Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. Lagen bygger på 1964 års europarådskon- vention rörande övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt fri- givna personer. I propositionen förordas att Sverige tillträder konventio- nen med visst förbehåll.

Lagförslaget öppnar möjlighet att under vissa förutsättningar här i Sverige verkställa utländsk dom i brottmål som innebär kriminalvård i frihet. Det innebär att personer med hemvist i Sverige som ställs under åtal utomlands kan dömas till en påföljd motsvarande skyddstillsyn un- der hänvisning till att påföljden kan effektivt verkställas i hemlandet. På motsvarande sätt kan svensk dom på skyddstillsyn som meddelas någon med hemvist utomlands enligt lagförslaget verkställas i hans hem- land.

Lagförslaget tar också sikte på personer som döms till frihetsberövande påföljd och därefter villkorligt friges eller annars överförs till kriminal- vård utom anstalt. Det blir även i sådana fall möjligt att anordna övervak- ning m. m. i det land där den dömde har hemvist.

Förslaget förutsätter vissa ändringar i brottsbalken och andra författ- ningar. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den i januari 1979.

1 Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 3

• Sida 2
•  Original

Prop. 1978/79: 3

IJ

1. Förslag nu

Lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 9" Denna lag äger enligt förordnande av regeringen tillämpning vid samarbete rörande kriminalvård i frihet mcd stat, som har tillträtt den europeiska konventionen den 30 november 1964 rörande övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer. eller annan stat, med vilken Sverige har ingått överenskommelse om sådant samarbete.

Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen för visst fall förordna att samarbete enligt lagen skall äga rum även om förordnande som avses i första stycket ej har meddelats.

25. Samarbete enligt denna lag avser

1. verkställighet i Sverige av

a) utländsk brottmålsdom, varigenom den dömde har erhållit villkor- ligt anstånd med ådömande av straff eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminal- vård i frihet,

b) utländsk brottmålsdom avseende frihetsberövande påföljd, sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten har frigivits villkorligt eller annars överförts till kriminalvård utom anstalt,

2. verkställighet i främmande stat av

a) svensk dom på skyddstillsyn, dock ej såvitt avser behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken ,

b) svensk dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering, sedan den dömde enligt beslut här i landet har frigivits villkorligt eller överförts till vård utom anstalt.

Vad som föreskrivs i denna lag om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande i främmande stat som har meddelats efter rättegång i brottmål.

3 & Vid samarbete som anges i 2 & överlämnar den stat i vilken domen. har meddelats åt den andra staten att antingen anordna kriminalvård i frihet enligt domen (begränsad verkställighet) eller helt övertaga verk- ställigheten av denna (fullständig verkställighet).

Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom

Allmänna bestämmelser

4 & Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom får ske endast efter framställning av den främmande staten.

Framställningen får ej bifallas

1. om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verk- ställas i den främmande staten,

2. om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 5 & 3 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1978/79: 3 3

,,

..s. om den dömde ej har eller tar hemvist i Sverige.

4. om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grunderna för rättsordningen här i landet eller annat väsentligt svenskt intresse.

5. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har med- delats här i landet eller här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts.

6. om fråga om ansvar för gärning som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den som har gjort framställ- ningen och hinder mot lagföring för gärningen här i landet till följd härav skulle ha förelegat enligt 2 kap. 5 a ;" brottsbalken.

7. om gärning som påföljden avser utgör eller har samband med po- litiskt brott eller utgör militärt brott.

8. om gärning som påföljden avser utgör fiskaliskt brott, såvida ej an- nat föranleds av överenskommelse mellan Sverige och den främmande staten,

9. om en tillämpning av 35 kap. 8—10 åå» brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit.

lt). om verkställighet i Sverige i annat hänseende än som förut har nämnts skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och främ- mande stat som ligger till grund för framställningen.

5 % Framställningen kan avslås

1. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet väckt åtal. utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller medde- lat beslut att åtal ej skall väckas eller fullföljas.

2. om domen har meddelats utan att den dömde har varit person- ligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol,

3. om den dömde vid tiden för brottet ej hade fyllt femton år.

4. om domen av annat skäl än som förut har angivits måste anses oför- enlig med principerna för tillämpning av svensk strafflag,

5. om det med ltinsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att verkställighet här i landet anordnas enligt annan i 3 & angi— ven samarbetsform än som avses i framställningen.

6 & Avser den utländska domen två eller flera brott och föreligger hin— der mot verkställighet såvitt avser något eller några av dem. får framställ- ningen bifallas såvitt avser övriga brott endast om

1. i domen eller framställningen har angivits vilken del av påföljden som avser detta eller dessa brott. eller

2. det är uppenbart att det eller de brott, beträffande vilka hinder mot verkställighet föreligger, har varit utan nämnvärd betydelse för påföljds- bestämningen i den främmande staten.

7 & Framställning om verkställighet inges till utrikesdepartementet. Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller utländsk brottmålsdom som avses i 2 ä 1 eller att hinder mot verkställighet möter enligt 4 5 andra stycket l—6 eller 9, skall framställningen omedelbart avslås. Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grund av för— hållande som avses i 4 5 andra stycket 7. 8 eller 10 eller 5 g 5. Regeringen kan avslå framställningen. om det är uppenbart att förhållande som avses i 5 _5 1—4 föreligger.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1978/79: 3 4

Begränsad verkställighet 8 % Framställning om begränsad verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom skall, om regeringen inte avslår framställningen, överläm- nas till kriminalvårdsstyrelsen för handläggning.

9 g” Kriminalvårdsstyrelsen prövar om annat hinder mot verkställighet föreligger än som avses i 4 å andra stycket 7. 8 eller 10 eller 5 & 5.

10 & Finner kriminalvårdsstyrelsen att hinder ej möter mot verkställig- het, beslutar styrelsen att kriminalvård i frihet skall anordnas här i landet. I beslutet skall anges vilken övervakningsnämnd som skall handha kri- minalvården.

11 & Föreskrift om prövotid för den dömde och om hans åligganden under denna tid, som följer av domen eller av särskilt beslut som under prövotiden har meddelats i den främmande staten, gäller här i landet, om motsvarande föreskrift skulle ha kunnat meddelas eller eljest skulle ha kunnat gälla enligt svensk lag. I den mån så ej är fallet, skall föreskriften jämkas av övervakningsnämnden. Sådan jämkning får dock ej innebära att föreskriften skärps.

12 å i den mån annat ej följer av domen eller särskilt beslut som har meddelats i den främmande staten, skall den dömde under prövotiden stå under övervakning. Bedöms övervakning ej längre vara erforderlig, skall förordnas om dess upphörande. Så länge prövotiden varar, får den dömde, när det finns skäl till det, ånyo ställas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas av övervakningsnämnden.

Meddelas i den främmande staten beslut som innebär att kriminalvår- den i frihet skall upphöra, äger beslutet giltighet här.

13 5 Med avseende på övervakningsnämndens handhavande av krimi- nalvården och den dömdes åligganden under prövotiden tillämpas i övrigt 26 kap. 12—18 55 brottsbalken.

Föreskrift enligt 26 kap. 15 & brottsbalken får dock ej innebära skärp- ning i förhållande till vad som har bestämts i den främmande staten.

14 5 Om den främmande staten begär upplysning om hur den dömde har förhållit sig under prövotiden, skall kriminalvårdsstyrelsen lämna upplysning härom på grundval av uppgifter som styrelsen infordrar från övervakningsnämnden.

Begår den dömde nytt brott och döms han under prövotiden av svensk domstol för brottet till påföljd som avses i 2 & första stycket lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister, skall kriminalvårdsstyrelsen sörja för att den främmande staten underrättas om domen.

Har den dömde i annat fall än som avses i andra stycket allvarligt åsido- satt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på grund härav på- kallat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av myndighet i den främmande staten, skall nämnden göra anmälan härom till krimi- nalvårdsstyrelsen. Styrelsen skall sörja för att den främmande staten un- derrättas om sådan anmälan.

Fullständig verkställighet

15 & Framställning om fullständig verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom skall, om regeringen inte avslår framställningen, överläm- nas till riksåklagaren för handläggning.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1978/79: 3 5

16 5 Sedan framställningen om verkställighet har överlämnats till riks- åklagaren, gör denne hos rätten ansökan om dess prövning av framställ- ningen. Rörande sakens handläggning gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet, om annat ej följer av denna lag. Rättens avgörande av saken sker genom dom.

Vid förhandling i målet skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen har med- delats, får dock förhandling äga rum i hans frånvaro, även om han har begärt att bli hörd personligen.

17 & I mål som avses i 16 % prövar rätten om annat hinder mot verk- ställighet möter än som avses i 4 & andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 & 5.

Ny prövning av frågan huruvida uen dömde är skyldig till brottet får ej ske i målet.

18 & Finner rätten hinder ej möta mot verkställighet här i landet, skall rätten bestämma ny påföljd enligt svensk lag för brott som avses i fram- ställningen. Den nya påföljden får dock ej innebära att den dömde berö- vas friheten. Ej heller får påföljden bestämmas till enbart böter. Detta gäller även om annan påföljd än b'öter ej enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott.

Har förhandling i saken enligt 16 å andra stycket andra meningen ägt rum i den dömdes frånvaro, får ny påföljd ej bestämmas förrän den dömde har varit i tillfälle att bli personligen hörd.

19 & Laga domstol i mål som avses i 16 5 är Stockholms tingsrätt. An- sökan får dock upptagas även av den rätt, där den dömde skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

20 & Undanröjs villkorlig dom eller skyddstillsyn, som har ådömts en- ligt 18 5, och döms i stället till fängelse på viss tid, skall den dömde, i den mån det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, räknas till godo dels vad han kan ha utstått av frihetsberövande påföljd som ådömts ge- nom den utländska domen för brott som omfattades av framställningen om verkställighet, dels tid varunder han med anledning av sådant brott varit anhållen eller häktad i den främmande staten. Därvid får bestämmas lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen.

Verkställighet utomlands av svensk dom

A llmärma bestämmelser

21 5 Fråga om verkställighet i främmande stat av svensk dom enligt denna lag 'upptas i fall som avses i 1 5 första stycket av kriminalvårdssty— relsen. Framställning om verkställighet får göras endast om den dömde har eller tar hemvist i den främmande staten och det ej med motsva- rande tillämpning av 4 5 andra stycket eller 5 5 1—4 kan antagas före- ligga hinder mot verkställighet i den staten.

Har regeringen med stöd av 1 5 andra stycket förordnat att verkställig- het av påföljd i visst fall får anförtros åt myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen att framställning om verkställighet görs i den främmande staten.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1978/79: 3 6

22 & Framställning som avses i 21 & jämte den dom varigenom påföljden har ådömts och övriga handlingar i ärendet överlämnas till utrikesdepar- tementet. som vidarebefordrar framställningen till behörig myndighet i den främmande staten.

Begränsad verkställighet 23 & Bifalls framställning om begränsad verkställighet utomlands, skall övervakningsnämnden, om övervakning har anordnats här i landet, ent- lediga övervaka-ren för den dömde.

24 & Beslutas i den främmande staten ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eller tiden för vård utom anstalt, har beslutet giltighet här i den mån motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och beslutet ej innebär skärpning för den döm- de i förhållande till vad som har bestämts här i landet.

Sedan kriminalvården överflyttats, får åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas här i landet endast om den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i den främmande staten hit hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Hänskjutet ärende upptas av den övervaknings- nämnd som handhade övervakningen vid tiden för överflyttningen.

Upphör den dömde att ha hemvist i den främmande staten, kan krimi- nalvårdsstyrelsen förordna att verkställighet i den staten ej längre skall äga rum. Görs ej i anslutning därtill framställning om verkställighet av domen i annan främmande stat, skall styrelsen förordna att verkställig- heten skall återupptas här i landet av den övervakningsnämnd som sist handhade övervakningen.

Fullständig verkställighet 25 & Bifalls framställning om fullständig verkställighet utomlands, skall kriminalvårdsstyrelsen förklara verkställigheten överförd till den främ- mande staten. Sedan sådan förklaring har meddelats, får verkställighet av påföljden inte längre ske här i landet. Ej heller får här beslutas annan åtgärd enligt brottsbalken i fråga om påföljden.

Frånträder den främmande staten sitt åtagande beträffande verkstäl- ligheten, får kriminalvårdsstyrelsen förordna om verkställighetens åter- upptagande här i landet.

Fullföljd talan 26 & Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i fråga som avses i 10 5, 21 5 första stycket, 24 & tredje stycket eller 25 å andra stycket föres hos regeringen genom besvär. Mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen en- ligt denna lag får talan ej föras.

Om den dömde, i fall då begränsad verkställighet har anordnats här i landet, ej är nöjd med övervakningsnämnds beslut om prövotid, över- vakning, förordnande av övervakare, föreskrift, varning eller anmälan enligt 14 & tredje stycket, kan han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet. Övervakningsnämnds beslut som nu avses länder dock omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras

• Sida 7
•  Original

Prop. 1978/79: 3 7

Särskilda bestämmelser 27 & Riksåklagaren får i den omfattning regeringen bestämmer för- ordna annan åklagare att fullgöra vad som enligt denna lag åligger riks- åklagaren.

28 5 Skall påföljd, som har ådömts någon i främmande stat, enligt denna lag verkställas i Sverige, får åtal för gärning, som påföljden avser, ej i något fall väckas här i landet. Har åtalet redan väckts när framställ- ningen om verkställighet bifalls, skall detta förhållande anses utgöra rätte- gångshinder i brottmålet.

29 5 Av allmänna medel utgiven ersättning till offentlig försvarare samt kostnad för rättshjälp enligt 36 & rättshjälpslagen(1972: 429) skall stanna på statsverket, om ej den dömde av särskilda skäl bör återgälda ersätt- ningen.

30 5 Denna lag gäller ej i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

2. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 34 kap. 18 & brottsbalken skall ha nedan an- givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 KAP 18 51 Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse. ungdomsfängelse eller internering som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten, skall domstol, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första styc- ket skall även gälla, då frågan upp- kommer om att svensk brottmåls— dom, som avser två eller flera brott, skall verkställas utomlands i enlig— het med lagen (1972: 260) om in— ternationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och

1 Senaste lydelse 1975: 293.

Vad som föreskrives i första styc- ket skall även gälla, då frågan upp- kommer om att svensk brottmåls- dom, som avser två eller flera brott, skall verkställas utomlands i enlig- het med lagen (1972: 260) om inter— nationellt samarbete rörande verk- ställighet av brottmålsdom eller la-

• Sida 8
•  Original

Prop. 1978/79: 3

hinder mot verkställighet förelig- ger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.

gen (1978: 000) om internationellt samarbete rörande kriminlvård i frihet, och hinder mot verkställig- het föreligger enligt dcn främman- de statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1979.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 6 och 13 åå lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 ä'

I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till rikspolis- styrelsen inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt eller norskt kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den som har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt beslut, såvitt uppgiftens innehåll motsvarar vad i 2—5 55 här ovan avses. Detsamma skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige och annan stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet av fängelse eller övervakning av den som vill- korligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn.

Har svensk domstol eller myn- dighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 5 lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norg igående verkställighet av straft rn. fattat beslut om verk- 1 Sei & lydelse 1970: 421.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet av fängelse eller övervakning av den som vill- korligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn. Detsamma skall gäl- la beträffande annat beslut av myndighet i främmande stat om verkställighet i den staten av här i landet ådömd påföljd som avses i 2 5. Skall enligt därom meddelat förordnande beslut som nu har sagts ej längre gälla, skall även uppgift om sådant förordnande antecknas i registret.

Har svensk domstol eller myn- dighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 & lagen (1963:193) om sam- arbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk- ställighet av straff m. m. fattat be-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1978/79: 3

Nuvarande lydelse ställighet, övervakning, undanrö— jande eller förverkande, skall be- slutet antecknas i registret. I fråga om den dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna i 2—5 55 här ovan äga motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse slut om verkställighet, övervakning, undanröjande eller förverkande el- ler iämlikt 10 5 lagen (1978: 000) om internationellt samarbete rö- rande kriminalvård i frihet fattat beslut om kriminalvård i frihet, skall beslutet antecknas i registret. I fråga om den dom eller det be- slut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna i 2— 5 åå här ovan äga motsvarande tillämpning.

13 52

Till utländsk myndighet må enligt föreskrifter, som meddelas av rege- ringen, redovisas anteckningar i registret rörande medborgare i den sta- ten eller den som har hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff eller övervakning av den som vill- korligt dömts eller villkorligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn över- flyttats hit från Danmark, Finland, Island eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i annat fall än i första stycket sägs, i den ordning regeringen bestämmer till myndighet i den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas anteckningar rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsamma skall gälla i fråga om anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av 14 eller 21 5 lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstäl- lighet av straff m. m.

Har verkställighet av påföljd äverflyttats hit från främmande stat eller härifrån till sådan stat enligt lagen (1972: 260) om inter- nationellt samarbete rörande verk- ställighet av brottmålsdom eller la- gen (1978: 000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, äger andra stycket motsva- rande tillämpning.

Regeringen äger bemyndiga rikspolisstyrelsen att, då det för utredning i brottmål begäres av utländsk domstol eller åklagarmyndighet eller av poliseent-ral i Danmark, Finland eller Norge, meddela uttdrag av registret.

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts utdrag av registret meddelas, såframt regeringen givit tillstånd därtill.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1979.

3 Senaste lydelse 1975: 13.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1978/79: 3

4. Förslag till

10

Lag om ändring i rättshjälpslagen(1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 38 & rättshjälpslagen(1972: 429)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 385

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller an- nan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 5.

I fall som avses i 19 å andra styc- ket lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken, 18 & la- gen (1957: 668) om utlämning för brott, 14 5 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 55 lagen (1964: 450) om åtgär- der vid samhällsfarlig asocialitet samt 39 5 lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom gäl- ler vad där är föreskrivet.

1 fall som avsesi 19 å andra styc- ket lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken, 18 & la- gen (1957: 668) om utlämning för brott, 14 & lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark. Finland, Island och Norge, 7 och 13 55 lagen (1964: 450) om åtgär- der vid samhällsfarlig asocialitet, 39 & lagen (1972: 260) om interna- tionellt samarbete rörande verkstäl- lighet av brottmålsdom samt 29 5 lagen (1978: 000) om internatio- nellt samarbete rörande kriminal- vård i frihet gäller vad där är före- skrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

1 Lagen omtryckt 1976: 626.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1978/79: 3 1 |

Utdrag JU STlTl EDEPARTEM ENTET PROTOKOLL

vid rcgeringssammanträdc 1978-03-02

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsråden Bohman. Ahlmark, Romanus. Turesson. Gustavsson. Antonsson. Olsson. Dahl- gren. Åsling. Söder. Troedsson. Mundebo. Krönmark. Ullsten. Burenstam Linder. Wikström. Johansson

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

2.1. SVeriges tillträde till övervakningskonventionen

[ takt med livligare kommunikationer mellan länderna har brottsligheten blivit alltmer internationell. Bl. a. rörligheten på den europeiska arbets- marknaden medför ocksä att de rättsvårdande myndigheterna allt oftare får ta ställning till fall då gärningsmannen är hemmahörande i främmande land eller då brott har begåtts utomlands. Som framhållits i många sam- manhang har denna utveckling skapat behov av ett intensifierat samarbete mellan olika stater när det gäller åtgärder mot brottslighet.

Strävandena efter en vidgad internationell samverkan på detta område har tagit sig olika uttryck. I detta sammanhang finns särskild anledning att peka på det arbete som har bedrivits inom Europarådet, där hithörande frågor sedan flera år tillbaka har ägnats stor uppmärksamhet och betydan- de ansträngningar.

Det första större resultatet av europarädssamarbetet på det straffrättsli- ga faltet var 1957 års europeiska utlämningskonvention. Till denna kon- vention. som fortfarande får betecknas som den praktiskt mest betydelse- fulla av de europeiska överenskommelserna på området, har numera för- utom Sverige femton stater anslutit sig. Andra principiellt viktiga europaråds- konventioner som tar sikte på samarbete när det gäller åtgärder mot brott och som har tillträtts av Sverige är 1959 års konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. 1964 års konvention om straff för vägtrafikbrott, 1970 års konvention om brottsmålsdoms internationella rättsverkningar (brottsmålsdomskonventionen). 1972 års konvention om överförande av

• Sida 13
•  Original

Prop. 1978/79: 3 13

lagföring i brottmål och 1977 års konvention om bekämpande av terrorism.

Sveriges anslutning till de berörda konventionema har i flera fall föran- lett särskild lagstiftning. Detta är förhållandet bl. a. med brottsmålsdoms- konventionen som har lett till antagandet av lagen (1972:260) om interna- tionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (intemationella verkställighetslagen. lVL). Brottmålsdomskonventionen och IVL avser samarbete i fråga om frihetsberövande påföljder, böter och förverkande. Verkställigheten av sådana påföljder kan med stöd av konventionen och lagen under vissa förutsättningar flyttas från den stat där domen har meddelats till annan stat.

Mellan de nordiska länderna har etablerats ett ännu längre gående sam- arbete. Genom enhetlig lagstiftning har man bl. a. i betydande utsträck- ning gjort det möjligt att inom Norden verkställa domar och beslut i brottmål i annat land än domslandet. För Sveriges del är dessa frågor reglerade i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (nordiska verkställig- hetslagen. NVL). Vidare kan lagföring för brott med stöd av det 5. k. nordiska samarbetsavtalet flyttas över till annat nordiskt land där den misstänkte är bosatt eller. i vissa fall. där han uppehåller sig.

Det nordiska verkställighetssamarbetet avser även frågor som rör kri- minalvård i frihet. Inom ramen för det europeiska samarbetet regleras motsvarande frågor av 1964 års övervakningskonvention. Samarbetet en- ligt denna konvention består i övervakning i syfte att dels underlätta villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personers anpassning i samhället. dels kontrollera deras uppförande för att kunna ingripa om de skulle missköta sig. Konventionen tar sikte på fall när någon har dömts i en konventionsstat men har hemvist i en annan konventionsstat eller flyttar dit efter domen. Den är tillämplig i fråga om personer som har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller som meddelats villkorlig dom aVseendc frihetsberövande påföljd eller dom vars verkställighet har uppskjutits antingen vid tiden för domen eller senare. Verkställighetssam- arbetet kan ske i olika former som i huvudsak går ut på antingen att själva övervakningen av den dömde flyttas till det land där han hör hemma. varvid domslandet behåller möjligheten att bedöma hur övervakningen utfaller. eller också att hemviststaten helt övertar verkställigheten av den dom som har föranlett övervakningen. Det skall redan här anmärkas att begreppet villkorlig dom enligt svensk rätt inte har samma innebörd som i flertalet övriga europeiska rättssystem. Den svenska frivårdspåföljd som närmast svarar mot konventionens syfte är i stället skyddstillsyn.

Övervakningskonventionen är den enda av de inom Europarådet utar— betade straffrättsliga konventionerna som Sverige ännu inte har tillträtt. Vid sidan av det nordiska verkstälIighetssamarbetet har Sverige inte heller ingått någon annan internationell överenskommelse om samverkan i fråga om kriminalvård i frihet. F. n. saknas därför möjlighet att överföra verk-

• Sida 14
•  Original

Prop. 1978/79: 3 14

ställigheten av sådan kriminalvård från Sverige till utomnordisk stat eller omvänt.

Som nämnts i inledningen har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria (Ds Ju 1977:4) om internationellt samarbete rörande kriminal- vård i frihet. i vilken frågan om Sveriges tillträde till övervakningskonven- tionen behandlas. l promemorian (avsnitt 3) lämnas också en närmare redogörelse för konventionens huvudsakliga innehåll.

I promemorian framhålls att ett utvidgat internationellt samarbete i fråga om kriminalvård i frihet otvivelaktigt skulle vara förenat med fördelar från kriminalpolitiska och humanitära synpunkter. Enligt promemorian bör Sverige inte ställa sig utanför det europeiska samarbetet på detta område. [ promemorian förordas sålunda att Sverige tillträder (övervakningskonven- tionen.

Vid remissbehandlingen har rätt allmän enighet om värdet av att möjlig- heterna till vidgat internationellt samarbete i fråga om kriminalvård i frihet tas tillvara. Samtliga remissinstanser har också tillstyrkt att Sverige tillträ- der övervakningskonventionen. RÅ framhåller att den möjlighet som kon- ventionen erbjuder att anförtro återanpassningsarbetet till myndigheter och organ i den dömdes hemland utgör ett inte oväsentligt bidrag till det internationella samarbetet på brottsbekämpningens område. Även Svea hovrätt anser att ett tillträde till konventionen skulle medföra åtskilliga kriminalpolitiska fördelar. Kriminalrårdsstyrelsen påpekar att en svensk anslutning skulle komplettera lVL och NVL samt att det föreslagna inter- nationella samarbetet är angeläget. särskilt med hänsyn till att brottspå- följder som innebär kriminalvård i frihet har kommit att användas i ökad utsträckning under senare är inte bara i Sverige utan även i andra europa- rådsländer. Stockholms tingsrätt framhåller som ett särskilt skäl för en anslutning från svensk sida att konventionen kan tjäna som underlag för ett värdefullt internationellt utbyte av idéer och uppslag på frivårdens område samt fruktbärande kontakter mellan olika staters kriminalvårdsorgan. Övert'akm'ngsnämnde/1för Stockholms norra förorter, Södertälje tingsrätt och Sveriges domarcjörbrmd pekar på den fördel som ligger i att person med hemvist i konventionsstat som har gjort sig skyldig till brott i Sverige kan dömas till frivårdspåföljd. eventuellt i kombination med förvisning. Även övriga remissinstanser ställer sig positiva till förslaget. Från flera håll påpekas dock att man måste räkna med att det praktiska tillämpningsom- rådet kan bli begränsat.

] likhet med remissinstanserna delarjag uppfattningen att övervaknings- konventionen utgör ett värdefullt komplement till de överenskommelser om internationellt samarbete på området som Sverige tidigare har biträtt. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste det betecknas som en fördel om domstolarna får vidgad möjlighet att tillämpa brottspåföljd som innebär frivård även vid lagföring av personer som hör hemma i främmande stat. Från svensk synpunkt ökas sålunda förutsättningama för att tillämpa skyddstillsyn beträf-

• Sida 15
•  Original

Prop. 1978/79: 3 15

fande personer som saknar hemvist inom riket, inte minst i fall där förordnan- de om förvisning skall meddelas i domen. På samma sätt torde samverkan från svensk sida efter de linjer som anges i konventionen öka möjligheterna för svenska medborgare som begått brott utomlands att där erhålla villkorlig dom eller motsvarande påföljd. När det gäller personer som avtjänar frihetsstraff i annan stat än hemviststaten kan också myndigheterna tänkas vara mera benägna att besluta om eller tidigarelägga villkorlig frigivning eller motsvaran- de åtgärd. såvida tillfredsställande övervakning kan anordnas i deras hemland. Vad angår fall då den som står under övervakning flyttar till annan stat under övervakningstiden kan det. som påpekas i promemorian. vara värdefullt från kontrollsynpunkt. om övervakningen kan överföras till hans nya hemland. De problem som övervakningskonventionen på detta sätt söker komma till rätta med har med den ökade rörligheten över gränserna och den tilltagande inter- nationella brottsligheten fått en allt större aktualitet.

Det finns sålunda all anledning att från svensk sida ställa sig positiv till ett internationellt samarbete av det slag som avses med övervakningskon- ventionen. Vid de inledningsvis berörda nordiska departementsöverlägg- ningarna år 1976 har man från dansk och norsk sida redovisat samma inställning. Konventionen har kommit att bli ganska invecklad till sin upp- byggnad. något som förklaras av att den skall kunna fogas in i olika staters rättssystem och tillgodose kraven på betryggande rättssäkerhet. Som har framhållits vid remissbehandlingen av departementspromemorian måste man också sannolikt räkna med att dess praktiska tillämpning åtminstone till en början blir förhållandevis begränsad. Detta bör emellertid inte utgöra något skäl mot att Sverige tillträder konventionen. Det kan anmärkas att en särskild underkommitté till Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor (,CDPC) f. n. överväger vissa åtgärder för att öka den praktiska användbarheten av de olika europarådskonventionema på det straffrättsliga området.

Under hänvisning till vad som har anförts nu biträder jag i likhet med remissinstanserna förslaget i departementspromemorian att Sverige skall tillträda övervakningskonventionen. Detta förutsätter lagstiftning i vissa avseenden. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

2.2. Förbehåll och förklaringar

Som jag nyss har nämnt erbjuder övervakningskonventionen olika sam- arbetsformer. En av dessa innebär i huvudsak att övervakningen flyttas till den dömdes hemland men att domslandet behåller möjligheten att bedöma hur övervakningen utfaller (del 11 av konventionen). Enligt detta alternativ ankommer det sålunda på domslandet att besluta om åtgärder med anled- ning av eventuell misskötsamhet från den dömdes sida. varvid det förut- sätts att beslutet skall grunda sig på underrättelser från den stat som har övertagit övervakningen. [ en annan. mera utvidgad form innefattar sam- arbetet också en skyldighet för den stat som har övertagit övervakningen

• Sida 16
•  Original

Prop. 1978/79: 3 16

att sörja för verkställighet av det straff som kan komma att beslutas eller den straffåterstod som kan förklaras förverkad i domslandet med anledning av den dömdes misskötsamhet (del 111). En tredje samarbetsform slutligen innebär att den anmodade staten helt övertar tillämpningen av den dom som har föranlett övervakningen (del lV). Därvid förutsätts att en omvandling av påföljden sker i verkställighetsstaten i överensstämmelse med den statens lagstiftning.

Av art. 38. ljämförd med bilagan till konventionen framgår att fördrags- slutande stat har möjlighet att göra förbehåll i fråga om de båda sistnämnda samarbetsformerna. Däremot får förbehåll inte göras mot den samarbets- form som avses i del 11.

l promemorian framhålls att ett samarbete enligt del 11 av konventionen kan tänkas medföra vissa praktiska problem med hänsyn till den under— rättelseskyldighet mellan staterna som förutsätts och till det förhållandet att frågan om påföljder vid misskötsamhet skall bedömas i domslandet och alltså inte i den stat där den dömde är bosatt. Enligt promemorian är även den samarbetsform som regleras i del 111 av konventionen förenad med vissa olägenheter. Också enligt detta alternativ fömtsätts att frågan om förverkande av det villkorliga anståndet prövas av myndighet i domslandet. En anslutning till del 111 innebär emellertid dessutom att myndigheterna i den dömdes hemland. som normalt har de bästa möjlighetema att bedöma frågan om förverkande. blir ovillkorligt bundna av det avgörande som i detta liänseende träffas i det andra landet. 1 promemorian konstateras att denna ordning vid de nordiska departementsöverläggningama har ansetts väcka sådana betänklig- heter att man från dansk, norsk och svensk sida har enats om att förorda att förbehåll görs mot del 111 vid en ratifikation.

Den från både effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt mest lämpliga samarbetsformen är enligt promemorian den form som regleras i del IV av konventionen. [ promemorian påpekas att denna samarbetsform nära an- sluter till den ordning som förutsätts i brottsmålsdomskonventionen och lVL. Det konstateras i promemorian att samarbete enligt detta alternativ har den fördelen att den stat som har övertagit övervakningen svarar för tillämpningen av domen i dess helhet. Några underrättelser behöver sålun— da inte lämnas till domslandet om den dömde skulle missköta sig under prövotiden. utan det blir myndigheterna i hans hemland som får befogen- heten att avgöra vilka konsekvenser som skall inträda i ett sådant fall.

Den diskussion som förs i promemorian mynnar ut i det förslaget att Sverige bör godta del 11 — som är obligatorisk — och del IV av konventionen men göra förbehåll mot del lll. Förslaget stämmer överens med den rekom- mendation som har gjorts vid de nordiska departementsöverläggningama.

Praktiskt taget alla remissinstanser som har gått in på frågan — bl. a. RÅ. Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen. Stockholms och lf'ästerås tingsri'itter och Sveriges domureförbmzd — tillstyrker promemorieförslaget i denna del. Länsstyrelsen [Stockholms län anser del 11 av konventionen vara mindre ändamålsenlig och förordar att den svenska anslutningen begränsas till del

• Sida 17
•  Original

Prop. 1978/79: 3 17

IV. Kriminalvårdxstyrelsen framhåller att en anslutning endast till del lV visserligen skulle vara lämpligast från såväl praktiska som effektivitets— mässiga synpunkter men är likväl benägen att godta promemorieför- slaget med hänsyn till att en av de stater som ratificerat konventionen har anslutit sig endast till del 11. Krimina[rårdsniimnden. som tillstyrker pro- memorieförslaget. påpekar däremot att en tillämpning av del 11 i vissa fall kan vara att föredra från etl'ektivitets- och rättssäkerhetssynpunkter. Nämnden tänker därvid på fall där den dömde återvänder till domslandet efter det att den procedur som förutsätts i konventionen har avslutats.

För egen del anser jag i likhet med remissinstanserna att det i promemo- rian har anförts övertygande skäl för att Sverige bör ansluta sig till del lV av konventionen men göra förbehåll mot del 111. Av vadjag har anfört i det föregående framgår att konventionen inte medger att förbehåll görs mot del 11. Som kriminalvårdsstyrelsen har påpekat har en av de stater som hittills tillträtt konventionen — Frankrike — begränsat sin anslutning till del 11. och man måste räkna med möjligheten av att motsvarande ståndpunkt kan intas av andra stater vid framtida ratifikationer. Härtill kommer att det som kriminalvårdsnämnden har anfört inte kan uteslutas att en tillämpning av del 11 kan vara att föredra i vissa speciella fall. Under hänvisning till vad som nu har sagts biträderjag förslaget i promemorian att Sverige godtar del 11 och del IV av konventionen men gör förbehåll mot del 111.

l art. 27 föreskrivs att framställning och svar på framställning skall sändas resp. mottas av konventionsstaternas justitiedepartement. Andra meddelanden enligt konventionen får utväxlas på samma sätt eller direkt mellan vederbörande myndigheter. Fördragsslutande stat kan genom för- klaring avvika från dessa regler. i promemorian föreslås att framställningar och andra meddelanden för svensk del i enlighet med praxis bör sändas och tas emot av utrikesdepartementet. Jag tillstyrker promemorieförslaget i denna del.

Föreskrifter om översättning av handlingar som har samband med till- lämpningen av konventionen finns i art. 29. Enligt artikeln får konven- tionsstat genom förklaring förbehålla sig rätten att kräva att framställningar och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk - engelska eller franska — eller till det av dessa språk som den anger. F.nligt promemo- rian bör Sverige med stöd av denna artikel förbehålla sig rätt att kräva att framställningar och därvid fogade handlingar som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall vara översatta till svenska eller engelska språket. Jag biträder förslaget som stämmer överens med vad som gäller i fråga om andra europarådskonventioner på det straffrättsliga området som Sverige förut har tillträtt. Jag vill tillägga att det översätt- ningsarbete som kan behöva utföras här i landet enligt praxis i allmänhet torde få ske genom utrikesdepartementets försorg samt bekostas i samma ordning som gäller för bl. a. framställningar om utlämning. 2 Riksdagen 1978/79. ! saml. Nr3

• Sida 18
•  Original

Prop. 1978/79: 3 18

Enligt överenskommelse vid de nordiska departementsöverläggningarna bör ett tillträde till konventionen inte påverka det nuvarande nordiska Verkställighetssamarbetet. Detta har ansetts böra bedrivas i samma former som förut, dvs. på grundval av enhetlig lagstiftning i de olika nordiska länderna. l överensstämmelse med vad som har förordats i promemorian bör Sverige därför med stöd av art. 37.3 avge förklaring att konventionen skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och de övriga nordiska länder som har tillträtt konventionen endast i den mån det är fråga om verkställig- hetssamarbete som inte faller in under den nordiska verkställighetslagstift- ningen. Det bör uppmärksammas att konventionen därmed blir tillämplig i förhållandet mellan de nordiska länderna såvitt gäller överförande av kri- minalvård i frihet inom ramen för tidsobestämda påföljder (för Sveriges del ungdomsfangelse och internering). Dessa påföljder omfattas nämligen inte av det nuvarande nordiska samarbetet. Jag återkommer till denna fråga.

2.3. Av konventionen föranledd lagstiftning i huvuddrag

2.3.1. Lagstiftningens_lbrm och tillämpningsområde

Ett tillträde till övervakningskonventionen aktualiserar särskild lagstift- ning i ämnet.

När det gäller metoden att införliva internationella överenskommelser med svensk rätt finns olika möjligheter. Man kan omarbeta överenskom- melsen till lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk (transformationsmetoden) eller införliva överenskommelsen genom en Iagstiftningsakt av innebörd att överenskommelsens bestämmel- ser skall gälla som svensk lag (inkorporeringsmetoden).

] promemorian förordas transformationsmetoden under hänvisning till att denna metod i allmänhet har använts vid lagstiftning som är föranledd av konventioner på det straffrättsliga området och till att den har praktiska fördelar vid tillämpningen. Övervägande skäl anses vidare tala för att den reglering som behövs vid ett tillträde till övervakningskonventionen bör få formen av en särskild lag. Att inarbeta regleringen i IVL bedöms i nuva- rande läge vara förenat med praktiska olägenheter.

Promemorians ståndpunkt i dessa frågor har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. RÅ. Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt framhåller att transformationsmetoden är lämpligast med hänsyn till den aktuella konventionens kraktär. Öt'ervakningsnämnden för Stock- holms norra förorter pekar på att det vid användning av den metoden allmänt sett finns en risk för att de som skall tillämpa lagen måste skaffa sig kännedom både om konventionen och om den svenska lagen för att rätt förstå bestämmelsernas innehåll. Den i promemorian föreslagna lagtexten har dock enligt nämnden fått en sådan utformning att detta inte synes behöva bli fallet. På grund härav och då metoden tidigare tillämpats har nämnden ingen erinran mot att transformationsmetoden används. Över-

• Sida 19
•  Original

Prop. 1978/79: 3 19

vakningsnämnden har vidare förståelse för de praktiska svårigheter som aktualiseras om de nya lagbestämmelsema skulle inarbetas i lVL men uttrycker en förhoppning om att det pågående arbetet på att samordna de straffrättsliga europarådskonventionerna kommer att skapa förutsättning- ar för ett sammanförande av de olika svenska lagar som bygger på dessa konventioner.

I likhet med remissinstanserna biträder jag för egen del förslaget i promemorian att den reglering som behövs vid ett svenskt tillträde till öVervakningskonventionen bör få formen av en särskild lag. Också i fråga om den nya lagens allmänna uppbyggnad ansluter jag mig till promemo- rieförslaget.

Enligt promemorian behöver den nya lagens användningsområde inte nödvändigtvis begränsas till samarbete med stat som har tillträtt övervak- ningskonventionen. Det bedöms nämligen inte vara uteslut-et att det kan bli aktuellt att träffa särskild överenskommelse om kriminalvård i frihet över gränserna även med annan stat. Enligt promemorian finns det vidare anledning anta att det i vissa fall kan uppkomma behov att av humanitära, sociala eller andra skäl få till stånd en överflyttning av verkställighet även i förhållande till stat med vilken Sverige inte har ingått någon generell överenskommelse. [ fall då t. ex. en svensk medborgare har blivit dömd till ett långvarigt frihetsstraff utomlands. kan det tänkas inverka på vederbö- rande myndighets beslut angående villkorlig frigivning, om man från svensk sida kan ställa upp garantier för att den dömde blir underkastad övervakning i Sverige efter sådan frigivning. Med tanke på sådana och likartade situationer föreslås i promemorian att den nya lagen skall ge möjlighet för regeringen att. när synnerliga skäl föreligger. förordna om samarbete för ett visst konkret fall även i förhållande till stat med vilken generell överenskommelse inte föreligger. l promemorian hänvisas till att motsvarande lösning har valts i lVL (jfr prop. l972:98 s. 47 och 85—86).

Promemorians ställningstaganden i dessa delar har tillstyrkts eller läm— nats utan erinran av samtliga remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen an- ser det angeläget att den nya lagen i enlighet med promemorieförslaget ger möjligheter till överenskommelser också i särskilda fall. Även jag ansluter mig till promemorieförslaget i de delar som nu har berörts.

Övervakningskonventionen är som nämnts tillämplig i fråga om lag- överträdare som i konventionsstat har av domstol övertygats om brott och erhållit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller som meddelats villkorlig dom avseende frihetsberövande påföljd eller dom vars verkstäl- lighet har villkorligt uppskjutits antingen vid tiden för domen eller senare (art. 2). En allmän förutsättning för samarbetet som jag återkommer till är vidare att den dömde har hemvist i den stat till vilken verkställigheten skall överflyttas.

! promemorian ( avsnitt 5.3.1 och bilaga A) lämnas en närmare redogö- relse för de olika former av frivårdspåföljder och villkorlig frigivning som

• Sida 20
•  Original

Prop. 1978/79: 3 20

förekommer i europarådsstaterna samt för vissa uttalanden som under förarbetena till övervakningskonventionen har gjorts i fråga om tolkningen av art. 2. Med stöd av vad som har anförts i dessa hänseenden förordas i promemorian att den nya lagen skall öppna möjlighet för verkställighet här i landet av utländskt avgörande i två olika typfall. Det ena fallet föreligger när den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet. Det andra typfallet är för handen när någon som har börjat avtjäna frihetsberövande påföljd i främ- mande stat har frigivits villkorligt eller annars har överförts till kriminal- vård utom anstalt. [ likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till förslaget om en reglering efter dessa linjer liksom till de allmänna övervä- ganden som ligger till grund för förslaget i detta hänseende.

En särskild fråga som diskuteras i promemorian äri vad mån konventio- nen trots sin rubrik skall anses vara tillämplig också när påföljden utgör vad som brukar kallas "plain" eller "simple suspension of sentence". dvs. när en villkorlig dom visserligen innebär att en prövotid bestäms för den dömde men särskilda föreskrifter om övervakning eller om den dömdes åligganden under prövotiden inte fastställs och det inte heller förutsätts att den dömde på annat sätt skall stå under speciell kontroll eller i särskild ordning få hjälp eller stöd under prövotiden. Denna typ av villkorlig dom förekommer, förutom i de nordiska länderna, i bl. a. Frankrike och Stor- britannien. Frågan bedöms i promemorian vara närmast teoretisk. efter- som det knappast är sannolikt att konventionsstat skulle begära överflytt- ning av verkställigheten av en sådan villkorlig dom. Med utgångspunkt i konventionens förarbeten konstateras i promemorian att avsikten från början var att villkorliga domar av denna typ även formellt skulle falla utanför konventionens tillämpningsområde. Förarbetena tyder emellertid enligt promemorian på att man slutligen stannade för den uppfattningen att konventionen i princip skulle anses omfatta även villkorliga domar av detta slag. Även i sådan form ansågs nämligen en villkorlig dom innebära ett slags övervakning. låt vara i vidare mening. Jag kan för egen del ansluta mig till de uttalanden i denna tolkningsfråga som har gjorts i promemorian.

När det sedan gäller frågan i vilka fall det skall vara möjligt att från svensk sida överföra verkställigheten av en påföljd till främmande stat. bör anmärkas att en anslutning till konventionen inte i detta hänseende medför några direkta förpliktelser för Sverige. Det är emellertid självfallet önsk- värt att möjligheterna till sådant samarbete tas tillvara i den utsträckning det är praktiskt motiverat.

] promemorian förordas till en början att den nya lagen bör öppna möjlighet att till främmande stat överflytta kriminalvård i frihet beträffande den som här i landet har dömts till skyddstillsyn eller villkorligt frigivits från fängelsestraff, såvida den dömde har hemvist i den främmande staten. ] promemorian konstateras att verkställigheten av fängelse därmed kom-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1978/79: 3 21

mer att kunna överföras både enligt lVL och den nya lagen. Detta innebär emellertid enligt promemorian ingen dubbelreglering. eftersom lagarna tar sikte på olika situationer. Med hänsyn till att [Vi, inte avser överflyttning av kriminalvård i frihet. kan sålunda den lagen inte utnyttjas sedan den dömde har villkorligt frigivits.

Enligt promemorian talar vidare flera skäl för att den nya lagen bör öppna möjlighet att medge verkställighet utomlands också av sådan vård utom anstalt som äger rum inom ramen för de tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och internering. Det påpekas att verkställigheten av dessa påföljder visserligen kan överföras till annat land med stöd av [VL men att detta kan ske bara i påföljdens frihetsberövande skede. När den dömde är överförd till vård utom anstalt kan däremot verkställigheten f. n. inte överfö- ras ens till nordiskt land. eftersom den samordnade nordiska verkställighets— lagstiftningen inte omfattar tidsobestämda påföljder. [ promemorian förordas att den nya lagen blir tillämplig även i fråga om dessa påföljder sedan den dömde har överförts till vård utom anstalt. [ detta hänseende föreslås lagen reglera även förhållandet mellan Sverige och de övriga nordiska länder som tillträder övervakningskonventionen.

Promemorieförslagen har i dessa delar allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Två remissinstanser, Västerås tings- rätt och övervakningsnämnalen för Stockholms norra förorter. betecknar det dock som en brist att lagförslaget inte medger att verkställigheten av en i Sverige meddelad villkorlig dom kan överflyttas till främmande stat. Sistnämnda remissinstans anser däremot i likhet med kriminalvårdsstyrel- sen det vara en avgjord fördel att i enlighet med promemorieförslaget öppna möjlighet att överföra kriminalvård i frihet inom ramen för tids- obestämda påföljder mellan de nordiska länderna. Kriminalvårdsstyrelsen upplyser att behov härav har framträtt under åren. låt vara antalsmässigt inte i någon större omfattning.

Den enda fråga som i denna del har föranlett erinringar under remissbe— handlingen är sålunda huruvida den nya lagen bör ge utrymme för att till främmande stat överföra verkställigheten av en villkorlig dom som har meddelats i Sverige. I denna del bör först anmärkas att det som jag tidigare har nämnt är uppenbart att skyddstillsyn är den svenska frivårdspåföljd som svarar mot konventionens allmänna syftning. En svensk villkorlig dom är aldrig förenad med övervakning i egentlig mening. Som framgår av vad jag nyss har anfört i fråga om tolkningen av övervakningskonventio- nen t0rde det dock i och för sig vara förenligt med konventionen att öppna möjlighet för ett verkställighetssamarbete även med avseende på en vill- korlig dom av svensk typ. En annan fråga är emellertid i vad mån detta skulle vara ändamålsenligt. Med hänsyn till att de rättsverkningar som följer av en svensk villkorlig dom är rätt begränsade och till att man åtminstone t. v. måste räkna med en viss administrativ omgång när det gäller att överföra verkställigheten av en påföljd till främmande stat anser

• Sida 22
•  Original

Prop. 1978/79: 3 22

jag för egen del att det skulle föra för långt att låta frivårdssamarbetet omfatta även en här i landet meddelad villkorlig dom. Jag vill anmärka att det inte ens inom ramen för det nordiska samarbetet har ansetts finnas utrymme för något verkställighetssamarbete med avseende på den svenska villkorliga domen (jfr prop. l964:90 s. 87). Jag ansluter mig alltså till promemorieförslaget i denna del. Också i övrigt godtar jag promemorians lösningar när det gäller frågan vilka här i landet ådömda påföljder som bör kunna överföras till främmande stat med stöd av den nya lagen.

Som jag redan har nämnt uppställer konventionen (art. 5.1) som förut- sättning för överflyttande av övervakning eller verkställighet från ett land till ett annat att den dömde har hemvist i den stat till vilken överflyttning skall äga rum. l promemorian föreslås att denna förutsättning anges i lagen. I fråga om den som skall villkorligt friges från frihetsstraff måste enligt promemorian konventionens hemvistbegrepp rimligen ges en sådan tolkning att förfarande enligt lagen bör kunna inledas. om den dömde med avbrott för anstaltsviselsen har haft hemvist i den främmande staten och det vidare står klart att han efter frigivningen kommer att återvända till sitt hemland och vara bosatt där.

