lagen.nu

NJA 2004 s. 624

Vite på grund av överträdelse av ett av tingsrätt meddelat interimistiskt vitesförbud i mål om varumärkesintrång har ansetts inte kunna dömas ut efter det att vitesförbudet upphävts vid tingsrättens slutliga prövning av målet, när skälet till upphävandet varit att det saknats grund för ett sådant förbud.

Romero’s Food Products Inc. Ltd (Romero) innehar det registrerade varumärket 327 474; ett ord- och figurmärke innehållande ordet i-link och bokstaven I med ett figurativt utseende. Märket är registrerat för apparater för inspelning, upptagning, sändning eller återgivning av ljud och bilder; magnetiska databärare; databehandlingsutrustningar och datorer (varuklass 9) och tjänsten telekommunikation (klass 38).

Det danska bolaget Sony Nordic A/S Danmark bedriver näringsverksamhet i Sverige genom en filial. Filialen drivs under firman Sony Sverige filial till Sony Nordic A/S Danmark. Filialens verksamhet består i import, lagerhållning och försäljning av elektriska och elektroniska produkter.

Romero väckte i november 2000 talan mot Sony Sverige vid Stockholms tingsrätt och yrkade att Sony Sverige skulle vid vite förbjudas att använda bl.a. ett figurmärke innehållande bokstaven i och texten i.LINK i visst utförande - ”i-linkmärket” - för sådana varor och tjänster som omfattades av Romeros varumärkesregistrering. Romero yrkade att vitesförbudet skulle gälla för tiden till dess att målet avgjordes.

Tingsrätten fann i beslut den 5 februari 2001 att Sony-koncernen i sin verksamhet i Sverige använde i-linkmärket för sådana varor som avsågs i varuklass 9, att kännetecknet var förväxlingsbart med Romeros registrerade varumärke samt att det skäligen kunde befaras att Sony Sverige skulle fortsätta intrånget. Domstolen förbjöd därför, för tiden till dess målet slutligt avgjorts eller annat beslutats, Sony Nordic A/S Danmark vid vite av en miljon kr att fortsätta varumärkesintrånget genom att använda i-linkmärket för varor eller tjänster i klasserna 9 och 38.

Efter överklagande av Sony Sverige fastställde Svea hovrätt den 1 mars 2001 tingsrättens förbudsbeslut.

Stockholms tingsrätt

Romero väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot Sony Sverige och yrkade att det förelagda vitet skulle dömas ut. Som grund för yrkandet åberopades att Sony Sverige hade brutit mot förbudsbeslutet genom att den 9 och 14 mars samt den 3 september 2001 på Internet ha använt i-linkmärket i sin näringsverksamhet.

Sony Sverige bestred yrkandet. Som grund för bestridandet åberopades att det varukännetecken som omfattades av förbudsbeslutet inte hade använts av Sony Sverige för näringsverksamhet här i landet efter den 5 februari 2001 och att Sony Sverige inte heller hade medverkat till användning av kännetecknet i Sverige. För det fall tingsrätten skulle finna att Sony Sverige använt kännetecknet yrkade företaget att vitet skulle jämkas så att det inte dömdes ut, eftersom Sony Sverige hade vidtagit omfattande åtgärder för att efterleva förbudet, användningen varit försumbar och Sony Sverige, som inte hade inflytande över andra bolag i Sony- koncernen, saknat möjlighet att snabbt följa tingsrättens beslut.

Tingsrätten (rådmannen Tomas Norström) anförde i dom den 21 november 2001 bl.a.:

Domskäl

Vid de tidpunkter som det är fråga om i målet bedrev Sony Sverige näringsverksamhet här i landet och innehade en ”svensk” webbsida, www.sony.se.

Utredningen i målet visar att på Sony Sveriges webbsida presenterade företaget ett antal Sonyprodukter, bl.a. datorer i den s.k. Vaio-serien. Det framgår vidare av utredningen i målet att Sony Sverige på sin webbsida lagt in s.k. förflyttande länkar; en funktion för överflyttning till ett annat webbdokument efter en markering (en klickning). Denna funktion möjliggjorde att en besökare på Sony Sveriges webbsida, genom att klicka på den presenterade Vaio-datorn, överflyttades till andra webbsidor, tillhörande andra Sonybolag, för att därifrån kunna ladda ner dokumentfiler eller förflytta sig till ytterligare andra webbsidor, som inte heller de innehades av Sony Sverige. På de filer vilka kunde laddas ner eller webbsidor till vilka överflyttningen kunde ske fanns, vid de i målet aktuella tillfällena i mars och september 2001, i-linkmärket som särskilt kännetecken för Vaio-datorer.

