NJA 2016 s. 1074
En person lämnade vid betalning för skatt av misstag uppgifter som medförde att beloppet krediterades annans skattekonto, som därmed kom att visa överskott. Detta togs i anspråk genom utmätning för kontohavarens skulder till enskilda borgenärer. Av läran om condictio indebiti har ansetts följa att Skatteverket inte behövde återbetala det mottagna beloppet till betalaren.
Solna tingsrätt
J.D. väckte vid Solna tingsrätt den talan mot Skatteverket som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Anders Samuelson) anförde följande i dom den 30 juli 2015.
Bakgrund
J.D. har av misstag förväxlat ordningen på två siffror i sitt personnummer när han den 11 februari 2014 betalade in skatt (115 000 kr) till sitt skattekonto. Det aktuella beloppet krediterades en annan privatpersons (härefter A) skattekonto. När A:s skattekonto vid slutskatteberäkningen visade överskott underrättade Skatteverket, i enlighet med skyldigheten i 18 kap. 4 § skatteförfarandeförordningen, Kronofogden om överskottet. Eftersom A hade obetalda skulder i enskilda mål utmättes hela inbetalningen av Kronofogden och avräknades därefter mot de enskilda borgenärernas fordringar på A.
Yrkanden och inställning
J.D. har yrkat att Skatteverket ska förpliktas att till honom betala 115 000 kr jämte ränta - - -.
Skatteverket har bestritt käromålet. Det yrkade beloppet och räntan har vitsordats i och för sig.
- - -
Grunder
J.D.
I första hand är Skatteverket återbetalningsskyldigt enligt principerna om condictio indebiti då någon rättsgrund för betalning till det felaktiga kontot inte förelåg och Skatteverket redan vid mottagandet av beloppet råkat i ond tro då det inte fanns någon betalningsskyldighet för J.D. att betala in på A:s konto.
I andra hand är Skatteverket skyldigt att betala eftersom Skatteverket eller annan gör obehörig vinst. I tredje hand är Skatteverket skyldigt att betala då betalningen var ett förklaringsmisstag och Skatteverket var i ond tro om misstaget.
Skatteverket
J.D:s inbetalning till skattekontot är inte en sådan misstagsbetalning som gör att principen om condictio indebiti är tillämplig. För att den nämnda principen ska vara tillämplig krävs att den som har mottagit en inbetalning är identisk med den fysiska eller juridiska person som behållit eller på annat sätt tillgodogjort sig betalningen.
Skatteverket har varit skyldigt att upplysa Kronofogden om att ett överskott uppkommit på A:s skattekonto. Skatteverket är inte rätt part att rikta ett återkrav mot, utan J.D. får istället kräva den eller de borgenärer som genom utmätningen av överskottet på skattekontot fått hela eller delar av sin fordran betald.
En eventuell återbetalningsskyldighet för Skatteverket är i vart fall begränsad till sådan del av misstagsinbetalningen som Skatteverket kan disponera över. Det inbetalda beloppet finns varken kvar som ett överskott på skattekontot och har inte heller avräknats mot innehavarens obetalda skatter eller avgifter. Att Kronofogden utmätt beloppet gör inte att Skatteverket förfogat över inbetalningen på ett sätt som gjort att återbetalningsskyldighet uppkommit för Skatteverket.
Skatteverket har inte heller gjort någon obehörig vinst med anledning av misstagsinbetalningen på skattekontot. Skatteverket har inte fått betalning för någon fordran eller på annat sätt tillgodogjort sig medel som rätteligen skulle tillkomma någon annan.
Om J.D:s inbetalning ska ses som ett förklaringsmisstag så bör det eventuella förklaringsmisstaget vara riktat mot A eller A:s borgenärer som genom Kronofogdens utmätning fått fordringar betalda.
Omständigheter
J.D.
Staten har varit i ond tro beträffande betalningen. J.D. har kort tid efter att han fått besked om ställningen på sitt skattekonto påpekat misstaget till Skatteverket. A har inte på något sätt disponerat pengarna utan förhållit sig helt passiv. Den avstämning av skattekontot som sker gör inte att Skatteverket hamnar i god tro, se NJA 2011 s. 739. Att Skatteverket därefter underrättar Kronofogden om överskott på kontot förändrar inte läget. Att Skatteverket är rätt part framgår tydligt av NJA 2011 s. 739.
Det går inte att ange namn vid betalning till skattekonto utan bara personnummer. Skatteverket borde innan de skickar pengarna vidare för exekutiv åtgärd kontrollera att de medel som finns på kontot tillhör kontohavaren. En skattebetalare är mer utsatt än en konsument. Inbetalningssystemet är konstruerat så att en persons betalning till Skatteverkets girokonto automatiskt slussas vidare till ett skattekonto. Skatteverket stämmer inte av de pengar som betalas in till girot och följden måste bli ett stort ansvar för mottagaren (Skatteverket/staten). Utrymmet för Skatteverket att inte betala tillbaka är mycket begränsat.
A:s borgenärer gör en obehörig vinst till följd av Skatteverkets bristande rutiner, vilket Skatteverket måste svara för.
Skulle återbetalning inte ske på grundval av principerna om condictio indebiti är förfarandet att informera Kronofogden om att det finns ett överskott på skattekontot utan att kontrollera att medlen på skattekontot verkligen tillhör kontohavaren vårdslöst och skadeståndsgrundande.
Skatteverket
Condictio indebiti innebär att den som av misstag betalat ett belopp till någon har rätt att få beloppet återbetalat. I huvudsak är det då fråga om ett tvåpartsförhållande. I detta fall finns fler parter än så. Dels J.D., dels Skatteverket, dels A, dels Kronofogden och dels A:s borgenärer. Det är viktigt att hålla isär Skatteverkets och Kronofogdens roller. Det är Kronofogden som självständigt verkställer utsökningsmål och Skatteverket som självständigt hanterar skattekonton. Det saknas ett klart samband mellan misstagsinbetalaren och mottagaren och inte heller finns någon identitet mellan mottagaren och den som slutligen tillgodogjort sig inbetalningen. Detta innebär att misstagsinbetalningen inte omfattas av principen om condictio indebiti. Eftersom Skatteverket inte tagit del av eller på något sätt förfogat över misstagsinbetalningen kan situationen inte jämföras med den som var aktuell i NJA 2011 s. 739. Det ifrågasätts om det verkligen är i linje med principen om condictio indebiti att ålägga en part, som varken förfogat eller tagit del av en misstagsbetalning, återbetalningsskyldighet. Rimligare vore att i annan ordning pröva om de som mottagit misstagsinbetalningen har en återbetalningsskyldighet.
När en insättning felaktigt sker på ett skattekonto och skatter och avgifter sedan helt eller delvis betalas är Skatteverket enligt NJA 2011 s. 739 den betalningsmottagare som återkravet ska riktas mot. I rättsfallet var dock inte aktuellt för HD att ta ställning till vad som bör gälla när en felaktig insättning görs på ett skattekonto och detta sedan leder till att Kronofogden utmäter beloppet för annan än Skatteverkets fordringar. Skatteverket har i ett sådant fall inte fått någon betalning eller annan vinning av insättarens misstag. Det saknas därför grund eller möjlighet för Skatteverket att återbetala det utmätta beloppet. Det liknar då istället ett skadeståndsansvar och det har inte varit fråga om fel eller försumlighet från Skatteverkets sida varför det skulle i så fall bli fråga om strikt ansvar.