Promemorians uttalanden i denna del har föranlett kommentarer från några remissinstanser. Enligt [criminalvårdsstyrelsen kan det ifrågasättas om inte kravet på anknytning blir för strängt. Styrelsen påpekar att man kan tänka sig den möjligheten att någon som har dömts till kriminalvård i frihet i ett land därefter flyttar till det land i vilket hans maka är medborga- re för att bosätta sig där. I detta fall skulle övervakningen inte kunna flyttas över till det nya bosättningslandet eftersom den dömde inte har haft hemvist där. Styrelsen föreslår att övervakning skall kunna anordnas även när den dömde utan att ännu ha hemvist i landet likväl har stark anknyt- ning till detta. Statens invandrarrerk framhåller att en utländsk medborga- re som har vistelsetillstånd här i riket regelmässigt också har sitt hemvist här, varför ett överförande av vården från Sverige till annat land inte kan komma i fråga. Har han hemvist i annat land. bör emellertid det svenska vistelsetillståndet i och för sig ej utgöra hinder för sådant överförande. Vad angår överförande av vård till Sverige framhåller verket vikten av att man innan en framställning bifalls beträffande utländsk medborgare ser till att vederbörande har tillstånd att vistas här enligt utlänningslagen . Enligt Stock/tolum tingsrätt kan det antas att vissa tolkningsproblem kan upp- komma vid avgörandet av domicilfrägan i det enskilda fallet.

För egen del vill jag påpeka att konventionens föreskrift om att den dömde måste ha hemvist i det land till vilket verkställigheten skall över- flyttas innefattar ett strängare krav på anknytning än vad som gäller enligt vissa andra av de straffrättsliga europarådskonventionerna. T. ex. medger brottmålsdomskonventionen att straEverkställighet oberoende av den döm- des hemvist kan överföras till annan stat när verkställighet i den staten kan antas förbättra den dömdes möjlighet till återanpassning. Övervaknings-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1978/79: 3 23

konventionen medger emellertid inte något undantag från kravet på hem- vist, och den svenska lagstiftningen bör utformas i enlighet härmed. [ kravet på att den dömde skall ha sitt hemvist — "ordinary residence" — i den anmodade staten torde regelmässigt ligga att han skall vara fast bosatt där.

Klart är å andra sidan att konventionens hemvistbegrepp mäste tolkas med beaktande av konventionens syfte och av de situationer i vilka den är avsedd att tillämpas. Från denna utgångspunkt kan jag ansluta mig till promemorians ståndpunkt att den som undergår fängelse i Sverige bör anses i konventionens mening ha sitt hemvist i främmande stat, om han med avbrott för anstaltsvistelsen har varit fast bosatt där och det vidare står klart att han efter den villkorliga frigivningen kommer att återvända till sitt hemland. Däremot kan konventionen inte anses förplikta fördragsslu- tande stat att överta verkställigheten av en påföljd enbart pågrund av att den dömde har för avsikt att flytta till den staten. Detta hindrar emellertid självfallet inte att man i en situation av det slag som avses i kriminalvårds- styrelsens exempel vidtar åtgärder för att förbereda verkställighetens överförande. varvid det i mycket angelägna fall kan tänkas finnas möjlighet att få ett förhandsbesked från den anmodade statens sida. De synpunkter på frågan om innebörden av hemvistbegreppet som har förts fram av statens invandrarverk kan jag ansluta mig till.

2.3.2. Verkställighet i Sverige av utländskt (utgörande

Jag har i det föregående tillstyrkt promemorians förslag att Sverige skall ansluta sig till övervakningskonventionen såvitt avser de i del 11 och del lV reglerade samarbetsformerna. Enligt promemorians terminologi till vilken jag kan ansluta mig benämns samarbete enligt del 11 begränsad verkstt'illig- het medan samarbete enligt del lV betecknasjitllstr't'ndig verkställighet.

l promemorian föreslås att den nya lagen skall ange vissa hinder mot verkställighet här i landet av utomlands ådömd påföljd. Promemorieförsla- get innebär i denna del väsentligen en direkt transformering av konven- tionstexten.

Enligt promemorieförslaget bör i lagen uttryckligen anges att verkstäl- lighet här i landet av utländskt avgörande — vare sig det är fråga om begränsad eller fullständig verkställighet — får ske bara efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten. ] överensstämmelse med konventionen förordas vidare att avslag alltid skall ske. om avgörandet inte har vunnit laga kraft eller påföljden inte får verkställas i den främman- de staten (art. 3), om gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag (art. 4), om den dömde inte har hemvist i Sverige (art. 5 och 6) eller om den gärning som påföljden avser utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör militärt brott (art. 7.l.e). l promemorian föreslås med stöd av art. 7.1 vissa ytterligare obligatoriska avslagsgrunder som jag avser att närmare beröra i specialmotiveringen.

l art. 7.2 anges vissa grunder som av den anmodade staten fakultativt

• Sida 24
•  Original

Prop. 1978/79: 3 24

kan åberopas till stöd .för avslag på framställning från annan stat. Fram- ställningen får sålunda avslås. om myndighet i den anmodade staten har beslutat att inte väcka åtal eller att nedlägga redan väckt åtal för gärningen (7.2.a), om den gärning som avses med domen är föremål för rättegång även i den anmodade staten (7.2.b) eller om domen har meddelats i den tilltalades utevaro (7.2.c). [ promemorian förordas att de nu angivna omstän- digheterna även i lagen tas upp som fakultativa avslagsgrunder.

F.nligt art. 7.2.d gäller vidare att framställning får avslås i den utsträck— ning som den anmodade staten finner domen oförenlig med de principer som gäller för tillämpningen av dess egen strafflag. särskilt om lagöverträ- daren på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat dömas i den anmodade staten. Enligt promemorian bör med stöd av denna artikel införas en bestämmelse som ger möjlighet till avslag på en framställning om verkstäl- lighet för det fall att den dömde vid tiden för brottet inte hade fyllt 15 år. I detta avseende hänvisas i promemorian till att det i enlighet med vad som framhölls under förarbetena till lVL (prop. l972:98 s. 114) kan tänkas förekomma fall då det från humanitär synpunkt är särskilt angeläget att det finns möjlighet att utan hänsyn till den svenska straffbarhetsåldern kunna överta verkställigheten av en utländsk brottmålsdom avseende en svensk medborgare som inte har fyllt 15 år. [ promemorian förordas därför att den nu berörda avslagsgrunden. liksom motsvarande bestämmelse i lVL (6 & första stycket 7). skall vara fakultativ. Om däremot gärningsmannen av annat skäl än minderårighet inte skulle ha kunnat dömas till påföljd för brottet i Sverige, bör detta enligt promemorieförslaget liksom enligt lVL (5 å andra stycket 2) vara ett absolut hinder mot verkställighet här i landet.

1 de delar som nu har berörts har promemorian tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Även jag ansluter mig i dessa hänseenden till förslaget.

[ art. 7.3 föreskrivs att konventionen har tillämpning på fiskaliska brott — dvs. främst brott av skatterättslig natur — bara i den utsträckning de fördrags- slutande staterna har bestämt det beträffande varje brott eller brottskate- gori. Något beslut med stöd av denna bestämmelse har hittills inte medde- lats. l promemorian hävdas att den berörda bestämmelsen har ringa prak- tisk betydelsc. och att det från svensk synpunkt inte finns någon särskild anledning att vägra verkställighet beträffande fiskaliska brott. Någon på art. 7.3 grundad regel om verkställighetshinder behöver därför enligt pro- memorian inte tas upp i den nya lagen.

Promemorians ställningstagande har i denna del kritiserats av Sveriges dnmareli'irhmzd som påpekar att den aktuella bestämmelsen avser såväl fall då verkställighet begärs i Sverige av utländskt avgörande som situatio- ner då verkställighet begärs utomlands av svenskt avgörande. Förbundet ifrågasätter om man kan underlåta att i lagen ange att verkställighetshinder kan föreligga vid fiskaliska brott.

Jag kan för egen del ansluta mig till domareförbundets bedömning. I

• Sida 25
•  Original

Prop. 1978/79: 3 25

sammanhanget bör anmärkas att Sverige i olika sammanhang har verkat för att de internationella straffrättsliga konventionerna skall bli tillämpliga även på fiskaliska brott. Eftersom emellertid övervakningskonventionen är så att förstå att den omständigheten att ett brott är fiskaliskt utgör verkställighetshinder intill dess annat har bestämts av de fördragsslutande staterna, bör detta komma till uttryck också i den svenska lagen. I denna bör sålunda anges att framställning som gäller fiskaliskt brott får bifallas endast om Sverige i förhållande till den främmande staten har förbundit sig att bifalla framställning som har avseende på sådan gärning.

[ art. 5.3 föreskrivs att fördragsslutande stat kan avslå framställning som avser viss samarbetsform enligt konventionen. om staten med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet anser annan samarbetsform vara lämpligare. [ sådant fall är den amodade staten skyldig att ange vilken åtgärd den är villig att vidta.

l promemorian hänvisas i denna del till att det förfarande som regleras i del IV av konventionen — fullständig verkställighet — erbjuder den från svensk synpunkt lämpligaste samarbetsformen. Det torde ofta framstå som en fördel om verkställighet här i landet kan ske inom ramen för denna samarbetsform. eftersom samarbete enligt del ll ibland kan tänkas vara förenat med vissa praktiska komplikationer. Det bör därför enligt prome- morian finnas en möjlighet att från svensk sida avslå en framställning om begränsad verkställighet enligt del ll och i stället erbjuda sig att överta hela verkställigheten av det utländska avgörandet. ] promemorian förordas att detta anges genom en uttrycklig bestämmelse i den nya lagen.

Promemorieförslaget har i denna del föranlett särskilda uttalanden av några remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen understryker att tillämp- ningen av del ll kan vålla praktiska problem. bl. a. till följd av det kommu- nikationsförfarande som förutsätts. Styrelsen anser i överensstämmelse med promemorieförslaget att ett fullständigt övertagande av verkställig- heten bör komma i första hand. Övertagande av begränsad verkställighet bör enligt styrelsen komma ifråga endast om möjlighet inte finns att få till stånd ett fullständigt övertagande av verkställigheten. Även kriminal- vårdsnämnden delar i princip uppfattningen att fullständig verkställighet framstår som den lämpligaste samarbetsformen. Nämnden påpekar emel- lertid att det också kan tänkas förekomma fall där begränsad verkställighet är lämpligast från effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkter. Enligt vad som framgår av nämndens yttrande avses därvid situationer där den döm- de tlyttar tillbaka till domslandet efter det att övervakningen har överförts till annan stat. Nämnden ifrågasätter om inte möjligheten bör stå öppen att från svensk sida avslå en framställning även i det fallet att framställningen avser fullständig verkställighet men det med hänsyn till omständigheterna är lämpligast att endast begränsad verkställighet anordnas här i landet. Sveriges domureförbund framhåller att promemorians uttalande om före- träde för fullständig verkställighet inte kan tillmätas generell betydelse.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1978/79: 3 26

eftersom i så fall samtliga framställningar om begränsad verkställighet skulle avslås.

För egen del ansluter jag mig i likhet med kriminalvårdsstyrelsen till uppfattningen i promemorian att det när Sverige skall överta verkställig- heten av ett utländskt avgörande i allmänhet är lämpligast att det sker i den form som avses i del IV av konventionen. förutsatt givetvis att den främ- mande staten har tillträtt konventionen i denna del. Av vad som har sagts i det föregående framgår emellertid att det kan tänkas förekomma fall där en begränsad verkställighet enligt del ll skulle vara att föredra. Med hänsyn härtill och då det måste vara en fördel att man på svensk sida tillförsäkras den handlingsfrihet som konventionen medger. biträderjag kriminalvårds- nämndens förslag. Jag förordar därför att i den nya lagen tas in en före- skrift av det innehållet att en framställning om verkställighet här i landet kan avslås. om det med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att verkställigheten anordnas enligt annan samarbetsform än som avses i framställningen.

Utöver vad som följer av det anförda bör enligt promemorian i en särskild regel anges att en framställning om verkställighet skall avslås. om den i annat hänseende än som har nämnts särskilt strider mot övervakningskonventionen eller den överenskommelse med främmande stat som annars ligger till grund för framställningen. Promemorieförslaget har i denna del avstyrkts av RÅ som anser att regeln skulle innebära ett avsteg från transformationsmetoden. Jag har viss förståelse för denna kritik men anser det likväl svårt att undvara en sådan bestämmelse. Kon- ventionens regler är delvis komplicerade. och det kan inte uteslutas att det i praktiken uppkommer fall där en tolkning av konventionen leder till att en framställning skall avslås på skäl som inte nu kan förutses. Härtill kommer att de stater som tillträder konventionen kan komma att göra förbehåll av olika slag som måste beaktas vid prövningen av en framställning och att svårigheter kan möta att ta in häremot svarande bestämmelser i lagen eller i verkställighetsföreskrifter till denna. Som framgår av vad jag förut har anfört kan det också tänkas bli aktuellt att Sverige träffar avtal om verk- ställighetssamarbete med stat som inte har tillträtt övervakningskonven- tionen. Nu angivna förhållanden talar enligt min uppfattning för att en generalklausul av förevarande slag tas in i lagen. Några olägenheter synes inte vara förenade härmed. om man i enlighet med promemorieförslaget förbehåller regeringen att göra den prövning som påkallas av bestämmel- sen. En sådan ordning är också naturlig mot bakgrund av att den syftar till att säkerställa att Sverige uppfyller sina folkrättsliga förpliktelser. Under hänvis- ning till vad som har anförts nu tillstyrker jag promemorieförslaget på denna punkt. Jag vill anmärka att motsvarande lösning har valts i lVL (jfr 5 & andra stycket 8 lVL och prop. 1972:98 s. 88).

Jag har därmed kommit in på frågan hur själva prövningsförfarandet bör utformas för fall då främmande stat gör ansökan hos Sverige om tillämp-

• Sida 27
•  Original

Prop. 1978/79: 3 27

ning av övervakningskonventionen. I detta hänseende innehåller konven- tionen inte några särskilda bestämmelser. Det står alltså i princip fritt för fördragsslutande stat att utforma prövningsförfarandet på lämpligt sätt.

[ promemorian förordas i överensstämmelse med den ordning som till- lämpas i andra liknande sammanhang att en framställning om verkställig- het enligt övervakningskonventionen alltid i första hand skall prövas av regeringen. Det bör enligt promemorian tillkomma regeringen ensam att avgöra om en framställning skall avslås därför att den avser politiskt eller militärt brott ( art. 7. 1 .c). Som nyss har framgått avses detsamma gälla för fall där framställningen i annat hänseende än som har nämnts särskilt i lagen strider mot den överenskommelse med främmande stat som åbero- pas i ärendet. Också när det gäller att avgöra om en framställning angående begränsad verkställighet skall avslås därför att det med hänsyn till omstän- digheterna i det särskilda fallet är lämpligare att Sverige övertar hela verkställigheten bör enligt promemorian regeringen ha exklusiv prövnings- rätt. I övrigt förordas att regeringens prövning på samma sätt som enligt lVL begränsas till en förstahandsgranskning med möjlighet att avslå fram- ställningen. om det är uppenbart att avslagsgrund föreligger.

Vad angår det förfarande som skall äga rum efter regeringens preliminä- ra prövning förordas i promemorian en ordning som innebär att man skiljer mellan fall då den främmande staten endast begär begränsad verk- ställighet enligt del II av konventionen å ena sidan och situationer där det begärs att Sverige skall överta hela verkställigheten av det utländska avgörandet enligt del IV å den andra. ! sistnämnda situation förutsätter konventionen att en omvandling av påföljden skall ske här i landet och att Sverige därefter skall helt överta tillämpningen av domen. Denna om- vandling bör enligt promemorian uppenbarligen ske av allmän domstol. varvid föreslås att talan skall föras av RÅ eller åklagare som denne förord- nar. När däremot framställningen endast avser begränsad verkställighet. inskränker sig de åtgärder som skall företas här i landet i princip till att anordna kriminalvård i frihet i överensstämmelse med den utländska do- men. l promemorian förordas att ett sådant beslut meddelas i administra- tiv ordning på samma sätt som enligt NVL, dvs. av kriminalvårdsstyrel- sen.

Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett par alternativa förslag har dock förts fram. Sålunda anser domstolsverket att det inte i promemorian har anförts övertygande skäl för den föreslagna kompetensfördelningen mellan regeringen och kri- minalvårdsstyrelsen vid prövning av frågor om begränsad verkställighet. Till skillnad från motsvarande prövning enligt nordiska verkställighetsla- gen — som görs av kriminalvårdsstyrelsen - kan det. påpekar domstolsver- ket, i detta sammanhang bli fråga om en tolkning av utländska rättsord- ningar som i avsevärd utsträckning skiljer sig från de nordiska. Verket anmärker att Sverige kan komma att träffa generella överenskommelser

• Sida 28
•  Original

Prop. 1978/79: 3 28

om verkställighet av kriminalvård i frihet även med utomeuropeiska stater. Om kriminalvårdsstyrelsen avslår en begäran om begränsad verkställighet, torde ärendet efter besvär kunna underställas regeringens prövning. Med hänsyn härtill och till det relativt ringa antal ärenden som kan förväntas. ifrågasätter verket om inte prövningen i dess helhet bör göras av regering- en. Alternativt skulle förfarandet kunna anordnas efter de linjer som har föreslagits för prövningen vid framställning om fullständig verkställighet. En synpunkt som delvis går i motsatt riktning förs fram av RÅ. Enligt RÅ finns visserligen skäl som talar för promemorians lösning. RÅ ifrågasätter dock om allmän domstol behöver kopplas in i ärenden som gäller fullstän- dig verkställighet. RÅ påpekar att det oavsett om begränsad eller fullstän- dig verkställighet begärs i realiteten blir fråga om att föranstalta om krimi- nalvård i frihet på grundval av förordnande härom i utländsk dom. I synnerhet ligger det enligt RÅ nära till hands att framställning som avser övertagande av frivård av villkorligt frigiven inte prövas av allmän domstol. RÅ anser därför att man eventuellt bör överväga om det inte kan anförtros åt administrativ myndighet — kriminalvårdsstyrelsen — att företa hinderspröv- ningen och bestämma formen för kriminalvård i frihet även i de fall när frågan om förverkande av kriminalvård i frihet skall avgöras här i landet.

För egen del anser jag att ett starkt argument till förmån för promemori- ans förslag är att man därmed så långt det är praktiskt möjligt när huvud— saklig överensstämmelse med de beslutsordningar som gäller enligt NVL resp. lVL. Med anledning av vad domstolsverket har anfört villjag erinra om att en lösning efter promemorieförslagets linjer innebär att regeringen skall göra en förstahandsprövning av framställningen och därvid alltid har möjlighet att avslå denna, om det är uppenbart att annat verkställighets- hinder föreligger än sådant beträffande vilket regeringen förbehålls exklu- siv prövningsrätt. Det kan sålunda förutsättas att framställningar om till- lämpning av konventionen redan vid den handläggning som avses ske inom regeringskansliet underkastas en noggrann granskning på grundval av det material som därvid föreligger. Bl. a. med hänsyn till att den dömde regelmässigt måste höras över framställningen kan emellertid ytterligare omständigheter komma fram som i sin tur kan leda till behov av exempel- vis skriftväxling med myndighet i den främmande staten eller komplette- ring av framställningen i ett eller annat hänseende innan slutlig ställning kan tas till frågan om verkställighet i Sverige skall äga rum. Denna fort- satta handläggning bör inte lämpligen ske inom regeringskansliet. Vid fråga om begränsad verkställighet - då den åtgärd i sak som skall vidtas från svensk sida ofta består endast i att förordna övervakare — anser jag över- vägande skäl tala för att den fortsatta handläggningen anförtros åt krimi- nalvårdsstyrelsen i enlighet med vad som gäller enligt den nordiska verk- ställighetslagstiftningen. Förslaget har i denna del också lämnats utan erinran av styrelsen.

RÅ:s förslag innebär som nämnts att även fråga om fullständig verkstäl-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1978/79: 3 29

lighet skulle avgöras i administrativ ordning av kriminalvårdsstyrelsen. Vid denna samarbetsform förutsätts emellenid (art. 23) att den i den främmande staten fastställda sanktionen omvandlas till frivårdspåföljd en- ligt svensk lag. Att låta det ankomma på administrativ myndighet att besluta om sådan påföljd med de rättsverkningar ett sådant beslut skulle komma att få synes tveksamt från principiella synpunkter. Eftersom den som är underkastad kriminialvård i frihet i vissa situationer kan berövas friheten genom beslut av övervakningsnämnd och således utan domstols- prövning, torde den föreslagna ordningen inte utan vidare vara förenlig med 2 kap. 9 s" regeringsformen (jfr prop. 1975/761209 s. l49—l50). Under hänvisning till det anförda anser jag att en lösning efter promemorians linjer är att föredra.

Vissa avvikelser i förhållande till promemorieförslaget som jag har för- ordat i det föregående vad gäller de omständigheter som skall utgöra hinder mot verkställighet här i landet återverkar emellertid också på frågan om kompetensfördelningen mellan regeringen och kriminalvårdsstyrelsen resp. domstol. Enligt min uppfattning bör frågan om en framställning skall avslås på den grunden att brottet är av frskalisk natur exklusivt prövas av regeringen. Detsamma bör gälla i fråga om den prövning som skall ske enligt den av mig förordade föreskriften att en framställning om verkstäl- lighet här i landet kan avslås, om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligast att verkställigheten anordnas enligt annan samarbetsform än som avses i framställningen. Med dessa avvikelser är jag för min del beredd att godta promemorieförslaget i den del som nu har diskuterats.

Det anförda innebär sålunda att den förstahandsprövning som skall ske genom regeringens försorg får samma omfattning vare sig den främmande staten har begärt begränsad eller fullständig verkställighet. Vad angår det förfarande som därefter skall äga rum när fråga är om begränsad verkstäl- lighet innebär promemorieförslaget i huvudsak följande. Framställningen skall. om den inte avslås av regeringen. överlämnas till kriminalvårdssty- relsen för handläggning. Styrelsen skall därvid pröva om det föreligger annat verkställighetshinder än sådant beträffande vilket regeringen har exklusiv prövningsrätt. Finner styrelsen att hinder inte möter mot verk- ställighet. skall styrelsen besluta att kriminalvård i frihet skall anordnas här i landet och utse övervakningsnämnd att handha kriminalvården. Det föreslås ankomma på övervakningsnämnden att förordna övervakare när detta skall ske. vilket förutsätts i regel vara förhållandet. Nämnden skall vidare enligt förslaget svara för den anpassning av det utländska avgöran- det till svenska förhållanden som är förutsatt i konventionen och får i enlighet härmed befogenhet attjämka de föreskrifter som i den främmande staten har meddelats om prövotid för den dömde och om dennes åliggan- den under prövotiden, i den mån sådan föreskrift skulle vara oförenlig med svensk lag. Vidare föreslås att vissa allmänna regler i BrB om övervak- ningens organisation och om den dömdes skyldighet att iaktta skötsamhet m. m. blir tillämpliga i fråga om kriminalvård som anordnas inom ramen

• Sida 30
•  Original

Prop. 1978/79: 3 30

för denna samarbetsform. Kriminalvårdsstyrelsen föreslås svara för den underättelseskyldighet gentemot den främmande staten som åvilar Sverige enligt konventionen. För en närmare redogörelse för förslaget i denna del får jag hänvisa till avsnitt 53.22 i promemorian.

! dessa hänseenden har promemorieförslaget lämnats praktiskt taget helt titan erinringar vid remissbehandlingen. Även jag kan i allt väsentligt ansluta mig till promemorians lösningar och till de överväganden som har legat till grund för dessa. I anslutning till de enskilda bestämmelserna återkommer jag till vissa speciella frågor. bl. a. omfattningen av den un- derrättelseskyldighet som kommer att åvila Sverige vid samarbete enligt detta alternativ.

Skall Sverige övertajitllsu'indig t'erkxlc'illighet av ett utländskt avgöran- de enligt konventionen. innebär detta som nämnts att den utomlands bestämda påföljden skall omvandlas till den påföljd som enligt svensk lag skulle ha bestämts för brottet. om det hade begåtts här (art. 23.1). Påfölj- den får dock inte vara strängare än den som har bestämts i den främmande staten (art. 23.2).

[ fråga om förfarandet vid framställning om fullständig verkställighet här i landet föreslås i promemorian att framställningen efter regeringens preli- minära prövning skall överlämnas till RÅ för handläggning. Det skall sedan enligt förslaget ankomma på RÅ —- eller annan åklagare som denne förord- nar — att hos allmän domstol göra ansökan om prövning av framställningen. Domstolens prövning skall till en början omfatta frågan om annat verkstäl- lighetshinder föreligger än sådant beträffande vilket regeringen ensam svarar för prövningen. Någon ny bedömning av själva skuldfrågan får härvid inte äga rum. Om verkställighetshinder inte föreligger. skall det ankomma på domstolen att bestämma påföljd enligt svensk lag.

Vad angår påföljdsbestämningen diskuteras i promemorian först det fallet att den utomlands bestämda påföljden är villkorlig dom eller därmed jämställd frivårdspåföljd. Det ligger enligt promemorian i sådant fall när- mast tillhands att påföljden bestäms till skyddstillsyn. Detta bör emellertid inte vara det enda alternativet. Möjlighet bör också finnas att döma till annan påföljd som innebär frivård. varvid närmast villkorlig dom kommer i fråga. Det bör emellertid inte heller vara uteslutet att den dömde överläm- nas till särskild vård, såvida inte detta innebär att han berövas friheten och påföljden därmed framstår som en skärpning. Föreskriften i art. 23 att den nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare måste nämligen enligt promemorian anses innebära ett förbud mot att här ådöma en ny påföljd som innebär att den dömde berövas friheten. Vidare bör enligt promemori- an gälla att påföljden inte skall få bestämmas till enbart böter. En tolkning av art. 23 i enlighet med konventionens huvudprinciper sägs nämligen ge vid handen att den anmodade staten är skyldig att bestämma en ny påföljd som innebär att den dömde i en eller annan form ställs under tillsyn eller att i varje fall en prövotid fastställs för honom.

Praktiskt taget alla remissinstanser har tillstyrkt promemorieförslaget i

• Sida 31
•  Original

Prop. 1978/79: 3 31

dessa delar eller lämnat det utan erinran. Såvitt gäller frågan om den dömde skall kunna överlämnas till särskild vård har domstolsverket dock anmärkt att domstol saknar möjlighet att föreskriva att frihetsinskränkning inte får äga rum vid överlämnande till vård enligt bamavårdslagen (196097) eller lagen (1954z579) om nykterhetsvård. Hinder bör därför enligt verket föreligga mot att överlämna den dömde till sådan vård.

Jag kan för egen del ansluta mig till uppfattningen i promemorian att art 23 måste anses hindra ett ådömande av en påföljd som innebär att den dömde berövas friheten. Detta innebär givetvis till en början att val av fängelse. ungdomsfångelse eller internering som påföljd är uteslutet. såvi- da inte förordnande enligt 34 kap. l ä 1 BrB meddelas om att tidigare ådömd sådan påföljd skall avse även det aktuella brottet. Detsamma bör gälla överlämnande till sluten psykiatrisk vård. däremot inte i fråga om öppen sådan vård. ! enlighet med vad som sägs i promemorian torde i allmänhet skyddstillsyn eller villkorlig dom framstå som det mest naturliga påföljdsvalet. Vad angår frågan om den dömde skall kunna överlämnas till vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård. vill jag erinra om att dessa påföljdsbestämningar måste föregås av att domstolen inford— rar yttrande frän vederbörande vårdorgan. ] yttrandet skall anges vilka vårdåtgärder som avses komma att vidtas. Anges i sådant yttrande att frihetsberövande åtgärd planeras — dvs. inskrivning i ungdomsvårdsskola eller tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare — bör enligt min uppfattning hinder föreligga mot att den dömde överlämnas till den särskilda vården. [ annat fall bör emellertid överlämnande kunna äga rum utan hinder av att vårdorganet kan komma att ändra sin bedömning. som ju skall grundas på den tillämpliga socialrättsliga vårdlagen och i princip inte är beroende av domstolens förordnande. Jag kan således i dessa avseenden ansluta mig till promemorians ståndpunkt. Det bör tilläggas att BrB:s bestämmelser om överlämnande till särskild vård kan komma att undergå förändringar med anledning av förslagen i betänkandena (SOU 197723) Psykiskt störda lagöverträdare och (SOU l977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. vilka f. n. övervägs inom regeringskansliet.

Jag kan vidare likSOm remissinstanserna godta bedömningen i promemo- rian att påföljden inte bör få bestämmas till enbart böter. Övervaknings— konventionen tar nämligen som förut har konstaterats enligt sin allmänna inriktning sikte på påföljder som innebär att den dömde underkastas tillsyn i en eller annan form eller att en prövotid blir gällande för honom. Det skulle därför knappast vara förenligt med konventionens principer att vid den påföljdsomvandling som skall ske här i landet låta påföljden stanna vid ett bötesstraff.

[ promemorian behandlas härefter frågan hur påföljdsbestämningen vid den svenska domstolen skall ske i fall där den dömde har villkorligt frigivits från frihetsstraff utomlands. Därvid diskuteras till en början ett alternativ som skulle innebära att domstolen tilläggs befogenhet att be-

• Sida 32
•  Original

Prop. 1978/79: 3 32

stämma ett fängelsestraff enligt våra straffmätningsprinciper samt utfärda någon form av förklaring, att den dömde skall anses villkorligt frigiven från detta fängelsestraff med en viss bestämd återstående strafftid. Sistnämnda tid skulle enligt promemorian i så fall rimligen få sättas i relation till det här i landet bestämda fängelsestraffets längd samt svensk praxis i fråga om villkorlig frigivning, förutsatt att den sålunda valda konstruktionen inte innebär någon skärpning.

En lösning efter dessa linjer bedöms dock i promemorian som tämligen komplicerad. [ promemorian påpekas att det inte är någon praktisk nöd- vändighet att man redan i samband med omvandlingen bestämmer den strafftid som den dömde skall vara skyldig att avtjäna om han begår nytt brott eller annars missköter sig. Tvärtom sägs det från praktiska synpunkter när- mast vara en fördel om man inte behöver ta ställning till den frågan i annat fall än om den blir aktuell. ] promemorian förordas i stället att den nya påföljden skall kunna bestämmas till skyddstillsyn. villkorlig dom eller överlämnande till sådan särskild vård som inte innebär frihetsberövande även när situationen är den att den dömde utomlands har villkorligt frigivits från frihetsstraff.

Promemorieförslaget har i denna del föranlett vissa erinringar vid re- missbehandlingen. Handens tingsrätt anser det förstnämnda av de båda i promemorian diskuterade alternativen vara principiellt mera välgrundat än den lösning som har valts i förslaget. Samma uppfattning har Västerås tingsrätt och överva/cningsnämnden för Stockholms norra förorter. Svea hovrätt påpekar att konstruktionen i promemorieförslaget visserligen stämmer mindre väl överens med svenskt straffrättsligt synsätt men att de båda diskuterade alternativen får anses praktiskt sett likvärdiga. Hovrät- ten anser att förslaget kan godtas i denna del. Domstolsverket ifrågasätter om inte med den i promemorian valda lösningen en uttrycklig föreskrift bör införas om rätt för den dömde att avräkna frihetsberövande som kan ha ägt rum i den främmande staten.

För egen del vill jag i likhet med vad ett par remissinstanser har anfört framhålla att den förstnämnda av de båda i promemorian diskuterade lösningarna otvivelaktigt har vissa förtjänster från principiell synpunkt. Klart är emellertid samtidigt att en reglering efter sådana linjer skulle bli rätt komplicerad och i en del fall ställa domstolarna inför tämligen vanskli- ga avgöranden. Härtill kommer att det ingalunda alltid kan förutsättas att ett utländskt kriminalvårdsbeslut är direkt överförbart till den svenska straffrättsliga systematiken. Situationer kan tänkas uppstå där det inte utan vidare står klart huruvida avgörandet i den främmande staten skall jämställas med svensk villkorlig frigivning eller i stället anses ha övervä- gande karaktär av en självständigt ådömd frivårdspåföljd. [ sådana fall skulle man uppenbarligen hamna i svårigheter. som däremot inte upp- kommer med den lösning som har valts i promemorieförslaget. Under hänvisning till vad som har anförts nu anser jag liksom Svea hovrätt och flertalet övriga remissinstanser att promemorieförslaget bör godtas. Där-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1978/79: 3 33

med när man den fördelen att samma regler blir tillämpliga för den svenska domstolen oavsett formen för den dom eller det kriminalvårdsbeslut som har meddelats i den främmande staten. Till den synpunkt som har förts fram av domstolsverket återkommer jag strax.

Sammanfattningsvis förordar jag en regel om påföljdsomvandlingen av det innehållet att domstolen. om den inte finner verkställighetshinder föreligga. skall bestämma ny påföljd enligt svensk lag för det brott som avses i den främmande statens framställning samt att den nya påföljden dock inte får innebära att den dömde berövas friheten och inte heller bestämmas till enbart böter. Som har framhållits i promemorian bör det avgörande. som d'omstolen sålunda träffar i påföljdsfrågan. till sina rätts— verkningar vara i alla avseenden likställt med en dom i vanligt brottmål.

Domstolsverket har ifrågasatt om inte lagförslaget bör kompletteras med en föreskrift om rätt för den dömde att avräkna frihetsberövande som har ägt rum i den främmande staten. Med anledning härav villjag framhålla att någon avräkning i egentlig mening inte kan komma i fråga. om den svenska domstolen bestämmer påföljden till skyddstillsyn. villkorlig dom eller överlämnande till särskild vård. Däremot kan den situationen uppstå att skyddstillsyn eller villkorlig dom som ådömts vid påföljdsomvandlingen sedermera undanröjs. Om påföljden därvid bestäms till fängelse. bör den dömde tillgodoräknas frihetsberövande i den främmande staten. En avräk- ningsregel bör alltså införas som tar sikte på sådana situationer. Jag åter— kommer till frågan i specialmotiveringen.

Vad härefter angår frågan vid vilken allmän domstol talan om överfö- rande av verkställighet skall kunna föras bör anmärkas att enligt 35 s lVL Stockholms tingsrätt är exklusivt behörig att uppta mål eller ärende som avses i den lagen. Enligt promemorian bör också framställningar om verk- ställighet enligt övervakningskonventionen alltid kunna prövas av Stock- holms tingsrätt. ] promemorian hävdas emellertid att det inte är nödvän- digt att på samma sätt som enligt lVL låta denna tingsrätt vara ensam behörig domstol. En sådan ordning bedöms kunna leda till onödiga kost- nader för enskilda parter med hänsyn till att det vid tillämpning av över- vakningskonventionen i regel inte är fråga om personer som har berövats friheten. På grund härav förordas i promemorian att framställning om verkställighet enligt den nya lagen även skall kunna upptas av rätten i den ort inom riket där den dömde har sitt hemvist eller mera varaktigt uppe- håller sig (jfr 19 kap. l ä tredje stycket rättegångsbalken ).

Promemorieförslaget har i denna del kommenterats av flera remissin- stanser. Västerås tingsrätt ifrågasätter om det finns tillräcklig anledning att medge altemativa regler om forum. Södertälje tingsrätt framhåller att antalet framställningar om verkställighet inte kan väntas bli särskilt stort. För att få en likformig och snabb behandling i domstolen synes en koncent- ration av ärendena till en eller några få domstolar vara av värde. Om Stockholms tingsrätt inte anses böra vara ensam behörig. kan enligt tings- 3 Riksdagen 1978/79. [ saml. Nr 3

• Sida 34
•  Original

Prop. 1978/79: 3 34

rätten en lämplig medelväg vara att ge behörighet åt tingsrätterna i samtliga hovrättsstäder. Enligt Svea hovrätt förtjänar det övervägas om inte Stock- holms tingsrätt bör vara exklusivt forum i likhet med vad som gäller enligt lVL. Å andra sidan sägs beaktansvärda skäl föreligga även för den i promemorian föreslagna ordningen. Hovrätten vill därför inte avstyrka förslagets forumregel. Om denna väljs, kan det emellertid vara lämpligt att, sedan erfarenheter vunnits av handläggningen, frågan om koncentration av målen till en enda domstol prövas på nytt.

Ett par remissinstanser för fram synpunkter som delvis går i motsatt riktning. Domstolsverket förordar att forumregeln utformas så att den dömdes allmänna tvistemålsforum eller vistelseforum i första hand skall vara rätt domstol medan Stockholms tingsrätt skall vara reservforum. Därvid fäster domstolsverket särskilt avseende vid promemorians uttalan- de att merparten av de dömda torde vara på fri fot vid den svenska domstolsprövningen. Enligt vad verket framhåller torde RÅ:s befogenhet, såvitt gäller utförande av talan vid domstol, kunna delegeras till distrikts- åklagare i den dömdes hemort. Något skäl som talar för en centralisering av dessa mål till Stockholms tingsrätt finns därför inte enligt verkets mening. Verket erinrar i sammanhanget om det uttalande som gjorts i förarbetena till lVL (prop. l972:98 s. 90) av innebörd att regeln om Stock- holms tingsrätt som exklusivt forum enligt nämnda lag skulle kunna om- prövas efter viss tid. Även Föreningen Sveriges statsåklagure förordar att forumregeln utformas på sådant sätt att den domstol vid vilken den dömde skall svara i tvistemål i allmänhet blir behörig i första hand.

Som framgår av vad som sålunda har anförts vid remissbehandlingen finns skäl både för och emot en ordning som innebär att mål om verkstäl- lighet enligt den nya lagen skall handläggas vid en och samma domstol. Jag kan mot denna bakgrund inte finna annat än att den lösning som promemo- rieförslaget innefattar utgör en godtagbar kompromiss. Den innebär att möjlighet alltid finns att anhängiggöra talan enligt den nya lagen vid Stock- holms tingsrätt, som handlägger motsvarande mål enligt lVL, samtidigt som utrymme skapas för att välja en annan lösning när detta med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet framstår som ändamålsenligt. Intresset av att kunna göra en central uppföljning av den nya lagens tillämpning äventyras inte härigenom. eftersom de framställningar som nu avses alltid kommer att överlämnas av regeringen till RÅ. Under hänvis- ning till det anförda tillstyrker jag för egen del promemorieförslaget. som också har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Till frågan om rättegångsbestämmelser i övrigt återkommer jag i speci- almotiveringen.

2.3.3. Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom

[ promemorian betonas att ett tillträde till övervakningskonventionen inte medför någon förpliktelse för konventionsstat att låta verkställa in—

• Sida 35
•  Original

Prop. 1978/79: 3 35

hemska domar, som innebär kriminalvård i frihet. i annan konventionsstat. Man öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar begära sådan verk- ställighet. Reglerna i den svenska lagen om när verkställighet skall begäras utomlands bör därför enligt promemorian inte vara obligatoriska utan medge en diskretionär prövning om framställning i det särskilda fallet lämpligen bör göras. Jag kan liksom remissinstanserna ansluta mig till denna bedömning.

Inom ramen för det nordiska samarbetet görs framställningar om anord- nande av kriminalvård i frihet utomlands av övervakningsnämnd. Mot bakgrund av önskemålet om en enhetlig tillämpning bör det emellertid enligt promemorian åtminstone t. v. liksom enligt lVL ankomma på krimi- nalvårdsstyrelsen att pröva fråga om överförande av verkställighet till främmande stat enligt den nya lagen. Sådan fråga skall enligt förslaget kunna upptas av styrelsen pä anmälan av övervakningsnämnd eller av central nämnd. Med hänsyn till att behov av brådskande beslut i vissa fall kan tänkas föreligga, föreslås dock styrelsen även få möjlighet att ta upp frågan självmant. Ett i promemorian anfört exempel på sådana fall erbju- der den situation som uppstår om svensk domstol har dömt en person med hemvist i konventionsstat till skyddstillsyn jämte förvisning. Om domsto- len i sådant fall gör kriminalvårdsstyrelsen uppmärksam på förhållandet. skall styrelsen enligt förslaget kunna ta upp frågan om kriminalvårdens överförande utan att avvakta anmälan av övervakningsnämnd.

Förslaget har i denna del kritiserats av kriminulvårdsnämnden som framhåller att det föreslagna förfarandet förefaller att bli onödigt omständ- ligt. Det finns enligt kriminalvårdsnämnden inte anledning anta att krimi- nalvårdsstyrelsen skulle kunna göra annan bedömning än resp. nämnd. som har den omedelbara kännedomen om fakta i de enskilda ärendena. Det skulle innebära en tidsbesparande förenkling. om nämnderna tillades befogenhet att själva besluta om framställning. En sådan ordning synes enligt kriminalvårdsnämnden också stå i överensstämmelse med nu rådan- de principiella uppdelning av beslutsfunktionerna i övrigt inom frivården mellan nämnderna och kriminalvårdsverkets myndigheter. Svea Hovrätt, Handens tingsrätt och domstolsverket lämnar förslaget utan erinran i vad det innebär att kriminalvårdsstyrelsen skall pröva hithörande frågor men anser att det lämpligen bör finnas uttryckliga regler om skyldighet för domstol att göra anmälan hos kriminalvårdsstyrelsen om fall där tillämp— ning av konventionen kan komma i fråga. Enligt domstolsverket bör be- stämmelser i ämnet meddelas i administrativ ordning.

För egen del anser jag de synpunkter som kriminalvårdsnämnden har fört fram vara beaktansvärda. Åtskilliga skäl talar för en förenkling i proceduren av det slag som nämnden har föreslagit. Mot en sådan ordning kan å andra sidan anföras det förut berörda intresset av att åtminstone under ett inledningsskede skapa förutsättningar för en uppföljning av den nya lagens tillämpning. Det kan vara av betydelse att erfarenheter av olika

• Sida 36
•  Original

Prop. 1978/79: 3 36

tänkbara komplikationer vid verkställighetssamarbetet kan samlas cent- ralt. något som i sin tur kan ge möjlighet för övervakningsnämnderna att förhöra sig hos kriminalvårdsstyrelsen bl. a. vad gäller de olika staternas praxis vid tillämpning av övervakningskonventionen. Dessutom kan det tänkas bli aktuellt att från svensk sida lämna uppgifter om gällande rätt och praxis här i landet till myndighet i främmande stat. Det är också angeläget att man söker nå fram till en enhetlig praxis vad gäller form och innehåll i de svenska framställningar om verkställighet utomlands som kommer att göras. Mot denna bakgrund anserjag för egen del övervägande skäl tala för att prövningen av frågor om verkställighet utomlands i enlighet med pro- memorieförslaget bör ske centralt hos kriminalvårdsstyrelsen. Det kan emellertid vara lämpligt att detta ställningstagande omprövas, sedan när- mare erfarenhet av den nya lagstiftningen har vunnits.

Jag ansluter mig till uppfattningen att det bör införas regler beträffande domstols skyldighet att underrätta kriminalvårdsstyrelsen om fall där en tillämpning av den nya lagstiftningen anses böra komma i fråga. Det är nämligen angeläget att styrelsen får kännedom om dessa fall så skyndsamt som möjligt. inte minst i den i promemorian berörda situationen att dom- stolen dömer en utländsk medborgare med hemvist i konventionsstat till skyddstillsyn jämte förvisning. En sådan underrättelse från domstolens sida kan uppenbarligen översändas först sedan dom har meddelats och domstolen har skilt sig från själva målet. Underrättelsen kan sålunda inte anses utgöra ett led i den dömande verksamheten utan får betraktas som en expeditionsåtgärd. Hinder föreligger därför inte mot att underrättelseskyl- digheten. som domstolsverket har föreslagit. regleras genom verkställig- hetsföreskrifter. I samma ordning bör regleras den skyldighet för kriminal- värdens nämnder att göra anmälan hos kriminalvårdsstyrelsen som försla- get förutsätter.

l överensstämmelse med promemorieförslaget förordar jag att det skall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att ombesörja att framställning om verkställighet kommer till stånd även i den situationen att regeringen på grund av synnerliga skäl har förordnat om samarbete enligt lagen för visst fall i förhållande till stat med vilken generell överenskommelse om samar- bete inte föreligger.

Jag kan ansluta mig till vad som anförs i promemorian om de formella förutsättningama för att framställning om verkställighet skall få göras. [ enlighet härmed bör en sådan förutsättning till en början vara att den dömde har hemvist i den främmande staten. l fråga om innebörden av hemvistbegreppet får jag hänvisa till vad jag i det föregående allmänt har anfört om den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Det är inte uteslutet att hemvist i främmande stat i vissa fall kan anses föreligga även när den dömde vid tiden för beslutet faktiskt uppehåller sig i Sverige. Vidare bör en förutsättning för framställning vara att den inte strider mot grunderna för de svenska bestämmelserna om verkställighetshinder. Man bör med andra

• Sida 37
•  Original

Prop. 1978/79: 3 37

ord hypotetiskt pröva hur förfarandet skulle gestalta sig om rollerna var ombytta och framställningen gjordes av den främmande staten. Om man skulle ha avslagit en sådan framställning från svensk sida. så bör Sverige också avstå från att själv göra framställning hos annan stat om verkställig- het där.

När det i övrigt gäller bedömningen av frågan om verkställighet utom- lands lämpligen bör begäras framhålls i promemorian att spörsmålet får avgöras på grundval av en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Vad angår situationer då svensk domstol har dömt en person med hemvist i konventionsstat till 5 k y (1 d 5 t i l l s y n , bör dock enligt promemorian huvudprincipen vara att framställning görs såvitt detta är möjligt och inga särskilda skäl talar mot det. En förutsättning för att ett tillträde till konventionen skall öka domstolarnas valfrihet när det gäller att bestämma påföljd för person med hemvist i främmande stat anses nämligen vara att domstolarna kan förlita sig på att det system som konventionen för- utsätter också tillämpas i praktiken.

Remissinstanserna har lämnat dessa uttalanden utan erinran. Övervak- ningsnämna'en för Stockholms norra förorter understryker särskilt vikten av att en domstol, som överväger att döma en i en annan konventionsstat bosatt person till kriminalvård i frihet jämte förvisning, kan vara förvissad om att försök kommer att göras att ge den dömde en meningsfylld krimi- nalvård i hemlandet och att en överflyttning verkligen kommer till stånd.

Jag kan för egen del ansluta mig till promemorians och övervaknings- nämndens ståndpunkt. Om domstol ifall som nu avses väljer skyddstillsyn som påföljd. måste detta nämligen regelmässigt antas bygga på förutsätt- ningen att samarbete enligt konventionen skall komma till stånd. Att kriminalvårdsstyrelsen följer domstolens intentioner är sålunda väsentligt för att konventionssamarbetet skall tillvinna sig förtroende vid den prak- tiska tillämpningen.

Vad angår konventionens tillämpning vid svensk v i l l k 0 r 1 i g f r i g i v n i n g bör erinras om att huvudregeln om sådan frigivning (26 kap. 6 5 BrB) innebär att villkorlig frigivning kan ske när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Om särskilda skäl föreligger kan frigivning ske efter halva strafftiden. Villkorlig frigivning förutsätter dock alltid att fyra månader har avtjänats i anstalt. 1 beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid på minst ett och högst tre år eller. om reststraffet överstiger tre år, högst fem år (26 kap. 10 & BrB).