Utredningen i målet ger också vid handen att Sony Sverige i en produktkatalog för hösten/vintern 2001/2002 presenterade Vaio-datorer som en del av företagets sortiment men därvid upplyste om att produkterna tills vidare säljs bara genom att besöka webbsidan www.sonystyle.com.

Har förbudet överträtts?

Den fråga som uppkommer i detta mål är om Sony Sverige, genom att på sin webbsida på Internet tillhandahålla den länkfunktion med de effekter som beskrivits ovan, har använt i-linkmärket här i landet trots tingsrättens förbudsbeslut.

För att besvara denna fråga skall först bedömas om Sony Sverige, som utläggare av en förflyttande länk på sin webbsida, har ett ansvar för innehållet på de webbplatser till vilka överflyttningen skedde och där det förbjudna varukännetecknet återfanns. Om så är fallet återstår att bedöma om innehållet på de senare webbsidorna är sådant att det kan anses rikta sig mot den svenska marknaden och det därför är fråga om känneteckensanvändning här i landet eller om innehållet är sådant att det utesluter användning i Sverige.

Som redan framhållits framgår av utredningen i målet att Sony Sverige på sin webbsida hade länkar som fungerade så att besökare på webbsidan, som markerade länkarna, förflyttades till andra webbsidor och därifrån kunde ladda ner dokumentfiler eller förflytta sig till andra webbsidor där i-linkmärket fanns. Ett liknande förfarande har i upphovsrättsligt sammanhang ansetts innebära att en utläggare av en länk, som efter markering av en besökare inneburit att besökaren omedelbart förflyttats till en musikfil, hållit verket (musikfilen) tillgänglig för allmänheten och därmed, i och för sig, också kunnat hållas ansvarig för det olovliga förfogandet (jfr NJA 2000 s. 292).

Det kan, enligt tingsrättens mening, knappast hävdas annat än att en näringsidkare som på sin webbsida lägger ut en länk som flyttar över besökaren till en annan webbsida, som innehåller ett kännetecken för varor av samma eller liknande slag som näringsidkarens, också har ett ansvar för innehållet på den webbsida till vilken överflyttningen sker. Avsikten med möjligheten till länkning i ett sådant fall måste rimligen anses innebära ett åberopande av innehållet på den webbsida till vilken överflyttning sker och detta även om länkfunktionen inte är sådan att den omedelbart förflyttat besökaren till den webbsida där det olovliga kännetecknet finns. Ett motsatt synsätt skulle innebära att det med lätthet vore möjligt att kringgå inte bara de immateriella ensamrätterna utan också t.ex. marknadsföringslagens (1995:450) regler om otillbörlig marknadsföring. Denna bedömning om ansvaret förändras heller inte av det faktum att överflyttningen till andra webbsidor bara skedde efter en s.k. on-demand-situation (ett interaktivt förfarande). Allmänt sett torde de immateriella ensamrätterna omfatta också sådana situationer.

Frågan är därefter om innehållet på de webbsidor till vilka länkning kunde ske från Sony Sveriges webbsida också innebar att sidorna var inriktade mot Sverige och att känneteckensanvändning därmed skedde i Sverige.

Enbart det förhållandet att ett kännetecken finns på en webbsida på Internet och därmed i och för sig är tillgängligt i ett land anses allmänt sett inte innebära att det därmed också sker användning av kännetecknet här i landet. I stället torde det finnas ett krav på att verksamheten, innefattande webbsidan, på något sätt är inriktad mot den svenska marknaden, t.ex. genom att varor eller tjänster säljs eller är avsedda att säljas till Sverige eller att webbsidan på annat sätt syftar till att få en kommersiell effekt i Sverige. Så torde vara fallet om webbsidorna t.ex. är avfattade på svenska eller på annat sätt är riktade mot Sverige. Skulle sidorna i stället vara avfattade bara på ett utländskt språk torde någon annan koppling till Sverige krävas, t.ex. att pris för produkterna anges i svenska kronor eller att på sidan finns särskilda upplysningar om att varan kan köpas från en svensk försäljare eller efter hänvändelse till ett svenskt telefonnummer eller liknande. Prövningen bör dock alltid göras efter en helhetsbedömning i det enskilda fallet (jfr t.ex. Lindberg/Westman, Praktisk IT-rätt, 3 uppl., s. 317 f. med där gjorda hänvisningar till bl.a. rekommendation från Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten).

