NJA 2006 s. 410

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Anna-Lena Järvstrand och Lars Borg, referent, samt tingsfiskalen Per Lindblom) anförde i beslut den 2 december 2003:

Skäl

SvK har som grund för avvisningsyrkandet huvudsakligen anfört att tingsrätten enligt 10 kap. 17 § första stycket 1 RB inte är behörig att pröva käromålet, eftersom Energimyndigheten enligt 12 kap. 1 § ellagen (1997:857) är exklusivt behörig att pröva frågor om eltariffers och energiavgifters skälighet.

Utvecklingen i rättspraxis kan sägas innebära att allmän domstol har ansetts sakna kompetens att uppta och pröva en tvist, när det i ett författningsbemyndigande har anförtrotts åt en förvaltningsmyndighet att allsidigt och slutgiltigt pröva angelägenheten (se NJA 1990 s. 602 och NJA 1994 s. 442).

Av nämnda rättsfall framgår vidare följande. Prisregleringsnämnden för elektrisk ström (Prisregleringsnämnden) var exklusivt behörig att pröva tvister, som utifrån de av käranden åberopade omständigheterna föll inom det område, inom vilket Prisregleringsnämnden givits exklusiv behörighet. Prisregleringsnämnden hade exklusiv behörighet att utifrån kravet på skälighet allsidigt och slutgiltigt reglera priset för strömmens tillhandahållande. Prisregleringsnämndens prisreglering omfattade även andra avtalsvillkor som i det särskilda fallet kunde verka oskäligt betungande för abonnenten.

Enligt lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (gamla ellagen) i den lydelse som gällde vid tiden för de nämnda rättsfallen var, jämlikt 2 § 7 mom., koncessionshavare skyldiga att underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för leverans, överföring eller inköp av ström. Frågor om prisreglering prövades av Prisregleringsnämnden.

I tiden efter nämnda rättsfall har gamla ellagen genomgått ett flertal ändringar och ersatts av ellagen (1997:857), som trädde i kraft den 1 januari 1998 (ellagen). Vidare har elmarknaden avreglerats.

Enligt 12 kap. 1 § ellagen skall tillsynen över efterlevnaden av ellagen, beträffande de i målet aktuella bestämmelserna, utövas av nätmyndigheten. Av 1 § elförordningen framgår att Statens energimyndighet (Energimyndigheten) skall vara nätmyndighet. Beträffande vissa av föreskrifterna i ellagen anges uttryckligen att tvister i frågor som avses i föreskrifterna prövas av Energimyndigheten. Av motiven till ellagen framgår att sådana tvister avgörs av Energimyndigheten efter ansökan från någon av de berörda. Beträffande övriga föreskrifter krävs det inte någon ansökan för att Energimyndigheten skall få agera. Energimyndigheten är, beträffande sistnämnda föreskrifter, inte bunden av sökandens yrkanden och är inte heller skyldig att ta upp en anmälan till prövning, om det inte framstår som motiverat (se prop. 1996/97:136 s. 103 f.). De i målet aktuella bestämmelserna avseende bland annat tariffers skälighet, 3 kap. 9 §, 4 kap.1 och 9 §§ellagen, tillhör sistnämnda kategori.

Sammanfattningsvis skall Energimyndigheten, beträffande de i målet aktuella bestämmelserna i ellagen, endast utöva tillsyn. Det saknas i ellagen bestämmelser om hur tvister avseende de i målet aktuella frågorna skall prövas.

Tingsrätten finner därför att Energimyndigheten inte genom ellagen eller något annat författningsbemyndigande kan anses ha fått rätten att allsidigt och slutgiltigt pröva en tvist av aktuellt slag. Kärandebolagens talan skall därför inte avvisas med tillämpning av 10 kap. 17 § första stycket 1 RB.

Slut

Statens genom Affärsverket svenska kraftnät yrkande om avvisning av kärandebolagens talan lämnas utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Bengt Sjögren, hovrättsråden Mikael Mellqvist, referent, och Erica Hemtke samt tf. hovrättsassessorn Linda Stromberg) anförde i beslut den 9 november 2004:

Skäl

Frågan i hovrätten är om det är allmän domstol eller någon annan, t.ex. Energimyndigheten, som är behörig att pröva den tvist som kärandebolagen anhängiggjort vid Stockholms tingsrätt.

