lagen.nu

NJA 2006 s. 181

När en person genom uppsåtligt våld tillfogats skador som medfört att han befunnit sig i ett livshotande tillstånd under inte obetydlig tid, har skadestånd för personskada i form av psykiska besvär ansetts kunna utgå till den som står personen särskilt nära.

Västerås tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Västerås tingsrätt åtal mot S.G., född 1985, för försök till dråp, alternativt grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: S.G. har natten till den 10 april 2004 utanför Växthuset på Viktor Larssons plats 2 i Västerås uppsåtligen försökt beröva M.B. livet genom att tilldela honom ett kraftigt slag med ett metallrör i huvudet. Slaget förorsakade hjärnblödning, brott på skallbenet och allvarliga hjärnskador. Fara för brottets fullbordan förelåg eller var endast på grund av tillfälliga omständigheter utesluten. S.G. har genom sitt handlande utsatt M.B. för en livsfarlig gärning, tillfogat honom svår kroppsskada samt visat särskild hänsynslöshet och råhet.

M.B. biträdde åtalet och yrkade i anslutning till detta skadestånd av S.G. med 190 430 kr, varav 150 000 kr för kränkning.

M.B:s mor S.B.E. och hans bror T.B. yrkade skadestånd av S.G. för sveda och värk (psykiska besvär) med 10 000 kr var.

S.G. erkände att han slagit M.B. med ett metallrör men gjorde gällande att slaget riktats mot och träffat M.B. på den högra axeln och inte i huvudet. Han bestred att slaget orsakat de skador som angavs i gärningsbeskrivningen samt bestred ansvar för brott under anförande att han handlat i nödvärn. För den händelse hans nödvärnsinvändning inte skulle godtas gjorde han gällande att han i vart fall blivit provocerad av M.B.

S.G. bestred med hänvisning till sin inställning i skuldfrågan M.B:s skadeståndstalan. Han bestred även S.B.E:s och T.B:s yrkanden om skadestånd för psykiskt lidande, i första hand med hänvisning till sin inställning i skuldfrågan, i andra hand under anförande att yrkandena, även om åtalet skulle bifallas, saknade laglig grund.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Sten Lundqvist) meddelade dom den 1 juni 2004.

Domskäl

Tingsrätten fann att S.G. uppsåtligen hade slagit ett metallrör mot huvudet på M.B. och därigenom tillfogat denne livshotande hjärnskador. Enligt tingsrättens bedömning hade S.G. tidigare, på grund av våld och provokationer om ytterligare våld från M.B. och kamrater till denne, befunnit sig i en nödvärnssituation, vilken dock hade upphört innan slaget med metallröret utdelades. Tingsrätten fann därför att S.G. skulle dömas i enlighet med åklagarens förstahandsyrkande för försök till dråp.

På grund av utgången i skuldfrågan fann tingsrätten att S.G. var skyldig att utge skadestånd till M.B. Ersättningen för kränkning bestämdes av tingsrätten, vid en samlad bedömning av omständigheterna, till 50 000 kr.

Beträffande S.B.E:s och T.B:s skadeståndsyrkanden anförde tingsrätten i domskälen:

Genom de uppgifter S.B.E. och T.B. har lämnat samt genom de läkarintyg som de har åberopat är det klarlagt att de båda till följd av M.B:s allvarliga skada utsatts för en akut krisreaktion, vilken har varit av sådan art och grad att den har föranlett sjukskrivning, vilken ännu inte är avslutad för någon av dem. Vidare står det klart att deras psykiska besvär är en typisk och näraliggande följd av det brott M.B. utsatts för. Det skadestånd var och en av dem har yrkat för dessa besvär faller, mot bakgrund av vad HD har anfört i rättsfallet NJA 2000 s. 521, väl inom ramen för vad som får anses skäligt, förutsatt att rätt till skadestånd föreligger.

Enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen i dess lydelse från och med den 1 januari 2002 kan ersättning för personskada i form av medicinskt påvisbara psykiska besvär tillerkännas närstående till den som har dödats genom en skadeståndsgrundande handling. Något lagstöd för att sådan ersättning kan utgå även i fall där den skadeståndsgrundande handlingen inte har lett till döden finns däremot inte. I förarbetena till 5 kap. 2 § skadeståndslagen i dess nuvarande lydelse anfördes dock följande (prop. 2000/01:68 s. 33).

