NJA 2003 s. 133

J.E.F. dömdes d. 22 okt. 1998 av HovR:n för Nedre Norrland för grovt bedrägeri m.m. till fängelse två år och fyra månader. Han utlämnades med anledning av denna dom till Sverige från Spanien d. 31 okt. 2001. Sedan verkställighet av fängelsestraffet samma dag påbörjats frigavs han villkorligt d. 5 sept. 2002 med en återstående strafftid på ett år och två månader. Han står under övervakning till d. 5 sept. 2003 och prövotiden utgår d. 5 nov. 2003.

Efter att ha anhållits d. 24 okt. 2002 och häktats följande dag åtalades J.E.F. vid Linköpings TR för grov oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott, urkundsförfalskning och bedrägeri, begångna under oktober och november 2000.

Vid huvudförhandling i målet invände J.E.F. att det förelåg hinder att pröva åtalet mot honom, eftersom inget av de undantag som stadgas i art. 14 i den europeiska utlämningskonventionen förelåg. Han förklarade att en av honom under häktningsförhandlingen lämnad uppgift om att han efter den villkorliga frigivningen hade lämnat riket och därefter återkommit var osann.

Med anledning av J.E.F:s invändning meddelade TR:n (ordf. rådmannen Fogelberg) d. 11 nov. 2002 följande beslut: TR:n finner J.E.F:s vid häktningsförhandlingen lämnade uppgifter om att han efter sin frigivning lämnat riket och sedan frivilligt återvänt så trovärdiga, att det trots hans numera intagna ståndpunkt får hållas för visst att så skett. Han uppehåller sig således i riket, icke på grund av utlämnandet från Spanien utan på grund av frivillig inresa. Härtill kommer att den frist om 45 dagar, varom stadgas i europeiska utlämningskonventionen artikel 14.1.b med hänsyn till ändamålet med stadgandet måste förstås som en frist avsedd att räknas från frigivning ur fängelse och icke kan antagas vara avsedd att inbegripa jämväl hela prövotiden efter villkorlig frigivning. Hinder mot prövning av åtalet mot J.E.F. kan därför ej anses föreligga, varför J.E.F:s invändning om rättegångshinder lämnas utan bifall.

Sedan J.E.F. anmält missnöje förordnade TR:n att talan mot beslutet fick föras allenast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i målet.

I dom d. 19 nov. 2002 dömde TR:n J.E.F. för de åtalade brotten utom urkundsförfalskning till fängelse två år. Han ålades också att utge skadestånd till Beyeler JM Företag AB:s konkursbo med 1 967 600 kr.

J.E.F. överklagade TR:ns beslut och dom i Göta HovR. Han yrkade att HovR:n skulle undanröja domen och avvisa åtalet eftersom det inte förelåg förutsättningar enligt art. 14 i 1957 års europeiska utlämningskonvention att åtala honom för brott som påstods vara begångna innan han utlämnades från Spanien. Han anförde i fråga om tolkningen av konventionen att innebörden av begreppet "final discharge" (slutligen frigivits) måste vara att påföljden skall vara till fullo verkställd, dvs. att även prövotiden skall ha löpt ut. Han vidhöll att tidigare lämnade uppgifter om att han hade lämnat landet efter den villkorliga frigivningen var felaktiga.

För den händelse avvisningsyrkandet inte skulle bifallas yrkade J.E.F. att HovR:n skulle ogilla åtalet i dess helhet och lämna skadeståndstalan utan bifall eller i vart fall sätta ned fängelsestraffet.

Åklagaren bestred ändring av TR:ns beslut i avvisningsfrågan och av domen.

HovR:n (hovrättslagmannen Stahre samt hovrättsråden Lundeholm, referent, och Stenberg) meddelade d. 16 dec. 2002 följande beslut: Som framgår av det spanska avgörandet om utlämning har beslutet fattats med stöd av Schengenavtalets tillämpningskonvention. Denna konvention hänvisar, när det gäller förutsättningar för utlämnande m.m., till 1957 års europeiska utlämningskonvention.