När det gäller fall då en person med hemvist i konventionsstat skall villkorligt friges. får enligt promemorian avgörandet av frågan om fram- ställning skall göras i stor utsträckning bli beroende av en diskretionär bedömning av samtliga omständigheter. ! promemorian framhålls att den dömdes behov av hjälp- och stödåtgärder efter frigivningen liksom intres- set av att kunna kontrollera hans skötsamhet självfallet bör beaktas vid denna prövning. Man kan således inte utgå från att framställning alltid

• Sida 38
•  Original

Prop. 1978/79: 3 38

görs så snart den villkorligt frigivne har hemvist i konventionsstat. Å andra sidan hävdas i promemorian att möjligheten att få till stånd övervakning i den dömdes hemland i vissa fall kan tänkas öka förutsättningama att tillämpa villkorlig frigivning före utgången av två tredjedelstiden i fråga om personer med hemvist i annan stat. l promemorian påpekas att det i de fall som här kan bli aktuella ofta föreligger förordnande om förvisning i domen. Enligt promemorian bör dock ett tillträde till övervakningskonventionen inte medföra någon ändring av nuvarande praxis i vad denna innebär att särskild återhållsamhet med halvtidsfrigivning— iakttas när det gäller lag- överträdare som undergår långvariga fängelsestraff för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet (jfr prop. 1972167 5. 37).

Promemorians uttalanden i denna del har utförligt kommenterats av kriminulvårdsnämtiden, som framhåller att nämnden vid sin prövning av frågan om villkorlig frigivning så långt det är möjligt bortser från om den intagne är svensk eller utländsk medborgare. För villkorlig frigivning innan två tredjedelar av strafftiden har gått till ända krävs därmed även i fråga om utländsk medborgare bl. a. att frigivningsförhållandena skall vara ordnade. Att som intagen skaffa arbete och ordna bostad ställer den som är hemmahörande i ett annat land inför speciella svårigheter. Nämnden på- pekar vidare att den omständigheten att många av dem som är ådömda förvisning friges villkorligt först efter två tredjedelar av strafftiden också sammanhänger med brottslighetens art. Mot denna bakgrund har nämnden svårt att föreställa sig att ett samarbete enligt konventionen skulle kunna öppna möjligheter för nämnden att vidga sin frigivningspraxis. Däremot ser nämnden ett värde i de ökade möjligheter till rehabilitering som en i hemlandet anordnad övervakning kan erbjuda. särskilt för den som förvi- sas efter ett långvarigt straff. Denne har nu inte möjlighet att som andra intagna slussas ut via frigivningspermission eller vistelse utanför anstalt. och bland dem som förvisas förekommer det ofta ett ännu större behov av stöd efter frigivningen än som föreligger bland dem som stannar kvar här i landet. Antalet intagna för vilka det föreslagna samarbetet skulle kunna få praktisk betydelse är visserligen ringa. men samarbetet torde i det enskilda fallet kunna medföra väsentliga fördelar. Till dem hör att den intagne bör kunna räkna med en större aktivitet än f. n. från myndigheter- na i hemlandet när det gäller frågan om hans villkorliga frigivning och hans förhållanden efter denna. Härtill kommer att en övervakning i hemlandet kan vara av värde även från kontrollsynpunkt.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till vad kriminalvårdsnämn- den har anfört i sitt yttrande. Det är uppenbart att möjligheten till frivårds- samarbete med främmande stater endast i begränsad utsträckning kan antas ge ökat utrymme för en tidigareläggning av villkorlig frigivning när det gäller den krets av intagna för vilka sådana frågor prövas av kriminal-

• Sida 39
•  Original

Prop. 1978/79: 3 39

vårdsnämnden, dvs. personer som undergär fängelse i mer än ett år. För att detta skall kunna ske torde få förutsättas att speciella omständigheter föreligger. såsom exempelvis att den främmande staten själv har aktualise- rat en tillämpning av övervakningskonventionen och i samband härmed även har förebringat sådan dokumentation angående frigivningsförhållan- dena som enligt praxis krävs för halvtidsfrigivning. Jag vill i detta sam- manhang också anmärka att jag ansluter mig till promemorians uttalande att den nu aktuella lagstiftningen inte kan anses skapa förutsättningar för en ändring i nämndens nuvarande praxis i vad denna innebär att särskild återhållsamhet med halvtidsfrigivning iakttas när det gäller den kategori av lagöverträdare som utpekades i samband med 1972 års ändringari narkoti- kastrafflagstiftningen. Vad som har anförts nu hindrar emellertid, som nämnden har anfört, inte att ett konventionssamarbete ofta kan vara av värde från andra synpunkter.

Om Sverige ansluter sig till övervakningskonventionen i den omfattning som har förordats i det föregående. innebär detta att man också när det gäller överflyttning av kriminalvård från Sverige till annan stat kan välja mellan två samarbetsformer, nämligen ett överförande av verkställighet i begränsad form (del ll) och ett fullständigt överförande av verkställigheten (del IV). Som förut har framgått ansluter jag mig till promemorians upp- fattning att det därvid i allmänhet är en fördel att välja den sistnämnda samarbetsformen. Undantag kan dock föreligga. dels självfallet i förhål- lande till främmande stat som inte har anslutit sig till del IV i konventio- nen. dels i vissa speciella situationer såsom exempelvis när den dömde är svensk medborgare eller det av annat skäl inte kan uteslutas att han återvänder hit under verkställighetstiden. Det förtjänar i sammanhanget att påpekas att domstol eller nämnd inom kriminalvården givetvis inte kan med- dela svensk medborgare föreskrift om att han skall vara bosatt i viss främman- de stat (jfr 2 kap 7 & regeringsformen).

Rättsverkningarna av att en svensk framställning om överförande av verkställighet bifalls av främmande stat behandlas i promemorian. varvid skilda regelsystem föreslås bli tillämpliga beroende på om fråga är om begränsad eller fullständig verkställighet. Promemorians förslag i dessa delar har praktiskt taget genomgående tillstyrkts vid remissbehandlingen. Eftersom även jag i huvudsak godtar promemorians lösningar. kan jag i dessa avseenden hänvisa till promemorian ( avsnitt 5.332 och 5.333 ). Jag åter- kommer emellertid till hithörande frågor i specialmotiveringen där jag också tar upp vissa detaljfrågor, bl. a. spörsmålet i vad mån reglerna i 34 kap. BrB blir tillämpliga för det fallet att den dömde gör sig skyldig till ny brottslighet här i landet.

[ specialmotiveringen behandlas vidare vissa följdändringar som bör göras i BrB, lagen (19632197) om allmänt kriminalregister och rättshjälps- lagen (19722429).

• Sida 40
•  Original

Prop. 1978/79: 3 40

2.3.4 Ikrujttriitlande m. m.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 oktober 1978. Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte vara nödvändiga.

Frågan i vad mån den aktuella lagstiftningen kan antas leda till ökade utgifter har vid remissbehandlingen diskuterats av några remissinstanser. Kriminalt'årds._vt_vrulsen anser det troligt att ärenden angående överflyttan- dc av övervakning kommer att bli relativt komplicerade och tidskrävande. Med anledning härav vill styrelsen redan nu framhålla att man räknar med att en tjänst för byrådirektör och tjänst för kontorsbiträde måste inrättas vid vårdbyråns registersektion. Stockholms tingsrätt har uttalat som sin upp- fattning att en omfördelning av resurserna mellan sluten kriminalvård och frivård torde bli nödvändig vid ett tillträde till övervakningskonventionen, om inte den totala kostnadsramen kan vidgas.

Med anledning av vad kriminalvårdsstyrelsen har anfört i denna del får jag med hänvisning till vad jag har anfört i det föregående framhålla att antalet ärenden om överflyttande av verkställighet åtminstone till en bör- jan kan antas bli mycket begränsat. bl. a. med hänsyn till att ännu sålänge förhållandevis få stater har ratificerat övervakningskonventionen. Detta antagande bestyrks av erfarenheterna från de straffrättsliga europaråds- konventioner som Sveriger förut har tillträtt. Det är inte f. n. aktuellt för Sverige att ingå någon bilateral verkställighetsöverenskommelse. Under dessa förhållanden är någon sådan förstärkning av personalresurserna på kriminalvårdsstyrelsens registersektion som styrelsen har ifrågasatt inte behövlig i nuvarande läge. Av samma skäl finnerjag det uppenbart att den aktuella lagstiftningen knappast under överskådlig tid kan antas påverka kriminalvårdens resursbehov i övrigt.

Frågan om ett tillträde från svensk sida till den europeiska övervakning- skonventionen och om antagandet av den lagstiftning som föranleds därav kan enligt min uppfattning prövas av riksdagen utan iakttagande av sådan besluts- ordning som finns föreskriven i 10 kap. 5 så regeringsformen. Den omständig- heten att konventionen öppnar möjlighet för svensk myndighet att i särskilda fall begära verkställighet utomlands av svensk dom i brottmål kan nämligen inte anses innebära ett överförande av rättskipnings— eller förvaltningsuppgift till annan stat i den mening som avses i andra stycket av nämnda lagrum.

1...) IJ—

lag om ändring i lagen (1963: l97) om allmänt kriminalregister, . lag om ändring i rättshjälpslagen(19721429). Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärenden som bilaga 2. J”—

• Sida 41
•  Original

Prop. 1978/79: 3 41

4.1. Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Lagens rubrik

Övervakningskonventionen avser enligt sin officiella rubrik övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer. Eftersom begreppet villkorlig dom inte har samma innebörd enligt svensk rätt som i flertalet övriga europeiska rättssystem. bör det inte lämpligen användas i den nya lagens rubrik. l överensstämmelse med promemorieförslaget förordar jag att lagen i stället benämns "lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet". Att lagen i enlighet med vad jag har konstaterat i den allmänna motiveringen formellt kommer att bli tillämplig även såvitt gäller överförande till Sverige av villkorlig dom utan särskilda kriminal- vårdande insatser torde inte hindra en sådan benämning.

Inledande bestämmelser l %

Enligtförsta stycket avses lagen vara tillämplig i förhållande till stat som har tillträtt övervakningskonventionen liksom också annan stat med vilken Sverige har ingått samarbetsöverenskommelse rörande kriminalvård i fri- het. På samma sätt som i l & lagen (1976: 19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott har förutsatts att regeringen för varje stat som ansluter sig till konventionen eller till särskild överenskommelse förordnar om lagens tillämpning i förhållande till den staten (jfr prop. 1975/76z3 s. 147).

Andra stycket ger liksom 3 & lVL regeringen möjlighet att för visst konkret fall förordna om samarbete enligt lagen även i förhållande till stat med vilken generell överenskommelse inte föreligger. För ett sådant förord- nande krävs synnerliga skäl. Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen har därvid närmast åsyftats att starka skäl av humanitär eller social natur skall vara för handen. Det bör anmärkas att lagen inte öppnar möjlighet för regeringen att i nu avsett fall meddela särskilda föreskrifter om verkställighet som avviker från lagens regler. En sådan ordning skulle nämligen vara mindre väl förenlig med de principer för normgivningen som den nya regeringsformen bygger på. Däremot står det enligt förslaget regeringen fritt att vid förordnande om samarbete för speciellt fall välja mellan de två samarbetsformer som lagen erbjuder. dvs. begränsad resp. fullständig verkställighet.

2 &

Paragrafen anger de typer av brottmålsavgöranden som kan bli föremål för verkställighetssamarbete enligt lagen.

Punkt ] a innebär att verkställighet i Sverige. om förutsättningar härför i övrigt är för handen, kan äga rum beträffande de olika i europarådsstaterna

• Sida 42
•  Original

Prop. 1978/79: 3 42

förekommande typerna av brottmålsavgöranden som har karaktären av villkorlig dom med prövotid. Detta gäller vare sig den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller med verkställigheten av ådömd påföljd. Vad avser sistnämnda fall krävs dock att den påföljd vars verkställighet har uppskjutits är frihetsberövande. Enligt punkten kan verk- ställighet vidare ske. om den dömde på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet. Härmed åsyftas i främsta rummet fall då den utländska domstolen har dömt till kriminalvård i frihet som en själv- ständig påföljd. t. ex. genom en "probation order” av den typ som förekom- mer bl. a. i Storbritannien. Däremot avses domar som har karaktären av ren påföljdseftergift falla utanför tillämpningsområdet (t. ex. det italienska insti- tutet perdono giudiziale). Över huvud taget krävs att påföljden har det för villkorlig dom mest karaktäristiska inslaget. nämligen att en särskild prövotid fastställs för den dömde eller blir gällande för honom enligt lag.

Enligt punkt 1 !) kan vidare verkställighet här i landet ske av utländsk dom som avser frihetsberövande påföljd. vars verkställighet har påbörjats i den främmande staten, under förutsättning att den dömde är villkorligt frigi- ven. Med hänsyn till att övervakningskonventionen enligt dess förarbeten är avsedd att omfatta även tidsobestämda brottspåföljder har punkten utformats så att den ger klara anvisningar om att det finns möjlighet att i Sverige verkställa utländsk brottmålsdom på tidsobestämt frihetsstraff när den dömde på annat sätt än genom villkorlig frigivning i teknisk mening har överförts till vård utom anstalt.

Enligt punkt 2 a kan samarbete som avser verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands ske beträffande dom på skyddstillsyn. Ett un- dantag har dock gjorts för det fallet att den dömde enligt meddelat förord- nande skall undergå anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 & BrB. l denna situation är nämligen påföljden frihetsberövande, och frågan om verkstäl- lighet utomlands regleras därför formellt sett genom IVL. låt vara att det i praktiken knappast kommer i fråga att tillämpa den lagen i ett sådant fall (jfr prop. 1972198 5. 106). Om den dömde redan har undergått anstaltsbc- handlingen. utgör emellertid detta inte i och för sig något hinder mot att den fortsatta verkställigheten av skyddstillsynen anförtros åt främmande stat enligt den nya lagen.

1 punkt 2 !) anges att verkställighet utomlands kan ske även av svensk dom på fängelse. ungdomslängelse eller internering. om den dömde är villkorligt frigiven eller överförd till vård utom anstalt. Punktens avfattning avses inte hindra att framställning om samarbete görs under tid då den dömde alltjämt vistas i kriminalvårdsanstalt i avbidan på villkorlig frigiv- ning eller överförande till vård utom anstalt. Det är nämligen som krimi- nalvårdsnämnden har påpekat i allmänhet en fördel om besked angående möjligheten att få verkställigheten överförd föreligger redan när frågan om villkorlig frigivning skall prövas. Det faktiska överförandet av verkställig- heten kan självfallet dock ske först sedan villkorlig frigivning eller överfö-

• Sida 43
•  Original

Prop. 1978/79: 3 43

rande till vård utom anstalt har ägt rum. Det bör anmärkas att lagen varken i denna eller i annan situation ger något stöd för att tvångsvis överföra den dömde till främmande stat. En annan sak är att det i praktiken ofta torde föreligga förordnande om förvisning i domen när tillämpningen av den nya lagen aktualiseras.

I andra stycket anges att lagens föreskrifter om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande efter rättegång i brottmål som har meddelats i främmande stat. Detta skall ses mot bakgrund av att villkorlig dom i form av "suspension of sentence" enligt anglosaxisk modell inte anSes utgöra en dom i teknisk mening utan ett beslut. Konventionen är tillämplig även i fråga om ett sådant avgörande (art. 2.2).

3 ä

[ avsnitt 2.2 har jag förordat att Sverige tillträder övervakningskonven- tionen såvitt angår de i del ll och IV reglerade formerna för verkställig- hetssamarbete. Samarbete enligt del I] innebäri huvudsak att själva över- vakningen flyttas från domslandet till hemvistlandet men att domslandet behåller möjligheten att bedöma hur övervakningen utfaller. Enligt del lV sker samarbetet på det sättet att hemvistlandet helt övertar verkställighe- ten av det avgörande som har meddelats i den främmande staten. För en närmare redogörelse angående innebörden av de båda samarbetsformerna hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

I denna paragraf anges de båda samarbetsformer som lagen erbjuder. Sålunda kan verkställighet i Sverige av dom eller annat beslut som avses i 2 5 i antingen begränsas till att avse anordnande av kriminalvård i frihet här i landet (begränsad verkställighet) eller också ske genom att Sverige övertar hela verkställigheten av avgörande (fullständig verkställighet). På motsvarande sätt kan överförande till främmande stat av verkställigheten av svensk dom som avses i ?. & 2 begränsas till att avse överflyttande av kriminalvården i frihet eller ske genom att verkställigheten i dess helhet anförtros myndighet i den främmande staten.

Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom

Allmänna bestämmelser

4 få

Paragrafen innehåller regler om krav på framställning om verkställighet och om absoluta hinder mot verkställighet här i landet.

lförsta stycket föreskrivs att verkställighet i Sverige av utländsk brott- målsdom får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten. Enligt huvudregeln i art. 27 skall framställning göras genom vederbörande justitiedepartementets försorg, men konventionsstat har i detta hänseende rätt att anta avvikande regler. Stycket motsvarar 5 5 första stycket lVL.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1978/79: 3 44

I andra stycket anges de absoluta hindren mot bifall till framställning om verkställighet häri landet.

Enligt punkt ] får verkställighet här inte ske. om inte domen har vunnit laga kraft och dessutom är verkställbar i den främmande staten. Punkten hänför sig till art. 3 och motsvarar 5 5 andra stycket ] lVL. Den avses täcka även fall då domen inte är verkställbar i domslandet på grtrnd av preskription enligt det landets lagstiftning eller beslut om nåd eller amnesti som har meddelats där (art. 7.l d och e). Dessa fall behöver sålunda inte nämnas särskilt i lagen.

lpunkt 2 uppställs krav på dubbel straffbarhet. Bestämmelsen motsva- rar art. 4 och 5 € första stycket 2 lV L. Enligt punkten får utländsk brottmålsdom inte verkställas i Sverige, om inte den gärning som omfattas av domen motsvarar brott enligt svensk lag. Verkställighet får inte heller ske. om gärningsmannen, för det fall att gärningen hade begåtts i Sverige. på annan grund inte skulle ha kunnat dömas till påföljd för gärningen här i landet. Uttryckligt undantag har dock gjorts för det fallet att gärningsman- nen på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat lagföras här i landet. Av skäl som har angetts i den allmänna motiveringen avses nämligen den omständigheten utgöra endast fakultativt hinder mot verkställighet i Sveri- ge.

För att kravet på dubbel straffbarhet skall vara uppfyllt fordras inte att brottsbeteckningarna i Sverige och den främmande staten är identiska. Det är på samma sätt som inom utlämningsrätten tillräckligt att själva gär- ningstypen år kriminaliserad här i landet. I motsats till vad RÅ har anfört vid remissbehandlingen anserjag för egen del att de 5. k. allmänna Straffri- hetsgrunderna, t. ex. nöd. nödvärn och samtycke. måste beaktas vid prövningen av frågan om gämingens straffbarhet i Sverige (jfr prop. l972z98 s. ll0). Däremot skall reglerna om åtalspreskription inte beaktas i detta hänseende (jfr nedan vid punkt 8). Hinder mot verkställighet enligt förevarande bestämmelse kommer sålunda att föreligga bara i fall då går- ningsmannen på grund av gämingens beskaffenhet och omständigheterna vid dess begående över huvud taget inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i landet.

Enligt punkt 3, som bygger på ingressen till art. 5 och på art. 6. får verkställighet i Sverige ske bara om den dömde har hemvist här i landet. Det uppställs alltså ett krav på stadigvarande bosättning i Sverige. Där- emot krävs det inte att den dömde är svensk medborgare, utan verkställig- het kan tänkas komma i fråga även beträffande utländsk medborgare som är stadigvarande bosatt här i landet. För att en framställning om överfö- rande av verkställighet till Sverige skall kunna bifallas i fråga om utländsk medborgare måste det dock som jag har påpekat i den allmänna motive- ringen tillses att denne har de tillstånd som enligt utlänningslagstiftningen behövs för att han skall få stanna kvar i Sverige. Framgår detta inte av handlingarna. bör i regel yttrande inhämtas från statens invandrarverk.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1978/79: 3 45

Bestämmelser härom kan utfärdas i administrativ ordning.

I vissa fall bör en framställning om verkställighet kunna prövas även om den dömde när framställningen görs ännu inte har begivit sig hit. t. ex. om en svensk medborgare är berövad friheten utomlands men står inför att bli villkorligt frigiven inom en snar framtid. Avgörande för bifall till framställ- ningen bör i denna situation vara om han före straffverkställigheten har haft hemvist i Sverige och det står helt klart att han kommer att återvända hit efter frigivningen. Övervakningskonventionen torde nämligen medge att framställning om övertagande av verkställighet efter villkorlig frigiv- ning bifalls redan innan frigivningen faktiskt har ägt rum.

Enligt punkt 4 får verkställighet här i landet inte ske, om detta skulle vara oförenligt med grunderna för rättsordningen här i landet ("ordre public") eller annat väsentligt svenskt intresse. Punkten motsvarar art. 7.l.a och 5 & första stycket 4 lVL.

[ överensstämmelse med art. 7. 1 .b och 5 s' första stycket 6 lVL får enligt punkt 5 verkställighet häri landet av utländskt avgörande inte ske. om dom i mål om ansvar för brott som påföljden avser har meddelats här i landet eller här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts. Punkten täcker också fall då här i landet har meddelats beslut om nåd eller amnesti (art. 7.l.e). eftersom ett sådant beslut förutsätter att en dom eller ett motsvarande rättsligt avgörande föreligger.

Punkt 6 grundar sig på art. 7. 1 .a och tar sikte på fall då fråga om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats även i "tredje stat". dvs. annan främmande stat än den som har gjort framställningen. l överens— stämmelse med de principer för utländska brottmålsdomars rättskraft som Sverige tillämpar får i denna situation framställningen inte bifallas, om domen i den tredje staten enligt 2 kap. 5 a % BrB skulle ha utgjort hinder mot lagföring här i landet. I fråga om detta verkställighetshinder får jag ytterligare hänvisa till framställningen i promemorian (avsnitt 5.2). Punk- ten har motsvarighet i 5 % första stycket 7 lVL och 10 & tredje stycket allmänna utlämningslagen.

Punkt 7, som motsvarar art. 7.l.c. förbjuder verkställighet av påföljd för gärning som utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör militärt brott. Punkten har delvis motsvarighet i 6 5 första stycket IVL.

lpunkt 8 föreskrivs att framställningen skall avslås om gärningen utgör fiskaliskt brott och Sverige inte i förhållande till den främmande staten har förbundit sig att bifalla framställning som har avseende på sådant brott. Punkten skall ses mot bakgrund av att övervakningskonventionen enligt art. 7.3 är tillämplig på fiskaliska brott endast i den utsträckning de för- dragsslutande staterna har bestämt det beträffande varje brott eller brotts- kategori.

Enligt punkt 9. som motsvarar art. 7.l.d och 6 5 första stycket 8 lVL.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1978/79: 3 46

skall verkställighet vägras. om den påföljd som har ådömts genom den utländska domen är preskriberad enligt svenska preskriptionsregler. Framställning om verkställighet kan däremot inte avslås på den grunden att brottet skulle ha varit preskriberat enligt våra regler om åtalspreskrip- tion (jfr prop. 1972:98 s. 114). Eftersom svensk rätt saknar bestämmelser om preskription av skyddstillsyn och villkorlig dom får bestämmelsen praktisk betydelse bara för fall då i den främmande staten har dömts till frihetsberövande påföljd och framställningen går ut på att Sverige skall överta verkställigheten efter villkorlig frigivning. Till skillnad från brott- målsdomskonventionen innehåller övervakningskonventionen ingen före- skrift om att preskriptionsavbrytande åtgärd som har vidtagits i den främ- mande staten skall ha samma verkan här i landet som enligt den främman- de statens lagstiftning (jfr 6 å andra stycket lVL). Någon sådan bestäm- melse har därför inte tagits upp i förslaget.

Punkt 10 slutligen innehåller en allmän bestämmelse om att framställ- ningen skall avslås. om verkställighet i Sverige i annat fall än som har nämnts särskilt skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och främmande stat som ligger till grund för framställningen. Punkten motsva- rar 5 9" andra stycket 8 lVL.

5 5

Paragrafen innehåller en uppräkning av de fall i vilka en framställning om verkställighet kan — men inte nödvändigtvis skall —- avslås.

Första stycket punkt ] hänför sig till art. 7.2.a—b och motsvarar i huvud- sak 6 5 första stycket 3 lVL. Enligt punkten finns möjlighet att vägra bifall till en framställning om verkställighet. när gärningen omfattas av här i landet väckt åtal eller utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Har åtal redan väckts för brottet i Sverige. kan sålunda framställningen avslås efter en diskretionär prövning. t. ex. om ett bifall skulle te sig olämpligt i betraktande av att kostnader och arbete har lagts ned på förundersökningen här i landet. Detta får emellertid förutsättas vara en ovanlig situation med hänsyn till att den utländska domen i allmän- het utgör hinder för lagföring i Sverige enligt bestämmelserna i 2 kap. 5 a 5 BrB. Punkten ger emellertid också möjlighet att vägra bifall, om beslut här i landet har meddelats om att åtal ej skall väckas eller fullföljas. ] denna del täcker punkten inte bara fall då sådant beslut har meddelats av åklagare utan också den situationen att regeringen med stöd av 11 kap. 13 å andra stycket regeringsformen har förordnat om s. k. abolition.

Bestämmelserna i denna punkt skall ses mot bakgrund av att ett bifall till en framställning om verkställighet avses utgöra hinder mot att åtal här i landet därefter väcks för det brott som framställningen avser. En föreskrift härom har tagits tipp i 28 &.

Punkt 2. som motsvarar art. 7.2.c, avser fall då domen har meddelats i den dömdes utevaro. Åtminstone såvitt gäller en del av de påföljder som

• Sida 47
•  Original

Prop. 1978/79: 3 47

avses i konventionen strider en sådan ordning mot grundläggande princi- per för en svensk rättegång. och det ktrnde därför övervägas att göra avslagsgrunden obligatorisk. Detta skulle emellertid kunna tänkas hindra ett övertagande av verkställigheten från svensk sida i fall då detta är särskilt angeläget från humanitär synpunkt. Med hänsyn härtill har liksom enligt konventionen denna avslagsgrund gjorts fakultativ.

Bestämmelsen ipunkt 3 ger möjlighet att vägra bifall till en framställning om den dömde vid tiden för brottet inte hade fyllt 15 år. Punkten motsvarar sista ledet i art. 7.2.d och 6 & första stycket 7 lVL. Beträffande denna avslagsgrund hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) och ovan vid 4 & andra stycket punkt 2.

Punkt 4 innehåller en allmän regel om att framställning kan avslås. om det utländska domstolsavgörandet i annat hänseende än som har nämnts särskilt måste anses oförenligt med principerna för tillämpning av svensk strafflag. Punkten. som bygger på första ledet i art. 7.2.d. ger möjlighet till avslag bl. a. ifall då den påföljdsbestämning som har skett i den främman- de staten avviker så avsevärt från svensk lag eller praxis att det skulle te sig stötande eller olämpligt att anordna verkställighet här i landet på grund av domen.

Punkt 5 skall ses mot bakgrund av art. 5.3, som ger fördragsslutande stat möjlighet att avslå framställning som avser viss samarbetsform under förutsättning att staten i stället erbjuder sig att anordna verkställighet enligt annan av samarbetsformerna i konventionen. För att den handlings- frihet som konventionen sålunda medger skall föreligga vid den prövning som skall ske på svensk sida har i punkten föreskrivits att framställningen kan avslås. om det med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att verkställighet här i landet anordnas enligt annan i 3 & angiven samarbetsform än den som avses i framställningen. Som har konstaterats i den allmänna motiveringen framstår del IV av konventionen — fullständig verkställighet — normalt sett som den från svensk synpunkt lämpligaste formen för samarbete. Denna samarbetsform kan dock själv- fallet utnyttjas bara i förhållande till konventionsstat som för sin del har anslutit sig till del IV av konventionen.

6 5

Man måste räkna med att en dom. som enligt övervakningskonventionen begärs verkställd i Sverige genom framställning från främmande stat. ofta kan omfatta flera gärningar. ] denna situation kan verkställighetshinder tänkas föreligga beträffande något eller några av brotten men inte i fråga om de övriga. Ett av brotten kan t. ex. vara en utomlands begången ordningsförseelse som inte motsvarar brott enligt svensk lag.

Verkställighet i sådana fall bör emellertid ändå kunna ske under vissa förutsättningar. Med sikte på situationer av denna typ har i förevarande paragraf föreskrivits att. om påföljden avser två eller flera brott och hinder

• Sida 48
•  Original

Prop. 1978/79: 3 48

mot verkställighet föreligger såvitt avser något eller några av brotten. verkställighet får ske i två fall. Det ena fallet (punkt 1) är att i domen eller framställningen har angetts vilken del av påföljden som avser brott för vilket verkställighetshinder inte föreligger. i denna del motsvarar bestäm- melsen 7 å lVL. En sådan uppdelning av påföljden torde dock endast sällan vara möjlig när det gäller påföljder av det slag som övervaknings- konventionen avser. Med hänsyn härtill och till att verkställighet bör vara möjlig även i andra situationer. har i paragrafen ytterligare angetts (punkt 2) att framställningen dessutom får bifallas. om det är uppenbart att det eller de brott. beträffande vilka verkställighetshinder föreligger. har varit utan nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen i den främmande sta- ten. Med stöd av sistnämnda bestämmelse kan sålunda kriminalvård på begäran anordnas här i landet, t. ex. i det fallet att en svensk medborgare utomlands har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff för dels ett grövre brott. dels en helt obetydlig förseelsc som inte skulle ha varit straffbar i Sverige.

75

! överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motive- ringen innehåller denna paragraf regler om att en framställning om verk- ställighet skall göras hos utrikesdepartementet och i första hand prövas av regeringen. I fråga om räckvidden av regeringens prövning ansluter sig reglerna nära till motsvarande bestämmelser i 8 å lVL. Regeringen skall sålunda alltid omedelbart avslå ansökningen. om framställningen uppenbarli- gen inte gäller dom eller avgörande som avses i 2 5 1. liksom också om det är uppenbart att absolut verkställighetshinder föreligger. Regeringen får vidare avslå framställningen efter diskretionär prövning. om det är uppenbart att sådant förhållande föreligger som grundar fakultativt verkställighetshinder enligt 5 5 1—4.

I tre fall har regeringen enligt förslaget förbehållits exklusiv prövnings- rätt. Det är sålunda regeringen ensam som avgör om en framställning skall avslås därför att den avser gärning som utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör militärt eller fiskaliskt brott eller därför att den i annat hänseende än som har nämnts särskilt strider mot antingen övervak- ningskonventionen eller också den överenskommelse med främmande stat som eljest ligger till grund för framställningen (4 5 andra stycket 7. 8 och 10). Slutligen är det enligt förslaget endast regeringen som skall bedöma om en framställning skall avslås av det skälet att det med hänsyn till omständigheterna är lämpligare att verkställigheten här i landet anordnas enligt annan samarbetsform än den som framställningen avser (5 5 5).

Med anledning av ett uttalande vid remissbehandlingen bör anmärkas att det även ankommer på regeringen att förvissa sig om att framställningen om verkställighet har gjorts av behörig myndighet i den främmande staten (jfr 4 & första stycket). Detta är självfallet en förutsättning för att framställ-

• Sida 49
•  Original

Prop. 1978/79: 3 49

ningen över huvud taget skall kunna prövas i sak. Någon uttrycklig be- stämmelse om denna prövning från regeringens sida torde inte behövas.

Begränsad t'erk.s't('illighet

[ 8—14 55 har upptagits regler för fall då den främmande staten begär tillämpning av den samarbetsform som avses i del ll av övervakningskon- ventionen. dvs. begränsad verkställighet.

8—9 åå

Ett bifall till en framställning om begränsad verkställighet innebär inte att någon ny prövning av påföljdsfrågan skall ske här i landet. Vad Sverige åtar sig är i princip endast att anordna kriminalvård i överensstämmelse med den utländska domen. Som anförts i den allmänna motiveringen har därför den prövning som skall äga rum efter regeringens förstahands- granskning ansetts kunna ske i administrativ ordning av kriminalvårdssty- relsen. som avgör motsvarande frågor vid tillämpning av NVL.

[ enlighet med det anförda föreskrivs i 8 & att regeringen. om den inte avslår framställningen. skall överlämna den till kriminalvårdsstyrelsen för handläggning. Styrelsen skall därvid ta ställning till om annat hinder för verkställighet föreligger än sådant som avses i 4 & andra stycket punkt 7 eller 8 (politiskt. militärt eller fiskaliskt brott). samma stycke punkt lO (verkställighet i strid mot konventionen i annat hänseende än sådant som har nämnts särskilt) eller 5 5 5 (lämplighetsprövning av den begärda sam- arbetsformen). Tillämpningen av dessa avslagsgrunder ankommer endast på regeringen. [ frågan om övriga förutsättningar för bifall till framställ- ningen är uppfyllda skall däremot kriminalvårdsstyrelsen göra en själv- ständig prövning. lnträffar det under styrelsens handläggning någon om- ständighet som skulle ha föranlett avslag, om den hade förelegat vid tiden för regeringens prövning. bör det som RÅ har anfört åligga styrelsen att anmäla detta hos regeringen. Bestämmelser härom kan meddelas i admini- strativ ordning (jfr prop. 197298 5. MS och 5 5 förordningen (l977:l78) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställig- het av brottmålsdom).

Angående förfarandet vid kriminalvårdsstyrelsens handläggning är be- stämmelserna i förvaltningslagen (l97l1290) tillämpliga. Härav följer bl. a. att styrelsen regelmässigt är skyldig att bereda den dömde tillfälle att yttra sig i ärendet. Från denna regel gäller dock vissa undantag. bl. a. för fall då ärendets avgörande inte kan uppskjutas (15 & förvaltningslagen ).

Finner kriminalvårdsstyrelsen att verkställighet inte kan ske, bör under- rättelse härom sändas till den främmande staten via utrikesdepartementet. Föreskrift härom bör meddelas i verkställighetsföreskrift till lagen.

10 5

Enligt denna paragraf skall kriminalvårdsstyrelsen. om verkställighets- hinder inte bedöms föreligga. besluta att kriminalvård i frihet skall'anord- 4 Riksdagen l978/79. ] saml. Nr3

• Sida 50
•  Original

Prop. 1978/79: 3 50

nas här i landet. ] beslutet skall anges vilken övervakningsnämnd som skall handha kriminalvården. Vilken övervakningsnämnd som skall utses får bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. [ allmänhet bör det självfallet bli nämnden på den ort där den dömde har hemvist.

llå

Övervakningskonventionens bestämmelser om begränsad verkställighet vilar på den grundtanken att vad som i domslandet gäller eller särskilt bestäms om prövotid och om den dömdes åligganden under prövotiden i princip skall gälla även i det land som har övertagit övervakningen (art. l()). Sådana övervakningsvillkor avses emellertid enligt art. ll kunna jäm- kas till överensstämmelse med den anmodade statens lagstiftning. om det är nödvändigt och inte innebär någon skärpning.

[ enlighet härmed föreskrivs i första meningen av denna paragraf som huvudregel att föreskrift om prövotid för den dömde och om dennes åligganden under prövotiden som följer av domen eller av särskilt beslut som har meddelats i den främmande staten skall gälla här i landet. Med uttrycket "följer av domen" avses såväl bakomliggande författningsbe- stämmelser som i'domen intaget beslut. En förutsättning är att motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag. Om detta inte är fallet. skall föreskriften enligt andra meningen jämkas av övervakningsnämnden. Sådan jämkning får dock inte innebära att föreskriften skärps. Med stöd av paragrafen kan nämnden sålunda förkorta prövotiden. om denna skulle vara längre än vad som är medgivet enligt de tillämpliga svenska bestämmelserna i BrB. Däremot avses prövotiden inte kunna förlängas även om den skulle ha bestämts till kortare tid än vad som får ske enligt dessa bestämmelser. På motsvarande sätt får utomlands meddelad föreskrift om den dömdes särskilda åligganden under prövotiden som inte är förenlig med svensk lag jämkas till överensstämmelse med 26 kap. 15 5 BrB. lnte heller en sådan jämkning får emellertid innebära en skärpning för den dömde. De beslut som här avses bör meddelas av övervakningsnämnden i samband med att nämnden utser över- vakare eller eljest tar ställning till hur kriminalvården bör ske. Beslutar fri- vårdsmyndigheten i den främmande staten om ändrade föreskrifter. bör över- vakningsnämnden ta ställning till frågan om jämkning av de nya föreskrifterna så snart som möjligt.

Med anledning av ett uttalande vid remissbehandlingen vill jag anmärka att även en föreskrift om fullgörande av skadeståndsskyldighet kan tänkas få giltighet här i landet enligt förevarande paragraf i vad föreskriften innebär en anvisning till den dömde om vad som åligger honom i sådant hänseende. En förutsättning är att motsvarande föreskrift skulle ha kunnat meddelats enligt svensk lag. något som bl. a. innebär att den dömde måste ha genom dom förpliktats utge skadestånd på grund av brottet. Detta innebär emellertid inte att det utländska avgörandet får civilrättslig exigi- bilitet.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1978/79: 3 5!

l2 &

[första stycket föreskrivs som huvudregel att den dömde skall stå under övervakning under prövotiden. i den mån annat inte följer av domen eller av särskilt beslut som har meddelats i den främmande staten. Övervakare för den dömde skall sålunda i regel utses. Om det undantagsvis skulle framgå av den främmande statens framställning att avsikten inte är att den dömde skall sta under särskild övervakning (s. k. simple suspension). följer emellertid av stycket att övervakare inte skall förordnas. Hur krimi- nalvården i sådant fall skall utformas får avgöras med hänsyn till de föreskrifter som kan ha meddelats den dömde och övriga omständigheter. Det är åtminstone teoretiskt sett tänkbart att de åtgärder som vidtas här i landet då får begränsas till att den främmande staten underrättas i den händelse att den dömde återfaller i brott under prövotiden (14 å andra stycket). Förevarande stycke innebär vidare att om det i den främmande staten har fastställts en särskild övervakningstid som är kortare än prövo- tiden. övervakningen inte skall fortgå under längre tid än som följer därav.

] överensstämmelse med föreskrifterna i 26 kap. 11 å andra stycket och 28 kap. 5 å andra stycket BrB har vidare angetts att nämnden. om över- vakning inte längre behövs. skall förordna om dess upphörande. Sist- nämnda bestämmelse grundas på art. ll, som enligt konventionens förar- beten avses medge anmodad stat rätt att avbryta övervakningen i sådant fall. När det gäller frågan om behovet av övervakning har upphört får sålunda nämnden göra en självständig bedömning. ] stycket föreskrivs vidare på samma sätt som i de nyss berörda bestämmelserna i BrB att övervakningsnämnden så länge prövotiden varar på nytt får ställa den dömde under övervakning. om det finns skäl till det. Jag har ansett det mindre lämpligt att. som har förordats från något håll. ta in en hänvisning till bestämmelsen i 28 kap. 5 & tredje stycket BrB om att övervakningen i regel skall upphöra utan särskilt förordnande efter två år. Jag vill dock påpeka att detta inte bör utesluta möjligheten av en i huvudsak motsvaran- de tillämpning av ifrågavarande bestämmelse liksom av föreskrifterna i 28 å frivårdsförordningen (19772329).

1 andra stycket föreskrivs att ett i den främmande staten meddelat beslut som innebär. att kriminalvården i frihet skall avbrytas har giltighet här. Ett sådant beslut kan beroende på den främmande statens lagstiftning tänkas bli meddelat under olika förutsättningar och behöver inte grundas på att behovet av övervakning har upphört. Ett tänkbart fall är sålunda att myndighet i den främmande staten på grund av misskötsamhet från den dömdes sida förklarar det villkorliga anståndet förverkat. Även ett beslut av detta slag innebär regelmässigt att övervakningen skall upphöra. Myn- dighet i den främmande staten kan naturligtvis också tänkas meddela beslut om att den här i landet anordnade övervakningen skall avbrytas. om den dömde återvänder till domslandet och tar hemvist där.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1978/79: 3 52

13 å

l paragrafen anges att 26 kap. 12—18 åå BrB har motsvarande tillämp- ning. när begränsad verkställighet anordnas här i landet på grund av utländsk dom. Härigenom kommer de allmänna reglerna om övervakning- ens organisation m. m. att gälla även i ett sådant fall.

Hänvisningen till de ifrågavarande bestämmelserna i 26 kap. BrB inne- bär sålunda bl. a. att övervakare skall förordnas av övervakningsnämnden eller. interimistiskt. av skyddskonsulenten. och att övervakningen regel- mässigt skall stå under inseende av skyddskonsulent (12 å). Den dömde skall upprätthålla förbindelse med övervakaren och hålla denne underrät- tad om bostad och arbetsanställning (13 å). Vidare blir den dömde skyldig att iaktta skötsamhet. efter förmåga söka försörja sig och i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt lag eller meddelad föreskrift (14 å). Övervakningsnämnden får även meddela den dömde föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden och ändra meddelad föreskrift (15 och 16 åå). Det kan sägas följa av 11 å men har för tydlighetens skull uttryckligen angetts att sådan föreskrift inte får innebära någon skärpning i förhållande till vad som har bestämts genom den utländska domen eller i den främmande staten meddelat beslut. Om den dömdes utveckling och personliga förhållanden föranleder till det, avses å andra sidan nämnden kunna ändra meddelad föreskrift i mildrande riktning, även om den ur- sprungligen har beslutats av myndighet i den främmande staten.

Hänvisningen till 26 kap. 17 och 18 åå BrB innebär slutligen att överva- karen kan meddela anvisningar om verkställandet av föreskrift och medge tillfällig lättnad eller omedelbart erforderlig jämkning samt att övervak- ningsnämnden får befogenhet att meddela den dömde varning.

Däremot har hänvisning inte gjorts till 26 kap. 19—24 åå eller 28 kap. 8—11 åå BrB. Härav följer att övervakningsnämnden i de fall som nu avses inte får förklara utomlands meddelat villkorligt anstånd förverkat eller föra talan hos svensk domstol om undanröjande av den påföljd som har be- stämts i den främmande staten eller om anstaltsbehandling (26 kap. 19 å resp. 28 kap. 8 å). Departementsförslaget innebär vidare. till skillnad från vad någon remissinstans har förordat. att övervakningsnämnden inte heller fär förordna om tillfälligt omhändertagande av den dömde (26 kap. 22 å resp. 28 kap. 11 å). Av att hänvisning inte har gjorts till 34 kap. BrB framgår slutligen att de i det kapitlet meddelade bestämmelserna om sam- manträffande av brott och förändring av påföljd inte blir tillämpliga när begränsad verkställighet har anordnats häri landet.

14 å

I denna paragraf ges vissa föreskrifter om underrättelseskyldighet för Sverige gentemot den främmande staten i fall då begränsad verkställighet har anordnats inom ramen för den samarbetsform som avses i del 11 av

• Sida 53
•  Original

Prop. 1978/79: 3 53

övervakningskonventionerna. Föreskrifterna har upptagits med hänsyn till bestämmelserna i art. 8. 12.3, 13 och 14.

Första stycket tar sikte på fall då behörig myndighet i den främmande staten begär upplysning om hur den dömde har förhållit sig under prövoti- den. Enligt stycket är kriminalvårdsstyrelsen i detta fall skyldig att lämna upplysning därom på grundval av uppgifter som styrelsen infordrar från övervakningsnämnden. Stycket har viss motsvarighet i 11 å andra stycket kungörelsen (1963zl94) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av NVL.

Enligt art. 13 föreligger skyldighet att från svensk sida självmant under- rätta den främmande staten bl. a. i det fallet att fråga skulle uppkomma om förverkande av det utomlands meddelade villkorliga anståndet därför att den dömde har begått nytt brott. Denna fråga kan i praktiken knappast tänkas komma upp i annat fall än om vederbörande här i landet döms till frihetsberövande påföljd för det nya brottet. Promemorians förslag innebär också att underrättelseskyldigheten vid fall av ny brottslighet begränsats till sådana situationer. Som har påpekats vid remissbehandlingen bör emellertid domslandet underrättas även i fall där den dömde på grund av ny brottslighet döms till påföljd som innebär kriminalvård i frihet. bl. a. med hänsyn till att det i sådant fall är önskvärt att den på grund av den utländska domen anordnade övervakningen upphör. Jag har för egen del ansett det mest följdriktigt att låta den aktuella uppgiftsskyldigheten om- fatta alla påföljder som avses i 2 å första stycket lagen om allmänt kriminal- register. Andru stycket i förslaget har utformats i enlighet härmed.

[ fall där den dömde har gjort sig skyldig till ny brottslighet i Sverige kan det som kriminalvårdsstyrelsen har framhållit föreligga svårigheter för den svenska domstolen att vid straffmätningen ta hänsyn till att myndighet i den främmande staten kan komma att besluta om förverkande av villkor- ligt medgivet anstånd. Detta kan som styrelsen också har påpekat innebära en nackdel för den dömde. eftersom det här i landet bestämda straffet för den nya brottsligheten kanske skulle ha blivit lägre. om domstolen samti— digt haft att bedöma frågan om förverkande av villkorligt anstånd. Styrel- sen har föreslagit att domstolen i detta läge skall kunna göra anmälan till styrelsen. som i sin tur skulle kunna aktualisera frågan hos domslandet genom utrikesdepartementet om ett fullständigt övertagande av verkstäl- ligheten. Jag har för egen del förståelse för kriminalvårdsstyrelsens syn- punkt men finner det knappast motiverat med en särskild regel om anmäl— ningsskyldighet för dessa. säkerligen rätt sällsynta fall. Med hänsyn bl. a. till att det i flertalet av de fall då begränsad verkställighet anordnas här i landet kan förutsättas att vederbörande främmande stat inte har tillträtt övervakningskonventionens bestämmelser om fullständig verkställighet. torde en sådan regel endast sällan kunna leda till åsyftat resultat. Jag vill emellertid peka på möjligheten av att man i vissa situationer av denna typ från svensk sida kan verka för ett övertagande av verkställigheten av den

• Sida 54
•  Original

Prop. 1978/79: 3 54

utomlands förverkadc straffåterstoden enligt lVL.

Underrättelseskyldighetcn enligt den förut berörda art. 13 i övervak— ningskonventionen är inte begränsad till fall av ny brottslighet. Den avser också situationer då fråga om förverkande aktualiseras på grund av att den dömde inte har iakttagit vad som har ålegat honom under prövotiden. [ detta hänseende motsvarar artikeln de svenska bestämmelserna i 26 kap. 19 å och 28 kap. 8 å BrB. enligt vilka övervakningsnämnd kan förklara villkorligt medgiven frihet förverkad resp. föra talan hos domstol om undanröjande av skyddstillsyn i fall då den dömde allvarligt har åsidosatt sina åligganden och inte kan antas låta sig rätta genom åtgärd som nämn- den äger vidta. Med tanke på sådana situationer har i tredje stycket angetts att övervakningsnämnden via kriminalvårdsstyrelsen skall göra anmälan till behörig myndighet i den främmande staten. om den dömde på annat sätt än genom ny brottslighet hur allvarligt åsidosatt sina åligganden och nämnden därför finner påkallat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av myndigheten. En sådan anmälan behöver inte nödvändigtvis gå ut på att den tidigare ådömda påföljden skall undanröjas eller att det villkorliga anståndet skall förverkas utan kan också tänkas avse t. ex. förlängning av prövotiden.

Enligt vedertagen praxis bör utrikesdepartementet svara för förmedling- en av sådana underrättelser som här avses till behörig myndighet i den främmande staten. Detta kan anges i verkställighetsföreskrifter till lagen.

Fullständig verkställighet

Bestämmelserna i 15—19 åå avser fall då den främmande statens fram- ställning går ut på att Sverige skall överta hela verkställigheten av det utomlands meddelade avgörandet. Det är sålunda därvid fråga om tillämp- ning av den samarbetsform som avses i del IV av konventionen.

15 å

[ överensstämmelse med vad som har föreslagits i den allmänna motive- ringen innehåller denna paragraf en regel om att regeringen. om den inte avslår framställningen om verkställighet. skall överlämna denna till RÅ för handläggning. Inträffar det efter det att framställningen har vidarebeford- rats till RÅ någon omständighet som skulle ha föranlett avslag om den hade varit känd för regeringen. bör RÅ kunna anmäla förhållandet hos regering- en för förnyad prövning. Bestämmelser härom kan meddelas i administra- tiv ordning.