Skatteverket har inte till följd av betalningen fått några som helst ekonomiska eller andra fördelar på någon annans bekostnad. Att de enskilda borgenärerna eventuellt gjort en obehörig vinst kan inte medföra att Skatteverket är återbetalningsskyldigt.
Skatteverket har inte varit mottagare av misstagsinbetalningen. Ett eventuellt förklaringsmisstag kan därför inte ha varit riktat mot Skatteverket.
Vad gäller den alternativa grunden gällande skadeståndsansvar regleras Skatteverkets skadeståndsansvar för förmögenhetsskada uttömmande i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Det är inte visat att Skatteverket vid myndighetsutövning genom fel eller försummelse orsakat J.D. förmögenhetsskada.
En återbetalningsskyldighet för Skatteverket i en situation som denna skulle möjliggöra bedrägerier. Två gäldenärer skulle då på förhand kunna komma överens om att hävda misstagsinbetalning. Den mottagande gäldenären skulle få sina skulder betalda och den inbetalande gäldenären skulle återfå inbetalningen från Skatteverket.
Utredning m.m.
Ingen av parterna har åberopat någon bevisning då de faktiska omständigheterna i målet är ostridiga.
Tingsrätten har med stöd av 42 kap. 18 § första stycket femte punkten RB avgjort målet utan huvudförhandling. Parterna har getts tillfälle att slutföra sin talan.
Domskäl
Frågan som tingsrätten har att ta ställning till är om Skatteverket är skyldigt att återbetala det felaktiga inbetalade beloppet till J.D.
Är Skatteverket återbetalningsskyldigt till följd av principerna om condictio indebiti?
I 64 kap.skatteförfarandelagen (2011:1244) och 14 kap.skatteförfarandeförordningen (2011:1261) finns bestämmelser som reglerar hur och när Skatteverket ska betala tillbaka överskott på en skattskyldigs skattekonto till skattekontoinnehavaren. I det nu aktuella fallet är det dock inte den skattskyldige själv som av misstag gjort en inbetalning till sitt konto utan en annan skattskyldig. Civilrättsliga regler måste därför bli tillämpliga (jfr NJA 2011 s. 739 p. 12).
Med en felaktig utbetalning (solutio indebiti) avses den situationen när någon felaktigt betalar ett belopp till någon som inte ska ha betalning, exempelvis på grund av att det inte finns någon skuld eller att betalning skett med för stort belopp. Återkravsrätten vid felaktiga betalningar benämns condictio indebiti. Någon lagregel om condictio indebiti finns inte, men huvudregeln har sedan länge ansetts vara att betalningen ska gå åter. Från huvudregeln finns dock vissa undantag, exempelvis om mottagaren i god tro inrättat sig efter betalningen.
Någon rättsgrund för J.D:s inbetalning till A:s skattekonto fanns inte. Tingsrätten anser därför, trots att Skatteverket inte är den som slutligen behållit betalningen, att betalningen utgör en sådan felaktig betalning på vilken principerna om condictio indebiti är tillämpliga (jfr NJA 2011 s. 739).
Skatteverket har invänt att rätt part att rikta ett eventuellt återkrav mot är de borgenärer som fått betalt för sina fordringar genom utmätningen på A:s skattekonto. Tingsrätten gör i denna del följande bedömning. J.D. har betalat in beloppet till Skatteverkets bankgiro, varifrån pengarna automatiskt har slussats till A:s skattekonto. Eftersom betalningen skett till Skatteverkets bankgiro anser tingsrätten att Skatteverket i strikt mening är att anse som mottagare av betalningen, trots att pengarna automatiskt slussats vidare till A:s skattekonto och trots att de som slutligen gjort vinning av misstagsinbetalningen är A:s borgenärer.
Nästa fråga är om skäl finns att frångå huvudregeln att betalningen ska gå åter. Om mottagaren har varit i god tro och förbrukat eller annars inrättat sig efter betalningen har denne i vissa fall i praxis fått behålla betalningen. Detta undantag har motiverats med att mottagaren annars utan egen åtgärd kan få en skuld vederbörande kanske får mer eller mindre svårt att betala. Även hänsyn till omsättningens intresse och behovet av säkerhet i rättslivet har anförts som motiv till undantaget. Av betydelse är också hur lång tid som dröjt innan betalaren framställt återkravet. I samtliga fall måste en bedömning göras av omständigheterna i det enskilda fallet. HD har i NJA 2011 s. 739 betonat att den avvägning som ska göras i det enskilda fallet beror på många olika faktorer och skiftar från fall till fall. Till sådana faktorer anger HD som exempel vem av parterna som haft den största möjligheten att bedöma de förhållanden som inverkat på betalningen samt om någon av parterna har förfarit oaktsamt i samband med betalningen.
Bakgrunden i NJA 2011 s. 739 var att ett ombud betalade in skatt för två olika klienter (R och V) och av misstag angav samma OCR-nummer på båda inbetalningarna, varför båda inbetalningarna kom att tillskrivas R. V väckte talan och yrkade att staten skulle återbetala det belopp som inbetalats och tillgodoräknats R. Talan bifölls i samtliga instanser med tillämpning av principerna om condictio indebiti. HD konstaterade att den avstämning av skattekonton som sker enligt skattebetalningslagen i allmänhet inte kan anses innebära att Skatteverket därigenom i god tro inrättar sig efter en felaktig betalning. HD anförde vidare att återbetalningsskyldigheten därmed inte har upphört vid avstämningstidpunkten (med andra ord Skatteverkets tillgodogörande av betalningen), oavsett vilken bedömning som kan göras i frågan om Skatteverket varit i god tro vid tidpunkten för den felaktiga betalningen. I fallet tillmättes också betydelse att betalaren reagerat kort tid efter avstämningen.
Omständigheterna i det här aktuella fallet skiljer sig något från de som var för handen i NJA 2011 s. 739. Då mottagaren i det fallet vid Skatteverkets avstämning hade ett överskott på skattekontot gjorde Skatteverket en avräkning av mottagarens skatteskulder mot behållningen på skattekontot. I det nu aktuella fallet har Kronofogden tagit överskottet, med andra ord den felaktiga inbetalningen, i anspråk för utmätning för A:s skulder i enskilda mål. Frågan blir därför om det gör någon skillnad för bedömningen av om Skatteverket ska anses ha inrättat sig efter betalningen då den tagits i anspråk vid utmätning för betalning av skulder i enskilda mål istället för skatteskulder eller andra skulder till staten.
Under vilka omständigheter staten kan anses ha inrättat sig efter en mottagen misstagsbetalning är trots NJA 2011 s. 739 fortfarande inte helt klart. På flera håll i doktrinen har NJA 2011 s. 739 tolkats som att utrymmet för staten att inrätta sig efter en betalning är mycket litet (Mellqvist, Analys 12-0 till condictio indebiti, Karnov, Rättsfallsanalys den 9 november 2011), om inte i princip obefintligt (Danielsson, Condictio indebiti igen, JT 2011/12 s. 878 ff.). Enligt Skatteverkets ställningstagande (dnr 131 862835-11/111) och tolkning av rättsfallet anses staten däremot ha inrättat sig just i ett sådant fall som nu är aktuellt, dvs. när beloppet överförts till Kronofogden och där utmätts för mottagarens skulder (se även Morgell, Condictio indebiti - kan staten inrätta sig, JT 2012/13 s. 258 ff. Morgell har varit verksam som Skatteverkets rättsliga expert och förde Skatteverkets talan i NJA 2011 s. 739). Skatteverkets ställningstagande har kritiserats och ger enligt vissa uppfattningar i doktrinen inte uttryck för gällande rätt. Det har från samma håll istället hävdats att Skatteverket trots att pengarna har överförts till Kronofogden och där utmätts för mottagarens skulder fortfarande är återbetalningsskyldigt (Kristoffersson och Persson, Felaktiga inbetalningar till skattekonton, SvSkT 2012:5 s. 494 ff.).
