NJA 2010 s. 648
En vigsel kan vara ogiltig, om en parts äktenskapsvilja har brustit i så grundläggande hänseenden att det är uppenbart att ett samtycke över huvud taget inte har förelegat, trots att parten vid vigselförrättningen har tillkännagett att så varit fallet.
Alingsås tingsrätt
S.B., C.O., H.T. och R.T. förde vid Alingsås tingsrätt den talan mot B.E.B. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Sven-Erik Gerdin) anförde följande i dom den 2 juni 2008.
Bakgrund och yrkanden m.m.
S.B. och medparter är syskon och syskonbarn till A.B. A.B. var född den 23 oktober 1924. Genom en borgerlig vigsel den 31 maj 1995 vigdes A.B. och B.E.B. A.B. avled den 21 mars 1998 och efterlämnade bl.a. jordbruksfastigheten Ale Fors 1:11 i Skepplanda. Genom ett testamente dagtecknat den 12 mars 1997 hade A.B. förordnat att all hans kvarlåtenskap efter hans död skulle tillfalla B.E.B. Sedan S.B. väckt talan om klander av testamentet fastställde tingsrätten genom en dom den 2 april 2001 att testamentet var ogiltigt och att B.E.B. inte hade någon rätt till kvarlåtenskapen efter A.B., vare sig på grund av arv eller testamente.
Genom en ansökan om stämning yrkade S.B. och medparter att tingsrätten skulle fastställa att B.E.B. saknar giftorätt i kvarlåtenskapen efter A.B. I andra hand yrkade de att giftorätten i vart fall skulle jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.
S.B. och medparter yrkade vidare att tingsrätten skulle fastställa att B.E.B. har redovisningsskyldighet för förvaltningen av A.B:s dödsbo för perioden från och med den 22 mars 1998 till och med den dag hon delgavs stämning i mål T 48-99 vid Alingsås tingsrätt den 26 januari 1999.
Som grunder för sina yrkanden anförde S.B. och medparter att äktenskapet mellan A.B. och B.E.B. var ogiltigt på grund av att
1. det ingicks under påverkan av en psykisk störning hos A.B.,
2. A.B. saknade förmåga att lämna, förstå och inse konsekvenserna av ett samtycke vid vigseln,
3. B.E.B. rättsstridigt tvingat A.B. att medverka i vigseln,
4. B.E.B. begagnat sig av A.B:s trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning,
5. B.E.B. gentemot A.B. hade framkallat rättshandlingen genom svikligt förledande,
omständigheterna vid rättshandlingens tillkomst var sådana att det skulle strida mot tro och heder att åberopa denna och att B.E.B. haft sådan vetskap.
Som grund för yrkandet om jämkning av giftorätten enligt 36 § avtalslagen åberopades samma omständigheter som ovan under p. 1-6.
S.B. och medparter anförde vidare i frågan om redovisningsskyldighet att kärandena genom domen i målet T 48-99 har blivit dödsbodelägare i dödsboet efter S.B. Den förordnade boutredningsmannen, advokaten B.W., Alingsås, har i ett bodelningsbeslut den 8 oktober 2003 funnit att någon redovisningsskyldighet inte föreligger för B.E.B. för tiden från A.B:s död till dess hon delgavs stämningsansökan den 26 januari 1999. B.E.B. är på grund av tingsrättens dom i mål T 48-99 redovisningsskyldig från den dag hon tog hand om boet när A.B. avled.
B.E.B. anförde som grunder för sitt bestridande att det saknas lagliga möjligheter att bifalla såväl yrkandet om ogiltigförklaring av äktenskapet mellan B.E.B. och A.B., som yrkandet om jämkning av giftorätten. Som grund för sitt bestridande såvitt avser redovisningsskyldighet anförde hon att yrkandet saknar stöd i lag.
B.E.B. begärde vidare att frågan om det är möjligt att ogiltigförklara äktenskapet eller jämka giftorätten på de av S.B. och medparter anförda grunderna skulle prövas genom mellandom.
Tingsrätten beslutade att de angivna frågorna skulle prövas genom mellandom och formulerade mellandomstemata.
A. Kan äktenskapet mellan A.B. och B.E.B. förklaras ogiltigt
1. med stöd av ÄktB:s regler på grund av att en av makarna vid vigseln saknade rättshandlingsförmåga,
2. med stöd av avtalslagens ogiltighetsregler eller
med stöd av lagen (1924:323) om verkan av avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning.
B. Kan den efterlevande makens giftorätt vid bodelning med anledning av den andre makens död jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.
B.E.B. yrkade att tingsrätten skulle fastställa att ett äktenskap inte kan förklaras ogiltigt på de under p. 1-6 angivna grunderna och att en efterlevande makes giftorätt vid bodelning med anledning av den andre makens död inte kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.
S.B. och medparter yrkade att tingsrätten skulle fastställa att ett äktenskap kan förklaras ogiltigt och att jämkning av giftorätten kan ske på angivna grunder.
Genom en mellandom den 9 september 2005 fastställde tingsrätten att ett äktenskap inte kan ogiltigförklaras med hänvisning till en makes bristande rättshandlingsförmåga vid äktenskapets ingående, avtalslagens ogiltighetsgrunder eller lagen (1924:323) om verkan av avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning. Tingsrätten fastställde vidare att en efterlevande makes giftorätt vid bodelning med anledning av den andre makens död kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.