Därvid skall inledningsvis märkas att Sony Sverige, som visserligen är ett utländskt företag, bedrev näringsverksamhet i Sverige och därför hade en del av sin verksamhet inriktad mot den svenska marknaden. För marknadsföringen av företagets produkter hade Sony Sverige också en ”svensk” webbsida (www.sony.se). De webbsidor till vilka kunde länkas från Sony Sveriges webbsida får därmed också anses vara en del av företagets marknadsföring i Sverige och därför inriktade mot den svenska marknaden. Den omständigheten att webbsidorna och dokumentfilerna utformats på engelska kan inte tas till intäkt för att de inte skulle utgöra ett inslag i marknadsföringen på den svenska marknaden eftersom Sony Sveriges egen webbsida var utformad på engelska. Därutöver framgår av utredningen i målet att, för köp av Sonyprodukter via e-shop, länkning kunde ske till en webbsida, där i-linkmärket förekom, vilken var klart utformad mot Sverige genom att det på sidan angavs att den avsåg Sverige (”Sweden”) samt att köp kunde ske efter hänvändelse till ett svenskt telefonnummer. Vid en samlad bedömning av dessa förhållanden kan tingsrätten inte finna annat än att de webbsidor till vilka länkning kunde ske från Sony Sveriges webbsida också var utformade med en inriktning mot Sverige för att därmed också ha en verkan i Sverige.

Med dessa bedömningar har Romero visat att i-linkmärket, trots tingsrättens förbudsbeslut från februari 2001, använts som varukännetecken här i landet av Sony Sverige på Internet vid de tre angivna tillfällena, den 9 och 14 mars samt den 3 september 2001. Förutsättningar för att döma ut vitet är därför för handen.

Jämkning av vitet?

På skäl som redovisades under denna rubrik fann tingsrätten att vitesbeloppet borde bestämmas till 500 000 kr.

Domslut

Tingsrätten dömer ut ett till 500 000 kr jämkat vite att betalas av Sony Sverige filial till Sony Nordic A/S Danmark.

Svea hovrätt

Sony Sverige överklagade i Svea hovrätt och yrkade i första hand att tingsrättens dom skulle undanröjas, i andra hand att Romeros talan skulle ogillas.

Romero bestred ändring.

Som grund för sitt yrkande om undanröjande åberopade Sony Sverige att det mål i vilket det interimistiska beslutet hade meddelats inte avgjorts slutligt. Det skulle enligt Sony Sverige vara oskäligt att döma ut vitet innan det var avgjort om ett varumärkesintrång förelåg.

Sony Sverige anförde vidare - utöver vad som hade angetts i tingsrätten - följande till stöd för sin talan: Det interimistiska vitesförbudet är så allmänt och oprecist hållet att det inte kan läggas till grund för ett utdömande av vitet. Sony Sverige har inte kunnat förstå att med användning avsågs även länkning till andras webbsidor. Om det skulle anses att det förbjudna varukännetecknet har använts i Sverige, har denna användning skett av en annan juridisk person än Sony Sverige.

Hovrätten (hovrättslagmannen Magnus Göransson samt hovrättsråden Kristina Boutz, referent, och Christina Jacobsson; Kristina Boutz skiljaktig i viss del) anförde i dom den 21 mars 2003:

Domskäl

Betydelsen av att huvudmålet inte är avgjort

Som redan framgått har Sony Sverige ifrågasatt om det varit riktigt av tingsrätten att döma ut vitet trots att det mål i vilket vitesförbudet är meddelat inte har avgjorts slutligt. Enligt Sony Sverige skulle det vara oskäligt om bolaget döms att betala ett vite som grundas på brott mot ett interimistiskt vitesförbud som vid den slutliga handläggningen visar sig aldrig skulle ha meddelats.

Romero har häremot invänt att syftet med ett interimistiskt vitesförbud skulle bli helt förfelat, om vitet vid överträdelser av förbudet inte skulle gå att döma ut innan målet handlagts slutligt.