Av betydelse för bedömningen om inrättande är också vem som är betalare respektive mottagare. Utrymmet för en näringsidkare att få tillbaka en felaktig betalning som gjorts till en konsument är generellt sett mindre än när en näringsidkare är mottagare. Omvänt är det svårare för en näringsidkare att få behålla en felaktig betalning när betalaren är konsument. Utrymmet för Skatteverket att behålla en felaktig inbetalning från en enskild skattebetalare är mot bakgrund av NJA 2011 s. 739 och vad som i övrigt anförts ovan enligt tingsrättens bedömning mycket begränsat.
Mot bakgrund av vad som nu anförts gällande det mycket begränsade, om nästan obefintliga, utrymmet för staten att inrätta sig efter en felaktig betalning anser tingsrätten att omständigheten att Kronofogden tagit den felaktiga inbetalningen i anspråk för utmätning av A:s skulder i enskilda mål inte föranleder att Skatteverket ska anses ha inrättat sig på det sättet som krävs för att återbetalning inte ska ske. Denna bedömning är oberoende av Skatteverkets eventuella goda tro vid inbetalningen. Tingsrätten har vid denna bedömning också beaktat att det enbart går att ange personnummer vid inbetalningen och att exempelvis inget kontrollmeddelande lämnas att betalning skett till ett annat än det egna skattekontot.
J.D. har underrättat Skatteverket om den felaktiga betalningen så snart han blivit medveten om denna. Även om detta varit sju månader efter den felaktiga inbetalningen anser tingsrätten därför inte att J.D. agerat för sent för att få framgång med sitt återkrav.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser tingsrätten sammantaget att Skatteverket är skyldigt att återbetala hela den av J.D. felaktigt gjorda inbetalningen. Om belopp och ränta råder det inte någon tvist.
Tingsrätten kommer till följd av bedömningen att Skatteverket är återbetalningsskyldigt på grund av principen om condictio indebiti inte att avhandla eventuell återbetalningsskyldighet enligt någon av de alternativa grunderna.
Domslut
Domslut
Tingsrätten förpliktade Skatteverket att till J.D. betala 115 000 kr jämte ränta.
Svea hovrätt
Skatteverket överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet.
J.D. motsatte sig Skatteverkets ändringsyrkande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ulla Bergendal, referent, och Agneta Munther samt tf. hovrättsassessorn Eric Åmell) anförde följande i dom den 17 december 2015.
Hovrättens domskäl
Frågan i hovrätten
Den fråga som hovrätten har att ta ställning till är om Skatteverket är återbetalningsskyldigt för det belopp som J.D. felaktigt har betalat till A:s skattekonto.
J.D. har åberopat flera grunder till stöd för sitt yrkande om återbetalningsskyldighet. Hovrätten kommer först att ta ställning till om Skatteverket är återbetalningsskyldigt enligt principerna om condictio indebiti (jfr NJA 1999 s. 575 och NJA 2011 s. 739).
Är Skatteverket återbetalningsskyldigt enligt principerna om condictio indebiti?
Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att bestämmelserna om återbetalning av överskott på ett skattekonto i skatteförfarandelagen (2011:1244) (SFL) och skatteförfarandeförordningen (2011:1261) inte utgör hinder mot att tillämpa civilrättsliga regler om återbetalningsskyldighet i nu aktuellt mål.
Principerna om condictio indebiti är typiskt sett tillämpliga när någon - i den felaktiga tron att det förelåg en betalningsskyldighet - betalat en skuld som inte fanns eller betalat ett för stort belopp. Att principerna om condictio indebiti även kan vara tillämpliga på misstagsbetalningar till skattekonton har slagits fast av HD i rättsfallet NJA 2011 s. 739. Betalningen ska ha skett av misstag, dvs. utan rättsgrund, samt inte ha utgjort en disposition. Med disposition avses att den betalande frivilligt valt att betala, oavsett om det förelåg en sådan skyldighet eller inte. Huvudregeln är att en misstagsbetalning ska gå åter.
I nu aktuellt mål har J.D:s betalning skett utan rättsgrund. Beloppet skulle rätteligen betalas till hans eget och inte till A:s konto. Vidare har betalningen inte utgjort en disposition. Hovrätten instämmer därför i tingsrättens bedömning att den av J.D. gjorda betalningen utgör en sådan misstagsbetalning på vilken principerna om condictio indebiti är tillämpliga.
Den fråga hovrätten därefter har att ta ställning till är om Skatteverket är rätt part att rikta återkrav mot, dvs. om Skatteverket är att anse som återbetalningsskyldig mottagare av betalningen.
J.D:s inbetalning gjordes, liksom samtliga inbetalningar till skattekonton, till Skatteverkets särskilda konto (bankgiro) för skatteinbetalningar (62 kap. 2 § SFL). Vid betalning anger inbetalaren identifieringsuppgifter och belopp. Utifrån dessa uppgifter registreras sedan inbetalningen automatiskt på det skattekonto vars identifieringsuppgifter har angetts vid inbetalningen. Skatteverket utför som huvudregel inte några kontroller av inbetalningarna.
På grund av skatteinbetalningssystemets uppbyggnad - att betalningen först sätts in på Skatteverkets särskilda konto för skatteinbetalningar och därefter överförs till den enskildes skattekonto - är Skatteverket i vart fall i viss mening att anse som betalningsmottagare.
Behållningen på ett skattekonto tillhör kontoinnehavaren och inte Skatteverket. Om det finns ett överskott på skattekontot kan kontoinnehavaren ta ut behållningen på kontot, med de begränsningar som framgår av 64 kap. SFL (jfr 56 kap. 9 § SFL). Skatteverket får utan medgivande ta behållningen i anspråk endast för att kreditera innehavarens skatte- och avgiftsskulder (62 kap. 11 § SFL). Ett överskott kan utmätas för betalning av kontoinnehavarens privat- och offentligrättsliga borgenärer (71 kap. 3 § SFL). Skatteverket har en skyldighet att underrätta Kronofogdemyndigheten varje gång det kan bli aktuellt att betala ut ett överskott från ett skattekonto (4 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter). Finner Kronofogdemyndigheten att förutsättningar finns kan myndigheten vidta utmätningsåtgärder. Det är under sådana förhållanden som Kronofogdemyndigheten beslutar om utmätning och vidtar de utbetalningar som föranletts av utmätningsbeslutet. Skatteverket är inte inblandat i hanteringen.
Med dessa utgångspunkter gör hovrätten därefter följande bedömning.
I nu aktuellt mål har behållningen inte tagits i anspråk för kreditering av A:s skatte- eller avgiftsskulder och därmed har Skatteverket inte tillgodogjort sig de medel som betalats in till A:s konto. Besluten om utmätning och utbetalning har fattats av Kronofogdemyndigheten. I målet har inte heller framkommit att A haft sådana skulder att det varit möjligt för Skatteverket att förfoga över överskottet på skattekontot. Detta innebär att en avgörande skillnad föreligger jämfört med förhållandena i NJA 2011 s. 739 där Skatteverket hade förfogat över överskottet på skattekontot genom att en del av överskottet avräknats mot en äldre restförd skatteskuld.
