NJA 2013 s. 477
Rättegångshinder. Om en domstol är behörig att pröva en kvittningsinvändning trots att motfordringen omfattas av ett tvistlösningsavtal, så hindrar inte avtalet svaranden från att i samma rättegång föra en fullgörelsetalan avseende motfordringen.
Göteborgs tingsrätt
EBN i Göteborg Aktiebolag (EBN) sålde fordon på uppdrag av SSYS av den 01.10.2010 AB (SSYS). Samarbetet reglerades av ett återförsäljaravtal och ett kommissionsavtal. Sedan samarbetet upphört ansökte SSYS om stämning vid Göteborgs tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle förklara att SSYS hade bättre rätt än EBN till två fordon, i andra hand att tingsrätten skulle förplikta EBN att betala 513 237 kr jämte ränta för fordonen.
EBN bestred käromålet och yrkade genstämningsvis att SSYS skulle förpliktas att till EBN betala 3 327 012 kr jämte ränta.
SSYS bestred genkäromålet och yrkade att det på grund av rättegångshinder skulle avvisas.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Kavita Bäck Mirchandani) anförde följande i beslut den 11 november 2011.
Som grund för genkäromålet har EBN anfört följande. SSYS har i januari 2009 eller i vart fall senast den 4 april 2009 utan grund och i strid med såväl parternas kommissionsavtal som kommissionslagens bestämmelser bringat EBN:s uppdrag att upphöra utan att iaktta gällande uppsägningstid om sex månader. EBN har genom uppsägningen drabbats av skada vilken SSYS är skyldig att ersätta. SSYS har utan grund och i strid med parternas återförsäljaravtal sagt upp detsamma med omedelbar verkan. EBN har genom uppsägningen drabbats av skada, vilken SSYS är skyldig att ersätta. Den skada som drabbat EBN på grund av SSYS uppsägningar uppgår till totalt 3 840 249 kr.
SSYS har som grund för sitt avvisningsyrkande anfört i huvudsak följande. Av artikel 15 i parternas kommissionsavtal framgår att tvist med anledning av avtalets tillkomst, tolkning eller tillämpning eller därur stammande rättsförhållanden ska slutligen avgöras av en skiljeman i enlighet med Stockholms Handelskammares regler för förenklat skiljeförfarande. Skiljeklausulen utgör hinder för Göteborgs tingsrätt att pröva EBN:s skadeståndsanspråk med anledning av upphörandet av kommissionsavtalet. Av artikel 51.0. i återförsäljaravtalet framgår att parterna avtalat att tvist i anledning av avtalets upphörande ska hänskjutas till Stockholms tingsrätt som första instans, s.k. prorogationsavtal. I anledning av prorogationsavtalet och med stöd av 10 kap. 18 § RB är Göteborgs tingsrätt inte heller behörig att pröva den del av genkäromålet som avser skadestånd i anledning av återförsäljaravtalets upphörande. I andra hand görs gällande att genkäromålet inte uppfyller rekvisiten för genkäromål enligt 14 kap. 3 § RB eftersom det inte avser samma sak som huvudkäromålet. Det anknyter inte till samma rättsförhållanden som huvudkäromålet där grunden är att SSYS enligt två fakturor sålt två bilar till EBN med äganderättsförbehåll och fakturorna är obetalda. Saken i genkäromålet är skadestånd på grund av påstådda kontraktsbrott. Saken i huvudkäromålet avser bättre rätt till två bilar. EBN:s krav på skadestånd, ett penningkrav, kan inte ställas mot kravet på bättre rätt till bilarna, ett sakanspråk. EBN:s krav är inte en komputabel fordran. I tredje hand görs gällande att för det fall tingsrätten skulle bifalla EBN:s yrkande om avvisning av SSYS talan ska även genkäromålet avvisas.
EBN har bestritt avvisningsyrkandet och anfört i huvudsak följande. Det vitsordas att de aktuella avtalen innehåller skilje- resp. prorogationsklausuler. SSYS talan grundar sig på återförsäljaravtalet och kommissionsavtalet. SSYS har trots tvistlösningsbestämmelserna i dessa avtal valt att väcka talan vid Göteborgs tingsrätt. Genom att inleda rättegång vid tingsrätten har SSYS prekluderat sin rätt att framställa invändning om rättegångshinder. Alternativt har parterna, genom SSYS agerande att väcka talan vid allmän domstol och EBN:s underlåtelse att framställa invändning om rättegångshinder, kommit överens om att slita parternas oenighet vid allmän domstol, i detta fall Göteborgs tingsrätt. I vart fall får parterna, genom sitt agerande, anses ha gjort en sådan överenskommelse. SSYS har vidare förlorat rätten att åberopa tvistlösningsbestämmelserna som rättegångshinder avseende sådana motinvändningar som EBN kan göra gällande för att freda sig från SSYS anspråk. En tillämpning av bestämmelserna i avtalen skulle medföra att samma händelseförlopp skulle bedömas av tre olika organ med risk för olika bedömningar, vilket även talar för att SSYS prekluderat sin rätt att framställa invändning om rättegångshinder. EBN har innan SSYS väckte talan framställt kvittningsinvändning grundat på motfordringar emanerande ur de båda avtalen. EBN har i svaromålet uppgett vad skadeståndsfordran grundade sig på och SSYS har bemött skadeståndsanspråket utan att framställa invändning om rättegångshinder. Inte ens efter förtydligande av EBN avseende motfordran har någon invändning om rättegångshinder gjorts. Invändning om rättegångshinder i anledning av kvittning ska göras när käranden för första gången efter det att kvittningsinvändningen framförts i rätten för talan i målet. Den tiden är sedan länge passerad varför SSYS avvisningsyrkande är för sent framställt. Det förhållandet att EBN utöver kvittningsinvändningen genstämningsvis gör gällande sin överskjutande fordran som är baserad på samma omständigheter medför inte en annan bedömning. SSYS grund för talan är att man har sålt två fordon till EBN. Försäljningarna grundar sig på de två i målet aktuella mellan parterna ingångna avtalen. EBN:s motfordran grundar sig på SSYS brott mot avtalen. Parternas respektive talan har således gemenskap med varandra, varför förutsättningar för genkäromål är uppfyllda. EBN har inte avvisningsvis invänt mot SSYS fullgörelsetalan utan enbart mot fastställelseyrkandet. Någon anledning att avvisa genkäromålet för det fall fastställelsetalan avvisas finns inte.
