin Stoppningsrätt.
Säljarens rätt enligt andra stycket gäller intill dess att varan kommer i köparens besittning. Har varan en gång lämnats ut till köparen, har sälja- ren inte med stöd av andra stycket någon rätt att få tillbaka varan, inte ens om omständigheterna som skulle ha berättigat honom att förhindra varans utlämnande förelåg redan när varan kom i köparens besittning. Underlåter säljaren att i tid tillgripa sin Stoppningsrätt, eller lyckas han inte i sina försök att hindra att varan lämnas ut till köparen, förlorar han således definitivt sin rätt enligt detta stycke. Endast om köparen har försatts i konkurs eller om offentlig ackordsförhandling har inletts innan varan lämnades ut till honom kan säljaren enligt 63 45 ha rätt att få tillbaka varan, trots att den redan har överlämnats till köparen eller hans konkursbo.
Tredje stycket
Tredje stycket behandlar en parts skyldighet att meddela motparten att han utövar rättigheter som enligt första eller andra stycket tillkommer honom. Den som inställer en fullgörelse eller hindrar att varan lämnas ut skall genast meddela motparten det. Försummar parten den underrättelse- skyldigheten, blir han skyldig att ersätta motparten för skada som drabbar denne på grund av att ett sådant meddelande inte lämnas i tid. Sådan skada kan utgöras av de kostnader som en köpare åsamkas till följd av att han har anlitat en transportör för att hämta varan. något som han skulle ha kunnat undvika om säljaren i tid hade meddelat att han avsåg att hålla inne leveransen.
Fjärde stycket Prop. l988/89: 76
Av fjärde stycket framgår att en parts rätt att hålla inne sin prestation 625 upphör om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.
Vad som avses med godtagbar säkerhet torde inte vålla några problem när det gäller köparens betalningsförpliktelser. [ vissa fall kan säkerheten utgöras av att betalningsvillkoren ändras till att avse kontant betalning vid leveransen i stället för leverans mot kredit eller betalning mot faktura. ] de flesta fall torde emellertid den normala formen av säkerhet som en köpare måste prestera när det föreligger starka skäl att anta att han inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser utgöras av en bankgaranti eller något likvärdigt åtagande att svara för köparens betalningsförpliktel- se.
I fråga om säljarens förpliktelser kan säkerhet inte erbjudas på samma sätt som när det gäller köparens prestation. Vad som kan krävas blir i hög grad beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Enbart en försäk- ran från säljaren att köpet kommer att fullföljas kan inte vara tillräckligt vid en situation enligt första stycket, eftersom en sådan försäkran inte innebär någonting utöver det åtagande som redan följer av avtalet. Sälja- ren måste därför prestera någonting som säkerställer att den omständighet som utgör grunden för att köparen utövar sin Stoppningsrätt faller bort eller i vart fall förlorar i styrka så mycket att det inte längre kan anses föreligga starka skäl att anta att säljaren kommer att göra sig skyldig till avtalsbrott. Om det exempelvis har ifrågasatts huruvida säljaren kan leve- rera ett varuparti med den rätta kvaliteten, kan säljaren genom prover visa att han har skaffat sig förutsättningar för att leverera avtalad kvalitet. Förhållandena kan också vara sådana att säljaren för att undanröja de förutsättningar som ger köparen Stoppningsrätt enligt förevarande para- graf måste ställa säkerhet för betalningen av den skadeståndsskyldighet som kan följa av ett kommande avtalsbrott.
Hävning
62 5' Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en part rätt att häva köpet. får denne häva redan före tiden för fullgörelsen. Hävningen är dock utan verkan. om motparten genast ställer godtagbar säkerhet för att han kommer att fullgöra köpet.
(jfr 66 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen behandlar en parts rätt att häva köpet på grund av ett befarat avtalsbrott från motpartens sida. Denna bestämmelse är, liksom reglerna om Stoppningsrätt i 61 5. tillämplig på avtalsbrott såväl på säljarens som på köparens sida. ' '
I 1905 års lag behandlas säljarens rätt att häva köpet vid vissa fall av köparens anteciperade betalningsdröjsmål i 39 Q'.
Om det står klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 180
part rätt att häva köpet, får denne enligt förevarande paragraf häva redan Prop. l988/89: 76 före tiden för fullgörelsen. Vid en jämförelse med kraven för stoppnings— 625 rätt i 61 5 första stycket framgår att det i förevarande paragraf ställs högre krav för rätt att häva. Detta framstår som helt naturligt. 61 5 första stycket gäller en parts rätt att hålla inne sin prestation på grund av ett befarat avtalsbrott från motpartens sida. Innehållandet av en prestation är ofta en första reaktion som sedan följs av hävning, om motparten inte fullgör sin del av avtalet.
En ytterligare förutsättning för att en part skall ha rätt att häva i förtid är att det väntade avtalsbrottet skulle ge rätt till hävning när det inträffar. Den förutsättningen innebär en hänvisning till lagens allmänna hävnings- förutsättningar. Det primära kravet blir därigenom att det förväntade avtalsbrottet skall vara väsentligt (jfr 25, 39 och 54 55). Vid köp som avses i 26 å — tillverkningsköp och köp av varor som har anskaffats särskilt för köparen efter dennes anvisningar — får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål bara om köparens syfte med köpet är väsentligen förfe- lat genom dröjsmålet. Det kravet skall beaktas även vid hävning enligt förevarande lagrum, liksom den begränsning av säljarens hävningsrätt som följer av 54 & fjärde stycket.
Rätten till hävning enligt förevarande paragraf är inte beroende av orsaken till det väntade avtalsbrottet. Tillämpningsområdet för paragrafen är därför mer vidsträckt än för regeln i 61 9" om parts rätt att hålla inne sin prestation. Står det klart att ett väsentligt avtalsbrott från motpartens sida kommer att inträffa, får köpet hävas oberoende av vilka omständigheter som ger anledning till farhågorna. Dessa omständigheter kan därför i och för sig ligga helt utanför motpartens kontroll.
Kravet på att det skall stå klart att ett hävningsgrundande avtalsbrott kommer att inträffa innebär inte att motparten behöver vara ur stånd att påverka hävningsförutsättningarna. Enligt andra meningen är således häv- ningen utan verkan om motparten genast ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Likaså bör det vara möjligt för en part att avvärja en hävning genom att genast förebringa omständigheter med avseende på utsikterna för en riktig fullgörelse SOm visar att det inte längre kan anses stå klart att ett avtalsbrott kommer att inträffa. Det bör framhållas att vad som är tillräckligt för att avvärja hävningspåföljden, dvs. omkullkasta bedöm- ningen att det är klart att ett avtalsbrott kommer att inträffa, inte nödvän- digtvis behöver vara tillfyllest för att även förutsättningarna för att en part skall ha rätt enligt 61 5 att hålla inne sin prestation skall falla bort. Sådana starka skäl som enligt den paragrafen är förutsättningen för att hålla inne en prestation kan således föreligga trots att hävningsförutsättningarna har fallit bort.
Den som häver köpet enligt förevarande paragraf står risken för att förutsättningarna för åtgärden är för handen. Visar det sig i efterhand att förutsättningar för hävning inte förelåg, kan den hävande parten bli skyl- dig att ersätta motpartens skada.
Konkursm.m. Prop. 1988/89: 76
Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motpar- ten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.
Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgö- relse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säker- het om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.
Om bOet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet.
Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att köpa- ren har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen (l970:847) eller försatts i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då priset inte ännu har förfallit till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.
Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförmin- skad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.
(jfr 67 g i arbetsgruppens förslag)
1905 års lag innehåller i 39 och 40 55 regler om säljarens rättigheter vid köparens konkurs m.m.
Paragrafen reglerar vissa frågor som blir aktuella om en part försätts i konkurs m.m. Första stycket innehåller en generell regel om ett konkurs- bos rätt till inträde i konkursgäldenärens köpeavtal. Andra stycket anger att motparten i vissa fall kan kräva säkerhet för konkursboets fullgörelse. Tredje stycket reglerar vad som krävs för att en part skall ha rätt att häva köpet med anledning av att den andra parten har försatts i konkurs. Fjärde stycket innebär att säljaren i vissa fall har rätt att få tillbaka varan vid köparens konkurs m.m. Av femte stycket framgår betydelsen av att kon- kursboet förfogat över en mottagen vara.
Första stycket
1 första stycket anges att ett konkursbo har en generell rätt att träda in i konkursgäldenärens avtal. Bestämmelsen gäller såväl vid köparens som vid säljarens konkurs. Om inte boet på eget initiativ har lämnat motparten besked om sin avsikt att inträda, får motparten inte häva avtalet enligt tredje stycket förrän konkursboet beretts tillfälle att inträda i köpet.
Bestämmelsen om inträdesrätt innebär inte att en motpart vid alla typer av köp behöver finna sig i att konkursboet fullgör gäldenärens prestation. När det gäller köparens konkursbo där köparens prestation i allmänhet består enbart eller huvudsakligen i att betala pengar, är det ingen nackdel
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 182
för motparten att motta köparens prestation från konkursboet. Annorlun- Prop. 1988/89: 76 da kan det emellertid förhålla sig när det är säljaren som har gått i konkurs. 635 Om säljarens prestation avser leverans av standardvaror, kan ett rörelse- drivande konkursbo ofta fullgöra gäldenärens åtagande utan nackdel för motparten. Är det däremot fråga om att en viss säljares speciella förutsätt- ningar såsom exempelvis personliga kunskaper och yrkesskicklighet är av betydelse för köpeavtalet. är det inte lika självklart att köparen bör finna sig i att motta leveransen från konkursboet. I sådana och liknande fall har motparten en möjlighet att med stöd av reglerna om anteciperat avtals- brott i 625 häva köpet när ett väsentligt avtalsbrott kommer att inträffa därför att konkursboet saknar förutsättningar att leverera en avtalsenlig vara.
Reglerna om inträdesrätt tar sikte på framför allt sådana fall då motpar- ten inte har fullgjort sin prestation vid konkursutbrottet. Om motparten redan dessförinnan har presterat kan boet nämligen i regel behålla presta- tionen utan att fullgöra sin prestation. och motparten blir då hänvisad till att såsom övriga fordringsägare bevaka sin fordran för rätt till eventuell utdelning i konkursen. Boets intresse av att i dessa situationer träda in inskränks därför till fall då motparten kan återkräva sin prestation, vilket exempelvis är fallet när en säljares rätt till den levererade varan är sakrätts- ligt skyddad.
Motparten får kräva att boet inom skälig tid lämnar besked om sin avsikt att inträda. För motparten är det i allmänhet angeläget att så snart som möjligt få besked om konkursboets avsikt. För det fall att boet inte skulle önska överta konkursgäldenärens roll i avtalsförhållandet måste motparten nämligen, om han är säljare, söka en alternativ avsättning för sin vara och, om han är köpare, träffa avtal med annan leverantör.
Vid bedömningen av vilken tid som enligt bestämmelsen skäligen skall stå till konkursboets förfogande för att lämna besked om sin avsikt att träda in i avtalet får en avvägning ske mellan å ena sidan de faktorer som påverkar konkursboets behov av skäligt rådrum för överväganden och å andra sidan motpartens befogade intresse av ett snabbt besked. Faktorer som därvid bör beaktas är bl. a. köpets omfattning och den typ av vara som köpet avser. Om det är fråga om en vara som är underkastad snabba prisändringar eller som är mycket efterfrågad på marknaden eller om avtalet har begränsad ekonomisk betydelse, måste det kunna förutsättas att konkursboet skall lämna ett snabbt besked. Är det däremot fråga om exempelvis ett tillverkningsköp av större ekonomisk betydelse, måste boet kunna få en något längre tid på sig för att ta ställning till ett inträde.
Ett meddelande från konkursboet om att det avser att träda in i avtalet tillhör inte den kategori av meddelanden som enligt 82 5 får åberopas utan hinder av att det försenas. förvanskas eller inte kommer fram, utan boet får stå risken i detta hänseende.
1 och för sig är det inte nödvändigt att konkursboets besked lämnas genom en uttrycklig förklaring eller ett särskilt meddelande. En åtgärd som ger klart uttryck för boets avsikt kan tillmätas samma betydelse som ett uttryckligt meddelande. Ett exempel härpå är att boet sänder full betalning för en vara som har mottagits efter konkursutbrottet. 183
När boet utnyttjar sin inträdesrätt, inträder det i gäldenärens rättigheter Prop. 1988/89: 76 och skyldigheter fullt ut i enlighet med avtalet. För de övertagna förpliktel- 63 g serna ikläder sig boet massaansvar. Om konkursboet begår avtalsbrott, kan motparten i full utsträckning göra gällande påföljder mot boet. Även skadeståndskrav med anledning av boets avtalsbrott utgör en massaford- ran.
En situation som emellertid kan tänkas uppstå är om konkursboet inte självmant meddelar någon avsikt att inträda och motparten inte heller utnyttjar sin möjlighet att få besked om boets avsikt. En sådan passivitet innebär inte att boet har inträtt i avtalet. Ej heller är detta fallet om boet underlåter att besvara motpartens förfrågan om en eventuell avsikt att inträda. 1 det senare fallet inträder enligt tredje stycket en hävningsrätt för motparten.
Andra stycket
Bestämmelserna i andra stycket bygger på principen att konkursboets motpart i avtalet efter boets inträde inte skall behöva fullgöra sin presta- tion gentemot boet med mindre än att boet uppfyller sin del av avtalet eller ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. I och för sig anges redan i 10 & att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt. Varje part ges därige- nom en säkerhet för att också den andra parten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för egen del. När boet träder in, kan motparten emellertid inte utan vidare återta ett åtagande i köpeavtalet om leverans mot kredit respektive förskottsbetalning för varan. Boet övertar nämligen vid inträdet fullt ut de villkor som gällde för konkursgäldenären. Enligt andra meningen kan motparten dock, om konkursboets prestation skall ske senare. kräva säkerhet som villkor för den egna prestationen. När sådant krav har framställts, skall konkursboet ställa godtagbar säkerhet utan oskäligt uppehåll. Detta gäller oavsett boets ekonomiska ställning. Säkerheten kan utgöras av bankgaranti. pantförskrivning, borgensförbin- delse eller liknande som skäligen kan godtas. För köparens del skall säker— heten trygga betalningen av köpeskillingen, medan den säkerhet som en säljare skall ställa får avse den skada som kan drabba köparen om avtalet eventuellt inte uppfylls från boets sida. I stället för att ställa säkerhet kan boet naturligtvis välja att fullgöra sin prestation.
1 de flesta fall torde motparten innan tiden för hans egen fullgörelse är inne inte ha något befogat intresse av säkerhet vid sidan av det massa- ansvar som boet genom sitt inträde i avtalet har påtagit sig. Under vissa speciella förutsättningar kan det dock vara rimligt att krav på säkerhet kan ställas redan tidigare. En sådan situation kan föreligga när köparens kon- kursbo träder in i ett avtal som avser en vara som skall tillverkas speciellt för köparen och en lång leveranstid är avtalad. Om boet inte har medel att betala för produkten när leveranstiden är inne, gör säljaren en förlust om han inte kan få avsättning för varan på annat sätt. För denna och liknande situationer ges därför en möjlighet för motparten att kräva säkerhet av konkursboet redan innan prestationen till boet skall ske, nämligen om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda motparten mot förlust. Rätten att på detta stadium kräva säkerhet är avsedd endast för sådana 184
undantagsfall där det med hänsyn till boets ställning och andra omständig- Prop. 1988/89:76 heter föreligger en uppenbar risk för att boets tillgångar inte skall räcka till 635 för att boet skall kunna fullgöra sin prestation. 1 den situation som avses är det inte nödvändigt att säkerheten omfattar boets fullgörelse i dess helhet. Storleken av den säkerhet som kan begäras får bedömas genom en uppskattning av dels den förlust som ett avtalsbrott kan förorsaka motparten, dels boets möjligheter att täcka en sådan förlust.
