Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Örjan Härneskog och Maria Edwardsson samt tingsnotarien Kajsa Wahrenby) anförde i dom den 2 oktober 2012 följande.

Bakgrund

Den 14 januari 2010 framförde busschaufför L.B., anställd i Veolia Transport Sverige AB (nedan Veolia), buss 12 från hållplatsen Stenby till sluthållplatsen Vipptorp i Eskilstuna kommun. Med på bussen var F.A.I. och F.J. De hade med sig sin son som låg i barnvagn och de satt vid platsen för barnvagnar. De var på väg till tågstationen, för att åka och hälsa på F.A.I:s släktingar i Örebro. F.J. satt närmast väggen med ena foten på elementet vilket gjorde att hennes knä var i jämnhöjd med en stoppknapp. Hon kan därför ha råkat komma åt stoppknappen med sitt ben. L.B. stannade bussen eftersom någon återkommande tryckte på stoppknappen och eftersom han fått problem med att stänga dörrarna. Han gick bakåt i bussen till F.A.I. och F.J. Parterna är oense om exakt vad som då utspelade sig.

Parterna är ense om att F.A.I. under bussresan blev utsatt för trakasserier som hade samband med hans etniska tillhörighet och religion av L.B. genom att L.B. sa till F.A.I. något i stil med att han kunde ”åka hem till talibanland”. Parterna är även överens om att då L.B. är anställd av Veolia ansvarar Veolia enligt 2 kap. 12 § andra stycket diskrimineringslagen (2008:567) för diskrimineringen. Veolia är därför skyldigt att utge diskrimineringsersättning till F.A.I.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) är av uppfattningen att F.A.I. blev utsatt för ytterligare trakasserier och att även F.J. blev utsatt för trakasserier.

Efter händelsen har Veolia ostridigt vidtagit vissa åtgärder. I slutet av april månad 2010 blev Veolia genom affärschefen i Eskilstuna, A.K., informerat om den anmälan om diskriminering som F.A.I. och F.J. hade gjort till DO. Direkt efter mottagande av anmälan kontaktade A.K. och biträdande personaldirektör P.E. busschauffören L.B. för att utreda vad som hade hänt. L.B. informerades om att hans uppträdande var oacceptabelt och i direkt strid med Veolias värdegrund och bolagets diskrimineringspolicy. L.B. fick den 16 juni 2010 en skriftlig varning av arbetsgivaren. Vid samma tid bestämdes det också att L.B. skulle genomgå en särskild utbildning om kundbemötande, vilken han också gjorde våren 2011.

L.B:s agerande och anmälan om diskriminering föranledde Veolia att kalla bolagets samtliga chaufförer i Eskilstuna till ett flertal arbetsplatsmöten under 2011. Syftet med dessa möten var att framhålla vikten av ett gott bemötande av resenärer, vilket även inkluderar ett absolut förbud mot trakasserande eller diskriminerande behandling.

Det som hade skett föranledde även Veolias affärschef A.K. att ta direkt kontakt med F.A.I. för att per telefon be om ursäkt men även för att framföra en önskan om att få komma hem till den drabbade familjen för att överbringa blommor och ge en redogörelse för Veolias inställning till det inträffade.

Yrkanden och inställning

DO har yrkat att tingsrätten förpliktar Veolia att till var och en av F.A.I. och F.J. utge diskrimineringsersättning för kränkning med 100 000 kr. På beloppet har ränta enligt 6 § räntelagen yrkats från den 7 november 2011 (dag för delgivning av stämning) till dess betalning sker.

Veolia har medgett att betala diskrimineringsersättning till F.A.I. med 15 000 kr jämte ränta på det sätt som yrkats. Övriga yrkanden har bestritts. Sättet att beräkna ränta har dock vitsordats. För det fall tingsrätten skulle finna att även F.J. blivit utsatt för diskriminering har Veolia vitsordat ersättning om 15 000 kr som skälig i och för sig.

Grunder

DO

L.B., som är anställd av Veolia, har kränkt F.A.I:s och F.J:s värdighet genom att dels skrika, uttala sig nedsättande och göra en obscen gest mot dem, dels slå F.J. på knäet så att det gjorde ont. Detta utgör ett missgynnande av F.A.I. och F.J., som har samband med deras etniska tillhörighet och religion. Kränkningen måste utan vidare ha stått klar för L.B. Veolia har därigenom utsatt F.A.I. och F.J. för etniska trakasserier och har brutit mot diskrimineringsförbudet för den som tillhandahåller tjänster. Veolia ska därför förpliktas att betala diskrimineringsersättning till dem i enlighet med 5 kap. 1 § diskrimineringslagen. Det finns inte skäl att jämka diskrimineringsersättningen. Det yrkade beloppet är skäligt med hänsyn till att det är fråga om en allvarlig kränkning.

Veolia

Veolia medger att F.A.I. blivit utsatt för trakasserier och att Veolia är skyldigt att utge diskrimineringsersättning till honom. F.J. kan dock inte anses ha blivit utsatt för trakasserier eftersom hon inte förstod svenska och eftersom L.B. riktade sig till F.A.I. med sitt uttalande. L.B. har inte slagit F.J. på benet, utan endast med en öppen hand föst bort hennes ben från stoppknappen för att förhindra att hon skulle fortsätta att komma åt den. Detta hade inget samband med F.J:s etniska tillhörighet.

Den begärda diskrimineringsersättningen om 100 000 kr är för hög. Kränkningen har till sin art och omfattning varit begränsad. F.A.I. har endast vid ett tillfälle blivit utsatt för en verbal kränkning.

Det finns skäl att jämka diskrimineringsersättningen med anledning av att Veolia har vidtagit rättelse och agerat snabbt och kraftfullt i syfte att förebygga att liknande händelser sker i framtiden. Veolia har inte försökt undandra sig sitt ansvar. Vidare har L.B. vid det aktuella tillfället haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande på grund av sinnesrörelse.

Vid en sammantagen bedömning av kränkningen och skälen för att jämka diskrimineringsersättningen är 15 000 kr ett skäligt belopp, vilket medges respektive vitsordas.

Utveckling av talan

DO

F.A.I. och F.J. kommer från Syrien. Vid tillfället bar F.J. slöja och F.A.I. skägg.

L.B. svor och skrek att någon tryckte på stoppknappen. Han gick bakåt i bussen och slog F.J. på knäet så att det gjorde ont. F.J. uppfattade L.B:s beteende som hotfullt och hon blev därför rädd och upprörd. Han sa till dem båda ungefär att ”om ni inte kan tala svenska eller bo i Sverige så kan ni åka tillbaka till talibanerna” eller ”talibanland”. Vidare svor han åt dem och kallade dem för idioter. F.A.I. påpekade att han kan svenska och bad L.B. behandla dem med respekt och tillrättavisa dem på ett normalt sätt. L.B. sa då att ”jag skiter i det”, kallade F.A.I. för idiot igen och fortsatte att svära och vifta med armarna. Han gjorde också en obscen gest i backspegeln. F.A.I. översatte L.B:s uttalanden för F.J. F.J. förstod även vissa av orden på svenska, exempelvis ordet taliban.

F.A.I. och F.J. upplevde det som att alla passagerare i den fullsatta bussen tittade på dem och flera passagerare viskade och pekade åt deras håll under den fortsatta resan. L.B. uttalade sig nedsättande om F.A.I. och F.J. i ett sammanhang där han betedde sig hotfullt och våldsamt. F.A.I. och F.J. upplevde obehag av detta och kände sig kränkta och förnedrade. Detta ska enligt förarbetena till diskrimineringslagen beaktas som försvårande omständigheter vid bestämmandet av diskrimineringsersättningen.

Möjligheten till jämkning ska tillämpas restriktivt och jämkning bör inte förekomma annat än i rena undantagsfall. Vid allvarliga kränkningar kan jämkning komma ifråga endast i mycket särpräglade undantagssituationer. I målet är fråga om en allvarlig kränkning. Även om det är bra att Veolia tilldelat L.B. en varning och vidtagit andra åtgärder minskar dock inte den kränkning F.A.I. och F.J. utsatts för.

Veolia

Den aktuella dagen var vädret kallt och det var halt väglag. Redan från start stördes färden av återkommande stoppsignaler som fick stopplampan att tändas på bussens instrumentbräda, vilket i sin tur tvingade chauffören att för varje stopp öppna och stänga bussdörrarna trots att ingen skulle kliva av. L.B. var därför mycket stressad.