16 å

Paragrafen innehåller bestämmelser om anhängiggörande av mål om verkställighet vid domstol och om rättens handläggning av sådant mål. Den motsvarar 9 å lVL och har utformats på i huvudsak samma sätt som denna paragraf.

• Sida 55
•  Original

Prop. 1978/79: 3 55

Sedan regeringen överlämnat framställning om verkställighet till RÅ. ankommer det enligt första stycket av förevarande paragraf på denne att göra ansökan hos rätten om dess prövning av framställningen. ] stycket anges vidare att bestämmelserna i rättegångsbalken (RB) om rättegången i brottmål i tillämpliga delar gäller rörande sakens handläggning. Dessutom har angetts att rättens avgörande av saken sker genom dom. Hänvisningen till RB omfattar både de allmänna reglerna om rättegången i brottmål och de särskilda reglerna om rättegången i de olika instanserna. Detta innebär bl. a. att tingsrätts avgörande i mål som avses här kan överklagas på vanligt sätt.

1 andra stycket ges regler om den dömdes rätt att höras personligen vid domstolsförhandling med anledning av framställning om verkställighet. Enligt stycket skall den dömde höras personligen om han begär det. På samma sätt som i 9 & andra stycket lVL har emellertid undantag gjorts för det fallet att den dömde är berövad friheten i den stat där avgörandet har meddelats. Det är nämligen inte uteslutet att man från främmande stats sida kan komma att begära tillämpning av konventionen beträffande en person som vid tiden för framställningen alltjämt undergår frihetsstraff men som skall villkorligt friges inom en snar framtid. Man måste också i övrigt räkna med möjligheten av att den dömde i en eller annan form kvarhålls i den främmande staten i avbidan på att man från svensk sida lämnar besked huruvida verkställigheten kan överföras hit. Den dömde bör dock ha en ovillkorlig rätt att vara personligen närvarande. när dom- stolen efter att ha godkänt framställningen bestämmer ny påföljd för brot- tet. En föreskrift härom har tagits upp i 18 å andra stycket.

17 ä

1 första stycket anges omfattningen av rättens prövning av förutsättning arna för verkställighet. Det föreskrivs att rätten skall pröva samtliga förut- sättningar med undantag för dem som anges i 4 5 andra stycket 7, 8 och 10 samt 5 5 5 (jfr ovan vid 8—9 55). Rätten är därvid inte bunden av regeringens preliminära bedömning som i princip inte innebär annat än att det inte finns hinder mot att framställningen underställs domstols prövning.

1 andra stycket föreskrivs att rätten inte får göra någon ny prövning huruvida den dömde är skyldig till brottet. Föreskriften motsvarar 10 å andra stycket lVL.

1 överensstämmelse med vad som har uttalats vid 9 & bör i administrativ ordning utfärdas föreskrifter om att den främmande staten skall underrät- tas om resultatet av domstolsprövningen.

18 15

Första stycket innehåller regler om påföljdsomvandlingen. l överens- stämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen före- skrivs att rätten, om den inte finner verkställighetshinder föreligga, skall

• Sida 56
•  Original

Prop. 1978/79: 3 56

bestämma ny påföljd enligt svensk lag för det eller de brott som avses i framställningen. Den nya påföljden får dock inte innebära att den dömde berövas friheten och inte heller bestämmas till enbart böter. De påföljder som därmed kan komma i fråga är i första hand skyddstillsyn eller villkor- lig dom. Påföljden kan vidare bestämmas till överlämnande till särskild vård. dock inte sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda liksom inte heller vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård. om det redan vid tiden för domen kan konstateras att vården kommer att innebära frihetsberövande. Förordnande enligt 34 kap. 1 s BrB att tidigare ådömd påföljd skall avse även det nya brottet kan likaledes meddelas, såvida det inte innebär att den dömde berövas friheten. Det är sålunda inte tillåtet att. i samband med förordnande att tidigare ådömd intemen'ngs- eller ungdomsfängelsepåföljd skall avse även det aktuella brottet. besluta att den dömde skall återintas i anstalt. Däremot möter inte i och för sig något hinder att låta frihetsberövande påföljd som verkställs i anstalt när frågan om överföring prövas omfatta även den gärning som avses med överfö- ringen. Vid internering kan dock ny minsta tid för fortsatt anstaltsvård inte beslutas i sådant fall.

Föreskriften att den nya påföljden inte får vara frihetsberövande får i fråga om skyddstillsyn den ytterligare konsekvensen att domstolen inte i domen kan förordna om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 å BrB. Det föreligger emellertid inte i och för sig något hinder mot att domstol under verkställighetstiden förordnar om sådan anstalstbehandling på särskild talan enligt 28 kap. 8 % BrB.

Det avgörande som domstolen träffar i påföljdsfrågan avses i alla hänse- enden bli likställd med en vanlig brottmålsdom, där annat inte följer av särskilda regler i lagen. I fråga om den fortsatta verkställigheten blir sålunda de allmänna bestämmelserna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott och förändring av påföljd tillämpliga. Detta skall beröras närmare under följande paragraf.

Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen grun- das föreskriften att påföljden inte får vara frihetsberövande på art. 23.2 i övervakningskonventionen. där det föreskrivs att den nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare. Det bör anmärkas att någon ytterligare på art. 23.2 grundad begränsning av domstolens handlingsfrihet inte har tagits in i förslaget. Eftersom Sverige till skillnad från flertalet europaråds- stater inte tillämpar systemet att sätta ut en bestämd strafftid i en villkorlig dom, skulle en allmän föreskrift om _att den nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare inte få någon praktisk betydelse. Konventionen syftar nämligen inte till några exakta. formella jämförelser mellan utländs- ka och svenska frivårdspåföljder. utan avsikten med den samarbetsform som regleras i del [V är att den anmodade staten skall kunna tillämpa sitt eget frivårdssystem. Det står sålunda vid denna samarbetsform inte i strid med konventionen att den dömde här i landet underkastas t. ex. en längre

• Sida 57
•  Original

Prop. 1978/79: 3 57

prövotid än som följer av domen i den främmande staten. Enligt de sven- ska reglerna finns ju f. ö. ingen möjlighet för domstolen att bestämma prövotid från fall till fall. utan domstolen är i detta hänseende btlnden till de prövotidcr som enligt lag gäller vid villkorlig dom och skyddstillsyn.

Som har angetts vid 5 år 3 finns möjlighet att i fall som framstår som angelägna från humanitär synpunkt bifalla en framställning om verkställig- het här i Iandet även om den dömde vid tiden för brottet inte hade fyllt femton år. Det kan sålunda i denna situation på samma sätt som enligt lVL tänkas undantagsvis bli aktuellt att tillämpa BrB:s påföljdssystem även i fråga om den som inte är straffmyndig enligt våra regler. Att påföljden i en sådan situation måste bestämmas med tillbörlig hänsyn till den unges ålder och regelmässigt bör gå ut på att han överlämnas till vård enligt barna- vårdslagen är givet.

Föreskriften att den nya påföljden inte får bestämmas till enbart böter gäller enligt stycket också för fall då annan påföljd än böter inte enligt svensk lag kan följa på brottet. Som har anförts vid 5 5 första stycket 4 finns emellertid möjlighet att efter diskretionär prövning avslå framställ- ningen i fall då den påföljdsbestämning som har skett i den främmande staten avviker så avsevärt från svensk lag eller praxis att det skulle te sig stötande eller olämpligt att anordna verkställighet här i landet på grund av domen. Vid övervägande av om en framställning skall avslås med hänvis- ning till denna bestämmelse kan sålunda beaktas om brottet enligt svensk lag skulle ha förskyllt enbart böter.

Det bör anmärkas att de allmänna bestämmelserna om personundersök- ning avses gälla även när ny påföljd skall bestämmas enligt denna paragraf. Detta innebär att personundersökning måste ske i målet. om inte utredning som avses därmed på annat sätt är tillgänglig för rätten (2 & lagen ( 1964:542 ) om personundersökning i brottmål). Om myndighet i den främ- mande staten har tillhandahållit personutredning i ärendet, synes detta i regel kunna medföra att ny personundersökning inte behöver äga rum Ufr art. 26.2 sista meningen).

1 andra stycket har. som anförts vid 16 &. tagits upp en föreskrift som avser det fallet att förhandling med stöd av 16 %$ andra stycket har hållits i den dömdes frånvaro därför att han har varit berövad friheten i främmande stat. Vid en sådan förhandling avses domstolen kunna meddela ett särskilt beslut under rättegången av innebörd att den främmande statens framställ- ning godkänns. Däremot får enligt stycket inte ny påföljd bestämmas vid sådan förhandling. utan denna fråga måste uppskjutas till dess den dömde har lämnats tillfälle att bli personligen hörd vid domstolen.

19 5

Enligt denna paragraf, som motsvarar 19 & promemorieförslaget, är Stockholms tingsrätt laga domstol i mål om fullständigt övertagande av verkställighet. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt lVL. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har emel-

• Sida 58
•  Original

Prop. 1978/79: 3 58

lertid dessutom föreskrivits att ansökan får tas upp även av den rätt där den dömde skall svara i tvistemål i allmänhet eller rätten i den ort där han mera varaktigt uppehåller sig. såvida rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt (jfr 19 kap. l ä tredje stycket RB).

20 5

Denna paragraf. som saknar motsvarighet i promemorieförslaget. be- handlar tillgodoräknande av tid för undergående av påföljd eller processu— ellt frihetsberövande i främmande stat.

Något tillgodoräknande i egentlig mening kan inte bli aktuellt när påföljd skall bestämmas enligt 18 5. eftersom varken frihetsberövande påföljd eller böter får ådömas enligt den bestämmelsen. 1 förslaget har därför inte tagits upp någon direkt motsvarighet till 13 & lVL.

Förevarande paragraf tar i stället sikte på fall där villkorlig dom eller skyddstillsyn har ådömts enligt 18 5 men påföljden senare undanröjs. Vid ny brottslighet kan detta ske med stöd av 34 kap. 1 & 3 BrB. Därvid kan bl. a. fängelse komma i fråga som gemensam påföljd för den nya brottsligheten och det brott som omfattades av den främmande statens framställning. 1 prome- morian har förutsatts att domstolen i sådant fall med stöd av 2 kap. 6 & BrB skall tillgodoräkna den dömde frihetsberövande påföljd som han har undergått utomlands. Detta lagrum torde emellertid inte vara direkt tillämpligt i mål där någon prövning av skuldfrågan inte sker (jfr prop. 1972:98 s. 119). Det har därför ansetts motiverat att ta in en självständig avräkningsbestämmelse för fall som nu avses i den nya lagen.

1 paragrafen föreskrivs att om villkorlig dom eller skyddstillsyn som har ådömts enligt 18 & undanröjs och det därvid i stället döms till fängelse på viss tid. den dömde skall räknas till godo frihetsberövande i den främman- de staten i den mån det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. F_.n skälighetsbedömning förutsätts alltså av samma slag som vid tillämp- ning av 33 kap. 6 % BrB (jfr prop. 1972:146 5. 65). Tillgodoräknandet kan omfatta dels vad den dömde har utstått av frihetsberövande påföljd som ådömts genom den utländska domen för det brott som omfattades av framställningen om verkställighet. dels processuellt frihetsberövande i den främmande staten med anledning av sådant brott. Paragrafen är tillämplig även vid undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn med stöd av 27 kap. 6 5 eller 28 kap. 9 få BrB.

Liksom motsvarande regler i 13 & lVL och 2 kap. 6 & BrB innebär paragrafen att tillgodoräknandet skall ske vid själva påföljdsbestämningen och alltså inte genom en föreskrift om verkställigheten. På samma sätt som i de nämnda bestämmelserna har erinrats om att tillgodoräknandet kan medföra att lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet ådöms. 1 de fall som paragrafen tar sikte på kan det däremot inte i praktiken bli aktuellt att efterge påföljd. Någon bestämmelse härom har därför inte tagits in i paragrafen.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1978/79: 3 59

Skulle i samband med undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn den nya påföljden bestämmas till ungdomsfangelse eller internering. torde man kunna räkna med att hänsyn till frihetsberövande som den dömde har undergått utomlands tas vid bedömning av frågan om den dömdes överfö- rande till vård utom anstalt (jfr prop. 197298 s. 147).

Verkställighet utomlands av svensk dom

Allmänna basränznwlsw 21 å

Paragrafen motsvarar 20 & promemorieförslaget.

[ överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motive- ringen ankommer det enligt förs/a styr-ke! på kriminalvårdsstyrelsen att bestämma huruvida i ett enskilt fall verkställigheten av svensk dom skall begäras överförd till stat med vilken Sverige har ingått generell överens- kommelse om samarbete. Det har förutsatts att frågan regelmässigt skall tas upp efter anmälan av domstol eller någon av kriminalvårdens nämnder. Föreskrifter om anmälningsskyldighet för domstol och nämnder avses bli meddelade i administrativ ordning.

[ stycket föreskrivs vidare att framställning får göras endast om den dömde har hemvist i den främmande staten och det inte med motsvarande tillämpning av 4 5 andra stycket eller 5 & 1—4 kan antas föreligga hinder mot Verkställighet i den staten. Vad angår de omständigheter som bör beaktas vid den diskretionära prövningen av frågan om framställning bör göras får jag hänvisa till vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

Kriminalvårdsnämnden har påpekat att det såvitt gäller villkorlig frigiv- ning kan vara angeläget att besked i frågan om den främmande staten är beredd att överta verkställigheten föreligger redan vid den tidpunkt då frigivningen skall beslutas. Med anledning härav villjag anmärka att över- Vakningskonventionen enligt min mening inte kan anses hindra att en framställning om verkställighet bifalls redan innan definitivt beslut om Villkorlig frigivning har fattats, låt vara att verkställigheten inte kan fak- tiskt överföras förrän frigivningen har ägt rum. Det är emellertid självfallet vanskligt att göra säkra uttalanden om hur de olika staterna kommer att tolka konventionen i detta hänseende. Det torde vara nödvändigt att i fall som nu avses vid en framställning om verkställighet från svensk sida foga åtminstone ett s. k. principbeslut angående tidpunkten för den villkorliga frigivningen. Motsvarande gäller om framställning görs på initiativ av annan nämnd inom kriminalvården än kriminalvårdsnämnden.

l överensstämmelse med vad som har anförts vid 9 5 är förvaltningslagen tillämplig på förfarandet vid kriminalvårdsstyrelsens handläggning.

Andra stycket tar Sikte på det fallet att regeringen med stöd av l å andra stycket har förordnat att i visst fall häri landet ådömd påföljd får verkstäl— las i främmande stat med vilken generell överenskommelse inte föreligger.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1978/79: 3 60

Enligt stycket skall kriminalvårdsstyrelsen i sådant fall sörja för att formell framställning om verkställighet görs i vederbörande stat. Denna ordning överensstämmer med vad som gäller enligt 26 å tredje stycket lVL.

22 %$

1 paragrafen. som motsvarar 21 å promemorieförslaget, anges att fram- ställning om verkställighet utomlands skall överlämnas till utrikesdepar— tementet för vidare befordran till den främmande staten. I enlighet med vedertagen praxis bör det ankomma på departementet att avgöra vilka övriga handlingar i ärendet som bör åtfölja framställningen och att sörja för översättning av handlingarna.

Begränsad verkställighet

Bestämmelserna i 23 och 24 55 motsvarar 22 och 23 äs" promemorieför- slaget. De avser fall då vederbörande myndighet i den främmande staten har bifallit framställning om begränsad verkställighet, dvs. en framställning från svensk sida som innebär att kriminalvården i frihet skall anordnas i den främmande staten men att den ådömda påföljden i princip behåller sina rättsverkningar i övrigt. Detta innebär sålunda att BrB:s regler i fråga om den ådömda påföljden alltjämt kommer att gälla. dock med de avvikelser som betingas av att övervakningen blir anordnad utomlands.

23 ä

I denna paragraf ges den i och för sig självklara föreskriften att övervak- ningsnämnden skall entlediga häri landet förordnad övervakare sedan den främmande staten har bifallit en framställning om att övervakningen skall överflyttas dit. Som framgår av 24 å andra stycket kan emellertid övervak- ningsnämnden även efter övervakningens överflyttande i vissa fall med- dela beslut enligt BrB angående den ådömda påföljden.

24 å

Första stycket avser fall då kriminalvården har överflyttats och myndig- het i den främmande staten därefter beslutar ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eller tiden för vård utom anstalt. Beslutet har då enligt stycket giltighet häri landet. Detta gäller dock bara om motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag — dvs. 26 kap. 15 & BrB — och beslutet inte innebär någon skärpning för den dömdes förhållande till vad som har bestämts häri landet.

1 andra stycket, som motsvarar 15 å tredje stycket och 22 å tredje stycket NVL. anges de förusättningar under vilka åtgärd i fråga om skyddstillsynen eller den villkorliga frigivningen får beslutas av svensk domstol eller nämnd trots att övervakningen har överflyttats till främman- de stat. Det ena fallet är om den dömde här i landet övertygas om nytt brott. Domstolen har då att i vanlig ordning tillämpa reglerna i 34 kap. BrB

• Sida 61
•  Original

Prop. 1978/79: 3 61

om sammanträffande av brott och förändring av påföljd. Vidare får enligt stycket åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas, om behörig myndighet i den främmande staten hit hänskjuter ärende om sådan åtgärd, t. ex. förverkande av villkorligt medgiven frihet. Det torde dock endast undantagsvis vara lämpligt att ett sådant förverkandebeslut meddelas. om den dömde inte har återvänt till Sverige. Hänskjutet ärende upptages av den nämnd som hade hand om övervakningen här i landet (jfr 15 å tredje stycket och 22 ti tredje stycket NVL).

Beslutas här i landet åtgärd i fråga om den ådömda påföljden sedan kriminalvården har överflyttats, bör den främmande staten underrättas om beslutet. Föreskrift härom kan meddelas i verkställighetsföreskrift till la— gen.

Fullständigt öt'erförunzle av verkställighet 25 &

Paragrafen, som motsvarar 24 % promemorieförslaget. avser fall då en svensk framställning om fullständigt överförande av verkställighet - dvs. samarbete enligt del IV av övervakningskonventionen — har bifallits av främmande stat.

Enligtförsta stycket skall kriminalvårdsstyrelsen vid bifall till en sådan framställning förklara verkställigheten överförd till den främmande staten. Som har anförts i den allmänna motiveringen skall den främmande staten sedan verkställigheten överförts dit omvandla påföljden till överensstäm— melse med sin egen lagstiftning och därefter svara för en fullständig till— lämpning av domen som om den hade meddelats av någon av dess egna domstolar (art. 23—24). Ett bifall till framställningen innebär sålunda att Sveriges rätt att verkställa påföljden upphör (art. 25). Med hänsyn härtill har i stycket föreskrivits att verkställighet av påföljden inte längre får ske här i landet, sedan kriminalvårdsstyrelsen har meddelat förklaring om att den överförts till den främmande staten. Enligt stycket får inte heller annan åtgärd i fråga om påföljden därefter beslutas här i landet. Påföljden får sålunda inte undanröjas av svensk domstol.

Promemorieförslaget innebär att en möjlighet skulle stå kvar för svensk domstol att enligt 34 kap. 1 5 l BrB förordna att den ådömda påföljden skall avse även annat brott. 1 promemorian har föreslagits en särskild föreskrift härom. Den har motiverats med att det av praktiska skäl kan vara lämpligt att ett sådant förordnande meddelas. t. ex. i fråga om brott som den dömde har begått före den tidigare domen men som av en eller annan anledning inte har kommit att omfattas av denna.

Vid remissbehandlingen har Sveriges domareförbund påpekat att pro- memorieförslaget i denna del ståri viss motsättning till principen att ingen åtgärd i fråga om den ådömda påföljden får beslutas här i landet sedan verkställigheten har förklarats överförd. Jag ansluter mig till domareför- bundets bedömning. De praktiska fördelarna med den föreskrift som har

• Sida 62
•  Original

Prop. 1978/79: 3 62

förordats i promemorian torde vara begränsade. Snarare skulle en sådan föreskrift vara ägnad att medföra komplikationer. eftersom ett förordnan- de enligt 34 kap. l 5 ] BrB rimligen skulle få översändas till den främmande staten. varvid det är ovisst vilken rättsverkan man i den staten skulle tillägga förordnandet. l departementsförslaget har sålunda inte tagits upp någon motsvarighet till promemorians förslag. Någon tillämpning av 34 kap. BrB avses i enlighet härmed över huvud taget inte kunna komma i fråga sedan verkställigheten av påföljden har överförts enligt första styc- ket. Jag vill emellertid peka på den möjlighet som kan föreligga att i fall av den typ som avsågs i promemorian överföra lagföringen till den främmande staten med stöd av lagen ( 1976:19 ) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.

Ett par remissinstanser har uppmärksammat den situation som kan tänkas uppstå om den dömde. efter det att verkställigheten har överförts med stöd av första stycket. återvänder till Sverige och tar hemvist här. Kriminalvårdsnämnden har ifrågasatt om beslutet om verkställighet i så— dant fall kan återkallas. Saken lär knappast kunna få någon praktisk aktualitet i annat fall än om den dömde är medborgare i nordiskt land.

Jag vill för egen del anmärka att frågan närmast gäller en tolkning av art. 25, där det som nämnts föreskrivs att den anmodande statens rätt att verkställa domen upphör vid bifall till en framställning om fullständig verkställighet. Något undantag från denna regel har inte tagits in i konven- tionen. och man skulle därför vara benägen att tolka den så att ett beslut att överta verkställigheten inte kan återkallas. Det kan emellertid påpekas att den vid remissbehandlingen väckta frågan också har uppmärksammats av den särskilda expertkommitté inom Europarådet som enligt vad jag förut har nämnt har till uppdrag att överväga åtgärder för att öka den praktiska användbarheten av de straffrättsliga europarådskonventionerna. Vid ett sammanträde år 1976 har kommittén konstaterat att konventionen inte innehåller någon bestämmelse med sikte på fall där den dömde återvänder till domslandet men ansett det onödigt att komplettera konventionen i detta hänseende. Ställningstagandet har motiverats med att den anmoda- de staten under sådana omständigheter i praktiken torde komma att begära hos domslandet att detta skall återta verkställigheten. Art. 25 skall enligt uttalandet inte tolkas som ett hinder mot ett sådant förfarande.

Det är något ovisst vilken vikt man bör tillmäta det berörda uttalandet, som sålunda har gjorts efter konventionens tillkomst. Klart är emellertid att man med tanke på vad som har sagts av expertkommittén måste räkna med möjligheten att den anmodade staten i praktiken kan komma att återkalla sitt beslut att överta verkställigheten. om den dömde skulle återvända till Sverige och bosätta sig här. Jag har därför ansett det motive- rat att i lagen ta in en föreskrift med sikte på detta fall. 1 andra stycket av förevarande paragraf har därför upptagits en bestämmelse av innehåll att första stycket inte gäller. om den främmande staten återkallar sitt bifall till

• Sida 63
•  Original

Prop. 1978/79: 3 63

framställningen (jfr 4 så 1 lagen om internationellt samarbete rörande lagfö- ring för brott). Verkställigheten avses sålunda i den angivna situationen komma att återupptas enligt den ursprungliga domen. Det bör ankomma pä kriminalvårdsstyrelsen att ta emot och registrera en återkallelse av detta slag. Föreskrifter härom kan meddelas i administrativ ordning.

Med hänsyn till att det här gäller en tveksam tolkningsfråga och till att saken har ringa praktiska betydelse har jag inte ansett skäl föreligga att i lagen ta in någon särskild bestämmelse med sikte på det omvända fallet. dvs. om någon efter det att dom enligt 18 & har meddelats och fullständig verkställighet sålunda anordnats här i landet återvänder till domslandet och tar hemvist där. Jag vill dock anmärka att lagen inte hindrar att framställning om verkställighet i sådant fall från svensk sida begärs hos den främmande staten under åberopande av den dom som har meddelats enligt 18 s.

["ttllft'iljtl (n' talan

26 &

Paragrafen motsvarar 25 och 26 åt? i promemorieförslaget.

1 fall då kriminalvårdsstyrelsen har beslutat om anordnande av övervak- ning enligt 10 så eller om framställning angående överförande av verkstäl- lighet enligt 21 å bör den dömde kunna föra talan mot beslutet. Besvärs- myndighet i motsvarande situationer är enligt NVL kammarrätt och enligt lVL regeringen. Det synes mest följdriktigt att i de fall som nu avses samma besvärsordning gäller som enligt lVL. Med hänsyn härtill har i första stycket av denna paragraf föreskrivits att talan mot styrelsens beslut om anordnande av övervakning enligt 10 & eller om framställning enligt 21 & första stycket föres genom besvär till regeringen.

Vad avser fall då allmän domstol prövar fråga om verkställighet här i landet enligt 16—19 åå framgår av vad som har anförts vid 16 & att samma ordning för fullföljd av talan gäller som beträffande brottmål i allmänhet. Någon särskild föreskrift härom behövs alltså inte.

1 fall då svensk domstol enligt 18 & har bestämt ny påföljd för brott som omfattas av utländsk dom avses vanliga regler gälla i fråga om rätten att begära omprövning av övervakningsnämnds beslut rörande den här i lan- det bestämda påföljden. Som framgår av 11—13 .Ss' ankommer det emeller- tid pä övervakningsnämnd att meddela vissa beslut även i fall då endast begränsad verkställighet har anordnats och någon ny påföljd sålunda inte har bestämts här i landet. Sådant beslut kan avse prövotid, övervakning, förordnande av övervakare. föreskrift eller varning. Om den dömde är missnöjd med ett beslut i någon av dessa frågor. bör han kunna påkalla omprövning av beslutet. För fall där domen har meddelats i Sverige sker motsvarande omprövning beroende på påföljdens art av kriminalvårds- nämnden. ungdomsfängelsenämnden. interneringsnämnden eller hovrätt. Till skillnad från någon remissinstans har jag i enlighet med promemo-

• Sida 64
•  Original

Prop. 1978/79: 3 64

rieförslaget ansett det mest ändamålsenligt att kriminalvårdsnämnden i nu aktuella fall blir överinstans oavsett vilken påföljd som har bestämts i den främmande staten. Svårigheter kan nämligen som jag förut har påpekat i vissa fall tänkas föreligga när det gäller att avgöra vilken svensk påföljd som den utomlands bestämda sanktionen närmast skall anses motsvara. ] enlighet härmed har i andra stycket föreskrivits att den dömde äger att hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i hithörande frågor. Någon särskild klagotid behöver inte iakttas.

Utöver vad som följer av det anförda bör den dömde kunna begära omprövning hos kriminalvårdsnämnden av övervakningsnämnds beslut i ytterligare ett fall. nämligen om nämnden enligt 14 .5 tredje stycket har beslutat göra anmälan till främmande stat om allvarlig misskötsamhet från den dömdes sida. En sådan anmälan kan nämligen tänkas leda till att det villkorliga anstånd som den dömde har erhållit i den staten mer eller mindre automatiskt förklaras förverkat. Enligt andra stycket kan sålunda den dömde påkalla kriminalvårdsnämndens prövning även av ett sådant beslut. lnte heller i detta fall har det ansetts nödvändigt att meddela någon särskild föreskrift om klagotid, men det är uppenbart att en begäran från den dömdes sida om omprövning av beslutet knappast kan leda till något resultat efter det att den främmande staten har vidtagit åtgärd på grund av övervakningsnämndens anmälan. '

I tredje stycket har slutligen föreskrivits att talan inte får föras mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt den nya lagen.

Särskilda bestämmelser 27 &

l paragrafen föreskrivs att RÅ i den omfattning regeringen bestämmer får förordna annan åklagare att fullgöra vad som enligt den nya lagen ankommer på RÅ. Föreskriften motsvarar 37 & lVL.

28 5

Om ett utländskt avgörande skall verkställas häri landet enligt den nya lagen. torde i de flesta fall redan bestämmelserna i 2 kap. 5 a så BrB hindra att åtal här i landet sker för det brott som avgörandet avser. ] fall då Sverige övertar hela verkställigheten av avgörandet skall enligt 18 :$ ny påföljd bestämmas för brottet. Som har anförts vid nämnda paragraf kom- mer den dom varigenom den nya påföljden har bestämts i alla avseenden att vara likställd med dom i vanligt brottmål. Domen kommer därmed enligt allmänna regler att få fullständig res-judicata-verkan.

Med tanke på fall då begränsad verkställighet skall anordnas i Sverige och åtalshinder inte föreligger enligt 2 kap. 5 a lå BrB behövs emellertid en särskild regel som hindrar att åtal här väcks för brott som omfattas av det utländska avgörandet. l överensstämmelse med 38 s" lVL har därför i

• Sida 65
•  Original

Prop. 1978/79: 3 65

första meningen av förevarande paragraf föreskrivits att om påföljd som har ådömts någon i främmande stat enligt den nya lagen skall verkställas i Sverige, åtal inte i något fall här i landet får väckas för gärning som påföljden avser. ] andra meningen regleras det fallet att åtalet här redan har väckts när den främmande staten gör framställning om verkställighet. Enligt meningen skall i denna situation ett bifall till framställningen anses innebära rättegångshinder i brottmålet. Regeln motsvarari detta hänseen- de 25 5 andra stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott.

29 å

[ ärenden angående verkställighet utomlands enligt NVL eller lVL kan i vissa fall offentligt biträde förordnas med stöd av rättshjälpslagen(1972:429). Detta gäller dock bara om det är fråga om verkställighet utom- lands av frihetsberövande påföljd (41 & 15 rättshjälpslagen). För fall då påföljden inte är frihetsberövande har enligt de principer som gäller på andra områden någon möjlighet för den dömde att få offentligt biträde inte ansetts behöva införas (prop. 1972: 132 s. 180—182). Med hänsyn härtill och då den nya lagen inte avser överförande av verkställighet i fråga om frihetsberövande påföljder har jag till skillnad från Sveriges advokatsam- fund ansett tillräckliga skäl saknas att införa särskilda bestämmelser om rätt till offentligt biträde i verkställighetsärenden enligt denna lag.

I fall då Sverige skall överta hela verkställigheten av utländskt avgöran- de enligt 15—19 9.5 och ny påföljd sålunda skall bestämmas av svensk domstol, kommer emellertid den dömde enligt allmänna regler att kunna erhålla offentlig försvarare liksom också rättshjälp enligt 36 %& rättshjälpsla- gen. I sådana fall bör. i överensstämmelse med vad som gäller enligt 39 % lVL. ersättningen till offentlig försvarare och kostnaden för rättshjälp stanna på statsverket. om inte den dömde av särskilda skäl bör återbetala ersättningen. I denna paragraf har tagits in en föreskrift härom. Ett särskilt skäl att låta den dömde betala tillbaka ersättningen kan vara 1. ex. att denne onödigtvis har försvårat genomförandet av verkställighetsförfaran- det Ufr prop. 197298 5. 141).

30 ä

[ överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motive- ringen anges i denna-paragraf att den nya lagen inte gäller i fråga om det verkställighetssamarbete inom Norden som för Sveriges del regleras ge- nom NVL. Eftersom emellertid NVL inte är tillämplig på överförande av sådan kriminalvård i frihet som anordnas inom ramen för tidsobestämda påföljder (för Sveriges del ungdomsfängelse och internering). avses lagen i detta avseende gälla även i förhållande mellan Sverige och de övriga nordiska länder som tillträder konventionen. 5 Riksdagen [978/79. I saml. Nr3

• Sida 66
•  Original

Prop. 1978/79: 3 66

4.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 34 kap. 18 ä

1 andra stycket av denna paragraf finns f. n. en regel som tar sikte på fall då fråga uppkommer om att svensk brottmålsdom. som avser två eller flera brott. skall verkställas utomlands enligt lVL men hinder mot verkställighet därvid föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten. I denna situation får domstol på anmälan av åklagare undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma till sär- skild påföljd för den brottslighet för vilken verkställighet utomlands kan äga rum. Stycket kan tillämpas i fråga om såväl frihetsberövande påföljder som bötesstraff. Beträffande domstolens handläggning av sådan fråga finns regler i 38 kap. 4. 6. 8 och 9 åå BrB. .

Den möjlighet som sålunda föreligger att underlätta verkställighetssam- arbete i vissa fall har självfallet sin största betydelse när det gäller frihets- berövande påföljder. Men även vid tillämpning av den nya lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet kan det tänkas uppkomma situationer då behov föreligger av ett sådant förfarande som avses med de nyss berörda bestämmelserna. ! fall då verkställighet av en svensk skyddstillsynsdom bör överflyttas till annan stat kan t. ex. skydds- tillsynen avse dels ett grövre brott. dels en ordningsförseelse som inte skulle ha varit straffbar i den främmande staten. Med hänsyn till sådana och likartade situationer innebär föreliggande förslag att tillämpningsom- rådet för 34 kap. 18 & andra stycket BrB utvidgas till att avse också verkställighet enligt lagen om internationellt samarbete rörande kriminal- vård i frihet.

4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalre- gister 6 5

1 andra stycket av denna paragraf föreskrivs f. n. att anteckning i krimi- nalregistret skall ske beträffande beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning till den staten av verkställighet av fängelse eller övervakning av den som villkorligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn. Ändringsförslaget innebär att detsamma skall gälla i fråga om annat beslut av myndighet i främmande stat om verkställighet i den staten av här i landet ådömd påföljd som avses i 2 så. Stycket blir därmed tillämpligt såväl när verkställigheten av frihetsberövande påföljd överförs enligt lVl. som när kriminalvård i frihet överförs enligt den nya lagen. I fråga om internering och ungdomsfängelse avses tillägget täcka även överförande av verkställighet till nordisk stat enligt någon av dessa lagar.

I fråga om verkställighetssamarbete enligt den nya lagen bör formen för de anteckningar som skall göras i kriminalregistret i samband med utfär— dandet av verkställighetsföreskrifter regleras på det sättet att det kommer

• Sida 67
•  Original

Prop. 1978/79: 3 67

att framgå av registret. om överförandet avser endast begränsad verkstäl- lighet eller om den främmande staten har övertagit hela verkställigheten av den här ådömda påföljden.

Vid fullständigt övertagande av verkställigheten av utländskt avgörande enligt 15—19 åå förslaget till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ny påföljd bestämmas här i landet. Denna avses då bli antecknad i kriminalregistret enligt vanliga regler. För fall då krimi- nalvårdsstyrelsen vid begränsad verkställighet med stöd av 10 & har för- ordnat om kriminalvård i frihet här i landet behövs emellertid en särskild regel om anteckning i kriminalregistret. Denna kan lämpligen införas i 6 & tredje stycket kriminalregisterlagen, som i förslaget har ändrats i enlighet härmed.

13 5

Enligt första stycket av denna paragraf får anteckningar i kriminalregi- stret rörande medborgare i främmande stat eller den som har hemvist där redovisas till den staten enligt föreskrifter av regeringen. Andra stycket innebär att anteckningar ur registret även i annat fall får i den ordning regeringen föreskriver redovisas till främmande stat inom ramen för det nordiska verkställighetssamarbetet.

Också vid tillämpningen av lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet kan det bli aktuellt att till främmande stat lämna uppgift ur kriminalregistret även i annat fall än när den dömde är medbor— gare i den staten eller har hemvist där. Ett exempel på sådana fall erbjuder uppgifter enligt 14 å andra stycket förslaget. Uppgift kan behöva lämnas även vid samarbete enligt lVL (jfr t. ex. art. 18 i brottmålsdomskonventio- nen. prop. 1972:98 s. 161). Med hänsyn härtill har i ett nytt tredje stycke föreskrivits att andra stycket har motsvarande tillämpning i fall där verk- ställighet har överflyttats hit från främmande stat eller härifrån till främ- mande stat enligt lVL eller lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

4.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen(1972:429) 38 5 Enligt huvudregeln i första stycket av denna paragraf har Rst bestäm— melser om äterbetalningsskyldighet gentemot statsverket motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 & rättshjälpslagen. ] andra stycket har tagits in en erinran om att avvikande regler om återbetal- ningsskyldighet gäller enligt vissa författningar. Med hänsyn till att en särskild regel om återbetalningsskyldigheten avses gälla enligt 29 ? försla- get till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. föreslås andra stycket i 38 15 rättshjälpslagen utvidgat till att omfatta även sådant fall.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1978/79: 3 68

5. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1 lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet 2 lag om ändring i brottsbalken 3 lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister 4 lag om ändring i rättshjälpslagen(1972:429)

6. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1978/79: 3 69

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1978-04-06

Närvarande: f.d. justitierådet Brunnberg, regeringsrådet Petrén, justitie- rådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1978 har rege- ringen på hemställan av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ro- manus, beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

2. lag om ändring i brottsbalken ,

3. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,

4. lag om ändring i rättshjälpslagen(1972: 429). Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan Munck.

Förslagen föranleder följande yttranden:

Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet Petrén:

Det framlagda lagförslaget innehåller visserligen regler som avses skola vara generellt normerande för kriminalvård i frihet i internatio- nella sammanhang, men det har enligt sin 1 & dock främst till syfte att möjliggöra svensk medverkan i det frivårdssystem som Europarådets s.k. övervakningskonvention vill skapa. Det är därför rimligt att i främsta rummet granska lagförslaget med utgångspunkt från denna konvention.

Det samarbete mellan två stater som övervakningskonventionen avser att åstadkomma i de enskilda fallen bygger på att ett avtal träffas mellan staterna om vården i varje särskilt fall. Den ena staten tar genom en framställning (request, demande) initiativet till en överflyttning av straffverkställigheten beträffande viss person från sitt land till ett annat. Den andra staten kan antingen möta framställningen med avslag (refu- sal, refus), i vilken händelse givetvis intet avtal kommer till stånd, eller med bifall (acceptance, acceptation), varigenom en överenskommelse träffas mellan länderna.

Enligt konventionen avses uppenbarligen den överenskommelse som

• Sida 70
•  Original

Prop. 1978/79: 3 70

uppnåtts skola vara av bestående natur. Den kan i princip icke sättas ur kraft på annat sätt än genom uppsägning. Möjligen kan den i vissa lägen omedelbart frånträdas av endera parten. Några stadganden om hävande av ett träffat avtal innehåller .ej konventionen, varför i denna del all- männa folkrättsliga principer måste gälla.

Det remitterade lagförslaget företer vissa oklarheter i de nu berörda hänseendena. Sålunda framgår icke av det föreslagna regelsystemet med tillbörlig tydlighet hur och vid vilken tidpunkt en mellanstatlig över- enskommelse kommer till stånd i det enskilda fallet och därmed om och när verkställigheten helt eller delvis överförs från det ena landet till det andra. Däremot upptar lagförslaget på några punkter regler om det läge som inträder när en överenskommelse om verkställighetssamarbete i ett enskilt fall hävs av den ena avtalsparten.

Konventionen utgår från att den anmodade staten antingen avslår el- ler formellt bifaller en mottagen framställning. Den bifallna framställ- ningen bildar grunden för vidtagande av olika åtgärder för verkställig- hetsöverflyttningen. I art. 9 förbinder sig envar kontraherande part att som anmodad stat ofördröjligen underrätta den anmodande staten om vad den åtgjort i anledning av framställningen. Den anmodade staten får sålunda anses skyldig att besvara varje emottagen framställning. Om svaret innebär att framställningen avslagits, skall det enligt art. 9 inne- hålla skälen för detta beslut. Ett svar kan givetvis också gå ut på att framställningen bifallits. Ett tredje alternativ är ett preliminärt svar, vari den anmodade staten redovisar de åtgärder den vidtagit för att bli i stånd att senare avge ett definitivt svar om avslag eller bifall. Konven- tionen måste förstås så att den anmodande staten har anspråk på att inom rimlig tid — det gäller ju ofta ärenden vilka på grund av sakens natur icke kan få dra ut på tiden alltför mycket — få ett besked om den anmodade statens slutliga ståndpunkt. I det remitterade lagförslaget sy- nes mig denna synpunkt icke ha i tillräcklig grad beaktats vid utform- ningen av reglerna om hithörande ärendens handläggning.

Vad först gäller förfarandet vid begränsad verkställighet i Sverige av utländsk straffdom skall enligt 7 & lagförslaget tillgå sålunda. Framställ- ningen från den främmande staten inkommer till regeringen, som gör en första prövning. Om denna icke leder till avslag, överlämnas framställ- ningen enligt 85 lagförslaget till kriminalvårdsstyrelsen för handlägg- ning. Denna fattar därefter beslut i ärendet. Om hur det skall förfaras, därest denna prövning leder till ett negativt slut, uttalar sig ej lagförsla- get.

Av motiven framgår att lagförslaget skall förstås så att kriminalvårds- styrelsen skall i administrativ väg bemyndigas att för Sveriges räkning besvara den fränunande statens framställning. Blir det ett avslag, sänder kriminalvårdsstyrelsen den främmande staten besked härom. Om åter bifall blir utgången, synes kriminalvårdsstyrelsen ej skola fatta något

• Sida 71
•  Original

Prop. 1978/79: 3 71

särskilt beslut härom som svar på den främmande statens framställning, utan styrelsen går omedelbart i gång med de praktiska åtgärderna och beslutar att kriminalvård i frihet skall anordnas och utser övervaknings- nämnd. Lag-en innehåller ingenting om hur styrelsen skall förhålla sig till den främmande staten som gjort framställningen. Detta förfarings- sätt synes icke stå i god överensstämmelse med art. 12 i konventionen. Den där beskrivna ordningen förutsätter att den anmodade staten — Sverige — först skall reglera sitt förhållande till den anmodande staten, dvs. åtaga sig verkställigheten genom bifall till framställningen. Artikeln föreskriver, sedan beslut härom fattats av den anmodade staten, föl- jande åtgärder: 1. besked om bifallsbeslutet till den anmodande staten, 2. kontakt med de inhemska myndigheter i den anmodade staten som skall ha övervakningen om hand och 3. underrättelse till den anmodan- de staten om de verkställighetsåtgärder som vidtagits.

Den i lagförslaget föreslagna ordningen lämnar öppet när besked om bifall skall kunna lämnas den anmodande staten. Beaktas måste, att kri- minalvårdsstyrelsens beslut att anordna kriminalvård i frihet i Sverige är överklagbart enligt 265 lagförslaget. Besvärstiden är för den dömde tre veckor från det att man lyckats delgiva beslutet med honom. I många fall befinner sig denne i det anmodande landet. Det kan ta avsevärd tid innan han blir delgiven kriminalvårdsstyrelsens beslut. Enligt förslagets ordalag torde något besked om att Sverige bifallit framställningen icke kunna lämnas förrän kriminalvårdsstyrelsens beslut vunnit laga kraft. Skulle besvär anföras, kommer hela frågan tillbaka till regeringen be- svärsvägen.

Departementschefen utgår i motiven från att regeringens prövning skall inskränkas till en förstahandsgranskning med möjlighet att besluta avslag samt ett begagnande av dess exklusiva kompetens att besluta be- träffande vissa avslagsgrunder. Denna ordning förefaller diskutabel ur konventionssynpunkt och är knappast heller särskilt praktisk. Det före- faller vara mera rationellt att följa den linje som domstolsverket föresla- git under remissbehandlingen och som överensstämmer med vad som enligt lagen om utlämning för brott tillämpas i utlämningsärenden, näm- ligen att låta det alltid ankomma på regeringen att avge svar på fram- ställning om begränsad verkställighet. Framställning, som regeringen icke finner sig böra omedelbart avslå, bör då remitteras till kriminal- vårdsstyrelsen som har att komplettera utredningen och på grund av ett fullständigt material i sitt svar antingen tillstyrka eller avstyrka fram- ställningen. Regeringen kan med utgångspunkt härifrån svara den an- modande staten. Om svaret innefattar bifall bör regeringen samtidigt låta ärendet gå tillbaka till kriminalvårdsstyrelsen för vidtagande av er- forderliga åtgärder.

Någon större omgång skulle ett sådant förfarande icke innebära. Kri- minalvårdsstyrelsens svar till den främmande staten får även enligt lag-

• Sida 72
•  Original

Prop. 1978/79: 3 72

förslagets ordning antas skola passera regeringskansliet. Skillnaden blir att regeringen fattar ett formellt beslut. Det skulle garantera en enhetlig behandling av ärendena. Vidare undvikes de praktiska svårigheter som den enligt 7 & förslaget delade prövningskompetensen föranleder. Rege- ringen får alltid beslutsansvaret. Kriminalvårdsstyrelsen skulle visserli- gen i bifallsfallen belastas med varje ärende i två omgångar, först för att avge yttrande och sedan för att besluta om vården. Detta innebär emel- lertid blott att de två led i prövningen, som nu beskrives i 9 och 10 Gå i lagförslaget, uppdelas på .två ärenden i stället för att som i lagförslaget tas i ett sammanhang. Skulle det visa sig att regeringen i alltför hög grad betungas av att fatta det slutliga beslutet i alla ärenden, kan senare nå- gon form av delegation övervägas. Det förtjänar påpekas att också en- ligt förslaget regeringen nödgas fatta åtminstone ett beslut i varje ärende. Någon nämnvärd ökad belastning på regeringen skulle därför den här förordade lösningen ej innebära.

Att den dömde enligt den nu förordade lösningen ej blir i tillfälle att klaga över kriminalvårdsmyndighetens beslut att hinder att överflytta verkställigheten till Sverige ej föreligger kan ej föranleda erinran. Den möjlighet klaganden måste ges att markera sin inställning till överflytt- ningen bör förläggas till det land som begär överflyttningen. Den klago- rätt varom kan bli fråga bör därför i första hand utövas i det land som överväger att göra framställning om överflyttning, ej i det land som har att svara å denna framställning.

Vad härefter gäller ordningen vid fullständig verkställighet ligger sa- ken något annorlunda till. Visserligen kan åtskilliga av de erinringar som framförts beträffande den i remissen föreslagna ordningen vid be- gränsad verkställighet göras även vid fullständig verkställighet, men man måste särskilt beakta att enligt art. 25 den anmodade statens bifall till framställningen utsläcker den anmodande statens rätt att verkställa den dom varom är fråga. Den anmodade staten synes därför knappast kunna lämna sitt formella bifall förrän det blivit helt klart, att en om- vandling av straffet skett i detta land. Sverige kan som anmodad stat icke lämna bifall utan att vara säkert på att straffet kan omvandlas här. Visshet därom kan erhållas först genom att svensk domstol dömer till påföljd enligt svensk lag. Straffverkställigheten i det anmodande landet, som upphör genom ett svenskt bifallsbeslut, måste därför fortsättas till dess ny verkställighet tar vid i Sverige genom en här meddelad laga- kraftägande dom.

Lagförslaget lämnar öppet vilken myndighet i Sverige som skall med- dela det anmodande landet att dess framställning bifallits, liksom när ett bifallsbeslut skall fattas. Lagförslaget kan tänkas innebära såväl att riks- åklagaren som att den domstol som i sista hand dömt rörande påfölj- dens omvandling har att svara den anmodande staten. Av skäl som ovan anförts synes naturligast att det blir regeringen som, sedan målet om

• Sida 73
•  Original

Prop. 1978/79: 3 73

straffomvandlingen slutförts, får bedöma den uppkomna situationen och svara den anmodande staten vilken inställning Sverige slutligen intager till dess framställning. Skulle regeringen, trots att en dom om straffom- vandling föreligger, komma till det resultatet att framställningen måste avslås — exempelvis därför att regeringen bedömer gärningen som avses med framställningen vara förknippad med ett politiskt brott —— måste åtgärd kunna vidtas för att undanröja den i detta läge meningslösa svenska påföljdsdomen. Det bör ankomma på riksåklagaren att ingripa i sådant syfte. Han får därvid begagna ordinära eller extraordinära rätts- medel alltefter det processuella läget. Den i 58 kap. 2 5 3 rättegångs- balken angivna resningsgrunden får antas kunna komma till användning i ett sådant läge.

