NJA 1999 s. 632

Närstående till den som dödats genom en vårdslös handling som inte utgjort grov vårdslöshet har ansetts inte kunna tillerkännas skadestånd för personskada i form av psykiska besvär som tillfogats dem genom dödsfallet.

Landskrona TR

Allmän åklagare yrkade vid Landskrona TR ansvar å L.J. och G.V. för vållande till annans död enligt följande gärningsbeskrivning: L.J., i egenskap av arbetsledare i H o L J:s Bygg och fastighetsservice Aktiebolag, och G.V., i egenskap av underentreprenör och svetsare, har under sommaren 1993 utfört byggnadsarbete bestående i byggande av en med grindar försedd inhägnad containeruppställningsplats vid Silvergården 10 c i Landskrona. Därvid har uppsättning av grindstolpar och fastsättning av gångjärnsplattor till grindarna utförts på ett sätt som inte uppfyllt krav på normal säkerhet. Sålunda har gångsjärnsplattorna fastsatts endast på viss del av grindstolparna och endast häftsvetsats. Gångjärnsplattorna har ej heller på annat sätt fastsatts vid grindstolparna. Vidare har stoppanordning för grindarna i stängt läge inte uppsatts. Till följd av den bristfälliga uppsättningen av grindarna, som vardera vägde ca 175 kg och var av storleken 2 x 2 m, har d 1 febr 1994 en gångsjärnsplatta lossnat och motsvarande grind fallit över och skadat en pojke, som stått på grinden. Till följd av skadorna har pojken, född 1986, avlidit. L.J. och G.V. har härigenom av oaktsamhet vållat pojkens död.

Skadestånd yrkades av dödsboet efter den avlidne pojken, C.M., med 45 816 kr jämte ränta avseende gravsten, begravningskostnader m m.

Skadestånd yrkades vidare av C.M:s föräldrar, I. och S.M., och två systrar, K. och E.M., för psykiskt lidande med 50 000 kr för envar av dem jämte ränta.

L.J. och G.V. bestred ansvar och skadeståndsskyldighet.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Nilsson) meddelade dom d 1 dec 1994.

TR:n fann att G.V. hade att svara för att svetsningsarbetet blev fackmannamässigt utfört, att svetsningen av gångjärnsplattorna för en fackman varit så undermålig att den måste anses vara vårdslöst utförd och att den vårdslösheten orsakat att grinden fallit ner. Det kunde inte ha varit oförutsebart för G.V. att barn kunde komma att leka med eller på grindarna. G.V. hade gjort sig skyldig till vållande till annans död. L.J. skulle inte dömas till ansvar.

I fråga om skadestånd anförde TR:n i domskälen:

L.J. har bestritt skadeståndsyrkandet. Han har vitsordat kostnaden, 1 500 kr för upplåtelse av gravplats och 15 000 kr som skälig kostnad för gravsten. Begravningskostnaderna täcks för övrigt med de försäkringsbelopp, som utbetalats. I övrigt har han inte kunnat vitsorda några belopp. ---.

G.V. har bestritt skadeståndsskyldighet. Han har vitsordat begravningskostnader 4 000 kr och har i övrigt samma inställning som L.J.. Dock har han även anfört att skadestånd för psykiskt lidande inte kan utgå till anhörig vid oaktsamhetsbrott.

I.M. har hörts i denna del och har uppgett: Vid tillfället blev han av en granne uppmärksammad på att något kunde ha hänt hans son. Han sprang ut och bort till den folksamling, som fanns vid containerinhägnaden. Då han kom dit var grinden bortlyft men sonen låg kvar på marken alldeles blodig och med en stor blodfläck kring huvudet. I.M. blev förtvivlad och skrek efter ambulans och undrade varför ingen gjorde något. Till slut kom ambulansen och han åkte med den till sjukhuset, där han efter en stund fick veta att sonen var död. Hans hustru kom till platsen strax efter honom och medan sonen låg kvar på marken. Hon blev chockad och svimmade. Hans döttrar hade kommit senare men såg blodfläcken på marken. Både han själv, hustrun och döttrarna har fått psykiska problem av händelsen och går på behandling. Själv tycker han att livet förlorat meningen för honom eftersom sonen var hans allt. - Det är riktigt att det utfallit en försäkring med 35 200 kr. Försäkringen var avsedd att täcka begravnings- och bouppteckningskostnader.

I denna del har också åberopats läkarintyg avseende I.M:s, S.M:s, K.M.:s och E.M:s psykiska besvär efter händelsen.

