NJA 2020 s. 115

Målet gäller förutsättningarna för ett försäkringsbolags förtida uppsägning av en försäkring och – för det fall att uppsägningen vidtagits utan rätt till det – frågan om försäkringstagarens rätt till skadestånd.

På gårdarna Fastmyra och Tuna utanför Nyköping bedrev C.R. näringsverk-samhet, huvudsakligen med köttproduktion. I verksamheten ingick även bo-skapsskötsel, jord- och skogsbruk samt viss fastighetsuthyrning. Bland tillgång-arna fanns maskiner, fordon, produkter och produktionsmedel, drygt 250 nöt-kreatur samt flera byggnader av olika slag. På gårdarna fanns även byggnader som inte ingick i näringsverksamheten, däribland C.R:s boningshus på Fastmyra gård.

För att skydda näringsverksamheten och den privata egendomen hade C.R. tecknat skadeförsäkringar hos olika bolag inom Länsförsäkringar. Byggnaderna och inventarierna i näringsverksamheten samt bostadshus, andra privata byggnader och personligt lösöre omfattades av ett försäkringsavtal med Läns-försäkringar Södermanland. I den försäkringen, som benämndes ”Lantbruksfö-retag” (nr 655233), ingick även huvuddelen av nötkreaturen.

Den 19 december 2012 anmälde C.R. till polisen att det under natten hade stulits ungefär 70 kor från Tuna gård. Därefter kontaktade han Länsförsäkringar per telefon. Enligt C.R. var hans syfte med den kontakten att kontrollera om försäkringen täckte förlusten av korna. Försäkringsbolaget registrerade en skadeanmälan i sitt datasystem och skickade en pappersblankett för anmälan av skada till C.R. Han varken fyllde i eller skickade tillbaka blanketten.

Med anledning av C.R:s polisanmälan om stöld inledde polisen en förun-dersökning. Den resulterade i en misstanke om att försäkringsfall inte förelåg, utan att det var fråga om ett försök till försäkringsbedrägeri från C.R:s sida.

Brottsmisstanken mot C.R. ledde till att han var anhållen ett par dygn och att åklagaren väckte åtal mot honom för försök alternativt förberedelse till grovt bedrägeri. C.R. förnekade gärningen.

I början av 2014, innan tingsrätten hade prövat åtalet, beslutade Länsför-säkringar att omedelbart säga upp C.R:s försäkring ”Lantbruksföretag”. Grun-den för den förtida uppsägningen var att C.R. hade lämnat oriktiga uppgifter till bolaget och att förtroendet för honom som försäkringstagare därför saknades.

Tingsrätten ogillade åtalet mot C.R. Domen överklagades inte.

Med anledning av beslutet om förtida uppsägning väckte C.R. talan och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att skadeståndsskyldighet uppkommit för Länsförsäkringar till följd av att bolaget hade sagt upp försäkringen utan att ha haft rätt till det. Länsförsäkringar bestred käromålet och anförde att de om-ständigheter som hade lagts till grund för beslutet var sådana att C.R. fick anses väsentligen ha åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget. Tingsrätten, som ogillade C.R:s talan, bedömde att Länsförsäkringar hade haft fog för beslutet om förtida uppsägning. Efter överklagande av C.R. har hovrätten ändrat utgången i sak och bifallit käromålet. Hovrätten har kommit fram till att någon rätt till förtida uppsägning inte funnits. Hovrätten har ansett att det inte krävs oaktsamhet från ett försäkringsbolags sida för att bolaget ska vara skyldigt att betala skadestånd, men att i detta fall Länsförsäkringar under alla förhållanden agerat oaktsamt.

HD instämmer i hovrättens bedömning att försäkringen hos Länsförsäkring-ar var en företagsförsäkring. Försäkringen och försäkringsbolagets rätt till för-tida uppsägning regleras därmed i 8 kap.försäkringsavtalslagen.

Ett försäkringsbolags ansvar för en företagsförsäkring inträder när försäk-ringsavtalet ingås och ansvaret gäller till och med försäkringens sista dag, om inget annat avtalats eller framgår av omständigheterna (8 kap. 4 § försäkrings-avtalslagen).

