NJA 2015 s. 741

Tolkning av ett avtal med ett stort antal parter.

Varbergs tingsrätt

Grant Thornton Sweden AB väckte vid Varbergs tingsrätt den talan mot H.N. som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Mats Sjösten, rådmannen Annika Persson Arcangioli och tingsfiskalen Åsa Häggström) anförde i dom den 12 januari 2012 följande.

Bakgrund

H.N. anställdes år 1998 vid Grant Thornton Sweden AB:s Umeåkontor. H.N. var tidigare delägare i Lindebergs Intressenter AB (Lindebergs Intressenter) samt anställd i dess dotterbolag Grant Thornton Sweden AB (Grant Thornton).

Enligt H.N. reglerades hans delägarskap i Lindebergs Intressenter i ett partneravtal (Partneravtalet).

Enligt Grant Thornton var H.N., i egenskap av delägare till Lindebergs Intressenter, partner i Grant Thornton, vilket reglerades av Partneravtalet.

Det är tvistigt mellan parterna huruvida H.N. genom Partneravtalet var partner i Lindebergs Intressenter eller i Grant Thornton.

Partneravtalet förnyas med några års mellanrum. För närvarande gäller Partneravtalet för perioden 1 maj 2008-30 april 2013. H.N. var part i Partneravtalet som gällde för perioden 1 maj 2003-30 april 2008. H.N. bestämde sig för att utträda ur delägarskapet och skrev inte på det efterkommande Partneravtalet. Partneravtalet mellan H.N. och Grant Thornton/Lindebergs Intressenter upphörde därför att gälla den 30 april 2008. H.N. fortsatte dock att vara anställd hos Grant Thornton efter denna tidpunkt.

Den 1 januari 2008 övergick H.N. till Grant Thorntons Göteborgskontor i syfte att försöka etablera verksamhet för Grant Thorntons räkning i Borås och Halmstad. Han fortsatte då samtidigt att betjäna kunder i Umeå med omnejd. Hans anställning upphörde sedermera den 1 augusti 2009 efter egen uppsägning den 29 juli 2009.

Yrkanden m.m.

Grant Thornton har yrkat att tingsrätten förpliktar H.N. att till Grant Thornton betala ett belopp om 4 000 000 kr jämte ränta - - -.

H.N. har bestritt yrkandet i dess helhet.

H.N. har inte vitsordat det yrkade beloppet såsom skäligt i och för sig. Sättet att beräkna ränta har han dock vitsordat.

Grunder

Grant Thornton

Som partner var H.N. part i det Partneravtal som gällde till den 30 april 2008. Enligt § 10 första stycket i Partneravtalet ska partner vars anställning upphör, och som inom ett år efter anställningens upphörande tar anställning hos annan som bedriver konkurrerande revisionsverksamhet, betala ett skadestånd för de kunder som övergår till den nya verksamheten.

Enligt § 10 tredje stycket i Partneravtalet gäller den redovisade skadeståndsskyldigheten även om partnern har utträtt ur partnerskapet utan att samtidigt avsluta sin anställning. Med andra ord fortsätter skadeståndsskyldigheten att gälla för partnern även för det fall han upphör att vara partner men väljer att först senare avsluta sin anställning. H.N:s partnerskap upphörde den 30 april 2008, medan hans anställning upphörde först den 31 juli 2009. H.N. är skadeståndsskyldig gentemot Grant Thornton i enlighet med § 10 första stycket i det partneravtal som upphörde för H.N. den 30 april 2008. Skadeståndsberättigad part i sammanhanget är Grant Thornton, som är det bolag inom koncernen i vilket revisionsverksamheten bedrivs. Grant Thornton äger nämligen rätt enligt Partneravtalet att erhålla ersättning enligt § 10 i detta avtal. Grant Thornton har bestämt det belopp som H.N. ska betala till 4 000 000 kr. Beräkningen har gjorts på grundval av H.N:s uppgifter att samtliga de kunder han arbetat för hos Grant Thornton har övergått till Ernst & Young, vilket i huvudsak bekräftas av uppgifter i bolagsregistret, samt det förhållandet att H.N. övergått till en etablerad revisionsbyrå.

H.N.

H.N. var tidigare delägare i Lindebergs Intressenter samt anställd i dess dotterbolag Grant Thornton. H.N:s delägarskap i Lindebergs Intressenter reglerades i Partneravtalet. Partneravtalet upphörde att gälla den 30 april 2008. H.N. var inte bunden av Partneravtalet vid tidpunkten då han övergick till att vara enbart anställd i Grant Thornton. Vitesklausulen i § 10 Partneravtalet är således inte tillämplig i förhållande till H.N. Grant Thornton kan därför inte med framgång åberopa § 10 i Partneravtalet gentemot H.N.

Grant Thornton och H.N. har träffat ett avtal om anställningens upphörande, daterat den 29 juli 2009 (”Avtalet”). Av Avtalet framgår att Grant Thornton och H.N. inte har några förpliktelser och skyldigheter gentemot varandra från och med den 1 augusti 2009 med undantag för några i Avtalet särskilt angivna frågor. Avtalet utgör en slutlig reglering av avtalsförhållandet mellan Grant Thornton och H.N. Den som ingick Avtalet för Grant Thorntons räkning hade behörighet och befogenhet att ingå Avtalet och H.N. var i god tro. Genom Avtalet har Grant Thornton förlorat möjligheten att framställa krav mot H.N. Detta gäller även om § 10 i Partneravtalet inte flutit in som en del av H.N:s anställningsavtal med Grant Thornton.

För det fall att tingsrätten skulle finna att H.N. är bunden av § 10 i Partneravtalet efter sitt utträde ur partnerskapet har H.N. gjort gällande att villkoren i § 10 Partneravtalet - efter det att Partneravtalets övriga villkor upphört att gälla gentemot H.N. - flutit in som en del av H.N:s anställningsavtal med Grant Thornton. Avtalet utgör en slutlig reglering av anställningsförhållandet mellan Grant Thornton och H.N. Den som ingick Avtalet för Grant Thorntons räkning hade behörighet och befogenhet att ingå Avtalet och H.N. var i god tro. Genom Avtalet har Grant Thornton förlorat möjligheten att framställa krav mot H.N.

H.N. har bestritt beräkningen av det yrkade beloppet. Under alla förhållanden är vitesklausulen i § 10 Partneravtalet oskälig och ska lämnas utan avseende, eller i vart fall jämkas, med tillämpning av 36 § och 38 §avtalslagen.

Utveckling av talan

Grant Thornton

Grant Thornton är ett bolag som bedriver revisions- och konsultverksamhet. Konsultverksamheten omfattar redovisningstjänster, skatterådgivning och Corporate Finance. Fokus inom Grant Thornton ligger på ägarledda företag, inom vilket område Grant Thornton är marknadsledande. Detta innebär att Grant Thorntons kunder till största delen består av mindre och medelstora företag. Grant Thornton är en av de större revisionsbyråerna i Sverige. De största, även kallade ”The big four”, är PWC, KPMG, Ernst & Young och Deloitte. Grant Thornton har 900 medarbetare fördelade på 25 kontor, bland annat i Umeå och i Göteborg, samt har sitt huvudkontor i Stockholm.

Förutom Grant Thornton finns ytterligare en part i denna tvist, nämligen Lindebergs Intressenter, som är Grant Thorntons moderbolag. Koncernen består i praktiken av ett moderbolag och ett dotterbolag. Grant Thornton är helägt av Lindebergs Intressenter, som för närvarande ägs av 130 delägare. Dessa delägare och aktieägare i bolaget är auktoriserade revisorer och anställda i Grant Thornton. Mellan dessa 130 delägare i Lindebergs Intressenter finns ett partneravtal (Partneravtalet). Den som har blivit inbjuden att få bli partner i verksamheten ska påteckna detta Partneravtal, dvs. alla delägare i bolaget är parter i detta avtal.

H.N. började år 1998 som kontorschef hos Grant Thornton i Umeå, som på den tiden hette Lindebergs Revisionsbyrå. Vid årsskiftet 2006/2007 upphörde H.N. att vara kontorschef i Umeå och den 1 januari 2008 övergick hans anställning till Göteborgskontoret. Trots att H.N. placerades i Göteborg hade han sin huvudsakliga verksamhet och hela sin kundkrets i Umeå. Han hade i princip inga kunder i Göteborgstrakten eller i Varberg. Syftet med att han placerades i Göteborg var att han, förutom att vara verksam i Umeå, skulle arbeta med att öppna nya kontor i Borås eller Halmstad för Grant Thorntons räkning.

H.N. var partner i Grant Thornton och hade varit det sedan år 1999. Som partner var han således aktieägare i Lindebergs Intressenter men anställd i Grant Thornton. Det i målet aktuella Partneravtalet efterträdde ett tidigare avtal år 2003 och kom i sin tur att år 2008 avlösas av ett nytt Partneravtal. Uppsägning av avtalet sker skriftligen varvid alla partners informeras om detta genom styrelsen i Lindebergs Intressenter, vilken hanterar och sköter alla partnerfrågor. Under hösten 2007 sade I.V., styrelsens ordförande tillika ordförande i partnerkretsen, upp Partneravtalet. Detta förfarande var en signal om att parterna skulle diskutera ett nytt avtal. I denna process diskuterades huruvida någonting i avtalet behövde ändras eller uppdateras med syfte att alla partners därefter kunde skriva under ett nytt avtal.