TR:ns bedömning. Med angiven utgång i ansvarsfrågan och då annan grund för skadeståndsskyldighet inte åberopats skall de mot L.J. riktade yrkandena ogillas.

G.V. har genom vårdslöshet vållat dödsfallet, som TR:n anser varit förutsebart, och är därför skadeståndsskyldig för direkta kostnader i samband med det.

Den utbetalda försäkringsersättningen har varit avsedd att täcka kostnader i samband med dödsfallet och TR:n anser att dödsboet därvid haft rätt att i de kostnaderna inräkna även mera perifera utgifter som resekostnader för anförvanter och en kanske något hög kostnad för gravsten. I den mån försäkringsersättningen inte täckt kostnaderna bör G.V. svara för dem. Försäkringsersättningen överstigande kostnader uppgår till 10 616 kr och ränta på det beloppet bör utgå från, som i huvudsak yrkats och vitsordats, d 17 nov 1994.

Vad avser I.M:s, S.M:s, K.M:s och E.M:s yrkanden för psykiskt lidande har ingen av dem varit direkt inblandad i olyckan. Visserligen har I.M. och S.M. kommit till olycksplatsen strax efter olyckan och sett sonen ligga blödande och skadad på platsen och det kan inte betvivlas att detta berört dem psykiskt på sätt framgår av läkarintygen. Även döttrarna har företett psykiska besvär. De psykiska besvären är av den art och grad att de kunde berättiga till ersättning som personskada enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen. Emellertid ger svensk lag och praxis inte utrymme för skadestånd i fall som det förevarande enär det saknas det tillräckligt nära samband mellan olycka och personskada som kan anses erforderligt (se bl a rättsfallen NJA 1971 s 78 och NJA 1993 s 41) och skadeståndsyrkandena skall därför ogillas i dessa delar.

Domslut

Domslut. G.V. dömdes för vållande till annans död, 3 kap 7 § 1 st BrB, och viss annan brottslighet till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan.

Åtalet mot L.L. ogillades.

G.V. förpliktades att utge skadestånd till C.M:s dödsbo med 10 616 kr jämte ränta.

I.M:s, S.M:s, K.M:s och E.M:s skadeståndsyrkanden lämnades utan bifall.

I.M., S.M., K.M. och E.M. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade förpliktande för G.V. att till var och en av dem utge 25 000 kr jämte ränta.

Även dödsboet överklagade TR:ns dom. Dödsboet yrkade att av G.V. utfå ytterligare 35 200 kr.

G.V. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Elmqvist, Svensson, referent och Eric) anförde i dom d 6 dec 1995: Domskäl

Vad först gäller dödsboets yrkande har G.V. vitsordat att skadeståndsskyldighet i och för sig föreligger för honom men - i enlighet med sin inställning vid TR:n - hävdat att någon ersättning inte skall utgå, eftersom begravningskostnaderna - i enlighet med det vitsordande som skett av skäliga kostnader - täcks av den utbetalade försäkringsersättningen om 35 200 kr.

Av intyg från försäkringsbolaget Trygg-Hansa framgår att ett dödsfallsbelopp om 35 200 kr utbetalats som ett engångsbelopp till dödsboet.

Vad avser privat försäkring är principen den att den skadelidande har rätt att, vid sidan av och utöver skadestånd, uppbära sådan ersättning ur personförsäkring som utgår med ett schematiserat, i förväg fastställt belopp. Däremot får ersättning som beräknas efter en konkret uppskattning av förlusten inte kumuleras med skadestånd som täcker samma förlustposter. (Se 25 § lagen om försäkringsavtal och Hellner, Försäkringsrätt, 1959 s 253 f.) I detta fall rör det sig om det förstnämnda alternativet - om en s k summaförsäkring - och något avdrag för utbetald försäkringsersättning skall därför inte ske.

På grund av det anförda och då yrkade belopp - med beaktande av familjen M:s kulturella traditioner och situation som flyktingar - får anses som skäliga även i de fall där vitsordande inte har skett, skall dödsboet tillerkännas ersättning med ytterligare 35 200 kr jämte ränta därå från dag som vitsordats, d 17 nov 1994.

Vad gäller målet i övrigt delar HovR:n TR:ns uppfattning.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sättet TR:ns domslut att HovR:n förpliktar G.V. att utge ytterligare skadestånd till dödsboet med 35 200 kr jämte ränta enligt 6 räntelagen från d 17 nov 1994 tills betalning sker.

HovR:n fastställer TR:ns domslut vad gäller I.M., S.M., K.M. och E.M..