Tredje stycket
Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav på besked inträder i avtalet eller om det inte ställer säkerhet enligt andra stycket, får motparten häva köpet. Hävningen innebär för den hävande parten att han befrias från skyldigheten att fullgöra sin del av köpeavtalet. Har han före konkurs- utbrottet helt eller delvis fullgjort sin del av köpeavtalet. är hans möjlighe- ter att återfå prestationen starkt begränsade. När köparen har försatts i konkurs kan säljaren återfå den sålda varan endast om hans rätt till den är sakrättsligt skyddad, exempelvis genom äganderättsförbehåll. Vid sälja- rens konkurs är köparen hänvisad till att bevaka sin fordran i konkursen och avvakta eventuell utdelning vid anspråk på betalning som har utgetts före konkursen.
Fjärde stycket
Fjärde stycket innehåller i första meningen en bestämmelse som i vissa fall ger säljaren en rätt att få tillbaka en vara som har överlämnats till köparen. Regeln blir tillämplig om varan, utan att betalning har skett, överlämnas till köparen eller dennes konkursbo efter det att köparen har ansökt om god man enligt ackordslagen eller har försatts i konkurs. Under angivna förutsättningar får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Re- geln torde bli tillämplig i första hand när säljaren vid varans utlämnande inte kände till konkursen respektive ackordsförfarandet. Dock är inte sådan ovetskap hos säljaren någon förutsättning för rätt till återtagande. Omständigheterna kan vara sådana att säljaren visserligen kände till köpa- rens konkurstillstånd men i praktiken inte, eller endast med svårigheter eller till stora kostnader, kunde hindra att varan lämnades ut till köparen eller hans konkursbo.
Bestämmelsen förutsätter inte att varan har sålts på kredit. Tvärtom torde den vanligaste situationen vara att varan har sålts mot kontant betalning men säljaren utan vetskap om förhållandena på köparens sida medger att varan lämnas ut. Däremot är bestämmelsen inte tillämplig om köparen redan har betalat.
Enligt första meningen får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka, men konkursboet har enligt andra meningen möjlighet att behålla varan genom att genast betala för den. Är priset inte förfallet till betalning, får boet också behålla varan om det förklarar sig villigt att betala och efter anma- ning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.
Bestämmelserna i förevarande stycke medför att det skapas ett undantag från principen i 54 _åj fjärde stycket om att säljaren förlorar sin rätt att häva , köpet när varan har överlämnats till köparen. 135
Femte stycket ' Prop. 1988/89: 76 Detta stycke innehåller en regel för det fallet att konkursboet har förfo— 645 gat över varan på sådant sätt att den inte kan återställas till säljaren i väsentligen oförändrat eller oförminskat skick. 1 ett sådant fall medför boets handlande att boet skall anses ha trätt in i avtalet, vilket också innebär att säljarens fordran på betalning utgör massagäld i boet.
Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans
Verkningar av hävning och omleverans
645
Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens skyldighet att betala och medverka till köpet.
1 den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.
Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.
(jfr 68 5 i arbetsgruppens förslag)
Andra stycket i förevarande paragraf motsvaras av 575 i 1905 års lag, , medan bestämmelser motsvarande dem i första och tredje styckena saknas i 1905 års lag.
Första stycket
Första stycket innehåller den grundläggande regeln om vad en hävning av ett köp innebär. Regeln tar i första hand sikte på sådana fall då någon prestation ännu inte har fullgjorts. Enligt regeln innebär hävningen att säljarens skyldighet att överlämna varan liksom köparens skyldighet att betala för den upphör. Även köparens skyldighet att i övrigt medverka till köpet upphör.
Vilken inverkan hävningen får för andra förpliktelser som kan åvila en part på grund av köpeavtalet får bedömas med hänsyn till föreliggande omständigheter i det särskilda fallet. 1 sakens natur ligger att skadestånds- skyldighet som eventuellt belastar endera parten inte faller bort om avtalet hävs. En hävning kan också medföra att det uppstår nya skyldigheter för en part. 1 73 5 föreskrivs en skyldighet för köparen att vidta åtgärder för att vårda varan om han har tagit emot den eller, under vissa förutsättningar, att ta hand om en vara som har sänts till honom.
Andra stycket Andra stycket anger principerna för genomförandet av hävning när köpet har fullgjorts. Vardera parten får kräva att motparten lämnar tillba- ka vad han har tagit emot. Har köparen enligt 73 5 tagit vård om varan för säljarens räkning och sålt den med stöd av 76 5, blir han i stället enligt 785 skyldig att återställa det överskott som han därvid har uppburit. 186
Som framgår av 66 5 är ett återställande av varan inte i alla situationer Prop. l988/89: 76 en nödvändig förutsättning för köparens rätt att häva köpet. Om köparen 655 enligt 665 är berättigad att häva köpet trots att han inte kan återlämna ' varan eller inte kan återlämna den i oförändrat skick. får säljaren givetvis inte heller kräva det. Kan emellertid köparen i andra fall än som avses i 665 inte lämna tillbaka varan, skall han i stället utge ersättning för den. Kan han lämna tillbaka varan endast i förändrat skick. skall han utge ersättning för värdeminskningen.
Vid avbetalningsköp gäller särskilda regler om återställande av gods och om avräkning mellan säljare och köpare, se lagen (19781599) om avbetal- ningsköp mellan näringsidkare m.fl.
Av andra stycket framgår vidare att vardera parten har rätt att hålla inne vad han själv skall ge ut till dess att den andra parten utger vad han skall återbära. Denna rätt, detentiönsrätt, får utövas även med avseende på skadestånd och ränta som motparten kan vara skyldig att erlägga. Rätten att hålla inne upphör om motparten betalar eller ställer godtagbar säkerhet för vad han är skyldig att betala.
Beträffande krav mot köparen avseende skadestånd eller ränta gäller att säljaren självfallet inte får hålla inne större del av köpesumman än som svarar mot dessa krav. Med säljarens skadeståndskrav kan i detta hänseen- dejämställas krav på ersättning enligt 65 5 för den nytta som köparen har haft av varan. Säljarens rätt att hålla inne köpesumman till säkerhet för skadestånds- och räntekrav gäller oberoende av om det föreligger förutsätt- ningar för kvittning.
Köparen får för sin del hålla inne varan till säkerhet för skadeståndskrav mot säljaren till dess att skadeståndet betalas eller säkerhet för kravet ställs. Denna köparens rätt gäller oberoende av om priset har betalats eller Cj.
Tredje stycket
Tredje stycket innehåller en bestämmelse som ger köparen rätt att hålla inne den levererade varan i avvaktan på att omleverans sker. Denna rätt gäller både när det är fråga om en omleverans som köparen har krävt (34 5) och när säljaren med stöd av 36 5 själv valt att omleverera. Att köparens rätt enligt tredje stycket gäller till dess att omleverans sker innebär att säljaren har rätt att vid omleverans få tillbaka den felaktiga varan.
ess
Hävs köpet. skall köparen ge ut den avkastning av varan som han har fått samt betala skälig ersättning om han har haft annan nytta av varan.
Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen. skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.
(jfr 69 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafens första stycke innehåller en regel om köparens skyldighet att vid hävning ge ut avkastning av varan och betala ersättning för annan nytta som han har haft av den. Andra stycket gäller säljarens skyldighet att
utge s.k. avkastningsränta på det belopp han skall betala tillbaka till Prop. 1988/89:76 köparen. 655 I 1905 års lag finns ingen motsvarighet till förevarande paragraf.
Första stycket
Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av regeln i 64 5. enligt vilken köparen vid hävning är berättigad att återfå hela det belopp som han har betalat, oavsett om han före hävningen har tillgodogjort sig avkastning av varan eller haft annan nytta av den.
Med avkastning avses i detta sammanhang inte sådan som förutsätter särskilda åtgärder eller insatser i samband med varans användning utan endast sådan avkastning som är direkt knuten till varan, såsom utdelning på aktier eller vissa hyresintäkter. Har köparen däremot använt varan på sådant sätt att den gett inkomster, är det inte fråga om avkastning i den mening som avses med bestämmelsen.
För annan nytta som köparen har haft av varan skall han betala skälig ersättning till säljaren. Denna regel skall ses mot bakgrund av att en hävning kan ske relativt lång tid efter det att köparen har mottagit varan (jfr bestämmelsen i 33 5 om två års reklamationsfrist vid fel). Det skulle i många fall framstå som oskäligt om köparen inte skulle behöva lämna något vederlag för den nytta han haft av varan. Ersättning bör utgå endast i de fall då köparen annars skulle få en fördel av varan på säljarens bekost- nad. Ersättningen för nyttan bör därför bestämmas vid en skälighetsbe- dömning. varvid hänsyn får tas till det eventuella obehag och de kostnader som vållats köparen på grund av felet. Vid den prövningen får felets ekonomiska betydelse, såsom kostnader, produktionsbortfall och andra olägenheter och besvär som felet kan ha medfört för köparen, beaktas som faktorer vilka skall minska köparens ersättningsskyldighet. Den ekonomis- ka nyttan som köparen har haft av en vara skall bedömas mot bakgrund av köparens situation före köpet. Om köparen har anskaffat en ny maskin för att ersätta en motsvarande av äldre typ, skall således inte hela den produk— tion som köparen före hävningen har uppnått med den nya maskinen anses utgöra den ekonomiska nyttan av varan utan endast den del av produktionen som har åstadkommits med hjälp av den nya maskinens högre kapacitet.
Att köparen har rätt till ersättning för försvarliga kostnader som han har lagt ned på varan framgår av 75 5.
Bestämmelsen innehåller ingen uttrycklig regel om köparens eventuella skyldighet att utge ersättning för att han, utan att ha gått miste om rätten att häva, exempelvis har förbrukat varan. Enligt 665 andra stycket får köparen i vissa fall häva köpet trots att varan inte kan återlämnas oföränd- rad eller oförminskad. I sådana fall får den nytta som köparen har haft av varan ersättas enligt förevarande bestämmelse.
Om köparen avyttrar en vara för säljarens räkning därför att han inte är skyldig att ta vård om den längre, blir han enligt reglerna i 76 5 skyldig att i stället redovisa för vad han uppburit.
Andra stycket Prop. l988/89: 76 Säljarens skyldighet enligt andra stycket att utge ränta, s.k. avkastnings- 665 ränta. från den dag han mottog betalningen föreligger oberoende av om det hävningsgrundande avtalsbrottet har inträffat på köparens eller säljarens sida. Räntan omfattar tiden från det betalningen mottogs och är inte beroende av leveranstidpunkten. Således skall ränta utgå även på för— skottsbetalningar som skall återlämnas. Avkastningsräntan skall löpa till och med den dag då återbetalning sker eller. om återbetalning inte sker i rätt tid. till och med den dag från vilken dröjsmålsränta skall utgå. 1905 års lag innehåller — som nyss framhållits — inga regler om avkast- ningsränta. ] räntelagen (l975:635) finns däremot sådana bestämmelser i 2 5 andra stycket. Dessa gäller endast återgång av betalning då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott. Räntelagens regler om avkastningsränta har därför anpassats till förevarande bestämmelse i köp- lagen (se lagförslag 2).
Bortfall av rätt till hävning och omleverans
66 51
Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om
1. varan har förstörts. kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,
2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka om varan är felfri. eller
3. varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.
(jfr 705 i arbetsgruppens förslag)
1 1905 års köplag motsvaras föreliggande paragraf av stadganden i 57 och 58 55, som emellertid saknar motsvarighet till punkt 3 i andra stycket och till tredje stycket.
De grundläggande bestämmelserna om köparens rätt att häva ett köp finns 22, 25, 26. 30, 37, 39 och 4155. Rätten till hävning vid partiellt avtalsbrott framgår av 43 5, och rätten till hävning vid successiv leverans anges i 44 5. Vissa begränsningar i köparens hävningsrätt framgår av 24 och 29 55. l förevarande paragraf finns ytterligare begränsningar av köpa- rens rätt att häva. Dessa begränsningar innebär att köparen normalt har rätt att häva köpet bara om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.
På motsvarande sätt finns de grundläggande bestämmelserna om köpa- rens rätt till omleverans i 30, 34 och 41 55. Rätten till omleverans vid
* Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 189
partiellt avtalsbrott regleras i 43 5. Vissa begränsningar i köparens rätt till Prop. 1988/89: 76 omleverans framgår av 35 5. Andra begränsningar följer av förevarande 665 paragraf. Dessa begränsningar innebär att köparen normalt har rätt till
omleverans bara om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.
Första stycket
Första stycket anger som huvudregel att köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad eller oförminskad. Vissa särskilda undantag från huvudregeln finns i andra stycket. Som ett allmänt undantag gäller dock enligt tredje stycket att köparens rätt att häva eller kräva omleverans inte går förlorad om köparen ersätter säljaren för den minskning i varans värde som är en följd av att den har försämrats eller minskat.
Andra stycket
Andra stycket innehåller i förhållande till huvudregeln i första stycket viktiga undantag som ger köparen rätt att häva köpet eller kräva omleve- rans trots att han inte kan återställa varan i det skick som förutsätts i första stycket.
Andra stycket innebär härigenom en modifiering av reglerna i 12 — 16 55 om risken för varan genom att säljaren. i den utsträckning som närmare anges, när hävningsgrund föreligger står risken för varan trots att den har avlämnats.
Punkt 1. Som exempel på varor som kan försämras eller minska genom sin egen beskaffenhet kan nämnas lättflyktiga vätskor som avdunstar samt färskvaror. Om köpet avser frukt som har avlämnats för sent och som hunnit ruttna då hävningen blir aktuell, kan undantaget i punkt 1 bli tillämpligt. Ofta kan det föreligga ett samband mellan hävningsgrunden och varans försämring, t.ex. när en maskin havererar på grund av mate- rialfel. Har emellertid köparen visat oaktsamhet genom att fortsätta att använda en vara sedan den visat sig vara felaktig och därigenom skadats och har skadan till föjd av den fortsatta användningen ökats, har inte förändringen skett endast på grund av varans egen beskaffenhet. Vilka krav som i detta och i liknande fall kan ställas på köparen kan variera starkt och får bli beroende på bl.a. varutyp och köparens fackkunskaper.
Rätten till hävning eller omleverans är vidare bevarad om varan föränd- rats till följd av ett förhållande som inte beror på köparen. Skadas varan i anslutning till säljarens befattning med den, exempelvis när säljaren av- hjälper ett fel eller i samband med monteringsarbeten efter leveransen, har köparen alltså rätt att häva eller kräva omleverans. Detta är också fallet när säljaren har gett felaktiga eller bristfälliga instruktioner om varans användning med påföljd att den skadas.
Uttrycket "förhållanden som inte beror på köparen" innebär att även vådahändelser omfattas av säljarens ansvar, om det föreligger allmänna förutsättningar för hävning eller omleverans. Om exempelvis varan brin- ner upp eller blir stulen, utan att vare sig säljaren eller köparen kan lastas
för det. utgör det inget hinder för köparens rätt att häva köpet eller kräva Prop. l988/89: 76 omleverans. 665
Punkt 2. Den undersökning av varan som köparen enligt 31 5 har att göra så snart omständigheterna medger det efter varans avlämnande skall enligt den bestämmelsen ske i enlighet med god affärssed. I vissa fall torde emellertid en sådan undersökning inte vara tillräcklig för att upptäcka fel. Om köparen gör en grundligare undersökning, antingen i anslutning till varans avlämnande eller senare, skall inte hävningsrätten eller rätten att kräva omleverans gå förlorad om köparen exempelvis har brutit varans förpackning eller utsatt varan för prov i samband med undersökningen. Det måste dock förutsättas att de åtgärder köparen har vidtagit vid under- sökningen har varit nödvändiga eller i vart fall försvarliga med hänsyn till omständigheterna.
Vill köparen åberopa t. ex. dröjsmål med varans avlämnande, har han i regel ingen anledning att undersöka den och kan därför inte heller åberopa föreliggande bestämmelse för rätt att återlämna varan i försämrat skick.
