NJA 2020 s. 807
Strikt ansvar för skada som uppstått genom inverkan av el har ansetts föreligga efter överföring av skadlig el till en innehavare av en starkströmsanläggning (28 § elsäkerhetslagen). Ett produktansvar för säkerhetsbrist i el enligt 29 § elsäkerhetslagen utesluter inte ett skadeståndsansvar enligt 28 § för samma skada.
Malmö tingsrätt
Länsförsäkringar Jönköpings försäkringstagare G.G. ägde fastigheten Mada Västergård 1 i Tranås. På fastigheten fanns, förutom ett bostadshus, verkstadsbyggnader. Verkstadsbyggnaderna var uthyrda till G.G:s bolag, G:s Åkeri i Tranås AB, som var Codan Forsikring A/S:s försäkringstagare. Den 22 april 2014 uppstod en brand i byggnaderna.
E.ON Energidistribution Aktiebolag (E.ON) var innehavare av anläggningen som försåg Mada Västergård 1 med flera intilliggande fastigheter med el.
Arbetet med att återställa byggnaderna på Mada Västergård 1 efter branden pågick under perioden maj 2014 till och med januari 2015. Länsförsäkringar och Codan reglerade skadorna gentemot sina respektive försäkringstagare huvudsakligen beträffande reparation, rivning och återuppbyggnad av byggnader samt beträffande skadad egendom och merkostnader till följd av branden. De övertog G.G:s och G:s Åkeris anspråk på ersättning mot E.ON.
Länsförsäkringar Jönköping och Codan Forsikring A/S väckte talan vid Malmö tingsrätt mot E.ON Energidistribution Aktiebolag. Länsförsäkringar yrkade förpliktande för E.ON att till Länsförsäkringar utge 2 545 669 kr jämte ränta. Codan yrkade förpliktande för E.ON att till Codan utge 1 730 085 kr jämte ränta.
E.ON bestred såväl Länsförsäkringars som Codans yrkanden.
Länsförsäkringar och Codan åberopade följande omständigheter till grund för käromålen.
Brand uppstod den 22 april 2014 i verkstadsbyggnaden på Mada Västergård i Tranås. E.ON ansvarar för elen som svarar för elförsörjningen till fastigheten. Vid skadetillfället förelåg det ett fel i en transformator i E.ON:s aktuella elsystem (transformatorstation N135957). Felet, som bestod i ett brott på en PEN-ledare, medförde att skadlig el med överspänning överfördes från E.ON:s starkströmsanläggning till starkströmsanläggningen på G.G:s fastighet och därefter vidarebefordrades genom fastighetens elledningar och elcentraler samt till komponenter som inte klarar sådan överspänning.
Problemet med överspänning orsakade branden. De skador som uppstod på grund av branden har alltså uppstått på grund av inverkan av el som senast kom från E.ON:s starkströmsanläggning. Med beaktande av samtliga omständigheter är det i vart fall klart mer sannolikt att branden uppstått på grund av störningar och problem med överspänning i elnätet som försörjer de aktuella verkstadsbyggnaderna med el, beroende på glapp i PEN-ledaren i transformatorstationen.
Branden har alltså orsakats av el från E.ON:s starkströmsanläggning. E.ON har enligt 10 kap. 1 § ellagen strikt ansvar för skador som orsakas genom inverkan av el från dess anläggningar. E.ON är därför ersättningsskyldigt för skada som uppstått på grund av branden.
E.ON vitsordade att det förelåg ett brott på PEN-ledaren i transformatorstationen N135957 den 22 april 2014 och att detta orsakat överspänning på servisledningen från transformatorstationen. E.ON bestred att det förelåg brister i transformatorstationens utförande. Vidare bestred E.ON att G.G:s fastighet var mer utsatt för överspänning än övriga anslutna anläggningar. E.ON bestred att problemet med överspänning orsakade branden och att E.ON var skadeståndsskyldigt.
Domskäl
Tingsrätten (chefsrådmannen Lennart Strinäs, rådmannen Elisabet Rune och f.d. rådmannen Hugo Melander) anförde följande i dom den 17 januari 2018.
DOMSKÄL
Frågorna i målet
Tingsrätten har inledningsvis att pröva frågan om angivna skador tillfogats G.G. respektive G:s Åkeri genom inverkan av el som senast kom från en starkströmsanläggning som E.ON innehade och om det i så fall föreligger ett strikt skadeståndsansvar för E.ON i denna situation. I den bedömningen ingår att tingsrätten ska ta ställning till vilket beviskrav som ska tillämpas för orsakssambandet mellan skadeorsak och påstådd skadehändelse.
För det fall tingsrätten f inner att E.ON genom strikt ansvar ska svara för skador som orsakats av branden, ska tingsrätten pröva frågan om det förelegat vållande eller medvållande till skadehändelsen på G.G:s sida och vilken betydelse det ska få i ersättningsfrågan. Om varken vållande eller medvållande föreligger ska tingsrätten ta ställning till vilken ersättning som ska utgå.
– – –
Uppstod branden genom inverkan av el som senast kom från en starkströmsanläggning som E.ON innehade?
Den skadeståndsrättsliga regleringen i ellagen
Eftersom målet rör en händelse som inträffade år 2014 blir ellagen (1997:587) i dess lydelse före den 1 juli 2017 tillämplig. Enligt 10 kap. 1 § första stycket i den då gällande ellagen ska sakskada, som någon har tillfogats genom inverkan av el från en starkströmsanläggning, ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser.