Vid ett stopp gick det inte att stänga bussdörrarna. L.B. gick därför bakåt i bussen för att försöka lösa problemet. Han såg då att F.J. hade sitt knä mot stoppknappen och han föste därför undan hennes knä med en öppen hand. L.B. hade inte någon diskriminerande avsikt och hade gjort likadant även om hon hade haft svensk härkomst. Även om DO skulle ha visat omständigheter som ger anledning att anta att diskriminering har förekommit har Veolia i vart fall vederlagt att dessa haft samband med etnisk tillhörighet. När L.B. föste undan F.J:s knä sa hennes make F.A.I. något som L.B. inte förstod. Detta provocerade fram en reaktion hos L.B. som svarade F.A.I.; ”du kan åka hem till ditt talibanland” eller något liknande. Efter att ha fällt dessa ord gick han tillbaka till förarsätet och F.A.I. och F.J. fortsatte färden några hållplatser till. Efter den inledande ordväxlingen mellan F.A.I. och L.B. sa L.B. inte något mer. Inte heller gjorde L.B. några obscena gester gentemot F.A.I. och F.J.

Varken F.A.I. eller F.J. blev avvisad från bussen. L.B:s agerande har inte haft förnedrande eller skändliga inslag, inte varit ägnat att framkalla allvarlig rädsla för liv och hälsa, inte riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sig och inte varit ägnat att väcka allmän uppmärksamhet. Dessa kriterier används för att bedöma allvarligheten i kränkningen.

Utredningen

DO har som bevisning åberopat partsförhör under sanningsförsäkran med F.J. och F.A.I.

F.J. har berättat i huvudsak följande. Hon kom till Sverige för ca fyra år sedan. Händelsen utspelade sig när hennes son var endast en månad gammal och det var första gången som hon åkte buss med barnvagnen. Hon var svag i kroppen efter graviditeten. Hon lade upp sitt ben på elementet i bussen eftersom det var mycket kallt ute. Chauffören stannade plötsligt bussen och kom gåendes bakåt i den. Han gick sedan och satte sig igen men kom kort efteråt tillbaka, varvid han slog till hennes knä utan att säga något först. Hon blev då förvånad och rädd. Han började sedan tala högljutt på svenska med F.A.I. Hon förstod endast orden taliban och Afghanistan. Chauffören var arg och gjorde rörelser med händerna och fortsatte att ropa medan han gick tillbaka till sin plats. Hon frågade sin make vad chauffören hade sagt om Afghanistan och talibaner, eftersom hon förstod att det hade något samband med terrorism. F.A.I. förklarade att chauffören hade sagt att de skulle åka hem till Afghanistan och talibanerna på grund av att hennes ben hade kommit åt stoppknappen. Genom backspegeln såg de att chauffören visade dem fingret, vilket gjorde henne mycket upprörd. Alla passagerare tittade på dem och hon kände sig kränkt eftersom det hela berodde på att hon bar sjal och hennes make skägg. Hon ville genast kliva av bussen, men F.A.I. sa att de var tvungna att stanna kvar eftersom de annars inte skulle hinna med tåget. De fortsatte därför till den hållplats som de hade tänkt åka till. När de hade stigit av bussen gick de förbi bussens främre del. Då såg de att chauffören gjorde någon slags rörelse eller gest med händerna mot dem. Hon började gråta och hade ont i knäet under två timmar efter händelsen. Efter händelsen åker hon ogärna buss - speciellt då hon är ensam - eftersom hon är rädd för att bli kränkt på samma sätt igen. Hon promenerar hellre än att utsätta sig för risken att på nytt möta samma chaufför.

F.A.I. har berättat i huvudsak följande. Han är designingenjör och imam i Eskilstuna. När de klev på bussen reagerade han på att chauffören inte var särskilt trevlig. Chauffören hälsade exempelvis inte på dem. Han satt närmast mittgången och hans hustru närmast fönstret. Efter att de passerat en eller två hållplatser gick chauffören bakåt i bussen och det såg ut som att denne letade efter något. Kort efter att chauffören återvänt till sin plats kom denne tillbaka igen och böjde sig då ned framför honom och slog hårt på F.J:s knä, utan att säga något först. Det var inte så att chauffören endast föste bort knäet. När han ifrågasatte varför chauffören hade gjort så, kallade chauffören honom för idiot. Han ifrågasatte det sätt på vilket chauffören tilltalade dem och försökte lugna ned situationen. Chauffören svarade med ”om ni inte kan svenska kan ni åka tillbaka till talibanland”. Han översatte vad chauffören hade sagt för F.J., som var upprörd och grät. Chauffören gick därefter tillbaka till sin plats, samtidigt som han kallade dem idioter på nytt samt sa fula ord och gjorde gester. De såg i backspegeln att chauffören även pekade fingret åt dem. Alla passagerare i bussen såg och hörde händelsen. När de hade klivit av bussen gjorde chauffören en gest som skulle visa att de var galna eller dumma i huvudet. Eftersom han är imam är det många som vet vem han är i Eskilstuna. Han kände sig kränkt och blev skrämd av chauffören. Han slutade åka buss efter händelsen för att undvika att möta chauffören igen. F.J. sa att hon hade ont i sitt knä under ett par timmar efteråt.

Veolia har som bevisning åberopat vittnesförhör med L.B., som har berättat i huvudsak följande. Under färden var det någon som hela tiden tryckte på stoppknappen, men ingen klev av bussen vid hållplatserna. Vid en hållplats var det någon som tryckte på stoppknappen precis när han skulle köra iväg, vilket gjorde att han inte kunde stänga dörrarna. Han gick därför bakåt i bussen och upptäckte att F.J. hade sitt ben på värmeelementet och han förstod då att hon kunde ha kommit åt knappen med sitt knä. Han sa till henne att hon skulle ta bort knäet och petade lite på det. F.A.I. sa då något som han inte förstod. Han gick baklänges tillbaka mot förarplatsen och sa samtidigt något i stil med att F.A.I. skulle åka tillbaka till ”talibanland”. Han använde förmodligen det uttrycket på grund av att F.A.I. hade skägg och någon slags särk på sig. De andra personerna i bussen hörde detta. Han menade inte vad han sa och han brukar inte uttrycka sig på det viset, det bara for ur honom. Det var halt på vägarna och han blev stressad av att behöva öppna och stänga dörrarna i onödan. Han hade inte betett sig annorlunda om F.A.I. och F.J. hade haft svensk härkomst. Det stämmer inte att F.A.I. försökte lugna ned situationen. Såvitt han kan minnas visade han inte fingret i bussen. Han gjorde dock det när F.A.I. och F.J. hade klivit av bussen.

Domskäl

Tvisten i målet gäller frågan om Veolia ska betala diskrimineringsersättning till F.A.I. och F.J. på grund av diskriminering i form av etniska trakasserier. Tingsrätten har först att bedöma vad som kan anses vara utrett i målet i fråga om de faktiska omständigheterna och därefter att ta ställning till om diskriminering har förekommit mot både F.A.I. och F.J. Slutligen har tingsrätten att pröva frågan om diskrimineringsersättningens storlek.

De faktiska omständigheterna

F.A.I. och F.J. har med undantag för vissa detaljer lämnat överensstämmande berättelser om händelsen på bussen. De har enligt tingsrättens mening avgett trovärdiga berättelser och det finns inget som tyder på att de haft anledning att falskeligen anklaga L.B. för att ha agerat på det angivna sättet. L.B. har vidgått vissa för honom mindre fördelaktiga omständigheter men har haft en mindre tydlig minnesbild av händelseförloppet än F.A.I. och F.J. Tingsrätten anser att det mot bakgrund av såväl F.A.I:s och F.J:s som i viss mån L.B:s egna uppgifter är utrett att L.B. har slagit till F.J:s knä, att han sagt att de båda kunde åka ”tillbaka till talibanland”, att han kallat dem för idioter samt att han gjort en obscen gest mot dem när han kom tillbaka till förarplatsen. Tingsrätten har därmed att ta ställning till om L.B:s agerande utgör diskriminering i diskrimineringslagens mening.

Har diskriminering förekommit?

I 1 kap. 4 § punkten 3 diskrimineringslagen definieras trakasserier som ”ett uppträdande som kränker någons värdighet” och som har samband med bl.a. etnisk tillhörighet eller religion. Trakasserierna kan avse fysiskt, verbalt eller annat uppträdande. Denna diskrimineringsform är uppbyggd kring några centrala begrepp: missgynnande, oönskat beteende, insikt samt orsakssamband mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden. De aktuella handlingarna ska innebära missgynnande i form av skada eller obehag och på så sätt kränka den enskildes värdighet. Beteendet ska vara oönskat, och det är den utsatte som avgör om beteendet har varit oönskat och kränkande. Den som trakasserar måste ha insikt om att beteendet kränker någon på ett sätt som kan utgöra diskriminering. Beträffande orsakssambandet föreligger enligt förarbetena ett sådant när diskrimineringsgrunden är en av flera faktorer som utgör orsaken till den missgynnande behandlingen, vilket i lagtexten uttrycks genom att uppträdandet ”har samband” med en diskrimineringsgrund (prop. 2007/08:95 s. 489 och 492 f.).