Mellan EU:s medlemsstater finns även andra konventioner som berör utlämning. En sådan är 1995 års konvention om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater, där artikel 9 öppnar för möjligheten att under vissa förhållanden inte tillämpa den specialitetsprincip som artikel 14 i 1957 års konvention ger uttryck för. En ytterligare konvention i ämnet är 1996 års konvention om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater. Sverige tillträdde konventionen relativt nyligen men den avses gälla även för brott som begåtts före tillträdet av konventionen. I artiklarna 10 och 11 behandlas förutsättningar för att åtala någon för brott som begåtts före utlämnandet. Det system med s.k. presumerat samtycke som behandlas i artikel 11 av konventionen har emellertid inte tillträtts av Sverige. En svensk medborgare anses inte heller kunna avstå från specialitetsprincipens skydd. Som framgår av konventionerna, liksom av en förklarande rapport till 1996 års konvention, syftar de till att underlätta utlämningsförfarandet och, såvitt avser artikel 10, att underlätta för en medlemsstat som fått en person utlämnad att utöva sin straffrättsliga behörighet beträffande andra brott än de som legat till grund för begäran om utlämning. Enligt HovR:ns tolkning av konventionerna ställer de inte krav som går längre än de som uppställs i 1957 års konvention. HovR:n finner vidare att de möjligheter till lindring av kraven som öppnas i 1995 och 1996 års konventioner inte är tillämpliga i förevarande fall.

Avgörande för frågan om åtal kan ske för andra brott än de för vilka utlämning skett är således villkoren i 1957 års europeiska utlämningskonvention.

Enligt artikel 14 kan i ett fall som det förevarande åtal väckas om särskilt samtycke har lämnats från spanska myndigheter. Något sådant samtycke synes inte föreligga. I den situationen är det enligt artikeln möjligt att väcka åtal antingen om den utlämnade har återvänt efter att en gång ha lämnat landet eller också om han haft möjlighet att lämna landet men inte gjort så inom 45 dagar efter det han slutligen frigivits.

HovR:n prövar inledningsvis tolkningen av 45-dagarsregeln. Frågan är vilken innebörd som skall läggas i begreppet "slutligen frigivits". De franska och engelska språkversionerna ger ingen närmare ledning. Såvitt HovR:n kunnat finna har Europadomstolen i Strasbourg inte uttalat sig om tolkningen. Den förklarande rapport som finns till konventionen ger inte heller någon ledning.

Vid tolkningen av bestämmelsen måste hänsyn tas till att den är avsedd att kunna tillämpas i samtliga länder som har anslutit sig till konventionen. Det är alltså inte givet att en tolkning utifrån svenska förhållanden alltid leder rätt.

Det bör beaktas vid tolkningen att det är en relativt kort tidsfrist som anges. Redan detta gör att det framstår som mindre troligt att avsikten varit att den frigivne först skulle vara på fri fot under en längre prövotid - för svenskt vidkommande ett år eller mer - och att det därefter skulle gå ytterligare 45 dagar. Av artikelns utformning jämte den förklarande rapporten får vidare anses framgå att betydande vikt läggs vid att den frigivne skall ha haft en faktisk möjlighet att lämna landet. En sådan faktisk möjlighet har den som frigivits villkorligt. Det kan också ifrågasättas om inte formuleringen skulle ha varit en annan om man åsyftat en tidpunkt som låg senare än den när man rent faktiskt försätts på fri fot. Ordet frigivning borde då inte ha använts utan någon annan formulering, t.ex. att det skall ha gått 45 dagar från det att straffet till fullo verkställts. Ordet "slutligen" syftar med denna tolkning till att från tillämpningsområdet undanta faktisk frihet som beror på t.ex. permissioner under avtjänandetiden.

Sammantaget finner HovR:n att 45-dagarsregeln bör tolkas så som TR:n har gjort, dvs. att fristen börjar löpa när villkorlig frigivning sker. Vid denna bedömning föreligger inte hinder att uppta åtalet till prövning. Det saknas också anledning att gå närmare in på frågan om även det andra undantaget från specialitetsregeln är tillämpligt.

HovR:n lämnar yrkandet om avvisning utan bifall.

