RH 2020:38

Kronofogdemyndigheten har, efter invändning från utmätningsgäldenären, beslutat att det förelegat hinder mot verkställighet av en exekutionstitel på grund av preskription. Då borgenären inkommit med en ny ansökan om verkställighet och åberopat nya omständigheter har frågan om preskription inte ansetts rättskraftigt avgjord genom Kronofogdemyndighetens tidigare beslut.

Bakgrund

Den 10 april 2002 fastställde Hovrätten för Övre Norrland en dom från Piteå tingsrätt som innebar förpliktelse för G.E. och E.E. att solidariskt till Venantius AB utge en viss summa pengar jämte ränta och kostnader. Fordran enligt domen har senare överlåtits till AB Balken Finans Sweden (Bolaget). Sedan Bolaget ansökt om verkställighet av domen invände G.E. att skulden var avskriven sedan 15 år tillbaka vilket Bolaget motsatte sig. Eftersom Bolaget inte visat att preskriptionsavbrott skett beslutade Kronofogdemyndigheten den 10 oktober 2019 att det förelåg hinder mot verkställighet (det första beslutet). Enligt Kronofogdemyndigheten kunde G.E:s invändning om att fordran var preskriberad inte lämnas utan avseende. Innan det första beslutet vunnit laga kraft ansökte Bolaget den 16 oktober 2019 återigen om verkställighet mot G.E. med åberopande av samma exekutionstitel. Även denna gång invände G.E. att det fanns hinder mot verkställigheten på grund av preskription och anförde att Kronofogdemyndighetens beslut den 10 oktober 2019 fortfarande skulle gälla. Bolaget anförde att preskriptionsavbrott skett och åberopade bevisning för att styrka detta. Kronofogdemyndigheten beslutade den 20 februari 2020 att avslå G.E:s invändning (det andra beslutet). Enligt Kronofogdemyndigheten hade Bolaget visat att preskriptionsavbrott skett.

Umeå tingsrätt

G.E. överklagade det andra beslutet till tingsrätten som beslutade att det förelåg hinder mot verkställighet. Som skäl för sin bedömning anförde tingsrätten bl.a. följande. Utgångspunkten är att Kronofogdemyndighetens tidigare beslut om hinder mot verkställighet inte förhindrar en ny prövning av saken. Att Kronofogdemyndigheten inte skulle behöva rätta sig efter en domstols beslut att en fordran är preskriberad eller betald kan inte ha varit lagstiftarens mening. Då ett sådant beslut kan ha avgörande betydelse för gäldenären på så sätt att denne inrättar sig efter beslutet om preskription måste det åligga borgenären att överklaga beslutet och inte själv få välja att i stället ansöka på nytt. Då en domstols beslut såvitt avser hinder på grund av preskriptionsinvändning får anses hindra en ny prövning av samma fordran måste även Kronofogdemyndighetens beslut betraktas på samma sätt.

Hovrätten för Övre Norrland

Parternas talan i hovrätten

Hovrätten

Bolaget överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle förklara att det inte förelåg hinder mot verkställighet. I andra hand yrkade Bolaget att hovrätten skulle återförvisa ärendet till tingsrätten för erforderlig handläggning av frågan om fordran är preskriberad. Bolaget anförde följande. Kronofogdemyndigheten har genom det första beslutet inte beslutat att fordran är preskriberad utan att det fanns hinder mot verkställigheten. Beslutet har inte rättskraft och hindrar därmed inte en ny verkställighetsansökan eller att Kronofogdemyndigheten i ett nytt beslut kommer fram till att det inte föreligger hinder mot verkställigheten. G.E. invände därtill att fordran var avskriven och inte att den var preskriberad.

G.E. vidhöll att fordran var preskriberad. Han anförde följande. Kronofogdemyndighetens beslut den 10 oktober 2019 har vunnit laga kraft och ska därför anses gällande mellan parterna. Kronofogdemyndigheten och tingsrätten har tidigare beslutat att det finns hinder mot verkställighet av samma fordran mot E.E. på grund av preskription. Det är orimligt att fordran inte skulle vara preskriberad även mot honom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Olof Hellström, tf. hovrättsrådet Emma Granberg och tf. hovrättsassessorn Elin Wennberg) anförde i beslut den 30 september 2020 följande.

Frågan i ärendet är om Kronofogdemyndighetens beslut att det föreligger hinder mot verkställighet på grund av preskription vinner rättskraft och därmed förhindrar en senare ansökan om verkställighet gällande samma exekutionstitel.