Bestämmelsen innebär att innehavaren av en starkströmsanläggning är strikt ansvarig för skador som orsakas av el som senast kom från innehavarens anläggning, dvs. skador ska ersättas även om det inte föreligger uppsåt eller vårdslöshet. Så snart det har slagits fast att det f inns ett adekvat orsakssamband mellan en händelse som ligger inom ansvarsområdet och en skada, föreligger således skadeståndsskyldighet (se prop. 1996/97:136 s. 79). I författningskommentaren anförs att flertalet skador inträffar i direkt anslutning till en starkströmsanläggning, såsom att någon skadas vid kontakt med en nedfallen ledning eller att en ledning faller ner och gör ett järnstaket strömförande (se a. prop. s. 180). I de allmänna övervägandena resoneras dock inte kring en begränsning av ansvaret till fall när en starkströmsanläggning direkt orsakat skada.
Skadeståndsansvaret för innehavare av en starkströmsanläggning har reglerats olika beroende på vilken typ av anläggning det är fråga om. En innehavare av en starkströmsanläggning för överföring av el har utan undantag strikt ansvar. Till nätverksamhet hör, förutom själva ledningsnätet, bl.a. ställverk och transformatorer samt anordningar för anslutning av anläggningar. Nätet börjar i princip i inmatningspunkten på en produktionsanläggning och upphör vid uttagspunkten till en anläggning för användning av el. En innehavare av starkströmsanläggning för användning av el omfattas av det strikta ansvaret om det är en anläggning som tillförs el med en spänning som överstiger 250 volt. Skadeståndsansvar för en innehavare av en användaranläggning som tillförs el med en spänning om högst 250 volt förutsätter således uppsåt eller vårdslöshet (10 kap. 1 § andra stycket 2 ellagen). Ett skäl till denna uppdelning var att innehavarna av de sistnämnda anläggningarna ofta är privatpersoner och att det inte utan mycket starka skäl borde åläggas dem strikt ansvar. (Se a. prop. s. 84–85 och SOU 1995:108 s. 179.)
Vidare, ifråga om skadeståndsansvaret i förhållandet mellan innehavare av elektriska anläggningar, gäller vid fall av skada på elektrisk anläggning eller vid driftsstörning, särskild reglering enligt 10 kap. 1 § andra stycket 3 samt 4 §ellagen (se a. prop. s. 88 och s. 181).
Aktuell lydelse av bestämmelsen om strikt ansvar
Före införandet av 1997 års ellag förutsattes för strikt ansvar att den elektriska starkströmsanläggningen ifråga hade egen generator eller transformator. I samband med införandet av den nya lagen anfördes att ansvaret för skador bör åligga den som har ett reellt inflytande över drift och underhåll av en elanläggning och som således kan påverka risken för skada. Nätföretagen kunde med den tidigare ordningen dock bli ansvariga även för skador som orsakats av ström från någon annans lågspänningsanläggning, då dessa i regel f ick kraften via nätföretagens transformator. Eftersom strikt ansvar endast borde åläggas den som kan påverka risken för skada, skulle utgångspunkten därför vara att en innehavare av en starkströmsanläggning endast kunde bli skadeståndsansvarig för skador som orsakats av el från den egna anläggningen. Mot denna bakgrund f ick bestämmelsen i 10 kap. 1 § ellagen sin nya lydelse den 1 januari 1998, dvs. skada som orsakats av el ska ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast har kommit. (Se prop. 1996/97:136 s. 82–83.)
Syftet med en bestämmelse om strikt ansvar
Generellt sett har bestämmelser om strikt ansvar sin grund i såväl rättspolitiska som rättstekniska överväganden. Strikt ansvar motiveras exempelvis av att krav på särskild aktsamhet kan läggas på den som bedriver riskfylld verksamhet. Vidare har det bedömts enklare att ålägga ett rent strikt ansvar när omständigheterna kring inträffade skador är komplicerade. I ellagen har skadeståndsbestämmelsen i 10 kap. 1 § särskilt motiverats av att fråga är om farlig verksamhet med konkreta risker för skador. (Se prop. 1996/97:136 s. 80–82 samt Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 9 uppl. 2014, Zeteo, s. 164.)
Produktansvar i ellagen
I ellagen f inns även, vid sidan av bestämmelsen i 10 kap. 1 §, produktansvarsbestämmelser. I 1997 års ellag framgår de av 10 kap. 2 och 3 §§. Bestämmelserna infördes 1993 och syftade till att genomföra EG-direktivet den 25 juli 1985 angående samordning av medlemsländernas lagstiftning om produktansvar (85/374/EEC).
Enligt produktansvaret har innehavaren av en anläggning strikt ansvar för personskada och för sakskada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om skadan orsakats av säkerhetsbrist i el som satts i omlopp från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator. När det gäller förhållandet till andra skadeståndsrättsliga principer anfördes i förarbetena att det redan gällande skadeståndsansvaret i princip också omfattade skador som orsakades av bristande kvalitet på den elektriska strömmen som sådan. Även om både det gällande skadeståndsansvaret och produktansvaret byggde på principen om strikt ansvar fanns klara skillnader i reglernas uppbyggnad som normalt också medförde olikheter vid tillämpningen. Lösningen att införa en särskild produktansvarsregel i ellagen innebar att rätt till ersättning för skada på grund av bristande elkvalitet kunde f innas enligt flera grunder. (Se prop. 1991/92:135 s. 21–22 och SOU 1991:94 s. 61.)