Bestämmelsen i 10 kap. 17 § första stycket 1 RB anger bl.a. att allmän domstol (tingsrätt i första instans) inte är behörig att avgöra en tvist som skall upptas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol. I nu aktuellt hänseende är alltså allmän domstols behörighet negativt bestämd. För att allmän domstol inte skall vara behörig krävs att en annan myndighet eller domstol har getts behörighet som innebär att den myndigheten eller domstolen har anförtrotts att allsidigt och slutgiltigt pröva den fråga eller de frågor som skall avgöras.

När man står inför uppgiften att avgöra om allmän domstols behörighet är utesluten till förmån för en myndighets i ett fall som det nu aktuella, krävs det att man analyserar hur myndighetens behörighet har bestämts och jämför det med det rättsskydd den som väckt talan har begärt och anledningen till att just detta rättsskydd har begärts. Här aktualiseras jämförelser mellan organens (allmän domstols och den aktuella myndighetens) karaktär och sammansättning, parternas ställning i respektive förfarande, regleringarna av förfarandena och vilka resultat som kan nås med respektive förfarande.

Bedömningarna måste vidare göras utifrån, inte bara svensk nationell rätt i inskränkt bemärkelse, utan också den internationella rätt som endera är bindande och direkt gällande här genom vårt medlemskap i EU eller som annars kan följa av svenska åtaganden, t.ex. regleringen i Europakonventionen som ju också är inkorporerad i svensk lag. Av särskild vikt är konventionens artikel 6 om rätten till domstolsprövning och en rättssäker process.

Kärandebolagen har i målet alltså begärt att tingsrätten förpliktar Svenska kraftnät dels att återbetala erlagda avgifter med vissa belopp, dels att betala skadestånd beloppsbestämt på visst sätt. Till stöd för det förstnämnda yrkandet har kärandebolagen åberopat i korthet att de avgifter som har erlagts har varit otillbörligt höga då det inte står i proportion till de tjänster som har utförts av Svenska kraftnät, att Svenska kraftnät vid uttagandet av avgifter för importerad elkraft på ett otillbörligt sätt har diskriminerat kärandebolagen samt att kärandebolagen har fått vidkännas begränsningar i nyttan av tjänsten som de inte har erhållit kompensation för. Till stöd för det andra yrkandet har kärandebolagen - också i korthet - åberopat att de har gått miste om intäkter på grund av att de, i anledning av hinder i det avtalsgrundade nyttjandet av tjänsten, inte har kunnat fullgöra åtaganden mot sina kunder. Kärandebolagen har hävdat att deras anspråk enligt båda yrkandena har rättsligt stöd av olika bestämmelser i ellagen, konkurrenslagen, Romfördraget m.m.

Av 12 kap. 1 § ellagen följer att tillsynen över nätverksamheten - såvitt avser efterlevnaden av ellagen, med undantag för vissa nu inte aktuella frågor, och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av den lagen - utövas av nätmyndigheten. Statens energimyndighet har utsetts till nätmyndighet. Tillsynen av nätverksamheten är viktig för att nätföretagen inte skall kunna missbruka sin monopolställning. Energimyndigheten skall säkerställa skäliga nättariffer och motverka risker för att nätverksamheten subventionerar annan verksamhet. Fall av exempelvis konkurrensrättslig karaktär omfattas dock i princip inte av Energimyndighetens tillsyn.

