NJA 2012 s. 940

P.S. satt mot sitt nekande frihetsberövad under tio dagar i september 2003, såsom skäligen misstänkt för mordet på dåvarande utrikesministern Anna Lindh. Han försattes på fri fot efter att brottsmisstankarna mot honom försvagats och en annan person kommit att misstänkas för mordet. Den massmediala uppmärksamheten mot P.S. var stor och bl.a. Sydsvenska Dagbladet AB (Sydsvenskan) publicerade under denna tid artiklar om P.S:s frihetsberövande och hans personliga förhållanden.

P.S. väckte talan mot Sydsvenskans dåvarande ansvarige utgivare, H.M., och yrkade att denne skulle dömas för grovt förtal avseende publicerade artiklar den 17, 18 och 20 september 2003. Vidare yrkade P.S. att Sydsvenskan och H.M. solidariskt skulle utge skadestånd till honom med 250 000 kr på grund av grovt förtal alternativt förtal. Tingsrätten höll huvudförhandling inför jury, som i februari 2010 besvarade frågorna om de med åtalet avsedda yttrandena utgjorde grovt förtal alternativt förtal med nej. Tingsrätten ogillade i dom den 18 februari 2010 åtalet och lämnade skadeståndsyrkandet utan bifall. Vidare förpliktades P.S. att ersätta motparternas rättegångskostnader med visst av tingsrätten skäligen jämkat belopp.

I samband med att P.S. överklagade beslutet om ersättningsskyldighet för motparternas rättegångskostnader, hänvisade han, som grund för att inte behöva ersätta motparterna för deras rättegångskostnader, till kvittningsregeln i 10 kap. 4 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) samt anförde att juryns beslut i brottslighetsfrågan var felaktigt och rätteligen borde ha ansett publiceringarna vara brott. Hovrätten, som fastställde tingsrättens beslut utan att motparterna yttrat sig över överklagandet, konstaterade att en frikännande dom, oavsett anledning, innebär att det inte som grund för andra beslut får anföras att det fortfarande finns en misstanke mot den som frikänts om att denne är skyldig till brott och att, mot bakgrund av hur P.S. grundat sin talan för kvittning, ett bifall till hans överklagande skulle komma att strida mot den s.k. oskyldighetspresumtionen i artikel 6:2 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

P.S. har överklagat hovrättens beslut och yrkat att HD ska befria honom från skyldigheten att ersätta H.M. och Sydsvenskan för rättegångskostnaderna vid tingsrätten. Som grund för sin talan har P.S. - förutom den i hovrätten framställda grunden att juryn borde ha fällt till ansvar - även angett att han hade skälig anledning att få tvisten prövad.

Mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott räknas som tryckfrihetsmål (TF 12:1 andra stycket). Målsägande får föra ansvarstalan i tryckfrihetsmål under de förutsättningar som anges i rättegångsbalken (TF 9:4). Enskilt anspråk får endast grundas på tryckfrihetsbrott (TF 11:1 första stycket) och det måste således även för skadeståndsyrkandenas skull avgöras om tryckfrihetsbrott har begåtts. Skadeståndstalan får riktas inte bara mot den som är straffrättsligt ansvarig (utgivaren i detta fall, se TF 8:1) utan också mot tidningens ägare (Sydsvenskan i detta fall, se TF 11:2) och ansvaret för dem är solidariskt (TF 11:4). Vid rättegång med jury ska, om denna fäller, även rättens domare oberoende pröva om tryckfrihetsbrott föreligger (TF 12:2 andra stycket). Av bestämmelsen framgår också att rätten kan frikänna även om juryn har fällt till ansvar, eller döma för mildare brott. Vare sig tingsrätten eller högre rätt får frångå juryns bedömning i skärpande riktning. Juryn behöver inte motivera sitt utslag.

