NJA 2017 s. 1101
Fråga om revisor har ett skadeståndsansvar enligt 29 kap. 2 § aktiebolagslagen (2005:551) mot styrelseledamot på grund av brister i revisionen.
Växjö tingsrätt
B.N., P.N., S.N. och C.R. förde vid Växjö tingsrätt den talan mot H.I. som framgår av tingsrättens dom.
Tingsrätten (rådmännen Lars Jeppsson, Åsa Citron och Urban Erntoft) anförde i mellandom den 12 november 2015 följande.
BAKGRUND
H.I. var vald revisor i tre aktiebolag, här kallade moderbolaget, Q-bolaget och S-bolaget. De tre bolagen försattes i konkurs i oktober 2006.
Från den 1 juli 2004 och till konkursdagen var kärandena styrelseledamöter i de tre aktiebolagen. Ytterligare en person utöver kärandena, L.B., var styrelseledamot och tillika styrelseordförande i aktiebolagen.
Efter konkursen har styrelseledamöterna dömts till personligt betalningsansvar avseende förpliktelser i Q-bolaget.
Revisionsberättelsen i Q-bolaget daterades per den 29 december 2005.
I årsredovisningen för räkenskapsåret 2004/05 redovisade moderbolaget en skuld till Q-bolaget om 2,2 miljoner kr och en fordran på S-bolaget om 2,1 miljoner kr.
I revisionsberättelsen för moderbolaget anförde H.I. följande. Ibland tillgångarna finns en fordran på koncernföretag om 2 090 721 kr. Koncernföretaget, dvs. S-bolaget, saknar betalningsförmåga. Denna fordran är av avgörande betydelse för bolagets fortbestånd.
I revisionsberättelsen för Q-bolaget sas inget om värdet på bolagets fordran om 2,2 miljoner kr på moderbolaget.
Det bedrevs inte någon aktiv verksamhet i moderbolaget eller i S-bolaget.
YRKANDEN M.M. AVSEENDE MELLANDOMEN
Tingsrätten har i beslut och på parternas begäran fastställt följande mellandomstema: Tingsrätten ska fastställa om H.I. är skadeståndsskyldig eller inte gentemot styrelseledamöterna (kärandena) grundat på att H.I:s granskning av räkenskaperna skulle ha skett i strid med aktiebolagslagen (ABL) 9 kap. 3 § och god revisionssed.
- - -
GRUNDER M.M. AVSEENDE MELLANDOMEN
Kärandena
Moderbolagets ekonomiska situation borde ha föranlett att fordran som Q-bolaget hade på moderbolaget skrevs ner till 0 kr. Nedskrivningen skulle ha medfört att Q-bolaget försatts i faktisk kapitalbrist.
H.I. har handlat i strid med ABL 9 kap. 3 § och god revisionssed genom att inte kritiskt granska och utreda värdet av Q-bolagets fordran på moderbolaget.
H.I. har brustit i rapporteringen till Q-bolagets styrelse genom att i sin aktuella revisionsberättelse eller i samband med bolagsstämma den 27 december 2005 inte omnämna problematiken kring värdet av fordran hos moderbolaget, nedskrivningsbehovet, effekterna av en nedskrivning av det egna kapitalet och kravet på upprättande av kontrollbalansräkning.
H.I:s skadegörande handling har skett i samband med upprättandet av revisionsberättelsen. I andra hand görs gällande att skadegörande handling har skett i samband med bolagsstämman och undertecknandet av årsredovisningen den 27 december 2005.
H.I. har uppsåtligt, av grov oaktsamhet eller oaktsamt agerande orsakat kärandena skada som kommit till utryck i krav på personligt betalningsansvar.
Kärandena har litat på H.I:s bedömning och inte upprättat kontrollbalansräkning i Q-bolaget. Det föreligger adekvat kausalitet mellan H.I:s handlande och det personliga betalningsansvar som drabbat kärandena (underlåtenhet att upprätta kontrollbalansräkning).
Kärandena har bestritt att grund för jämkning av skadeståndet föreligger. H.I. har inte ifrågasatt Q-bolagets fordran på moderbolaget och styrelsens värdering av fordran samt har inte efterfrågat ytterligare information och underlag för värderingen. H.I. har även haft ett redovisnings- och konsultationsuppdrag åt bolaget.
Svaranden
Styrelseledamöter faller utanför skyddsändamålet för bestämmelsen i ABL 29 kap. 2 § och 9 kap. 3 §, varför någon skadeståndsskyldighet för H.I. inte föreligger.
H.I. har inte på något sätt agerat klandervärt eller försumligt i sin revision av Q-bolaget. Han har iakttagit god revisionssed.
H.I. har initialt påtalat osäkerheten i Q-bolagets fordran på moderbolaget och krävde ytterligare underlag från styrelsen, vilket styrelsen gav honom.
H.I. har övervägt det material och den information styrelsen har gett honom och efter övervägande valt att inte påpeka för styrelsen att den borde ha skrivit ned fordran på moderbolaget.
Även om H.I. agerat klandervärt saknas orsakssamband mellan detta agerande och styrelseledamöternas skadeståndsskyldighet (underlåtenhet att upprätta kontrollbalansräkning).
En av styrelseledamöterna i bolagen, C.R., har uppgett att han såg revisionsberättelserna först i samband med konkursförvaltarens berättelse. Ytterligare två andra ledamöter har uppgett att de inte tagit del av moderbolagets revisionsberättelse i tiden före konkursen. Det kan därmed ifrågasättas om kärandena skulle ha upprättat kontrollbalansräkning avseende Q-bolaget ens om H.I. påpekat att styrelsen bort skriva ned fordran på moderbolaget.
Inte heller är orsakssambandet adekvat. H.I. kan inte åläggas ett ansvar som enligt ABL åligger styrelseledamöterna.
Det ifrågasätts vad en eventuell skada skulle bestå av och till vilket belopp denna skada i så fall skulle uppgå.
I vart fall ska en eventuell skadeståndsskyldighet till var och en av kärandena jämkas till 0 kr, då kärandena varit medvållande till skadan samt med hänsyn till handlingens art och omständigheterna i övrigt. Det är styrelseledamöternas ansvar att upprätta kontrollbalansräkning och att värdera tillgångar och skulder samt upprätta bokföring och redovisa ekonomin i bolaget enligt föreskrifter i lag.
BEVISNING
- - -
FÖRHÖR
- - -
DOMSKÄL
Kärandena har gjort gällande att H.I. i vart fall förfarit oaktsamt och brutit mot god revisionssed i samband med revisionen av Q-bolaget för räkenskapsåret 2004/05. H.I. har, enligt kärandena, vid genomförandet av uppdraget som revisor i Q-bolaget brutit mot god revisionssed genom att dels inte kritiskt granska och utreda Q-bolagets fordran på moderbolaget och dels brista i rapporteringen till Q-bolagets styrelse avseende problematiken kring fordrans värde på moderbolaget, nedskrivningsbehovet, effekterna av en nedskrivning av det egna kapitalet och kravet på upprättande av kontrollbalansräkning.