En utformning av förfarandet i verkställighetsärendena efter här för- ordade huvudlinjer medför vissa begränsade ändringar i första hand i lagförslagets 7—10 och 15—18 åå samt därutöver några följdändringar. Härtill blir det tillfälle återkomma vid de olika paragraferna.

Såsom redan nämnts behandlar konventionen överhuvud icke frågan vad som skall ske om ett mellan två stater träffat avtal rörande verkstäl- lighetens överflyttande i ett enskilt fall häves. I lagförslaget behandlas sådana situationer på två ställen, i 125 andra stycket och 25å andra stycket. Det första lagrummet syftar på det fall att Sverige övertagit be- gränsad verkställighet av en utländsk dom och motsidan tar tillbaka sitt beslut om kriminalvård i frihet och det andra lagrummet på det fall att främmande stat övertagit full verkställighet av en i Sverige meddelad dom men frånfaller detta beslut.

Det rättsliga läget får anses vara olikartat allteftersom fråga är om avtal om begränsad verkställighet eller om fullständig verkställighet.

Vad gäller begränsad verkställighet är utgångspunkten den att det pri- mära ansvaret för domens verkställighet kvarligger hos domslandet. Den anmodade staten har blott åtagit sig att medverka vid verkställigheten varvid grundförutsättningen är att den dömde skall ha eller ta hemvist i det anmodade landet. Om denna förutsättning skulle brista, så att den dömde exempelvis återflyttar .till domslandet, är det naturligt att verk- ställigheten i det anmodade landet upphör och domslandet självt återtar verkställigheten. Det är denna grundsats som för visst fall slår igenom i den föreslagna regeln i "125 andra stycket. Där anges som för svensk rätt normerande att, om domslandet beslutat att kriminalvården i frihet överhuvud skall upphöra, förfaller därmed — oavsett vilken grunden för beslutet kan vara — underlaget för svenska myndigheters verkstäl- lighetsåtgärder. Dessa skall därför bringas att omedelbart upphöra.

Däremot saknas i lagförslaget en regel för den parallella situationen då Sverige träffat avtal med främmande stat om att denna skall överta begränsad verkställighet av en i Sverige meddelad dom. Det kan då in— träffa att förutsättningama för överflyttningen av vården till det främ- mande landet upphör, t.ex. därför att den dömde återflyttar från den

• Sida 74
•  Original

Prop. 1978/79: 3 74

främmande staten till Sverige. I detta fall måste möjlighet finnas för Sverige att meddela den främmande staten att Sverige frånträder den träffade överenskommelsen, vilken ingåtts under betingelsen att den dömde vistas i denna stat, och förklarar sig vilja självt fortsätta verkstäl- ligheten. Läget kan också vara det att svensk myndighet får vetskap om att den dömde tagit hemvist i ett tredje land. Fråga kan då uppkomma om att flytta verkställigheten från det första främmande landet till det andra främmande landet. Bestämmelserna bör utformas med en viss flexibilitet så att svenska myndigheter får befogenhet att ingripa och besluta i olika lägen av denna art.

Rättsläget är annorlunda vid fullständig verkställighet. Enligt art. 25 i konventionen upphör domslandets rätt att vidare ta befattning med verkställigheten sedan denna överflyttats till den anmodade staten. Kon- ventionen kan knappast förstås annorlunda än att därigenom domslan- dets befattning med saken utsläckts. Därest behov av nya åtgärder upp- kommer, t. ex. därför att den dömde lämnar det land som övertagit den fulla verkställigheten av domen, ankommer det på denna stat och icke på domslandet att vidta därav betingade åtgärder för verkställighetens fortsättande. Det omvandlingsbeslut som meddelats i den främmande staten får tjäna som grund för initiativ till en ny överflyttning av verk- ställigheten till tredje stat eller .till en återflyttning till domslandet alltef- ter vad det faktiska läget fordrar.

Regeln i 25 å andra stycket syftar på det fall att efter en överflyttning för fullständig verkställighet den dömde återvänder till Sverige. Såsom det ursprungliga domslandet skall enligt den ifrågavarande bestämmel- sen Sverige då äga återuppta verkställigheten, oaktat Sverige en gång de- finitivt avhänt sig densamma. I lagförslaget anges förutsättningen vara att den stat som övertagit verkställigheten återkallar sitt bifall till fram- ställningen. Därmed torde förstås att denna stat frånträder det en gång träffade avtalet om verkställighetens övergång. En regel avsedd för detta fall borde få en mera allmän utformning och gå ut på att, om det visar sig att verkställigheten i verkligheten upphört, svensk myndighet får, med medgivande av den stat som övertagit verkställigheten, återuppta denna.

Till de ändringar i lagförslagets avfattning, som ett godtagande av vad ovan anmärkts föranleder, blir det anledning återkomma vid de olika paragraferna.

4 & Lagrådet:

I första stycket anges som en allmän förutsättning för att verkställig- het av utländsk brottmålsdom skall kunna anordnas i Sverige att fram- ställning härom gjorts av behörig myndighet i den främmande staten. Denna förutsättning ingår bland de villkor som skall prövas vara upp-

• Sida 75
•  Original

Prop. 1978/79: 3 75

fyllda för att vederbörande svenska myndighet skall kunna fatta ett po- sitivt beslut i verkställighetsfrågan. Enligt 9 & lagförslaget skall kriminal- vårdsstyrelsen pröva om vissa hinder mot verkställighet i Sverige före- ligger, då fråga är om begränsad verkställighet. Motsvarande hinders- prövning göres vid fullständig verkställighet enligt 175 av den rätt som har att ta ställning till riksåklagarens ansökan i verkställighetsären- det. Ett av dessa hinder är att framställningen ej gjorts av behörig myn- dighet i den främmande staten. [ motiven till 75 förutsättes, att rege- ringen prövar om framställningen gjorts av sådan myndighet. Lagförsla- get är emellertid ej utformat på sådant sätt.

Kriminalvårdsstyrelsen respektive rätten kan direkt av framställ- ningen utläsa vilken myndighet i det anmodande landet som gjort denna. Enligt art. 26 i övervakningskonventionen skall nämligen fram- ställningen innehålla upplysning om vilken myndighet som utställt den. Det måste emellertid för kriminalvårdsstyrelsen respektive rätten vara förenat med avsevärda svårigheter att utreda huruvida denna myndighet enligt interna regler i det andra landet varit behörig att göra framställ- ningen. Det kan därför allvarligt ifrågasättas om de berörda svenska myndigheterna skall belastas med att företa denna prövning.

Det föreligger knappast heller något egentligt behov av en sådan prövning hos den svenska myndighet som skall besluta i verkställighetsä- rendet. Enligt art. 27.1 i konventionen skall nämligen framställning från det främmande landet sändas genom landets justitiedepartement. Det får antagas att detta departement gör den behörighetsprövning som kan behövas och icke till annat land vidarebefordrar en framställning som kommer från en obehörig myndighet. Under hänvisning till det anförda föreslås att orden ”behörig myndighet i" utgår i första stycket. Det vä- sentliga, nämligen att framställningen gjorts av den främmande staten, kommer då att tydligt framgå av lagtexten.

I motiven till andra stycket punkt 2 i paragrafen kommenterar depar- tementschefen det i lagtexten uppställda kravet på dubbel straffbarhet. Därvid uttalas, att enligt departementschefens mening de s.k. allmänna straffrihetsgrunderna, t. ex. nöd, nödvärn och samtycke, måste beaktas vid prövningen av frågan om gämingens straffbarhet i Sverige. Samma ståndpunkt har intagits i motiven till den likartade bestämmelsen i 55 första stycket 2 IVL.

Lagrådet har intet att invända mot att i princip de allmänna straffri- hetsgrundema beaktas i sammanhanget. Den föreslagna lagtexten ger också utrymme för en sådan tillämpning. Ett påpekande synes emeller- tid böra göras.

Regeln om dubbel straffbarhet är i konventionen uttryckt i art. 4, där det heter att den ifrågavarande gärningen skall vara straffbar enligt lag- stiftningen i såväl den anmodande som den anmodade staten. Det kan förtjäna understrykas att i fråga om straffrihetsgrundema prövningen

• Sida 76
•  Original

Prop. 1978/79: 3 76

skall avse rättsreglerna i de båda staterna, inte de faktiska omständighe— terna vid gämingens begående. Om därför i den främmande staten, på grund av uttrycklig lag eller eljest, en sådan omständighet som nödvärn erkännes som allmänt straffrihetsgrundande i samma utsträckning som enligt svensk rätt och i den utländska domen fastslagits att gärnings- mannen ej handlade i nödvärn, får framställningen om verkställighet i Sverige ej avslås med motiveringen att utredningen i målet dock visar att en nödvämssituation förelåg. Annorlunda kan förhållandet vara om rättsreglerna i de båda staterna bestämt skiljer sig åt. En sådan skillnad torde även kunna bestå i olika domstolspraxis, en omständighet av sär- skild betydelse på detta område där reglerna i skriven lag vanligen är allmänt hållna.

För att en framställning om verkställighet här skall kunna bifallas, krävs enligt andra stycket punkt 3 att den dömde har hemvist i Sverige. Uttrycket ”hemvist” motsvarar konven-tionstextens "résidence habi— tuelle” ("ordinary residence”). Termen ”residence habituelle” förekom- mer i många internationella konventioner och brukar vid överföring till svensk lag återges med ”hemvist”. Emellertid talas i övervakningskon- ventionen — till skillnad från exempelvis i brottsmålsdomskonventionen och i lagföringskonventionen — inte om att den dömde ”a sa résidence habituelle” (”is ordinarily resident”) i den anmodade staten utan att han "établit sa residence habituelle” ("establishes his ordinary resi- dence”) där. Syftet med denna formulering måste antas vara att verk- ställighet skall kunna anordnas beträffande den som, efter att tidigare ha haft hemvist på annat håll, bosätter sig i den anmodade staten under sådana förhållanden att han kan anses ta hemvist där. Att reglerna dess- utom är tillämpliga när den dömde redan har hemvist i den anmodade staten sägs visserligen inte uttryckligen men ligger i sakens natur. För att lagtexten bättre skall återge konventionens innebörd i detta hän- seende föreslås att punkten ges formuleringen ”om den dömde ej har eller tar hemvist i Sverige”.

Begreppet hemvist (”residence habituelle”) är av central betydelse i olika internationellrättsliga sammanhang. I begreppet ligger att det skall vara fråga om en faktisk bosättning av stadigvarande karaktär. Det kan givetvis synas önskvärt att begreppet ges samma innebörd i de olika sammanhang där det förekommer. Detta torde dock knappast låta sig göra. Vid bedömningen av vilken grad av anknytning som skall krävas till ett visst land för att en person skall anses ha hemvist där lär man inte kunna bortse från om det gäller att exempelvis välja tillämplig lag i en familjerättslig statusfråga eller en förmögenhetsrättslig tvist eller att bestämma en domstols behörighet eller, som här, att avgöra var krimi- nalvård i frihet skall anordnas för en lagöverträdare. Belysande är att, när en definition av hemvistbegreppet år 1973 infördes i 7 kap. 2 5 lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äk—

• Sida 77
•  Original

Prop. 1978/79: 3 77

tenskap och förmynderskap, föredragande statsrådet -—— samtidigt som han betonade intresset av att man inom den internationella familjerätten kan arbeta med ett så enhetligt hemvistbegrepp som möjligt (pr0p. 1973: 158 s. 80) — framhöll att man inte helt kan bortse från olika reg- lers syfte när det gäller att bestämma graden av anknytning som krävs för att hemvist skall anses föreligga (prop. s. 121).

När det gäller att ta ställning till om en person som avses med en framställning enligt den nu föreslagna lagen uppfyller denna lags krav på hemvist i Sverige, synes det naturligt att ställa sig frågan om hans bo- sättning här är av .tillräckligt stadigvarande karaktär för att det skall vara meningsfullt att anordna kriminalvård i frihet i Sverige. Härvid blir bl. a. den tid kriminalvården skall omfatta av intresse. Finns det till- räcklig anledning att räkna med att hans bosättning här kommer att be- stå åtminstone under en väsentlig del av denna tid synes kravet på hem- vist böra anses tillgodosett. Om den dömde redan är fast bosatt i Sverige bör han anses ha hemvist här i lagens mening, såvida det inte finns på- taglig anledning att räkna med att han inom kort kommer att lämna lan- det. I detta sammanhang bör, med anledning av vissa uttalanden i re- missprotokollet, framhållas att den omständigheten, att en person som har hemvist i visst land begår ett brott under .tillfälligt besök utomlands och därför blir kvarhållen och får avtjäna frihetsstraff där, inte i och för sig kan innebära att hans hemvist förändras. Gäller framställningen nå- gon, som inte är bosatt här men som flyttar hit eller uppger sig ämna flytta hit, blir bedömningen givetvis svårare. I många fall bör dock de särskilda omständigheterna kunna ge fog för slutsatsen att den dömde kommer att vara bosatt här under så lång .tid att kravet på hemvist i la- gens mening uppfylls. Om den dömde är en svensk medborgare, som flyttar tillbaka till Sverige efter att ha varit bosatt utomlands, bör man sålunda i allmänhet kunna utgå från att bosättningen här är avsedd att bli stadigvarande. Även i andra fall bör man stundom kunna göra sam- ma bedömning, exempelvis om den dömde genom familjeband eller på annat sätt har stark personlig anknytning till Sverige. Över huvud taget synes ändamålet med den föreslagna lagen tala mot en sträng tillämp- ning av kravet på hemvist.

5 & Lagrådet:

Föreskriften i punkt 2 hänför sig till art. 7.2.c i konventionen, där det talas om att domen har meddelats ”in absentia” (”par défaut”). Motsva- rande uttryck förekommer i brottmålsdomskonventionen. Denna inne- håller i art. 21.2 en definition av uttrycket, vilken ligger till grund för definitionen av det något mer omfattande begreppet utevarodom i 45 andra stycket IVL. Det remitterade förslaget synes böra anpassas till formuleringen i IVL. Lagrådet föreslår att punkten ges lydelsen ”om do-

• Sida 78
•  Original

Prop. 1978/79: 3 78

men har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol”. Denna formulering täcker inte bara det fallet att domen har meddelats efter förhandling vid vilken den tilltalade inte har varit personligen närvarande utan också det fallet att någon förhandling över huvud taget inte har ägt rum (jfr prop. 1972: 98 s. 109).

7 5 Lagrådet:

I första stycket anges att framställning skall göras hos utrikesdeparte- mentet. Den valda avfattningen förutsätter att utrikesdepartementet har någon prövningsuppgift. Så är emellertid icke avsett. Stycket bör ändras till att framställning om verkställighet inges till utrikesdeparte- mentet. I och för sig torde en regel av denna art ha sin plats bland verk- ställighetsföreskrifterna. Då regeln emellertid även utmärker att avsteg gjorts från den i art. 27.1 i konventionen fastlagda regeln att framställ- ningar skall sändas genom justitiedepartementen, kan det vara försvar- ligt att markera avvikelsen genom att lagfästa den.

Petrén:

Av skäl som framgår av vad jag anfört inledningsvis bör regeringen formellt besluta om varje framställning. Det föreslås därför att det i ett andra stycke stadgas att regeringen beslutar om framställningen. Härtill bör anslutas regeln om förhandsg-ranskning i paragrafens andra stycke med den förkortade lydelsen att om regeringen finner uppenbart att framställningen ej gäller utländsk brottmålsdom som avses i 2 & eller att hinder mot verkställighet eljest möter, framställningen skall omedelbart avslås. Därefter bör följa en tredje mening angivande att regeringen ej får bifalla framställning om begränsad verkställighet utan att yttrande inhämtats från kriminalvårdsstyrelsen och framställning om fullständig verkställighet utan att lagakraftägande dom om ny påföljd för brott som avses med framställningen föreligger.

Då regeringen alltid skall företa den slutliga prövningen erfordras ej kompetensregeln i paragrafens tredje stycke.

8.5

Petrén:

Under hänvisning till vad jag inledningsvis anfört föreslås att lagrum- met erhåller den utformningen att om regeringen bifaller framställ- ningen ärendet skall överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen för fortsatt handläggning.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1978/79: 3 79

9 och 10 55 Petrén:

Med av mig föreslagen ordning bör reglerna om kriminalvårdsstyrel- sens prövning ändras. Om denna i remissärendet funnit kriminalvård i frihet kunna anordnas och därför tillstyrkt framställningen och om intet nytt tillkommit, behöver styrelsen i praktiken icke företaga ny prövning. Styrelsen kan direkt övergå till att formellt besluta att kriminalvård i fri- het skall ordnas i landet och utse den övervakningsnämnd som skall handha kriminalvården.

Den föreslagna regeln i lagförslagets 95 om kriminalvårdsstyrelsens prövning kan sålunda utgå och ersättas med de stadganden som ingår i förslagets 10 5.

Till 105 kan i stället regeln i 125 andra stycket lämpligen överföras. Denna bestämmelse avser det fall att den främmande staten meddelat att kriminalvården skall upphöra. Det får antagas att ett meddelande härom av regeringen vidarebefordras till kriminalvårdsstyrelsen. Det får då ankomma på denna att bringa kriminalvården i Sverige att upphöra. Stadgandet kan lämpligen få den lydelsen att, om i den främmande sta- ten meddelas beslut att kriminalvården i frihet av den dömde skall upp- höra, kriminalvårdsstyrelsen beslutar att den här i landet anordnade kri- minalvården av honom likaledes skall upphöra.

10 5 Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:

Kriminalvårdsstyrelsens beslut om kriminalvård i frihet enligt denna paragraf innebär att den främmande statens framställning om verkstäl- lighet här har bifallits från svensk sida. Beslutet skall emellertid enligt 26 5 första stycket kunna överklagas genom besvär till regeringen. Detta innebär att något slutligt övertagande av verkställigheten inte kan ske förrän beslutet har vunnit laga kraft. Med hänsyn till den i konventio- nen föreskrivna underrättelseskyldigheten torde den främmande staten böra underrättas såväl när beslutet har meddelats som när det har vun- nit laga kraft.

12 5 Lagrådet:

] första stycket av denna paragraf regleras frågan om övervakning, då begränsad verkställighet skall äga rum i Sverige. Beslut i denna fråga kan meddelas såväl av domslandets organ som av den svenska övervak- ningsnämnden. Beträffande samordningen mellan olika sådana beslut torde att döma av lagtext och motivuttalanden följande vara avsett att gälla. Om av domen eller särskilt i den främmande staten meddelat be- slut eller av framställningen om begränsad verkställighet framgår att övervakning ej skall förekomma eller skall äga rum under endast en del

• Sida 80
•  Original

Prop. 1978/79: 3 30

av prövotiden, är detta bindande för de svenska myndigheterna. I annat fall skall den dömde stå under övervakning, dock med vissa möjligheter för den svenska övervakningsnämnden att förordna om upphörande och även om återupptagande av övervakningen.

l sistnämnda hänseende synes beslut om att övervakningen skall så- som ej längre erforderlig upphöra kunna meddelas och genomföras utan hinder av dom eller beslut i den främmande staten. Stöd för denna me- ning torde fin-nas i art. 11.1 i konventionen. Något medgivande från den främmande staten behöver tydligen inte inhämtas.

Om övervakning upphört efter beslut av den svenska övervaknings- nämnden, får enligt tredje meningen i paragrafens första stycke den dömde ånyo ställas under övervakning, om det finns skäl därtill och prövotiden alltjämt varar. Härvid får emellertid vissa begränsningar an- ses gälla. Andra stycket i 12 5 innefattar den självklara regeln att ett be- slut i den främmande staten om att kriminalvården i frihet skall upphöra medför att övervakning i Sverige ej kan äga rum. Och vidare torde av första stycket första meningen följa att ett förordnande i den främ- mande staten — meddelat i domen eller i särskilt beslut — som innebär att övervakning inte längre skall förekomma, ehuru prövotiden kanske består, utgör hinder för övervakningsnämnden att besluta om ny över— vakning. Här kan även hänvisas till art. 11.2 i konventionen, som stad- gar att föreskrifter som tillämpas i den anmodade staten icke i något fall får vara strängare till sin natur eller varaktighet än de som meddelats i den anmodande staten.

14 5 Lagrådet.-

I denna paragraf anges i vilka fall upplysningar från svensk sida skall lämnas om den dömde .till det land som begärt Sveriges medverkan vid verkställigheten. I lagrummet sägs att det är kriminalvårdsstyrelsen som skall vara den svenska parten vid uppgiftslämnandet, medan motsidan betecknas som ”behörig myndighet i den främmande staten". I de i mo- tiven åberopade artiklarna 8, 12.3, 13 och 14 anges endast att upplys— ningar skall växlas mellan de fördragsslutande parterna eller de berörda staterna. Mot preciseringen i den svenska lagstiftningen att motparten skall vara ”behörig myndighet” i det främmande landet kan invändas — på samma grund som anförts vid 45 — att det för långt att ålägga i detta fall kriminalvårdsstyrelsen att klarlägga vilken myndighet som en— ligt det främmande landets rätt är behörig mottagare av upplysningarna. Vidare kan förtjäna framhållas att frivården i vissa länder är ordnad på sådant sätt att det icke kan tagas för visst att det alltid är en myndighet som skall vara mottagare av upplysningarna.

Med hänvisning till det anförda och mot bakgrund av konventionens avfattning får det anses tillfyllest om i den svenska lagen anges att den

• Sida 81
•  Original

Prop. 1978/79: 3 81

främmande staten begär upplysning eller att den främmande staten skall underrättas om det faktum varom är fråga. Det får ankomma på den främmande staten att anvisa det organ som är behörigt att begära upp- lysningar och att mottaga sådana å den främmande statens vägnar.

Lagrådet föreslår sålunda att orden "behörig myndighet i” på tre stäl- len i paragrafen utgår.

15 5 Petrén:

I enlighet med vad jag inledningsvis förordat bör förevarande para- graf få den lydelsen, att om regeringen inte omedelbart avslår framställ- ning om fullständig verkställighet här i landet av utländsk brottmåls- dom, skall den överlämna framställningen till riksåklagaren för hand- läggning.

16 5 Lagrådet:

I första stycket andra meningen stadgas ”Rörande sakens handlägg- ning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rätte- gången i brottmål, om annat ej följer av denna lag”. Saken utgörs av riksåklagarens ansökan hos rätten om dess prövning av framställning om fullständig verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom.

Meningen synes emellertid vara att även andra till rättegång i brott- mål hänförliga bestämmelser än sådana som ingår i rättegångsbalken skall äga tillämpning vid handläggningen. Det sagda måste t.ex. gälla rättshjälpslagens stadganden om rättshjälp åt misstänkt i brottmål efter- som 29 5 lagförslaget innehåller en bestämmelse om att kostnad för rättshjälp enligt 36 5 rättshjälpslagen skall kunna stanna på statsverket.

Med hänsyn till det anförda bör orden ”rättegångsbalkens bestämmel- ser om rättegången i brottmål” utbytas mot ”vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet”. Det kan tilläggas att en formulering av samma innebörd som den sistnämnda i ett jämförligt fall kommit till använd- ning i 18 5 tredje stycket lagen om utlämning för brott.

Petrén:

Enligt den av mig förordade lösningen skall riksåklagaren, då han mottagit framställningen om fullständig verkställighet, pröva om hinder möter mot bifall till denna. Denna prövning skall riksåklagaren grunda på en fullständig dokumentation i saken. Finner han vid denna genom- gång av ärendet att hinder föreligger mot överflyttning av verkställighe- ten till Sverige, skall han anmäla detta resultat av sin bedömning till re- geringen. Denna blir då i tillfälle att redan på detta stadium aVSlå fram- ställningen och underrätta den anmodande staten härom. Skulle åter

6 Riksdagen 1978/79. I sam). Nr 3

• Sida 82
•  Original

Prop. 1978/79: 3 32

granskningen leda ,till att riksåklagaren bedömer en överflyttning möjlig har han att bringa saken inför domstol så att dom om ny påföljd kan meddelas. Detta sker genom att riksåklagaren hos rätten gör ansökan härom.

Regler av detta innehåll bör bilda ett första stycke i denna paragraf. De i 165 första stycket i lagförslaget intagna reglerna om handlägg- ningen bör bilda ett andra stycke i paragrafen. Ett tredje stycke bör and— ra stycket i lagförslagets utformning av paragrafen utgöra. Som ett fjärde stycke kan lämpligen regeln i 17 5 andra stycket lagförslaget ingå.

17 och 18 55 Petrén:

I ansökningsårendet har rätten att också för sitt vidkommande pröva att hinder ej möter mot verkställighetens överflyttning till Sverige. Då denna fråga vid det laget redan förhandsgranskats av regeringen och därefter efter en mera fullständig granskning ånyo prövats av riksåkla- garen, bör i flertalet fall förutsättningama vara för handen för en över- flyttning. Nya omständigheter kan dock framkomma vid rättens be- handling av riksåklagarens ansökan vilka föranleder att ansökan ej kan bifallas. I huvuddelen av fallen torde emellertid rättens prövning främst komma att vara inriktad på den bedömning rörande gämingens art som erfordras enligt art. 23 i konventionen samt att finna lämplig påföljd för den dömde.

De i 185 första stycket lagförslaget intagna reglerna i detta ämne föreslås med blott smärre jämkningar skola överföras till ett första stycke i 17 5.

I lagförslagets 185 andra stycke finns införd en regel om att ny på- följd ej får bestämmas av den svenska domstolen, om förhandlingen i saken äger rum i den dömdes frånvaro och om han begärt att bli per- sonligen hörd men icke varit i tillfälle därtill. Denna regel synes kunna leda till att överföringen av verkställigheten kan helt blockeras. Om, så- som förutsättes, den dömde är berövad friheten i den stat där domen meddelats och han därifrån begär att bli personligen hörd inför den svenska domstolen, kan någon dom om ny påföljd icke meddelas av den svenska domstolen om han icke överföres till Sverige för att där höras. Sverige kan ej bifalla framställningen förrän dom meddelats. Om verk- ställigheten i detta läge överhuvud skall kunna överföras, måste myndig- heterna i domslandet frigiva den dömde och låta honom resa till Sverige för att här höras, vilket dock sker utan säkerhet för att Sverige kommer att bifalla framställningen.

Stadgandet synes under angivna förhållanden kunna tillstyrkas i före- slagen form endast om det kan tillämpas så att den dömdes personliga hörande kan äga rum även i domslandet t. ex. under medverkan av svensk konsulär myndighet.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1978/79: 3 83

Domstolens dom måste bringas till regeringens kännedom, så att rege- ringen kan besvara det anmodande landets framställning. Det får lämp- ligen ankomma på riksåklagaren som mottagit ärendet från regeringen att fullgöra denna upplysningsplikt. En regel härom kan intas i 18 5 som ett nytt första stycke.

Som framgår av vad jag inledningsvis anfört erfordras härutövei också en regel om hur det skall förfaras därest regeringen, trots att domstolen ådömt ny påföljd, skulle finna sig böra avslå framställningen. I ett andra stycke intas lämpligen en regel om att det i detta fall är riks- åklagaren som har att hemställa om domens undanröjande.

18 5 Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:

Vad vi har anfört vid 105 om kriminalvårdsstyrelsens beslut äger motsvarande tillämpning i fråga om rättens avgörande enligt föreva- rande paragraf. Detta innebär bl.a. att något slutligt övertagande av verkställigheten inte sker förrän den svenska domen vinner laga kraft. Om den dömde överklagar domen såvitt rör påföljdsbestämningen men godtar den i vad avser överflyttningen av verkställigheten till Sverige, får domen anses ha vunnit laga kraft i den delen, vilket torde innebära att verkställigheten definitivt har överförts hit (art. 25; jfr dock den svenska översättningen av art. 24).

I det fall som åsyftas med 18 5 andra stycket, dvs. att förhandling har hållits i den dömdes frånvaro därför att han har varit berövad friheten i den främmande staten, kan slutligt avgörande meddelas först sedan den dömde har varit i tillfälle att bli personligen hörd inför den svenska domstolen. Enligt specialmotiveringen förutsätts att domstolen i ett så— dant fall vid den första förhandlingen kan godkänna den främmande statens framställning genom ett beslut under rättegången. Mot ett sådant beslut får —— i avsaknad av särskild föreskrift av annat innehåll — talan föras endast i samband med .talan mot domen (49 kap. 8 5 första stycket rättegångsbalken). Beslutet vinner alltså inte laga kraft förrän även på- följdsfrågan har behandlats. Man bör dock kunna räkna med att den främmande staten tar fasta på det svenska beslutet när det gäller att be- stämma om den dömdes frigivning. Denne kan för övrigt alltid själv åstadkomma att saken blir slutbehandlad vid den svenska domstolen genom att ta tillbaka sin begäran att få bli personligen hörd.

20 5 Petrén:

Hänvisningen till 18 5 skall, om vad jag föreslagit under 17 och 18 55 godtages, ändras att gälla 17 5.

• Sida 84
•  Original

Prop. 1978/79: 3 34

21 5 Lagrådet:

Av skäl som har anförts vid 4 5 föreslås att uttrycket ”om den dömde har hemvist i den främmande staten” ändras .till ”om den dömde har el- ler tar hemvist i den främmande staten”. Till vad som vid 45 har an- förts om tillämpningen av hemvistkravet må fogas att det, om domen in- nebär att den dömde förvisas från Sverige, åtminstone får anses stå klart att han inte skall ha hemvist här. I sådant fall torde därför alltid finnas anledning att undersöka om han kan antas komma att ta hemvist i stat till vilken verkställigheten kan överflyttas.

24 5 Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:

Det kan tänkas att den dömde, sedan verkställighet har anordnats i stat där han har hemvist, flyttar därifrån och tar hemvist i domslandet eller i något tredje land. Konventionen och lagen innehåller inte några regler som direkt .tar sikte på denna situation. Med hänsyn till reglering- ens syfte måste det emellertid vara möjligt att i ett sådant fall överföra verkställigheten till den stat dit den dömde flyttar, om denna är en kon- ventionsstat.

I specialmotiveringen till 25 5 berörs det fallet att fullständig verkstäl- lighet har övertagits och att den dömde därefter tar hemvist i domslan- det. Här diskuteras två .tillvägagångssätt. Det ena innebär att verkställig- hetslandet frånträder sitt åtagande att svara för verkställigheten med följd att denna återgår till domslandet. Här sker alltså förändringen genom ett ensidigt beslut från verkställighetslandets sida. I 255 andra stycket föreslås en regel som innebär att Sverige skall godta ett sådant förfarande från en främmande stat. Det andra alternativet förutsätter att påföljden har omvandlats genom en dom i verkställighetslandet och innebär att verk-ställigheten på grundval av denna dom överförs vidare enligt konventionens regler, dvs. genom en framställning från verkstäl- lighetslandet vilken bifalls av den andra staten. Som departementschefen påpekar lägger den föreslagna lagen inte hinder i vägen för att detta förfarande anlitas om det blir fråga om att överföra verkställighet som har anordnats i Sverige. Förfarandet kan användas för överföring an- tingen till domslandet eller till annan konventionsstat.

Vad härefter gäller det fallet att endast begränsad verkställighet har anordnats i hemvistlandet torde verkställigheten inte kunna överföras därifrån genom beslut av den staten. Däremot synes konventionen inte lägga något hinder i vägen för att den stat där domen har meddelats be- slutar att verkställigheten i det andra landet skall upphöra. Härigenom återgår verkställigheten till domslandet, som därefter i förekommande fall kan vidta åtgärder i syfte att få den överförd till ett tredje land. Av 12 5 andra stycket följer att begränsad verkställighet, som har anordnats

• Sida 85
•  Original

Prop. 1973/79: 3 85

här i landet, kan upphöra genom beslut av myndighet i domslandet. I specialmotiveringen till paragrafen anges att ett sådant beslut kan för- anledas av att den dömde återvänder till domslandet och tar hemvist där. Däremot diskuteras inte i lagrådsremissen hur man från svensk sida skall handla, om det uppstår anledning att hit eller till en tredje stat flytta verkställigheten av en här meddelad dom från det land där be- gränsad verkställighet har anordnats. Om fråga om sådan överflyttning tas upp av myndighet i den främmande staten synes 245 andra stycket kunna bli tillämpligt. Sak-en skall då prövas av övervakningsnämnden. Det förefaller emellertid mindre följdriktigt att övervakningsnämnd, som inte får besluta i fråga om överföring av verkställighet .till främ- mande stat, skall ha sådan befogenhet när det gäller att återföra verk- ställigheten därifrån. Även i detta fall synes beslutanderätten böra till- komma kriminalvårdsstyrelsen. Vidare bör frågan kunna tas upp även om den aktualiseras här på annat sätt än genom en hänvändelse från den stat där verkställighet har anordnats, t. ex. om det på annan väg kommer till svenska myndigheters kännedom att den dömde har tagit hemvist här.

Med hänsyn till det nu anförda föreslås att till 245 fogas ett nytt tredje stycke av följande lydelse:

”Om anledning därtill förekommer, kan kriminalvårdsstyrelsen be- sluta, att verkställigheten i det främmande landet skall upphöra. Görs icke i anslutning därtill framställning om verkställighet av domen i an- nan främmande stat, får styrelsen besluta att verkställigheten skall åter- upptagas här i landet och bestämma vilken övervakningsnämnd som skall handha övervakningen.”

Petrén :

Under hänvisning .till vad jag anfört inledningsvis om behovet av en regel som ger Sverige möjlighet att besluta om upphörande av begränsad verkställighet i annat land förordar jag, med instämmande i vad lagrå- dets övriga ledamöter yttrat, att ett stadgande med av dem föreslagen ly- delse införes i lagen. Då ett sådant stadgande saknar sammanhang med bestämmelserna i 245 lagförslaget, vilka reglerar övervakningsnämnds befogenheter, bör det ges plats i.en egen paragraf omedelbart efter 24 5.

25 5 Lagrådet:

Andra stycket åsyftar det fall att en främmande stat som övertagit fullständig straffverkställighet av en svensk dom förklarar sig icke längre vilja fortsätta denna verkställighet. Vid det laget har kriminal- vårdsstyrelsen normalt redan förklarat verkställigheten överförd från Sverige till den främmande staten enligt paragrafens första stycke. Detta kan i och för sig ej göras ogjort. I det rent faktiska läget att den mellan

7 Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 3

• Sida 86
•  Original

Prop. 1978/79: 3 86

Sverige och den främmande staten träffade verkställighetsöverenskom- melsen genom den främmande statens frånträdande av detta avtal upp- hört att gälla, synes praktiska skäl tala för att verkställigheten återupp- tas i Sverige. Lämpligen bör kriminalvårdsstyrelsen fatta ett nytt beslut av sådant innehåll. Ett stadgande som tar sikte på denna situation kan lämpligen erhålla följande utformning: ”Frånträder den främmande sta- ten sitt åtagande beträffande verkställigheten, får kriminalvårdsstyrelsen besluta att verkställigheten skall återupptagas här i landet och vidtaga därav föranledda åtgärder.”

26 5 Lagrådet:

Om förslaget att införa ett nytt tredje stycke i 245 och förslaget till omformulering av 255 andra stycket godtas, bör i 265 första stycket föreskrivas att talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt sagda lag- rum förs hos regeringen genom besvär.

Det torde inte vara avsett att talan skall få föras mot andra kriminal- vårdsstyrelsens beslut än de i paragrafens första stycke nämnda. Sålunda bör talan ej få föras mot styrelsens förklaring enligt 25 5 första stycket första meningen. I tydlighetens intresse hör till 26 5 första stycket fogas följande mening: "Mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen enligt denna lag får talan ej föras”.

Enligt andra stycket äger den dömde hos kriminalvårdsnämnden på- kalla prövning av vissa beslut av övervakningsnämnd. I 37 kap. 7—9 55 brottsbalken stadgas för där avsedda fall om klagorätt över beslut av övervakningsnämnd av samma slag som de i förevarande paragraf an- givna. Enligt 37 kap. 105 brottsbalken länder de i 7—9 55 samma kap. avsedda besluten omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda för- ordnas. Motsvarande verkställighetsbestämmelse synes böra finnas be- träffande övervakningsnämnds beslut enligt 26 5. En regel därom kan lämpligen ha sin plats i slutet av andra stycket.

Petrén:

Första styckets stadgande om överklagande skall, om vad jag föresla- git vid 9 och 10 55 godtages, icke gälla kriminalvårdsstyrelsens beslut om anordnande av kriminalvård i frihet enligt 10 5.

Formen för lagens antagande Lagrådet:

remissprotokollet berörs frågan huruvida den föreslagna lagen kom- mer att utgöra grund för en sådan överlåtelse av rättskipnings- och för- valtningsuppgift till annan stat som avses i 10 kap. 5 5 andra stycket re- geringsformen (RF). För överlåtelse av uppgift krävs enligt nämnda lag- rum att riksdagen förordnar därom genom ett beslut, varom minst tre

• Sida 87
•  Original

Prop. 1978/79: 3 37

fjärdedelar av de röstande förenar sig, eller genom beslut i den ordning som gäller för stiftande av grundlag.

Det ankommer på riksdagen att själv ta ställning till frågor om sina beslutsformer. Lagrådet vill emellertid icke undandra sig att också för sin del göra en bedömning av frågan huruvida 10 kap. 5 5 RF skall till— lämpas i förevarande fall. Lagrådet har trott sig böra tämligen utförligt redovisa sina överväganden i frågan.

I motiven till 10 kap. 5 5 andra stycket RF har inte närmare utveck- lats vilka slag av uppgifter som åsyftas i lagrummet. Grundlagstiftaren har vid styckets utformning främst inriktat sig på att avgränsa det där avsedda området från det som behandlas i paragrafens första stycke. I sistnämnda stycke är fråga om beslutanderätt, som enligt RF tillkommer riksdagen, regeringen eller annat i RF angivet organ. Sådan beslutande- rätt kan överlåtas blott till mellanfolklig organisation eller .till mellan- folklig domstol.

I andra stycket åter är fråga om rättskipnings- eller förvaltningsupp- gift som ej enligt RF tillkommer riksdagen, regeringen eller annat i RF angivet organ. I detta stycke har också kretsen av dem till vilka uppgift kan överlåtas bestämts vidare. Överlåtelse kan sålunda ske till annan stat, mellanfolklig organisation och utländsk eller internationell inrätt- ning eller samfällighet. I lagrådsremissen gäller frågan överlåtelse av vis- sa uppgifter till annan stat.

Motiven ger icke heller någon egentlig vägledning då det gäller att av- göra vilka slag av uppgifter som åsyftas i 10 kap. 5 5 andra stycket RF. Det enda praktiska exemplet på överlåtelse av uppgift som departe— mentschefen nämner är den samverkan som försiggår i form av nordiskt gränstullsamarbete. Med stöd av lagen (1959: 590) om gränstullsam- arbete med ann-an stat har Sverige för vissa fall överlåtit åt finsk eller norsk myndighet att på svenskt territorium för svensk räkning fullgöra svenska förvaltningsuppgifter allt enligt svenska regler. Av att just detta exempel anförts får icke dras den slutsatsen, att grundlagsbestämmelscn icke tar sikte på överlåtelse av andra rättskipnings- och förvaltningsupp- gifter än sådana som skall utövas i Sverige med tillämpning av svensk lag. Fråga om en uppgiftsöverlåtelse till annan stat av så speciell art kan av naturliga skäl uppkomma endast i sällsynta undantagsfall, närmast inom ramen för ett direkt gränssamarbete. Som nyss nämnts medger grundlagsregeln överlåtelse av uppgift även till mellanfolklig organisa- tion. Det torde knappast komma i fråga att till sådan organisation över- lämna att inom området för svensk territorialhöghet handlägga svenska förvaltningsuppgifter med tillämpning av svensk rätt. Vid överlåtelse av uppgift till mellanfolklig organisation som ej har sitt säte i Sverige måste det rimligen gälla uppgift som organisation har att fullgöra utan- för Sverige och med tillämpning av de särskilda regler som organisatio- nen har att följa.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1978/79: 3 88

Det är uppenbart att grundlagsbestämmelscn omfattar också svenska rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som Sverige lämnar exempelvis till annan stat att fullgöras av denna efter de regler som denna stat till- lämpar i dylika angelägenheter.

Av departementschefens yttrande vid grundlagens antagande rörande stadgandet (prop. 1973: 90 s. 365—366) framgår att han haft i tankarna skilda uppgifter, som inom ramen för ett växande internationellt samar- bete ej sällan överlåtes från en stat till en annan. Uppgifterna förutsättes kunna vara av varierande slag. Beträffande uppgifternas kvalitet säger departementschefen att det kan antas bli fråga om uppgifter som i stort sett torde vara av mer alldaglig natur, samtidigt som han framhåller att bestämmelsen också skall medge överlåtelse av ganska betydelsefulla funktioner. Det rör sig med andra ord om uppgifter inom en tämligen vid skala.

Grundlagstiftaren har antagit regler om två huvudtyper av offentliga uppgifter: de högsta statsfunktionerna, underkastade reglerna i 10 kap. 5 5 första stycket RF, och ett lägre skikt av funktioner, avsedda att be- handlas enligt föreskrifterna i lagrummets andra stycke. Det får emeller- tid förutsättas att härutöver finns ytterligare en grupp av mera bagatell- artade uppgifter, vilka kan överlåtas till annan stat utan att 10 kap. 5 5 RF över huvud blir att .tillämpa. Inom ramen för löpande internationellt samarbete förekommer på en mängd områden, t. ex. inom kommunika- tionsväsendet, på det kulturella fältet och även inom rättsvården, att Sverige erhåller biträde av annan stat för genomförande av allehanda smärre förvaltningsuppgifter. Inom rättsvården kan man peka på sådana uppgifter som att främmande stat för svensk myndighets räkning verk- ställer delgivning av dokument med person som befinner sig på den främmande statens territorium. Det får hållas för viSSt att biträdesupp- gifter av denna karaktär kan för svensk räkning ombesörjas av interna- tionellt organ eller främmande stat utan att beslut därom fattats i den ordning 10 kap. 5 5 andra stycket RF stadgar. Det praktiska spörsmålet i förevarande ärende är hur gränsen skall dras mellan uppgifter som åsyftas i det nämnda lagrummet och uppgifter av lägre dignitet.

Vid lösande av detta gränsdragningsproblem ligger det nära till hands att söka viss ledning i huvudregeln i 10 kap. 25 första stycket RF. Där föreskrives att riksdagens medgivande fordras för ingående av för riket bindande överenskommelse, om överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ämne i vilket riksdagen skall besluta. Om det för ratificering av en över- enskommelse krävs att rättskipnings- eller förvaltningsuppgift som ej avses i 10 kap. 5 5 första stycket RF överlåtes till främmande organ och det enligt bestämmelserna i 8 kap. RF fordras att denna uppgiftsregle- ring sker i lag, synes naturligt att utgå från att uppgiften är av den kva- litet att paragrafens andra stycke blir tillämpligt och att lagen som nor-

• Sida 89
•  Original

Prop. 1978/79: 3 89

merar uppgiftsöverlåtelsen därför skall antas i den i nämnda lagrum stadgade ordningen. Det ter sig vidare naturligt att i fortsättningen av denna tankelinje tillämpa RF så att det lämnas regeringen fritt att till främmande stat eller mellanfolkligt organ överlåta sådan mindre för- valtningsuppgift vilken icke ligger inom området för riksdagens norm- givningskompetens. Det kan nämnas att konstitutionsutskottet nyligen dragit en liknande parallell mellan 2 och 555 i 10 kap. RF (LU 1977/78: 10 s. 70).

I det föreliggande lagförslaget är fråga om överlåtelse till annan stat av två olika funktioner, nämligen dels av begränsad verkställighet av straffpåföljd dels av fullständig verkställighet av sådan påföljd. I det förra fallet behåller Sverige huvudansvaret för verkställigheten, men det praktiska utförandet övergår i stort sett på den andra staten och följer dess regler. I det senare fallet avhänder sig Sverige i princip definitivt den fortsatta verkställigheten av påföljden. De rättskipnings- och för- valtningsuppgifter vilka sålunda skall kunna överlåtas till främmande stat enligt det remitterade lagförslaget är av den art att de måste regle- ras i lag.

Enligt lagförslaget begränsas i skiftande omfattning svenska myndig— heters befattning med dem eljest åliggande uppgifter med att verkställa påföljder vid kriminalvård i frihet. Det överlämnas i stället åt en annan stat att följande sin egen lagstiftning verkställa den i Sverige ådömda på- följden. Räckvidden av överlämnandet är betydande, i synnerhet när verkställigheten överlåtes fullständigt. En i Sverige dömd person kan, ef- ter det att verkställigheten överflyttats till det andra landet, i samband med frivårdens genomförande där göras till föremål för frihetsberö- vande åtgärder, inte omedelbart men som sanktion om han missköter sig. Härav framgår att det ligger också en rättskipningsuppgift inneslu- ten i det uppdrag som den främmande staten erhåller från Sverige vid avtal om full verkställighet.

Med hänvisning till det anförda kan det slås fast att de uppgifter, om vilkas överlämnande är fråga, är av kvalificerad art. De går väl in under departementschefens kategoribeteckning ”ganska betydelsefulla funktio-

" ner .

Såvitt är känt för lagrådet har regeln i 10 kap. 5 5 andra stycket RF hittills tillämpats blott en gång. Det skedde när riksdagen den 15 febru- ari 1978 fattade beslut rörande en reform av patentlagstiftningen. Riks- dagen beslöt då med i lagrummet angiven majoritet (minst 3/4 av de röstande biföll utskottets hemställan) att dels godkänna konventionen den 19 juni 1970 om patentsamarbete dels ock i anslutning därtill anta ny lydelse av 3 kap. patentlagen. Reglerna i nämnda kapitel innebär bl. a. att Sverige kan överlåta till främmande stats myndighet eller till mellanfolklig organisation att företa den nyhetsgranskning som ingår som ett nödvändigt led i patentförfarandet. Detta fullföljes sedan av den

• Sida 90
•  Original

Prop. 1978/79: 3 90

patentsökande inför svensk myndighet, varvid resultatet av den interna— tionella nyhetsgranskningen dock inte är bindande för den svenska pa- tentmyndigheten. I patentlagstiftningsärendet yppades icke någon tve- kan om att 10 kap. 5 5 andra stycket RF skulle tillämpas såvitt gällde denna del av ärendet.

Den verkställighetsuppgift beträffande en i Sverige meddelad brott- målsdom som enligt lagförslaget skall kunna överlåtas till främmande stats myndigheter synes lagrådet utgöra ett längre gående ingrepp i svensk suveränitet än det suveränitetsintrång som kan ligga i att arbetet med nyhetsgranskningen i patentärenden överlåtes på en främmande stats myndighet eller på ett internationellt organ.

Enligt lagrådets mening kan det icke råda någon tvekan om att de uppgifter som enligt lagförslaget skall kunna överlämnas till främmande stat i och för sig är av det slag som avses i 10 kap. 5 5 andra stycket RF. Möjligen skulle kunna ifrågasättas att, om Sverige överlämnar till annan stat att efter sina regler fullgöra en uppgift, det icke längre är fråga om en svensk uppgift. Om den stat, till vilken överlåtelsen sker, har starka intressen av att själv fullgöra uppgiften och Sveriges intresse av att uppgiften blir fullgjord är motsvarande svagare, skulle det enligt detta synsätt ej längre vara fråga om överlåtelse av sådan svensk förvaltnings- uppgift, som grundlagsbestämmelsen åsyftar. Tillämpat på förevarande ärende skulle det enligt detta sätt att se framför allt vara hemvistlandet som har intresse av att en verksam övervakning kommer till stånd och att den dömde iakttar vad som åligger honom under prövotiden. Att sör- ja för verkställigheten skulle då vara en uppgift mera för hemvistlandet än för domslandet. Med detta synsätt skulle det inte vara en svensk för- valtningsuppgift att svara för kriminalvård i frihet beträffande den som har hemvist utomlands och som ej kan nås av svensk tvångsmakt. Följ- aktligen skulle överföring av sådan uppgift inte vara ett ärende som om- fattas av 10 kap. 5 5 andra stycket RF.