Målet överklagades till Hovrätten för Västra Sverige, som genom en dom den 27 september 2006 ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att hovrätten fastställde att jämkning av giftorätten inte kan ske med stöd av 36 § avtalslagen.
Sedan HD genom ett beslut den 30 maj 2005 inte funnit skäl att meddela prövningstillstånd har hovrättens dom vunnit laga kraft.
Båda parter var härefter överens om att handläggningen av målet i tingsrätten skulle återupptas. S.B. och medparter föreslog att målet skulle sättas ut till fortsatt muntlig förberedelse.
Sedan tingsrätten förelagt S.B. och medparter att komma in med ett yttrande med uppgift om vilket, eller i förekommande fall, vilka yrkanden man ville få prövade samt en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet eller yrkandena samt den bevisning som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis, förklarade S.B. och medparter att talan återkallades i de delar som prövats genom mellandomen.
Till förtydligande av talan såvitt avser redovisningsskyldighet yrkade S.B. och medparter att tingsrätten skulle förklara att B.E.B. är redovisningsskyldig för sin förvaltning av dödsboet från och med den 22 mars 1998 och fram till dess hon överförde medlen till boutredningsmannen. S.B. och medparter anförde vidare följande. Genom Alingsås tingsrätts dom i mål T 48-99 blev det klarlagt att B.E.B inte var ensam dödsbodelägare i dödsboet. Det är B.E.B. som har förvaltat dödsboet. Hon är därför redovisningsskyldig för sin förvaltning. En dom med den innebörden att ytterligare dödsbodelägare föreligger har verkan från dödsfallet. Arvsrätten inträder från dödsfallet och omfattar all den avlidnes egendom som denne ägde vid dödsfallet. I annat fall skulle ju ett klander av testamente kunna bli meningslöst på grund av att den enda dödsbodelägaren förslösar arvet under den period inom vilken klandret av testamentet fick väckas.
B.E.B. har i redovisningsfrågan anfört följande. Oaktat S.B. och medparter under processens gång utvidgat sitt yrkande vidhåller B.E.B. att hon fullgjort sin redovisningsskyldighet avseende dödsboets medel. Advokat W. har i beslut den 8 oktober 2003, vid vilken tidpunkt medlen har överförts till honom, fastslagit att någon redovisningsskyldighet för B.E.B. överhuvudtaget inte föreligger för tiden från A.B:s död fram till dess hon delgavs S.B:s stämning i mål T 48-99. Av ett brev från advokat W. till B.E.B:s ombud den 2 oktober 2007 framgår att B.E.B. har försett boutredningsmannen med fullständig redovisning för perioden 1995-1998 liksom för perioden 1999 till 2001. Advokat W. har i nämnda brev uttryckligen förklarat att han inte har krav på ytterligare redovisning från B.E.B. Med hänvisning till det anförda kan konstateras att kärandenas utvidgade yrkande till största delen avser en period för vilken B.E.B. de facto avgett efterfrågad redovisning. Vidare konstateras att boutredningsmannen genom B.E.B:s redovisning erhållit dels en utgående balans av omstridda medel per dödsdagen för A.B., dvs. den 22 mars 1998, dels en ingående balans avseende samma medel per den 1 januari 1999. Slutsatsen kan därmed dras att advokat W. erhållit erforderlig insyn ifråga om förvaltningen av omstridda medel. Som framgått av det anförda har advokat W. såväl i beslut den 8 oktober 2003 som i brev till B.E.B. den 2 oktober 2003 också bekräftat detta.
Sedan S.B. och medparter förelagts att yttra sig med anledning av vad B.E.B. hade anfört i redovisningsfrågan har S.B. och medparter kommit in med en skrift i vilken man uppger sig tolka att motparten har medgett talan i den delen.
S.B. och medparter konstaterar vidare att målet i den del talan har prövats genom mellandomen har återkallats, men att S.B. och medparter även har yrkat att rätten skall förklara att B.E.B inte har någon giftorätt i boet efter A.B. eftersom äktenskapet är ogiltigt på grund av att A.B. inte har lämnat något samtycke vid vigseln enligt 4 kap. 2 § ÄktB och att denna del av målet alltså ännu är oprövad. Han har i denna del vidare anfört följande. Mellandomstemat bestämdes till ”Kan äktenskapet mellan A.B. och B.E.B. förklaras ogiltigt 1. med stöd av ÄktB:s regler på grund av att en av makarna vid vigseln saknade rättshandlingsförmåga. Denna frågeställning har besvarats genom ett rättskraftigt avgörande. S.B. och medparter gör gällande att äktenskapet är ogiltigt enligt bestämmelserna i ÄktB och det utan inskränkningen till endast avsaknad av rättshandlingsförmåga. S.B. och medparter har inte gjort denna inskränkning. Det enda som avgjorts genom mellandomen är att rättshandlingsförmåga inte är en nödvändig förutsättning för en giltig vigsel. Det kan dock konstateras av själva lagrummet i fråga att samtycke fortfarande krävs för vigsel. Det innebär att frågan fortfarande kvarstår om äktenskapet är ogiltigt enligt ÄktB:s regler med avseende på frågan om A.B. har lämnat samtycke enligt 4 kap. 2 § ÄktB. I stämningsansökan anges under punkten 2 att han inte hade förmågan att lämna samtycke. Om det görs gällande att någon inte hade förmågan att lämna samtycke så innebär det naturligtvis implicit och som en direkt konsekvens därav att det påstås att det inte har lämnats något samtycke. Det går ju inte att lämna ett samtycke utan att man har förmåga att lämna det.