I dom d. 27 jan. 2003 fastställde HovR:n TR:ns dom beträffande J.E.F.

J.E.F. överklagade och yrkade i första hand att HD skulle med undanröjande av HovR:ns dom avvisa åklagarens och målsägandens talan mot honom. I andra hand yrkade han att HD skulle väsentligen avkorta fängelsestraffet.

HD meddelade prövningstillstånd såvitt avsåg J.E.F:s överklagande av HovR:ns beslut. Frågan om prövningstillstånd beträffande hans överklagande i målet i övrigt förklarades vilande.

Riksåklagaren bestred ändring av HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Munck, referent, Lundius, Lindeblad och Calissendorff) anförde i beslut d. 3 april 2003: J.E.F. har yrkat att åtalet skall avvisas med hänvisning till art. 14 i 1957 års europeiska utlämningskonvention, till vilken Sverige och Spanien är anslutna. Enligt denna artikel, som ger uttryck åt den s.k. specialitetsprincipen, får den som utlämnats inte åtalas, dömas eller berövas sin frihet för verkställande av straff och inte heller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet för annat, före hans utlämnande begånget brott än det för vilket han utlämnats. Detta gäller inte när den utlämnande staten samtycker till sådan lagföring. Lagföring utan sådant samtycke får dock ske, om den utlämnade inte inom 45 dagar efter det han "slutligen frigivits" lämnat den stat vartill han utlämnats trots möjlighet därtill, eller om han återvänt efter att ha lämnat staten i fråga. I de engelska och franska originaltexterna motsvaras uttrycket slutligen frigivits av final discharge respektive élargissement définitif.

Specialitetsprincipen inom utlämningsrätten är av gammalt datum. När principen infördes i 1913 års utlämningslag som en möjlighet för Sverige att ställa villkor vid utlämning angavs i lagmotiven att principen hade uppställts av Institut de droit international och att den ingick i vissa länders lagstiftning liksom i flera av Sveriges traktater på området (NJA II 1913 s. 344). Mot principen hade enligt motiven anmärkts att den onödigt mycket inskränkte hemstatens rätt att straffa sina egna medborgare. Regeln ansågs emellertid innebära en viss garanti mot illojalt tillvägagångssätt i utlämningsärenden och ansågs därför böra komma till uttryck i lagen. Därvid erinrades om att, för det fall att det efter utlämningen skulle upptäckas att den utlämnade dessförinnan begått ett annat brott, det står hemstaten öppet att hos den andra staten begära samtycke till lagföring för det nyupptäckta brottet.

Såvitt upplysts har från Spaniens sida inte samtyckts till den aktuella lagföringen av J.E.F. När han anhölls i målet hade mer än 45 dagar förflutit efter den villkorliga frigivningen, men det straff för vilket han utlämnats är fortfarande inte till fullo verkställt. Fråga är därför om dagen för J.E.F:s villkorliga frigivning kan anses innebära en slutlig frigivning i konventionens mening.

Den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff skall enligt 26 kap. 6 § 1 st. BrB som huvudregel friges villkorligt när två tredjedelar av strafftiden, dock minst en månad, har avtjänats. Reglerna i kapitlet innebär till en början att det för den villkorligt frigivne gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst ett år (10 §). Under prövotiden skall den frigivne enligt 14 § vara skötsam, efter förmåga försöka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt BrB eller enligt föreskrifter eller anvisningar som meddelats med stöd av balken. Den frigivne är vidare skyldig att på kallelse inställa sig hos den lokala kriminalvårdsmyndigheten. Enligt 11 § kan det beslutas att den frigivne skall stå under övervakning om det bedöms som påkallat. Vidare kan den frigivne enligt 15 § meddelas särskilda föreskrifter under prövotiden. Föreskrifterna kan avse t.ex. vistelseort eller bostad, anställning och vård.

Den villkorligt medgivna friheten kan förklaras förverkad dels om den frigivne åsidosatt sina åligganden (26 kap. 19 § BrB), dels om den frigivne begår nya brott under prövotiden (34 kap. 1 och 4 §§ BrB). Under vissa förutsättningar kan den frigivne tillfälligt omhändertas enligt 26 kap. 22 § BrB. Vid prövotidens utgång är straffet enligt 24 § samma kapitel till fullo verkställt under förutsättning att villkorligt medgiven frihet inte längre kan förklaras förverkad.

