NJA 2013 s. 1103

3G Infrastructure Services uppför telefonmaster för mobiltelefoni. Vattenfall Eldistribution AB bedriver nätverksamhet i enlighet med bestämmelserna i ellagen (1997:857).

Enligt 3 kap. 7 § första stycket ellagen är den som har nätkoncession för område skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Denna skyldighet gäller inte om det finns särskilda skäl. Av paragrafens andra stycke framgår att tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten (nätmyndighet är Energimarknadsinspektionen, se 3 § elförordningen [2013:208]). I fjärde stycket stadgas att en tvist om villkoren för anslutning inte prövas, om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress.

3G Infrastructure Services begärde under våren 2003 att få en mast för mobiltelefoni i Enköping ansluten till elnätet där, för vilket Vattenfall har nätkoncession. Vattenfall sände en offert avseende avgiften för anslutningen till 3G Infrastructure Services i maj 2003. I februari 2004 betalade bolaget priset, som uppgick till 514 000 kr exklusive mervärdesskatt. I januari 2006 begärde bolaget att nätmyndigheten skulle pröva skäligheten i priset för anslutningen i enlighet med 3 kap. 7 § första stycket ellagen. Energimarknadsinspektionen avvisade begäran om prövning genom ett beslut i augusti 2009. Skälet för beslutet var att begäran hade framställts för sent (7 § fjärde stycket). Beslutet har vunnit laga kraft.

3G Infrastructure Services väckte talan vid Solna tingsrätt och yrkade återbetalning av en del av den betalning som bolaget hade erlagt för anslutningen. Yrkat belopp avsåg differensen mellan priset och det belopp som bolaget ansåg var skäligt. Som grund för talan åberopades att uttaget pris för anslutningen var oskäligt.

Vattenfall invände att allmän domstol saknade behörighet att pröva tvisten och yrkade att talan skulle avvisas. Som grund för yrkandet om avvisning anförde Vattenfall i första hand att allmän domstol inte är behörig att pröva en sådan talan som avses i 3 kap. 7 § ellagen (10 kap. 17 § RB). I andra hand anförde Vattenfall att talan har väckts för sent och i anslutning därtill att Energimarknadsinspektionen rättskraftigt hade avgjort den frågan och att domstolen således var bunden av Energimarknadsinspektionens beslut.

3GIS motsatte sig att talan avvisades.

Tingsrätten och hovrätten har funnit att allmän domstol är behörig att pröva talan.

Målet i HD avser förhållandet mellan nätmyndighetens behörighet att pröva tvister enligt 3 kap. 7 § ellagen och allmän domstols behörighet.

Som grundprincip gäller att allmän domstol prövar tvister om rättigheter och skyldigheter mellan enskilda. Det fordras lagstöd för att inskränka domstols behörighet att ta upp sådana tvister; enligt 11 kap. 5 § RF får nämligen rättstvister mellan enskilda inte utan stöd av lag avgöras av andra myndigheter än domstolar (jfr även NJA 2012 s. 498).

Av 10 kap. 17 § första stycket 1 RB framgår att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Stadgandet har ansetts innebära att allmän domstol är obehörig om det i en författning har anförtrotts en förvaltningsmyndighet att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan (se t.ex. NJA 2006 s. 410 med vidare hänvisningar).

Som framgår av 3 kap. 7 § första stycket ellagen ska nätkoncessionshavarens villkor för att ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet vara skäliga. Sådana villkor kan enligt andra stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut enligt 7 § andra stycket kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (13 kap. 5 §). Lagbestämmelsens ordalydelse ger ingen ledning för bedömning av om nätmyndighetens behörighet att pröva frågor enligt 3 kap. 7 § ellagen är tänkt att vara exklusiv, dvs. om allmän domstol är obehörig att pröva en talan om sådana frågor som avses i denna paragraf.

