NJA 2019 s. 15
En åklagare har inte någon självständig rätt att överklaga ett beslut att inte förordna målsägandebiträde.
Uppsala tingsrätt
I samband med en förundersökning om sexuellt ofredande av ett barn under 15 år gjorde åklagaren en framställning till tingsrätten om att målsägandebiträde skulle förordnas för Sekretess A.
Tingsrätten (rådmannen Mats Sandmark), som antecknade att Sekretess A hade begärt att tingsrätten skulle förordna ett målsägandebiträde för henne, gjorde i beslut den 26 september 2018 bedömningen att det var uppenbart att Sekretess A saknade ett behov av målsägandebiträde och avslog hennes begäran.
Svea hovrätt
Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten med ändring av tingsrättens beslut skulle förordna ett målsägandebiträde.
Fråga uppkom i hovrätten om åklagarens överklagande skulle avvisas.
Åklagaren anförde till stöd för sin rätt att överklaga avslagsbeslutet att åklagarens skyldighet att för målsägandens räkning göra framställan om målsägandebiträde också innebar en rätt att överklaga ett beslut att inte förordna målsägandebiträde.
Hovrätten (hovrättslagmannen Monika Sörbom, hovrättsrådet Karin Jonsson och tf. hovrättsassessorn Leo Nilsson Nannini) avvisade överklagandet i beslut den 16 oktober 2018 och anförde följande.
SKÄL
Ett målsägandebiträdes uppgift är att ta tillvara målsägandens intressen i målet och lämna stöd och hjälp till målsäganden. Undersökningsledaren är enligt 23 kap. 5 § RB skyldig att anmäla behovet av målsägandebiträde hos rätten. Gäller förundersökningen brott enligt 6 kap. BrB, ska anmälan om målsägandebiträde göras omedelbart när förundersökningen har inletts om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde.
Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse om vem som har rätt att överklaga ett beslut som innebär att en begäran om målsägandebiträde avslås. Av allmänna rättsgrundsatser följer att ett beslut får överklagas endast av den som har ett rättsligt intresse av att få ett överklagande prövat. I det kravet ligger att avgörandet från rättslig synpunkt ska innebära en nackdel för den som överklagar och att yrkandet på objektiva grunder ska kunna sägas vara till klagandens förmån. Ett beslut att inte förordna ett målsägandebiträde kan alltså överklagas av målsäganden.
Det ter sig naturligt att en åklagare vid ett eventuellt avslagsbeslut informerar målsäganden om dennes möjlighet att överklaga avslagsbeslutet liksom om möjligheten att på nytt begära att tingsrätten ska förordna ett målsägandebiträde. Frågan är dock om en åklagare har en självständig rätt att överklaga ett avslagsbeslut.
Åklagaren har i överklagandet anfört att förordnande av målsägandebiträde i många sammanhang är en framgångsfaktor när det gäller att utreda brott. Även om målsägandens intressen i många fall kan sammanfalla med åklagarens uppdrag kan det inte anses vara målsägandebiträdets primära uppgift att bistå åklagaren i brottsutredningen. Något rättsligt intresse för åklagaren att få ett beslut om att avslå en begäran om målsägandebiträde prövat kan därmed inte anses föreligga. Tingsrättens beslut kan inte heller anses innebära någon nackdel för åklagaren ur rättslig synvinkel, jfr NJA 1983 s. 200. Den omständigheten att undersökningsledaren har en anmälningsskyldighet påverkar inte denna bedömning. Se dock annan uppfattning i RH 2014:15. Vid dessa förhållanden och i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse om rätt för åklagaren att överklaga ett sådant beslut ska åklagarens överklagande avvisas.
Högsta domstolen
Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens avvisningsbeslut och återförvisa målet till hovrätten för prövning av åklagarens talan i sak.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Emelie Hansell, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Frågan i HD
Frågan i HD är om åklagaren har en självständig rätt att överklaga beslut om avslag rörande förordnande av målsägandebiträde.
Bakgrund
Med anledning av förundersökning om sexuellt ofredande av barn under 15 år framställde åklagaren en begäran till tingsrätten om att tingsrätten skulle förordna ett målsägandebiträde för målsäganden.
Tingsrätten, som avslog åklagarens begäran, ansåg att det var uppenbart att målsäganden saknade ett behov av målsägandebiträde.
Åklagaren överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle förordna ett målsägandebiträde för målsäganden. Hovrätten har avvisat överklagandet med hänsyn till att det enligt hovrätten inte finns någon rätt för åklagaren att överklaga ett sådant beslut.
