NJA 2018 s. 694

Tillämpning av 4 § femte stycket räntelagen vid beräkning av ränta på kränkningsersättning.

Bakgrund

Hovrätten för Västra Sverige dömde den 8 oktober 2018 J.O. för åtta fall av sexuellt utnyttjande av underårig enligt 6 kap. 4 § första stycket andra meningen BrB i dess lydelse före den 1 april 2005. Sju av brotten var begångna mot MA under tiden augusti 2002-februari 2003 och innebar att J.O. hade haft sexuellt umgänge med MA bestående i vaginala och orala samlag. MA var vid den tiden 13-14 år och J.O. 31 år. Ett av brotten riktade sig mot MB. J.O. hade någon gång under tiden augusti 1999-augusti 2000 haft sexuellt umgänge med henne genom bl.a. ett oralt samlag och genom att han med finger/fingrar smekt och penetrerat hen-nes slida. MB var då 12 år och J.O. 28-29 år. Hovrätten dömde J.O. till fängelse i ett år och sex månader. Vid straffmätningen beaktades att ovanligt lång tid förflutit sedan brotten begicks.

J.O. ålades att utge skadestånd till målsägandena enligt deras yrkanden. Ersättningen till MA uppgick till 140 000 kr, varav 125 000 kr för kränkning och 15 000 kr för sveda och värk, och ersättningen till MB till 115 000 kr, varav 100 000 kr för kränkning och 15 000 kr för sveda och värk. På beloppen skulle betalas ränta enligt 6 § räntelagen, till MA från den 11 februari 2003 och till MB från den 9 augusti 2000.

Högsta domstolen

J.O. överklagade hovrättens dom och HD meddelade prövningstillstånd i fråga om beräkning av skadeståndsersättning till MA och MB samt ränta på skadeståndsbeloppen. I övriga delar skulle hovrättens avgörande stå fast.

J.O. yrkade att skadestånden skulle bestämmas i enlighet med den ersättningsnivå som var praxis vid tiden för de brottsliga gär-ningarna och att ränta följaktligen skulle beräknas på dessa lägre belopp.

MA och MB bestred J.O:s ändringsyrkande.

Frågan om efter vilka principer ersättning skulle beräknas hänsköts till avgörande av HD i dess helhet. Målet föredrogs och i beslut den 24 november 2017 förklarade HD att kränkningsersättning som utgångspunkt ska bestämmas efter de principer som gäller vid tiden för fastställande av ersättningen samt att ersättning för sveda och värk som utgångspunkt ska bestämmas efter de principer som gällde vid tidpunkten för skadans uppkomst (NJA 2017 s. 938, "De hänskjutna ersättningsfrågorna").

I yttrande efter det att HD:s beslut meddelats anförde J.O. att ränta på kränkningsersättningen skulle löpa först från dagen för tingsrättens dom.

MA och MB motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Christina Berg, föreslog i betänkande följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

- - -

De återstående frågorna i målet

6. HD har nu att för det första bedöma hur de principiella ställningstaganden som slogs fast i "De hänskjutna ersättningsfrågorna" ska tillämpas i målet vid beräkning av skadeståndsersättning till MA och MB. Därefter ska HD bestämma ränta på skadestånden.

Förändringarna av den straffrättsliga regleringen avseende sexualbrott mot barn sedan de skadeståndsgrundande brotten i målet begicks

7. Såvitt gäller samlag och andra på visst sätt kvalificerade sexuella beteenden med barn under 15 år gällde före den 1 april 2005 att sådana gärningar när förutsättningar för detta förelåg i princip skulle bedömas enligt de allmänna bestämmelserna i 6 kap. 1-3 §§ BrB om våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande. För det fall att ingen av de bestämmelserna var tillämplig fanns en kompletterande bestämmelse i 4 § om sexuellt utnyttjande av underårig enligt vilken varje form av samlag eller sexuellt umgänge med den som var under 15 år var straffbelagt. Straffskalan för sexuellt utnyttjande av underårig av normalgraden var fängelse i högst fyra år.

8. Genom 2005 års reform ändrades bl.a. den systematiska uppbyggnaden av sexualbrotten i väsentliga hänseenden och då inte minst när det gäller brott som riktas mot barn under 15 år. Våldtäkt mot barn infördes som ett särskilt brott, se 6 kap. 4 § första stycket BrB. Denna nya bestämmelse ersatte den tidigare straffbestämmelsen i samma paragraf om sexuellt utnyttjande av underårig i fråga om de allvarligaste kränkningarna. Övriga fall kom i stället att omfattas av de samtidigt tillkomna bestämmelserna om sexuellt utnyttjande av barn och sexuellt övergrepp mot barn i 5 och 6 §§.