Man kan inte utesluta att situationer kan uppkomma där resonemang av denna art bör godtas. Emellertid får det anses uteslutet att tillämpa dem i förevarande lagstiftningsärende. Det måste alltid vara en svensk uppgift -—- för övrigt med inslag av både förvaltning och rättskipning -— att tillse att en svensk brottmålsdom blir verkställd. Sverige kan icke ställa sig likgiltigt till om en svensk brottmålsdom blir verkställd eller ej. Att det sker, i eller utom Sverige, är ett primärt svenskt intresse.

Genom att ratificera övervakningskonventionen förpliktar Sverige sig icke till att i något bestämt fall överlåta verkställighet av påföljd till annat land. Det kommer sålunda alltid att, om lagförslaget antages, an- komma på svensk myndighet att efter eget gottfinnande hos annan stat ansöka om övertagande av verkställighetsuppgift från Sverige. Det skulle med hänsyn härtill kunna invändas, att riksdagen genom lagens antagande icke binder Sverige vid en förpliktelse att genom uppgifts-

• Sida 91
•  Original

Prop. 1978/79: 3 91

överlåtelse avstå någon del av sin suveränitet och att riksdagsbeslutet därför ej behöver fattas i den ordning som stadgas i 10 kap. 5 5 andra stycket RF. Ett dylikt resonemang saknar dock enligt lagrådets mening bärkraft. Avgörande är nämligen att riksdagen genom lagens antagande bemyndigar regeringen eller annan myndighet att efter eget beprövande överlämna en viktig förvaltningsuppgift med inslag av rättskipning till annan stat. Riksdagen har, sedan lagen väl antagits, icke längre någon möjlighet att kontrollera i vad mån uppgift överlåtes på annan stat.

Syftet med grundlagens krav på kvalificerad majoritet i detta fall är i främsta rummet att suveränitetsinskränkning ej får godtas utan att en hög grad av samstämmighet om avståendet föreligger i riksdagen. Li- kaså bör, om en offentlig uppgift berör en eller flera medborgare på ett mera kännbart sätt och det överlåtes till en främmande stat att ombesör- ja uppgiften, en stor del av riksdagen vara enig om åtgärdens lämplighet och riktighet. Dessa synpunkter äger obestridligen tillämplighet i det föreliggande ärendet.

Under hänvisning till vad lagrådet nu anfört finner lagrådet, både vid en mera formell granskning av reglerna i 10 kap. RF och vid en sak- lig värdering av de uppgifter som enligt lagförslaget skall kunna över- låtas till annan stat, att det uppgiftsöverlämnande varom stadgas i lagen gäller uppgifter av sådan art som avses i 10 kap. 55 andra stycket RF. Uppgiften att verkställa en svensk straffdom får också anses så betydel- sefull att behov föreligger av det grundlagsfästa skydd såväl för den svenska suveräniteten som för svenska medborgare, vilket ligger i de al- ternativa kraven i nyss nämnda lagrum på kvalificerad majoritet eller på grundlagsstiftningsformen. Riksdagens antagande av det remitterade förslaget till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i fri- het bör sålunda enligt lagrådets mening ske i den i 10 kap. 55 andra stycket RF angivna ordningen.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt krimi- nalregister

Lagrådet:

Om förslaget att införa ett nytt tredje stycke i 245 lagen om interna- .tionellt samarbete rörande kriminalvård i frihet godtas, bör i 65 lagen om allmänt kriminalregister införas föreskrift att beslut jämlikt sagda stycke om upphävande av verkställighet som har anordnats utomlands skall antecknas i kriminalregistret.

Övriga lagförslag Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1978/79: 3 92

Utdrag J USTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-06-15

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahl- gren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Wikström, Jo- hansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Proposition om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande1 över förslag till

1. lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

2. lag om ändring i brottsbalken ,

3. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,

4. lag om ändring i rättshjälpslagen(1972: 429). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande. Det remitterade förslaget till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet innebär, i nära anslutning till vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i IVL, att en framställning om verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom alltid skall i första hand prövas av regeringen. Det tillkommer enligt förslaget därvid regeringen att ensam pröva vissa grunder som kan tänkas föranleda ett avslag på framställ- ningen, t. ex. frågan om framställningen skall avslås därför att den rör politiskt brott. I övrigt har regeringens prövning begränsats till en första- handsgranskning med möjlighet att omedelbart avslå ansökningen, om det är uppenbart att avslagsgrund föreligger. Avslår inte regeringen framställningen, ankommer den slutliga prövningen på kriminalvårds- styrelsen vid begränsad verkställighet och all-män domstol vid fullständig verkställighet.

Flertalet av lagrådets ledamöter har lämnat det remitterade lagför- slagets allmänna uppbyggnad utan erinran i denna del. En ledamot har emellertid _ med hänvisning till att samarbete enligt övervakningskon- ventionen bygger på att ett avtal träffas mellan de båda berörda sta- terna — förordat att lagstiftningen utformas på ett sådant sätt att det alltid skall ankomma på regeringen att i sista hand fatta beslut med

1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 2 mars 1978.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1978/79: 3 93

anledning av en framställning från främmande stat liksom att lämna den främmande staten besked huruvida dess framställning bifalls eller avslås.

Som jag har konstaterat i rcmissprotokollet innehåller övervaknings- konventionen inte några bestämmelser om hur prövningsförfarandet skall anordnas i den anmodade staten. Det blir alltså i princip en intern fråga för fördragsslutande stat att utforma prövningsförfarandet på det sätt som den finner lämpligast. I detta hänseende skiljer sig konventio- nen från brottmålsdomskonventionen. Enligt sistnämnda konvention, som ligger till grund för IVL, är det obligatoriskt för anmodad stat att överlämna en framställning om verkställighet av utländsk brottmålsdom till domstolsprövning. Enligt min uppfattning ligger det en fördel i att utforma de bestämmelser som föranleds av ett tillträde till övervak- ningskonventionen på ett sådant sätt att man når största möjliga över- ensstämmelse med den beslutsordning som gäller enligt IVL. Detta talar för att den slutliga prövningen av en framställning om fullständig verk- ställighet enligt den nya lagen bör ankomma på allmän domstol. Med denna utgångspunkt ligger det nära till hands att inte heller beträffande en framställning om begränsad verkställighet förlägga den slutliga pröv- ningen hos regeringen utan att i stället anförtro denna prövning åt kri- minalvårdsstyrelsen, som beslutar i motsvarande frågor enligt NVL. Jag kan inte se att några avgörande olägenheter skulle vara förenade här- med och anser mig därför böra vidhålla det remitterade förslaget i de hänseenden som har berörts nu.

Det bör emellertid anmärkas att jag, som framgår av mina uttalanden till rcmissprotokollet, har utgått från att det i enlighet med praxis skall ankomma på utrikesdepartementet att till främmande stat befordra un- derrättelse eller annat meddelande som skall sändas från svensk sida enligt lagen eller konventionen. Bestämmelser härom har jag ansett kunna meddelas som vcrkställighetsföreskrifter till den nya lagen, jfr 14 5 förordningen (1977: 178) med vissa bestämmelser om internatio- nellt samarbete rörande verkställighet av brottsmålsdom och 21 5 för- ordningen (1978: 108) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Svar på en framställning från främmande stat enligt övervak- ningskonventionen kommer sålunda alltid att lämnas av utrikesdeparte- mentet på den svenska regeringens vägnar.

I fråga om 4 5 första stycket förslaget till lag om internationellt sam- arbete rörande kriminalvård i frihet har lagrådet föreslagit en smärre justering, mot vilken jag inte har någon erinran. Jag har inte heller något att invända mot vad lagrådet har uttalat i anslutning till andra stycket punkt 2 i samma paragraf.

Enligt 4 5 andra stycket punkt 3 i det remitterade förslaget får en framställning om verkställighet av utländsk brottmålsdom här i landet inte bifallas, om den dömde inte har hemvist i Sverige. Lagrådet har

• Sida 94
•  Original

Prop. 1978/79: 3 94

påpekat att konventionens originaltext såvitt gäller kravet på hemvist använder uttrycket att lagöverträdaren "establishes his ordinary resi- dence” (”établit sa résidence habituelle”) i den anmodade staten (art. 5.1 och 6). För att lagtexten bättre skall återge konventionens innebörd i detta hänseende föreslår lagrådet att punkten får formuleringen ”om den dömde ej har eller tar hemvist i Sverige".

Förarbetena till konventionen ger vid handen att den expertkommitté, som har utarbetat konventionstexten, i sitt ursprungliga förslag använde uttrycket ”is ordinarily resident” i fråga om kravet på hemvist i den anmodade staten. Den slutliga avfattningen tillkom efter ett påpekande av Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor vid dess åttonde ple- narmöte i april 1962. Orsaken till ändringen angavs vara att den ur- sprungliga texten inte gav tydligt uttryck för att konventionen skulle bli tillämplig inte bara på fall när lagöverträdaren vid tiden för domen har hemvist i annan konventionsstat utan också i situationer där han flyttar till annan stat efter domen. Däremot synes förarbetena inte ge något stöd för att man avsett att ge avkall på kravet att den dömde skall ha hemvist i den anmodade staten vid tiden för framställningen om verkstäl- lighet. Mot denna bakgrund anser jag det för egen del tveksamt om de aktuella konventionsbestämmelserna kan tilläggas den innebörd som lagrådet har antagit. Konventionen får emellertid anses vara oklar på denna punkt, och det är enligt min mening från saklig synpunkt en för- del, om lagstiftningen kan erhålla det vidare tillämpningsområde som skulle följa av lagrådets förslag. Detta skulle bl. a. ge ökade möjligheter till verkställighetssamarbete i situationer av den typ som kriminalvårds- styrelsen vid remissbehandlingen av departementspromemorian angav som exempel på fall där överflyttning borde kunna komma i fråga (jfr avsnitt 2.3.1 i lagrådsremissen).

Med hänvisning till det anförda anser jag mig böra godta lagrådets förslag till ändrad lydelse av 4 5 andra stycket punkt 3. Med denna lydelse av bestämmelsen markeras att det inte är en absolut förutsätt- ning för bifall till framställningen att den dömde har hemvist i Sverige vid den tidpunkt då framställningen tas upp till prövning men att det, om så inte är fallet, måste föreligga godtagbar utredning om att han kommer att ha hemvist här under åtminstone en väsentlig del av den tid kriminalvården i frihet skall pågå. En motsvarande justering bör som lagrådet har påpekat göras i 21 5.

De formella ändringar som lagrådet har förordat beträffande 5, 7, 14, 16, 25 och 26 55 anser jag på .de av lagrådet anförda skälen böra godtas med någon jämkning av redaktionell nat-ur. Även i övrigt bör vissa redaktionella jämkningar göras i lagförslaget.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet har anfört vid 12 5 liksom till vad tre av lagrådets ledamöter har anfört vid 10 och 18 55.

I anslutning till 24 5 har lagrådet, med anledning av vissa uttalanden

• Sida 95
•  Original

Prop. 1978/79: 3 95

från min sida till rcmissprotokollet, uppmärksammat den situation som kan tänkas uppstå om begränsad verkställighet har anordnats utom- lands på grund av svensk .dom men den dömde därefter tar hemvist i domslandet eller i en tredje stat under verkställighetstiden. En motsva- rande fråga uppmärksammades under förarbetena till NVL, men det ansågs i det sammanhanget inte nödvändigt att tynga lagtexten meden särskild regel angående sådana fall (jfr prop. 1962: 203 s. 34).

Jag vill emellertid inte motsätta mig lagrådets förslag till en uttryck- lig bestämmelse om att kriminalvårdsstyrelsen i här avsedda situationer kan förordna att verkställigheten i den främmande staten skall upphöra och i samband därmed åter-flytta verkställigheten hit eller göra fram- ställning om verkställighet i tredje stat. Därvid bör det dock enligt min mening komma till klart uttryck i lagtexten att en förutsättning för ett sådant förordnande skall vara att den dömde upphör att ha hemvist i den främmande stat till vilken verkställigheten har överflyttats. Skall verkställigheten överflyttas hit, bör det ankomma på den övervaknings- nämnd som sist handhade övervakningen att återuppta denna. Med de jämkningar som föranleds av vad jag nu har anfört godtar jag den av lagrådet föreslagna bestämmelsen. Denna bör, i enlighet med den stånd- punkt som har intagits av flertalet inom lagrådet, placeras som ett tredje stycke till 24 5.

I fråga om förslaget till lag om ändring i lagen om allmänt kriminal- register har lagrådet föreslagit ett tillägg till 6 5 av innebörd att även förordnande enligt det nya tredje stycket i 24 5 lagen om internatio- nellt samarbete rörande kriminalvård i frihet -om upphävande av verk- ställighet som har anordnats utomlands skall antecknas i kriminalre- gistret. Jag godtar förslaget och förordar att tillägget utformas så att det täcker även förordnande enligt 25 5 andra stycket nämnda lag lik- som de beslut av motsvarande innebörd som kan meddelas vid tillämp- ningen av NVL.

I enlighet med vad som har förordats vid remissen till lagrådet bör Sverige genom ratifikation tillträda övervakningskonventionen, varvid förbehåll bör göras mot del III av konventionen samt förklaringar avges enligt artiklarna 27.4, 29.2 och 37.3.

Tiden för ikraftträdande av den nya lagstiftningen bör flyttas till den 1 januari 1979.

Formen för ärendets behandling i riksdagen

I 10 kap. 5 5 andra stycket regeringsformen (RF) föreskrivs att rätt- skipnings- och förvaltningsuppgift som inte enligt RF tillkommer riks- dagen, regeringen eller annat i regeringsformen angivet organ kan över— låtas till annan stat, till mellanfolklig institution eller till utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet, om riksdagen förordnar om det genom ett beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande för—

• Sida 96
•  Original

Prop. 1978/79: 3 96

enar sig, eller genom beslut i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Vid remissen till lagrådet anförde jag att frågan om ett till- träde från svensk sida till den europeiska övervakningskonventionen och om antagandet av den lagstiftning som föranleds därav enligt min me- ning skulle kunna prövas av riksdagen utan iakttagande av sådan be- slutsordning som finns föreskriven i denna grundlagsbestämmelse. Den omständigheten att konventionen öppnar möjlighet att i särskilda fall begära verkställighet utomlands av en svensk dom i brottmål kunde nämligen, enligt vad jag uttalade i sammanhanget, inte anses innebära ett överförande av rättsskipnings- eller förvaltningsuppgift till annan stat i den mening som avses i 10 kap. 5 5 andra stycket RF.

Lagrådet har i sitt yttrande utförligt uppehållit sig vid frågan om for- men för lagstiftningsärendets prövning i riksdagen. Lagrådet konstate- rar att grundlagen, såvitt är av intresse i detta sammanhang, innehåller regler om två huvudtyper av offentliga uppgifter: de högsta statsfunk- tionerna, som är underkastade reglerna i 10 kap. 5 5 första stycket RF, och ett lägre skikt av funktioner, avsedda att behandlas enligt föreskrif- terna i lagrummets andra stycke. Enligt lagrådet får det emellertid förut- sättas att det härutöver finns ytterligare en grupp av mera bagatellar- tade uppgifter, vilka kan överlåtas till annan stat utan att 10 kap. 5 5 regeringsformen över huvud taget blir att tillämpa. Den praktiska frå- gan i förevarande ärende sägs vara hur gränsen skall dras mellan upp- gifter som avses i andra stycket av nämnda lagrum och uppgifter av lägre dignitet.

I detta avseende hänvisar lagrådet bl. a. till att regeln i 10 kap. 5 5 andra stycket RF hittills har tillämpats endast en gång, nämligen när riksdagen beslöt att godkänna 1970 års konvention om patentsamarbete och att i anslutning härtill anta förslag till ny lydelse av 3 kap. patent- lagen (prop. 1977/78: 1, LU 1977/78: 10, rskr 1977/78: 126). Lagrådet uttalar därvid att de uppgifter, som enligt det nu aktuella lagförslaget skall kunna överlåtas till främmande stat, synes utgöra ett längre gående ingrepp i svensk suveränitet än det suveränitetsintrång, som kan ligga i att enligt patentsamarbetskonventionen arbetet med nyhetsgranskningen i patentärenden överlåts på en främmande stats myndighet eller på ett internationellt organ.

Med anledning av vad lagrådet sålunda har anfört vill jag för min del framhålla följande.

Det är otvivelaktigt förenat med svårigheter att avgöra hur vidsträckt tillämpningsområdet för 10 kap. 5 5 andra stycket RF har avsetts vara. Den tolkning som lagrådet har kommit fram till, nämligen att bestäm- melsen avser vissa förvaltningsuppgifter av någorlunda kvalificerad art men inte sådana uppgifter av lägre dignitet, synes dock inte ha något stöd i vare sig lagrummets ordalydelse eller dess förarbeten. Snarare förefaller den att strida mot uttalanden som gjordes i samband med

• Sida 97
•  Original

Prop. 1978/79: 3 97

RF:s tillkomst. ] propositionen rörande ny regeringsform uttalade näm- ligen dåvarande chefen för justitiedepartementet (prop. 1973: 90 s. 365 och-366) att 10 kap. 5 5 andra stycket RF kunde väntas huvudsakligen komma till användning vid överlåtelse av uppgifter av mer alldaglig natur och att bestämmelsen omfattar varje rättskipnings- och förvalt- ningsuppgift som inte i RF är knuten till ett där angivet organ.

Jag har därför svårt att godta lagrådets uppfattning att vissa förvalt- ningsuppgifter på grund av sin låga dignitet skulle kunna överlåtas till utländskt organ utan att riksdagen har förordnat om det genom beslut i den särskilda ordning som är föreskriven i 10 kap. 5 5 andra stycket RF. Enligt min mening måste man vid avgränsningen av lagrummets tillämpningsområde söka sig fram på andra vägar.

Lagrådet har gått in på frågan om bestämmelsen i 10 kap. 5 5 andra stycket RF kan anses tillämplig bara i sådana fall där riksdagen genom sitt beslut binder Sverige vid en förpliktelse att genom uppgiftsöver- låtelse avstå någon del av sin suveränitet. Ett sådant fall förelåg vid riksdagens godkännande av konventionen om patentsamarbete, vilken inte bara innebär att arbetet med nyhetsgranskning i patentärenden kan ske utomlands utan också att en patentansökan som tas upp av en ut- ländsk eller internationell myndighet under vissa förutsättningar får samma rättsverkan här i riket som en svensk patentansökan. Med en sådan tolkning skulle grundlagsbestämmelscn inte vara tillämplig när — såsom i föreliggande fall —- riksdagsbeslutet bara innebär att svensk myndighet ges möjlighet att i särskilda fall överflytta uppgifter av an- givet slag.

Denna tolkning synes visserligen inte vara oförenlig med lydelsen av 10 kap. 5 5 andra stycket RF. Jag kan emellertid dela lagrådets mening att de syften som ligger till grund för bestämmelsen närmast talar för att den bör anses ha tillämpning också i fall av den typ som nu avses. Det kan nämligen hävdas att det skulle bli alltför lätt att sätta det av- sedda skyddet för den svenska suveräniteten och för svenska intressen i övrigt ur spel, om en konstruktion av denna typ skulle falla utanför grundlagsbestämmelsens tillämpningsområde.

Enligt min mening kommer man vid tillämpningen .av 10 kap. 5 & andra stycket RF med nödvändighet in på frågan vad som är naturliga uppgifter för Sverige och vad som rimligen bör ankomma på annat land. När det i lagrummet talas om överlåtelse av rättskipnings- eller förvaltningsuppgift, måste givetvis avses överlåtelse av svensk rättskip- nings— eller förvaltningsuppgift. Vad som är svenska rättskipnings- och förvaltningsuppgifter kan emellertid inte anges generellt och en gång för alla. Det beror på vilka uppgifter som ges åt svenska myndigheter i vår lagstiftning.

En viss ledning för bedömningen av vad som skall anses falla inom ramen för de svenska rättskipnings— och förvaltningsuppgifterna kan

• Sida 98
•  Original

Prop. 1978/79: 3 93

otvivelaktigt hämtas från de principer som är vedertagna inom folk- rätten. Sverige kan t.ex. inte göra anspråk på att få utöva offentlig myndighet eller tvångsmakt på en främmande stats territorium. Om Sverige i utlämningsavtal med annan stat träffar en överenskommelse som innebär att den främmande staten skall inom sitt område sörja för att en efterspanad brottsling grips på svensk begäran eller med anled- ning av här i landet utfärdad efterlysning, torde detta därför inte kunna innebära att Sverige överlåter egna uppgifter på den främmande staten. Av samma skäl torde regelmässigt avtal mellan Sverige och annan stat om samarbete med delgivning av handlingar falla utanför tillämpnings- området för 10 kap. 5 5 andra stycket RF. Jag anser mig emellertid inte kunna hävda att ett sådant resonemang leder till någon bestämd slutsats i frågan huruvida grundlagsbestämmelscn skall anses vara till- lämplig i det nu föreliggande ärendet.

Sverige måste emellertid även av andra än folkrättsliga skäl kunna sätta gränser för sina rättskipnings- och förvaltningsuppgifter. [ en fråga som berör både Sverige och annat land kan Sverige inta ståndpunkten att de aktuella befogenheterna har så stark anknytning till det andra landet att det får anses vara en uppgift för det landets myndigheter att bestämma. Om det finns starka anknytningspunkter till det andra lan- det, kan man inte säga att Sverige i sådana situationer överlåter en svensk rättskipnings- eller förvaltningsuppgift till det andra landet. Vad Sverige gör är att sätta en gräns för sina uppgifter.

Bestämmelsen i 10 kap. 5 5 andra stycket RF bör enligt min mening inte anses tillämplig, om Sverige på ett rimligt sätt begränsar sina rätt- skipnings- eller förvaltningsuppgifter och låter ett annat land bestämma i frågor där det finns en stark anknytning till det landet. Bara om an- knytningen till Sverige är stark och anknytningen till ett annat land är svag, torde man med det nämnda synsättet med fog kunna hävda att regleringen innebär ett kringgående av det skydd för den svenska suverä— niteten och för svenska intressen i övrigt som bestämmelsen i 10 kap. 5 5 andra stycket RF skall utgöra.

Lagrådet utesluter inte att situationer kan uppkomma där resone— mang av denna art bör godtas. Lagrådet anser det emellertid uteslutet att på denna väg komma fram till att 10 kap. 5 5 andra stycket RF inte äger tillämpning i det nu .föreliggande ärendet. Enligt lagrådets mening måste det alltid vara en svensk uppgift att tillse att en svensk brottmåls- dom blir verkställd. Att detta sker, i eller utom Sverige, är enligt lag- rådets uppfattning ett primärt svenskt intresse.

Såvitt jag kan finna är tillämpligheten i nu föreliggande ärende av 10 kap. 5 & andra stycket RF främst beroende av huruvida man kan säga att Sverige har ett så starkt intresse av att den som vistas i annan stat blir föremål för kriminalvård i frihet efter det att en svensk brott— målsdom har meddelats, att man kan tala om en överlåtelse av en svensk

• Sida 99
•  Original

Prop. 1978/79: 3 99

rättskipnings- och förvaltningsuppgift och inte bara karakterisera situa- tionen så att Sverige helt eller delvis avstår från vidare befattning med verkställigheten därför att den främmande staten har det dominerande intresset i sammanhanget.

Särskilt med beaktande av syftet med det verkställighetssamarbete som avses i övervakningskonventionen —- att underlätta den dömdes anpassning i samhället och att sörja för kontroll av hans uppförande under övervakningstiden — kan det enligt min mening väl sättas i fråga om det är domslandet som har det primära intresset av verkställig- het i annat land av en dom på kriminalvård i frihet. Vid sådant förhål- lande saknas inte skäl för den i remissen framförda uppfattningen att den beslutsordning som föreskrivs i 10 kap. 5 5 andra stycket RF inte behöver iakttas vid det aktuella ärendets prövning i riksdagen. Själv- fallet är det emellertid riksdagen som avgör i vilken ordning beslut skall fattas i det föreliggande ärendet.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen föreslår riksdagen att

dels antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels godkänna den europeiska konventionen den 30 november 1964 rörande övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer med det förbehåll och de förklaringar som jag har angett.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslu- tar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM l97B 700017

• Sida 100
•  Original

• Sida 101
•  Original

Prop. 1978/79: 3

5.1. Sveriges tillträde till övervakningskonventionen

Den internationella rörligheten påverkar i dag skilda områden av samhällslivet. Sålunda har även brottsligheten fått en alltmer internatio- nell karaktär. Till följd bl. a. av de livligare kommunikationerna mellan länderna inträffar det allt oftare att brott begås i annan stat än den där gärningsmannen har sitt hemvist.

Nu angivna förhållanden ger utslag bl. a. i kriminalstatistiken. Av de

• Sida 118
•  Original

Prop. 1978/79: 3 118

brottmålsdomar och beslut om åtalsunderlåtelser som år 1973 meddela— des i Sverige avsåg ca 8 800 eller drygt 10 % utländska medborgare. Omkring 1 000 av dessa domar och beslut gällde utomnordiska medbor- gare som inte var kyrkobokförda här i landet. Under år 1975 intogs drygt 1 800 till fängelse dömda utländska medborgare i svensk kriminal- vårdsanstalt. Av dessa hade mer än en tredjedel dömts till fyra måna— ders fängelse eller däröver. I 36 % av fallen förelåg förordnande om förvisning i domen.

Det förekommer också att svenska medborgare är berövade friheten i utländska fängelser. F. n. finns i utomnordiska fängelser såvitt känt något tiotal svenska medborgare som avtjänar frihetsstraff. Strafftiden varierar i dessa fall mellan ett par månader och flera år.

Brottslighetens ökade internationalisering har skapat behov av ett intensifierat samarbete mellan staterna när det gäller olika brottsbekäm- pande åtgärder, däribland verkställighet av utländska brottmålsdomar. Inom Norden förekommer sedan år 1963 ett långtgående samarbete i fråga om domsverkställighet som regleras genom enhetlig lagstiftning. För Sveriges del är huvudbestämmelserna om detta samarbete intagna i den s. k. nordiska verkställighetslagen (1963: 193, NVL). Det nordiska samarbete som grundas på denna lag omfattar verkställighet av böter, ordinärt frihetsstraff, förverkande på grund av brott samt anordnande av övervakning av villkorligt dömd och villkorligt frigiven.

Under en följd av år har vidare inom Europarådet bedrivits arbete på att få till stånd en omfattande samverkan mellan medlemsstaterna på brottsbekämpningens område. Verksamheten har haft som mål att åstadkomma att medlemsstaternas resurser för hindrande och beivrande av brott blir utnyttjade på bästa möjliga sätt. Den har dessutom syftat till att tillvarata den brottsliges rättigheter och främja hans återanpass- ning.

Europarådets arbete på detta område har lett fram till en rad kon- ventioner som har tillträtts av Sverige. År 1957 tillkom en konvention om utlämning för brott, som ratificerades av Sverige år 1959. Bestäm- melser om rättshjälp i brottmål finns i den s.k. rättshjälpskonventionen från år 1959, som för Sveriges del trädde i kraft år 1968. Den inne- håller regler om samverkan beträffande delgivning, bevisupptagning och vissa andra begränsade åtgärder. I 1964 års trafikbrottskonvention, som också har tillträtts av Sverige, finns bestämmelser om samverkan för bl. a. lagföring i fråga om vägtrafikbrott. Sverige har vidare anslutit sig till 1970 års brottmålsdomskonvention och 1972 års lagföringskon- vention.

Av de nu berörda konventionerna är det i främsta rummet brottmåls- domskonventionen som reglerar samarbete i fråga om domsverkställig— het. Enligt denna konvention och den med anledning av Sveriges till- träde antagna lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande

• Sida 119
•  Original

Prop. 1978/79: 3 119

verkställighet av brottmålsdom (IVL) kan Sverige åta sig att efter fram- ställning verkställa brottmålsdom som har meddelats i konventionsstat och som avser frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Det är också möjligt att från svensk sida begära verkställighet i annan konven- tionsstat av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som har ådömts här i landet. IVL erbjuder möjlighet att förordna om överflytt- ning av verkställighet även i förhållande till stat som inte har anslutit sig till brottmålsdomskonventionen, såvida Sverige har ingått överenskom- melse med staten om verkställighetssamarbete. När synnerliga skäl före- ligger kan regeringen slutligen under vissa förutsättningar förordna att verkställigheten av frihetsberövande påföljd skall överflyttas i visst konkret fall utan att generell överenskommelse med den främmande staten föreligger.

Varken brottmålsdomskonventionen eller IVL avser kriminalvård i frihet. Utanför det nordiska verkställighetssamarbetet saknas sålunda f. n. möjlighet att flytta sådan kriminalvård från Sverige till annat land eller omvänt. Inom ramen för det europeiska samarbetet regleras denna fråga av 1964 års övervakningskonvention som inte har tillträtts av Sverige. Samarbetet enligt denna konvention består i övervakning i syfte att dels underlätta villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personers anpassning i samhället, dels. kontrollera deras uppförande för att kunna ingripa om de skulle missköta sig.

Frågan om anslutning till övervakningskonventionen behandlades vid nordiska departementsöverläggningar redan under år 1965. I dåvarande läge kom arbetet emellertid inte att leda fram till beslut om tillträde från någon nordisk stats sida.

Vid nya överläggningar mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige år 1976 har saken tagits upp på nytt. Därvid har man från dansk, norsk och svensk sida enats om att åter aktualisera frågan om ett tillträde till konventionen, låt vara med vissa förbehåll.

Från kriminalpolitiska och humanitära synpunkter är ett utvidgat in- ternationellt samarbete även i fråga om kriminalvård i frihet otvivel- aktigt förenat med fördelar. En betydelsefull vinst är att domstolarna därigenom får vidgad möjlighet att tillämpa brottspåföljd som innebär frivård även vid lagföring av personer som hör hemma i främmande stat. Från svensk synpunkt ökas sålunda förutsättningama för att till- lämpa skyddstillsyn beträffande utlänningar som inte har hemvist inom riket. På samma sätt torde samverkan från svensk sida efter de linjer som anges i konventionen öka möjligheterna för svenska medborgare som har begått brott utomlands att där erhålla villkorlig dom eller motsvarande påföljd. När det gäller personer som avtjänar frihetsstraff i annan stat än hemviststaten kan också myndigheterna tänkas vara mera benägna att besluta om eller tidigarelägga villkorlig frigivning eller mot-

• Sida 120
•  Original

Prop. 1978/ 79: 3 120

svarande åtgärd, såvida tillfredsställande övervakning kan anordnas i deras hemland. I fall då den som står under övervakning flyttar till an- nan stat under övervakningstiden, kan det givetvis även från kontroll- synpunkt vara värdefullt, om övervakningen kan överföras till hans nya hemland. Det måste över huvud taget vara önskvärt att de olika sta- terna inte i kampen mot brottsligheten begränsar sina kriminalvårdande åtgärder till personer som har dömts i det egna landet utan att ett ökat samarbete över gränserna kommer till stånd i den utsträckning det är praktiskt möjligt.

Som framgår av det anförda har övervakningskonventionen en inte oväsentlig uppgift att fylla i det internationella samarbetet på straff- rättens område. Ett mellanstatligt samarbete av det slag som konven- tionen förutsätter kan självfallet tänkas ge upphov till en del praktiska problem i tillämpningen. De goda erfarenheterna av den samverkan som har ägt rum inom ramen för andra europarådskonventioner liksom av det nordiska verkställighetssamarbetet talar emellertid för att sådana problem bör kunna bemästras utan alltför stora svårigheter. Visserligen föreligger påtagliga skiljaktigheter mellan rättssystemen i europaråds- staterna, men villkorligt anstånd med ådömande eller verkställighet av frihetsberövande påföljd är en allmänt erkänd reaktionsform i de olika staternas rättssystem. I praktiskt taget alla dessa stater förekommer ock- så institutet villkorlig frigivning. Att frivården har organiserats på olika sätt i skilda stater behöver inte vara något hinder mot ett samarbete i den form som övervakningskonventionen avser.1

Övervakningskonventionen, som har tillträtts av fyra stater, har nu- mera trätt i kraft. Ytterligare fem stater har undertecknat konventionen och inom Europarådet har en uppmaning riktats till de stater som ännu inte har anslutit sig att vidta åtgärder för att ett tillträde skall bli möj- ligt. För konventionens praktiska effektivitet är det önskvärt att den får en så bred anslutning som möjligt. Sverige bör inte ställa sig utanför detta samarbete utan ta tillvara de möjligheter som konventionen er- bjuder till samverkan mellan europarådsländerna även i fråga om kri- minalvård i frihet. När nu anslutning kan påräknas även från dansk och norsk sida, bör Sverige sålunda tillträda konventionen och genomföra den lagstiftning som behövs för tillträdet.

5.2. Förbehåll och förklaringar

Övervakningskonventionen erbjuder tre olika samarbetsformer. Den ena innebär i huvudsak att övervakningen flyttas till det land där den dömde hör hemma men att domslandet behåller möjligheten att bedöma hur övervakningen utfaller (del II av konventionen). Enligt detta alter-

1 En översiktlig redogörelse för kriminalvården i frihet i vissa europaråds- stater lämnas i bilaga C.

• Sida 121
•  Original

Prop. 1978/79: 3 121

nativ ankommer det sålunda på domslandet att besluta om åtgärder med anledning av en eventuell misskötsamhet från den dömdes sida, varvid det förutsätts att beslutet skall grunda sig på underrättelser från den stat som har övertagit övervakningen. I den andra, mera utvidgade formen innebär samarbetet även skyldighet för den stat som har över— tagit övervakningen att sörja för verkställighet av det straff eller den straffåterstod som kan komma att beslutas eller förverkas i domslandet med anledning av den dömdes misskötsamhet (del III). När sådan verk— ställighet begärs får den anmodade staten visserligen om det behövs bestämma nytt straff, men detta skall till sin art så nära som möjligt stämma överens med vad som har bestämts i domslandet. Den tredje samarbetsformen påminner närmast om vad som gäller enligt brottmåls- domskonventionen. Samarbetet innebär nämligen att det anmodade lan- det helt övertar tillämpningen av den dom som har föranlett övervak- ningen (del IV). Därvid förutsätts på samma sätt som enligt brottmåls— domskonventionen att en omvandling av påföljden sker i verkställighets- landet redan i samband med att detta övertar verkställigheten.

Enligt art. 38.1 jämförd med bilagan till konventionen har fördrags- slutande stat rätt att göra förbehåll, helt eller delvis, i fråga om de båda sistnämnda samarbetsformerna. Samarbete enligt del II är däremot ovill- korligt efter en anslutning.

I den promemoria som upprättades i samband med att Sveriges till- träde aktualiserades år 1965 föreslogs att en anslutning från svensk sida skulle begränsas till del II av konventionen. Sedan 1965 års promemoria upprättades har emellertid det internationella samarbetet på brottsbe- kämpningens område utvidgats och förbättrats. Av särskild betydelse i förevarande hänseende är tillkomsten av brottmålsdomskonventionen och IVL. Frågan om vilken omfattning ett samarbete enligt övervak- ningskonventionen bör ha för svensk del har därför kommit i ett annat läge.

Härtill kommer att ett samarbete som begränsas till övervakning enligt del II av konventionen kan tänkas medföra vissa praktiska pro- blem. I fall då Sverige har övertagit övervakningen föreligger sålunda en skyldighet att från svensk sida hålla domslandet underrättat bl. a. om eventuell misskötsamhet från den dömdes sida under prövotiden. Underrättelserna kan leda till att man i domslandet förklarar det vill- korligt medgivna anståndet förverkat. Därmed blir den dömde skyldig att avtjäna straff eller straffåterstod i domslandet. För att straffet skall kunna verkställas uppkommer då ofta fråga om utlämning av den dömde från Sverige. Både humanitära och kriminalpolitiska skäl kan emellertid tänkas tala mot att den som har hemvist här i landet skall utlämnas för att undergå ett sådant straff utomlands. Och i den situation som kan förutsättas bli den praktiskt sett vanligaste, nämligen då den dömde är

• Sida 122
•  Original

Prop. 1978/79: 3 122

svensk medborgare, får utlämning till utomnordiskt land över huvud taget aldrig äga rum.

Även den samarbetsform som regleras i del III av konventionen är förenad med olägenheter från praktiska och principiella synpunkter. Också enligt detta alternativ förutsätts att frågan om förverkande av det villkorliga anståndet prövas av myndighet i domslandet. En anslutning till del III innebär emellertid dessutom att myndigheterna i den dömdes hemland, som normalt har de bästa möjligheterna att bedöma frågan om förverkande, blir ovillkorligt bundna av det avgörande som i detta hänseende träffas i det andra landet. Denna ordning har ansetts väcka sådana betänkligheter att man vid de nordiska överläggningarna från dansk, norsk och svensk sida har enats om att förbehåll bör göras mot del III.

Den från både effektivitets— och rättssäkerhetssynpunkt mest lämpliga samarbetsformen är den som regleras i del IV av konventionen. Den an- sluter nära till den ordning som förutsätts i brottmålsdomskonventionen och IVL. Samarbete enligt detta alternativ har den fördelen att den stat som har övertagit övervakningen svarar för tillämpningen av domen i dess helhet. Några underrättelser behöver sålunda inte lämnas till domslandet om den dömde skulle missköta sig under prövotiden, utan det blir myndigheterna i hans hemland som får befogenheten att avgöra vilka konsekvenser som skall inträda i ett sådant fall.

I överensstämmelse med det ställningstagande som har gjorts vid de nordiska överläggningarna föreslås sålunda att Sverige godtar del II och del IV av konventionen men gör förbehåll mot del III.

Övervakningskonventionen upptar i art. 7 de grunder som anmodad stat kan åberopa till stöd för avslag på en framställning om tillämpning av konventionen. Därvid anges både obligatoriska och fakultativa av- slagsgrunder. Till följd av konventionens avfattning kan dessa avslags— grunder tillämpas utan att konventionsstat gör särskilt förbehåll därom vid anslutningen.

Det är i denna del vidare att märka att konventionen saknar särskilda regler om rätt för anmodad stat att avslå en framställning om överfö- rande av verkställighet för det fallet att dom beträffande brottet har meddelats även i annan främmande stat än den som har gjort fram- ställningen. Sverige har emellertid vid sin anslutning till brottmålsdoms— och lagföringskonventionema förbundit sig att i viss omfattning tiller- känna rättskraft åt brottmålsdomar som har meddelats i stat som har tillträtt någon av dessa konventioner. Detta innebär bl. a. att den som har dömts i sådan stat inte får — utom i vissa undantagsfall -— under- kastas verkställighet här i riket av påföljd som avser samma gärning, om han i den främmande staten har frikänts från ansvar, om han har för— klarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts, om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår eller om ådömd på-

• Sida 123
•  Original

Prop. 1978/79: 3 123

följd har bortfallit enligt lagen i den staten (jfr art. 53 i brottmålsdoms- konventionen, prop. 1972: 98 s. 179, och art. 35 i lagföringskonventio- nen, prop. 1975/76: 3 s. 119). Enligt de internationellt straffrättsliga principer som Sverige följer tillerkänns samma rättsverkan åt dom som har meddelats i den främmande stat där brottet har förövats. Bestämmel- ser om utländsk doms rättskraft i nu berörda fall har tagits in i 2 kap. 5 a & BrB (ändrad senast 1976: 20).

Av det anförda följer att man från svensk sida i vissa fall kan tänkas bli förhindrad att efterkomma en framställning om verkställighet enligt övervakningskonventionen med hänsyn till att dom beträffande brottet har meddelats även i annan främmande stat än den som har gjort fram- ställningen. Frågan i vad mån anmodad stat skall anses ha rätt att avslå en framställning på sådan grund behandlades under förarbetena till konventionen. Enligt den därvid uttalade uppfattningen skulle ett av- slagsbeslut i nu avsett fall kunna grundas på art. 7.1 a, där det före- skrivs att den anmodade staten skall avslå en framställning bl. a. om den anses strida mot grunderna för dess rättsordning eller andra väsent- liga intressen. Detta betraktelsesätt torde kunna anläggas även för svensk dels med hänsyn till att principen om utländska brottrnålsdomars rätts- kraft har införlivats med den svenska rättsordningen genom bestämmel- serna i 2 kap. 5 a & BrB. Detta innebär att särskilt förbehåll inte behöver göras på grund av Sveriges åtaganden enligt brottmålsdoms— och lag- föringskonventionema. I sammanhanget bör erinras om att förbehåll över huvud taget inte kan göras beträffande del II av konventionen.

Enligt art. 27 i övervakningskonventionen skall framställning och svar på framställning sändas resp. mottas av konventionsstaternas justitiede- partement. Andra meddelanden enligt konventionen får utväxlas på samma sätt eller direkt mellan vederbörande myndigheter. Fördrags- slutande stat kan genom förklaring avvika från dessa regler.

Vid Sveriges tillträde till rättshjälpskonventionen, brottmålskonventio— nen och lagföringskonventionen avgavs förklaring att framställningar och andra meddelanden för svensk del bör sändas resp. mottas av ut- rikesdepartementet. Med hänsyn till den praxis som sålunda tillämpas på andra områden bör sådan förklaring avges även nu.

Art. 29 upptar bestämmelser om översättning av handlingar som har samband med tillämpningen av konventionen. Artikeln ger möjlighet för konventionsstat att genom förklaring förbehålla sig rätten att kräva att framställningar och därvid fogade handlingar skall åtföljas av över- sättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk eller till det av dessa språk som den anger.

Sverige har vid tillträde till andra europarådskonventioner brukat för— behålla sig att få framställningar och andra handlingar översatta till svenska eller engelska. Beträffande konventioner som avsetts bli till— lämpliga inom Norden har dock undantag gjorts för handlingar som har upprättats på danska eller norska språket.

• Sida 124
•  Original

Prop. 1978/79: 3 124

Förevarande konvention avses som strax skall beröras få viss till- lämpning även inom Norden. I enlighet med vedertagen praxis bör Sve— rige sålunda med stöd av art. 29.2 förbehålla sig rätt att kräva att fram- ställningar och därvid fogade handlingar som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall vara översatta till svenska eller engelska språket.

Enligt art. 37.2 får de fördragsslutande parterna inte ingå bilaterala eller multilaterala överenskommelser med varandra i ämnen som be— handlas i konventionen utom för att göra tillägg till konventionens be- stämmelser eller underlätta tillämpningen av dess principer. Mot denna bestämmelse får enligt bilagan till konventionen fördragsslutande stat göra förbehåll.

Vid de nordiska departementsöverläggningama har enighet uppnåtts om att ett tillträde till konventionen inte bör påverka det nordiska verk- ställighetssamarbetet utan att detta bör bedrivas i samma former som förut. Av denna anledning behöver emellertid inte något förbehåll göras. Enligt art. 37.3 är nämligen två eller flera fördragsslutande parter, som redan har reglerat sina inbördes förhållanden på grundval av enhetlig lagstiftning eller som gör det i framtiden, berättigade att tillämpa sådan reglering utan hinder av bestämmelserna i konventionen. Något behov av sidoöverenskommelse med annan konventionsstat föreligger inte för svensk del. Förbehåll bör sålunda inte göras mot art. 37 .2. Däremot bör Sverige med stöd av art. 37.3 avge förklaring att konventionen skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och de övriga nordiska länder som har tillträtt konventionen endast i den mån det är fråga om verk— ställighetssamarbete som inte faller in under den nordiska verkställig— hetslagstiftningen. Därmed blir konventionen tillämplig i förhållandet mellan de nordiska länderna endast såvitt gäller överförande av krimi— nalvård i frihet inom ramen för tidsobestämda påföljder (för Sveriges del ungdomsfängelse och internering).

5.3. Av konventionen föranledd lagstiftning i huvuddrag

5.3.1 Lagstiftningens form och tillämpningsområde Ett tillträde till övervakningskonventionen kräver särskild lagstiftning. När det gäller metoden att införliva konventionen med svensk rätt finns olika möjligheter. Antingen kan konventionstexten omarbetas till lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk (transformationsmetoden) eller också kan i en författning hänvisning göras till konventionen med förklaring att dess bestämmelser skall gälla som lag (inkorporeringsmetoden). Hittills har transformationsmetoden i allmänhet använts vid lagstift- ning som är föranledd av konventioner. På det straffrättsliga området har denna metod senast använts i fråga om lagföringskonventionen (se

• Sida 125
•  Original

Prop. 1978/79: 3 125

prop. 1975/76: 3 s. 17). Med hänsyn till de praktiska fördelarna vid till- lämpningen bör även övervakningskonventionen omarbetas till lag.

Från systematisk synpunkt skulle det vara en fördel, om de nya lag- bestämmelser som behövs kunde inarbetas i IVL. Både IVL och den reglering som blir aktuell vid ett tillträde till övervakningskonventionen avser nämligen verkställighet i en stat av brottmålsdom som har med- delats i annan stat. Mot att arbeta in den nya regleringen i IVL talar emellertid flera skäl. Brottmålsdomskonventionen, på vilken IVL bygger, och övervakningskonventionen är i åtskilliga hänseenden olikartat utfor- made. Skillnader föreligger såväl i fråga om förfarandereglerna som be— träffande de grunder som av anmodad stat får åberopas till stöd för av- slag på framställning från annan stat. En samlad reglering skulle därför bli mycket svåröverskådlig.

Härtill kommer att de stater som tillträder brottmålsdomskonventio— nen inte kan förutsättas bli desamma som de vilka har tillträtt eller kom- mer att tillträda övervakningskonventionen. Vid ett sammanförande av konventionsbestämmelserna till en gemensam lag skulle denna sålunda komma att i olika delar bli tillämplig i förhållande till skilda stater, något som uppenbarligen skulle kunna leda till praktiska problem.

Det nu anförda talar för att den reglering som behövs vid ett tillträde till övervakningskonventionen bör ges formen av en särskild lag. Det bör emellertid anmärkas att man inom Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor (ECCP) nyligen har inlett ett förberedande arbete på att undersöka möjligheterna för ett sammanförande av de gällande straffrättsliga europakonventionerna till en gemensam ”European Code of Penal Procedure”. I den mån detta arbete leder till resultat —— något som dock kan beräknas ta avsevärd tid — kan frågan om ett samman- förande av de svenska lagar som bygger på de olika konventionerna komma att aktualiseras.

Övervakningskonventionen avser enligt sin officiella rubrik övervak— ning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer. Eftersom begreppet villkorlig dom inte har samma innebörd enligt svensk rätt som i flertalet övriga europeiska rättssystem, bör det inte användas i den nya lagens rubrik. Lagen synes i stället lämpligen kunna benämnas ”lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet".

Den nya lagens användningsområde behöver inte nödvändigtvis be- gränsas till samarbete med stat som har tillträtt övervakningskonven- tionen. Det är inte uteslutet att det kan bli aktuellt att träffa särskild överenskommelse om kriminalvård i frihet över gränserna även med utomeuropeisk stat. I den mån en sådan överenskommelse kan anpas— sas till det system som förutsätts i övervakningskonventionen bör lagen kunna bli tillämplig också i sådant fall.

I överensstämmelse med vad som anfördes under förarbetena till IVL (prop. 1972: 98 s. 47 och 85—86) finns det emellertid vidare

• Sida 126
•  Original

Prop. 1978/79: 3 126

anledning anta att det i vissa enskilda fall kan uppkomma behov av att humanitära, sociala eller andra skäl få till stånd en överflyttning av verkställighet även i förhållande till stat med vilken Sverige inte har ingått någon generell överenskommelse. Behovet av en sådan möj- lighet är självfallet inte lika framträdande vid kriminalvård i frihet som när det gäller frihetsberövande påföljder. Men i fall då t. ex. en svensk medborgare har blivit dömd till ett långvarigt frihetsstraff utom- lands, kan det tänkas inverka på vederbörande myndighets beslut an- gående villkorlig frigivning, om man från svensk sida kan ställa upp garantier för att den dömde blir underkastad övervakning i Sverige efter sådan frigivning. Med tanke på sådana och likartade situationer bör den nya lagen liksom IVL ge möjlighet för regeringen att, när synnerliga skäl föreligger, förordna om samarbete för ett visst konkret fall även i förhållande till stat med vilken generell överenskommelse inte föreligger.