Det står enligt tingsrättens mening klart att F.A.I. och F.J. har blivit utsatta för ett missgynnande, att missgynnandet utgjort ett oönskat beteende och att L.B. haft insikt om det kränkande inslaget i sitt agerande. Veolia har dock invänt att F.J. inte har blivit utsatt för trakasserier eftersom hon inte förstod svenska och därmed inte kan ha blivit kränkt av L.B:s kommentarer. Eftersom L.B. enligt vad tingsrätten funnit utrett hade ett aggressivt kroppsspråk, slog till F.J:s knä samt fällde yttranden mot dem båda varvid F.J. förstod ord som ”taliban”, är det enligt tingsrättens mening uppenbart att F.J. förstod vad som hände och upplevde händelsen som kränkande. Att så är fallet har även framgått av den berättelse som hon har lämnat i tingsrätten.

Vad gäller orsakssambandet medför L.B:s uttalanden om ”talibanland” och vad han själv har anfört beträffande F.A.I:s utseende och klädsel att orsakssambandet är uppfyllt. Veolia har invänt att L.B:s agerande när han tog bort F.J:s knä från elementet inte hade något samband med hennes etniska tillhörighet. Händelseförloppet måste dock enligt tingsrättens mening bedömas i sin helhet och L.B:s övriga agerande kan inte betraktas skiljt från hans uttalanden, som anspelade på etnisk tillhörighet. Det saknar betydelse att L.B:s antagande att F.A.I. och F.J. härstammar från Afghanistan inte är korrekt.

Av det sagda framgår att utredningen inte tillåter någon annan slutsats än att L.B:s agerande kränkte F.A.I:s och F.J:s värdighet och att hans agerande hade samband med deras etniska tillhörighet. F.A.I. och F.J. har således utsatts för diskriminering för vilken Veolia är skyldigt att betala diskrimineringsersättning.

Diskrimineringsersättningens storlek

Av 5 kap. 1 § diskrimineringslagen följer att Veolia ska betala diskrimineringsersättning för den kränkning som överträdelsen av förbudet mot diskriminering innebär. DO har yrkat att Veolia till var och en av F.A.I. och F.J. ska betala 100 000 kr i diskrimineringsersättning. Veolia har medgett att betala 15 000 kr till F.A.I. och vitsordat samma belopp som skäligt i och för sig avseende F.J.

I tidigare diskrimineringslagstiftning var påföljden skadestånd föreskriven vid överträdelser av diskrimineringsförbuden. Skadeståndet var avsett att ge kompensation åt den som diskriminerats, men även att avskräcka från överträdelser. Skadeståndet vid diskriminering var således avsett att fylla delvis andra ändamål än skadestånd i andra sammanhang. I praxis gjordes avseende ersättningsbeloppets storlek vissa jämförelser med ersättningsnivåerna vid kränkning på grund av brott. Det medförde att de ersättningsnivåer som dömdes ut regelmässigt var lägre än vad DO hade yrkat (jfr t.ex. rättsfallet NJA 2006 s. 170).

Genom 2008 års diskrimineringslag har skadeståndet ersatts av påföljden diskrimineringsersättning. Genom införandet av en ny påföljd är ersättningens preventiva funktion avsedd att markeras. En uttrycklig målsättning i detta avseende är att domstolarna ska undvika att göra direkta jämförelser med de ersättningsnivåer som tillämpas i mål om kränkningsersättning enligt skadeståndslagen (a. prop. s. 391).

Utgångspunkten för diskrimineringsersättningens storlek ska enligt förarbetena vara allvaret i överträdelsen, varvid överträdelsens art och omfattning bör beaktas. I detta ska både den drabbades intresse av att reglerna upprätthålls och den personliga upplevelsen av kränkning som överträdelsen innebär beaktas, likaväl som avsikten hos den som diskriminerat. En överträdelse ska bedömas som mer allvarlig när den medfört mer ingripande konsekvenser för den drabbade, exempelvis genom att den som diskriminerats förlorar ett arbete, en bostad eller möjlighet till utbildning. Försvårande omständigheter är även om lagöverträdelsen tar sig för den drabbade skändliga uttryck, sker i offentlighet eller annars är ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Diskrimineringsersättningen ska på ett effektivt sätt motverka överträdelser av lagen, vilket medför att det allmänna intresset av att diskriminering inte ska förekomma i samhället särskilt ska beaktas. I fråga om ersättningens allmänpreventiva funktion uppställs inga riktlinjer för bedömningen. Däremot framhålls vissa individualpreventiva faktorer, såsom den diskriminerande aktörens omsättning samt tidigare eventuella överträdelser av diskrimineringslagstiftningen.

Den diskriminering som F.A.I. och F.J. har utsatts för har inte medfört några ingripande konsekvenser av bestående praktisk art, såsom exempelvis en förlorad anställning eller bostad. Det talar för att ersättningen ska bestämmas till avsevärt lägre belopp än vad DO nu yrkat. F.A.I. och F.J. har dock utsatts för ett omedelbart obehag genom en diskriminering som skett ansikte mot ansikte och som dessutom skett offentligt. Beträffande F.J. ska även beaktas att hon blivit utsatt för ett fysiskt angrepp som hon har uppfattat som mycket obehagligt. Detta bör påverka beloppet i höjande riktning. Vad gäller den personliga upplevelsen av kränkning har tingsrätten inga skäl att ifrågasätta F.A.I:s och F.J:s uppgifter om att händelsen har påverkat dem på ett genomgripande sätt. Någon utredning om Veolias omsättning etc. har inte förebringats. Det får dock anses allmänt veterligt att Veolia är ett stort företag med hög omsättning.

I rättsfallet NJA 2006 s. 170 bestämde HD ersättningen till en kvinna som avvisats från en restaurang på grund av sin sexuella läggning till 15 000 kr. Det målet avgjordes dock enligt den tidigare diskrimineringslagen och HD gjorde jämförelser med ersättningsnivåerna enligt skadeståndslagen. Det ligger därför nära till hands att anta att ett liknande fall i dag skulle resultera i högre ersättning. Avgörandet är jämförbart med det förevarande på så vis att det även i det målet var fråga om diskriminering i en offentlig miljö. I ett annat avgörande enligt den tidigare diskrimineringslagstiftningen bestämdes kränkningsersättning till 8 000 kr till en romsk kvinna som deltog i en konferens på ett hotell och som vid tre tillfällen under samma dag blev ifrågasatt om hon hade rätt att använda hotellets kaffeautomat (Göta hovrätts dom den 19 maj 2010 i mål T 3065-09). En romsk kvinna som utsatts för diskriminering genom att ha varit tvungen att betala i förskott för att få tanka bensin har tillerkänts diskrimineringsersättning med 5 000 kr (Göta hovrätts dom den 30 september 2011 i mål FT 198-11). Dessa belopp är att jämföra med mål om diskriminering med ingripande konsekvenser, där ersättning enligt den nya diskrimineringslagen exempelvis har bestämts till 75 000 kr vid diskriminering på grund av kön och ålder i samband med ett anställningsförfarande (AD 2010 nr 91).

Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket diskrimineringslagen kan ersättningen jämkas om det finns särskilda skäl. Enligt förarbetena ska möjligheten till jämkning tillämpas restriktivt. Skäl för jämkning kan vara att spontana, verkliga försök har gjorts för att komma till rätta med situationen och jämkning kan vid allvarliga kränkningar komma i fråga endast i mycket särpräglade undantagssituationer. Det har i målet inte framkommit några omständigheter som talar för att diskrimineringsersättningen ska jämkas. Att Veolia i efterhand har vidtagit ambitiösa och omfattande utbildningsinsatser till följd av händelsen är inte en form av rättelse i egentlig mening och kan enligt tingsrättens mening inte utgöra skäl för jämkning.

Med beaktande av ovan nämnda omständigheter finner tingsrätten att diskrimineringsersättningen i förevarande mål skäligen ska bestämmas till 20 000 kr vardera till F.A.I. och F.J.