9. Brottet våldtäkt mot barn, som alltså inte hade någon riktig motsvarighet tidigare, kännetecknas av att gärningsmannen utan att använda våld eller hot och utan att tvinga barnet har samlag med barnet eller med barnet genomför annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, bl.a. orala och anala samlag och att föra in föremål eller fingrar i en flickas slida (prop. 2004/05:45 s. 135 f. och 143).

10. Våldtäkt mot barn har straffskalan fängelse i lägst två och högst sex år. För fall som enligt den tidigare regleringen bedömdes som sexuellt utnyttjande av underårig och som enligt den nya regleringen i stället bedöms som våldtäkt mot barn, innebar lagändringarna således en väsentlig straffskärpning.

11. Ett viktigt skäl för den systematik som infördes år 2005 var att den tidigare regleringen, särskilt när det gäller våldtäktsbrottet, hade medfört eller riskerade att medföra otillfredsställande resultat beträffande brottsrubriceringen på grund av att sexuella övergrepp mot barn i många fall genomförs utan någon användning av våld eller hot. 1998 års Sexualbrottskommitté, vars betänkande låg till grund för regeringens förslag, anförde att det är självklart att gärningsmannen upplevs som hotfull även om han inte utövat något fysiskt våld och att övergreppet för barnet är både skrämmande och smärtsamt. En sådan gärning ansågs därför av kommittén lika straffvärd som sexuella övergrepp som riktas mot vuxna och som innehåller tvång. Kommittén anförde även att reaktionerna och skadorna efter sexuella övergrepp mot barn är många men alltid allvarliga. Att bli utsatt för en stark stress och att utsättas för så påfrestande upplevelser som ett sexuellt övergrepp innebär utmanar grundläggande värden hos barnet och ger ett trauma. (SOU 2001:14 s. 99 f., 117 och 265.)

12. Med rubriceringen våldtäkt mot barn avsågs att markera allvaret i gärningen och den ansågs också ge uttryck för den skärpta syn på sexualbrott som låg bakom förslaget till 2005 års lagstiftning. (Prop. 2004/05:45 s. 69.)

13. 2008 års sexualbrottsutrednings betänkande låg till grund för de lagändringar rörande sexualbrotten som gjordes år 2013 (se prop. 2012/13:111). Utredningen anförde bl.a. att av betydelse för övervägandena kring hur lagstiftningen avseende brott mot barn bör utformas är vilka erfarenheter som kan dras av forskning och klinisk verksamhet gällande barn som utsatts för sexuella övergrepp. På utredningens uppdrag lämnade en överläkare ett särskilt utlåtande där det dåvarande kunskapsläget i fråga om de medicinska erfarenheterna gällande konsekvenser av sexuella övergrepp mot barn beskrevs översiktligt. Bland annat angavs i det särskilda utlåtandet att sexuella övergrepp under barndomen har en synnerligen malign potential att skapa livslånga traumatiska skador hos offret. (SOU 2010:71 s. 301 och 603 ff.)

14. HD har i ett antal avgöranden prövat tillämpningen av den reformerade sexualbrottslagstiftningen, bl.a. i fråga om gränsdragningen mellan våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av barn, se t.ex. NJA 2006 s. 79 I och II, NJA 2012 s. 564 och NJA 2015 s. 948.

Utvecklingen av ersättningsnivåerna för kränkning samt sveda och värk vid vissa sexualbrott mot barn

15. Vad gäller ersättning för kränkning vid våldtäkt mot barn vid ett enstaka tillfälle tillämpar Brottsoffermyndigheten sedan år 2013 ett schablonbelopp på 100 000 kr. Det förutsätts då att gärningen inte har inneburit annat våld eller tvång än det som ligger i att brottet har riktats mot ett barn. Om det har förekommit mer uttalat våld eller tvång i samband med brottet lämnas ersättning normalt med 125 000 kr. Dessförinnan hade myndigheten sedan år 2006 tillämpat ett schablonbelopp på 75 000 kr respektive 100 000 kr vid inslag av våld eller tvång. Höjningen av schablonbeloppen år 2013 motiverades med att den tidigare gällande nivån inte fullt ut avspeglade den skärpta synen på sexualbrott och inte heller tog hänsyn till det förändrade penningvärdet. (Beslut av Nämnden för brottsskadeersättning den 3 juni 2013.) De ersättningsnivåer som tillämpades vid motsvarande gärningar i början av 2000-talet och fram till år 2006 låg betydligt lägre (jfr t.ex. NJA 2001 s. 742, där kränkningsersättning bestämdes till 10 000 kr när den tilltalade hade haft flera samlag med en 14-årig flicka).