Slutsatser i fråga om det strikta ansvarets omfattning
Enligt tingsrätten kan följande slutsatser dras av vad som nu sagts. En innehavare av en starkströmsanläggning omfattas enligt huvudregeln av det strikta ansvaret i 10 kap. 1 § ellagen i fråga om skador som orsakas genom inverkan av el från innehavarens egen anläggning. En innehavare av en starkströmsanläggning för överföring av el omfattas utan undantag av det strikta ansvaret medan en innehavare av en starkströms-anläggning för användning av el endast har strikt ansvar i vissa fall.
Det strikta ansvaret i ellagen har sin grund i att det är fråga om särskilt farlig verksamhet med konkreta skaderisker. Bestämmelsens omfattning begränsas av utgångspunkten att strikt ansvar bör åläggas endast den som kan påverka risken för skada. Den ordalydelse som följde med 1997 års lagändringar bör enligt tingsrätten ses mot bakgrund av detta.
Enligt tingsrätten har bestämmelsen därmed den innebörden att det strikta ansvaret visserligen är begränsat till att omfatta skador av el från den egna anläggningen. Varken av dess ordalydelse eller av syftet med bestämmelsen kan dock dras slutsatsen att ansvaret ytterst har sin gräns där annan starkströmsanläggning tar vid. En sådan tolkning skulle dessutom i vissa fall strida mot utgångspunkten om att strikt ansvar bör åläggas endast den som kan påverka risken för skada. Ansvaret är av samma skäl inte heller begränsat till att avse endast fall när en starkströmsanläggning direkt orsakar skada. Strikt ansvar vilar alltså på den innehavare från vars anläggning elen som orsakat skada senast har kommit, förutsatt att denne inte har undantagits från det strikta ansvaret enligt någon av punkterna i 10 kap. 1 § andra stycket ellagen.
Ellagens bestämmelser om produktansvar gäller vid sidan av nu aktuellt skadeståndsansvar i 10 kap. 1 § ellagen och överlappar dessa bestämmelser. Omfattningen av produktansvaret utgör därför inget hinder mot de slutsatser som tingsrätten nu dragit.
Beviskravet
Tingsrätten fann att beviskravet skulle sättas något lägre än annars och formuleras så att det i betraktande av samtliga omständigheter ska framstå som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken.
Bedömningen i detta fall i fråga om orsakssambandet
– – –
Med beaktande av samtliga omständigheter är det enligt tingsrättens mening klart mera sannolikt att branden orsakats av överspänning, som berott på PEN-ledarbrottet i E.ON:s anläggning, än av annan orsak. Det är således visat att E.ON har överfört skadlig el till G.G:s elanläggning. Skadan har därmed orsakats genom inverkan av el som senast kommit från E.ON:s anläggning. Tingsrätten f inner det visat att det föreligger ett orsakssamband mellan den skadliga elen och brandskadan. Det är därmed utrett att E.ON har ett strikt ansvar för skador som orsakats till följd av branden.
Har G.G. varit medvållande till branden?
På anförda skäl fann tingsrätten att det inte förelegat något vållande från G.G:s sida att beakta vid bedömningen av E.ON:s ersättningsskyldighet.
Ersättningen
Tingsrätten fann på anförda skäl att Länsförsäkringar vunnit fullt bifall till sin talan.
I fråga om Codans krav kom tingsrätten fram till att Codan inte skulle få ersättning för kostnader hänförliga till en energivedklipp (80 000 kr). Vidare skulle kostnader för fordonstvätt, som tingsrätten beräknat till 64 160 kr, ersättas med skäliga 16 000 kr. Det innebar att Codan skulle få ersättning med totalt 1 601 655 kr.
DOMSLUT
E.ON Energidistribution Aktiebolag förpliktades att betala 2 545 669 kr jämte ränta till Länsförsäkringar Jönköping och 1 601 655 kr jämte ränta till Codan Forsikring A/S.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
E.ON överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålen.
Hovrätten
Även Codan överklagade och yrkade att hovrätten skulle bifalla käromålet fullt ut.
Part motsatte sig motparts ändringsyrkande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättspresidenten Lennart Svensäter, f.d. hovrättsrådet Lars Clevesköld samt tf. hovrättsassessorerna Lina Molin, referent, och Jessica Wangvik) anförde följande i dom den 5 mars 2019.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Tvisten i målet
Frågorna i målet är sammanfattningsvis följande.
• Vilket beviskrav ska tillämpas vid bedömningen av orsakssambandet mellan den påstådda skadeorsaken och skadan?
• Om Codan och Länsförsäkringar har visat att det f inns ett adekvat orsakssamband, omfattas skadan av E.ONs strikta ansvar i 10 kap. 1 § ellagen?
• För det fall E.ON är skadeståndsskyldigt, har Codan styrkt sin rätt till ytterligare ersättning för en vedklipp och merkostnader för anlitande av extern tvättjänst?
Vilket beviskrav ska gälla för orsakssambandet?
I fråga om vilket beviskrav som ska gälla för orsaksambandet mellan den påstådda skadeorsaken och skadan ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att beviskravet för att en uppkommen skada haft en viss angiven orsak ska vara att denna framstår som klart mera sannolik än de sakförhållanden som den påstått skadevållande parten gjort gällande. Det kan dock inte uppställas något krav, så som E.ON gjort gällande, på att skadevållaren uttryckligen måste åberopa en alternativ skadeorsak för beviskravets tillämpning (se Nordh, 2011, Bevisrätt B, s. 119). I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det med beaktande av samtliga omständigheter är klart mera sannolikt att branden orsakats av överspänning i G.G:s anläggning, vilket berott på PEN-ledarbrott i E.ONs anläggning, än av annan orsak. Codan och Länsförsäkringar har således visat att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan den av dem påstådda skadeorsaken och skadan.
Omfattas skadan av E.ONs strikta skadeståndsskyldighet?