Då Skatteverket varken förfogat eller haft en möjlighet att förfoga över medlen på A:s konto finner hovrätten att Skatteverket inte kan anses vara faktisk betalningsmottagare av J.D:s misstagsbetalning.
Principerna om condictio indebiti är som ovan konstaterats tillämpliga på J.D:s misstagsbetalning. Hovrätten finner dock att Skatteverket inte är rätt part att rikta återbetalningskrav mot. Vid denna bedömning saknas skäl för hovrätten att pröva frågan om Skatteverket ska anses ha inrättat sig efter betalningen.
Är Skatteverket återbetalningsskyldigt på annan grund?
J.D. har vidare gjort gällande att Skatteverket är återbetalningsskyldigt då Skatteverket eller annan har gjort en obehörig vinst på grund av hans misstagsbetalning. Utifrån det ovan anförda finner hovrätten att Skatteverket inte heller är rätt part att rikta anspråk mot i fråga om obehörig vinst.
I 32 § avtalslagen (1915:218) finns en bestämmelse angående förklaringsmisstag på förmögenhetsrättens område. Innebörden av bestämmelsen är att den som har avgett en felaktig viljeförklaring inte ska vara bunden av felet om mottagaren är i ond tro. Som hovrätten konstaterat ovan är Skatteverket inte att anse som mottagare av betalningen. Betalningen kan av samma skäl inte heller anses vara riktad till Skatteverket på det sätt som skulle förutsättas för att den aktuella bestämmelsen skulle kunna vara tillämplig direkt eller analogt. Skatteverket är således inte återbetalningsskyldigt enligt 32 § avtalslagen.
J.D. har även gjort gällande att Skatteverkets handlande - att informera Kronofogdemyndigheten om överskottet på skattekontot utan att dessförinnan kontrollera om medlen på kontot verkligen tillhörde A - är skadeståndsgrundande. Hovrätten konstaterar att Skatteverket har en skyldighet enligt lag att meddela Kronofogdemyndigheten vid överskott på ett skattekonto. Att fullgöra en lagstadgad skyldighet på det sätt som nu har skett utgör inte ett sådant fel eller sådan försummelse som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). J.D. har inte heller i övrigt visat att Skatteverket genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning orsakat honom skada.
Sammanfattning
Hovrättens bedömningar ovan innebär sammanfattningsvis att J.D:s talan ska ogillas.
Hovrättens domslut
Med ändring av tingsrättens dom ogillade hovrätten käromålet.
Högsta domstolen
J.D. överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle förplikta staten genom Skatteverket att till honom betala 115 000 kr jämte ränta.
Skatteverket motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Ylva Meyer, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
När J.D. den 11 februari 2014 skulle betala in skatt - 115 000 kr - till sitt skattekonto förväxlade han av misstag ordningen på två siffror i sitt personnummer. Beloppet bokfördes på en annan privatpersons (A) skattekonto. När A:s skattekonto vid slutskatteberäkning den 31 maj 2014 visade ett överskott, underrättade Skatteverket Kronofogdemyndigheten om överskottet enligt 18 kap. 4 § skatteförfarandeförordningen (2011:1261). Eftersom A hade obetalda skulder i enskilda mål utmättes hela betalningen av Kronofogdemyndigheten och avräknades därefter mot de enskilda borgenärernas fordringar på A.
Parternas talan
J.D. har väckt talan mot Skatteverket och yrkat att verket ska återbetala den felaktiga betalningen. Till grund för sitt krav har han anfört att Skatteverket är återbetalningsskyldigt i första hand enligt principerna om condictio indebiti och i andra hand eftersom verket eller annan, om återbetalning inte sker, gör en obehörig vinst. I sista hand har J.D. gjort gällande att betalningen var ett förklaringsmisstag och att Skatteverket var i ond tro om misstaget.
Skatteverket har invänt att någon återbetalningsskyldighet enligt läran om condictio indebiti inte föreligger då verket inte är den faktiska betalningsmottagaren av misstagsbetalningen. Skatteverket har vidare bestritt att någon obehörig vinst har uppkommit och att den felaktiga betalningen har utgjort ett förklaringsmisstag riktat mot Skatteverket.
Tingsrätten förpliktade Skatteverket att till J.D. betala 115 000 kr och ränta. Enligt tingsrätten var Skatteverket återbetalningsskyldigt enligt läran om condictio indebiti. Hovrätten har ogillat J.D:s talan och gjort bedömningen att Skatteverket inte är skyldigt att återbetala den felaktiga betalningen på någon av de anförda grunderna.
Frågan i målet
Målet gäller frågan om Skatteverket är återbetalningsskyldigt när en person på grund av misstag har betalat in skatt till fel skattekonto och Kronofogdemyndigheten därefter har utmätt medlen för betalning av kontoinnehavarens skulder till borgenärer i enskilda mål.
Återbetalningsskyldighet enligt läran om condictio indebiti och principen om obehörig vinst?
I målet föreligger inte hinder mot att tillämpa civilrättsliga regler om återbetalning (jfr NJA 2011 s. 739 p. 12).
De principer som har utbildats om condictio indebiti avser återkrav när någon har betalat en skuld som inte fanns eller har betalat ett för stort belopp i den felaktiga tron att det fanns en betalningsskyldighet. Huruvida en felaktig betalning har skett på grund av villfarelse eller ren felskrivning eller om en felaktig betalning har gjorts i samband med ett betalningsuppdrag eller en betalningsförmedling är av underordnad betydelse. Det avgörande är i stället om betalningen har skett utan rättsgrund och inte utgör en disposition på så sätt att betalaren frivilligt har valt att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger eller inte. Huvudregeln vid betalning utan rättsgrund är att återbetalning ska ske. (Se NJA 2011 s. 739 p. 8 och NJA 2015 s. 1072 p. 10 och 11 och där åberopad litteratur.)
J.D:s betalning till A:s skattekonto saknar rättsgrund och utgör inte en disposition. Betalningen är en sådan felaktig betalning på vilken principerna om condictio indebiti är tillämpliga (jfr NJA 2011 s. 739 p. 11). Avgörande vid bedömningen om återbetalningsskyldighet föreligger för Skatteverket enligt läran om condictio indebiti, är i första hand om verket kan anses vara mottagare av den felaktiga betalningen.
Ett av huvudargumenten för den principiella återkravsrätten vid condictio indebitisituationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han eller hon har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans eller hennes förmån utan rättsgrund: Han eller hon gör en obehörig vinst (se NJA 1999 s. 575). För att någon ska betraktas som mottagare av en misstagsbetalning, bör det alltså krävas att han eller hon genom förmögenhetsöverföringen kan tillgodogöra sig eller utnyttja betalningen på sådant sätt att han eller hon får vinning av betalarens misstag.
Ett överskott på ett skattekonto ska som regel återbetalas till kontoinnehavaren enligt 64 kap. 2 § skatteförfarandelagen (2011:1244). Hinder mot återbetalning kan föreligga enligt 4 § samma kapitel. Vid den situationen att kontoinnehavaren har skatteskulder som ska regleras får Skatteverket tillgodogöra sig överskottet (4 § 2). Ett överskott kan också utmätas för betalning av kontoinnehavarens skulder till staten och till andra borgenärer enligt 71 kap. 3 §.