16. Beträffande ersättning för sveda och värk vid våldtäkt mot vuxna tillämpade Brottsoffermyndigheten sedan åtminstone början av 1990-talet och fram till år 2013 en schabloniserad ersättning om 10 000 kr. Det beloppet hade under många år motsvarat en akut sjuktid på omkring sex månader. Någon fastställd schablon vid sexuellt utnyttjande av underårig fanns inte. Den ersättning som utgick låg normalt under 10 000 kr. Sedan år 2013 tillämpar Brottsoffermyndigheten ett normalbelopp om 15 000 kr både vid våldtäkt mot vuxna och vid sådan våldtäkt mot barn som inte har innefattat inslag av annat våld eller tvång än det som ligger i att brottet har riktats mot ett barn. Beloppet har fastställts med utgångspunkt i att nå en nivå som numera motsvarar en akut sjuktid på omkring sex månader. (Beslut av Nämnden för brottsskadeersättning den 25 februari 2013.)

Ersättning för sveda och värk vid våldtäkt mot barn bör bestämmas med beaktande av de nu gällande schablonerna och hjälptabellerna oav-sett när skadan uppkom

17. Som framgår av "De hänskjutna ersättningsfrågorna" ska kränkningsersättning som utgångspunkt bestämmas efter de principer som gäller vid tiden för fastställande av ersättningen. Av rättsfallet framgår även att ersättning för sveda och värk däremot som utgångspunkt ska bestämmas efter de principer som gällde vid tidpunkten för skadans uppkomst. Detta utesluter dock inte att det också vid bestämmandet av ersättningen för sveda och värk kan finnas anledning att beakta de senaste schablonerna och hjälptabellerna. Ändringar i detta material kan t.ex. ha motiverats av ny kunskap om hur allvarlig den aktuella skadan kan anses vara. (Se p. 12.)

18. På liknande sätt som när det gäller den nuvarande ersättningsnivån för kränkning vid våldtäkt mot barn utgör även den nuvarande ersättningsnivån för sveda och värk vid våldtäkt mot barn en tydlig spegling av den straffrättsligt skärpta synen på sexualbrott mot barn och de överväganden som ligger bakom denna. Såväl i straffrättsligt hänseende som med avseende på ersättning för kränkning samt sveda och värk har alltså våldtäkt mot barn likställts med våldtäkt mot vuxna. Detta får till stor del anses vara en följd av en med tiden ökad insikt om och större förståelse av skadligheten av sexuella övergrepp mot barn, jfr punkterna 11-13.

19. Mot denna bakgrund finns det anledning att vid bestämmande av ersättning för sveda och värk vid våldtäkt mot barn beakta de senaste schablonerna och hjälptabellerna oavsett när skadan uppkom.

Överkompensation för penningvärdeförsämring bör reduceras genom korrigering av beloppet varpå räntan löper

20. Av 4 § femte stycket räntelagen framgår att ränta på skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott, frånsett livränta, alltid ska utgå från den dag då skadan uppkom. Bestämmelsen, som infördes år 1987, innebär ett avsteg från de regler för beräkning av ränta som gäller vid andra typer av skadeståndsfordringar. Vid skada med anledning av uppsåtligt brott utgör det alltså inte en förutsättning för ränta att gärningsmannen har kunnat anträffas eller ens identifieras. För att ränta ska börja löpa är det i stället tillräckligt att skadan har uppkommit. (Prop. 1986/87:72 s. 18.) Enligt 6 § första stycket räntelagen ska räntan motsvara den av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan med tillägg av åtta procentenheter, s.k. dröjsmålsränta.

