SOU 1991:94
ELSU 91
Till statsrådet och chefen för näringsdepartementet
Regeringen bemyndigade den 14 februari 1991 chefen för industridepartementet att tillkalla en särskild utreda- re med uppdrag att utreda det svenska elsäkerhetsarbe— tets framtida omfattning och organisation (dir.1991: 10). I uppdraget ingick även att behandla frågan om produktansvar för skador orsakade av elektricitet.
Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 12 mars civilingenjören Hans Aronsson att vara sär- skild utredare. Till sekreterare åt utredningen förord— nades vid samma tillfälle byråchefen William Persäter. Att som sakkunniga biträda i utredningen förordnades den 1 maj departementssekreteraren Bo Barrefelt, depar- tementssekreteraren Torgny Edvardsson, överingenjören Gunnar Holm, avdelningschefen östen Johansson, civilin— genjören Kaj Lindholm, ingenjören Sölve Nedell, verk- ställande direktören Bertil Sjöberg och verkställande direktören Hans Svensson. Att som experter biträda i utredningen förordnades den 1 maj biträdande överins- pektören Bertil Andersson, departementssekreteraren Ann—Christin Cederlund, avdelningsdirektören Evert Hector, rättschefen Per Erik Lindeberg, ingenjören Erik Lundquist och byråchefen Jaak Nöu samt den 2 september avdelningsdirektören Roland Jonsson.
Utredningen har antagit namnet ELSU 91.
Utredningen överlämnar härmed slutbetänkandet (sou 1991:94) ELSU 91.
Utredningens uppdrag är härmed slutfört.
stockholm den 15 november 1991
Hans Aronsson
William Persäter
1. Förkortningar
EN (1)
EN (2)
ESAB
ISA
NUTEK
SEI
SEK
SEMKO
SS 4..
SWEDAC
kW
GW kWh TWh
Svenska Brandförsvarsföreningens Elektriska Nämnd. Organ som på uppdrag av försäkrings— bolagens samarbetsorganisation Svenska Brand- försvarsföreningen handlägger frågor om be- siktning av försäkrade anläggningar och auk— toriserar besiktningsförrättare för detta arbete.
Beteckning på europeisk standard, utgiven av standardiseringsorganet CENELEC.
Försäkringsbolagens samarbetsorganisation.
Arbetarskyddsstyrelsens informationssystem för arbetsskador.
Närings- och teknikutvecklingsverket, bildat 1991—07-01 genom sammanslagning av statens industriverk (SIND), statens energiverk (STEV) och styrelsen för teknisk utveckling (STU). I NUTEK ingår i dag statens centrala elsäkerhetsmyndighet.
Statens elektriska inspektion, den statliga regionala eltillsynsmyndigheten, organiserad i fem geografiska distrikt med NUTEK som chefsmyndighet.
svenska Elektriska Kommissionen, centralor- ganisation för standardiseringen på elområdet och svensk nationalkommitté inom IEC och CENELEC.
Tidigare Svenska Elektriska Materielkont- rollanstalten, riksprovplats för elektrisk materiel.
Svensk elektroteknisk standard.
styrelsen för teknisk ackreditering. Av rege- ringen utsett ackrediteringsorgan i Sverige.
Kilowatt. Enhet för effekt. Megawatt. Enhet för effekt. Ettusen kw. Gigawatt. Enhet för effekt. En miljon kw. Kilowattimme. Enhet för energi. Terawattimme. Enhet för energi. En miljon kWh.
2. Sammanfattning
Jag har enligt direktiven för utredningen "Översyn av det svenska elsäkerhetsarbetets framtida omfattning och organisation" ålagts att utreda följande områden
* vilka ändringar i den svenska lagstiftningen, i första hand ellagen, bör göras för att åstadkomma harmonisering med EG:s direktiv om produktansvar i vilka inget undantag görs för elektrisk kraft,
* elsäkerhetsarbetets omfattning, inriktning och or— ganisation,
* kan annan myndighet än NUTEK vara huvudman för el- säkerhetsarbetet,
* på vilket sätt bör elsäkerhetsarbetet finansieras,
* hur påverkas elsäkerhetsarbetet av Sveriges närman- de till EG och kan effektivitetsvinster göras genom ett sådant närmande.
Grundläggande uppgift för utredningen har varit att lämna sådana förslag att en långsiktigt tillfredsstäl— lande elsäkerhet kan bibehållas.
Bakgrund
Sedan elektrisk kraft började användas i Sverige har förbrukningen ökat mycket kraftigt. Särskilt stor har ökningen varit under tiden från andra världskrigets slut. Samtidigt har antalet elolycksfall minskat, i vart fall fram till 1970-talet. Trots att elförbruk- ningen fortsatt att öka i accelererande takt även under 1982-talet har antalet elolycksfall stannat på en låg an .
Antalet bränder med elektriska fel som bakomliggande brandorsak har inte minskat i samma grad, även om en minskning skett. Under de senaste åren är emellertid antalet elbränder som procentuell andel av alla bränder oförändrat medan skadekostnaden stiger.
säkerhetspåverkande utvecklingstendenser
Under 1990—talet kan ökningstakten i elförbrukningen antas bli något lägre. Det sker emellertid samtidigt som antalet elektriska föremål ökar och de enskilda in- stallationerna blir allt mer tekniskt komplicerade. Bland annat de hushållningsåtgärder som ligger bakom uppbromsningen av elförbrukningen kräver mer komplice— rade styr— och reglerutrustningar. Den lägre takten i ökningen av elförbrukningen kan inte tas till intäkt
för att antalet elolycksfall eller elbränder kommer att minska.
I Sverige infördes från årskiftet 1989/90 en ny kont- rollordning för bl.a. elektrisk materiel som omfattas av EG:s lågspänningsdirektiv. Den nya kontrollordningen innebär ett steg i anpassningen till de regler som gäl— ler inom EG. Denna anpassning kommer att leda till minskade krav på förhandskontroll och verifikation av säkerheten hos elmateriel. För att detta inte skall le— da till en ökad frekvens av elolycksfall och elbränder krävs en effektivisering av kontrollen såväl av elmate— rielen i sig som av de anläggningar där den används.
För närvarande kan inte elleverantörernas besiktning— ar av abonnenternas anläggningar anses ske i tillräck- lig utsträckning. Samtidigt hotar den besiktningsverk— samhet som styrs av försäkringsbolagens krav att avta på grund av att fler anläggningsägare väljer att för- säkra sina anläggningar i utländska försäkringsbolag med andra villkorsföreskrifter eller att ordna riskfi- nansieringen på annat sätt än genom försäkring i de traditionella svenska sakförsäkringsbolagen.
Mina förslag
Jag lämnar i utredningens betänkande förslag till vilka ändringar som bör göras i ellagen för att uppnå den önskade harmoniseringen med EG:s direktiv om produkt— ansvar. Jag har även övervägt möjligheten att föreslå en ändring i den produktskadelag om vilken regeringen tidigare lämnat en proposition (1990/91:197). Andringen skulle i så fall innebära att elektrisk kraft i lagen jämställs med lös sak. Trots att därigenom en fullstän- dig harmonisering med EG:s direktiv uppnås anser jag att de föreslagna ändringarna i ellagen är bättre.
Jag föreslår att vissa större eller farligare elektris- ka anläggningar blir föremål för obligatorisk registre— ring. Registreringsplikten åtföljs av en skyldighet att genomföra regelbundna kontrollbesiktningar (revisions- besiktningar). Revisionsbesiktningarna skall utföras av för uppgiften certifierade besiktningsingenjörer. Jag förutsätter att den organisation som certifierar sådana ingenjörer uppfyller de krav som inom Europa ställs på certifieringsorgan för certifiering av personal (EN 45013).
För registreringen föreslås anläggningens ägare bli skyldig betala en årlig registreringsavgift. Undantagna från registreringsplikten är anläggningar belägna i vässa byggnader avsedda för bostads— eller kontorsända- m 1.
Jag föreslår att marknadskontrollen av elektrisk mate- riel bibehålls men att den i större utsträckning skall ske i projektform.
Likaså föreslår jag att den nuvarande svenska ordningen för utfärdande av behörighet bibehålls. Jag förutsätter
att den myndighet som utfärdar behörigheten uppfyller de ovan nämnda kraven på certifieringsorgan för certi— fiering av personal (EN 45 013).
Jag föreslår att elsäkerhetsarbetet organiseras som ett eget verk. Ett nära samarbete med NUTEK kan dock bestå om effektivitetsvinster kan göras därigenom. Ingen yt- terligare ny myndighet skapas genom förslaget, däremot föreslår jag att tillsynsmyndighetens namn skall vara statens elektriska tillsyn för att därigenom markera att myndighetens tillsynsuppgift är övergripande. stat- ens elektriska inspektion, som en integrerad del av myndigheten, med dess praktiska inspektionsverksamhet bibehålls. Jag föreslår att den verksamheten tilldelas något större resurser.
Jag föreslår att det till myndigheten knyts ett el- säkerhetsråd med ledamöter även från andra myndigheter och intresseorganisationer, som berörs av elsäkerhets— verksamheten.
Elsäkerhetsarbetets finansiering
Utöver den tidigare nämnda avgiften för registrering av vissa större anläggningar föreslår jag att elsäkerhets— arbetet finansieras genom en särskild elsäkerhetsavgift som erläggs av elleverantörerna.
Särskilda förslag om SEMKO och svenska Brandförsvarsfö— reningens Elektriska Nämnd (EN)
Jag föreslår att statens ägarandel i SEMKO minskas. Istället bör andra intressenter från försäkringsbolag och organisationer bli nya delägare. SEMKO kommer att fylla en betydelsefull funktion som provnings— och cer- tifieringsorgan även om en anpassning till den europei- ska kontrollformen där provningsorganen skall uppfylla kraven i EN 45 001 och certifieringsorganen kraven i EN 45 011 innebär att andra provnings- och certifierings— organ kan tillkomma.
För EM:s del föreslår jag att nämnden ombildas till aktiebolag där Svenska Brandförsvarsföreningen alltjämt kan vara en betydande delägare men där även andra in— tressenter, t.ex. försäkringsbolag, bör kunna vara aktieägare. En lämplig aktieägare kan också vara SEMKO.
Konsekvenser av mina förslag
Följden av mina förslag blir att ägarna och brukarna av större elektriska anläggningar åläggs en mer omfattande säkerhetskontroll av sina anläggningar. särskilt har det betydelse för de statligt ägda anläggningarna som nu, på grund av att försäkring saknas utom i vissa fall, inte är föremål för elektrisk revisionsbesiktning på det sätt som de försäkrade anläggningarna är.
För behöriga elinstallatörer och behörighetssökande kommer mina förslag endast att innebära en anpassning till vissa europeiska krav. Ifråga om materielkontrol— len sker en viss förändring av arbetssättet och en re- dan existerande anpassning till förhållandena i övriga Europa fortgår.
Statens ägande i SEMKO ändras genom mina förslag. Änd— ringarna i Svenska Brandförsvarsföreningens Elektriska Nämnd är mer långtgående men av i princip samma slag.
3. Summary in English
Under the terms of reference of the investigation - "Review of the Future Scope and Organization of Elect- rical Safety Activities in Sweden" - I was instructed to investigate the following questions:
* How should Swedish legislation, in particular the Electric Power Act, be amended with a view to har- monization with the EC Directives on product lia- bility, which make no exceptions for electric power?
* The scope, objectives and organizations of electri— cal safety activities.
* Is there any alternative to NUTEK as the authority responsible for electrical safety activities?
* How should electrical safety activities be financed?
* What impact will Sweden's closer relations with the EC have on electrical safety acitivities, and can these relations help to achieve increased effici— ency?
The primary task of the investigation was to present proposals designed to assure acceptable electrical saf— ety on a long-term basis.
Background
Since electric power came into general use in Sweden, consumption has increased very rapidly. The increase in power consumption has been particularly rapid in the period since the second world war. The number of acci- dents related to electricity has, at the same time, de— creased, at least up to the 19705. Despite the con— tinued rapid increase in power consumption during the 19805, the number of accidents is still low.
There has, however, been a lower rate of decrease in the number of fires caused by electrical faults. In re— cent years, moreover, the percentage of electrical fires in relation to all fires has not diminished, while the cost of the damage caused by them has risen.
Trends affecting electrical safety
During the 19905 the increase in power consumption is likely to be less rapid. At the same time, however, the number of electrical appliances will increase and the individual installations will be more complex. One rea— son for this is that the energy—saving measures which
are a cause of the slower rate of increase in power consumption require more sophisticated control equip— ment. The slower rate of increase in consumption is no guarantee of a corresponding decrease in the number of electricity—related accidents or fires.
At the beginning of 1990 a new control system, relating inter alia to electrical equipment covered by the EC Directive on low tension, was introduced with the rules in force in the Community. As a result, the require- ments as regards prior control and verification of the safety of electrical equipment will be less stringent in future. It will therefore be necessary, to prevent a consequent increase in the number of electricity-re- lated accidents and fires, to test not only electrical equipment, but also the installations where such equip- ment is used.
At present, power suppliers do not inspect subscribers' installations to a sufficient extent. Moreover, there is likely to be a decrease in the inspection acitivi- ties carried out under insurance policies, since many owners of installations now insure these installations with non—Swedish insurance companies, whose policy conditions differ from those of Swedish companies, or make other risk financing arrangements that do not in- volve traditional Swedish property insurance companies.
My proposals
In my report I have presented proposals for amendments to the Electric Power Act with a view to harmonization with the EC Directives on product liability. I have al— so considered the possibility of proposing an amendment to the Product Liability Act proposed in a Government Bill (Gov. Bill 1990/91:197). The implication of such an amendment would be to equate electric power, for the purpose of the Act, with personal property. Although this would achieve complete harmonization with the EC Directives, I consider the proposed amendments to the Electric Power Act a better alternative.
I have proposed that certain large—scale or high-risk electrical installations should be subject to compul- sory registration.
Compulsory registration should be combined with the re- quirement that regular inspections (audits) be carried out. These audits would be performed by inspection en— gineers certified for this purpose. The organization certifying such engineers should satisfy the European requirements for certification bodies as regards cer— tification of personnel (EN 45 013).
I propose that the owners of the installations men- tioned above should pay an annual registration fee. Some installations situated in buildings used for hous— ing and office accommodation would be exempt from com- pulsory registration.
I propose retaining market control of electrical equip- ment, but this should to a greater extent be project— based.
I also propose retaining the present authorization pro— www.Mewwmndmtmtmwäammdmdms should satisfy the above-mentioned requirements for certification bodies as regards certification of per- sonnel (EN 45 013).
I propose that electrical safety acitivites should be organized by a separate board. Close cooperation with NUTEK may, however, continue if this is conductive to increased efficiency. The proposal is not to set up a new authority, but to call the supervisory authority the National Electrical Supervisory Authority so as to emphasize the comprehensive nature of the authority's supervisory responsibilities. The National Electrical Inspectorate, with its practical inspection activities, should continue as an integral part of this authority. I also propose a slight increase in the resources allo- cated for these activities.
I propose that an electrical safety council, including representatives of other authorities and organizations concerned with electrical safety, be set up under the
supervisory authority.
Financing of electrical safety
Apart from the registration fee for large-scale instal- lations mentioned above, I propose that electriacal safety activities should be financed by means of an electriacl safety charge to be paid by suppliers of electrical power.
Proposals concerning SEHKO and the Electricity Board of the swedish Fire Protection Association
I propose a reduction in state ownership of SEMKO (the Swedish Board for Testing and Approval of Electrical
Equipment).
Instead, ownership should be extended to interested parties, such as insurance companies and other or- ganizations. SEMKO will play an important part as a testing and certifying body, although adjustment to the European control system, under which testing bodies will have to meet the requirements laid down in EN 45 001 and certifying bodies the requirements of EN 45 011, may make it necessary to establish other testing and certifying bodies.
As regards the Electricity Board, I propose that it be reorganized as a limited company; while the Swedish Fire Protection Association may continue to be a major partner, other organizations, such as insurance com- panies, should be given the opportunity to become
Consequences of my proposals
The effect of my proposals would be to impose an obli— gation on the owners and users of large-scale electri— cal installations to carry out more thorough safety checks on installations. This would, in particular, af- fect state—owned installations, most of which are not insured at present and are therefore, unlike insured installations, not subject to audits.
As regards authorized electrical contractors and con— tractors who apply for authorization, my proposals will only involve adjustment to certain European require— ments. As regards the testing of electrical equipment, some methodological changes have already been made and the ongoing process of adjustment to conditions in the rest of Europe will continue.
My proposal envisage a change in the state ownership of SEMKO. As regards the Swedish Fire Protection Associa— tion the proposed changes are more far-reaching, but basically on the same lines.
4. Förslag till Lag om ändring i ellagen m.m. för ett registrerings- system i fråga om elektriska anläggningar
Förslag till Lag om ändring i ellagen(1902:71)
Ändringar i 17, 18 och 22 55
Nuvarande lydelse
Regeringen eller den myn- dighet som regeringen be- stämmer får meddela före- skrifter om att den som tillverkar eller importe— rar eller som yrkesmäs- sigt överlåter eller hyr ut anordningar, avsedda att anslutas till elek- trisk anläggning, eller elektrisk materiel skall vara skyldig att regist— rera sådana anordningar eller sådan materiel.
18. S
Den som yrkesmässigt överlåter eller hyr ut en anordning, avsedd att an- slutas till elektrisk an- läggning, eller elektrisk
Föreslagen lydelse
Regeringen eller den myn— dighet som regeringen be— stämmer får meddela före— skrifter om
1. att den som tillverkar eller importerar eller som yrkesmässigt överlå— ter eller hyr ut anord— ningar, avsedda att an- slutas till elektrisk an- läggning, eller elektrisk materiel skall vara skyl- dig att registrera sådana anordningar eller sådan materiel,
2. att den som äger eller innehar en elektrisk starkströmsanläggning, som är underkastad myn— dighetskrav på åter— kommande säkerhetskont- roll, skall vara skyldig att låta registrera en sådan anläggning,
3. att leverans av elekt- risk ström inte får på— börjas till anläggning som omfattas av regist— reringsskyldighet enligt 2 utan att den som leve— rerar strömmen har för- vissat sig om att regist— reringsskyldigheten har iakttagits.
Den som yrkesmässigt överlåter eller hyr ut en anordning, avsedd att an— slutas till elektrisk an- läggning, eller elektrisk
SOU 1991:94 Nuvarande lydelse
materiel utan att kravet på registrering enligt 17 5 har iakttagits skall till staten betala en särskild avgift.
Avgiften skall motsvara tjugufem procent av ve- derlaget för varje ex- emplar som överlåtits el— ler hyrts ut.
Om det finns synnerliga skäl, får avgiften sättas ned eller efterges.
22
Regeringen eller den myn— dighet som regeringen be— stämmer får överlåta till en riksprovplats som är bolag eller stiftelse att pröva frågor om registre— ring av anordningar, av- sedda att anslutas till elektrisk anläggning, el- ler elektrisk materiel.
18 Föreslagen lydelse
materiel utan att kravet på registrering enligt 17 S 1 har iakttagits skall till staten betala en särskild avgift.
Avgiften skall motsvara tjugufem procent av vederlaget för varje ex— emplar som överlåtits el- ler hyrts ut.
Den som underlåter att iaktta krav på registre— ring enligt 17 S 2 skall till staten utöver re— gistreringsavgiften be- tala en särskild avgift, motsvarande registre— ringsavgiften, för den tid som underlåtenheten varar.
Om det finns synnerliga skäl, får avgift enligt denna paragraf sättas ned eller efterges.
Regeringen eller den myn- dighet som regeringen be— stämmer får överlåta till en riksprovplats som är bolag eller stiftelse el— ler till annat bolag, som kan antas fullgöra upp— giften på ett tillfreds- ställande sätt, att pröva frågor om sådan regist- rering som avses i 17 5.
Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar (starkströmsförord- ningen)
Förslag till ny lydelse av 12 kap:
Nuvarande lydelse
Tillsyn över starkströms— anläggning utövas av sta- tens energiverk samt un- der dess överinseende och ledning av befattningsha— vare hos energiverket el— ler statens elektriska inspektion (tillsynsman). (SFS 1983:556)
Starkströmsledning, för vars framdragande har meddelats linjekonces- sion, må icke tagas i bruk, förrän tillsynsman, efter prövning ur säker— hetssynpunkt att hinder icke möter mot anlägg— ningens begagnande, med— delat tillstånd därtill (drifttillstånd).
Statens energiverk får bestämma att första styc— ket skall tillämpas även beträffande ledning som framdragits med stöd av områdeskoncession.
Har jämlikt 2 5 8 mom. lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa be— stämmelser om elektriska anläggningar, meddelats förklaring att hinder icke möter mot framdra— gande av starkströmsled— ning innan koncession meddelats å densamma, och är anläggningen färdig att tagas i bruk samt an— sökan om koncession in— given, äger tillsynsman efter prövning som i första stycket sägs med-
Föreslagen lydelse
I fråga om elsäkerheten vid elektriska starks- trömsanläggningar är sta— tens Elektriska Tillsyn tillsynsmyndighet enligt lagen (1902:71 5.1), in- nefattande vissa be- stämmelser om elektriska anläggningar.
Det åligger den som in— nehar en starkströmsan- läggning att själv fort— löpande kontrollera att anläggningen ger betryg— gande säkerhet för person och egendom.
I fråga om starkströmsan— läggningar för högspän- ning och, i den omfatt- ning som Statens Elekt- riska Tillsyn föreskri- ver, för lågspänning gäl— ler särskilt att in— nehavaren skall låta ut- föra en återkommande säkerhetskontroll med de tidsintervall och i de former som Statens Elekt- riska Tillsyn föreskri- ver. Därvid får föreskri— vas att kontrollen skall utföras av person, vars kompetens för uppgiften är på visst sätt styrkt.
giva, att ledningen må i avvaktan på koncessions— ärendets slutliga avgö- rande begagnas tillsvida- re under högst tre år. (SFS 1983:556)
Anläggning som i 2 5 sägs skall av tillsynsman be— siktigas så ofta statens energiverk därom förord— nar eller tillsynsman finner erforderligt. Be- siktning skall ock ske då sådant hos statens ener— giverk eller tillsynsman påkallas av arbetar— skyddsstyrelsen, telever— ket, statens järnvägar, statens vägverk, sjö— fartsverket eller veder- börande länsstyrelse. Företrädare för myndighet som påkallat besiktningen bör beredas tillfälle att därvid närvara.
Med ledning av i denna förordning och av statens energiverk meddelade be— stämmelser så ock de sär— skilda föreskrifter som kunna hava givits beträf- fande anläggningen skall tillsynsman vid besikt— ningen kontrollera att anläggningen är utförd med tillräcklig säkerhet mot fara i följd av an- läggningens drift. Därest tillsynsmannen så påford— rar, skola i hans närvaro företagas prov med an- läggningen. (SFS 1983:556)
Annan starkströmsanlägg- ning än i 2 s sägs må be- siktigas i den omfattning statens energiverk eller tillsynsman finner er- forderligt.
3
Anläggningar som omfattas av krav på återkommande säkerhetskontroll enligt 2 5 andra stycket skall vara registrerade efter anmälan av innehavaren. Närmare föreskrifter om sådan anmälan och regist— rering meddelas av Sta— tens Elektriska Tillsyn.
Statens Elektriska Till- syn får överlämna åt ett bolag, som kan antas fullgöra uppgiften på ett tillfredsställande sätt, att handha registreringen och pröva frågor i sam— band därmed.
Leverans av elektrisk ström till en anläggning som omfattas av registre— ringskyldighet får inte påbörjas utan att den som levererar strömmen har
SOU 1991:94 Nuvarande lydelse
Statens energiverk äger därjämte, när särskilda skäl äro därtill, ålägga starkströmsanläggningens innehavare att på egen bekostnad låta besiktiga anläggningen genom annan fackman som kan av ener— giverket godkännas. (SFS 1983:556)
Statens energiverk eller tillsynsman äger meddela de föreskrifter som er— fordras till förekommande av fara i följd av drif— ten av starkströmsanlägg— ning; och må därvid för- ordnas att anläggningen skall sättas ur drift, intill dess föreskriven anordning blivit vid- tagen. (SFS 1983:556)
Den som har att utöva tillsyn bör tillvägagå med varsamhet och tillse, att erforderligt skydd vid anläggningen vinnes med minsta olägenhet för dess ägare. (SFS 1957:601)
21 Föreslagen lydelse
förvissat sig om att an- mälan för registrering har skett.
Statens Elektriska Till— syn får efter samråd med riksrevisionsverket med— dela föreskrifter om av— gifter för registrering enligt 3 5- En sådan av— gift skall täcka kostna- den för
1. registreringen av an— läggningar,
2. tillsynen av att re— gistrering sker och att registrerade anläggningar återkommande besiktigas på föreskrivet sätt,
3. elsäkerhetsmyndighe- tens tillsyn av elanlägg— ningar.
Tillsynsmyndigheten skall
1. övervaka att säker— hetskontroller genom in- nehavarens försorg äger rum på den tid och i den form som har föreskri- vits,
2. i övrigt genom be- siktningar och andra åt— gärder kontrollera säker- heten hos starkströmsan— läggningar i den omfatt- ning Som är påkallad från elsäkerhetssynpunkt.
Kontroll skall ske när det begärs av annan myn— dighet.
Företrädare för denna myndighet skall beredas tillfälle att närvara vid kontrollen.
Nuvarande lydelse
Tillsynsman som besik- tigar starkströmsanlägg- ning skall på anfordran av anläggningens inne- havare eller dennes ställföreträdare styrka sin behörighet. (SFS 1957:501)
Har tillsynsman beslutat, att viss anordning skall vidtagas å starkströmsan— läggning, skall han mot bevis tillställa anlägg- ningens innehavare eller dennes ställföreträdare skriftligt meddelande därom; och äger tillsyns— mannen, där så finnes nö— digt, hos polismyndighe— ten i orten göra fram— tällning om vidtagande av åtgärd som i anledning av beslutet må ankomma på polismyndigheten.
Finner tillsynsman, att anordning som blivit vid- tagen å starkströmsan— läggning icke överens— stämmer med av statens energiverk meddelade säkerhetsföreskrifter men likväl är fullt betryg- gande, äger han hos in- dustriverket föreslå, att anordningen godkännes. (SFS 1983:556)
7
8
Föreslagen lydelse
Om vissa befogenheter för tillsynsmyndigheten i samband med tillsyn finns bestämmelser i 23-26 55 lagen (1902:71 s.1), in— nefattande elektriska an— läggningar.
Ett föreläggande enligt 25 S nämnda lag får avse skyldighet att låta ut— föra viss form av säker- hetskontroll genom en person, vars kompetens för uppgiften har styrkts på visst sätt.
Tillsyn skall utövas så att behövlig kontroll sker i lämpliga former och med så liten olägen— het som möjligt för an— läggningens innehavare.
Besvär över beslut av tillsynsman anföras, där ej annorlunda är stadgat, hos statens energiverk.
Beslut att starkströmsan- läggning skall sättas ur drift i avvaktan på viss åtgärd länder utan hinder av förd klagan till efterrättelse, intill dess annorledes förord- nas. (SFS 1983:556)
9
5. Förslag till Lag om ändringar i ellagen (1902z71) för att införa produktansvar
Ändringar i 4,7,8, och 11 55, nya 4a och 4b 55. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 5
För skada, orsakad genom inverkan av elektrisk ström från anläggning, som har egen generator eller trans- formator, ansvare anläggningens innehavare. Har skada timat genom inverkan av elektrisk ström från anlägg- ning, som icke har egen generator eller transformator, svare innehavaren av den anläggning, från vilken ström— men tillförts förstnämnda anläggning.
Har skadan tillkommit genom händelse av högre hand, va— re anläggningens innehavare ej ansvarig för skadan, där han icke kunnat genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder avvända densamma.
