NJA 2012 not 40

1. T.B. åtalades i hovrätten för tjänstefel. Enligt åtalet hade han i egenskap av rådman vid handläggningen av ett brottmål vid tingsrätten uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövningen åsidosatt vad som gällde för uppgiften genom att avgöra målet utan huvudförhandling trots att det saknades förutsättningar för det enligt 45 kap. 10 a § RB. Gärningen ansågs enligt åtalet inte som ringa.

2. Bakgrunden till åtalet kan kort beskrivas enligt följande. En person åtalades vid tingsrätten för tre fall av olovlig körning, grova brott. Målet sattes ut till huvudförhandling vid fyra tillfällen. Av olika anledningar ställdes dock huvudförhandlingen in vid samtliga tillfällen, så även vid ett av tillfällena då den tilltalade inställde sig personligen. Efter förfrågan från tingsrätten inkom åklagaren med uppgift om att brotten enligt åklagarens bedömning inte var preskriberade. T.B. beslöt därefter att målet skulle avgöras på handlingarna och beredde parterna tillfälle att slutföra sin talan. Åklagaren hänvisade då till att muntlig bevisning åberopats i målet och begärde, med hänvisning till bestämmelsen i 45 kap. 10 a § RB, huvudförhandling. T.B. avgjorde därefter målet på handlingarna. I domen ogillades åtalet på den grunden att det i tingsrättens akt inte fanns några klara och entydiga uppgifter om att den tilltalade fått del av åtalet i samband med den tidigare inställda huvudförhandlingen, varför brotten enligt tingsrätten hade preskriberats.

3. T.B. har som skäl för att han valde att avgöra målet på handlingarna i huvudsak angett följande. Den muntliga bevisning som åklagaren hade åberopat gällde vem som kört bilen och avsåg inte frågan om delgivning hade skett. Eftersom det inte fanns tillräckliga bevis för att stämningen delgivits saknade den av åklagaren åberopade bevisningen betydelse för målets avgörande. Handläggningen skedde i avsikt att undvika en huvudförhandling och för att vittnena inte skulle behöva inställa sig i onödan. Hans sätt att hantera målet har tidigare förekommit vid Stockholms tingsrätt och hovrätten har i sådana fall efter överklagande prövat om gärningarna var preskriberade utan att aktualisera någon fråga om rättegångsfel.

4. I frågan om att hovrättens dom ska undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för förnyad prövning har T.B. anfört bl.a. följande. Hovrätten har som skäl för att bifalla åtalet även tagit upp frågan om preskription, trots att han inte är åtalad för att ha bedömt den frågan felaktigt. Hovrätten har hänvisat till att både tingsrätt och hovrätt – efter det att den av honom avgjorda domen undanröjts och målet återförvisats – dömt den tilltalade för de aktuella brotten. Dessa domar har varken getts in i målet eller lagts fram vid hovrättens huvudförhandling och har således inte utgjort processmaterial. Han borde ha fått ta del av dessa domar innan hovrätten lade dem till grund för avgörandet.

5. Enligt 20 kap. 1 § 1 st. BrB döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det med uttrycket ”vad som gäller för uppgiften” avses regler som mera konkret tar sikte på hur en viss uppgift ska handläggas, t.ex. rättegångsbalkens regler (se prop. 1988/89:113 s. 24). Det ställs generellt höga krav på en korrekt handläggning inom rättsväsendet. Särskilt höga krav ställs på en domstol (se a. prop. s. 25 och bl.a. NJA 2002 s. 336 med hänvisningar).

6. Av 45 kap. 10 a § 1 st. första meningen RB framgår att huvudregeln är att ett brottmål ska avgöras efter huvudförhandling. I andra meningen anges i vilka fall det är möjligt att avgöra målet utan sådan förhandling. Enligt tredje punkten kan ett brottmål avgöras på handlingarna under förutsättning att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, att huvudförhandling inte begärs av någon av parterna och att huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen. Samtliga rekvisit i tredje punkten måste vara uppfyllda för att ett avgörande på handlingarna ska vara möjligt (se prop. 2004/05:131 s. 251).

7. Om rätten finner att en åtalad gärning är preskriberad ska åtalet lämnas utan bifall. Åtalet ska således prövas, inte avvisas, men prövningen inskränker sig till vad som krävs för att konstatera att preskription inträtt. Om det är tydligt att preskription inträtt bör rätten följaktligen inte sörja för att en fullständig utredning läggs fram i målet. Det är t.ex. inte rimligt att rätten i en sådan situation – som av naturliga skäl inte är reglerad i rättegångsbalken – ska sätta ut målet till huvudförhandling och ta upp muntlig bevisning och därefter lämna åtalet utan bifall på grund av preskription. Rätten bör i stället kontakta åklagaren och efterhöra dennes inställning till preskriptionsfrågan. Om åklagaren är av samma uppfattning lägger denne ner åtalet varpå målet kan avskrivas. (Se bl.a. Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken En kommentar, BrB 35 kap. s. 2, maj 2012, och Justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1959 s. 111 f.)