21. Ersättningsnivåerna för såväl kränkning som sveda och värk anpassas successivt efter förändringarna i penningvärdet. Även ränta enligt räntelagen är emellertid så konstruerad att den innefattar ett hänsynstagande till en försämring av penningvärdet. I fall då det står klart att den ersättningsberättigade har erhållit full kompensation för penningvärdeförsämringen redan genom det sätt för hur ersättningsbeloppet har fastställts finns det således ett behov av att på något sätt göra korrigeringar i fråga om ränteberäkningen. Detta i syfte att minska eller helt reducera överkompensation till den skadelidande. (Jfr NJA 2013 s. 560.)

22. Det torde normalt kunna förutsättas att sådan full kompensation har erhållits då ersättningsbeloppet har fastställts med utgångspunkt i schabloner som på ett mer påtagligt sätt har höjts sedan skadan uppkom i takt med att även penningvärdet under samma tid har genomgått en större förändring. Vanligtvis torde således behov av korrigeringar inte aktualiseras annat än när det förflutit lång tid mellan skadans uppkomst och fastställandet av ersättningen.

23. Frågan är vilket sätt som bör och överhuvudtaget kan användas för korrigering av ränta i syfte att reducera överkompensation. Det kan konstateras att tillämpning av bestämmelsen om jämkning av ränta i 8 § räntelagen förutsätter helt andra omständigheter än vad som det nu är fråga om. Den bestämmelsen kan alltså inte tillämpas i detta sammanhang. (Jfr a. prop. s. 19 f.) På grund härav är det HD:s uppfattning att räntelagens bestämmelser i detta sammanhang medger varken förkortning av den tid under vilken räntan ska utgå enligt vad som föreskrivs i 4 § femte stycket eller att räntefoten sätts lägre än vad som framgår av 6 §. Ränta ska alltså utgå från dag för skadans uppkomst och motsvara den av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan med tillägg av åtta procentenheter.

24. Det verktyg för korrigering som står till buds är följaktligen beloppet varpå räntan ska löpa (jfr NJA 2013 s. 560 samt prop. 1975:102 s. 125 och prop. 1983/84:138 s. 8). Det beloppet kan då lämpligen bestämmas till skadeståndsbeloppets penningvärde vid den tidpunkt då ränta enligt 4 § femte stycket räntelagen började löpa.

Det bör inte göras någon korrigering av räntan utöver med hänsyn till penningvärdeförändringar

25. Dröjsmålsräntans uppgift är framför allt att tjäna som påtryckningsmedel mot gäldenären genom att bidra till att denne betalar fordringen i rätt tid (prop. 1975:102 s. 88). Inte minst med hänsyn härtill reser det vissa betänkligheter att låta ränta löpa på ett - även med beaktande av penningvärdeförändringar - högre belopp än vad skadeståndsbeloppet skulle ha fastställts till vid tidpunkten då skadan uppkom och ränta därmed började att löpa enligt 4 § femte stycket räntelagen. Frågan är därför om någon ytterligare korrigering av räntan än med endast beaktande av penningvärdeförsämringen bör göras i fall som dessa.

26. Ett alternativ till det sätt för korrigering som anges i punkten 24 är att i stället korrigera beloppet varpå ränta ska utgå med beaktande av och i takt med höjningarna av ersättningsnivåerna i tiden mellan skadans uppkomst och ersättningens fastställande. En sådan ränta skulle förvisso väl överensstämma med dröjsmålsräntans syfte och funktion för de fall där ersättning som utgångspunkt bestäms efter de principer som gäller vid tiden för fastställande av ersättningen. Som illustreras inte minst av omständigheterna i det nu aktuella målet är detta emellertid en tämligen komplicerad metod för att bestämma ränta. Med hänsyn till de uppenbara svårigheter för den praktiska rättstillämpningen som en sådan metod skulle komma att medföra, kan det inte anses lämpligt att kräva att korrigeringar av räntan ska göras utöver de hänsyn till penning-värdeförändringar som beskrivs i punkten 24. Ett sådant synsätt ligger också väl i linje med vad som i förarbetena vid räntelagens tillkomst framhölls om vikten av att lagens regler blir så enkla och lättillämpade som möjligt. Att reglerna i något enskilt fall ger ett resultat som kan anses mindre tillfredsställande ansågs vara en nackdel som får accepteras. (Se a. prop. s. 103.)