Skadeståndsansvar för revisorer regleras särskilt i ABL, se 29 kap. 2 § som hänvisar till 29 kap. 1 § samma lag. Härav framgår bl.a. att en revisor som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet, genom överträdelse av aktiebolagslagen eller tillämplig lag om årsredovisning, skadar aktieägare eller någon annan, ska ersätta skadan. Om ett registrerat revisionsbolag är revisor är det detta bolag och den som är huvudansvarig för revisionen eller granskningen som är ersättningsskyldiga.
HD har i rättsfallet NJA 2014 s. 272 (punkten 19) uttryckt att det intresse som en revisors granskningsplikt är avsedd att skydda (normskyddet) inte kan bestämmas abstrakt och på ett entydigt sätt som gäller för alla fall. Vad som är ett relevant normskydd beror på olika förhållanden, bl. a. föremålet för revisionen.
Det är ostridigt att H.I. var revisor i Q-bolaget. Vad gäller den skadevållande handlingen/underlåtenheten så påstås att H.I. vid utförandet av revisionsuppdraget överträtt 9 kap. 3 § ABL. Av detta lagrum framgår att revisorn ska granska bolagets årsredovisning och bokföring så ingående och omfattande som god revisionssed kräver. Begreppet god revisionssed är således ramen för prövningen av om H.I. har gjort sig skyldig till oaktsamhet i de avseenden som påstås av kärandena.
Mot nu redovisad bakgrund menar tingsrätten att den i aktuellt mål inledningsvis har att ta ställning till om H.I. vid utförandet av sitt revisionsuppdrag i Q-bolaget för räkenskapsåret 2004/05 brutit mot god revisionssed i de avseenden som påstås av kärandena. I denna prövning är tingsrätten inte bunden av vad annan myndighet eller domstol kan ha kommit till för slutsatser i berört avseende.
God revisionssed
Enligt 3 § revisorslagen (2001:883) ska Revisorsnämnden bl.a. utöva tillsyn över revisionsverksamhet samt över revisorer och registrerade revisionsbolag, pröva frågor om disciplinära och andra åtgärder mot revisorer och registrerade revisionsbolag samt ansvara för att god revisionssed utvecklas på ett ändamålsenligt sätt. God revisionssed syftar främst på normer - såväl författningsbestämmelser som i praxis utvecklade normer - för hur revisionsuppdrag ska utföras (etiska normer). Avsikten är att den goda seden på området ska utvecklas bl.a. genom rekommendationer och liknande uttalanden från revisorsorganisationerna. Revisorsnämnden ska emellertid, i egenskap av statens organ på revisorsområdet, genom föreskrifter, uttalanden och beslut i enskilda ärenden ansvara för att normeringen på området utvecklas på ett lämpligt sätt. Revisorsnämnden får härigenom ett tolkningsföreträde vad gäller innehållet i god revisionssed och god revisorssed. Ytterst bestäms dock innehållet i god revisorssed och god revisionssed av domstol. I RS Revisionsstandard i Sverige (förordet) framgår att ett av målen för den lagstadgade revisionen i Sverige är att revisorn ska lämna en revisionsberättelse. Revisorn ska granska årsredovisningen, bokföringen och företagsledningens förvaltning för att göra det möjligt för honom eller henne att uttala sig i revisionsberättelsen huruvida årsredovisningen, i alla väsentliga avseenden, har upprättats enligt tillämplig lag om årsredovisning och därmed ger en rättvisande bild av företagets resultat och ställning enligt god redovisningssed i Sverige.
Har H.I. brutit mot god revisionssed?
Revisorsnämnden beslutade den 10 december 2010 i disciplinärende avseende H.I. att meddela honom en varning. Bakgrunden till varningen var att H.I. inte i samband med sin revision av Q-bolaget haft grund för att värdera fordran på moderbolaget till 2,2 miljoner kr. Eftersom fordran utgjorde en väsentlig post, har det enligt Revisorsnämnden saknats grund för att tillstyrka fastställande av Q-bolagets balans- och resultaträkningar. Genom att ändå göra detta har enligt Revisorsnämn-
den H.I. åsidosatt god revisionssed.
H.I. överklagade Revisorsnämndens beslut till Förvaltningsrätten i Stockholm. I dom den 3 juni 2011 bifölls överklagandet delvis och H.I. meddelades en erinran. Förvaltningsrätten fann att H.I. vidtagit rimliga åtgärder för att granska värdet på fordran på moderbolaget. Dock menade förvaltningsrätten att H.I. inte tillräckligt väl i revisionsberättelsen hade informerat om koncernens generellt svaga position och osäkerheten kring Q-bolagets möjligheter att få betalt för sin fordran på moderbolaget.
Av årsredovisningarna för moderbolaget, systerbolaget och Q-bolaget framgår att koncernen vid slutet av räkenskapsåret 2004-07-01-2005-06-30 befann sig i en mycket utsatt ekonomisk situation. Q-bolaget hade nästan utnyttjat hela sin checkräkningskredit och belånat sina kundfordringar. Av revisionsberättelsen framgår att Q-bolaget vid flertalet tillfällen under året hade betalat in skatter och avgifter för sent till Skatteverket. Det redovisade resultatet i Q-bolaget uppgick till 1 741 kr, att jämföra med föregående räkenskapsårs resultat med 380 kr. Moderbolagets resultat för räkenskapsåret var en förlust om 1,9 miljoner kr och bolaget hade ett eget kapital om 400 000 kr.
Tingsrätten delar Revisorsnämndens bedömning att H.I., mot ovan angiven bakgrund, haft att utföra en kritisk granskning av den budget eller den resultatrapport som han lagt till grund för sitt antagande om övervärden eller av företagsledningens uppgifter om framtida intjänandeförmåga. På de skäl Revisorsnämnden och skiljaktiga ledamoten i förvaltningsrättens dom har anfört har H.I. inte haft grund för att godta fordrans värde på moderbolaget om 2,2 miljoner kr. Fordran har utgjort en väsentlig post varför H.I. inte haft grund för att tillstyrka fastställande av Q-bolagets balansräkning och resultaträkning. H.I. har genom sitt agerande åsidosatt god revisionssed och därmed förfarit oaktsamt.
Vidare borde H.I. ha informerat varje styrelseledamot om Q-bolagets mycket allvarliga situation och försäkrat sig om att dessa fick del av informationen samt aktivt verkat för upprättandet av en kontrollbalansräkning. Genom att inte förfara på sådant sätt har H.I. brutit mot god revisionssed.