Det är inte ovanligt att en revisor säger upp sig och tar med sig sina kunder. När kunderna lämnar Grant Thornton innebär detta ett inkomsttapp. Tanken med § 10 i Partneravtalet är att den lämnande partnern i dessa fall är skyldig att betala ett skadestånd. I normalfallet räknas skadeståndsbeloppet fram genom en bedömning av vad dessa kunder har omsatt under det sista året som revisorn var verksam hos Grant Thornton. Om kunden lämnar under det första året uppgår skadeståndet till 50 procent av det beloppet och till 25 procent av beloppet om dessa kunder lämnar under det andra året. Om kunden stannar kvar i två år och lämnar först därefter så utgår inget skadestånd.

Övergår partnern under det första året till en etablerad revisionsbyrå, dvs. en av ”The big four”, uppgår skadeståndet i stället till 100 procent av omsättningen och till 50 procent av omsättningen om kunden lämnar under det andra året. Att lämna Grant Thornton till förmån för partners nya verksamhet innebär inte att kunden i sin helhet måste lämna Grant Thornton, utan kunden kan delvis lämna verksamheten. Kunden kan exempelvis välja att behålla samma revisor men alltjämt köpa tjänster från Grant Thornton. Det väsentliga är att så fort en kund eller klient i ett eller annat avseende lämnar Grant Thornton träder bestämmelsen in. Skadeståndsbeloppet delbestäms vid anställningens upphörande varefter ett à conto-belopp ska erläggas inom 30 dagar från att beloppet har fastställts. Det görs sedermera en slutlig avräkning efter 24 månader varefter beloppet ska betalas inom 30 dagar. Grant Thorntons avsikt med det tredje stycket i bestämmelsen är att § 10 ska överleva det förhållandet att partnern utträder ur partnerskapet men fortsätter att vara anställd i Grant Thornton. Således är en anställd som varit partner fortfarande bunden av paragrafen även om den anställde utträtt ur partnerskapet och inte längre formellt är bunden av detta. Tanken med bestämmelsen är, efter dystra erfarenheter, att förhindra att partnern ser till att han inte längre är bunden av Partneravtalet men fortsätter som anställd för att därefter säga upp sig och då inte vara skadeståndsskyldig när han tar med sig hela sitt klientel. Jämkningsregeln innebär att styrelsen självmant kan ta upp frågan. Även den aktuella revisorn kan ta upp frågan varvid styrelsen kan besluta om eventuell jämkning. Jämkningsfrågan är således avtalsreglerad och förbehållen styrelsen.

Ordföranden sade upp avtalet under hösten 2007. Tanken var att omregleringsprocessen skulle sätta i gång och en ny text togs fram som ett resultat av denna process. Partnermötet beslutade att de ville ha det aktuella avtalet och som regel har partners redan skrivit på det nya avtalet när man når avtalstidens slut. I samband med att det nya avtalet skrivs på släcks det gamla. För att bli befriad från det gamla avtalet måste den partner som inte vill skriva på det nya avtalet själv säga upp det, annars kan han fortsätta att bli bunden av avtalsvillkoren. I maj 2008 noterade I.V. att H.N. inte hade skrivit på det nya avtalet. Av detta skäl skrev I.V. ett brev till H.N. den 12 maj 2008 i vilket han påminde denne om § 10. I.V. ville inte att H.N. skulle fortsätta att vara aktieägare i Lindebergs Intressenter om han inte skulle fortsätta som partner. Vidare erinrades H.N. om att han fortsatte att vara bunden av konkurrensklausulen även för det fall han inte skrev på det nya avtalet.

Vid mötet mellan H.N. och I.V. den 23 maj 2008 förklarade H.N. varför han av personliga skäl inte ville fortsätta att vara partner i bolaget. H.N. skrev därefter ett brev till I.V. den 27 maj 2008. Partneravtalet diskuterades under mötet samt den omständigheten att H.N. hade utträtt som partner. De diskuterade dock inte § 10 under detta möte. H.N. påstår att han själv skulle ha sagt upp Partneravtalet den 30 oktober 2007. Det står uttryckligen att Partneravtalet ska sägas upp skriftligen, varefter en process sätts i gång. Trots en noggrann inventering från Grant Thorntons sida har bolaget inte lyckats hitta detta uppsägningsbesked eftersom detta inte existerar. Aktierna löstes in den 29 augusti 2008 och från den tidpunkten var H.N. inte längre aktieägare i bolaget.

Sommaren 2009 var H.N. enbart anställd i Grant Thornton. Den 29 juli 2009 ville H.N. säga upp sig och träffade därför P.H., vid den tidpunkten kontorschef i Göteborg, hemma hos denne. H.N. förklarade att han ville säga upp sig samt att hans närmaste framtidsplaner var att gå över till Ernst & Youngs Varbergskontor för att där etablera ny verksamhet. Detta eftersom H.N. hade flyttat till Varberg och således också ville arbeta i Varberg. Av detta skäl ville H.N. sluta direkt. P.H. gjorde ett övervägande och såg inga hinder mot att H.N. kunde sluta omgående för att övergå till Ernst & Young, eftersom Grant Thornton inte hade någon verksamhet i Varberg. H.N. hade förberett ett papper som han hade med sig till P.H. där det framgick att han sade upp sin anställning. P.H., som i egenskap av kontorschef ägde rätt att reglera frågor som anställningsförmåner och tidpunkt för när anställningen ska upphöra, skrev på detta. Vad gäller partnerfrågor hanteras dessa av styrelsen i Lindebergs Intressenter och skulle diskuteras med I.V. P.H. hade varken behörighet eller befogenhet att diskutera partnerfrågor med före detta partners. Detta visste H.N. om eftersom han själv har varit kontorschef i många år tillika partner inom Grant Thornton. P.H. erinrade H.N. under samtalet om att partnerparagrafen fortfarande gällde för honom.

Den 11 augusti 2009 skickade I.V. ett brev till H.N. eftersom det hade kommit I.V. till kännedom att H.N. hade sagt upp sig. I andra stycket i brevet erinrades H.N. om att skadeståndsbestämmelsen i § 10 fortfarande gällde för honom och där underströks att P.H:s bekräftelse inte ändrade någonting vad gällde hans eventuella ersättningsskyldighet. Den 26 augusti 2009 skrev I.V. ett nytt brev till H.N. I.V. hade fått reda på att det inte stämde att H.N. skulle vara anställd vid Ernst & Youngs kontor i Varberg utan att H.N. skulle bli kontorschef för Ernst & Young i Umeå. Basen för vitesklausulen var således 100 procent. Grant Thornton gjorde en genomgång av H.N:s samtliga kunder, som hade omsatt ett belopp på ca 8 200 000 kr. Eftersom styrelsen gjorde en bedömning att vissa kunder skulle stanna kvar, har styrelsen gjort en jämkning av det begärda beloppet. Grant Thornton har bestämt sig för att inte kräva högre belopp än 4 000 000 kr även om bolaget efter slutlig avräkning hade kunnat göra detta. Grant Thornton har tagit ett utdrag från bolagsregistret över de aktiebolag där H.N. fortfarande är revisor. Denna har stämts av mot en reviderad lista och Grant Thornton har, vid minsta tvekan, strukit bolag från listan. Detta påverkar inte Grant Thorntons yrkande i målet då listan fortfarande upptar ett belopp på ca 5 200 000 kr.

H.N.

År 1998 anställdes H.N. som kontorschef i Umeå. Han byggde upp Grant Thorntons kontor från ganska svaga förutsättningar i förhållande till storlek, omsättning och lönsamhet fram till årsskiftet 2006/07. Han slutade som kontorschef av privata skäl, - - -. Detta var en besvärlig situation för H.N. och han bestämde sig därför för att informera företagsledningen i Grant Thornton om sin livssituation och framförde önskemål om att bli omlokaliserad till västkusten. I samband därmed utlovade företagsledningen, bestående av VD:n P.B. och marknadsområdeschefen T.L., honom en ny ledande position inom Grant Thornton. H.N:s roll inom Grant Thornton blev med tiden alltmer oklar, vilket ledde till att han beslutade sig för att utträda ur partnerskapet, något han ville göra i samband med att Partneravtalet upphörde i slutet av april 2008. Med början 28 januari 2008 fick H.N. ett kontorsrum på Grant Thorntons kontor i Göteborg. Han hyrde kontorslokal i Varberg och han hade även en kontorsplats i Umeå. Från dessa tre arbetsplatser fortsatte han att arbeta med Grant Thorntons Umeåbaserade kunder. Parallellt med detta fick han i uppdrag att försöka etablera en verksamhet för Grant Thornton i Halmstad och Borås. Under hösten år 2008 beslöt styrelsen i Grant Thornton att lägga ner detta etableringsarbete och H.N:s förordnande för detta löpte ut vid årsskiftet 2008/2009. Som ett slags ersättning erbjöds H.N. att bli revisor i Göteborg, vilket han tackade nej till. En tid senare, under sommaren år 2009, upphörde hans anställning i Grant Thornton.