Bedömningen i detta fall

27. De i målet aktuella brotten begicks i tiden före 2005 års straffrättsliga reform och J.O. har följaktligen åtalats och dömts till straffrättsligt ansvar i enlighet med tidigare gällande bestämmelser. Med hänsyn till främst gärningarnas beskaffenhet, målsägandenas ålder och den betydande åldersskillnaden mellan J.O. och de båda målsägandena, är det HD:s bedömning att de begångna brotten skulle ha varit att bedöma som våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 4 § första stycket BrB om den straffrättsliga prövningen hade skett enligt den numera gällande regleringen.

28. Målsägandenas yrkanden i fråga om såväl kränkningsersättning som ersättning för sveda och värk överensstämmer med de schablonbelopp som numera tillämpas vid våldtäkt mot barn. HD gör ingen annan bedömning än den hovrätten gjort beträffande skäligheten av de yrkade skadeståndsbeloppen. Hovrättens dom ska således inte ändras såvitt avser dessa belopp.

29. Målsägandena har enligt 4 § femte stycket räntelagen rätt till ränta på skadeståndet från dagen för skadans uppkomst. Räntan ska beräknas i enlighet med den räntefot som anges i 6 § räntelagen. Med hänsyn till de påtagliga höjningar av framförallt ersättningsnivån för kränkning som skett sedan skadorna uppkom (se p. 15), och till den förändring av penningvärdet som skett under samma tid, får det anses stå klart att målsägandena redan genom de fastställda skadeståndsbeloppen får full kompensation för penningvärdeförsämring för tiden efter skadans uppkomst. I enlighet med vad som anförts i punkten 24 bör därför de belopp varpå ränta ska löpa korrigeras i förhållande till skadeståndsbeloppen. Dessa belopp bör bestämmas till 120 000 kr beträffande MA och till 90 000 kr beträffande MB. Hovrättens dom ska ändras i enlighet därmed.

DOMSLUT

HD ändrar på det sätt hovrättens dom att de belopp som J.O. ska utge ränta på bestäms till 120 000 kr beträffande MA och 90 000 kr beträffande MB.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ingemar Persson och Malin Bonthron) meddelade den 20 september 2018 följande dom.

DOMSKÄL

De återstående frågorna

1. HD har nu att dels bedöma hur de principiella ställningstaganden som gjordes i "De hänskjutna ersättningsfrågorna" ska tillämpas vid beräkning av ersättning för kränkning och för sveda och värk till MA och MB, dels bestämma ränta.

Ersättning för kränkning och för sveda och värk

2. I "De hänskjutna ersättningsfrågorna" angav HD de utgångspunkter som ska gälla då ersättning bestäms för kränkning respektive sveda och värk.

3. I fråga om kränkningsersättning finns i detta fall ingen anledning att avvika från utgångspunkten att ersättningen ska bestämmas efter vad som gällde vid tidpunkten då ersättningen fastställdes eller med andra ord vid tiden för tingsrättens dom.

4. I fråga om ersättning för sveda och värk kom HD i rättsfallet fram till att ersättningen som en utgångspunkt ska bestämmas efter de principer som gällde vid tiden för skadans uppkomst. Det ansågs emellertid inte uteslutet att beakta de senaste schablonerna och hjälptabellerna; ändringar kan ha motiverats av ny kunskap om hur allvarlig den aktuella skadan kan anses vara.

5. Den höjning av den schablonmässiga ersättningsnivån för sveda och värk, från 10 000 kr till 15 000 kr, som är aktuell i detta fall och som skett sedan skadorna uppkommit synes inte ha sin grund i ny kunskap. Ersättningen motsvarar, liksom tidigare, en akut sjuktid på sex månader. Det finns alltså inte heller i fråga om ersättning för sveda och värk skäl att avvika från den utgångspunkt som angavs i "De hänskjutna ersättningsfrågorna". Sveda och värk ska därför ersättas enligt den nivå som gällde vid skadans uppkomst.

Ränta på kränkningsersättning

6. När en fordran avser skadestånd med anledning av ett uppsåtligt brott och inte ska utges som livränta, gäller en särskild regel om startpunkten för räntans löptid. Ränta ska betalas från den dag då skadan uppkom (4 § femte stycket räntelagen). För att ränta ska börja löpa är det tillräckligt att en skada har uppkommit och att den är följden av ett uppsåtligt brott som gärningsmannen är skyldig att betala skadestånd för.