Domslut

Domslut

Veolia Transport Sverige AB ska till var och en av F.A.I. och F.J. betala diskrimineringsersättning med 20 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsråden Kjell-Olof Wennström och Birgitta Bylund Uddenfeldt samt tf. hovrättsassessorn Dan Leeman, referent) anförde i dom den 12 juni 2013:

Hovrättens domskäl

Hovrättens prövning omfattar dels frågan om även F.J. blivit utsatt för diskriminering på grund av L.B:s uppträdande, dels frågan om diskrimineringsersättningens storlek. Hovrätten gör följande bedömning.

Av 6 kap. 3 § diskrimineringslagen (2008:567) följer, såvitt nu är av intresse, att om den som anser sig ha blivit diskriminerad visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit diskriminerad, det är svaranden som ska visa att någon diskriminering inte har förekommit. Bestämmelsen medför enligt uttalanden i praxis en presumtionsregel för att diskriminering har skett (se NJA 2006 s. 170). I det aktuella målet är det således Veolia som ska visa att F.J. inte blivit utsatt för diskriminering i samband med den aktuella händelsen. Veolia har i denna del anfört att det faktum att F.J. inte förstår svenska och att det inte finns något samband mellan att L.B. vidrört hennes ben och hennes etniska tillhörighet, talar mot att hon utsatts för diskriminering.

DO har gjort gällande att L.B. slagit till F.J:s ben i samband med att han tilltalade henne angående en av bussens stoppknappar. Till skillnad mot bestämmelsen i 6 kap. 3 § diskrimineringslagen gäller vid denna bedömning vanliga regler om bevisbörda och beviskrav. Även om såväl F.A.I. som F.J. berättat om att L.B. utdelade ett slag mot hennes ben finner hovrätten inte att detta påstående, mot L.B:s bestridande, har bevisats i målet. Att L.B. i syfte att ta bort F.J:s ben vidrört henne kan som Veolia anfört inte anses ha kränkt hennes etniska tillhörighet. Det är emellertid utrett att L.B. kort därefter fällde yttranden mot både F.A.I. och F.J. och att hon då förstod ordet taliban. Det är vidare utrett att F.A.I. därefter översatte vad L.B. hade sagt för F.J. Hovrätten delar därför tingsrättens uppfattning att även F.J. diskriminerats med anledning av sin etniska tillhörighet. Vad Veolia anfört medför inte att presumtionen för att även F.J. utsatts för diskriminering har brutits. Såväl F.A.I. som F.J. är således berättigade till diskrimineringsersättning.

När det sedan gäller diskrimineringsersättningens storlek gör hovrätten följande överväganden. Enligt förarbetena till diskrimineringslagen bör utgångspunkten vid beräkningen av diskrimineringsersättningens storlek vara allvaret i den överträdelse av lagens bestämmelser om diskrimineringsförbud som skett. Överträdelsens art och omfattning bör beaktas, vari både den drabbades intresse av att reglerna upprätthålls och den personliga upplevelsen av kränkning som överträdelsen innebär bör vägas in. Överträdelsen bör vidare vara allvarligare när ett åsidosättande av lagen får mer ingripande konsekvenser, t.ex. om den som diskriminerats därigenom förlorar ett arbete eller en bostad eller möjlighet till utbildning. Det har särskilt framhållits att ju allvarligare överträdelse, desto högre bör diskrimineringsersättningen vara och att denna effektivt ska motverka överträdelser av lagen (se prop. 2007/08:95 s. 398 f.).

Detta har också fått ett tydligt genomslag i praxis vad gäller diskriminering i arbetslivet (se AD 2010 nr 91 och AD 2011 nr 2). Det framgår vidare av förarbetena att det för att uppnå en avskräckande effekt mot diskriminering kan vara av betydelse hur stor omsättningen är i den näringsverksamhet i vilken någon har diskriminerats (a. prop. s. 399).

L.B:s intoleranta uttalande mot F.A.I. och F.J. har, även om det skett i en för honom stressad situation, utan tvivel inneburit ett personligt obehag för F.A.I. och F.J. Hovrätten delar dock tingsrättens uppfattning att diskrimineringen inte medfört några ingripande konsekvenser av praktisk art för dem. Hovrätten finner inte heller att diskrimineringen tagit sig ett skändligt uttryck eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Som tingsrätten har funnit ska ersättningen redan av den anledningen bestämmas till ett avsevärt lägre belopp än det som DO har yrkat. Svea hovrätt har i en dom den 12 november 2012 i mål T 9222-11 bedömt en situation då en kvinna missgynnats som homosexuell genom att hon nekats boka tid vid vårdcentralen för utredning av remiss till en fertilitetsenhet. Hovrätten bestämde i det målet diskrimineringsersättningen, efter jämkning, till 30 000 kr. Den diskriminering som F.A.I. och F.J. utsatts för har enligt hovrättens uppfattning inte varit lika kännbar som i det avgörandet. Hovrätten ansluter sig därför till den bedömning av praxis som redovisats i tingsrättens dom och den bedömning som tingsrätten har gjort beträffande diskrimineringsersättningens storlek.

DO har vitsordat Veolias uppgifter om de relativt omfattande åtgärder som bolaget vidtagit sedan den aktuella diskrimineringen kom till bolagets kännedom. Att Veolia vidtagit så pass kraftfulla åtgärder för att hantera situationen visar enligt hovrättens uppfattning på diskrimineringslagens genomslag. Det innebär också att det i det här fallet saknas skäl att höja diskrimineringsersättningen av den anledningen att Veolia är ett stort företag med hög omsättning. Hovrätten, som delar den bedömning som tingsrätten har gjort även i denna fråga, finner emellertid inte att de åtgärder som Veolia vidtagit utgör skäl för att jämka diskrimineringsersättningen.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Lena Moore, referent, Martin Borgeke och Lars Edlund) meddelade den 26 juni 2014 följande dom:

Skäl

Händelsen

Domstolarnas bedömningar

Tillämpliga regler

Allmänt om syftet med regleringen om diskrimineringsersättning

Diskrimineringsersättningens två komponenter

Om ideell ersättning i allmänhet

Bestämningen av den del av diskrimineringsersättningen som syftar till upprättelse

Bestämningen av den del av diskrimineringsersättningen som syftar till prevention

Preventionspåslag när flera är inblandade

Bedömningen i detta fall

Domslut

Domslut

HD ändrar endast på det sättet hovrättens domslut att det belopp som Veolia Transport Sverige AB ska betala till var och en av F.A.I. och F.J. bestäms till 25 000 kr.

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Karin Moberg och Anna Erman samt tingsnotarien Anna Stolt) anförde i dom den 13 oktober 2011 följande.

Bakgrund

Den 1 juli 2005 trädde en lagändring i kraft som ger kvinnor även i ett lesbiskt parförhållande rätt till assisterad befruktning med donerad sperma. Assisterad befruktning utförs vid fertilitetsenhet på universitetssjukhus. Innan behandlingen påbörjas ska den kvinna som är aktuell för donation genomgå en så kallad medicinsk basutredning. Den medicinska utredningen, som är en förutsättning för en remiss till en fertilitetsenhet, innebär i korthet följande. Den utredande läkaren tar in medicinska uppgifter som kan vara av betydelse för fruktsamheten. Därefter genomgår kvinnan en gynekologisk undersökning och vissa hormonprover tas. Vidare ska en särskild undersökning av kvinnans äggledare utföras. Båda i paret genomgår medicinsk provtagning och testas för exempelvis HIV, syfilis och hepatit. Basutredningen innefattar samma medicinska moment för den kvinna som ska bära barnet, oavsett om det är fråga om ett heterosexuellt par eller ett lesbiskt par.

Inför en assisterad befruktning med donerade spermier ska paret också genomgå en lämplighetsprövning. Lämplighetsprövningen utförs vid fertilitetsenheten och ska göras oavsett om paret är heterosexuellt eller lesbiskt. I samband med lämplighetsprövningen ska läkaren och den beteendevetenskapliga kompetensen så långt som möjligt försäkra sig om att paret exempelvis kommer att kunna hantera den ojämlikhet som kan uppstå genom att endast den ena föräldern kommer att vara det genetiska ursprunget till barnet och att paret kommer att berätta för barnet om dess ursprung. Detta följer av 3-4 kap. i Socialstyrelsens föreskrifter (2006:10) om ändring i föreskrifterna och allmänna råden (SOSFS 2002:13) om assisterad befruktning.