Enligt § 14 i Partneravtalet gäller detta avtal under en femårsperiod, från den 1 maj 2003 till den 30 april 2008. Det är ett tidsbestämt avtal på fem år, med möjlighet att förlänga avtalet. Det finns även en uppsägningsbestämmelse. Styrelsen i Lindebergs Intressenter sade skriftligen upp Partneravtalet i slutet av oktober 2007 för att upphöra att gälla den 30 april 2008. Det skedde genom en skriftlig uppsägning via e-postmeddelande till H.N. H.N. besvarade e-postmeddelandet genom att för egen del säga upp Partneravtalet till upphörande den 30 april 2008. Av H.N:s arbetskalender framgår att han den 30 oktober 2007 sade upp Partneravtalet. En uppsägning av Partneravtalet innebär att detta fortsätter att gälla på oförändrade villkor fram till dess att femårsperioden löper ut, den 30 april 2008. Genom de uppsägningar som har företagits har parterna vidtagit ensidiga rättshandlingar i syfte att undgå bundenhet, vilket var H.N:s avsikt när han sade upp Partneravtalet den 30 oktober 2007. Från och med den 1 maj 2008 upphörde Partneravtalet att gälla i förhållande till H.N. H.N. har inte skrivit under det nya Partneravtalet och är således inte bunden av det Partneravtal som började gälla 1 maj 2008. Det finns inga relevanta bestämmelser i Partneravtalet som har någon som helst efterverkan. Det måste framgå att bestämmelsen fortsätter att gälla trots att avtalet i övriga delar har upphört att gälla. Hade H.N. bestämt sig för att träda ut ur avtalet år 2004 under avtalets andra år är det självklart att bestämmelsen hade gällt för honom. Men H.N. har i detta fall inte trätt ut under avtalets löptid.

Eftersom H.N. inte undertecknade det nya Partneravtalet blev han kontaktad av den dåvarande styrelseordföranden för Lindebergs Intressenter, I.V. Dessa kontakter ledde fram till ett möte mellan I.V. och H.N. den 23 maj 2008. Vid den tidpunkten hade det gamla Partneravtalet upphört att gälla och H.N. hade inte skrivit under det nya, vilket övriga partners hade gjort, varvid I.V. försökte övertala H.N. att skriva på detta. H.N. lämnade beskedet att han inte ville skriva under eftersom han inte var beredd att låsa upp sig för ytterligare en femårsperiod. Detta framstod som naturligt mot bakgrund av hans personliga levnadsförhållanden. Efter mötet skickade H.N. ett brev till I.V. den 27 maj 2008 där han bekräftade att de gemensamt kommit fram till att något avtal ej förelåg dem emellan.

När H.N. hade tagit beslutet att utträda blev han informerad om sina anställningsvillkor, vilka inte innehöll någon konkurrensbegränsning. Vidare fick H.N., med verkan från den 1 maj, rätt till ackvisitionsersättning om han lyckades knyta en kund till Grant Thornton och därigenom skapa en affärsförbindelse. Sådan ackvisitionsersättning utgår inte till partners. Vid bolagsstämman i juni 2008 fattade styrelsen beslut om att ta in nya delägare med verkan från 1 maj 2008, efter att det nya delägaravtalet hade trätt i kraft. Det beslutades även om utträde av delägare, i detta fall H.N:s utträde. I oktober eller i slutet av september slutreglerades H.N:s utträde ur partnerskapet. Han fick den utdelning som han hade tjänat in under föregående räkenskapsår som avsåg perioden fram till den 30 april 2008. Han fick även en köpeskilling för aktierna som han hade tagit lån i bolaget för att köpa. Under hela denna process, i oktober 2008, klargjorde ingen för H.N. att Grant Thornton/Lindebergs Intressenter ansåg att han var bunden av § 10 i Partneravtalet. H.N. fortsatte att arbeta i Grant Thornton och först 15 månader senare, i slutet av juli 2009, upphörde hans anställning. Det var då som H.N. och Grant Thornton, i detta fall företrätt av P.H., ingick en skriftlig överenskommelse om anställningens upphörande. Denna undertecknades i samband med ett möte mellan H.N. och P.H. i den senares bostad. Vid detta möte hade H.N. med sig några utkast på tänkbara utvägar, i princip två olika dokument som innebar uppsägelse och/eller träffande av en överenskommelse. När man ingick överenskommelsen informerade H.N. P.H. om hur han hade tänkt agera i framtiden såvitt avsåg var han skulle vara verksam. Han var verksam i Umeå men ville få en förändring till stånd. Grant Thornton kunde inte erbjuda den möjligheten då bolaget inte hade någon verksamhet i Halland. H.N. gick då till en av de revisionsbyråer som hade verksamhet både i Umeå och i Varberg, Ernst & Young. Detta förklarade han för P.H. när de träffades. Vid detta tillfälle var P.H. kontorschef vid Grant Thorntons kontor i Göteborg tillika linjechef till H.N. I den egenskapen hade han såväl behörighet som befogenhet att anställa personal, att säga upp personal och ingå avtal om anställnings upphörande. I den typen av avtal skrivs regelmässigt att det är en slutlig reglering av parternas mellanhavanden. Den som skriver under en sådan överenskommelse får ta konsekvenserna av innebörden. P.H. har inte nämnt någonting om kvarvarande partnerfrågor eller om partnerfrågor överhuvudtaget.

Vad gäller bekräftelsen undertecknad i januari 2008 var både P.H. och H.N. delägare och kontorschefer vid den tidpunkten. H.N. var bunden av Partneravtalet. I bekräftelsen står det att H.N:s anställningsvillkor i övrigt är oförändrade. I en skrivelse från I.V. till svarandeombudet, efter det att H.N:s anställning har upphört och Grant Thornton har skickat krav mot H.N., svarar han på frågan vem det är som kräver pengarna att det är den som företräder Grant Thornton som reglerar detta. Det är också Grant Thornton som påstås vara skadeståndsberättigat. Grant Thornton bedriver verksamheten, medan vinstdelningen sker i Lindebergs Intressenter. H.N. var anställd i ytterligare 15 månader efter att han hade utträtt ur partnerskapet. P.H. hade tidigare skrivit under en handling där han bekräftade villkor i förhållande till H.N. Båda parter var då partners i Lindebergs Intressenter. Situationerna är likalydande förutom att H.N., i det senare fallet, inte är partner. Avtalet är en slutlig reglering med de undantag som står i den sista bisatsen. Genom att underteckna denna har Grant Thornton förlorat möjligheten att framställa krav mot H.N. P.H. har haft såväl behörighet som befogenhet att ingå avtalet. Det finns ingenting som visar att H.N. skulle ha varit i ond tro. Ett och ett halvt år tidigare fick han en liknande handling undertecknad av P.H.

Vad gäller ersättningsbestämmelsen i § 10 innebär denna att kunden ska lämna Grant Thornton helt och att bolaget ska förlora kunden ifråga. Vissa kunder har lämnat Grant Thornton, men många kunder anlitar fortfarande bolaget för redovisningstjänster. H.N. har fortsatt att vara revisor i vissa av dessa bolag, men inte alla. Vad gäller beräkningen av skadestånd bör ett ordentligt underlag för kravet läggas fram. Av omsättningen avser 80 procent redovisningstjänster. Redovisningstjänster delas in i tre olika block; deklarationer, årsbokslut och årsredovisningar. H.N. arbetar inte med dessa tjänster. Av omsättningen avser 20 procent, dvs. 1 600 000 kr av det första beloppet och 1 000 000 kr av det andra beloppet, revisionstjänster, vilket är den typ av tjänster H.N. utför. Den sammanställning som H.N. har upprättat och lämnat in i målet avser bolag i vilka H.N. har fortsatt att vara revisor. Arvodena avser perioden från att han började på Ernst & Young den 1 augusti 2009 och ett år framåt och nettoomsättningen är 1 425 209 kr. H.N. har alltså fortsatt arbeta med kunder som faller in under den 20-procentiga omsättningen, vilket har genererat en nettoomsättning på detta belopp.