SSYS har genmält följande. Av 4 § lagen om skiljeförfarande framgår att part som har låtit en fråga som omfattas av skiljeavtalet prövas av kronofogdemyndigheten i ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning inte förlorar sin rätt att göra gällande skiljeklausulen vid domstolsprövning. Vidare får en domstol oberoende av skiljeavtalet meddela beslut om säkerhetsåtgärder exempelvis kvarstad. SSYS ansökte om handräckning innan bolaget väckte talan vid Göteborgs tingsrätt. Ansökan bestreds av EBN, vilket var anledningen till att SSYS väckte talan. SSYS huvudkäromål utgör därför inte hinder för bolaget att jämlikt 10 kap. 17 a § RB åberopa skiljeklausulen i kommissionsavtalet. Under alla förhållanden kvarstår denna rätt till invändning eftersom genkäromålet rör en annan sak än huvudkäromålet.
EBN har vidhållit att genkäromålet inte ska avvisas och tillagt följande. Tillsammans innehåller avtalen som ensidigt framtagits av SSYS inte mindre än tre olika tvistlösningsförfaranden, nämligen skiljenämnd, förenklat förfarande enligt SCC:s regler och Stockholms tingsrätt. Sättet för tvistlösning parterna emellan är svårgenomträngligt och motstridigt, utarbetat av SSYS och kan inte syfta till annat än att försvåra eller omöjliggöra för en återförsäljare/kommissionär att hävda sin rätt mot bolaget. Det har inte förelegat någon möjlighet att individuellt förhandla om avtalsvillkor vid avtalets ingående. EBN har varit en mindre aktör och i underlägsen ställning gentemot SSYS, en fordonstillverkare med världsomspännande verksamhet, som därtill företrätts av advokat. SSYS har trots vetskap om de redovisade tvistlösningsförfarandena valt att anhängigöra talan vid Göteborgs tingsrätt och därigenom i teorin öppnat för att parternas mellanhavanden skulle kunna komma att prövas i fyra olika förfaranden samtidigt med stor risk för lis pendensverkan med hänsyn till såväl kommissionsavtalets som återförsäljaravtalets i vissa frågor samtida tillämplighet. Genom den vid Göteborgs tingsrätt anhängiggjorda talan jämte däri anförda invändningar om rättegångshinder har SSYS med all önskvärd tydlighet visat att syftet med i avtalen intagna skiljeklausuler och prorogationsbestämmelser samt det senare anhängiggörandet av talan vid tingsrätten är att omöjliggöra för EBN att fullt ut hävda sin rätt gentemot SSYS. För det fall tingsrätten finner att det föreligger rättegångshinder på grund av mellan parterna gällande skiljeklausuler och prorogationsavtal yrkar EBN att dessa villkor lämnas utan avseende. Villkoren är oskäliga både mot bakgrund av avtalens innehåll, EBN:s underlägsna ställning, SSYS anhängiggörande av talan vid Göteborgs tingsrätt och omständigheterna i övrigt avseende avtalsvillkorens tillkomst och syfte samt tillämplighet.
- - -
Skälen för beslutet
Det är ostridigt mellan parterna att det i såväl kommissionsavtalet som återförsäljaravtalet finns bestämmelser om att tvister med anledning av avtalet ska lösas genom skiljeförfarande eller av annan domstol än Göteborgs tingsrätt.
Fråga är då för det första om SSYS genom att väcka talan vid Göteborgs tingsrätt har avsagt sig möjligheten att göra invändning om rättegångshinder beträffande genkäromålet eller om parterna genom sitt agerande i huvudkäromålet, trots vad som angetts i avtalen, kommit överens om eller får anses ha träffat överenskommelse om att Göteborgs tingsrätt är behörig att pröva tvister mellan parterna.
När såväl huvud- som genkäromål är underkastade en skiljeklausul har huvudkäranden ändå möjlighet att göra gällande skiljeavtalet gentemot genstämningen även om svaranden inte har gjort någon invändning om rättegångshinder grundat på skiljeklausulen beträffande huvudkäromålet. Detsamma gäller om det mellan parterna föreligger ett prorogationsavtal. Att SSYS väckt talan vid Göteborgs tingsrätt kan därför inte anses innebära att bolaget avsagt sig möjligheten att göra invändning om rättegångshinder avseende genkäromålet. Inte heller kan parterna genom sitt agerande i huvudkäromålet mot SSYS bestridande anses ha kommit överens om att Göteborgs tingsrätt är behörig domstol avseende tvister i anledning av kommissionsavtalet och återförsäljaravtal (se RH 1994:63, Fitger, Kommentaren till rättegångsbalken 14 kap. 3 §, 15 maj 2011, Zeteo, och Nordh - Lindblom, Kommentar till RB kap. 10-14 s. 49). Tingsrätten finner således att tvistlösningsbestämmelserna som återfinns i de avtal som ingåtts mellan parterna medför att det föreligger hinder för tingsrätten att pröva genkäromålet.