B.E.B. har i redovisningsfrågan förklarat att det inte är korrekt att B.E.B. har medgett talan i den delen. På de skäl som tidigare redovisats har hon anfört att yrkandet om utvidgad redovisningsskyldighet saknar stöd i lag.
I frågan om giftorätt har B.E.B. anfört följande. I målet är ostridigt att vigsel förrättades mellan A.B. och B.E.B. den 31 maj 1995. En grundläggande förutsättning för att vigseln överhuvudtaget skulle kunna ske var att samtliga de i 4 kap. 2 § ÄktB angivna s.k. konstitutiva momenten förelåg. Ett av dessa konstitutiva moment har varit att envar av A.B. och B.E.B på fråga från vigselförrättaren tydligt givit till känna att de samtycker till det förestående äktenskapet. Eftersom vigseln de facto ägde rum, kan hållas för visst att A.B. inför vigselförrättaren och närvarande vittnen lämnade samtycke till äktenskapet. För det fall A.B. vid vigselceremonin inte uttryckligen samtyckt till äktenskapets ingående hade ju någon vigselförrättning inte kommit till stånd. - I målet omstridda tvistefrågor har sedan april 2003 varit föremål för prövning i tingsrätten, hovrätten och HD. Efter denna prövning föreligger ett lagakraftvunnet avgörande med innebörd att ett äktenskap inte kan ogiltigförklaras med hänvisning till en makes bristande rättshandlingsförmåga vid äktenskapets ingående, avtalslagens ogiltighetsregler eller lagen (1924:323) om verkan av avtal som slutits under påverkan av psykisk störning. Det är vidare lagakraftvunnet avgjort att en efterlevande makes giftorätt vid bodelning med anledning av den andre makens död inte kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Det kan följaktligen konstateras att B.E.B. fullt ut fått gehör för sin uppfattning i de rättsfrågor som varit föremål för domstolarnas prövning.
Båda parter har beretts tillfälle att inom viss tid slutföra sin talan varvid det har angetts att parten, om man önskar åberopa ytterligare om ständigheter eller utredning, inom samma tid skall komma in med uppgift om detta.
Tingsrättens domskäl
Frågan om B.E.B:s giftorätt
Genom Hovrättens för Västra Sverige dom den 9 september 2003 har slagits fast att ett äktenskap inte kan ogiltigförklaras med hänvisning till en makes bristande rättshandlingsförmåga vid äktenskapets ingående, avtalslagens ogiltighetsregler eller lagen (1924:323) om verkan av avtal som slutits under påverkan av en psykisk sjukdom. Det är ostridigt i målet att den 31 maj 1995 mellan A.B. och B.E.B. har förrättats en vigsel. Vad S.B. och medparter har anfört om att A.B. på grund av senildemens inte hade förmågan att lämna, förstå och inse konsekvenserna av ett samtycke vid vigseln och att det alltså inte har lämnats ett sådant samtycke som enligt 4 kap. 2 § ÄktB är en förutsättning för ett äktenskap och att äktenskapet mellan A.B. och B.E.B. därmed inte är giltigt, har alltså prövats genom hovrättens ovannämnda dom.
Det föreligger därför hinder för tingsrätten att vidare pröva denna frågan. S.B:s och medparters yrkande att B.E.B. skall förklaras sakna giftorätt i boet efter A.B. på den nu anförda grunden skall därför avvisas.
Redovisningsfrågan
Av 18 kap. 2 § ÄB framgår att en efterlevande make som är dödsbodelägare och som sammanbodde med den avlidne maken skall ta hand om och vårda boet. Den efterlevande maken är enligt 9 kap. 3 § ÄktB skyldig att fram till bodelningen redovisa för all egendom som ingår i boet. Det får anses att den efterlevande makens redovisningsskyldighet gentemot övriga dödsbodelägare sträcker sig från tidpunkten för dödsfallet och fram till den tidpunkt när den egentliga dödsboförvaltningen tar vid, i detta fall när medlen i boet har redovisats och överförts till den förordnade boutredningsmannen. Även när den efterlevande maken har levt i tron att hon var ensam dödsbodelägare, men det senare visat sig att hon inte var ensam dödsbodelägare, får det förutsättas att hon även under den tiden måste redovisa för sin förvaltning av boet. Det innebär att B.E.B. har varit redovisningsskyldig för sin förvaltning av boet efter A.B. från den 22 mars 1998 till den 8 oktober 2001.
S.B. och medparter har yrkat att tingsrätten genom dom skall fastställa att B.E.B. under denna tid är redovisningsskyldig för förvaltningen i boet efter A.B.
