NJA 2013 s. 42

Under åren 2008 och 2009 förde sökandena vid Attunda tingsrätt talan mot SAS Scandinavian Airlines Sverige AB. Sökandena var vid denna tidpunkt anställda som piloter vid flygbolaget, men de tillhörde en grupp som hade sagts upp med motiveringen att det rådde arbetsbrist. Inför uppsägningarna hade SAS träffat ett avtal med den kollektivavtalsbärande fackliga organisationen Svensk Pilotförening. Överenskommelsen innebar att principen ”sist in, först ut” i 22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd inte gällde. Istället valde parterna en lösning som innebar att det enbart var piloter som hade rätt till full pension enligt kollektivavtalet som sades upp. Därför var det enbart piloter som hade fyllt 60 år, eller som skulle fylla 60 år under uppsägningstiden, som sades upp enligt avtalsturlistan. Yngre piloter undgick uppsägning. Sökandena ansåg att de hade blivit utsatta för åldersdiskriminering och yrkade bl.a. att uppsägningarna skulle ogiltigförklaras och att SAS skulle förpliktas att till var och en av dem utge skadestånd. De åberopade flera grunder för sin talan, bl.a. att avtalsturlistan var ogiltig eftersom den stred mot god sed på arbetsmarknaden då den var direkt eller indirekt åldersdiskriminerande.

Vid tidpunkten för uppsägningarna fanns dock ingen inhemsk svensk lagstiftning som förbjöd åldersdiskriminering. Sverige skulle senast i slutet av år 2006 till fullo ha implementerat Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (arbetslivsdirektivet) som innehåller regler mot bl.a. åldersdiskriminering. Så hade inte skett. Utan inhemsk lagstiftning på området var parterna överens om att den arbetsrättsliga principen om ”god sed på arbetsmarknaden” skulle tolkas i ljuset av unionsrättens regler rörande åldersdiskriminering. SAS invände bl.a. att listan inte stred mot god sed på arbetsmarknaden, eftersom den varken var direkt eller indirekt åldersdiskriminerande. Anledningen till att sökandena hade sagts upp var att de som hade fyllt 60 år, till skillnad från sina yngre kollegor, hade rätt till full pension enligt kollektivavtalet. Därmed var deras försörjning tryggad även efter uppsägningen.

Tingsrätten godtog SAS förklaring. Eftersom det inte var piloternas ålder som hade varit styrande för avtalsturlistans utformning menade tingsrätten att det inte var fråga om direkt åldersdiskriminering enligt art. 2.2 a i arbetslivsdirektivet. Men eftersom det bara var de fullt pensionsberättigade som sades upp missgynnade avtalsturlistan särskilt personer som var 60 år och äldre. Därför hade det kunnat vara fråga om indirekt åldersdiskriminering enligt arbetslivsdirektivets art. 2.2 b; om inte tingsrätten hade funnit att uppsägningarna var objektivt motiverade av ett berättigat mål (att säkerställa de yngre piloternas försörjning) och att medlet för att uppnå målet var lämpligt och nödvändigt. Därför var det inte heller fråga om indirekt diskriminering och käromålet ogillades. Tingsrättens dom överklagades inte och har vunnit laga kraft.

I tiden efter tingsrättens dom har EU-domstolen i dom av den 12 oktober 2010 i mål C-499/08, Andersen (Ingeniørforeningen i Danmark), REU 2010, s. I-9343 slagit fast att kriteriet ”rätt till ålderspension” i ett visst fall innebar att en person hade blivit missgynnad direkt på grund av sin ålder enligt art. 2.2 a i direktivet. I målet vid tingsrätten ansåg domstolen att sökandena hade missgynnats indirekt på grund av deras ålder. För det fall EU-domstolens avgörande hade funnits vid tiden för tingsrättens dom, är det troligt att tingsrätten skulle ha ansett att avtalsturlistan istället missgynnade de uppsagda piloterna direkt på grund av deras ålder. Det bekräftas av att Arbetsdomstolen i AD 2011 nr 37 funnit att en avtalsturlista för SAS kabinpersonal, som i nu berörda avseenden hade samma innebörd som den i tingsrättens mål, var direkt åldersdiskriminerande. Arbetsdomstolen hänvisade bl.a. till Andersen-målet.