De angivna bestämmelserna i 3 kap. 7 § fick i allt väsentligt sitt innehåll genom lagändringar i samband med avregleringen av elhandelsmarknaden, en reform som trädde i kraft den 1 januari 1996 (prop. 1993/94:162, SFS 1994:617 och 1801 samt prop. 1994/95:222, SFS 1995:1140). De fanns då i 2 § 4 mom. lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. De överfördes senare till 1997 års ellag utan att någon ändring i sak avsågs, och upptogs alltså i 3 kap. 7 § (prop. 1996/97:136 s. 142).

Av de ursprungliga förarbetena till bestämmelserna framgår att nätmyndigheten är skyldig att pröva frågor som avses i nuvarande 3 kap. 7 § ellagen efter anmälan från part. Det är alltså fråga om en absolut rätt för den enskilde att få villkor för anslutning prövade av nätmyndigheten. (Prop. 1993/94:162 s. 153.) Vidare anfördes i förarbetena att myndighetens beslut, liksom tidigare, inte skulle utgöra en exekutionstitel. Det skulle alltså även efter reformen krävas ett avgörande från allmän domstol för att få ett verkställbart beslut. I en process vid allmän domstol för att uppnå en exekutionstitel skulle då parternas yrkanden och invändningar prövas varvid nätmyndighetens beslut skulle utgöra en viktig del av bevisningen i målet. I förarbetena uttalades också att allmän domstol, exempelvis vid prövningen av ett fordringsanspråk, skulle kunna ta ställning till om en tariff är skälig och enligt departementschefens bedömning fanns det inte anledning att anta att detta skulle medföra några större problem. (Prop. 1993/94:162 s. 110 f. och 134.)

Av förarbetena följer alltså när det gäller förhållandet mellan nätmyndigheten och allmän domstol att nätmyndigheten genom stadgandet i 3 kap. 7 § ellagen inte kan anses ha anförtrotts exklusiv behörighet att pröva nättariffers skälighet (jfr NJA 2006 s. 410 om förhållandet mellan allmän domstol och nätmyndigheten när det gäller prövning av villkor för överföring av el med stöd av 12 kap. 1 §). I detta ligger att allmän domstol inte bara kan ta upp en fullgörelsetalan av nu aktuellt slag till prövning utan också göra en egen bedömning i fråga om nättariffers skälighet (oavsett om processen i allmän domstol förs utan att nätmyndigheten har prövat frågan om skälighet, jfr även NJA 2006 s. 410).

Som grundprincip gäller att allmän domstol prövar tvister om rättigheter och skyldigheter mellan enskilda (se p. 9). Vidare gäller att en part måste ha möjlighet att utverka en exekutionstitel när talan förs om betalningsskyldighet (se t.ex. NJA 2012 s. 498, även tillägget).

Det saknas föreskrifter om att nätmyndighetens beslut får verkställas (jfr 3 kap. 1 § första stycket 6 UB). Den part som med anledning av en tvist om nättariffers skälighet vill utverka en exekutionstitel är hänvisad till allmän domstol. Att nätmyndighetens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (13 kap. 5 § ellagen) kan inte inverka på denna bedömning, eftersom inte heller en dom från sådan domstol får verkställas enligt utsökningsbalken när myndighetsbeslutet som har överprövats genom domen inte kan anses innefatta en betalningsförpliktelse (NJA 2013 s. 413).

Med hänsyn till det anförda kan allmän domstol också av detta skäl pröva en sådan talan om fullgörelse som 3G Infrastructure Services för i målet.

I 3 kap. 7 § fjärde stycket ellagen stadgas att en tvist om villkoren för anslutning inte prövas, om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Frågan är då om denna bestämmelse är tillämplig i allmän domstol.

Bestämmelsen är ingen civilrättslig preskriptionsregel, utan ställer upp en tidsfrist inom vilken en ansökan ska ha gjorts för att nätmyndigheten ska kunna pröva villkoren för anslutningen (RÅ 2009 ref. 39).