EBN har emellertid även gjort gällande att SSYS inte kan åberopa skiljeavtalet eller prorogationsbestämmelsen avseende de invändningar som EBN kan göra gällande för att freda sig mot SSYS krav och att SSYS inte i tid invänt att det förelåg rättegångshinder när EBN i huvudkäromålet gjorde gällande kvittningsgilla motfordringar.
Det är ostridigt att SSYS inte yrkade att EBN:s kvittningsinvändning skulle avvisas när bolaget första gången yttrade sig över kvittningsinvändningen den 13 oktober 2009. Någon möjlighet för SSYS att få kvittningsinvändningen avvisad finns således inte (4 § 2 st. lagen (1999:116) om skiljeförfarande och 34 kap. 2 § RB, Fitger, a.a. 34 kap. 2 § och prop. 1998/99:35 s. 68 f. och s. 216). Något sådant yrkande har för övrigt inte heller framställts. Hinder mot att pröva kvittningsinvändningen i målet finns därför inte. Det förhållandet utgör emellertid inte skäl att frångå huvudregeln att en talan på yrkande av part som skett i rätt tid ska avvisas om rättegångshinder avseende domstolens behörighet föreligger.
EBN har även som skäl för att tingsrätten, trots rättegångshindret, bör tillåta genkäromålet åberopat att en annan ordning kan innebära lis pendens eftersom vissa frågor i genkäromålet förutsätter att de båda avtalen samtidigt tillämpas.
Grunden för genkäromålet är densamma som för kvittningsinvändningen, men avser ett belopp som vida överstiger det i huvudkäromålet i andra hand framställda yrkandet om betalning för fordonen. Ett avgörande i ett mål som innefattar en prövning av den fordran som åberopats till kvittning får, enligt 17 kap. 11 § RB, rättskraft oavsett om käromålet bifallits eller ogillats. I det fall ett käromål ogillats eftersom kvittningsyrkandet bifallits och huvudfordringen är mindre än kvittningsfordran är rättskraften dock begränsad till huvudfordrans belopp. Har käromålet däremot bifallits och kvittningsyrkandet ogillats träffar rättskraften hela kvittningsfordran även i dess överskjutande del (jfr Fitger, a.a. 17 kap. 11 § andra stycket, Nordh Praktisk process V, s. 132 och Ekelöf, Rättegång, Andra häftet, 8:e uppl., s. 173 f.).
Huruvida det vid ett eventuellt skiljeförfarande skulle råda lis pendens avseende summa concurrens råder det delade meningar om i doktrinen (jfr exempelvis Ekelöf, Rättegång, Andra häftet, 8:e uppl., s. 174, not 52, och Lindskog, Kvittning, 2:a uppl., s. 664). Det står dock klart att lis pendens - trots att en eventuell skiljeprocess kan påverkas av rättskraften i ett avgörande i tingsrättens mål och vice versa - inte föreligger avseende ett belopp överstigande summa concurrens. I doktrinen har från visst håll framförts att en svarande trots det genstämningsvis bör få framställa självständiga yrkanden om han har ett befogat intresse av att få yrkandena prövade i samma förfarande som det kärandens yrkanden prövas i. Som exempel på en situation då en svarande har ansetts ha ett sådant befogat intresse har angetts att svaranden gör gällande kvittning med en motfordring som omfattas av ett skiljeavtal och motfordringen överstiger huvudfordringen. Det har därvid anförts att det möjligen beträffande sådana rättsliga dispositioner som skulle komma att omfattas av domens rättskraft kan finnas anledning att presumera att svaranden har ett befogat intresse av en sammanhållen prövning. Som argument för detta har framförts de processekonomiska fördelarna, t.ex. att en omfattande bevisning är relevant för såväl kärandens som svarandens yrkanden (se Lindskog, Skiljeförfarande En kommentar, 4.3.1, särskilt not 62, 1 oktober 2010, Zeteo). Den argumentation som ovan redovisats beträffande skiljeavtal torde också gälla prorogationsavtal.
De argument som framförts för att en svarande ska ha rätt att genstämningsvis göra gällande en motfordring som omfattas av ett skiljeavtal och som överstiger huvudfordringen kan te sig som relevanta i de fall där grunden för yrkandena är väsentligen densamma. I det aktuella målet har SSYS i första hand yrkat att EBN ska återlämna två fordon till bolaget och i andra hand, för det fall fordonen inte kan lämnas ut, utge betalning för dem med drygt 256 000 kr per fordon. Som grund för sin talan har SSYS uppgett att bolaget har sålt de aktuella fordonen till EBN med äganderättsförbehåll, att fakturorna för fordonen är förfallna till betalning, men att betalning inte har skett och att SSYS är ägare till fordonen. Någon tvist om att SSYS sålt fordonen till EBN med ägarförbehåll och om priset råder inte, däremot är parterna oeniga om EBN har betalat eller inte. SSYS är av den uppfattningen att något kontraktsbrott inte har skett eftersom grund för uppsägning enligt återförsäljaravtalet förelegat på grund av bristande betalning, att kommissionsavtalet dels ger stöd för SSYS agerande att återkalla fordon, dels förfaller samtidigt med återförsäljaravtalet och att EBN inte har någon kvittningsgill motfordran på bolaget. EBN har i genkäromålet yrkat skadestånd. Grunden för genkäromålet är att SSYS gjort sig skyldig till avtalsbrott genom sitt agerande att återkalla fordon och säga upp avtalen utan att iaktta uppsägningsfrist respektive utan grund härför och därigenom åsamkat EBN skada uppgående till drygt 3,8 miljoner kr. Hur skadan, som uppges bestå av uteblivna försäljningsintäkter, utebliven handelsvinst, onödiga kostnader och investeringar, beräknats torde kräva omfattande utredning och fördröja handläggningen av huvudkäromålet.