Övervakningskonventionen är enligt art. 2 tillämplig i fråga om lag- överträdare som i konventionsstat har av domstol övertygats om brott och erhållit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller som meddelats villkorlig dom avseende frihetsberövande påföljd eller dom vars verkställighet har villkorligt uppskjutits antingen vid tiden för domen eller senare.

Villkorlig dom med prövotid förekommer i olika former inom samt- liga europarådsstater under skilda benämningar (t.ex. ”bedingter Strafnachlass, ”bedingte Verurteilung”, ”sursis avec mise å l'epreuve”, ”probation”). Av en inom Europarådet utarbetad redogörelse i ämnet1 framgår att man här har att räkna med tre huvudformer. Den första av dessa kännetecknas av att domstolen i domen förordnar om vill— korligt anstånd med ådömande av straff för brottet. Om förverkande av det villkorliga anståndet blir aktuellt på grund av den dömdes miss- skötsamhet under prövotiden, fastställer domstolen straffet i detta sammanhang. Den andra huvudformen motsvarar vad som gällde i Sverige före ikraftträdandet av BrB. Den innebär att domstolen fast- ställer en frihetsberövande påföljd i domen men samtidigt förordnar om villkorligt anstånd med verkställigheten av påföljden. Om det vill— korliga anståndet förverkas under prövotiden genom förordnande av domstol eller annan myndighet, innebär detta att den dömde är skyldig att undergå det straff som har bestämts i den ursprungliga domen. Den tredje huvudformen är den som närmast motsvarar det nuvarande svenska skyddstillsynsinstitutet. I denna form innebär domen att en prövotid (”probation”) fastställs som en självständig straffrättslig på- följd. I händelse av misskötsamhet från den dömdes sida kan denna påföljd undanröjas eller förverkas och ersättas med ett frihetsberö- vande straff.

1 Se närmare bilaga C.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1978/79: 3 127

Övervakningskonventionen är avsedd att kunna tillämpas i fråga om vilken som helst av dessa tre former av villkorlig dom. Enligt vad som uttryckligen framgår av förarbetena till konventionen har emellertid tanken varit att begränsa tillämpningsområdet till straffrättsliga reak- tionsformer. Har övervakning inom ramen för exempelvis barnavården beslutats på grund av brott men utan rättegång, kan övervakningen så— lunda inte överflyttas med stöd av konventionen. Denna förutsätter över huvud taget för sin tillämpning att dom eller motsvarande rättsligt avgörande har meddelats av domstol (art. 2). Beslut om kriminalvård i frihet som har meddelats av åklagare i samband med åtalseftergift —- en möjlighet som föreligger i några europarådsstater _— omfattas alltså inte av konventionen. Art. 2 torde vidare vara så att förstå att konventionen inte heller kan tillämpas på fall då domstol har förordnat om villkorligt anstånd med verkställighet av bötesstraff.

Under förarbetena till övervakningskonventionen uppmärksammades frågan om konventionen skulle anses tillämplig också vid fall av s.k. ”plain” eller ”simple suspension”, dvs. när den villkorliga domen visser- ligen innebär att en prövotid bestäms för den dömde men särskilda föreskrifter om övervakning eller om den dömdes åligganden under prövotiden inte fastställs och det inte heller förutsätts att den dömde på annat sätt skall stå under speciell kontroll eller i särskild ordning få hjälp eller stöd under övervakningstiden. Denna typ av villkorlig dom förekommer, förutom i de nordiska länderna, i bl. a. Frankrike och Storbritannien. Frågan är närmast teoretisk, eftersom det knappast är sannolikt att konventionsstat skulle begära överflyttning av verkstäl- ligheten av en sådan villkorlig dom. Från början var avsikten att vill— korliga domar av denna typ även formellt skulle falla utanför konven- tionens tillämpningsområde. Förarbetena till konventionen tyder emel- lertid på att man slutligen stannade för den uppfattningen att konven— tionen i princip skulle anses omfatta även villkorliga domar av detta slag. Även i sådan form ansågs nämligen en villkorlig dom innebära ett slags övervakning, låt vara i vidare mening.

Vad härefter angår villkorlig frigivning finns det i praktiskt taget alla europarådsstater en på lagstiftning grundad möjlighet att under vissa förutsättningar förordna att den som har börjat avtjäna en frihets- berövande påföljd efter viss minirnitid i anstalt skall friges med vill- korligt anstånd i fråga om avtjänandet av straffåterstoden. (Det enda undantaget uppges vara Malta, där fängelsedirektionen dock har viss diskretionär rätt att besluta om frigivning före strafftiden utgång.) Ett beslut om villkorlig frigivning innebär regelmässigt att en prövotid fastställs för den dömde och att denne kan ställas under övervakning. Beslut om villkorlig frigivning meddelas i vissa stater av administrativ myndighet (den centrala kriminalvårdsstyrelsen, justitiedepartementet eller lokal förvaltningsmyndighet). I andra stater avgörs frågan i ju-

• Sida 128
•  Original

Prop. 1978/79: 3 128

diciell ordning, dvs. av allmän domstol, av en särskild domstol eller domare eller av allmän åklagare. Slutligen förekommer i några stater samma system som i Sverige, nämligen att den villkorliga frigivningen bestäms av en särskild nämnd. Övervakningskonventionen är avsedd att omfatta samtliga dessa typer av villkorlig frigivning. Konventionen är vidare enligt vad som har uttalats i förarbetena i princip tillämplig ock- så på tidsobestämda påföljder, låt vara att dess allmänna inriktning tar sikte i första hand på påföljder av ordinär typ.

I enlighet med det anförda bör genom den nya lagen möjlighet öppnas för verkställighet här i landet av utländskt avgörande i två olika typ- fall. I det ena fallet har den dömde erhållit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet. Det andra typfallet är för handen när någon som har börjat avtjäna frihetsberövande påföljd i främmande stat har frigivits villkorligt. Med hänsyn till att konventionen som nyss nämnts är tillämplig även på tids- obestämda påföljder bör härmed jämställas även andra fall då den dömde har överförts till kriminalvård utom anstalt. Som närmare skall beröras i det följande är vidare en allmän förutsättning för verkställig- het i Sverige att den dömde har hemvist här i landet.

När det sedan gäller att från svensk sida överflytta kriminalvård i fri- het till annan stat med stöd av konventionen, bör denna möjlighet kunna utnyttjas i fråga om den som här har dömts till skyddstillsyn eller har villkorligt frigivits från fängelsestraff, såvida den dömde har hemvist i den främmande staten. Det bör anmärkas att verkställigheten av fängel- se därmed kommer att kunna överföras både enligt IVL och den nya lagen. Detta innebär emellertid ingen dubbelreglering eftersom lagarna tar sikte på olika situationer. Med hänsyn till att IVL inte avser över- flyttning av kriminalvård i frihet, kan sålunda den lagen inte utnyttjas sedan den dömde har villkorligt frigivits.

Flera skäl talar vidare för att den nya lagen bör öppna möjlighet att medge verkställighet utomlands också av sådan vård utom anstalt som äger rum inom ramen för de tidsobestämda påföljderna ungdomsfäng- else och internering. Verkställigheten av ungdomsfängelse eller interne- ring kan överföras till annat land med stöd av IVL men bara i påfölj- dens frihetsberövande skede. När den dömde är överförd till vård utom anstalt kan däremot verkställigheten f.n. inte överföras ens till nordiskt land, eftersom den nordiska verkställighetslagstiftningen inte omfattar vare sig ungdomsfängelse eller internering. Det praktiska behovet av att kunna överföra verkställigheten får visserligen i fråga om dessa påfölj— der bedömas som tämligen obetydligt, eftersom det är mycket ovanligt att ungdomsfängelse eller internering ådöms person med hemvist i främ— mande stat. Det kan emellertid inte uteslutas att det undantagsvis kan uppkomma behov av ett sådant överförande. Att ett förordnande om

• Sida 129
•  Original

Prop. 1978/79: 3 129

överförande till vård utom anstalt tekniskt sett i vissa hänseenden skiljer sig från ett beslut om villkorlig frigivning kan då inte anses vara något avgörande hinder mot att låta den nya lagen omfatta även ungdoms- fängelse och internering, i synnerhet som dessa påföljder i praktiken har kommit att förlora mycket av sin från början tidsobestämda karaktär. På grund härav föreslås att den nya lagen blir tillämplig även i fråga om dessa påföljder sedan den dömde har överförts till vård utom anstalt. I detta hänseende bör lagen reglera även förhållandet mellan Sverige och de övriga nordiska länder som tillträder övervakningskonventionen. Som nyss har berörts uppställer konventionen som förutsättning för överflyttande av övervakning eller verkställighet från ett land till ett annat att den dömde har hemvist i den stat till vilken överflyttning skall äga rum. I princip ställs alltså upp ett krav på fast bosättning i sistnämnda stat. Detta är ett strängare krav på anknytning än vad som följer av föreskrifterna i brottmålsdomskonventionen (jfr. art. 5 sist- nämnda konvention; prop. 1972: 98 s. 152—153). I fråga om den som skall villkorligt friges från frihetsstraff måste dock övervakningskon- ventionen rimligen ges en sådan tolkning att förfarande enligt lagen bör kunna initieras, om den dömde med avbrott för anstaltsvistelsen har haft hemvist i den främmande staten och det vidare står klart att han efter frigivningen kommer att återvända till sitt hemland och vara bosatt där.

5.3.2. Verkställighet i Sverige av utländskt avgörande

5.3.2.1 Allmänna principer I det föregående har föreslagits att Sverige skall ansluta sig till över- vakningskonventionen såvitt avser de i del II och del IV av konventionen reglerade samarbetsformerna. Samarbete enligt del II -— som i princip innebär endast att övervakning skall anordnas i den anmodade staten —— benämns i det följande begränsad verkställighet. Samarbete enligt del IV, som går ut på att den anmodade staten skall ta över hela verkstäl— ligheten av det avgörande som har meddelats i domslandet, betecknas i fortsättningen fullständig verkställighet. I den svenska lagen bör uttryckligen anges att verkställighet här i lan— det av utländskt avgörande — vare sig det är fråga om begränsad eller fullständig verkställighet —-— får ske bara efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten. Vidare bör anges i vilka fall en så— dan framställning skall avslås. I överensstämmelse med konventionens regler bör avslag alltid ske, om avgörandet inte har vunnit laga kraft eller påföljden inte får verkställas i den främmande staten (art. 3), om gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag (art. 4) eller om den dömde inte har hemvist i Sverige (art. 5 och 6). Framställningen bör vidare avslås, om någon av de i art. 7.1 uppräk- nade obligatoriska avslagsgrunderna föreligger. Den redaktionella ut- formningen av bestämmelserna om verkställighetshinder liksom vissa sär-

• Sida 130
•  Original

Prop. 1978/79: 3 130

skilda frågor i anslutning därtill behandlas i specialmotiveringen.

I art. 7.2 anges vissa ytterligare grunder som av den anmodade staten fakultativt kan åberopas till stöd för avslag på framställning från annan stat. Framställningen får sålunda avslås, om myndighet i den anmodade staten har beslutat att inte väcka åtal eller att nedlägga redan väckt åtal för gärningen (7.2 a), om den gärning som avses med domen är fö- remål för rättegång även i den anmodade staten (7.2 b) och om domen har meddelats i den tilltalades utevaro (7.2 c). De nu angivna omständig- heterna bör även i lagen tas upp som fakultativa avslagsgrunder.

Enligt art. 7.2 d gäller vidare att framställning får avslås i den ut- sträckning som den anmodade staten finner domen oförenlig med de principer som gäller för tillämpningen av dess egen strafflag, särskilt om lagöverträdaren på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat dömas i den anmodade staten. Med stöd av denna artikel bör införas en be— stämmelse som ger diskretionär möjlighet till aVSlag på en framställ- ning om verkställighet för det fall att den dömde vid tiden för brottet inte hade fyllt 15 år. Eftersom den som har begått brott innan han fyllt 15 år enligt 33 kap. 1 & BrB inte får dömas till påföljd här i landet, kan det ifrågasättas om inte denna avslagsgrund bör göras obligatorisk. I en- lighet med vad som framhölls under förarbetena till IVL ( prop. 1972: 98 s. 114 ) kan det emellertid tänkas förekomma fall då det från humanitär synpunkt är särskilt angeläget att det finns möjlighet att utan hänsyn till straffbarhetsåldern kunna överta verkställigheten av en utländsk brott- målsdom avseende en svensk medborgare som inte har fyllt 15 år. Den nu berörda avslagsgrunden bör därför, liksom motsvarande bestämmelse i IVL (6 5 första stycket 7), vara fakultativ. Om däremot gärningsman- nen av annat skäl än minderårighet inte skulle ha kunnat dömas till på- följd för brottet i Sverige, bör detta liksom enligt IVL (5 & andra stycket 2) vara ett absolut hinder mot verkställighet här i landet.

I art. 7.3 föreskrivs att konventionen har tillämpning på fiskaliska brott bara i den utsträckning de fördragsslutande staterna har bestämt det beträffande varje brott eller brottskategori. Denna bestämmelse sy- nes ha ringa praktisk betydelse, och det finns från svensk synpunkt ingen särskild anledning att vägra verkställighet beträffande brott av denna typ. Någon på art. 7.3 grundad regel om verkställighetshinder behöver därför inte tas upp i den nya lagen.

Enligt art. 5.3 gäller ytterligare att konventionsstat är berättigad att avslå framställning som avser viss samarbetsform enligt konventionen, om staten med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet anser annan samarbetsform vara lämpligare. I sådant fall är den anmodade staten skyldig att ange vilken åtgärd den är villig att vidta.

Som förut har konstaterats erbjuder det förfarande som regleras i del IV av konventionen — fullständigt övertagande av verkställighet — den från svensk synpunkt lämpligaste samarbetsformen. Det torde ofta

• Sida 131
•  Original

Prop. 1978/79: 3 131

framstå som en fördel om verkställighet här i landet kan ske inom ra- men för denna samarbetsform, eftersom samarbete enligt del II ibland kan tänkas vara förenat med vissa praktiska komplikationer. Det bör där- för finnas en möjlighet att från svensk sida avslå en framställning om begränsad verkställighet enligt del II och i stället erbjuda sig att överta hela verkställigheten av det utländska avgörandet. Detta bör anges ge- nom en uttrycklig bestämmelse i den nya lagen.

Utöver vad som följer av det anförda bör i en särskild regel anges att en framställning om verkställighet skall avslås, om den i annat hän- seende än som har nämnts särskilt strider mot övervakningskonventio— nen eller den överenskommelse med främmande stat som annars ligger till grund för framställningen (jfr. 5 5 andra stycket 8 IVL).

Vad därefter gäller själva prövningsförfarandet kan konstateras att övervakningskonventionen — i motsats till brottmålsdomskonventionen — inte innehåller några särskilda regler i detta hänseende. Det står alltså i princip fritt för fördragsslutande stat att inom ramen för kon- ventionsbestämmelserna utforma prövningsförfarandet på lämpligt sätt.

För svensk del bör i överensstämmelse med den ordning som till- lämpas i andra liknande sammanhang en framställning om verkställig- het enligt övervakningskonventionen alltid i första hand prövas av rege- ringen. Det bör tillkomma regeringen ensam att avgöra om en fram- ställning skall avslås därför att den avser politiskt eller militärt brott (art. 7.1 c) eller därför att den i annat hänseende än som har nämnts särskilt i lagen strider mot den överenskommelse med främmande stat som åberopas i ärendet (jfr 8 & IVL). Också när det gäller att avgöra om en framställning angående begränsad verkställighet skall avslås därför att det med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämp- ligare att Sverige övertar hela verkställigheten bör regeringen ha exklu- siv prövningsrätt. I övrigt bör regeringens prövning på samma sätt som enligt IVL begränsas till en förstahandsgranskning med möjlighet att av- slå framställningen, om det är uppenbart att avslagsgrund föreligger.

När det gäller det förfarandet som skall äga rum efter regeringens preliminära prövning bör man i den nya lagen skilja mellan fall då den främmande staten endast begär begränsad verkställighet enligt del II av konventionen och fall då det i stället begärs att Sverige skall överta hela verkställigheten av det utländska avgörandet enligt del IV. I sistnämnda situation förutsätter konventionen att en omvandling av påföljden skall ske här i landet och att Sverige därefter skall helt överta tillämpningen av domen. Denna omvandling bör uppenbarligen ske av allmän dom- stol. När däremot framställningen endast avser begränsad verkställighet, inskränker sig de åtgärder som skall företas här i landet i princip till att anordna kriminalvård i frihet i överensstämmelse med den utländska domen. Ett sådant beslut bör kunna meddelas i administrativ ordning på samma sätt som enligt NVL, dvs. av kriminalvårdsstyrelsen.

• Sida 132
•  Original

Prop. 1978/79: 3 132

5.322 Begränsad verkställighet I enlighet med det nyss anförda föreslås att en framställning som gäller begränsad verkställighet — dvs. endast anordnande av kriminal— vård i frihet här i landet -— efter regeringens förstahandsgranskning skall överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen för handläggning. Styrelsen bör därvid ha att pröva om det föreligger annat verkställighetshinder än sådant beträffande vilket regeringen har exklusiv prövningsrätt. Fin- ner styrelsen att hinder inte möter mot verkställighet, bör styrelsen be- sluta att kriminalvård i frihet skall anordnas här i landet och utse över- vakningsnämnd att handha kriminalvården.

Konventionens bestämmelser om samarbete inom ramen för det för- farande som avses i del II vilar på den grundtanken att vad som i doms- landet bestämts — i samband med domen eller senare under verkställig- heten — om prövotid för den dömde och om dennes särskilda åligganden under denna tid i princip skall gälla även i det land som har övertagit övervakningen. Enligt art. 11.1 skall sistnämnda land dock, om det är nödvändigt, anpassa övervakningsvillkoren efter sin egen lagstiftning. Denna reglering får emellertid inte innebära att domslandets föreskrifter skärps. De föreskrifter som tillämpas av den anmodade staten får inte i något fall vara strängare än de som har meddelats i domslandet (art. 11.2). _

Konventionens bestämmelser om att meddelade föreskrifter inte får skärpas är av intresse bl. a. när det gäller frågan om övervakare för den dömde skall förordnas här i landet även när sådant förordnande inte har meddelats i den främmande staten. I detta hänseende måste bestämmel- serna tolkas med beaktande av konventionens syfte och mot bakgrund av att kriminalvården i frihet har organiserats på olika sätt i skilda sta- ter. I vissa stater förekommer det att man på samma sätt som i Sverige förordnar särskild övervakare för den dömde. I andra stater har man emellertid valt andra former för övervakningen, såsom exempelvis att den dömde blir skyldig att hålla kontakt med en nämnd eller med en privat frivårdsorganisation eller ställs under kontroll av polisen eller åklagarmyndighet. Konventionen bygger på förutsättningen att varje stat skall anordna övervakning med användande av sin egen organisa- tion för ändamålet. Det kan med hänsyn härtill i allmänhet inte anses innebära en skärpning i konventionens mening att man här i landet för- ordnar särskild övervakare för den dömde även i fall då övervak- ningen enligt den främmande statens lagstiftning Sker i andra former. I fall då begränsad verkställighet anordnas här i landet bör sålunda i regel utses övervakare för den dömde. Det bör ankomma på övervak- ningsnämnden att förordna övervakare.

Som förut har berörts torde emellertid konventionen vara tillämplig även vid fall av s.k. simple suspension, dvs. när den utländska villkor- liga domen visserligen innebär att en prövotid har bestämts för den

• Sida 133
•  Original

Prop. 1978/79: 3 133

dömde men särskilda övervakningsvillkor inte har fastställts och det inte heller har förutsatts att den dömde på annat sätt skall stå under speciell kontroll eller i särskild ordning få hjälp eller stöd under prövotiden. Att den främmande staten skulle begära överförande av verkställighet i frå- ga om en sådan villkorlig dom är visserligen osannolikt; i den kommen- tar (explanatory report) till konventionen som har utgetts genom Euro— parådets försorg nämns denna eventualitet som ett ”hypotetiskt” fall. Skulle emellertid detta inträffa —- något som i så fall enligt art. 10 skall framgå av den främmande statens framställning —— torde förbudet mot skärpning i art. 11 vara så att förstå att övervakning inte heller skall anordnas i Sverige.

De särskilda föreskrifter om den dömdes förpliktelser under prövoti- den som kan ha meddelats i den främmande staten — såsom exempelvis angående utbildning, läkarvård eller skadeståndsskyldighet -— avses som nyss har nämnts gälla även här i landet i den mån de skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag. I vissa stater kan emellertid den dömde åläggas att iaktta särskilda föreskrifter av en typ som inte skulle ha kun- nat meddelas här i landet, t. ex. förbud mot tobaksrökning eller förplik- telse att betala bidrag till en välgörenhetsorganisation. Art. 11 ger för sådana fall stöd för en jämkning till överensstämmelse med svensk lag. Av konventionens förarbeten framgår att art. 11 även har avsetts ge den anmodade staten rätt att förkorta prövotiden, om denna skulle vara längre än den inhemska lagstiftningen medger. Det har vidare i anslut- ning till konventionens tillkomst uttalats att artikelns avfattning inte av- ses utgöra hinder för den anmodade staten att under loppet av prövo- tiden förordna om övervakningens upphörande eller ändra annan före- skrift i mildrande riktning.

Den anpassning av det utländska avgörandet till svenska förhållanden som i enlighet härmed är förutsatt bör ske genom övervakningsnämn- dens försorg. Det bör sålunda ankomma på nämnden att jämka de före— skrifter som i den främmande staten har meddelats om prövotid för den dömde och om dennes åligganden under prövotiden, i den mån sådan föreskrift skulle vara oförenlig med svensk lag. Övervakningsnämnden bör vidare i överensstämmelse med 26 kap. 11 å andra stycket och 28 kap. 5 5 andra stycket BrB kunna förordna att övervakning skall upp- höra under prövotiden, såvida behov av övervakning inte längre bedöms föreligga. En i huvudsak motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 32 aå kungörelsen (1964: 632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott (frivårdskungörelsen) bör också kunna komma i fråga. Meddelas beslut om att övervakning skall upphöra eller har nämnden på grund av särskilda skäl redan från början avstått från att förordna övervakare, bör det stå nämnden fritt att så länge prö- votiden varar på nytt förordna övervakare, om det behövs. I övrigt bör de allmänna reglerna i BrB om övervakningens organisation och om den

• Sida 134
•  Original

Prop. 1978/79: 3 134

dömdes skyldighet att iaktta skötsamhet m.m. vara tillämpliga även i fråga om kriminalvård som anordnas inom ramen för denna samarbets- form. En närmare redogörelse för vad som avses gälla i dessa hänseen— den lämnas i anslutning till de enskilda bestämmelserna.

Verkställighet inom ramen för denna samarbetsform medger inte svensk myndighet befogenhet att i händelse av misskötsamhet från den dömdes sida förklara det i den främmande staten meddelade villkorliga anståndet förverkat. Denna fråga skall i stället avgöras av myndighet i domslandet på grundval av de upplysningar och uppgifter i övrigt som lämnats från svensk sida (art. 15). I enlighet härmed föreligger för svensk del viss underrättelseskyldighet gentemot domslandet (art. 12— 14). Bl. a. skall domslandet erhålla underrättelse, om fråga skulle upp- komma om förverkande av det villkorliga anståndet därför att den döm- de har åtalats eller dömts för nytt brott eller därför att han inte har iakt- tagit vad som åligger honom.

För att uppfylla konventionens föreskrifter om underrättelseskyldig- het bör i den nya lagen föreskrivas skyldighet för kriminalvårdsstyrel- sen att på begäran av behörig myndighet i den främmande staten lämna upplysning om hur den dömde har förhållit sig under prövotiden. Sådan upplysning bör grundas på uppgifter som styrelsen infordrar från över- vakningsnämnden. Kriminalvårdsstyrelsen bör vidare ha att självmant underrätta myndighet i den främmande staten, om den dömde under prövotiden skulle dömas till fängelse, ungdomsfängelse eller internering här i landet på grund av nytt brott. Om den dömde i annat fall har all- varligt åsidosatt sina åligganden under prövotiden och övervaknings- nämnden av den anledningen finner att det villkorliga anståndet bör för- klaras förverkat, bör det ankomma på nämnden att göra anmälan om förhållandet till kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen bör i sådant fall vara skyldigt att underrätta myndighet i den främmande staten om övervak— ningsnämndens anmälan. Samma ordning bör tillämpas om övervak— ningsnämnden skulle finna annat beslut av myndighet i den främmande staten påkallat, t. ex. förlängning av prövotiden.

Underrättelserna från Sverige kan medföra att myndighet i den främ- mande staten ändrar föreskrifterna för den dömde. De nya föreskrifter- na blir då gällande här i landet men övervakningsnämnden kan som tidi- gare nämnts jämka dem i mildrande riktning.

Om myndigheten i den främmande staten förklarar det villkorliga anståndet förverkat eller meddelar annat beslut av motsvarande inne- börd, får detta till följd att den kriminalvård som har anordnats här i landet skall upphöra. Den dömde blir emellertid därvid regelmässigt skyldig att undergå straff eller straffåterstod i domslandet. Detta kan i sin tur föranleda att den dömde begärs utlämnad till detta land, en fråga som då får bedömas enligt reglerna i lagen (1957: 668) om utläm- ning för brott (allmänna utlämningslagen).

• Sida 135
•  Original

Prop. 1978/79: 3 . 135

En anslutning från Sveriges sida till övervakningskonventionen med- för emellertid inga särskilda förpliktelser att bifalla en framställning om utlämning i den nyss berörda situationen. Såvida inte annat följer av gäl- lande utlämningsavtal, kan alltså denna fråga i vanlig ordning prövas inom ramen för regeringens diskretionära prövningsrätt, i den mån inte hinder mot utlämning föreligger redan enligt allmänna utlämningslagen. I vissa fall kan det vidare tänkas vara lämpligare att verkställighet här i landet med stöd av IVL anordnas i fråga om det straff eller den straff- återstod som har bestämts i den främmande staten än att den dömde utlämnas dit. Det har redan förut påpekats att utlämning till utomnor- disk stat över huvud taget aldrig får ske i den situation som kan förut- sättas bli den praktiskt sett vanligaste, nämligen då den dömde är svensk medborgare (2 & allmänna utlämningslagen).

5.3.2.3 Fullständigt övertagande av verkställighet Ett fullständigt övertagande av verkställigheten av utländsk brott- målsdom enligt del IV i konventionen förutsätter att en omvandling av den utomlands bestämda påföljden sker här i landet (art. 23). Detsamma är i regel förhållandet vid verkställighet av europeisk brottmålsdom en- ligt IVL. Med hänsyn härtill är det lämpligt att prövningsförfarandet utformas i nära anslutning till motsvarande förfarande enligt IVL. I enlighet härmed föreslås att framställningen efter regeringens preli- minära prövning skall överlämnas till RÅ för handläggning. Det bör sedan ankomma på RÅ — eller annan åklagare som denne förordnar —— att hos allmän domstol göra ansökan om prövning av framställningen. Domstolen har därvid att pröva om annat verkställighetshinder förelig- ger än sådant beträffande vilket regeringen ensam svarar för pröv- ningen. Om verkställighetshinder inte föreligger, följer av art. 23.1 att den utomlands bestämda påföljden skall omvandlas till den påföljd som en- ligt svensk lag skulle ha bestämts för brottet, om det hade begåtts här. Påföljden får dock enligt art. 23.2 inte vara strängare än den som har bestämts i den främmande staten.

Fastän det inte uttryckligen har angetts i konventionen måste art. 23 vila på den tanken att någon ny prövning av skuldfrågan inte får äga rum i den stat som övertar verkställigheten. Detta bör på samma sätt som har skett i 10 å andra stycket IVL uttryckligen anges i den nya lagen.

När det gäller själva omvandlingen av påföljdsbestämningen har av- sikten otvivelaktigt varit att lämna den stat som övertar verkställigheten viss frihet vid bestämmandet av ny påföljd. Till skillnad från art. 19 innehåller art. 23 inte någon föreskrift om att den nya påföljden skall till sin art så nära som möjligt överensstämma med den påföljd som har bestämts i den främmande staten. I ett förberedande utkast till konven-

• Sida 136
•  Original

Prop. 1978/79: 3 136

tionstext innehöll artikeln en sådan föreskrift, som dock senare fick utgå för att möjliggöra en bredare anslutning till konventionen. Detta skall ses mot bakgrunden av att de i olika europarådsstater förekommande påföljder som innebär kriminalvård i frihet, är svåra att jämföra med varandra. Även om den exakta innebörden av art. 23 är i viss mån oklar, torde emellertid en tolkning av artikeln i enlighet med konventio— nens huvudprinciper och dess förarbeten ge vid handen att den anmo- dade staten är skyldig att bestämma en ny påföljd som innebär att den dömde i en eller annan form ställs under tillsyn eller att i varje fall en prövotid fastställs för honom. Vad gäller föreskriften i art. 23.2 att den nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare, får denna för svensk del inte samma betydelse som för stat som tillämpar systemet att utsätta bestämd strafftid i en villkorlig dom. Föreskriften måste dock anses innebära ett förbud mot att här ådöma en ny påföljd som innebär att den dömde berövas friheten.

Om den utomlands bestämda påföljden är villkorlig dom — vare sig i form av villkorligt anstånd med ådömande eller verkställighet av straff eller i form av s.k. probation — ligger det med nyss angivna utgångs- punkter närmast till hands att här bestämma påföljden till skyddstill— syn. Detta bör emellertid inte vara det enda alternativet. Möjlighet bör också finnas att döma till annan påföljd som innebär frivård, varvid närmast villkorlig dom kommer i fråga. Det bör emellertid inte heller vara uteslutet att den dömde överlämnas till särskild vård, såvida inte detta innebär att han berövas friheten och påföljden därmed framstår som en skärpning i konventionens mening.

Vad härefter angår fall då den dömde utomlands har villkorligt fri- givits från frihetsstraff öppnar konventionen möjlighet för olika lös- ningar. En tänkbar utväg skulle vara att domstolen tillades befogenhet att bestämma ett fängelsestraff enligt våra straffmätningsprinciper samt utfärda någon form av förklaring, att den dömde skulle anses villkorligt frigiven från detta fängelsestraff med en viss bestämd återstående straff- tid. Sistnämnda tid skulle i sådant fall rimligen få sättas i relation till det här i landet bestämda fängelsestraffets längd samt svensk praxis i fråga om villkorlig frigivning. Samtidigt skulle domstolen vara skyldig tillse att den sålunda valda konstruktionen inte innebar någon skärpning.

En lösning efter de nu angivna linjerna framstår dock som tämligen komplicerad. Det är inte heller någon praktisk nödvändighet att man re- dan i samband med omvandlingen bestämmer den strafftid som den döm- de skall vara skyldig att avtjäna för den eventualiteten att han begår nytt brott eller annars gör sig skyldig till misskötsamhet. Det är tvärtom från praktiska synpunkter närmast en fördel om man inte behöver ta ställ- ning till den frågan i annat fall än om den kommer upp.

Den lämpligaste lösningen synes i stället vara att den nya påföljden bestäms till skyddstillsyn, villkorlig dom eller överlämnande till sådan

• Sida 137
•  Original

Prop. 1978/79: 3 137

särskild vård enligt 31 kap. BrB som inte innebär frihetsberövande även när situationen är den att den dömde utomlands har villkorligt frigivits från frihetsstraff. Därmed tillgodoser man principen att den påföljd som be- stäms vid omvandlingen skall innebära att den dömde ställs under tillsyn eller underkastas en prövotid. Det avgörande som domstolen sålunda träffar i påföljdsfrågan bör i alla avseenden vara likställt med dom i vanligt brottmål. I fråga om undanröjande på grund av nytt brott eller av annan anledning kommer då BrB:s regler att gälla. Undanröjs den vid omvandlingen bestämda påföljden och döms i stället till fängelse för det brott som omfattas av den utländska domen, blir domstolen emeller- tid enligt de allmänna bestämmelserna i 2 kap. 6 & BrB skyldig att till- godoräkna den dömde vad han har undergått av det frihetsstraff som har bestämts utomlands.

Sammanfattningsvis förordas i enlighet med det anförda en regel om påföljdsomvandlingen av det innehållet att rätten, om den inte finner verkställighetshinder föreligga, skall bestämma ny påföljd enligt svensk lag för det brott som avses i den främmande statens framställning samt att den nya påföljden dock inte får innebära att den dömde berövas friheten. Med hänsyn till att det inte kan anses stå i överensstämmelse med konventionens principer att låta den nya påföljden stanna vid ett bötesstraff, bör ytterligare anges att påföljden inte får bestämmas till enbart böter.

Enligt IVL är Stockholms tingsrätt exklusivt behörig att uppta mål eller ärende som avses i den lagen. Också framställningar om verkställig— het enligt övervakningskonventionen bör kunna prövas av Stockholms tingsrätt. Det är emellertid inte nödvändigt att på samma sätt som en- ligt IVL låta denna tingsrätt vara ensam behörig domstol. En sådan ord- ning skulle kunna leda till onödiga kostnader för enskilda parter med hänsyn till att det vid tillämpning av övervakningskonventionen i regel inte är fråga om personer som har berövats friheten. På grund härav förordas att framställning om verkställighet enligt övervakningskonven- tionen även skall kunna upptas av rätten i den ort inom riket där den dömde har sin hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig (jfr 19 kap. 1 5 tredje stycket rättegångsbalken ).

Frågan om rättegångsbestämmelser i övrigt behandlas i specialmoti- veringen.

5.3.3 Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom 5.3.3.1 Allmänna principer Ett tillträde till övervakningskonventionen medför givetvis inte någon som helst förpliktelse för konventionsstat att låta verkställa inhemska do- mar, som innebär kriminalvård i frihet, i annan konventionsstat. Man öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar begära sådan verk-

• Sida 138
•  Original

Prop. 1978/79: 3 138

ställighet. Reglerna i den svenska lagen om förutsättningama för att be- gära verkställighet bör sålunda inte vara obligatoriska utan medge en diskretionär prövning om framställning i det särskilda fallet lämpligen bör göras.

Inom ramen för det nordiska samarbetet görs framställningar om an- ordnande av kriminalvård i frihet utomlands av övervakningsnämnd. Mot bakgrund av önskemålet om en enhetlig tillämpning bör det emel- lertid åtminstone t.v. liksom enligt IVL ankomma på kriminalvårdssty- relsen att pröva fråga om överförande av verkställighet till främmande stat enligt den nya lagen. Sådan fråga bör emellertid regelmässigt upp- tas av styrelsen endast på anmälan av övervakningsnämnd eller av cen- tral kriminalvårdsnämnd. Med hänsyn till att behov av brådskande be- slut i vissa fall kan tänkas föreligga, bör dock styrelsen även ha möjlig- het att ta upp frågan självmant. Ett exempel på sådana fall erbjuder den situation som uppstår om svensk domstol har dömt en person med hem- vist i konventionsstat till skyddstillsyn jämte förvisning. Om domstolen i sådant fall gör kriminalvårdsstyrelsen uppmärksam på förhållandet, bör det inte vara uteslutet för styrelsen att ta upp frågan om kriminalvår- dens överförande utan att avvakta anmälan av övervakningsnämnd.

Om regeringen på grund av synnerliga skäl har förordnat om sam- arbete enligt lagen för visst fall i förhållande till stat med vilken generell överenskommelse inte föreligger, bör det ankomma på kriminalvårdssty— relsen att ombesörja att framställning om verkställighet kommer till stånd.

En förutsättning för att framställning skall få göras bör vara att den dömde har hemvist i den främmande staten och att inte med motsva- rande tillämpning av den svenska lagens bestämmelser om verkställig- hetshinder sådant hinder kan antas föreligga från den främmande sta— tens synpunkter.

Som nyss har sagts bör frågan om verkställighet utomlands skall be- gäras avgöras på grundval av en prövning av omständigheterna i det sär- skilda fallet. Vad angår situationer då svensk domstol har dömt en per- son med hemvist i konventionsstat till skyddstillsyn, bör dock huvud- principen vara att framställning görs såvitt detta är möjligt och inga sär- skilda skäl talar mot det. En förutsättning för att ett tillträde till kon- ventionen skall såsom avsett öka domstolarnas valfrihet när det gäller att bestämma påföljd för person med hemvist i främmande stat är näm- ligen att domstolarna kan förlita sig på det system som konventionen förutsätter också tillämpas i praktiken.

När det gäller fall då en utlänning med hemvist i konventionsstat har villkorligt frigivits, får avgörandet av frågan om framställning skall gö- ras i större utsträckning bli beroende av en diskretionär bedömning av samtliga omständigheter. Vid denna bedömning bör den dömdes behov av hjälp- och stödåtgärder efter frigivningen liksom intresset av att

• Sida 139
•  Original

Prop. 1978/79: 3 139

kunna kontrollera hans skötsamhet självfallet beaktas. Man kan således inte utgå ifrån att framställning alltid görs så snart den villkorligt frigivne har hemvist i konventionsstat. Å andra sidan kan möjligheten att få till stånd övervakning i den dömdes hemland i vissa fall tänkas öka förut- sättningama att tillämpa villkorlig frigivning före utgången av två tred— jedelstiden i fråga om personer med hemvist i annan stat. I de fall som här kan bli aktuella föreligger ofta förordnande om förvisning i domen. Självfallet avses dock ett tillträde till övervakningskonventionen inte medföra någon ändring av nuvarande praxis i vad denna innebär att särskild återhållsamhet med s.k. hälftenfrigivning iakttas när det gäller lagöverträdare som undergår långvariga fängelsestraff för grov narko- tikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkes- mässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet (jfr prop. 1972: 67 s. 32).

Om Sverige ansluter sig till övervakningskonventionen i den omfattning som har förordats i det föregående, innebär detta att man också när det gäller överflyttning av kriminalvård från Sverige till annan stat kan välja mellan två samarbetsformer, nämligen ett överförande av verkställig- het i begränsad form (del II) och ett fullständigt överförande av verk- ställigheten (del IV). Av skäl som har anförts i det föregående år det därvid i allmänhet en fördel att välja den sistnämnda samarbetsformen. Detta kan dock såvitt angår konventionsstater ske bara i förhållande till stat som har anslutit sig till del IV. I förhållande till Frankrike, som har gjort förbehåll mot den delen av konventionen, kan f. n. samarbete kom- ma i fråga bara enligt del II.

5.3.3.2 Begränsad verkställighet Bifalls en framställning om begränsad verkställighet, innebär detta att det i fortsättningen ankommer på den främmande statens myndigheter att utöva den faktiska övervakningen. I den mån övervakare har förord- nats för den dömde, bör övervakaren entledigas. Övervakningsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden skall därefter i princip inte behöva vidta några ytterligare åtgärder i övervakningsären- det. Formellt avförs emellertid inte ärendet förrän prövotiden eller verk- ställighetstiden gått till ända. Med de avvikelser som betingas av att den faktiska övervakningen har överflyttats bör vidare BrB:s regler fortfa— rande vara tillämpliga. Detta innebär bl. a. att påföljden kan undanröjas av svensk domstol enligt 34 kap. 1 & 3 BrB, om den dömde övertygas om nytt brott i Sverige. Om annan allvarlig misskötsamhet från den dömdes sida skulle rapporteras hit från det land som har övertagit övervak— ningen, har vidare övervakningsnämnden möjlighet att förklara villkor— ligt medgiven frihet förverkad eller föra talan hos svensk domstol om undanröjande av skyddstillsynen enligt de allmänna reglerna i 26 kap. 19 å och 28 kap. 8 & BrB. På motsvarande sätt kan sådana rapporter

• Sida 140
•  Original

Prop. 1978/79: 3 140

föranleda interneringsnämnden eller ungdomsfängelsenämnden att för- ordna att den dömde skall återintas i anstalt.

I fråga om förutsättningama för att svensk domstol eller nämnd efter överflyttningen skall få vidta åtgärd beträffande den här i landet ådöm- da påföljden bör gälla samma princip som för motsvarande situation har slagits fast i 15 & tredje stycket och 22 & tredje stycket NVL. I den nya lagen bör sålunda föreskrivas att, sedan övervakningen har överflyttats, åtgärd i fråga om skyddstillsynen eller den villkorliga frigivningen får beslutas här i landet bara om den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i den främmande staten hit hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Hänskjutet ärende bör tas upp av ungdomsfängelse? nämnden, interneringsnämnden resp. den övervakningsnämnd som for- mellt har hand om övervakningen.

Det kan tänkas förekomma att myndighet i den främmande staten fastställer ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden. Beslutet bör då i princip ha giltighet här i landet men bara om motsvarande föreskrift skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och föreskriften inte innebär någon skärpning för den dömde.

5.3.3.3 Fullständig verkställighet Vid bifall till en framställning om fullständig verkställighet bör krimi- nalvårdsstyrelsen förklara denna överförd till den främmande staten. Verkställighet eller fortsatt verkställighet av påföljden får därefter inte ske här i landet (art. 25). Med hänsyn till att den främmande staten av- ses omvandla påföljden i enlighet med sin egen lagstiftning och sedan svara för en fullständig tillämpning av domen såsom om den hade med- delats av någon av dess egna domstolar (art. 23, 24), bör påföljden inte heller kunna undanröjas av svensk domstol ens vid lagföring för nya brott. Inte heller bör annan åtgärd i fråga om påföljden kunna beslutas av svensk domstol eller nämnd.

Det nu anförda bör dock inte anses utgöra något hinder mot att svensk domstol med stöd av 34 kap. 1 5 1 BrB förordnar att den här i landet ådömda påföljden skall avse även annat brott som den dömde har gjort sig skyldig till. Det kan nämligen av praktiska skäl vara lämpligt att ett sådant förordnande meddelas t. ex. i fråga om brott som den dömde har begått före den tidigare domen men som av en eller annan anledning inte har kommit att omfattas av denna.

5.3.4 Följdändringar i annan lagstiftning Öve-rvakningskonventionen medför inte någon generell förpliktelse för ansluten stat att tillerkänna rättskraft åt brottmålsdom som har medde- lats i annan konventionsstat. Något tillägg till 2 kap. 5 a & BrB påkal- las därför inte av ett tillträde till konventionen från svensk sida. I syfte att underlätta möjligheterna att anordna verkställighet utomlands i vissa

• Sida 141
•  Original

Prop. 1978/79: 3 141

speciella fall bör däremot ett tillägg göras till 34 kap. 18 5 andra stycket BrB. Detta ändringsförslag behandlas närmare i specialmotiveringen. I övrigt ger ett tillträde till konventionen inte anledning till ändringar i BrB.

I specialmotiveringen behandlas vidare vissa följdändringar i lagen ( 1963:197 ) om allmänt kriminalregister och rättshjälpslagen (1972: 429).

De närmare föreskrifter som behövs för verkställighet av den nya la— gen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet bör med— delas av regeringen. Förslag till sådana föreskrifter läggs inte fram i denna promemoria.

5.4. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda läggs i promemorian fram förslag till 1. lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

2. lag om ändring i brottsbalken ,

3. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429).

5.5. Specialmotivering1

1 Avsnittet har uteslutits här.

• Sida 142
•  Original

Prop. 1978/79: 3

European Convention on the supervision of conditionally sentenced or conditionally released offenders

PREAMBLE

The member States of the Council of Europe, signa- tory hereto,

Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve greater unity among its Members;

Being resolved to take concerted action to combat crime;

Considering that, to this end, they are in duty bound to ensure, in the territory of the other Contracting Parties, either the social re- habilitation of offenders given suspended sentences or released conditionally by their own courts, or the en- forcement of the sentence when the prescribed condi- tions are not fulfilled,

Have agreed as follows:

PART I Basic principles

Article 1

1. The Contracting Par- ties undertake to grant each other in the circumstances set out below the mutual assistance necessary for the social rehabilitation of the offenders referred to in Ar- ticle 2. This assistance shall take the form of supervi- sion designed to facilitate the good conduct and re- adaptation to social life of

Convention européenne pour la surveillance des personnes condamnées ou libérées sous condition

PREAMBULE

Les Etats membres du Conseil de l'Europe signa- taires de la présente Conven- tion,

Considérant que le but du Conseil de PEurope est de réaliser une union plus étroite entre ses Membres;

Affirmant leur volonté de coopérer dans la lutte contre la criminalité;

Considérant qu7å cette fin il leur appartient, pour toute décision émanant de Pun d'eux, d'assurer sur le terri- toire des autres, d'une part le reclassement social des délinquants condamnés ou libérés sous condition et, d'autre part, la mise å exé- cution de la sanction, dans le cas oil les conditions pre- scrites ne sont pas satisfaites,

Sont convenus de. ce qui suit:

TITRE I Principes fondamentanx

Article 155r

1. Les Parties Contractan- tes s'engagent å se preter, conformément aux disposi- tions suivantes, l'aide mu- tuelle nécessaire au reclasse— ment social des délinquants visés å l'article 2. Cette aide consiste en une surveillance des délinquants qui s*effec— tue, d'une part, par les mesu- res propres å faciliter leur amendement et leur réadap-

Bilaga A

Europeisk konvention rö- rande övervakning av vill- korligt dömda eller villkor- ligt frigivna personer

INLEDNING

Signatärstaterna, medlem- mar av Europarådet,

vilka beaktar att syftet med Europarådet är att åstadkomma en fastare en— het mellan dess medlemmar;

vilka beslutat vidtaga ge- mensamma åtgärder i kam- pen mot brottsligheten;

vilka anser att de därför bör på de övriga avtalsslu- tande parternas områden sä— kerställa antingen återan— passningen av lagöverträ— dare, som dömts eller fri— givits villkorligt, eller verk- ställighet av domen då före- skrivna villkor ej fullgjorts;

har överenskommit om följande:

DEL I Grundläggande principer

Artikel 1

1. De fördragsslutande parterna åtager sig att, i en- lighet med nedanstående be- stämmelser, lämna varandra erforderlig hjälp för återan— passningen av lagöverträdare som avses i artikel 2. Denna hjälp skall bestå av över- vakning, som är ägnad att underlätta sådana personers skötsamhet och anpassning i samhället, samt kontroll av

• Sida 143
•  Original

Prop. 1978/79: 3

such offenders and to keep a watch on their behaviour with a view, should it be- come necessary, either to pronouncing sentence on them or to enforcing a sentence already pronoun- ced.

2. The Contracting Par— ties shall, in the circum- stances set out below and in accordance with the fol- lowing provisions, enforce such detention order or other penalty involving de- privation of liberty as may have been passed on the offender, application of which has been suspended.

Article 2

1. For the purposes of this Convention, the term uoffender” shall be taken to mean any person who, in the territory of one of the Contracting Parties, has: (a) been found guilty by a court and placed on pro- bation without sentence having been pronounced;

(b) been given a suspend— ed sentence involving de- privation of liberty, or a sentence of which the en- forcemcnt has been condi- tionally suspended, in whole or in part, either at the time of the sentence or sub- scquently.

2. In subsequent Articles, the term "sentence" shall be deemed to include all judicial decisions taken in accordance with sub-para- graphs (a) and (b) of para- graph 1 above.

Article 3 The decisions referred to in Article 2 must be final

tation a la vie sociale et, d'autre part, par le contröle de leur conduite en vue de permettre, s'il y a lieu, soit le prononcé de la sanction, soit sa mise å exécution.

2. Les Parties Contractan— tes mettront å exécution, conformément aux disposi- tions suivantes, la peine ou la mesure de sureté privati- ves de liberté prononcées contre le délinquant et dont l'application avait été sus- pendue.