H.N. har aldrig insett eller ansett att han har varit bunden av § 10 Partneravtalet och blev förvånad när kravet framställdes. Han har inte haft någon anledning att ansöka om jämkning hos styrelsen. Att jämka beloppet från 5 200 000 kr till 4 000 000 kr är relativt obetydligt. H.N. har försatts i denna situation utan egen förskyllan. Han var tvungen att utträda ur partnerskapet eftersom han ville bo och arbeta både i Umeå och i Varberg. Det fanns bara två revisionsbyråer som kunde erbjuda detta och den ena var Ernst & Young. Under de sju år som han var aktieägare i Lindebergs Intressenter mottog han en sammanlagd bruttoutdelning på 2 340 000 kr. Detta belopp för sju års hårt arbete har sedermera beskattats och bör jämföras med Grant Thorntons krav. När H.N. utträdde som partner fick han utdelning för det år då han hade varit partner. Han fick en aktielikvid som till stor del försvann genom avbetalning av lån som han tagit för att tillskjuta kapital. H.N. tillträdde Grant Thornton under en tid när kontoret var olönsamt och litet med dålig omsättning, och han byggde upp verksamheten. H.N. har inte agerat illojalt mot Grant Thornton utan har bytt arbetsgivare av privata skäl. Revisionsuppdraget är ett förtroendeuppdrag och bolaget måste självt ha möjlighet bestämma om det vill behålla H.N. eller inte. H.N. tillträdde en anställning i Ernst & Young, han blev inte delägare. Han var inte heller delägare i Grant Thornton när han tillträdde anställningen i Ernst & Young. Det har gått mer än två år sedan han lämnade Grant Thornton och det är fortfarande inte aktuellt för H.N. att bli delägare i Ernst & Young.

Vad gäller jämkningsfrågan kan 36 och 38 §§avtalslagen inte ses som separata bestämmelser utan måste tillämpas tillsammans. Samtliga omständigheter som har framställts i målet åberopas till stöd för att konkurrensklausulen ska lämnas utan avseende och vitet bedömas enligt 36 §. - - -.

Utredning

Förhör har på Grant Thorntons begäran hållits med I.V., P.H. och M.B. På H.N:s begäran har förhör hållits med honom själv och E.-L.E. - - -.

I.V.: - - -.

Som styrelseordförande i partnerskapet var han även styrelseordförande både i Grant Thornton och i dess ägarbolag Lindebergs Intressenter. Styrelseordförandens arbetsuppgifter regleras i Partneravtalet, som stadgar att ordföranden har en förpliktelse att kalla till möten samt leda och styra arbetet. Till skillnad från ett vanligt aktiebolag har Lindebergs Intressenter även ägarfrågorna på sitt bord. Häri ingår att föreslå nya partners och besluta om inträde och utträde av partners.

- - -.

Syftet med konkurrensklausulen i § 10 i Partneravtalet är att skydda byrån och dess partners. Utan denna klausul skulle enskilda partners kunna lämna byrån med en stor del av intäkterna, vilket skulle drabba byrån svårt ekonomiskt. Han tillträdde själv som partner i samma veva som det första avtalet upprättades. Styrelsen ville från början utforma konkurrensklausulen så som den uttrycks i det i målet aktuella Partneravtalet. Partners ville dock bara ha en gräns på 25 procent, varför det blev så i det första avtalet. Man märkte kort därefter att det skulle vara oerhört enkelt för en konkurrent att erbjuda partners anställning och partnerskap utan att det kostade partnern i princip någonting. Det skulle leda till en svår ekonomisk skada för bolaget och övriga delägare. Således lade styrelsen fram ett förslag om att höja gränserna i samband med upprättandet av Partneravtalet för år 2003. Detta röstades igenom och det har sedan dess legat på denna nivå. I vissa situationer är gränsen 100 procent, t.ex. om en partner övergår till en etablerad revisionsbyrå. Denna reglering har tagit sikte på de fall där exempelvis partnern gör ett så kallat fientligt avhopp eller då en av de etablerade byråerna lägger ett bud på partnern. Eftersom det finns en ekonomisk kraft hos den förvärvade byrån är ett högre skadestånd motiverat. För det fall en partner exempelvis vill dra sig tillbaka i samband med högre ålder och driva egen byrå ska detta inte kosta honom fullt lika mycket. Samtliga av de etablerade revisionsbyråerna, ”The big four”, har den här typen av avtal.

§ 10 tredje stycket i Partneravtalet tillkom år 2003 efter att det inträffat en incident med en partner som försökte kringgå konkurrensklausulen. Denna partner lämnade partnerskapet men kvarblev som anställd varefter personen sade upp sig och startade en konkurrerande verksamhet. Detta stycke tillkom således för att förhindra en liknande situation i framtiden samt för att det skulle vara tydligare vilken tillämpning som avsågs i Partneravtalet.

- - -.

Grant Thornton har även åberopat delar av Partneravtalet, vars § 10 anger följande:

”§ 10. Partner vars anställning i Bolaget upphör och som tar anställning hos annan som bedriver revisions-/konsultverksamhet eller startar egen verksamhet i Sverige och därmed bedriver med bolaget konkurrerande verksamhet har att betala skadestånd till Bolaget för de klienter som övergår till denna nya verksamhet. Detta skadestånd skall för de klienter som lämnar Bolaget till förmån för partnerns nya verksamhet inom ett år efter anställningens upphörande vara ett engångsbelopp motsvarande 50 % av senaste årets arvodesomsättning för ifrågavarande klient hos Bolaget. För klienter som på samma sätt lämnar Bolaget mellan ett och två år efter anställningens upphörande skall engångsbeloppet motsvara 25 %. För klienter som lämnar Bolaget efter två år utgår inget skadestånd. Skadeståndsbelopp för enskild partner, beräknat efter dessa förutsättningar, skall delbestämmas vid anställningens upphörande och skall erläggas som ett a-conto inom 30 dagar efter det att beloppet fastställts. Slutlig avräkning skall ske 24 månader efter anställningens upphörande varvid slutligt belopp, minskat med eventuellt a-conto, skall erläggas inom 30 dagar efter det att beloppet fastställts. Härvid medger partner att kvittning kan ske mot partnerns fordran på Bolaget av vilket slag det vara månde. Om två eller flera partners på motsvarande sätt lämnar byrån för att bedriva gemensam verksamhet, eller partner övergår till etablerad revisionsbyrå, skall skadeståndet i stället vara 100 % för år ett respektive 50 % för perioden ett-två år.

Lösesumman för aktier skall i dessa fall endast utgå med 100 % av tillskjutet kapital eller det högre belopp som erlagts i samband med köp. Om lösensumman för aktier enligt § 9 är lägre skall dock detta värde gälla vid inlösen. Av lösensumman erläggs 10 % inom den tid som anges i § 9 medan resterande 90 % avräknas mot skadestånd. Eventuellt överstigande del utbetalas när skadeståndet fastställts.

Partner som utan att sluta anställning i Bolaget utträder ur partnerskapet har att iakttaga denna paragraf.

Om ovanstående regler skulle få en uppenbart obillig effekt äger styrelsen i det enskilda fallet besluta om jämkning.”

Domskäl

Den huvudsakliga frågan i målet är om H.N. är skadeståndsskyldig gentemot Grant Thornton på grund av § 10 i Partneravtalet.

Det har inte gått att med klarhet utröna någon gemensam partsvilja avseende Partneravtalet med dess omtvistade § 10. Till grund för tolkningen av Partneravtalet får då i stället läggas bl.a. ordalydelsen, omständigheterna i samband med avtalsförhandlingarna, avtalets ändamål och skälighet. H.N. har inte slutit Partneravtalet såsom konsument och kan inte anses ha varit en svagare part än övriga parter i avtalet.

§ 10 tredje stycket Partneravtalet har efterverkningar i den aktuella situationen

Fråga är om uttrycket ”utträde ur partnerskapet” ska förstås så att Partneravtalet upphör att gälla för den partner som utträder, eller om det går att göra åtskillnad i fråga om efterverkan beroende på hur utträdet ur partnerskapet sker - under löpande avtalstid eller i tiden mellan två Partneravtal.

Parterna i målet är ense om att H.N. utträtt ur Partneravtalet. Såvitt framkommit är det Partneravtalet som reglerar partnerfrågorna och anger partners rättigheter och skyldigheter gentemot varandra, Lindebergs Intressenter och andra bolag i koncernen. Utträde ur partnerskapet får därför förstås såsom liktydigt med att inte längre vara bunden av Partneravtalet.

Ordalydelsen ger inte stöd för en sådan restriktiv tolkning som H.N. gjort gällande.

I.V. har hörts om ändamålet med tredje stycket varvid han uppgett att partnerkollektivet på förekommen anledning åsyftat att bestämmelsen skulle få efterverkan på så sätt att en partner som avsåg utträda ur partnerskapet och lämna sin anställning inte skulle kunna kringgå konkurrensklausulen genom att utträda ur partnerskapet och först efter att tiden i första stycket gått ut säga upp sin anställning. I.V. har också hörts angående vad som föregått avtalsskrivandet inom partnerskapskretsen och då berättat att flera frågor tagits upp till utförliga diskussioner i partnerskapskretsen och att § 10 tredje stycket var ny för detta avtal år 2003 varför den föregicks av särskilda diskussioner. H.N. har berättat att Partneravtalets utformning diskuterats vid minst två partnermöten men att han inte har något minne av att § 10 diskuterades särskilt. I.V:s uppgifter om de diskussioner som föregått 2003 års Partneravtal bör vinna företräde framför H.N:s då I.V. förefaller ha tydligare minnesbilder av detta skeende. H.N. har inte heller ifrågasatt det uppgivna ändamålet med tredje stycket.