U.P. var vid det i målet aktuella händelsetillfället gift med en kvinna och de planerade att få barn. Den 6 september 2009 kontaktade U.P. gynekologmottagningen på Liljeholmens vårdcentral, där hon och hennes fru var listade som patienter. Syftet med samtalet var att boka en tid för den utredning som krävs för att bli remitterad till fertilitetsenheten vid Karolinska universitetssjukhuset (fertilitetsenheten). U.P. nekades vid detta samtal, som togs emot av barnmorskan A.-L.T., att boka tid för undersökning vid vårdcentralen. Den motivering härtill som uppgavs var att vårdcentralens gynekologer beslutat att lesbiska par som söker för fertilitet ska hänvisas till den särskilda mottagningen för lesbiska och bisexuella kvinnor på Södersjukhuset (SÖSAM).

SÖSAM är en sex- och samlevnadsklinik inom Hudkliniken vid Södersjukhuset. Inom SÖSAM finns en gynekologmottagning för lesbiska och bisexuella kvinnor. Det innebär att det finns särskilda mottagningstider öronmärkta för lesbiska och bisexuella kvinnor samt en särskild telefonbokning för dessa. Sedan assisterad befruktning blev tillåten även för lesbiska par består en stor del av SÖSAM:s besökare av lesbiska kvinnor som önskar bli gravida.

Efter telefonsamtalet den 6 februari 2009 skickade U.P. ett e-postmeddelande till verksamhetschefen för vårdcentralen och ifrågasatte nekandet. Senare samma dag anmälde hon även händelsen till Diskrimineringsombudsmannen. Den 10 februari 2009 kontaktades U.P. av en gynekolog på Liljeholmens vårdcentral, T.G. Han uppgav att vårdcentralen hänvisar lesbiska kvinnor till SÖSAM, eftersom SÖSAM har specialistkompetens vad gäller lesbiska par. Samtalet avslutades med att U.P. skulle få boka en tid vid vårdcentralen. T.G. uppgav att en barnmorska skulle ringa upp U.P. vid senare tillfälle. U.P. erhöll en tid på vårdcentralen, men avbokade sedermera denna. En tid senare kontaktade U.P. vårdcentralen och bokade en ny tid. U.P. har därefter genomfört basutredningen vid vårdcentralen och erhållit en remiss till fertilitetsenheten.

Yrkanden m.m.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har yrkat att Stockholms läns landsting (landstinget) förpliktas att till U.P. betala diskrimineringsersättning med 100 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 18 juni 2010 till dess betalning sker.

Landstinget har bestritt käromålet i dess helhet och inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Sättet för beräkning av räntan har dock vitsordats som skäligt i och för sig. För den händelse att U.P. skulle tillerkännas diskrimineringsersättning har yrkats att ersättningen ska sättas ned, i första hand i sin helhet.

Grunder

DO

Landstinget har, genom vårdcentralen Liljeholmen, missgynnat U.P. genom att neka henne att boka tid för utredning hos vårdcentralen inför en eventuell donatorinsemination, med hänvisning till hennes sexuella läggning. Den aktuella utredningen är densamma för alla kvinnor som ska genomföra insemination (assisterad befruktning). En heterosexuell kvinna i en jämförbar situation skulle inte ha blivit behandlad på samma sätt. Missgynnandet har således samband med U.P:s sexuella läggning.

Genom sitt agerande har landstinget utsatt U.P. för diskriminering som har samband med hennes sexuella läggning och därmed brutit mot 2 kap. 13 § första stycket jämfört med 1 kap. 4 § diskrimineringslagen (2008:567). Eftersom diskrimineringen har skett inom verksamhet för vilken landstinget svarar är landstinget skyldigt att jämlikt 5 kap. 1 § diskrimineringslagen betala diskrimineringsersättning för den kränkning som diskrimineringen har inneburit.

Landstinget

U.P. har inte utsatts för diskriminering på grund av sexuell läggning. U.P. har inte missgynnats genom att hon hänvisats till SÖSAM för utredning. Hon har blivit erbjuden och genomgått utredning vid Liljeholmens vårdcentral. U.P. har inte befunnit sig i en jämförbar situation med en heterosexuell kvinna. Det finns inte heller något orsakssamband mellan diskrimineringsgrunden och det påstådda missgynnandet.

Om tingsrätten skulle finna att U.P. har diskriminerats av landstinget görs gällande att diskrimineringsersättningen ska sättas ned helt enligt följande. Så snart det kommit till landstingets kännedom att U.P. känt sig diskriminerad har landstinget försökt att komma till rätta med den uppkomna situationen. U.P. har erhållit sådan utredning vid gynekologmottagningen vid Liljeholmens vårdcentral och därefter remitterats till fertilitetsenheten.

DO

Diskrimineringsersättningen ska bestämmas så att den är effektiv, avskräckande och proportionerlig. Det saknas skäl att sätta ned diskrimineringsersättningen.

Utveckling av talan

DO

U.P. och hennes dåvarande fru planerade i februari år 2009 att skaffa barn. U.P. kontaktade fertilitetsenheten för att få information om vart de kunde vända sig för den förberedande utredning som är nödvändig för att få remiss till fertilitetsenheten för insemination. Av fertilitetsenheten informerades U.P. att hon antingen kunde boka en tid på SÖSAM eller hos den vårdcentral där hon är listad.

Den 6 februari 2009 ringde U.P. för att boka tid hos gynekologmottagningen vid Liljeholmens vårdcentral, där hon och hennes fru var listade som patienter. Mottagningssköterskan på vårdcentralen uppgav att hon inte kunde boka in någon tid för U.P. och hennes fru eftersom de är homosexuella. Mottagningssköterskan uppgav att det var överenskommet på vårdcentralen att lesbiska par som söker för fertilitetsbehandling ska hänvisas till SÖSAM och att det var komplicerat med lesbiska par. På fråga från U.P. vart heterosexuella par hänvisades, svarade sköterskan att heterosexuella par var välkomna till vårdcentralen.

Samma dag skickade U.P. ett e-postmeddelande till verksamhetschefen för Liljeholmens vårdcentral och frågade varför hon som homosexuell kvinna inte var välkommen till sin vårdcentral. När U.P. den 10 februari 2009 kontaktades av T.G. från vårdcentralen uppgav denne att vårdcentralen försökte hänvisa lesbiska kvinnor till SÖSAM, eftersom SÖSAM hade specialistkompetens på området. U.P. förklarade för läkaren att hon inte behövde specialistkompetens och inte heller ville gå till någon särskild mottagning för homosexuella kvinnor. U.P. upplevde att samtalet gick ut på att läkaren skulle försöka övertyga henne att vända sig till SÖSAM. Under samtalet bestämdes slutligen att U.P. och hennes fru skulle få boka en tid på vårdcentralen. Det var dock inte möjligt för U.P. att vid detta samtal boka en tid. En barnmorska skulle i stället kontakta henne senare.

U.P. och hennes fru kontaktades och fick boka en tid på vårdcentralen. De valde dock att tacka nej till den bokade tiden, eftersom U.P. kände sig olustig inför besöket. Hon kontaktade andra vårdcentraler i Stockholmsområdet, men dessa hade intagningsstopp för nya patienter. Slutligen vände hon sig därför på nytt till Liljeholmens vårdcentral och bokade en ny tid. Hon genomförde den medicinska basutredningen på vårdcentralen och erhöll en remiss till fertilitetsenheten.

Landstinget

Även om den medicinska basutredningen är densamma för homosexuella som för heterosexuella kvinnor, så har U.P. vid den inledande kontakten med vårdcentralen inte befunnit sig i en jämförbar situation med en heterosexuell kvinna. När ett heterosexuellt par kontaktar vårdcentralen för att göra en medicinsk basutredning vet man i regel inte anledningen till barnlösheten, varför olika behandlingsalternativ kan aktualiseras, exempelvis stimulering av äggstockarna, insemination och provrörsbefruktning. Det är fertilitetsenheten som fattar beslut om vilket behandlingsalternativ som ska komma i fråga. När ett homosexuellt par söker sig till den förberedande utredningen står det däremot klart att det endast är assisterad befruktning med donerade spermier som överhuvudtaget kan bli aktuellt vid fertilitetsenheten.