Vad i första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit inom byggnad genom inverkan av elektrisk ström, vilken med en spänning av högst tvåhundrafemtio volt mellan en ledare och jord eller vid icke jordat system mellan två ledare tillförts förbrukningsanläggning för starkström.
Med generator eller transformator avses i denna para- graf icke apparat, som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-, telefon— eller annan dylik anläggning. Skyldighet att betala skadestånd för skada ge- nom inverkan av elektrisk ström kan dessutom före— ligga enligt 4a 5.
4a 5
Den som innehar en elekt— risk anläggning med egen generator eller transfor- mator är, om inte annat följer av 4b 5, skyldig att betala skadestånd för skada som har orsakats på grund av en säkerhets- brist i elektrisk ström, som har satts i omlopp från anläggningen. Med säkerhetsbrist avses att den elektriska strömmen
SOU 1991:94 25 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
inte är så säker som skä— ligen kan förväntas.
Sådan skadeståndsskyldig- het gäller för l.personskada och 2.sakskada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ända- mål, om den skadelidande vid tiden för skadan an— vände egendomen huvudsak— ligen för sådant ändamål.
Avtalsvillkor som in- skränker skadeståndsskyl- digheten är utan verkan.
4bs
skadeståndskyldig enligt 4a s är inte den som 1.visar att han inte har satt den elektriska strömmen i omlopp i en näringsverksamhet,
2.gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte den elektriska strömmen i omlopp, eller 3.visar att säkerhets- bristen beror på att den elektriska strömmen måste stämma överens med före- skrifter som har meddel- ats av en myndighet.
7 5
Från ersättningsskyldighet, som i 4 S sägs, vare elektrisk anläggnings innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrif— ter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldighet emot den elektriska anläggningens ägare eller innehavare. I fråga om personskada gäller dock 6 kap. 1 s skadeståndslagen (1972:207).
Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan grund pliktig att vidkännas den från anläggning— en härrörande faran för skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.
I fråga om jämkning av skadestånd enligt 4a 5 på grund av medvållande på
Nuvarande lydelse
Är innehavare av elekt— risk anläggning jämlikt 4 5 pliktig att utgiva skadestånd i fall, där någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall Skadeståndet bestämmas enligt de i strafflagen stadgade grunder; ersätt— ning, som i andra fall Skall utgå, bestämme rät— ten efter ty för varje fall prövas skäligt. (SFS 1902:71)
Talan mot elektrisk an— läggnings ägare eller in— nehavare om skadestånd enligt 4 eller 6 5 skall väckas inom två år från det skadan timade. För- summas det, är rätt till talan förlorad. (SFS 1958:429)
8
11
Föreslagen lydelse
den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 5 ska- deståndslagen.
Ifråga om bestämmande av ersättning för skada en- ligt 4 eller 4a 5 tilläm- pas 5 kap. skadestånds- lagen (1972:207).
När ersättning för sak- skada bestäms enligt 4a 5 avräknas ett belopp om 3 500 kr.
Talan mot elektrisk an— läggnings ägare eller in- nehavare om skadestånd enligt 4 eller 6 5 skall väckas inom två år från det skadan timade.
Den som vill ha ersätt- ning enligt 4a 5 skall väcka talan inom tre år från det han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde gör- as gällande.
Talan om ersättning en- ligt 4a s måste dock väc- kas inom tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satte den elektriska strömmen i omlopp.
Den som inte väcker ta— lan i tid har inte rätt till ersättning.
6. Bakgrund
Allmänt
Den statliga myndighet som svarar för elsäkerhets— frågor är närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, (t.o.m. 1991—06—30 statens energiverk, STEV). Elsäker- hetsarbete bedrivs dessutom av en mängd olika organisa— tioner och företag inom landet. En stor del av elsäker- hetsverksamheten sker i nära samarbete med nordiska, europeiska och internationella myndigheter och organi- sationer, där standardardiseringsorganen särskilt bör omnämnas.
I ett antal tidigare utredningar har elsäkerhetsmyndig- hetens organisation och verksamhet setts över. Fler— talet av dessa har ej resulterat i förändring av verk- samheten.
I en promemoria från STEV till industridepartementet (numera näringsdepartementet) år 1990 pekades på ett
antal faktorer som nu motiverar en förnyad översyn av det svenska elsäkerhetsarbetet. Bland dessa faktorer kan nämnas: — Sveriges närmande till EG och det kommande europeiska samarbetet inom ramen för EES—avtalet. — De minskade ekonomiska resurser som tilldelats verksamheten och behovet av resurser för arbetet med anpassning till EG. — Behovet av att överväga nya finansieringsformer. - Behovet av samordning av och samverkan mellan olika aktörer inom elsäkerhetsområdet.
Mot denna bakgrund har chefen för dåvarande industri— departementet beslutat tillsätta en utredning för översyn av det svenska elsäkerhetsarbetets framtida omfattning och organisation.
Kommittédirektiv
På hemställan av chefen för industridepartementet beslutade regeringen 1991—02-14 att bemyndiga denne — att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda det svenska elsäkerhetsarbetets framtida omfattning och organisation. — att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.
I kommittédirektivet (Dir. 1991:10, bilaga 1) sägs att utredaren bör behandla såväl elsäkerhetsarbetets omfattning och inriktning som dess organisation och finansiering. Utredaren bör vidare lämna förslag på vilken myndighet som skall ha huvudmannaskapet för elsäkerhetsfrågor och därvid analysera möjligheterna att lägga huvudmannaskapet på annan myndighet än den nya näringspolitiska myndigheten (d.v.s. NUTEK). Som
utgångspunkt anges att en långsiktigt tillfredsstäl— lande elsäkerhetsnivå upprätthålls, och att därvid särskilt bör beaktas de krav som ett närmare samarbete med EG ställer på elsäkerhetsområdet samt vilka resur— ser som krävs för ett ökat Europasamarbete.
Direktivet anger också att i uppdraget ingår att behandla frågan om produktansvar för skador orsakade av elektricitet. Detta skall ses mot bakgrunden av att det inom EG gäller ett direktiv från år 1985 om produktan— svar, som avser det skadeståndsansvar bl.a. tillverkare och importörer har för skador som vållas av säkerhets— brister i produkter.
Vidare sägs att utredaren bör belysa ansvarsfördelning, samspel och effektiviseringsmöjligheter mellan STEV (numera NUTEK), statens elektriska inspektion samt andra myndigheter och organisationer som arbetar med elsäkerhetsfrågor.
Förordnanden
Chefen för industridepartementet förordnade 1991—03-12 till särskild utredare civilingenjören Hans Aronsson, Länsförsäkringsbolagens AB och till sekreterare byrå— chefen William Persäter, statens energiverk.
Till sakkunniga förordnades 1991—05—14:
departementssekreteraren Bo Barrefelt, arbetsmarknads— departementet, departementssekreteraren Torgny Edvardsson, industri- departementet, överingenjören Gunnar Holm, Outukumpu Copper AB (som representant för Industriförbundet), avdelningschefen Östen Johansson, (tidigare statens energiverk), Svenska Brandförsvarsföreningens Elektriska Nämnd, civilingenjören Kaj Lindholm, svenska Elverks— föreningen, ingenjören Sölve Nedell, Elektriska Installatörsorga- nisationen EIO, verkställande direktören Bertil Sjöberg, SEMKO AB och verkställande direktören Hans Svensson, Svenska Elektriska Kommissionen.
Till experter förordnades 1991-05—14:
biträdande överinspektören Bertil Andersson, statens elektriska inspektion, departementssekreteraren Ann—Christin Cederlund, industridepartementet, avdelningsdirektören Evert Hector, arbetarskydde- styrelsen, rättschefen Per Erik Lindeberg, industridepartementet, ingenjören Erik Lundquist, Föreningen för Industriell Elteknik, byråchefen Jaak Nöu, statens energiverk och avdelningsdirektören Roland Jonsson, styrelsen för teknisk ackreditering, SWEDAC, (förordnad 1991—09-02).
Till utredningens sammanträden med sakkunniga och experter har utredningen adjungerat:
ingenjören Leif Stensinger, Svenska Elverksföreningen och förbundsordföranden Hans Schoug, Svenska Elektrikerförbundet.
7. Historik
År 1882, ungefär samtidigt med den första elektriska inomhusinstallationen i Sverige och tre år efter det att Thomas A Edison framställt en användbar glödlampa, fastställde de svenska brandförsäkringsbolagen de förs- ta elbestämmelserna i sin brandtariff.
"Villkor n:o 1 för elektrisk belysning" började gälla 1883. Här medger försäkringsbolagen försäkringstagaren att använda elektrisk belysning om ett antal uttryck— liga villkor är uppfyllda. Dessa omfattar bl.a. krav på isolering av ledare, skydd mot uppvärmning av ledare till mer än 70 grader C och minsta avstånd från hus till oisolerad ledning. 1887 utkom "Villkor n:o 2" som stadgade att elektrisk belysning ej fick användas innan skriftligt intyg avlämnats om att anläggningen var ut— förd enligt Tarifföreningens föreskrifter.
I 1890 års brandtariff infördes av Tarifföreningen (TF, organisation inrättad av försäkringsbolag) och Svenska Teknologföreningen (STF) utformade "Föreskrifter röran— de anläggningar för belysning och kraftöverföring me— delst elektrisk ström", och 1892 utfärdade TF och STF de första mer officiella bestämmelserna för elanlägg— ningars utförande.
Under perioden från 1882 till ellagens tillkomst 1902 fanns inga statliga bestämmelser för elektriska anlägg— ningar, utan elvillkoren och bestämmelserna från TF— STF var de normer som tillämpades i Sverige. Inriktnin- gen av de första bestämmelserna var skydd mot brand.
År 1902 utfärdades ellagen. För att handha denna och övervaka dess efterlevnad inrättades 1903 statens elekriska inspektion, SEI, inom Kommerskollegium. El- lagen behandlar skydd mot skada på såväl person som egendom.
Kommerskollegii föreskrifter av år 1904 var de första starkströmsföreskrifterna, och de byggde huvudsakligen på bestämmelser som utfärdats 1892 av TF och STF.
TF införde år 1905 revisionsbesiktningsplikt för indu— strier och större varulager. Denna verksamhet utveck- lades och övertogs sedermera av den år 1925 bildade Brandförsäkringsanstalternas Elektriska Nämnd (EN). SEI och TF och senare även EN har under alla år bibehållit ett framgångsrikt samarbete för att nedbringa brandska— defrekvensen.
År 1912 utkom lagen om arbetarskydd med bl.a. bestäm- melser om elektriska maskiner och elektrisk ström för att skydda arbetarna från fara och skador. Tillsynen utövades av yrkesinspektionen med socialstyrelsen som chefsmyndighet.
År 1919 utfärdades den s.k. behörighetsförordningen som föreskrev att elektriska installationer endast får ut- föras av "behöriga installatörer", godkända av Kommers- kollegium.
Svenska Materielkontrollanstalten, SEMKO, tillkom år 1925 och S-märket registrerades 1926. SEMKO ägdes av större brandförsäkringsanstalter, Elektricitetsverks— föreningen och Stockholms Elektricitetsverk. SEMKO:s provningsverksamhet startades 1928, och 1934 erhöll SEMKO statlig auktorisation. 1977 blev staten majori- tetsägare i SEMKO.
Efter beslut till följd av utredningen Lokalisering av statlig verksamhet, SOU 1963:69, organiserades SEI i fem distrikt, som utlokaliserades till respektive re— gion enligt nedan:
- södra distriktet, Hässleholm, 1964 - västra distriktet, Kristinehamn, 1967 — östra distriktet, Stockholm, 1968 — nedre norra distriktet, Hudiksvall, 1967 - övre norra distriktet, Skellefteå, 1967
Den statliga elsäkerhetsmyndigheten tillhörde Kommers— kollegium fram till 1973, då verksamheten överfördes till statens industriverk, SIND. År 1983 tillkom sta— tens energiverk, STEV, varvid dåvarande elsäkerhetsby— rån och SEI överfördes dit. Efter bildandet av närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, den 1 juli 1991 genom sammanslagning av SIND, STEV och STU (styrelsen för teknisk utveckling) tillhör nu elsäkerhetsbyrån denna myndighet, som även är chefsmyndighet för SEI.
Starkströmsföreskrifterna har, utifrån den bas som ut- gjordes av 1904 års föreskrifter, kontinuerligt utveck- lats och reviderats i takt med att nya material, ny ma- teriel och nya system utvecklats, erfarenheter vunnits och det internationella samarbetet utvecklats.
Förutom föreskrifter för starkströmsanläggningar har elsäkerhetsmyndigheten utarbetat ett stort antal före— skrifter, bl.a. angående registrerings— och godkänn- andeplikt för elektrisk materiel, åtgärder mot radiost— örningar, riksprovplatsers certifiering, registrering och typgodkännande av elmateriel samt tillämpnings- föreskrifter till elinstallatörsförordningen.
Genom hänvisning till standard i föreskrifterna har un- der senare år behovet av detaljföreskrifter minskat och vikten av ett aktivt samarbete mellan elsäkerhetsmyn— digheten och standardiseringsverksamheten ökat.
Elsäkerhetsbyråns och SEI:s verksamhet har under åren granskats i en mängd utredningar, bland vilka följande bör nämnas:
1.
2.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
Lokaliseringsutredningen medförde den utlokalisering av SEI som beskrivits ovan. Installationsutredningen fick till följd att elverkens rätt att meddela entreprenörs- rätt upphörde. Arbetsmiljöutredningen medförde att elektriska inspektionen upphörde att vara specialinspe- ktion inom yrkesinspektionen. Frånsett smärre juste- ringar i arbetsfördelning och arbetssätt har i övrigt utredningarna ej lett till nämnvärda förändringar av
Elkraftförsörjningen
Lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet
Ellagstiftningsutredningen Eldistributionsutredningen Energikommittén Kommerskollegieutredningen Statskontorets rapport (angående elektriska byrån och elinspek- tionen) Installationsbranschutredningen
Arbetsmiljöutredningen
Statskontorets översyn (av elektriska inspektionen)
De statliga energimyndigheterna
Rapport om statens elektriska inspektion (Torbjörn Rehn)
Möjligheter att överföra arbets— uppgifter från statens energiverk till regional eller lokal nivå
Statens elektriska inspektion, uppgifter, organisation och resurser
Utredningen om kontroll av elektrisk materiel
Uppföljning/utveckling av elin- spektionens verksamhet
elsäkerhetsverksamheten.
1954
1963
1966 1968 1970 1971
1970
1974 1976
1977
1980
1983
1984
1984
1986
1988
8. Elolyckor och elbränder
sammanfattning
Under åren 1983—1989 har i genomsnitt 262 elolycksfall och 11 eldödsfall per år inträffat i Sverige. Därutöver har 6 dödsfall per år inträffat på grund av elbränder.
Kostnaderna för elbränder är av storleksordningen 500 Mkr per år. Till detta kommer samhällets kostnader för personskador i form av vård, förlorad arbetsförmåga o.s.v. Dessa kostnader är svåra att uppskatta men torde ligga ca en tiopotens lägre än elbrandkostnaderna. Till detta måste också läggas det lidande och de tragedier som ofta blir följden av olycksfall och bränder, som en ej ekonomiskt kvantifierbar post.
Allmänt
Elsäkerhetsmyndighetens främsta uppgift är att förebyg- ga skada på person och egendom till följd av elektrisk ström.
Primär skada på person till följd av el förorsakas van— ligen av strömgenomgång (elektrisk chock) eller av ljusbåge, som medför brännskador. Sekundära skador kan uppstå till följd av brand med elektrisk felorsak eller till följd av mekanisk skada, där elektricitet är den primära felkällan. Som exempel på detta kan nämnas fel- aktig funktion hos en maskin på grund av elektriskt fel och fall från t.ex. ledningsstolpe efter elchock.
Elektriska fel kan även ge upphov till driftstörningar. Förutom ekonomiska konsekvenser för samhället, bland annat i den tillverkande industrin, kan dessa medföra risk för sekundära personskador eller olägenheter genom att elberoende värmesystem upphör att fungera, männi- skor fastnar i hissar, operationer ej kan genomföras på sjukhus o.s.v. Driftavbrott kan även medföra andra ris- ker, exempelvis brand eller andra skador om kylsyste- met i en process upphör att fungera.
Vad gäller eventuella skador till följd av elektriska och magnetiska fält bevakar NUTEK forskningens arbete med att undersöka eventuella hälsorisker.
Frågor som berör strålning från högfrekventa fält hand- läggs av strålskyddsinstitutet och ligger därmed utan- för den traditionella elsäkerhetsverksamhetens område.
Elolycksfall
Internationell jämförelse
I de flesta länder sammanställs årlig statistik över inträffade elolycksfall. I Sverige upprättas och publi— ceras sådan statistik av NUTEK (tidigare statens ener- giverk). När det gäller dödsfall till följd av elekt- risk ström är statistiken relativt entydig och medger därför jämförelse mellan olika länder. För att under— lätta jämförelsen redovisas ofta antalet olyckor och dödsfall per miljon invånare.
Det bör dock noteras, att det finns vissa skillnader mellan redovisningen i olika länder. I t.ex. statistik från Tyskland ingår ej som i Sverige olycksfall som drabbar allmänheten till följd av elskador från järn— vägens kontaktledning. För att påvisa betydelsen av denna skillnad kan nämnas, att i Sverige inträffade 1990 totalt tolv dödsolyckor, varav fem genom att per- soner olovandes gått upp på järnvägsvagnar, som stod uppställda under spänningsförande kontaktledning. Vid en jämförelse bör denna skillnad i statistiken beaktas.
Konstaterade självmord tas ej med i svensk statistik. Däremot finns fall där självmord ej kan uteslutas.
När det gäller elolycksfall utan dödlig utgång är jäm— förelse mellan olika länder mycket svår till följd av bristande överensstämmelse i rapporteringssystemen. I Sverige medräknas sådana fall som rapporterats till försäkringskassan, dvs. fall som föranlett läkarbesök eller sjukfrånvaro. I andra länder har man t.ex. en gräns vid tre dagars sjukfrånvaro.
Med dessa reservationer i åtanke kan man utifrån dia— gram 1 nedan konstatera, att det relativa antalet döds- olyckor till följd av elektrisk ström är ungefär lika i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Danmark ligger nå— got under de andra länderna men har å andra sidan mycket få elektrifierade järnvägar.
Diagram 2 och 3 visar statistik från några större län- der i Europa. Här visar Nederländerna den gynnsammaste situationen, med ungefär samma nivå som de nordiska länderna, följt av Storbritannien och Västtyskland.
0
10
_ Danmark _ Sverige Finland " " Norge
J | [__T—Y I I | 7 I i I 1 I ["7 | I |__T I | T—l ! I I—l |_F 60 65 70 75 80 85 90 Diagram 1 Dödsfall per 1 miljon invånare i nordiska länder amnmn AW FRANKRIKE V—x SVEmeE NOLLAND _l”— |_l 'l—Ti' !— |_|—'_1_ F_| _|— T—T _|— | 70 75 80 85 90
Diagram 2 Dödsfall per miljon invånare i några europeiska länder
10 8 _ UNGERN 6 _l ITALIEN 4 _. ÖSTERRIKE VÄSTYYSKLAND 2 ? STORBRITANNIEN OCH NORDIRLAND 0 T I I P?”? I I I I I I I T I I I I T I 70 75 80 85 90
Diagram 3 Dödsfall per miljon invånare i några europeiska länder
Utvecklingen i Sverige
Som framgår av diagram 4 har antalet eldödsfall ökat i takt med landets elektrifiering fram till ungefär sek— lets mitt. Stora toppar kan ses i samband med första och andra världskriget till följd av den undermåliga materiel som då måste användas. Efter andra världskri- get har emellertid utvecklingen varit synnerligen gyn— nsam, särskilt vid beaktande av den mycket stora ök— ningen av elkonsumtion och den kanske relativt sett än— nu större ökningen av antalet elektriska bruksföremål.
antal 60
60
40
30
20
10
069095 0 610 15 202680364046505580067075808590 Ar
Diagram 4 Totala antalet dödsfall orsakade av elektrisk ström åren 1885-1989.
När det gäller totala antalet elolycksfall de senaste 15 åren har utvecklingen enligt redovisad statistik, se diagram 5, ej varit lika gynnsam. Statistiken är emel— lertid inte helt tillförlitlig, då rapporteringssys- temet ändrats under perioden. Före 1983 finns endast tillgängligt uppgifter från de olycksfall som rappor- terats till statens elektriska inspektion, SEI. 1983 infördes ISA-registret, arbetarskyddsstyrelsens infor- mationssystem för arbetsskador, som även omfattar lät— tare skador. Samtidigt har kunskapen om att inträffade arbetsskador skall rapporteras till försäkringskassan ökat. Det lägre antalet i periodens början beror tro- ligen på att inträffade skador ej rapporterats.
ÄÄÄÄÄÄ. '.
76 76 77 78 70 80 81 62 83 80 87 68 89 & 5 n a
IZZ vll eev & w- IBA—roulett.!
Diagram 5 Totala antalet elolycksfall under åren 1975—1989
Sammanfattningsvis kan sägas att olycksfallsstatistiken visar en positiv utveckling, i synnerhet om man beaktar den stora ökningen av utnyttjandet av elektrisk energi för nya ändamål och i allt mer komplicerade utrust- ningar. Mycket torde dock ännu kunna göras för att för— bättra säkerheten. Detta gäller inte minst situationen för elyrkesmän, där förbättringar av anläggningar och arbetsinstruktioner m.m. ännu bör kunna bidraga till minskade olycksfallsrisker.
En utförligare redovisning av svensk elolycksfallssta— tistik ges i "Statistik över elolycksfall", utgiven av statens energiverk 1990—09—25.
W. ___—___ _ Wm.”..m— .__..._..______
Elbränder
Elbränder orsakar varje år stora kostnader och materi— ell förstörelse. Totalkostnaden för elbrandskadeersätt— ningar uppskattas för 1987 (senast rapporterade period) till 475 Mkr. Antalet elbrandskadeanmälningar under år— et var 7 116. För år 1987 utgjorde skadeanmälningarna för elbränder 21 % av antalet bränder totalt.
Elbränderna 1987 orsakade 5 dödsfall, vilka ej ingår i statistiken över elolycksfall. Under de senaste åren har antalet dödsfall vid elbränder varit tämligen kons- tant, 5-6 fall per år, vilket framgår av diagram 6.
Diagram 6 Dödsfall vid elbränder enligt underlag från SEI.
Ser man på utvecklingen av antalet elbränder under den senaste lo-årsperioden, diagram 7, märks en tydligt sjunkande trend, särskilt i början av perioden. Till— fälliga årsvariationer beror bland annat på varierande åskintensitet under olika år. Åska medför ofta skador på elanläggningar, som sedan utvecklas till brand.
N|.—|||
Diagram 7 Totala antalet brandskadeanmälningar under perioden 1979 — 1988 där elektrisk brandstiftare eller orsak angivits. Källa: FSAB.
Det bör här sägas att en brand vanligen klassificeras som elbrand, så snart en elektrisk utrustning varit vållande, även om orsaken varit försummelse eller vårdslöshet. En brand till följd av en övertäckt kamin eller kvarglömd spisplatta räknas sålunda i statistiken som elbrand, även om den ej orsakats av fel på anlägg- ningen utan av felaktigt handhavande.
Elbränder rapporteras i viss utsträckning till SEI. Un- derlaget här är dock mycket bristfälligt, då något sys- tematiskt rapporteringssystem till myndigheten ej finns uppbyggt. Ett mer komplett underlag erhålls från FSAB, försäkringsbolagens samarbetsorganisation, vars statis— tik bygger på uppgifter från skadeanmälningar från de största svenska försäkringsbolagen. Uppgifternas täck— ningsgrad uppges vara 95 % för bränder i anläggningar med företagsförsäkring och ca 98 % för anläggningar med konsumentförsäkring.
Dödsolyckor till följd av el och större elbränder ut- reds av SEI. När det gäller mindre bränder och mindre svårartade olyckor finns inte resurser för detta. Vid bränder kan brandorsaken ofta ej fastställas utan ett ingående utredningsarbete från polisens sida. Om poli- sen konstaterar att branden orsakats av el, stannar of— ta utredningen vid detta utan en närmare analys av den grundläggande elektriska felorsaken, för vilket det krävs eltekniska fackkunskaper.
För att förebygga olyckor och bränder har erfarenheter från inträffade händelser ett omistligt värde. Erfaren- heter som vunnits från konstaterade fall används av myndigheten vid utformandet av de elektriska säkerhets- föreskrifterna, vid beslut om dispenser och vid infor— mations— och utbildningsverksamhet.
Mot denna bakgrund är det av stort värde för elsäkerhe— ten om SEI har tillräckliga resurser för att i större utsträckning än nu kunna deltaga i utredningsarbetet vid inträffade fall av olyckor och bränder.
Besiktning av elanläggningar är av stor betydelse för elsäkerheten. Denna fråga behandlas i särskild ordning i denna utredning.
9. Allmänna överväganden
Ordet elsäkerhet uppfattas säkert av allmänheten på mer än ett sätt. För några innebär elsäkerhet endast att den som använder elektriska apparater eller anläggning— ar inte behöver ängslas för att bli skadad av strömmen. Andra tar också med att den levererade elektriska kraf- ten skall motsvara överenskomna krav på kvalitet och att den inte uteblir ofta eller oväntat.
Jag har i min utredning utgått från det vidare begrep- pet. Med elsäkerhet menas därför
"att elektrisk kraft levereras på avtalat sätt, att elektriska installationer utförs och elektrisk materiel kan användas så att människors liv eller hälsa inte ho- tas. Samtidigt skall risken för skada på egendom genom brand eller annan händelse minimeras."
Definitionen innebär en viss gradskillnad mellan olycksfall som medför personskada och annan skada som endast innebär förlust av egendom eller del av egendom. När det gäller liv eller hälsa måste målet för elsäker— hetsarbetet vara att ingen kommer till skada. Ifråga om egendomsskador är avvägningar mellan kostnaderna för säkerhetsåtgärderna och den förlust som hotar däremot berättigade. Ett sådant synsätt är vanligt på flera om— råden. Det inryms i begreppet "riskhantering" som an- vänds särskilt inom industrin men också inom andra verksamhetsområden.
Elektrisk kraft är farlig om dess användning inte är kringgärdad med riktiga säkerhetsåtgärder. I den me- ningen är dock elektrisk kraft inte unik, också biltra— fik, användning av kemiska produkter m.m. är farlig. Ifråga om utbredning och omfattning kan dock numera en— dast trafiken konkurrera med elanvändningen i storlek. Man kan med fog påstå att det mellan producenter och konsumenter av elektrisk kraft finns en underförstådd överenskommelse om nyttigheten i tillgången på elekt— risk kraft nära nog överallt. Detta har betydelse för de överväganden om hur kostnaderna för elsäkerhetsarbe— tet skall betalas som redovisas på annan plats i betän- kandet.
I den mån staten genom beslut i riksdag och regering önskar styra konsumtionen av elektrisk kraft har sådana beslut inte sin grund i rena säkerhetsbedömningar utan i annat, t.ex. miljöpåverkan genom produktion av elekt- risk kraft. I övrigt verkar köpare och säljare av elektrisk kraft, elinstallationer och elmateriel på en marknad där parterna själva kommer överens om villko- ren. Det är då också riktigt att parterna själva genom avgifter bekostar de säkerhetsåtgärder som är nödvändi— ga för elsäkerheten.
Ifråga om innehållet i de konkreta säkerhetsåtgärderna har staten däremot ett betydande ansvar. Främst grundar sig ett sådant ansvarstagande på det förhållandet att i vart fall konsumenter som inte är företag eller på an- nat sätt kvalificerade jämfört med producenterna saknar tillräckliga kunskaper för att kunna avgöra om de er- bjudna säkerhetsåtgärderna är tillräckliga eller de rätta.