Föreligger normskydd i förhållande till kärandena?
Tingsrätten har härefter att ta ställning till om normskyddet i 29 kap. 2 § ABL är, för sådana brott mot god revisionssed som konstaterats ovan, avsett att skydda ett eget bolagsorgan, dvs. ledamöterna i styrelsen när de ålagts ett personligt betalningsansvar.
Det kan inledningsvis konstateras att det är styrelsens ansvar enligt 8 kap. 4 § ABL att upprätta årsredovisning, organisera bokföringen och svara för bolagets förvaltning.
Vidare har en styrelse enligt 25 kap. 13 § ABL ett ansvar att upprätta och låta revisor granska kontrollbalansräkning när det finns skäl att anta att bolagets eget kapital, på visst beräknat sätt, understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet.
I ovan nämnd dom från HD (punkterna 16 och 18) framgår att det som huvudregel gäller restriktivitet vad gäller skadeståndsskyldighet för utomobligatorisk ren förmögenhetsskada, dvs. en sådan situation som föreligger i aktuellt mål.
Vidare framgår av domen från HD (punkten 23) att det i förarbetena till aktiebolagslagen betonas att den som träder i förbindelse med bolaget har rätt att lita på att bolagsorganen har fullgjort sina lagliga skyldigheter. Ett exempel som nämns är att en fordringsägare på grund av en felaktig årsredovisning har förletts att lämna den givna krediten eller att inte säkra sin fordran (av tingsrätten gjorda kursiveringar). I aktuellt mål är inte fråga om någon som trätt i förbindelse med Q-bolaget på affärsmässiga grunder.
I aktuellt fall har styrelsen sammanträtt cirka en gång per månad för genomgång av Q-bolagets ekonomiska situation. När utomstående ekonomer, i ett fall utsedd av en större kund och i ett fall i samband med rekonstruktionsförsök, fått ta del av ekonomiskt underlag i Q-bolaget har det omgående kunnat konstateras felaktigheter.
Flertalet styrelseledamöter i Q-bolaget har varit införstådda med att det inte bedrevs någon verksamhet varken i moderbolaget eller i systerbolaget. Styrelseledamöterna bör därmed ha haft insikt i det förhållandet att varken moderbolaget eller S-bolaget av egen kraft kunnat betala sina skulder.
Konkursförvaltaren i Q-bolaget har i sin förvaltarberättelse angett att tidpunkten för obestånd inträffat i Q-bolaget redan under 2004 och att detta obestånd aldrig blivit undanröjt.
Mot nu redovisad bakgrund bedömer tingsrätten att lagbestämmelsen i 29 kap. 2 § ABL i ett fall som det aktuella inte är avsedd att skydda kärandena i deras egenskap av skadelidande tredje person. H.I. är således inte skadeståndsskyldig på sätt kärandena gjort gällande i målet.
- - -
Mellandomsfrågan ska således besvaras på sätt framgår av domslutet.
DOMSLUT
Tingsrätten fastställer att H.I. inte är skadeståndsskyldig gentemot kärandena grundat på att hans granskning av räkenskaperna skulle ha skett i strid med aktiebolagslagen 9 kap. 3 § och god revisionssed.
Göta hovrätt
B.N., P.N., S.N. och C.R. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle fastställa att H.I. var skadeståndsskyldig gentemot dem i enlighet med det mellandomstema som hade fastställts av tingsrätten.
H.I. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Hovrätten (hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl, rådmannen Jan Josefsson, hovrättsrådet Cathérine Beckström Gustafsson, referent, och tf. hovrättsassessorn Kajsa Lindberg) anförde i dom den 21 september 2016 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Parterna har åberopat samma omständigheter och bevisning som vid tingsrätten. - - -.
Hovrättens bedömning
Har H.I. brutit mot 9 kap. 3 § aktiebolagslagen (2005:551) och god revisionssed?
Hovrätten delar tingsrättens bedömning att H.I. saknat grund för att godta värdet på den fordran som Q-bolaget hade på moderbolaget om cirka 2,2 miljoner kr. H.I. saknade därmed även grund för att tillstyrka fastställandet av Q-bolagets årsredovisning. Precis som tingsrätten, anser hovrätten att det inte är visat att H.I. informerat styrelseledamöterna om den allvarliga ekonomiska situationen som Q-bolaget befann sig i och att han inte heller verkat för upprättandet av en kontrollbalansräkning. Hovrätten delar alltså tingsrättens bedömning att H.I. genom sitt agerande brutit mot 9 kap. 3 § aktiebolagslagen och god revisionssed.
Omfattas klagandena av det s.k. normskyddet?
Ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden brukar i svensk rätt bedömas med restriktivitet och förutsätter som huvudregel stöd i lag.
Av 29 kap.1 och 2 §§aktiebolagslagen framgår att en revisor är ersättningsskyldig när denne genom fullgörande av sitt uppdrag, uppsåtligen eller av oaktsamhet, skadar bolaget. Detsamma gäller när skadan tillfogas en aktieägare eller någon annan genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen.
Revisorn svarar alltså både internt mot bolaget men även externt gentemot andra som berörs av revisorns verksamhet för bolaget. Av förarbetena till aktiebolagslagen framgår att denna externa krets kan utgöras av enskilda aktieägare, borgenärer, anställda och andra tredje män. Kretsen som kan grunda skadeståndsanspråk begränsas emellertid av att revisorn måste ha varit oaktsam genom att överträda en regel som syftar till att skydda aktieägare eller annan, även kallad normskyddet (jfr prop. 1975:103 s. 540 f.).
Normskyddet innebär att det är den överträdda normens skyddsändamål som styr förutsättningarna för ansvar och vilka som tillhör den skyddade kretsen. Denna princip syftar till att åstadkomma en rimlig avgränsning av skadeståndsansvaret.
Det intresse som en revisors granskningsplikt avser att skydda kan inte bestämmas abstrakt och på ett entydigt sätt som gäller för alla fall. Vad som är ett relevant skyddsändamål beror på olika förhållanden, bl.a. föremålet för revisionen. HD har fastslagit principen att den som lägger en årsredovisning till grund för ett affärsbeslut ska skyddas, under förutsättning att dennes tillit till årsredovisningen har varit befogad (se rättsfallet NJA 2014 s. 272 p. 19-21).
Klagandena har uppgett att de fäste tillit till årsredovisningen i Q-bolaget och H.I:s rena revisionsberättelse. De har berättat att H.I., vid ett möte med styrelsen i januari 2006, sade att det såg ljust ut. Styrelseledamöterna gjorde bedömningen "att allt var som det skulle". De såg inte någon anledning att upprätta en kontrollbalansräkning för Q-bolaget. Frågan är om styrelsens tillit till årsredovisningen och revisionsberättelsen i Q-bolaget har varit befogad.