8. I förevarande fall delade inte åklagaren T.B:s uppfattning i preskriptionsfrågan utan vidhöll sin begäran om huvudförhandling och att de av åklagaren åberopade vittnena skulle höras. Preskriptionsfrågan får i detta läge anses ha varit oklar. Därmed förelåg det enligt 45 kap. 10 a § 1 st. 3 RB hinder mot att avgöra målet på handlingarna. Genom att trots detta avgöra målet på handlingarna har T.B. åsidosatt vad som gällde för uppgiften. De skäl T.B. anfört kan inte uppfattas på annat sätt än att han medvetet åsidosatt föreskriften i 45 kap. 10 a § 1 st. 3 RB.

9. Frågan är då om gärningen är att anse som ringa. Handläggningen var föranledd av att T.B. hade uppmärksammat en för det straffrättsliga förfarandet väsentlig fråga, nämligen om preskription hade inträtt och den ogillande domen var till den tilltalades fördel. Målets fortsatta handläggning efter överklagande till hovrätten ska inte läggas till grund för bedömningen; T.B. har inte lagts till last att han skulle ha gjort en felaktig bedömning i preskriptionsfrågan. T.B. var för sin del övertygad om att preskription inträtt och syftet med att avgöra målet på handlingarna var att undvika en enligt hans mening onödig huvudförhandling och onödiga vittnesförhör. Gärningen ska därför, trots att den skett uppsåtligen, anses som ringa och inte föranleda ansvar.

Åtalet ska alltså ogillas.

9. T.B. har alltså uppsåtligen åsidosatt vad som gällde för hans tjänsteuppgift som domare. Frågan är om gärningen ändå kan anses som ringa.

10. Som utgångspunkt kan det ställas höga krav på korrekt handläggning inom rättsväsendet. Särskilt gäller detta handläggning av mål och ärenden vid domstolar. Det finns därför anledning att göra en strängare bedömning av felaktig handläggning vid domstol än vad som i allmänhet gäller för tjänstefel.

11. I målet är fråga om överträdelse av en föreskrift för förfarandet enligt rättegångsbalken. Dessa regler tar sikte på hur bl.a. brottmål ska handläggas. Överträdelser av sådana mera formella regler bör inte alltid leda till straffansvar, t.ex. i fall där reglerna är av underordnad betydelse eller om de blivit föråldrade. Reglerna om när huvudförhandling i brottmål kan undvaras har nyligen övervägts av lagstiftaren och ändringar i 45 kap. 10 a § RB beslutades år 2005. Dessa innebar en viss uppmjukning av kravet på att huvudförhandling ska hållas innan ett brottmål avgörs, men alltjämt ska sådan hållas på parts begäran (p. 6 ovan). Bestämmelsen har förestavats framför allt av rättssäkerhetsskäl. Även om ett viktigt skäl för regeln alltså är att den enskilde ska uppleva att han eller hon får en rättvis rättegång har lagstiftaren gjort bedömningen att även åklagaren som part ska tillläggas en ovillkorlig rätt till huvudförhandling. Regeln måste anses vara av central betydelse för förfarandet.

12. Det förelåg i förevarande fall inte någon risk för skada för enskild part, men även olägenhet eller men för det allmänna ska beaktas vid bedömningen av huruvida gärningen är att anse som ringa. Att inte hålla huvudförhandling trots att en åklagare har begärt det, medför en påtaglig risk för olägenhet i form av överklagande av avgörandet med återförvisning som följd.

13. T.B. har angett att några klara och entydiga uppgifter om delgivning med den tilltalade inte fanns i tingsrättens akt. Mot bakgrund härav kontaktades åklagaren för ställningstagande till preskriptionsfrågan, i enlighet med vad som anses vara gängse förfarande i sådana fall (p. 7 ovan). Åklagaren framförde då som sin åsikt att den tilltalade fått del av åtalet och begärde huvudförhandling. I och med detta fanns ingen möjlighet att avgöra frågan utan huvudförhandling. Att T.B. ändå avgjorde målet på handlingarna kan – även med beaktande av att hans syfte var att undvika onödig inställelse – inte uppfattas på annat sätt än att han har förhållit sig likgiltig till de förfaranderegler som gällde för uppgiften.

14. Med hänsyn till det anförda saknas skäl att bedöma gärningen som ringa. T.B. ska alltså dömas för tjänstefel. Antalet dagsböter bör bestämmas till 40.