Det strikta skadeståndsansvaret för innehavare av starkströmsanläggningar framgår av 10 kap. 1 § ellagen. Av bestämmelsen följer att person- eller sakskada som någon tillfogats genom inverkan av el från en starkströmsanläggning ska, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit. Vissa undantag följer av bestämmelsens andra stycke och övriga bestämmelser i samma kapitel.
Av betydelse för hovrättens bedömning av frågan om E.ON ska hållas ansvarigt för skadan är def initionen av begreppet elektrisk anläggning. Elektriska anläggningar delas enligt 1 kap. 2 § ellagen in i anläggningar för produktion, överföring eller användning av el. Om en anläggning för användning av el är ansluten till en eller flera andra sådana anläggningar och är anläggningarna i samma innehavares hand, ska anläggningarna anses som en och samma anläggning.
I förarbetena till ellagen framgår att en produktionsanläggning typiskt sett är ett kraftverk och en överföringsanläggning är typiskt sett en ledning som ingår i ett ledningsnät. En anläggning för användning av el består ofta av en eller flera ledningar och börjar vid den punkt där elanvändaren tar ut el från överföringsnätet och slutar i den punkt där elen rent faktiskt förbrukas. I de flesta hus innebär det att anläggningen slutar med en stickkontakt. De föremål som ansluts i stickkontakten utgör inte en elektrisk anläggning. Utmärkande för en anläggning för användning av el är att elen inte förbrukas i anläggningen utan att denna används för att möjliggöra förbrukning i en anordning som ansluts till anläggningen (prop. 1996/97:136 s. 115–116).
Det är ostridigt i målet att E.ONs anläggning är en starkströmsanläggning för överföring av el och att G.G. är innehavare av en till denna ansluten starkströmsanläggning för användning av el. Även om mycket talar för att branden uppkommit i en del av G.G:s anläggning ger omständigheterna i målet inte något entydigt svar på detta eller om branden uppkommit i någon till denna ansluten anordning för förbrukning av el. Hovrätten anser dock att denna gränsdragning inte ska tillmätas någon avgörande betydelse i målet. Om det upprätthölls ett strikt krav på att en brandutredning entydigt ska visa att en brand uppkommit i elkundens elanläggning och inte i någon därtill ansluten anordning för användning av el, skulle nämligen elbolagens strikta ansvar för uppkomna skador bli alltför urvattnat. Hovrätten anser därför att E.ON ska stå ansvarigt för den brandskada som drabbade G.G. och åkeriet till följd av den levererade elen.
Hovrätten ansluter sig vidare till tingsrättens bedömning att inget av undantagen i 10 kap. ellagen är tillämpligt och att G.G. inte varit medvållande till branden. I likhet med tingsrätten anser hovrätten således att skadan på G.G:s fastighet liksom adekvata följdskador omfattas av E.ONs strikta skadeståndsansvar. E.ON är därför skyldigt att ersätta uppkomna skador i den omfattning kostnaderna är styrkta.
Har Codan rätt till ytterligare ersättning?
På anförda skäl ansåg hovrätten att Codan hade styrkt att vedklippen ingick i bolagets verksamhet och att bolaget hade haft merkostnader i yrkad omfattning för anlitande av extern tvättjänst till följd av branden. Tingsrättens dom skulle därför ändras på det sätt att Codans käromål skulle bifallas fullt ut.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten förpliktigar E.ON Energidistribution Aktiebolag att till Codan Forsikring A/S betala 1 730 085 kr jämte ränta.
I övrigt gäller tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
E.ON överklagade och yrkade att HD skulle ogilla käromålet.
Trygg-Hansa (i HD:s dom angavs som motpart Codan Forsikring A/S genom Trygg-Hansa Försäkring f ilial) och Länsförsäkringar motsatte sig ändring av hovrättens dom.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Ahlstrand Oxhamre, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–8 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–7 i HD:s domskäl.
Frågan i målet
Frågan i målet är om E.ON är strikt skadeståndsskyldigt enligt 10 kap. 1 § ellagen (numera 28 § elsäkerhetslagen) för skador som orsakats av fel i E.ON:s starkströmsanläggning när den skadliga elen senast kom från en annan starkströmsanläggning.
Tillämplig lag
Ansvaret för skador orsakade av el regleras numera i 28–30 §§elsäkerhetslagen (2016:732). Elsäkerhetslagen trädde i kraft den 1 juli 2017. Före elsäkerhetslagens ikraftträdande reglerades skadeståndsansvaret i 10 kap. 1, 2 och 3 §§ellagen (1997:857).
Vid överförandet av skadeståndsbestämmelserna från ellagen till elsäkerhetslagen gjordes enbart redaktionella ändringar. De principer som gällde för skadeståndsansvaret enligt ellagen är därför fortsatt tillämpliga.
Till följd av att branden inträffade 2014 är ellagens skadeståndsbestämmelser tillämpliga i målet. I ellagen f inns dels en generell bestämmelse i 10 kap. 1 § som reglerar det strikta ansvaret vid elskador, dels en special-reglering i 10 kap. 2 och 3 §§ som avser produktskador.
10 kap. 1 § ellagen reglerar, enligt dess rubrik, ansvar för skada genom inverkan av el från starkströmsanläggning. I första stycket föreskrivs att har någon tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en starkströmsanläggning skall skadan, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kommit. I andra stycket ges vissa undantag från det strikta ansvaret, bl.a. omfattar det inte den som innehar en starkströms-anläggning för användning av el som tillförts en spänning med högst 250 volt.
