NJA 2018 s. 805

T.M. har i första hand gjort gällande att PRA Groups fordran är preskriberad och att han därför inte är betalningsskyldig. I andra hand har han anfört att återbetalning ska ske på grund av att PRA Group har vållat honom skada.

PRA Group har gjort gällande att det saknas rätt till återbetalning av de utmätta medlen samt att T.M. inte heller har rätt till skadestånd eftersom han inte har lidit någon skada och PRA Group i vart fall inte har vållat någon ersättningsgill skada.

Med utgångspunkt i domstolarnas bedömning att fordran är preskriberad har HD meddelat prövningstillstånd.

Huvudfrågan i målet är om en betalning av en preskriberad fordran som inte har skett frivilligt kan återkrävas och, i så fall, om förutsättningar föreligger för återbetalning i det nu aktuella fallet.

I fråga om preskription av fordringar gäller preskriptionslagen (1981:130) i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet (1 §).

I 2 § första stycket preskriptionslagen anges att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. I samma bestämmelse andra stycket anges dock att preskriptionstiden är tre år för fordran mot en konsument, om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk.

I 8 § preskriptionslagen anges att preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Det innebär att gäldenären inte längre är skyldig att fullgöra den prestation som fordringen avser. Borgenären ska inte kunna utverka dom eller liknande avgörande för att få fordringen fastställd. Inte heller ska verkställighet kunna ske genom exekutiv myndighet. (Se prop. 1979/80:119 s. 71 f.)

Betydelsen av att en förpliktelse har preskriberats bygger historiskt på konstruktionen att preskription i och för sig inte utsläckte förpliktelsen, utan endast innebar en förlust av borgenärens talerätt. Konsekvensen ansågs vara att fordringen som sådan stod kvar, men att den endast var naturlig och därför inte indrivningsbar. Konstruktionen förlust av talerätt och naturlig fordran har dock diskuterats i litteraturen och argument har förts fram för att en enkel och klar ordning skulle vara att en preskriberad skuld inte längre anses vara existerande (se punkten 28). (Se bl.a. Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 573 f.)

En betalning kan ske med och utan rättsgrund. Med en betalning utan rättsgrund menas att betalningen sker utan att betalaren har någon skyldighet att betala (respektive betalningsmottagaren någon rätt till betalning). (Se Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl. 2018, s. 127 ff., 818 och 823 samt NJA 2011 s. 739, NJA 2015 s. 1072 och NJA 2016 s. 1074.)

Ett erkännande av en skuld ska ge uttryck för en viljeförklaring. Innebörden ska i princip vara att gäldenären erkänner skulden genom att bekräfta fordringens existens. Ett erkännande av rättsgrunden bör normalt vara tillräckligt. Erkännandet måste vidare ha sådan precision att det kan hänföras till en viss förpliktelse. (Se Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 241 ff.)

Enligt allmänna avtalsrättsliga principer ska frågan om gäldenärens handlande är att betrakta som ett erkännande bedömas med utgångspunkt i tillitsprincipen. Detta innebär att det avgörande är den befogade förväntningen, dvs. den tillit som borgenären knyter till gäldenärens handlande, och inte vad gäldenären har avsett med sitt handlande. (Se Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 243 ff.)

En betalning kan ske under sådana förhållanden att det framgår att gäldenären betalar, inte för att han anser sig skyldig till det utan för att han på grund av vissa ekonomiska eller rättsliga realiteter ser sig nödgad att göra det. Om gäldenären klargör detta förhållande, dvs. att fråga är om betalning under protest, kan betalningen inte anses innebära något erkännande av skulden. (Se Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 259 f.)

Frågan om verkan av en betalning av en fordran som är preskriberad är inte reglerad i preskriptionslagen och inte heller berörd i lagens förarbeten. Om preskription har inträtt så finns det i princip ingen anledning att anta något annat än att ett erkännande även i denna situation har den verkan att gäldenären ådrar sig betalningsskyldighet. Med hänsyn till att erkännandet av en redan preskriberad skuld leder till en för gäldenären mer drastisk följd än när preskription ännu inte har inträtt bör man dock inta en viss skärpt hållning till vad som kan och bör uppfatttas som ett gäldenärens erkännande. Normalt är dock omständigheterna sådana att en betalning av en preskriberad skuld är att anse som ett erkännande. Ett erkännande av en preskriberad skuld återupplivar alltså som regel skulden. (Se bl.a. Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 257, 274 f. och 385.)

Att en preskriberad fordran kan återuppväckas framgår av flera äldre rättsfall, se NJA 1897 s. 459, NJA 1921 s. 275 och NJA 1926 s. 426. Det konstateras även i nyare rättsfall, se NJA 2002 s. 358 och NJA 2004 s. 499.

Bedömningen av om en fordran är återuppväckt bör i enlighet med allmänna avtalsrättsliga principer utgå från gäldenärens vilja i det en-skilda fallet. HD har dock uttalat att när gäldenären är en konsument bör krävas att han på ett otvetydigt sätt har åtagit sig att betala fordringen trots att han haft vetskap om att den är preskriberad eller att det framgår att han, oavsett hur det förhåller sig med frågan om preskription, är villig att åta sig betalningsskyldighet. Bevisbördan för att så är fallet bör åvila borgenären. (Se NJA 2002 s. 358 och NJA 2004 s. 499.)

En betalning som kan ses som ett erkännande av en preskriberad skuld återupplivar alltså som regel skulden. Som konstaterats ovan kan däremot en betalning som sker ofrivilligt inte anses innebära något erkännande av skulden. En betalning som skett på grund av löneutmätning kan således inte anses medföra ett återupplivande av en redan preskriberad fordran. (Jfr RH 2002:66.)