Elsäkerhetsåtgärderna är av största betydelse också för dem som utför installationer, montering av elektriska apparater, utför reparationer och underhåll etc, dvs. dagligen arbetar i en omgivning där spänningssatta led- ningar, anläggningar och anordningar kan förekomma. Ut- bildning och erfarenhet av arbetsuppgifterna är viktiga element i säkerheten. Jag anser det vara väsentligt att en rimlig nivå på krav och kontroll av dessa kan bibe— hållas.
EES—avtalet och Sveriges troliga anslutning till EG in- nebär en europeisering av elsäkerhetsarbetet. Därför måste svenska myndigheter på olika sätt ställa resurser till förfogande för det gemensamma regelskapande ar— betet. Inom elsäkerhetsarbetet utgör detta ingen nyhet. Det är däremot viktigt att inte svenska särbestämmelser tillkommer som kan klassas som handelshinder. I den mån det inte redan är genomfört är en harmonisering av svenska föreskrifter och säkerhetskrav med de inom EG gällande både oundvikliga och önskvärda.
För att uppfylla de krav som ställs behövs en slagkraf- tig organisation för elsäkerhetsarbetet. Ett eget el- säkerhetsverk är att föredra även om ett nära samarbete med NUTEK kan bestå. Organisationen bör också få ett namn som bättre återger de arbetsuppgifter den har.
Elsäkerhetsarbetet kan delas upp i delområden, lämpli— gen föreskriftsarbete - anläggningssäkerhet - efter- kontroll av nyproducerade eller redan befintliga installationer. Risken för olycksfall eller sakskador kan inte värderas olika för delområdena. I det följande har de behandlats utan någon sådan värdering.
10. Produktansvar för skador orsakade av elektricitet
Jag föreslår att de i detta betänkande redovisade ändringarna införs i ellagen för att därigenom bringa den svenska lagstiftningen inom området i överensstämmelse med EG-direktivets regler om pro- duktansvar.
Utgångspunkter
Regeringen har i proposition 1990/91:197 förelagt riks— dagen ett förslag till produktskadelag. Till grund för förslaget ligger EG:s direktiv om produktansvar antaget 1985. Propositionen har ännu inte behandlats av riks- dagen men förslaget innebär att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1992.
I direktiven för elsäkerhetsutredningen sägs att det torde vara "lämpligast att skadeståndsfrågorna i sam— band med elektrisk ström regleras i ett sammanhang i ellagen". Jag har dock funnit det nödvändigt att även pröva alternativet att föreslå en ändring i propositio— nens lagförslag 2 5 med avsikt att där jämställa elekt— risk kraft med "lös sak". En sådan ändring eller utök- ning skulle i ännu högre grad harmonisera svensk lag— stiftning med EG-direktivet. Min slutsats är emellertid att den bedömning som återspeglas i utredningsdirek- tivet är mer effektiv och möjligen leder till en enkla- re handläggning av de skadeståndsärenden som senare kan bli följden av det tydligare ansvar som läggs på leve- rantören av elektrisk kraft.
Ringa eller ingen erfarenhet finns av skadeståndsären- den grundade på produktansvar eller produktansvarslik- nande förhållanden när det gäller elolyckor. Aven om elektrisk kraft till viss del kan betraktas som en pro- dukt som också kan ha säkerhetsbrister är elektricite- tens naturligt farliga egenskaper en komplikation. I den följande framställningen är avsnittet om bris- tande elkvalitet av central betydelse. Köparen av elek- trisk kraft måste i alla lägen själv vara medveten om de risker som är förenade med dess användning. Endast oväntade avvikelser från den avtalade leveransen kan utgöra grund för skadeståndskrav enligt en kommande produktskadelag och då med det förbehållet att avvikel— serna också utgör säkerhetsbrister.
Ytterligare en komplikation är den sammanblandning av säkerhetsbrister hos en maskin eller apparat som kan ske med en eventuell säkerhetsbrist i själva den leve- rerade strömmen.
Med de förslag till lagändringar som nu preserteras an— ser jag att utredningsdirektiven uppfyllts samtidigt som en framtida tillämpning av produktansvar xid leve— rans av elektrisk kraft inte onödigt försvåras
0.1. Utredningsuppdraget
I utredningens uppdrag ingår att lämna förslag till komplettering av ellagens bestämmelser om skacestånd med regler om produktansvar för skador orsakace av elektricitet. I utredningens direktiv anförs j denna del följande (5.2).
"I översynen bör också ingå ...st.5—7 ... översynen av elsäkerhetsarbetet".
Regeringen har numera genom prop. 1990/91:197 (beslutad den 6 juni 1991) förelagt riksdagen ett förslag till produktskadelag, vilken föreslås träda i kraft den 1 juli 1992. Den föreslagna lagen gäller skador som or- sakas av lösa saker. Eftersom elektricitet inte är lös sak, omfattar lagen inte skador orsakade av elektrici— tet. I denna fråga hänvisas i propositionen (5.14) till det lämpliga i att skadeståndsfrågorna i samkmnd med elektrisk ström regleras i ett sammanhang i ellagen och till elsäkerhetsutredningens uppdrag att behardla frå— gan om produktansvar i samband med elektricitdL
Utgångspunkten för utredningens uppdrag i denra del är således att EG-direktivets regler om produktarsvar för skador orsakade av elektricitet bör integreras i el— lagens skadeståndsbestämmelser. Ett EG—direktjv innebär en skyldighet för medlemsländerna att bringa sin lag- stiftning i överensstämmelse med direktivet. ] vilken ordning detta sker avgör medlemslandet. I den mån den nationella lagstiftningen redan innehåller bestämmelser med motsvarande verkan som direktivets tvingarde regler behövs ingen åtgärd alls. Vad som nu behöver göras är således att ställa nuvarande svenska skadestårdsregler mot direktivets krav och se vilka kompletteringar som behöver göras samt att utforma förslag till lagtext i enlighet härmed.
I avsnitt 0.2-0.5 ges en kort allmän bakgrundsbeskriv- ning av svensk skadeståndsrätt, en redogörelse för den nuvarande regleringen av skadeståndsfrågorna i ellagen, en redogörelse för produktansvaret samt en teknisk be- skrivning av skador i samband med elektricitet. I av— snitt 0.6 redovisas sedan utredningens överväganden och förslag i skadeståndsfrågan.
0.2 Allmänt om skadestånd
Det kan vara lämpligt med en kort allmän beskrivning om skadestånd i svensk rätt för att visa det större sam- manhang där den särskilda regleringen på elområdet ut— gör en del. Skadeståndsrätt är ett omfattande och kom— plext område och denna bakgrundsbeskrivning måste av naturliga skäl bli mycket översiktlig.
Av grundläggande betydelse för all modern skadestånds- rätt är skillnaden mellan å ena sidan skadeståndsskyl- dighet i kontraktsförhållanden (med en juridisk term obligatoriska rättsförhållanden) och å andra sidan ska- deståndsskyldighet i utomobligatoriska rättsförhållan— den. I det första fallet grundas skadeståndsansvaret på att vederbörande inte har uppfyllt de obligatoriska förpliktelser som har åvilat honom enligt ett avtal (kontrakt) eller eventuellt ett ensidigt åtagande. I det senare fallet inträder skadeståndsansvar gentemot personer till vilka vederbörande inte står i någon av— talsrelation eller i varje fall ingen avtalsrelation som har samband med det skadegörande beteendet.
Reglerna om skadeståndsskyldighet i kontraktsförhållan— den varierar. Utgångspunkten här är dock alltid de skyldigheter som uppkommer genom avtalet. Eftersom av— talsfrihet i princip råder, förfogar parterna i hög grad över vilka dessa skyldigheter är och vad som skall inträffa vid brott mot avtalet. Det finns dock för vis— sa fall tvingande regler, som gör det möjligt att upp- häva eller jämka oskäliga avtal. Sådana tvingande reg— ler finns bl.a. inom konsumenträttens område. Eftersom ett kontraktsförhållande råder mellan en elleverantör och en elabonnent, är det i och för sig möjligt att grunda en skadeståndstalan på bristande uppfyllelse av avtalet.
För den nu aktuella frågan är främst det utomobligato- riska skadeståndsansvaret av intresse. Traditionellt har förutsättningen för inträde av sådant skadestånds- ansvar varit vårdslöshet (culpa) eller uppsåt (dolus) från den som har orsakat skadan. I svensk rätt finns vissa generella bestämmelser om utomobligatoriskt skadestånd i skadeståndslagen (1972:207), där denna princip (som brukar kallas culpa-regeln) finns inskri— ven i 2 kap. 1 S. Skadeståndslagen innehåller i övrigt regler om det särskilda skadeståndsansvar som arbetsgi- vare och det allmänna har för fel som begås av anställ— da, regler om skadeståndets bestämmande, m.m. Lagen tillämpas inte om särskilda bestämmelser finns på ett visst område.
I samband med culpa-regeln brukar man tala om objektiva och subjektiva förutsättningar för inträde av skade- ståndsskyldighet. Till de objektiva kraven hör att ska- dan i princip skall vara en ekonomisk sak— eller per— sonskada (s.k. ren förmögenhetsskada eller ideell skada ersätts endast i speciella fall), 255 (som huvudregel) det skadevållande beteendet skall utgöra en positiv handling och inte bara underlåtenhet, att handlingen skall ha orsakat skadan på ett "adekvat" sätt samt att handlingen inte på någon grund saknat "rättsstridig— het", dvs. varit godtagbar till följd av ämbetsplikt, nödsituation e.d. Subjektivt krävs dels en viss allmän tillräknelighet hos den skadevållande, dels att han in- sett eller bort inse handlingens objektiva rättsstri- dighet.
På det utomobligatoriska området är således culpa— regeln utgångspunkten. Under senare tid har dock skett en utveckling mot ett skadeståndsansvar utan culpa (s.k. strikt ansvar) inom vissa områden.
Det är särskilt ett par betydelsefulla omständigheter som har haft betydelse för den sistnämnda utvecklingen. Det gäller dels utvecklingen inom industri och kom- munikationer, dels det nutida försäkringsväsendet. För- säkringar av olika slag (frivilliga, obligatoriska, en- skilda, offentliga) har och har haft mycket stor bety— delse för synen på skadeståndsfrågorna. Utvecklingen mot ett strikt ansvar inom industri och kommunikationer har samband med att ett sådant ansvar lättare kan åläg- gas företagare som med försäkring kan skydda sig mot alltför stora konsekvenser. Ansvaret begränsas till den ekonomiska börda som försäkringspremierna utgör. Ett strikt ansvar kan också motiveras med behovet av en ef- fektiv preventiv funktion i sådan verksamhet som är förenad med särskilda risker och att kostnaderna för uppkomna skador i verksamheten bör belasta denna.
I svensk rätt finns sedan lång tid inom vissa områden regler om strikt skadeståndsansvar i anledning av far- lig verksamhet. Dit hör skadeståndsreglerna i ellagen.
Det skärpta ansvar för produktskador som nu föreslås bli infört genom produktskadelagen bygger också - lik— som EG—direktivet - på principen om strikt ansvar.
0.3. Nuvarande skadeståndsregler i ellagen Allmänt om murarande reglering
Med elektrisk anläggning avses enligt 1 S ellagen "an- läggning med däri ingående särskilda föremål för pro— duktion, upplagring, omformning, överföring, distribu- tion eller nyttjande av elektrisk ström". En "anlägg- ning" omfattar således hela distributionsnätet från ge— nerering ända ut i enskilda byggnader. Det är inte all— deles klart var gränsen går för vad som skall anses hö— ra till anläggningen, se närmare i det följande.
Elektriska anläggningar indelas i två grupper, stark— strömsanläggningar och svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggningar avses elektriska anläggningar som kan vara farliga för person och egendom och med svagströmsanläggningar andra, ofarliga, anläggningar.
I 4 — 13 55 ellagen finns för starkströms— och svags—
trömsanläggningar gemensamma bestämmelser om åtgärder mot och ersättning för skada genom inverkan av elekt- risk ström från en elektrisk anläggning.
Skadeståndsreglernas nuvarande sakliga innehåll har va— rit i stort sett oförändrat sedan år 1970. En grundläg— gande översyn av ellagen, som också innefattade den skadeståndsrättsliga regleringen, hade några år tidiga— re gjorts av ellagstiftningsutredningen, som i be- tänkandet (SOU 1966:39) Lagstiftning om elektriska an—
läggningar föreslagit en ny ellag. Av vissa skäl kom ingen helt ny ellag till stånd. I stället togs vissa av de av utredningen behandlade frågorna, däribland hela den skadeståndsrättsliga regleringen, upp i prop. 1970:139 med förslag till vissa ändringar i ellagen. Riksdagens beslut avvek dock i viss del från rege— ringens förslag, se närmare i det följande.
Den nuvarande regleringen omfattar skador som antingen uppstår omedelbart genom direkt inverkan av den i en anläggning använda normala strömmen eller medelbart ge- nom att den farliga strömmen med överledning, t.ex. till följd av tillfällig kontakt, kommer in i en annan elektrisk anläggning, som inte är avsedd att motstå den högre spänningen.
Reglernas hurudsakligajnnehåll
Huvudregeln är enligt 4 5 att strikt ansvar för skada orsakad av elektrisk ström från en anläggning åvilar innehavaren av anläggningen. En förutsättning är dock att anläggningen har egen generator eller transformator som inte alstrar endast ofarlig ström. Den skadevållan- de strömmen skall alltså ha utgått från en starkströms- anläggning. Saknar anläggningen egen generator eller transformator, faller motsvarande ansvar på innehavaren av den anläggning som tillför den förstnämnda anlägg- ningen ström. I praktiken innebär dessa regler att distributören svarar för skada som har orsakats av ström från en vanlig lågspänningsanläggning. En sådan får i regel kraften via distributörens transformator.
Det strikta ansvaret mildras genom flera undan- tagsregler. För skada som orsakats genom "händelse av högre hand", som inte kunnat avvärjas med föreskrivna skyddsåtgärder, föreligger enligt 4 S 2 st inget ans- var.
Undantag gäller vidare enligt 4 S 3 st för skada som har uppkommit inom en byggnad och som har orsakats av ström som med en spänning av högst 250 volt mellan en ledare och jord (eller vid icke jordat system mellan två ledare) tillförts en förbrukningsanläggning för starkström. Detta innebär att det strikta ansvaret inte gäller för installationsanläggningar i vanliga bo— stadslägenheter, kontor, hantverkslokaler o.d. Ersätt- ning för skada genom inverkan av ström i sådana lokaler utgår enligt allmänna skadeståndsregler, dvs. i princip endast när vårdslöshet från anläggningshavarens sida kan styrkas. En viss oklarhet råder om den precisa innebörden av den i lagen använda termen "förbrukning— sanläggning", se det följande.
Anläggningens innehavare är vidare enligt 7 s fri från ansvar om den skadelidande själv vållat skadan genom grov vårdslöshet eller genom underlåtenhet att fullgöra åligganden gentemot anläggningens ägare eller inneha- vare. För personskador tillämpas dock 6 kap 1 s skadeståndslagen, vilket innebär att skadestånd kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller ge— nom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
Vissa inskränkningar i det strikta ansvaret har också gjorts med hänsyn till vilka skadelidande som gynnas genom lagstiftningen. I samband med befordran av gods skyddas enligt 13 5 den skadelidande enligt frakträtts- liga regler. När det sakobjekt som har skadats är en annan elektrisk anläggning inträder enligt 6 5 ersätt— ningsskyldighet endast om skadan eller hindret föran— letts av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.
Enligt 12 S har den strikt ansvarige regressrätt gen— temot den som genom vårdslöshet vållat skadan. Vissa särskilda regressregler finns i 9 5.
Om någon annan än innehavaren äger den elektriska an— läggningen, har han samma ansvar som innehavaren. Äga— ren svarar dock då inte för skadeståndsanspråk med an— nan egendom än anläggningen.
Ersättningsanspråk enligt 4 eller 6 S måste väckas inom två år från det skadan inträffade. För regressanspråk gäller den vanliga tioårspreskriptionen.
:Elektrisk_anläggning"_osh_"förerkningsanläggningl
Det råder en viss oklarhet om den precisa innebörden av de i ellagen använda termerna "elektrisk anläggning" och "förbrukningsanläggning". Om detta kan följande sä- gas.
Enligt 4 s ellagen vilar det strikta ansvaret på den som innehar en elektrisk anläggning med egen generator och transformator. I normalfallet är eldistributören den som får detta ansvar för elektricitet som förbrukas ute i samhället. Före 1970 användes i ellagen termen elektrisk anläggning utan närmare definition. Då inför— des den nuvarande definitionen genom en ny paragraf, la S, som numera (se SFS 1972:721) har beteckningen 1 S.
Normalt sker eldistributionen på följande sätt. Ström— men förs via eldistributören tillhöriga distributions— ledningar fram till byggnader och andra förbruknings— ställen. Detta ledningsnät innefattas utan vidare i el— distributörens anläggning. Från leveranspunkten i en byggnad förs strömmen vidare genom ledningar som går i byggnaden och tillhör ägaren till denna. Det finns också till sådana ledningar anslutna elektrisk appara— ter (t.ex. fast ventilationsutrustning) som endast får göras fast och losskopplas av behörig elinstallatör. Detta interna ledningsnät mynnar ut i uttag av olika slag, där andra elektriska apparater ansluts. Det kan då vara fråga om lös anslutning med vanlig stick- propp eller fast anslutning, vilket krävs eller kan komma i fråga för vissa apparater som tvättmaskiner, spisar m.m.
Det är inte alldeles klart vad som i byggnaden från det interna ledningsnätet ut till löst anslutna apparater skall anses utgöra en anläggning. Det är heller inte
klart vad som av detta skall anses utgöra en förbruk- ningsanläggning. Dessutom är det som nu beskrivits ett enkelt normalfall. Många komplicerande faktorer kan tillkomma i särskilda fall.
Termen "förbrukningsanläggning" har i ellagen alltid använts för att bestämma undantaget från det strikta ansvaret i 4 S 3 st. Före 1970 gällde detta undantag skador som uppkommit "inom byggnad eller inhägnad gård", om spänningen som tillförts förbrukningsanlägg— ningen inte översteg den för lågspänning tillåtna, dvs. 250 V.
Frågan om den närmare innebörden av "förbrukningsan— läggning" hade kommit upp i samband med en lagöversyn år 1958. I den lagrådsremiss som låg till grund för prop. 1958:153 hade uttalats att förbrukningsanläggning fick anses omfatta såväl sådana ledningar över vilka strömleverantören inte hade bestämmanderätt som även till dessa anslutna förbrukningsapparater. Vid be- handlingen i lagrådet ansåg dock de flesta ledamöterna att det inte var naturligt att hänföra vanliga lösa förbrukningsapparater till anläggningen som sådan. Att ansluta en lös apparat borde i stället ses som ett sätt att använda anläggningen. Frågan om vad som skulle förstås med en förbrukningsanläggning borde tills vida- re lämnas öppen. I propositionen anslöt sig föredragan— den till detta och förklarade att det tills vidare fick överlämnas till rättstillämpningen att avgöra frågan.
Frågan kom åter upp i 1970 års lagstiftningsärende. Som nämndes hade ellagstiftningskommittén lagt fram förslag till helt ny ellag. I denna hade skadeståndsreglerna föreslagits ändrade på så sätt att varje anläggningsha— vare principiellt skulle bära ansvaret endast för sin anläggning. Det innebar att elleverantörens ansvar be- gränsades till den egna anläggningen eller fram till leveranspunkten. I förslaget definierades "elektrisk anläggning" på, bortsett från en detalj, det sätt som nu gäller. Alldeles klart var att denna definition inte avsågs innefatta maskiner, apparater och andra till en anläggning anslutna anordningar (prop. 1970:139, 5.22).
Utredningens förslag att begränsa eldistributörens ans— var till den egna anläggningen mötte kritik under re- missbehandlingen. Det förslag som regeringen lade fram i prop. 1970:139 avvek från utredningens dels genom att vara begränsat till ändringar i 1902 års ellag, dels genom att skadeståndsreglerna inte fick den utformning i sak som utredningen hade föreslagit. Definitionen av "elektrisk anläggning" blev densamma som utredningen hade föreslagit, dock med tillägget "med däri ingående särskilda föremål", vilka fanns med i 1957 års stark— strömskungörelses definition av starkströmsanläggning. Enligt propositionen (5.54) kunde borttagande av dessa ord leda till en alltför snäv tolkning. Till elektriska anläggningar torde nämligen räknas också sådant som elektriska lok, hamnkranar och mobila radiostationer. Å andra sidan kunde inte under begreppet hänföras hand— verktyg, hushållsapparater o.d. Liksom hittills borde det överlämnas åt rättstillämpningen att i tveksamma
fall avgöra omfattningen av begreppet elektrisk anlägg— ning.
I propositionen godtogs således inte utredningens för— slag att begränsa ansvaret till den egna anläggningen. Strikt skadeståndsansvar skulle alltjämt gälla endast för innehavare av anläggning med egen generator eller transformator både för skador orsakade av ström från den egna anläggningen och av ström som förts vidare till annan anläggning utan generator eller transfor— mator. Vidare föreslogs att eldistributörens strikta ansvar skulle utvidgas genom att undantaget enligt 4 S 3 st om skador från ström som tillförts förbrukningsan- läggning "inom byggnad eller inhägnad gård" skulle av- skaffas. Detta innebar bl.a. att den oklara termen för- brukningsanläggning kunde avskaffas.
Riksdagens beslut kom emellertid att avvika från propo- sitionens i ett betydelsefullt avseende. Invändningar mot förslaget att ta bort undantaget för förbruknings— anläggningar inom byggnad fördes fram både i en riks— dagsmotion och i skrivelser från Svenska Elverksföre— ningen och Svenska Försäkringsbolags Riksförbund. Riksdagen beslöt också (3 LU 84, rskr 392) att undan— taget från det strikta ansvaret inom byggnad skulle kvarstå. Det innebar att termen "förbrukningsanlägg- ning" kvarstod. Utskottet ansåg sig inte (betänkandet s.30) ha underlag för att ersätta detta med någon ny term men påpekade det otillfredsställande i att detta till sin innebörd oklara uttryck kvarstod i lagen sam— tidigt som begreppet elektrisk anläggning klargjordes. Utskottet ansåg dock att de praktiska olägenheterna var ringa och förutsatte att frågan skulle lösas inom en inte alltför avlägsen framtid. Detta har emellertid inte skett.
Av det sagda framgår att definitionen i 1 S ellagen av elektrisk anläggning inte avsetts omfatta lösa bruks— föremål som ansluts till anläggningen. Det torde in- nebära att sådana föremål knappast heller kan anses in- gå i en förbrukningsanläggning. Ibland hävdas dock att en elektrisk "anläggning" även innefattar sådana lösa föremål. Utredningen återkommer till denna fråga i av- snitt 0.6.
0.4 Produktansvaret Allmänt en_pLOQUEtansvaret
Som framgår av avsnitt 0.1 har genom prop. 1990/91:197 lagts fram ett förslag till produktskadelag, som stäm— mer överens med ett EG—direktiv om produktansvar från 1985. Den fortsatta redogörelsen utgår från detta lag— förslag, som alltså ännu inte har behandlats av riksda— gen. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992. Lagen bygger på principen om strikt ansvar för i första hand den som tillverkat eller importerat produk— ten. Syftet med lagen är att stärka enskilda människors skydd mot att drabbas av produktskador.
Det har länge pågått en utveckling mot ett skärpt ska— deståndsansvar för skador orsakade av produkter. Ett skydd mot produktskador kan till en del åstadkommas ge- nom förebyggande åtgärder. För detta ändamål krävs en effektiv produktkontroll, som kan förhindra att farliga och skadebringande produkter kommer ut på marknaden. Inom EG pågår en utveckling som innebär att ansvaret för produktsäkerheten i ökad utsträckning läggs på företagen själva. Myndigheterna måste visserligen även i fortsättningen kunna ingripa mot farliga produkter, men den offentliga förhandskontrollen inskränks. Före— tagens egenkontroll får en mer framträdande plats än tidigare. Principen att ansvaret för produktsäkerheten i första hand vilar på företagen själva är på väg att vinna insteg också i svensk rätt, jfr produktsäkerhets- lagen (1988:1604).
I det moderna industrisamhället tillverkas och sprids en oöverskådlig mängd produkter i sådana former att den enskilde konsumenten omöjligt kan kontrollera att all erforderlig noggrannhet och försiktighet iakttas när produkterna konstrueras, tillverkas och distribueras. Det har därför ansetts naturligt att näringsidkare som tillhandahåller produkter under sådana förhållanden å— läggs ett strängare ansvar för produktskador än som följer av skadeståndslagen. Ett sådant synsätt har ock— så kommit till uttryck i svensk rättspraxis, där det finns exempel på att strikt ansvar för produktskador har tillämpats utan stöd av lag (se prop. 1990/91:197, s.24).
Av intresse i detta sammanhang är hur den nya lagstift— ningen om produktansvar förhåller sig till andra skade- ståndsrättsliga regler. Enligt artikel 13 i EG-direkti— vet inverkar inte detta på de rättigheter som en skade- lidande kan ha enligt rättsreglerna om ansvar i och utanför avtalsförhållanden eller enligt särskilda an— svarsregler som gäller när direktivet meddelas. I olika länder har skilda lösningar valts på frågan huruvida speciallagstiftningen om produktansvar skall vara ex- klusivt tillämplig eller om också andra skadeståndsreg- ler skall kunna tillämpas.
Enligt förslaget till svensk produktskadelag (se prop. 1990/91:197, s.76ff) skall den skadelidande ha rätt att åberopa andra grunder för sin talan även i fråga om skador som faller inom produktskadelagens område. Pro— duktskadelagen avses således inte bli exklusivt till- lämplig.
Den skadelidande har alltså möjlighet att åberopa ska- deståndslagen som grund även vid produktskador som fal- ler under produktskadelagen. Normalt ligger det dock i den skadelidandes intresse att åberopa produktskade— lagen, eftersom den bygger på strikt ansvar. Enligt 1 kap 1 s skadeståndslagen skall bestämmelserna i den la— gen tillämpas i fråga om skadestånd, om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhål— landen. För produktskadelagens del betyder detta att allmänna bestämmelser i skadeståndslagen gäller för så—
dant som inte regleras särskilt i produktskadelagen. Exempel på detta är att jämkningsreglerna i 6 kap 1 och 2 SS skadeståndslagen tillämpas på produktskador, eftersom frågan inte regleras särskilt i produktskade- lagen. Om rätten till ersättning för en produktskada inte alls regleras i produktskadelagen (t.ex. ersätt— ning för sakskador på annat än konsumentegendom), kan den skadelidande kräva ersättning enligt skadestånds- lagen.
Om skadeståndsrättsliga specialregler och produktskade— lagen samtidigt är tillämpliga, bedöms från fall till fall om specialreglerna skall vara exklusivt tillämpli— ga i något fall av produktskada (prop.s.78). Den frågan blir aktuell i samband med skador orsakade av elektri— citet, eftersom skadeståndsskyldigheten enligt 4 S el- lagen gäller alla skador som orsakas genom inverkan av elektrisk ström.
Om en skadelidande står i avtalsförhållande till den som ansvarar enligt produktskadelagen, har han också möjlighet att grunda ersättningsanspråk på avtalsrätts- liga regler (prop.s.79).
Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produkt— skadelagen får inte åberopas mot den som har rätt till ersättning. Om den skadelidande står i avtalsförhållan- de till den som ansvarar enligt produktskadelagen, skall han kunna välja att grunda sitt anspråk antingen på de avtalsrättsliga reglerna eller på produktskade— lagen.
Lagförslagets hurudsekligajnnehåll
Lagen gäller enligt 1 5 person- och sakskador som or— sakas av produkter. Sakskador ersätts endast beträffan— de egendom som huvudsakligen är avsedd för och även an— vänds för enskilt ändamål.
Med produkt avses enligt 2 S lös sak, vilket innebär att elektricitet faller utanför lagen. Enligt EG—direk— tivet skall däremot elektricitet anses vara produkt i direktivets mening.
Om en produkt infogas i eller på något annat sätt blir en beståndsdel i en annan lös egendom eller i fast egendom, utgör produkten alltjämt en produkt för sig i lagens mening. Om en skada uppstår till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt som utgör beståndsdel i en annan produkt, anses båda produkterna ha orsakat skadan.
En förutsättning för skadestånd är att produkten har en säkerhetsbrist. Därmed avses enligt 3 5 att produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Detta skall bedömas med hänsyn till hur produkten har kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts. Hän- syn skall också tas till bruksanvisningar, den tidpunkt den har satts i omlopp och annat som kan vara av bety— delse för Säkerhetsfrågan.
Skadeståndsskyldig är enligt 6 s i första hand tillver— karen, importören eller den som utger sig för att ha tillverkat produkten utan att ha gjort det. För "anony— ma" produkter blir den som tillhandahåller produkten ansvarig enligt särskilda regler i 7 5.
En förutsättning för ansvarets inträde är att den ans- varige har satt produkten i omlopp. Det strikta ansva- ret omfattar endast sådana skador som en produkt or— sakar till följd av en säkerhetsbrist som förelåg redan då produkten sattes i omlopp av den ansvarige. Enligt 8 S föreligger undantag från skadeståndsskyldigheten en- ligt 6 eller 7 s, om den annars ansvarige
1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverksamhet,
2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten i omlopp, eller
3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste överensstämma med tvingande föreskrift från någon myndighet.
Enligt 9 S ersätts sakskador endast till den del belop- pet överstiger 3 500 kr.
I EG—direktivet finns en motsvarande obligatorisk regel om självrisk och bestämmelsen har införts av detta skäl. Frågan behandlas i prop. 1990/91:197,s.40ff. Där påpekas att en regel om självrisk strider mot en veder- tagen princip i svensk skadeståndsrätt att full ersätt- ning skall betalas för sakskador. En skadelidande kan dock även i fall som omfattas av produktskadelagen ha möjlighet att av skadevållaren få ersättning även för "självriskbeloppet" genom att åberopa vårdslöshet från dennes sida eller, om ett avtalsförhållande finns, kontraktsrättsliga regler.
I 10 5 finns en speciell regressregel.
Enligt 11 5 skall talan om ersättning väckas inom tre år från det den skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Talan måste dock alltid väckas inom tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satte den skade— görande produkten i omlopp.
Ergduktansxar för skadgr_orsekade ev_elektrigitet
Den föreslagna produktskadelagen gäller lösa saker och omfattar därmed inte skador orsakade av elektricitet som produkt. Däremot finns många lösa saker som genom att drivas med eller ha annan anknytning till elektri- citet kan vålla elektriska skador. Skador som vållas av säkerhetsbrister i sådana produkter omfattas av regler— na i produktskadelagen.
I den mån lösa saker är anknutna till elnätet kan ska- dor från dem också komma att omfattas av eldistributö— rens ansvar enligt ellagen såsom skador vållade av ström från dennes elektriska anläggning. Som nämndes tidigare finns i nuvarande rätt en viss oklarhet i var gränsen för en anläggning går. Definitionen i 1 s torde
dock utesluta lösa apparater. Som ansvaret enligt 4 S är konstruerat är det dock tillräckligt att den ström som vållar skadan kommer från distributörens anlägg— ning. I praktiken får ofta undantaget från eldistribu- törens strikta ansvar när det gäller skador från "för- brukningsanläggningar" inom byggnader betydelse. Anled- ningen till undantaget är distributörens begränsade möjligheter att utöva kontroll över säkerheten i sådana fall. Beträffande innebörden av förbrukningsanläggning hänvisas till den tidigare redogörelsen.
Förutsättning för ansvar enligt produktskadelagen är en säkerhetsbrist hos produkten. Den fråga som nu är aktuell gäller skador till följd av en säkerhetsbrist i elektriciteten som sådan, alltså skador till följd av bristande kvalitet på den ström som levereras. EG-direktivets krav på att elektricitet skall anses va- ra "produkt" enligt direktivet innebär just detta. Den som i näringsverksamhet sätter elektrisk ström "i om- lopp" skall alltså svara för skador till följd av sä- kerhetsbrister i elektriciteten enligt principerna i produktskadelagen. Det finns inga egentliga förarbeten till EG—direktiv, där man kan hämta ledning till tolk- ningen av bestämmelsernas närmare innebörd. Att brister i elkvalitet och störningar kan förorsaka vissa skador är dock klart. Detta utvecklas närmare i avsnitt 0.5.
0.5 Skador orsakade av elektricitet
Allmänt om skador orsakade av elektricitet
Elektricitet har i sig inneboende farliga egenskaper. Skador på grund av elektricitet kan uppstå på såväl person och djur som på egendom. Risken för skador är beroende av spänning, ström, frekvens och varaktighet. De skador som kan uppstå på levande varelser beror i första hand på strömgenomgång och ljusbågar. Det finns misstankar om att även elektriska och magnetiska fält under vissa förhållanden kan orsaka skador. Sistnämnda fråga studeras f.n. av svenska och utländska forskare.
På egendom kan skador uppstå genom brand, explosion och överhettning. Dessutom kan följdskador uppstå, om elek— triska utrustningar och komponenter skadas genom elek— trisk eller mekanisk påverkan så att deras funktion på- verkas.
Alla dessa skador kan uppkomma för en elabonnent, även om den levererade strömmen uppfyller fastställda krav på spänning, frekvens, kortslutningseffekt osv. Orsaken kan vara felaktig installation, felaktigt handhavande, åldring, sabotage m.m.
För att undvika skador av denna art finns föreskrifter om utförande, skötsel och underhåll av elanläggningar. På arbetsmiljöområdet finns särskilda föreskrifter som syftar till att maskiner och andra tekniska anordningar som används i arbetslivet skall erbjuda betryggande sä— kerhet mot ohälsa och olycksfall.
Föreskrifter av nu angivet slag har hittills inte tagit sikte på kvaliteten av den ström som levereras, trots att bristande elkvalitet i viss utsträckning kan föror- saka skador. Frågan väntas dock tas upp i samband med ändringar i gällande starkströmsföreskrifter våren 1992.
Brie-tande elkvalitet
Bristande elkvalitet kan orsaka problem för en elabon- nent genom att utrustning skadas eller fungerar felak— tigt. Driftstörningar och driftavbrott kan uppstå med betydande skadeverkningar som följd. Att åtgärda vissa brister i elkvaliteten är möjligt men ofta dyrt. Vissa typer av störningar kan i praktiken inte elimineras.
I många fall kan i stället abonnenten vidta lämpliga åtgärder med hänsyn till sin utrustning och sina krav. Sådana åtgärder, som bör vidtas i samråd med elleveran- tören, kan bestå av installation av reservkraft, av- brottsfria system, avstörningsanordningar, nyttjande av utrustning med tålighet mot störningar m.m.
De vanligaste kvalitetsbristerna och störningarna som kan uppträda i elnätet är följande:
— Avvikelser i spänning - Avvikelser i frekvens — Transienter (kopplingsöverspänningar, "dippar", "spikar") — Avbrott
— Overtoner
— Äsköverspänningar — Låg kortslutningseffekt
Flera av dessa frågor behandlas i en svensk standard, den s.k. spänningsgodhetsnormen (SS 421 18 11). I de nu förestående ändringarna i starkströmsföreskrifterna kommer kraven i fråga om elkvalitet att anknytas till denna standard. Dessa krav, som införs efter samråd med bl.a. Svenska Elverksföreningen, kommer som nämndes ti- digare att utgör de första myndighetskraven som direkt tar sikte på elkvaliteten.
Awikelserjjnännine
Enligt spänningsgodhetsnormen skall den levererade spänningen vara inom gränserna —10-—+6 % av det nomi— nella värdet (för hushållsändamål 230 V). För låg spän— ning uppträder vanligen till följd av spänningsfall un- der höglasttid för abonnenter långt ut i nätet. I svaga nät uppstår dessutom frekventa spänningsvariationer då lasten varierar. Detta märks t.ex. på att ljuset blin— kar eller avtar då belastningen ökar genom start av kylskåpskompressor, hydrofor e.d.
Blir spänningen alltför låg, kan elutrustning ta skada. För en motor med angiven last blir starttiden längre och belastningsströmmen högre, vilket kan medföra ökad uppvärmning, utlösning på grund av överström m.m.
För att kompensera spänningsfall låter man ofta den ma— tande transformatorn leverera en högre spänning än den nominella. Under låglasttid är spänningsfallet ringa, vilket i sådana fall kan medföra att i synnerhet de abonnenter som ligger närmast transformatorn får för hög leveransspänning.
Om leveransspänningen blir högre än elmaterielen är av— sedd och provad för kan skador uppkomma. För hög spän- ning kan således orsaka otillåtna temperaturstegringar, förstörda komponenter och i extrema fall brand.
Spänningsavvikelser kan förebyggas genom starkare nät, vilket kan kräva större transformatorer, större ledar- areor och kortare matningsledningar. Sådant kan också kräva fler transformatorer.
avrikelser_i_frekvens
Större frekvensavvikelser kan orsaka drifts- och funk- tionsstörningar, överhettning av motorer m.m. I prak- tiken är frekvensavvikelser inget problem i Sverige, eftersom vi med hjälp av ett stort integrerat nät och modern styrutrustning håller frekvensen inom ett betyd— ligt snävare område än vad gängse normer kräver.
Transienter
Transienter är korta, ofta relativt stora, avvikelser från den nominella spänningen. Transienter uppträder oftast i samband med till— och frånkoppling av brytare och därmed sammanhängande last samt vid jordfel. Häfti- ga spänningshöjningar ("spikar") kan bero på återtänd— ning hos en brytare under ett brytförlopp. Mindre tran— sienter kan uppträda vid in- och urkoppling av större laster. De kan förebyggas genom lämpligt val av bryta— re, startutrustning för motorer, dämprektorer m.m.
Vid inkoppling av shuntkondensatorer uppstår alltid en momentan spänningssänkning, en "dip" på någon millise— kund. Denna kan störa datorer och känslig elektronik. Dipparna kan reduceras med reaktorer och med speciell utrustning för inkoppling av kondensatorbatterierna.
För att helt bemästra problemet med transienter och även korta avbrott och åsköverspänningar (se närmare i det följande) måste med dagens teknik känslig utrust— ning matas med s.k. avbrottsfri kraft (UPS) med ett likströmsled med batteri-backup. För stora anläggningar är denna teknik dock inte praktiskt eller ekonomiskt möjlig.
F.n. ligger ansvaret för att skydda sig mot störningar av nu beskriven art till stor del hos användaren. Denne rekommenderas att använda sig av utrustning sam är an- passad till den elektriska störmiljön. Miljöklasser (ML 0—6) och korresponderande provning av elutrus:ning spe— cifieras i standarden SS 436 15 03 (Elektronilutrust- ningar för industri och handel - Tålighet mot led— ningsbundna elektriska störningar - Elmiljöklisser och provning).
Korta averett
Korta avbrott eller större spänningssänkningar under en tidsrymd på några tiondels till några få sekunder beror vanligen på jordfel eller kortslutning i närliggande parallella system eller i matande nät.
Om t.ex. ett jordfel inträffar i en kabel med samma matningspunkt som en viss utrustning, sjunker spänning— en även vid denna utrustning till nära noll för att åter gå upp till normalt värde när säkringen har löst ut och kopplat bort den felande fasen. Detta skall ha skett senast inom fem sekunder.
Motsvarande, men med lägre spänningssänkning, inträffar vid fel i en parallellgående högspänningsledning. Fel— bortkopplingstiden är här väsentligt kortare, oftast någon tiondels sekund.
Om ett fel inträffar i matande högspänningsledning med s.k. automatisk återinkoppling, uppstår ett avbrott i matningen under del av en sekund, varefter ett återin— kopplingsförsök görs. Kvarstår felet görs eventuellt ett nytt inkopplingsförsök efter ca 10 — 90 sekunder, varefter definitiv utlösning sker. Om felet är av till— fällig natur, t.ex. åsköverspänning eller kortslutning genom smådjur, brukar återinkopplingen lyckas och sys— temet fungera igen.
Den här beskrivna störningstypen orsakar således spän— ningssänkning eller spänningsbortfall under en tidrymd
av normalt ca 0,3 - 10 sekunder. Sådana störningar kan
inte undvikas. Elsystemet är uppbyggt efter dessa prin— ciper i hela världen. Vad som kan vidtas till skydd för elektronikutrustning är i princip det som tidigare re— dovisades, dvs. UPS-system eller utrustning som är ut- förd enligt erforderlig elmiljöklass.
För större maskiner kan styrutrustningar förses med UPS-system för att förhindra att t.ex. kontaktorer fal- ler under kortare avbrott. Vid avbrott på högst några sekunder kan ofta svängmassan hos motorer klara driften tills spänningen återvänder. För längre avbrott krävs redundanta matningssystem eller reservkraftaggregat i drift som momentant kan ta över last. För stora anlägg- ninar är detta i praktiken för det mesta ogörligt.
Långa avprgtt
Längre elavbrott inträffar mindre ofta än tidigare. Det beror på att näten kablifieras allt mer, att bakomligg- ande nät blir starkare, att elmaterielen blir bättre m.m. Ändå uppkommer vissa avbrott beroende på materiel- fel, åska, trädpåfall, överbelastning m.m. Avbrottssti— den kan variera mycket. Det är sällan fråga om mer än några minuter men avbrottstider på dygn förekommer ock- s .
För att gardera sig mot längre avbrott krävs reserv- kraftsystem. Av ekonomiska skäl kan sådana komma i frå-
ga endast för prioriterade objekt. Reservkraftsystem finns för t.ex. olika typer av säkerhetssystem, viss belysning, vissa processindustrier och ventilationssys- tem i djurfarmer.
Övertoner
Övertoner är ström- och spänningskomponenter med frek- venser som är heltalsmultiplar av frekvensen hos den 50-periodiga strömmen/spänningen och som överlagras denna. Mellantoner är motsvarande komponenter med en frekvens som inte är en heltalsmultipel av grundtonen. Overtoner och mellantoner alstras i regel av förbruk- ningsobjekt och matas tillbaka in i nätet. Framför allt uppstår över- och mellantoner vid strömriktardrift, ljusbågsugnar och liknande. Over- och mellantoner kan hos andra abonnenter och på annan egen utrustning or- saka störningar, ge upphov till felfunktioner, upp- värmning, värmeförlust i transformatorer m.m.
Godtagbar över- och mellantonsnivå preciseras i spän- ningsgodhetsnormen. Där anges också godtagbara värden för osymmetri och rundstyrningssignaler.
Åsköyerseänningar
Fel och driftstörningar på grund av åska kommer att uppstå minst så länge vi har luftledningsnät. Sådana kommer att finnas under den framtid vi kan överblicka.
För högre spänningar kan risken för direktnedslag och verkan av inducerade överspänningar reduceras med topp- linor. Vid abonnentanslutningar kan installeras av— ledare som reducerar överspänningarna till ett godtag- bart värde. Vid ett direkt nedslag på en ledning nära en abonnent, kan skador uppstå. Sannolikheten för detta är dock liten. Liknande skador kan uppstå av ström från åsknedslag med andra ingångsvägar såsom VA—rör, tele- fonledningar, eget åskledarsystem m.m. Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra om överspänningen härrör från elleverantören eller inte.
Låg kortslutningseffekt
Om nätet är svagt och ger en låg kortslutningseffekt, kan funktionen utebli hos överströmsskydd, t.ex. säk- ringar, genom att felströmmen blir för liten vid jord- och kortslutning. Vid inkoppling av större objekt, t.ex. direktstart av motorer, kan uppstå stora spän- ningsfall med driftstörningar hos såväl den aktuella abonnenten som andra abonnenter som följd. Vilka åtgär- der som kan vidtas mot Spänningsavvikelser har be- handlats tidigare.
o.6 Överviganden och förslag Allmännathångs-gunkfer
Elektricitet har i sig farliga egenskaper och kan ge upphov till skador på olika sätt. Det kan vara fråga om
att personer skadas, personskada, att egendom skadas, sakskada, eller ekonomisk skada som uppkommer utan sam- band med att någon lider person- eller sakskada, s.k. ren förmögenhetsskada.
Den som lider skada orsakad av elektricitet har enligt nu gällande regler möjlighet att få skadan ersatt under vissa förutsättningar. Vad som nu är av intresse är de regler varigenom någon blir skyldig att genom skade- stånd ersätta skadan. Sambandet mellan skadestånd och försäkringar har belysts i det föregående. Skadestånds— reglerna har dels en reparativ, dels en preventiv funk- tion.
Skadeståndsskyldighet på grund av elskador kan uppstå på flera olika sätt. Om det finns ett avtalsförhållande mellan den som skadas och den som tillhandahåller elek- tricitet eller elektrisk utrustning (t.ex. elleveran- tör/abonnent, tillverkare/köpare) kan skadestånd uppkomma på obligatorisk grund, se avsnitt 0.2. skade- ståndsskyldigheten grundas då på bristande uppfyllelse av skyldigheter enligt avtalet.
I det här sammanhanget är dock främst det utomobligato- riska skadeståndsansvaret aktuellt. Att skadestånd kan utgå på utomobligatorisk grund hindrar dock inte en skadelidande från att i stället åberopa avtalet, om han bedömer detta vara mer förmånligt. På utomobligatorisk grund ersätts t.ex. normalt endast person— och sakska— da.
Anläggningshavares skadeståndsansvar enligt de nuvaran- de reglerna i ellagen har behandlats i avsnitt 0.3 och produktansvarsreglerna i avsnitt 0.4. Utredningens uppgift är att visa hur produktansvarsreglerna skall appliceras på elektricitet som produkt och samordnas med nuvarande regler om anläggningshavarens ansvar.
Att skilja mellan skador orsakade av elektricitet som "produkt", vilka faller utanför produktskadelagen, och skador orsakade av den elektriska strömmen i produkter (lösa saker) som omfattas av produktskadelagen är inte alldeles enkelt. Utgångspunkten är dock att skadan i det senare fallet skall orsakas av ett konstruktions-, tillverknings- eller instruktionsfel i produkten. Även fullgod elektrisk ström är i sig farlig och kan genom ett sådant fel ge upphov till person- eller sakskada. Skulle däremot orsaken till skadan inte vara något fel hos produkten som sådan utan bristande kvalitet på den ström som tillförts, blir ellagens regler om produkt- ansvar tillämpliga.
Brgduktansxaret i ellagen
Ingen total regelöversyn görs nu
Ellagen är från 1902 och i stora delar ålderdomlig i språk och uppbyggnad. Den genomgripande modernisering som länge varit aktuell har ännu inte blivit genomförd. Den viktigaste anledningen till detta torde vara osäkerhet om vissa frågor i samband med eldistributi-
onen, jfr behandlingen av 1966 års förslag till ny el- lag. Ellagens bestämmelser kan grovt sett delas upp i regler som gäller eldistribution och regler som gäller elsäkerhet och skadestånd. Tankar har framförts om att dela upp ellagen i en eldistributionslag och en el— säkerhetslag. I alla händelser har uppskovet med en regelmodernisering lett till att de nuvarande skade- ståndsbestämmelserna är mycket ålderdomligt utformade.
Utredningens uppdrag innefattar ingen total översyn av skadeståndsreglerna. Vad vi föreslår är därför en komp— lettering av nuvarande regler med ändringar i befintli- ga bestämmelser endast i de delar det behövs med hänsyn till produktansvaret. Utredningen vill dock peka på det angelägna av en genomgripande modernisering av områdets hela regelsystem.
Som nämndes tidigare har en diskussion förts om in— nebörden av vissa termer i den nuvarande regleringen. I avsnitt 0.3 gavs en sammanfattande beskrivning av dis- kussionen beträffande den precisa innebörden av de i ellagen använda termerna "elektrisk anläggning" och "förbrukningsanläggning". Något skäl att i detta sam- manhang föreslå preciseringar i nuvarande lagtext anser dock inte utredningen finnas. Den tidigare redovis- ningen ger vid handen att tillräcklig ledning för att bestämma innebörden av "elektrisk anläggning" finns i 1970 års lagstiftningsärende, då den nuvarande defini- tionen infördes. En "förbrukningsanläggning" torde i normalfallet innefatta de ledningar m.m. som finns bor— tom leveranspunkten och som strömleverantören inte har någon bestämmanderätt över. Lösa anordningar som an- sluts till elnätet/anläggningen blir dock därigenom inte automatiskt en del av anläggningen, jfr diskus- sionen om lösa bruksföremål i 1970 års lagstift— ningsärende.
Samordningen med nuvarande skadeståndsregler
Frågan om produktansvarets förhållande till andra skadeståndsrättsliga Specialregler (såsom ellagens) har berörts i avsnitt 0.4. Enligt prop. 1990/91:197 (5.78f) följer inte någon särskild olägenhet av att även en an- nan skadeståndsrättslig speciallag kan tillämpas på en produktskada. För den skadelidande är det tvärtom en fördel att ha två alternativa möjligheter att kräva er- sättning för sin skada. Enligt utredningens mening finns ingen anledning att inte tillämpa detta resone— mang på det elektriska området. Det naturliga är att i ellagen införa en ny alternativ skadeståndsgrund be- stående i att skador orsakade av säkerhetsbrister i den elektriska strömmen skall ersättas av den som i sin näringsverksamhet sätter elektrisk ström i omlopp, i praktiken eldistributören, enligt regler motsvarande dem i produktskadelagen.
Det nuvarande skadeståndsansvaret gäller skador som or- sakas av elektrisk ström från en anläggning och omfat- tar därmed i princip också skador som orsakas av bris- tande kvalitet på den elektriska strömmen som sådan. Den valda lösningen innebär att rätt till ersättning
för en skada som orsakas av brister i den elektriska strömmen som sådan kan finnas enligt flera grunder. I praktiken torde det dock normalt vara förmånligast för den skadelidande att åberopa produktansvaret. Utred- ningen bedömer lösningen med alternativa skadestånds- grunder i alla händelser vara enklare och bättre än att göra produktskadereglerna exklusivt tillämpliga i såda- na fall, bl.a. med hänsyn till de skillnader som finns beträffande vilka skador som ersätts.
Det grundläggande syftet med produktansvaret är att förbättra skyddet för enskilda konsumenter. För sakska- dor utgår ersättning endast när den skadade egendomen används för enskilt ändamål. Ett produktansvar för elektrisk ström som sådan kommer att omfatta även vissa skador (personskador och skador på viss egendom), vil- ka på grund av begränsningsregeln i 4 S 3 st ellagen hittills varit undantagna från strikt ansvar. El- leverantören blir i dessa fall strikt ansvarig för sä— kerhetsbrister i den elektriska strömmen som sådan en- ligt principerna för produktansvaret. Personskador tor- de sällan orsakas av fel på den elektriska strömmen som sådan. Frågan gäller därför främst skador på egendom som används för enskilt bruk.
Både det nuvarande ansvaret och produktansvaret bygger på principen om strikt ansvar. Det finns dock klara skillnader i reglernas uppbyggnad som normalt medför o— likheter om de tillämpas i ett visst skadefall. Un- dantaget i 4 S 3 st ellagen för skador av ström som inom byggnader har tillförts "förbrukningsanläggningar" med en spänning av högst 250 volt innebär att det strikta ansvaret inte gäller för skador i t.ex. bo- stadslägenheter när ström tillförs elmateriel som är mer eller mindre löst anslutet till elnätet. Skyddet för bl.a. enskilda blir genom detta undantag svagare genom att vårdslöshet måste visas hos elleverantören för att denne skall bli ersättningsskyldig enligt nuva- rande ellagsregler. Produktansvaret innebär däremot att strikt ansvar föreligger, om t.ex. skador uppkommer på en elektrisk apparat inom en byggnad på grund av bris- tande kvalitet på den levererade strömmen.
Vem är skadeståndsskyldig?
En grundläggande förutsättning för produktansvar enligt produktskadelagen är att någon i sin näringsverksamhet har satt den skadegörande produkten i omlopp. Typiskt sett (prop. 1990/91:197,s.30) sker detta först när pro- dukten överlämnas till en självständig fraktförare, en köpare e.d. och därmed den ansvarige inte längre förfo- gar över den. Elektricitet bör rimligen anses vara satt i omlopp när den lämnar distributörens anläggning.
Skadeståndsansvarig enligt 6 5 1—3 produktskadelagen är den som tillverkat eller frambringat den skadegörande produkten, den som importerat den för att sätta den i omlopp samt den som utger sig för att ha tillverkat den utan att ha gjort det. Elektricitet som produkt dis— tribueras på sådant sätt att produktansvaret i prak- tiken kommer att falla på eldistributören, som alltså
skall svara för att den levererade strömmen inte har säkerhetsbrister i produktskadelagens mening.
Eftersom det också i praktiken är eldistributören som är Skadeståndsansvarig enligt nuvarande regler, blir det regelmässigt mot denne som skadeståndsanspråk en- ligt ellagen kommer att riktas.
När föreligger en säkarhetsbri st?
En fråga som kan behöva utvecklas något mer är i vilka fall den som vållat skada genom att leverera ström kan gå fri från skadeståndsansvar. De begränsade undantagen i 4b s gäller situationen då en skada har orsakats av en konstaterad "säkerhetsbrist". För att produktansvar över huvud skall föreligga krävs alltså att en säker- hetsbrist föreligger. Frågan om vad som skall krävas för att levererad ström skall anses ha en säkerhets— brist blir därmed av grundläggande betydelse.
Enligt de nuvarande reglerna gäller enligt 4 S mdantag från det strikta ansvaret vid "händelser av högre hand", som inte kunnat undvikas med föreskrivna skydds- åtgärder. Härmed torde avses sådant som åsköverspän— ningar, vilka som framgått av avsnitt 0.5 inte kommer att helt kunna undvikas så länge vi har luftled- ningsnät.
Produktansvaret är uppbyggt från begreppet säkerhets- brist. En sådan föreligger enligt 4a S om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Vaö detta närmare innebär skall bedömas med hänsyn till onstän- digheterna i det särskilda fallet. En särskild svårig- het med tolkningen av detta begrepp i fråga om elström är att det härrör från ett EG-direktiv utan egertliga förarbeten. I sista hand blir det en domstolsfråga att avgöra om en säkerhetsbrist har förelegat i ett visst fall. Det är emellertid tydligt att överenskommelser om vad som skäligen bör förväntas i fråga om kvalitets— nivån på levererad elektrisk ström får stor betydelse.
I avsnitt 0.5 har behandlats frågor kring bristaide el- kvalitet och de störningar som kan uppkomma. Att någon fullständig garanti mot fel av alla slag inte är prak- tiskt möjlig framgår av vad som där sägs. Det betyder att vissa risker kan få karaktär av systemfel scn inte grundar produktansvar.
Bakgrunden till att produktansvarsdirektivet omfattar även elektricitet torde vara ett behov av att öka kva- liteten på levererad elektrisk ström. I avsnitt 0.5 nämndes att ett arbete pågår med att precisera vilka krav som bör ställas i fråga om elkvaliteten, att flera av de väsentliga frågorna har behandlats i en sxensk standard, den s.k. spänningsgodhetsnormen, och att föreskrifter med anknytning till denna förbereds. Det är alldeles klart att de krav som ställs i dessa sam- manhang måste få stor betydelse för bedömningen av när en säkerhetsbrist skall anses föreligga. Detta torde t.ex. beträffande "händelser av högre hand" innebära att skadan knappast anses förorsakad av en säkerhets-
brist hos elströmmen. Det pågår ett arbete på europeisk nivå med syfte att precisera elkvalitet. I ett doku- ment från 1989 (DISNORM 12) preciseras vissa egenska- per som kan förväntas hos elektricitet från allmänna distributionssystem. Det finns anledning att tro att det så småningom kommer att finnas europeiska standar— der, som då också får betydelse för Sverige. Produkt- ansvaret gäller som nämnts endast sakskador på enskild egendom. Det är uppenbart att kvalitetsbrister och störningar som anges i avsnitt 0.5 kan föranleda bety- dande ekonomisk skada för företag som är beroende av elleveranser. Overenskommelser om vad som skall avses med godtagbar kvalitet på elektrisk ström kan få stor betydelse i relationerna elleverantör—leverantör—abon- nent även vid sidan av produktansvaret.
Lagregleringen
Utgångspunkten för de nya produktansvarsreglerna i el- lagen måste bli regleringen i produktskadelagen. Grund— läggande bestämmelser om den nya skadeståndsgrunden tas in i två nya paragrafer, 4a och 4b 55. I 4a 5 anges förutsättningarna för skadestånd med bestämmelser som har motsvarighet i 1,3 och 5 55 i förslaget till pro- duktskadelag. I 4 b 5 anges undantagen från skade- ståndsskyldighet motsvarande 8 s förslaget till pro— duktskadelag. I nuvarande 4 s tas in ett sista stycke, vari anges att skadeståndsskyldighet även kan föreligga enligt 4a S.
Elektrisk ström är en "produkt" av mycket speciellt slag, och man får därför anpassa produktansvarsreglerna på ett rimligt sätt till detta särskilda område. För vissa av reglerna i produktskadelagen behövs knappast någon motsvarighet. Dit hör reglerna i 7 s om "anonyma" produkter och den särskilda regressregeln i 11 5. Aven undantaget för skador som omfattas av atomansvarighets- lagen torde sakna betydelse i detta sammanhang. I övrigt kan följande sägas.
En fråga som kräver särskild analys är regeln i 9 5 om avräkning vid sakskada. Som framgår av avsnitt 0.4 har produktskadelagen en regel om att - i enlighet med EG—direktivet - från skadeståndsbeloppet skall avräknas en "självrisk" om 3 500 kr. Detta strider mot en i sverige vedertagen princip att fullt skadestånd skall betalas för sakskador. Den skadelidande kan dock i vis- sa fall på annan grund få ersättning även för själv— riskbeloppet. Ställningstagandet i samband med produkt- skadelagen talar starkt för att införa en motsvarande självrisk i samband med produktansvar för elektricitet. Eftersom någon motsvarande självrisk inte finns i nuva- rande ellagsregler, kan dessa kanske komma att åbero- pas som kompletterande grund för ersättning motsvarande självriskbeloppet. Att generellt införa självrisk vid skadestånd enligt ellagen kommer knappast i fråga. Mot självrisk för vissa fall talar att det är svårt att ra- tionellt motivera olikheten samt att regelsystemet och därmed handläggningen av vissa skadeståndsfall kompli- ceras. Utredningen anser dock att tillräckliga skäl för att frångå produktskadelagen och EG-direktivet saknas
och föreslår därför en självrisk även vid produktansvar enligt ellagen. Bestämmelse om detta bör införas i 8 S ellagen, som innehåller bestämmelser om hur skades- tåndsersättning skall bestämmas. En hänvisning bör i denna paragraf göras till de allmänna regler i 5 kap skadeståndslagen som skall tillämpas då ersättningens storlek skall bestämmas.
Även beträffande preskriptionsreglerna bör produktska- delagens och EG-direktivets regler gälla för produkt— ansvaret enligt ellagen trots att skillnader finns i förhållande till ellagens nuvarande regler. Det inne- bär att 11 S ellagen föreslås ändrad.
I 7 5 ellagen finns en särskild bestämmelse om frihet från skadeståndsansvar, om den som lider skadan själv förfarit grovt vårdslöst (genom t.ex. överträdelse av gällande föreskrifter) eller underlåtit att fullgöra de skyldigheter som ålegat honom gentemot anläggningshava- ren. I fråga om personskador gäller dock 6 kap 1 5 ska- deståndslagen. När skadeståndsansvar föreligger enligt produktskadelagen, tillämpas skadeståndslagens regler om medvållande från den skadelidande (prop. 1990/91: 197, s.61ff). Det är naturligt att motsvarande gäller beträffande produktansvar enligt ellagen. Någon ut- trycklig bestämmelse om medvållande finns inte i pro- duktskadelagen. Eftersom frågan behandlas i ellagen, finns dock skäl att komplettera 7 5 med rättsläget vid produktansvar.
I övrigt bedömer utredningen att de generella regler som finns i 6, 9, 10, 12 och 13 55 ellagen kan vara oförändrade, vilket betyder att de blir tillämpliga också vid skadeståndsfall enligt 4a 5- I dessa frågor synes lämpligast att låta enhetliga regler gälla.
11. Registrering och kontrollbesiktning av vissa elektriska anläggningar
Jag föreslår att elektriska lågspänningsanläggningar med en huvud- säkring större än 63 A samt elektriska högspänningsanläggningar blir föremål för obligatorisk registrering.
Obligatorisk registreringplikt skall därutöver gälla för elektriska anläggningar med huvudsäkring på 63 A eller mindre om anläggning- en tillhör sådan verksamhet som upptagits i en av elsäkerhetsmyndig- heten upprättad förteckning.
Undantagna från den obligatoriska registreringsplikten skall vara sådan elektrisk anläggning som är belägen i byggnad som till mer än 50 % är upplåten för bostadsändamål, till mer än 75 % är upplåten för kontorsverksamhet eller som uteslutande används för bostads- och kontorsändamål.
Registrenngsplikten skall åvila anläggningens ägare eller brukare om den senare genom avtal övertagit ansvaret för anläggningen.
Jag föreslår att registrerade anläggningar skall vara föremål för särskild obligatorisk kontrollbesiktning vart tredje år. För vissa större eller farligare anläggningar kan myndigheten förskriva annan be— siktningsfrekvens. Myndigheten kan även medge längre intervall än tre år om anläggningens karaktär ger anledning till detta.
Jag föreslår att det för registrerade anläggningar skall betalas en särskild årlig registreringsavgift om lägst 300 kr. Avgiften skall erläggas av anläggningens ägare eller brukare. För större anlägg- ningar kan avgiften vara högre än 300 kr. Avgiftens storlek fastställs årligen av regeringen på förslag av myndigheten. Avgiften skall täcka kostnaden för registerhållningen, för teknisk utveckling på be- siktningsområdet och för statens elektriska inspektions tillsyn av ifrågavarande anläggningar.
Jag föreslår att den myndighet som certifierar besiktningsförrättare anpassas så att den motsvarar de krav som ställs på sådant cer— tifierande organ i europanormen EN 45 013.
Historisk bakgrund
Redan i inledningen av industrins elektrifiering och utbredningen av elektricitetens användning i samhället i övrigt uppmärksammade försäkringsbolagen de risker för bränder och andra skadehändelser som elektrifie— ringen innebar. De första föreskrifterna om vissa säkerhetsåtgärder och om utförandet av elektriska in— stallationer utfärdades av försäkringsbolagen redan före sekelskiftet.
Genom Sveriges goda tillgång på vattenkraft och av and— ra skäl kom utvecklingen att ske mycket snabbt. De statliga myndigheterna insåg också tidigt att använd— ningen av elektrisk energi skulle komma att innebära avsevärda säkerhetsproblem. I början av 1930—talet togs därför förhandlingar upp mellan staten och de svenska skadeförsäkringsbolagen för att hitta en lösning på de problem som från säkerhetssynpunkt uppkommit genom den snabba utvecklingen av elanvändningen.
Den frivilliga överenskommelse som sedan träffades innebar att skadeförsäkringsbolagen åtog sig ansvaret för den säkerhetskontroll av industrins elanläggningar som var nödvändig, medan staten åtog sig att genom lag— stiftning och föreskrifter ge den rättsliga grund som fordrades dels för elsäkerheten inom industrin, dels för att allmänheten genom elektrifieringen inte skulle utsättas för onödiga risker.
överenskommelsen, som är unik för Sverige, har inne- burit att lagstiftningen på området har kunnat begrän- sas och att staten därutöver har kunnat spara resurser i övervakningen av elsäkerheten.
Försäkringsavtalens innebörd
De svenska skadeförsäkringsbolagen har fullföljt sin del av överenskommelsen med staten om elsäkerhetsåt- gärder genom att i sina försäkringsvillkor för industri och företag införa bestämmelser som innebär dels att elektriska anläggningar skall vara utförda på av myn— digheten föreskrivet sätt, dels att elektrisk revi- sionsbesiktning ska ske regelbundet om anläggningen finns upptagen i en av bolagen gemensamt framställd förteckning över anläggningstyper.
För att kunna genomföra detta träffade de då verksamma svenska skadeförsäkringsbolagen redan i samband med överläggningarna med staten sinsemellan en överens- kommelse av kartellkaraktär som innebär att alla berör— da bolag på denna punkt har likalydande villkorsbestäm- melser. Bolagen tog också initiativet till bildandet av Svenska Brandförsvarsföreningens Elektriska Nämnd (EN) som därefter svarat för registerhållning och administ— ration av den elektriska besiktningsplikten. I denna utredning behandlas EN i ett särskilt avsnitt.
Samtliga svenska skadeförsäkringsbolag biträder över— enskommelsen om EN. Med något undantag gäller detta även mindre bolag och nybildade s.k. captivebolag verk— samma i Sverige.
Det är i sammanhanget viktigt att erinra om att all en- skild försäkring utgör avtal av privaträttslig karaktär mellan två parter, försäkringsgivare respektive försäk- ringstagare. Brott mot säkerhetsföreskrifter i försäk- ringsvillkoren, t.ex. underlåtenhet att genomföra elektrisk revisionsbesiktning har effekt endast på försäkringsgivarens förpliktelser gentemot försäkrings— tagaren. Det står också var och en fritt att avstå från att teckna försäkring om han inte genom något annat avtal eller i vissa fall genom lagstiftning förplikti- gas att göra det.
Förhållanden i andra länder
Överenskommelsen om EN:s verksamhet är som tidigare nämnts unik för Sverige. Det innebär dock inte att ska— deförsäkringsbolagen i andra länder saknar intresse för skadeförebyggande åtgärder av det slag som elektrisk revisionsbesiktning innebär. Man har dock valt att se de krav som ställs på försäkringstagaren enbart som en del av försäkringsavtalet. Ett bolag kan således avstå från att ställa sådana krav för att erbjuda försäkring medan andra väljer en strängare linje. Från konkur— renssynpunkt är givetvis sådana förhållanden helt kor— rekta. Försäkringsbolagets huvuduppgift gentemot sina ägare, oavsett om dessa är aktieägare eller försäk— ringstagarna själva, är att väga det pris försäkringen skall åsättas mot den risk försäkringstagaren erbjuder. Påbud om säkerhetsåtgärder i försäkringsvillkoren skall i princip följas av ett lägre pris för försäkringsbola— gets åtaganden.
Försäkringsbolagens fristående ställning inom Europa har inte lett till brist på teknisk utveckling eller sakkunskap vad gäller säkerhetsåtgärder inom elområdet. Tvärtom har t.ex. i Tyskland betydande resurser avsatts för detta ändamål endera genom egna insatser hos bola— gen eller genom fristående organisationer som TUV (Technische Uberwachungsverein).
Den framtida utvecklingen
Redan genom EES-överenskommelsen och i än tydligare grad vid ett eventuellt svenskt inträde i EG kommer gränserna att öppnas för skadeförsäkringsbolag i andra medlemsländer att verka i Sverige. Redan nu fastställda EG-direktiv ger framför allt industrier och större företag rätt att teckna sitt behov av sakförsäkringar hos försäkringsbolag var som helst inom EG. Givetvis kan man inte vänta sig att bolag i andra EG-länder skall biträda den svenska överenskommelsen om EN.
Samtidigt har s.k. riskhantering (översatt från engelskans Risk Management) vunnit insteg även hos
svensk industri och svenska institutioner. Riskhante— ring innebär att ett företag med hänsyn till storlek och frekvens hos de skador, som kan bli följden om en viss risk utlöses, väljer metod att finansiera denna risk. Finansiering kan ske genom att man betalar hela eller delar av skadekostnaden själv, att man bildar ett eget försäkringsbolag eller tecknar traditionell för- säkring. I de fall man står hela risken själv kan olika skadeförebyggande åtgärder också övervägas.
Utöver staten som redan avstår från att försäkra sin egendom och vissa landsting som gjort samma val kan man befara att antalet oförsäkrade eller endast delvis för- säkrade objekt kommer att stiga. Fler försäkringstaga- re, företrädesvis industrier och större företag, kommer att välja försäkringsgivare från annat land eller att bilda egna försäkringsbolag. Sammantaget kommer detta att innebära att allt fler elektriska anläggningar inte kommer att bli föremål för elektrisk revisionsbesikt— ning genom EN:s medverkan.
Behov av efterkontroll genom elektrisk revisionsbesiktning
Elsäkerhet skapas genom att behörig installatör instal- lerar från säkerhetssynpunkt godtagbar och säker ut- rustning på ett föreskriftsenligt sätt och att därefter regelbunden tillsyn sker. Ifråga om större elanlägg— ningar av annat slag än hos privatpersoner krävs av be- siktningsmannen omfattande kunskaper och erfarenhet.
Hos EN finns ett omfattande material som på ett mycket tydligt sätt visar behovet av en återkommande och yrkesmässig elektrisk revisionsbesiktning. Antalet upptäckta felaktigheter är mycket stort. Felen skulle, om de fått förbli utan åtgärd, snart ha lett till be- tydligt större risk för såväl person- som egendomsska- dor. Till detta kommer risken för produktionsstörning- ar. Sammantaget skulle en utveckling mot allt färre be- siktningar leda till betydande förluster för samhället genom skadekostnader och produktionsbortfall.
Motiv för obligatorisk registrering och regelbunden revisionsbesiktning
Motiven för mina förslag är således att förändringarna i försäkringsbenägenheten, möjligheterna att bilda egna självägda försäkringsföretag och inträdet av utländska försäkringsbolag på den svenska marknaden leder till att antalet elektriska revisionsbesiktningar administ- rerade av EN kommer att avsevärt minska. Därigenom ur- holkas en för elsäkerheten viktig förebyggande ordning. Den mellan stat och försäkringsbolag en gång gjorda uppdelningen blir inte längre gällande utan måste er— sättas med en annan.
Grunden för att en obligatorisk regelbunden kontroll- besiktning skall kunna äga rum är att de besiktnings—
pliktiga anläggningarna finns registrerade. De två för— slagen hänger således samman.
Alternativa förfaranden vid elektrisk revisionsbesiktning
Jag utgår i mitt förslag från att den elektriska revi— sionsbesiktningen ska kunna ske på två alternativa sätt, genom egenbesiktning eller genom anlitande av entreprenör certifierad för sitt uppdrag.
Egenbesiktning skall ske genom anlitande av egen per- sonal. Denna personal skall ha kompetens för sin uppgift och vara certifierad av EN. Undantag från cer— tifieringen kan efter prövning göras för personal an— ställd hos ett distributionsföretag och som endast ut- för besiktningar av arbetsgivarens egna anläggningar. För besiktningen skall en plan följas som fastställts av myndigheten. Protokoll skall föras över besiktningen och gjorda anmärkningar och de åtgärder som anmärkning— arna föranleder skall redovisas.
statens elektriska inspektion skall ha rätt att ta del av de förda protokollen liksom att genom stickprovs— kontroller kontrollera att revisionsbesiktningarna ut— förts på avsett sätt.
Anlitande av besiktningsentreprenör skall ske genom hänvändelse till Elektriska Nämnden som anvisar cer— tifierad (alternativt auktoriserad) besiktnings— ingenjör. Jag förutsätter att Elektriska Nämndens god— kännande eller certifiering av besiktningsingenjörer sker enligt de rådande europanormerna (EN 45 OOO—seri— en) och att Elektriska Nämnden uppfyller de krav som ställs på certifieringsorgan för personal enligt eu— ropanormerna (EN 45 013).
Kostnaden för revisionsbesiktningen i sig skall be- stridas av ägaren eller brukaren av den elektriska an— läggningen i fråga.
Upprättande av register och registerhållning
Från och med att registreringsplikten börjat gälla skall varje ny anläggning registreras i samband med in— kopplingen till distributörens nät. Innan leverans bör— jar skall distributören förvissa sig om att anmälan till registret skett.
För redan existerande anläggningar bör en övergångstid gälla, förslagsvis högst 3 år. Data om befintliga an— läggningar finns i de flesta fall hos elleverantören, kommunala elverk etc. Övergångstiden bör vara tillräck— lig även för insamlandet av sådana uppgifter som inte kan erhållas från elleverantörerna.
En viktig uppgiftsbas är vidare EN:s register i vilket dock inte de oförsäkrade anläggningarna finns.
Myndigheten skall ha ansvaret för registret men regis- terhållningen kan överlåtas på annan. EN och SEMKO ut— gör exempel på sådana möjliga registerhållare.
Motiv för årlig registreringsavgift
Utvecklingen mot produktansvar och ansvar för ägaren eller tillverkaren för produktsäkerheten hos en pro- dukt eller för verksamhet som kan medföra fara för an- nan innebär en övergripande princip. Den som skapar en fara bör också svara för en väsentlig del av kostnaden för att begränsa eller avvärja att den befarade skadan inträffar. Kostnaden bör dock stå i rimlig proportion till de effekter som den skadehindrande åtgärden med- för.
Eftersom registret över de elektriska anläggningar som skall vara föremål för återkommande besiktningar är en förutsättning för besiktningsåtgärden i sig är det rim- ligt att_anläggningsägarna också betalar registerhåll— ningen. Övriga kostnader som uppkommer är utvecklings— kostnader i besiktningsverksamheten, information och utbildning samt kontroll av besiktningarna.
Registreringsavgiften är inte avsedd att därutöver täcka andra kostnader för elsäkerhetsarbetet.
Åtgärder vid utebliven betalning av registreringsavgift eller underlåtenhet att låta utföra revisionsbesiktning
Endast ett mycket begränsat antal registreringspliktiga anläggningar kan befaras bli oidentifierade i mate- rialinsamlingen. Jag föreslår därför ingen särskild åt- gärd för att spåra dessa. Jag anser inte heller att an- ledning finns till särskilda åtgärder mot sådana an- läggningsägare som inte betalar registreringsavgiften. Normala förfaranden, lagsökning och indrivning, på sam- ma sätt som vid andra obetalda fordringar torde vara tillräckliga.
I de fall ägaren eller brukaren av en registrerings— pliktig anläggning underlåter att låta utföra revi- sionsbesiktning föreslår jag att myndigheten ges rätt att tillgripa sanktionsavgifter. Föreligger allvarliga säkerhetsbrister i anläggningen föreslår jag att myn- digheten ges möjlighet att utnyttja sin rätt att före— lägga avstängning av anläggningen från leverans av elektrisk kraft. Ett sådant föreläggande skall dock föregås av en särskild kontroll genom SEI eller genom anlitande av EN.
12. Kontroll av elektrisk materiel
Jag föreslår att marknadskontrollen av elektrisk materiel genom myndighetens försorg bibehålls. Jag föreslår dock att marknadskont-
rollen huvudsakligen skall ske i projektform där projektstyrning skall ske genom målformuleringar, särskild budget för varje projekt och resultatredovisning.
Förordningen om elektrisk materiel
säkerhetskraven på marknadsförd elektrisk materiel reg- leras genom förordningen (1989:420) om elektrisk mate- riel som regeringen utfärdade den 1 juni 1989. I för- ordningen redovisas särskilda tekniska krav på sådan materiel, krav på godkännande av viss materiel i sär— skild ordning samt krav på registrering efter ansvarig myndighets föreskrift. sådan registrering görs hos el— materielregistret som för NUTEKS:s räkning handhas av SEMKO.
Förordningen innehåller också bestämmelser om hur elektrisk materiel kan certifieras av SEMKO efter prov— ning och hur registrering av materiel som inte provats eller certifierats av SEMKO skall ske.
Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att det redan nu finns önskemål från den svenska marknaden att så långt som möjligt få till stånd en ordning för provning och certifiering av elmateriel som ligger i linje med den europeiska kontrollformen. En viktig orsak är att produkter som omfattas av elsäkerhetsregler i många fall också täcks av andra EG—direktiv där den nya kont- rollformen redan tillämpas, t.ex. EMC och IT. Prov- nings— och certifieringsorgan som verkar inom sådana områden vill kunna ge sina kunder en komplett service inkluderande elsäkerhetsprovning. Därigenom kan också dubbelarbete elimineras.
I elsäkerhetsutredningens direktiv sägs att "Ett närma- re samarbete med EG kommer att medföra att den svenska regleringen inom (e1)området måste anpassas till den europeiska". En sådan anpassning måste i avsevärd ut— sträckning gälla även förordningen om elektrisk materi— el. Genom aktiv medverkan i den europeiska standar- diseringsorganisationen CENLEC och i den internationel- la motsvarigheten IEC, har svenska synpunkter på el- säkerhetskrav i stor utsträckning kunnat införlivas i europeiska standarder. I andra fall har svenska före— skrifter och standarder anpassats till CENELEc:s reg- ler. Endast i ett begränsat antal fall återstår svenska särkrav, som inte accepterats inom CENELEC. Dessa sär- krav kan vid ett inträde i EG klassas som handelshin- hinder, och de måste därför redan när EES-avtalet trätt
Även skyldigheten att registrera elektrisk materiel efter myndighetens föreskrift kan ifrågasättas om en förbehållslös anpassning till förhållandena inom EG skall uppnås.
Behov av marknadskontroll
Förordningen är i sig ingen garanti för att all elekt- risk materiel som marknadsförs är säker. Risken finns inte bara att okontrollerad och oregistrerad materiel cirkulerar i handeln. Även materiel som är registrerad och/eller certifierad kan under tillverkningen ha bli- vit behäftad med fel eller tillverkats på ett sätt som avviker från det provade exemplaret. Efter införandet av en produktskadelag har visserligen den som drabbats av en skada på grund av bristfälligheter hos en viss elektrisk maskin eller apparat goda utsikter att erhål- la skadestånd för den skada han lidit, men om produkten tillverkats i ett stort antal exemplar är inte detta tillräckligt. Sådana serieskador bör i första hand förebyggas genom kontroll av säkerheten. Det kan också tilläggas att i de fall elolyckor leder till dödsfall har produktskadelagen endast begränsad betydelse.
Prioritering inom marknadskontrollen
All elektrisk materiel kan inte betraktas som lika far— lig. Som exempel kan nämnas den miljö i vilken materie— len används. Materiel som används i fuktiga miljöer el— ler utomhus måste ifråga om skyddsjordning och för— stärkt isolering vara bättre utförd jämfört med materi- el som används inomhus i torra miljöer. Elektriska apparater eller utrustning som används av barn måste vara anpassade till barns förmåga att hantera materie- len.
Den personal inom myndigheten som har till uppgift att ansvara för marknadskontrollen skall beakta dessa skillnader i farlighet mellan olika materiel. Lämpli— gast sker det genom att det för varje arbetsperiod görs ett urval av kontrollområden. Att arbeta i projektform med projektstyrning genom mål, projektplan och projekt— budget är erfarenhetsmässigt ett bra sätt att åstad— komma prioriteringar. Resultatrapportering och erfaren- hetsåterföring till handel och tillverkare är också nödvändigt för att marknadskontrollen skall ge önskad effekt.
Därutöver måste elsäkerhetsmyndigheten sjävfallet ha skyldighet att ingripa om det framkommer skäl att miss— tänka att en viss produkt inte uppfyller gällande säkerhetskrav.
Anlitande av entreprenör för kontrollen
Jag föreslår visserligen att myndigheten skall ha ans- varet för marknadskontrollen men det hindrar inte att annan anlitas för kontrollens genomförande. En lämplig samarbetspartner är SEMKO som har sakkunskap och er- farenhet på området och med vilket ett samarbetsavtal redan finns.
Erfarenhetsutbyte med andra länder
Inom ett så kostnads— och arbetskrävande område som marknadskontrollen kan bli är det viktigt att dubbelar— bete undviks. Särskild vikt måste läggas på utbyte med andra länder i Norden och Europa.
Finansiering
Jag föreslår att marknadskontrollen av elmateriel fi— nansieras genom utnyttjande av den särskilda elsäker— hetsavgift för vilken redogörs på annan plats i detta betänkande.
13. Behörighet att utföra elektriska installationer
Jag föreslår att den nuvarande ordningen för utfärdande och kontroll av behörighet att utföra elektriska installationer bibehålls.
Jag föreslår att en anpassning av den godkännande myndigheten sker så att den motsvarar de krav som ställs på sådant certifierande organ som ställs i europanormen EN 45013.
Innebörden av behörighet
Det svenska ordet behörighet kan inte utan vidare över— sättas till andra språk. Det innebär å ena sidan rätten att fatta vissa beslut eller att utföra visst arbete, å andra sidan skyldigheten att uppvisa och vidmakthålla särskild kompetens för arbetsuppgiften. I allmänhet ut— färdas behörighet av statlig myndighet. Inom andra om- råden där statliga föreskrifter normalt inte föreligger används vanligen ordet auktorisation.
Det är inte troligt att det svenska behörighetsbegrep— pet kan användas uthålligt efter ett troligt svenskt inträde i EG. Man kan istället förvänta sig att det näraliggande begreppet ackreditering kommer att införas mer allmänt än nu även i Sverige.
Jag anser emellertid inte att det finns anledning att nu ändra i den svenska ordningen eller att ändra i no— menklaturen.
Behov av behörighet för utförandet av elektriska in- stallationer
Jag har i utredningen utgått från att de tre leden, från säkerhetsynpunkt godkänd och säker materiel - be- hörig installation - efterkontroll, vart och ett har samma betydelse för att uppnå och vidmakthålla en hög elsäkerhet. Aven om den tekniska utvecklingen så småningom leder till att felaktiga installationer inte kan utföras på ett enkelt sätt är vägen dit lång. Er- farenheter även från de senaste åren visar att svåra olycksfall och dödsolyckor ofta har sin grund i fel— aktigt gjorda installationer, ofta utförda av privat— personer utan kompetens inom området.
Ett slopande av den nuvarande behörighetsordningen skulle visserligen inte få någon omedelbar negativ ef- fekt i de fall elektriska installationer utförs av företag eller personer med erfarenhet av sådana arbetsuppgifter. För allmänheten skulle det emellertid framstå som en signal att installationsarbeten inom den egna anläggningen vore enkel och tillåten. Flera av de
dödsolyckor som inträffat under de senaste åren utgör exempel på de risker för olyckor som uppkommer som en följd av "privatinstallationer".
Behörighet i andra länder Norden
Behörighetsföreskrifter av samma slag som i Sverige förekommer också i de övriga nordiska länderna. Genom arbete i en särskild kommitté pågår en samordning av de nordiska behörighetsreglerna. Det kommer bland annat att göra det möjligt att få ett nordiskt kompetensbevis som medger en elinstallatör att arbeta i samtliga nor- diska länder om arbetet avser lågspänningsområdet.
övriga Europa
I Europa utanför Norden är situationen olika mellan länderna. Vanligen anses det som mindre viktigt med en statlig övervakning av installatörernas behörighet än att distributören av elektrisk energi gör en kontroll av att anläggningarna är utförda enligt gällande be— stämmelser t.ex. föreskrifter och standarder.
Behörighetsregler saknas helt i vissa länder, t.ex. Storbritannien, där övervakningen av dem som utför in- stallationsarbete och deras yrkeskunnande helt vilar på installationsföretagen själva.
I och med skapandet av den inre marknaden inom EG anser man på många håll i Europa att även installationsföre- tag får rätt att utföra arbete i andra länder än det egna. Förutsättningen är dock att arbetet utförs på det sätt som är godtaget i det enskilda landet. Arbete på— går inom AIE att skapa gemensamma regler, något som också får stor betydelse för sverige.
Två principer
Man kan förenklat påstå att det inom Europa finns två olika principer för hur en säker elektrisk installation skall kunna utföras.
Den ena som kan kallas den brittiska bygger på att in— stallationerna utförs med hjälp av en utförlig handled— ning, en manual, som kan förstås även av en med begrän— sade kunskaper inom området. Det program för kvalitets— säkring som används av bl.a. brittiska installations— företag är också av stor betydelse för ett säkert utfö— rande av installationsarbeten.
Den andra principen som närmast motsvaras av den svenska kräver av installatören omfattande kunskaper, bekräftade genom en tilldelad behörighet medan handled— ningen snarast utgörs av de författningar och före— skrifter och standarder som skall tillämpas.
Något EG-direktiv som tar ställning för det ena eller andra finns ännu inte. Man kan emellertid utgå från att det inom Norden utförda kommittéarbetet också är av intresse för det övriga Europa och att ett EG-direktiv kan komma i ett senare skede.
Utgör de svenska behörighetskraven ett hinder för fri rörlighet för arbetskraften
Redan EES-avtalet innebär att Sverige ställer sig bakom de fyra friheterna av vilka fri rörlighet för arbets- kraft inom avtalsländerna är ett.
Kan man då befara att de svenska behörighetskraven kom— mer att betraktas som ett hinder för denna fria rörlig— het. Jag bedömer att detta inte blir fallet. Anled- ningen är att tydliga EG-direktiv som tidigare nämnts inte föreligger. En slutlig prövning kommer dock inte förrän ett enskilt fall prövats i den ordning som EES- avtalet föreskriver.
Krav på den godkännande myndigheten
På certifieringsorgan för certifiering av personer ställs vissa krav enligt europanormen EN 45 013. Under alla omständigheter måste dessa normer uppfyllas av den behörighetsgodkännande myndigheten. Detta medför att vissa organisatoriska förändringar kan behöva genom— föras. Bland annat måste den enhet som utfärdar godkän— nandet av installatörer separeras från den enhet som har föreskrivande uppgifter för behörighetsverksamhe— ten.
14. Elsäkerhetens organisation
Jag föreslår att elsäkerhetsarbetet organiseras i formen av ett eget verk. Förslaget utesluter inte ett nära samarbete med NUTEK.
Jag föreslår att den elektriska tillsynsmyndigheten namnändras till statens elektriska tillsyn.
Jag föreslår att statens elektriska inspektion, som utgör en integrerad del av elsäkerhetsmyndigheten, i samband med organisa- tionsändringen tillförs en ny tjänst per distrikt eller sammanlagt 5 dämma
Jag föreslår att det till myndigheten knyts ett elsäkerhetsråd med ledamöter även från andra myndigheter och intresseorganisationer, som berörs av elsäkerhetsarbetet.
Utredningens direktiv
Mitt uppdrag vad avser elsäkerhetsarbetets organisation klarläggs genom två meningar i direktiven.
"I avvaktan på översynen av det svenska elsäkerhetsar- betets framtida omfattning och organisation avses el— säkerhetsfrågor utgöra ett arbetsområde inom den nya näringspolitiska myndigheten."
På annan plats sägs
"Utredaren bör lämna förslag på vilken myndighet som skall ha huvudmannaskapet för elsäkerhetsfrågor och därvid analysera möjligheterna att lägga huvudmanna- skapet på annan myndighet än den nya näringspolitiska myndigheten."
Direktiven innebär således att beslutet att förlägga elsäkerhetsarbetet inom NUTEK är preliminärt och att
ett mer bestående beslut skall fattas sedan denna ut- redning genomförts och remissbehandlats.
Direktiven innebär också att annan myndighet än NUTEK kan bli huvudman för elsäkerhetsarbetet. Däremot ut- talas inte om "annan myndighet" skall vara någon annan redan existerande sådan eller om en ny myndighet kan övervägas.
Allmänna överväganden
Sveriges troliga inträde i EG och dessförinnan EES-av— talet innebär en förestående förändring av statens roll som ansvarig för köparens skydd mot oberäknade skade- händelser vid köp av produkter i vidare mening. Föränd— ringen blir med all säkerhet störst för konsumenter dvs. köpare som inte är företag.
Förändringen innebär en övergång från en situation där statliga myndigheter genom noggranna och ibland långt— gående förordningar och föreskrifter söker övervaka säkerheten hos produkterna till en situation där större vikt fästs vid avtal mellan köpare och säljare och de garantier säljaren lämnar. skulle en produkt trots avtal och garantier innehålla en säkerhetsbrist har kö— paren, om han är en konsument, goda möjligheter att ut— kräva skadestånd av säljaren eller produktens tillver— kare för den skada han lider genom säkerhetsbristen.
För statens och dess myndigheters del bör förändringen innebära att såväl antalet som innehållet i utfärdade förordningar och föreskrifter krymper samtidigt som kraven på deras tydlighet och tekniska kvalitet stiger.
EES—avtalet och inträdet i EG innebär att Sverige i än— nu högre grad än nu blir deltagare i ett europeiskt el— ler internationellt samarbete. Inte minst gäller detta de tekniska områdena.
Min slutsats med anledning av detta är att det inom ett tekniskt så avancerat område som elsäkerheten måste finnas en slagkraftig och tekniskt högt kvalificerad organisation. Behovet av personal med hög kompetens är påtagligt. Jag anser det inte troligt att sådan per- sonal kan rekryteras till något annat slag av organisa— tion än en sådan som har en tydligt självständig ställ- ning och långtgående beslutsbefogenheter.
Annan huvudman än NUTEK
Jag finner det inte möjligt att ersätta NUTEK som huvudman med annan bland de alternativa myndigheter som nu finns.
Jag anser det däremot troligt att en rationalisering måste ske inom ganska kort tid av de olika statliga tekniska tillsynsmyndigheter som nu finns. Således torde Statens Anläggningsprovning, sprängämnesinspek— tionen, järnvägsinspektionen, kemikalieinspektionen m.fl. kunna samordnas till en myndighet tillsammans med statens elektriska tillsyn. Ett sådant verk skulle kunna ges namnet statens tekniska tillsyn.
En sådan samordning skulle för övrigt väl stämma över— ens med den utveckling som redan skett inom framför allt industrin mot en genomtänkt riskhantering eller med engelskt språkbruk "Risk Management". Riskhantering
innebär bland annat att företaget försöker att utifrån sin ekonomiska styrka välja den nivå av risk som man kan finansiera själv. Grundläggande är inte riskens art utan den frekvens med vilken skadorna inträffar och de enskilda skadornas storlek. Mindre skador motverkas ge— nom skadeförebyggande åtgärder medan de stora finan- sieras helt eller delvis genom försäkringar.
Staten saknar idag en sådan resurs för strategiska beslut som rör den nivå mätt i skadestorlek vid vilken staten skall träda in med föreskrifter. Skillnaderna är stora mellan olika tekniska områden. Inom elsäkerheten är detaljeringsnivån långtgående medan det finns andra områden där föreskrifter saknas helt.
Elaäkerhetsarbetet som eget verk
Jag föreslår således att elsäkerhetsarbetet organiseras som ett eget verk. Någon ytterligare ny myndighet ska- pas inte därigenom eftersom statens elektriska inspek— tion redan tidigare utgör en egen myndighet inom NUTEK:s ram. Under förutsättning av att kostnadsbespa— ringar kan påvisas kan det administrativa samarbetet med NUTEK fortsätta. Däremot anser jag inte det vara möjligt att de för elsäkerhetsarbetet ansvariga deltar i NUTEK:s arbete i övrigt.
Bemanning, beräknade kostnader
SET:s organisation som eget verk framgår av nedanståen- de förslag till organisationsplan.
Ifråga om organisation och bemanning i detalj hänvisar jag till särskild bilaga. I sammanfattning sägs där följande:
Antalet tjänster beräknas till 70. I detta ingår de av mig föreslagna 5 nya tjänsterna inom SEI.
Totala kostnaden för verket och EN är i nuvarande pen- ningvärde beräknad till 61,5 Mkr per år. Dessa kostna— der täcks av intäkter från försäljning av publikatio— ner med 1 Mkr, avgifter för elinstallatörers behörighet 2 Mkr, avgifter som betalas av besiktningsingenjörer ackrediterade av EN 3 Mkr, registringsavgifter från re— gistreringspliktiga anläggningar 18 Mkr samt slutligen den elsäkerhetsavgift som tas ut via elleverantörerna 37,5 Mkr.
Avgiften från registreringspliktiga anläggningar blir i genomsnitt om antalet uppgår till 30 000 st 600 kr/år.
För elleverantörerna beräknas avgiften uppgå till i ge- nomsnitt 0,027 öre/kWh och år.
Jag har inte tagit hänsyn till de besparingar som even— tuellt kan göras genom ett administrativt samarbete med NUTEK.
Motiv för utökning av SEI:s bemanning
SEI:s distrikt anser sig redan nu vara underbemannade med hänsyn till arbetsuppgifterna. Jag delar till viss del denna uppfattning. SEI:s inspektionsverksamhet bör öka och även avse sådana anläggningar som enligt mitt förslag inte blir registreringspliktiga. Det är an— geläget att inspektörerna ökar sina insatser för att övervaka de behöriga installatörernas arbete. Som exempel kan detta ske genom inspektion av instal- lationer som nyligen blivit utförda av stickprovsmäs— sigt utvalda installatörer.
Jag föreslår därutöver att inspektörerna i större ut- sträckning ägnar tid åt kontrollen av distributörernas ledningsnät med prioritering av glesbygdsnäten. Genom utflyttningen har antalet abonnenter per ledningslängd, eller i vart fall förbrukningsavgifterna, sjunkit vil- ket utgör en påfrestning på elleverantörernas ekonomi. Det innebär lätt att underhållet av näten nedpriorite— ras. Åldrandet av stolplinjerna pågår kontinuerligt vilket på sikt utgör en allvarlig fara både ur arbetar- skyddssynpunkt, för abonnenterna och för leveranssäker— heten. En möjlighet att förbättra situationen är ökad myndighetstillsyn vilket jag också föreslår.
Inom SEI:s regionala organisation bedrivs ett i hög grad självständigt arbete. Organisationens karaktär kan närmast beskrivas som ett antal regionala myndigheter vilket i många fall kan vara fördelaktigt. Risken är dock att myndighetsutövningen blir mycket olika på el— säkerhetsområdet i skilda delar av landet. Jag föreslår att i det närmare organisationsarbetet elsäkerhetsmyn— digheten betraktas som en myndighet i vilken SEI i sin helhet är integrerad. Genom ett sådant synsätt uppkom- mer krav på en samordningsfunktion även för SEI. Utan att ta ställning till var i organisationen en sådan ar— betsuppgift bör placeras föreslår jag att en samord— ningsfunktion för SEI inrättas. Det decentraliserade arbetssättet med en hög beslutsnivå regionalt kan ändå bestå, varför samordningsfunktionen bör kunna utgöra en delarbetsuppgift för någon inom myndighetens centrala organisation.
Motiv för namnändringen
Elsäkerhetsmyndighetens ansvarsområde omfattar utfär- dande av föreskrifter och förändringsarbete i dessa, kontroll och tilldelning av behörighet för elektriska installatörer och praktisk inspektion av anläggningar. Det finns en tydlig risk att myndighetsutövningen egentligen anses avse endast det senaste. Genom namn- ändringen tydliggörs att myndigheten har andra arbets- uppgifter vid sidan av dem som utförs av inspektörerna.
Det finns även skäl att övergå till en beteckning som är mer förståelig i de övriga nordiska länderna och som
vid översättning till andra europeiska språk får en mer jämförbar betydelse.
Elsäkerhetsråd
Jag föreslår att ett elsäkerhetsråd inrättas med leda— möter även från andra myndigheter och från intresseor— ganisationer. Genom ett sådant råd skapas kontakt mel- lan myndigheten och aktörerna på marknaden liksom med andra myndigheter där säkerhetsfrågor är aktuella. Av— sikten är att tillföra de ansvariga för olika områden inom elsäkerhetsarbetet ökad kompetens och erfarenhets— återföring, framför allt från det praktiska arbetet.
Den för arbetsmiljön ansvariga myndigheten och de fack— liga organisationerna kan utgöra exempel på varifrån medlemmar i elsäkerhetsrådet kan inbjudas.
15. Finansiering av elsäkerhetsarbetet
Jag föreslår att en särskild elsäkerhetsavgift tas ut av el- leverantörerna. Avgiften skall beräknas med hänsyn till antalet sålda kWh. Avgiftens storlek fastställs årligen av regeringen på förslag av myndigheten.
De elleverantörer eller producenter som ej är anslutna till allmänt nät och som utnyttjar en produktionsanläggning med en högsta effekt av 250 kW skall vara undantagna från elsäkerhetsavgiften.
Allmänna överväganden
Utvecklingen inom EG, liksom även i USA, mot att de risker som uppstår genom köp eller konsumtion av en viss produkt regleras genom avtal eller - om skada or— sakas av säkerhetsbrist hos produkten — genom skade— stånd grundat på produktansvar, återspeglar en allmän princip att den som skapar en fara också skall bära huvuddelen av de kostnader som faran medför. I kostnad— erna inräknas då inte endast skadeståndskrav och annat som blir följden när en skada verkligen inträffar utan även kostnader för förebyggande åtgärder.
Även om användningen av elektrisk kraft i Sverige är mycket omfattande och ett slags tyst överenskommelse finns mellan leverantörer och förbrukare om nyttan av elanvändningen måste leverantörerna, och bakom dem pro— ducenterna, anses vara huvudintressenter i elanvänd- ningen. Det är därför rimligt att kostnaderna för det skadeförebyggande arbetet betalas av dessa. Givetvis står det leverantörerna fritt att därefter genom högre taxor återta sin kostnad från konsumenterna men detta sker då på marknadens villkor. Elsäkerhetsavgiften blir för övrigt av så ringa storleksordning att den för ett vanligt hushåll väl ryms inom ramen för rormala varia— tioner i förbrukningen.
Alternativa möjligheter till kostnadstäckning för elsäkerhetsarbetet
Jag har under utredningens gång haft att ta ställning till tre alternativ till kostnadstäckning för elsäker- hetsarbetet: anslag via statens budget som nu, en kon— sumentavgift eller en leverantörs- eller producent- avgift. En ren producentavgift, som också övervägts, har visat sig vara svår att genomföra bland annat på grund av den export respektive import av elektrisk kraft som redan nu förekommer och som kar antas öka i framtiden.
En konsumentavgift skulle i sig vara möjlig och i så fall i form av en fast avgift per år med storleksvaria— tion grundad exempelvis på huvudsäkringens storlek. För hushållens del skulle emellertid avgiften bli av så liten storleksordning att den administrativa kostnaden för att hämta in avgifterna skulle te sig orimlig även om det skulle ske via elleverantörerna. En uppskattning av medelsbehovet återfinns i bilaga 2.
Konsumenten skulle också med all rätt begära en förkla- ring till avgiften, om den avsåg elleverantörens egna kostnader för elsäkerhetsåtgärder eller annat. Med det nu föreslagna avgiftssystemet kan elleverantörerna re- dovisa elsäkerhetsavgiften som en bland flera kostnader och även på ett mer allmänt sätt, om man så önskar, förklara behovet av elsäkerhetsarbete.
Alternativet att bekosta elsäkerhetsarbetet via anslag i statens budget på samma sätt som nu är givetvis möj- ligt men jag anser att de kostnader som uppkommer har sin grund i åtgärder som kan direkt knytas till vissa intressenter. Intäkterna bör då också komma från dessa intressenter på ett tydligt sätt.
Åtgärder vid utebliven avgiftsbetalning
Jag föreslår att den särskilda elsäkerhetsavgiften tas in tillsammans med övriga energiavgifter för att där— efter överföras till myndigheten. Något särskilt för— slag till åtgärder vid utebliven avgiftsbetalning anser jag därför inte nödvändigt.
En preliminär avgiftsberäkning återfinns i bilaga 2.
16. SEMKO och Svenska Brandförsvarsföreningens Elektriska Nämnd
Jag föreslår att staten minskar sin ägarandel i SEMKO och att nya intressenter erbjuds delägande.
Jag föreslår att regeringen uppdrar åt elsäkerhetsmyndigheten att uppta förhandlingar med Svenska andRirsvarstöreningen om för— ändrat ägande och utökade uppgifter för Svenska Brandförsvarsföre- ningens Elektriska Nämnd.
SEMKO
SEMKO bildades som aktiebolag redan 1925 och S—märket registrerades året därpå. Sedan 1977 utgör SEMKO riks- provplats. Agare till SEMKO är svenska staten med 51 %, Svenska Elverksföreningen med 29,4 % och Svenska Brand— försvarsföreningen med 19,6 %.
SEMKO spelar en mycket viktig roll inom elsäkerhets— arbetet. Bolagets verksamhet sammanfattas i dess affärsidé vars väsentligaste områden är
— S—märkning av produkter för den svenska markanden, - internationell certifiering, — kompletterande provningar och mätningar.
SEMKO deltar även genom representanter i det regelska- pande arbetet t.ex. inom IEC, CENELEC och SEK.
Genom avtal med NUTEK (tidigare STEV) handhar SEMKO re— qistreringsverksamheten och registret över registre— ringspliktiga elprodukter, gör uttag av produkter och provning för marknadskontroll, biträder vid framtagning av säkerhetsstandarder och deltar i informationsverk— samheten.
SEMKO samarbetar i tekniska avseenden på det inter— nationella planet med systerorganisationer i Norden och i övriga Europa. SEMKO svarar också för den svenska representationen i viktiga kommittéer och utred- ningsgrupper. Till myndighetens verksamhet bidrar SEMKO i Sverige med sitt tekniska kunnande och med sina in— ternationella erfarenheter.
Genom de förändringar som redan genomförts i Sverige, framför allt införandet av den nya kontrollordningen 1990 och registreringen av elmateriel har förutsätt— ningarna för SEMKO:s verksamhet förändrats. EES-av- talet och Sveriges senare väntade inträde i EG innebär
ytterligare betydande omvärldsförändringar. SEMKO kom— mer att få verka på ett internationellt plan som prov— nings- och certifieringsinstitut i ökad internationell konkurrens. Företagets verksamhet och överlevnad på sikt kräver fria möjligheter till breddning av verksam- heten.
Mitt förslag till ändrad ägarbild i SEMKO har som enda syfte att öka företagets möjligheter till breddning av verksamheten. Aktiva ägare från försäkringsbolag m.fl. bör kunna stärka SEMKO:s ställning ytterligare i ett internationellt perpektiv.
Svenska Brandförsvarsföreningens Elektriska Nämnd Allmänt
Svenska Brandförsvarsföreningens Elektriska Nämnd (EN) tillkom under 1930—talet som ett resultat av överlägg- ningar mellan staten och huvudsakligen de då verksamma svenska skadeförsäkringsbolagen. Överläggningarna ledde till att staten avstod från en mer långtgående lag- stiftning inom elsäkerhetsområdet i utbyte mot att för— säkringsbolagen lovade att genom bestämmelser i sina sakförsäkringsvillkor se till att de elektriska anlägg- ningarna inom industrin och de större företagen blev föremål för regelbunden och yrkesmässig revisionsbe- siktning.
sinsemellan har skadeförsäkringsbolagen träffat en överenskommelse av kartellkaraktär som innebär förplik— telser att ha lika eller nära lika villkorsbestämmel- ser, att informera varandra via EN om någon försäk— ringstagare försöker undgå besiktningsplikten eller underlåta att rätta uppdagade fel etc. Overenskommelsen innebär också att skadeförsäkringsbolagen åtar sig att stötta EN ekonomiskt. Samtliga svenska skadeförsäk- ringsbolag biträder överenskommelsen med något undan- tag. Av utländska försäkringsbolag deltar av naturliga skäl endast de som har tillstånd att bedriva försäk- ringsverksamhet i Sverige.
Principiellt utgör EN endast en verksamhetsgren inom SBF. EN har emellertid en egen styrelse och gentemot SBF i övrigt en fri ställning. Styrelsens ordförande har traditionellt utsetts bland de ledande tjänstemän— nen inom NUTEK eller dess företrädare STEV. De övriga styrelsemedlemmarna hämtas från försäkringsbolagen, från intressenter inom området och från marknadens ak— törer.
EN:s operativa verksamhet sköts av ett kansli med en kanslichef som arbetsledare. övrig personal som utgörs av såväl tekniker som administratörer uppgår till 8 & 9 personer. Inom EN finns ett värdefullt register över alla de elektriska anläggningar som enligt försäkrings- bolagens bestämmelser skall vara skyldiga att genomföra elektriska revisionsbesiktningar. I registret saknas givetvis alla motsvarande anläggningar som är oförsäk- rade.
Kommande förändringar
I avsnittet i detta betänkande om registrering och be— siktning av vissa elektriska anläggningar redcgör jag för de förändringar som den framtida utvecklirgen kom— mer att medföra. För EN:s del innebär det att dess verksamhet kommer att minska om inget görs och därmed kan en värdefull skadeförebyggande åtgärd gå förlorad.
Mitt förslag innebär att EN skall vara den resurs som utnyttjas om ägaren av den registreringspliktiga an— läggningen inte väljer alternativet egenbesiktning. EN:s register innehåller redan huvuddelen av dessa an- läggningar och dessutom finns en omfattande erfarenhet av besiktningsverksamheten att ta till vara.
Förslag till ändrat ägande
SBF är en idéell organisation och saknar därigenom egentliga ägare. Genom dotterbolag i aktiebolagsform driver föreningen ändå viss affärsverksamhet. Detta gäller dock inte EN som endast är en avdelning inom SBF även om den har en oberoende ställning. EN:s kostnader och intäkter redovisas separat inom SBF men i princip deltar ändå EN i föreningens förpliktelser ock rättig- heter. I en situation där revisionsbesiktningen är förelagd ägarna till eller brukarna av de berörda elektriska anläggningarna genom en förordning är detta mindre lämpligt, om EN skall vara den kanal genom vil— ken huvuddelen av besiktningarna administreras.
Jag föreslår därför att staten tar initiativet till en förändring av EN:s ägande och associationsforn. Mitt förslag är att EN omvandlas till ett aktiebolag. SBF kan även i fortsättningen vara en av de stora ägarna men det är lämpligt att flera ägare inträder, varav svenska staten kan vara en liksom även SEMKO.
Kommittédirektiv %
3.85”
Dir 199l:10
Översyn av det svenska elsäkerhetsarbetets framtida omfattning och organisation
Dir 1991110
Beslut vid regeringssammanträde 1991-02-14
Chefen för industridepartementet, statsrådet Molin. anför.
Mitt förslag
En särskild utredare tillkallas med uppdrag att utreda det svenska elsäker- hetsarbetets framtida omfattning och organisation. I uppdraget ingår också att behandla frågan om produktansvar för skador orsakade av elektricitet.
Uppdraget bör redovisas senast den 15 november 1991.
Bakgrund
Statens energiverk är ansvarig myndighet rörande säkerheten för person- och egendomsskador vid produktion. distribution och användning av elek- trisk kraft. Verket utfärdar erforderliga säkerhetsföreskrifter med stöd av lagen (1902171 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg- ningar — ellagen— och av regeringen meddelade förordningar. Verket utövar även viss tillsyn av att föreskrifterna efterlevs, främst sådana av rikstäckande karaktär (för järnvägar m.m.). Den regionala myndighetstillsynen utövas av statens elektriska inspektion. Statens energiverk är chefsmyndighet för in- spektionen.
Energiverkets och inspektionens ansvar gäller elsäkerheten i all verksam- het. såväl i bostäder, lokaler. fritidsanläggningar m.m. som på arbetsplatser. Verksamheten bedrivs i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen, yrkesin- spektionen. konsumentverket m.fl. myndigheter och med ett antal närings- livs— och arbetstagarorganisationer.
Vid sidan av statens energiverk och statens elektriska inspektion har även andra grupper ansvar för att elanläggningar och elutrustning konstrueras och sköts så att föreskrivna säkerhetskrav uppfylls. Detta gäller bl.a. anlägg-
ningsägare, elinstallatörer. eldistributörer. besiktningsmän och konstruktö- rer.
Statens energiverk har i en skrivelse till industridepartementet den 27 no— vember 1990 tagit upp elsäkerhetsarbetet. Verket framhåller där att den snabba ökningen av elförbrukningen. särskilt under 1970- och 1980-talen. och den teknsika utvecklingen på området efter hand gjort det allt svårare att med tillgängliga resurser på ett tillfredsställande sätt fylla de uppgifter som åvilar säkerhetsmyndigheten.
Utvecklingen inom elsäkerhetsområdet påverkas också starkt av de euro- peiska integrationssträvandena. Ett närmare samarbete med EG kommer att medföra att den svenska regleringen inom området måste anpassas till den europeiska.
Mot här angiven bakgrund finns det anledning att genomföra en översyn av det svenska elsäkerhetsarbetets framtida omfattning och organisation. Översynen bör göras av en särskild utredare.
I översynen bör också ingå en särskild fråga inom elsäkerhetsområdet. som nu behöver lösas inför ett vidgat europeiskt samarbete. Den gäller det s.k. produktansvaret för skador orsakade av elektricitet. Inom EG gäller ett direktiv från år 1985 om produktansvar. varmed avses det skadeståndsansvar som i första hand tillverkare och importörer har för skador som vållas av säkerhetsbrister i produkter. I EG-direktivet anges uttryckligen att bland de ”produkter" som omfattas ingår elektricitet.
I januari 1990 offentliggjorde justitiedepartementet en rapport (Ds 1989:79) med förslag till en svensk produktskadelag enligt samma principer som EG-direktivet. Det svenska förslaget omfattade inte elektricitet som produkt. I stället hänvisades till att ansvaret för skador orsakade av elektrisk ström från en elektrisk anläggningi första hand regleras i ellagen (promemo- rian s. 65 och 241). En lagrådsremiss på grundval av promemorian och re- missynpunkter väntas bli framlagd inom kort.
Utgångspunkten för den svenska lagstiftningen om produktansvar har va- rit att annan reglering i sak än den som gäller enligt EG-direktivet bör komma i fråga endast om det finns starka skäl för det. Det torde därför vara lämpligt att även i Sverige ha regler om skadestånd för skador orsakade av elektricitet som "produkt" enligt principerna i EG-direktivet. Däremot torde det — som också har förutsatts i det svenska lagstiftningsärendet — vara lämpligast att skadeståndsfrågorna i samband med elektrisk ström regleras i ett sammanhang i ellagen. Vad som nu behöver göras är att utarbeta förslag till hur den nuvarande skadeståndsregleringen i ellagen bör kompletteras för att åstadkomma harmonisering med E65 regler i det berörda avseendet. Detta kan lämpligen ske inom ramen för översynen av elsäkerhetsarbetet.
Regeringen har nyligen i en proposition om näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87) föreslagit att en ny näringspolitisk myndighet bildas för
teknik-. industri-, energi- och regionalpolitik. Den nya myndigheten föreslås bildas den 1 juli 1991. Statens energiverk. statens industriverk och styrelsen för teknsik utveckling avses samtidigt att läggas ned. 1 avvaktan på översy- nen av det svenska elsäkerhetsarbetets framtida omfattning och organisation avses elsäkerhetsfrägor utgöra ett arbetsområde inom den nya näringspoli- tiska myndigheten.
Riktlinjer för översynen
Utredarens uppdrag bör vara att utreda det svenska elsäkerhetsarbetet. Utredaren bör behandla såväl verksamhetens omfattning och inriktning som dess organisation och finansiering. Utredaren bör lämna förslag på vilken myndighet som skall ha huvudmannaskapet för elsäkerhetsfrågor och därvid analysera möjligheterna att lägga huvudmannaskapet på annan myndighet än den nya näringspolitiska myndigheten. Som utgångspunkt bör gälla att en långsiktigt tillfredsställande elsäkerhetsnivå upprätthålls. Härvid bör särskilt beaktas de krav som ett närmare samarbete med EG ställer på elsäkerhets— området och vilka resurser som krävs för ett ökat Europasamarbete. Det bör även analyseras vilka effektivitetsvinster som kan uppnås genom samverkan med andra länder när det gäller utformning av säkerhetsregler, marknads- kontroll av elmateriel m.m. Både statliga organs och andra organisationers och aktörers insatser bör beaktas.
Utredaren bör också lämna förslag till lösning av den skadeståndsfråga som behandlades tidigare.
Utredaren bör belysa ansvarsfördelning, samspel och möjliga effektivise- ringsåtgärder mellan statens energiverk. statens elektriska inspektion, andra myndigheter och organisationer med uppgifter som berör elsäkerheten.
Elsäkerhetsomrädet har många aktörer. De viktigaste för utredningen är statens energiverk. statens elektriska inspektion. Svenska Elverksföre- ningen. Riksförbundet Energileverantörerna, Elektriska Nämnden, SEMKO AB. Svenska Elektriska Kommissionen och Elektriska lnstallatörs- organisationen.
Andra organisationer som bör vara aktuella i utredningen är Kraftverks— föreningen. Vattenfall. Föreningen för Industriell Elteknik. Skogsindustri- ella standardiseringsgruppen. AB Svensk Anläggningsprovning. statens provningsanstalt och berörda fackliga organisationer.
Berörda myndigheter är vidare arbetarskyddsstsyrelsen, yrkesinspektio— nen. konsumentverket. boverket, järnvägsinspektionen, sprängämnesin- spektionen. socialstyrelsen och strålskyddsinstitutet.
Utredaren bör också belysa möjligheter till avreglering av statlig verksam- het och att överföra uppgifter från myndigheter till andra organisationer.
I sitt arbete bör utredaren eftersträva en bred samverkan med berörda myndigheter, fackliga och andra organisationer samt näringslivet
Utredaren bör beakta vad som sägs i direktiven till samtliga kammittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (lir 1984z5) samt direktiven angående beaktande av EG-aspekter (dir 1958:43)
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen be- myndigar chefen för industridepartementet
att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéföiordningen (1976:119) — med uppdrag att utreda det svenska elsäkerhetsarbetets fram- tida omfattning och organisation,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utre- daren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden cch bifaller hans hemställan. (Industridepartementet)
Bilaga 2
ORGANISATION OCH FINANSIERING
organisation
Organisationsprincip:
Myndigheten föreslås inrättad som ett verk under led- ning av en chef. Till sin hjälp har denne ett plane- ringskansli och en sekreterare.
Den centrala myndigheten inrättas med fyra enheter en- ligt följande:
En enhet för elanläggningssäkerhet med riksövergri- pande tillsynsfrågor och frågor om elinstallatörs- behörighet som primära arbetsuppgifter.
En enhet för elmaterielsäkerhet med tillsyn och kontroll av elmateriel som primär arbetsuppgift.
En mindre enhet med ansvar för utarbetandet av el- säkerhetsföreskrifter och för samordning av myn— dighetens övriga arbete med tekniska regler. Denna enhet skall i sitt arbete utnyttja den kompetens och de erfarenheter som finns att tillgå i såväl de två ovan beskrivna enheterna som inom statens elektriska inspektion, SEI.
Anm: För att uppfylla kraven i den s.k. 45000- serien bör den regelskapande och ackrediterande verksamheten eller tillsynsfunktionen särskiljas i organisationen.
En administrativ enhet.
Den regionala tillsynsenheten, SEI, föreslås få behålla sin decentraliserade organisation med fem distrikt på de platser där man nu är lokaliserad.
Till myndigheten knyts ett elsäkerhetsråd med ledamöter från andra myndigheter och intresseorganisationer, som berörs av elsäkerhetsverksamheten.
Myndigheten föreslås få följande bemanning.
Chef 1 Chefssekreterare 1 Planeringskansli 1 Föreskriftsenhet
Elanläggningsenhet ? 23 Elmaterielenhet
Administration 6 5 E I 38 summa 70
I förslaget ingår en förstärkning av SEI med en man per distrikt.
Specifikation av bemanningen på administrativa enheten:
Ekonomi/personal Information Datasystemansvarig Telefonväxel Vaktmästeri/inköp Assistent
HIJFJHVJH
Finansiering
Kostnader:
Den ovan föreslagna organisationen och dess verksamhet medför en uppskattad årskostnad enligt följande (1991 års prisläge).
Mata—RME—HMI Centr. myndigheten: intern verksamhet 19,5 2 17,5 externa kostnader 15 1 14 S E I 19 10 9 Elektriska Nämnden 8 8
______________.—————
sumna kostnader 61,5 21 40,5 Samtliga siffror avser Mkr/år.
För varje kostnadsställe har angivits hur stor post som bör bekostas av registreringsavgifter respektive el— leverantörsavgifter. Fördelningen har gjorts med hänsyn till vilken verksamhet medlen skall användas. Sålunda avses registreringsavgifterna täcka kostnaden för elan— läggningsregistret, myndighetens inspektionsarbete samt administration och uppföljning av besiktningsverksam- heten, och elleverantörsavgifterna avses täcka kostna— den för övrig verksamhet.
I sammanställningen förutsätts att elmaterielregist— reringen avvecklats. I dag uppgår kostnaden för denna verksamhet till ca 4,5 Mkr/år, vilket täcks av intäk- terna från registreringsavgifter.
Elektriska Nämnden, EN, ingår ej i myndigheten men kom- mer att utföra huvuddelen av sitt arbete på entrepre- nad åt denna. Kostnader och intäkter för EN har därför, även om EN blir ett eget bolag, medtagits i finansie- ringsplanen, då verksamheten till stor del måste finan- sieras av myndigheten. I dag betalas EN:s verksamhet dels av försäkringsbolagen, dels av avgifter från auk- toriserade besiktningsmän. Avgifter för besiktningsmän föreslås kvarstå även i en ny organisationsform.
Intäkter:
Finansieringen av elsäkerhetsarbetet föreslås huvud- sakligen ske genom registrerings- och elleverantörs- avgifter. Innan dessa beräknas måste dock hänsyn tagas till några övriga, smärre intäktsposter:
— Försäljning av författningar och övriga dokument:
ca 1 Mkr/år. — Intäkter för beviljade elinstallatörbehörigheter:
ca 2 Mkr/år.
- EN infordrar f.n. ett halvt basbelopp per år från varje auktoriserad besiktningsman. Om detta system bibehålls, kommer det att inbringa ca 3 Mkr/år.
Subtraheras dessa intäkter från summorna ovan, blir resterande finansieringsbehov enligt nedan:
Post Totalt Reg.avg. Ellev.avg. Bruttokostnad 61,5 21 40,5
Förs. av publikat. —1 —l Avg., elinst.beh. -2 -2 Avg., besiktn.män —3 -3
Nettokostnad 55,5 18 37,5
Nettokostnaden inhämtas i form av registreringsavgifter och elleverantörsavgifter.
För närvarande finns närmare 26 000 besiktningspliktiga anläggningar i EN:s register. Då förslaget om besikt- nings— och registreringsplikt omfattar även statliga, landstingsägda och kommunägda anläggningar samt andra anläggningar som ej är försäkrade i bolag, anslutna till Brandförsvarsföreningen, uppskattas att ca 30 000 anläggningar kommer att bli besiktningspliktiga.
18 Mkr/år fördelas som registreringsavgifter på ovan- stående 30 000 anläggningar. Fördelningen av kostnaden bör göras efter en klassindelning, som lämpligen upp— rättas i samband med att besiktninqsföreskrifter utar— betas.
uedelavgitton per registrerad anläggning med de givna förutsättningarna blir ca 600 kr/år. Hinimiavgiften föreslås bli 300 kr/år.
Elleverantörsavgifter baseras på den föregående år sål— da energimängden. Elleverantören har själv att besluta om tarifförändringar för att erhålla täckning för den till myndigheten erlagda avgiften.
Om landets elenergikonsumtion är 140 TWh/år, blir det genomsnittliga kostnadspåslaget för att få in de 37,5 Mkr/år som erfordras ca 0,027 öre/kWh.
Fördelas denna avgift proportionellt på abonnenterna medför den för en genomsnittlig lägenhetsinnehavare en kostnad på ca 60 öre/år och för en villaägare med el- uppvärmning ca 6 kr/år. Däremot kan kostnaden för en stor industri bli betydande. Det förutsätts att avgif— ten genom tariffjusteringar fördelas på abonnenterna på lämpligt sätt med beaktande av att det elsäkerhetsar— bete som berör hushållens elprodukter och installatio- ner är en omfattande del av det totala elsäkerhetsar— betet.
Sammanställning av intäkter i Mkr/år:
Försäljning av publikationer 1 Avgifter för installationsbehörighet 2 Avgifter för besiktningsauktorisation 3 Registreringsavgifter för elanläggningar 18 Elleverantörsavgifter 37,5 summa intäkter 61,5
Organisationsschema:
——— Elsäkerhetsråd Administration
Elmateriel- säkerhet
Exempel på placering av SEI
Planeringskansli
Föreskrifter Elanläggnings- säkerhet
Elsäkerhetsarbetets anpassning till den europeiska kontroll— formsordningen inom EG/EFTA
l; Utredningsuppdraget
I utredningens uppdrag (Dir 199lzlo) ingår att anpassa det svenska elsäkerhetsarbetets framtida organisation och omfatt- ning till de förhållanden som utvecklats inom Europa. I utred- ningens direktiv anförs följande:
"Som utgångspunkt bör gälla att en långsiktig till- fredsställande elsäkerhetsnivå upprätthålls. Härvid bör särskilt beaktas de krav som ett närmare sam- arbete med EG ställer på elsäkerhetsområdet och vilka resurser som krävs för ett ökat europa- samarbete."
ZL Allmänt om den europeiska kontrollformen
Bakgrund
Inom EG och EFTA har ett omfattande arbete pågått med att skapa en sammanhängande. gemensam ordning för provning och certi— fiering (bekräftelse av att en produkt. tjänst m m överens- stämmer med ställda krav). med sikte på att avskaffa tekniska handelshinder.
Den följande beskrivningen av E65 nya ordning tar sikte på varuområdet. men de grundläggande principerna kan sägas vara gemensamma för E65 syn på teknisk provning och kontroll över- huvudtaget.
Beskrivningen tar sikte på de gemensamma EG-regler (normalt direktiv) som finns för områden där en regelharmonisering har bedömts vara nödvändig. På andra områden finns utrymmen för nationella regler om provning och kontroll. som dock måste vara förenliga med grundläggande principer i Romfördraget (bl a den s k Cassis de Dijon-principen och förbudet mot diskriminering på nationella grunder).
Krav på produkters säkerhet kan gälla dels de egenskaper som krävs för att produkten inte skall vålla skador. dels hur det skall styrkas att produkten verkligen har föreskrivna egen- skaper. Det senare förfarandet kallas med en i EG använd term "bedömning av överensstämmelse". I detta förfarande kan ingå att olika former av provning och kontroll skall utföras av tillverkaren eller utomstående.
Att en produkt överensstämmer med föreskrivna krav kan visas
med någon form av bevis om överensstämmelse. Det kan vara en försäkran om överensstämmelse från tillverkaren eller något intyg eller godkännande från utomstående. Vanligt är att en produkt skall märkas på visst sätt för att visa att den upp— fyller ställda krav. '
De grundläggande egenskapskraven på produkter gäller att de inte skall ha säkerhetsbrister. Man brukar i samband med produktsäkerhet tala om tre slags säkerhetsbrister. nämligen konstruktionsfel. fabrikationsfel eller instruktionsfel. En produkt som släpps ut på marknaden får inte ha något sådant fel om skador skall undvikas. Förfarandet för bedömning av överens— stämmelse i EG—direktiven tar sikte på detta. När väl en pro- dukt har kommit ut på marknaden eller avlämnats för att tas i bruk inträder ett nytt skede. EG-direktiven förutsätter visser- ligen att medlemsländerna har ett yttersta ansvar för att endast säkra produkter finns på marknaden och att de därför är ansvariga för att det finns någon form av marknadskontroll. Några bestämmelser om hur denna skall utformas finns dock inte. Särskilda regler om användningen av produkter efter det att de släppts ut på marknaden eller avlämnats för att tas i bruk be- rörs heller inte av direktiven.
EGs nya ordning
Det är först under senare år som EG har fått en klar policy för utformningen av harmoniseringsdirektiv på varuområdet. Det skedde genom principbeslutet år 1985 om den nya metoden ("Neu Approach"). som vad gäller säkerhetskraven på produkterna inne— bär att i direktivet endast anges relativt allmänt hållna "väsentliga säkerhetskrav". Utformningen av de tekniska speci- fikationerna för olika produkter överlämnas i praktiken till de europeiska standardiseringsorganen. som får i uppdrag att fast— ställa standarder för dessa produkter. standarderna behåller sin status av frivilliga överenskommelser. men får enligt direktivet den rättsverkan att de förutsätts uppfylla de vä- sentliga säkerhetskraven. Alla produkter som uppfyller de vä— sentliga säkerhetskraven skall ha rätt till marknadstillträde. Om de inte är tillverkade enligt standard, skall på särskilt sätt visas att säkerhetskraven ändå är uppfyllda.
I 1985 års beslut angavs att den nya metoden måste kompletteras med en policy för provning och kontroll. Detta skedde år 1989 med ett principbeslut om en samlad policy för bedömning av överensstämmelse ("Global Approach to Conformity Assessment". Därigenom fastställdes principer för hur de som släpper ut pro— dukter på marknaden skall visa att produkten verkligen upp- fyller direktivets säkerhetskrav. En nyckelroll i det samman— hanget har det 5 k EG—märket ("CE—mark"), som av tillverkare eller importör skall åsättas produkter för att visa detta. En förutsättning är då att vederbörande följt det förfarande som direktivet anger för att visa överensstämmelse. En strävan är härvid att olika alternativ skall stå till buds. För vissa fall kan ingå krav på medverkan av s k anmälda organ ("notified bodies"). som utför certifiering. övervakning av kvalitets- system m m. De anmälda organen utses av medlemsstaterna. som
svarar för att de uppfyller vissa krav på kompetens m m. De anmälda organen utför dock inte sina uppgifter på medlemsstatens vägnar och företagen har rätt att vända sig till vilket anmält organ som helst. Där medverkan av ett anmält organ krävs, skall av EG—märkningen framgå vilket organ som har medverkat.
I varje direktiv skall anges vilka förfaranden för bedömning av överensstämmelse som skall gälla för olika produkter. För att få enhetlighet mellan olika direktiv fattade EG år 1990 ett beslut om "moduler för olika stadier i förfaranden vid bedöm- ning av överensstämmelse. avsedda att användas i tekniska har- moniseringsdirektiv". Härigenom fastställdes ett begränsat an- tal moduler som i fortsättningen skall användas i sådana direk- tiv samt principer för när varje modul företrädesvis skall an— vändas.
Olika former av "godkännanden"
Det nu beskrivna systemet för bedömning av överensstämmelse karakteriseras av en medveten strävan att föra bort förfaranden för att visa att gällande säkerhetskrav är uppfyllda från den offentligrättsliga till den privaträttsliga sfären. Medlems- staterna är förbjudna att kräva nationella förhandsgodkännanden av det slag som förekommer i Sverige. bl a alltjämt för elekt- riska material av "högriskkaraktär". Eftersom även de beskrivna förfarandena i EG-systemet förutsätter att produkterna provas och kontrolleras. ibland med medverkan av fristående organ. innan de får åsättas EG—märket, blir det även inom EG—systemet fråga om en viss förhandskontroll. Om typkontroll därvid krävs av ett anmält organ. blir produkten tekniskt granskad på mot- svarande sätt som krävs för ett svenskt myndighetsgodkännande. Från legal synpunkt blir det dock betydelsefulla olikheter. Inom EG—systemet sker det hela inom ramen för ett uppdrag fån tillverkaren. Typintyget utfärdas av det anmälda organet på egna vägnar. inte på medlemsstatens eller EGs. Beslutet att släppa ut produkten på marknaden fattas av tillverkaren eller importören på eget ansvar. Ett myndighetsgodkännande som förut— sättning för marknadstillträde utfärdas på statens vägnar av en myndighet (eller annat bemyndigat organ). Att utfärda ett sådant godkännande innebär myndighetsutövning. för vilken gäller särskilda bestämmelser i olika avseenden.
Svensk anpassning nödvändig
En svensk anpassning till EGs kontrollformer har redan på- börjats. se bl a propositionen (l990:87) Näringspolitik för tillväxt. Aktuella sidor ur propositionen bifogas som bilaga A.
Förslag till ändringar i lagen om kontroll genom teknisk prov— ning och om mätning kommer att läggas fram i en departements— promemoria inom kort. Inriktningen är att provning och kontroll i Sverige skall anpassas till den ordning som nu gemensamt växer fram i Västeuropa.
Bland viktiga principer i denna ordning bör nämnas att kontrollordningar skall vara öppna för alla kompetenta organ. För att detta skall vara möjligt krävs att organens kompetens skall kunna visas på ett objektivt sätt. ömsesidigt godtagande av provningsresultat och certifieringar kräver förtroende.
Kraven på provnings— och certifieringsverksamheten finns an- givna i en serie av europastandarder, EN 45 OOO—serien. Dessa anger kraven på t ex provningslaboratorier. certifieringsorgan för produkter, samt certifiering av personal (t ex besiktnings— personal). I bilaga B visas översiktligt sambandet mellan vissa standarder i EN 45 OOO—serien. De centrala delarna av EN 45 000- serien finns även utgivna som svensk standard.
;; Tillämpningen av den europeiska kontrollformen på elsäkerhetsområdet.
För att få en effektiv organisation av elsäkerhetsarbetet är det viktigt att en anpassning snarast sker till de av EG ut- arbetade kontrollformerna. Andra lösningar kommer snabbt att förlora sin aktualitet och kan medföra krav på nya organisato— riska förändringar inom elsäkerhetsområdet.
De direktiv som beslutades före 89-12—30. t ex lågspännings— direktivet. avviker mer eller mindre från E65 nu fastslagna principer. En anpassning till de nya principerna kommer dock att genomföras av EG efter hand. Beträffande lågspännings— direktivet har vissa diskussioner påbörjats som kan förmodas leda till vissa ändringar.
I det framtida Europa kommer monopolverksamhet inte att finnas kvar i den hittills rådande formen. Istället gäller att det måste råda öppenhet i systemet på så sätt att mer än ett prov- nings— eller certifieringsorgan ska tillåtas på marknaden.
De områden där EGs kontrollform. reglerat genom direktiv, eller på annat sätt kan bli tillämpbar inom elsäkerhetsområdet är:
- Besiktning av anläggningar - Behörighet att utföra installationsarbete - Materielkontroll (provning och
produktcertifiering) &; Auktorisation av elingenjörer för besiktning av för-
säkrade anläggningar
För närvarande utfärdar Svenska Brandförsvarsföreningens Elekt- riska Nämnd (EN) godkännande (auktorisation) av besiktnings- ingenjörer som besiktigar i Sverige försäkrade elektriska an- läggningar.
ENs godkännande av besiktningsingenjörer sker enligt följande:
1. En ansökan från en intresserad person anställd i konsultföretag eller innehavare av konsultföretag
sänds in till EN. Handlingarna innehåller styrkta dokument om såväl teoretisk utbildning som praktik inom området.
2. EN går igenom handlingarna och tar referenser på personen ifråga. Därefter utfärdas auktorisation eller ges avslag på ansökan. Någon formell examina- tion genomförs inte.
För dagen finns ca 190 besiktningsingenjörer auktoriserade.
EN kräver kompetens minst motsvarande tekniskt gymnasium. el- kraftteknisk linje. samt mångsidig praktisk erfarenhet. Vidare krävs specificerad utbildning i brandskyddsfrågor före aukto- risation.
EN accepterar inte besiktningsingenjörer från företag som säl— jer installationsutrustning eller från elinstallatörer. Besikt— ningsingenjören skall vara så opartisk som möjligt.
Auktorisationen gäller i tre år och avgiften är 1/2 basbelopp per år. EN följer upp besiktningsingenjörernas arbete genom databehandling av redovisade besiktningshandlingar. kontroll av att besiktningarna utförs inom stipulerad tid och att noterade brister blir åtgärdade av anläggningsägaren. Vidare utförs kon- troll på anläggningar. med egen personal. för att se om besikt— ningsingenjören har gjort en fullgod besiktning. Det senare sker dels enligt plan dels genom stickprovskontroller. spe— ciellt om klagomål framkommit.
Kraven vid besiktning bygger på elsäkerhetsföreskrifter. andra föreskrivande myndigheters krav. samt egna regler för bedöm— ningar som kommer från praktiska erfarenheter av skador.
Vid besiktningarna finns även inslag av provningsverksamhet. förutom ren okulärbesiktning. Dels sker uppföljning av prov- ningar utförda av andra, dels genomför besiktningsingenjörerna provningar. (Exempel på provningar är reläprovning. värmeka— meramätning skyddsjordning etc.)
En anpassning av besiktningsverksamheten till EN 45 OOO-serien kan ske på två sätt:
A. Företagen med besiktningspersonal uppfyller kraven som kontrollorgan enligt relevanta delar av gällande EN-standarder.
B. Den instans som godkänner besiktningsmännen (EN) uppfyller kraven som certifieringsorgan för personal enligt EN 45 013.
Alternativ 8 förordas som lämpligt tillvägagångssätt. Vissa förändringar av ENs organisation och verksamhet kan be— höva genomföras för att harmonisera med kraven för certifie- ringsorgan. Bl a bör:
- ENs juridiska status stärkas. För närvarande utgör EN en verksamhetsgren inom Svenska Brandförsvars- föreningen. EN måste få en identifierbar organisa- tionsform. t_ex som aktiebolag eller motsvarande;
— EN lägga över allt utfärdande av tekniska krav för de objektyperna som är aktuella för besiktning på t ex en föreskrivande myndighet. Den europeiska kon- trollformen kräver ett system som är öppet för alla. varför ett certifieringsorgan inte kan utfärda tek— niska föreskrifter inom området.
&; Behörighet att utföra elektriska installationer
Behörighet för att utföra elektriska installationer utfärdas av NUTEK. Den formella gången för att få behörighet är att:
1. En ansökan från en intresserad person sänds in till NUTEK. Handlingarna innehåller styrkta dokument om såväl teoretisk utbildning som praktik inom området.
2. NUTEK går igenom handlingarna och utfärdar behörig— het eller ger avslag på ansökan. Någon särskild exa— mination genomförs inte.
(De flesta europeiska länderna har inte krav på formell exami— nation för att erhålla installationsbehörighet. Dock finns sådana krav i bl a Tyskland. österrike och Schweiz.)
För dagen finns ca 28 000 installatörsbehörigheter utfärdade.
Kraven på behörighet finns fastlagda i elinstallatörs— förordningen och i elinstallatörsföreskriften. Några enhetliga krav på kompetens för elinstallatörer finns inte för närvarande i Europa. Sådana regler håller på att diskuteras på europeisk basis.
En anpassning av godkännandesystemet för elinstallatörer till EN 45 OOO—serien föreslås ske genom att den instans som ut- färdar behörighet för elinstallatörer (NUTEK) kan uppfylla kraven som certifieringsorgan för certifiering av personal enligt EN 45 013.
Härvid kan vissa förändringar av NUTEKs organisation bli nöd- vändiga. Bl a gäller detta att separera den enhet som utfärdar godkännande av installatörer från den enhet som har föreskri- vande uppgifter för behörighetsverksamheten.
&; Materielkontroll rovnin och certifierin
Det nuvarande systemet för provning och certifiering inom el- området bygger på att SEMKO har en monopolställning inom Sverige, samt att avtal finns om acceptans mellan motsvarande
utländska provningsinstitutioner i Europa inom det sk CCA—sys- temet. (På global basis gäller det sk CB—systemet och det finns även nordiska överenskommelser.)
Inom EG gäller lågspänningsdirektivet. som generellt tillåter tillverkardeklarationer utan medverkan av certifieringsorgan. I praktiken certifieras dock huvuddelen av elektriskt materiel i frivillig ordning av nationella certifieringsorgan. som också är anmälda till kommissionen.
Ett steg närmare EGs kontrollform togs i och med att den obli- gatoriska S—märkningen i fråga om huvuddelen av elmateriel av— skaffades år 1990. En fullständig anpassning till kontroll— ordningen är dock nödvändig att genomföra redan på grund av ett EES—avtal. I förhandlingarna har dock diskuterats en övergångs— tid på 15 månader. I ett framtida perspektiv måste man räkna med ett öppet system även på detta område. Ett av skälen är att ett öppet system är ett grundläggande krav för den europeiska kontrollordningen.
En anpassning av provnings— och certifieringsverksamheten till den europeiska kontrollformen - den nya metoden — innebär att alla organ som har tillräcklig kompetens skall få utföra prov- ning och certifiering. Provningsorgan skall uppfylla kraven i EN 45 001 och certifieringsorgan kraven i EN 45 011.
Det svenska systemet för provning och certifiering inom elom— rådet som präglas av monopol. kommer efter hand att avvecklas som en följd av Europautvecklingen. Hur snabbt en ny ordning helt kan vara genomförd kan för närvarande inte anges.
Redan nu finns dock starka önskemål från den svenska marknaden att så långt som möjligt få till stånd en ordning för provning och certifiering som ligger i linje med EGs nya metod. En vik- tig orsak är att produkter som omfattas av elsäkerhetsregler i många fall också täcks av andra EG direktiv där den nya meto— den redan tillämpas. t ex EMC och IT. För att provnings- och certifieringsorgan som verkar inom sådana områden skall kunna ge sina kunder en komplett service vill de också snarast ha möjlighet att också inkludera elsäkerhetsprovning. Härigenom kan onödigt dubbelarbete och förhöjda kostnader undvikas. vil- ket är en av grundprinciperna i EGs nya metod. Enligt min me— ning bör därför principerna i EGs nya metod kunna tillämpas för elsäkerhetsprovning i Sverige så snart det är praktiskt möj— ligt.
ZL Bekräftelse av kompetens genom ackreditering m m
SWEDAC (Styrelsen för teknisk ackreditering) är det av rege- ringen utsedda ackrediteringsorganet i Sverige som skall bedöma om laboratorier. certifierings- och kontrollorgan uppfyller de europeiska kraven i EN 45 OOO-serien.
De organ som uppfyller EN 45 OOO—serien kan bli notifierade -anmälda— av respektive land och får då göra sådan tredjepartskontroll som krävs enligt EGs direktiv.
Ackreditering enligt EN 45 OOO—serien är inget krav. men organ som ackrediterats presumeras uppfylla EGs kvalitetskrav. Enligt EGs kontrollformsregler kan ett land notifiera flera organ sam— tidigt inom ett och samma område. (Se bilaga A).
För organ som önskar att bli notifierade utan ackreditering ankommer det enligt ovan nämnda proposition på SWEDAC att be— döma kompetensen, vilket i praktiken innebär att bedömning sker enligt samma regler och krav som för ackreditering (EN 45 OOO-serien).
SWEDAC Tekniska enheten Roland Jonsson
4.5 Teknisk infrastruktur Prop. [WO/91:87
4.5.1 Europnharmonisering av obligatorisk provning och kontroll
Regeringens förslag: Det västeuropeiska integrationsarbetet är av avgörande betydelse
för utformningen av en framtida svensk ordning för priwnmg och kontroll. Det svenska systemet för obligatorisk provning och kön— troll bör successivt anpassas efter de principer som är under fram- växt inom EG. Vissa riktlinjer för utseende av provnings- och certifieringsorgan s. k. anmälda organ. i ett sådant system hör redan nu läggas fast. Såväl offentliga som enskilda organ skall kunna utses, Organens kompetens skall bedömas av en statlig myndighet.
