NJA 2010 s. 490

T.L. förordnades den 1 september 2005 till målsägandebiträde för dödsbona efter H.D. och P.K. (dödsbona) i ett mål angående vållande till annans död m.m. I målet framställde dödsbona enskilda anspråk med skyldighet för den tilltalade att till envar av de efterlevande utge viss ersättning för personskada och livränta. Tingsrätten beslutade i november 2005 att ersättningsanspråken skulle avskiljas för att handläggas i den för tvistemål föreskrivna ordningen. Tingsrätten biföll ersättningsanspråken genom dom den 18 juni 2007. Samtidigt förpliktades svaranden att ersätta dödsbona för deras rättegångskostnader. I ett beslut den 21 juni 2007 om rättelse enligt 17 kap. 15 § första och andra stycket RB beslutade tingsrätten att förordnandet i domen om ersättning till dödsbona för rättegångskostnader i stället skulle ha en lydelse med innebörden att T.L. i egenskap av tidigare målsägandebiträde tillerkändes ersättning av allmänna medel med motsvarande belopp.

Sedan svaranden överklagat domen beslutade hovrätten, efter att parterna getts möjlighet att yttra sig, att undanröja tingsrättens dom avseende ersättning för personskada och livränta och avvisade dödsbonas talan med motiveringen att ett dödsbo efter den som har berövats livet genom brott inte har rätt att föra talan om ersättning för de enskilda dödsbodelägarnas räkning. Samtidigt befriade hovrätten - utan att närmare beröra lydelsen av tingsrättens beslut om rättelse - svaranden från skyldigheten att ersätta dödsbona för rättegångskostnaderna vid tingsrätten.

I samband med att dödsbona yttrade sig över frågan om undanröjande och avvisning ingav T.L. en kostnadsräkning i målet vid hovrätten enligt vilken han yrkade ersättning enligt lagen om målsägandebiträde med 5 940 kr för arbete. T.L:s kostnadsanspråk för sitt biträde i hovrätten berördes inte i det överklagade beslutet och T.L. har i samband med överklagandet av hovrättens beslut om undanröjande och avvisning av dödsbonas talan för egen del yrkat att målet, såvitt nu är i fråga, ska återförvisas till hovrätten eftersom man där har underlåtit att ta ställning till hans yrkande om ersättning enligt lagen om målsägandebiträde.

Som hovrätten angett har ett dödsbo efter den som berövats livet genom brott inte rätt att i eget namn föra talan om ersättning för enskilda dödsbodelägares räkning. Frågan är då om ett målsägandebiträde kan förordnas för ett dödsbo och om T.L. har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt arbete enligt lagen om målsägandebiträde? Som utgångspunkt torde dödsbons behov i ett mål om vållande till annans död av att föra målsägandetalan vara begränsat till vad som ingår i dödsboets ansvar nämligen ersättning för begravningskostnader m.m.

Enligt 1 § första stycket 2 lagen om målsägandebiträde (1988:609) ska, när förundersökning har inletts, ett målsägandebiträde förordnas i mål om bl.a. brott enligt 3 kap. BrB, på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde.

T.L. förordnades som målsägandebiträde i brottmålet vid tingsrätten. Enligt 3 § andra stycket lagen om målsägandebiträde kvarstår målsägandebiträdets uppgift även om talan avskilts enligt 22 kap. 5 § RB för att handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål (med undantag för de s.k. FT-målen). Målsägandebiträdets behörighet kvarstår i högre rätt i de fall tingsrättens dom överklagas beträffande det enskilda anspråket vare sig skadeståndsfrågan har handlats i brottmålet eller som ett särskilt mål enligt reglerna om tvistemål (se NJA II 1994 s. 122).

Vållande till annans död är ett sådant brott för vilket målsägandebiträde kan förordnas. Eftersom uppgiften kvarstår efter ett avskiljande och även vid överklagande, hade T.L. således i och för sig rätt till ersättning för arbetet i hovrätten enligt lagen om målsägandebiträde. Hovrätten har inte tillerkänt honom någon sådan ersättning och inte heller uttalat varför. Troligtvis rör det sig om ett rent förbiseende av hovrätten att det ingivna kostnadsanspråket avsåg ersättning enligt lagen om målsägandebiträde.

Den 1 januari 1991 utvidgades möjligheterna att få målsägandebiträde i bl.a. fall där förundersökning inletts avseende brott enligt 3 kap. BrB. Det krävdes inte längre ett särskilt starkt behov av biträde utan det blev tillräckligt att målsäganden kan antas ha behov av ett målsägandebiträde med hänsyn till sin personliga relation till den misstänkte eller till andra omständigheter. Som exempel på andra sådana omständigheter har i förarbetena till lagändringen angetts: förståndshandikapp, sjuklighet, depressioner till följd av brottet, beroendeställning i t.ex. arbetslivet och i förhållandet mellan lärare och elev eller att målsäganden är gammal eller ett barn (prop. 1989/90:158 s. 11).

Genom ytterligare lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2001 utvidgades rätten till målsägandebiträde att gälla även vid andra brott än brottsbalksbrott. I det lagstiftningsarbetet uttalade regeringen att utrymmet för att förordna målsägandebiträde för efterlevande till den som har dödats genom brott även efter 1991 års lagändring torde vara begränsat. Regeringen konstaterade emellertid samtidigt att rättspraxis lutade åt en något generösare tillämpning och att målsägandebiträde förordnats för de efterlevande vid flera uppmärksammade mordrättegångar (prop. 2000/ 01:79 s. 43).

Av såväl lagtexten som de nu återgivna förarbetsuttalandena framgår att omständigheter av personlig art har en avgörande betydelse vid bedömningen av om det finns behov av målsägandebiträde. Det har således varit lagstiftarens avsikt att målsägandebiträde ska kunna förordnas endast för fysiska personer. T.L. skulle således inte ha förordnats som målsägandebiträde för dödsbona - inte ens om talan endast avsett ersättning för begravningskostnader.

Eftersom T.L. varit förordnad som målsägandebiträde sedan den 1 september 2005 och då inte någon av underinstanserna funnit anledning att häva förordnandet är han berättigad till ersättning av allmänna medel även för sitt arbete vid hovrätten (jfr NJA 2001 s. 351). Han ska därför tillerkännas begärd ersättning.

Målsägandebiträdes uppgifter framgår av 3 § lagen om målsägandebiträde. Eftersom egen talan om ersättning till biträde inte ingår som uppgift har inte T.L. någon rätt till ersättning för arbetet i HD. Hans yrkande härom ska avslås.