I rättsfallet NJA 2011 s. 739 hade en skatteinbetalning på grund av misstag skett till fel skattekonto. Vid Skatteverkets avstämning av skattekonton avräknades, från det överskott som hade uppkommit på skattekontot, ett belopp mot en äldre restförd skatteskuld. HD prövade bl.a. frågan om Skatteverket hade rätt att behålla den felaktiga betalningen på den grunden att myndigheten hade inrättat sig efter betalningen. HD uttalade att Skatteverkets avstämning av skattekonton inte i allmänhet kan anses innebära att verket därigenom i god tro inrättar sig efter en felaktig betalning, och dömde att Skatteverket var återbetalningsskyldigt.
Annorlunda förhåller det sig i detta fall. Den felaktiga betalningen har inte tagits i anspråk för reglering av skatter eller avgifter. I stället har misstagsbetalningen utmätts för betalning av kontoinnehavarens skulder till borgenärer i enskilda mål. Eftersom Skatteverket således inte har tillgodogjort sig betalningen, har det mellan J.D. och Skatteverket inte ägt rum någon förmögenhetsförskjutning till verkets förmån. Med hänsyn till det anförda, kan Skatteverket inte betraktas som mottagare av misstagsbetalningen på sådant sätt att återbetalningsskyldighet föreligger enligt läran om condictio indebiti.
Under de i målet föreliggande omständigheterna, kan inte heller den hantering av skattekonton som i övrigt sker enligt skatteförfarandelagen och skatteförfarandeförordningen anses innebära att Skatteverket därmed tillgodogör sig en felaktig skatteinbetalning med följd att återbetalningsskyldighet inträder.
Slutsatsen av det anförda är att Skatteverket inte är återbetalningsskyldigt för J.D:s felaktiga betalning enligt läran om condictio indebiti. Eftersom Skatteverket inte har fått vinning av J.D:s misstag, har någon obehörig vinst inte uppkommit för verket.
Återbetalningsskyldighet enligt regeln om förklaringsmisstag i 32 § avtalslagen?
Regeln om förklaringsmisstag finns i 32 § avtalslagen. Av första stycket framgår det att en viljeförklaring, som till följd av felskrivning eller annat misstag fått annat innehåll än åsyftat, inte är bindande för den som har avgett den, om den till vilken förklaringen är riktad insåg eller borde ha insett misstaget.
Regleringen i 32 § avtalslagen tar sikte på frågan om verkan av misstag vid rättshandlingar (se NJA II 1915 s. 248-260). Typiskt sett avses situationen när ett rättsförhållande har uppkommit mellan två medkontrahenter genom den enes viljeförklaring, och betingelsegrunderna för avtalsbundenhet sätts i fråga på grund av den rättshandlandes misstag. Bestämmelsen anses kunna tillämpas analogt på närliggande situationer (se Gertrud Lennander, Misstagsbetalning och kvittning i konkurs, Festskrift till Torgny Håstad, 2010, s. 434).
J.D. har riktat den felaktiga betalningen till ett skattekonto som A är kontoinnehavare till. Eftersom Skatteverket inte har tillgodogjort sig betalningen, kan verket inte betraktas som J.D:s medkontrahent i den mening som krävs för en tillämpning av 32 § avtalslagen. På grund av det anförda, är Skatteverket inte återbetalningsskyldigt för J.D:s felaktiga betalning på grund av regeln om förklaringsmisstag.
Det är i målet inte visat att Skatteverket är återbetalningsskyldigt på någon annan grund.
Slutsats
Slutsatsen blir att Skatteverket inte är skyldigt att återbetala den felaktigt gjorda skatteinbetalningen. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, referent, Agneta Bäcklund, Anders Eka och Sten Andersson) meddelade den 20 december 2016 följande dom.
Domskäl
Bakgrund och frågorna i målet
När J.D. för att betala sin skatt gjorde en överföring till Skatteverkets bankgiro på 115 000 kr förväxlade han ordningen på två siffror i sitt personnummer. Beloppet krediterades därför annans skattekonto, som kom att visa överskott. Detta utmättes för enskilda borgenärers fordringar. J.D. kräver nu att av Skatteverket återfå det betalade beloppet. Skatteverket har i målet inte gjort gällande att J.D. har någon skatteskuld som ska regleras för det fall att en återkravsrätt skulle föreligga.
Parterna har utvecklat olika rättsliga resonemang, bl.a. rörande vem som ska anses ha mottagit det överförda beloppet (Skatteverket eller innehavaren av det krediterade kontot) och vad som kan följa enligt läran om condictio indebiti. Tingsrätten fann att J.D. hade en bestående återkravsrätt, medan hovrätten har kommit till motsatt slutsats med motiveringen att kontohavaren ska anses ha varit mottagare av det överförda beloppet.
En första fråga i målet är alltså ifall Skatteverket ska anses vara mottagare av det överförda beloppet med följd att en återkravsrätt i princip föreligger. Om så är fallet möter frågan huruvida återkravsrätten består med hänsyn till den efterföljande utmätningen och övriga omständigheter.
Civilrättsliga regler är tillämpliga
I 64 kap.skatteförfarandelagen (2011:1244) och 14 kap.skatteförfarandeförordningen (2011:1261) finns det bestämmelser som reglerar hur och när Skatteverket ska betala ett överskott på ett skattekonto till kontohavaren. Såsom domstolarna har funnit ska dock den fråga som målet aktualiserar bedömas enligt civilrättsliga regler.
En återkravsrätt föreligger i princip
Ett skattekonto är en post i Skatteverkets bokföring. Det innehåller information om fordringsförhållandet mellan kontohavaren och verket. Fordringsförhållandet regleras av främst skatteförfarandelagen och skatteförfarandeförordningen. Enligt de tillämpliga reglerna i dessa författningar kan Skatteverket ta kontomedlen i anspråk för betalning av kontohavarens skatter och avgifter. Rättsligt sett innebär ett sådant ianspråktagande att verkets fordringar räknas av (kvittas) mot kontoskulden.
En överföring av penningmedel till Skatteverket för betalning av skatter och avgifter innebär att betalaren får en fordran hos Skatteverket. Denna består så länge inte någon avräkning har skett. Om överföringen på grund av en felaktig uppgift från betalaren krediteras någon annans skattekonto får betalaren likväl en fordran hos Skatteverket. Innebörden av krediteringen är endast att uppgifterna på såväl betalarens konto som på det andra kontot är felaktiga. Om betalaren varken har påförts eller påförs någon skatt eller avgift, eller om den skuld som kan finnas eller vad som påförs regleras på något annat sätt, så har betalaren en återkravsrätt mot verket.
Det föregående innebär att Skatteverket är att anse som mottagare av det överförda beloppet, fastän detta på grund av den felaktiga informationen från J.D. krediterades annans konto, och att en återkravsrätt i princip tillkommer J.D. Detta leder till frågan om återkravsrätten har fallit till följd av de omständigheter som Skatteverket har åberopat.
Läran om condictio indebiti är tillämplig
Läran om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund. Utgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren, en skyldighet som mottagaren under vissa förutsättningar kan undgå (se vidare p. 13).
I detta fall står det klart att J.D. har avsett att betala till Skatteverket. Verket ska också anses vara mottagare till beloppet. Det rör sig följaktligen inte om en betalning utan rättsgrund utan om en åsyftad betalning som av misstag har förenats med felaktig information och därför krediterats fel skattekonto. Det låter sig i och för sig diskuteras om läran om condictio indebiti är tillämplig på en sådan betalning.
I rättsfallet ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 godtogs emellertid betalarens återkrav med en motivering hänförlig till läran om condictio indebiti. Skillnaden i förhållande till detta mål är att Skatteverket i det fallet räknade av det på skattekontot bokförda beloppet mot en äldre skatteskuld, medan beloppet i förevarande fall betalades ut med anledning av en utmätning. Beträffande betalningen som sådan var dock förhållandena likartade dem i förevarande mål.