Givetvis kan psykiska besvär också framkallas av att en nära anhörig har skadats. … Men det går inte att dra en lika fast gräns mellan allvarliga och lindriga fall av personskador som mellan dödsfall och andra fall. En generell rätt till skadestånd för psykiskt lidande till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt skulle dessutom kunna få kostnadskonsekvenser som är svåra att överblicka. (Detta utesluter) inte att skadestånd i särskilda fall bör kunna betalas även för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt. Framför allt gäller det när någon har tillfogats lidandet genom att bevittna själva skadehändelsen (jfr rättsfallet NJA 1971 s. 78). Även annars, t.ex. när den nära anhöriga har överlevt efter att ha svävat mellan liv och död, kan en rätt till skadestånd te sig befogad. Regeringen instämmer dock i att en generell lagreglering inte bör utformas med sikte på fall av detta eller liknande slag, utan dessa fall bör även i fortsättningen avgöras i rättstillämpningen med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter.

Efter 2002 års ändring av 5 kap. 2 § skadeståndslagen har HD i rättsfallet NJA 2003 s. 508 prövat om skadestånd för psykiska besvär kunde utgå till föräldrarna till en ännu inte femårig pojke, som utsatts för människorov med uppsåt att föröva sexualbrott mot honom och att behålla honom till vuxen ålder. HD anförde i det fallet bl.a. att det fanns starka skäl att vidhålla den inställning som kommit till uttryck i två pleniavgöranden år 1993 (NJA 1993 s. 41 I och II) och som innebär att en långtgående utvidgning av närståendes rätt till skadestånd för psykiskt lidande, utöver fall av uppsåtligt dödande, förutsätter så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. Det borde visserligen enligt HD finnas ett visst utrymme för skadestånd också när den anhörige inte dödats genom brottet. Omständigheterna i fallet angående människorov var dock, enligt vad som anfördes i domskälen, sådana att det inte borde avgöras i rättstillämpningen utan genom lagstiftning om rätten till skadestånd borde utvidgas till att omfatta fall av det slaget.

I det fall som nu är föremål för tingsrättens prövning framgår av utredningen att M.B. under en inte obetydlig tid svävat mellan liv och död samt att det varit en följd av tillfälligheter att han kom att överleva. Det är således fråga om ett sådant fall där det enligt förarbetena till 5 kap. 2 § skadeståndslagen kan te sig befogat att i rättstillämpningen ge nära anhöriga till den skadelidande en motsvarande rätt till skadestånd för psykiska besvär som när skadan har lett till döden. Det kan även enligt tingsrättens mening te sig befogat att inte göra någon skillnad mellan fall där skadan har lett till döden och fall där den skadade under en tid har svävat mellan liv och död. Någon påtaglig skillnad mellan de psykiska besvär som typiskt sett uppkommer för nära anhöriga i det ena eller det andra fallet torde knappast föreligga. En utvidgning av rätten till skadestånd utöver vad som följer av lag bör emellertid, särskilt med hänsyn till vad HD har anfört om den försiktighet som bör iakttas vid en sådan utvidgning, inte ske genom avgöranden i underrätt. Om anhörigas rätt till skadestånd för psykiska besvär i rättstillämpningen skall utvidgas till att omfatta även vissa fall som inte täcks av lagtexten i 5 kap. 2 § skadeståndslagen bör detta ske genom avgöranden av HD eller hovrätterna, vilka har till uppgift att ge ledning för rättstillämpningen.

S.B.E:s och T.B:s yrkanden om skadestånd för sveda och värk i form av psykiska besvär skall på grund av det anförda ogillas.

Domslut

Tingsrätten dömde S.G. enligt 3 kap. 2 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB för försök till dråp till fängelse tre år och ålade honom att betala skadestånd till M.B. med 83 950 kr.

S.B.E:s och T.B:s skadeståndsyrkanden ogillades.

Svea hovrätt

Samtliga parter överklagade i Svea hovrätt.

S.B.E. och T.B. yrkade i hovrätten bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

S.G. bestred deras talan och anförde som grund för sitt bestridande detsamma som vid tingsrätten.

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Karlstedt, hovrättsrådet Mona Wildig, referent, hovrättsassessorn Anna Erman och två nämndemän) meddelade dom den 30 juli 2004.