Enligt 3 kap. 9 § ellagen är nätkoncessionshavaren skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning. Nättarifferna skall vara utformade så att koncessionshavarens samlade intäkter från nätverksamheten är skäliga i förhållande till dels de objektiva förutsättningarna att bedriva nätverksamheten, dels nätkoncessionshavarens sätt att bedriva nätverksamheten. De skall vidare vara utformade på sakliga grunder (4 kap. 1 § ellagen), varmed avses att de skall vara objektiva och icke diskriminerande (se prop. 1996/97:136 s. 149). Beträffande nätkoncessionshavarnas skyldigheter enligt 3 kap. 9 § och 4 kap. 1 §ellagen är Energimyndighetens tillsynsansvar generellt, och myndigheten är inte tvungen att ta upp varje anmälan från enskilda i sak (se prop. 1996/97:136 s. 103 f., jfr SOU 2000:90 s. 56). Prövningen kan också, som i nu aktuellt fall, resultera i att myndigheten konstaterar att nättarifferna inte har varit oskäliga och skriver av ärendet. Ett sådant avskrivningsbeslut kan inte överklagas enligt bestämmelserna i ellagen (se 13 kap. 5 §). Den allmänna, men till andra särskilda föreskrifter subsidiära, bestämmelsen om rätt till domstolsprövning av förvaltningsbeslut i 22 a § förvaltningslagen (1986:223) kan inte heller anses tillämplig på ett sådant beslut. Däremot är att märka att exempelvis sådana förelägganden som tillsynen kan resultera i kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol enligt ellagen.

Bemyndigandet i 12 kap. 1 § ellagen för nätmyndigheten att utöva tillsyn kan mot den ovan angivna bakgrunden inte sägas innebära att myndigheten genom detta har anförtrotts att allsidigt och slutgiltigt pröva en sådan talan som kärandebolagen väckt i detta mål. Det rättsskydd kärandebolagen har begärt i aktuellt mål går inte heller ut endast på en överprövning av Energimyndighetens beslut i tillsynsärendet. På grund härav och då inte heller förvaltningsdomstol har kompetens att pröva en sådan talan - beträffande vilken rätt till domstolsprövning också föreligger - är allmän domstol behörig att pröva den.

Med hänsyn till vad hovrätten nu har anfört skall överklagandet avslås.

Slut

Hovrätten avslår överklagandet.

Domskäl

HD (justitieråden Regner, Victor, Håstad, referent, Lindeblad och Nyström) meddelade den 14 juni 2006 följande beslut:

Skäl

Som grund för avvisningsyrkandet har Affärsverket svenska kraftnät anfört i första hand att allmän domstol inte är behörig att pröva käromålen, eftersom Statens energimyndighet enligt 12 kap. 1 § ellagen (1997:857) är exklusivt behörig att avgöra frågor om nättariffers skälighet.

I 10 kap. 17 § första stycket 1 RB föreskrivs att allmän domstol inte på grund av vad som stadgas i 10 kap. RB är behörig att uppta tvist som skall upptas av annan myndighet än domstol. I litteratur och praxis har detta ansetts innebära att allmän domstol är obehörig, om det i en författning anförtrotts en förvaltningsmyndighet att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan (se t.ex. Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 23 uppl. 2006 s. 227 ff. och Lavin, Domstol och administrativ myndighet, 1972 s. 76 f. och 327 ff.).

Enligt äldre rätt, nämligen 2 § 7 mom. i 1902 års lag om elektriska anläggningar, var en koncessionshavare skyldig att underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för leverans, överföring eller inköp, på framställning av den som nyttjade eller önskade nyttja ström från anläggningen och av den som levererade eller önskade leverera ström till anläggningen. Frågor om prisreglering prövades av en särskild prisregleringsnämnd. Avtal som stred mot beslut om prisreglering var utan verkan.

Under den nämnda lagens giltighetstid behandlade HD i rättsfallen NJA 1990 s. 602 och 1994 s. 442 frågan, om allmän domstol var behörig att pröva priset för leverans av el. Båda målen gällde återbetalning av erlagda avgifter. HD framhöll att prisregleringsnämnden var exklusivt behörig inom det område där nämnden fått beslutanderätt enligt 2 § 7 mom. i 1902 års lag men att en part i sådana fall ändå kunde ha behov av att vända sig till allmän domstol för att utverka en exekutionstitel ”på grundval av det beslut som nämnden har fattat inom ramen för sin behörighet”.