När det gäller ansvarsfördelningen i ett bolag framgår av 8 kap. 4 § aktiebolagslagen att det är styrelsen som svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. De ekonomiska frågorna är av grundläggande betydelse för ett aktiebolag. Styrelsen har därför ett särskilt ansvar att se till att bolagets organisation är utformad så att bokföringen, medelsförvaltningen och bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt kontrolleras på ett betryggande sätt. Styrelsen har i och för sig rätt att delegera uppgifter men är ändå ytterst ansvarig för att uppgifterna fullgörs. Om delegationen omfattar betydelsefulla åtgärder, skärps tillsynsplikten i motsvarande mån (Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, andra upplagan, 2008 s. 126).
Enligt 2 kap. 7 § årsredovisningslagen (1995:1554) ska samtliga styrelseledamöter underteckna årsredovisningen. Styrelsen ska vidare inom sex månader från utgången av varje räkenskapsår lägga fram årsredovisningen på den ordinarie bolagstämman (7 kap. 10 § aktiebolagslagen).
Enligt 25 kap. 13 § aktiebolagslagen är det styrelsen som har ansvaret för att upprätta en kontrollbalansräkning när det finns skäl anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet.
Av 9 kap.3 och 5 §§aktiebolagslagen följer att revisorn har till uppgift att granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning. Revisorn ska också efter varje räkenskapsår lämna en revisionsberättelse till bolagstämman.
Det är ostridigt att klagandena under den aktuella tiden var styrelseledamöter i Q-bolaget. De var även styrelseledamöter i moderbolaget och systerbolaget som tillsammans med Q-bolaget utgjorde en koncern. Klagandena har berättat att styrelsen hade delegerat den faktiska hanteringen av ekonomin i Q-bolaget till en av styrelseledamöterna. Det var denne styrelseledamot som skötte det dagliga arbetet med ekonomin och hade de löpande kontakterna med H.I. Trots att ekonomiansvaret i bolaget var delegerat har det, precis som redogjorts för ovan, ålegat styrelsen att vidta de kontrollåtgärder som krävdes för att styrelsen fortlöpande skulle kunna bedöma ekonomin i bolaget på ett betryggande sätt. En välfungerande kontrollfunktion får anses ha varit särskilt viktig i Q-bolaget, eftersom det fanns flera tecken på svag likviditet i bolaget såsom t.ex. att bolaget hade utnyttjat hela sin checkkredit, lånat pengar till hög ränta och inte skött sina skattebetalningar under räkenskapsåret 2004/2005.
Enligt hovrättens mening bör styrelsen tillräknas vetskap om sådana förhållanden som den borde haft kännedom om ifall styrelsen hade hållit sig underrättad om bolagets ekonomiska förhållanden på det sätt som krävdes enligt 8 kap. 4 § aktiebolagslagen.
Styrelsen måste alltså ha känt till att det inte bedrevs någon verksamhet varken i moderbolaget eller systerbolaget och att dessa bolag inte skulle kunna betala sina skulder av egen kraft. Det måste också räknas till styrelsens kännedom att koncernen vid slutet av juni 2005 befann sig i en mycket utsatt ekonomisk situation vilket framgick av årsredovisningarna för de tre bolagen om de lästes gemensamt.
Som hovrätten redogjort för ovan har H.I. brustit såväl i sin granskning av Q-bolaget som i sin information till styrelsen och därmed inte genomfört revisionen i enlighet med god revisionssed. Reglerna om revisorns skyldigheter skyddar dock inte klagandena. De kan inte anses tillhöra den skyddade kretsen eftersom de, i sin egenskap av tidigare styrelseledamöter, hade det uttryckliga ansvaret för att årsredovisningen var korrekt och gav en rättvisande bild av bolagets ekonomiska ställning. Klagandena kan därmed inte anses ha haft en sådan befogad tillit till årsredovisningen som t.ex. en utomstående tredje man skulle haft om denne lagt årsredovisningens riktighet till grund för ett affärsbeslut (jfr rättsfallet NJA 2014 s. 272). Normskyddet omfattar alltså, precis som tingsrätten funnit, inte klagandena. Tingsrättens domslut ska därmed inte ändras.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens mellandom.
Högsta domstolen
B.N., P.N., S.N. och C.R. överklagade och yrkade att HD skulle bifalla deras fastställelsetalan.
H.I. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit i fråga om oaktsamhet.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Cecilia Andgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Punkterna 1-7 motsvarar i huvudsak punkterna 2-8 i HD:s dom.
Vad målet gäller och ramen för processen
Punkterna 8-12 motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 9 i HD:s dom.
Rättsliga utgångspunkter
13. Den skada som styrelseledamöterna gör gällande är att klassificera som en ren förmögenhetsskada (jfr 1 kap. 2 § skadeståndslagen). I utomobligatoriska förhållanden intar svensk rätt en restriktiv hållning när det gäller skadelidandes rätt till ersättning för sådan skada. Ett uttryck för detta är bestämmelsen i 2 kap. 2 § skadeståndslagen där det föreskrivs att skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada förutsätter vållande genom brott. Rena förmögenhetsskador i utomobligatoriska förhållanden som orsakats på annat sätt än genom brott förutsätter således huvudsakligen stöd i lag.
14. Av 29 kap.1-2 §§aktiebolagslagen framgår bestämmelser om organledamöternas skadeståndsansvar. Reglerna innebär bl.a. att en revisor ska ersätta skada som han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar aktieägare eller annan vid fullgörandet av sitt uppdrag genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen.
15. Att även "annan" omfattas av den ersättningsberättigade kretsen utgör ett klargörande av att ren förmögenhetsskada kan ersättas också i ett utomobligatoriskt förhållande trots den restriktivitet som i detta hänseende gäller i svensk rätt. Bestämmelserna ger dock ingen vägledning beträffande vem som avses med "annan" eller vad som krävs för att ansvar ska föreligga. Som HD har konstaterat i rättsfallet NJA 2014 s. 272 får vägledning i stället hämtas i den överträdda normens skyddsändamål (se p. 18).
Normskyddet tar sikte på den tillit till revisorns medverkan som har varit befogad
16. Den i målet överträdda normen följer av revisorns granskningsskyldighet enligt 9 kap. 3 § aktiebolagslagen. Som HD har konstaterat i rättsfallet NJA 2014 s. 272 kan det intresse som en revisors granskningsplikt är avsedd att skydda (normskyddet) inte bestämmas abstrakt och på ett ensidigt sätt som gäller för alla fall. Vad som är ett relevant normskydd kan variera beroende på om-ständigheter i det enskilda fallet och det intresse som den överträdda normen avser att skydda (se NJA 2014 s. 272 p. 19 och SOU 2016:34 s. 72).