Några år efter lagändringen år 2005 hölls ett möte arrangerat av gynekologföreningen, där SÖSAM redogjorde för sin erfarenhet och sin särskilda kompetens vad gäller utredning av lesbiska par med barnlängtan. Vid ett veckomöte på gynekologmottagningen vid Liljeholmens vårdcentral, där även barnmorskorna deltog, refererade gynekologerna T.G. och E.B. vad de fått veta om SÖSAM:s kompetens. På veckomötet bestämdes att barnlängtande lesbiska par skulle informeras om SÖSAM:s kompetens och också hänvisas till SÖSAM i första hand. Det var aldrig tal om att neka eller avvisa lesbiska par från vårdcentralen. Skälet till beslutet att hänvisa till SÖSAM var följande. Varken T.G. eller E.B. hade vid tidpunkten någon detaljkunskap om donatorinsemination, eftersom gynekologerna vid vårdcentralen aldrig remitterar heterosexuella par för behandling med assisterad befruktning med donerade spermier. De kände inte heller att det fanns något som hette lämplighetsprövning, än mindre var och när en sådan genomfördes. De visste bara att det fanns särskilda sociala och rättsliga frågor som uppkom vid assisterad befruktning med donerade spermier eller ägg. Eftersom de inte hade kunskap om detaljerna skulle det bli svårt att ge berörda patienter korrekt information. Utifrån den kunskap man hade då, bedömde vårdcentralens gynekologer att patienterna skulle få ett mer kvalificerat och erfaret bemötande vid SÖSAM. På SÖSAM arbetar gynekologer, urologer och kuratorer i nära samarbete. Personalen har dessutom kännedom om lesbiska kvinnors situation och nätverk, något som läkarna vid vårdcentralen bedömde kunde vara av värde. Vidare är SÖSAM geografiskt så nära beläget vårdcentralen att det är promenadavstånd. Kötiderna kunde inte heller förväntas vara längre än vid vårdcentralen. Vårdcentralen hänvisar inte lesbiska kvinnor generellt, utan alla är välkomna till vårdcentralen oavsett sexuell läggning. Det var bara i fråga om fertilitet som hänvisningen till SÖSAM skulle göras.

När U.P. ringde till gynekologmottagningen och uppgav att hon ville boka tid för sig och sin fru på grund av barnlängtan mottogs samtalet av barnmorskan A.-L.T. Det var ingen läkare i tjänst den aktuella dagen. A.-L.T. hänvisade U.P. till SÖSAM i första hand. Samma dag anmälde U.P. Liljeholmens vårdcentral till DO för diskriminering på grund av sexuell läggning. Samma dag som hon anmälde vårdcentralen till DO skrev U.P. ett e-postmeddelande till dåvarande verksamhetschefen för vårdcentralen och uttryckte missnöje över att bli hänvisad till SÖSAM. Med anledning av e-postmeddelandet kontaktades hon den 10 februari 2009, två arbetsdagar senare, av gynekologen T.G. Syftet med T.G:s kontakt var att reda ut vad som hänt för att söka lösa situationen och erbjuda paret en tid om de så önskade. För att underlätta för U.P. och för att hon inte skulle behöva stå i telefonkö, skulle den barnmorska som U.P. inte haft kontakt med ringa upp henne. Barnmorskan ringde sedermera upp U.P. och en tid för paret bokades. U.P. kom senare att avboka denna tid av skäl som landstinget inte känner till. Paret tog senare kontakt med Liljeholmens vårdcentral på nytt och den medicinska basutredningen kom att utföras där. Landstinget har således, så snart det stod klart att U.P. kände sig diskriminerad, försökt att komma till rätta med situationen. U.P. har därför inte förorsakats olägenheter.

Sammanfattningsvis har U.P. inte missgynnats genom att hänvisas till SÖSAM, eftersom hon har hänvisats till annan vårdenhet inom landstinget som kan förväntas besitta högre kompetens. Hon har inte utmålats i en kränkande situation. Vidare har hon inte förorsakats några praktiska olägenheter eller påförts särskilda avgifter. Inte heller i övrigt har U.P. åsamkats fysiska eller medicinska olägenheter. Hon har erbjudits och också genomfört den medicinska basutredningen vid Liljeholmens vårdcentral.

Lesbiska och heterosexuella kvinnor befinner sig inte i en jämförbar situation när de tar den första kontakten med den primära instansen, eftersom förutsättningarna i fråga om tänkbara behandlingsalternativ ser olika ut. Det finns inte något orsakssamband mellan landstingets handlande och U.P:s sexuella läggning.

Bevisning

DO

DO har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med U.P. och vittnesförhör med M.S.-R. samt E.A. DO har inte åberopat någon skriftlig bevisning.

Landstinget

Landstinget har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med T.G. och A.-L.T. Som skriftlig bevisning har landstinget åberopat U.P:s anmälan till DO.

Domskäl

Allmänt

I 2 kap. 13 § första stycket diskrimineringslagen (2008:567) stadgas att diskriminering är förbjuden i fråga om hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet. Av 1 kap. 4 § framgår att med direkt diskriminering avses att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation om missgynnandet har samband med, såvitt nu är av intresse, sexuell läggning.

Tingsrätten har att ta ställning till om landstinget utsatt U.P. för direkt diskriminering vid samtalet den 6 februari 2009 genom att neka henne att boka tid för sig och sin fru för medicinsk basutredning vid Liljeholmens vårdcentral, och på det sättet har missgynnat henne jämfört med annan i en jämförbar situation.

I 6 kap. 3 § diskrimineringslagen finns en särskild bestämmelse om bevisbördan i mål om diskriminering. Av bestämmelsen framgår att den som anser sig ha blivit diskriminerad ska visa omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit diskriminerad. Om så sker ska svaranden i stället visa att diskriminering inte förekommit.

Begreppet direkt diskriminering är uppbyggt kring tre centrala begrepp: missgynnande, jämförbar situation och orsakssamband. Landstinget har bestritt DO:s påstående att dessa kriterier är förhanden. Tingsrätten prövar inledningsvis om U.P. har missgynnats och om hon befunnit sig i en jämförbar situation med en heterosexuell kvinna.

Har U.P. missgynnats?

Innebörden av ett missgynnande är att någon drabbas av det som typiskt sett associeras med en negativ effekt, faktiskt liden skada, ett obehag eller någon annan nackdel för den enskilde. Ett i motivuttalandena sålunda angivet typexempel är att någon går miste om en förmån eller serviceåtgärd, till exempel förvägras inträde på en restaurang. Avgörande vid bedömningen är att en negativ effekt inträder, inte vilken orsak som kan ligga bakom missgynnandet. Vad som utgör ett missgynnande bestäms på objektiva grunder.

I målet är ostridigt att U.P. vid telefonsamtalet den 6 februari 2009 inte medgavs att boka tid för sig och sin fru för medicinsk utredning vid vårdcentralen. Paret hänvisades i stället till den särskilda mottagningen för lesbiska och bisexuella kvinnor. DO har gjort gällande att nekandet inneburit ett missgynnande av U.P. Landstinget har bestritt att fråga varit om ett missgynnande eftersom U.P. har hänvisats till en annan vårdenhet inom landstinget som bedömdes besitta högre kompetens än vårdcentralen. Den högre kompetensen har enligt landstinget bestått i att SÖSAM:s personal hade mer erfarenhet och kännedom om sociala och rättsliga frågor relaterade till donatorinsemination samt kunskap om lesbiska kvinnors situation och nätverk. Landstinget har gjort gällande att U.P. kunde förvänta sig ett bättre omhändertagande vid SÖSAM och där erhålla relevant information. Så snart det stod klart för vårdcentralen att U.P. kände sig diskriminerad har åtgärder dock vidtagits och hon har erbjudits tid för utredning vid vårdcentralen. Hon har sedermera även genomfört utredningen vid vårdcentralen och således inte förorsakats olägenheter.

U.P. har om samtalet den 6 februari 2009 uppgett i huvudsak följande. Fertilitetsenheten hade informerat henne om att utredningen kunde utföras på SÖSAM eller vid den vårdcentral där hon var listad. När hon kontaktade Liljeholmens vårdcentral uppgav mottagningssköterskan till henne att gynekologerna vid mottagningen hade bestämt att lesbiska par skulle hänvisas till SÖSAM. När hon ifrågasatte beslutet förklarade sköterskan att ”det är så komplicerat med lesbiska par”. När hon frågade vart heterosexuella par hänvisades fick hon svaret att de var välkomna till vårdcentralen. Hon fann det nedvärderande vad sköterskan sade om att det var komplicerat med homosexuella. Hon varken ville eller ansåg sig behöva gå till någon särskild mottagning. Hon överrumplades av beskedet och tyckte det kändes ”jättejobbigt” att inte få komma till vårdcentralen för att hon var lesbisk. När hon sedermera fick boka en tid upplevde hon att hon hade fått tiden på nåder. På grund av olustkänslor inför besöket avbokade hon tiden. Det var dock långa väntetider eller intagningsstopp på andra mottagningar. Slutligen kontaktade hon därför Liljeholmens vårdcentral på nytt och genomförde utredningen där. Hon undviker att besöka vårdcentralen i dag.