I 10 kap. 2 och 3 §§ellagen regleras ansvar för skada som orsakas av säkerhetsbrist i el. I första stycket föreskrivs att om en personskada eller sakskada orsakas av säkerhetsbrist i el som satts i omlopp från elektrisk anläggning med egen generator eller transformator, ska anläggningens innehavare ersätta skadan. Enligt andra stycket gäller ansvaret för sakskada endast skada på egendom som till sin typ är avsedd för enskilt ändamål.
Det strikta skadeståndsansvaret
Den utomobligatoriska skadeståndsskyldigheten regleras i första hand i skadeståndslagen. Skadeståndsansvar inträder då gentemot personer till vilka den skadeståndsskyldige inte står i någon avtalsrelation, eller i varje fall ingen avtalsrelation som har samband med den skadegörande handlingen. Utgångspunkten är att det krävs vårdslöshet (culpa) eller uppsåt (dolus) för ansvar.
Vid sidan av skadeståndslagen f inns det speciallagstiftning som föreskriver strikt ansvar för vissa situationer, t.ex. ellagen, numera elsäkerhetslagen. Denna lagstiftning omfattar i huvudsak olika typer av farlig verksamhet som kan ge upphov till betydande skador. Produktansvaret är också strikt men vilar på delvis andra överväganden.
Det som skiljer det strikta ansvaret från skadeståndsansvaret i skadeståndslagen är avsaknaden av krav på oaktsamhet eller uppsåt för ansvar. I övrigt är de principer som bär upp skadeståndsrätten tillämpliga. Detta innebär bl.a. att det krävs ett adekvat orsakssamband mellan den skadegörande handlingen och skadan för att ansvar ska inträda. Den begränsning av skadeståndsskyldigheten som ligger i adekvanskriteriet är alltså tillämplig, liksom andra principer som kan begränsa ansvaret.
Inom ramen för det strikta ansvaret ligger det dock närmare till hands att begränsa skadeståndsskyldigheten utifrån den typiska faran som motiverar det strikta ansvaret. Ansvaret omfattar endast skador som står i samband med den för verksamheten typiska faran. (Se t.ex. NJA 2007 s. 663.)
Produktansvaret
Med produktansvar avses ansvaret för skador som en produkt på grund av säkerhetsbrister orsakar på något annat än produkten, eller på en person. En säkerhetsbrist föreligger om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Syftet med produktansvaret är att ge enskilda, företrädesvis konsumenter, en möjlighet att ställa den som ansvarar för produktens säkerhet till ansvar. Ofta handlar det om att söka skadestånd av någon som konsumenten inte står i direkt avtalsförhållande med.
Den svenska produktskadelagstiftningen bygger på EU:s produktskadedirektiv från 1985 . Direktivet omfattar uttryckligen skador som orsakats av säkerhetsbrister i el. I Sverige har direktivet genomförts genom produktsäkerhetslagen (2004:451). Produktansvaret för skador orsakade av säkerhetsbrist i el har dock genomförts i ellagen, numera elsäkerhetslagen.
Samspelet mellan olika ersättningssystem
Utgångspunkten i svensk rätt är att en skadeståndstalan med stöd av allmänna skadeståndsregler tillåts även när det f inns speciallagstiftning som reglerar frågan (se NJA 2013 s. 909 p. 11 med hänvisningar).
Vad avser produktansvaret uttalas i förarbetena att detta inte utesluter att en enskild väljer att grunda sitt skadeståndskrav på skadeståndslagens ansvarsbestämmelser. Den skadelidande har alltså rätt att välja det mest förmånliga systemet; en lösning som har ansetts vara väl förenlig med grunderna för svensk ersättningsrätt (se prop. 1990/91:197 s. 78).
När det gäller relationen mellan produktansvaret och speciallagstiftning får en bedömning göras från fall till fall (se prop. 1990/91:197 s. 77 ff.). I rättsfallet NJA 2018 s. 475 – som avsåg relationen mellan produktansvaret för dricksvatten och skadeståndsansvaret i lagen om allmänna vattentjänster – konstaterade HD att den enskilde kan välja ersättningssystem i fall då varken lagens ordalydelse eller dess förarbeten ger uttryck för att speciallagstiftningen avser att vara en exklusiv reglering av skadeståndsansvaret.
I EU:s produktansvarsdirektiv anges uttryckligen att direktivet inte inverkar på de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt rättsregler om ansvar i och utanför avtalsförhållanden eller enligt särskilda ansvarsregler som gällde när direktivet meddelades (se artikel 13 i direktivet och prop. 1990/91:197 s. 77).
Utvecklingen av det strikta ansvaret för skada orsakad av el
Handhavande av elektrisk ström är förenat med stora risker för skador. Ända sedan ikraftträdande 1902 av den första ellagen har huvudregeln varit att den som innehar en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator har strikt ansvar för skada som orsakats av ström från den anläggningen. Ansvaret omfattar såväl indirekta skador (t.ex. när överspänning orsakar brand), som direkta elskador (t.ex. när en nedfallen elledning skadar person eller egendom). (Se lag, 1902:71 s. 1, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och NJA II 1904 nr 6.)
Orsaken till att ansvaret till en början begränsades till anläggningar med egen generator eller transformator var att lagstiftaren ville begränsa det strikta ansvaret till farliga anläggningar vars innehavare hade ekonomisk möjlighet att bära skadeståndsansvaret (se NJA II 1904 nr 6 s. 51 f.).