Punkt 3. Bestämmelsen tar framför allt sikte på det fallet att varan är avsedd för vidareförsäljning, men den är tillämplig även när varan sålts vidare utan att detta ursprungligen har varit förutsatt. Efter vidareförsälj- ning kommer hävning och omleverans vanligen i fråga endast om den senare köparen för sin del har hävt köpet eller framställt krav på omleve- rans. Om den senare köparen har hävt sitt köp på grund av ett fel som förelåg redan när varan överlämnades till den förste köparen, kan denne med stöd av bestämmelsen i punkt 3 rikta samma krav mot den ursprung- lige säljaren. Den grundläggande förutsättningen är givetvis att det rör sig om fel som förelåg redan vid det första köpet. Den omständigheten att den senare köparen har hunnit konsumera varan eller del av den eller på annat sätt har använt den så att den inte kan återställas i ursprungligt skick utgör inget hinder för den ursprunglige köparens rätt att häva eller kräva om- leverans. Han är givetvis dock skyldig att till sin säljare återställa varan sådan han erhållit den från sin köpare (jfr 64 5 andra stycket).
Köparen förlorar inte heller rätten att häva köpet eller att kräva omleve- rans, om varan har försämrats, minskat eller skadats medan den använts av köparen för förutsatt bruk innan köparen märkte eller borde ha märkt det fel som åberopas till stöd för hävningen eller kravet på omleverans. Med förutsatt bruk avses vad som är normalt för en vara av ifrågavarande slag men även en sådan speciell användning som var känd för säljaren. Om köpet gäller en maskin, kan säljaren således inte motsätta sig hävning eller krav på omleverans endast genom att hänvisa till att maskinen blivit sliten och inte längre är likvärdig med en ny, ifall köparen använt maskinen på avsett sätt innan den visar sig vara felaktig. Motsvarande gäller om köpa- ren har konsumerat eller förbrukat en vara. Detta kan vara fallet om köparen har använt en felaktig råvara i sin tillverkning.
När varan trots att den är behäftad med fel har en viss användbarhet, blir köparen dock som framgår av 65 5 skyldig att utge skälig ersättning för den nytta som han har haft av varan.
Både vid vidareförsäljning och vid köparens egen användning av varan är förutsättningen att försäljningen respektive användningen skall ha skett 191
innan köparen märkt eller borde ha märkt det fel som åberopas för häv- Prop. l988/89: 76 ning eller krav på omleverans. Har köparen således sålt varan vidare, trots 665 att han kände till felet. kan han inte senare häva eller kräva omleverans på grund av det felet, om han inte kan åstadkomma att varan återlämnas till den ursprunglige säljaren. På'samma sätt är hävning eller omleverans utesluten, om köparens användning efter det att han har upptäckt ett fel medför att varan inte kan återlämnas väsentligen oförändrad eller oför- minskad.
Tredjc stycket
Enligt tredje stycket förlorar köparen inte rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat. I förhållande till andra stycket innebär detta en utvidgning, eftersom köparen även vid annat hinder än som avses i andra stycket har rätt till hävning eller omleverans. förutsatt att han ersätter säljaren för minskningen i varans värde. Bestämmelsen blir tillämplig när en vara visserligen kan återlämnas men inte i det skick som förutsätts i första stycket och ingen av förutsätt- ningarna i andra stycket föreligger. Har en vara som är behäftad med fel skadats genom köparens vållande. får han enligt regeln häva eller kräva omleverans om han återlämnar varan och ersätter säljaren för den värde- minskning som skadan har medfört.
Ett annat fall då tredje stycket blir tillämpligt är när förutsättningar enligt andra stycket i och för sig föreligger men köparen av någon anled- ning ser sig nödsakad att använda varan även en viss tid efter det att felet har uppdagats, exempelvis därför att han är beroende av varan i sin produktion. 1 ett sådant fall går köparen inte miste om rätten till hävning eller omleverans på grund av att varan genom den fortsatta användningen förlorar i värde, förutsatt att han ersätter säljaren för värdeminskningen.
Regeln i tredje stycket gäller oberoende av vad som är orsaken till värdeminskningen. Men den förutsätter naturligtvis att de grundläggande förutsättningarna för hävning respektive omleverans föreligger. Regeln ger således inte något utrymme för att ”köpa” sig till hävningsrätt i varje situation där ett fel föreligger.
Av ordalydelsen framgår att regeln inte är avsedd för de fall då varan är helt förbrukad eller vidareförsåld, så att inget kan återlämnas. De fallen regleras genom undantagsbestämmelsen i andra stycket.
Skadeståndets omfattning
Grunderna för säljarens och köparens skadeståndsansvar framgår av 27— 2855 (säljarens dröjsmål), 405 (fel i varan), 41 5 (rättsligt fel) och 575 (köparens dröjsmål med betalningen och bristande medverkan i övrigt). Av dessa bestämmelser framgår emellertid inte vad den skadelidande kan få ersättning för eller med andra ord vad skadeståndet omfattar. Det regleras i stället i 67— 7055. Bestämmelserna i dessa paragrafer är gemen- samma för alla slag av avtalsbrott, såväl säljarens som köparens. ' 192
Allmänt Prop. l988/89z76
Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet. Skadeståndet omfattar dock inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Som indirekt förlust anses 1. förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsätt- ning,
2. annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt.
3. utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt, och
4. annan liknande svårförutsebar förlust.
Som indirekt förlust enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i andra stycket.
(Jfr 71 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen innehåller de grundläggande reglerna om omfattningen av det skadestånd som kan utgå på grund av avtalsbrott. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 1905 års lag.
Utgångspunkten för regleringen av skadeståndets omfattning är princi- pen om fullt skadestånd, vilken i samband med avtalsbrott i allmänhet anses innebära att den skadelidande parten ekonomiskt skall sättas i samma läge som om motparten skulle ha fullgjort avtalet på rätt sätt (det positiva kontraktsintresset). Principen om full ersättning gäller emellertid inte alltid fullt ut utan begränsas av såväl generella principer som uttryckli- ga bestämmelser.
För det första gäller vid bestämmandet av skadeståndets omfattning enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer den s.k. adekvansregeln. Enligt denna omfattar ersättningsskyldigheten inte förluster som saknar ett adekvat kausalsammanhang med avtalsbrottet. Det innebär att mycket avlägsna, onormala och opåräkneliga följder av avtalsbrottet faller utanför skadeståndsskyldigheten. Det är inte möjligt att ange några generella rikt- linjer för hur gränsen mellan adekvata och icke adekvata förluster på grund av ett kontraktsbrott skall dras. Det får i stället liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra denna fråga med hänsyn till de enskilda omständigheterna i varje särskilt fall.
Principen om full ersättning modifieras vidare av regeln i 705 som anger att den skadelidande parten skall begränsa sin skada och att han, om han försummar det, själv får bära motsvarande del av förlusten. En annan princip, som kan sägas delvis ha samband med skyldigheten att begränsa en skada, är att den skadelidande partens eget medvållande till skadan kan föranleda nedsättning eller bortfall av skadeståndet.
I enlighet med vad som gäller enligt allmänna principer för ersättning i kontraktsförhållanden har den skadelidande parten rätt till ersättning bara
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 193
för sin faktiska nettoförlust. Detta betyder att om den skadelidande parten Prop. 1988/89: 76 med anledning av avtalsbrottet har befriats från kostnader som han skulle 675 ha haft om köpeavtalet hade fullgjorts på ett riktigt sätt, skall detta beaktas vid beräkningen av skadeståndet genom att ersättningen minskas med motsvarande belopp. Ett undantag från principen om att ersättning utgår för enbart faktiska förluster följer emellertid av bestämmelsen i 69 5, enligt vilken skadestånd vid hävning i vissa fall utgår med det belopp som motsvarar skillnaden mellan gängse pris och det avtalade priset, utan att den skadelidande parten behöver visa att prisskillnaden motsvaras av hans faktiska förlust.
Första stycket
Enligt första stycket omfattar skadestånd på grund av avtalsbrott ersätt- ning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indi- rekt förlust på grund av avtalsbrottet.
Med utgifter avses sådana direkta kostnader som avtalsbrottet har med- fört för den skadelidande parten. Som exempel kan nämnas post-, telefon- och transportkostnader som har uppstått i samband med avtalsbrottet eller kostnader som har varit nödvändiga för att tillfälligt kompensera säljarens uteblivna eller felaktiga prestation. Ersättningsgilla utgifter. kan uppkom- ma t.ex. genom att köparen har gjort en extra resa för att avhämta en vara som inte har varit färdig att avlämnas vid den avtalade tidpunkten eller genom att han har haft utgifter för att låta installera en vara som sedan har visat sig vara behäftad med ett väsentligt fel. Utgifter för att tillfälligt kompensera en utebliven eller felaktig prestation kan uppkomma t.ex. genom att köparen måste hyra ett substitut eller anlita utomståendes tjänster under den tid som han saknar varan.
Genom ersättning som utgår för prisskillnad får en part som har hävt köpet kompensation för oförmånliga prisfluktuationer och andra ändring- ari prisnivån. Ersättningen för prisskillnad geri vissa fall även kompensa- tion för utebliven vinst. Ersättning för prisskillnad förutsätter att parten har lidit en förlust i form av prisskillnad. En sådan ersättning blir aktuell t. ex. om köparen häver köpet på grund av säljarens dröjsmål och priset för varan har stigit efter köpslutet så att köparen är tvungen att betala ett högre pris då han efter hävningen köper samma vara på annat håll. På mot5varande sätt kan säljaren få ersättning för prisskillnad, om han har hävt köpet och prisnivån för varan har sjunkit så att en ny försäljning inbringar ett lägre pris än det som har avtalats med den förste köparen.
Ersättning för prisskillnad bestäms enligt bestämmelserna i 68 eller 69 &. Ersättning för utebliven vinst kan bli aktuell i den mån förlusten inte har blivit kompenserad i form av prisskillnad. Som exempel kan nämnas det fallet att en köpare som har hävt köpet med säljaren på grund av dennes dröjsmål inte har kunnat göra täckningsköp innan en senare köpare till vilken han har sålt varan vidare har hävt sitt köp. I detta fall har den förste köparen inte lidit någon förlust i form av prisskillnad. Däremot har han gått miste om den vinst som han skulle ha gjort vid vidareförsäljningen ifall leveransen från säljaren hade blivit fullgjord i rätt tid. En liknande situation kan uppkomma. om köparen inte har haft rätt att häva köpet 194
men säljarens avtalsbrott har lett till att varan endast har kunnat säljas Prop. l988/89: 76 vidare till ett lägre pris än om något avtalsbrott från säljarens sida inte 675 hade inträffat. Ersättning för utebliven vinst kan också bli aktuell i det fallet att säljaren häVer eller köparen avbeställer ett köp som avser en specialtillverkad vara för vilken det inte finns någon alternativ avsätt- ningsmöjlighet. Även om köpet avser en vara för vilken det finns en marknad, kan en säljare som har hävt köpet eller som har drabbats av avbeställning i vissa fall ha rätt till ersättning för utebliven vinst. En sådan ersättning kan ibland komma i fråga, om avsättningsmöjligheterna för varor av det aktuella slaget är begränsade och säljaren därför har gått miste om ett köp genom att den andra köparen till vilken säljaren slutligen har sålt varan även annars hade ingått avtal med säljaren om köp av en motsvarande vara. I detta fall utgör den uteblivna vinsten en mera indirekt följd av köparens avtalsbrott.
Ersättning kan utgå även för annan förlust på grund av motpartens avtalsbrott. Som exempel kan nämnas förlust på grund av produktions- bortfall som har inträffat hos köparen till följd av säljarens dröjsmål med leveransen eller till följd av fel i varan. Ett annat exempel är att fel i varan medför ökade driftkostnader för köparen. Åtgärder som måste vidtas på grund av avtalsbrottet, t.ex. för att minska förlusten, kan förorsaka några köpare direkta utgifter, medan motsvarande åtgärder för andra köpare kan innebära ökade interna kostnader. Även andra kostnader är ersättningsgil- la enligt de principer som i övrigt gäller vid skadeberäkningen.
Om en parts avtalsbrott utlöser ett avtalsbrott i förhållandet mellan den andra parten och tredje man, t.ex. om säljarens uteblivna leverans leder till att köparen inte kan fullgöra sin prestationsskyldighet gentemot köpare i nästa led. kan tredje mannnens skadeståndskrav mot sin avtalspart utgöra en ersättningsgill förlust i förhållandet mellan de förstnämnda parterna. Om köparen blir skadeståndsskyldig mot sin avtalspart i nästa led, kan han ha rätt att föra ansvaret vidare genom att rikta motsvarande krav mot säljaren. såvida inte annat följer t.ex. av hans skyldighet att begränsa förlusten. Om säljaren till följd av köparens betalningsdröjsmål har blivit oförmögen att fullgöra sin betalningsförpliktelse gentemot tredje man, är det möjligt att hans räntebetalnings- och skadeståndsskyldighet- mot denne i vissa situationer kan anses utgöra en ersättningsgill förlust i förhållandet mellan säljaren och köparen. ] många fall torde en sådan skada dock ligga utanför adekvansgränsen, bl. a. med hänsyn till att sälja- ren bör anses själv svara för att hans likviditet inte rubbas t. ex. av mindre betydande betalningsdröjsmål från köparens sida.
Om säljaren häver vid ett tillverkningsköp lönar det sig inte alltid för honom att slutföra tillverkningen för att sälja den färdiga varan till någon annan. Särskilt gäller detta om varan har tillverkats för att passa köparens speciella behov och om tillverkningen inte befinner sig i slutskedet. Sälja- ren har då i stället rätt till ersättning för utebliven vinst och för nedlagda kostnader, i den mån—dessa inte kan komma till nytta på annat sätt i säljarens verksamhet. Ersättning vid tillverkningsköp torde ofta kunna beräknas så att från det avtalade priset dras inbesparade kostnader och värdet av produktionsinsatser och material som kan nyttiggöras på annat 195
sätt. Råvaror och material som visserligen har anskaffats för tillverkningen Prop. l988/89: 76 av den köpta varan men som kan komma till användning i säljarens 675 ordinarie produktion ersätts således inte.
Om en köpare avbeställer en vara. har säljaren enligt huvudregeln i 525 rätt att hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. I sådana fall kan köparen drabbas av det strikta ersättningsansvar som stadgas i 755 för säljarens kostnader för vård av varan. Om varan inte har betalats, har säljaren vid avbeställning också rätt att enligt 62 5 häva köpet. Han kan i så fall göra en kompensationsförsäljning och under de förutsättningar som framgår av 68 & kräva ersättning för eventuell prisskillnad.
Säljaren har vidare rätt till ersättning för kostnader som har samband med köparens avtalsbrott, t.ex. kostnader med anledning av kompensa- tionsförsäljning.
] 525 andra stycket finns en specialregel för det fallet att köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom. I det fallet är säljaren under vissa förutsättningar skyldig att avbryta till- verkningen av varan och övriga förberedelser för att fullgöra avtalet. Säljaren har således inte i den situationen rätt att hålla fast vid köpet och kan därför inte göra någon kompensationsförsäljning. Skadeståndet får i dessa fall beräknas så. att det omfattar de kostnader som förberedelserna för fullgörandet av avtalet har förorsakat jämte säljarens uteblivna vinst.
[ fråga om en vara som tillverkas särskilt för köparen är det inte alltid ändamålsenligt att avbryta tillverkningen med tanke på önskemålet att begränsa omfattningen av skadan. Som framhållits i specialmotiveringen till 525 andra stycket kan skyldigheten att begränsa skadan innebära att säljaren efter köparens avbeställning bör fortsätta tillverkningen om det kan finnas andra köpare av varan och det är uppenbart att skadan skulle kunna begränsas genom en kompensationsförsäljning. Om man i sådana fall vid beräkningen av skadeståndet kan stödja sig på principen i 68 5 eller om ersättningen måste beräknas på annat sätt är något som får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Avgörandet får bero bl.a. av om kompensationsförsäljningen förutsätter avvikelser från vad den ursprungliga försäljningen avsåg och i vilken utsträckning detta i så fall har påverkat tillverkningskostnaderna och det slutliga priset.