Rättegångsbalken tillämpas i den mån annat inte följer av TF och tillämpningslagen (TF 12:15 första stycket och tillämpningslagen 11:3). Enligt 10 kap 4 § tillämpningslagen får rätten, om det finns skäl till det, i mål där en målsägande har fört talan och där frågan om brott föreligger har prövats av en jury, besluta att vardera parten ska stå för sin egen rättegångskostnad. I förarbetena till den tidigare bestämmelsen i 10 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, vilken hade samma innebörd, uttalades att med stadgandet avsågs sådana fall då rätten har en annan uppfattning i brottslighetsfrågan än juryn, vare sig juryns utlåtande är friande eller fällande (SOU 1947:60 s. 297-298 och NJA II 1949 s. 536, jfr prop. 1990/91:179 s. 55). Bestämmelsens innebörd i enlighet med 1949 års motivuttalande har fastslagits även inom doktrinen (se t.ex. Petrén/Ragnemalm, Sveriges grundlagar och tillhörande författningar och förklaringar 12 uppl., 1980 s. 472, där man anger att rätten med stöd av den aktuella kvittningsregeln kan låta den tilltalade bära sina egna rättegångskostnader även om juryn friat, ”därmed markerande att målsäganden haft fog för sin talan trots juryns frikännande”). Praxis på området är sparsam och innefattar endast några fåtal hovrättsavgöranden, se exempelvis RH 1984:124. I underrätten hade juryn friat och tingsrätten hade ogillat målsägandens talan och förpliktat denne att ersätta motparterna deras rättegångskostnader. Hovrätten fann med hänsyn till omständigheterna i målet att kostnaderna skulle kvittas. Samma synsätt hade HD tidigare angett i rättsfallet NJA 1976 s. 150.

I 31 kap. 11 § första och tredje styckena RB finns regler om rättegångskostnader i mål där endast målsäganden för talan. Målsäganden har vid frikännande dom ett fullständigt ansvar enligt första stycket för den tilltalades kostnader för en privat försvarare. Enligt tredje stycket ska målsäganden vid frikännande dom ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalas av allmänna medel i ersättning till försvarare, om det finns särskilda skäl för det. Sådana särskilda skäl som kan tala för betalningsskyldighet är enligt vad regeringen angav i propositionen att den som väckt enskilt åtal inte har ett beaktansvärt intresse av att få saken prövad och i beaktande av brottsofferperspektivet borde huvudregeln fortfarande vara att staten ska stå för kostnaderna för den tilltalades offentliga försvar vid ogillande av ett enskilt åtal. I författningskommentaren till bestämmelsen angav regeringen att det ska stå klart att personen inte haft något beaktansvärt intresse att få ansvarstalan prövad (se prop. 2004/05: 41 s. 38 f. och 49 f.). Bestämmelsen i tredje stycket kräver enligt sin lydelse att den tilltalade har offentlig försvarare.

I hovrätten angav P.S. som grund för kvittning att juryns beslut i brottslighetsfrågan var felaktigt och att juryn borde ha fällt publiceringarna i stället för att fria dem. Hovrätten konstaterade att förarbetsuttalandena till kvittningsregeln i och för sig ger stöd för P.S:s uppfattning att rätten vid bedömning av rättegångskostnadsfrågan inte är bunden av juryns friande utslag utan kan lägga en egen bedömning i ansvarsfrågan till grund för beslutet i frågan om rättegångskostnaderna men tillade att eftersom fråga var om brottmål måste också Europadomstolens praxis i frågor om den s.k. oskyldighetspresumtionen beaktas.

Av ett flertal avgöranden från Europadomstolen framgår att en frikännande dom, särskilt om åtalet prövats i sak, ska ge ett särskilt starkt skydd mot fortsatt misstänkliggörande. Det ska därför inte som grund för andra beslut få anföras att det fortfarande finns en misstanke att den som frikänts har begått brottet i fråga. Däremot synes Europadomstolen ha accepterat resonemang om kvardröjande misstankar i fall där åtalet lagts ned utan att den tilltalade frikänts. (Se bl.a. Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., 2007 s. 271-274 och där anförda avgöranden.)

Normalt förutsätts det inom rättstillämpningen att nationell rätt harmonierar med Sveriges internationella åtaganden. Skulle en fråga om eventuell konflikt med en konvention, som inte inkorporerats, ändå uppstå ska principen om fördragskonform tolkning användas. Ett första steg i ett sådant tolkningsförfarande är att klargöra om en konflikt verkligen föreligger. I propositionen om inkorporering av Europakonventionen anfördes att rättstillämparen har att ta del av konventionsorganens praxis för att göra en sådan bedömning (se prop. 1993/94:117 s. 37). I fall där det verkligen finns en konflikt mellan bestämmelser i nationell rätt och en internationell konvention som inte inkorporerats i svensk rätt måste rättstillämparen tillämpa den nationella författningsbestämmelsen. Så långt det är möjligt inom ramen för den svenska bestämmelsens ordalydelse ska dock denna tolkas på ett sätt som är förenligt med Sveriges konventionsåtaganden. För Europakonventionen, som gäller som svensk lag, är tillvägagångssättet ett annat. I propositionen om inkorporering av konventionen förklarades att om det föreligger en verklig konflikt mellan en konventionsbestämmelse och annan lag ska rättstillämparen främst använda ett par allmänt erkända principer. För det fall den svenska lagregeln utfärdats före inkorporeringen kan rättstillämparen tillämpa lex posteriorprincipen, som innebär att yngre lag går före äldre lag. Det betyder att om en sådan lagregel står i strid med Europakonventionen, så är det konventionsbestämmelsen som ska läggas till grund för avgörandet. För att undvika att en konventionsbestämmelse skulle komma att åsidosättas vid konflikt med annan lag infördes genom propositionen en bestämmelse i 2 kap. 23 § RF (numera 2 kap. 19 § RF). Enligt denna bestämmelse får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.