Riksåklagaren har i HD argumenterat för att allmän åklagare har en självständig rätt att överklaga ett avslagsbeslut i fråga om förordnande av målsägandebiträde.
Rättsliga utgångspunkter
Målsägandens processuella ställning
En målsägande kan väcka åtal för brott, biträda ett av åklagare väckt åtal och i högre rätt fullfölja talan om ansvar för brottet (se 20 kap. 8 § RB). Målsäganden kan vidare överta ett av åklagaren nedlagt åtal och föra talan om enskilt anspråk på grund av brottet och i det sammanhanget begära att åklagaren utför denna talan (jfr 20 kap. 9 § RB respektive 22 kap. 2 § RB).
På dessa sätt kan målsäganden förvärva ställning som part i en rättegång (jfr Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 5 december 2017, Zeteo, kommentaren till 20 kap. 15 § och Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång. Fjärde häftet, 16 augusti 2016, Zeteo, s. 253 och 45 kap. 1 § RB).
Målsäganden intar således inte ställning som part i något skede av förundersökningsförfarandet och har inte rätt att ta del av handlingar som ingår i en förundersökning (jfr prop. 1987/88:107 s. 8, prop. 1993/94:143 s. 42, JO 2014/15 s. 652 och Lars Heuman, Domarens och åklagarens skyldighet att vara objektiva, JT 2004-05 s. 53).
Förordnande av målsägandebiträde
När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett målsägandebiträde under vissa förutsättningar förordnas för målsäganden. Prövningen ska göras med hänsyn till olika omständigheter beroende på vilken typ av brott det är fråga om. (Se 1 § lagen om målsägandebiträde, 1988:609, och jfr 20 kap. 15 § RB.)
Det är rätten som fattar ett sådant beslut (se 7 § lagen om målsägandebiträde). Om åtal väcks kommer frågan om begäran om målsägandebiträde behandlas i det redan anhängiga brottmålet, medan en begäran om målsägandebiträde i annat fall får tas upp som ett nytt brottmål i domstolen. (Jfr SOU 1986:49 s. 107 f.)
Ett målsägandebiträde förordnas på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det (se 4 § första stycket första meningen lagen om målsägandebiträde).
Bakgrunden till bestämmelsen är enligt förarbetena att det är målsäganden som i de flesta fall bäst kan bedöma om han eller hon har behov av biträde, men att det i undantagsfall måste finnas en möjlighet att förordna biträde även utan en begäran från målsäganden. Som exempel angavs fall när målsäganden befinner sig i chocktillstånd efter brottet och därför inte kan ta till vara sina intressen eller när barn är mål-sägande. (Se prop. 1987/88:107 s. 29 f.)
Det är förundersökningsledaren (polis eller åklagare) som ska anmäla hos rätten om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller om det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde (se 23 kap. 5 § RB och jfr 20 kap. 3 § RB).
År 2018 infördes en ny bestämmelse i 23 kap. 5 § RB som innebär att om en förundersökning avser ett sexualbrott, ska anmälan om målsägandebiträde göras omedelbart när förundersökningen har inletts eller återupptagits, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde. Syftet enligt förarbetena är att målsägandebiträdet ska förordnas så tidigt som möjligt i processen och att det inte längre ska finnas utrymme för att avvakta med att ta upp frågan eller att anmäla en begäran om biträde till domstol till dess att bevisläget har förbättrats eller försvagats genom fortsatta utredningsåtgärder (jfr prop. 2017/18:177 s. 70 f. och 90).
Förordnandet gäller som huvudregel till dess att tiden för att överklaga domen har löpt ut. Om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen, kan ett målsägandebiträde förordnas även i högre rätt om inte målsägandens talan likväl kan föras av åklagaren (jfr HD:s beslut den 23 november 2018 i mål Ö 5233-18 p. 15 och 21 ).
Kostnader för målsägandebiträde ingår i de rättegångskostnader som den tilltalade kan förpliktas att ersätta om den tilltalade döms i målet (se 8 § lagen om målsägandebiträde).
Målsägandebiträdets uppgifter
Målsägandebiträdet ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp. I det ligger att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren. (Se 3 § lagen om målsägandebiträde.)
En naturlig uppgift för målsägandebiträdet under förundersökningen är att förklara hur den går till. Biträdet ska ha rätt att vara med vid alla förhör som hålls med målsäganden - inför polis, åklagare eller domstol - och ska i det sammanhanget i första hand bevaka att förhören går rätt till och att inga ovidkommande eller onödigt kränkande frågor ställs. Biträdet bör emellertid också ha rätt att ställa kompletterande frågor. Med hänsyn till biträdets huvudsakliga funktion saknas det anledning att ge biträdet en ovillkorlig rätt att närvara och ställa frågor vid förhör under förundersökningen med andra personer än målsäganden. (Se prop. 1987/88:107 s. 23.)