En talan om fastställelse huruvida ett visst rättsförhållande består eller inte består får enligt 13 kap. 2 § RB upptas till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna ovisshet länder käranden till förfång.
Av B.E.B:s uppgifter i målet framgår, och annat har inte visats eller överhuvudtaget påståtts, att B.W. har förklarat att han av B.E.B. har fått en ”Avstämning av konton, inbetalningar och utbetalningar för A.B:s dödsbo” för dels perioden 1995-1998, dels perioden 1999-2001 och att han, med reservation för att han inte har tagit del av underliggande verifikat, inte har anledning att ifrågasätta redovisningarna och därför inte har ytterligare krav på redovisning.
Den redovisningsskyldighet som har åvilat B.E.B. har alltså fullgjorts. Detta innebär att det knappast finns ett behov för S.B. och medparter att få redovisningsskyldigheten fastställd i en dom. S.B:s och medparters talan skall därför avvisas även i denna del.
- - -
Domslut
Domslut
Målet avskrivs i den del talan har återkallats.
S.B:s och medparters talan om avsaknad av giftorätt i dödsboet efter A.B. avvisas.
S.B:s och medparters talan om redovisningsskyldighet i dödsboet efter A.B. avvisas.
Hovrätten för Västra Sverige
S.B. och medparter överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten, med undanröjande av tingsrättens dom varigenom deras talan beträffande giftorätt och redovisningsskyldighet avvisats, skulle återförvisa målet i dessa delar till tingsrätten för avgörande i sak.
B.E.B. bestred klagandenas yrkande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors samt hovrättsråden Per Westerling och Ingrid Björck, referent) anförde följande i dom den 6 oktober 2009.
Hovrättens domskäl
Frågan om giftorätt
Klagandena yrkade vid tingsrätten att rätten skulle förklara att B.E.B. inte hade någon giftorätt i boet efter A.B. eftersom äktenskapet var ogiltigt på grund av att A.B. inte hade lämnat något samtycke till vigseln i enlighet med 4 kap. 2 § ÄktB. De har i hovrätten vidhållit att frågan om huruvida samtycke har lämnats inte är rättskraftigt avgjord genom mellandomen och att tingsrättens avvisningsbeslut därför är felaktigt. De har till stöd för sin talan i denna del anfört i huvudsak följande.
Av 4 kap. 2 § ÄktB framgår att kvinnan och mannen var för sig ska på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Om samtycke inte har lämnats är förrättningen ogiltig som vigsel. Tingsrätten har i mellandomstemat angett rättsfaktumet rättshandlingsförmåga medan lagtexten anger ”ge till känna att de samtycker till äktenskapet”. Det av tingsrätten formulerade mellandomstemat är således inte överensstämmande med det rättsfaktum som leder till rättsföljden ogiltighet. Det går att samtycka utan att ha rättshandlingsförmåga. Klagandena har påtalat detta förhållande redan från början vid tingsrätten vilket var anledningen till att de motsatte sig mellandom.
B.E.B. har åberopat samma omständigheter som hon anfört vid tingsrätten.
Hovrättens bedömning
Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att frågan om äktenskapets giltighet redan är rättskraftigt avgjord genom hovrättens dom den 27 september 2006. Det har därför förelegat hinder för tingsrätten att pröva S.B:s och medparters talan om att B.E.B. saknat giftorätt i kvarlåtenskapen efter A.B. utifrån grunden att äktenskapet varit ogiltigt. Tingsrättens avvisningsbeslut är således korrekt.
Frågan om redovisningsskyldighet
Klagandena yrkade vid tingsrätten, såsom deras talan slutligen bestämdes, att tingsrätten skulle förklara att B.E.B. var redovisningsskyldig för sin förvaltning av dödsboet från och med den 22 mars 1998 och fram till dess att hon överförde medlen till boutredningsmannen.
Klagandena har i hovrätten anfört att tingsrättens slutsats att det saknas behov av att få redovisningsskyldigheten fastställd är felaktig och de har därvid påpekat i huvudsak följande.
Eftersom boutredningsmannen ansett att B.E.B. inte är redovisningsskyldig för nu aktuell period är hans uttalande att hon fullgjort sin redovisningsskyldighet inte relevant. Boutredningsmannen har dessutom reserverat sig för att han inte sett de verifikationer som ligger till grund för de i redovisningen angivna beloppen. Det finns vidare anledning anta att det finns brister när det gäller allegaten, men det är först genom att redovisningsskyldigheten fastställs som det går att ställa krav på verifikationer och kompletterande uppgifter.
B.E.B. har åberopat samma omständigheter som hon anfört vid tingsrätten.
Hovrättens bedömning
Mot bakgrund av att frågan om äktenskapets giltighet redan får anses rättskraftigt avgjord delar hovrätten tingsrättens uppfattning att det redan av lag följer att B.E.B. har varit redovisningsskyldig för sin förvaltning av dödsboet efter A.B. från den 22 mars 1998 till den 8 oktober 2001. Då det således inte råder någon ovisshet om att hon är redovisningsskyldig saknas det skäl att tillåta en fastställelsetalan i denna del.
