NJA 2016 s. 933

Independent Finans AB:s konkursbo förde vid Solna tingsrätt den talan mot staten som framgår av tingsrättens beslut.

Konkursboet överklagade Skatteverkets beslut hos Förvaltningsrätten i Stockholm. Till stöd för sin talan anförde Konkursboet bl.a. att inbetalningar respektive avräkning skett trots att staten inte haft någon fordran på grund av att denna varit preskriberad. Konkursboet anförde också att betalningarna kan jämföras med misstagsbetalningar. Förvaltningsrätten beslutade den 10 november 2009 att avvisa Konkursboets överklagande. Som skäl angavs att det inte ankommer på förvaltningsrätten att pröva riktigheten av de beslut och åtgärder Kronofogdemyndigheten vidtagit vid verkställigheten avseende Konkursboets restförda skulder.

Efter att Konkursboet överklagat avvisningsbeslutet återförvisade Kammarrätten i Stockholm den 18 mars 2010 målet till förvaltningsrätten för förnyad handläggning och anförde att skäl för förvaltningsrätten att avvisa överklagandet på den grund som anförts saknades.

Den 3 juni 2010 avslog förvaltningsrätten Konkursboets överklagande. Som skäl angavs att förutsättningar för återbetalning enligt 18 kap. skattebetalningslagen (1997:483) inte förelåg.

Konkursboet överklagade förvaltningsrättens beslut till kammarrätten som den 5 oktober 2010 avslog överklagandet på samma grund som förvaltningsrätten.

Processen hos Kronofogdemyndigheten och Nacka tingsrätt

Den 11 juni 2009 ansökte Konkursboet hos Kronofogdemyndigheten om rättelse av myndighetens beslut om avräkning respektive utbetalningar av medel till staten. Kronofogdemyndigheten avslog Konkursboets begäran den 7 september 2009.

Konkursboet överklagade Kronofogdemyndighetens beslut till Nacka tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle förklara att det förelåg förutsättningar för att genom rättelse undanröja ettvart av Kronofogdemyndighetens beslut om utbetalningar respektive avräkningar samt att tingsrätten skulle förpliktiga Kronofogdemyndigheten att utbetala det aktuella beloppet. Nacka tingsrätt avvisade i beslut den 14 december 2009 Konkursboets talan. Som skäl anförde tingsrätten att besluten enligt 11 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter samt 18 kap. 5 § UB inte får överklagas.

Målet hos Solna tingsrätt

Konkursboet har den 2 juli 2012 ansökt om stämning mot staten. I första hand har Konkursboet yrkat att staten ska förpliktigas att till Konkursboet återbetala 40 332 871 kr jämte ränta. I korthet har som grund i första hand gjorts gällande att staten är återbetalningsskyldig för de belopp som mottagits under åren 2001-2003 eftersom statens fordringar då var preskriberade. Den nu angivna grunden innefattar enligt Konkursboet även sådan återbetalningsskyldighet som föreligger om beloppen skulle anses ha mottagits av staten såsom ogrundade förmögenhetsöverföringar eller försträckningar.

Staten har bestritt käromålet och yrkat att Konkursboets talan i denna del ska avvisas. I korthet har staten som grund för bestridandet anfört dels att tvisten rätteligen ska prövas i förvaltningsdomstol, dels att saken redan ska anses rättskraftigt avgjord i och med den tidigare processen i förvaltningsdomstol.

Parterna har särskilt fått yttra sig om en preskriptionsinvändning är en sådan civilrättslig grund som alls kan prövas inom ramen för förvaltningsprocess samt, för det fall att preskriptionsinvändningen hänför sig till verkställigheten av Skatteverkets beslut, Kronofogdemyndighetens beslut om utmätning har vunnit laga kraft och i så fall betydelsen av detta.

Tingsrättens överväganden

Utgör den förvaltningsrättsliga processen rättegångshinder?

Domskälen i de ovan nämnda domarna från förvaltningsrätten respektive kammarrätten är ytterst kortfattade. Det är därför svårt att utläsa vad som rent faktiskt varit föremål för domstolarnas prövning. Även om frågorna om preskription och s.k. misstagsbetalning inte uttryckligen prövades träffas dock dessa frågor av bestämmelserna om res judicata om de hade kunnat prövas av de allmänna förvaltningsdomstolarna. Av avgörande betydelse för detta ställningstagande blir därför frågan om principerna om kompetensfördelning mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol utgjorde ett hinder för de förvaltningsrättsliga domstolarna att pröva frågorna.