Under vissa förutsättningar har ett försäkringsbolag emellertid rätt att säga upp en företagsförsäkring att upphöra före försäkringstidens utgång. En sådan uppsägning får ske bl.a. om försäkringstagaren har väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget. Uppsägningen ska göras skriftligen och med fjorton dagars uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den, och ske utan oskäligt dröjsmål från det att bolaget fick kännedom om det förhållande som den grundas på. (Se 8 kap. 6 §.)

En uppsägning i förtid av ett försäkringsavtal, som är ett varaktigt avtal, kan jämställas med att avtalet hävs. Bestämmelsen i 8 kap. 6 § vilar på den allmänna kontraktsrättsliga principen om att rätt till hävning av ett avtal föreligger vid väsentligt kontraktsbrott.

Ett väsentligt åsidosättande kan exempelvis vara att försäkringstagaren agerar på ett sätt som i betydande grad ökar risken. Det kan också handla om att försäkringstagaren uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallar försäk-ringsfallet eller lämnar vilseledande uppgifter vid skaderegleringen. Vid be-dömningen av om ett sådant kontraktsbrott är så allvarligt att det ska medföra uppsägningsrätt bör man, liksom annars i kommersiella förhållanden, se kon-traktsbrottets betydelse främst från den uppsägande partens sida. (Se prop. 2003/04:150 s. 460 f.)

Bevisbördan för de omständigheter som ger försäkringsbolaget en rätt till förtida uppsägning enligt 8 kap. 6 § får anses ligga på bolaget (  jfr Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 376). Beviskravet är inte särskilt reglerat. Kravet bör – vid ett påstående om oriktiga uppgifter – ligga på den nivå som vanligtvis tillämpas i tvistemål, dvs. visat eller styrkt. Bevisbedömningen ska ta sikte på de förhållanden som rent faktiskt har förelegat, vilket betyder att även utredning som inte låg till grund för uppsägningen kan föras in vid en efterföljande prövning av om uppgifterna var oriktiga.

Länsförsäkringar har alltså sagt upp försäkringen i förtid på den grunden att C.R. skulle ha lämnat oriktiga uppgifter om hur korna försvann. C.R. har invänt att det är möjligt att lasta korna inom den tid som krävts för att undgå upptäckt och att förhållandena även i övrigt var sådana att det fanns förutsättningar att genomföra en stöld. Till stöd för detta har han åberopat två videofilmer med rekonstruktioner.

Den förundersökning som har utförts i detta fall visar i sig inte att oriktiga uppgifter har lämnats. Den utredning som C.R. har lagt fram talar också för att det varit möjligt att på förhållandevis kort tid lasta ett stort antal kor på en lastbil. Som hovrätten konstaterat kan utredningen inte heller sägas ge stöd för att lastningen av korna måste ha skett mellan vissa specifika klockslag under den aktuella natten.

Vid detta förhållande har Länsförsäkringar inte mot C.R:s bestridande visat att han väsentligt åsidosatte sina förpliktelser mot bolaget genom att lämna oriktiga uppgifter om att korna stulits. Bolaget hade därför inte rätt att på denna grund säga upp försäkringen i förtid. Inte heller någon annan grund för uppsägningen har visats föreligga.

Försäkringsavtalslagen innehåller inte några bestämmelser om skadestånd vid en förtida uppsägning utan rätt. Om inget annat har avtalats eller följer av allmänna kontraktsrättsliga principer, ska skadeståndslagen med dess culpaan-svar och de principer som bär upp lagen tillämpas även i de nu aktuella situat-ionerna, varvid försäkringsavtalets särart ska beaktas (se 1 kap. 1 § skade-ståndslagen, jfr t.ex. ”Cargo Center” NJA 2014 s. 760 p. 7 och 8 med hänvis-ningar).

Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skade-ståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning (  jfr t.ex. NJA 2012 s. 725 p. 21 med hänvisningar).