Av första meningen i förevarande stycke framgår att de förluster som kan uppstå till följd av ett avtalsbrott delas in i två kategorier, direkta förluster och indirekta förluster. Vad som är indirekta förluster anges i andra stycket. Härav kan man motsatsvis få fram vad som är direkta förluster.
Indelningen i direkta och indirekta förluster får betydelse på två olika sätt. Det ena är att det framgår av 27, 40, 41 och 57 55 att det s.k. kontrollansvaret vid säljarens dröjsmål, fel i varan och köparens bristande medverkan till köpet inte omfattar indirekta förluster. För att en part skall kunna få ersättning för indirekta förluster vid dessa typer av avtalsbrott krävs att avtalsbrottet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller — vid fel i varan — att varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfäst. -
Indelningen kan emellertid få betydelse också på det sättet att parter i 196
köpeavtal ofta tar in avtalsvillkor i avtalet vari olika regler ges för direkta Prop. l988/89: 76 och indirekta förluster utan att förlusttyperna definieras. I sådana fall får 675 lagens indelning användas för att klargöra den närmare innebörden av avtalsvillkoren, om inte avtalet självt, handelsbruk eller andra omständig- heter ger anledning till annat.
Vid köparens dröjsmål med betalningen saknar indelningen i direkta och indirekta förluster betydelse. Köparen har nämligen samma ansvar för såväl direkta som indirekta förluster med anledning av dröjsmålet (se 57 5 första stycket). Vid ett sådant avtalsbrott begränsas köparens skadestånds- skyldighet bara av vissa kvalificerade hinder för betalning. Dessa hinder är närmast av force majeure-karaktär.
Även om det alltså är så att köparens skadeståndsansvar vid betalnings- dröjsmål i princip är strikt. får skadeståndsansvaret inte samma betydelse vid sådana dröjsmål som vid andra slag av avtalsbrott. Eftersom möjlighe- terna för säljaren att häva köpet med anledning av den försenade eller uteblivna betalningen är begränsade (jfr väsentlighetskravet i 545 första stycket; se också fjärde stycket i samma paragraf), är det framför allt dröjsmålsränta som kommer i fråga för att täcka säljarens förlust på grund av dröjsmålet (jfr 71 å).
Om däremot säljaren häver vid köparens dröjsmål med betalningen, har köparens skadeståndsskyldighet en mera reell betydelse. I fråga om varor som har en allmän efterfrågan är en försäljning till en annan köpare den åtgärd som i regel i första hand bör komma i fråga med hänsyn till säljarens skyldighet att begränsa sin skada. Vid en sådan försäljning kan det ofta inträffa att säljaren får mindre betalt för varan än enligt avtalet med den förste köparen. I sådana fall har säljaren rätt till ersättning för prisskillnaden. Denna beräknas enligt reglerna i 68 ä.
I vissa fall kan emellertid en kompensationsförsäljning vara en olämplig åtgärd med hänsyn till säljarens skyldighet att begränsa sin förlust. Ibland kan en kompensationsförsäljning över huvud taget inte ske. Även i sådana fall har säljaren rätt till ersättning för prisskillnad, om varan har ett gängse pris (beträffande beräkningen av prisskillnaden, se 69 ä). I annat fall har säljaren i stället rätt till ersättning för utebliven vinst.
I 34 & tredje stycket finns en regel som ger köparen rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att avhjälpa ett fel, om inte säljaren fullgör den skyldighet att avhjälpa felet som enligt första stycket i nämnda paragraf åvilar honom. Rätten att få sådan ersättning är direkt knuten till säljarens skyldighet att avhjälpa felet. Är säljaren inte skyldig att avhjälpa felet, föreligger inte heller rätt för köparen att få ersättning med stöd av 345 tredje stycket. 1 så fall kan köparen i stället använda sig av bestämmelserna i förevarande stycke för att få ersättning för sina kostnader för att avhjälpa felet. Det kan exempelvis vara fråga om fall där det på grund av säljarens förhållanden skulle förorsaka honom oskälig kostnad eller olägenhet att avhjälpa felet men där det är fullt möjligt och motiverat att köparen avhjälper felet. Köparen har då rätt till ersättning enligt 40 å, och det är fråga om en direkt förlust. Även i det fall som avses i 365 andra stycket och i fall när köparen har rätt att vägra godta avhjälpande från säljarens sida skall kostnaden ersättas på motsvarande sätt som en direkt förlust. 197
Såväl när säljaren enligt 34 & första stycket är skyldig att avhjälpa ett fel Prop. l988/89: 76 som när han enligt 36 5 har rätt att avhjälpa det. skall avhjälpandet ske på 675 säljarens bekostnad. Det innebär att säljaren skall betala både de direkta kostnaderna för avhjälpandet (t. ex. reparationskostnader) och andra kost- nader (t.ex. transportkostnader) som avhjälpandet föranleder. I dessa fall utgår ersättning till köparen för sådana kostnader med stöd av 34 resp. 36 55, och någon tillämpning av reglerna om skadeståndets omfattning i 67—70 55 blir inte aktuell.
Detsamma avses gälla vid omleverans. Inte heller vid omleverans blir det därför aktuellt att tillämpa reglerna i 67—70 åå på de kostnader som föranleds av omleveransen.
Vad som nu har angetts beträffande kostnaderna för avhjälpande och omleverans gäller även för det fallet att säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa ett fel utan att köparen gör det i hans ställe enligt 345 tredje stycket.
Det anförda hindrar dock inte att köparen med stöd av reglerna i 67— 70 55 kräver skadestånd av säljaren för andra förluster än sådana som utgör kostnader för avhjälpandet eller omleveransen.
En särskild fråga är i vilken utsträckning de köprättsliga reglerna skall tillämpas på s.k. produktskador. Den frågan har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.3). I andra meningen av förevaran- de stycke anges att skadestånd på grund av avtalsbrott inte omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Det innebär att förluster som hänför sig till skador på person eller annan egendom än den sålda varan inte skall ersättas enligt de köprättsliga reglerna utan enligt de regler som gäller för produktskador. Enligt gällande rätt innebär det att det i första hand är skadeståndslagens s.k. culparegel (se 2 kap. 1 & skadeståndslagen) som blir tillämplig. Som har berörts i den allmänna motiveringen kan rättsläget emellertid delvis komma att ändras på denna punkt, om det genom ny lagstiftning införs strikt ansvar för i vart fall vissa produktskador.
Utformningen av lagtexten i andra meningen medför en vissjustering av rättsläget jämfört med hittills gällande rätt. Fram till nu torde säljarens skyldighet att ersätta i vart fall vissa s.k. ingrediensskador ha bedömts enligt de köprättsliga reglerna (se avsnitt 2.5.3 i den allmänna motivering- en). Bestämmelsen i andra meningen innebär emellertid att skyldigheten att ersätta sådana skador i princip inte längre skall bedömas med ledning av köprättsliga regler. Det får i stället bli de regler som gäller för produkt- skador i allmänhet som tillämpas om inte annat har avtalats.
Om en skadad produkt har satts samman av skilda beståndsdelar. varav en är den köpta varan som är behäftad med fel, torde frågan om-köplagens regler skall tillämpas på skadan på produkten få avgöras efter en bedöm- ning av om det finns identitet mellan den beståndsdel som utgör den köpta varan och slutprodukten eller om sådan identitet inte föreligger. Om den köpta varan utgör den helt dominerande delen av slutprodukten, kan sådan identitet ofta anses föreligga. Köplagens regler bör då tillämpas vid bedömningen av skyldigheten att ersätta skadan. '
Andra stycket Prop. l988/89: 76
Andra stycket innehåller en uttömmande uppräkning av vad som skall 675 anses utgöra indirekta förluster. Det som inte nämns där är därför att anse som direkta förluster.
Vid bedömningen av huruvida en skada skall anses utgöra direkt eller indirekt förlust gör det ingen skillnad om den skadelidande parten har haft direkta utgifter till utomstående eller om skadan har uppkommit inom företaget som en intern extrakostnad. Har köparen t.ex. utan nytta ordnat med transportmedel för att hämta en vara som på grund av säljarens dröjsmål inte kan avlämnas vid den avtalade tidpunkten, är köparens rätt till ersättning för de extra kostnaderna i form av direkt förlust inte beroen- de av om han har använt egna transportmedel eller om han har anlitat en utomstående transportör.
Punkt ]. Enligt denna punkt anses som indirekt en förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning. Det är fråga om en förlust som följer av att köparen på grund av säljarens kontraktsbrott har gått miste om möjligheter att i sin tur ingå avtal eller uppfylla löpande leveransåtagandcn. En indirekt förlust kan också uppkomma, om omsätt- ningen minskar på grund av brister i produktions- eller lagerkapacitet som beror på säljarens avtalsbrott. Om köparen går miste om kontrakt avseen- de vidareförsäljning därför att han inte kan hålla sina normala leveransti- der, ersätts den skada som härigenom uppstår som en indirekt förlust.
Punkt 1 tar primärt sikte på en kvantitativ nedgång i produktion eller omsättning, men det synes naturligt att regeln även kommer till använd— ning vid motsvarande nedgång i kvalitativt hänseende. Har exempelvis en försåld maskin fel som leder till försämrad kvalitet på den vara som produceras med hjälp av maskinen, bör detta, om ett oförändrat antal produkter kan avsättas endast med en lägre prissättning, innebära att skadan som följer av den minskade intäkten behandlas som en indirekt förlust.
En annan typ av indirekt förlust är den som uppkommer när priserna vid säljarens dröjsmål sjunker efter den avtalade leveranstiden och köpa- ren erhåller ett lägre pris vid vidareförsäljning än han skulle ha fått om säljaren hade levererat i tid.
Köparen kan i många fall begränsa en förlust av den typ som avses under punkt 1. Han kan t. ex. hyra en vara som ersättning för den felaktiga eller ännu ej levererade. anlita utomståendes tjänster eller genom interna åtgär- der kompensera effekten av säljarens avtalsbrott. Kostnader av detta slag är emellertid att betrakta som direkta förluster.
Punkt 2. Enligt denna punkt skall som indirekt förlust anses även annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt än sådan som avses i punkt l. Bestämmelsen fångar upp faktiska förluster som inte är direkt knutna till produktion eller omsättning. Det kan exempelvis vara fråga om att en inköpt datoranläggning inte kan tas i bruk på det sätt som var avsett och att detta drabbar företagets administrativa funktioner utan att det samtidigt inverkar på produktion eller omsättning. Ett annat exem- pel är att en för sen leverans av en maskin utan att menligt inverka på
produktion eller omsättning medför att avsedda rationaliseringsvinster Prop. l988/89176 inte uppnås. 675
När en köpare för att bedriva sin verksamhet på det sätt som han har avsett eller för att begränsa sin förlust hyr en ersättningsvara. anlitar någon utomståendes tjänster eller vidtar interna åtgärder. utgör emellertid kost- naden härför en direkt förlust.
Punkt 3. Denna punkt gäller fall där ett kontraktsbrott får följdverkning- ar för motpartens avtal med tredje man. Enligt ordalydelsen anses som indirekt förlust utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt. Ett typiskt exempel är att köparen har träffat avtal med en tredje man om vidareförsäljning av en vara och att säljarens kontraktsbrott orsakar att avtalet om vidareförsälj- ning hävs. Ersättning för indirekt förlust utgår även med avseende på den vinst som köparen går miste om på den grunden att ett planerat avtal med en tredje man inte har kommit till stånd därför att säljarens avtalsbrott har inverkat på köparens möjligheter till fullgörelse.
Det är endast den uteblivna vinsten som utgör indirekt förlust. Övriga förluster i förhållandet till en tredje man räknas som direkt förlust i den mån de inte omfattas av någon av de övriga punkterna i andra stycket. Detta betyder bl. a. att den ersättning för direkt förlust vid fel eller dröjs- mål som köparen kan bli skyldig att utge till tredje mannen räknas som direkt förlust också i fråga om säljarens ansvar.
Punkt 4. Enligt denna punkt skall också andra förluster än de som avses i punkterna ] — 3 anses som indirekta. om de är svårförutsebara och de till sin art kan jämställas med de som anges i de nämnda punkterna. Eftersom det inte är möjligt att uttömmande räkna upp alla tänkbara indirekta förlustposter. är. denna kompletterande bestämmelse nödvändig för att medge en nyanserad avgränsning och förhindra att inte alla de förlustpos- ter som inte uttryckligen har behandlats i de föregående punkterna skall . utgöra direkta skador. Det får överlämnas till rättstillämpningen att när- mare precisera vilken typ av förluster som börjämställas med de i andra stycket angivna och som därigenom skall vara ersättningsgilla enligt regler- na om indirekta förluster.
Tredje stycket
Tredje stycket innehåller en bestämmelse som begränsar området för de indirekta förluster som definieras i andra stycket.
Den skadelidande parten har enligt 70 å en generell skyldighet att genom skäliga åtgärder begränsa sin skada. Om han därvid handlar så att en förlust av den typ som omfattas av andra stycket uppkommer för honom samtidigt som hans direkta förlust minskar, skall enligt bestämmelsen den ifrågavarande förlusten ersättas som en direkt förlust trots att den i och för sig är hänförlig till en sådan indirekt förlust som avses i andra stycket.
Den skadelidande skall således inte komma i ett sämre läge när han för att begränsa en direkt förlust väljer ett handlingsalternativ som medför en förlust som enligt andra stycket skall anses vara indirekt.
Om en köpare i stället för att häva ett köp och företa täckningsköp eller hyra en ersättningsvara minskar sin produktion, skall således förlusten till 200
följd av produktionsbortfallet ersättas som direkt förlust trots att en sådan Prop. l988/89: 76 förlust enligt andra stycket i och för sig utgör en indirekt förlust. 675
Av bestämmelsens ordalag följer att de kostnader som avses skall ha lett till en begränsning av den direkta förlusten. Den skadelidande parten kan alltså inte få ersatt kostnader såsom en direkt förlust om inte det altemati- vet är det för motparten förmånligaste. Detta innebär att ersättning enligt bestämmelsen för förluster, som enligt andra stycket i och för sig anses som indirekta. aldrig kan överstiga minskningen av den direkta förlusten.
Den indelning i direkta och indirekta förluster som görs i förevarande paragraf kan behöva kommenteras ytterligare såvitt gäller vissa särskilda situationer. Det görs i det följande.
Om köparen har hävt köpet och gjort ett täckningsköp på annat håll till ett högre pris (jfr 68 5), utgör fördyringen av varan. liksom de kostnader som är förenade med täckningsköpet, en direkt förlust. Detsamma gäller en prisskillnad som har beräknats enligt reglerna om gängse pris i 69 5.
När köpet gäller en vara, avsedd att användas i köparens verksamhet eller produktion eller på något motsvarande sätt, kan vid dröjsmål från säljarens sida eller vid fel i varan olika åtgärder komma i fråga för att kompensera säljarens försenade eller felaktiga prestation. Vilken åtgärd som blir aktuell är beroende av de speciella förutsättningar som kan föreligga i det enskilda fallet. Ofta kan köparen ha två eller flera alternativa möjligheter att välja mellan.
En åtgärd som köparen kan vidta för att kompensera sig för säljarens dröjsmål eller fel i varan är att hyra en ersättande vara för att upprätthålla produktion eller annan verksamhet på den nivå som var avsedd med den köpta varan. Om köparen genom att hyra en ersättningsvara kan begränsa den skada som säljarens avtalsbrott förorsakar, är utgiften för hyran en direkt förlust. Hyra av ersättningsvara för att begränsa skadan av säljarens avtalsbrott kan bli aktuell dels under tid intill dess att säljaren levererar varan. avhjälper fel i den eller omlevererar. dels efter hävning under tid som åtgår för täckningsköp och leverans av varan från annat håll.