Den fråga som har väckts har inte uttryckligen berörts i förarbetena till 37 a § varumärkeslagen (1960:644), vilken infördes den 1 juli 1994, eller när möjligheten att meddela interimistiskt vitesförbud infördes för första gången i en immaterialrättslig lag, dvs. i patentlagen år 1986. Av förarbetena till 37 a § varumärkeslagen framgår att syftet med bestämmelsen var att rättighetshavaren snabbt och effektivt skall kunna få ett slut på ett pågående intrång (prop. 1993/94:122 s. 45 och 48). Det anfördes att de erfarenheter som dittills hade vunnits av systemet med vitesförbud inom patent- och firmarätten torde ha visat på värdet av bestämmelser som möjliggör att fortsatt intrång snabbt och verkningsfullt kan förbjudas. Det påpekades vidare att vid behov kunde också s.k. löpande vite enligt 4 § lagen (1985:206) om viten användas, vilket innebär bl.a. att vitet kan dömas ut vid varje överträdelse av förbudet (a. prop. s. 48).

De nämnda uttalandena ger enligt hovrättens mening stöd för uppfattningen att vid brott mot ett interimistiskt vitesförbud skall vitet omedelbart kunna dömas ut för att få ett snabbt slut på ett pågående intrång. I samma riktning talar den omständigheten att det i 37 a § sjätte stycket varumärkeslagen har intagits en bestämmelse om att det i samband med talan om utdömande av vite får föras talan om ett nytt vitesförbud. Bakgrunden till den bestämmelsen är att ett ordinärt vite har förbrukats sedan det en gång dömts ut (se Rune Lavin, Viteslagstiftningen. En kommentar, s. 102).

I 9 § första stycket lagen om viten sägs att om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse, skall vitet inte dömas ut. Bestämmelsen innebär att senare meddelade domar och förvaltningsbeslut kan få betydelse i ett mål om vitets utdömande. Om det nya avgörandet innebär att ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud aldrig skulle ha meddelats och intresset av att det efterlevs inte längre finns, bör ändamålet med vitesföreläggandet eller vitesförbudet därmed anses ha förfallit (a.a. s. 200). Ett exempel på denna situation är rättsfallet RRK K75 2:15, till vilket Sony Sverige har hänvisat. Kammarrätten fann i det rättsfallet att det fanns skäl att underlåta att döma ut ett försuttet vite enligt 21 kap. FB (umgänge med barn), sedan allmän domstol genom lagakraftägande dom upphävt det förordnande om umgängesrätt som legat till grund för beslutet om vitesföreläggande.

Tillämpat på den nu aktuella situationen säger emellertid rättsfallet inte annat än att, om det var slutligt avgjort att Sony Sveriges användning av varumärket i-link inte utgör intrång i Romeros ensamrätt till sitt registrerade varumärke, det därmed skulle finnas skäl att inte döma ut vitet.

Mot bakgrund av det som har sagts kan hovrätten därför inte finna något hinder mot att pröva Romeros talan om utdömande av vite.

Har förbudet överträtts?

På de skäl som tingsrätten har angett finner även hovrätten att Sony Sverige ansvarar för innehållet på de webbplatser till vilka överflyttning har kunnat ske genom länkning från Sony Sveriges hemsida och där Sonys i-linkmärke återfunnits samt att i-linkmärket därför har använts i Sverige.

Figurmärket i-link har förekommit på webbsidor som redovisat de närmare tekniska specifikationerna för Vaiodatorer. Denna produkt har av Sony Sverige vid två av de i målet aktuella tillfällena, den 9 och den 14 mars 2001, presenterats redan på den egna hemsidans startsida som en av produktkategorierna på menyn. Härigenom får Sony Sverige vid dessa tillfällen anses ha använt i-linkmärket vid marknadsföring av sina varor i strid med det interimistiska vitesförbudet. Med hänsyn till vad hovrätten anfört om ansvaret för innehållet för de andra relevanta webbplatserna får Sony Sverige även anses ha använt i-linkmärket som varukännetecken den 3 september 2001 i strid med detta förbud. Den omständigheten att konsumenterna inte har kunnat köpa den aktuella datorn direkt från Sony Sverige leder inte till någon annan bedömning. Enligt hovrätten saknas det vidare grund för Sony Sveriges invändning om att det interimistiska vitesförbudet är så allmänt och oprecist att det inte kan läggas till grund för ett utdömande av vitet. På grund av det anförda och då det inte finns skäl att jämka det av tingsrätten utdömda vitet ytterligare, skall tingsrättens domslut fastställas.

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättsrådet Kristina Boutz var skiljaktig i frågan om vitesförbudet hade överträtts av Sony Sverige enligt följande.