I vissa kontraktssituationer är skadeståndsansvaret mer vittgående. Vid underlåtenhet att uppfylla penningförpliktelser föreligger strikt ansvar, vilket tagits till intäkt för att motsvarande skulle gälla även vid försenad utbetalning av försäkringsersättning (  jfr NJA 1991 s. 217 samt Bertil Bengtsson, Skadestånd vid försäkringsavtal i Uppsatser om försäkringsrättsliga regler och principer, 2018, s. 80 och Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 4 uppl. 2019, s. 213). Detsamma ansågs åtminstone tidigare normalt gälla vid obefogade uppsägningar av varaktiga avtal med tillämpning av grunderna för skadeståndsansvaret i 1914 års kommissionslag (se bl.a. NJA 1970 s. 122 och Jan Hellner m.fl., Speciell Avtalsrätt II Kontraktsrätt 2 häftet. Allmänna ämnen, 6 uppl. 2016, s. 214).

Det är inte givet att de allmänna kontraktsrättsliga principerna för skade-ståndsansvar är fullt ut tillämpliga på försäkringsavtal. Frågan om ett försäk-ringsbolag kan bli skadeståndsskyldigt vid kontraktsbrott mot en försäkringsta-gare har diskuterats i förarbeten och i den juridiska litteraturen. Det har sagts att skadestånd passar mindre väl som sanktion vid just försäkringsavtal. Skälet är att båda parters huvudförpliktelse är betalning i pengar och att de skador som kan komma i fråga är rena förmögenhetsskador. Synen har emellertid inte varit samstämmig. Det har framförts också att allmänna kontraktsrättsliga prin-ciper bör kunna gälla även för sådana avtal. Av förarbetena till försäk-ringsavtalslagen framgår att lagen inte utesluter att försäkringsbolaget i vissa fall kan åläggas ett ansvar på grund av allmänna principer, t.ex. skadeståndsansvar på grund av oaktsamhet vid informationslämnande. ( Jfr SOU 1989:88 s. 159, prop. 2003/04:150 s. 153 f. och Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, s. 195 f.; även Eva Lindell-Frantz, En avtalsrättslig analys grundad på försäkrings-avtalet i Variationer på ett obligationsrättsligt tema, 1998, s. 94, och Christina Ramberg, Kontraktstyper, 2005, s. 212.)

Det kan i sammanhanget anmärkas att en försäkringstagare som i sam-band med en skadeanmälan har gjort sig skyldig till försök till bedrägeri är ska-deståndsskyldig gentemot försäkringsbolaget för ren förmögenhetsskada, dvs. med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer (se NJA 1994 s. 709).

Företagsförsäkringar företer vissa särdrag i jämförelse med andra kommer-siella avtal. Särdragen är emellertid inte sådana att det finns skäl att frångå utgångspunkten att skadestånd i och för sig kan utgå vid avtalsbrott. Frågan är då om skadeståndsansvaret ska förutsätta oaktsamhet eller om ansvaret ska vara strikt.

Försäkringsavtal är en form av varaktiga avtal där förtroendet mellan parterna är särskilt grundläggande. Försäkringsbolaget måste i stor utsträckning kunna förlita sig på att försäkringstagarna lämnar riktiga uppgifter så att risken som försäkringen avser att täcka kan beräknas på ett riktigt sätt och skaderegleringen ske korrekt. Det finns också ett ansvar mot kollektivet av försäkringstagare att endast verkliga och reella risker omfattas av försäkringen och att felaktiga försäkringsersättningar inte betalas.

Obefogade uppsägningar av varaktiga avtal har tidigare i vissa situationer ansetts kunna föranleda skadeståndsansvar oberoende av oaktsamhet (se p. 21). Försäkringsbolagets vidmakthållande av försäkring utgör också en huvud-förpliktelse. Med den utgångspunkten finns det skäl som talar för ett strikt skadeståndsansvar.