7. En tillämpning av den särskilda startpunkten enligt 4 § femte stycket förutsätter inte att ersättningsbeloppet då är preciserat eller att något krav eller någon utredning har presenterats för den som har vållat skadan (gärningsmannen). Ränta börjar löpa även om gärningsmannen inte har kunnat anträffas eller ens identifieras i anslutning till skadans uppkomst. Under förarbetena pekades särskilt på det otillfredsställande i att den som lidit skada i anslutning till ett uppsåtligt brott dittills inte generellt kunnat få ränta på skadeståndsbeloppet redan från den dag då skadan uppkom. (Se prop. 1986/87:72 s. 11 och 18.)

8. Ränta ska därför bestämmas med startpunkt vid skadans uppkomst eller sålunda - när fråga är om kränkningsersättning - tiden för brottet.

9. Tiden mellan skadans uppkomst och domen (när ersättningen fastställs enligt då gällande principer) kan i en del fall vara avsevärd. Det kan därmed förekomma att räntan löper under lång tid redan innan kränkningsersättningen blir slutligt preciserad. Inte minst gäller detta vid vissa sexualbrott mot barn, eftersom tiden för åtalspreskription då räknas från målsägandens artonårsdag (35 kap. 4 § andra stycket BrB, jfr 3 § preskriptionslagen, 1981:130). En ersättning som bestäms enligt principerna vid tiden för domen kan vidare, när lång tid har förflutit, vara betydligt högre än den som skulle ha fastställts då skadan uppkom.

10. Frågan är om ränteberäkningen bör anpassas till de situationerna. Någon förutsättning för jämkning enligt räntelagen finns inte, vare sig det gäller räntans nivå eller räntans löptid (jfr 8 §). En anpassning skulle därför närmast få ske genom att räntan under tiden fram till domen beräknas på ett lägre belopp än ersättningsbeloppet. Synsättet skulle vara att fordringen blir större allteftersom ersättningsprinciperna ändras och att ränta i samma utsträckning ska räknas på ett successivt ökande belopp.

11. Flera skäl talar dock för att stor restriktivitet bör råda i fråga om att bestämma ränta på ett lägre kapitalbelopp än det utdömda när den särskilda regeln för uppsåtliga brott i 4 § femte stycket tillämpas. I realiteten ligger ett sådant beräkningssätt nära en jämkning av räntan, men utan stöd i räntelagen.

12. Från mer allmänna utgångspunkter bör det konstateras också att regeln vid uppsåtliga brott visserligen har getts en särskild utformning i några avseenden, men att det inte heller i övrigt är helt ovanligt att ränta börjar löpa innan en slutlig skadereglering kan ske; i vissa fall är det sålunda inte möjligt att fastställa det slutliga ersättningsbeloppet förrän efter den dag då ränta har börjat löpa. Detta har - vid räntelagens tillkomst - inte ansetts hindra att räntan redan från början ska räknas på det sedermera slutligt fastställda beloppet. (Se prop. 1975:102 s. 125, jfr NJA 2013 s. 560 p. 9 och 10.) Det bör också noteras att räntelagen har fått en utformning som ska göra den enkel och lätt att tillämpa. Att den i något särskilt fall ger ett mindre tillfredsställande resultat har ansetts vara en nackdel som får accepteras (se a. prop. s. 103). Just när det gäller 4 § femte stycket har lagstiftaren dessutom valt en lösning som ska stärka brottsoffrens ställning vid uppsåtliga brott (se prop. 1986/87:72 s. 11). Det i och för sig förståeliga intresset av att finna rimliga lösningar på enskilda fall får därför inte leda till att det skapas oklarheter om hur räntan ska bestämmas.

13. En utveckling med höjda schabloniserade ersättningar kan ha flera orsaker, men kan bl.a. bero på nyvunna insikter och ändrade värderingar när det gäller allvaret i de kränkningar som brottet har inneburit för målsäganden (jfr "De hänskjutna ersättningsfrågorna" p. 10). Att utgå från de lägre beloppen vid beräkning av räntan fram till domen framstår då som mindre väl fören-ligt med motiven bakom räntelagens regler och försvagar kopplingen till den allmänna utgångspunkt som anges i "De hänskjutna ersättningsfrågorna", alltså att kränkningsersättningen ska bestämmas efter de principer som gäller när den fastställs.