Slutsatser
Hovrättens bedömningar leder till att klagandenas yrkanden om undanröjande och återförvisning skall lämnas utan bifall och att det slut som tingsrätten kommit till i överklagade delar ska fastställas. - - -
Hovrättens domslut
Hovrätten ogillar klagandenas yrkanden om undanröjande och återförvisning samt fastställer det slut tingsrätten kommit till i överklagade delar.
Högsta domstolen
S.B. och medparter överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens och tingsrättens domar och återförvisa målet till tingsrätten för prövning i sak.
B.E.B. bestred yrkandet.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Dag Edvardsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
S.B. och medparter yrkade i tingsrätten att det skulle fastställas att B.E.B. saknar giftorätt i kvarlåtenskapen efter A.B. eller i vart fall att hennes giftorätt skulle jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.
Tingsrätten fann skäl för att i mellandom pröva dels huruvida äktenskapet mellan A.B. och B.E.B. kunde förklaras ogiltigt, dels om efterlevande makes giftorätt vid bodelning med anledning av den andre makens död kunde jämkas enligt 36 § avtalslagen. Tingsrättens mellandom kom i båda avseendena att bli ett uttalande om innehållet i gällande rätt utan anknytning till den konkreta tvisten.
Enligt 13 kap. 2 § RB, som även äger tillämpning i fråga om mellandom enligt 17 kap. 5 § samma balk, måste en fastställelsetalan avse en konkret rättsföljd och ha tillräckligt tydlig anknytning till konkreta omständigheter som åberopas till grund. Det är inte tillåtet att pröva vad som är gällande rätt, d.v.s. avgöra en abstrakt rättsfråga. Även när rena rättsfrågor prövas av domstol, t.ex. som mellandomsteman, måste det finnas en anknytning till en konkret tvist.
Tingsrättens mellandom har brustit i anförda avseenden. Varken hovrättens prövning av mellandomen eller HD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd har ändrat på det förhållandet. Detta innebär bl.a. att mellandomen, trots att den numera vunnit laga kraft, inte har rättskraft över något rättsförhållande med anknytning till talan i målet. Domen är att anse som en s.k. lagförklaring.
I den efterföljande handläggningen av målet vid tingsrätten och i hovrätten skedde inte någon prövning i sak trots att båda domstolarna meddelade dom. Avgörandena kom att präglas av den felaktiga mellandomen; bl.a. avvisades S.B:s och medparters talan om giftorätt på grund av mellandomens rättskraft.
Det anförda betyder att det förekommit domvilla vid tingsrätten och i hovrätten. Detta har bl.a. inneburit att S.B:s och medparters talan beträffande giftorätten inte har blivit prövad i sak. Frågan är då vilken betydelse detta har för målets fortsatta handläggning.
S.B. och medparter har gjort gällande att det förelegat vissa materiella brister i A.B:s samtycke till äktenskapet eller att denne inte har lämnat ett formellt riktigt samtycke till äktenskapet.
I svensk rätt har det sedan länge gjorts uppdelning mellan formella och materiella brister vid ett äktenskaps uppkomst. Uppdelningen beror på att äktenskapet är ett statusförhållande som kommer till stånd genom en myndighets beslut men beslutet förutsätter att det finns ett äktenskapsavtal hos parterna. Vigseln kan sägas vara den offentligrättsliga förrättning som stadfäster makarnas äktenskapsvilja. Brister kan endera ha förekommit i vigselförrättningen eller i parternas viljeförklaringar. (Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken I. Förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m.m., 1913 s. 298, i fortsättningen kallat LB 1913.)
Enligt 4 kap. 2 § första stycket ÄktB ska vid vigsel de som ingår äktenskap vara närvarande samtidigt och de ska var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren ska därefter förklara att de är makar. Dessa tre moment anses vara, för äktenskapets uppkomst, de nödvändiga formella beståndsdelarna av vigseln (även kallade de konstitutiva momenten).
Har det inte gått till så som det anges i första stycket eller var vigselförrättaren inte behörig att förrätta vigsel, är förrättningen enligt bestämmelsens andra stycke ogiltig som vigsel. Innebörden av att en vigsel är ogiltig anses vara att det äktenskap, som till synes har uppstått, är en nullitet. Äktenskapet har därför inte gett upphov till ett äktenskaps rättsverkningar, vilket innebär att äktenskapet anses upplöst med tillbakaverkande effekt, ex tunc. (LB 1913 s. 304.)
Tidigare fanns det i svensk rätt en möjlighet att angripa själva äktenskapsavtalet. Under vissa förhållanden - t.ex. därför att part vid vigseln var sinnessjuk eller sinnesslö eller befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd som utesluter rättshandlingsförmåga eller att part ingått äktenskapet på grund av misstag, tvång eller svek - kunde äktenskapet återgå på yrkande av part. Vid återgång upplöstes dock äktenskapet endast med framtida verkan, ex nunc.
Vid avskaffandet av återgångsreglerna år 1973 övervägdes om man därmed var tvungen att införa en motsvarighet till de regler som inom förmögenhetsrätten kan göra en rättshandling ogiltig. Materiella brister i äktenskapsviljan ansågs i och för sig tala för att äktenskapet skulle bli ogiltigt, men de starka personliga inslagen i den samlevnad som äktenskapet hänför sig till, bedömdes dock vara ett vägande skäl mot att jämställa giftermål med rättshandlingar i allmänhet.