Det saknas anledning att nu se annorlunda på frågan om tillämpliga rättsregler. Skattekontosystemet är på grund av sin ingående författningsmässiga reglering speciellt. Fastän en insättning på fel konto inte ska betraktas som en betalning till kontohavaren, så uppfattas den regelmässigt som felaktig på det sätt som utgör utgångspunkten för läran om condictio indebiti. Det har också sin betydelse att staten (genom Skatteverket) är betalningsmottagare. Läran om condictio indebiti ger utrymme för sådana särskilda hänsynstaganden som kan föranledas av att det allmännas intresse står mot den enskildes.
Även om det alltså inte rör sig om ett renodlat fall av betalning utan rättsgrund, så ska frågan om Skatteverkets återbetalningsskyldighet följaktligen prövas enligt läran om condictio indebiti. Det är också i linje med hur parterna har argumenterat.
Den närmare innebörden av läran om condictio indebiti
Enligt läran om condictio indebiti gäller som förutsättningar för att betalningsmottagarens återbetalningsskyldighet ska falla att mottagaren dels har haft befogad anledning att tro att han eller hon hade rätt till de mottagna medlen, dels i fortsatt befogad god tro har inrättat sig efter detta. Vidare ska det vid en övergripande intresseavvägning framstå som motiverat att betalaren förlorar sin återkravsrätt. (Se ”Tryckerimomsen I” NJA 2015 s. 1072 p. 12 och 13.)
Frågan är då om en prövning efter dessa tre steg leder till att J.D:s återkravsrätt faller.
Godtroskravet är uppfyllt
Hanteringen av skattekonton synes i princip uteslutande ske automatiserat. Det hindrar inte att Skatteverket kan tillskrivas subjektiva förhållanden såsom ond respektive god tro. Utöver insikt hos de fysiska personer som representerar verket kan då bedömningen komma att innefatta bl.a. hur systemen fungerar, t.ex. när det gäller att spåra misstag av det slag som är aktuellt i målet.
J.D. får genom att ange ett felaktigt personnummer anses ha bibringat Skatteverket uppfattningen att betalningen skulle gottgöras den person vars skattekonto krediterades. Det gäller fastän Skattverkets insikt har formen av endast automatiserad information.
Som utgångspunkt gäller att betalningsmottagaren har bevisbördan för att omständigheterna är sådana att betalarens återkravsrätt faller (se p. 14 i 2015 års avgörande). När som här betalaren genom felaktig information har ingett betalningsmottagaren en oriktig uppfattning rörande den mottagna betalningen, bör dock denna utgångspunkt inte gälla för omständigheter som skulle kunna föranleda att betalningsmottagaren borde ha insett att informationen var felaktig. Beträffande sådana omständigheter i detta fall ger utredningen i målet inte stöd för att verket - genom insikt hos någon befattningshavare eller genom kontosystemets konstruktion - har haft anledning att misstänka att uppgiften var oriktig, dvs. att betalningen inte skulle krediteras det angivna kontot.
Av det anförda följer att Skatteverket har tagit emot betalningen i god tro.
Inrättandekravet är uppfyllt
I 2011 års avgörande räknade som nämnts Skatteverket av det på skattekontot bokförda beloppet mot en äldre skatteskuld som kontohavaren hade. En avräkningsåtgärd som på grund av en felaktig kreditering utgår från ett felaktigt saldo torde vid en civilrättslig bedömning i allmänhet vara overksam på så sätt, att kontohavaren inte kan göra gällande att han har infriat avräkningsskulden genom avräkningen. Då kan inte inrättandekravet vara uppfyllt, eftersom den fordran som användes till avräkning består. Skulle Skatteverket till följd av den särskilda reglering som gäller för skattekonton vara bundet av avräkningsåtgärden, bör det inte inverka på bedömningen av återkravsrätten. Om misstag av det aktuella slaget föranleder att annan än betalaren avräkningsvis gottskrivs det inbetalda beloppet, hindrar det alltså inte att Skatteverkets återbetalningsskyldighet i regel står kvar. Att så är fallet följer också av 2011 års avgörande.
En annan situation är att ett överskott på ett skattekonto, som beror på att annan än kontohavaren vid inbetalning av misstag har anvisat kontot, betalas ut till kontoinnehavaren. Om Skatteverket då är i aktsam god tro om misstaget bör i allmänhet inrättandekravet vara uppfyllt.
I det aktuella fallet har det genom utmätning skett en utbetalning för kontohavarens skulder. Skatteverket hade inte sådan information att det kan läggas verket till last att Kronofogdemyndigheten inte upplystes om det rätta förhållandet, dvs. att kontohavaren inte hade någon sådan fordran hos Skatteverket som kontot utvisade. Eftersom medlen sålunda har frångått Skatteverket utan att verket kan lastas för det, får inrättandekravet anses vara uppfyllt.
Intresseavvägningen utfaller till Skatteverkets fördel
Beträffande den intresseavvägning som ska ske när godtros- och inrättandekraven är uppfyllda gör sig olika hänsyn gällande. Rent allmänt har det betydelse att som här betalaren är enskild medan staten (genom Skatteverket) är betalningsmottagare.
Avgörande i detta fall bör emellertid vara att den som gör en inbetalning lätt kan kontrollera att skattekontot har krediterats. Det ska då ställas mot att, som Skatteverket har framhållit, verket svårligen kan säkerställa att varje betalning till ett skattekonto svarar mot betalarens avsikt.
Den intresseavvägning som ska göras enligt läran om condictio indebiti faller alltså i detta fall ut till Skatteverkets fördel.
Slutsats
Det anförda leder till slutsatsen att Skatteverket enligt läran om condictio indebiti inte är återbetalningsskyldigt gentemot J.D. Vad denne har anfört om bl.a. obehörig vinst och förklaringsmisstag föranleder inte heller till att återkravsrätten skulle bestå. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Tillägg
Justitierådet Stefan Lindskog tillade för egen del.
Ett konto är en samlingspunkt för visst slags information. Det kan röra sig om data av olika slag. Ett bankkonto ger uttryck för storleken av det fordringsförhållande som föreligger mellan banken och dess kund. Ett positivt bankkonto avser således den på kontostället samlade informationen om den fordring hos banken som kontot avser, vilken fordring (i regel; se p. 5) tillkommer kontohavaren (se vidare mitt arbete Betalning, 2014, avsnitt 1.2.4.6).
När insättningar och uttag görs på respektive från ett bankkonto beskrivs detta ofta som om det rörde sig om en fysisk hantering av pengar i form av sedlar och mynt fastän det handlar om virtuella överföringar (jfr Betalning 8.1.3.2). I förhållandet mellan bankkunden såsom borgenär och banken såsom gäldenär gör denna bildsättning ingen nytta men i regel heller inte någon skada, så länge den inte skymmer det förhållandet att det rör sig om ett fordringsförhållande som är underkastat de rättsregler som gäller för sådana förhållanden, t.ex. rörande preskription och kvittning (jfr Betalning 3.4.2.1). Märk dock att synsättet har utövat inflytande på den straffrättsliga klassificeringen när kontohavaren utnyttjar en felaktig kreditering till ett orättmätigt uttag. Han döms således för olovligt förfogande när krediteringen beror på att en insättning har förts till fel konto (se bl.a. NJA 1954 s. 464, jfr justitierådet Gregows skiljaktighet i NJA 1992 s. 763). När det handlar om en ren misstagskreditering anses det emellertid vara fråga om bedrägeri (se NJA 1993 s. 274). I det förra fallet synes man ha sett det så att ”pengarna hamnade i fel burk”, medan synsättet i det andra fallet förefaller vara att det ”inte fanns några pengar i burken” utan bara ett sken av att det förhöll sig så. Distinktionen bör ses som en straffrättslig singularitet (jfr Laila Zackariasson, Borgenärsskydd, 2011, s. 242 f. not 23 med hänvisningar), och det finns skäl för att sätta i fråga om åtskillnaden kan upprätthållas ens på det straffrättsliga området.