Det faktum att en kärande inte har yrkat avvisning av en kvittningsinvändning avseende en fordran som omfattas av skiljeavtal bör inte få till följd att dennes rätt att yrka avvisning av ett eventuellt genkäromål prekluderas av processekonomiska eller andra hänsyn. I vart fall inte då genkäromålet till skillnad från huvudkäromålet kräver omfattande utredning och kommer att försena ett avgörande av huvudkäromålet. Det förhållandet att prövningen av SSYS eventuella avtalsbrott och skadeståndsskyldighet gentemot EBN kan riskera att ske i olika förfaranden är naturligtvis olyckligt, men beror på parternas egna ageranden och tecknade avtal. Att kvittningsinvändningen i det aktuella målet kan få rättskraftsverkan i andra mål är också problematiskt, men kan inte anses vara tillräcklig anledning att frångå huvudregeln om att skiljeavtal och prorogationsavtal innebär rättegångshinder i den mån en invändning framförs i rätt tid. EBN har dessutom möjlighet att återkalla sin kvittningsinvändning och därmed undvika risken att ett avgörande i målet som går EBN emot får rättskraftsverkan i eventuella andra processer mellan parterna. Det förhållandet att de båda avtalen innehåller olika tvistlösningsbestämmelser innebär inte att Göteborgs tingsrätt är behörig domstol.
Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det på grund av de mellan parterna gällande skilje- och prorogationsavtalen föreligger sådant rättegångshinder som medför att Göteborgs tingsrätt inte är behörig att pröva genkäromålet.
EBN har för det fall att tingsrätten skulle finna att genkäromålet bör avvisas på grund av rättegångshinder gjort gällande att bestämmelserna i kommissionsavtalet och återförsäljningsavtalet avseende hur tvister mellan parterna ska lösas ska lämnas utan avseende eftersom de är oskäliga och att tingsrätten av den anledningen är behörig att ta upp genkäromålet till prövning. EBN har därvid anfört att bestämmelserna är svårgenomträngliga, motstridiga och utarbetade av SSYS i syfte att försvåra för en återförsäljare/kommissionär att hävda sin rätt mot SSYS samt att EBN intagit en underlägsen ställning gentemot SSYS.
De två avtalen innehåller delvis olika tvistlösningsmekanismer. Genomgående är dock att det antingen är fråga om skiljeförfarande eller förfarande vid domstol på annan ort än Göteborg. Det förhållandet att avtalen anvisar olika metoder för lösning av olika typer av tvister mellan parterna innebär inte att bestämmelserna är oskäliga.
Avtalen har träffats mellan näringsidkare. Huvudprincipen vid tillämpningen av 36 § avtalslagen på skiljeklausuler är att sådana som regel står sig i avtal mellan näringsidkare, åtminstone om de är att anse som jämställda (NJA 1992 s. 290). Någon närmare utredning om detta, förutom EBN:s påstående att bolaget har intagit en underlägsen ställning, har inte lagts fram i målet. Tingsrätten kan emellertid konstatera att det varit fråga om avtal av kommersiell natur, att EBN bedriver sin verksamhet i aktiebolagsform och att EBN inte har befunnit sig i något tvångsläge i förhållande till SSYS eftersom det stått EBN fritt att avstå från att ingå avtal med SSYS om försäljning av SSYS bilar. Förekomsten av skiljeklausuler och/eller prorogationsavtal i kommersiella avtal som ingåtts mellan näringsidkare kan inte heller sägas avvika från vare sig dispositiv rätt eller gängse branschvillkor.
Sammantaget finner tingsrätten att vad EBN anfört inte innebär att skilje- och prorogationsavtalen är att betrakta som oskäliga och av den anledningen bör lämnas utan avseende. Bestämmelserna utgör i stället sådana rättegångshinder som medför att Göteborgs tingsrätt inte är behörig att pröva genkäromålet.
Beslut
Med bifall till avvisningsyrkandet avvisar tingsrätten EBN:s ansökan om genstämning.
Hovrätten för Västra Sverige
EBN överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle lämna SSYS avvisningsyrkande utan bifall.
SSYS bestred ändringsyrkandena.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Bengt von Reis och Britta Ekström samt hovrättsassessorn Sara Lindman) anförde följande i beslut den 28 maj 2012.
Hovrätten instämmer i den bedömning som tingsrätten har gjort. Överklagandet ska därför avslås. - - -.
Högsta domstolen
EBN överklagade och yrkade att HD skulle ogilla SSYS invändning om rättegångshinder.
SSYS motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Ylva Svensson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
SSYS av den 01.10.2010 AB har varit importör till Sverige av fordon tillverkade av det sydkoreanska företaget Ssang Yong Company. EBN i Göteborg Aktiebolag har varit återförsäljare av dessa fordon. Samarbetet mellan SSYS och EBN reglerades av ett återförsäljaravtal och ett kommissionsavtal. I januari 2009 återtog SSYS samtliga fordon från EBN. Den 3 april 2009 sade SSYS upp återförsäljaravtalet med omedelbar verkan.