Sökandena har gjort gällande i första hand att bl.a. nämnda domar är grund för resning enligt 58 kap. 1 § första stycket 3 RB. De har gjort gällande i andra hand att dessa är skäl för resning enligt punkten 4 i samma lagrum. I det senare fallet har sökandena begärt inhämtande av förhandsavgörande från EU-domstolen. Det ska besvara frågan om den frist om sex månader från det att domen vann laga kraft, som gäller för att begära resning enligt punkten 4 (58 kap. 4 § andra stycket sista meningen RB), strider mot den unionsrättsliga effektivitetsprincipen.

Efter att tiden för överklagande har gått ut vinner en dom laga kraft och den får även rättskraft. Laga kraft innebär bl.a. att en part inte längre kan få till stånd en överprövning i högre rätt efter överklagande. Rättskraften innebär att parterna inte heller kan få till stånd en förnyad prövning av samma sak i första instans. Enligt svensk rätt är det bara i ett begränsat antal fall som en part, efter ansökan om resning eller klagan över domvilla, kan få till stånd en förnyad prövning av samma sak efter att en dom har vunnit laga kraft och fått rättskraft. Starka rättssäkerhetsskäl ligger bakom denna ordning.

Principen om rättskraft har även stor betydelse i unionsrätten. Det framgår bl.a. av EU-domstolens dom av den 6 oktober 2009 i mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, REG 2009, s. I-9579 (p. 35). Domstolen konstaterade (p. 36-38) också att den redan hade slagit fast att det är viktigt, för att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättsskipning, att domstolsavgöranden som har vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas. Det följer av domstolens rättspraxis att det i unionsrätten följaktligen inte föreskrivs någon skyldighet för nationella domstolar att underlåta att tillämpa nationella processregler som leder till att avgöranden vinner rättskraft, även om ett sådant agerande skulle kunna bringa ett åsidosättande av gemenskapsrätten att upphöra. När det saknas gemenskapslagstiftning på området bestäms formerna för att genomföra principen om rättskraft av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. De bestämmelser genom vilka principen genomförs får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som gäller liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen). (Jfr dom av den 1 juni 1999 i mål C-126/97, Eco Swiss, REG 1999, s. I-3055, dom av den 13 januari 2004 i mål C-453/00, Kühne & Heitz, REG 2004, s. I-837, dom av den 16 mars 2006 i mål C-234/04, Kapferer, REG 2006, s. I-2585, dom av den 19 september 2006 i de förenade målen C-392/04 och C-422/04, i-21 Germany, REG 2006, s. I-8559 och dom av den 3 september 2009 i mål C-2/08, Fallimento Olimpiclub, REG 2009 s. I-7501.)

Alltså ska de bestämmelser i 58 kap. RB som rör resning i tvistemål tillämpas så länge de inte står i strid med likvärdighets- och effektivitetsprinciperna.

Frågan är - utifrån likvärdighetsprincipen - om det enligt RB är möjligt att bevilja resning på grund av att exempelvis HD har tolkat en bestämmelse på ett visst sätt som avviker från den tolkning som en underrätt har gjort i ett annat fall. Om svaret är ja, bör samma möjligheter finnas till resning om ansökan grundas på praxis från EU-domstolen.

Enligt 58 kap. 1 § första stycket 3 RB kan resning beviljas om bl.a. omständighet, som inte tidigare har lagts fram, åberopas och dess framläggande sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. En ”omständighet” är främst ett rättsfaktum eller ett moment i rättsfaktum och en dom från HD, eller någon annan av de prejudikatbildande inhemska instanserna, kan i regel inte betraktas som ett sådant (Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, fjärde upplagan, 2011, s. 197 f.). Frågan har varit aktuell nyligen eftersom HD:s ändrade praxis av straffmätningen i narkotikamål har föranlett flera resningsansökningar. I samband med dessa har domstolen förklarat att ett nytt avgörande från HD inte utgör en ”omständighet” i den mening som nu avses i resningsreglerna (NJA 2011 N 26).

Även om en dom från HD inte är en ”omständighet” har det satts i fråga om inte en part som når framgång i Europadomstolen ska kunna åberopa den domen som skäl för resning enligt 58 kap. 1 § första stycket 3 RB (se Carl Henrik Ehrenkrona, Europakonventionens betydelse för den svenska rättsordningen, SvJT 1999 s. 486 ff. på s. 493 f. och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, april 2012, 58:1 s. 18). I vilken mån Sverige måste bevilja resning i mål vars avgöranden har ansetts konventionsstridiga är dock oklart. I vart fall kräver inte Europakonventionen att en sådan prövning sker enligt ett visst lagrum i den nationella lagstiftningen och 58 kap. 1 § första stycket 3 RB är dåligt avpassat för uppgiften. Istället framstår det som naturligare att, när behov uppstår, pröva om en fällande dom i Europadomstolen innebär att den rättstillämpning som ligger till grund för den tidigare domen uppenbart strider mot lag enligt 58 kap. 1 § första stycket 4 och om sexmånadersfristen då kan upprätthållas (jfr Högsta domstolen i Finlands avgörande HD:2011:100).