Åklagarens rättsliga förhållande till målsäganden
Det är polis och åklagare som ska tillgodose samhällets och målsägandens intresse av att brott som faller under allmänt åtal utreds, och de ansvarar för att utredningen genomförs i enlighet med gällande regler (se prop. 1987/88:107 s. 8 och jfr 20 kap. 2 och 3 §§ RB).
En förundersökning ska bedrivas objektivt, kostnadseffektivt och skyndsamt. Målsäganden och den som är misstänkt för brott måste vidare behandlas lika (jfr 23 kap. 4 § RB, 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen, 1947:948, och 1 kap. 9 § RF samt artikel 6 i Europakon-ventionen).
Åklagaren måste vara vaksam på de konflikter som kan uppkomma mellan kravet på objektivitet och kravet på att stödja målsäganden. Så länge en förundersökning pågår och åtalsfrågan inte är avgjord åvilar det åklagaren att iaktta strikt objektivitet. Om åklagaren mera direkt skulle agera som ett ombud för målsäganden under förundersökningen skulle det innebära att åklagarens objektivitet kan ifrågasättas. Även när åtal väckts är kraven på åklagarens objektivitet så starka att det får anses mindre lämpligt att han agerar som ombud för målsäganden. (Se Gunnel Lindberg, Om åklagaretik, SvJT 1997, s. 203 och jfr Lars Heuman, Domarens och åklagarens skyldighet att vara objektiva, JT 2004/05 nr 1, s. 59.)
Rätten att överklaga beslut om avslag rörande förordnande av målsägandebiträde
Någon uttrycklig lagbestämmelse som ger åklagaren en självständig rätt att överklaga beslut om avslag rörande förordnande av målsägandebiträde finns inte. Vare sig lagen om målsägandebiträde eller rättegångsbalken eller dess förarbeten ger någon vägledning i det avseendet.
HD har tidigare funnit att varken åklagaren eller målsäganden har någon rätt att överklaga beslut som rör val av offentlig försvarare (se NJA 1983 s. 200 respektive NJA 1994 s. 126).
Av allmänna rättsgrundsatser följer att den som överklagar ett beslut ska ha ett rättsligt intresse av att få ändring i beslutet, vilket innebär att beslutet från rättslig synpunkt ska innebära en nackdel för klaganden och att det yrkande som klaganden framställer på objektiva grunder ska kunna sägas vara till klagandens förmån. Ingen kan sägas ha rätt att överklaga dvs. ha klagorätt, beträffande ett beslut om han eller hon inte under några omständigheter kan ha ett klagointresse beträffande beslutet. (Jfr NJA 2004 s. 561, Peter Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 51 kap. 1 § och Per Olof Ekelöf och Henrik Edelstam, Rättsmedlen, 12 uppl. 2008, s. 17 ff.)
Åklagaren har en självständig rätt att överklaga beslut om avslag rörande förordnande av målsägandebiträde
Den funktion som målsägandebiträdet fyller hänger samman med åklagarens möjligheter att kunna tillgodose samhällets och målsägandens intresse av att brott som faller under allmänt åtal utreds på ett kostnadseffektivt och skyndsamt sätt (jfr p. 17-20).
Med hänsyn till den utsatta position som målsäganden kan befinna sig i under förundersökningen är det av vikt att målsäganden får hjälp med att förmedla en begäran om målsägandebiträde till tingsrätten, vilket i vissa fall också ställer särskilda krav på skyndsamhet (jfr p. 12 och 14). Dessa skäl måste också anses göra sig gällande i fråga om att överklaga ett beslut om avslag rörande förordnande av målsägandebiträde till högre rätt.
Det finns inte heller några överväganden i förarbetena som talar för att förundersökningsledarens behörighet att framställa begäran om målsägandebiträde till rätten, skulle begränsa sig till första instans.
Det framstår vidare som naturligt att en klagorätt tillkommer den som fört fram förslaget och att åklagaren i en sådan situation ges en ställning som part. Målsäganden är nämligen inte heller att anse som part under förundersökningen, utan först sedan åtal väckts kan den ställningen aktualiseras i det redan anhängiggjorda brottmålet (jfr p. 8 och 10). Ett sådant synsätt är inte heller ägnat att påverka åklagarens skyldighet att iaktta strikt objektivitet i förhållande till målsäganden under förundersökningen. Någon förskjutning av målsägandens och åklagarens inbördes ställning är det inte heller fråga om eftersom de inte är motparter i förhållande till varandra. Vidare överklagar åklagaren till fördel för målsäganden. (Jfr NJA 1983 s. 200.)