Ett annat sätt för köparen att kompensera sig för säljarens avtalsbrott är att anlita ett utomstående företags tjänster. Har köparen beställt en maskin för tillverkning av en komponent som ingår i den produkt som köparen tillverkar. kan han vid dröjsmål med leveransen eller vid fel anlita ett annat företag för tillverkning av komponenten. Kostnaderna härför utgör en direkt förlust. .
Köparen kan också parera säljarens leveransförsening eller fel i varan med egna åtgärder, exempelvis interna omdispositioner. Gäller köpet en maskin, kan han kanske genom övertidsarbete bedriva produktionen med den gamla maskinen på den nivå som var avsedd med den köpta. De extra kostnader som ett sådant arrangemang medför, t.ex. ersättning till de anställda för övertidsarbete. är att betrakta som en direkt förlust.
Kostnaderna för täckningsköp, för hyra av ersättningsvara, för anlitande av utomståendes tjänster och för egna interna åtgärder är utgifter som är jämförbara i den meningen att de är föranledda av att köparen på något sätt kompenserar sig för säljarens avtalsbrott. Samtliga dessa kostnader ersätts som direkt förlust. I de fall köparen kan välja mellan olika alterna- 201
tiv för att kompensera sig för säljarens bristande prestation, är han skyldig Prop. l988/89: 76 att välja det alternativ som kan bedömas vara mest förenligt med skyldig— 685 heten att begränsa skadan. Har köparen hyrt en ersättningsvara till högre kostnad än ett övertidsuttag i det egna företaget skulle medföra. skall den utgående ersättningen sättas ned i motsvarande mån.
Om köparen i förhållande till sin avtalspart blir tvungen att utge ersätt- ning för förlust som är hänförlig till säljarens avtalsbrott, blir säljaren ersättningsskyldig gentemot köparen för dennes kostnader. Har köparen vid vidareförsäljning ådragit sig kostnader på grund av fel i varan, vilka förelåg redan när risken för varan övergick på honom, har han sålunda rätt till ersättning för kostnader som uppkommit på grund av avhjälpande eller omleverans enligt 34— 36 åå. Detsamma gäller ersättning som köparen blir skyldig att utge till sin avtalspart såsom prisavdrag eller skadestånd på grund av omständighet som är hänförlig till säljarens avtalsbrott. Dessa kostnader utgör direkt förlust.
En förutsättning för att sådan ersättningsskyldighet skall uppkomma är givetvis att skadan är en följd av säljarens avtalsbrott och inte beror på något förhållande som köparen bär ansvaret för. Även med avseende på regressituationen är köparen skyldig att handla på ett sätt som är förenligt med skyldigheten att begränsa en förlust. Om en skada som uppkommit för köparens avtalspart kunde ha undvikits eller begränsats, om köparen hade fullgjort sin skyldighet att avhjälpa felet eller hade företagit omleve- rans eller hade utövat sin rätt att företa sådan rättelse, bortfaller köparens regressrätt mot säljaren till den del som skadan beror på köparens hand- lande.
Om köparen på grund av säljarens avtalsbrott har råkat i dröjsmål och blivit skyldig att utge avtalsvite i nästa led, skall en sådan förlust i allmän- het bctraktas som indirekt. Utgångspunkten är att en avtalspart, som själv åtar sig att vid dröjsmål betala vite till sin medkontrahent, har möjlighet att i eget intresse trygga sin egen ställning gentemot leverantören genom att betinga sig motsvarande vitcsklausul i avtalet med denne.
När säljarens regressansvar kommer i fråga på grund av att köparen har nödgats medge prisavdrag i förhållande till sin avtalspart på grund av ett fel som förelåg redan när risken för varan gick över till köparen, skall ersättningen på grund av säljarens regressansvar bestämmas på grundval av priset enligt avtalet mellan säljare och köpare och inte priset vid vidareförsäljningen. Har köparen nödgats medge ett prisavdrag om tio procent av sitt återförsäljningspris, skall säljaren som direkt förlust ersätta köparen med tio procent av det pris som han själv betingade sig av köparen.
Prisskillnarl
68 5
Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren sålt varan på nytt, och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid täcknings- köpet eller försäljningen till grund för beräkningen av prisskillnaden.
(Jfr 72 å i arbetsgruppens förslag) 202
Paragrafen saknar motsvarigheti 1905 års lag. Prop. ll 988/89: 76 Enligt 67 5 omfattar skadestånd på grund av avtalsbrott bl. a. ersättning 685 för prisskillnad. Förevarande paragraf anger hur beräkningen av ersätt- ningen för prisskillnad skall göras i sådana fall då den skadelidande parten har hävt köpet och gjort en täckningstransaktion (kompensationsavtal).
För att paragrafens regler om beräkning av prisskillnad skall tillämpas krävs först och främst att den hävande parten faktiskt har företagit en täckningstransaktion, dvs. ett köp eller en försäljning som sakligt och tidsmässigt har samband med det köp som hävts och vars syfte är att kompensera bortfallet av den avtalade transaktionen. Det innebär t. ex. att den vara som införskaffas genom ett täckningsköp skall vara likvärdig med den som avsågs med det ursprungliga köpet.
Om köpet avser ett unikt eller starkt särpräglat föremål. blir bestämmel- sen tillämplig endast i fråga om täckningsförsäljning. Något täckningsköp av en vara som till sina egenskaper och i fråga om prissättning skulle vara tillräckligt jämförbar med den vara som ursprungligen köptes är i sådana fall inte möjligt. Som exempel på dylika varor kan nämnas vissa begagnade varor, varor som har framställts i enstaka exemplar och varor som har tillverkats särskilt efter köparens anvisningar.
En ytterligare förutsättning för att prisskillnaden skall beräknas enligt föreliggande paragraf är vidare att täckningstransaktionen sker med om- sorg. Detta innebär att en köpare exempelvis inte kan kräva ersättning för prisskillnad på grund av ett täckningsköp till ett onödigt högt pris. Å andra sidan kan det inte krävas att köparen alltid skall välja det utifrån enbart ekonomiska synpunkter fördelaktigaste alternativet. Även andra faktorer än rent ekonomiska måste beaktas, t.ex. kvalitet och tillgänglighet. Vad som kan krävas av en köpare är att han inte väljer det dyrare av två eller flera alternativ som vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter i övrigt framstår som likvärdiga. Frågan huruvida ett täckningsköp har skett med den omsorg som kan krävas får alltså avgöras efter en samlad bedömning av framför allt pris, kvalitet, tänkbara inköpsställen, kostna- derna vid köpet och inte minst den tid som står parten till buds. Tids- aspekten kan ofta leda till att köparen för att undvika ytterligare skada måste vända sig till den leverantör som kan leverera snabbt, även om det innebär ett högre pris och sämre villkor i övrigt än vad andra leverantörer kan erbjuda. En sådan situation innebär att alternativen inte är likvärdiga, varför omsorgskravet får anses uppfyllt även vid köp till det högre priset.
För säljarens del innebär kravet på omsorg vid täckningsförsäljningen att han skall försöka uppnå samma pris för varan som vid det ursprungliga avtalet eller ett pris som ligger så nära som det med hänsyn till de förelig- gande omständigheterna är möjligt.
För att bestämmelsen om beräkning av prisskillnad i förevarande para- graf skall vara tillämplig krävs vidare att täckningstransaktionen sker inom skälig tid efter hävningen. Detta innebär att en köpare inte kan spekulera på säljarens bekostnad genom att vid stigande priser dröja med täckningsköpet för att försöka uppnå en högre ersättning för prisskillna-
den. Bedömningen av om täckningsköpet har gjorts inom skälig tid får göras från fall till fall med hänsynstagande till bl.a. prisutvecklingen och köparens möjligheter att företa ett lämpligt täckningsköp. Bedömningen påverkas även av principen i 70é första stycket, enligt vilken den skadeli- dande parten är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust.
För säljare innebär kravet att täckningsförsäljningen skall ske inom skälig tid efter hävningen. att han inte kan på motpartens bekostnad dröja med täckningsförsäljningen i syfte att vid fallande priser överföra hela förlusten på den första köparen. Även här får man vid bedömningen av om täckningstransaktionen har vidtagits inom skälig tid beakta säljarens skyl- dighet enligt 70 5 att begränsa förlusten.
Täckningsköpet eller täckningsförsäljningen behöver inte nödvändigtvis ske på samma villkor som det ursprungliga köpet. Om t. ex. transportkost- naderna eller fördelningen av dem mellan köpare och säljare är olika vid de två avtalen, kan den ersättningsgilla prisskillnaden inte beräknas direkt på grund av priserna vid det första köpet och täckningstransaktionen, utan en justering för andra villkor som påverkar den totala differensen får då göras.
Om täckningstransaktionen inte har gjorts med tillräcklig omsorg eller inom skälig tid efter hävningen, kan priset vid den transaktionen inte läggas till grund för beräkningen av prisskillnaden. I sådana fall får i stället reglerna i 695 tillämpas. vilket innebär att prisskillnaden får beräknas med utgångspunkt från vad som kan anses vara ett gängse pris på motsva- rande vara.
69 5
Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt 68%? har skett och finns det ett gängse pris för sådana varor som köpet avser, läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen till grund för beräkning av prisskillnaden.
(Jfr 73 å i arbetsgruppens förslag)
1 1905 års lag finns liknande bestämmelser i 25, 30 och 45 55. Paragrafen anger hur beräkningen av prisskillnad skall ske när köpet har hävts utan att någon täckningstransaktion enligt 685 har kommit till stånd.
För att bestäm melsen skall kunna användas förutsätts att köpet avser en vara som omsätts i sådan omfattning att det på marknaden finns ett pris för den som kan betecknas som varans gängse pris.
Att det är gängse pris vid tiden för hävningen som det avtalade priset skall jämföras med innebär att köparen vid dröjsmål på säljarens sida som första alternativ kan kräva fullgörelse av köpet enligt 235 utan att han i skadeståndshänseende blir lidande ifall prisnivån för jämförbara varor stiger medan han i avvaktan på säljarens fullgörelse väntar med att häva köpet. Även säljaren är på motsvarande sätt skyddad, om han till en
början uppmanar köparen att fullgöra sina förpliktelser och häver först när Prop. l988/89: 76 kraven på betalning visar sig bli resultatlösa. 705
Förevarande paragraf kan också tillämpas i fall då den part som har hävt köpet visserligen har ingått ett kompensationsavtal men det avtalet inte uppfyller de krav på täckningsköp eller täckningsförsäljning som ställs upp i 68 g". därför att transaktionen inte har vidtagits med den omsorg eller inom den tid efter hävningen som föreskrivs i den paragrafen.
För många varor förekommer en och samma prisnivå över ett större område eller över hela landet. Prisnivån kan emellertid i vissa fall uppvisa regionala eller rent av lokala variationer. I sådana fall bör priset på orten för avlämnandet läggas till grund för beräkningen av prisskillnaden.
Reglerna om platsen för varans avlämnande finns i 6 och 7 55. Enligt huvudregeln i 6 5 är varan avlämnad när köparen har tagit hand om den, antingen vid säljarens affärsställe eller hemvist eller på annan plats där säljaren har hållit den tillgänglig för avhämtning. Av 7 5, som behandlar transportköp, framgår att varan är avlämnad antingen när den avlämnas till en självständig transportör eller — om säljaren själv utför transporten -— när den överlämnas till köparen.
Vid transportköp torde det vara vanligast att en självständig transportör anlitas. Vid beräkningen av prisskillnaden får i sådana fall prisnivån på den ort där transportören har mottagit varan användas.
I en del fall kan det naturligtvis förekomma att det på orten för avläm- nandet saknas ett gängse pris för den typ av vara som det är fråga om. Finns ett sådant .pris på varan på någon annan jämförbar ort, bör i stället det priset läggas till grund för beräkningen. Korrigering bör därvid göras för skillnaden i transportkostnaderna i de båda fallen.
Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet
70?
Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.
Om skadeståndet är oskäligt med hänsyn till den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständighe- terna i övrigt, kan skadeståndetjämkas.
(Jfr 74 å i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen. som saknar motsvarighet i 1905 års lag. innehåller dels en generell regel som ålägger den skadelidande parten att vidta skäliga åtgär- der för att begränsa sin skada. dels en bestämmelse om jämkning av skadeståndsskyldigheten.
Första stycket Regeln ger uttryck för principen att den skadelidande parten är skyldig att vara aktivt verksam för att begränsa sin förlust. Vilka skadeståndsbegränsande åtgärder som kan krävas av den skadeli- dande parten får bero av omständigheterna i det konkreta fallet. Skyldig- 205
heten att vidta-sådana åtgärder anknyter bl.a. till reglerna om täcknings— Prop. l988/89: 76 transaktion i 68 5. Att häva köpet och företa en täckningstransaktion kan i 70 & många fall vara en åtgärd som den skadelidande parten kan förutsättas vidta för att begränsa förlusten. särskilt när parterna är näringsidkare. Detta gäller i synnerhet om köpet avser en vara som det finns en fungeran- de marknad för. Emellertid får partens individuella förutsättningar att genomföra en täckningstransaktion, t. ex. en köpares möjligheter att linan- siera köpet, beaktas vid bedömningen av huruvida transaktionen är en skälig åtgärd i syfte att begränsa förlusten.
Den skadelidande parten kan också vara skyldig att vidta rent interna åtgärder med avseende på sin egen verksamhet eller att avveckla avtal med andra på sådant sätt att skadan på grund av motpartens avtalsbrott begrän- sas.
Vid bedömningen av vilka skadebegränsande åtgärder som den skadeli- dande parten bör vidta skall utgångspunkten vara vad som skäligen kunde förväntas av honom vid tiden för avtalsbrottet. Man har således att utgå från den situation som han befann sig i när avtalsbrottet inträffade. Avgö- rande är med andra ord vilka möjligheter att begränsa förlusten som den skadelidande hade och i vilken utsträckning den skadelidande kände till dessa möjligheter.
Den skadelidande parten bör ha ett efter förhållandena och med hänsyn till varuslag skäligt rådrum för att bedöma läget och överväga konsekven- serna av olika tänkbara handlingsalternativ. Det torde ofta kunna förutsät- tas att den skadelidande parten tar kontakt med motparten för att samråda om möjligheterna att begränsa skadan.
Andra stycket
Förutsättningarna för att jämka ett skadestånd med stöd av bestämmel- sen får bedömas med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet. Jämkning kan ske oberoende av om detär fråga om en direkt eller en indirekt förlust. Som framgår av bestämmelsens ordalag kommer jämk- ning i fråga närmast vid mera oförutsebara följder av avtalsbrottet. Jämk- ning blir därför aktuell främst vid skador som är en mera indirekt följd av avtalsbrottet och som är är beroende av den skadelidandes individuella förhållanden, vilka motparten inte har anledning att räkna med eller inte har möjlighet att påverka. Typiskt sett onormala skador kan emellertid i det enskilda fallet vara förutsebara för den skadeståndsskyldige parten och därför föranleda en annan bedömning än vid motsvarande skador i andra situationer. Det bör påpekas att även skador, som enligt 67 5 skall anses som indirekta, i och för sig väl kan vara normala och förutsebara följder av ett avtalsbrott.
Förekomsten av oförutsedda skador innebär inte i och för sig att skade- ståndet regelmässigt bör jämkas. Andra omständigheter måste vägas in, såsom köpets karaktär. vilka parterna är, avtalsbrottets karaktär och or- sak, arten och graden av försummelse på den skadeståndsskyldige partens sida och hans uppträdande i övrigt samt den skadelidande partens förfa- rande.
Om avtalsbrottet beror på grovt vållande från den skadeståndsskyldiges 206
sida, bör jämkning inte komma i fråga annat än undantagsvis och då Prop. l988/89:76 endast vid särskilt tungt vägande skäl. 7] &
Förutsättningarna för jämkning kan även variera beroende på vilket avtalsbrott som föreligger. Oförutsedda förluster som uppgår till stora belopp men som ändå ligger inom adekvansens ram är exempelvis vanli- gare i samband med säljarens avtalsbrott än vid köparens.