SSYS ansökte om stämning vid Göteborgs tingsrätt och yrkade i första hand att tingsrätten skulle förklara att SSYS har bättre rätt än EBN till två fordon och att tingsrätten skulle förplikta EBN att lämna ut fordonen till SSYS. I andra hand yrkade SSYS att tingsrätten skulle förplikta EBN att betala 513 237 kr jämte ränta. Som grund för sin talan anförde SSYS att bolaget hade sålt och levererat två fordon till EBN med äganderättsförbehåll. SSYS:s fordran på betalning för fordonen hade förfallit till betalning. EBN hade emellertid inte erlagt någon betalning.
EBN bestred käromålet och invände att bolaget hade erlagt betalning för fordonen genom kvittning med en fordran på skadestånd som EBN hade gentemot SSYS. Som grund för kvittningsinvändningen anförde EBN i huvudsak följande. SSYS har i januari 2009, eller i vart fall senast den 3 april 2009, sagt upp EBN:s kommissionsuppdrag med omedelbar verkan genom att återkalla alla fordon. Den omedelbara uppsägningen har saknat grund. Den har också stått i strid med bestämmelserna om uppsägningstid i kommissionsavtalet och i kommissionslagen. Uppsägningen av återförsäljaravtalet den 3 april 2009 har varit utan grund och i strid med avtalet. EBN har genom uppsägningen av kommissionsavtalet och återförsäljaravtalet drabbats av skada. Först gjorde EBN bara gällande bolagets fordran på skadestånd kvittningsvis. Senare under handläggningen ansökte EBN om genstämning och yrkade att tingsrätten skulle förplikta SSYS att till EBN betala 3 327 012 kr jämte ränta.
SSYS yrkade att genkäromålet skulle avvisas. Som grund för avvisningsyrkandet anförde SSYS i huvudsak följande. Enligt kommissionsavtalet mellan parterna ska tvister i anledning av avtalet avgöras av en skiljeman i enlighet med Stockholms Handelskammares regler för förenklat skiljeförfarande. Av återförsäljaravtalet framgår att parterna avtalat att tvister med anledning av avtalets upphörande ska hänskjutas till Stockholms tingsrätt. Till följd av skiljeklausulen och prorogationsklausulen i parternas avtal är Göteborgs tingsrätt inte behörig att pröva genkäromålet. SSYS gjorde gällande att genkäromålet i vart fall skulle avvisas på den grunden att det inte uppfyller de krav som anges i 14 kap. 3 § RB.
SSYS bestred EBN:s genkäromål i sak. Bolaget gjorde gällande att det hade haft rätt att säga upp återförsäljaravtalet med omedelbar verkan den 3 april 2009 eftersom EBN inte hade erlagt betalning för fordonen. SSYS bestred att bolagets återkallande av kommissionsfordon i januari 2009 hade inneburit en uppsägning av kommissionsavtalet. Bolaget menade att kommissionsavtalet hade upphört samtidigt med återförsäljaravtalet och att detta följde av bestämmelserna i kommissionsavtalet.
EBN bestred avvisningsyrkandet. EBN menade att SSYS var förhindrat att åberopa tvistlösningsklausulerna i parternas avtal eftersom SSYS hade valt att väcka talan vid Göteborgs tingsrätt. Till stöd för att SSYS var förhindrat att åberopa klausulerna som hinder för tingsrätten att pröva genkäromålet anförde EBN även den omständigheten att SSYS inte hade gjort gällande att det förelåg hinder för tingsrätten att pröva EBN:s kvittningsinvändning. EBN gjorde alternativt gällande att parterna genom sitt agerande fick anses ha kommit överens om att pröva tvisten vid Göteborgs tingsrätt. Till stöd för detta åberopade EBN den omständigheten att SSYS hade valt att väcka talan vid tingsrätten och EBN inte hade gjort någon invändning om hinder för tingsrätten att pröva käromålet.
För det fall tingsrätten skulle finna att tvistlösningsklausulerna i parternas avtal utgjorde hinder att pröva genkäromålet gjorde EBN gällande att klausulerna skulle lämnas utan avseende. Som grund för att tvistlösningsklausulerna i avtalen är oskäliga anförde EBN i huvudsak följande. EBN är en mindre aktör och i en underlägsen ställning i förhållande till SSYS som är en fordonstillverkare med världsomspännande verksamhet. Avtalen är ensidigt framtagna av SSYS. Vid avtalens ingående saknades möjlighet till individuell förhandling av avtalsvillkoren. Tvistlösningsklausulerna i de båda avtalen är svårgenomträngliga och föreskriver inte mindre än tre olika förfaranden för att lösa tvister; skiljenämnd, förenklat skiljeförfarande enligt Stockholms Handelskammares regler och prorogation till Stockholms tingsrätt. SSYS har trots de förfaranden för tvistlösning som föreskrivs i avtalen valt att väcka talan vid Göteborgs tingsrätt. Därigenom har SSYS gett upphov till en situation där parternas mellanhavanden kan komma att prövas samtidigt i fyra olika förfaranden med stor risk för lis pendens. Syftet med SSYS:s utformning av tvistlösningsklausulerna och med bolagets val att väcka talan vid Göteborgs tingsrätt är att omöjliggöra för EBN att fullt ut hävda sin rätt mot SSYS.
Göteborgs tingsrätt fann att skilje- och prorogationsklausulerna i parternas avtal medförde att tingsrätten inte var behörig att pröva genkäromålet. Tingsrätten fann inte skäl att genom jämkning lämna klausulerna utan avseende och avvisade därför genkäromålet. EBN överklagade tingsrättens beslut. Hovrätten har instämt i tingsrättens bedömning och avslagit EBN:s överklagande.