Domskäl

I skuldfrågan och påföljdsfrågan gjorde hovrätten samma bedömning som tingsrätten. Beträffande M.B:s skadeståndstalan gjordes bl.a. den ändringen att ersättningen för kränkning bestämdes till 80 000 kr.

I domskälen anförde hovrätten vidare: När det gäller S.B.E:s och T.B:s skadeståndsyrkanden anser hovrätten i likhet med tingsrätten att rättsläget är sådant att ersättning inte kan utgå. Deras yrkanden skall därför som tingsrätten funnit lämnas utan bifall.

Domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på det sättet att det skadestånd som S.G. skulle utge till M.B. bestämdes till 115 950 kr.

Högsta domstolen

S.B.E. och T.B. överklagade och yrkade var och en för sin del förpliktande för S.G. att utge 10 000 kr jämte ränta.

S.G. bestred ändring.

HD inhämtade yttranden från Brottsoffermyndigheten och Sveriges Försäkringsförbund.

Brottsoffermyndigheten anförde sammanfattningsvis följande.

Brottsoffermyndigheten framför som sin uppfattning att när någon har skadats så allvarligt genom brottslig handling att de anhöriga förlorat möjligheten till all normal mänsklig kontakt med den skadade skall rätten till skadestånd för nära anhöriga regleras på motsvarande sätt som om personskadan hade lett till döden.

Myndigheten förespråkar även en utvidgad rätt till ersättning för anhöriga till den som skadats mycket svårt på grund av en brottslig handling under förutsättning att det på ett tillfredsställande sätt kan klarläggas i vilka situationer ersättningsskyldighet kan bli aktuell.

Brottsoffermyndigheten anser inte att det finns skäl att utvidga den i praxis bestämda skadeståndsberättigade personkretsen.

Försäkringsförbundet anförde att frågan om skadestånd skall utgå i andra fall än när någon dödats måste besvaras av lagstiftaren genom tydliga lagregler. Enligt förbundets uppfattning borde något skadestånd inte dömas ut i det aktuella fallet.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Hampus Lilja, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

S.G. har genom lagakraftägande dom fällts till ansvar för försök till dråp. Gärningen har bestått i att han den 10 april 2004 i Västerås uppsåtligen försökt beröva M.B. livet genom att tilldela honom ett kraftigt slag med ett metallrör i huvudet. Slaget förorsakade hjärnblödning, brott på skallbenet och allvarliga hjärnskador. På grund av skadorna har M.B. under ungefär två veckor svävat mellan liv och död. Frågan i målet är om M.B:s moder och bror, S.B.E. och T.B., har rätt till ersättning för de personskador i form av psykiska besvär som de påstår orsakats av försöket till dråp.

Frågan om ersättning för psykiska besvär i likartade situationer har prövats av HD i flera fall. Genom den praxis som därvid bildats och genom den ändring av skadeståndslagen som trädde i kraft den 1 januari 2002 framgår det som tämligen klart när anhöriga till personer som åsamkats personskador som lett till döden kan få skadestånd för personskador i form av psykiska besvär.

Skadestånd för psykiska besvär har vidare tillerkänts modern i ett fall när fadern fällts till ansvar för egenmäktighet med barn, bestående i att han obehörigen skiljt barnet från modern och lämnat det i sitt hemland. Brottet ansågs med hänsyn till omständigheterna i betydande grad riktat mot modern (NJA 1995 s. 269).

Det brott som S.G. gjort sig skyldig till kan inte anses vara i så betydande grad riktat mot S.B.E. och T.B. att skadestånd bör utgå på denna grund. När så inte varit fallet har i HD:s praxis för skadestånd fram till rättsfallet NJA 2003 s. 508 i princip förutsatts att den anhörige dödats genom brott. I avgörandet fann HD att det fanns starka skäl att vidhålla den inställning som kommer till uttryck i pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II och som har stöd i uttalandena i förarbetena till ändringen av 5 kap. 2 § skadeståndslagen som trädde i kraft den 1 januari 2002 (prop. 2000/01:68 s. 30 ff.). En utvidgning av rätten till skadestånd medför ekonomiska och andra konsekvenser som är svåra att överblicka inom ramen för den prövning som kan ske i rättstillämpningen. HD ser ingen anledning att nu ändra denna inställning. HD anförde vidare i 2003 års avgörande att det bör finnas ett visst utrymme för skadestånd när den anhörige inte dödats genom brottet. Domstolen fann att omständigheterna i målet var sådana att fastställa en rätt till skadestånd för brottet människorov skulle innebära en, principiellt sett, betydande utvidgning av rätten till skadestånd och att en sådan utvidgning inte bör ske i rättstillämpningen utan genom lagstiftning.

