S.M. åtalades vid tingsrätten för misshandel (ringa brott). Tingsrätten ogillade åtalet genom dom den 27 maj 2009. Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet. Hovrätten höll huvudförhandling den 19 april 2010 i S.M:s utevaro. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och dömde honom för misshandel (ringa brott) till dagsböter. Hovrättens dom meddelades den 26 april 2010. Det framkom därefter att S.M. hade avlidit redan den 25 mars samma år.

Frågan i HD är om underinstansernas domar ska stå fast eller om de bör undanröjas helt eller delvis.

Om den tilltalade avlider under rättegången ska som huvudregel brottmålsförfarandet avbrytas utan någon saklig prövning av åtalet. Detta har sin grund i att endast den som är föremål för åtal är svarande i brottmål och att det normalt inte kan ske någon partssuccession. (Se t.ex. NJA II 1943 s. 276 ff., rättsfallen NJA 1988 s. 51 och NJA 1990 s. 21, Per Olof Ekelöf, Rättegång, Andra häftet, 8 uppl., 1996, s. 160, Peter Fitger, Rättegångsbalken, 20 oktober 2011, Zeteo, kommentaren till 21 kap. 1 §, samt Tore Strömberg, Åtalspreskription, 1956, s. 69 not 4). De anförda principerna motiveras av utgångspunkten i straffrätten att påföljd inte får ådömas den som har avlidit (se härom bl.a. NJA II 1962 s. 570).

I situationen att det har meddelats en fällande dom och den tilltalade har avlidit finns dock möjlighet för vissa anhöriga till den tilltalade att överta talan och fortsätta rättegången. Det föreskrivs nämligen i 21 kap. 1 § andra stycket RB att den misstänktes efterlevande make, bröstarvinge, far, mor eller syskon får föra talan mot en dom i vilken har fastställts att den misstänkte har förövat gärningen. Rätten för dessa efterlevande att föra talan avser skuldfrågan. Bestämmelsen motiveras dels av att de efterlevande har, som det uttryckts i förarbetena, ett i släktkänslan grundat intresse av att skydda den avlidnes namn och rykte, dels av att den fällande domen skulle kunna ha bevisverkan i en kommande rättegång om t.ex. skadestånd på grund av brottet (NJA II 1943 s. 277).

Bestämmelsen i 21 kap. 1 § andra stycket RB är i första hand tillämplig när en fällande dom har meddelats innan den misstänkte avlider. De anhöriga kan då överklaga domen. Om den misstänkte redan hade överklagat när han avled får de efterlevande överta hans talan i den högre instansen. När de efterlevande på detta sätt övertagit talan ska det ske en materiell prövning av åtalet i den högre instansen. Oavsett utgången i skuldfrågan ska dock den utdömda påföljden undanröjas. (Se om det anförda t.ex. NJA II 1943 s. 278 och rättsfallet NJA 1990 s. 21.)

Enligt förarbetena till 21 kap. 1 § andra stycket RB är bestämmelsen tillämplig också när en fällande dom har meddelats i första instans trots att rättegången borde ha avbrutits på grund av ett före domen inträffat dödsfall. Någon rätt till materiell prövning i den högre instansen finns inte i denna situation (se p. 3 ovan). Efter överklagande ska i denna situation domen därför undanröjas i sin helhet. (Se NJA II 1943 s. 278.)

Bestämmelsen i 21 kap. 1 § andra stycket RB är tillämplig på såväl tingsrätts som hovrätts dom (se t.ex. NJA 1992 s. 226).

Om de efterlevande avstår från att överta talan vid dödsfall i högre rätt ska den lägre instansens påföljdsbestämning undanröjas och målet avskrivas utan att någon materiell prövning sker (NJA 1992 s. 226, jfr dock Ekelöf, a.a. s. 160).

I rättsfallet NJA 1989 s. 862 var det fråga om en misstänkt som överklagat till HD och avlidit efter att huvudförhandlingen och handläggningen hade avslutats men innan domen meddelats. HD uttalade att den avlidnes talan i den situationen skulle prövas utan att de efterlevande bereddes tillfälle att överta hans talan. Av rättsfallet följer alltså att bestämmelsen i 21 kap. 1 § andra stycket RB inte ska tillämpas om den tilltalade avlider när den återstående åtgärden i målet är rättens prövning av åtalet.