A.-L.T. har bekräftat att hon hänvisade U.P. och hennes fru till SÖSAM på grund av att de var lesbiska. Hänvisningen hade sin grund i ett läkarbeslut på mottagningen. Det fanns skillnader i utredningen avseende lesbiska par. Hon hade ingen uppfattning om på vilket sätt, men det var någonting som läkarna på mottagningen ansåg sig inte behärska. Under deras tre-fyra minuter långa telefonsamtal accepterade U.P. inte hänvisningen till SÖSAM utan envisades med att få boka en tid vid vårdcentralen. Hon kände sig ställd och upplevde en stegrande press under samtalet. Det fanns ingen läkare på plats att rådfråga. Det är inget ovanligt att hänvisa patienter till andra vårdenheter, det görs varje dag. Hon har aldrig varit med om att någon propsat på att få komma till vårdcentralen.

Det är ostridigt att U.P. inte erhöll någon bokad tid vid telefonsamtalet den 6 februari 2009 och att hon hänvisades till SÖSAM. Av A.-L.T:s och U.P:s med varandra överensstämmande uppgifter är det utrett att U.P. under telefonsamtalet tydligt klargjorde att hon ville boka tid för utredning vid vårdcentralen och att hon ifrågasatte anledningen till att hon hänvisades till SÖSAM. Av utredningen i målet har framgått att hänvisningen i realiteten inneburit ett avvisande av U.P. från vårdcentralen. Avvisandet har haft sin grund i ett internt hänvisningsbeslut på mottagningen. Redan vid detta förhållande har U.P. drabbats av en sådan negativ effekt som konstituerar ett missgynnande i lagens mening. Det förhållandet att landstinget vidtagit åtgärder efter att U.P. påtalat att hon ansett sig diskriminerad ändrar inte det faktum att ett missgynnande ägt rum.

Kraven på jämförbar situation

Hur den person som missgynnats har behandlats ska jämföras med hur någon eller några andra personer behandlas, har blivit behandlade eller skulle ha behandlats. Endast om jämförelsen visar en avvikelse från hur någon annan person som befinner sig i en jämförbar situation behandlas kan behandlingen bedömas som diskriminering. I fråga om hälso- och sjukvård blir i första hand vård- eller stödbehovet styrande för om två personer kan anses vara i jämförbara situationer, om båda personerna i övrigt uppfyller grundläggande krav för att få tillgång till vård eller en insats (prop. 2007/08:95 s. 487 f.).

DO har gjort gällande att en heterosexuell kvinna hade fått boka tid för medicinsk basutredning vid vårdcentralen och att fråga är om jämförbara situationer eftersom basutredningen ser ut på samma sätt för homo- och heterosexuella par. Landstinget har vidgått att en heterosexuell kvinna hade fått boka en tid för utredning vid vårdcentralen, men bestritt att U.P. befunnit sig i en jämförbar situation med en heterosexuell kvinna. Enligt landstinget gäller olika förutsättningar när ett lesbiskt respektive heterosexuellt par tar den första kontakten med den primära vårdinstansen. Skillnaden består enligt landstinget i att det för lesbiska par redan från början står klart att endast assisterad befruktning med donerade spermier kan komma i fråga, vilket medför att det finns särskilda sociala och rättsliga aspekter att ta hänsyn till.

Det är ostridigt att genomförandet av en medicinsk basutredning är en förutsättning för remiss till fertilitetsenheten. Parterna är ense om att utredningen innefattar samma medicinska moment för den kvinna som önskar blir gravid, oavsett om paret är lesbiskt eller heterosexuellt. Av förhören med T.G. och M.S.-R. har framkommit att den basutredning som utförs på vårdcentralen respektive SÖSAM är rent medicinsk och att lämplighetsutredningen utförs vid fertilitetsenheten. Genom T.G:s uppgifter har även klarlagts att vårdcentralen vid tidpunkten hade kompetens att genomföra medicinska basutredningar och också tog emot heterosexuella par för sådana utredningar. Sammantaget talar utredningen i målet med styrka för att U.P. befunnit sig i en jämförbar situation med en heterosexuell kvinna när hon kontaktade vårdcentralen för tidsbokning. Det faktumet att lesbiska par har färre möjliga behandlingsalternativ vid fertilitetsenheten ändrar inte denna bedömning.

DO får sammanfattningsvis anses ha visat sådana omständigheter som ger anledning att anta att U.P. diskriminerats på grund av sin sexuella läggning. Det ankommer då på landstinget att visa att diskriminering inte har förekommit, utan att anledningen till att U.P. nekades att boka en tid var en annan än U.P:s sexuella tillhörighet.

Har U.P. hänvisats till SÖSAM av andra skäl än sin sexuella läggning?

Även om avsikten inte är att diskriminera, utan till och med att gynna eller bespara någon lidande eller obehag, men effekten blir att en person t.ex. nekas att hyra en lägenhet eller inträde i en restaurang, föreligger orsakssamband mellan handlingssättet och diskrimineringsgrunden (prop. 2007/08:95 s. 488).

Landstinget har bestritt att orsakssamband mellan missgynnandet och U.P:s sexuella läggning föreligger. Det är dock utrett att nekandet av U.P. och hennes fru har skett med uttalad hänvisning till att de är lesbiska. Redan av A.-L.T:s och T.G:s uppgifter får anses klarlagt att ett heterosexuellt par som sökte för fertilitet inte hade nekats att boka tid. U.P. och hennes fru har hänvisats till en särskild mottagning för lesbiska och bisexuella kvinnor med motiveringen att denna mottagning har särskild kompetens avseende lesbiska par. I fråga om påstådd brist på kunskap och insikt om sociala och rättsliga aspekter bör anmärkas att man vid vårdcentralen har haft att göra sig införstådd med för verksamheten relevanta lagändringar om tillgång till vård. Även om det inte synes ha funnits någon diskriminerande avsikt från vårdcentralens sida föreligger sammanfattningsvis ett klart samband mellan missgynnandet och U.P:s sexuella läggning.

Av det sagda framgår att utredningen inte tillåter någon annan slutsats än att U.P. missgynnats som homosexuell genom att nekas att boka tid för utredning för erhållande av remiss till fertilitetsenheten. U.P. har således utsatts för diskriminering för vilken landstinget är skyldigt att betala diskrimineringsersättning.

Diskrimineringsersättningens storlek

DO har yrkat att landstinget ska utge 100 000 kr i diskrimineringsersättning till U.P. Landstinget har bestritt yrkandet och inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig.

I tidigare diskrimineringslagstiftning var påföljden skadestånd föreskriven vid överträdelser av diskrimineringsförbuden. Skadeståndet var avsett att ge kompensation åt den som diskriminerats, men även att avskräcka från överträdelser. Skadeståndet vid diskriminering var således avsett att fylla delvis andra ändamål än det allmänna skadeståndet. I praxis avseende ersättningsbeloppets storlek har vissa jämförelser gjorts med ersättningsnivåerna vid kränkning på grund av brott. Det har medfört att de ersättningsnivåer som utdömts varit lägre än vad DO yrkat (jfr NJA 2006 s. 170).

Genom 2008 års diskrimineringslag har skadeståndet ersatts av påföljden diskrimineringsersättning. Genom införandet av en ny påföljd är ersättningens preventiva funktion avsedd att markeras. En uttrycklig målsättning i detta avseende är att domstolarna ska avhållas från att fortsättningsvis göra direkta jämförelser med de ersättningsnivåer som tilllämpas i mål om kränkningsersättning enligt skadeståndslagen (prop. 2008/08:95 s. 391).

Diskrimineringsersättningens storlek ska bestämmas så att den dels utgör en rimlig kompensation till den drabbade - utifrån allvaret i den överträdelse av lagstiftningen som han eller hon utsatts för - dels bidrar till att på ett effektivt sätt motverka förekomsten av diskriminering i samhället. En överträdelse ska bedömas som mer allvarlig när den medfört mer ingripande konsekvenser för den drabbade. Vidare är överträdelsens art och omfattning samt avsikten hos den som diskriminerat att beakta. I fråga om ersättningens allmänpreventiva funktion uppställs inga riktlinjer för bedömningen. Däremot framhålls vissa individualpreventiva faktorer, såsom den diskriminerande aktörens omsättning samt tidigare eventuella överträdelser av diskrimineringslagstiftningen (a. prop. s. 398 f.).