Med hänsyn till att den tolkning Grant Thornton gett uttryck för stöds av ordalydelsen och av I.V:s uppgifter om ändamålet med bestämmelsen så bör § 10 tredje stycket i Partneravtalet tolkas så, att det gäller oavsett hur och när utträdet ur partnerskapet sker, således även i nu aktuell situation.

§ 10 har inte avtalats bort genom Avtalet mellan H.N. och P.H.

- - -. Avtalet mellan H.N. och P.H., i dennes egenskap av H.N:s närmste chef, kan därför inte innebära att § 10 Partneravtalet slutat gälla gentemot H.N.

Tolkning av § 10 ifråga om grunderna för beloppsberäkningen

- - -. Det belopp som Grant Thornton är berättigat till enligt § 10 Partneravtalet bedöms därmed uppgå till i vart fall 1 425 209 kr, varför H.N:s beräkning får läggas till grund för bedömningen av skadeståndsbeloppet. Detta belopp torde också stå i överensstämmelse med tolkningen att beloppet ska motsvara den skada som Grant Thornton åsamkats genom H.N:s agerande.

Jämkning av § 10 måste inte bedömas utifrån § 10 fjärde stycket Partneravtalet före avtalslagen och styrelsens jämkningsföreträde utesluter inte jämkning genom dom

- - -.

§ 10 Partneravtalet är inte oskälig

- - -. Utifrån vad som har framkommit i målet gör tingsrätten bedömningen att varken klausulen i sig eller klausulens verkningar medför att klausulen ska anses oskälig.

- - -.

Domslut

Domslut

H.N. ska till Grant Thornton Sweden AB betala 1 425 209 kr jämte ränta - - -.

Hovrätten för Västra Sverige

Båda parter överklagade i Hovrätten för Västra Sverige. Grant Thornton Sweden AB yrkade att hovrätten skulle helt bifalla bolagets talan. H.N. yrkade att bolagets talan skulle helt ogillas.

Parterna motsatte sig varandras yrkanden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Eva Lönqvist och Karin Jungerfelt, f.d. kammarrättslagmannen Lisbeth Edlund samt tf. hovrättsassessorn Helena Bergstrand, referent) anförde i dom den 22 januari 2014 följande.

Domskäl

Utredningen

Omförhör har på Grant Thorntons begäran hållits med vittnena I.V., P.H. och M.B. På H.N:s begäran har omförhör hållits med honom själv under sanningsförsäkran och med vittnet E.-L.E. De hörda personerna har i allt väsentligt lämnat likadana uppgifter som för var och en av dem har antecknats i tingsrättens dom.

Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Parterna har åberopat de grunder och utvecklat talan på det sätt som framgår av tingsrättens dom.

Hovrättens bedömning

Det första partneravtal som ingicks mellan aktieägarna i Lindebergs Intressenter gällde mellan den 1 maj 1998 och den 30 april 2003. Nästkommande partneravtal, vilket är det för denna tvist aktuella, gällde mellan den 1 maj 2003 och den 30 april 2008. Den aktuella konkurrensklausulen återfinns i partneravtalets § 10 (se tingsrättens dom). Avtalstiden regleras i partneravtalets § 14. Där anges att avtalet gäller för perioden 2003-05-01-2008-04-30 och att det ersätter tidigare partneravtal. Där sägs även att avtalet ska sägas upp skriftligen sex månader före dess utgång och att, om så ej sker, avtalet förlängs med två år varje gång.

Grant Thornton har uppgett att I.V. i egenskap av ordförande för partnerkretsen, tillika ordförande i Lindebergs Intressenter, sa upp partneravtalet på hösten 2007 till upphörande den 30 april 2008. Grant Thornton har hävdat att en partner, trots denna uppsägning, inte blir befriad från avtalet utan egen uppsägning.

H.N. har gjort gällande att även han sa upp avtalet vid samma tidpunkt som I.V. Detta har ifrågasatts av Grant Thornton. H.N. har sagt att han svarade på det e-postmeddelande varigenom I.V. sa upp avtalet, med ett e-postmeddelande där han sa upp avtalet även för egen del. Han har åberopat en anteckning i sin kalender om sin uppsägning och har lämnat en förklaring till varför han inte har kvar e-postmeddelandet. H.N. har hävdat att både hans och I.V:s uppsägning har haft den verkan att avtalet upphörde att gälla i förhållande till honom den 30 april 2008.

I målet är inte stridigt att I.V. sa upp avtalet i enlighet med bestämmelserna i § 14. I.V. har berättat att han ansåg att hela partnerkollektivet träffades av den uppsägning han gjorde, att syftet med uppsägningen var att omförhandla vissa av villkoren i avtalet och att ett nytt partneravtal skulle tecknas vilket skulle ta vid den dag då det gamla avtalet slutade att gälla.

Frågan är då om avtalet, trots att det sagts upp på det sätt som stadgats i § 14, fortsatt att gälla för partner som inte själv sagt upp avtalet. Att så skulle vara fallet finner hovrätten orimligt med beaktande av att partner som inte själv sagt upp avtalet då skulle omfattas av den tvååriga förlängningsregeln i § 14, varigenom flera avtal med motstridiga villkor skulle kunna gälla samtidigt. Det är således hovrättens uppfattning att partneravtalet upphörde att gälla för samtliga partners vid utgången av april månad 2008.

Vid detta förhållande har hovrätten inte anledning att ta ställning till vilken betydelse det har i målet att H.N. har påstått att även han sa upp avtalet. Följaktligen har hovrätten inte heller anledning att värdera den bevisning som H.N. har åberopat till stöd för sitt påstående.

Hovrätten går i stället vidare till frågan om H.N. är bunden av § 10 i partneravtalet även efter det att partneravtalet hade upphört att gälla.

Grant Thornton har gjort gällande att det tredje stycket i § 10 innebär att en partner som utträder ur partneravtalet men fortsätter att vara anställd i Grant Thornton, är bunden av skadeståndsskyldigheten i paragrafens första stycke, oavsett om han eller hon avslutar anställningen och övergår till annan verksamhet under eller efter partneravtalets giltighetstid. H.N. har förnekat att § 10 binder en anställd som tidigare har varit partner och som efter partneravtalets upphörande lämnar sin anställning och övergår till annan verksamhet.

Vid tolkning av ett avtal ska i första hand fastställas vad parterna gemensamt åsyftat med avtalet (Adlercreutz och Mulder, Avtal, 13:e upplagan 2013, s. 108). Om någon gemensam partsvilja inte går att fastställa, får ett avtals innehåll fastställas genom tolkning (Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, 9:e upplagan 2014, s. 129). För att det ska kunna klargöras vad parterna avsett med ett visst avtalsvillkor kan flera omständigheter beaktas, såsom bland annat avtalets ordalydelse, underförstådda avtalsvillkor, omständigheterna i samband med avtalsförhandlingarna, avtalets ändamål och skälighet. Dessa omständigheter kan också beaktas vid fastställandet av ett avtals innehåll, när någon gemensam partsvilja inte kan fastställas (Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, 9:e upplagan 2014, s. 168). Ett skriftligt avtal förutsätts innehålla det som parterna har kommit överens om och är ett starkt bevis för avtalets innehåll. Detta förutsätter dock att lydelsen inte är oklar eller tvetydig. I vissa fall kan en lydelse som närmast ger stöd för ena partens ståndpunkt, räcka som presumtion för avtalets innehåll (Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, 6:e uppl. 2010, s. 58 ff.).

När det gäller frågan om vad som kan antas ha varit den gemensamma partsviljan noterar hovrätten inledningsvis att ordalydelsen av § 10 inte ger mer stöd för Grant Thorntons ståndpunkt än för H.N:s.

Hovrätten noterar därefter att partneravtalet har ingåtts av kommersiella parter. H.N. kan inte sägas ha intagit en underlägsen ställning i förhållande till de övriga parterna i partneravtalet. Grant Thornton har för sin del angett att syftet med konkurrensklausulen i § 10 allmänt sett var att kretsen av delägare skulle hållas samman och Grant Thornton och aktieägarna skyddas mot skada. Det finns enligt hovrätten i och för sig inte skäl att ifrågasätta att avtalsparternas syfte var just detta. En revisionsbyrå har också ofta ett berättigat intresse av att ha en konkurrensklausul som gäller för de revisorer som slutar sin anställning i bolaget, för att bolaget ska kunna skydda sig mot kundförluster och intäktsbortfall (se AD 1992 nr 9).

I det första partneravtalet, vilket gällde mellan den 1 maj 1998 och den 30 april 2003, hade man inte reglerat den situationen att en partner utträdde ur partnerskapet men fortsatte att vara anställd i Grant Thornton. Den dåvarande utformningen av skadeståndsskyldigheten i § 10 tog alltså sikte på att ett utträde ur partnerskapet sammanföll i tiden med att anställningen upphörde. Både I.V. och H.N. har berättat att det under denna tidsperiod var tre personer som utträdde ur partnerskapet men fortsatte som anställda en tid, varefter de - under partneravtalets giltighetstid - avslutade anställningen och tog med sig kunder till konkurrerande verksamheter. Bolaget drabbades därigenom av skada, men de före detta anställda kunde inte med den dåvarande utformningen av § 10 krävas på skadestånd. Utredningen visar att det var på grund av dessa händelser som klausulen i tredje stycket i § 10 upprättades. Skadeståndsklausulen skulle därigenom få verkan för tidigare partners som fortsatte att vara anställda i Grant Thornton. Av detta kan dock inte dras slutsatsen att parterna också avsåg att § 10 skulle få verkan för tidigare partners som kunde komma att sluta sin anställning efter det att partneravtalets giltighetstid i sig hade upphört. H.N. har för sin del förnekat att detta var avsikten med bestämmelsen i tredje stycket i § 10. Han har tillagt att han inte insåg att Grant Thornton såg annorlunda på saken förrän bolaget riktade krav mot honom.