En allmänt rådande huvudregel är att en betalning av en preskriberad fordran inte kan återkrävas (se bl.a. prop. 1979/80:119 s. 13 och 72). Det nuvarande rättsläget torde innebära att en betalning av en preskriberad skuld inte kan krävas åter ens om gäldenären vid betalningen inte visste om att preskription hade inträtt och oberoende av borgenärens insikt beträffande gäldenärens vetskap (se Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 574). Det finns också uttalanden i förarbetena till utsökningsbalken om att den rådande principen bör gälla även vid verkstäl-lighet (se prop. 1980/81:8 s. 333).

Den beskrivna etablerade ordningen är en konsekvens av läran att preskriptionen innebär endast förlust av talerätten. Fordringen är inte utsläckt, den är bara omvandlad till en naturlig fordring, och en betalning av en sådan fordring kan inte återkrävas. Denna förklaring av rättsläget har diskuterats och i litteraturen har det framförts skäl till varför den rådande uppfattningen inte under alla omständigheter bör vara tillämplig. (Jfr Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 547 och hänvisningarna i fotnot 1492 och s. 574 och hänvisningarna i fotnot 1589-1591.)

Huvudregeln passar väl in när det är fråga om en frivillig betalning som är att anse som ett erkännande av skulden och som så att säga återupplivar skulden. (Jfr bl.a. prop. 1979/80:119 s. 72.) Man skulle även kunna uttrycka det som att erkännandet och återupplivandet av skulden ger betalningen rättslig grund och en betalning som skett med rättslig grund kan inte krävas åter. (Jfr Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl. 2018, s. 128 ff., s. 766 och 819 ff. och Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 574.)

När gäldenären är en konsument har, som framgått ovan, HD ställt högre krav på vad som bör ses som ett erkännande av en skuld vilket får till följd att det kan antas att en betalning som en konsument gör i ovetskap om att preskription har inträtt kan krävas åter (se punkten 25).

I målet aktualiseras frågan om vad som bör gälla när omständigheterna är sådana att en gäldenärs betalning av en preskriberad skuld inte bör uppfattas som ett erkännande på grund av att det är fråga om en ofrivillig betalning som skett genom utmätning.

Att gäldenären ska ha rätt att kunna kräva tillbaka en ofrivillig betalning av en preskriberad fordran framstår som rimligt mot bakgrund av att borgenären inte har haft rätt till betalningsmedlen på grund av att fordran var preskriberad. Ett sådant rättviseskäl är av vikt för förtroendet för rättsordningen. (Jfr Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl. 2018, s. 824.) Detta synsätt får även anses stå i överensstämmelse med syftet med preskriptionsinstitutet, dvs. att verkan av preskription är att fordran inte längre ska kunna krävas ut efter preskriptionstidens utgång.

En återkravsrätt för gäldenären kan givetvis innebära en otrygghet för borgenären. Mot detta får vägas ovanstående skäl (punkten 32) och att borgenären, om en återkravsrätt föreligger, bör få behålla betalningen om han har gjort ett s.k. anpassningsförvärv enligt allmänna principer om condictio indebiti (se punkterna 36 och 37).

Ett annat skäl för att en betalning av en preskriberad skuld som inte samtidigt innebär ett erkännande ska kunna krävas åter är att man anser den preskriberade skulden som inte längre existerande. Den preskriberade skulden utgör med detta synsätt inte någon rättsgrund för betalningen. (Se punkten 18.) (Jfr Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 573 ff.)

Slutsatsen av detta resonemang blir att en rätt till återkrav bör föreligga vid betalning av en preskriberad skuld som inte kan ses som ett erkännande. Återkravsrätt föreligger därmed på grund av att betalningen skedde utan rättsgrund (jfr t.ex. NJA 2011 s. 739 och NJA 2015 s. 1072).

När rätt till återkrav föreligger, på grund av en betalning av en preskriberad fordran som inte kan ses som ett erkännande, uppkommer fråga om borgenären ändå bör få behålla betalningen på grund av att han har gjort ett s.k. anpassningsförvärv enligt allmänna principer om condictio indebiti (se Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 575 f. och fotnot 1595).

Under vissa förutsättningar kan betalningsmottagaren få behålla betalningsmedlen. Så är fallet om betalningsmottagaren dels har haft befogad anledning att tro att han eller hon hade rätt till de mottagna medlen (godtroskravet), dels i fortsatt befogad god tro har inrättat sig efter detta (inrättandekravet). Utöver de båda nämnda kraven gäller som förutsättning att det vid en övergripande intresseavvägning ska framstå som motiverat att betalaren ska förlora sin återkravsrätt. (Se bl.a. NJA 2011 s. 739 och NJA 2015 s. 1072.)

Om betalaren har gjort ett tydligt förbehåll om återkrav, t.ex. om betalning har skett under protest eller a conto, bör det utesluta möjligheten av ett anpassningsförvärv av betalningsmedlen (se Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl. 2018, s. 831 och NJA 1915 s. 485).

Som utgångspunkt har betalningsmottagaren bevisbördan för att omständigheterna är sådana att betalarens återkravsrätt ska falla (se bl.a. NJA 2015 s. 1072).

Betalningen har i det aktuella fallet skett på grund av utmätning i T.M:s lön och kan mot denna bakgrund inte ses som ett erkännande av den preskriberade fordran. Den preskriberade fordran har därmed inte heller blivit återupplivad. Betalningen har med andra ord skett utan rättslig grund och T.M. har till följd av detta en rätt att kräva betalningen åter från PRA Group.

Betalningen har skett under invändningen att fordran var preskriberad vilket är en inställning som T.M. har haft under hela handläggningen av tvisten. Under dessa förhållanden kan PRA Group inte anses ha visat att T.M:s återkravsrätt ska falla. T.M:s talan ska därför bifallas.