Ytterligare kan anmärkas att det för att pass skall få utfärdas för den som står under övervakning efter villkorlig frigivning fordras passtillstånd enligt 19 § 2 passlagen (1978:302). Enligt 15 § samma lag kan pass även återkallas, om den villkorligt frigivne står under övervakning.

Prövotidens innehåll och de inskränkningar i den personliga friheten som är kopplade till den kan således variera. I målet har upplysts att J.E.F. inte underkastats några särskilda föreskrifter vid den villkorliga frigivningen samt att han medgivits passtillstånd och att pass utfärdades för honom d. 2 sept. 2002. J.E.F. får således anses ha haft faktisk möjlighet att lämna landet efter den villkorliga frigivningen.

Det grundläggande syftet med specialitetsregeln får i och för sig anses vara tillgodosett, om den i konventionen föreskrivna 45-dagarsfristen räknas från tidpunkten för villkorlig frigivning. Skulle hinder föreligga för den frigivne att lämna landet - t.ex. därför att passtillstånd vägras honom - kan detta ändå beaktas, eftersom det framgår av konventionsbestämmelsen att den utlämnade måste ha haft faktisk möjlighet att under 45-dagarsfristen lämna det land till vilket han utlämnats för att undantaget skall vara tillämpligt.

En sådan tolkning är emellertid svårförenlig med konventionens ordalag. Att beteckna en villkorlig frigivning som en slutlig frigivning överensstämmer inte heller med den terminologi som använts i andra Europarådskonventioner, t.ex. 1964 års europakonvention om övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer (European Convention on the Supervision of Conditionally Sentenced or Conditionally Released Offenders). Det kan i och för sig synas anmärkningsvärt att varken den nu aktuella konventionsbestämmelsen eller den Explanatory Report till utlämningskonventionen som publicerats av Europarådet uttryckligen berör frågan om villkorlig frigivning, trots att institutet villkorlig frigivning finns i praktiskt taget alla Europarådsstater (jfr bilaga 1 underbilaga C till prop. 1978/79:3). Eftersom specialitetsprincipen som nämnts är av gammalt datum, kan förklaringen vara att formuleringen i artikeln hämtats från äldre traktater tillkomna under den tid då institutet inte var vanligt förekommande. Med hänsyn till att den som är villkorligt frigiven i allmänhet står under viss kontroll, vars omfattning kan variera mellan olika stater, kan emellertid förklaringen också tänkas vara att det ansetts att tidsfristen borde räknas från den tidpunkt då sådan kontroll upphört.

Konstruktionen återkommer i 1970 års Europarådskonvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar, där det för fall då straffverkställighet överförs till ett annat land än domslandet föreskrivs att den dömde inte med anledning av annat brott, vilket begåtts innan han överfördes, i verkställighetslandet får lagföras, anhållas eller häktas eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet, utom i fall av samtycke från den överförande staten eller när "the sentenced person, having had an opportunity to leave the territory of the State to which he has been surrendered, has not done so within 45 days of his final discharge, or if he has returned to that territory after leaving it". Vid transformeringen till svensk lag - 23 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom - har undantaget beskrivits så att den dömde "under en sammanhängande tid av fyrtiofem dagar haft möjlighet att lämna landet men ej gjort detta eller efter att ha lämnat landet frivilligt återvänt hit". Det har således inte i den svenska lagen angetts att tidsfristen i detta fall skall räknas från slutlig frigivning.