Vad som talar för H.N:s uppfattning är för det första att parterna uppenbarligen var överens om att partneravtalet som sådant skulle vara begränsat i tiden och att något annat inte uttryckligen sägs såvitt gäller § 10. För det andra skulle en bestämmelse med den innebörd som Grant Thornton hävdar få en mycket betungande och i tiden utsträckt verkan - i princip skulle skadeståndsskyldighet då kunna inträda för handlingar som vidtas mycket lång tid efter det att partneravtalets giltighetstid har gått ut. Detta har H.N. enligt egen uppgift inte haft för avsikt att underkasta sig. Mot bakgrund av det ovan sagda framstår H.N:s inställning - att § 10 inte är avsedd att gälla för längre tid än partneravtalet som sådant - i och för sig som rimlig.

Det kan visserligen hävdas att bestämmelsen tolkad på det sätt som H.N. gör, ger Grant Thornton ett alltför bristfälligt skydd mot tidigare partners som övergår till annan verksamhet och tar med sig bolagets tidigare kunder. Det skulle i sin tur kunna tala för Grant Thorntons uppfattning. Å andra sidan hade det funnits andra möjligheter för bolaget att skydda sig mot skador i en situation som den i målet aktuella. Grant Thornton hade t.ex. kunnat ta med en konkurrensklausul i H.N:s anställningsavtal. Ett bolag kan också i ett aktieägaravtal införa en konkurrensklausul som ålägger aktieägarna att inte bedriva med bolaget konkurrerande verksamhet, även en viss tid efter det att en aktieägare har utträtt ur aktieägarkretsen. Det förhållandet att § 10 i partneravtalet - tolkad på det sätt som H.N. menar var avsikten - inte ger Grant Thornton ett fullständigt skydd, talar därför inte mer för Grant Thorntons uppfattning än motsatsen.

Mot bakgrund av vad som har anförts ovan anser hovrätten att Grant Thornton inte har visat att parternas gemensamma vilja vid införandet av tredje stycket i § 10, var att bestämmelsen skulle få den verkan som Grant Thornton har påstått. Inte heller en tolkning av den aktuella klausulen - med beaktande främst av bestämmelsens ordalydelse, omständigheterna vid dess tillkomst, klausulens ändamål och dess långtgående verkan för en anställd, tidigare partner - leder hovrätten till slutsatsen att Grant Thornton har visat att tredje stycket i § 10 i partneravtalet kan ges den innebörd som bolaget gör gällande. H.N. kan därmed inte anses vara bunden av § 10 i partneravtalet, varför Grant Thorntons talan ska ogillas.

Med denna slutsats har hovrätten inte skäl att ta ställning till om klausulen - om den skulle ha gällt efter avtalstidens utgång - skulle anses ha haft sådan anknytning till H.N:s anställningsavtal att P.H. skulle haft behörighet att befria honom från skadeståndsskyldigheten. Inte heller har hovrätten anledning att pröva frågan om en klausul med den innebörd som Grant Thornton gör gällande, är skälig gentemot en numera anställd, före detta partner. Slutligen har hovrätten inte heller anledning att ta ställning till hur ett eventuellt skadestånd ska beräknas.

- - -.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom i huvudsaken ogillar hovrätten Grant Thornton Sweden AB:s käromål.

Högsta domstolen

Grant Thornton Sweden AB överklagade och yrkade att HD skulle förplikta H.N. att till bolaget utge 4 000 000 kr jämte ränta.

H.N. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan rörande tolkningen av § 10 tredje stycket i partneravtalet. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Christian Malmqvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Domskäl

Punkterna 1-5 motsvarar i huvudsak punkterna 2-8 i HD:s dom.

Allmänna principer för avtalstolkning

6.

Genom ett avtal reglerar två eller flera parter ett förhållande mellan varandra. Avtal uppkommer genom samstämmiga viljeförklaringar. Oenighet kan uppkomma om vad parterna avtalat om, exempelvis om det enligt avtalet finns en förpliktelse för part att iaktta något. Sådan oenighet kan uppkomma då ett förhållande inte alls berörts i avtalet eller då det föreligger oklarhet om vad som gäller enligt ett villkor. I båda dessa fall måste avtalet tolkas.

7.

Utgångspunkten är att avtal ska tolkas i enlighet med vad parterna gemensamt har avsett. Som följer av punkten 6 är grunden för ett avtal samstämmiga viljeförklaringar och detta ska få återverkan då avtalet tolkas (jfr bl.a. NJA 2012 s. 3 och NJA 2014 s. 960). En gemensam partsavsikt har även företräde framför en klar ordalydelse i ett skriftligt avtal.

8.

Om en gemensam partsavsikt saknas eller om en sådan inte kan bevisas ska avtalet tolkas objektivt efter en samlad bedömning. Det som vid en sådan bedömning kan beaktas är exempelvis avtalets ordalydelse, avtalets systematik (att avtalet är att se som en helhet och att ledning kan hämtas från andra bestämmelser i avtalet, se NJA 1990 s. 24), avtalets ändamål och syfte, sådana diskussioner som förts vid avtalets ingående samt parternas agerande efter att avtalet ingåtts. Vidare kan ledning hämtas från vad som hade gällt enligt dispositiv rätt om avtal inte träffats (jfr NJA 2012 s. 597).

Särskilt om tolkning av avtal med många parter

9.

Vad som under punkterna 7 och 8 angetts är allmänna principer för hur avtal ska tolkas. Dessa principer lämpar sig väl vid tolkning av avtal som ingås mellan två parter och där individuella förhandlingar har skett inför avtalsslutet. När avtal omfattar ett stort antal parter måste tolkningen anpassas till dessa förhållanden. Utfallet av avtalstolkningen får inte bli beroende av den aktuella partsställningen utan avtalet ska tillämpas på samma sätt i förhållande till alla parter.

10.

Vilken typ av avtal det rör sig om, i vilket sammanhang avtalet ingåtts och hur många parter som det omfattar är faktorer som ska beaktas vid avtalstolkningen. Vissa typer av avtal ingås vanligen utan att villkoren diskuterats närmare mellan parterna, exempelvis försäkringsavtal, och då finns vanligen inte heller förutsättningar för att fastställa en gemensam partsavsikt.

11.

Avtal som omfattar många parter leder till att en gemensam partsavsikt mellan dessa kan vara svår att fastställa. En gemensam partsavsikt ska i dessa fall fastställas utifrån samtliga parters uppfattning och inte enbart utifrån de tvistande parternas uppfattning. Den gemensamma partsavsikten måste varit öppen och synbar för samtliga parter i avtalet. Detta leder till att det kan vara svårt att visa en gemensam partsavsikt vid avtal med många parter. Tolkningen av avtal av dessa slag får därför normalt ske utifrån objektiva kriterier snarare än den subjektiva uppfattningen. Vid den objektiva tolkningen måste också särskild hänsyn tas till avtalets särart i och med att det rör sig om ett avtal med många parter och att tolkningen ska utfalla så att det för samtliga parter leder till ett rimligt resultat (jfr bl.a. HD:s uttalande angående tolkning av försäkringsvillkor NJA 2001 s. 750).

Bedömningen i detta fall

12.

Partneravtalet hade vid tiden för H.N:s övergång till Ernst & Young sagts upp och ersatts av ett nytt avtal. I avtalet regleras inte hur länge skadeståndsbestämmelsen är tillämplig. En gemensam partsavsikt saknas därför om vad som gäller då en partner eller en tidigare partner som fortsätter som anställd övergår till konkurrerande verksamhet efter att avtalet enligt § 14 löpt ut.

13.

Avtalets ordalydelse ger ingen egentlig ledning om den är tillämplig. Ordalydelsen av § 14 partneravtalet talar möjligen i någon mån mer för H.N:s uppfattning. Då avtalet innehåller en bestämmelse om avtalstid och det av denna framgår när avtalet upphör ligger det nära till hands att anse att förpliktelsen är begränsad att gälla under avtalets löptid. Det senare innebär att även avtalets systematik talar för H.N:s uppfattning.

14.

För Grant Thorntons uppfattning om tolkningen talar dock avtalets ändamål och syfte. Den omtvistade bestämmelsen ska förhindra inkomstförluster genom att utgöra ett incitament mot att en partner eller tidigare partner lämnar bolaget med en upparbetad kundkrets. Intresset av ett sådant skydd gör sig gällande under en längre tid (jfr NJA 1992 s. 493). Att § 10 tredje stycket kom att införas i avtalet efter att en motsvarande bestämmelse i det tidigare partneravtalet kunde kringgås talar för att syftet är att den omtvistade bestämmelsen ska ha efterverkan.