Mot bakgrund av det anförda får frågan om förordnande av målsägandebiträde anses sammanfalla med det intresse som åligger åklagaren inom ramen för förundersökningen och de krav som ställs på en sådan. Ett beslut om avslag rörande förordnande av målsägandebiträde innebär vidare en nackdel för åklagaren i dennes ställning som part. Det finns därför såväl ett klagointresse som en klagorätt för åklagaren att överklaga ett sådant beslut. Åklagaren ska därför ha en självständig rätt att överklaga beslut om avslag rörande förordnande av målsägandebiträde.
Bedömningen i detta fall
Åklagaren har i detta fall överklagat tingsrättens beslut om avslag rörande förordnande av målsägandebiträde. Med hänsyn till att åklagaren har rätt att överklaga ett sådant beslut, borde hovrätten inte ha avvisat överklagandet utan istället ha prövat överklagandet. Hovrättens beslut ska således undanröjas och visas åter till hovrätten för fortsatt behandling.
HD:S AVGÖRANDE
HD undanröjer hovrättens beslut och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Svante O. Johansson, Sten Andersson, referent, Petter Asp och Malin Bonthron) meddelade den 29 januari 2019 följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
I samband med en förundersökning om sexuellt ofredande gjorde åklagaren en framställning om att tingsrätten skulle förordna ett målsägandebiträde för målsäganden.
Tingsrätten, som uppfattade framställningen som en begäran från målsäganden, avslog denna.
Åklagaren överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle förordna ett målsägandebiträde. Hovrätten har avvisat överklagandet med hänvisning till bl.a. att åklagaren inte har något rättsligt intresse av att få överklagandet prövat.
Frågan i HD
Frågan i HD är om en åklagare har en självständig rätt att överklaga ett beslut att avslå en begäran om förordnande av målsägandebiträde.
Rättsliga utgångspunkter
Förordnande av målsägandebiträde
När en förundersökning har inletts, ska det under vissa förutsättningar förordnas ett målsägandebiträde för målsäganden (se 1 § lagen, 1988:609, om målsägandebiträde). Det är rätten som beslutar om ett sådant förordnande (se 7 §).
Frågan om förordnande av målsägandebiträde ska tas upp på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det (se 4 § första stycket första meningen lagen om målsägandebiträde). Bestämmelsen har motiverats med att det i de flesta fall är målsäganden som bäst kan bedöma om han eller hon har behov av biträde men att det i undantagsfall måste finnas en möjlighet att förordna biträde även utan en begäran från målsäganden. Som exempel på sådana undantagsfall har angetts att målsäganden befinner sig i chocktillstånd och därför inte kan ta till vara sina intressen eller att målsäganden är ett barn. (Se prop. 1987/88:107 s. 29 f.)
Om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde, är förundersökningsledaren skyldig att anmäla detta till rätten. Avser förundersökningen ett brott enligt 6 kap. BrB, ska anmälan göras omedelbart när förundersökningen har inletts, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde. (Se 23 kap. 5 § RB.)
Målsägandebiträdets uppgifter
Målsägandebiträdet ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp (se 3 § första stycket lagen om målsägandebiträde). Syftet är att lindra de påfrestningar som utredningen kan innebära för målsäganden. En naturlig uppgift för målsägandebiträdet är att förklara hur förundersökningen går till. Biträdet har rätt att vara med vid alla förhör som hålls med målsäganden och ska i det sammanhanget i första hand bevaka att förhören går rätt till och att inga ovidkommande eller onödigt kränkande frågor ställs. Biträdet har också rätt att ställa kompletterande frågor. Däremot har han eller hon under förundersökningen inte någon ovillkorlig rätt att närvara och ställa frågor vid förhör med andra personer än målsäganden. (Se prop. 1987/88:107 s. 23.)
Målsägandebiträdet ska också biträda målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren (se 3 § andra stycket lagen om målsägandebiträde).