De bilaterala avtal om utlämning som Sverige ingått ger knappast någon ledning för tolkningen. I två av dessa - avtalen med Australien och Kanada (jfr prop. 1973:89 s. 7 och 1975/76:119 s. 6) - anges att fristen skall räknas från det att straffet har avtjänats, ett uttryckssätt som också det kan ge upphov till tvekan från här aktuella synpunkter. De övriga bilaterala avtalen anger inte någon liknande utgångspunkt för fristens beräkning. Enligt 7 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge får svensk medborgare som utlämnas inte utan samtycke av Sverige eller av honom själv i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen med mindre än att han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom en månad efter rättegång "och undergående av straff eller annan påföljd som må hava ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum" eller han återvänt dit sedan han lämnat landet. Även uttryckssättet i den lagen kan göra det tveksamt om inte avsikten varit att fristen skall räknas från det att påföljden till fullo verkställts.

Såväl i 1913 års utlämningslag som ursprungligen i den nu gällande utlämningslagen från år 1957 fanns en mot specialitetsprincipen svarade immunitetsregel, vilken i 1957 års lag (dåvarande punkt 2 i 12 § 1 st.) uttrycktes på det sättet att den dömde inte under den aktuella 45-dagarsfristen fick "på något sätt hindras att lämna landet, såframt han icke gör sig skyldig till nytt brott". Immunitetsregeln, som togs bort vid 1975 års översyn av utlämningslagen (prop. 1975:35 s. 52 f.), avsåg visserligen villkor vid utlämning från Sverige men har likväl intresse med hänsyn till principen att förekommande villkor vid utlämning i allmänhet tillämpas reciprokt med följd att man från svensk sida regelmässigt anses skyldig att behandla den utlämnade på samma sätt som man kräver av andra länder.

Om 45-dagarsfristen är att räkna från tidpunkten för villkorlig frigivning, skulle immunitetsregeln ha inneburit att den villkorligt frigivne inte under de första 45 dagarna av prövotiden annat än i händelse av ny brottslighet fick underkastas någon som helst inskränkning i möjligheten att lämna landet t.ex. genom föreskrifter, passvägran eller förverkande av den villkorligt medgivna friheten. Det är tvivelaktigt om en sådan ordning varit avsedd och konsekvenserna av denna har i vart fall inte dragits genom någon häremot svarande reglering.

Vad som nu har sagts innebär att det finns beaktansvärda skäl som tyder på att uttryckssättet i art. 14 i utlämningskonventionen har varit avsett att innebära att den där angivna 45-dagarsfristen skall räknas från det att straffet till fullo verkställts och att det också uppfattats så från svensk sida vid tillträdet till konventionen. Artikeln har tillkommit främst med hänsyn till den utlämnades rättssäkerhet, vilket liksom intresset av förutsebarhet talar för att legalitetsprincipen iakttas vid tolkningen. Även om det grundläggande syftet med specialitetsregeln tillgodoses om den i konventionen föreskrivna 45-dagarsfristen räknas från tidpunkten för villkorlig frigivning är en sådan tolkning inte väl förenlig med legalitetsprincipen. Att det skulle finnas en bland Europarådsstaterna vedertagen tolkning av denna innebörd har inte belagts i målet. Artikeln bör därför förstås på det sättet att utgångspunkten för fristen skall vara den tidpunkt då straffet till fullo är verkställt.

Lagföring utan samtycke från den utlämnande staten får som nämnts också ske, om den utlämnade återvänt efter att ha lämnat den stat vartill han utlämnats. Något krav på att återvändandet skall ha ägt rum efter det att straffet verkställts har inte ställts upp, utan artikeln måste i den delen förstås på det sättet att rekvisitet är uppfyllt, om den utlämnade sedan utlämningen ägt rum lämnat landet och därefter återvänder. Det har förutsatts att återvändandet skall ha varit frivilligt (prop. 1957:156 s. 72). Den omständigheten att återvändandet har ägt rum under prövotiden efter villkorlig frigivning kan inte i sig utesluta att det skall anses ha varit fråga om ett frivilligt återvändande.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att åtal inte utan samtycke från spansk sida borde ha väckts mot J.E.F., innan 45 dagar förflutit från det att det tidigare fängelsestraffet är till fullo verkställt, om han inte, såsom gjorts gällande i målet, efter den villkorliga frigivningen lämnat landet och frivilligt återvänt hit. Riksåklagaren bör före målets avgörande beredas tillfälle att föra bevisning i nämnda fråga.