14. En höjning av kränkningsersättningen kan dock, till en del, ses som en kompensation för att penningvärdet har försämrats. Också räntan enligt räntelagen har ett sådant inslag. I "De hänskjutna ersättningsfrågorna" (p. 13) har HD uttalat att skadeståndet för kränkning i ett enskilt fall kan framstå som alltför högt, om ränta utgår enligt 4 § femte stycket räntelagen. Det ska alltså vara möjligt att i det enskilda fallet pröva om ersättningen med ränta blir alltför hög i den meningen att en skadelidande kompenseras för penningvärdeförsämringen på flera sätt och sammantaget mer än fullt ut. Rättsfallet NJA 2013 s. 560 har vid ränteberäkning på ersättning enligt trafikskadelagen också öppnat för att korrigering ska kunna ske i klara fall av överkompensation för penningvärdeförsämringar.

15. Det bör dock mot bakgrund av de principiella skäl som har angetts i det föregående - och med hänvisning till de praktiska svårigheter som kan finnas att på ett tydligt och förutsebart sätt bestämma en överkompensation - ställas höga krav för att korrigering ska ske i de situationer som omfattas av 4 § femte stycket räntelagen. Det bör inte kunna bli fråga om att mera regelmässigt göra korrigeringar därför att ersättningsnivåerna har höjts. En korrigering bör kunna aktualiseras bara rent undantagsvis och i enskilda fall där det uppkommer en påtaglig och urskiljbar överkompensation för just försämringen av penningvärdet. I andra situationer bör ränta utgå från dagen för skadans uppkomst på det slutligt fastställda beloppet, något som för övrigt förekommer i domstolarnas praxis med stöd bl.a. av rättsfallet NJA 1997 s. 315.

Ränta på ersättning för sveda och värk

16. Också vid ersättning för sveda och värk med anledning av uppsåtligt brott ska ränta bestämmas enligt 4 § femte stycket räntelagen. Det är alltså skadans uppkomst som utgör startpunkt för räntans löptid. Även själva ersättningen ska som utgångspunkt bestämmas efter de principer som gällde vid tiden för skadans uppkomst. Den frågeställning om korrigering av ränteberäkningen som kan uppkomma vid kränkningsersättning (p. 14 och 15) blir då inte aktuell.

Bedömningen i detta fall

17. Målsägandenas yrkanden i fråga om kränkningsersättning överensstämmer med de schablonbelopp som numera tillämpas vid aktuell brottslighet. HD gör ingen annan bedömning än den som hovrätten har gjort av beloppen. Målsägandena har därför rätt till kränkningsersättning med 125 000 kr respektive 100 000 kr.

18. När det gäller ersättning för sveda och värk bör, med hänvisning till den ersättningsnivå som Brottsoffermyndigheten tilllämpade vid skadans uppkomst, vardera av målsägandena tillerkännas ett belopp om 10 000 kr (jfr p. 5).

19. Vad sedan gäller beräkningen av räntan kan det konstateras att nivån för kränkningsersättning har höjts avsevärt under tiden mellan skadans uppkomst, när ränta ska börja löpa, och tingsrättens dom. Den schabloniserade ersättningen vid tiden för domen motsvarade 100 000 kr för den typ av brott som är aktuell i detta mål. Vid tiden för skadornas uppkomst var nivån betyd-ligt lägre (jfr t.ex. NJA 2001 s. 742, där kränkningsersättningen bestämdes till 10 000 kr när den tilltalade hade haft flera samlag med en 14-årig flicka).

20. Höjningen får bl.a. anses innefatta kompensation för försämringen av penningvärdet under mellantiden. Också räntan avser att kompensera bl.a. för detta. En ränta som beräknas på det slutligt fastställda beloppet kan därför antas i viss mån överkompensera målsägandena för försämringen av penningvärdet. Emellertid får höjningen till allt övervägande del anses gå tillbaka på nyvunna insikter och ändrade värderingar när det gäller allvaret i kränkningarna. Mot bakgrund av den restriktivitet som av principiella och praktiska skäl bör gälla vid korrigering av ränta som utgår vid uppsåtliga brott och som bestäms enligt 4 § femte stycket räntelagen, kan skälen för en korrigering av räntan inte anses vara tillräckligt starka i detta fall. När det gäller ersättningarna för sveda och värk saknas anledning att överväga någon korrigering.

21. J.O. ska därför betala ränta på de slutligt fastställda skadeståndsbeloppen, 135 000 kr respektive 110 000 kr, från dagen för skadans uppkomst. Som hovrätten påpekat har han betalat en del av skadeståndet till en av målsägandena.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att det skadestånd som J.O. ska betala till MA bestäms till 135 000 kr och ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 februari 2003 och att det skadestånd som J.O. ska betala till MB bestäms till 110 000 kr och ränta enligt 6 § räntelagen från den 9 augusti 2000.