EBN har i HD anfört att bolaget har ett befogat intresse av att få genkäromålet prövat tillsammans med SSYS:s käromål. Till stöd för detta har EBN angett att om Göteborgs tingsrätt inte skulle vara behörig att pröva EBN:s genkäromål och EBN av den anledningen skulle väcka talan vid Stockholms tingsrätt, så torde Stockholms tingsrätt avvisa EBN:s talan på grund av lis pendens. Detsamma torde gälla om EBN skulle påkalla ett skiljeförfarande.
Vidare har EBN gjort gällande att bolaget inte kan återkalla kvittningsinvändningen i syfte att få till stånd en sammanhållen prövning av bolagets fordran i ett annat förfarande. Till stöd för detta har EBN anfört att SSYS idag är ett vilande bolag som torde sakna medel att betala EBN:s fordran på skadestånd. Ett återtagande av kvittningsinvändningen skulle innebära att EBN förlorar den säkerhet för fordrans betalning som kvittningsinvändningen utgör. Vidare har EBN angett att för det fall bolaget skulle återta kvittningsinvändningen och käromålet bifallas kommer alla potentiella invändningar mot EBN:s betalningsskyldighet för fordonen att prekluderas. Därmed skulle EBN inte kunna föra talan om skadestånd i anledning av SSYS:s uppsägning av återförsäljaravtalet. En förutsättning för att EBN ska ha rätt till skadestånd med anledning av SSYS:s uppsägning av återförsäljaravtalet är nämligen att EBN har betalat för fordonen genom kvittning med bolagets fordran på skadestånd med anledning av SSYS:s uppsägning av kommissionsavtalet.
EBN menar att en prövning av bolagets fordran inte kommer att fördröja en prövning av SSYS:s talan. Den utredning som EBN avser att lägga fram i anledning av bolagets fordran på skadestånd är densamma oavsett om genkäromålet tillåts eller inte. Om EBN:s fordran inte prövas i ett sammanhang innebär det att samma bevisning måste läggas fram i två olika förfaranden. En sådan ordning medför merkostnader för båda parter.
Frågan i HD
Den omständigheten att SSYS väckt talan vid Göteborgs tingsrätt, och att EBN inte åberopat tvistlösningsklausulerna i parternas avtal som hinder för rättegång, kan inte anses innebära att parterna avtalat om att Göteborgs tingsrätt ska vara behörig att pröva parternas tvister i anledning av återförsäljaravtalet och kommissionsavtalet.
Frågan i HD är därför om skiljeklausulerna och prorogationsklausulen i parternas avtal är hinder för tingsrätten att pröva EBN:s genkäromål.
Rättsliga utgångspunkter
Ett skiljeavtals verkan som rättegångshinder behandlas i 4 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Där föreskrivs att en domstol inte får, mot en parts bestridande, pröva en fråga som enligt ett skiljeavtal ska prövas av skiljemän. I 10 kap. 17 a § RB hänvisas till bestämmelsen i lagen om skiljeförfarande. Lagen om skiljeförfarande innebar en ändring i förhållande till vad som tidigare hade gällt när en part hade ansökt om summarisk process för att få ett avgörande i en fråga som omfattades av ett skiljeavtal. Tidigare gällde att en part förlorade sin rätt att åberopa ett skiljeavtal redan genom att ha ansökt om summarisk process (NJA 1964 s. 2 och NJA 1972 s. 458). Bestämmelsen i 4 § andra stycket lagen om skiljeförfarande innebär att den part som väljer att först använda sig av summarisk process numera kan åberopa skiljeavtalet som hinder för att pröva frågan i domstol. I förarbetena till lagen om skiljeförfarande anges att ändringen inte skulle förstås som ett avståndstagande från en praxis som innebär att den som inleder rättegång anses ha avstått från rätten att åberopa skiljeavtalet (prop. 1998/99:35 s. 71).
Den som väcker talan i allmän domstol om ett anspråk som omfattas av ett skiljeavtal förlorar således rätten att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder med avseende på alla invändningar som motparten kan göra gällande mot anspråket. Detta innebär bl.a. att en kvittningsinvändning kan prövas av domstolen även om motfordran omfattas av skiljeavtalet (Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 145 f. och Stefan Lindskog, Skiljeförfarande, 2 uppl. 2012 s. 340 f.). Om en fordran som görs gällande kvittningsvis omfattas av ett annat skiljeavtal, än det skiljeavtal som omfattar det anspråk som avses med talan, har den som väckt talan däremot möjlighet att åberopa det andra skiljeavtalet som hinder för domstolen att pröva kvittningsinvändningen. En sådan invändning måste emellertid framställas första gången som parten ges tillfälle att svara på kvittningsinvändningen, 4 § andra stycket lagen om skiljeförfarande. I annat fall kan parten inte längre åberopa skiljeavtalet som hinder för domstolen att pröva kvittningsinvändningen.
Den som väljer att väcka talan i domstol förlorar således rätten att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder med avseende på invändningar som kan göras mot talan. Motparten kan därför försvara sig mot den väckta talan i samma utsträckning som om talan hade prövats i ett skiljeförfarande.