17. En revision som inte har lett till några anmärkningar från revisorns sida måste kunna uppfattas som ett slags kvalitetsbedömning. Kravet på att revisorns granskning enligt 9 kap. 3 § aktiebolagslagen ska ske med professionell skepticism och i enlighet med god revisionssed syftar således till att skydda sådan tillit som kan knytas till revisorns granskning, under förutsättning att tilliten är befogad.
18. Det är dock inte tillräckligt att skadan är att hänföra till ett handlande, eller en underlåtenhet att handla, som hos beslutsfattaren beror på befogad tillit till revisorns medverkan, utan det måste till något mer. Det måste till ett åsidosättande av en norm - i detta fall granskningsskyldigheten - vars ändamål måste motivera ett skadeståndsansvar (jfr bl.a. NJA 2014 s. 272).
Motiverar normskyddet att styrelsen ska ingå i den ersättningsberättigade kretsen?
19. Bedömningen av i vilken utsträckning styrelsen kan förlita sig på revisorns granskning bör ses i ljuset av den ansvarsfördelning mellan bolagsorganen som aktiebolagslagen föreskriver samt vilka intressegrupper som denna ansvarsfördelning avser att skydda.
20. Styrelsen har genom 8 kap. 4 § aktiebolagslagen det yttersta ansvaret för bolagets organisation och förvaltning. Av detta ansvar följer bl.a. att styrelsen har ett kontrollansvar även över revisorns arbete. Styrelsen har vidare en skyldighet att fortlöpande bedöma bolagets ekonomiska situation och kan inte genom delegation avsäga sig det tillsyns-, övervaknings- och uppföljningsansvar som följer av bestämmelsen.
21. Av 25 kap. 13 § aktiebolagslagen framgår att styrelsen har en aktivitetsplikt vid kapitalbrist. Om bolagets egna kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, är styrelsen skyldig att genast låta upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning. I annat fall kan styrelsen bli medansvarig för bolagets skulder (se 25 kap. 18 § aktiebolagslagen).
22. För att skydda bl.a. aktieägarna, bolagets borgenärer, de anställda, den aktieköpande allmänheten och det allmännas intresse har det ansetts finnas ett behov av en ändamålsenlig och effektiv kontroll över bolaget och bolagsledningen (jfr prop. 1997/98:99 s. 76 och SOU 2016:34 s. 120). Uppgiften att utöva denna kontroll ankommer på revisorn.
23. Kärnan i revisorns uppdrag enligt aktiebolagslagen är därför att granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning (9 kap. 3 § första stycket aktiebolagslagen). Revisorn har även en informerande roll bl.a. genom skyldigheten att i revisionsberättelsen anmärka på om styrelseledamöterna ådragit sig ersättningsskyldighet till följd av exempelvis medansvar (jfr 9 kap. 33 § aktiebolagslagen).
24. Revisorns roll är emellertid inte att ersätta styrelsen i fråga om tillsynen över bolaget och dess ekonomiska förhållanden utan att vara uppmärksam på att styrelsen fullgör sina plikter på ett effektivt sätt. Det huvudsakliga syftet med revisorns granskning är i stället att skydda utomstående intressenter.
25. Av det ovan anförda följer att styrelsen har det yttersta ansvaret att följa bolagets ekonomiska förhållanden och att denna bevakning ska göras självständigt och löpande. Styrelsen kan därför inte förlita sig på revisorns granskning. Sammantaget kan det därför inte anses motiverat att styrelsen ska ingå i den krets som kan anses berättigade till skadestånd enligt 29 kap.1-2 §§aktiebolagslagen till följd av revisorns överträdelse av 9 kap. 3 § aktiebolagslagen.
Bedömningen i detta fall
26. Styrelseledamöterna har inte haft att fästa sådan befogad tillit till H.I:s granskning av Q-bolaget att skadeståndsskyldighet har uppkommit. H.I. ska därför inte åläggas någon skadeståndsskyldighet gentemot styrelseledamöterna. Hovrättens dom ska därför fastställas.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström och Petter Asp) meddelade den 15 december 2017 följande dom.
DOMSKÄL
Vad målet gäller
1. Målet gäller en revisors skadeståndsansvar mot styrelseledamöter i ett aktiebolag. Frågan är om en oaktsam revision kan föranleda att styrelseledamöter som har ådragit sig medansvar enligt reglerna om kapitalbrist i 25 kap.aktiebolagslagen (2005:551) kan få sin skada med anledning av det ansvaret ersatt av revisorn enligt bestämmelsen i 29 kap. 2 §.
Bakgrund
2. H.I. utsågs år 2004 till revisor i Q-Pro AB (Q-bolaget). Han var sedan tidigare revisor i Q-bolagets moderbolag och i ett systerbolag (S-bolaget). Q-bolaget var det enda rörelsedrivande bolaget i koncernen.
3. B.N., P.N., S.N. och C.R. (styrelseledamöterna) var under den i målet aktuella tiden, tillsammans med ytterligare en person, styrelseledamöter i de tre bolagen.
4. Enligt årsredovisningarna för räkenskapsåret 2004/05 hade Q-bolaget en fordran på moderbolaget om 2,2 miljoner kr och moderbolaget en fordran på S-bolaget om 2,1 miljoner kr. I revisionsberättelsen för moderbolaget angavs bl.a. att S-bolaget saknade betalningsförmåga och att moderbolagets fordran på S-bolaget var av avgörande betydelse för moderbolagets fortbestånd. I revisionsberättelsen för Q-bolaget berördes inte bolagets fordran på moderbolaget.
5. Bolagen försattes i konkurs hösten 2006. H.I. har till följd av brister i sin revision av Q-bolaget och moderbolaget meddelats en erinran av förvaltningsrätten.
6. Efter konkursen har styrelseledamöterna genom en lagakraftvunnen dom ålagts betalningsskyldighet för Q-bolagets skulder enligt medansvarsbestämmelsen i 25 kap. 18 § aktiebolagslagen, eftersom de inte hade upprättat någon kontrollbalansräkning. Därutöver har ytterligare krav på betalning riktats mot styrelseledamöterna i anledning av påstått medansvar.
7. Styrelseledamöterna har yrkat att H.I. ska förpliktas att till dem betala drygt fyra miljoner kr, vilket motsvarar de krav på grund av medansvar som framställts. Om H.I. hade följt god revisionssed skulle de ha upprättat en kontrollbalansräkning och därmed undvikit personligt betalningsansvar för de aktuella bolagsskulderna.