I det nu aktuella målet gäller 1997 års ellag. Med nättariffer avses där avgifter och övriga villkor för överföring av el och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät (se 1 kap. 5 §). Enligt 3 kap. 9 § är den som har nätkoncession skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning (se även 4 kap. 1 §). Tillsynen över efterlevnaden av dessa bestämmelser utövas enligt 12 kap. 1 § andra stycket av nätmyndigheten; av 1 § elförordningen (1994:1250) framgår att Statens energimyndighet är nätmyndighet. Nätmyndigheten får enligt 12 kap. 3 § första stycket ellagen meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. I 4 kap. 10 § ellagen föreskrivs att tvister om vissa skyldigheter för en innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt prövas av nätmyndigheten. Ett beslut om föreläggande enligt 12 kap. 3 § och ett beslut i en tvist enligt 4 kap. 10 § får enligt 13 kap. 5 § överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Däremot innehåller ellagen ingen bestämmelse som ger någon en rätt att överklaga ett avskrivningsbeslut, när nätmyndigheten vid sin tillsyn enligt 12 kap. funnit att tillämpade villkor är skäliga.

I fråga om förhållandet mellan nätmyndigheten och allmän domstol uttalades i prop. 1993/94:162 med förslag till en ny ellag (som nu ersatts av 1997 års lag) att det även fortsättningsvis skulle krävas ett avgörande av allmän domstol för att få ett verkställbart beslut och att det i ett sådant mål var domstolens uppgift att pröva parternas anspråk och invändningar, varvid nätmyndighetens beslut utgjorde en viktig del av bevisningen i målet (s. 111). Vidare anfördes att det var fullt möjligt att allmän domstol - i samband med exempelvis ett fordringsanspråk - kom att som en del i den processen ha att ta ställning till bl.a. om det begärda priset för överföring av el var skäligt (s. 134). - Vid tillkomsten av nuvarande ellag anfördes, med hänvisning till 4 kap. 10 §, att tvister beträffande föreskrifter som endast berörde få inblandade borde avgöras av nätmyndigheten efter ansökan från någon av de berörda. Beträffande övriga föreskrifter, dvs. sådana som berörde hela eller större delen av kundkollektivet, borde det inte krävas någon ansökan från en enskild för att nätmyndigheten skulle få agera. Övervakningen och efterlevnaden av dessa föreskrifter skulle därmed omfattas av nätmyndighetens normala tillsynsarbete. Det tillades att en sådan ordning bl.a. hade fördelen att nätmyndigheten, i fråga om föreskrifter som berörde hela kundkollektivet, inte blev bunden av att en enskild ansökte om prövning och inte heller blev bunden av sökandens yrkande. Därmed skulle nätmyndigheten få större möjligheter att prioritera sitt tillsynsarbete på ett lämpligt sätt. Det anfördes också att nätmyndigheten därvid inte skulle vara skyldig att ta upp en anmälan från en enskild till prövning, om det inte framstod som motiverat. (Prop. 1996/97:136 s. 103 f.)

Av ellagen framgår således att det - vid sidan av bestämmelsen i 4 kap. 10 § - inte finns någon rätt för en nyttjare att få en tvist om nättariffer prövad av nätmyndigheten. Denna behöver inte ta upp en ansökan från nyttjaren. Även om nätmyndigheten i samband med sitt tillsynsarbete skulle ha meddelat ett beslut rörande nättariffer, utgör detta enligt uttalanden i förarbetena bara en viktig del av bevisningen vid en fullgörelsetalan vid allmän domstol, och en allmän domstol sägs vid fordringsanspråk ha behörighet att pröva om ett begärt pris är skäligt. Under dessa förhållanden kan nätmyndigheten inte anses ha tillerkänts en rätt att allsidigt och slutgiltigt pröva nättariffers skälighet. Käromålen skall därför inte avvisas med tillämpning av 10 kap. 17 § första stycket 1 RB.

Vid denna bedömning saknas anledning att ta ställning till om vissa av bolagens yrkanden av annan anledning ändå hade kunnat prövas av allmän domstol.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.