Det finns alltså inget stöd för att resning skulle beviljas med stöd av 58 kap. 1 § första stycket 3 RB om t.ex. HD eller Europadomstolen skulle tolka en bestämmelse på ett sätt som avviker från det sätt som underrätterna har tolkat samma bestämmelse i andra fall. Därför finns det inte heller något stöd för att betrakta nytillkommen praxis från EU-domstolen såsom en ”omständighet” som kan vara skäl för resning. Det kan tilläggas att HD i avgörandet NJA 2006 N 23 uttalade att den nytillkomna unionsrättsliga praxis som det var fråga om i det målet, inte kunde var en sådan ”omständighet” som avses i 58 kap. 1 § första stycket 3 RB (jfr Regeringsrättens avgörande RÅ 2010 ref. 61). Med andra ord kan inte sökandena beviljas resning med stöd av 58 kap. 1 § första stycket 3 RB.

Sökandena har gjort gällande att den rättstillämpning, som ligger till grund för tingsrättens dom, uppenbart strider mot lag och att det därför finns skäl för resning enligt 58 kap. 1 § första stycket 4 RB. En resningsansökan i tvistemål som stödjer sig på den punkten måste dock ges in inom sex månader från det att domen vann laga kraft. Sökandena har gett in sin ansökan efter att fristen har gått ut. De har därför väckt frågan om effektivitetsprincipen är ett hinder mot att upprätthålla denna frist, när talan grundas på att nytillkommen praxis från EU-domstolen innebär att domstolen har tolkat en unionsrättslig norm på ett sätt som får tolkningen i det angripna avgörandet att framstå som felaktig.

När det gäller effektivitetsprincipen framgår det av den redan nämnda domen i mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, att EU-domstolen har slagit fast att i varje fall där frågan gäller om en nationell förfarandebestämmelse gör det omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten, måste bedömningen ske med beaktande av den ställning som den nationella bestämmelsen har inom förfarandet i dess helhet, dess förlopp och dess särdrag vid de olika nationella domstolarna. Ur denna synvinkel finns det anledning att i förekommande fall beakta principerna som det nationella rättssystemet bygger på, som till exempel skyddet för rätten till försvar, principen om rättssäkerhet och principen om förfarandets riktiga förlopp (p. 39). Vidare angav domstolen att det framgår av fast rättspraxis att det är förenligt med gemenskapsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn fastställs rimliga talefrister med prekluderande verkan. Sådana tidsfrister gör det nämligen inte praktiskt taget omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten (p. 41). I det aktuella fallet var den nationella talefristen 60 dagar och den ansågs inte strida mot effektivitetsprincipen. Effektivitetsprincipen och de krav den ställer på bl.a. processuella tidsfrister har alltså redan varit föremål för EU-domstolens tolkning. I detta mål är det därför inte fråga om att tolka principen utan om att tillämpa den i det konkreta fallet. Därför finns det inte skäl att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen.

Fristen för att angripa en dom med stöd av 58 kap. 1 § första stycket 4 RB är alltså generösare än den som var föremål för prövning i mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones. Till saken hör även att sökandena inom tre veckor från att tingsrättens dom meddelades hade kunnat överklaga domen och i högre rätt begära ett förhandsavgörande, för det fall de ansåg att tingsrättens tolkning av definitionen av direkt diskriminering i art. 2.2 arbetslivsdirektivet var felaktig. Därför kan inte sexmånadersfristen för att väcka talan enligt 58 kap. 1 § första stycket 4 RB anses göra det praktiskt omöjligt eller orimligt svårt för sökandena att göra sin rätt att inte bli utsatta för åldersdiskriminering gällande. Sökandena har begärt resning för sent för att HD ska kunna pröva om den rättstillämpning, som ligger till grund för tingsrättens avgörande, uppenbart strider mot lag.

Slutsatserna är alltså att den praxis som sökandena har åberopat inte är skäl för resning enligt 58 kap. 1 § första stycket 3 RB, att det inte finns anledning att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen och att HD inte kan pröva om det finns skäl att meddela resning med stöd av 58 kap. 1 § första stycket 4 RB.

HD avslår därför sökandenas resningsansökan och deras begäran om inhämtande av förhandsavgörande.