Målsägandebiträdets ansvar för att målsägandens intressen tas till vara får betydelse också när målsäganden biträder åtalet. Målsägandebiträdet kan då ha anledning att, på målsägandens uppdrag, lägga fram bevisning som talar för den tilltalades skuld eller att på annat sätt verka för att åtalet bifalls. Detsamma gäller när ett bifall till åtalet utgör en förutsättning för att ett skadeståndsanspråk ska bifallas. I övrigt ingår det emellertid inte i målsägandebiträdets uppdrag att bevaka att skuldfrågan blir tillfredsställande utredd. Ansvaret för att brott utreds och lagförs vilar i stället på polis och åklagare (jfr prop. 1987/88:107 s. 8).
Rätten att överklaga ett beslut att avslå en begäran om målsägandebiträde
Av allmänna rättsgrundsatser följer att ett beslut får överklagas om det till sin natur är sådant att det kan överklagas (överklagbarhet). Därutöver fordras att klagandens ställning i förhållande till beslutet är sådan att han eller hon kan överklaga det (klagorätt) och att han eller hon har ett rättsligt intresse att överklaga (klagointresse).
Frågan om vem som har klagorätt i förhållande till ett beslut att avslå en begäran om förordnande av målsägandebiträde regleras inte i vare sig lagen om målsägandebiträde eller rättegångsbalken. Det går inte heller att av förarbetena utläsa någon särskild uppfattning från lagstiftarens sida; det står endast klart att ett beslut av det aktuella slaget får överklagas av målsäganden i dennes egenskap av part i förordnandefrågan (jfr prop. 2017/18:177 s. 91).
Åklagaren kan inte anses inta någon partsställning i den aktuella frågan motsvarande den som målsäganden har. Lagstiftaren har visserligen ålagt förundersökningsledaren - vanligen en åklagare - att anmäla behovet av målsägandebiträde till rätten. Denna anmälningsskyldighet leder emellertid inte till att anmälaren blir att behandla som part.
Det sagda utesluter inte att åklagaren ändå skulle kunna tillerkännas en klagorätt, om det finns skäl för det. Då måste emellertid beaktas att bestämmelserna om målsägandebiträde huvudsakligen syftar till att tillgodose målsägandens enskilda intressen. Det är naturligt att intressen av detta slag i första hand bör bevakas av den enskilde själv, på egen hand eller genom ställföreträdare eller ombud. För att tillerkänna en företrädare för det allmänna klagorätt bör det därför - om det saknas lagstöd - krävas att skälen är starka.
Det kan antas att det ibland kan vara en fördel för brottsutredningen att det förordnas ett målsägandebiträde, eftersom ett sådant förordnande kan avlasta åklagaren och undanröja svårigheter i utredningen. Eftersom syftet med bestämmelserna om målsägandebiträde inte i första hand är att underlätta utredningen (jfr p. 8-10), utgör emellertid förhållanden av detta slag inte något starkt skäl för att tillerkänna åklagaren en rätt att överklaga beslut av nu aktuellt slag.
Av större betydelse är att det i åklagarens funktion som förundersökningsledare ingår ett visst ansvar för att bevaka målsägandens situation (se exempelvis, utöver 23 kap. 5 § RB, 13 a § förundersökningskungörelsen, 1947:948). Det innebär bl.a. att åklagaren måste se till att målsäganden underrättas om sina möjligheter att få ett målsägandebiträde förordnat. Det kan även motivera att åklagaren lämnar målsäganden information om vilka möjligheter han eller hon har att överklaga ett avslagsbeslut.
Förundersökningen ska emellertid bedrivas objektivt (jfr 23 kap. 4 § RB och 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen, jfr även 1 kap. 9 § RF och artikel 6 i Europakonventionen). Åklagarens objektivitetsplikt sätter gränser för vad han eller hon kan göra för att bevaka målsägandens intressen. Som framhållits i den juridiska litteraturen skulle åklagarens objektivitet kunna sättas i fråga om han eller hon under förundersökningen mera direkt agerade som "ombud" för målsäganden (se Gunnel Lindberg, Om åklagaretik, SvJT 1997, s. 203). Det bör därför inte komma ifråga att, utan lagstöd, tillerkänna en åklagare en rätt att föra talan i en fråga som i första hand handlar om skyddet för ett enskilt intresse.
En åklagare kan mot den bakgrunden inte anses ha någon självständig klagorätt i förhållande till ett beslut att inte förordna målsägandebiträde.
Bedömningen i detta fall
Tingsrättens beslut att avslå begäran om förordnande av målsägandebiträde överklagades av åklagaren. Eftersom en åklagare inte har klagorätt i förhållande till detta slag av beslut, var det riktigt av hovrätten att avvisa överklagandet.
HD:S AVGÖRANDE
HD avslår överklagandet.