Article 2 1. Au sens de la présente Convention, l'expression (( délinquant » désigne toute personne qui, sur le territoire d'une des Parties Contrac- tantes, a fait l'objet :

(a) d'une décision judi- ciaire de culpabilité, assortie d'une suspension condition- nelle du prononcé de la peine;

(b) d'une condamnation emportant privation de li- berté, prononcée sous condi- tion ou dont l'exécution a été suspendue conditionnel- lement, en tout ou en partie, soit au moment de la con- damnation, soit ultérieure- ment.

2. Dans les articles sui- vants, le terme (( condamna- tion» vise les decisions in- tervenues tant en vertu de l'alinéa (a) que de l'alinéa (b) du paragraphe 1 ci- dessus.

Article 3 Les décisions visées å l'ar- ticle 2 doivent étre définiti-

deras uppförande i syfte att vid behov kunna undanröja den villkorliga domen eller verkställa redan ådömd på- följd.

2. I enlighet mcd nedan- stående bestämmelser skall de fördragsslutande parter- na verkställa straff eller annan frihetsberövande på- följd som kan ha ådömts lagöverträdaren och vars verkställighet har uppskju- tits.

Artikel 2

1. I denna konvention förstås med "lagöverträda- re” den som på fördragsslu- tande parts område har:

a) av domstol övertygats om brott och erhållit villkor- ligt anstånd med ådömande av påföljd;

b) meddelats villkorlig dom, som avser frihetsberö- vande påföljd, eller dom, vars verkställighet villkorligt uppskjutits helt eller delvis antingen vid tidpunkten för domen eller senare.

2. I följande artiklar av- ses med ”dom" alla rätts- liga avgöranden som fattats i enlighet med första punk- ten a) eller b) ovan.

Artikel 3 Avgöranden som avses i artikel 2 skall vara slutliga

• Sida 144
•  Original

Prop. 1978/79: 3

and must have executive force.

Article 4

The offence on which any request under Article 5 is based shall be one punish- able under the legislation of both the requesting and the requested State.

Article 5

1. The State which pro- nounced the sentence may request the State in whose territory the offender estab- lishes his ordinary resi— dence: (a) to carry out supervi- sion only, in accordance with Part 11; (b) to carry out supervi- sion and if necessary to en- force the sentence, in ac- cordance with Parts II and III; (c) to assume entire re— sponsibility for applying the sentence, in accordance with the provisions of Part IV.

2. The requested State shall act upon such a re- quest, under the conditons laid down in this Conven- tion.

3. If the requesting State has made one of the re— quests mentioned in para- graph 1 above, and the re- quested State deems it pre- ferable, in any particular case, to adopt one of the other cources provided for in that paragraph, the re- quested State may refuse to accede to such a request, at the same time declaring its willingness to follow an- other cource, which it shall indicate.

ves et exécutoires.

Article 4

L'infraction qui motive une demande visée å l'article 5 doit étre réprimée å la fois par la loi de l'Etat requérant et par celle de l'Etat requis.

Article 5

1. L'Etat qui a prononcé la condamnation peut de- mander å l'Etat sur le terri- toire duquel le délinquant établit sa résidence habi- tuelle: (a) d'assurer uniquement la surveillance conformé— ment au titre 11; (b) d'assurer la surveil— lance et de procéder éven— tuellement a l'exécution con- formément aux titres II et Ill; (c) d'assurer l'entiere ap— plication de la condamna— tion conforméments aux dis- positions du titre IV.

2. L'Etat requis est tenu, dans les conditions prévues par la présente Convention, de donner suite å cette de- mande.

3. Si l'Etat requérant a formulé une des demandes visées au paragraphe 1 ci- dessus et si l'Etat requis es- time préférable, dans les cas d'espéce, d”utiliser une des autres possibilités prévues dans ce paragraphe, l'Etat requis peut refuser d'accé- der å cette demande tout en se déclarant prét å donner suite å une autre demande qu'il indique.

och verkställbara.

Artikel 4

Den gärning varpå fram- ställning enligt artikel 5 grundas skall vara straffbar enligt lagstiftningen i såväl den anmodande som den anmodade staten.

Artikel 5

1. Den stat där domen har meddelats kan begära att den stat på vars område lagöverträdaren har sitt hemvist skall:

a) enbart anordna över- vakning enligt del II;

b) anordna övervakning och vid behov verkställa do- men enligt del II och III;

c) påtaga sig hela ansva- det för domens tillämpning enligt vad som föreskrives i de] IV.

2. Den anmodade staten skall handlägga en sådan framställning i enlighet med bestämmelserna i denna konvention.

3. Har fördragsslutande stat gjort framställning om någon av de åtgärder som angives i första punkten och finner den anmodade staten att det i det särskilda fallet är lämpligare att annan i punkten omnämnd åtgärd vidtages, får den avslå fram- ställningen under förutsätt- ning att den angiver vilken åtgärd den är villig att vid— taga.

• Sida 145
•  Original

Prop. 1978/79: 3

Article 6

Supervision, enforcement or complete application of the sentence, as defined in the preceding Article, shall be carried out, at the re- quest of the State in which sentence was pronounced, by the State in whose terri— tory the offender establishes his ordinary residence.

Article 7

1. Supervision, enforce- ment or complete applica- tion shall be refused:

(a) if the request is re- garded by the requested State as likely to prejudice its sovereignty, security, the fundamentals of its legal system, or other essential interests;

(b) if the request relates to a sentence for an offence which has been judged in final instance in the re- quested State;

(c) if the act for which sentence has been passed is considered by the request- ed State as either a political offence or an offence re- lated to a political offence, or as a purely military of- fence;

(d) if the penalty imposed can no longer be exacted, because of the lapse of time, under the legislation of either the requesting or the requested State;

(e) if the offender has benefited under an amnesty or a pardon in either the requesting or the requested State.

2. Supervision, enforce- ment or complete applica-

Artiele 6

Sur la demande de l'Etat qui a prononcé la condam- nation, la surveillance, l'exé- cution ou l'entiere applica— tion définies å l'article pré- cédent sont assurées par l'Etat sur le territoire duquel le délinquant établit sa rési- dence habituelle.

Article 7

1. La surveillance, l'exécu- tion ou l'entiere application n'ont pas lieu :

(a) si elles sont considérées par l'Etat requis comme étant de nature å porter at- teinte å sa souveraineté, å sa Sécurité, aux principes fondamentaux de son ordre juridique ou å d'autres de ses intéréts essentiels;

(b) si la condamnation qui motive la demande prévue å l'article 5 est fondée sur des faits qui ont été jugés définitivement dans l'Etat requis;

(c) si l'Etat requis con— sidere les faits qui motivent la condamnation soit comme une infraction politique, soit comme une infraction con- nexe å une telle infraction, soit encore comme une in- fraction purement militaire;

(d) si la prescription de la sanction est acquise d'aprés la loi de l'Etat requérant ou d'apres celle de l'Etat re- quis;

(e) si l'auteur de l'infrac- tion bénéficie d'une amnistie ou d'une mesure de gräce dans l'Etat requérant ou dans l'Etat requis.

Prop. 1978/79: 3

PART III Enforcement of sentences

Article 16

After revocation of the conditional suspension of the sentence by the request- ing State, and on application by that State, the requested State shall be competent to enforce the said sentence.

Article 17

Enforcement in the re- quested State shall take place in accordance with the law of that State, after veri- fication of the authenticity of the request for enforce- ment and its compatibility with the terms of this Con- vention.

Article 18

The requested State shall in due course transmit to the requesting State a document certifying that the sentence has been enforced.

Article 19 The requested State shall, if need be, substitute for the penalty imposed in the re- questing State, the penalty or measure provided for by its own legislation for a simi- lar offence. The nature of such penalty or measure shall correspond as closely as possible to that in the sentence to be enforced. lt may not exceed the maxi- mum penalty provided for by the legislation of the re- quested State, nor may it be longer or more rigorous than that imposed by the request- ing State.

TITRE III

De l'exécution des con- damnations

Article 16

Apres révocation de la dé- cision de suspension condi- tionnelle par l'Etat requé- rant et sur la demande de cet Etat, l'Etat requis a competence pour exécuter la condamnation.

Article 17

L'exécution a lieu en ap- plication de la loi de l'Etat requis, apres verification de l'authenticité de la demande d'exécution et de sa con- formité aux conditions fixées par la présente Convention.

Article 18

L'Etat requis adresse en temps utile å l'Etat requé- rant un document certifiant l'exécution de la condamna- tion.

Article 19

L'Etat requis substitue, s'il y a lieu, a la sanction in- fligée dans l'Etat requérant, la peine ou la mesure prévue par sa propre loi pour une infraction analogue. Cette peine ou mesure correspond, autant que possible, quant å sa nature, å celle infligée par la décision å exécuter. Elle ne peut ni excéder le maxi- mum prévu par la loi de l'Etat requis, ni aggraver par sa nature ou par sa durée la sanction prononcée dans l'Etat requérant.

DEL III Verkställighet av dom

Artikel 16

När villkorligt anstånd har förklarats förverkat i den anmodande staten, är den anmodade staten behörig att på begäran av förstnämnda stat verkställa domen.

Artikel 17

Verkställighet i den anmo- dade staten skall ske i enlig- het med denna stats lagstift- ning, sedan framställningens äkthet och dess överens- stämmelse med bestämmel- serna i denna konvention har prövats.

Artikel 18

Den anmodade staten skall i vederbörlig ordning tillställa den anmodande sta- ten handling som styrker att verkställighet har skett.

Artikel 19

Den anmodade staten skall, om så erfordras, i stäl- let för det straff som ådömts i den anmodande staten be— stämma det straff eller den påföljd som i deSS egen lag- stiftning föreskrives för lik— nande brott. Sådant straff eller sådan påföljd skall till sin art så nära som möjligt överensstämma med det straff eller den påföljd som avses i den dom som skall verkställas. Maximistraffet enligt den anmodade statens lagstiftning får inte överskri- das. Ej heller får straffet el- ler påföljden vara längre el- ler strängare än vad som ådömts i den anmodande staten.

• Sida 150
•  Original

Prop. 1978/79: 3

Article 20

The requesting State may no longer itself take any of the measures of enforce— ment requested, unless the requested State indicates that it is unwilling or unable to do so.

Article 21

The requested State shall be competent to grant the offender conditional release. The right of pardon may be exercised by either the re- questing or the requested State

PART IV

Relinquishment to the re- quested State

Article 22

The requesting State shall communicate to the re- quested State the sentence of which it requests complete application.

Article 23

1. The requested State shall adapt to its own penal legislation the penalty or measure prescribed as if the sentence had been pro- nounced for the same of— fence committed in its own territory.

2. The penalty imposed by the requested State may not be more severe than that pronounced in the request- ing State.

Article 24

The requested State shall ensure complete application of the sentence thus adapted as if it were a sentence pro- nounced by its own courts.

Article 20

L'Etat requérant ne peut plus procéder å aucune des mesures d'exécution deman- dées å moins qu'un refus ou une impossibilité d'exécution lui aient été notifiés par l'Etat requis.

Article 21

L'Etat requis est compé- tent en matiere de libération conditionnelle. Le droit de grace peut etre exercé par l'Etat requérant et par l'Etat requis.

TITRE IV

Du dessaisissement en faveur de l'Etat requis

Article 22

L'Etat requérant fait con— naitre å l'Etat requis la con- damnation dont il demande l'entiére application.

Article 23

1. L'Etat requis adapte la peine ou la mesure pronon- cée är sa législation pénale comme si la condamnation avait été prononcée pour la méme infraction commise sur son territoire.

2. La sanction imposée dans l'Etat requis ne peut aggraver la sanction pronon- cée dans l'Etat requérant.

Article 24

L'Etat requis assure l'en- tiere application de la con— damnation ainsi adaptée comme s'il s'agissait d'une condamnation prononcée par sa juridiction.

Artikel 20

Den anmodande staten får ej längre själv vidtaga nå- gon verkställighetsåtgärd, så- vida icke den anmodade sta- ten meddelar att den ej är villig eller i stånd att göra detta.

Artikel 21

Den anmodade staten är behörig att besluta om vill- korlig frigivning. Nåd får beviljas av antingen den an— modande eller den_anmoda- de staten.

DEL IV

Överlåtande av verkställig- het

Artikel 22

Den anmodande staten skall, om den begär fullstän- dig tillämpning av dom, översända domen till den anmodade staten.

Artikel 23

1. Den anmodade staten skall omvandla det straff el- ler den påföljd som ådömts till det straff som enligt dess egen lagstiftning skulle ha ådömts för brottet om det hade begåtts på dess eget område.

2. Det straff som sålun- da bestämmes får ej vara strängare än det som ålagts i den anmodan-de staten.

Artikeln 24

Sedan straffet sålunda omvandlats, övertager den anmodade staten helt och hållet tillämpningen av do- men som om den hade med- delats av någon av dess egna domstolar.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1978/79: 3

Article 25 .

The acceptance by the re- quested State of & request in accordance with the present Part IV shall extinguish the right of the requesting State to enforce the sentence.

Part V Common provisions

Article 26

1. All requests in accor- dance with Article 5 shall be transmitted in writing. They shall indicate:

(a) the issuing authority; (b) their purpose;

(c) the identity of the offender and his place of residence in the requested State.

2. Requests for supervi- sion shall be accompanied by the original or a certified transcript of the Court find- ings containing the reasons which justify the supervision and specifying the measures imposed on the offender. They should also certify the enforceable nature of the sentence and of the super- visory measures to be ap— plied. So far as possible, they shall state the circum- stances of the offence giving rise to the sentence of super- vision, its time and place and legal destination and, where necessary, the length of the sentence to be enforced. They shall give full details of the nature and duration of the measures of super- vision requested, and include a reference to the legal pro- visions applicable together with necessary information

Article 25

L'acceptation par l'Etat requis d'une demande for- mulée conformément au pré- sent titre éteint le droit d'exécuter la condamnation dans l'Etat requérant.

TITRE V Dispositions communes Article 26

1. Toute demande prévue å l'article 5 est formulée par écrit. Elle indique :

(a) l'autorité dont elle émane; (b) son objet;

( c) l'identité du délinquant et son lieu de résidence dans l'Etat requis.

2. La demande de surveil- lance est accompagnée de l'original ou d'une copie authentique de la décision contenant les raisons qui ont motivé la surveillance et de celle qui prescrit les mesures auxquelles est soumis le dé- linquant. Elle doit certifier le caractere exécutoire de la décision et des mesures de surveillance qui ont été or- données. Elle précise, dans toute la mesure du possible, les circonstances de l'infrac- tion qui a motivé la décision de surveillance, le temps et le lieu on a été commise l'in- fraction, sa qualification lé- gale et, s'il y a lieu, la durée de la sanction ä exécuter. Elle fournit tous renseigne- ments sur la nature et la durée des mesures de sur- veillance dont l'application est requise. Elle contient les références aux dispositions

"151

Artikel 25

Vid bifall till framställ- ning enligt del IV upphör den anmodande statens rätt att verkställa domen. '

DEL V Gemensamma bestämmelser

Artikel 26

1. Framställning enligt ar tikel 5 skall göras skriftli gen. Framställning skall inne hålla uppgift om:

a) utställande myndighet

b) syftet med framställ- ningen;

c) lagöverträdarens iden— titet och hans hemvist i den anmodade staten.

2. Framställning om an- ordnande av övervakning skall åtföljas av domstolens avgörande, i original eller bestyrkt avskrift, med angi- vande av de skäl som moti- verar övervakningen och de föreskrifter som meddelats angående lagöverträdarens åligganden. Framställningen skall även innehålla bestyr— kande av att domen och de meddelade föreskrifterna är vcrkställbara. I möjligaste mån skall anges omständig- heterna kring det brott som föranlett domen, tiden och platsen för dess förövande, dess rättsliga bestämning och, i förekommande fall, varaktigheten av den på— följd som skall verkställas. Framställningen skall inne- hålla detaljerade uppgifter om de begärda övervak- ningsåtgärdcrnas natur och varaktighet samt hänvisning

• Sida 152
•  Original

Prop. 1978/79: 3

on the character of the offender and his behaviour in the requesting State be- fore and after pronounce- ment of the supervisory order.

3. Requests for enforce- ment shall be accompanied by the original, or a certi— fied transcript, of the deci- sion to revoke conditional suspension of the pro- nouncement or enforcement of sentence and also of the decision imposing the sen— tence now to be enforced. The enforceable nature of both decisions shall be cer- tified in the manner pre— scribed by the law of the State in which they were pronounced. If the judgment to be en- forced has replaced an earlier one and does not contain a recital of the facts of the case, a certified copy of the judgment containing such recital shall also be attached.

4. Requests for complete application of the sentence shall be accompanied by the documents mentioned in paragraph 2 above.

Article 27

1. Requests shall be sent by the Ministry of Justice of the requesting State to the Ministry of Justice of the requested State and the reply shall be sent through the same channels.

Prop. 1978/79: 3

3. A Contracting Party which has made a reserva— tion in respect of any provi- sion of this Convention may not claim the application of that provision by any other Party; it may, however, if its reservation is partial or conditional, claim the ap— plication of that provision in so far as it has itself ac- cepted it.

4. Any Contracting Party may, on signing the present Convention, or on depositing its instrument of ratification, acceptance or accession, notify the Secretary-General of the Council of Europe that it considers ratification, acceptance or accession as entailing an obligation, in international law, to intro- duce into municipal law measures to implement the said Convention.

Article 39 1. This Convention shall remain in force indefinitely.

2. Any Contracting Party may, in so far as it is con- cerned, denounce this Con- vention by means of a noti- fication addressed to the Secretary-General of the Council of Europe.

3. Such denunciation shall take effect six months after the date of receipt by the Secretary-General of such notification.

Article 40

The Secretary-General of the Council of Europe shall notify the member States of

3. La Partie Contractante qui a formulé une réserve au sujet d'une disposition de la présente Convention ne peut prétendre å l'applica- tion de cette disposition par une autre Partie; toutefois, Elle peut, si la réserve est partielle ou conditionnelle, prétendre ä l'application de cette disposition dans la me- sure ou Elle l'a acceptée.

4. Toute Partie Contrac— tante pourra, au moment de la signature de la présente Convention ou du dépöt de son instrument de ratifica- tion, d'acceptation ou d'adhésion, par notification adressée au Secrétaire Géné- ral du Conseil de l'Europe, faire connaitre qu'Elle con- sidere la ratification, l'ac- ceptation ou l'adhésion com- me entrainant l'obligation, conformément au droit in- ternational, de prendre dans l'ordre inteme les disposi- tions nécessaires å la mise en ceuvre de la présente Convention.

Article 39

1. La présente Conven- tion demeurera en vigueur sans limitation de durée.

2. Toute Partie Contrac- tante pourra, en ce qui la concerne, dénoncer la pré- sente Convention en adres- sant une notification au Se- crétaire Général du Conseil de l'Europe.

3. La dénonciation pren- dra effet six mois apres la date de la réception de la notification par le Secrétaire Général.

Article 40

Le Secrétaire Général du Conseil de l'Europe notifiera aux Etats membres du Con—

3. Fördragsslutande part, som gjort förbehåll i fråga om någon bestämmelse i konventionen, kan ej kräva av annan fördragsslutande part att denna bestämmelse skall tillämpas. Parten kan dock, om förbehållet är par- tiellt eller villkorligt, kräva att bestämmelsen tillämpas i den mån den själv har god- känt densamma.

4. Fördragsslutande part kan vid undertecknandet av denna konvention eller vid deponeringen av instrument rörande ratifikation, god- kännande eller anslutning underrätta Europarådets ge- neralsekreterare att den an— ser ratificering, godkännan- de eller anslutning medföra förpliktelse, enligt interna- tionell rätt, att företaga de lagstiftningsåtgärder som är nödvändiga för tillämpning- en av konventionen.

Artikel 39

1. Denna konvention skall förbli i kraft under obegrän- sad tid.

2. Fördragsslutande part kan för sitt vidkommande uppsäga konventionen ge- nom underrättelse till Euro- parådets generalsekreterare.

3. Uppsägningen träder i kraft sex månader efter den dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen.

Artikel 40

Europarådets generalsek- reterare skall underrätta rå- dets medlemsstater och varje

• Sida 159
•  Original

Prop. 1978/79: 3

the Council, and any State that has acceded to this Con- vention of :

(a) any signature; (b) any deposit of an in- strument of ratification, acceptance or accession;

(c) any date of entry into force of this Convention in accordance with Article 34;

(d) any notification or de- claration received in pursu- ance of the provisions of paragraph 4 of Article 27, of paragraph 2 of Article 29, of paragraph 3 of Article 37 and of paragraph 4 of Ar- ticle 38;

(e) any declaration re- ceived in pursuance of the provisions of paragraphs 2 and 3 of Article 36;

(f) any reservation made in pursuance of the pro- visions of paragraph 1 of Article 38;

(g) the withdrawal of any reservation carried out in pursuance of the provisions of paragraph 2 of Article 38;

(h) any notification re- ceiVed in pursuance of the provisions of Article 39, and the date on which denuncia- tion takes effect.

In witness whereof the un- dersigned, being duly autho- rised thereto, have signed this Convention.

Done at Strasbourg this 30th day of November 1964 in English and French, both texts being equally authori- tative, in a single copy which shall remain deposited in the archives of the Council of Europe. The Secretary-Gen- eral of the Council of Eu— rope shall transmit certified copies to each of the signa- tory and acceding States.

seil et är tout Etat ayant adhéré å la présente Con- vention :

(a) toute signature; (b) le dépöt de tout ins- trument de. ratification, d'acceptation ou d'adhésion;

(c) toute date d'entrée en vigueur de la présente Con- vention conformément å son article 34;

(d) toute notification et déclaration recues en appli- cation du paragraphe 4 de l'article 27, du paragraphe 2 de l'article 29, du para— graphe 3 de l'article 37 et du paragraphe 4 de l'article 38;

(e) toute déclaration recue en application des disposi- tions des paragraphes 2 et 3 de l'article 36;

(f) toute réserve formulée en application des disposi— tions du paragraphe 1 de l'article 38;

(g) le retrait de toute réservc effectué en applica- tion des dispositions du pa- ragraphe 2 de l'article 38;

(h) toute notification re- cue en application des dispo- sitions de l'article 39 et la date å laquelle la dénoncia- tion prendra effet.

En foi de quoi, les sous- signés, dflment autorisés å cet effet, ont signé la pré— sente Convention.

Fait å Strasbourg, le 30 novembre 1964 en francais et en anglais, les deux textes faisant également foi, en un seul exemplaire qui sera dé— posé dans les archives du Conseil de l'Europe. Le Secrétaire Général du Con- seil de l'Europe en commu- niquera copie certifiée con- forme å chacun des Etats signataires et adhérents.

stat, som har anslutit sig till denna konvention, om:

a) undertecknande;

b) deponering av ratifika- tions-, godkännande- eller anslutningsinstrument;

c) dag för konventionens ikraftträdande enligt artikel 34;

d) underrättelse eller för- klaring enligt artikel 27 fjär- de punkten, artikel 29 andra punkten, artikel 37 tredje punkten och artikel 38 fjär- de punkten;

e) förklaring enligt artikel 36 andra och tredje punk- terna;

f) förbehåll som gjorts enligt artikel 38 första punk- ten;

g) återtagande av förbe- håll enligt artikel 38 andra punkten;

h) underrättelse enligt ar- tikel 39 och dagen då upp- sägningen träder i kraft.

Till bekräftelse varpå un- dertecknade, därtill veder- börligen bemyndigade, har underskrivit denna konven- tion.

Som skedde i Strasbourg den 30 november 1964 på engelska och franska, vilka båda texter äger lika vits- ord, i ett enda exemplar som skall förvaras i Europarå- dets arkiv. Europarådets ge— neralsekreterare skall över- sända bestyrkt avskrift där- av till varje stat som under- tecknat eller anslutit sig till konventionen.

• Sida 160
•  Original

Prop. 1978/79: 3

Annex

Any Contracting Party may declare that it reserves the right to make known:

1. that it does not accept the provisions of the Con- vention as related to the en- forcement of sentences or their complete application;

2. that it accepts only part of these provisions;

3. that it does not accept the provisions of paragraph 2 of Article 37.

Annexe

Chacune des Parties Con- tractantes peut déclarer qu'Elle se reserve de faire connaitre:

1. qu'Elle n'acceptc pas les dispositions de la Con- vention qui traitent de l'exe— cution des condamnations ou de leur entiere applica- tion;

2. qu'Elle n'acceptc que certains de ces dispositions;

3. qu'Elle n'acceptc pas les dispositions du paragra- phe 2 de l'article 37.

Bilaga

Fördragsslutande part kan förklara att den förbehåller sig rätten att meddela:

1. att den ej godtager konventionens bestämmelser om verkställighet eller full- ständig tillämpning av dom;

2. att den endast godtager vissa av dessa bestämmelser; 3. att den ej godtager andra punkten av artikel 37.

• Sida 161
•  Original

Prop. 1978/79: 3 161

Bilaga B

givna lydelse.

Nu varande lydelse F öreslagcn lydelse

38 51

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 &.

I fall som avses i 195 andra stycket lagen (1946: 804) om infö- rande av nya rättegångsbalken , 18%"; lagen (1957: 668) om utläm- ning för brott, 145 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 %% lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfar- lig asocialitet samt 395 lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom gäller vad där är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 1973: 118.

I fall som avses i 195 andra stycket lagen (1946: 804) om infö— rande av nya rättegångsbalken , 185 lagen (1957: 668) om utläm- ning för brott, l.4å lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 && lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfar- lig asocialitet, 39 5 lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott- målsdom samt 295 lagen (1977: 000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet gäl— ler vad där är föreskrivet.

• Sida 169
•  Original

Prop. 1978/79: 3 169

Bilaga C

Översiktlig redogörelse för kriminalvården i frihet inom vissa europarådsstater1

Belgien

A Villkorlig dom

Enligt belgisk lag har domstol möjlighet att ge villkorligt anstånd an- tingen med ådömande av straff eller med verkställighet av ådömt straff.

Anstånd med ådömande av straff får meddelas, om den tilltalade inte förut har dömts för allvarligare brottslighet eller har avtjänat fängelse- straff av över en månads längd och det aktuella brottet inte skulle ha förskyllt fängelse i två år eller däröver. Villkorlig dom i denna form för- utsätter den dömdes samtycke.

För att villkorligt anstånd med verkställighet av ådömt straff skall få meddelas förutsätts regelmässigt att straffet inte överstiger tre års fängel- se och att den dömde inte tidigare har dömts för allvarlig brottslighet eller avtjänat fängelsestraff som överstiger sex månader.

'i båda fallen fastställs en prövotid på minst ett och högst fem år. Sär- skilda föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden kan fastställas. Under denna tid skall den dömde få hjälp och vägledning av tjänsteman inom frivårdsorganisationen.

Förverkande av det villkorliga anståndet sker automatiskt vid grövre brottslighet. Också vid lindrigare brottslighet kan förverkande beslutas. Detsamma gäller om den dömde inte följer de föreskrifter som har med— delats honom.

13 Villkorlig frigivning. Villkorlig frigivning får för förstagångsbrottslingar ske sedan den dömde har avtjänat en tredjedel av strafftiden, dock minst tre månader. Vid återfallsbrottslighet gäller i stället att den dömde skall ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst sex månader. Fråga om vill- korlig frigivning prövas av justitiedepartementet.

Vid villkorlig frigivning skall en prövotid fastställas. Beroende på det ådömda straffets längd är minsta tillåtna prövotid två, fem resp. tio år. Vid frigivningen kan bestämmas om övervakning och fastställas särskilda föreskrifter.

C Frivårdens organisation

Under prövotiden står den dömde under tillsyn av en övervaknings- nämnd som är sammansatt av en magistrattjänsteman, en jurist och en tjänsteman inom frivårdsorganisationen. Övervakningen utförs av fri- vårdsorganisationens tjänstemän. Lekmän anlitas inte som övervakare.

1 Uppgifterna, som bara syftar till att ge en allmän bild av frivårdssystemet i de olika staterna, grundar sig i första hand på en inom europarådet år 1970 utarbetad redogörelse i ämnet. Senare inträffade lagändringar har beaktats i den utsträckning det har varit möjligt, men reservationer måste ändå göras i fråga om uppgifternas aktualitet.

• Sida 170
•  Original

Prop. 1978/79: 3 170

Cypern

A Villkorlig dom

Domstol har möjlighet att i stället för att döma till straff fastställa en prövotid på ett — tre år. Den dömde är under denna tid skyldig att hålla kontakt med frivårdsorganisationen. Domstolen och, efter domen, frivårdsorganisationen kan fastställa särskilda föreskrifter för den dömde.

Det är också möjligt för domstolen att i samband med ådömande av frihetsstraff föreskriva att den dömde skall stå under övervakning under viss prövotid efter frigivningen. Prövotiden kan därvid bytas ut mot fortsatt fängelsestraff i händelse av misskötsamhet från den dömdes sida.

B Villkorlig frigivning

Villkorlig frigivning sker efter diskretionär prövning men under res- triktiva förutsättningar. Ungdomsbrottslingar som har dömts till fängelse kan i regel bli villkorligt frigivna efter två tredjedelar av strafftiden. ] övrigt medges villkorlig frigivning först efter fyra års strafftid. Villkor- lig frigivning kan kombineras med övervakning och särskilda föreskrifter.

C Frivårdens organisation

Övervakning och liknande åtgärder utförs endast av statsanställda tjänstemän som står under tillsyn av socialdepartementet. Frivården är därmed organisatoriskt skild från fångvården som står under justitie- departementets tillsyn.

Frankrike

A Villkorlig dom

Domstol har möjlighet att medge villkorligt anstånd med verkställighet av ådömt straff i två olika former, antingen som ”sursis simple” eller också som ”sursis avec mise å llépreuve”.

Sursis simple får medges endast för lindrigare brott och endast om den dömde inte tidigare har dömts till fängelse. Vid sursis simple är prövotiden alltid fem år. Den dömde ställs inte under övervakning och underkastas inga särskilda föreskrifter. Det villkorliga anståndet för- verkas automatiskt, om den dömde lagförs för grövre brott under prövo- tiden.

Sursis avec mise å Pépreuve kan medges även för allvarligare brotts- lighet, förutsatt att påföljd inte har ådömts förut och den tilltalade inte heller tidigare har varit dömd till ovillkorligt fängelse på mer än sex månader. I domen fastställs en prövotid på mellan tre och fem år samt särskilda övervakningsvillkor. Liksom när det gäller sursis simple för- verkas det villkorliga anståndet automatiskt vid ny brottslighet. Förver- kande kan också beslutas om den dömde bryter mot föreskrift som har fastställts i domen.

B Villkorlig frigivning

Villkorlig frigivning är beroende av den dömdes uppförande under strafftiden. Sådan frigivning kan äga rum sedan halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats. Vid återfall gäller i stället att den dömde skall ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst sex månader. Villkorlig frigivning beslutas av justitiedepartementet.

• Sida 171
•  Original

Prop. 1978/79: 3 171

Vid villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid. Längden av prövotiden beror i viss utsträckning på den ådömda påföljden. Har den- na kombinerats med s.k. rélégation, kan normaltiden ökas med fyra — sex år. Den dömde kan underkastas övervakningsvillkor och andra sär- skilda föreskrifter.

Om den dömde har varit skötsam under prövotiden, blir frigivningen definitiv vid prövotidens utgång. I annat fall — särskilt om han har lag- förts för nytt brott — kan anståndet förklaras förverkat.

C Frivårdens organisation

I praktiskt taget varje franskt departement finns en övervaknings- nämnd, till vilken har knutits frivårdstjänstemän och socialarbetare. [ viss utsträckning anlitas även enskilda övervakare.

F örbundsrepubliken Tyskland

A Villkorlig dom

Enligt strafflagens allmänna bestämmelser om villkorlig dom har dom- stol befogenhet att meddela anstånd med verkställigheten av ådömt fängelsestraff som inte överstiger ett år eller, under Speciella förutsätt- ningar, två år. För att sådant anstånd skall få meddelas måste det finnas anledning anta att anståndet skall tjäna den dömde till varning och att mera ingripande åtgärder inte fordras för att avhålla honom från fort- satt brottslighet.

Det finns dessutom en speciell reglering för ungdomar, enligt vilken domstolen under vissa förutsättningar kan välja mellan att ge villkor- ligt anstånd med ådömande av ungdomsfängelse och att ge anstånd med verkställigheten av ådömt ungdomsfängelse som inte överstiger ett år eller, om det föreligger särskilda omständigheter, två år.

Prövotiden är enligt strafflagen minst två och högst fem år. Den ur- sprungligen fastställda tiden kan beroende på den dömdes uppförande förkortas eller förlängas inom ramen för denna latitud. Enligt den regle- ring som gäller för ungdomar är prövotiden ett — två år vid anstånd med ådömande av ungdomsfängelse och två — tre år vid anstånd med verkställighet av denna påföljd. I sistnämnda fall kan tiden förlängas till fyra år.

Den dömde kan åläggas att iaktta särskilda föreskrifter under prövo- tiden. Dessa kan avse vistelseort, arbetsanställning o. (1. men också mera speciella förhållanden såsom förbud mot rökning och förpliktelse att betala bidrag till välgörenhetsinstitution. Föreskrifterna kan ändras eller upphävas av domstol. Övervakning är obligatorisk för ungdomar men beror i fråga om vuxna på en diskretionär bedömning från domstolens sida. Uppkommer under prövotiden fråga om förverkande av det vill- korliga anståndet, kan förordnas om tillfälligt omhändertagande av den dömde. Genom ny lagstiftning har domstolen fått ökad möjlighet att förordna om speciel-la frivårdsåtgärder, t. ex. vistelse i särskilt utvald familj.

Utöver vad som följer av det anförda har vid ungdomsbrottslighet allmän åklagare befogenhet att i vissa fall fastställa särskilda föreskrifter för den misstänkte i samband med beslut om åtalsunderlåtelse.

• Sida 172
•  Original

Prop. 1978/79: 3 172

B Villkorlig frigivning

Enligt de allmänna bestämmelserna i strafflagen kan villkorlig fri- givning från fängelsestraff ske sedan den dömde har avtjänat två tredje- delar av strafftiden, dock minst två månader. Under speciella förhållan- den kan frigivningen ske efter halva strafftiden. Beslut om villkorlig frigivning meddelas av den domstol som har meddelat den ursprungliga domen. Prövotiden skall fastställas till minst den tid som svarar mot straffåterstoden, I fråga om särskilda föreskrifter och övervakning gäller samma regler som vid villkorlig dom.

Även från ungdomsfängelse kan villkorlig frigivning ske under vissa särskilda förutsättningar. Det finns olika regelsystem beroende på om domstolen har dömt till ungdomsfängelse på viss tid eller på obestämd tid. I båda fallen fattas emellertid beslutet av en särskild domare, ”Voll- streckungsleiter”, som också skall ha viss uppsikt över den dömde och kan meddela honom föreskrifter.

C Frivårdens organisation

I fall då villkorligt dömda eller frigivna skall stå under övervakning ombesörjs denna regelmässigt av särskilda frivårdstjänstemän. Endast i begränsad omfattning förekommer övervakning genom enskild över- vakare. Frivårdstjänstemännen är normalt anställda av den lokala dom- stolen men i några delstater av administrativ myndighet. Tillgången på övervakare för vuxna personer uppges vara mycket begränsad.

Italien

A Villkorlig dom

Domstol kan förordna om villkorligt anstånd med verkställighet av fängelsestraff, om mera ingripande åtgärd inte fordras för att avhålla den dömde från fortsat-t brottslighet och strafftiden inte överstiger ett år. Var den tilltalade 70 år eller äldre vid brottets begående, får vill- korligt anstånd meddelas även om strafftiden är längre, dock högst två år. För fall då den dömde var under 18 år vid brottet är gränsen tre år. Under vissa förutsättningar kan även böter ådömas villkorligt.

Prövotiden är två år vid mindre allvarligt brott och fem år vid grövre brott. Den dömde kan åläggas att iaktta särskilda föreskrifter under prövotiden, men någon övervakning äger inte rum. För ungdomsbrotts- lingar kan domstolen dock förordna om vissa bamavårdande åtgärder. Förverkande av det villkorliga anståndet kan ske, om den dömde begår nytt brott under prövotiden eller om han bryter mot meddelade före- skrifter.

Vid sidan av villkorlig dom i denna form finns möjlighet för domaren att, om brottet har begåtts av barn under 18 år, meddela ett slags judi- ciellt nådebeslut (perdono giudiziale). Ett sådant beslut, som är ganska vanligt i praxis, motsvarar närmast det svenska institutet påföljdsefter- gift men skiljer sig från detta så till vida som det kan meddelas utan föregående rättegång. Vid perdono giudiziale fastställs ingen prövotid och beslutet kan inte heller undanröjas eller förverkas.

B Villkong frigivning Villkorlig frigivning kan i princip medges bara den som har dömts till mer än fem års fängelse och får då ske efter halva strafftiden eller,

• Sida 173
•  Original

Prop. 1978/79: 3 . 173

om det är fråga om återfall, efter tre fjärdedelar av denna tid. En för- utsättning är att inte återstående strafftid överstiger fem år. Om den dömde var under 18 år vid brottet, kan dock villkorlig frigivning äga rum när som helst under fängelsetiden och oberoende av den ådömda strafftidens längd.

Efter villkorlig frigivning äger viss övervakning rum under den åter- stående strafftiden. Den dömde står sålunda under särskild kontroll av polisen. För underårig förordnas dock i stället enskild övervakare, ofta en familjemedlem. Dessutom kan den villkorligt frigivne få råd och hjälp av en för ändamålet bildad organisation, Consigli di patronato. Övervakningen står under tillsyn av en särskild domare. Föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden kan meddelas. Villkorligt medgiven frihet kan förverkas vid ny brottslighet eller på grund av att den dömde bryter mot meddelade föreskrifter.

C Frivårdens organisation

Vid sidan av den övervakning som sker genom polisens försorg finns den nyssnämnda organisationen Consigli di patronato, som till största delen består av socialt intresserade privatpersoner. Organisationen får i viss begränsad utsträckning personell hjälp av fångvårdsmyndigheterna.

Luxemburg

A Villkorlig dom

Domstol kan ge villkorligt anstånd med verkställigheten av såväl fängelsestraff som böter.

Det har särskilt angetts i lagen att sådant anstånd kan meddelas även utlänningar med hemvist i stat som har tillträtt övervakningskonventio- nen eller annan överenskommelse med Luxemburg om kriminalvårds- samarbete.

Prövotiden är sju eller fem år vid allvarligare brottslighet och två år vid polisförseelser. Övervakning kan äga rum under en period av tre—— fem år. Särskilda övervakningsvillkor kan fastställas.

Utöver vad som följer av det anförda har allmän åklagare viss be- fogenhet att meddela villkorligt anstånd åt misstänkt i brottmål.

B Villkorlig frigivning

Villkorlig frigivning kan medges den som har dömts till fängelse i mer än ett år och har avtjänat tre fjärdedelar av strafftiden. Beslut om frigivning meddelas av kronjuristen (Procureur General). Övervaknings— villkor anses enligt praxis kunna fastställas av åklagarmyndigheterna.

C Frivårdens organisation

Övervakningen skedde tidigare endast genom fångvårdstjänstemäns och polisens försorg under åklagarmyndigheternas tillsyn. Numera har emellertid införts ny lagstiftning som syftar till att bygga ut frivårds- organisationen.

Malta A Villkorlig dom

Enligt maltesisk rätt kan domstol i brottmål välja mellan två olika påföljder som innebär kriminalvård i frihet. I det ena fallet ställs den

• Sida 174
•  Original

Prop. 1978/79: 3 . 174

dömde under övervakning under prövotiden och kan underkastas sär- skilda föreskrifter. I det andra fallet fastställs endast en prövotid utan övervakning eller föreskrifter. Prövotiden är i båda fallen högst tre år. , Påföljden kan undanröjas och ersättas med frihetsstraff i händelse av ny brottslighet.

B Villkorlig frigivning

Det finns inga lagregler om villkorlig frigivning. Fängelsedirektionen anses dock ha möjlighet att efter diskretionär prövning förkorta straff- tiden i vissa särskilda fall.

C Frivårdens organisation

övervakningen handhas av statliga tjänstemän under socialdeparte- mentet. Frivården leds av en särskild Principal Probation Officer.

Nederländerna

A Villkorlig dom

Domstol kan förordna om villkorligt anstånd med verkställigheten av frihetsstraff, om strafftiden understiger ett år. Även böter och för- verkande kan ådömas villkorligt.

Prövotiden för villkorligt dömd är två år vid lindrigare brott och tre år vid grövre brott. Särskilda föreskrifter kan meddelas den dömde. En vanlig typ av föreskrift är att den dömde förpliktas hålla kontakt med övervakningsinstitution. Allmän åklagare är ansvarig för kontrol- len av att föreskrifterna efterlevs.

B Villkorlig frigivning

Villkorlig frigivning kan ske när den dömde har avtjänat två tredje— delar av strafftiden, dock minst nio månader. Justitieministeriet beslutar om villkorlig frigivning. Prövotiden motsvarar återstående strafftid, ökad med ett år. Beträffande föreskrifter gäller detsamma som vid vill- korlig dom.

C Frivårdens organisation

Övervakning och liknande åtgärder handhas regelmässigt av privata övervakningsinstitutioner. Dessa är statsunderstödda och står under till- syn av statliga nämnder och av justitieministeriet.

Storbritannien

A Villkorlig dom

De engelska domstolarna har stor frihet att välja mellan åtskilliga påföljder som utgör alternativ till frihetsberövande. Till en början bör nämnas att domstol har möjlighet att meddela en form av villkorlig på- följdseftergift (conditional discharge), som innebär att påföljd inte ådöms, om den dömde avhåller sig från att begå nytt brott under viss fastställd tid (högst tre år). Påföljdseftergift kan emellertid också med- delas utan sådant villkor (absolute discharge). Det svenska skyddstill— synsinstitutet motsvaras närmast av probation, som innebär att den dömde ställs under övervakning under en tid av ett—tre år och kan

• Sida 175
•  Original

Prop. 1978/79: 3 - 175

underkastas särskilda föreskrifter. Till de mera ingripande föreskrifter som kan meddelas hör skyldighet att under viss tid, högst 12 månader, vara bosatt i ett ”approved probation hostel” eller att under högst 60 dagar besöka ett ”day training center”. Underlåtenhet att följa med- delade föreskrifter kan medföra att påföljden undanröjs. Suspended sentence är en annan form av villkong dom, som innebär att verk- ställigheten av ett visst bestämt straff (högst två års fängelse) uppskjuts på en tid av ett—tre år. Numera kan suspended sentence kombineras med probation, vilket tidigare inte var möjligt. En påföljd av mera speciell karaktär är s.k. community service, som innebär att den dömde åläggs att under minst 40 och högst 240 timmar utföra ett visst obetalt samhällsarbete. Det bör slutligen också nämnas att vissa domstolar har befogenhet att förklara påföljdsfrågan vilande (defer sentence) under högst sex månader och sedan avgöra frågan med beaktande av de nya omständigheterna.

B Villkorlig frigivning

Villkorlig frigivning (release on licence) kan ske tidigast när den dömde har avtjänat antingen en tredjedel av strafftiden eller också ett år av denna. Frigivningen beslutas av en nämnd (the Parole board). Prö- votiden varar fram till dess att två tredjedelar eller, i vissa fall, hela strafftiden skulle ha avtjänats. Den dömde ställs regelmässigt under övervakning. — Enligt ett annat frigivningsinstitut (remission) kan den dömde vid särskilt gott uppförande friges utan villkor före strafftidens slut sedan han har avtjänat två tredjedelar av denna, dock minst en månad.

För villkorlig frigivning från borstal training (ungdomsfängelse) och detention centre (tillsynsanstalt) finns särskilda regler.

C Frivårdens organisation

England och Wales har delats in i ett åttiotal frivårdsdistrikt (proba- tion areas). För varje distrikt finns en probation committee som admi- nistrerar frivården inom distriktet. Övervakning och liknande åtgärder ombesörjs regelmässigt av heltidsanställda tjänstemän, men på senare tid har i allt större utsträckning även enskilda personer engagerats i ar- betet. Frivården står under tillsyn av Home Secretary.

Turkiet

A Villkorlig dom

Enligt turkisk lag kan domstol under vissa förutsättningar förordna om anstånd med verkställigheten av en dom som avser högst sex måna- ders straffarbete, högst ett års fängelse eller böter. För vissa brott, t. ex. smuggling, är villkorlig dom förbjuden i lag. Prövotiden är ett år vid mindre allvarlig brottslighet och fem år vid grövre brottslighet. Före— skrifter om skadeståndsbetalning kan meddelas.

B Villkorlig frigivning

Villkorlig frigivning kan beslutas sedan den dömde har avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Föreskrifter om skadeståndsbetalning kan meddelas även i detta fall. Den dömde är under hela prövotiden under- kastad övervakning av polisen.

• Sida 176
•  Original

Prop. 1978/79: 3 176

C Frivårdens organisation

Vid sidan av den övervakning som sker genom polisens försorg finns ingen särskild frivårdsorganisation.

Österrike

A Villkorlig dom

Villkorligt anstånd med verkställighet av frihetsstraff kan medges av domstol, om det ådömda straffet inte överstiger fem års fängelse eller straffarbete och om av särskilda skäl straffhotet i och för sig eller i för- ening med andra åtgärder framstår som en mera ändamålsenlig reaktion än omedelbar verkställighet av straffet. För ungdomar får dessutom under vissa förutsättningar medges villkorligt anstånd med verkställighet av straff som understiger ett år, om den unge är i behov av uppfostring på uppfostringsanstalt.

I dessa fall fastställer domstolen en prövotid på mellan ett och tre år. Domstolen får också förordna övervakare och meddela den dömde sär- skilda föreskrifter om utbildning, arbete e. d.

Vid ungdomsbrottslighet har domstolen dessutom möjlighet att ge villkorligt anstånd med ådömande av straff, om ett sådant anstånd inte äventyrar hänsynen till allmän laglydnad eller är till skada för den dömde eller om straffet kan ersättas av övervakning eller liknande åt- gärd. Även i sådant fall fastställs en prövotid på mellan ett och tre år.

För ändring av övervakningsvillkoren under prövotiden fordras beslut av domstol. Förverkande av villkorligt anstånd får ske endast efter för- handling i den dömdes närvaro, varvid utredning angående hans per— sonliga förhållanden skall förebringas.

Villkorlig dom kan under vissa förutsättningar förekomma även vid bötesstraff. Vidare har åklagare befogenhet att villkorligt avstå från lag- föring vid mindre allvarlig ungdomsbrottslighet.

B Villkorlig frigivning

Villkorlig frigivning kan ske när två tredjedelar av den ådömda straff— tiden har avtjänats, dock minst åtta månader eller, om den dömde är under 18 är, minst sex månader. Dessutom kan för ungdomsbrottslingar villkorlig frigivning ske från tidsobestämt straff. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skall domstolen beakta bl. a. den dömdes upp— förande under strafftiden. I beslut om villkorlig frigivning skall alltid fastställas en prövotid. Denna skall i princip motsvara den tid som åter- står av straffet men får fastställas till högst tre år, om straffåterstoden understiger sistnämnda tid. Prövotiden får dock aldrig bestämmas till kortare tid än ett år. Beträffande övervakning, särskilda föreskrifter och förverkande gäller i huvudsak samma regler som vid villkorlig dom. Beslut i sådan fråga ankommer alltid på domstol.

C Frivårdens organisation

Övervakning och liknande åtgärder handhas dels av tjänstemän inom fångvårdsväsendet, dels av privatpersoner. För sistnämnda kategori övervakare finns särskilda organisationer som är statsunderstödda och till vilka viss personal tillhandahålls av fångvårdsmyndigheterna.

• Sida 177
•  Original

Prop. 1978/79: 3 177