Jämkning kommer i fråga först på det belopp som är ersättningsbart enligt andra regler. l motiven till 67 5 har angetts att ersättningsskyldighe- ten begränsas av adekvansprincipen. som förutsätter att det skall föreligga ett tillräckligt orsakssamband mellan avtalsbrottet och den uppkomna skadan. En annan begränsning ligger i att ersättning inte skall utgå för en skada i den mån den överstiger den skadelidande partens faktiska förlust, vilket innebär att avdrag skall göras för de kostnader som den skadelidan- de kan ha besparats genom avtalsbrottet. Vidare skall, enligt bestämmel- sen i första stycket, skadeståndet sättas ned i den mån den skadelidande har försummat att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. En nedsättning av skadeståndet kan även betingas av att den skadelidande parten själv har medverkat till skadans uppkomst eller omfattning. I praktiken torde det dock vara svårt att dra en gräns mellan en tillämpning av dessa principer och en jämkning, eftersom liknande bedömningsgrun- der kan göra sig gällande i båda fallen.
Hänvisningar till US30
Ränta
715
I fråga om ränta på priset och andra fordringar som inte betalas i tid gäller räntelagen(l975:635).
I fall då säljaren får kräva betalning mot tillhandahållande av varan utgår dock ränta enligt 6 5 räntelagen redan från den dag säljaren framstäl- ler ett sådant krav även om förfallodagen ej är bestämd i förväg. Detsam- ma gäller i fall då säljaren får kräva betalning mot sådant dokument eller bevis som innebär att säljaren inte får förfoga över varan när det har lämnats ut till köparen.
Andra stycket gäller dock inte om säljaren ger ut varan, dokumentet eller beviset trots att betalning inte sker.
(Jfr 75 å i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen, som reglerar förutsättningarna för ränta på priset, överens- stämmer i huvudsak innehållsmässigt med 38 _S i 1905 års lag. Den para- grafen ändrades i samband med räntelagens tillkomst (se prop. 1975: 102, s. 132 ffoch SOU l974:23, s. 142 ff). En mindre ändring bör dock uppmärksammas. Eftersom köparen enligt 495 tredje stycket är skyldig att betala priset för varan inte bara mot sådana dokument som anges där utan även mot vissa andra bevis om hur varan transporteras, bör underlåtenhet att betala mot sådant bevis medfö- ra samma konsekvenser i räntehänseende som underlåtenhet att betala mot dokument. 207
Vård av vara” Prop. 1988/89: 76 Säljarens vårdplikt 72 5
725
Om varan inte hämtas eller tas emot i rätt tid eller om den inte överläm- nas till köparen till följd av något annat förhållande på hans sida, skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan, om han har den i sin besittning eller annars kan ta hand om den.
(Jfr 76 å i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen motsvarar 33 å i 1905 års lag. Den vårdplikt som åläggs säljaren enligt förevarande paragraf inträder i första hand när köparen inte hämtar eller mottar varan i rätt tid, men den omfattar också fall då varan inte överlämnas till köparen på grund av_ något annat förhållande på dennes sida. Det kan vara fråga om att varans avlämnande är beroende av att priset betalas. Om varan skall överlämnas till köparen mot att priset betalas men varan enligt 10 & hålls inne till följd av att betalningen inte sker i rätt tid, blir säljaren enligt förevarande bestämmelse skyldig att ta vård om varan.Detsamma blir fallet om avläm- nandet blir försenat exempelvis på grund av att köparen inte såsom förut- satts parterna emellan har medverkat vid varans tillverkning eller trans- port.
Om säljaren har varan i sin besittning. blir han alltid skyldig att vidta skäliga åtgärder för att vårda den. I andra fall får vårdplikten vara beroen- de av om säljaren har möjlighet att ta hand om varan. Om varan finns på annan ort än säljarens, kan denne oftast anses ha möjligheter att ta hand om den, om han har en filial på den orten eller en speditör eller annan som representerar honom där och denne också har faktiska förutsättningar att ta hand om varan för säljarens räkning.
Säljarens åtgärder för vården av varan sker helt och hållet för köparens räkning. Säljaren har därför, enligt reglerna i 75 5, rätt till ersättning för försvarliga kostnader på grund av vården och även rätt att hålla inne varan till säkerhet för betalningen av de kostnaderna. Bestämmelsen innehåller ingen tidsbegränsning av säljarens vårdplikt. Han kan emellertid välja att häva köpet med stöd av 55 9" eller använda sig av rätten enligt 76 eller 77 5 att sälja varan eller på annat sätt förfoga över den.
Av 13 å andra stycket framgår att risken för varan i de fall då vårdplikt uppkommer för säljaren i allmänhet övergår på köparen, eftersom förut- sättningarna för vårdpliktens inträde respektive riskens övergång i huvud- sak sammanfaller. Men även om köparen således bär risken för varan medan den befinner sig i säljarens vård, kan vårdplikten exempelvis inne- bära en skyldighet för säljaren att hålla varan försäkrad.
I paragrafen anges ingen påföljd för säljaren när denne inte uppfyller sin vårdplikt. Om köpet inte hävs och varan till följd av säljarens försummelse försämras, kan köparen i samband med säljarens krav på betalning av priset göra gällande att varan är behäftad med fel. Detta framgår av 21 å andra stycket, enligt vilken bestämmelse en försämring av varan efter riskens övergång utgör fel om försämringen är en följd av säljarens avtals- 208
brott. Den regeln bör omfatta även här avsedda situationer. där säljaren Prop. l988/89: 76 har försummat en skyldighet som åligger honom enligt lagen. Köparen kan 735 _ också rikta invändningar mot säljarens redovisning enligt 78 5, om varan har sålts och försäljningen till följd av säljarens försumlighet i samband med vården av varan har inbringat ett lägre pris än som annars skulle ha kunnat uppnås. Köparens invändning kan då medföra att avräkningen mellan parterna måste justeras med hänsyn till minskningen i varans värde. Om säljaren i ett senare skede häver köpet. kan hans försumlighet i samband med varans vård på motsvarande sätt inskränka hans rätt till skadestånd.
Köparens vårdplikt
735
Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.
Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom tillhanda på bestämmelseorten, skall han ta hand om den för säljarens räkning, om det kan ske utan att betalning sker och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller någon som på hans vägnar kan ta hand om varan finns på bestämmelseor- ten.
(Jfr 77 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen motsvarar delvis 55 och 56 55 i 1905 års lag och behandlar köparens skyldighet att ta vård om varan.
Första stycket
Om köparen vill avvisa en vara som han har tagit emot, är han skyldig att vidta skäliga åtgärder för varans vård. Eftersom det är fråga om vård av varan för säljarens räkning, förutsätts att köparen har rätt att avvisa varan. Bestämmelsen avser således situationer där köparen antingen vill häva köpet eller kräva omleverans på grund av säljarens avtalsbrott. Formule- ringen av kravet på köparens vårdplikt — ”skäliga åtgärder” — är densam- ma som i 72 5, och det är också avsett att vårdpliktens innehåll skall vara detsamma för säljare och köpare. Köparens omhändertagande av godset sker för säljarens räkning. och köparen har enligt 755 samma rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader som säljaren har med anledning av ett omhändertagande av varan enligt 72 5.
Eftersom första stycket avser varor som köparen har tagit emot. är det också köparen — utom i fall som avses i 745 — som står risken för att varan försämras.
Andra stycket _ Andra stycket behandlar den situationen att köparen vill avvisa en vara som han visserligen inte har tagit emot, men som har sänts till honom och hålls honom tillhanda på bestämmelseorten. Vid distansköp är köparen inte bara skyldig att vårda en vara som han har tagit emot, utan han måste 209
under vissa förutsättningar ta hand om en vara som är på väg till honom Prop. l988/89: 76 och som kommer fram först efter det att köparen har fått anledning att 745 avvisa den. Har säljaren, genom någon representant eller på annat sätt, möjligheter att ta hand om varan på bestämmelseorten, uppkommer där- emot ingen vårdplikt för köparen. Detta förutsätter dock att köparen utan dröjsmål meddelar säljaren eller säljarens representant att han vill avvisa
varan.
I de situationer som avses i andra stycket har avlämnande i regel redan skett vid den tidpunkt då varan avvisas. Även i dessa fall bär köparen således vanligtvis risken för varan medan han har den i sin vård, bortsett från det fall att han enligt 745 har lämnat över varan för förvaring hos tredje man.
Varken i första eller andra stycket anges verkningarna av att köparen försummar sin vårdplikt. Enligt 665 kan sådan försummelse medföra att köparen går miste om sin hävningsrätt eller rätten att kräva omleverans. Han kan också bli skadeståndsskyldig gentemot säljaren.
Förvaring hos tredje man
745
Har den part som skall ta vård om varan överlämnat den till tredje man för förvaring för motpartens räkning och har förvararen valts med omsorg, är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan när förvararen har tagit emot den.
(Jfr 78 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, ger en part som enligt 72 eller 73 5 är skyldig att ta vård om varan rätt att överlämna den till en tredje man för förvaring för motpartens räkning. Har förvararen valts med omsorg, befrias den vårdpliktige parten från ansvaret för varan när förvararen har tagit emot den. Att ordna förvaringen på det sättet kan ofta vara det praktiskt lämpligaste alternativet, exempelvis om varan kräver förvaring under speciella förhållanden som den vårdpliktige parten inte alls eller endast med svårighet kan ordna. Eftersom vården av varan, hur den än ordnas, sker för motpartens räkning och aktualiseras först vid avtalsbrott på motpartens sida, uppställs inga särskilda krav för rätten att frånhända sig ansvaret för varan genom att överlämna den till förvaring hos en tredje man. Den vårdpliktige parten kan således, under de förutsätt- ningar som bestämmelsen ställer upp, efter fritt val befria sig från ansvar för varan om han överlämnar den till annan för förvaring.
Enligt paragrafen skall förvararen väljas med omsorg, vilket innebär att förvaringen hos tredje man skall ske med samma omsorg som enligt 72 och 73 55 förutsätts för den vårdpliktiges vård av varan i egen regi. Vid valet av förvarare bör den vårdpliktige även beakta att förvaringen ordnas så, att kostnaderna hålls på en försvarlig nivå. Om så inte sker, blir han nämligen enligt 75 5 utan ersättning för den del av kostnaden som överstiger vad som kan anses försvarligt.
Verkan av att förvaringen hos en tredje man ordnas på det sätt som 210
bestämmelsen föreskriver är att den vårdpliktige befrias från ansvaret för Prop_ l988/89: 76 varan sedan den tagits emot av förvararen. Detta innebär att den vårdplik- 755 tige parten blir skyldig att ersätta motparten för skada som drabbat varan medan den är i förvar hos tredje mannen endast om det kan anses att han har brustit i omsorg vid valet av förvarare. Den vårdpliktige parten är med andra ord inte skadeståndsskyldig även om förvararen förorsakat skadan genom vållande, såvida förvararen kan anses ha blivit vald med tillbörlig
omsorg.
Ersättning för vårdkostnader
755
Den part som skall ta vård om varan för motpartens räkning har rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården. Han får hålla inne varan till dess att ersättningen betalas eller godtagbar säker- het ställs för den.
(Jfr 79 5 i arbetsgruppens förslag)
Bestämmelser som delvis motsvarar förevarande paragraf finns i 1905 års lagi 36. 55 och 5655.
Förevarande paragraf ger den vårdpliktige parten rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården av en vara som omhändertagits för motpartens räkning. Motpartens ansvar för sådana kostnader är helt strikt. och de befrielsegrunder som enligt 27, 40 och 57 55 gäller vid skadeståndsansvar är inte tillämpliga när det är fråga om betal— ningsskyldighet för vårdkostnader.
Det ersättningsansvar som omfattas av paragrafen avser endast sådana kostnader som en part åsamkas på grund av åtgärder för att fullgöra den vårdplikt som följer av 72 och 7355. Andra kostnader som beror på det kontraktsbrott som har utlöst vårdplikten men som inte beror på vården av varan ersätts enligt skadeståndsreglerna i 27. 40 och 57 55.
Exempel på utgifter som här avses är — förutom kostnaderna för sådana med hänsyn till varuslaget skiftande åtgärder som kan vara nödvändiga för att bevara varan i ursprungligt skick — kostnaden för lagring av varan och transport till en tredje man som enligt 74 5 skall förvara varan för motpar— tens räkning. ] fall då säljaren har transporterat varan till en köpare utan att avlämnande har kommit till stånd kan det också vara fråga om kostna— der för att återtransportera varan.
Ersättningsskyldigheten enligt denna paragraf är uttryckligen begränsad till utgifter och kostnader som är försvarliga. Vad som utgör försvarliga kostnader får bedömas med ledning av vad som i det konkreta fallet kan anses som erforderligt för att uppfylla kravet på vårdplikten. En part som har dragit på sig en större kostnad än som vid en sådan bedömning kan anses försvarlig står alltså själv risken för det. Detsamma gäller om förva- ring hos en tredje man har valts utan iakttagande av den omsorg som förutsätts enligt 74 5. med påföljd att kostnaden för förvaringen blir högre än vad som kan anses vara försvarligt (jfr vad som anförts i anslutning till 74 5). 21 |
Den vårdpliktige har rätt att hålla inne varan till säkerhet för den ersättning för vården av varan som han enligt förevarande bestämmelse har rätt till. Detta betyder att en säljare som har rätt att få ersättning för vårdkostnader inte är skyldig att lämna ut varan till köparen även om denne erbjuder sig att betala priset för den. om inte vårdkostnaden samti- digt ersätts. En köpare är i motsvarande fall inte skyldig att i samband med hävning eller krav på omleverans återlämna varan till säljaren förrän han får ersättning för vårdkostnaderna.
Den ersättningsskyldige parten kan hindra motparten från att hålla inne varan genom att ställa godtagbar säkerhet. Detta kan vara ett alternativ exempelvis när det är tvist om vad som är en försvarlig kostnad för vården av varan.
Försäljning av varan
"76 5
Den part som skall ta vård om varan får sälja den, om han inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om mot- parten dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att betala varan eller ersätta kostnader för vården.
Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam vård, skall den säljas om det kan ske.
Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall om möjligt underrättas före försäljningen.
(Jfr 80 5 i arbetsgruppens förslag)
I 1905 års lag finns liknande bestämmelser i 34—36 55. Paragrafen behandlar försäljning av en vara som parten enligt 72 eller 735 är skyldig att ta vård om. Första stycket anger förutsättningarna för att en part skall ha rätt att sälja varan. medan i andra stycket föreskrivs att den vårdpliktige parten i vissa fall är skyldig att sälja varan för motpartens räkning.
Första stycket
I första stycket anges i vilka fall den som skall ta vård om varan får sälja den. Ett sådant fall är om den vårdpliktige parten inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården. Eftersom den parten enligt 755 har rätt att av motparten erhålla ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården. är det främst utläggen för kostnaderna som kan anses så betungande för den vårdpliktige att han enligt bestämmelsen har rätt att sälja varan. Även om motparten succes- sivt ersätter vårdkostnaderna. får den vårdpliktige partens utlägg för dessa efter hand karaktären av en löpande kredit som han inte i längden skall behöva stå för. Även om utläggen för vårdkostnaderna i och för sig inte skulle vara särskilt betungande för parten, gäller dock enligt 755 att motparten blir ersättningsskyldig endast för utgifter och kostnader som varit försvarliga. En part kan därför inte vara skyldig att fortsätta med vården. om kostnaderna härför skulle överstiga vad motparten enligt 75 5 kan bli ersättningsskyldig för.
Varan får vidare säljas. om motparten väntar oskäligt länge med att ta Prop. l988/89: 76 hand om den. Vad som skall anses vara en oskäligt lång tid får bedömas 765 med hänsyn till varuslaget, vem den vårdpliktige parten är och dennes förutsättningar att ta värd om varan. En säljare har ofta större praktiska möjligheter och den specialkompetens som ibland kan krävas för att på rätt sätt ta hand om den vara han sålt, och han har också anledning att räkna med risken för att emellanåt, på grund av köparens kontraktsbrott, drabbas av den vårdplikt som följer av 72 5. En köpare kan däremot typiskt sett inte förutsättas ha samma beredskap eller förutsättningar att ta hand om en vara som han vill avvisa.