8. Tingsrätten prövade genom mellandom frågan om H.I. är skadeståndsskyldig eller inte gentemot styrelseledamöterna till följd av att hans granskning har skett i strid med 9 kap. 3 § aktiebolagslagen och god revisionssed. Tingsrätten fann att H.I. visserligen hade förfarit oaktsamt vid revisionen av Q-bolaget men att han inte var skadeståndsskyldig gentemot styrelseledamöterna. Enligt tingsrätten är aktiebolagslagens bestämmelser om revisors skadeståndsansvar inte avsedda att skydda styrelseledamöter i förhållande till en revisor som brustit i sin revision. Hovrätten har gjort samma bedömning som tingsrätten och fastställt tingsrättens mellandom.
Utgångspunkter för HD:s prövning
9. HD:s prövning utgår från hovrättens bedömning att H.I. förfarit oaktsamt vid revisionen av Q-bolaget. Han borde inte ha godtagit värderingen av Q-bolagets fordran på moderbolaget och han har alltså saknat grund för att tillstyrka fastställandet av Q-bolagets balans- och resultaträkning. Han har även brustit i informationen till styrelseledamöterna om den allvarliga ekonomiska situation som Q-bolaget befann sig i och inte heller verkat för upprättandet av en kontrollbalansräkning.
Styrelsens respektive revisorns åligganden
10. Styrelsen i ett aktiebolag svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter (8 kap. 4 §). I detta ingår bl.a. att styrelsen som bolagsorgan ansvarar för att bolagets årsredovisning upprättas i enlighet med gällande lagar och föreskrifter. Styrelsen ska också löpande följa bolagets ekonomiska utveckling för att säkra dess fortbestånd och agera när behov uppkommer, exempelvis vid kapitalbrist i bolaget. Styrelsen kan inte delegera bort ansvaret för frågor som enligt lagen hör till styrelsens ansvarsområde (se prop. 1997/98:99 s. 80).
11. Revisorn i ett aktiebolag ska granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning. Granskningen ska utföras med professionell skepticism och vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver (9 kap. 3 §). I samband med revisionen ska revisorn till styrelsen och den verkställande direktören framställa de erinringar och göra de påpekanden som följer av god revisionssed (6 §).
Den aktiebolagsrättsliga skadeståndsregleringen
12. I 29 kap. finns det bestämmelser om bl.a. styrelsens och revisorns ansvar för fullgörande av sina respektive skyldigheter. Ansvaret mot bolaget (det interna ansvaret) regleras i 1 § första stycket första meningen. Där föreskrivs att en stiftare, styrelseledamot eller verkställande direktör som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget ska ersätta skadan. Detsamma gäller enligt andra meningen när skadan tillfogas "en aktieägare eller någon annan" genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen (det externa ansvaret). I 2 § stadgas att en revisor, lekmannarevisor eller särskild granskare är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §.
13. När flera är ersättningsskyldiga enligt 29 kap. 1 och 2 §§ svarar de enligt 6 § i princip solidariskt. Vidare föreskrivs att vad någon av dem har betalat i skadestånd får återkrävas av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Närmare om revisorns granskningsskyldighet
14. Revisorn i ett aktiebolag är i förhållande till styrelsen ett självständigt bolagsorgan. Revisorns huvuduppgift är att utföra olika former av granskning av bl.a. styrelsens arbete, dvs. det rör sig om en kontrollfunktion. Syftet med revisorns granskning av en årsredovisning är att säkerställa att handlingen innehåller korrekt information till aktieägare och andra som berörs av bolagets verksamhet. Lagens systematik innebär en ordning där styrelsen upprättar och till revisorn överlämnar färdiga redovisningshandlingar som avspeglar styrelsens ställningstagande till bl.a. hur bolagets fordringar och skulder ska värderas och redovisas. Revisorns granskning avslutas genom en revisionsberättelse som formellt är riktad till bolagsstämman men som också är tillgänglig för utomstående.
15. Utöver granskningen finns det enligt god revisionssed en skyldighet för revisorn att ge råd och förslag till förbättringar av bolagets redovisning och förvaltning som omedelbart föranleds av revisionen (se prop. 2000/01:146 s. 40 ff.). Även i övrigt finns det visst utrymme för revisorn att inom ramen för revisionen lämna synpunkter till styrelsen inför upprättandet av årsredovisning. Detta påverkar dock inte den grundläggande utgångspunkten att revisionen syftar till att kontrollera att styrelsen fullgjort sina skyldigheter. Det är en annan sak att en revisor som vid sidan av revisionsverksamheten agerar som rådgivare till bolaget, styrelsen eller aktieägare kan ådra sig skadeståndsansvar mot uppdragsgivaren enligt allmänna principer om rådgivningsansvar.
Normskyddet är avgörande för en revisors skadeståndsskyldighet
16. Styrelseledamöternas talan utgår från att "någon annan" i 29 kap. 1 § första stycket andra meningen (se p. 12) omfattar även styrelseledamot och att det därmed är klarlagt att bolagets revisor enligt 2 § har ett skadeståndsansvar mot styrelseledamöter i de situationer som anges i 1 §. När det talas om "någon annan" avses emellertid inte med det vare sig att positivt ange eller att negativt begränsa en viss krets av personer som utöver aktieägare kan skyddas när ett bolagsorgan, i detta fall revisorn, har brustit i förhållande till bl.a. aktiebolagslagens bestämmelser.
17. Formuleringen "aktieägare eller någon annan" klargör således bara att ansvaret inte är begränsat till att gälla mot endast aktieägare. Mot vem och när ett ansvar ska föreligga bestäms i stället av det normskydd som ligger i den tillämpliga ansvarsregeln. Normskyddet härleds ur ändamålet med den åsidosatta normen och kan därför inte bestämmas på ett entydigt sätt för alla fall. Vad som är ett relevant normskydd beror bl.a. på föremålet för revisionen och ändamålet med den norm som revisorn har åsidosatt. (Jfr p. 16-28 i "BDO" NJA 2014 s. 272.)
Möjligheten av att en revisor har ett skadeståndsansvar mot en styrelseledamot
18. Den funktions- och ansvarsfördelning mellan styrelse och revisor som finns i aktiebolagslagen innebär att styrelsen ansvarar såväl för den löpande redovisningen som för upprättande av årsredovisning. Revisorn är ett kontrollorgan. Av förarbetena till nuvarande och äldre lagar framgår att syftet med regleringen är att skapa ett skydd för aktieägare samt utomstående som på ett eller annat sätt får en rättslig relation till bolaget (se NJA II 1946 s. 178 ff., prop. 1975:103 s. 540, prop. 1997/98:99 s. 188 f. och prop. 2004/05:85 s. 895). Det finns inget i förarbetena som pekar på att andra bolagsorgan skulle omfattas av det skyddssyfte som bär upp reglerna om revision av bolagets bokföring och granskning av styrelsens förvaltning.
