NJA 2006 s. 181

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Sten Lundqvist) meddelade dom den 1 juni 2004.

Domskäl

Tingsrätten fann att S.G. uppsåtligen hade slagit ett metallrör mot huvudet på M.B. och därigenom tillfogat denne livshotande hjärnskador. Enligt tingsrättens bedömning hade S.G. tidigare, på grund av våld och provokationer om ytterligare våld från M.B. och kamrater till denne, befunnit sig i en nödvärnssituation, vilken dock hade upphört innan slaget med metallröret utdelades. Tingsrätten fann därför att S.G. skulle dömas i enlighet med åklagarens förstahandsyrkande för försök till dråp.

På grund av utgången i skuldfrågan fann tingsrätten att S.G. var skyldig att utge skadestånd till M.B. Ersättningen för kränkning bestämdes av tingsrätten, vid en samlad bedömning av omständigheterna, till 50 000 kr.

Beträffande S.B.E:s och T.B:s skadeståndsyrkanden anförde tingsrätten i domskälen:

Genom de uppgifter S.B.E. och T.B. har lämnat samt genom de läkarintyg som de har åberopat är det klarlagt att de båda till följd av M.B:s allvarliga skada utsatts för en akut krisreaktion, vilken har varit av sådan art och grad att den har föranlett sjukskrivning, vilken ännu inte är avslutad för någon av dem. Vidare står det klart att deras psykiska besvär är en typisk och näraliggande följd av det brott M.B. utsatts för. Det skadestånd var och en av dem har yrkat för dessa besvär faller, mot bakgrund av vad HD har anfört i rättsfallet NJA 2000 s. 521, väl inom ramen för vad som får anses skäligt, förutsatt att rätt till skadestånd föreligger.

Enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen i dess lydelse från och med den 1 januari 2002 kan ersättning för personskada i form av medicinskt påvisbara psykiska besvär tillerkännas närstående till den som har dödats genom en skadeståndsgrundande handling. Något lagstöd för att sådan ersättning kan utgå även i fall där den skadeståndsgrundande handlingen inte har lett till döden finns däremot inte. I förarbetena till 5 kap. 2 § skadeståndslagen i dess nuvarande lydelse anfördes dock följande (prop. 2000/01:68 s. 33).

Givetvis kan psykiska besvär också framkallas av att en nära anhörig har skadats. … Men det går inte att dra en lika fast gräns mellan allvarliga och lindriga fall av personskador som mellan dödsfall och andra fall. En generell rätt till skadestånd för psykiskt lidande till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt skulle dessutom kunna få kostnadskonsekvenser som är svåra att överblicka. (Detta utesluter) inte att skadestånd i särskilda fall bör kunna betalas även för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt. Framför allt gäller det när någon har tillfogats lidandet genom att bevittna själva skadehändelsen (jfr rättsfallet NJA 1971 s. 78). Även annars, t.ex. när den nära anhöriga har överlevt efter att ha svävat mellan liv och död, kan en rätt till skadestånd te sig befogad. Regeringen instämmer dock i att en generell lagreglering inte bör utformas med sikte på fall av detta eller liknande slag, utan dessa fall bör även i fortsättningen avgöras i rättstillämpningen med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter.

Efter 2002 års ändring av 5 kap. 2 § skadeståndslagen har HD i rättsfallet NJA 2003 s. 508 prövat om skadestånd för psykiska besvär kunde utgå till föräldrarna till en ännu inte femårig pojke, som utsatts för människorov med uppsåt att föröva sexualbrott mot honom och att behålla honom till vuxen ålder. HD anförde i det fallet bl.a. att det fanns starka skäl att vidhålla den inställning som kommit till uttryck i två pleniavgöranden år 1993 (NJA 1993 s. 41 I och II) och som innebär att en långtgående utvidgning av närståendes rätt till skadestånd för psykiskt lidande, utöver fall av uppsåtligt dödande, förutsätter så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. Det borde visserligen enligt HD finnas ett visst utrymme för skadestånd också när den anhörige inte dödats genom brottet. Omständigheterna i fallet angående människorov var dock, enligt vad som anfördes i domskälen, sådana att det inte borde avgöras i rättstillämpningen utan genom lagstiftning om rätten till skadestånd borde utvidgas till att omfatta fall av det slaget.