I.M., S.M., K.M. och E.M. (ombud för samtliga advokaten K.A.) överklagade och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

G.V. (ombud advokaten L.D.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderlind, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. G.V. har i HD vitsordat yrkade belopp som i och för sig skäliga samt att klagandena åsamkats det psykiska lidande de åberopat. HD:s prövning rör därför huvudsakligen huruvida skadestånd enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen bör utgå i den föreliggande situationen.

Frågan om skadestånd för psykiska besvär som åsamkats någon till följd av en nära anhörigs dödsfall har förut varit under HD:s prövning i bl a rättsfallen NJA 1971 s 78, 1979 s 620, 1993 s 41 (I och II, plenimål) samt 1996 s 377 och s 509. Genom 1993 års avgörande slogs fast att det förhållandet att en personskada endast indirekt orsakas av den skadegörande handlingen inte i sig hindrar att skadestånd kan utgå, samt, att vid uppsåtligt dödande psykiska besvär vid underrättelsen om dödsfallet är en typisk och närliggande skadeföljd för de närstående. Det uttalades också att det inte heller är något hinder att en viss tid förflutit mellan dödsfallet och underrättelsen därom till de närstående. Domstolen berörde, men avstod från att uttala någon mening om, frågor om hur saken skulle bedömas om dödsfallet orsakats av t ex vårdslöshet eller annat handlande som kan grunda skadeståndsskyldighet, eller om närstående bör kunna få skadestånd även när någon har tillfogats personskada som inte har lett till döden. Det hänvisades till att dessa spörsmål förutsatte så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen borde bli föremål för lagstiftning och att en utredning då också pågick (Dir 1988:76, Kommittén om ideell skada). I rättsfallet NJA 1996 s 377 tog HD ytterligare ett steg. Skadestånd för psykiska besvär utgick till närstående även då ett dödsfall orsakats av grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande. Härvid berördes att 1993 års plenimål inte uteslöt att en ytterligare utvidgning av skadeståndsmöjligheterna kunde ske utan ny lagstiftning samt att Kommittén om ideell skada året före lagt fram sitt slutbetänkande (SOU 1995:33) och att detta upptog förslag om att skadestånd till närstående skulle kunna dömas ut också när dödsfallet orsakats av bl a vårdslöshet. Domstolen förklarade emellertid att frågan om lagstiftning på grundval av betänkandet ännu inte slutligen avgjorts och att det alltjämt fanns goda skäl att vara restriktiv med att ytterligare utvidga skadeståndsmöjligheterna genom rättspraxis.

Genom 1993 års plenimål fastslogs således bl a att vid uppsåtligt dödande psykiska besvär vid underrättelsen om dödsfallet är en typisk och närliggande skadeföljd för de närstående. Det saknas anledning till antagande att sådana besvär skulle vara mindre typiska eller närliggande vid underrättelsen om att en nära anhörig avlidit på grund av en olyckshändelse, oavsett om händelsen orsakats av någons vårdslöshet. En annan sak är att de psykiska besvären typiskt sett kan bli allvarligare vid en underrättelse om uppsåtligt dödande. Detta är emellertid en fråga som närmast rör den medicinska utredningen om den psykiska skadan och som föranleder särskilda överväganden främst i de fall där tvist råder om ersättningsbeloppet eller huruvida de psykiska besvären är av sådan beskaffenhet att de kan anses vara en personskada i skadeståndslagens mening.

Det kunde ifrågasättas om kretsen av ersättningsberättigade i ett fall som det förevarande kan bli så stor att den individuella rätten till ersättning från skadevållaren blir praktiskt sett meningslös och att ersättning därför inte bör utgå. Redan en enkel adekvansbedömning torde emellertid vid en indirekt skada utesluta dem som inte hör till en krets av nära anhöriga. HD har dessutom i de nämnda avgörandena från 1993 och 1996 redan fastslagit att ersättning kan utgå till föräldrar och syskon. Det kan inte komma i fråga att nu göra en annan bedömning endast på den grunden att dödsfallet orsakats av vårdslöshet som inte ligger nära ett uppsåtligt handlande. Och skulle skadeståndsskyldigheten i något fall bli oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige finns möjligheter att jämka skadeståndet enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen.

Rättspraxis ger visserligen inte något klart stöd för att de skadelidande har rätt till ersättning i förevarande fall. Det finns å andra sidan inte något vägledande avgörande som lägger hinder i vägen för ersättning. Vid detta förhållande bör inte heller det lagstiftningsarbete som inleddes år 1988 och som ännu inte föranlett något ställningstagande från lagstiftaren medföra att HD avstår från att utveckla innehållet i nu gällande rätt.