Under 1990-talet genomgick elmarknaden stora förändringar, som bl.a. föranleddes av den tekniska utvecklingen och Sveriges inträde i nuvarande EU. Den nya organisationen av elmarknaden krävde stora förändringar i lagstiftningen, bl.a. innebar de nya marknadsvillkoren en ”boskillnad” mellan å ena sidan produktion och försäljning av el och å andra sidan överföring av el (nätverksamhet). (Se prop. 1994/95:222 s. 80 f., prop. 1996/97:136 s. 37, 58 f. och SOU 1995:108 s. 171 f.)
Skadeståndsregleringen förblev dock relativt oförändrad till den 1 januari 1993 då produktansvaret för elskador infördes i 4 a § i då gällande ellag. I samband med att produktansvaret infördes i lagen gjordes ett tillägg till regleringen av det strikta ansvaret för elskador (dåvarande 4 §), som tydligt angav att skada genom inverkan av elektrisk ström dessutom kunde föreligga enligt 4 a §. (Se prop. 1991/92:135.)
Den nya ellagen (1997:587) trädde i kraft den 1 januari 1998. I motiven anfördes att de gamla skadeståndsreglerna överfördes i princip oförändrade till den nya lagen, men att de hade moderniserats. Således bibehölls det strikta ansvaret för elskador och det särskilda produktansvaret. (Se prop. 1996/97:136 s. 2 och 80.)
I den nya ellagen togs emellertid sambandet mellan egen generator eller transformator och strikt skadeståndsansvar bort. Förändringen ska ses som ett led i den omorganisation av elmarknaden som skedde under 1990-talet och som bl.a. gav upphov till särskilda aktörer inom överföring av el (nätverksamhet). Det poängterades i förarbetena att det strikta ansvaret ska läggas på den som kan påverka risken för skada och att innehavare av starkströmsanläggningar för överföring av el utan undantag borde omfattas av det strikta ansvaret. (Se a. prop. s. 82 ff. och 180.)
Sammanfattning av det strikta ansvaret i ellagen
Omfattningen av det strikta skadeståndsansvaret i 10 kap. 1 § ellagen (numera 28 § elsäkerhetslagen) påverkas inte av det produktansvar för säkerhetsbrist i el som regleras i 10 kap. 2 och 3 §§ellagen (numera 29 och 30 §§elsäkerhetslagen).
Detta innebär att det strikta ansvaret i 10 kap. 1 § ellagen omfattar såväl indirekta skador orsakade av skadlig el (el med säkerhetsbrist) som direkta skador orsakade av kvalitetsmässigt god el. Det sagda innebär även att den skadelidande som huvudregel kan välja mellan det ersättningssystem som han eller hon anser vara mest fördelaktigt för att reglera en uppkommen skada.
Stadgandet i 10 kap. 1 § ellagen ska läsas som en skadeståndsregel mot bakgrund av dess syfte. Vid en sådan läsning står det klart att det är innehavaren av den starkströmsanläggning där den skadegörande handlingen skedde som har det strikta ansvaret för den skada som handlingen för med sig. Detta gäller även om elen passerar ännu en starkströmsanläggning innan skadan uppstår.
Bedömningen i detta fall
E.ON är innehavare av en starkströmsanläggning för överföring av el. I denna egenskap ansvarar E.ON strikt enligt ellagen (numera elsäkerhetslagen) för skador som orsakats av fel i anläggningen.
I detta fall ledde ett s.k. PEN-ledarbrott i E.ON:s starkströmsanläggning till att skadlig el tillfördes en annan starkströmsanläggning. Den höga spänningen gjorde att brand uppstod i den senare anläggningen eller en elektrisk apparat som var kopplad till anläggningen. Följden blev stora egendomsskador.
Det står klart att det f inns ett orsakssamband mellan den skadegörande handlingen (PEN-ledarbrottet) och skadan (egendomsskadorna). Orsakssambandet är adekvat, inte minst eftersom de uppkomna skadorna står i samband med den för verksamheten typiska faran. Det har ingen betydelse för bedömningen om branden uppstod i den anslutna starkströmsanläggningen eller i en till den ansluten elektrisk apparat.
Slutsatsen är att E.ON är skyldig att ersätta Länsförsäkringar och Trygg-Hansa för de uppkomna skadorna. E.ON har godtagit att skadorna uppgår till de yrkade beloppen.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD ( justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, referent, Johnny Herre, Agneta Bäcklund och Dag Mattsson) meddelade den 23 oktober 2020 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
G.G. äger en fastighet i Tranås. Till fastigheten hör ett antal verkstadsbyggnader som hyrs av G:s Åkeri i Tranås AB. Fastigheten, som utgör en näringsfastighet, och åkeriverksamheten var vid tiden försäkrade hos Länsförsäkringar respektive Trygg-Hansa.
På G.G:s fastighet f inns en starkströmsanläggning för användning av el. Elen till G.G:s anläggning kommer från en starkströmsanläggning för överföring av el som innehas av E.ON.
Den 22 april 2014 uppstod en brand i G.G:s starkströmsanläggning eller i elektrisk utrustning som var kopplad till anläggningen. Vid branden skadades verkstadsbyggnaderna med stora egendomsskador och merkostnader i åkeriverksamheten som följd.
Orsaken till branden var ett brott på en PEN-ledare i en transformator i E.ON:s starkströmsanläggning. PEN-ledarbrottet medförde att el med för hög spänning (400 volt) överfördes till G.G:s starkströmsanläggning.
Länsförsäkringar och Trygg-Hansa har betalat ut försäkringsersättning till G.G. och till G:s Åkeri. Försäkringsbolagen har begärt ersättning av E.ON med hänvisning till att E.ON ansvarar strikt för skadorna på grund av branden.