19. Rollfördelningen mellan styrelsen och revisorn innebär således att en sådan oaktsamt utförd revision av en årsredovisning som kan ligga till grund för ett skadeståndsansvar mot en aktieägare eller någon annan, i princip inte kan medföra att revisorn blir skadeståndsansvarig också mot en styrelseledamot som har ett eget ansvar för redovisningen. Det kan emellertid inte helt uteslutas att i vissa situationer en revisor på grund av oaktsamhet vid utförandet av sitt uppdrag skulle kunna bli skadeståndsansvarig mot en styrelseledamot. Ett tänkbart sådant fall är att revisorn har lämnat ett vårdslöst råd till styrelsen, också om rådet ligger inom ramen för revisionsuppdraget (jfr p. 15).
Medansvar enligt reglerna om kapitalbrist
20. Såsom är fallet i målet kan en styrelseledamot bli medansvarig för en bolagsförpliktelse enligt reglerna om kapitalbrist i 25 kap. Styrelsen ska vid i lagen angivna förhållanden vidta vissa åtgärder mot en kapitalbrist som kan äventyra nya bolagsborgenärers möjlighet till betalning. Om styrelsen underlåter detta uppkommer ett medansvar på så sätt att styrelsens ledamöter svarar solidariskt med bolaget för de skulder som bolaget får under den tid som underlåtenheten består. Den som visar att han eller hon inte har varit försumlig ansvarar dock inte. Medansvaret syftar till att vara handlingsdirigerande så att styrelsen i tid vidtar de åtgärder som lagen föreskriver. Bolagets revisor omfattas inte av medansvarsbestämmelserna.
Bedömningen i detta fall
21. Hovrätten har ansett att H.I. har varit oaktsam genom att godta värderingen av Q-bolagets fordran på moderbolaget. Han skulle alltså inte ha tillstyrkt fastställandet av bolagets balans- och resultaträkning. Detta innebär emellertid inte att han har att ersätta den skada som styrelseledamöternas tillit till årsredovisningens riktighet kan ha medfört för dem. Skyddssyftet bakom reglerna om revision av bolagets bokföring omfattar inte de styrelseledamöter som är ansvariga för denna. Omständigheterna i detta fall är inte sådana att skadeståndsskyldighet på denna grund ändå kan föreligga.
22. Hovrätten har vidare ansett att H.I. har varit oaktsam genom att inte informera styrelseledamöterna om den allvarliga ekonomiska situation som Q-bolaget befann sig i och genom att inte ha verkat för upprättandet av en kontrollbalansräkning. Skyldigheter av det slaget syftar emellertid till att värna om aktieägare och bolagsborgenärer samt tredje män som står i begrepp att ingå förbindelser med bolaget. Styrelseledamöternas intresse av att undvika medansvar har de att bevaka själva, särskilt i ljuset av ansvarets handlingsdirigerande syfte. Följaktligen kan inte heller vad hovrätten har lagt H.I. till last i denna del medföra att han har att ersätta styrelseledamöterna för deras skada.
23. Det anförda innebär att det inte föreligger någon skadeståndsskyldighet för revisorn. Hovrättens domslut ska därför fastställas.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.
Referenten, justitierådet Lars Edlund, och justitierådet Malin Bonthron var skiljaktiga beträffande motiveringen och anförde.
Vi anser att domskälen efter punkt 15 ska ha följande lydelse.
En revisors skadeståndsansvar enligt aktiebolagslagen kan inte åberopas av en styrelseledamot
16. Styrelseledamöternas talan bygger på förutsättningen att begreppet "någon annan" i 29 kap. 1 § första stycket andra meningen aktiebolagslagen (se p. 12) omfattar även styrelseledamot. Revisorns externa ansvar enligt 29 kap. 2 § (som hänvisar tillbaka till 29 kap. 1 §) skulle då direkt omfatta ledamöterna av ett annat bolagsorgan (styrelsen). Det är alltså inte fråga om ett regressanspråk baserat på att styrelseledamöterna och revisorn bär ett solidariskt skadeståndsansvar som ska fördelas dem emellan.
17. Den nu gällande regleringen av revisors skadeståndsansvar har sitt ursprung i 1944 års aktiebolagslag. Där angavs i 209 §, såvitt nu är av intresse beträffande det externa ansvaret, att styrelseledamot eller revisor som genom överträdelse av lagen av vårdslöshet tillskyndar "aktieägare, borgenär hos bolaget eller annan tredje man" skada är skyldig att ersätta skadan.
18. Regleringen överfördes med vissa redaktionella ändringar till 15 kap. i 1975 års aktiebolagslag. Ansvarsbestämmelserna fick då i allt väsentligt den utformning som gäller enligt 29 kap. i nuvarande lag, med en allmän bestämmelse i 1 § om det interna och externa ansvaret för stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör samt en anknytande regel i 2 § om revisorns ansvar.
19. Principerna för bestämmande av ansvarets omfattning har inte ändrats sedan 1944 års lag. Av förarbetena till nu berörda lagar framgår att syftet med regleringen har varit att skapa ett skydd för utomstående som på ett eller annat sätt får en rättslig relation till bolaget (se NJA II 1946 s. 178 ff., prop. 1975:103 s. 540, prop. 1997/98:99 s. 188 f. och prop. 2004/05:85 s. 895). Det finns inget i förarbetena som pekar på att det externa ansvaret för revisorns del skulle omfatta andra bolagsorgan.
20. I rättsfallet "BDO" (NJA 2014 s. 272) gjorde HD en tolkning av begreppet ”någon annan” när det gäller avgränsningen av vilka externa personer som en revisors skadeståndsansvar skulle kunna omfatta. Utifrån ett normskyddsresonemang uttalades att den överträdda normens skyddsändamål styr förutsättningarna för ansvar och vilka som tillhör den skyddade kretsen.
21. Frågan om ett sidoordnat bolagsorgan skulle kunna utgöra "någon annan" har emellertid en annorlunda karaktär. Det handlar här i stället om hur två sidoordnade bolagsorgan svarar i förhållande till varandra. Att den relationen ger upphov till andra frågor än relationen till rent externa personer är tydligt. Det ligger nära till hands att se bolagsorganen som så besläktade med varandra att det externa ansvaret inte alls aktualiseras (jfr NJA 2006 s. 136).
22. Att låta styrelseledamöterna ingå i skyddskretsen för det externa ansvaret skulle också strida mot den funktions- och ansvarsfördelning mellan styrelse och revisor som finns i aktiebolagslagen. Styrelsen ansvarar för såväl den löpande redovisningen som för upprättande av årsredovisning och kontrollbalansräkning. Revisorns funktion i förhållande till styrelsen är att vara ett kontrollorgan. I den utsträckning råd ges som hör ihop med revisorsrollen (se p. 15) så måste dessa anses vara lämnade till bolaget (företrätt av styrelsen) och inte till styrelsens ledamöter.