En rätt till skadestånd för nära anhöriga till den som dödats till följd av annans vårdslöshet torde inte medföra några påtagliga samhällsekonomiska konsekvenser (se SOU 1995:33 s 390 och 433), och även om så vore fallet är dessa huvudsakligen avhängiga regleringen i brottsskadelagen och trafikskadelagen samt villkoren i ansvarsförsäkringar vilkas innehåll inte är reglerade i lag. Skadeståndsfrågan i målet gäller emellertid principiellt förhållandet mellan skadevållare och skadelidande, och det bör inte komma i fråga att i praxis generellt begränsa skadelidandes rätt till ersättning från skadevållare på grund av hänsyn till kostnader som en tillämpning av skadeståndslagen kan medföra för alternativa ersättningssystem, vilkas omfattning lagstiftaren och försäkringsgivare men inte den skadelidande råder över. Överväganden av det slaget får i stället göras i lagstiftningssammanhang och vid utformningen av försäkringsvillkor.

De ostridiga skador målet rör är till följd av det anförda ersättningsgilla enligt skadeståndslagen och skadestånd skall därför utgå. Om beloppen råder inte tvist.

Härmed har inte tagits ställning till t ex frågor huruvida skadestånd bör utgå även till närstående till den som skadats allvarligt men inte avlidit eller i fall där skadeståndsskyldigheten vilar på annan grund än vårdslöst handlande. HD förutsätter att bl a dessa frågor snart får en lösning i det pågående lagstiftningsarbetet.

Damslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD G.V. att till envar av I.M., S.M., K.M. och E.M. utge skadestånd med 25 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 17 nov 1994 till dess betalning sker.

HD (JustR:n Gregozo, Danelius och Nilsson) beslöt följande dom: Domskäl. Målet gäller frågan om närstående till den som dödats genom en vårdslös handling har rätt till skadestånd för personskada i form av medicinskt påvisbara psykiska besvär som tillfogats dem genom dödsfallet.

I pleniavgörandena NJA 1993 s 41 I och II slog HD fast att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär kan tillerkännas närstående till den som dödats genom en uppsåtlig handling. I rättsfallet NJA 1996 s 377 ansåg HD att skadestånd borde utgå också när dödsfallet orsakats genom en grov vårdslöshet som låg mycket nära ett uppsåtligt handlande.

Som HD framhållit i dessa rättsfall finns det anledning att vara återhållsam med att utvidga skadeståndsmöjligheterna ytterligare genom rättspraxis. En långtgående utvidgning av dessa möjligheter, t ex i situationer när dödsfallet har orsakats av ett vårdslöst eller annat skadeståndsgrundande handlande, förutsätter så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. Ett förslag till lagstiftning på området på grundval av betänkandet SOU 1995:33 övervägs också i Justitiedepartementet.

Det dödsfall som det är fråga om i detta mål har inte orsakats uppsåtligen eller genom en grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande. Förutsättningar saknas därmed för att tillerkänna den avlidnes föräldrar och syskon skadestånd för de psykiska besvär som tillfogats dem genom dödsfallet.

HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Lind och Nyström, referent, var skiljaktiga.

JustR Lind anförde: G.V. har genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för att ha vållat en sjuårig pojkes död. Frågan i målet är om pojkens föräldrar och systrar kan tillerkännas ersättning av G.V. för personskada bestående i psykiska besvär som uppkommit på grund av dödsfallet.

I rättsfallet NJA 1996 s 377 utvecklade JustR Svensson och jag i en skiljaktig mening varför skadestånd till efterlevande närstående för psykiska besvär borde kunna utdömas ifall dödsfallet orsakats genom brottet vållande till annans död. I enlighet härmed finner jag att I.M:s och medparters överklagande skall bifallas.

JustR Nyström anförde: Genom pleniavgörandena, NJA 1993 s 41, slog HD fast att, då någon bragts om livet genom uppsåtligt brott, närstående av starka billighetsskäl kan tillerkännas ersättning för egna skador i form av medicinskt påvisbara psykiska besvär. Däremot uttalades att en mer långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna, såsom då dödsfallet orsakats av vårdslöshet eller annat skadeståndsgrundande handlande eller då någon tillfogats personskada som inte lett till döden, borde ankomma på lagstiftaren.