En bank fungerar också som intermediär, dvs. som förmedlare av betalningar. De flesta penningtransaktioner sker numera genom att betalaren för över ett belopp från ett eget bankkonto till betalningsmottagarens bankkonto. Både praktiskt och rättsligt ser man det då i allmänhet på det sättet, att medlen har förts över till kontohavaren och inte till dennes bank (jfr ”Saras pengar” NJA 2009 s. 500). Här tjänar den nämnda bildsättningen den pedagogiska funktionen att klargöra, att det som utgångspunkt inte gör någon skillnad om överföringen sker genom ett fysiskt överlämnande av kontanter eller genom en virtuell överföring via en eller flera intermediärer (jfr Betalning 8.1.3.4). Exempelvis är förutsättningarna för att betalaren ska ha rätt till återkrav från betalningsmottagaren i princip desamma oavsett om det rör sig om en kontant betalning eller om en kontobetalning (jfr p. 15). Om man kan driva det hela så långt att bankmedel ska i olika hänseenden anses vara besittningsbara på motsvarande sätt som kontanta pengar (sedlar och mynt) är en annan fråga (se rörande detta spörsmål mitt tillägg i ”Jaybis” NJA 2011 s. 524 och där gjorda hänvisningar; se även Laila Zackariasson a.st.).
Det förekommer i tämligen stor omfattning att en aktör som inte är intermediär tar emot medel som senare ska tas i anspråk av aktören till reglering av parternas mellanhavande. En praktisk situation är att en kund hos ett affärsföretag ska ha ett tillgodohavande som han kan använda till att köpa varor eller tjänster från företaget. Det tillskapade fordringsförhållandet kan dock ha även andra ändamål. Oberoende av syftet med det tillskapade fordringsförhållandet används nästan alltid särskilda kontosystem för att hantera det informationsbehov som fordringsförhållandet föranleder. Det rör sig här i allmänhet om avräkningskonton inom ramen för aktörens bokföringssystem. Det typiska avräkningskontot av det ifrågavarande slaget är ett kundkonto med ett detaljhandelsföretag, men även ett skattekonto hör enligt min mening i princip hit (att skattekontot är en del av Skatteverkets bokföringssystem, se prop. 1996/97:100 s. 278).
För såväl bankkonton som avräkningskonton gäller att den på ett konto samlade informationen inte är konstitutiv. Det rör sig rätt och slätt om information, och den behöver inte vara riktig. Fordringsförhållandet kan alltså vara ett annat än vad kontouppgifterna ger uttryck för. Fordringen kan t.ex. tillkomma någon annan än kontohavaren (jfr i fråga om bankkonton ”Independent II” NJA 2014 s. 935 p. 8). Och den kan vara större eller mindre än det saldo som kontot visar.
Ett avräkningskonto är av ett annat slag än det typiska bankkontot. Det finns således anledning att göra åtskillnad mellan konton som en intermediär tillhandahåller såsom en medelshanteringstjänst av något slag (dvs. det som i vardagligt tal kallas för bankkonton) och konton som syftar till att hålla ordning på ett föränderligt fordringsförhållande mellan kontohavaren och kontohållaren (dvs. avräkningskonton). Några rättsliga olikheter mellan det typiska bankkontot och det typiska avräkningskontot ska beröras i det följande.
Om en tredje man av misstag gör en insättning på någon annans bankkonto i stället för sitt eget, så får han en fordring hos kontohavaren (jfr min framställning Kvittning, 2014, 16.5.2 in fine, där skillnaden i förhållande till det fallet att banken av eget misstag krediterar fel konto uppmärksammas). Ett återkrav ska alltså riktas mot kontohavaren och inte banken (jfr p. 3). Går kontohavaren i konkurs, så får den tredje mannen ta konsekvenserna av det genom att han får nöja sig med utdelning i konkursen (jag bortser här från den möjlighet till surrogation som aktualiserades i ”Saras pengar” NJA 2009 s. 500) medan boet kan lyfta det tillgodohavande som kontot utvisar (detta följer dock inte av att kontoinformationen skulle vara konstitutiv utan av att man ser det så, att den tredje mannen genom insättningen på kontohavarens konto har gjort en betalning till denne på samma sätt som om han fysiskt hade skickat kontanter). Och om den tredje mannen står i skuld till såväl kontohavaren som banken, så råder sådan ömsesidighet som krävs för kvittning mellan kontohavaren och den tredje mannen (medan banken får kvitta i kontohavarens konkurs, om banken har en fordring hos kontohavaren).
Men om en tredje mans betalning krediteras någon annans avräkningskonto därför att detta anges av misstag, så medför det inte i sig att den tredje mannen får en fordring hos kontohavaren (här och i det följande i denna punkt bortses från att efterföljande förhållanden kan påverka rättsläget, se p. 10-15). I stället leder överföringen till den förändring av fordringsförhållandet mellan den tredje mannen och kontohållaren (t.ex. ett detaljistföretag) som den tredje mannens konto skulle ha utvisat, om beloppet hade blivit rätt fört på detta (om den tredje mannen inte har något avräkningskonto hos betalningsmottagaren så gör det ingen skillnad; överföringen leder till att den tredje mannen får en fordring hos betalningsmottagaren och inte kontohavaren). Rättsställningen för den kontohavare vars konto har krediterats berörs inte, fastän kontouppgifterna kan ge intryck av något annat. Det betyder bl.a. att kontohavarens konkurs drabbar varken den tredje mannen (hans återkravsrätt gäller mot kontohållaren och inte kontohavaren) eller kontohållaren (den kreditering av kontohavarens avräkningskonto som föranleds av den tredje mannens inbetalning ger inte boet någon ”uttagsrätt”). Vidare tillkommer kvittningsrätten mot ett återkrav kontohållaren och inte kontohavaren.
Kontohållaren kan, om han blir varse felet, korrigera kontoställningen mot kontohavarens vilja (jfr Betalning 14.1.2.4 och Kvittning 16.5.2 in fine beträffande korrigeringen av en felaktig kreditering av ett bankkonto, där dock vissa andra överväganden gör sig gällande). Men om både den tredje mannen och kontohavaren kräver betalningsmottagaren (dvs. hållaren av avräkningskontot), så kan denne vara osäker på, inte bara om någon kontokorrigering ska ske utan framför allt på vem av den tredje mannen och kontohavaren som är betalningsberättigad. Exempelvis kan kontohavaren (felaktigt) göra gällande att visserligen kom insättningen från den tredje mannen, men den skedde på kontohavarens uppdrag och med dennes medel. Befogad osäkerhet hindrar dock inte att kontohållaren är betalningsskyldig och har att utge dröjsmålsränta till den berättigade tredje mannen, om kontohållaren inte 30 dagar efter det att denne har krävt återbetalning (4 § räntelagen) antingen betalar eller låter deponera medel enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.