Ordalydelsen av 3 kap. 7 § ger närmast intrycket att fjärde stycket riktar sig till nätmyndigheten. Bestämmelsen tillkom på initiativ av Elnätsutredningen. Det ansågs vara ett problem att nätkoncessionshavarnas och elkundernas olika ekonomiska förhållanden kunde hållas öppna alltför länge. Med bestämmelsen avsåg lagstiftaren att undvika att prövningen av nättariffers skälighet drar ut på tiden och att främja att parternas mellanhavanden avgörs slutligt (se prop. 2001/02:56 s. 34 f. och 59 f. samt SOU 2000:90 s. 154 ff.). Det kan inte utläsas ur förarbetena om bestämmelsen - som infördes den 1 juli 2002 (SFS 2002:121) och således senare än regleringen i första stycket och andra stycket första meningen - ska tillämpas vid prövning i allmän domstol. Uppenbarligen kan syftet med bestämmelsen i fjärde stycket förfelas om en process i allmän domstol får väckas efter att tvåårsfristen har löpt ut (och detta gäller särskilt för det fall allmän domstol, som antagits i de ovan redovisade förarbetena, är behörig att göra en bedömning av nättariffernas skälighet). En bestämmelse som inskränker rätten till prövning måste emellertid tolkas restriktivt. Lagregeln i 7 § fjärde stycket bör med hänsyn till vad som har framkommit om dess ordalydelse och om förarbetena tilllämpas på förfarandet hos nätmyndigheten. Bestämmelsen är med andra ord inte tillämplig vid en process i allmän domstol.

Elmarknaden är föremål för gemenskapsrättslig reglering, bl.a. genom Europaparlamentets och Rådets direktiv 2009/72/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (elmarknadsdirektivet).

Frågan är då om direktivets bestämmelser kan inverka på bedömningen av allmän domstols behörighet att pröva en tvist mellan enskilda avseende fullgörelse.

3 kap. 7 § ellagen motsvaras av artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet, vari stadgas bl.a. att varje part som har ett klagomål mot en systemansvarig för överförings- eller distributionssystemet vad avser den systemansvariges skyldigheter får inge klagomålet till tillsynsmyndigheten, som i egenskap av tvistlösande myndighet ska fatta ett beslut inom två månader från det att klagomålet mottagits. Tidigare gällde i nu relevanta delar artikel 23.5 i Europaparlamentets och Rådets direktiv 2003/54/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphörande av direktiv 96/92/EG och det bedömdes i lagstiftningsärendet varigenom elmarknadsdirektivet införlivades i svensk rätt inte behövas några ändringar av 3 kap. 7 § ellagen (prop. 2010/11:70 s. 127-129 och 131). Samma bedömning hade gjorts vid införandet av 2003 års direktiv (se prop. 2004/05:62 s. 62 ff.). Förfarandet har berörts även i t.ex. artikel 37.15-37.17 i elmarknadsdirektivet (se också skäl 33 ff.).

Medlemsstaterna i Europeiska unionen har inte gett unionen någon generell lagstiftningskompetens på det processuella området. Där gäller istället principen om autonomi. Utgångspunkten är alltså att nationell domstol får tillämpa nationell processrätt vid prövning av en talan som grundas på EU-rättsliga bestämmelser (se t.ex. NJA 2013 s. 42 p. 4). Det kan inte utläsas av elmarknadsdirektivet att det skulle ta sikte på något annat än den förvaltningsrättsliga prövning som ankommer på tillsynsmyndigheten. Det finns inte heller någon praxis från EU-domstolen som talar för en annan avsikt. Elmarknadsdirektivet kan inte utgöra hinder mot en sådan processuell ordning som den svenska, där allmän domstol kan pröva en tvist av förevarande slag.

Det följer av både ellagens bestämmelser och allmänna processrättsliga principer att allmän domstol är behörig att pröva en fullgörelsetalan av det aktuella slaget. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § fjärde stycket ellagen om en tvåårig tidsfrist för prövning hos nätmyndigheten är inte tillämplig i allmän domstol. Elmarknadsdirektivets bestämmelser föranleder ingen annan bedömning i de nu angivna frågorna. På grund härav ska allmän domstol anses vara behörig att pröva den talan som 3G Infrastructure Services för. Yrkandet om avvisning ska därför avslås.