Yttrandefrihetskommittén har genom tilläggsdirektiv den 17 april 2008 bl.a. haft som uppgift att utreda om 10 kap. 4 § tillämpningslagen bör ändras för att öka möjligheterna att kvitta rättegångskostnaderna i tryck och yttrandefrihetsmål (Dir. 2008:42). Kommittén har slutfört sitt utredningsuppdrag i augusti 2012 och föreslår i betänkandet bl.a. att kvittningsregelns lydelse ändras (se SOU 2012:55, En översyn av tryck och yttrandefriheten, s. 458 ff. och 681 ff.).

Mot bakgrund av hur P.S. lade upp sin talan vid överklagandet är hovrättens resonemang att ett bifall till hans överklagande där skulle komma att strida mot oskyldighetspresumtionen i artikel 6:2 Europakonventionen följaktligen riktig. Lex posteriorprincipen leder också till slutsatsen att bestämmelsen i 10 kap. 4 § tillämpningslagen ska tolkas i enlighet med Europakonventionen och Europadomstolens praxis och inte i enlighet med 1949 års förarbetsuttalanden och frikännandet av H.M. samt därmed ogillandet av den mot Sydsvenskan förda skadeståndstalan ska läggas till grund för bedömningen i frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna (jfr 31 kap. 11 § första stycket RB). Hovrättens beslut är således materiellt riktigt i sig.

P.S. har vidhållit samma grund i HD som vid hovrätten, men också lagt till att han dessutom hade skälig anledning att få tvisten prövad. Frågan är då om den senaste anförda grunden skulle kunna medföra att P.S. bör befrias från att betala motparternas rättegångskostnader i tingsrätten med anledning av tillämpningsregeln. I sammanhanget måste konstateras att P.S. i sitt överklagande till HD inte närmare utvecklar påståendet att han hade skälig anledning att få tvisten prövad. Som framgått tidigare tillämpas rättegångsbalken i den mån annat inte följer av TF och tillämpningslagen (TF 12:15 första stycket och tillämpningslagen 11:3). Enligt 10 kap. 4 § tillämpningslagen får rätten, om det finns skäl till det, i mål där en målsägande har fört talan och där frågan om brott föreligger har prövats av en jury, besluta att vardera parten ska stå för sin egen rättegångskostnad. Bestämmelsen, som är relativt gammal, är vagt utformad med sitt rekvisit om det finns skäl för det. En bestämmelse bör karaktäriseras av förutsebarhet, om än att innehållet vid tolkning kan behöva förtydligas och kanske även bestämmas av praxis, förarbeten och doktrin. Även om motivuttalanden vid lagtolkning inte anses vara bindande kan dessa tillsammans med övriga källor fylla ut och bestämma innehållet i en lagregel.

Vad beträffar nu gällande kvittningsregel har i 1949 års motiv angetts att med stadgandet avsågs sådana fall då rätten har en annan uppfattning i brottslighetsfrågan än juryn, vare sig juryns utlåtande är friande eller fällande. Denna tydligt angivna innebörd har bekräftats i doktrin och även genom den sparsamma praxis som finns på området. Det kan därmed inte råda någon tvekan om vad som avses med skäl för kvittning i aktuell lagregel. Mot bakgrund av det anförda kan inte rekvisitet skälig anledning att få tvisten prövad anses inrymmas i nuvarande lagtext i 10 kap. 4 § tillämpningslagen. Någon annan laglig grund för att inte behöva betala motparternas rättegångskostnader på den grunden att P.S. haft skälig anledning att få tvisten prövad finns inte.

P.S:s överklagande ska således avslås. Motparterna har avstått från att begära ersättning för sina rättegångskostnader i HD.