I det fall som nu är föremål för tingsrättens prövning framgår av utredningen att M.B. under en inte obetydlig tid svävat mellan liv och död samt att det varit en följd av tillfälligheter att han kom att överleva. Det är således fråga om ett sådant fall där det enligt förarbetena till 5 kap. 2 § skadeståndslagen kan te sig befogat att i rättstillämpningen ge nära anhöriga till den skadelidande en motsvarande rätt till skadestånd för psykiska besvär som när skadan har lett till döden. Det kan även enligt tingsrättens mening te sig befogat att inte göra någon skillnad mellan fall där skadan har lett till döden och fall där den skadade under en tid har svävat mellan liv och död. Någon påtaglig skillnad mellan de psykiska besvär som typiskt sett uppkommer för nära anhöriga i det ena eller det andra fallet torde knappast föreligga. En utvidgning av rätten till skadestånd utöver vad som följer av lag bör emellertid, särskilt med hänsyn till vad HD har anfört om den försiktighet som bör iakttas vid en sådan utvidgning, inte ske genom avgöranden i underrätt. Om anhörigas rätt till skadestånd för psykiska besvär i rättstillämpningen skall utvidgas till att omfatta även vissa fall som inte täcks av lagtexten i 5 kap. 2 § skadeståndslagen bör detta ske genom avgöranden av HD eller hovrätterna, vilka har till uppgift att ge ledning för rättstillämpningen.

S.B.E:s och T.B:s yrkanden om skadestånd för sveda och värk i form av psykiska besvär skall på grund av det anförda ogillas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde S.G. enligt 3 kap. 2 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB för försök till dråp till fängelse tre år och ålade honom att betala skadestånd till M.B. med 83 950 kr.

S.B.E:s och T.B:s skadeståndsyrkanden ogillades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Karlstedt, hovrättsrådet Mona Wildig, referent, hovrättsassessorn Anna Erman och två nämndemän) meddelade dom den 30 juli 2004.

Domskäl

I skuldfrågan och påföljdsfrågan gjorde hovrätten samma bedömning som tingsrätten. Beträffande M.B:s skadeståndstalan gjordes bl.a. den ändringen att ersättningen för kränkning bestämdes till 80 000 kr.

I domskälen anförde hovrätten vidare: När det gäller S.B.E:s och T.B:s skadeståndsyrkanden anser hovrätten i likhet med tingsrätten att rättsläget är sådant att ersättning inte kan utgå. Deras yrkanden skall därför som tingsrätten funnit lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på det sättet att det skadestånd som S.G. skulle utge till M.B. bestämdes till 115 950 kr.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Regner, Victor, Nyström, referent, och Calissendorff) meddelade den 5 april 2006 följande dom:

Domskäl

Genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom har S.G. dömts för försök till dråp, bestående i att han uppsåtligen försökt att beröva M.B. livet genom att tilldela honom ett kraftigt slag med ett metallrör i huvudet. Slaget förorsakade hjärnblödning, brott på skallbenet och allvarliga hjärnskador. M.B. befann sig till följd härav i ett livshotande tillstånd under åtminstone 14 dagar och han var under denna tid medvetslös. Frågan gäller nu om M.B:s moder och broder, som båda fick underrättelse om skadorna i nära anslutning till att de uppkom, har rätt till ersättning för de psykiska besvär som de ostridigt har åsamkats som en följd av brottet.

Skadeståndslagen innehåller inte någon bestämmelse som är direkt tillämplig på den fråga som målet gäller. För det fall en personskada lett till döden finns emellertid sedan den 1 januari 2002 i 5 kap. 2 § första stycket 3 en regel som ger rätt till ersättning för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Regeln är utformad så att skadestånd kan utgå oavsett grunden för skadeståndsansvaret, och således inte endast i de fall skadevållaren handlat med uppsåt eller varit oaktsam.