JustR Lars K. Beckman var skiljaktig och ansåg att uttrycket "slutligen frigivits" i art. 14 i den europeiska utlämningskonventionen borde tolkas så som HovR:n angett i det överklagade beslutet.

Riksåklagaren förklarade sig i yttrande inte längre göra gällande att J.E.F. hade varit utomlands under den aktuella tiden och återkallade därför den alternativa grund för rätt till åtal som byggde på att J.E.F. efter frigivningen hade lämnat Sverige och därefter frivilligt återvänt.

HD beslöt d. 7 april 2003 att J.E.F. omedelbart skulle försättas på fri fot.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Kramer, föreslog i betänkande ett beslut, vari efter en inledande redogörelse för vad som tidigare hade förekommit i saken, för J.E.F:s avvisningsyrkande och för innehållet i art. 14 i den europeiska utlämningskonventionen anfördes: Såvitt upplysts har från Spaniens sida inte samtyckts till den aktuella lagföringen av J.E.F. HD finner, på de skäl som anförts i beslut d. 3 april 2003, att utgångspunkten för 45-dagarsfristen skall vara den tidpunkt då straffet till fullo är verkställt. J.E.F. har inte verkställt straffet till fullo förrän tidigast d. 5 nov. 2003 då prövotiden går ut, varför 45-dagarsfristen inte börjar löpa förrän då. Riksåklagaren har tidigare gjort gällande att J.E.F. har lämnat Sverige och återvänt, men har återtagit detta påstående och åberopar ingen bevisning i den delen. Mot bakgrund härav står det klart att det stred mot anförda artikel i europeiska utlämningskonventionen att väcka åtal mot J.E.F. för de brott som är aktuella i förevarande mål eftersom dessa begåtts före utlämningen, men inte omfattades av denna.

HD meddelar prövningstillstånd beträffande J.E.F:s överklagande i övrigt.

Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD TR:ns och HovR:ns domar såvitt avser J.E.F. och avvisar åtalet mot honom. Beyeler JM Företag AB:s konkursbos talan anses därmed förfallen i enlighet med 22 kap. 6 § 1 st. RB.

Skäl HD (samma ledamöter som vid beslutet d. 3 april 2003) fattade ett slutligt beslut, i vilket inledningsvis lämnades en redogörelse för vad som tidigare hade förekommit i saken samt för J.E.F:s avvisningsyrkande och innehållet i art. 14 i den europeiska utlämningskonventionen, motsvarande vad som här har återgetts ur beslutet d. 3 april 2003. Härefter anfördes under rubriken Skäl i beslutet: HD har i beslut d. 3 april 2003 på anförda skäl uttalat att åtal inte utan samtycke från spansk sida borde ha väckts mot J.E.F., innan 45 dagar förflutit från det att det tidigare fängelsestraffet är till fullo verkställt, om han inte, såsom gjorts gällande i målet, efter den villkorliga frigivningen lämnat landet och frivilligt återvänt hit. Sedan Riksåklagaren beretts tillfälle att föra bevisning i sistnämnda fråga, har Riksåklagaren förklarat sig inte längre göra gällande att J.E.F. varit utomlands under den aktuella tiden. Av HD:s nyssnämnda beslut följer vid sådant förhållande att åtalet mot J.E.F. skall avvisas.

Mot J.E.F. förs också genom Riksåklagaren talan om skadestånd av Beyeler JM Företag AB:s konkursbo. Yrkande att talan om det enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen har inte framställts. Enligt 22 kap. 6 § 1 st. RB är vid detta förhållande konkursboets talan förfallen.

Beslut HD:s avgörande. HD - som d. 10 mars 2003 meddelat prövningstillstånd beträffande J.E.F:s överklagande av HovR:ns beslut - meddelar prövningstillstånd såvitt avser J.E.F:s överklagande i övrigt.

Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD TR:ns och HovR:ns domar såvitt avser J.E.F. och avvisar åtalet mot honom samt avskriver målet i vad det rör den av Beyeler JM Företag AB:s konkursbo mot J.E.F. förda talan.

HD:s slutliga beslut meddelades d. 11 april 2003 (mål nr B 736-03).