Justitieråden Ann-Christine Lindeblad, referent, och Svante O. Johansson var skiljaktiga och ansâg att ränta på kränkningsersättningarna enligt 4 § femte stycket räntelagen fram till dagen för tingsrättens dom skulle beräknas på 15 000 kr för MA och 10 000 kr för MB samt att domskälen skulle ha följande lydelse från och med punkten 10.

10. Ränta enligt räntelagen är så konstruerad att den innefattar ett hänsynstagande till en försämring av penningvärdet. I fall då det står klart att den ersättningsberättigade har erhållit full kompensation för penningvärdeförsämringen redan genom det sätt för hur ersättningsbeloppet har fastställts kan det således finnas ett behov av att på något sätt göra korrigeringar i fråga om ränteberäkningen. Detta i syfte att minska eller helt reducera överkompensation till den skadelidande. (Jfr NJA 2013 s. 560.)

11. Det torde normalt kunna förutsättas att sådan full kompensation har erhållits då ersättningsbeloppet har fastställts med utgångspunkt i schabloner som på ett mer påtagligt sätt har höjts sedan skadan uppkom i takt med att även penningvärdet under samma tid har genomgått en större förändring. Vanligtvis torde behov av korrigeringar inte aktualiseras annat än när det förflutit lång tid mellan skadans uppkomst och fastställandet av ersättningen.

12. Den schabloniserade ersättningsnivå, i fråga om brottslighet motsvarande den i målet aktuella, som tillämpades i fråga om kränkning vid tiden för fastställande av ersättningarna uppgick till 100 000 kr. Vid tiden för skadornas uppkomst tillämpades för motsvarande brottslighet betydligt lägre ersättningsnivåer (jfr t.ex. NJA 2001 s. 742, där kränkningsersättning bestämdes till 10 000 kr när den tilltalade haft flera samlag med en 14-årig flicka).

13. Räntelagens bestämmelser medger varken förkortning av den tid under vilken räntan ska utgå eller att räntefoten sätts lägre än vad som framgår av 6 §. Det är också tveksamt om räntelagen ger stöd för en fri ränteberäkning så att penningvärdeförändringar inte får dubbelt genomslag eller för att annars korrigera otillfredsställande resultat. Ränta ska således utgå från dagen för skadans uppkomst och motsvara den av Riks-banken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan med tillägg av åtta procentenheter. Under sådana förhållanden framstår i detta fall ersättningen för kränkning som alltför hög, om ränta utgår enligt 4 § femte stycket räntelagen (se p. 13 i "De hänskjutna ersättningsfrågorna").

14. Frågan är då vilken metod som bör och över huvud taget kan användas för korrigering av ränta i syfte att reducera överkompensation eller annars korrigera otillfredsställande resultat. Det verktyg för korrigering som står till buds är beloppet som räntan ska löpa på (jfr NJA 2013 s. 560 samt prop. 1975:102 s. 125 och prop. 1983/84:138 s. 8). En anpassning skulle kunna ske genom att ersättningsbeloppet jämkas, men en sådan lösning är inte invändningsfri. Bortsett från att den kan förväntas medföra vissa tillämpningsproblem i den praktiska hanteringen, är det främmande att låta räntan i det enskilda fallet bestämma ersättningsbeloppet. En anpassning skulle också kunna ske genom att räntan under tiden fram till domen beräknas på ett lägre belopp än ersättningsbeloppet. Den teoretiska utgångspunkten är då att beloppet för ränteberäkningen justeras i takt med att skadan ska värderas efter nya principer. En förhöjd ersättningsnivå innebär att ränta utgår på ett lägre belopp fram till tidpunkten för höjningen och på ett högre för tiden därefter. Men en sådan utgångspunkt svarar knappast mot de praktiska krav som kan ställas i dessa fall.

15. Ränta bör i stället lämpligen beräknas på det ersättningsbelopp som gällde vid den tidpunkt då ränta enligt 4 § femte stycket räntelagen började löpa, för att höjas till det högre belopp som gällde vid den tid då ersättningsbeloppet slutligen fastställdes. En sådan tillämpning är också i linje med dröjsmålsräntans syfte och funktion.

16. Överröstade i denna fråga är vi i övriga frågor eniga med majoriteten.