NJA 2011 s. 951

KLM Fastigheter Aktiebolag försätts med stöd av 1 kap. 2 § och 2 kap. 9 §konkurslagen i konkurs.

M.S. med firma M.S. Fastigheter försätts med stöd av 1 kap. 2 § och 2 kap. 9 §konkurslagen i konkurs.

Tingsrätten beslutade att KLM Fastigheter AB och M.S. med firma M.S. Fastigheter skulle försättas i konkurs efter ansökningar av banken. I ansökningarna åberopade banken kapitalfordringar mot dels bolaget på 13 933 165 kr, dels M.S. på 21 308 681 kr, medan de upplupna räntorna angavs till 24 877 kr respektive 37 113 kr. Enligt banken skulle gäldenärerna anses vara på obestånd, eftersom de inte hade följt sådana uppmaningar att betala skulderna som anges i 2 kap. 9 § konkurslagen. Bolaget och M.S. bestred ansökningarna och gjorde gällande bl.a. att oförmågan att betala skulderna var endast tillfällig och att det fanns ett konkurshinder enligt 2 kap. 10 § konkurslagen, eftersom banken hade betryggande säkerhet genom pantbrev med bästa rätt i några av deras fastigheter. Till stöd för sina påståenden om att pantbreven inte bara nominellt utan också reellt gav banken full täckning för sina fordringar åberopade gäldenärerna skriftliga utlåtanden om de pantsatta fastigheternas värde och förhör med den person som hade utfört värderingarna.

Tingsrätten fann att gäldenärerna inte hade kunnat motbevisa presumtionen om obestånd enligt 2 kap. 9 § och att det inte fanns något konkurshinder. I den sist nämnda frågan hänvisade tingsrätten bl.a. till den värdeminskning som en exekutiv försäljning för med sig och till de osäkerhetsintervall som värderingsmannen hade angett. Mot den bakgrunden fann tingsrätten att ingen av gäldenärerna hade visat att banken hade betryggande pant till full täckning av fordringarna.

Efter överklagande av bolaget och M.S. beslutade hovrätten att inte meddela prövningstillstånd. Beslutet hade föregåtts av en skriftväxling som främst gällde det förhållandet att några av de berörda fastigheterna hade sålts och frågan hur detta inverkade på bedömningen av panten.

I HD har målen i stor utsträckning kommit att gälla frågan om det har funnits ett konkurshinder och vilket krav som ska ställas på gäldenärens bevisning för att en säkerhet är ”betryggande”. Enligt bolaget och M.S. har deras utredning nått upp till det krav som ställs, eftersom de har kunnat presentera både skriftlig och muntlig bevisning om det konkreta värdet på varje aktuell fastighet. Med deras synsätt har bevisbördan därmed gått över på banken som med motsvarande grad av konkretion måste visa att fastigheternas värden är lägre. Banken har på sin sida hänvisat till att värderingar kan vara osäkra allt efter vem som har utfört dem, att priset vid en exekutiv försäljning kan bli lägre än det uppskattade marknadsvärdet samt att de nu genomförda värderingarna har utgått från vissa felaktiga förutsättningar och inte är tillräckligt grundliga i en del avseenden. Mot bakgrund av dessa osäkerhetsmoment anser banken att någon ytterligare motbevisning inte krävs.

En borgenär har inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs om borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i egendom som tillhör gäldenären (2 kap. 10 § första stycket 1 konkurslagen). Bolaget och M.S. har hänvisat till att banken sedan tidigare har säkerhet i form av panträtt i deras respektive fastigheter. En fråga som aktualiseras i målet är sålunda om fastigheternas värde är sådant att det finns en ”betryggande pant” som hindrar ett bifall till bankens ansökningar om konkurs.

Det är gäldenären som har bevisbördan för de omständigheter som gör att en säkerhet kan anses vara betryggande. Frågan är då vilket beviskrav som kan ställas. Sedan tidigare har det ansetts gälla ett förhållandevis lågt beviskrav. Det antagandet torde gå tillbaka på den ursprungliga lydelsen av 1921 års konkurslag, där det angavs att gäldenären skulle förebringa sådan utredning att den egendom, i vilken borgenären hade panträtt, ”skäligen må antagas” förslå till full betalning av fordringen (6 §), en lydelse som gällde fram till år 1975. Något motsvarande uttryck för beviskravet fanns därefter inte i bestämmelsen (5 §), och inte heller den nu gällande regeln i 2 kap. 10 § återspeglar beviskravet. Även om lagstiftaren inte skulle ha avsett att ändra kravet på gäldenärens bevisning - trots den nya utformningen av lagtexten - kan det behövas vägledning om den närmare innebörden och uttolkningen av beviskravet (jfr prop. 1975:6 s. 163 f. och SOU 1970:75 s. 81 f. samt Lars Heuman, Specialprocess, 6 uppl. 2007, s. 184, Gösta Walin, Materiell konkursrätt, 2 uppl. 1987, s. 41 f. och Eugène Palmér och Peter Savin, Konkurslagen del I, suppl. 17, oktober 2011, s. 2:32).

En anknytande fråga är vad som ligger i lagens uttryck att säkerheten ska vara ”betryggande”. Allmänt sett innebär det att säkerheten ska bereda full täckning för borgenärens fordringar och dessutom vara skyddad mot återvinning (se t.ex. a. prop. s. 162 ff. samt NJA 1907 s. 146 och NJA 1995 s. 554). Uttryck av denna eller liknande innebörd - tidigare angavs att den egendom, vari borgenären hade panträtt, skulle ”förslå till fordringens fulla gällande” - har funnits sedan lång tid och gällt under skiftande förhållanden. En fråga som behöver belysas i rättstillämpningen är hur bestämmelsen om säkerhet som konkurshinder ska tolkas och tillämpas då den aktuella egendomens värde på kort tid kan variera relativt kraftigt och ett mer bestämt värde är svårt att fastställa. Inte minst under sådana omständigheter får det särskild betydelse hur borgenärens intresse av att en konkurs kommer till stånd förhåller sig till det beviskrav som läggs på gäldenären om att säkerheten är betryggande (jfr a. prop. s. 120 och s. 164, NJA 1997 s. 591 samt Lars Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 40).

Med hänvisning till det nu sagda är det av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandena prövas av högre rätt. Det ska därför meddelas tillstånd till målens prövning i hovrätten med stöd av 49 kap. 14 § 3 RB och 16 kap. 2 § första stycket konkurslagen (prejudikatdispens).