Den tidigare gällande principen på detta område har varit att, vid frågan om en tvist bör prövas av allmän domstol eller av allmän förvaltningsdomstol, alla tvistemål ska avgöras av allmän domstol om inget annat är stadgat. 1971 års förvaltningsrättsliga reform samt ett antal avgöranden i Europadomstolen för mänskliga rättigheter (Europadomstolen) har dock lett till avsteg i praxis från denna princip, se t.ex. NJA 1994 s. 657. I det fallet ansåg HD att tvistefrågans art var sådan att starka sakliga skäl talade för att prövningen skulle anförtros förvaltningsdomstol trots avsaknad av ett uttryckligt stadgande härom.

Nu aktuellt mål har tydliga skatterättsliga inslag vilket i och för sig talar för att prövningen ska ske i förvaltningsdomstol. Å andra sidan är principen om condictio indebiti ett klassiskt civilrättsligt spörsmål. HD prövade också frågan om condictio indebiti gentemot Skatteverket i rättsfallet NJA 2011 s. 793 utan att över huvud taget beröra frågan om kompetensfördelning mellan förvaltningsrättsliga domstolar och allmänna domstolar. I det fallet befanns Skatteverket återbetalningsskyldigt sedan en redovisningsbyrå på grund av misstag betalt in skatt till fel skattekonto.

I rättsfallet RH 2002:3 ansågs förvaltningsdomstols lagakraftvunna dom angående återbetalning av ersättning från en arbetslöshetskassa utgöra hinder mot prövning av en vid allmän domstol väckt fastställelsetalan avseende samma belopp. I målet framfördes först vid allmän domstol en invändning om condictio indebiti. Hovrätten konstaterar att en kärnpunkt vid frågan om kompetensfördelning mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol är att prövning av samma sak inom de båda domstolsorganisationerna ska undvikas, varför den avgörande frågan blir om länsrätten inom ramen för sin prövning haft att pröva frågan om contictio indebiti. Hovrätten redogör för vad Rune Lavin anför i Återbetalning av social ersättning, 1986, s. 44 ff. och 168 ff., där denne konstaterar att ersättningstagare inom socialförsäkrings- och bidragssystemen bör ha rätt till en viss trygghet mot återkrav och att myndigheterna därmed bör beakta även frågan om condictio indebiti vid övervägande att efterge återbetalningskrav. Mot bakgrund av Lavins uppfattning ansåg hovrätten att länsrätten hade haft att pröva framförd invändning om condictio indebiti inom ramen för det aktuella återbetalningsmålet. Detta innebar enligt hovrätten att invändningen, mot bakgrund av synsättet i rättspraxis på kompetensfördelningsfrågorna och de allmänna principerna om res judicata, inte var möjlig att ta upp till prövning i allmän domstol.

Mot bakgrund av vad som ovan redovisats konstaterar tingsrätten följande. Utgången i 2002 års hovrättsavgörande präglas av sådana sociala hänsyn som inte gör sig gällande i det nu aktuella målet. Slutsatserna som dras är därför inte heller direkt applicerbara. Principen om condictio indebitis naturliga plats i de allmänna domstolarnas rättsbildning bör istället ges företräde. Denna typ av fråga bör inte generellt åligga förvaltningsdomstolarna att pröva, även om ett mål har skatterättslig anknytning. Nu aktuell talan om återbetalning av mervärdesskatt på grund av preskription torde därför, i likhet med i NJA 2011 s. 793, i och för sig kunna tas upp i allmän domstol utan hinder av res judicata eller bestämmelserna om kompetensfördelning mellan de allmänna och förvaltningsrättsliga domstolarna.