Det framhölls också att en ansökan om äktenskapsskillnad är en enklare utväg än en rättegång i vilken part måste bevisa att hans eller hennes till det yttre riktiga viljeförklaring vid giftermålet var behäftad med så allvarliga dolda brister att den måste frånkännas verkan. Tanken var att de reformerade bestämmelserna om äktenskapsskillnad, vilka föreslogs inte längre kräva någon äktenskapsskillnadsgrund, helt skulle konsumera återgångsreglernas tillämpningsområde (prop. 1973:32 s. 117 f. och SOU 1972:41 s. 163 f.).
I specialmotiveringen till bestämmelserna om vigsel uttalades det därför att de nödvändiga formkraven för vigsel, efter att återgångsreglerna avskaffats, skulle ha samma innebörd som de tidigare hade haft. För att understryka innebörden av uttalandet framhölls det att om en av kontrahenterna skulle ha saknat rättslig handlingsförmåga vid vigseln hindrade detta inte att ett giltigt äktenskap likväl förelåg (prop. 1973:32 s. 139).
Materiella brister i äktenskapsviljan ska istället behandlas som hinder mot att ingå äktenskap. Föreligger äktenskapshinder ska vigselförrättaren vägra vigsel. Skulle vigselförrättaren ändå förrätta en vigsel med iakttagande av formkraven i 4 kap. 2 § första stycket ÄktB anses ett giltigt äktenskap ha kommit till stånd (se bl.a. LB 1913 s. 304, prop. 1973:32 s. 97 och prop. 2003/04:48 s. 24).
Denna ordning innebär emellertid inte att frågan under vilka förutsättningar parterna lämnat sitt samtycke saknar rättslig betydelse. Enligt 4 kap. 2 § första stycket ÄktB ska ju de som ingår äktenskap på vigselförrättarens fråga ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Samtycket är inte bara en viljeförklaring som skapar äktenskapsavtalet mellan parterna, utan det ingår också som ett nödvändigt moment i den offentligrättsliga förrättning som bekräftar makarnas äktenskapsvilja. Samtycket fyller således en dubbelfunktion (LB 1913 s. 297 f.).
Det är vigselförrättaren som ska tillse att alla de vid äktenskapets ingående stadgade formaliteterna iakttages och är för handen, inklusive då att det föreligger ett för förrättningen verksamt samtycke, innan han eller hon förklarar de som ingår äktenskapet för äkta makar.
I fråga om vad som konstituerar ett samtycke har det i förarbetena uttalats att makarna ska ”avgiva sitt ja och samtycke till giftermålet” vilket ska ske utan ”villkor och förbehåll” (LB 1913 s. 303). I senare förarbeten har det uttalats att det självfallet krävs att samtycket lämnats av fri vilja (prop. 1986/87:1 s. 119). Ett samtycke är således något mer än att lämna ett jakande svar på vigselförrättarens fråga. Var gränsen bör gå för att vigselförrättaren ska underkänna ett avgivet ja och därmed vägra vigsel har däremot inte berörts av lagstiftaren, utan frågan får anses överlämnad till rättstilllämpningen.
En grundläggande förutsättning för att en vigsel ska få förrättas måste vara att båda kontrahenterna är i ett sådant psykiskt tillstånd att de har rättslig handlingsförmåga med avseende på äktenskapets ingående. De måste sålunda ha inte endast en klart manifesterad vilja att ingå äktenskapet utan också förmåga att uppfatta den väsentliga innebörden av äktenskapet och dess rättsliga konsekvenser (se NJA 1994 s. 108). Vidare bör själva förfarandet vid vigseln ha en sådan gestaltning att akten klart framstår för parterna som avsedd att leda till ett giltigt äktenskap. Härigenom utesluts möjligheten för att bl.a. en repetition av vigseln skulle få rättsverkan (LB 1913 s. 303). Som utgångspunkt måste därför gälla att en vigsel ska vägras om anförda grundläggande förutsättningar för det lämnade samtycket inte föreligger.
Inte alla brister i samtycket bör dock medföra att förrättningen blir ogiltig som vigsel. I förarbetena framhålls att faktiskt bestående äktenskap inte bör få upprivas på grund av formfel vid dess ingående, såvida inte felet var av synnerlig betydelse (LB 1913 s. 303). Vigselförrättningen, men även hindersprövningen och registreringen av äktenskapet, är myndighetsutövning som utövas under tjänstefelsansvar (jfr NJA 1994 s. 108). Vid utförandet av dessa uppgifter är vigselförrättaren sannolikt att anse som en förvaltningsmyndighet.
Inom förvaltningsrätten anses ett beslut vara en nullitet om det är behäftat med ett väsentligt och uppenbart fel. Sådana fel kan vara att beslutet meddelats av fel myndighet eller att beslutet fattats utan att viktigare formföreskrifter, som stadgats i rättssäkerhetens intresse, har iakttagits (se Hans Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 8 uppl. 2007, s. 139 f., Halvar G.F. Sundberg, Allmän förvaltningsrätt, 1955, s. 184 f. och 189 och Nils Herlitz, Föreläsningar i förvaltningsrätt III, 1949, s. 432 och 439).