När det gäller synen på ideella skador och den ersättning som utgår vid överträdelser av mänskliga rättigheter har Europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) på senare tid fått en framträdande roll. Artikel 14 i Europakonventionen innehåller ett särskilt diskrimineringsförbud rörande de olika konventionsrättigheterna. Förbudet omfattar även diskriminering på grund av sexuell läggning, t.ex. vid kränkning av respekt för familje- och privatlivet i artikel 8 (jfr bl.a. E.B. v. France [GC], no. 43546/02). Genom rättspraxis från senare år har enskildas möjligheter att få ersättning av det allmänna vid fel och försummelse i myndighetsutövning som innefattar överträdelse av Europakonventionen utvidgats till att avse ersättning för ideell skada (se bl.a. NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 584 och NJA 2010 s. 363). Utifrån de principer som HD slagit fast i sina avgöranden har en statlig utredning föreslagit att det införs nya bestämmelser i skadeståndslagen som ger enskilda rätt till skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen som begås av stat, kommun och landsting (Skadestånd och Europakonventionen, Betänkande av utredningen om det allmännas ansvar enligt Europakonventionen, SOU 2010:87). Enligt HD:s synsätt - som utredningen har anslutit sig till - bör skadeståndsnivåerna rörande ideella skador vid konventionskränkningar inte skilja sig alltför mycket från den ersättning som utgår vid kränkning på grund av brott. Här bör noteras att diskrimineringsersättningen - i likhet med annat ideellt skadestånd - avser att kompensera den enskilde för det obehag och lidande som kränkningen innebär för honom eller henne (jfr Fransson m.fl., Diskrimineringslagen, En kommentar, 2010, s. 495). Mot den bakgrunden är det naturligt att vid bestämmande av diskrimineringsersättning i vart fall i någon mån ta hänsyn till de ideella skadestånd som enligt gällande rätt utgår vid överträdelser av enskildas mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen, utan att det preventiva syftet för den skull förfelas.

I förevarande fall har U.P. vid telefonsamtalet den 6 februari 2009 nekats att boka tid vid Liljeholmens vårdcentral med hänvisning till sin sexuella läggning. Med hänsyn till att vårdcentralen uppfattat hänvisningen som gynnande för U.P. kan missgynnandet inte anses ha varit avsiktligt. Missgynnandet har inte heller medfört några allvarliga konsekvenser eller bestående olägenheter för U.P:s del eftersom hon sedermera erbjudits en tid och också kommit att genomföra utredningen vid vårdcentralen. Utredningen ger inte heller stöd för att missgynnandet i övrigt medfört några mer varaktiga negativa konsekvenser för U.P., varken i ekonomiskt hänseende eller på annat sätt. U.P. får också viss upprättelse redan genom att tingsrätten funnit att hon utsatts för diskriminering. På motsvarande sätt har en fällande dom i sig för landstinget en avskräckande effekt.

Mot den angivna bakgrunden får U.P. i kränkningshänseende anses skäligen kompenserad med ett lägre ersättningsbelopp. Tingsrätten har dock särskilt att beakta diskrimineringsersättningens allmänpreventiva syfte. Med hänsyn härtill bestäms diskrimineringsersättningen till ett högre belopp om 15 000 kr. Det saknas skäl att därutöver sätta ner ersättningen (jfr 5 kap. 1 § tredje stycket diskrimineringslagen).

Domslut

Domslut

Stockholms läns landsting ska till U.P. utge diskrimineringsersättning med 15 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lars Borg, Marianne Åbyhammar, referent, och Erik Lindberg samt tf. hovrättsassessorn Veronica Widell Edlund) anförde i dom den 12 november 2012:

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten. Samma muntliga bevisning som åberopades vid tingsrätten har åberopats här. Någon skriftlig bevisning har inte åberopats i hovrätten.

Hovrätten gör ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort i frågan om att U.P. vid telefonsamtalet med Liljeholmens vårdcentral den 6 februari 2009 missgynnats som homosexuell genom att hon nekats boka tid vid vårdcentralen för utredning för erhållande av remiss till en fertilitetsenhet, att hon vid tillfället varit i en jämförbar situation med en heterosexuell kvinna samt att det föreligger ett orsakssamband mellan vårdcentralens hänvisning till SÖSAM och U.P:s sexuella läggning. Hovrätten delar således tingsrättens bedömning att det är fråga om ett brott mot diskrimineringsförbudet enligt 2 kap. 13 § första stycket 1 jämförd med 1 kap. 4 § 1 diskrimineringslagen (2008:567). Landstinget är således skyldigt att betala diskrimineringsersättning till U.P. som kränkts av överträdelsen.

När det gäller storleken av diskrimineringsersättningen gör hovrätten följande bedömning.

Vid införandet av den nya påföljden diskrimineringsersättning framhölls i förarbetena att tidigare gjorda kopplingar till den allmänna skadeståndsrätten bör undvikas eftersom kränkningsersättning vid diskriminering fyller delvis andra ändamål än skadestånd vid brott. Den nya påföljden skulle på så sätt skapa bättre förutsättningar för högre ersättningsnivåer (se prop. 2007/08:95 s. 391 f.). Diskrimineringsersättningen är också tänkt att ha en dubbel funktion och ska, som tingsrätten framhållit, i varje enskilt fall bestämmas så att den utgör en rimlig kompensation till den drabbade - utifrån allvaret i den överträdelse av lagstiftningen som han eller hon utsatts för - och dessutom bidrar till att på ett effektivt sätt motverka förekomsten av diskriminering i samhället (a. prop. s. 399).

U.P. har utsatts för en överträdelse av diskrimineringsförbudet som var kännbar för henne personligen eftersom det var viktigt för henne att genomföra den s.k. basutredningen vid en vanlig vårdcentral i stället för vid en särskild klinik med tider som var öronmärkta för lesbiska par. Den kränkning som drabbat U.P. i samband med telefonsamtalet har främst handlat om den personliga upplevelsen av obehag men den kan inte, vilket tingsrätten också påtalat, sägas ha medfört några allvarliga konsekvenser eller bestående olägenheter för U.P. Beaktas bör att det inte funnits någon diskriminerande avsikt hos personalen vid vårdcentralen.

Hovrätten delar därför tingsrättens bedömning att U.P. utifrån den kränkning som överträdelsen inneburit för henne får anses skäligen kompenserad med ett lägre belopp. Däremot anser hovrätten att diskrimineringsersättningens allmänpreventiva del har fått ett för litet genomslag i tingsrättens dom. Som framhållits ovan har ett syfte med den nya påföljden varit att höja tidigare ersättningsnivåer varför den sammanlagda utdömda ersättningen om 15 000 kr är alltför låg, inte minst i jämförelse med tidigare praxis (se t.ex. NJA 2006 s. 170) och med hänsyn till att Landstinget är en stor aktör på vårdområdet. Hovrätten anser därför att diskrimineringsersättningen för kränkningen vid telefonsamtalet den 6 februari 2009 uppgår till ett högre belopp än det som tingsrätten funnit eller närmare bestämt 40 000 kr.

Frågan är dock om det finns förutsättningar att sätta ned ersättningen helt eller delvis enligt bestämmelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket diskrimineringslagen, vilket Landstinget gjort gällande. I målet har nämligen kommit fram att personal på vårdcentralen, så snart U.P:s missnöje med att inte ha fått boka en tid uppmärksammats, skyndsamt tagit kontakt med henne och erbjudit henne att genomföra den önskade utredningen. En sådan genomfördes också så småningom vid vårdcentralen. För att sätta ned en diskrimineringsersättning krävs att det finns särskilda skäl. Hovrätten anser att de kontakter som vårdcentralen tog med U.P. efter telefonsamtalet den 6 februari 2009 får anses vara verkliga försök att faktiskt komma till rätta med situationen (jfr a. prop. s. 403). Med hänsyn till detta finner hovrätten att det finns särskilda skäl att sätta ned ersättningen något.

Vid en samlad bedömning anser hovrätten att skälig diskrimineringsersättning för den kränkning som diskrimineringen av U.P. har inneburit uppgår till 30 000 kr. Tingsrättens dom ska alltså ändras i enlighet härmed.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att Stockholms läns landsting förpliktas att till U.P. utge diskrimineringsersättning med 30 000 kr jämte ränta.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström och Martin Borgeke) meddelade den 26 juni 2014 följande dom:

Skäl

Händelsen

Domstolarnas bedömningar

Tillämpliga regler

U.P. har blivit diskriminerad

Principerna för hur diskrimineringsersättning bestäms

Diskrimineringen har varit lindrig

Nedre gräns för ersättningens storlek

Skälig diskrimineringsersättning i detta fall är 10 000 kr

Hovrättens domslut ska stå fast

Domslut

Domslut

HD avslår överklagandet. Hovrättens domslut står därmed fast.