Samtidigt har försäkringsbolaget i försäkringsavtalslagen getts rätt att under givna förutsättningar säga upp en försäkring i förtid. Bolaget har en upp-gift att med omsorg upprätthålla försäkringsskyddet på likartad grund gentemot alla försäkringstagare. Rätten att i förtid säga upp en försäkring vid väsentliga åsidosättanden av en försäkringstagares förpliktelser är nödvändig för att denna uppgift ska kunna fullgöras. Utövandet av uppsägningsrätten kräver bedömningar som i det enskilda fallet kan vara svåra att göra och som inte sällan måste ske i situationer där det inte med säkerhet går att förutse utfallet. Ett strikt ansvar framstår mot den bakgrunden som alltför strängt. Det finns därför inte skäl att avvika från den kontraktsrättsliga huvudregeln att skadeståndsansvar förutsätter oaktsamhet.

Ett försäkringsbolags förtida uppsägning utan rätt av en företagsförsäkring kan alltså föranleda skadeståndsansvar, under förutsättning att bolaget har handlat oaktsamt vid uppsägningen.

En försäkringstagare som inte godtar en förtida uppsägning kan föra talan i domstol om ogiltigförklaring av uppsägningen, om den strider mot lagen eller försäkringsavtalet. Det finns även möjligheter till interimistiskt beslut om ogil-tigförklaring. Syftet med regleringen, som först från och med den 1 januari 2015 gäller för företagsförsäkring (och som därmed inte är tillämplig i detta mål), är att ge försäkringstagaren en möjlighet att upprätthålla försäkrings-skyddet. (Se 8 kap. 19 § försäkringsavtalslagen, i lydelse enligt SFS 2013:1092, samt 7 kap. 7 och 8 §§.)

I sammanhanget kan nämnas att en ogiltigförklaring av uppsägningen inte kräver att försäkringstagaren visar att bolaget har agerat oaktsamt; i linje med vad som har anförts i det föregående är det bolaget som ska visa att uppsäg-ningen har varit berättigad (se p. 15).

Talan om ogiltigförklaring ska väckas inom sex månader från det att för-säkringsbolaget avsänt uppsägning med uppgift om skälen för denna och upp-lysning om vad försäkringstagaren ska göra för att få beslutet prövat. Om talan om ogiltigförklaring inte väcks inom tidsfristen, gäller uppsägningen oavsett om den är berättigad eller inte.

En underlåtenhet att föra talan om ogiltigförklaring av den förtida upp-sägningen kan emellertid inte anses hindra en senare talan om skadestånd för en oberättigad uppsägning, där frågan om uppsägningen var berättigad eller inte i stället prövas prejudiciellt (  jfr Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, s. 384).

Enligt allmänna principer för bevisbördans placering är det försäkringsta-garen (den skadelidande) som i ett mål om skadestånd ska visa att omständig-heterna har varit sådana att försäkringsbolaget varit oaktsamt vid sitt beslut om förtida uppsägning av försäkringsavtalet.

Oaktsamhetsprövningen ska, till skillnad mot vad som gäller för bedöm-ningen av om uppsägningen skett utan rätt (p. 15), göras med utgångspunkt i de omständigheter som förelåg vid uppsägningstillfället.

Vad som krävs för att ett handlande ska bedömas som oaktsamt låter sig inte bestämmas abstrakt eller generellt. I kontraktsförhållanden kan det finnas anledning att beakta bl.a. avtalets föremål, i vilket sammanhang och på vilket sätt oaktsamheten har relevans samt parternas erfarenheter och kunskaper (se bl.a. ”De enstegstätade fasaderna II” NJA 2015 s. 1040 p. 21 och 22). Bedöm-ningen ska alltså utgå från den föreliggande avtalssituationen och de krav på aktsamhet som kan anses följa av denna.

Inom försäkringsrätten tillkommer det förhållandet att skyddet av den svagare parten utifrån allmänna rättspolitiska synpunkter har utsträckts till att inte bara gälla konsumenter, utan även företag, vilket har särskild betydelse för småföretagare. Försäkringstagarens underläge har ansetts inte bara vara eko-nomiskt utan även bero på bristande sakkunskap rörande den komplicerade avtalstypen försäkringsavtal. Hänsyn av detta slag har legat till grund för att reglerna i 8 kap. om företagsförsäkring har gjorts delvis tvingande till försäk-ringstagarens förmån. ( Jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsrätten och allmänna kontraktsrättsliga principer – en översikt i Uppsatser om försäkringsrättsliga regler och principer, 2018, s. 51.)