Den vårdpliktige ges vidare rätt att sälja varan. om motparten dröjer oskäligt länge med att betala för den eller ersätta kostnaden för vården. Dröjsmål med betalningen för varan som grund för rätt'till försäljning kan bli aktuellt endast när det är säljaren som har varan i sin vård.
När köparen är i dröjsmål med att ta hand om varan har säljaren i allmänhet, utöver rätten att sälja den enligt förevarande bestämmelse, även rätt att häva köpet enligt 55 5. Förhållandet är detsamma vid köpa- rens dröjsmål med betalning av priset genom att 545 ger säljaren häv- ningsrätt i den situationen. För rätten till hävning förutsätts enligt 54 5 att köparens dröjsmål utgör ett väsentligt avtalsbrott. För rätt till hävning enligt 55 5 krävs att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren och att köparen borde ha insett detta. Vidare krävs att det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. När en säljare har varan i sin besittning till följd av reglerna om vårdplikt kan han således, även när förutsättningar för häv- ning i och för sig föreligger, i stället välja att hålla fast vid köpet och därefter sälja varan enligt reglerna i förevarande paragraf.
I motsats till vad som gäller i 345 i 1905 års lag innehåller inte föreva- rande bestämmelse något krav på att motparten skall uppmanas att ta hand om varan (förfoga över den). Har en sådan uppmaning ändå getts, kan det bli av betydelse för bedömningen av huruvida motparten väntat oskäligt länge med att ta hand om varan.
Andra stycket
Andra stycket innehåller en specialbestämmelse om försäljningsplikt för den vårdpliktige parten i vissa undantagsfall. Syftet med reglerna i 72 och 73 55 om vårdnadsplikt är att förhindra att en part skall lida skada därför att en vara som befinner sig i motpartens besittning lämnas utan vård. Dessa regler kompletteras av förevarande bestämmelse, som ålägger den vårdpliktige parten att sälja en vara dels om den är utsatt för snabb förstörelse eller försämring, dels om varan fordrar alltför kostsam vård. Det första fallet avser framför allt färskvaror, där ett fortsatt omhänderta- gande inte äri motpartens intresse. Den åtgärd som behövs för att rädda varans värde åt motparten är i stället en snabb försäljning.
Bakgrunden till det andra fallet är att motparten enligt 755 är ersätt- ningsskyldig för försvarliga kostnader på grund av vården[ Stiger dessa kostnader till ett i förhållande till varans värde betydande belopp, ligger
det i motpartens intresse att varan säljs innan kostnaden för vården har Prop. l988/89: 76 tagit en alltför stor andel av varuvärdet i anspråk. 77 tj I de fall som avses med andra stycket skall varan säljas om det kan ske, vilket innebär att försäljningsplikten är beroende av att det finns avsätt- ningsmöjligheter för varan. Saknas sådana möjligheter, får den vårdplikti- ge parten förfoga över varan på det sätt som framgår av 77 Q'.
Tredje stycket
Utöver det allmänna omsorgskrav som föreskrivs i tredje stycket ges ingen föreskrift om hur försäljningen skall ske. Bedömningen får variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. I många fall kan det bästa möjliga resultatet för säljarens del uppnås om han använder sig av sina normala försäljningskanaler. Också för köparens del kan det vara mest förenligt med omsorgskravet att varan säljs under hand genom existe— rande affärskontakter. Försäljning på offentlig auktion kan däremot ofta leda till ett så oförmånligt pris att den försäljningsmetoden i många fall inte kan anses förenlig med omsorgskravet. I vissa branscher kan förhål- landena emellertid vara annorlunda.
Innan varan säljs skall motparten om det är möjligt underrättas om den förestående försäljningen. I de flesta fall torde det vara möjligt att lämna sådan underrättelse, exempelvis per telefon. Men om tidsfaktorn är viktig, exempelvis i fall som avses i andra stycket, skall försäljningen inte uppe- hållas på grund av svårigheter att underrätta motparten.
77 5
Har en part rätt att sälja varan enligt 76 _6 men kan den inte säljas eller är det uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en försäljning, får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt. Innan det sker, skall motparten om möjligt underrättas.
(Jfr 81 å i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen, som i 1905 års lag motsvaras av regleri 34, 55 och 56 åå, ger den vårdpliktige parten rätt att i vissa fall förfoga över varan på annat sätt än genom att sälja den.
Den första förutsättningen för ett sådant förfogande är att parten enligt 76 & har rätt att sälja varan. Den förutsättningen är givetvis uppfylld också i sådana fall då en part är skyldig att sälja varan (se 76 5 andra stycket).
Den andra förutsättningen är att försäljning inte är möjlig eller att det är uppenbart att priset vid en försäljning inte skulle täcka kostnaderna för försäljningen. Det är alltså inte tillräckligt att det förefaller mindre sanno- likt att försäljningspriset skall komma att uppväga kostnaderna för försälj- ningen. Endast om det kan anses uppenbart att försäljningskostnaderna inte kommer att täckas av försäljningspriset, föreligger rätt att enligt bestämmelsen förfoga över varan på annat sätt. Det måste dock beaktas att det många gånger kan vara förenat med svårigheter att med större exakthet förutsäga lönsamheten vid en försäljning.
Bestämmelsen anger inte vilka typer av förfoganden som kan komma i fråga som alternativ till en försäljning, endast att det förfogandet skall ske på ett försvarligt sätt. Det kan vara fråga om att använda varan i den egna
verksamheten, hyra ut den, låna ut den eller _som sista utväg — kassera Prop. l988/89: 76 den. 795 Innan ett förfogande som avses med denna bestämmelse sker, skall motparten — i likhet med vad som enligt 76 5 gäller inför en försäljning — såvitt möjligt underrättas.
78 5
Vad en försäljning har inbringat och vad en part på annat sätt har fått ut av varan skall, liksom uppkomna kostnader. redovisas för motparten. Overskott tillfaller motparten.
(Jfr 82 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, behandlar den vårdpliktige partens redovisningsskyldighet gentemot motparten.
Den vårdpliktige parten skall enligt bestämmelsen redovisa för vad han uppburit vid försäljning av varan och vad han på annat sätt fått ut av varan, dvs. avkastning eller annan nytta som den vårdpliktige haft exem- pelvis då han i enlighet med 77 5 förfogat över den på annat sätt än genom att sälja den.
Även uppkomna kostnader skall redovisas. De kostnader som här avses är omkostnader för vården enligt 75 5, kostnader för sådan försäljning som avses i 765 och kostnader på grund av annan disposition som har skett med stöd av 77 5.
Ett eventuellt överskott tillfaller motparten. Detta överskott kan emel- lertid enligt allmänna regler avräknas mot den andre partens skuld till den vårdpliktige parten. t.ex. säljarens krav på betalning av priset för varan eller köparens krav på ersättning på grund av fel.
Avkastning
79 5 Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller säljaren, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla senare.
Avkastning som varan ger efter det att den skall avlämnas tillfaller köpa- ren. om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla tidigare.
(Jfr 83 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen motsvarar 185 i 1905 års lag och reglerar fördelningen mellan parterna av varans avkastning. Fördelningen av avkastningen vid köp av aktier och räntebärande värdepapper regleras dock särskilt i 80 och 81 55.
Paragrafen innehåller en generell regel om fördelningen av varans av- kastning. Den avgörande tidpunkten är den avtalsenliga tidpunkten för varans avlämnande. Om det faktiska avlämnandet försenas eller sker tidigare än avtalat inverkar det inte på fördelningen av varans avkastning.
Avkastning som varan ger upphov till innan den skall avlämnas till köparen tillfaller säljaren. såvida det inte med fog kunde beräknas att avkastningen skulle utfalla först senare. På motsvarande sätt tillfaller avkastning som utfaller efter den avtalade tidpunkten för varans avläm-
to _. Liv
nandet köparen, såvida det inte med fog kunde beräknas att avkastningen Prop. l988/89: 76 skulle utfalla tidigare. Det avgörande är således när avkastningen utfaller 805 eller med fog kan beräknas utfalla. Vill parterna fördela avkastningen annorlunda. måste de således avtala särskilt om det.
805
I köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit till betalning före köpet och sådan företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.
(Jfr 845 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen motsvarar 19 5 i 1905 års lag. Till skillnad från vad som enligt 79 5 gäller avkastning i allmänhet skall enligt förevarande bestämmelse den utdelning som vid köpet ännu inte har förfallit till betalning ingå i köpet. Den avgörande tidpunkten är således en annan än enligt 79 5, och den framgår av innehållet i bolagsordning eller av beslut av behörigt organ, i regel bolagsstämman.
I köp av aktier ingår vidare i förekommande fall rätten att teckna nya aktier, om den rätten inte har kunnat utnyttjas före köpet. Detta överens- stämmer med den praxis som för närvarande råder beträffande börsnote- rade aktier, vilka noteras utan värdet av teckningsrätt så snart rätten att teckna aktier kan utövas. Den som köper aktie efter den tidpunkten kan således inte räkna med att teckningsrätten skall åtfölja aktien. I första hand avses teckningsrätt vid ny- och fondemission. Enligt 5 kap. 25 aktiebolagslagen (1975: 1385) har aktieägarna i vissa fall rätt att teckna sig för förvärv av konvertibla skuldebrev och av skuldebrev som är förenade med optionsrätt till nyteckning. Även sådan teckningsrätt omfattas av paragrafen.
815
I köp av räntebärande fordringar ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen till betalning vid den tidpunkt som har avtalats för avläm- nandet. Vad som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset, om inte fordringen har sålts som osäker.
(Jfr 85 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen motsvaras av 205 i 1905 års lag. Den paragrafen omfattar endast räntebärande värdepapper.
Bestämmelserna i förevarande paragraf omfattar däremot räntebärande fordringar oavsett om dessa är knutna till ett värdepapper eller inte.
Köp av räntebärande fordringar omfattar upplupen ränta som förfaller till betalning först efter den tidpunkt som avtalats för avlämnandet. Den" avgörande tidpunkten är således densamma som enligt 79 5. Vidare anges att värdet av den upplupna ränta som ej förfallit till betalning före avläm- nandet skall betalas av köparen utöver priset. Detta gäller emellertid inte om fordringen har sålts som osäker.
Ränta på räntebärande fordringar förfaller i allmänhet i fasta terminer. Normalt är det därför inga problem att vid varje tid fastställa värdet av 216
den upplupna räntan. När värdet av den räntan fram till den avtalade Prop. l988/89276 avlämningstiden läggs till köpesumman, kompenseras köparen härför ge- "825 nom att han får rätt till räntan för hela ränteterminen när den förfaller till
betalning.
Vissa meddelanden
825
Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 23. 24, 29, 32. 35, 39, 47 eller 61 5 avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Det- samma gäller beträffande ett meddelande som säljaren skall lämna köpa- ren enligt 52, 53, 59 eller 61 5.
(Jfr 86 5 i arbetsgruppens förslag)
Paragrafen, som i 1905 års lag delvis motsvaras av 61 5 (jfr även 26 och 31 55 samma lag), anger vilken av partena som bär risken för att vissa meddelanden som berörs i lagen försenas eller förvanskas vid befordran eller inte alls kommer fram.
Den generella utgångspunkten inom avtalsrätten är att avsändaren står risken för att hans meddelande inte kommer fram i tid eller på rätt sätt. Många av de meddelanden mellan parterna som behandlas i köplagen skall likväl enligt vad som framgår av bestämmelserna i förevarande paragraf befordras på mottagarens risk under förutsättning att meddelandet har avsänts på ett ändamålsenligt sätt. De meddelanden som det är fråga om är sådana där lagen ålägger en part att reklamera eller på annat sätt ge tillkänna när han anser att motparten har brustit i sina åtaganden eller skyldigheter på grund av köpeavtalet.
Bestämmelserna innebär att avsändaren får åberopa meddelandet även om det på grund av ett missöde vid befordran har försenats, förvanskats till sitt innehåll eller inte alls kommit fram.
Kravet på att meddelandet skall avsändas på ett ändamålsenligt sätt innebär att ett sådant befordringssätt skall väljas som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen. De faktiska omständigheterna får således bli avgörande när det gäller att avgöra om en muntlig underrättelse är tillräcklig eller om det krävs skriftlig underrättelse, och omvänt om en skriftlig underrättelse är tillfyllest i en brådskande situation.
De meddelanden som befordras på mottagarens risk räknas upp i lag- rummet. De meddelanden från köparen till säljaren som går på säljarens risk är köparens krav på fullgörelse (235), köparens svar på säljarens förfrågan om för sen leverans godtas (24 5), köparens hävningsförklaring eller krav på skadestånd vid säljarens dröjsmål (295), köparens reklama- tion vid fel i varan (325), köparens krav på rättelse (355), köparens hävningsförklaring vid fel i varan (39 5), köparens meddelande om att han inte godkänner säljarens räkning (47 5) och köparens meddelande om att han vill åberopa rätten att hålla inne sin prestation på grund av säljarens befarade avtalsbrott (61 5).
De meddelanden från säljaren till köparen som går på köparens risk är 217
säljarens krav på fullgörelse. dvs. i regel betalning (52 5). säljarens krav på Prop. l988/89: 76 köparens medverkan enligt 505 första stycket (53 5), säljarens hävnings- 25räntelagen förklaring (59 5) och säljarens meddelande om att han avser att hålla inne sin prestation på grund av köparens befarade avtalsbrott (61 5). Uppräkningen i paragrafen är uttömmande, vilket betyder att övriga meddelanden enligt köplagen befordras på avsändarens risk. Bland sådana märks säljarens förfrågan till köparen i samband med säljarens dröjsmål (24 5), säljarens begäran om specifikation och hans meddelande om speci- fikation (60 5) samt parternas meddelanden om prestationshinder (jfr 25 5 tredje stycket, 28 5, 405 första stycket, 545 tredje stycket, 555 tredje stycket och 58 5).
4.2. Förslaget till lag om ändringi räntelagen (1975: 635) 2 &
Ränta på fordran utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till betalning.
På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller. om återbetalning ej sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller4 5.
Förslaget till ny köplag innehålleri 65 5 andra stycket regeln att säljaren, om betalning skall återgå till följd av att köpet har hävts, skall betala avkastningsränta på beloppet. Regeln har sin förebild i artikel 84 i Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internatio- nella köp av varor. En nyhet i förhållande till gällande rätt är att avkast- ningsränta enligt förslaget skall utgå även i det fallet att det är köparen som har gjort sig skyldig till ett avtalsbrott.
1905 års köplag innehåller inga regler om avkastningsränta. Enligt 25 andra stycket räntelagen utgår avkastningsränta när betalning går åter vid hävning av ett avtal till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund. Räntan utgår från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning inte görs i rätt tid, till och med den dag från vilken dröjsmålsränta skall utgå.
Bestämmelsen har tillkommit i första hand med avseende på köp, men tillämpningsområdet är inte begränsat till denna avtalstyp. Vid sidan av köp av fast eller lös egendom kan regeln komma att tillämpas på alla andra slag av avtal där återgång av erlagd betalning kommer i fråga. t.ex. när hävning sker av entreprenadavtal, hyresavtal eller fraktavtal. Vid köp av lös egendom blir regeln tillämplig vid hävning på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av fel i godset.