S.M. avled efter att tingsrätten hade ogillat åtalet men innan hovrätten höll huvudförhandling och meddelade fällande dom. I enlighet med vad som har anförts ovan har det inte funnits förutsättningar för hovrätten att fortsätta rättegången och meddela dom på det sätt som skedde utan hovrätten skulle ha skrivit av målet. Hovrättens dom bör därför undanröjas.

Vid den bedömningen är frågan om också tingsrättens dom bör undanröjas. Tingsrättens friande dom meddelades när S.M. alltjämt levde. Det har inte ansetts motiverat att införa någon bestämmelse som ger målsägande eller åklagare rätt att överklaga och fortsätta rättegången när den tilltalade har avlidit (jfr rättsfallet NJA 1990 s. 21). Om S.M. hade avlidit innan tingsrättens dom överklagats skulle varken åklagaren eller målsäganden ha fått överklaga. Med hänsyn till det sagda och till ändamålet med bestämmelsen i 21 kap. 1 § andra stycket RB bör tingsrättens dom inte undanröjas.

Sammanfattningsvis bör hovrättens dom undanröjas och målet avskrivas från vidare handläggning.

U.S. dömdes av tingsrätten för narkotikabrott (ringa) till dagsböter. Han överklagade domen till hovrätten som beredde parterna tillfälle att slutföra sin talan, för U.S:s del senast den 20 mars 2011. Hovrätten avgjorde målet utan huvudförhandling och meddelade dom den 17 maj. Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i fråga om skuld avseende en av gärningarna och fastställde tingsrättens fällande dom i övrigt. Påföljden stod alltså fast. Det framkom därefter att U.S. hade avlidit redan den 30 april samma år.

Frågan i HD är i första hand om riksåklagaren har rätt att föra talan mot hovrättens dom.

I rättsfallet NJA 1989 s. 862 var det fråga om en misstänkt som överklagat till HD och avlidit efter att huvudförhandlingen och handläggningen hade avslutats men innan domen meddelats. HD uttalade att den avlidnes talan i den situationen skulle prövas utan att de efterlevande bereddes tillfälle att överta hans talan.

Riksåklagaren har överklagat till U.S:s förmån och har framställt yrkanden endast avseende annat än skuldfrågan.

Som framgått i det föregående ger 21 kap. 1 § andra stycket RB vissa av den tilltalades efterlevande rätt att överklaga skuldfrågan. Det är alltså inte tillåtet för dem att överklaga endast i andra frågor. Detta gäller oavsett vad som i allmänhet är stadgat om rätten att överklaga domar (51 kap. 1 § och 55 kap. 1 § RB). Frågan är då om åklagarens rätt att överklaga till den tilltalades förmån är större än den rätt som de efterlevande har enligt bestämmelsen i 21 kap. 1 § andra stycket.

I 20 kap. 2 § RB har meddelats föreskrifter om åklagares behörighet att föra talan och överklaga. I 2 § tredje stycket har föreskrivits en rätt för åklagaren att överklaga till den tilltalades förmån. Denna rätt har motiverats med åklagarens uppgift att företräda det allmänna intresset i straffrättskipningen. Om ett domstolsavgörande är behäftat med uppenbara eller betydande felaktigheter följer det av åklagarens skyldighet att vara objektiv att han eller hon bör överklaga till den tilltalades förmån. Detta torde gälla i synnerhet om den misstänkte inte har försvarare eller har nedsatt förmåga att försvara sig själv. (Se om det sagda NJA II 1943 s. 255 ff.; se också Peter Fitger, Rättegångsbalken, 20 oktober 2011, Zeteo, kommentaren till 20 kap. 2 § och 51 kap. 1 § RB, samt Lars Welamson & Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 4 uppl., 2011, s. 32-35; jfr JO beslut 2010-09-08 dnr 7245-2009, Gunnel Lindberg i SvJT 1997 s. 197 ff. och Lars Heuman i JT 2004/05 s. 57 ff.) Mot bakgrund av det anförda får syftet med bestämmelsen i 2 § tredje stycket anses vara att åklagaren ska ha möjlighet att tillvarata den tilltalades rättigheter (och som i detta fall, den rätt som tillkommer vissa av den tilltalades anhöriga). För situationen att den tilltalade avlider har emellertid meddelats särskilda bestämmelser. Åklagarens rätt att föra talan eller överklaga kan i den situationen inte vara större än den som tillkommer den tilltalade eller dennes anhöriga.

Av det anförda följer att riksåklagaren således inte har rätt att överklaga till U.S:s förmån endast avseende annat än skuldfrågan. Överklagandet ska därför avvisas.