I 10 kap. 16 § RB behandlas ett prorogationsavtals verkan som rättegångshinder. Följden av ett prorogationsavtal blir att ett genkäromål endast kan väckas om den domstol som handlägger huvudkäromålet är samma domstol som anges i prorogationsavtalet. En fordran som omfattas av ett prorogationsavtal kan inte åberopas till kvittning vid en annan domstol (NJA II 1943 s. 111). Av bestämmelsen i 10 kap. 18 § RB framgår att det krävs en invändning om rättegångshinder för att en domstol ska beakta ett prorogationsavtal. I 34 kap. 2 § RB regleras när en sådan invändning senast ska göras. En invändning om att ett prorogationsavtal är hinder för domstolen att pröva ett kvittningsyrkande ska göras när käranden för talan i målet första gången efter det att kvittningsyrkandet framställts (Gärde, Nya rättegångsbalken, 1949, s. 98). Om en invändning mot rättens behörighet inte görs i tid förlorar parten möjligheten att göra gällande prorogationsavtalet som hinder för en prövning av kvittningsyrkandet.
Utgångspunkten är således att en fordran som omfattas av ett skiljeavtal eller ett prorogationsavtal inte kan göras gällande genstämningsvis. I den juridiska litteraturen har det emellertid ifrågasatts om inte en svarande bör ha möjlighet att även framställa självständiga yrkanden att prövas tillsammans med kärandens talan (Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 145 ff. och Stefan Lindskog, Lagen om skiljeförfarande, 2 uppl. 2012, s. 320). Härvid har man särskilt avsett de fall när en svarande, liksom här, har rätt att göra gällande en fordran kvittningsvis. Bör svaranden då också ha rätt att genstämningsvis väcka talan om betalning av fordran i den del som den överstiger det anspråk som avses med käromålet? I litteraturen har möjligheten att framställa ett självständigt yrkande diskuterats i anslutning till ett skiljeavtals verkan som rättegångshinder. Frågan kan emellertid även ställas med avseende på ett prorogationsavtals betydelse som rättegångshinder.
Den omständigheten att en domstol inte är behörig att pröva ett anspråk fullt ut kan leda till opraktiska konsekvenser (jfr prop. 1998/99:35 s. 71 f.). Vid en bedömning av om ett genkäromål ska tillåtas måste emellertid hänsyn tas även till intresset av att ingångna avtal ska gälla. Att tillämpa avtal om tvistlösning, även sedan en tvist uppstått, bidrar bl.a. till förutsebarhet i fråga om avtalsparters mellanhavanden. Den omständigheten att en part, i strid med ett skiljeavtal eller ett prorogationsavtal, valt att väcka talan vid en allmän domstol är inte skäl att frångå den avtalade ordningen för tvistlösning i vidare mån än vad som kan motiveras av svarandens behov av att försvara sig mot kärandens talan.
Bedömningen i detta fall
Om en domstol prövar en kvittningsinvändning innebär det att domens rättskraft även omfattar den fordran som avses med kvittningsinvändningen, 17 kap. 11 § andra stycket RB. I det fall ett käromål ogillas till följd av att domstolen bifaller en kvittningsinvändning omfattar emellertid domens rättskraft endast fordran upp till det belopp som motsvarar storleken av det anspråk som avses med käromålet. För att få en dom på resterande del av fordran måste svaranden väcka en självständig talan. I ett eventuellt nytt förfarande där EBN för talan om förpliktande för SSYS att betala resterande del av EBN:s fordran på skadestånd måste EBN fullt ut bevisa sin fordran. Om EBN inte tillåts att föra talan genstämningsvis kan det således leda till att bolaget tvingas att lägga fram samma utredning i olika förfaranden.
En rättegång i vilken en kvittningsinvändning prövas torde inte hindra påkallande av ett skiljeförfarande om samma fordran (jfr prop. 1998/99:35 s. 104 f.). Men om EBN väcker talan vid en annan domstol om betalning av bolagets fordran på skadestånd, i den del fordran överstiger det anspråk som avses med SSYS:s talan, torde domstolen förklara målet vilande enligt 32 kap. 5 § RB i avvaktan på utgången av prövningen i detta mål. En avvisning av EBN:s genkäromål kan således medföra att det tar längre tid innan EBN får sitt skadeståndsanspråk prövat i sin helhet, jämfört med om EBN:s genkäromål tillåts.
Om EBN återtar kvittningsinvändningen och domstolen bifaller SSYS:s talan kan EBN inte i en ny rättegång, eller i ett skiljeförfarande, göra gällande att EBN erlagt betalning för fordonen genom kvittning. Därmed skulle en omständighet till grund för EBN:s anspråk på skadestånd falla bort. Detta beror på rättskraften hos en bifallande dom över SSYS:s käromål. EBN kan således inte återkalla sin kvittningsinvändning för att därigenom åstadkomma en sammanhållen prövning av bolagets anspråk på skadestånd.
En avvisning av genkäromålet medför således nackdelar för EBN. De praktiska besvär som blir följden av att Göteborgs tingsrätt inte är behörig att fullt ut pröva EBN:s fordran på skadestånd är emellertid inte skäl att bortse från parternas avtal om tvistlösning. Skiljeavtalen och prorogationsavtalet är således hinder för EBN att väcka talan genstämningsvis.
Frågan är då om det finns skäl att lämna tvistlösningsklausulerna i parternas avtal utan avseende genom jämkning enligt 36 § avtalslagen. Återförsäljaravtalet och kommissionsavtalet föreskriver olika förfaranden för tvistlösning. Vilket förfarande som är tillämpligt beror på grunden för det anspråk som görs gällande. Dessutom gäller, till följd av EBN:s kvittningsinvändning, att en del av EBN:s fordran ska prövas i den rättegång som SSYS inlett vid Göteborgs tingsrätt. Den omständigheten att EBN:s fordran kan bli föremål för prövning i flera olika förfaranden innebär i och för sig svårigheter för bolaget att få sitt anspråk fastställt. EBN har emellertid inte visat att uppsplittringen på olika förfaranden innebär att bolaget helt hindras från att göra gällande sin rätt gentemot SSYS. Inte heller i övrigt finns det skäl att lämna tvistlösningsklausulerna i parternas avtal utan avseende. Överklagandet ska alltså avslås.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, referent, Johnny Herre, Agneta Bäcklund och Svante O. Johansson) meddelade den 7 juni 2013 följande beslut.
