NJA 2016 s. 714

I HD aktualiseras frågorna om offentlig försvarare kan förordnas för juridisk person i mål som rör företagsbot och vilken betydelse de regler som gäller ersättning till offentliga försvarare (brottmålstaxans timkostnadsnorm) ska ha om privat försvarare har anlitats.

Av 1 kap. 8 § BrB framgår att brott, utöver brottspåföljd (se 1 kap. 3 §), kan föranleda förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan samt skyldighet att betala skadestånd. Företagsbot är en straffrättslig sanktion som syftar till att förstärka det straffrättsliga reaktionssystemet när det gäller sådana brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Med andra ord är företagsbot inte av civilrättslig karaktär (prop. 1985/86:23 s. 18 ff.).

Den grundläggande bestämmelsen om företagsbot finns i 36 kap. 7 § BrB. Enligt den ska en näringsidkare, på yrkande av allmän åklagare, åläggas företagsbot för brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamheten. En förutsättning är emellertid att det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter. Det krävs också att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen har kunnat krävas för att förebygga brottsligheten (p. 1) eller att brottet har begåtts antingen av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller fatta beslut på näringsidkarens vägnar eller av en person som annars har haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten (p. 2). Har brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren ska dock företagsbot inte åläggas.

Vem som är att bedöma som näringsidkare behandlas i förarbetena. Uttrycket näringsidkare anges ha samma innebörd som på andra håll i lagstiftningen. Med näringsidkare avses således varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om denna är inriktad på vinst eller inte. Till de juridiska personer som bedriver näring hör i första hand sådana rättssubjekt som har bildats för ändamålet, t.ex. det stora flertalet aktiebolag samt handelsbolag, ekonomiska föreningar och vissa stiftelser. Också statliga och kommunala bolag hör hit, liksom enskilda personer som bedriver näringsverksamhet (a. prop. s. 24 och 62 och prop. 2005/06:59 s. 20).

Om en talan om företagsbot riktar sig mot någon som samtidigt är åtalad för brott gäller vid handläggningen rättegångsbalkens regler om rättegång i brottmål. I de fall en talan förs endast om företagsbot, gäller i stället, i tillämpliga delar, rättegångsbalkens regler om åtal för brott för vilket det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, se 2 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Det framgår även av förarbetena att allmänna straffprocessuella regler bör tillämpas i mål om företagsbot så långt det är möjligt (prop. 1985/86:23 s. 52 ff.).

Bestämmelserna i 21 kap. och 31 kap. RB som rör försvarare respektive rättegångskostnader i brottmål är därför tillämpliga.

Vad avser rätten till offentlig försvarare regleras den i 21 kap. 3 a § RB. Av bestämmelsen framgår bl.a. att offentlig försvarare kan förordnas om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till vad målet rör. Det som avses är särskilda frågor som är komplicerade och därför motiverar att en offentlig försvarare biträder den misstänkte, t.ex. yrkande om särskild rättsverkan (Fitger m.fl., Rättegångsbalken. En kommentar (oktober 2015 Zeteo), kommentaren till 21 kap. 3 a § RB).

Bestämmelsen ger intryck av att endast handla om under vilka förutsättningar som det är möjligt för en fysisk person att få offentlig försvarare.

Av förarbetena till företagsbotsregleringen framgår emellertid att en näringsidkare (se ovan p. 9) kan anlita en försvarare i mål om företagsbot, men att det även finns möjlighet att få en offentlig försvarare förordnad under de förutsättningar som anges i 21 kap. 3 a § RB. Vidare sägs att eftersom mål om företagsbot i allmänhet kommer att avse förhållandevis stora värden, kan man räkna med att det ofta finns anledning att bifalla framställningar om förordnande av offentlig försvarare i sådana mål (prop. 1985/86:23 s. 58 och prop. 2005/06:59 s. 49).

Vidare har i den praktiska rättstillämpningen offentlig försvarare kommit att utses för juridiska personer bl.a. i mål om värdeförverkande (dödsbo) och företagsbot (aktiebolag). (Se NJA 1981 s. 1083 och NJA 2014 s. 139 (I).)

Med hänsyn härtill bör det anses att även en näringsidkare som är en juridisk person ska kunna få en offentlig försvarare i mål som rör företagsbot om förutsättningar finns för det enligt 21 kap. 3 a § RB. Det kan tilläggas att ett sådant ställningstagande tillgodoser upprätthållandet av ett grundläggande rättsskydd för näringsidkare som riskerar att åläggas en straffrättslig sanktion.

Enligt 31 kap. 2 § första stycket RB kan en tilltalad som har frikänts i ett mål där åklagaren för talan få ersättning av allmänna medel för kostnader för bl.a. försvarare, under förutsättning att kostnaderna varit skäligen motiverade för att den tilltalade skulle kunna tillvarata sin rätt. Skälighetskravet får anses ta sikte på såväl att den åtgärd som har föranlett kostnaden ska vara motiverad som att åtgärden i sig ska vara rimlig.

HD har i flera rättsfall behandlat frågan om en tilltalads rätt till ersättning för privat försvarare vid frikännande dom (se bl.a. NJA 1982 s. 836, NJA 1984 s. 641 I, NJA 1985 s. 851, NJA 1991 s. 600). Praxis ger uttryck för att ersättning till en frikänd tilltalad för försvararkostnad i normalfallet bör bestämmas med utgångspunkt i brottmålstaxans timkostnadsnorm, men att denna bör kunna frångås när målets beskaffenhet eller annan särskild anledning föranleder det.

I rättsfallet NJA 2015 s. 62 har HD gjort ytterligare uttalanden gällande tillämpningen av 31 kap. 2 § RB och brottmålstaxans timkostnadsnorm och har då bl.a. anfört att om en tilltalad utifrån målets beskaffenhet får anses ha haft fog för att anlita en särskilt kvalificerad försvarare för att tillgodose hans berättigade behov av försvar, så har han rätt till ersättning för den faktiska försvararkostnaden förutsatt att denna är skälig enligt allmänna sysslomannarättsliga principer. Om den tilltalade emellertid har anlitat en försvarare som är överkvalificerad i förhållande till behovet, så kan han inte få ersättning för merkostnaden.

När det kommer till mål som rör företagsbot synes lagstiftarens tanke vara att det finns tillräckligt kvalificerade försvarare som kan åta sig offentliga försvararuppdrag och följaktligen mot en ersättning som motsvarar brottmålstaxans timkostnadsnorm. Det innebär att den som anlitar en privat försvarare får vara beredd på att acceptera att rätten till ersättning av allmänna medel enligt 31 kap. 2 § RB inte kommer att utgå med ett högre belopp än vad som följer av brottmålstaxan, om än den faktiska kostnaden för ombudsarvodet har varit högre.

Vid bedömningen av om det finns anledning att göra avsteg från brottmålstaxan får tillämpas de principer som HD har etablerat avseende ersättning till frikänd tilltalad för kostnad för privat försvarare.

När det kommer till frågan om Tjärnviks Trä AB är berättigat till full ersättning av allmänna medel för dess rättegångskostnader gör HD ingen annan bedömning än den som hovrätten har gjort i fråga om skälig ersättning för arbete och tidsspillan.

Bolagets överklagande ska således avslås.