Betydelsen av Kronofogdemyndighetens utmätningsförfarande

I nu aktuellt mål är inte Skatteverkets beslut om att påföra Konkursboet mervärdesskatt föremål för tvist. Det är istället verkställigheten av besluten som angripits då Skatteverkets beslut enligt Konkursboets uppfattning vid tiden för verkställighet hade preskriberats. Beslut om verkställighet, i detta fall genom utmätning, fattas av Kronofogdemyndigheten och överklagas till Nacka tingsrätt, se 11 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter samt 18 kap. 1 § UB och 17 kap. 1 § utsökningsförordningen. Kronofogdemyndighetens beslut om avräkning samt den utmätning som skett genom att Konkursboet gjort inbetalningar till Kronofogdemyndigheten kan enligt 18 kap. 7 § UB överklagas inom tre veckor efter att Konkursboet delgetts respektive beslut. Exempelvis en invändning om preskription kan, eller hade kunnat, överklagas med stöd av denna paragraf. Huruvida Konkursboet formenligt delgetts de aktuella besluten är inte känt för tingsrätten men med hänsyn till de tidigare processer som förts framstår det som vanskligt för Konkursboet att göra gällande att besluten varit okända för boet. Vidare vinner ett beslut om fördelning eller utbetalning av medel enligt samma paragraf laga kraft inom tre veckor från detta beslut och denna tidsgräns torde i alla hänseenden vara passerad. Denna tidsgräns ansågs tidigare vara absolut men senare tids europarättsliga praxis har angett att den i vissa fall kan stå i strid med rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (NJA 1990 s. 166, Olsby v. Sweden, Europadomstolens avgörande den 21 juni 2012, appl. 36124/06 samt RH 2012:82).

Möjligheten för Konkursboet att angripa de aktuella besluten genom ett överklagande till Nacka tingsrätt förefaller dock trots den europarättsliga utvecklingen vara passerad. Även möjligheten att söka rättelse är enligt vad som framgått ovan uttömd. För det fall att möjligheten till överklagande är passerad uppkommer frågan om preskriptionsinvändningen ändå kan tas upp i en ny rättegång eller om bestämmelserna som anger Nacka tingsrätt så som exklusivt forum, i förening med den eventuella rättskraften hos Kronofogdemyndighetens beslut, innebär ett hinder för detta.

I propositionen med förslag till utsökningsbalk ansågs det inte påkallat att i detalj klarlägga frågan i vad mån Kronofogdemyndighetens exekutiva beslut har rättskraft. Som huvudregel får dock anses gälla att ett exekutivt beslut inte kan rubbas i en efterföljande rättegång. En motsatt ordning skulle innebära att den som har fått till stånd sådan verkställighet aldrig skulle kunna vara säker på att få behålla vad han har erhållit. Från denna huvudregel finns vissa undantag, t.ex. om en exekutionstitel som har legat till grund för verkställighet upphävs är svaranden oförhindrad att väcka talan vid domstol om återgång av verkställda åtgärder. Ett annat exempel är när exekutivt såld egendom visat sig tillhöra tredje man, se prop. 1980/81:8 s. 161.

Slutsatser

Under förutsättning att de i målet aktuella utmätningsbesluten har vunnit laga kraft bör de också i enlighet med den nu nämnda huvudregeln anses ha sådan rättskraft som innebär att Konkursboets talan i den del som avser felaktig utmätning på grund av preskription inte kan föras fram i en ny rättegång på grund av principen om res judicata. Talan ska därför avvisas.

För det fall att besluten om utmätning fortfarande ska anses överklagbara, genom den nya europarättsliga utvecklingen eller av annat skäl, är Nacka tingsrätt exklusivt forum och talan i den del som avser felaktig utmätning på grund av preskription ska likaledes avvisas.

Slut

Tingsrätten avvisar Konkursboets talan i den del som avser återbetalning av mervärdesskatt på grund av preskription.

Konkursboet överklagade i Svea hovrätt. I hovrätten vidhöll konkursboet sin talan och yrkade att hovrätten skulle undanröja och återförvisa aktuell avvisad del till tingsrätten för fortsatt handläggning. Vidare anförde konkursboet att tingsrättens beslut inte svarade mot konkursboets talan och att det inte framgick av beslutet vilken del av konkursboets talan som hade avvisats.

Staten motsatte sig ändring och yrkade att tingsrättens beslut skulle stå fast.

Independent Finans AB:s konkursbo överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens beslut skulle undanröja tingsrättens avvisningsbeslut.

Staten motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

Under handläggningen i HD överlät konkursboet sitt anspråk till Infina Holding AB.

Betänkande