23. Det skulle strida mot aktiebolagslagens syfte och systematik om en styrelseledamot kunde hålla revisorn som kontrollorgan direkt ansvarig för en skada som har uppkommit för ledamoten genom att denne inte fullgjort sina skyldigheter. En sådan ordning, där revisorn direkt skulle få bära de ekonomiska konsekvenserna av styrelsens oaktsamhet, skulle också i väsentlig mån urholka styrelsens slutliga ansvar för sina plikter. I situationer när både styrelsen och revisorn är skadeståndsskyldiga mot bolaget eller externt finns i stället möjligheten till regress enligt 29 kap. 6 §.
24. Att revisorn i vissa hänseenden är skyldig att agera vid brister i bolagets redovisning är motiverat av det skydd som lagen ger till bolaget samt aktieägare och andra tredje män. Detta kan inte grunda ett direkt ansvar för revisorn mot styrelsen.
Sammanfattande bedömning
25. En revisor kan inte med stöd av 29 kap. 2 § aktiebolagslagen bli skadeståndsskyldig mot en styrelseledamot. Det innebär att det inte föreligger någon skadeståndsskyldighet för revisorn i detta fall. Hovrättens domslut ska därför fastställas.
Justitierådet Stefan Lindskog tillade för egen del följande.
1. Att såväl bolagets revisor som ledamöterna i dess styrelse har varit oaktsamma med avseende på en felaktighet i bolagets årsredovisning är ingen opraktisk situation. Om en styrelseledamot då nödgas ersätta en skadelidande tredje man, kan han inte med stöd av 29 kap. 2 § aktiebolagslagen kräva sin skada ersatt av revisorn, eftersom revisionen av bokföringen inte syftar till att skydda de styrelseledamöter som avgav årsredovisningen. Det framgår av det förevarande avgörandet. Enligt min mening gäller också det omvända. En revisor som har tvingats ersätta en skadelidande tredje man kan inte med stöd av 1 § kräva den skadan ersatt av de oaktsamma styrelseledamöterna. Styrelsens skyldigheter med avseende på bokföringen syftar inte till att skydda bolagets revisor.
2. Att något ömsesidigt skadeståndsansvar inte föreligger i den diskuterade situationen har dock i regel mindre praktisk betydelse. Av regressbestämmelsen i 29 kap. 6 § följer att om en revisor och en styrelseledamot är ansvariga för samma skada, så ska en ansvarsutjämning ske. Bestämmelsen gäller också för återbäringsansvar enligt 17 kap. 7 §. Vissa tillämpningsfrågor rörande regressbestämmelsen återkommer jag till.
3. Den situation som är aktuell i målet skiljer sig från det fallet att en revisor och en styrelseledamot har ett solidariskt skadeståndsansvar eller återbäringsansvar. Det rör sig här om ett medansvar. Även om både revisorn och styrelseledamoten har varit oaktsamma med avseende på en viss felvärdering, kan endast styrelseledamoten ådra sig det medansvar som felvärderingen i förlängningen skulle kunna leda till. Om ett sådant ansvar uppkommer med av det följande skada för styrelseledamoten, så kan man fråga sig varför inte en ansvarsutjämning ska ske också i det fallet, då närmast genom att styrelseledamoten fick rätt till ett jämkat skadestånd. Det handlingsdirigerande syftet med medansvaret talar dock mot detta. Likväl vill jag inte helt utesluta att en intern ansvarsöverföring från en medansvarig styrelseledamot till en oaktsam revisor någon gång skulle kunna tänkas. Ett möjligt exempel nämns i avgörandet (p. 19). Ett annat är att revisorn har varit grovt vårdslös samtidigt som någon oaktsamhet inte kan styrkas på styrelseledamotens sida. Men då närmar man sig det skadeståndsansvar som kan utlösas av att det är fråga om svindleri.
4. I målet ingick styrelseledamöterna i den styrelse som avgav den felaktiga årsredovisningen. Om det i stället hade rört sig om en nytillträdd styrelseledamot skulle bedömningen enligt min mening ha kunnat bli en annan. Ifall en sådan ledamot inte förmår att exculpera sig med avseende på en felvärdering i en kontrollbalansräkning som vilar på den senast fastställda årsredovisningen, och ledamoten därför inte kan undgå ett medansvar, så håller jag inte för osannolikt att såväl de styrelseledamöter som stod bakom årsredovisningen som den granskande revisorn skulle kunna ådra sig ansvar enligt 29 kap. 1 respektive 2 § för den skada som medansvaret kan ha inneburit för den nytillträdde ledamoten. Den som tillträder som styrelseledamot har i regel anledning att inte bara studera den senast fastställda årsredovisningen utan kan många gånger också med fog bygga olika ställningstaganden på dess innehåll.
5. Målet tangerar frågan hur man ska se på det inbördes ansvaret mellan en styrelseledamot och en revisor vid tillämpningen av regressregeln i 29 kap. 6 §. I fråga om felaktigheter i bokföringen tar HD - när det gäller en revisors skadeståndsansvar mot en sty-relseledamot - fasta på att styrelsen som bolagsorgan ansvarar för att bokföring sker i enlighet med gällande lagar och föreskrifter medan revisorn som kontrollorgan ska granska denna. Det leder till frågan ifall denna inbördes funktionsuppdelning bör få genomslag också i en regressomgång. Förmodligen bör uppdelningen tillmätas viss betydelse, men under vilka förutsättningar och i vilken grad tål att diskuteras. Förevarande avgörande ger enligt min mening ingen närmare ledning i dessa hänseenden.
6. En annan fråga är hur man ska se på regressgrunden i det fallet att en revisor och en styrelseledamot båda har varit oaktsamma med avseende på en felaktighet i årsredovisningen och därför mot en skadelidande tredje man ådragit sig ett solidariskt ansvar för samma skada. En revisor och en styrelseledamot står inte i något avtalsförhållande till varandra. Den här antagna utgångspunkten att de inte har något ömsesidigt skadeståndsansvar enligt reglerna i aktiebolagslagen leder då till att det rör sig om en subrogationsgrundad regressrätt. Den av revisorn och styrelseledamoten som infriar den skadelidandes skadeståndsfordring träder således genom subrogation i den skadelidandes ställe med avseende på dennes rätt mot den andre av dem (ibland talas det om cessio legis). Att regressrätten förklaras med det synsättet kan ha betydelse i skilda hänseenden. Det saknas dock anledning att i detta sammanhang gå närmare in på denna fråga.