Ett avgivet ja bör mot bakgrund av det anförda inte kunna anses som ett samtycke om det föreligger så väsentliga brister i kontrahentens äktenskapsvilja eller rättsliga handlingsförmåga att det är uppenbart att kontrahenten inte handlar av fri vilja eller förstår vad saken gäller. Sådana brister i samtycket bör bedömas som om kontrahenten saknar behörighet att med laga verkan ingå äktenskap. Det äktenskap som till synes har uppkommit bör därför vara utan rättsverkan.
Vigselförrättarens uppfattning bör således inte vara avgörande för bedömningen om ett giltigt samtycke föreligger. Det ligger dock i sakens natur att formella brister av nu aktuellt slag är av den arten att bevisning om deras existens torde vara begränsat till förhör med de personer som närvarat vid vigseln.
Beträffande frågan om giftorätten kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen bör det framhållas att den bestämmelsen är tillämplig på avtalsvillkor eller andra rättshandlingar. I nu aktuellt fall synes det dock inte vara fråga om jämkning av något avtal eller motsvarande utan av den rätt till bodelning som följer direkt av lag. Lagstiftaren har särskilt reglerat under vilka förutsättningar detta kan ske genom bestämmelserna i 12 kap. ÄktB. Bland annat får jämkning vid bodelning med anledning av makes död inte åberopas av arvingar till den avlidne. Någon sådan begränsning finns inte i fråga om tillämpning av 36 § avtalslagen. Om bestämmelsen skulle kunna tillämpas analogt i nu aktuella fall skulle lagstiftarens syfte med regleringen i 12 kap. ÄktB omintetgöras. Jämkning enligt 36 § avtalslagen bör därför inte vara tillåten.
Hovrätten har fastställt tingsrättens avvisningsbeslut angående talan om B.E.B:s redovisningsskyldighet med hänvisning till bl.a. att frågan om äktenskapets giltighet är rättskraftigt avgjord. Som framkommit ovan finns det inte något rättskraftigt avgörande beträffande äktenskapets giltighet. Riktigheten av hovrättens beslut kan därför ifrågasättas.
Mot bakgrund av det anförda står det klart att frågan om det förelegat materiella brister i A.B:s samtycke till äktenskapet inte har blivit rättskraftigt avgjord och att frågan om A.B. lämnat ett formellt riktigt samtycke till äktenskapet inte har blivit prövad. Dessa rättegångsfel kan antas ha inverkat på målets utgång och kan, med hänsyn till instansordningen, inte avhjälpas i HD. Målet bör därför prövas på nytt vid tingsrätten.
På grund av det anförda bör tingsrättens och hovrättens dom undanröjas och målet förvisas åter till tingsrätten för erforderlig behandling.
- - -
Domslut
HD:s avgörande
Med upphävande av hovrättens dom undanröjer HD tingsrättens dom och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt behandling.
Domskäl
HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, referent, Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund och Ingemar Persson) meddelade den 28 december 2010 följande beslut.
Skäl
I en mellandom den 9 september 2005 förordnade Alingsås tingsrätt att vissa fastställda rättssatser skulle gälla vid den fortsatta handläggningen av målet. I dom den 27 september 2006 ändrade hovrätten tingsrättens mellandom endast så att en av rättssatserna gavs en annan innebörd. Hovrättens dom vann laga kraft. De angivna rättssatserna var generellt och abstrakt utformade. Genom hovrättens dom avgjordes ingen fråga i målet.
När tingsrätten härefter hade återupptagit målets handläggning förklarade S.B. och medparter att de återkallade sin talan i de delar som hade prövats genom mellandomen. Eftersom ingen del av målet hade prövats, är det oklart vad återkallelsen egentligen innebar, särskilt som S.B. och medparter vidhöll sitt yrkande att rätten skulle förklara att B.E.B. inte hade någon giftorätt i boet efter A.B. Tingsrättens och hovrättens beslut (av domstolarna betecknade ”dom”) att avvisa S.B:s och medparters talan om avsaknad av giftorätt och om redovisningsskyldighet innebär att det väckta käromålet över huvud taget inte har prövats i sak, något som borde ha skett.
Frågan är nu om det rättegångsfel som sålunda har förevarit kan avhjälpas i HD eller om målet ska återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning (jfr 50 kap. 28 och 29 §§ RB). Tingsrätten och hovrätten synes ha ansett att den rättsregel som ska tillämpas är klarlagd och att den inte ger utrymme för någon annan slutsats än att käromålet ska ogillas. Om rättsläget är klart så som domstolarna har ansett, bör HD kunna ta ställning till överklagandet som uppenbart ogrundat. I annat fall bör S.B:s och medparters talan prövas i sak av tingsrätten.
S.B. och medparter har yrkat att det ska fastställas att B.E.B. saknar giftorätt i kvarlåtenskapen efter A.B. Som grund för sin talan gör de gällande att vigseln mellan A.B. och B.E.B. är ogiltig därför att A.B. vid vigseln inte lämnade samtycke till äktenskapet. Förberedelsen i målet har inte drivits så långt att det är klarlagt vad som närmare bestämt ligger i påståendet om bristande samtycke. Det framgår dock att S.B. och medparter ifrågasätter att A.B:s hälsotillstånd var sådant att han kunde lämna ett samtycke.