Räntelagens bestämmelser om avkastningsränta är således inte tillämp- liga när betalningen går åter på grund av något förhållande som hänför sig till den betalande. Om säljaren häver köpet på grund av ett kontraktsbrott på köparens sida med påföljd att köpeskillingen skall återbäras, utgår därför enligt bestämmelsen ingen ränta på beloppet. I förarbetena till 218
räntelagen har anförts att säljaren i den situationen i många fall blir Prop. l988/89: 76 berättigad till skadestånd, varvid hans förmån av att ha uppburit och 25räntelagen åtnjutit betalningen innan hävning sker kan beaktas vid beräkningen av skadeståndet, medan säljaren — åtminstone som huvudregel — inte torde behöva utge ränta när han betalar tillbaka köpeskillingen efter att ha hävt ett köp på grund av köparens förhållande. Vid köp på avbetalning blir konsumentkreditlagen (l977z981) eller lagen (l978:599) om avbetalnings- köp mellan näringsidkarc m.fl. tillämplig. och avräkning sker då enligt reglerna i någon av dessa lagar. För övriga fall har det överlämnats åt rättstillämpningen att avgöra när omständigheterna motiverar ett avsteg från den nämnda huvudregeln (se prop. 19751102 5. 116).
I samband med den översyn av räntelagens regler om dröjsmålsränta som gjordes i departementspromemorian (Ds Ju 1983116) Ändringar i räntelagen förordades en anpassning av reglerna om avkastningsränta till FN- konventionens bestämmelser så att sådan ränta skulle utgå på en köpeskilling som återbärs även när återbetalningen är en följd av den betalandes kontraktsbrott eller liknande.
Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrkte eller lämnade förslaget utan erinran. Några instanser ansåg emellertid att förslaget borde övervä gas inom ramen för det pågående arbetet med ny köplag. Den bedömning- en delades av departementschefen, som uttalade att frågan hade sådant samband med den pågående översynen av köplagen att den borde behand- las i dct sammanhanget och inte tas upp vid den begränsade översyn av räntelagen som då var aktuell (prop. 1983/84: 138 s. 9).
Regler om ränta på betalning som återbärs till följd av den betalandes kontraktsbrott torde visserligen ha mindre betydelse än när det är fråga om betalningsmottagarens kontraktsbrott. Reglerna i den föreslagna nya köp- lagen om avkastningsränta innebär emellertid att samma regler skall gälla i båda fallen. Skälet för denna lösning är att det inte kan anses motiverat att en säljare i vissa fall skall få inneha köpeskillingen räntefritt. Köparen kan i vilket fall som helst bli skyldig att utge ersättning för avkastning av varan eller för annan nytta som han har haft av den (se 65 5 första stycket i den föreslagna nya köplagen). I dessa fall är det rimligt att ränta på köpeskil- lingen får kvittas mot sådana ersättningskrav. Om säljaren blir berättigad till skadestånd, får rätten till avkastningsränta beaktas vid beräkningen av skadeståndet.
Avgörande skäl talar således för att avkastningsränta skall utgå även när det är köparen som är orsak till återgången. Med hänsyn härtill har räntelagens regler anpassats till köplagens bestämmelser om avkastnings- ränta.
I likhet med vad som gäller i fråga om räntelagens nuvarande regler om avkastningsränta saknas det anledning att begränsa tillämpningsområdet till återgång av köp. Den nya regeln har därför gjorts tillämplig på de övriga avtalstyper som berörs av räntelagens regler om avkastningsränta.
5. Hemställan Prop. 1988/89: 76
. Hemställan Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. köplag, 2. lag om ändring i räntelagen (l975:635).
Hänvisningar till S5
- Prop. 1988/89:76: Avsnitt 3
6. Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Lagrådet Prop. 1988/89: 76 Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-12-15 Inledning
Närvarande: justitierådet Nils Mannerfelt, justitierådet Bertil Freyschuss, regeringsrådet Åke Bouvin.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1988 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrå- dets yttrande över förslag till
1. köplag,
2. lag om ändringi räntelagen (l975:635). Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Lars Jansson och Göran Karlstedt.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till köplag
Inledning
Det föreliggande köplagsförslaget har en osedvanligt gedigen underbygg- nad. På sätt som närmare skildras i remissprotokollet har, väsentligen i nordiska samarbete, utredningsverksamhet på området bedrivits sedan 1962. Ett vidare perspektiv än det nordiska har kommit in i övervägan- dena genom att man i lagstiftningsärendet tagit hänsyn till 1980 års FN-konvention om internationella köp (vilken såvitt angår köp av interna- tionell art är införlivad med svensk rätt). Remissförfarandena, komplette- rade i det svenska förberedelsearbetets slutfas med muntliga samråd på kvalificerad nivå, borgar för att skilda intressen inom samhället fått kom- ma till uttryck inför skedet då det tilltänkta lagverket gavs den utformning som regeringen nu har presenterat för lagrådsgranskning.
Utifrån de granskningsuppgifter lagrådet har att företräda kan allmänt sägas, att här föreligger en lagstiftningsprodukt som är så väl genomarbe- tad att både dess grundlinjer och dess lösningar i flertalet delfrågor otvivel- aktigt förtjänar anslutning. Att i det väsentliga uppnås nordisk samstäm— mighet i den köprättsliga lagstiftningen är synnerligen tillfredställande; de olikheter som kommer att föreligga i de olika ländernas regleringar gör dock att frågan om lagval ej blir alldeles betydelselös vid internordiska avtal.
Iden allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.1) redogör departementschefen för en del huvuddrag i handelslivets och köprättens utveckling efter till- komsten av 1905 års lag, en redogörelse som leder till slutomdömet att utvecklingen definitivt har sprungit förbi denna lag. Det bör enligt lagrå- dets mening kompletteringsvis framhållas att vad som i hög grad berättigar till det nämnda slutomdömet är den rättsutveckling som under 1970- och 1980-talen förekommit på konsumenträttsområdet. Den utvecklingen kommer i bliekpunkten först i remissprotokollets senare diskussion huru- vida konsumentköpen bör omfattas av en ny allmän köplag (avsnitt 2.1.4), 221
ett spörsmål som med anknytning till gällande lagstiftning besvaras nekan- Prop. 1988/89: 76 de. Lagrådet
Det sist gjorda påpekandet har lagrådet velat göra för att det skall Inledning poängteras, att redan gällande köplag i det väsentliga har blivit en näring- Iivets köprättsliga reglering . En sådan prägel accentueras om, såsom tämli- gen tydligt förutskickas i remissprotokollet, en framtida konsumentköplag görs i princip heltäckande och ej i vissa delar replierar på en underliggande allmän köplags reglering. Det nu angivna förhållandet gör att särskild uppmärksamhet måste fästas vid om den nya regleringen kan anses väl anpassad till näringslivets typiskt sett mer storskaliga förhållanden. Samti- digt bör inte lämnas obeaktat, att en allmän köplag får genomslag på en del typer av gemene mans transaktioner. nämligen framför allt när båda avtalsparterna hör till konsumentkategorin; lagen skall passa även då.
En biprodukt av det nu anförda är följande. Av stort principiellt intresse är det i remissprotokollet (avsnitt 2.1.2 sista stycket) berörda spörsmålet i vad mån en köplags reglering bör — med vår avsaknad av en allmän civillag — anses ge vägledning vid avgörandet av allmänna kontraktsrätts- liga frågor utanför köplagens tillämpningsområde i kraft av analogier. Departementschefen uttalar. att det får ankomma på domstolarna att ta ställning till frågan om den nya köplagens betydelse på områden där gällande rätt bygger på en analogisk tillämpning av principerna i 1905 års lag. Lagrådet vill härtill anmärka, att redan gällande köplags roll som källa för analogislut i allmänna kontraktsrättsliga frågor är väsentligen minskad i följd av rättsutvecklingen på det konsumenträttsliga området, och sam- ma förhållande är att förutse för en ny köplags vidkommande.
Vad som i remissprotokollet allmänt anförs om vad en ny köplag bör innehålla (avsnitt 2.1.8) utmynnar i uttalandet. att för de väl fungerade situationerna det behövs ingen eller ringa lagstiftning och att den nya lagen alltså till större delen bör koncentreras på frågorna om när avtalsbrott kan anses föreligga och vilka påföljder som då kan bli aktuella. En sådan bedömning är i sak välbefogad. Det kan nämnas, att på ett helt väsensskilt rättsområde (äktenskapsbalken) det då tjänstgörande lagrådet gav uttryck för samma filosofi: bestående äktenskap behöver ringa lagstiftning — det är i upplösningssituationen som problemen hopar sig (prop. l986/87:l s. 274).
I den allmänna motiveringen övergår departementschefen härefter till vissa större frågor där det förordas mer betydelsefulla nyheter i jämförelse med 1905 års lag (avsnitt 2.2—2.7). I det följande kommer lagrådet att under enskilda paragrafnummer anföra en del synpunkter i vissa hithöran- de frågor. I denna inledning begränsar sig lagrådet till några reflexioner i anslutning till det nya kontrollansvaret och skadeståndsbestämmelserna.
Beträffande skadeståndsansvaret lämnar departementschefen (avsnitt 2.5.1) en ur skilda synvinklar kritisk redogörelse för 1905 års lags regelsy- stem i det ämnet med udden riktad särskilt mot omöjlighetsläran och det mindre ändamålsenliga i att i vissa fall tillämpa culpabedömningar. Mot detta ställs innnebörden och konsekvenserna av sådant kontrollansvar som FN-konventioncn baserats på och som enligt huvudprincipen innebär att skadeståndsansvaret utlöses av ett faktum som ligger inom vcderböran- 222
de parts kontrollsfär. Slutsatsen i huvudsaken blir på anförda skäl att en Prop. 1988/89: 76 reglering med ett kontrollansvar medför en rimlig avvägning mellan par- Lagrådet ternas intressen och är lämplig i övrigt. Inledning
Lagrådet delar departementschefens uppfattning att regleringen innebär en lämplig avvägning parterna emellan.Förslaget medför enligt lagrådets mening en värdefull förenkling i jämförelse med 1905 års lag. Förslagcts positionsförflyttningar synes, jämfört med nuläget, inte innebära någon påfallande förskjutning i det jämviktsläge som naturligen bör råda i ett köprättsligt partsförhållande. Lagrådet kan i enlighet med det anförda godta den principiella uppläggning förslaget har i denna del.
I frågan om skadeståndets omfattning skiljer lagförslaget (avsnitt 2.5.2) mellan fall av direkt och indirekt skada. Innebörden är i korthet att skadeståndsbedömningen skall bli olika när fråga är om skadetyper som innefattar en typisk och förutsebar följd av avtalsbrottet (de direkta) eller skador som är mer avlägsna och oberäkneliga (de indirekta). För de först- nämnda inträder ersättningsskyldighet när kontrollansvaret ger utslag. medan ansvar för de senare inträder när vållande är för handen på skade- orsakarens sida. Denna principiella distinktion finner lagrådet vara rimlig och lämplig. Den anknyter också enligt vad som framgår av remissen till den praxis som framvuxit när formulärrättsliga allmänna leveransbestäm- melser tillämpats mellan parterna.
Från lagrådets synpunkt blir av särskilt intresse hur lagtexten genomför distinktionen mellan de direkta och indirekta skadorna. Tekniken som valts är att de indirekta skadetyperna uppräknats (med en säkerhetsventil som slutpunkt i uppräkningen, 67 5 andra stycket 4) medan övriga skador (inom adekvansens ram) betraktas som direkta.
Lagrådet anser att det är goda skäl som i remissprotokollet har anförts för den valda metoden. Sedan är det en sak för sig att även med den metoden vissa gränsdragningsproblem är att förutse i tillämpningen. Tolk- ningsspörsmålen underlättas i viss mån genom att protokollet i angivet avsnitt ger en mångskiftande flora med exempel främst på vad som bör hänföras till de direkta skadorna (exempel finns också i specialmotivering- en till 67 5 tredje stycket).
Vad angår produktansvaret innebär lagförslaget (avsnitt 2.5.3.) att, om en såld varas skadebringande egenskaper orsakar skador på annat än den försålda varan, rätten till ersättning får bedömas enligt de allmänna ska- deståndsrättsliga regler som gäller för produktansvar och sålunda inte skall omfattas av säljarens köprättsliga skadeståndsskyldighet. Lagrådet finner att förslaget i denna del kan godtas. Det kan inte hjälpas att de nordiska ländernas lagstiftning beträffande produktansvar blir reglerad på olikartat sätt; övriga nordiska länder har andra utgångspunkter för sin reglering på detta rättsområde.
Avslutningsvis anför lagrådet här ett par formella aspekter som har avseende på flera spridda paragrafer.
I en del paragrafer utsägs att någonting ”aldrig” gäller (14 5) eller ”all- tid" gäller (15, 27. 40, 41 och 57 55). Syftet med dessa kategoriska uttrycksätt är att ge uttryck för att vissa föregående särregler inte slår till i de sammanhang där de citerade orden används. Tekniken får anses god- 223
tagbar. Man torde kunna förutsätta att varje läsare av lagen är medveten Prop. 1988/89: 76 om dess i allo dispositiva natur (3 5) och inte förleds till tron att "aldrig-" Lagrådet resp. "alltid-reglerna” skall läsas bokstavligen med giltighet i rättsområ- 25 dets alla situationer. I en del formuleringsfrågor har lagrådet funnit anledning att ge uttryck för en eller annan synpunkt som talar för att ordalagen i det svenska lagförslaget börjämkas; jämkningarna ligger därvid ofta på den nivå som i det svenska lagrådsarbetet brukar betecknas som "blåkrite-ändringar”, dvs. omformuleringsförslag som utan skrivna kommentarer brukar i sam— förstånd anammas i det slutliga regeringsförslaget. Lagrådet är medvetet om att i följd av den samordningsvilja som måste prägla en nordisk strävan mot likformighet jämkningsförslag av angiven art måste mötas av motvind. Icke desto mindre har vissa ändringspropåer ansetts värda att namna.
2 &
Föreskriften i paragrafens första stycke första meningen har konstruk— tionen att i tillverkningsfall lagen gäller ”endast om . .. inte . . .”. Även om meningen inte kan missförstås, är avfattningen språkligt mindre tilltalan- de. Bättre vore om man, med närmande till den norska textens avfattning, skrev ”gäller. . . en vara som skall tillverkas, utom när beställaren skall....” (ev: frånsett fall, då beställaren skall ...). Man får då fram det positiva beskedet först och därefter begränsningen i detta.
Specialmotiveringen till 2 5 andra stycket klargör att, medan första stycket tar sikte på tillverkningen av själva varan, andra stycket avser att säljaren — utöver leverans av färdig vara — skall utföra arbete eller tjänst som inte består i tillverkning. Ordet ”även" i sagda stycke får väl anses ge tillräcklig ledtråd för förstående av att här åsyftas arbete eller tjänst som förekommer efter det att leverans skett av färdigtillverkad vara. Följaktli- gen saknar andra stycket betydelse för det fall att redan i själva tillverk- ningsmomentet arbetet är det väsentliga.
Paragrafens andra stycke tilldrar sig vidare särskilt intresse genom vad bestämmelsena motsättningsvis utsäger, nämligen att lagen skall bli gällan- de när en leverantör visserligen skall utföra arbetet eller annan tjänst, med tjänsten inte utgör den övervägande delen av hans förpliktelse. Ett påfal- lande förhållande är att lagens sanktionssystem inte innehåller något om vad som skall gälla när dröjsmål eller fel förekommer med avseende på en sådan. i själva köpeavtalet inrymd sidoförpliktelse.
I den nordiska arbetsgruppen ansågs från norsk sida att köplagen borde omfatta alla förpliktelser som följer av köpet. Från dansk, finsk och svensk sida förespråkades däremot, att lagen borde gälla bara brott mot parternas viktigaste förpliktelser efter köpet, dvs. dröjsmål med leveransen, fysiska fel, rättsliga fel och dröjsmål med betalningen.
I den norska propositionen till köplag fann justisdepartementet att en modern köplag borde också reglera parternas sidoförpliktelser. Även om sådana förpliktelser kunde vara av varierande art och omfång, var det enligt departementet inte skäl att överlåta lösningarna av problemen till 224
rättspraxis. Utan att föreslå en detaljreglering av ansvaret för sidoförplik- Prop. 1988/89: 76 telserna fann departementet att behovet av reglering tillgodsågs genom att Lagrådet lagens regler för huvudförpliktelser gjordes tillämpliga på sidoförpliktel- 25 serna.
Som en konsekven