Som framgår av tingsrättens dom är de faktiska förhållandena rörande Sony Sveriges hemsida med sin länkfunktion till andra webbsidor inom Sonykoncernen på vilka det förbjudna i-linkmärket återfanns, ostridiga.

Utan att ta ställning till vilket ansvar Sony Sverige har för innehållet på de aktuella webbsidorna tillhöriga andra Sonybolag, bör det beträffande dessa inledningsvis bedömas om de överhuvudtaget är inriktade mot den svenska marknaden och om de har någon kommersiell effekt i Sverige. Tingsrätten har gjort en sådan bedömning och kom vid en helhetsbedömning fram till att dessa webbsidor var utformade med en inriktning mot Sverige för att därmed också ha en verkan i Sverige, dvs. de måste bedömas ha en kommersiell effekt i Sverige. Jag delar i allt denna bedömning. Detta innebär i sig att i-linkmärket får anses ha använts för marknadsföring av de s.k. Vaiodatorerna med effekt i Sverige.

Frågan blir därmed om Sony Sverige genom att lägga ut en länk på sin hemsida till dessa andra webbsidor har använt det förbjudna varumärket i strid med det interimistiska vitesförbudet.

Enligt vitesförbudet förbjöds Sony Sverige att fortsätta varumärkesintrång genom att för varor och tjänster i klasserna 9 och 38 använda det i-linkmärke som ansågs förväxlingsbart med Romeros varumärke. I-linkmärket får således inte användas av Sony Sverige för varor i de nämnda klasserna. I målet har Sony Sverige upplyst att Vaiodatorer inte sålts i Sverige av Sony Sverige och att företaget efter tingsrättens beslut om vitesförbud avstod från att lansera dessa för att inte överträda vitesförbudet. Det i-linkmärke som omfattas av förbudet används, såvitt har kommit fram i målet, endast beträffande Vaiodatorer. Dessa uppgifter har inte motsagts av Romero.

Det som har förekommit är alltså att Sony Sverige på sin hemsida har visat en Vaiodator (den 9 och 14 mars 2001) och haft en länk som lett besökaren vidare till webbsidor med produktinformation om Vaiodatorer på vilka sidor i-linkmärket förekommit. Vaiodatorer har emellertid inte vid de aktuella tillfällena sålts av Sony Sverige. Den e-handelsförsäljning som förekommer sker av och genom andra bolag i Sonykoncernen.

Ensamrätten enligt 4 § varumärkeslagen innebär att någon annan än innehavaren inte får i näringsverksamhet använda ett förväxlingsbart kännetecken för sina varor. Detta gäller enligt samma bestämmelse oavsett om varan tillhandahålls eller är avsedd att tillhandahållas här i landet eller utomlands eller också förs in hit. Det måste dock röra sig om intrånggörarens ”egna” varor (se prop. 1960:167 s. 63). Mot denna bakgrund måste vitesförbudet, även om det inte direkt framgår, uppfattas på ett motsvarande sätt nämligen att Sony Sverige för sina egna varor inte får använda det förbjudna varumärket.

Oavsett hur man bedömer ansvaret för länkningen som sådan innebär det som har sagts att Sony Sverige inte har överträtt vitesförbudet eftersom i-linkmärket inte har använts för Sony Sveriges varor. Vitet bör enligt min mening därmed inte dömas ut.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Högsta domstolen

Sony Nordic A/S Danmark (Sony) överklagade och yrkade ogillande av käromålet. För det fall HD skulle finna att Sony hade använt ett varukännetecken i strid med tingsrättens förbudsbeslut yrkade Sony att vitet skulle jämkas till noll.

Romero bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ulrika Ihrfelt, föreslog i betänkande följande dom:

Skäl

Till grund för sitt yrkande om utdömande av vite har Romero åberopat att Sony Sverige vid tre tillfällen år 2001 överträtt tingsrättens interimistiska beslut den 5 februari 2001 om förbud mot användning av ett visst kännetecken. Detta interimistiska beslut upphävdes genom tingsrättens dom den 25 april 2003, då tingsrätten vid sin slutliga prövning av intrångsmålet fann att Romeros registrerade varumärke och det av Sony Sverige använda kännetecknet inte kunde anses förväxlingsbara.