15.

För Grant Thornton är det skäligt att bolaget under en längre tid skyddas från avhopp genom att det finns ett ekonomiskt incitament mot att en partner eller tidigare partner slutar. Dock är det på samma sätt för H.N. och övriga parter i avtalet skäligt att skyldigheten att iaktta en konkurrensklausul inte upprätthålls under alltför lång tid.

16.

Vid en sammantagen bedömning ska den aktuella bestämmelsen tillämpas på så sätt att i brist på uttrycklig reglering upphör skyldigheten att betala skadestånd i samband med att avtalet upphör. För en partner eller tidigare partner som övergår till annan verksamhet efter sådan tidpunkt är inte Grant Thornton med stöd av § 10 berättigad till skadestånd. Det rör sig om en för H.N., och de andra revisorer som omfattas av avtalet, betungande förpliktelse. Då ska det klart framgå hur länge denna gäller. Att en avtalsparts skyldigheter är klart och tydligt angivna är något som är av vikt för samtliga parter.

17.

Den dispenserade frågan ska därför besvaras på så sätt att § 10 tredje stycket partneravtalet ska tolkas så att den binder en tidigare anställd som utträtt som partner om övergången till konkurrerande verksamhet sker under partneravtalets avtalstid enligt § 14 partneravtalet.

18.

Vid denna bedömning saknas anledning att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens dom ska därmed stå fast.

Domslut

Domslut

HD förklarar att § 10 tredje stycket i partneravtalet är tillämpligt när en tidigare partner övergår till en sådan i bestämmelsen angiven verksamhet under den tid då partneravtalet enligt § 14 samma avtal är gällande. Detta innebär att H.N. inte omfattades av bestämmelsen då han slutade sin anställning i Grant Thornton Sweden AB.

HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.

Domskäl

HD (justitieråden Ella Nyström, Kerstin Calissendorff och Anders Eka) meddelade den 6 november 2015 följande dom.

Domskäl

Tvisten i HD

1.

Tvisten rör i HD frågan om en viss bestämmelse i ett partneravtal för en revisionsbyrå ska tolkas så, att en partner som har utträtt ur partnerkretsen men som fortsatt att vara anställd av byrån, kan bli skyldig att betala skadestånd vid anställningens upphörande trots att partneravtalet då har upphört att gälla.

Bakgrund

2.

H.N., som är auktoriserad revisor, knöts under år 1998 till revisionsbyrån Grant Thornton. Han blev året därpå aktieägare i Grant Thorntons moderbolag, Lindebergs Intressenter AB. År 2001 trädde han in som partner. Vid den tiden gällde sedan år 1998 ett partneravtal som den 1 maj 2003 ersattes av ett nytt partneravtal (Partneravtalet). Detta gällde t.o.m. den 30 april 2008 då det i sin tur ersattes av ett nytt avtal. H.N. valde att inte ansluta sig till det nya avtalet. Han förblev anställd hos Grant Thornton i ytterligare drygt ett år. Han sa då upp sig och tillträdde en anställning hos en konkurrerande revisionsbyrå. Därefter framställde Grant Thornton ett krav på skadestånd mot honom under åberopande av en konkurrensbegränsningsklausul i Partneravtalets § 10.

Närmare om Partneravtalet

3.

Partneravtalet innehåller en beskrivning av Grant Thorntons affärsidé och av organisationen och styrningen av partnerskapet. Vidare regleras bl.a. frågor om partners in- och utträde, partners aktieägande i Lindebergs Intressenter samt principerna för partners anställningsvillkor i Grant Thornton och för vinstdelning genom reglering av aktieinnehav.

4.

Första stycket i § 10 i avtalet (vilket har samma lydelse som i det föregående avtalet) är en konkurrensreglering som lyder:

Partner vars anställning i Bolaget upphör och som tar anställning hos annan som bedriver revisions-/konsultverksamhet eller startar egen verksamhet i Sverige och därmed bedriver med Bolaget konkurrerande verksamhet har att betala skadestånd till Bolaget för klienter som övergår till denna nya verksamhet. Detta skadestånd skall för de klienter som lämnar Bolaget till förmån för partnerns nya verksamhet inom ett år efter anställningens upphörande vara ett engångsbelopp motsvarande 50 % av senaste årets arvodesomsättning för ifrågavarande klient hos Bolaget. För klienter som på samma sätt lämnar Bolaget mellan ett och två år efter anställningens upphörande skall engångsbeloppet motsvara 25 %. För klienter som lämnar Bolaget efter två år utgår inget skadestånd. […]

Tredje stycket i samma paragraf (nytillkommen bestämmelse år 2003) lyder:

Partner som utan att sluta anställning i Bolaget utträder ur partnerskapet har att iakttaga denna paragraf.

Partneravtalets § 14 lyder:

Detta avtal gäller för perioden 2003-05-01-2008-04-30 och ersätter tidigare partneravtal. Avtalet skall skriftligen uppsägas sex månader före dess utgång. Samtliga partners skall ofördröjligen informeras om sådan uppsägning genom styrelsens försorg. Om uppsägning ej sker i enlighet med vad som i denna paragraf sägs förlängs avtalet två år varje gång med oförändrad uppsägning. […]

5.

Av utredningen framgår att syftet med skadeståndsbestämmelsen var att hålla ihop partnerkretsen och att skydda verksamheten. Det är ostridigt att § 10 tredje stycket infördes i Partneravtalet i syfte att motverka att en avtalspart som trädde ut ur partnerskapet och senare slutade sin anställning för att gå till en konkurrerande verksamhet tog med sig klienter utan att träffas av skadeståndsskyldigheten. Detta hade skett vid ett par tillfällen under det föregående partneravtalets löptid. Det hade då varit fråga om partner som hade tillåtits träda ut ur partnerkretsen under avtalets löptid utan att anställningen i Grant Thornton samtidigt upphörde.

6.

Ordföranden för partnerskapet (som också var partner) sade upp Partneravtalet till den bestämda avtalstidens utgång i avsikt att viss omreglering av villkor skulle ske. Förslaget till nytt avtal diskuterades i partnerkretsen under år 2007. Innan Partneravtalet löpte ut den 30 april 2008 hade det nya partneravtalet undertecknats av samtliga dåvarande partner utom H.N. Han hade enligt egen uppgift också själv sagt upp avtalet till upphörande. Om avtalet inte sagts upp hade det enligt § 14 fortsatt att gälla två år i sänder med sex månaders uppsägningstid.

7.

Det förhållandet att partneravtalet hade sagts upp och att H.N. inte hade skrivit på det nya partneravtalet innebär att H.N. ska anses ha utträtt ur partnerskapet vid den tidpunkt som Partneravtalet upphörde att gälla.

Kort sammanfattning av parternas ståndpunkter

8.

Grant Thorntons ståndpunkt är att skadeståndsbestämmelsen har verkan även efter det att Partneravtalet löpt ut. H.N:s ståndpunkt är att eftersom Partneravtalet gällde under fem år var också bestämmelsens tillämplighet begränsad till den tiden.

Tolkningsmetod

9.

En utgångspunkt vid en tvist om hur ett avtal ska tolkas är att söka utröna vad parterna gemensamt åsyftat vid avtalsslutet. Emellertid låter det sig inte alltid göras. Vidare kan avtalet och avtalssituationen vara av sådant slag att det knappast är relevant att försöka fastställa en gemensam partsavsikt. Det kan t.ex. gälla vid avtal med ett stort antal parter. Så är ofta också fallet då parternas förhållande regleras av ett standardavtal, låt vara att parternas diskussioner och liknande inför avtalets ingående kan utgöra omständigheter som ger uttryck för en gemensam partsavsikt som avviker från vad som annars skulle gälla enligt detta (jfr NJA 2014 s. 960 p. 20).

10.

När individuella förhållanden inte kan fastställas eller ge ledning får tolkningen eller preciseringen av avtalsvillkor bygga på objektiva grunder. Utgångspunkten är då avtalets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, måste ledning sökas i andra faktorer. Andra relevanta tolkningsdata kan vara avtalets systematik och det aktuella avtalsvillkorets samband med övriga villkor, bakgrunden till regleringen, dvs. villkorets syfte, avtalsföremålets natur och ibland parternas ställning (jfr t.ex. NJA 2010 s. 559 p. 9). Det är i allmänhet också naturligt att utgå från att ett avtalsvillkor ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen (jfr. t.ex. beträffande villkor i en rättsskyddsförsäkring NJA 2001 s. 750).

HD:s bedömning

11.

Partneravtalen reglerade parternas samverkan för ett gemensamt ändamål utan någon klar motpart, och villkoren fastställdes efter diskussion vid partnermöten. Utrymme för individuell förhandling av avtalsvillkor saknades. Partnerkretsen, som vid H.N:s utträde bestod av ca 140 personer, varierade över avtalstiden genom att nya partner inträdde och andra trädde ut. Förutsättningarna att under dessa förhållanden fastställa en gemensam partsavsikt i det hänseende som nu är aktuellt är begränsade. Någon sådan avsikt har inte gått att fastställa i detta fall.