E.ON har medgett dels att det f inns ett orsakssamband mellan överspänningen och branden, dels att skadorna uppgår till det belopp som hovrätten har angett i sin dom. E.ON har emellertid motsatt sig påståendet att bolaget har strikt ansvar för skadorna. Enligt E.ON har bolagets strikta ansvar upphört vid den anslutningspunkt där G.G:s starkströmsanläggning tar vid. E.ON har även invänt att det strikta ansvaret i 10 kap. 1 § ellagen (1997:857) inte omfattar skador som orsakats av skadlig el (i detta fall el med för hög spänning). Sådana skador regleras, enligt E.ON, uteslutande genom produktansvaret i 10 kap. 2 § ellagen.
Tingsrätten och hovrätten har funnit att E.ON har ett strikt ansvar för skadorna och har bifallit försäkringsbolagens talan.
Frågorna i målet
E.ON:s invändningar väcker frågan om den omständigheten att en skada är av det slag som regleras i 10 kap. 2 § ellagen om ansvar för säkerhetsbrist i el utesluter att skadeståndsskyldighet också kan föreligga enligt 10 kap. 1 § om ansvar för skada som tillfogats genom inverkan av el ( jfr numera 29 § resp. 28 § elsäkerhetslagen, 2016:732).
Om svaret på frågan är nej uppkommer frågan om E.ON, som innehavare av den starkströmsanläggning där överspänningen uppstod, kan åläggas skadeståndsansvar trots att elen passerat anslutningspunkten till G.G:s starkströmsanläggning.
Den rättsliga regleringen
Tillämplig lag
Eftersom branden inträffade under 2014 är tidigare gällande skadeståndsbestämmelser i ellagen tillämpliga i målet. Ansvaret för skador orsakade av el regleras numera i 28–30 §§elsäkerhetslagen. Skadeståndsbestämmelserna i ellagen överfördes till elsäkerhetslagen med enbart redaktionella ändringar. De principer som gällde för skadeståndsansvar enligt ellagen är således desamma för skadeståndsansvar enligt nu gällande elsäkerhetslag.
Regleringen av ansvaret
I första stycket i 10 kap. 1 § ellagen (28 § elsäkerhetslagen) föreskrivs att om någon har tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en starkströmsanläggning ska skadan, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den starkströms-anläggning från vilken elen senast kommit (det strikta inverkansansvaret). I bestämmelsens andra stycke ges vissa undantag från det strikta ansvaret; bl.a. omfattar det inte den som innehar en starkströmsanläggning som avser användning av el och som tillförs spänning med högst 250 volt.
I 10 kap. 2 § (29 § elsäkerhetslagen) regleras ansvaret för skada som orsakas av säkerhetsbrist i el (det strikta produktansvaret). I paragrafens första stycke föreskrivs att om en skada orsakas av säkerhetsbrist i el som satts i omlopp från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator, ska anläggningens innehavare betala skadestånd för person- och sakskada. Ansvaret för sakskada gäller endast skada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan huvudsakligen använde egendomen för sådant ändamål.
Regleringen i 10 kap. 2 § innebär att den skadelidande inte kan grunda ett ersättningskrav på det strikta produktansvaret när en skada har orsakats av kvalitativt bristfällig el och skadan har uppkommit på egendom i näringsverksamhet. Motsvarande undantag beträffande egendom i näringsverksamhet f inns inte i regleringen av det strikta inverkansansvaret enligt 10 kap. 1 §.
Det strikta ansvaret för farlig verksamhet och produktansvar
Sedan gammalt gäller att den som bedriver farlig verksamhet principiellt har ett strikt ansvar för skador som orsakas av verksamheten, dvs. skadeståndsansvaret förutsätter inte att den ansvarsgrundande händelsen orsakats av vårdslöshet eller uppsåt. Det strikta skadeståndsansvaret motiveras bl.a. av att höga krav på aktsamhet bör läggas på den som bedriver en särskilt riskfylld verksamhet.
Produktion och handhavande av el är förenat med avsevärda risker för betydande skador och anses utgöra farlig verksamhet. Huvudregeln har därför varit, allt sedan ikraftträdande av 1902 års ellag, att den som innehar en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator har ett strikt ansvar för person- och sakskada orsakad av elektrisk ström från anläggningen. För tiden efter den 1 juli 1997 åvilar detta strikta inverkansansvar den som innehar en elektrisk starkströmsanläggning, oavsett om anläggningen har en egen generator eller transformator ( jfr p. 24 och 25 i det följande).
Motivet för ett strikt produktansvar är delvis ett annat än ansvaret för farlig verksamhet. Ett produktansvar omfattar ansvar för skador som en produkt på grund av en säkerhetsbrist orsakar på någon annan egendom. Syftet med produktansvaret är att ge enskilda, företrädesvis konsumenter, en möjlighet att ställa den som ansvarar för produktens säkerhet till ansvar. Ofta handlar det om att ersättningsskyldigheten ska drabba någon som den skadelidande inte står i direkt avtalsförhållande med, till exempel den som har tillverkat eller importerat produkten.
Förhållandet mellan det strikta inverkansansvaret och det strikta produktansvaret
Det strikta inverkansansvaret enligt 1902 års ellag omfattade såväl direkta elskador på person eller egendom på grund av elens farlighet i sig (t.ex. elskada på person eller egendom orsakad av nedfallna ledningar) som skador orsakade av elens bristande kvalitet (se t.ex. prop. 1991/92:135 s. 13 och 21). Även skador som uppstår genom skadlig el omfattades alltså av det strikta inverkansansvaret.