Fråga är nu om det finns anledning att utvidga rätten till skadestånd till fall där någon tillfogats psykiska besvär av att en nära anhörig utsatts för brott som inte lett till döden men där den som utsatts för brottet svävat mellan liv och död.

Som konstaterats ovan kan det inte komma i fråga att i rättstillämpningen medge en generell rätt till skadestånd i situationer när den anhörige inte avlidit. Fråga är då vilka situationer som kan komma i fråga. I ovan nämnda förarbeten till lagändringen 2002 i skadeståndslagen och doktrin har anförts olika exempel på fall när skadestånd borde kunna utgå. Två sådana exempel är när någon är åsyna vittne till ett allvarligt våldsbrott mot anhörig och när någon kommer till brottsplatsen i anslutning till händelsen och påträffar den närstående allvarligt skadad. I dessa situationer föreligger adekvat kausalitet mellan den psykiska chocken och gärningsmannens handlande och det är dessutom, i samma mån som då en närstående avlider, naturligt att utgå ifrån att gärningarna leder till psykiska besvär. En förutsättning bör dock vara att gärningen objektivt sett innefattat sådant allvarligt våld som typiskt sett innebär att fara för någons liv föreligger genom t.ex. användande av livsfarligt vapen. Dessa situationer är väl avgränsade och medgivande av rätt till skadestånd för dessa fall skulle inte innebära någon nämnvärd utvidgning av rätten till skadestånd för psykiska besvär för anhöriga till personer som åsamkats personskador som inte lett till döden. Motsvarande resonemang kan inte föras i de fall där närstående i efterhand får reda på det inträffade och dessa fall kan endast i undantagsfall ge rätt till skadestånd för närstående till den skadade. Ett sådant fall, som Brottsoffermyndigheten anfört, skulle kunna vara då skadan är så allvarlig att de anhöriga förlorat möjligheten till all normal mänsklig kontakt med den skadade.

S.B.E:s och T.B:s psykiska besvär med anledning av försöket till dråp mot M.B. måste te sig som typisk och närliggande följd av brottet. Att tillerkänna någon av dem rätt till ersättning i förevarande fall skulle emellertid innebära en sådan principiellt betydande utvidgning av rätten till skadestånd som bör ske genom lagstiftning och inte i rättstillämpningen. Klagandenas talan skall således ogillas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Munck, Regner, Victor, Nyström, referent, och Calissendorff) meddelade den 5 april 2006 följande dom:

Domskäl

Genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom har S.G. dömts för försök till dråp, bestående i att han uppsåtligen försökt att beröva M.B. livet genom att tilldela honom ett kraftigt slag med ett metallrör i huvudet. Slaget förorsakade hjärnblödning, brott på skallbenet och allvarliga hjärnskador. M.B. befann sig till följd härav i ett livshotande tillstånd under åtminstone 14 dagar och han var under denna tid medvetslös. Frågan gäller nu om M.B:s moder och broder, som båda fick underrättelse om skadorna i nära anslutning till att de uppkom, har rätt till ersättning för de psykiska besvär som de ostridigt har åsamkats som en följd av brottet.

Skadeståndslagen innehåller inte någon bestämmelse som är direkt tillämplig på den fråga som målet gäller. För det fall en personskada lett till döden finns emellertid sedan den 1 januari 2002 i 5 kap. 2 § första stycket 3 en regel som ger rätt till ersättning för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Regeln är utformad så att skadestånd kan utgå oavsett grunden för skadeståndsansvaret, och således inte endast i de fall skadevållaren handlat med uppsåt eller varit oaktsam.

Före tillkomsten av nyssnämnda bestämmelse hade HD i pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II slagit fast att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär kunde tillerkännas närstående till den som dödats genom uppsåtlig handling. Vidare hade HD i rättsfallet NJA 1996 s. 377 uttalat att skadestånd kunde utgå också när dödsfallet orsakats genom en grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande. I pleniavgörandena berörde HD frågan huruvida närstående borde kunna få skadestånd även när någon har tillfogats personskada som inte har lett till döden. En långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna utöver fall av uppsåtligt dödande ansågs emellertid förutsätta så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen borde ankomma på lagstiftaren. Denna restriktiva inställning kom även till uttryck i 1996 års fall, liksom i rättsfallet NJA 1999 s. 632, där skadestånd ansågs inte böra utgå när dödsfallet orsakats av vårdslöshet som inte var grov.