Att statens mät» och provstyrclse bytt nanm till styrelsen för teknisk ackreditering föranleder lagändring.
Skil för regeringens förslag: 563 principer
EGs direktiv som utformats enligt den s.k, nya metoden innehåller endast allmänt hållna krav för vad produkterna skall uppfylla i säkerhetshänseen- de. Tekniska specifikationer utformas sedan av de europeiska standardise- ringsorganen. Standardcrna behåller sin karaktär av frivilliga överenskom- melser men tillerkänns den rättsverkan att de förutsätts uppfylla säkerhets- kraven.
Varje direktiv innehåller också bestämmelser för hur en tillverkare/im- portör skall visa att produkten uppfyller säkerhetskraven. Inom EG an— vänds numera en särskild term för kontroll av att produkter uppfyller ställda krav, nämligen bedömning av överensstämmelse ("conformity as- sessment”).
lnom EG har pågått ett intensivt arbete med att skapa en samman- hängande policy för prövning och certifiering (bekräftelse av fristående organ att en produkt. tjänst m.m. överensstämmer med uppställda krav) med sikte på att avskaffa tekniska handelshinder, som har sin grund i olikheter mellan staternas system för sådan verksamhet. En sådan policy finns nu i och med det program ("The global approach to conformity assessment". se prop. l989/90:88, s.l220 som EG antog år 1989. Pro- grammet syftar till att uppnå ömsesidigt godtagande av provningar och certilieringar inom såväl det frivilliga som det obligatoriska området. En strävan är att godtagandcn skall vara grundade på förtroende för prov- ningsresultat och bevis om överensstämmelse. Det betyder bl. a. att kriteri- er skall finnas för provnings— och certifieringsorganens kompetens och att sådana organ skall kunna visa att de uppfyller kraven. Ett annat viktigt inslag i programmet är att system för ömsesidiga godtaganden bör vara öppna för alla kompetenta organ, både offentliga och enskilda.
l direktiven anges i vilken utsträckning som bedömningar skall göras av utomstående organ. De senare. benämnda anmälda organ ("notified bodi-
es"). skall av medlemsstaterna anmälas till EG-komniissioncn. Produkter Prop 1990/91:87 som omfattas av direktiv skall av tillverkare/importör åsättas CE-ntärkc. varmed denna intygar att produkten uppfyller direktivets krav. Detta kan även göras av tillverkare utanför E(i. I den mån kontrollproceduren kräver medverkan av ett anmält organfmåste tillverkaren anlita ett sådant organ inom EG intill dess EG genom särskilt avtal erkänt sådana organ i land utanför EG. De pågående EES-förhandlingarna tar sikte på att organ inom EFfA-Iänderna skall kunna bli erkända.
En grundläggande regel är vidare att det skall vara tillräckligt att kon- trollera en produkt i ett land för att vinna tillträde till hela EG-marknadcn.
Vissa kompletterande beslut om riktlinjer bl. a. för användning CE- märket förbereds inom EG. men i huvudsak vet vi nu hur den europeiska framtida ordningen på detta område kommer se ut.
Det bör också nämnas att i EG:s system läggs stor vikt vid att medlems— staterna utövar en aktiv kontroll av att de produkter som förekommer på marknaden uppfyller direktivens krav. Vidare tillmäter man produktsä- kerhets- och produktansvarighctslagstiftningen en väsentlig funktion för att nå målet att endast säkra produkter skall förekomma.
Anmälda organ
l EG-systemet skall all tredjepansbedömning utföras av anmälda organ. Huvudsakligen avses certifieringsorgan. men i vissa direktiv förutsätts också att provningsorgan anmäls för obligatorisk provning. Det är med— lemsstaten som gentemot övriga länder ansvarar för att de anmälda orga- nen uppfyller de krav som ställs på dem. I varje direktiv finns angivet de minimikriterier som organen skall uppfylla, Kraven varierar något mellan olika direktiv. En kompletterande regel säger att organ som uppfyller de europeiska standarderna (EN 45000-serien) för kvalitetskrav på prov- ningslaboratorier och certifieringsorgan alltid skall förutsätts möta direkti- vens krav. Medlemsstaterna skall med dokumentation kunna styrka att de organ som anmäls uppfyller kraven. För ackrediterade organ (organ som med särskild bedömning befunnits uppfylla tillämpliga krav i EN 45 000- serien) krävs inte annan dokumentation än aekrediteringsheslutet.
Åtgärder i Sverige avseende provning och kan/roll
De nu beskrivna systemen utgör s.k. EG—acquis, dvs de utgör en del av nu gällande rättsordning inom EG. Det innebär att Sverige vid ett framtida närmare samarbete med EG måste anpassa det svenska systemet för obli- gatorisk provning och kontroll till de principer som gäller inom EG. Tidsperspektivet är att sådana förändringar behöver vara genomförda till ljanuari 1993.
Det är uppenbart att det svenska riksprovplatssystemet på väsentliga punkter inte står i överensstämmelse med det system som nu är under framväxt i Europa. Huvudprincipen i riksprovplatssystemet är att obliga- torisk provning skall utföras vid en riksprovplats varefter det ankommer på den föreskrivande myndigheten att genom godkännande grundat på
5 Riksdagen 1990/W. ] saml. Nr 87
provningsresultaten. ta ställning till om produkten uppfyller de föreskriv- na kraven. Riksprovplatsen har normalt en monopolställning och med staten som dominerande ägare. Det statliga ägandet skall utgöra garanti för att verksamheten bedrivs opartiskt, kompetent och effektivt.
Även om en svensk anpassning till europaprinciperna inte behöver vara helt genomförd före år [99], så föreligger ett behov av att redan nu lägga fast vissa vägledande riktlinjer. särskilt i fråga om vilka principer som skall tillämpas i Sverige vid utseende av anmälda organ och hur frågorna skall handläggas och samordnas.
Printiperfa'r utseende av svenska anmälda organ
I enlighet med de principer som har lagts fast inom EG bör det svenska systemet vara öppet för alla kompetenta organ. Det innebär att såväl statliga myndigheter som enskilda organ vilka uppfyller kompetenskravcn bör kunna påräkna att bli anmälda och därmed kunna konkurrera om uppdragen, Vår bedömning är att en sådan öppenhet bör bidraga till ökad effektivitet hos aktörerna. En förutsättning för en sådan ordning är dock att de medverkande organens kompetens och trovärdighet har blivit objek— tivt prövade och vidimerade. Detta krävs för att erhålla såväl nationellt som internationellt förtroende för organen.
Det är därför Viktigt att lägga fast klara och tydliga regler för vilka kriterier som de svenska organen skall uppfylla för att kunna bli anmälda. De standarder för provnings- och certifieringsorgan (EN dSOOO-serien) som utarbetats i Europa har fått en vidsträckt tillämpning och kan antas komma att bli normerande på detta område. Vi förordar därför att de svenska organ som redan nu vill vidta åtgärder för att kunna bli anmälda inriktar sig på att uppfylla de tillämpliga europastandarderna.
Det är staten som ansvarar för att de svenska organ som anmäls uppfyl— ler de ställda kraven. Inledningsvis bör regeringen besluta om anmälning— ar. Vilket underlag som skall krävas och hur detta skall vidimeras får fastläggas mer i detalj efter hand som motsvarande principer utvecklas inom EG. Styrelsen för teknisk ackreditering har såsom nationellt ackredi- teringsorgan byggt upp kompetens när det gäller insyning och tillsyn av organ utifrån de kriterier som anges i EN 45 OOO-seriens standarder. Upp— giften att bedöma de organ som önskar bli anmälda bör därför anförtros åt styrelsen för teknisk ackreditering. Såvitt gäller enskilda organ torde det ligga närmast till hands att låta detta ske i form av ackreditering. När det är fråga om vidimering av en verksamhet inom en myndighet skall inte denna behöva utmynna i ett formellt ackrediteringsbeslut. även om be- dömningen naturligtvis skall göras enligt samma grunder. Även i det senare fallet bör myndigheten utge ersättning till ackrediteringsstyrelsen, på liknande grund som vid ackreditering. Avgifterna bör. liksom ackredi- teringsstyrelsens övriga avgifter i uppdragsverksamheten. fastställas i sam- råd med riksrevisionsverket. Vi vill i detta sammanhang särskilt framhålla vikten av att styrelsen för teknisk ackreditering bedriver sin verksamhet så effektivt som möjligt så att systemet inte belastas med högre kostnader än nödvändigt.
Prop. 1990/91: 87
För att få en likformig bedömning av dessa frågor över olika sektorer _ Prop. l990/9l187 vilket är väsentligt för att uppnå ett internationellt förtroende för de svcnska organen » förutser vt att frågor om anmälning av provnings- och certifieringsorgan bör samordnas inom rcgeringskansliet. De frågor som nu berörts angående förändringar av de svenska systemet för teknisk provning och godkännanden samt anmälda organ har sådan betydelse att de bör komma till uttryck i lagstiftningen på området. Lag- stiftningsärendet kommer beredas inom industridepartementet. När for- merna for det framtida samarbetet med EG har klarnat mer i detaljerna kommer ett lagförslag att presenteras för riksdagen.
E_[l'ek/erför svenska provning - och t'erltjiermgsargan
Ett av huvudsyftena med det system för provning och certifiering som EG inför är att en produkt inte skall behöva kontrolleras mer än i ett land. En följd av detta blir att den totala volymen provning och certifering kommer reduceras starkt. En svensk anslutning till EG:s ordning kommer därför få effekter för de svenska provnings- och certifieringsorganen. ! maj l990 uppdrog industriministern åt en utredningsman att bl a undersöka vilka effekter en EG-anpassning av det svenska regelverket skulle få för verk— samheten vid svenska provnings- och certiferingsorgan. Resultaten av undersökningen har redovisats i en utredningsrapport Certifiering och provning i Sverige — konsekvenser av Europa—harmoniseringen (Statens provninganstalt l990:33),
] rapporten slås fast att ordningar med ömsesidiga erkännanden medför att provning och cenifiering av importerade produkter i stor utsträckning faller bort. Samtidigt kan en viss ökning med avseende på exportprodukter förutses. Den sammantagna effekten varierar starkt från område till områ— de beroende på bl a exponomfattning, industristruktur och vilka vidime- ringsprocedurer som anvisas i direktiven. En annan viktig faktor är de svenska organens internationella konkurrenskraft vad gäller t ex priser. leveranstider och kompetens.
Bilaga 3 B EN 45000-serien
Allmänna krav:
EN 45001 på verksamhet vid laboratorier
EN 45002 på bedömning av laboratorier
EN 45003 på ackrediteringsorgan EN 45011 vid certifiering av produkter EN 45012 vid certifiering av kvalitets-
system
EN 45013 vid certifiering av personal på leverantörers försäkran om överensstäm- melse
Leverantörer Certifieringsorgan Ackrediteringsorgan
Provningslaboratorier
SOU 1991:94 108
Rapport från det pågående arbetet inom AIE om eliisiallatörsbehörig— het i Europa
AIE är en samanslutning av elinstallatörernas bnnschorganisationer i Europa och har som syfte att genom samverkan oc1 itbyte av erfaren— heter främja elsäkerheten och elbranschens utvecklirg.
AIE (Association Internationale des Etreprises d Etuipement Electr- ique) organiserar medlemmar från 16 länder med sarmmlagt 75 000 el foretag som har 700 000 anställda. Årsomsättnirger för dessa företag uppgår till 40 miljarder ECU.
Följande länder ingår i AIE: österrike, Belgien, )aimark, England, Finland, Frankrike, Tyskland; Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge; Portugal, Skottland", Spanien, Sverige och Sclweiz.
Som framgår av punkten 2 i protokoll 1991:02 pågår iör närvarande ett arbete inom AIE att ta fram förslag till enhetliga regler för att som elinstallatör få utföra entreprenadarbete i annat Et-land än sitt eget. Utredningen begränsar sig till elanläggningar för högst 1000 V.
EIO deltar i detta arbete genom EIOs VD Björn Titel och Mats Otterström, ABB Installation AB, Västerås.
Utgångspunkten för AIE har varit att resultatet av rågående arbete skall kunna ligga till grund för EGs fortsatta hand äggning av frågan. Arbetet beräknas vara klart för AIEs del unter första halvåret 1992.
I en arbetsgrupp har de olika ländernas krav på teoretisk utbildning, praktik och yrkeserfarenhet kartlagts. Tyskland, 05 errike och Schweiz har i sina respektive länder krav på godkänla examensprov för att bli elinstallatör. Nivån på godtagbar utbildning och verifiering av denna har ännu ej slutligen fastlagts i arbetsgrippen.
AIEs uppfattning är att EG komer att tillåta natio1ella olikheter när det gäller behörighet eller auktorisation för a t få utföra elinstallationsarbete i det egna landet. Men för "gästande" el- installatörer från annat EG- land skall enhetliga regler gälla som är lika i alla EG- länder. Av detta följer att om "gästmde" elinstal- latör stannar kvar och driver installationsverksanhet i det främande EG-landet så måste detta företag i fortsättningen uppfylla de krav och underordna sig de regler som gäller för där etallerade installa- tionsföretag.
Nästa AIE-möte i arbetsgruppen komer att hållas unter februari 1992. Sverige komer då sannolikt att lägga fram ett förs'ag som i stort överensstänmer med de "nordiska behörighetsregler" som nyligen utarbetats inom NSS.
Stockholm 1991-10-01
ELEKTRISKA INSTALLATÖRSORGANISATIONEN EIO Sölve Nedell
Statens offentliga utredningar 1991
Kronologisk förteckning
Flykting- och immigrationspolitiken. A. Finansiell tillsyn. Fi. Statens roll vid främjande av export. UD. Miljölagstiftningcn i framtiden. M. Miljölagstiftningen i framtiden. Bilagedel. Sekretariatets kartläggning och analys. M. Utvärdering av SBU. Statens Beredning för Ut- värdering av medicinsk metodik. S.
7. Sportslig och ekonomisk utveckling inom trav— och galoppsporten. Fi.
8. Beskattning av kraftföretag. Fi
9. Lokala sjukförsälo'ingsregister. S. 10. Affärstidema. C. 1 1. Affärstidema. Bilagedel. C. 12. Ungdom och makt. C. 13. Spelreglerna på arbetsmarknaden. A. 14. Den regionala bil- och körkonsadministrationen. K.
15.1nfonnationens roll som handlingsunderlag - styrning och ekonomi. 5. 16. Gemensamma regler — lagstiftning, klassifrkationer och infonnationsteknologi. S. 17.Forskning och utveckling — epidemiologi, kvalitets- säkring och Spris utvecklingsprojekt. S. 18.1nfonnationssu'uktur för hälso- och sjukvården - en utvecklingsprocess. S.
19. Storstadens trafiksystem. Överenskommelser om trafik och miljö i Stockholms- Göteborgs- och Malmöregionema K. 20. Kapitalkostnader inom försvaret. Nya former för finansiell styrning. Fö. 21.Personregistrering inom arbetslivs-, forsknings- och massmedieområdena, m.m. Ju. 22. Översyn av lagstiftningen om trafiberravara. I. 23. Ett nytt BFR - Byggforskningen på 90-talet. Bo. 24.Visst går det anl Del 1, 2 och 3. C. 25.Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöken med en friare nämndorganisation. C. 26. Kommunala entreprenader. Vad är möjligt? En analys av rättsläget och det statliga regelverkets roll. C. 27. Kapitalavkastningen i bytesbalansen. Tre experts-apporter. Fi. 28. Konkurrensen i Sverige - en kartläggning av konkur- rensförhällandena i61 branscher. Del 1 och 2. C. 29.Periodiska halsoundersökningar i vissa statliga, kommunala och landstingskommunala anställningar. C. 30.5ärskolan _en primärkommunal skola. U. 31. Statens arkivdepåer. En utvecklingsplan till år 2000. U. 32. Naturvårdsverkets uppgifter och organisation. M.
SAFE—"Nr"
33. Branden på Sally Albatross. Den 9-12 januari 1990. Fo. 34. HIV-smittade - ersättning för ideell skada. Ju. 35. Några frågor i anslutning till en arbetsgivarperiod inom sjukpenningförsäkringen. S. 36. Ny kunskap och förnyelse. C. 37.Räkna med miljönl Förslag till natur- och miljöräkenskaper. Fi. 38. Räkna med miljön! Förslag till natur- och miljöräkenskaper. Bilagedel. Fi. 39. Säkrare förare. K. 40. Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner - ny organisation av stödet till myndigheter och rege- ringskansli. C. 41. Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner - ny organisation av stödet till myndigheter och rege- ringskansli. Bilagedel. C. 42. Abonerade foster, m.m. S. 43. Den framtida länsbostadsnämnden. Bo. 44. Examination som kvalitetskontroll i högskolan. U. 45. Påföljdsfrågor. Frigivning från anstalt, m.m. Ju. 46. Handikapp, Välfärd, Rättvisa. S. 47.På väg - exempel på förändringsarbeten inom verksamheter för psykiskt störda S. 48. Bistånd genom internationella organisationer. UD. 49. Bistånd genom internationella organisationer. Annex 1. Det multilaterala biståndets organisationer. UD. 50. Bistånd genom internationella organisationer. Annex 2. Sverige och u-länderna i FN - en återblick. UD. 51. Bistånd genom intemationella organisationer. Annex 3. Särstudier. UD. 52. Alkoholbeskattningen. Fi. 53. Forskning och teknik för flyget. Fö.
54. Skola - skolbarnsomsorg - en helhet. U.
55. Sveriges nationalrapport till FNs konferens om miljö och utveckling — UNCED 1992. M. 56. Kompetensutveckling — en utmaning. A. 57. Arbetslöshetsförsäkringen — finansierings— systemet. A. 58. Ett nytt turisträd. I. 59. Konkurrens för ökad välfärd. Del 1. Konkurrens för ökad välfärd. Del 2. Konkurrens för ökad välfärd. Bilagor. C. 60. Olika men ändå lika. Om invandrarungdomar i det mångkulturella Sverige. C. 61. Statens bostadskredimämnd - organisation och dimensionering. Bo. 62. Vissa särskilda frågor beträffande integritets- skyddet på ADB-omrädet. Ju.
Statens offentliga utredningar 1991
Kronologisk förteckning
63. Tillsynen över hälso- och sjukvården. S. 64. Att förvalta kulturmiljöer. U. 65. Ett samordnat vuxenstudiestöd. U. 66. Hemslöjd i samverkan. I. 67. Samhall i går. i dag, i morgon. A. 68. Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöksverk- samheten med avsteg från statlig reglering m.m. C. 69. Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöksverk- samheten med avsteg från statlig reglering m.m. Särskild bilaga. C. 70. Ombudsman för barn och ungdom. S. 71. Teaterns kosmadsutveckling 1975-1990 med särskilda studier av Operan, Dramaten och Riksteatern. U.
72. En kreativ studiemiljö — högskolebiblioteket som pedagogisk resurs. U.
73. Vänersjöfarten. K. 74. Krediter för utveckling. UD. 75. Organiserad rasism. A. 76. Miljön och förpackningarna. M. 77. Miljön och förpackningarna. Livscykelanalyser för förpackningsmaterial - beräkning av miljöbelastning. Bilaga. M. 78. Krav på förändring - synpunkter från psykiskt störda och anhöriga. S. 79. Det framtida trafiksäkerhetsarbetet. K. 80. Kommunalt partistöd. C. 81. Fastighetsleasing. Ju. 82. Drivkrafter för produktivitet och välstånd. I. 83. FoU för industriell utveckling. Svensk kollektiv- forskning 1991. I. 84. Smuggling och tullbedrägeri. Fi. 85. Historiska arrenden — förslag till friköpslag. Ju. 86.Ny hyreslag. 80. 87. Yrkesoffrceramas pensionsålder och åldersstruktur. Fö. 88. Stöd och samordning kring psykiskt störda — ett kunskapsunderlag. S. 89. Försäkringsrörelse i förändring ]. Fi. 90. Konkurrensneutral energibeskattning. Fi. 91.Forskning och utveckling för totalförsvaret. Kartläggning och probleminventering. Fo. 92. Rätt till bostad — om psykiskt stördas boende. 5. 93. El frän biobränslen. Det industriella utvecklings- arbetet. N. 94. ELSU 91. Förslag till omfattning, organisation och finansiering av det svenska elsäkerhetsarbetet. N.
Statens offentliga utredningar 1991
Systematisk förteckning
J ustitiedepartementet
Personregistrering inom arbetslivs-_ forsknings— och massmedieområdena, m.m. [21]
HIV—smittade - ersättning för ideell skada. [34] Påföljdsfrågor. Frigivning från anstalt. m.m. [45] Visa särskilda frågor beträffande integritetsskyddet på ADB-området. [62]
Fastighetsleasing. [81]
Historiska arrenden — förslag till friköpslag. [85]
Utrikesdepartementet
Statens roll vid främjande av export. [3] Bistånd genom intemationella organisationer. [48] Bistånd genom internationella organisationer. Annex ]. Det multilaterala biståndets organisationer. [49] Bistånd genom internationella organisationer. Annex 2. Sverige och u-ländemai FN - en återblick. [50] Bistånd genom internationella organisationer. Annex 3. Särstudier. [51] Krediter för utveckling. [74]
Försvarsdepartemenfet
Kapitalkostnader inom försvaret. Nya former för finansiell styming. [20] Branden på Sally Albatross. Den 9-12 januari 1990. [33] Forskning och teknik för flyget. [53] Yrkesofficeramas pensionsålder och åldersstiuktur. [87] Forskning och utveckling för totalförsvaret. Kartläggning och probleminventering. [91]
Socialdepartementet
Utvärdering av SBU. Statens Beredning för Ut—värde- ring av medicinsk metodik. [6] Lokala sjukförsäkringsregister [9] Informationens roll som handlingsunderlag - styrning och ekonomi. [15]. Gemensamma regler - lagstiftning. klassifikationer och informationsteknologi. [16]. Forskning och utveckling - epidemiologi, kvalitetssä- kring och Spris utvecklingsprojekt. [17]. Infonnationsstruktur för hälso— och sjukvården - en utvecklingsprocess. [18]. Några frågor i anslutning till en arbetsgivarperiod inom sjukpenningförsäkringen. [35] Abonerade foster. m.m. [42]
Handikapp. Välfärd, Rättvisa. [46]
På väg — exempel på förändringsarbeten inom verksamheter för psykiskt störda. [47] Tillsynen över hälso- och sjukvården. [63] Ombudsman för barn och ungdom. [70] Krav på förändring — synpunkter från psykiskt störda och anhöriga. [78] Stöd och samordning kring psykiskt störda — ett kunskapsunderlag. [88] Rätt till bostad — om psykiskt stördas boende. [92]
Kommunikationsdepartementet
Den regionala bil- och körkortsadministrationen. [14] Storstadens trafiksystem. Överenskommelser om u'afik och miljö i Stockholms— Göteborgs- och Malmö— regionema. [19]
Säkrare förare [39] Vänersjöfarten [73] Det framtida trafiksäkerhetsarbetet [79]
Finansdepartementet
Finansiell tillsyn. [2] Sportslig och ekonomisk utveckling inom trav- och galappsronen. [71 Beskattning av haftföretag. [8] Kapitalavkastningen i bytesbalansen. Tre expertrapporter. [27] Räkna med miljön! Förslag till natur— och miljö- räkenskaper. [37] Räkna med miljön! Förslag till natur- och miljö- räkenskaper. Bilagedel. [38] Alkoholbeskattningen. [52] Smuggling och tullbedrägeri. [84] Försäkringsrörelse i förändring 1. [89] Konkurrensneutral energibeskattning. [90]
Utbildningsdepartementet
Särskolan —en primarkommunal skola. [30] Statens arkivdepåer. En utvecklingsplan till år 2000. [31] Examination som kvalitetskontroll i högskolan. [44] Skola - skolbarnsomsorg - en helhet [54] Att förvalta kulturmiljöer. [64] Ett samordnat vuxenstudiestöd. [65] Teaterns kostnadsutveckling 1975-1990 med särskilda studier av Operan. Dramaten och Riksteatern. [7l]
En kreativ studiemiljö - högskolebiblioteket som pedagogisk resurs. [72]
Systematisk förteckning
Arbetsmarknadsdepartementef Flykting- och immigrationspolitiken. [l]
Spelreglerna på arbetsmarknaden. [13] Kompetensutveckling — en utmaning. [56] Arbetslöshetsförsäkringcn — finansieringssystemet [57] Samhall i går, i dag, i morgon. [67] Organiserad rasism. [75]
Bostadsdepartemntef
Ett nytt BFR - Byggforskningen på 90-talet. [23] Den framtida länsbostadsnämnden. [43] Statens bostadskreditnämnd - organisation och dimensionering. [61]
Ny hyreslag. [86]
Industridepartementet
Översyn av lagstiftningen om träfiberråvara. [22] Ett nytt turistråd. [58] Hemslöjd i samverkan [66] Drivkrafter för produktivitet och välstånd. [82] FoU för indusu'icll utveckling. Svensk kollektiv- forskning 1991. [83]
Näringsdepartementet
El från biobränslen. Det industriella utvecklingsarbetet. [93] ELSU 91. Förslag till omfattning, organisation och finansiering av det svenska elsäkerhetsarbetet. [94]
Civildepartementet
Affärstidema. [10] Affärstidema. Bilagedel. [11] Ungdom och makt.[12] Visst går det an! Del 1, 2 och 3. [24] Frikomnrunförsöket. Erfarenheter av försöken med en friare nämndorganisation. [25] Kommunala entreprenader. Vad är möjligt? En analys av rättsläget och det statliga regelverkets roll. [26] Konkurrensen i Sverige - en kartläggning av konkur— rensförhållandena i 61 branscher. Del 1 och 2. [28] Periodiska hälsoundersökningar i vissa statliga, kom- munala och landstingskommunala anställningar. [29] Ny kunskap och förnyelse. [36] Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner - ny organisation av stödet till myndigheter och rege— ringskansli. [40]
Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner - ny organisation av stödet till myndigheter och rege- ringskansli. Bilagedel. [41] Konkurrens för ökad välfärd. Del 1.
Konkurrens för ökad välfärd. Del 2. Konkurrens för ökad välfärd. Bilagor. [59] Olika men ändå lika. Om invandrarungdomar i det mångkulturella Sverige. [60] Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöksverk- samheten med avsteg från statlig reglering m.m. [68] Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöksverk- samheten med avsteg från statlig reglering m.m. Särskild bilaga. [69] Kommunalt partistöd. [80]
Miljödeparfemenfet
Miljölagstiftningeni framtiden. [4] Miljölagstiftningen i framtiden. Bilagedel. Sekretariatets kartläggning och analys. [5] Naturvårdsverkets uppgifter och organisation. [32] Sveriges nationalrappon till FNs konferens om miljö och utveckling - UNCED 1992. [55] Miljön och förpackningarna. [76] Miljön och förpackningarna. Livscykelanalyser
för förpackningsmaterial - beräkning av miljöbelastning. Bilaga. [77]
___—___—
m..-v.. H'._ 'l'.' ' [[_.|[."'_1__[ [ ... ' [[ "I.:[_ [[['[l|#1';'. -[' " — ' . .. [ .[ . [ .[ [. . l l i ' '” . . .. . . Q .' 'l . 4 . * l . [- . . . [ 111 _l. "1 l [ [[ . :l. 'i . . W ( . i . __ ..
ALLMÄNNA FÖRLAGET
BESTÄLLNINGARS ALLMÄNNA FÖRLAGET, KUNDTJÄNST. 10647 STOCKHOLM, TEL108-739 96 30. FAX: 08-739 95 4.8. lNFORMATlONSBOKHA—NDELN, MALMTOR-GSGATAN 5 (vu) BRUNKEBERGSTORG). STOCKHOLM.
XOSZ-SLSO NSSI E'L LGOL'QS” LG NES!