Ett förelagt vite kan som regel inte dömas ut om föreläggandet inte längre är gällande (se RÅ 2002 ref. 39). I fråga om ett förordnande om intermistiskt vitesförbud, som utgör en säkerhetsåtgärd i avvaktan på den slutliga prövningen av ett tvistemål, kan denna regel emellertid inte tillämpas generellt.

I förevarande fall har vitesförbudet upphävts, då tingsrätten funnit att något varumärkesintrång inte varit för handen. Ändamålet med vitet - att förhindra fortsatta intrång - har därmed förlorat sin betydelse. Enligt 9 § första stycket lagen (1985:206) om viten skall vitet under sådana förhållanden inte dömas ut. Romeros talan om utdömande av vitet skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens dom lämnar HD Romero’s Food Products Inc. Ltd:s talan utan bifall.

HD (justitieråden Munck, Lennander, Lundius, referent, Nyström och Virdesten) meddelade den 8 november 2004 följande dom:

Domskäl

Romero väckte den 17 november 2000 talan mot Sony vid Stockholms tingsrätt och yrkade bl.a. att Sony vid vite skulle förbjudas att använda vissa kännetecken för varor i vissa varumärkesklasser. Romero yrkade jämväl att tingsrätten skulle meddela beslut i frågan att gälla till dess målet slutligen hade avgjorts. Tingsrätten meddelade den 5 februari 2001 ett interimistiskt beslut varigenom Sony intill dess målet slutligen hade avgjorts eller annat hade beslutats förbjöds att vid äventyr av vite fortsätta varumärkesintrång genom att för vissa varor eller tjänster använda visst kännetecken.

Den nu överklagade domen, som avser utdömande av vite på grund av överträdelser av det interimistiska vitesförbudet, har meddelats innan tingsrätten slutligt prövat målet om varumärkesintrånget. Tingsrätten har numera genom dom den 25 april 2003 avgjort det målet. I domen fann tingsrätten att det av Sony använda kännetecknet inte kunde anses förväxlingsbart med det av Romero registrerade varumärket. Tingsrätten upphävde också det interimistiska förbudet mot Sonys användning av kännetecknet. Sedan Romero överklagat tingsrättens dom fastställde hovrätten genom dom den 14 april 2004 tingsrättens domslut. Romero har överklagat hovrättens dom till HD, som ännu inte avgjort frågan om prövningstillstånd.

Till grund för sitt yrkande om utdömande av vite har Romero åberopat att Sony vid tre tillfällen 2001 överträtt tingsrättens interimistiska beslut den 5 februari 2001 om förbud mot användning av ett visst kännetecken. Frågan är nu om vitet kan dömas ut på grund av dessa överträdelser, trots att det interimistiska vitesförbudet upphävts.

Den omständigheten att ett vitesföreläggande har upphört att gälla när frågan om utdömande av vitet aktualiseras behöver inte i alla lägen hindra att vitet döms ut. Så t.ex. kan det finnas skäl att döma ut vitet, om vitesföreläggandet har upphört att gälla därför att den tid som vitesföreläggandet gällt löpt ut eller därför att den prestation som förelagts fullgjorts efter utgången av föreskriven tidsfrist. Ett annat fall kan vara att ett interimistiskt föreläggande ersatts av ett slutgiltigt föreläggande med motsvarande innehåll.

I detta fall har emellertid vitesföreläggandet upphävts av det skälet att tingsrätten vid sin slutliga prövning funnit att det saknats grund för ett sådant föreläggande. Det finns då inte förutsättningar för att döma ut vite på grund av överträdelser som ägt rum under den tid då föreläggandet gällde.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom lämnar HD Romero’s Food Products Inc. Ltd:s talan utan bifall.

HD:s dom meddelad: den 8 november 2004.

Mål nr: B 1624-03.

Lagrum: 37 a § varumärkeslagen (1960:644) och 9 § lagen (1985:206) om viten.

Rättsfall: NJA 1992 s. 194, RÅ 2002 ref. 39 och RÅ 2002 ref. 62.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2004-11-08
Målnummer
B1624-03
Lagrum
37 a § varumärkeslagen (1960:644)
9 § lagen (1985:206) om viten
Rättsfall
NJA 1992 s. 194
RÅ 2002 ref. 39
RÅ 2002 ref. 62
Sökord
Vite
Vitesförbud
Varumärkesintrång
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 2016:66: I mål om utdömande av vite har det inte ansetts föreligga hinder mot att ompröva beslutet om vitesföreläggande då den part som föreläggandet riktats mot saknat möjlighet att få det materiellt...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation