NJA 2016 s. 587
En kärande med hemvist i Sverige kan inte åläggas att ställa säkerhet för rättegångskostnader, även om talan skulle avse ett anspråk bakom vilket det finns en intressent som i sig hade varit skyldig att ställa säkerhet.
Norrköpings tingsrätt
I ett mål mellan A.C.G., kärande, samt Tekniska Verken i Linköping AB och Rör & Industriteknik på Hanholmen AB, svarande, antecknade Norrköpings tingsrätt i protokoll följande.
A.C.G. är syster till G.C.G. som är företrädare för det chilenska bolaget Internacionales Biobusiness LTDA. A.C.G. har väckt talan mot Rör & Industriteknik på Hanholmen AB och Tekniska Verken i Linköping AB med yrkande om betalning för en fordran avseende förmedlingsprovision i samband med försäljning av en kraftstation där Tekniska Verken i Linköping AB var säljare och ett chilenskt bolag var köpare. Den fordran som A.C.G. har gjort gällande i målet grundar sig enligt henne på ett mellan Tekniska Verken i Linköping AB, Rör & Industriteknik på Hanholmen AB och Internacionales Biobusiness LTDA ingånget avtal enligt vilket de sistnämnda bolagen var berättigade till provision. Provision har betalats till Rör & Industriteknik på Hanholmen AB men inte till Internacionales Biobusiness LTDA som har överlåtit sin fordran till A.C.G.
Bolagen har bestritt A.C.G:s talan och Tekniska Verken i Linköping AB har i sitt svaromål begärt att A.C.G. ska ställa säkerhet för rättegångskostnad med visst belopp enligt lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader som om Internacionales Biobusiness LTDA var kärande. Rör & Industriteknik på Hanholmen AB har anslutit sig till Tekniska Verken i Linköping AB:s framställan.
A.C.G. har motsatt sig framställningen.
Parterna har angett skäl för sin respektive uppfattning och Tekniska Verken i Linköping AB har gett in viss skriftlig utredning för att visa att A.C.G. lever under i sammanhanget jämförelsevis knappa ekonomiska omständigheter.
Tingsrätten (rådmannen Sophie Falkman) meddelade den 10 juli 2015 följande beslut.
Skäl
Av 1 § lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader följer att om en utländsk medborgare som inte har hemvist här i landet eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk juridisk person ska på svarandens yrkande käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som käranden kan bli skyldig att betala. Yrkandet om säkerhet ska framställas senast när svaranden första gången för talan i målet (se 4 § första stycket samma lag). När yrkandet om säkerhet har framställts ska domstolen förelägga käranden att inom en viss tid ställa säkerhet. Ställs inte säkerhet som godkänns av svaranden eller av domstolen ska talan avvisas (se 4 § andra stycket samma lag). Av 5 § samma lag följer att vissa utländska medborgare eller juridiska personer är befriade från skyldighet att ställa säkerhet till följd av internationella överenskommelser som är bindande för Sverige. Det finns emellertid inte några internationella överenskommelser som befriar chilenska medborgare eller juridiska personer från skyldigheten att ställa säkerhet i föreliggande typ av mål.
A.C.G. har hemvist i Sverige och ingår därför inte enligt lagens otvetydiga ordalydelse bland dem som kan åläggas skyldighet att ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han eller hon kan bli skyldig att betala.
Skyldigheten att ställa säkerhet för rättegångskostnader enligt nämnda lag utgör ett undantag från vad som annars gäller, vilket innebär att utrymmet för laganalogi är ytterligt begränsat. Av vad A.C.G. har anfört framgår att tvisteföremålet överlåtits till henne för att Internacionales Biobusiness LTDA saknade möjlighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Hon har därigenom i princip erkänt att lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader har kringgåtts. Det nu anförda och vad som i övrigt har förekommit i målet utgör emellertid inte tillräckliga skäl för att utöka lagens tillämpningsområde till att omfatta personer med hemvist i Sverige. Tingsrätten avslår därför Tekniska Verken i Linköping AB:s begäran.
Rör & Industriteknik på Hanholmen AB har först efter det att bolaget gått i svaromål framställt yrkande om säkerhet för rättegångskostnad. Situationen får anses jämställd med en för sent framställd invändning om rättegångshinder, vilket innebär att Rör & Industriteknik på Hanholmen AB:s yrkande inte föranleder någon åtgärd.
Slut
Tingsrätten avslår Tekniska Verken i Linköping AB:s begäran om att A.C.G. ska ställa säkerhet för rättegångskostnad samt förklarar att Rör & Industriteknik på Hanholmen AB:s begäran i samma fråga inte föranleder någon åtgärd.
Göta hovrätt
Tekniska Verken i Linköping AB överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle förelägga A.C.G. att ställa säkerhet för bolagets rättegångskostnader i målet samt att säkerheten skulle utgöras av en bankgaranti utfärdad av svensk bank till ett belopp om 750 000 kr.
Till stöd för överklagandet anförde Tekniska verken sammanfattningsvis följande. Det chilenska bolaget Internacionales Biobusiness LTDA (Biobusiness) påstår sig ha en fordran mot Tekniska Verken som uppgår till 265 292 USD och som avser förmedlingsprovision i samband med att Tekniska Verken sålde två kraftaggregat till en köpare i Chile. Biobusiness bedriver inte någon verksamhet i Sverige och bolaget saknar även utmätningsbara tillgångar här i landet. A.C.G. är chilensk medborgare, men bosatt i Sverige. Hon är syster till Biobusiness enda aktieägare och företagsledare, G.C.G., som är bosatt i Chile. - A.C.G. påstås ha förvärvat den i målet aktuella fordran av Biobusiness genom ett avtal den 9 juni 2014. Överlåtelseavtalet anger ingen köpeskilling för fordran och A.C.G. har inte lämnat någon närmare uppgift om att överlåtelsen har skett mot betalning. Med hänsyn till A.C.G:s ekonomiska förhållanden är det dessutom uteslutet att hon skulle ha kunnat erlägga någon betalning för fordran. A.C.G. har inte någon annan anknytning till tvisten mellan Biobusiness och Tekniska Verken än att hon påstår sig ha förvärvat den aktuella fordran. A.C.G. saknar rimligt motiv att förvärva fordran. Det är Biobusiness, och inte A.C.G., som instruerar kärandeombudet i tvisten och som betalar de egna ombudskostnaderna. Biobusiness har även, vid sidan av domstolsprocessen, agerat på olika sätt för att få betalt för den aktuella fordran. Det kan noteras att A.C.G. saknar utmätningsbara tillgångar i Sverige och hon har inte förmåga att betala vare sig sina egna eller Tekniska Verkens rättegångskostnader i målet. Enligt Tekniska Verkens uppfattning är avtalet mellan Biobusiness och A.C.G. ett skenavtal vars enda syfte är att försöka kringgå lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, vilket även har medgetts av A.C.G. i en av inlagorna till tingsrätten, daterad den 9 januari 2015. A.C.G. uppträder i processen som bulvan, processmandatarie eller processkommissionär med Biobusiness som huvudman eller verklig, bakomliggande intressent. Vid detta förhållande ansvarar Biobusiness, jämte A.C.G., för Tekniska Verkens rättegångskostnader i målet. För prövningen av A.C.G:s skyldighet att ställa säkerhet enligt 1980 års lag ska Biobusiness därför anses vara kärande i målet. Mot denna bakgrund ska denna lag tillämpas på det sättet att A.C.G. ska ställa säkerhet för Tekniska Verkens rättegångskostnader i målet.
A.C.G. motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades och anförde sammanfattningsvis följande. Hon har hemvist i Sverige och omfattas därför inte av lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Det bestrids att det skulle föreligga ett skenavtal mellan henne och Biobusiness och att det således skulle vara fråga om ett bulvanförhållande eller liknande förhållande. Hon har förvärvat den aktuella fordran av Biobusiness för att uppnå ekonomisk vinning och omständigheterna kring förvärvet är inte särskilt anmärkningsvärda. För det fall hon förlorar målet kan Tekniska Verken rikta sitt kostnadsanspråk mot henne.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson, Helen Svensson och Ulrik Lönnmyr, referent) anförde i beslut den 26 oktober 2015 följande.
Hovrättens skäl för beslutet
Enligt 1 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader ska en utländsk medborgare som inte har hemvist i Sverige eller en utländsk juridisk person som vill väcka talan vid svensk domstol mot bl.a. en svensk juridisk person, på yrkande från svaranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han genom lagakraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala. Undantag gäller dock för personer med anknytning till något EES-land samt i den mån undantag har avtalats i internationella överenskommelser som är bindande för Sverige, se 5 § samma lag. Ställs inte säkerhet som godkänns av svaranden eller av domstolen ska talan avvisas, se 4 § samma lag.
Av förarbetena framgår att skyldigheten för en utländsk kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader ska ses mot bakgrund av att svenska domar och beslut i princip inte är verkställbara utomlands. Även om svaranden vinner målet kan han därför gå miste om ersättning för sina rättegångskostnader om käranden saknar tillgångar i Sverige. De flesta länder ställer i sin interna lagstiftning liknande krav på utländska kärande som vill väcka talan mot det egna landets medborgare. (Se prop. 1979/80:78 s. 5 och prop. 1996/97:159 s. 7.)
Hovrätten konstaterar inledningsvis i likhet med tingsrätten att A.C.G. har hemvist i Sverige. Hon tillhör därför inte den personkrets som enligt ovan nämnda lag kan åläggas skyldighet att ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader. Den fråga hovrätten har att ta ställning till är emellertid om A.C.G. för talan för Biobusiness räkning och om det förhållandet medför att hon bör ställa säkerhet för Tekniska Verkens rättegångskostnader i målet.
Det är i målet ostridigt att A.C.G. är syster till G.C.G. samt att denne är ensam aktieägare och även ställföreträdare för det chilenska bolaget Biobusiness. Av A.C.G:s uppgifter i målet får anses framgå att Biobusiness saknat möjlighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader i Sverige och att fordran på grund därav har överlåtits till henne för att hon ska göra den gällande mot bl.a. Tekniska Verken. Som tingsrätten har konstaterat har A.C.G. därmed i princip medgett att förfarandet utgjort ett kringgående av lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Av de uppgifter som lagts fram av Tekniska Verken angående A.C.G:s taxerade inkomster de senaste åren finns inget som tyder på att det har funnits ekonomiskt utrymme för henne att förvärva en fordran på 265 292 USD. Det har inte heller framkommit någon uppgift som tyder på att hon faktiskt har erlagt någon betalning för den aktuella fordran.
Enligt hovrättens mening talar de redovisade omständigheterna med styrka för att A.C.G. agerar såsom bulvan för Biobusiness i den aktuella tvisten och att hon för talan för bolagets räkning i syfte att kringgå bestämmelserna om säkerhet för rättegångskostnader.
När ett processföremål placeras hos ett aktiebolag som inte har tillräckliga resurser att möta det rättegångskostnadsansvar som kan förväntas i händelse av förlust, kan i vissa fall aktieägarna åläggas personligt ansvar för motpartens rättegångskostnader. I rättsfallet NJA 2014 s. 877 har aktieägarna till ett s.k. processbolag, som bedömts uteslutande syfta till att kringgå rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader, sålunda ansetts skyldiga att svara personligen för motpartens rättegångskostnader. I litteraturen har ansetts att motsvarande bör gälla även vid andra former av processmissbruk. Generellt innebär det att om en processägare placerar processföremålet hos någon annan med helt eller delvis bibehållet intresse, samtidigt som förvärvaren saknar ekonomiska möjligheter att betala motpartens rättegångskostnader i händelse av förlust, bör i vart fall ett medansvar föreligga för den verklige intressenten (se Stefan Lindskog, Om fattig mans rätt till rättegång, Festskrift till Lars Heuman, s. 337 ff.).
I sammanhanget kan vidare noteras att i kravmål som har sin grund i att en person fått sin fordran överlåten för indrivning, är den eventuella betalningsskyldigheten som fastslås i domen även bindande vad angår förhållandet mellan gäldenären och överlåtaren. Skulle käromålet ogillas svarar även den senare för gäldenärens rättegångskostnader såvida käranden inte kan betala dessa. Gäldenären måste dock föra särskild talan härom eftersom överlåtaren inte är part i inkassomålet. Att i den angivna situationen låta den verklige motparten till tredje man bära det slutliga ansvaret för rättegångskostnaderna motverkar onekligen bulvanupplägg, där en borgenär till en tveksam fordran kan vilja ha en frontfigur mellan sig och gäldenären (se Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl., s. 77 f., och Lars Edlund, Rätt part? - Om processöverlåtelser, felskrivningar och inkassomandatarier, Festskrift till Torkel Gregow, s. 72 f.).
När det gäller ansvar för rättegångskostnader enligt bestämmelserna i 18 kap. RB synes det sammantaget stå klart att i vart fall ett medansvar för motpartens rättegångskostnader kan föreligga när processföremålet har placerats hos någon annan än den ursprunglige intressenten; i vart fall när arrangemanget på ett otillbörligt sätt syftat till att kringgå rättegångsbalkens regler om ansvar för rättegångskostnader och därmed till att rubba det incitament och den balans som dessa regler avser att åstadkomma. Enligt hovrättens mening finns det starka skäl som talar för att motsvarande bör gälla vid sådana arrangemang som syftat till att kringgå bestämmelserna om säkerhet för rättegångskostnader. Det finns emellertid inget stöd i vare sig förarbeten eller praxis för att ålägga någon - som inte omfattas av den personkrets som anges 1 § nämnda lag - skyldighet att ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader. Vidare kan noteras att det i svensk rätt inte finns något allmänt krav på att den som är part i en rättegång ska ha förmåga att ersätta motpartens rättegångskostnader (se rättsfallet NJA 2000 s. 144).
A.C.G. har, som konstaterats i det föregående, hemvist i Sverige och hon omfattas därför inte av den personkrets som anges i lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Som tingsrätten har funnit saknas det därmed förutsättningar att ålägga henne skyldighet att ställa säkerhet för Tekniska Verkens rättegångskostnader i målet. Överklagandet ska därför avslås.
Beslut
Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.
Högsta domstolen
Tekniska Verken i Linköping AB överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle förelägga A.C.G. att ställa säkerhet för bolagets rättegångskostnader i målet med en svensk bankgaranti om 750 000 kr.
A.C.G. motsatte sig ändring av hovrättens beslut.
A.C.G. åberopade ett rättsutlåtande av doktoranden Henrik Bellander.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Annika Stålnacke, föreslog i betänkande följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
1-5. Motsvarar i huvudsak punkterna 1-5 i HD:s beslut.
Frågan i HD
Motsvarar punkten 6 i HD:s beslut.
Den rättsliga regleringen
7-8. Motsvarar i huvudsak punkterna 7 och 8 i HD:s beslut.
Medansvar och ansvarsgenombrott för rättegångskostnader
Motsvarar i huvudsak punkten 10 i HD:s beslut.
Om en förlorande kärande inte betalar svarandens rättegångskostnader kan dock svaranden i vissa fall vända sig till en person ”bakom käranden” som anses ha ett medansvar för kostnaderna. Detta har gällt bl.a. i inkassomål i förhållande till den som överlåtit fordran för indrivning. Eftersom överlåtaren inte är part i målet måste dock en särskild talan väckas mot denne (se bl.a. SvJT 1927 rf s. 40 och Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. 2015, s. 78). I rättsfallet NJA 2014 s. 877 ansågs vidare ägarna bakom ett processbolag skyldiga att svara personligen för motpartens rättegångskostnader då arrangemanget uteslutande syftade till att kringgå rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader.
I doktrinen har det diskuterats hur ett medansvar för rättegångskostnader kan motverka bulvanupplägg och processmissbruk (se t.ex. Stefan Lindskog, Kräver rättssäkerheten plats för processtorpeder?, i Advokaten 1991, s. 124 f., Stefan Lindskog, Om fattig mans rätt till rättegång. Några synpunkter med anledning av NJA 2006 s. 420, i Festskrift till Lars Heuman 2008, s. 327 f. och Lars Edlund, Rätt part? - Om processöverlåtelser, felskrivningar och inkassomandatarier, i Festskrift till Torkel Gregow 2010, s. 63 f.).
Rätten till domstolsprövning
Civilrättsligt medansvar och ansvarsgenombrott för rättegångskostnader som prövas rättsligt i efterhand - när käranden förlorat ett mål och inte betalat utdömda kostnader - är emellertid en annan sak än att en domstol processuellt ställer upp villkor för att käranden ska få sin talan prövad (jfr rättsfallen i p. 9 om lagstöd, Stefan Lindskog, a.a. 2008, s. 341, om att rättegångshinder i princip kräver uttryckligt lagstöd, och Per Henrik Lindblom, Grupptalan i Sverige, 2008, s. 367).
Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska vidare var och en vid prövningen av hans civila rättigheter vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som har upprättats enligt lag. Som framgår av rättsfallet NJA 2014 s. 669 och Europadomstolens praxis innebär ett krav på käranden att ställa säkerhet för rättegångskostnader en viss begränsning av rätten till domstolsprövning (se bl.a. Europadomstolens dom den 13 juli 1995 i Tolstoy Miloslavsky mot Förenade kungariket, no. 18139/91, p. 59).
En begränsning av en konventionsskyddad rättighet måste enligt Europadomstolens praxis uppfylla flera krav. För det första ska begränsningen ha stöd i lag. Lagkravet har dock inte ansetts utesluta att t.ex. en etablerad och fungerande prejudikatlära kan vara tillräckligt tillgänglig och förutsebar och därmed jämställd med lag (se t.ex. ovannämnda dom från Europadomstolen, p. 37, och Anna Ekström, Laglighetskravet i Europakonventionen - Om kraven från en rättighetssynpunkt på utformningen av medlemsländernas lagbestämmelser, i Europarättslig tidskrift 2006, s. 240 f.). En lagstiftning som begränsar mänskliga rättigheter bör vidare inte tolkas extensivt (jfr NJA 2004 s. 336).
Bedömningen i detta fall
Käranden A.C.G. har sin hemvist i Sverige. Enligt 1 § lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader omfattas hon då inte av skyldigheten att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Lagen är tydlig i detta avseende. Det framgår vidare av lagens förarbeten att befrielsen från säkerhetskravet för alla personer som är bosatta i Sverige, oavsett medborgarskap, är en medveten avgränsning (se prop. 1979/80:78 s. 8). A.C.G. skyddas också av Europakonventionens rätt till domstolsprövning och begränsningar i denna rätt kräver bl.a. lagstöd i den mening som fastslagits av Europadomstolen. Något sådant lagstöd som krävs för att förelägga A.C.G. att ställa säkerhet för rättegångskostnader finns inte. Detta gäller oaktat vad som kan anses ha framkommit om omständigheterna i målet.
Slutsats
Slutsatsen blir att A.C.G. inte ska föreläggas att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Tekniska Verkens överklagande ska alltså avslås.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Domskäl
HD (justitieråden Johnny Herre, Svante O. Johansson, Lars Edlund, referent, Anders Eka och Sten Andersson) meddelade den 15 juni 2016 följande slutliga beslut.
Skäl
Bakgrund
A.C.G. har väckt talan mot Tekniska Verken och ett annat bolag med yrkande att bolagen ska förpliktas att solidariskt betala 265 292 US-dollar jämte ränta till henne. Enligt A.C.G. grundar sig fordringen på ett avtal om förmedlingsprovision till bolaget Internacionales Biobusiness LTDA (Biobusiness) i Chile i samband med Tekniska Verkens försäljning av kraftaggregat. Biobusiness har enligt A.C.G. överlåtit sin fordran till henne.
Bolagen har bestritt käromålet. Tekniska Verken har i sitt svaromål yrkat att A.C.G. ska föreläggas att ställa säkerhet för bolagets rättegångskostnader.
Tingsrätten avslog Tekniska Verkens begäran om ställande av säkerhet och hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.
Tekniska Verken har i HD anfört sammanfattningsvis följande. A.C.G. har hemvist i Sverige. Lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader ska emellertid tillämpas beträffande A.C.G. som om Biobusiness var kärande i målet. Hennes skyldighet att ställa säkerhet ska prövas utifrån denna förutsättning, dvs. att den verkliga käranden omfattas av lagens bestämmelser och, som en processförutsättning, därför måste ställa säkerhet. Överlåtelseavtalet mellan Biobusiness och A.C.G. är ett skenavtal. Arrangemanget syftar endast till att Biobusiness ska kringgå 1980 års lag. A.C.G. är att anse som en bulvan eller processkommissionär. Under angivna omständigheter svarar Biobusiness tillsammans med A.C.G. för Tekniska Verkens rättegångskostnader och säkerhet ska därför ställas på sätt som krävs enligt 1980 års lag.
A.C.G. har i HD anfört sammanfattningsvis följande. Hon har hemvist i Sverige. Det saknas därför grund för att begära säkerhet för rättegångskostnaderna av henne. Uppställande av processhinder kan och bör enbart göras genom lag och inte i praxis. Ett krav på att hon ska ställa säkerhet som förutsättning för att hon ska ha rätt att väcka talan innebär en inskränkning i hennes rätt att föra talan i Sverige. En begränsning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen får bara göras genom lag. Det saknas också grund för att betrakta Biobusiness som verklig kärande i målet, eftersom överlåtelsen till henne är reell.
Frågan i HD
Frågan i HD är om A.C.G. kan föreläggas att ställa säkerhet för Tekniska Verkens rättegångskostnader.
Den rättsliga regleringen
En utländsk medborgare som inte har hemvist i Sverige eller en utländsk juridisk person som vill väcka talan vid svensk domstol mot bl.a. en svensk juridisk person ska, om svaranden yrkar det, ställa säkerhet för de rättegångskostnader som käranden kan bli skyldig att betala. Bestämmelser om detta finns i 1 § i 1980 års lag. Ställs inte godkänd säkerhet efter ett föreläggande från domstolen ska talan avvisas (4 § andra stycket). Personer med viss anknytning till något EES-land behöver dock inte ställa säkerhet och detsamma gäller personer som omfattas av vissa internationella överenskommelser (1 § tredje stycket och 5 §).
I förarbetena till 1980 års lag, som ersatte en lag från 1886, anges att skyldigheten för utländska kärande att ställa säkerhet ska ses mot bakgrund av att svenska domar i princip inte är verkställbara utomlands. Även om svaranden vinner målet kan svaranden därför gå miste om ersättning för rättegångskostnader, om käranden saknar tillgångar i Sverige. Med 1980 års lag befriades alla utländska medborgare med hemvist i Sverige från skyldigheten att ställa säkerhet. Trots att lagen tillämpas i få fall och dess funktion har ifrågasatts, anses lagen kunna fylla en preventiv funktion när det gäller att avhålla utländska rättssubjekt från att föra en svagt grundad talan vid svensk domstol. (Se prop. 1979/80:78 s. 5 och 8 samt prop. 1996/97:159 s. 7 och 9.)
Huvudprincipen i svensk rätt är att var och en som har ett civilrättsligt anspråk har rätt att få sin sak prövad i domstol (se artikel 6.1 i Europakonventionen; jfr 2 kap. 11 § andra stycket RF). Begränsningar av rätten till domstolsprövning kräver enligt konventionen lagstöd. Sådana begränsningar bör normalt tolkas restriktivt (se bl.a. NJA 2014 s. 669 och Europadomstolens dom i målet Tolstoy Miloslavsky v. the United Kingdom, 13 July 1995, § 59, Series A no. 316-B; jfr dock beträffande skiljeklausuler bl.a. Stefan Lindskog, Skiljeförfarande. En kommentar, Zeteo version den 1 maj 2014, 2 uppl. med tillägg och ändringar, avsnitt I:0-3.2.1).
I svensk rätt finns det inte något allmänt krav på att den som är part i en rättegång ska ha förmåga att betala motpartens rättegångskostnader. I rättsfallet NJA 2000 s. 144 konstaterade HD att lagstiftaren inte heller infört någon särregel med sådan innebörd för aktiebolag i likvidation. Vidare uttalades i rättsfallet NJA 2006 s. 420 att något sådant krav inte utan lagstöd kan uppställas för konkursbon som saknar tillräckliga medel.
Något krav på sådan betalningsförmåga gäller inte heller för den som för talan i eget namn för annans räkning, exempelvis en s.k. processkommissionär. I sådana fall skyddas svaranden genom möjligheten att i en efterföljande rättegång kräva ersättning från kärandens uppdragsgivare (se bl.a. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång II, 9 uppl. 2015, s. 78; jfr även beträffande s.k. processbolag NJA 2014 s. 877).
Detta skydd kan i och för sig försvagas eller rent av vara illusoriskt om den bakomliggande intressenten bara har tillgångar i ett land där en dom från en svensk domstol inte är verkställbar.
Lagens klara ordalydelse och de principiella överväganden som ligger bakom dess utformning medför dock att det inte finns några förutsättningar att utvidga tillämpningsområdet utöver vad som direkt framgår av lagtexten. En utländsk medborgare med hemvist i Sverige kan därför inte åläggas att ställa säkerhet för rättegångskostnader, även om talan skulle avse ett anspråk bakom vilket det finns en intressent som i sig hade varit skyldig att ställa säkerhet.
Bedömningen i detta fall
A.C.G. har hemvist i Sverige. Som kärande omfattas hon därför inte av någon skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Tekniska Verkens överklagande ska alltså avslås.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
HD:s beslut meddelat: den 15 juni 2016.
Mål nr: Ö 5616-15.
Lagrum: 1 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader.
Rättsfall: NJA 2000 s. 144, NJA 2006 s. 420, NJA 2014 s. 669 och NJA 2014 s. 877 samt Europadomstolens dom i målet Tolstoy Miloslavsky mot Förenade kungariket den 13 juli 1995, Series A no. 316-B.