Rättsliga utgångspunkter

Kronofogdemyndigheten är en förvaltningsmyndighet vilket medför att förvaltningslagens regler är tillämpliga i de fall någon annan lag eller förordning inte innehåller någon avvikande bestämmelse (1 och 4 §§förvaltningslagen (2017:900)). Enligt 37 § första stycket förvaltningslagen är huvudregeln att en myndighet får ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning. Ett beslut som till sin karaktär är gynnande för någon enskild part får dock enligt andra stycket endast under vissa särskilda förhållanden ändras till den enskildes nackdel. Utsökningsbalken innehåller inga bestämmelser om ändring av beslut om verkställighetsåtgärder annat än då det är fråga om rättelse av skrivfel eller liknande. För Kronofogdemyndighetens beslut i fråga om hinder mot verkställighet gäller således huvudregeln i 37 § förvaltningslagen.

Beslut i flerpartsärenden har inom förvaltningsprocessen antagit en något speciell ställning vad gäller frågan om rättskraft. I sådana ärenden som starkt påmint om brottmål eller tvistemål har nämligen i undantagsfall rättegångsbalkens bestämmelser om rättskraft kommit att användas analogt även i förvaltningsförfarandet (se t.ex. rättsfallet RÅ 2002 ref. 61, jfr dock rättsfallet RÅ 2005 ref. 16). I flerpartsärenden kan ett avgörande på samma gång vara negativt för en part och positivt ur en annan parts synvinkel. I förarbetena till förvaltningslagen togs utmätningsbeslut upp som exempel på en sådan typ av beslut som inte kan ändras utan att någon part missgynnas av ändringen och det anfördes att det i praxis fanns visst stöd för att beslut i sådana ärenden inte bör kunna ändras av myndigheten själv. Eftersom flerpartsärenden inte är någon homogen grupp som kan behandlas i en allmängiltig rättskraftsnorm föreslogs dock inget generellt undantag från bestämmelsen i 37 § första stycket förvaltningslagen för flerpartsärenden. För det fall det i rättstillämpningen skulle visa sig finnas behov av reglering av något sådant undantagsfall skulle det enligt regeringen lämpligen tas in i specialförfattning (se prop. 2016/17:180 s. 234).

Vid införandet av lagen (1996:242) om domstolsärenden, som tillämpas vid domstolarnas handläggning av överklagande beslut från Kronofogdemyndigheten, anfördes att många beslut som i allmän domstol tillkommit efter en specialprocess också vinner rättskraft enligt samma regler som gäller för domar, om det förekommit ett tvåpartsförhållande. Det fanns dock även många exempel på motsatsen. Då bedömningen av rättskraft i olika ärendetyper inte sällan förutsätter en ingående analys av den materiella lagstiftningen ansågs frågor om rättskraft inte lämpa sig för reglering i en allmän förfarandelag som lagen om domstolsärenden (se prop. 1995/96:115 s.100).

Enligt 3 kap. 21 § andra stycket utsökningsbalken får verkställighet inte äga rum om svaranden gör gällande att det föreligger hinder mot verkställighet, exempelvis på grund av preskription, och invändningen inte kan lämnas utan avseende. Vid en preskriptionsinvändning är det utmätningssökanden som ska styrka att preskriptionsavbrott skett. Enligt fjärde stycket i ovan nämnda bestämmelse hindrar inte Kronofogdemyndighetens beslut med anledning av en invändning om hinder mot verkställighet att saken (den materiella invändningen) prövas i rättegång, oavsett vad Kronofogdemyndigheten kommit fram till.

I förarbetena till 3 kap. 21 § utsökningsbalken anges att det normalt inte finns något hinder mot att en sökande ansöker om verkställighet flera gånger för samma fordran, särskilt om sökanden, som i det här fallet, åberopar nya omständigheter. Beredningen uttalade att för det fall Kronofogdemyndigheten avslagit en ansökan om verkställighet med anledning av invändning om att förpliktelsen fullgjorts eller på grund av en kvittningsförklaring så bör en ny ansökan som inte grundar sig på nytillkomna omständigheter inte tas upp till prövning, utan avvisas. Om sökanden åberopar nya omständigheter som inte prövats i det tidigare ärendet bör han dock vara berättigad att göra en ny ansökan. Föredraganden kommenterade beredningens uttalanden i denna del att en tidigare verkställighetsansökan över huvud taget inte bör utgöra hinder mot att ny ansökan i samma sak tas upp av Kronofogdemyndigheten (se prop. 1980/81:8 s. 159 f., s. 324 ff. och s. 334).