I 4 kap. 2 § ÄktB föreskrivs att en förrättning är ogiltig som vigsel, om inte de som ska vigas är närvarande samtidigt och var för sig på fråga av vigselförrättaren ger till känna att de samtycker till äktenskapet samt vigselförrättaren förklarar att de är makar. Vigselförrättaren ska också vara behörig att förrätta vigsel. Om förrättningen är ogiltig som vigsel, innebär det att det äktenskap som till synes uppstått är en nullitet och inte i något hänseende ger upphov till ett äktenskaps rättsverkningar (se Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., 1990, s. 70).
Denna reglering överensstämmer i sak med den som infördes år 1915 genom ändringar i gamla giftermålsbalken. Då infördes också regler om återgång av äktenskap. Återgång kunde ske om makes samtycke till äktenskapet var ogiltigt på grund av bristande rättshandlingsförmåga, misstag, tvång eller svek. Återgång kunde också ske, om äktenskapet hade ingåtts i strid mot vissa äktenskapshinder, bl.a. sinnessjukdom och sinnesslöhet. En dom på återgång hade inte tillbakaverkande kraft utan fick rättsverkningar bara för framtiden. Att det förelåg en återgångsanledning inverkade alltså inte på vigselns eller äktenskapets giltighet. (Se Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken I. Förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m.m., 1913.)
År 1973 avskaffades vissa äktenskapshinder och återgångsinstitutet upphävdes. Beträffande de tidigare återgångsanledningarna hänvisades till rätten till äktenskapsskillnad. Reglerna om vigsels ogiltighet ändrades inte. Alltjämt gäller därför att sådana omständigheter som kunde föranleda återgång av äktenskap inte medför att en vigsel är ogiltig enligt 4 kap. 2 § ÄktB. (Se prop. 1973:32.)
En grundläggande förutsättning för att en vigsel ska få förrättas är att båda kontrahenterna är i ett sådant psykiskt tillstånd att de har rättslig handlingsförmåga med avseende på äktenskapets ingående. De måste sålunda ha inte endast en klart manifesterad vilja att ingå äktenskapet utan också förmåga att uppfatta den väsentliga innebörden av äktenskapet och dess rättsliga konsekvenser. Brister det i dessa hänseenden, ska vigselförrättaren avstå från att förrätta vigsel. (Se NJA 1994 s. 108 och prop. 1973:32 s. 97.) Av det förut anförda följer emellertid att en vigsel som har förrättats i strid med det nu sagda inte redan därmed blir ogiltig; äktenskapet kan i stället upplösas genom äktenskapsskillnad.
Kvar står att det enligt 4 kap. 2 § ÄktB är en förutsättning för att en vigsel ska vara giltig att de som ingår äktenskap var för sig på fråga av vigselförrättaren ger till känna att de samtycker till äktenskapet. Bestämmelsen kan uppfattas som en formföreskrift så att förutsättningen är uppfylld så snart parterna har svarat ja på vigselförrättarens frågor, oavsett vad det uttrycker. Förarbetena ger emellertid inte intrycket att en fullt så inskränkt betydelse har varit avsedd; på de flesta ställen i motiven där inte endast lagtexten citeras står att det krävs samtycke (se t.ex. prop. 1986/87:1 s. 119). Fastän bristande rättshandlingsförmåga inte räcker för att grunda ogiltighet, får det därför antas att det finns ett - låt vara ytterst begränsat - utrymme för att anse en vigsel ogiltig, om en parts äktenskapsvilja har brustit i så grundläggande hänseenden att det är uppenbart att ett samtycke över huvud taget inte har förelegat, trots att parten vid vigselförrättningen har tillkännagett att så varit fallet.
S.B. och medparter har gjort gällande att A.B. inte lämnade något samtycke vid vigseln med B.E.B. Som har nämnts i det föregående har tingsrätten inte klarlagt vad som närmare bestämt åberopas till stöd för påståendet. Med hänsyn till det nyss anförda kan yrkandet i denna del inte avfärdas som uppenbart ogrundat. Det bör därför prövas i sak av tingsrätten.
S.B. och medparter har i andra hand yrkat jämkning av giftorätten. Inte heller detta yrkande har prövats i sak. Det är oklart om yrkandet har återkallats. Även i denna del bör målet tas upp på nytt av tingsrätten.
Vidare har S.B. och medparter yrkat att B.E.B. ska förklaras vara redovisningsskyldig i närmare angivet hänseende. Hovrätten har ansett att det saknas skäl att tillåta en sådan fastställelsetalan och har därvid hänvisat till att frågan om äktenskapets giltighet får anses vara rättskraftigt avgjord. När nu denna fråga ska prövas av tingsrätten, bör så ske även med frågan om fastställelse av redovisningsskyldighet.
Domslut
HD:s avgörande
Med upphävande av hovrättens dom undanröjer HD tingsrättens dom och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt behandling.
HD:s beslut meddelat: den 28 december 2010.
Mål nr: Ö 5070-09.