Den utredning som vid tiden för de nämnda avgörandena pågick slutfördes i mars 1995 med slutbetänkandet "Ersättning för ideell skada vid personskada", SOU 1995:33. Kommittén om ideell skada föreslog därvid en ny regel i 5 kap 2 § skadeståndslagen, nämligen att ersättning skall utgå för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Kommittén föreslog däremot inte någon begränsning beträffande ansvarsgrunden och följden av den föreslagna regeln borde bli att ersättning skall kunna utgå vid alla slag av uppsåt och vårdslöshet och även vid strikt ansvar.

I ett avgörande, NJA 1996 s 377, uttalade därefter HD att frågan om lagstiftning på grundval av betänkandet ännu inte var slutligt avgjord och att det alltjämt fanns goda skäl att vara restriktiv med att ytterligare utvidga skadeståndsmöjligheterna genom rättspraxis. Det dödsfall, som det i målet var fråga om, hade emellertid orsakats genom en grov vårdslöshet, påkörning med bil, från skadevållarens sida som låg mycket nära ett uppsåtligt handlande. Särskilt med hänsyn härtill, ansåg domstolen, borde de skador som drabbat de anhöriga anses ersättningsgilla. En minoritet i domstolen ansåg att en utvidgning av skadeståndsansvaret genom praxis skulle kunna ske till att omfatta även fall då ett dödsfall orsakats av oaktsamhet.

I den finska skadeståndslagen gäller sedan d 1 febr 1999 en regel om att en angiven anhörigkrets har rätt till ersättning för inte personskada utan det lidande som ett dödsfall orsakat, om personens död vållats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och det prövas skäligt med beaktande av vissa angivna omständigheter. Något krav på medicinskt påvisbar skada har inte heller uppställts.

Någon tidpunkt då lagstiftaren tar ställning till frågan om en utvidgning av skadeståndsansvaret på det nu aktuella området kan inte anges. Även vid ett genomförande av den av kommittén föreslagna regeln kommer dessutom att finnas kvar ett antal frågor som överlämnas till rättstillämpningen, såsom vilka skador som utan att ha lett till dödsfall skall kunna medföra en rätt till skadestånd.

HD:s avgöranden år 1993 och 1996 kan sägas vara på det sättet kastristiska, att de relativt säregna omständigheterna i målen starkt talade för att utdöma skadestånd. I det nu aktuella målet har det oaktsamma handlande, den undermåliga svetsningen, som vållat den sjuårige gossens död, företagits nära nog ett halvår före olyckan. Vållandet är, om än fastställt genom en lagakraftägande dom, inte präglat av den påtagliga våldsamhet, som kan utläsas av de tidigare avgörandena, och skadevållaren var inte heller fysiskt inblandad i olyckshändelsen.

Fråga är emellertid även i detta fall om ett dödsfall. De som drabbats är föräldrar och syskon, dvs de allra närmaste anhöriga till det döda barnet. De har samtliga kommit till platsen i nära anslutning till olyckan och de har sett den svårt skadade pojken ligga på marken. De har vidare fått medicinskt påvisbara psykiska besvär. Vad som skiljer den förevarande situationen från dem som tidigare bedömts av HD är att den skadevållande handlingen skett endast av oaktsamhet.

HD:s tidigare avgöranden utgör, även om domstolen intar en restriktiv hållning inför en utvidgning av skadeståndsmöjligheterna genom rättspraxis, inte något hinder mot att en sådan utvidgning sker. Frågan är då om en relativt ingripande rättsbildning bör ske genom rättspraxis på ett så känsligt område som skadeståndsrättens.

De påvisbara psykiska besvären hos den anhörige till en person som dödats eller som skadats allvarligt är rimligen lika typiska och beräkneliga vare sig skadevållaren varit oaktsam eller handlat med uppsåt; från det strikta ansvaret bortses i detta sammanhang. Någon anledning att göra skillnad på denna grund finns därför inte. För inte endast de enskilda personer som drabbas utan även för den allmänna rättskänslan torde det också framstå som naturligt att den som genom sitt handlande dödar eller allvarligt skadar någon blir ersättningsskyldig för den personskada som till följd av handlingen drabbar offrets närmaste krets. De ekonomiska konsekvenserna för samhället spelar härvid en underordnad roll. Lagstiftarens åtgärder kan i dagsläget inte förutses; en lösning av frågan framstår som så angelägen att sådana inte heller bör avvaktas.

Sammantaget är tiden mogen för en fortsatt rättsutveckling genom domstolsavgörande när det gäller förevarande slag av personskada. Med hänsyn till denna inställning vill jag bifalla klagandenas yrkande om skadestånd.

HD:s dom meddelades d 18 okt 1999 (mål nr T 107-96).