12.

Ordalydelsen i tredje stycket i Partneravtalets § 10 anger som en förutsättning för skadeståndsskyldighet att en partner har utträtt ur partnerskapet. Eftersom den som har lämnat partnerskapet inte längre är part i Partneravtalet, har avtalet i denna del en avtalad efterverkan för denne, i vart fall under den återstående avtalstiden. Frågan är om skadeståndsskyldigheten kan aktualiseras av Grant Thornton trots att avtalet i sig har upphört att gälla. Regleringen om avtalstid i avtalets § 14 berör inte den frågan. Avtalets ordalydelse ger alltså inte något besked om skadeståndsskyldighet föreligger i ett fall som detta.

13.

Av utredningen framgår att syftet med skadeståndsskyldigheten var att hålla ihop partnerkretsen och att skydda verksamheten. Skyldigheten får visserligen anses vara klart betungande för den som ville lämna samarbetet. Det har emellertid motiverats med att den skulle verka avskräckande samt skydda Grant Thornton och aktieägarna mot skada på grund av intäktsförlust. Det angivna syftet talar tydligt för att skadeståndsbestämmelsens tillämplighet inte var begränsad till avtalets löptid.

14.

Vid uppsägning av anställning i Grant Thornton kunde enligt Partneravtalet partnern inte kvarstå i partnerskapet. Enligt Partneravtalets reglering kunde utträde ur partnerkretsen i övrigt endast ske med stöd av avtalets bestämmelser om utträde vid pensionering, vid långvarig sjukdom eller genom uteslutning. Anställningen i Grant Thornton skulle då upphöra.

15.

Partneravtalet medgav alltså inte att en partner sa upp avtalet för egen del (utträdde ur partnerskapet) under avtalets löptid men kvarstod i sin anställning hos Grant Thornton. Om skadeståndsskyldigheten inte skulle medges ha effekt även efter det att Partneravtalet har löpt ut, så skulle förutsättningen för att skyldigheten över huvud taget skulle kunna komma ifråga vara begränsad till en situation som inte regleras i avtalet. Bestämmelsen skulle då enbart kunna tillämpas sedan en särskild överenskommelse träffats med en partner om utträde under avtalstiden. Om bestämmelsen gavs den tolkningen skulle den inte fylla någon rimlig funktion för de situationer som reglerades i avtalet. Vad nu sagts talar i betydande grad mot att skadeståndsskyldigheten var begränsad till Partneravtalets löptid.

16.

Som framgått har skadeståndsskyldigheten i Partneravtalet avsiktligt utformats på ett betungande sätt och skyldigheten kan också, om bestämmelsen tolkas så att den har verkan även efter avtalets löptid, komma att aktualiseras först efter en lång tid, närmare bestämt när en tidigare partner som kvarstått som anställd övergår till en konkurrerande verksamhet. Dessa förhållanden skulle kunna tas till intäkt för en mer inskränkt och i förhållande till en tidigare partner mer förmånlig tolkning. Det är emellertid fråga om ett avtal där var och en av avtalsparterna inte bara har ett intresse för egen del av att undgå skadeståndsskyldighet, utan också ett övergripande intresse tillsammans med övriga i företaget av att kollegerna inte lämnar kretsen och blir konkurrenter. Det går därför inte att fästa någon avgörande vikt vid att klausulen blir betungande för den partner som har trätt ut ur partnerkretsen. Det kan i sammanhanget noteras att styrelsen i partnerskapet i avtalet getts möjlighet att jämka tillämpningen av bestämmelsen (jfr 36 och 38 §§avtalslagen).

17.

Slutsatsen av det nu sagda är att bestämmelsen i § 10 tredje stycket bör ges den tolkningen att den har verkan enligt förutsättningarna i bestämmelsens första stycke utan hinder av att Partneravtalet har upphört att gälla. Frågan i det meddelade prövningstillståndet ska besvaras i enlighet härmed.

Prövningstillstånd ska meddelas rörande målet i övrigt

18.

Vid denna utgång ska prövningstillstånd meddelas rörande målet i övrigt. H.N:s övriga invändningar mot Grant Thorntons talan bör prövas av hovrätten.

Domslut

Domslut

HD förklarar att § 10 tredje stycket i partneravtalet ska tolkas på så sätt att Grant Thornton kan åberopa skadeståndsbestämmelsen i avtalets § 10 mot H.N. utan hinder av att partneravtalet har upphört att gälla.

HD meddelar prövningstillstånd rörande målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom och återförvisar målet till hovrätten för den prövning som föranleds av HD:s dom.

Referenten, justitierådet Ingemar Persson, med vilken justitierådet Göran Lambertz instämde, var skiljaktig i fråga om motiveringen på det sätt som framgår av nedanstående yttrande.

Jag instämmer med majoriteten till och med punkt 8. Därefter bör motiveringen enligt min mening lyda:

Tolkning

9.

En central fråga i målet är om skadeståndsbestämmelsen i § 10 första stycket gällde även efter det att Partneravtalet i övrigt hade upphört. Sannolikt fanns det inte någon för alla partner gemensam avsikt om detta. Å ena sidan var syftet med klausulen att hålla ihop partnerkretsen och skydda verksamheten, vilket talar för att konkurrensklausulen hade s.k. efterverkan. Å andra sidan fanns det ett naturligt önskemål att för egen del inte bli för hårt bunden. Utifrån det önskemålet var det möjligt att se den femåriga avtalstiden som ett sätt att komma loss från avtalet efter inte alltför lång tid utan någon efterverkan, dvs. kvarstående skadeståndsskyldighet.

10.

Eftersom syftet med skadeståndsbestämmelsen var att hålla ihop partnerkretsen och på så sätt skydda verksamheten, framstår det som klart mest naturligt att tolka bestämmelsen i § 10 första stycket så att det inte skulle stå fritt för partnerna att utan konsekvenser utträda ur kretsen vid de tidpunkter då partneravtalen löpte ut, alltså vart femte år. Med en sådan frihet för var och en skulle syftet med klausulen i stor utsträckning gå förlorat. En sådan tolkning borde därför, om den skulle gälla, ha föranlett ett förtydligande i avtalet.

11.

Det kan visserligen hävdas att skadeståndsskyldigheten är betungande för en enskild partner och att bestämmelsen därför, när det är möjligt att tolka den på olika sätt, bör tolkas till den enskilde partnerns förmån. Emellertid är det fråga om ett avtal där var och en av avtalsparterna har inte bara ett intresse för egen del av att inte vara för hårt bunden och att slippa skadeståndsskyldighet vid utträde, utan också ett övergripande kommersiellt intresse tillsammans med övriga partner att kollegerna inte lämnar kretsen och blir konkurrenter, även med den effekten att klienter lämnar företaget. Det går mot den bakgrunden inte att tolkningsvis fästa avgörande vikt vid att klausulen är betungande för den partner som vill utträda.

12.

Ingenting i klausulens ordalydelse eller i avtalet i övrigt talar med tillräcklig styrka emot den tolkning som mot bakgrund av det anförda sålunda framstår som den mest naturliga, nämligen att skadeståndsbestämmelsen i § 10 första stycket gäller även efter det att avtalet i övrigt har upphört. Bestämmelsen bör därför tolkas på det sättet.

13.

Bestämmelsen i tredje stycket i § 10, som gällde för H.N. sedan han lämnat partnerkretsen men stannat kvar i företaget som anställd, ska på grund av skälen för dess tillkomst tolkas på motsvarande sätt.

14.

Frågan i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet härmed.

15.

Den tolkning som nu har gjorts innebär inte något ställningstagande till om bestämmelsen i § 10 tredje stycket är skälig. Det aktuella partneravtalet föreskriver i § 10 fjärde stycket att styrelsen får, för det fall skadeståndsbestämmelserna skulle få en ”uppenbart obillig effekt”, i det enskilda fallet besluta om jämkning.

16.

I vilken utsträckning en konkurrensklausul kan upprätthållas vid en skälighetsprövning när någon lämnar ett partnerskap men stannar som anställd är beroende av ett flertal faktorer, som anställningsvillkor, anställningstid och sedvana inom branschen (jfr AD 2015 nr 8). Sådan prövning utgör en öppen kontroll av ett avtalsvillkors skälighet till skillnad från s.k. dold villkorskontroll, dvs. när ett avtalsvillkor tolkningsvis inte anses gälla eller tolkningsvis ges begränsade verkningar på grund av oväntad eller tyngande effekt.

Målet i övrigt

17.

Vid denna utgång ska prövningstillstånd meddelas rörande målet i övrigt. H.N:s övriga invändningar mot Grant Thorntons talan bör prövas av hovrätten.

HD:s dom meddelad: den 6 november 2015.

Mål nr: T 980-14.

Rättsfall: NJA 2001 s. 750, NJA 2010 s. 559 och NJA 2014 s. 960.