Bestämmelsen i 8 kap. 6 § försäkringsavtalslagen om förtida uppsägning har utformats som en tvingande skyddsregel till förmån för försäkringstagaren. Det skyddsintresse som bär upp bestämmelsen ska vägas in vid bedömningen av vilken aktsamhet som krävs av försäkringsbolaget. Samtidigt ligger det i grunden också här en intresseavvägning där försäkringstagarens intresse av att inte bli ställd utan skydd för egendom av ofta inte obetydligt värde måste vägas mot försäkringsbolagets och försäkringskollektivets intresse av att en försäkring i vissa fall ska kunna sägas upp redan under löptiden.

Försäkringsbolaget har vid en prövning av frågan om oaktsamhet, trots försäkringstagarens principiella bevisbörda, ett ansvar för att ange vilket un-derlag som har funnits för uppsägningen och vilka överväganden som gjorts. I stor utsträckning kommer därför oaktsamhetsbedömningen att bestå av en rättslig värdering av bolagets handlande.

Försäkringsbolaget måste enligt 8 kap. 6 § försäkringsavtalslagen handla utan oskäligt dröjsmål för att i förtid kunna frigöra sig från avtalet, såvida inte försäkringstagaren har agerat svikligt (bedrägligt) eller annars i strid mot tro och heder. Detta ställer krav som i någon mån ska vägas in i oaktsamhetspröv-ningen.

Tillhandahållande av ett försäkringsskydd utgör emellertid försäkrings-bolagets huvudsakliga åtagande. En förtida uppsägning av en företagsförsäkring är typiskt sett ingripande för försäkringstagaren som efter en sådan åtgärd kan ha svårt att erhålla erforderligt försäkringsskydd på annat håll; i praktiken krävs det oftast en försäkring för att näringsverksamhet ska kunna bedrivas. Med hänsyn till det sagda och till att det rör sig om en tvingande reglering till försäkringstagarens förmån, bör kraven på aktsamhet ställas relativt högt.

Uppsägningen måste, för att inte anses oaktsam, bygga på ett stabilt un-derlag som möjliggör ett välgrundat beslut. Det betyder i praktiken att det med ett objektivt betraktelsesätt ska ha framstått – vid tiden för uppsägningen – som tämligen säkert att det förhöll sig på ett sådant sätt att bolaget hade rätt att säga upp försäkringen i förtid.

Länsförsäkringar har sagt upp C.R:s företagsförsäkring i förtid utan att rätt till detta har funnits. Frågan blir därmed om bolaget har handlat oaktsamt och därför är skadeståndsskyldigt.

Bolaget har grundat sitt beslut om uppsägning på att C.R. skulle ha lämnat oriktiga uppgifter om att korna stulits, varvid det hänvisats till att åtal väckts för bedrägeribrott, att bolaget tagit del av innehållet i förundersökningen och att C.R. var anhållen i ett par dygn.

C.R. förnekade gärningen, och utredningen kan inte sägas ha gett något omedelbart stöd för hans delaktighet. Mot den bakgrunden var det i nu aktuellt fall nödvändigt för försäkringsbolaget att komplettera utredningen genom ytterligare upplysningar, bl.a. från C.R. som avtalspart. Såvitt framkommit har bolaget inte gett honom någon reell möjlighet att ge sin syn på hur korna för-svunnit. Det framgår inte heller att Länsförsäkringar skulle ha gått miste om rätten till förtida uppsägning eller annars haft en beaktansvärd nackdel om frågan hade fått anstå något ytterligare.

Med hänsyn till detta och i belysning av det skyddssyfte som ligger bakom 8 kap. 6 § försäkringsavtalslagen kan Länsförsäkringar inte anses ha haft ett så stabilt underlag att det möjliggjorde ett välgrundat ställningstagande till frågan om förtida uppsägning.

Länsförsäkringar har därmed handlat oaktsamt vid uppsägningen och är därför i och för sig skadeståndsskyldigt mot C.R. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.