Före tillkomsten av nyssnämnda bestämmelse hade HD i pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II slagit fast att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär kunde tillerkännas närstående till den som dödats genom uppsåtlig handling. Vidare hade HD i rättsfallet NJA 1996 s. 377 uttalat att skadestånd kunde utgå också när dödsfallet orsakats genom en grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande. I pleniavgörandena berörde HD frågan huruvida närstående borde kunna få skadestånd även när någon har tillfogats personskada som inte har lett till döden. En långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna utöver fall av uppsåtligt dödande ansågs emellertid förutsätta så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen borde ankomma på lagstiftaren. Denna restriktiva inställning kom även till uttryck i 1996 års fall, liksom i rättsfallet NJA 1999 s. 632, där skadestånd ansågs inte böra utgå när dödsfallet orsakats av vårdslöshet som inte var grov.

I lagmotiven till 2002 års ändringar i skadeståndslagen angavs att den lagreglerade rätten till skadestånd borde begränsas till fall där den nära anhörige hade dödats. Detta skulle emellertid inte utesluta att skadestånd i särskilda fall borde kunna utgå även för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig skadats allvarligt. Framför allt gällde detta när någon har tillfogats lidandet av att bevittna själva skadehändelsen (jfr NJA 1971 s. 78). Även annars, t.ex. när den nära anhörige överlevt efter att ha svävat mellan liv och död, kunde enligt motiven en rätt till skadestånd te sig befogad. Dessa fall borde dock även i fortsättningen avgöras i rättstillämpningen med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. (Prop. 2000/01:68 s. 33.)

HD har därefter i rättsfallet NJA 2003 s. 508 prövat frågan om skadestånd till föräldrar för personskador som vållats dem till följd av att deras minderårige son utsatts för människorov. HD uttalade att det borde finnas ett visst utrymme för skadestånd också när den anhörige inte dödats genom brottet. Omständigheterna i det fallet ansågs emellertid vara sådana att fastställande av en rätt för föräldrarna till skadestånd för psykiska besvär skulle innebära en principiellt sett betydande utvidgning av rätten till skadestånd. Av försiktighetsskäl borde en sådan utvidgning inte ske i rättstillämpningen utan genom lagstiftning.

Det finns goda skäl att vidhålla den försiktiga inställning som tidigare har kommit till uttryck när det gäller att i rättstillämpningen utvidga skadeståndsmöjligheterna på området. I förevarande fall är det fråga om uppsåtligt våld som lett till att den som utsatts för våldet fått skador som varit livshotande under en inte obetydlig tid. Att nära anhöriga till den skadade under sådana omständigheter drabbas av psykiska besvär får anses vara en typisk och närliggande skadeföljd även när dessa inte har bevittnat själva skadehändelsen. Bedömningen av om en skada har varit livshotande kan i regel ske utan större svårighet med utgångspunkt i medicinsk utredning. En utvidgning av rätten till skadestånd för anhöriga till att omfatta även sådana fall kan därför inte antas medföra några avsevärda avgränsningsproblem. En sådan utvidgning får vidare anses ligga i linje med de tidigare återgivna uttalandena i lagmotiven och inte strida mot avgörandet i 2003 års rättsfall. Vad som nu har sagts får inte uppfattas så att det inte kan finnas också andra fall då skadestånd kan utgå på grund av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig skadats.

Kretsen av ersättningsberättigade bör vara densamma som i det fall brottet lett till döden. Det råder inte någon tvekan om att S.B.E. tillhör denna krets. För att syskon som inte sammanbor med offret skall anses ersättningsberättigade måste det föreligga speciella förhållanden (se a. prop. s. 72 och NJA 2000 s. 521). Av T.B:s uppgifter framgår att han har ett mycket gott och nära förhållande till sin bror. Omständigheterna kan emellertid inte anses i sådan mån avvika från vad som normalt gäller mellan syskon att han är berättigad till ersättning.

Liksom i fråga om ersättning till anhöriga när offret avlidit bör ersättningen i fall som det nu behandlade kunna bestämmas schablonmässigt utan krav på närmare utredning om de psykiska besvären (jfr NJA 2004 s. 26). Ett belopp om 10 000 kr framstår som rimligt, när det är fråga om psykiska besvär till följd av att en nära anhörig genom uppsåtligt våld tillfogats skador som varit livshotande under inte obetydlig tid.

S.B.E:s skadeståndstalan skall således helt bifallas medan T.B:s talan skall lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut

HD ändrar hovrättens dom i skadeståndsdelen på så sätt att S.G. förpliktas att till S.B.E. utge 10 000 kr jämte ränta.