I rättsfallet NJA 2007 s. 9 kom Högsta domstolen fram till att en tingsrätts lagakraftvunna avgörande i fråga om preskription i ett överklagat ärende om hinder mot verkställighet inte hindrade gäldenären att i ett senare ärende beträffande samma exekutionstitel återkomma med en invändning om preskription. Hovrätten för Västra Sverige kom till en liknande slutsats i rättsfallet RH 2010:10 och menade att ett beslut med anledning av en verkställighetsansökan saknar rättskraft och att detta får anses gälla oavsett om ansökningen bifallits eller ogillats.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2016 s. 933 konstaterat att det inte är helt klart i vilken utsträckning beslut i fråga om invändningar om hinder mot verkställighet vinner rättskraft. I rättsfallet uttalade Högsta domstolen att den närmare bestämningen av rättskraftens omfattning när det gäller annat än rent exekutionsrättsliga frågor i viss mån framstår som öppen att avgöras efter ändamålsöverväganden. Högsta domstolen uttalade emellertid också att den omständigheten att en utmätningsgäldenär underlåtit att framställa en preskriptionsinvändning i ett verkställighetsärende inte medför att frågan om preskription är rättskraftigt avgjord i och med Kronofogdemyndighetens beslut i ärendet. Enligt Högsta domstolen överensstämmer en sådan ordning även med regleringen i 3 kap. 21 § fjärde stycket utsökningsbalken.

Hovrättens bedömning

Verkställighetsärenden hos Kronofogdemyndigheten är flerpartsärenden och frågor som uppkommer i sådana mål kan ha stora likheter med frågor som kan uppkomma i tvistemål. Frågan om preskription är ett exempel på en sådan fråga. Denna omständighet talar för att analogt tillämpa rättegångsbalkens regler om rättskraft för Kronofogdemyndighetens beslut i sådana frågor på sätt som tingsrätten har gjort. Även om gäldenären i det tidigare beslutet vunnit framgång med sin invändning och således kan tänkas ha ett berättigat intresse av att kunna inrätta sig efter beslutet ska det intresset också vägas mot att sökanden har ett lika starkt motstående intresse av att få betalt för sin fordran.

Vid införandet av nya förvaltningslagen har lagstiftaren valt att inte särreglera möjligheten för myndigheterna att ändra sina egna beslut i flerpartsärenden, utan det har ansetts vid behov böra ske genom bestämmelser i speciallagstiftning. Någon särskild bestämmelse har inte införts i utsökningsbalken och således är utgångspunkten att Kronofogdemyndigheten får ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning. Det talar för att Kronofogdemyndighetens beslut att det föreligger hinder mot verkställighet på grund av en preskriptionsinvändning inte medför att preskriptionsfrågan är rättskraftigt avgjord.

Detta förhållningssätt stämmer också väl överens med de förarbetsuttalanden och den praxis som redovisats ovan. I rättsfallet NJA 2007 s. 9 uttalade Högsta domstolen att den omständigheten att tingsrätten i ett verkställighetsärende avslagit en preskriptions-invändning inte hindrade att invändningen prövades på nytt. Högsta domstolen gjorde motsvarande bedömning i NJA 2016 s. 933 beträffande preskriptionsinvändningar som inte framställts, men som hade kunnat framställas, i ett verkställighetsärende. I enlighet med vad Hovrätten för Västra Sveriges anfört i RH 2010:10 bedömer hovrätten att motsvarande bör gälla i fall då preskriptionsinvändningen bifallits, särskilt med beaktande av beredningens uttalanden i förarbetena till utsökningsbalken. I det här ärendet har sökanden vid sin andra ansökan om verkställighet också åberopat nya omständigheter om att preskriptionsavbrott skett. Mot bakgrund av vad som uttalats i förarbetena utgör detta ytterligare ett skäl till att sökanden ska anses berättigad att få frågan om preskription prövad av Kronofogdemyndigheten i ett nytt verkställighetsärende.

Hovrätten delar sammanfattningsvis inte tingsrättens bedömning att frågan om preskription är rättskraftigt avgjord genom Kronofogdemyndighetens beslut den 10 oktober 2019.

Tingsrätten har inte prövat de skäl som i övrigt anförts i frågan om hinder mot verkställighet på grund av preskription. Tingsrättens beslut ska därför av instansordningsskäl undanröjas och ärendet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.

BESLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar ärendet till tingsrätten för fortsatt behandling.