EU:s produktansvarsdirektiv genomfördes avseende ansvaret för elskador den 1 januari 1993 genom tillägg till då gällande ellag. I direktivet anges uttryckligen att direktivet inte påverkar de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt rättsregler om ansvar i och utanför avtalsförhållanden eller enligt särskilda ansvarsregler som gällde när direktivet meddelades (se artikel 13 i direktivet och prop. 1990/91:197 s. 77). I samband med att regleringen om produktansvar infördes i 1902 års ellag gjordes ett tillägg till regleringen av det strikta ansvaret för elskador (dåvarande 4 §). Det angavs där att skyldighet att betala skadestånd för skada genom inverkan av elektrisk ström dessutom kunde föreligga enligt 4 a § om det strikta produktansvaret. (Se prop. 1991/92:135 s. 21 f.; jfr prop. 1990/91:197 s. 78 f.)
I 1997 års ellag saknas en regel om förhållandet mellan det strikta inverkansansvaret och det strikta produktansvaret. Frågan är därför om en ändring av rättsläget uppkom genom 1997 års lag.
En huvudregel inom skadeståndsrätten är att skadeståndsansvar kan föreligga enligt flera samtidigt tillämpliga regler. En skadeståndsregel kan dock vara exklusivt tillämplig om detta följer av reglernas utformning eller syfte. ( Jfr exempelvis prop. 1990/91:197 s. 76 ff. samt ”Segelbåten som slet sig” NJA 2013 s. 51, ”Upphandlingen av sjukgymnastiktjänster” NJA 2013 s. 909 p. 11 och ”Dricksvattnet” NJA 2018 s. 475 p. 13 och 14.)
Lagtexten i 10 kap. ellagen ger inte stöd för att regleringen av det strikta produktansvaret är exklusiv. Av motiven till 1997 års ellag framgår vidare att skadeståndsreglerna i 1902 års lag överfördes i princip oförändrade till den nya lagen, men att de hade moderniserats (se prop. 1996/97:136 s. 38). Det saknas stöd för att någon ändring i förhållandet mellan det strikta inverkansansvaret och produktansvaret var avsedd. Förhållandet blev alltså detsamma enligt 1997 års lag som enligt 1902 års lag.
Slutsatsen är att det strikta produktansvaret för säkerhetsbrist i el enligt 10 kap. 2 § inte utesluter ett strikt inverkansansvar enligt 10 kap. 1 § ellagen för samma skada ( jfr 29 resp. 28 § elsäkerhetslagen).
Det strikta inverkansansvaret i 10 kap. 1 § ellagen
I 10 kap. 1 § ellagen anges att inverkansansvaret åvilar ”innehavaren av den starkströmsanläggning som elen senast kommit från”. Frågan är hur paragrafen ska tolkas och tillämpas när skador uppstår efter det att skadlig el har lämnat en starkströmsanläggning och tagits emot av en annan sådan anläggning. Sålunda gör E.ON i detta fall gällande att bolaget inte är skadeståndsskyldigt för de uppkomna skadorna, eftersom G.G:s egen anläggning då var den anläggning ”som elen senast kommit ifrån”.
Förutsättningarna för inverkansansvaret förändrades vid införandet av 1997 års ellag ( jfr p. 15). Kopplingen mellan en anläggningsinnehavares strikta inverkansansvar och att anläggningen var försedd med en egen transformator eller generator togs bort. Bakgrunden till ändringen var den omorganisation av elmarknaden som skedde under 1990-talet och som bl.a. ledde till att vissa aktörer säljer el, medan andra bedriver nätverksamhet (överföring av el).
Syftet med ändringen i förutsättningarna för det strikta inverkansansvaret var att en innehavare av en elektrisk starkströmsanläggning enbart skulle svara för skador orsakade av el från den egna anläggningen. En innehavare av en elektrisk anläggning med en transformator eller generator kunde annars bli strikt ansvarig för skador i senare led som uppstått efter och utan samband med överföringen av el till annans anläggning, som saknade transformator eller generator. Det framhölls att det strikta inverkansansvaret borde åläggas endast den som har ett reellt inflytande över drift och underhåll av en anläggning, och som således kan påverka risken för skada. ( Jfr prop. 1996/97:136 s. 82 ff. och 180.) Ansvaret utsträcktes därför till alla innehavare av starkströmsanläggningar oavsett om anläggningen var utrustad med en generator eller transformator eller inte.
En skadeståndsregel ska läsas mot bakgrund av dess syfte att – förutom att ge ett skydd åt en skadelidande – placera ansvaret hos den som kan påverka risken för en skadegörande händelse. Som framgått saknas det stöd i lagens förarbeten att förändringen genom 1997 års ellag av ansvarsförutsättningarna var avsedd att befria den som överför skadlig el till annans anläggning från det strikta ansvaret enligt 10 kap. 1 § om skada uppkommer hos den senare genom inverkan av den skadliga elen.
Bedömningen i detta fall
Försäkringsbolagen kan ( jfr p. 22) grunda sina regressanspråk på det strikta inverkansansvaret i 10 kap. 1 § ellagen ( jfr 28 § elsäkerhetslagen).
Eftersom elen som orsakade branden i G.G:s fastighet senast kom från E.ON:s starkströmsanläggning ( jfr p. 23–26), ska bolaget svara för de skador som då uppstod. Det saknar betydelse om branden uppstod i G.G:s starkströmsanläggning eller i en till anläggningen ansluten elektrisk apparat.
Slutsatsen är att E.ON är skyldigt att ersätta Länsförsäkringar och Trygg-Hansa för vad bolagen utgett i försäkringsersättning för skadorna. E.ON har i HD inte invänt mot de av hovrätten utdömda beloppen. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.