Nu kan det inträffa att den oriktiga informationen på ett avräkningskonto leder till att kontohållaren tror sig ha en större skuld till kontohavaren än han har och att han på det ena eller andra sättet rättshandlar på grundval av den felaktiga föreställningen. I det liknande fallet att en borgenär har bibringat gäldenären den oriktiga uppfattningen att en fordringsöverlåtelse har skett och gäldenären därför betalar till den som framstår som förvärvare, så torde betalningen verka befriande om gäldenären inte hade skälig anledning att misstänka att någon överlåtelse inte har skett (jfr Betalning 5.5.1.1 i anslutning till ”ICA-Matmarknad” NJA 1976 s. 618 och 30 § skuldebrevslagen). Motsvarande ordning bör som huvudregel gälla i den här aktuella situationen. Om en betalare ger betalningsmottagaren anledning att tro att en betalning som föranleder en återkravsrätt kommer från en tredje man och en återbetalning därför sker till denne, så bör alltså återbetalningen verka befriande mot betalaren om betalningsmottagaren saknade skälig anledning att misstänka att den tredje mannen var fel mottagare av återbetalningen. Beträffande en utmätningssituation av det slag som aktualiseras i målet kan det tilläggas, att om en sekundogäldenär (här kontohållaren) har skälig anledning att misstänka att utmätningsgäldenären (här kontohavaren) inte är borgenär till en utmätt fordring, så torde han ha att upplysa Kronofogdemyndigheten om det för att förhindra att hans betalningsskyldighet består mot borgenären (här betalaren).
Inte sällan infriar kontogäldenären sin skuld genom att tillhandahålla kontohavaren en naturaprestation som betalas avräkningsvis uttryckt som en kontodebitering (det praktiska exemplet är att en kund med de kundmedel som hans konto felaktigt utvisar köper en vara eller en tjänst). Ett sådant infriande verkar naturligtvis befriande mot betalaren under samma förutsättningar som en betalning till kontohavaren skulle ha gjort.
En ytterligare situation är att kontohållaren, till följd av det sken av skuld till kontohavaren som den felaktiga krediteringen ger, utan att prestera förklarar kvittning med en fordring som han har hos kontohavaren. Här uppkommer två frågor: (1) Kan kontohavaren mot kontohållaren med framgång hävda att hans skuld till denne är infriad? (2) Kan kontohållaren mot betalaren med framgång hävda att hans skuld till denne är infriad? Dessa frågor är ganska komplexa och ska i det följande beröras förhållandevis översiktligt.
Ad (1): I princip måste kvittningsförklaringen vara overksam. Den oriktiga krediteringen till trots tillkommer inte återkravsrätten (huvudfordringen) kontohavaren (motfordringsborgenären). Skulle kontohavaren i god tro inrätta sig efter den felaktiga föreställningen om skuldbefrielse på grund av kontohållarens kvittningsförklaring märks att situationen inte är sådan som läran om condictio indebiti direkt tar sikte på. Kontohavaren har ju inte tagit emot några pengar. Men i stället för att mottagna medel har konsumerats kan dock ett inrättande ske genom att medel som skulle ha använts till betalning av skulden förbrukas. Med det konstaterandet får det här hållas öppet för vilket godtrosskydd kontohavaren kan ha, liksom hur - i så fall - ett sådant skydd ska konstrueras rent rättssystematiskt.
Ad (2): Eftersom kontohållaren inte på grund av den felaktiga krediteringen av kontohavarens konto får någon skuld till denne (skulden är till betalaren) och den fordring som kontohållaren kvittar med gäller hos kontohavaren och inte betalaren, så brister det avseende det kvittningsrättsliga kravet på ömsesidighet. Detta utesluter dock inte att kontohavaren i vissa fall skulle kunna åberopa kvittningsförklaringen mot betalaren. Ett sådant fall skulle kunna vara att kontohållaren i villfarelse om vem som gjorde betalningen och på grund av denna villfarelse lät sig få motfordringen hos den, som han i god tro tog för betalare och därmed borgenär (se Kvittning 17.3). Men det rör sig då om ganska speciella situationer. Det kan tilläggas att situationen enligt min mening inte är sådan att kontohavaren skulle kunna göra gällande godtroskvittning enligt det resonemang som HD förde i ”Presstödsnämnden” NJA 1985 s. 121 (se Kvittning 17.3.1 in fine). ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 (se p. 17 nedan) ger ett visst stöd för det (Skatteverket ”reglerade” ju i god tro avräkningsvis den restförda skatten, men det hindrade inte att betalningsskyldigheten mot betalaren stod kvar, dvs. den kvittningsförklaring som låg i avräkningsåtgärden blev trots verkets goda tro verkningslös mot betalaren).
Om kontohållaren med befriande verkan presterar till kontohavaren - eller om en kvittningsförklaring hos denne undantagsvis får åberopas mot betalaren - så får av allmänna fordringsrättsliga principer anses följa att betalaren kan göra sin återkravsrätt gällande mot denne. Kontohavaren kan då endast freda sig efter de principer som följer av läran om condictio indebiti. I nästa led - kontofordringen har t.ex. pantförskrivits och betalning därför skett till panthavaren - torde däremot mottagaren ha skydd enligt allmänna principer om godtrosförvärv även när det handlar om kontoöverföringar, och det fastän enkla fordringar inte kan godtrosförvärvas (se Betalning 8.1.3.4 i anslutning till ”Jofrab” NJA 2009 s. 182).
Vad som anförs i punkterna 10 och 11 gäller inte för skattekonton. Här tillämpas i stället läran om condictio indebiti av de skäl som anges i HD:s avgörande. Men vad som sägs i punkten 15 torde gälla när betalarens återkravsrätt faller enligt denna lära. Även vad som sägs i punkterna 12-14 torde i princip vara tillämpligt på skattekonton.
I det sistnämnda hänseendet finns det anledning att tillägga följande. Om Skatteverket som i ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 mot kontohavaren förklarar sig räkna av en fordring mot ett överskott som har sin grund i en oriktig kontokreditering, så är verket enligt de civilrättsliga reglerna mot kontohavaren i princip obundet av avräkningen (se p. 13). Att verket till följd av de särskilda regler som gäller för skattekonton möjligen mot kontohavaren är bundet bör, som framgår av avgörandet, vara ovidkommande för betalarens rätt mot verket. Mot betalaren skulle dock verket, också om det är obundet mot kontohavaren, under vissa speciella förutsättningar kunna åberopa avräkningen med framgång (se p. 14). Ett möjligt exempel är att Skatteverket under lång tid har underlåtit att vidta indrivningsåtgärder till följd av god tro om att restförd skatt har reglerats genom avräkning mot det felförda beloppet. Men i 2011 års avgörande synes något sådant inte ha gjorts gällande.
Särskilda förhållanden i det enskilda fallet kan naturligtvis leda till andra bedömningar än de som har angetts i det föregående. Det kan också finnas anledning till vissa nyanseringar och undantag. Exempelvis kan det sättas i fråga om man ska bedöma alla slags bankkonton på samma sätt. Och man kan nog tänka sig att andra aktörer än banker genom kontosystem fungerar som intermediärer på ett sådant sätt att ett konto i det systemet ska i rättsligt hänseende likställas med ett transaktionskonto med en bank. Men det kan man i detta sammanhang se bort från; syftet här är att redovisa min uppfattning rörande de stora linjerna, inte detaljerna.
HD:s dom meddelad: den 20 december 2016.
Mål nr: T 309-16.
Rättsfall: NJA 2011 s. 739 och NJA 2015 s. 1072.