Skäl
EBN sålde fordon på uppdrag av SSYS enligt ett återförsäljaravtal och ett kommissionsavtal. Sedan samarbetet hade upphört ansökte SSYS om stämning vid Göteborgs tingsrätt och yrkade i första hand att tingsrätten skulle förklara att SSYS hade bättre rätt än EBN till två fordon. I andra hand yrkade SSYS att tingsrätten skulle förplikta EBN att betala ca 500 000 kr för fordonen.
EBN invände att betalning för fordonen hade erlagts genom kvittning med en fordran på skadestånd på grund av brott mot parternas avtal. Senare under handläggningen ansökte EBN om genstämning avseende motfordringen och yrkade att tingsrätten skulle förplikta SSYS att till EBN betala drygt 3 miljoner kr.
I kommissionsavtalet finns det en skiljeklausul och i återförsäljaravtalet en prorogationsklausul. SSYS åberopade dessa och yrkade att genkäromålet skulle avvisas därför att Göteborgs tingsrätt inte var behörig att pröva detta (jfr 10 kap. 16 § och 17 a § RB samt 4 § lagen, 1999:116, om skiljeförfarande). I vart fall skulle genkäromålet avvisas på den grunden att det inte uppfyller de krav som anges i 14 kap. 3 § RB. EBN bestred avvisningsyrkandet och gjorde gällande att SSYS inte fick åberopa tvistlösningsklausulerna.
Tingsrätten biföll avvisningsyrkandet med hänvisning till tvistlösningsklausulerna, och hovrätten har avslagit EBN:s överklagande av det beslutet.
Enligt 14 kap. 3 § RB får en svarande till gemensam handläggning med huvudkäromålet väcka talan mot käranden angående samma sak, en sak som har gemenskap med denna respektive, om käromålet går ut på betalningsskyldighet, en fordran som kan gå i avräkning mot kärandens fordran. Om en motfordran ska prövas kvittningsvis, så får ett genkäromål rörande fordringen anses ha en sådan gemenskap med huvudkäromålet att genkäromålet är tillåtet. Genkäromålet ska således inte avvisas på den grunden att det inte uppfyller de krav som anges i 14 kap. 3 § RB. Det leder till frågan om tvistlösningsklausulerna hindrar EBN:s genkäromål.
Om i en rättegång svaranden gör en kvittningsinvändning avseende en motfordran som omfattas av ett tvistlösningsavtal (skiljeavtal eller prorogationsavtal som anvisar annan domstol), så kan motfordringen inte mot kärandens bestridande prövas materiellt i rättegången. Omfattas emellertid också huvudfordran av tvistlösningsavtalet så hindrar detta inte svaranden från att i rättegången göra gällande kvittning med motfordringen även om det innebär en materiell prövning av denna (jfr i fråga om skiljeavtal NJA 1972 s. 458).
Frågan här är emellertid om ett tvistlösningsavtal, när det har förlorat sin verkan så långt att domstolen ska pröva en kvittningsinvändning avseende en motfordran som omfattas av avtalet, hindrar att svaranden i den pågående rättegången kan få en fullgörelsedom på motfordringen till den del denna inte kvittas bort.
Om genstämning inte får ske, så tvingas svaranden till två rättsliga förfaranden för att få en sådan fullgörelsedom. Det kan föranleda komplicerade frågor rörande lis pendens och res judicata, som ytterligare försvårar för svaranden att komma till sin rätt. Till detta kommer att två rättsliga förfaranden rörande en och samma fordring allmänt sett är dålig processekonomi.
Kvittningsrätten har på olika sätt getts en stark ställning i rättsordningen. Det gäller också i processuellt hänseende, bl.a. genom att en dom ska ges sammanhållet över huvudfordringen och motfordringen (17 kap. 4 § RB och 29 § första stycket lagen om skiljeförfarande). Det är mindre förenligt med kvittningsrättens starka ställning att en svarande i en situation som den förevarande måste föra två processer, om han utöver att utöva sin kvittningsrätt vill ha en fullgörelsedom på motfordringen.
Mot bakgrund av det anförda bör gälla, att om en domstol är behörig att pröva en gjord kvittningsinvändning trots att motfordringen omfattas av ett tvistlösningsavtal, så får svaranden utan hinder av avtalet i samma rättegång föra en fullgörelsetalan avseende fordringen.
Den fordring som avses med EBN:s genstämning är åberopad till kvittning. Kvittningsinvändningen får prövas i målet, antingen därför att motfordringen omfattas av samma tvistlösningsklausul som huvudfordringen eller därför att - om så inte är fallet - SSYS inte har invänt mot en prövning av invändningen. EBN:s genstämning ska därför inte avvisas.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut och med undanröjande av tingsrättens beslut avslår HD SSYS av den 01.10.2010 AB:s avvisningsyrkande.
- - -.
HD:s beslut meddelat: den 7 juni 2013.
Mål nr: Ö 2926-12.
Lagrum: 10 kap. 16 § och 17 a § samt 14 kap. 3 § RB, 4 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.
Rättsfall: NJA 1972 s. 458.