I lagmotiven till 2002 års ändringar i skadeståndslagen angavs att den lagreglerade rätten till skadestånd borde begränsas till fall där den nära anhörige hade dödats. Detta skulle emellertid inte utesluta att skadestånd i särskilda fall borde kunna utgå även för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig skadats allvarligt. Framför allt gällde detta när någon har tillfogats lidandet av att bevittna själva skadehändelsen (jfr NJA 1971 s. 78). Även annars, t.ex. när den nära anhörige överlevt efter att ha svävat mellan liv och död, kunde enligt motiven en rätt till skadestånd te sig befogad. Dessa fall borde dock även i fortsättningen avgöras i rättstillämpningen med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. (Prop. 2000/01:68 s. 33.)

HD har därefter i rättsfallet NJA 2003 s. 508 prövat frågan om skadestånd till föräldrar för personskador som vållats dem till följd av att deras minderårige son utsatts för människorov. HD uttalade att det borde finnas ett visst utrymme för skadestånd också när den anhörige inte dödats genom brottet. Omständigheterna i det fallet ansågs emellertid vara sådana att fastställande av en rätt för föräldrarna till skadestånd för psykiska besvär skulle innebära en principiellt sett betydande utvidgning av rätten till skadestånd. Av försiktighetsskäl borde en sådan utvidgning inte ske i rättstillämpningen utan genom lagstiftning.

Det finns goda skäl att vidhålla den försiktiga inställning som tidigare har kommit till uttryck när det gäller att i rättstillämpningen utvidga skadeståndsmöjligheterna på området. I förevarande fall är det fråga om uppsåtligt våld som lett till att den som utsatts för våldet fått skador som varit livshotande under en inte obetydlig tid. Att nära anhöriga till den skadade under sådana omständigheter drabbas av psykiska besvär får anses vara en typisk och närliggande skadeföljd även när dessa inte har bevittnat själva skadehändelsen. Bedömningen av om en skada har varit livshotande kan i regel ske utan större svårighet med utgångspunkt i medicinsk utredning. En utvidgning av rätten till skadestånd för anhöriga till att omfatta även sådana fall kan därför inte antas medföra några avsevärda avgränsningsproblem. En sådan utvidgning får vidare anses ligga i linje med de tidigare återgivna uttalandena i lagmotiven och inte strida mot avgörandet i 2003 års rättsfall. Vad som nu har sagts får inte uppfattas så att det inte kan finnas också andra fall då skadestånd kan utgå på grund av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig skadats.

Kretsen av ersättningsberättigade bör vara densamma som i det fall brottet lett till döden. Det råder inte någon tvekan om att S.B.E. tillhör denna krets. För att syskon som inte sammanbor med offret skall anses ersättningsberättigade måste det föreligga speciella förhållanden (se a. prop. s. 72 och NJA 2000 s. 521). Av T.B:s uppgifter framgår att han har ett mycket gott och nära förhållande till sin bror. Omständigheterna kan emellertid inte anses i sådan mån avvika från vad som normalt gäller mellan syskon att han är berättigad till ersättning.

Liksom i fråga om ersättning till anhöriga när offret avlidit bör ersättningen i fall som det nu behandlade kunna bestämmas schablonmässigt utan krav på närmare utredning om de psykiska besvären (jfr NJA 2004 s. 26). Ett belopp om 10 000 kr framstår som rimligt, när det är fråga om psykiska besvär till följd av att en nära anhörig genom uppsåtligt våld tillfogats skador som varit livshotande under inte obetydlig tid.

S.B.E:s skadeståndstalan skall således helt bifallas medan T.B:s talan skall lämnas utan bifall.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom i skadeståndsdelen på så sätt att S.G. förpliktas att till S.B.E. utge 10 000 kr jämte ränta.

HD:s dom meddelad: den 5 april 2006.

Mål nr: T 3692-04.

Lagrum: 5 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1993 s. 41 I och II, NJA 1996 s. 377, NJA 1999 s. 632, NJA 2000 s. 521, NJA 2003 s. 508 och NJA 2004 s. 26.

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation