L 172/18

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2019/1023

av den 20 juni 2019

om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om

åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning

effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (Rekonstruktions- och insolvensdirektiv)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 53 och 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (¹),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (²),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (³), och

av följande skäl:

(1)

Målet med detta direktiv är att bidra till den inre marknadens goda funktion och avlägsna hinder mot utövandet

av grundläggande friheter, såsom den fria rörligheten för kapital och etableringsfriheten, som följer av skillnader

i nationell rätt och nationella förfaranden för förebyggande rekonstruktion, insolvens samt skuldavskrivning och

näringsförbud. Detta direktiv syftar till att, utan att det påverkar arbetstagarnas grundläggande fri- och rättigheter,

avlägsna sådana hinder genom att säkerställa att livskraftiga företag och entreprenörer i ekonomiska svårigheter

har tillgång till effektiva nationella ramverk för förebyggande rekonstruktion som ger dem möjlighet att fortsätta

att driva sin verksamhet, att hederliga insolventa eller överskuldsatta entreprenörer kan få fullständig

skuldavskrivning efter en rimlig tidsperiod, varigenom de får en andra chans, samt att förfarandena för

rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning görs mer ändamålsenliga, särskilt i syfte att förkorta dem.

(2)

Rekonstruktion bör göra det möjligt för gäldenärer i ekonomiska svårigheter att helt eller delvis fortsätta sin

verksamhet, genom att ändra sammansättningen av eller villkoren för eller strukturen på deras tillgångar och

skulder eller kapitalstruktur, inbegripet genom försäljning av tillgångar eller delar av verksamheten eller, om så

föreskrivs i nationell rätt, verksamheten som fortlevande verksamhet (”going concern”), samt genom att

genomföra operativa förändringar. Såvida inte annat särskilt föreskrivs i nationell rätt bör operativa förändringar,

såsom uppsägning eller ändring av avtal eller försäljning eller annan avyttring av tillgångar, överensstämma med

de allmänna krav som föreskrivs i nationell rätt för sådana åtgärder, särskilt i civilrättsliga och arbetsrättsliga

regler. Alla utbyten av skulder mot aktier bör även överensstämma med garantier som föreskrivs i nationell rätt.

Ramverk för förebyggande rekonstruktion bör framför allt ge gäldenärerna möjlighet att rekonstruera på ett

ändamålsenligt sätt i ett tidigt skede i syfte att undvika insolvens och således förhindra att livskraftiga företag

likvideras i onödan. Ramverken bör vara till hjälp för att förhindra förluster av arbetstillfällen, kunskaper och

färdigheter och maximera värdet för borgenärer – jämfört med vad de skulle erhålla i händelse av likvidation av

företagets tillgångar eller i händelse av det näst bästa alternativa scenariot i avsaknad av en plan – samt för ägare

och ekonomin som helhet.

(¹) EUT C 209, 30.6.2017, s. 21.

(²) EUT C 342, 12.10.2017, s. 43.

(³) Europaparlamentets ståndpunkt av den 28 mars 2019 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 juni 2019.

101

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/19

(3)

Ramverk för förebyggande rekonstruktion bör också förhindra ackumulering av nödlidande lån. Tillgång till

ändamålsenliga ramverk för förebyggande rekonstruktion skulle säkerställa att åtgärder vidtas innan ett företag

ställer in sina lånebetalningar, vilket skulle bidra till att minska risken för att lån blir nödlidande i konjunktur­

nedgångar och minska deras negativa inverkan på den finansiella sektorn. En betydande procentandel av företag

och arbetstillfällen skulle kunna bevaras om förebyggande ramverk fanns i alla medlemsstater där företagens

verksamhetsställen, tillgångar eller borgenärer är belägna. Alla involverade parters rättigheter, inklusive

arbetstagarnas, bör skyddas på ett balanserat sätt i ramverken för rekonstruktion. Samtidigt bör verksamheter

som inte är livskraftiga och saknar utsikter att överleva likvideras så snabbt som möjligt. Om en gäldenär

i ekonomiska svårigheter inte är ekonomiskt livskraftig eller inte snabbt kan återställa livskraften skulle

rekonstruktionsförsök kunna leda till allt snabbare och allt fler förluster till nackdel för borgenärer, arbetstagare

och andra intressenter och för ekonomin som helhet.

(4)

Det finns skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller de olika förfaranden som är tillgängliga för gäldenärer

i ekonomiska svårigheter och som syftar till att rekonstruera deras verksamhet. Vissa medlemsstater har ett

begränsat antal förfaranden som inte tillåter rekonstruktion av företag förrän i ett relativt sent skede, i samband

med insolvensförfaranden. I andra medlemsstater är rekonstruktion möjlig i ett tidigare skede, men de tillgängliga

förfarandena är antingen inte så ändamålsenliga som de kunde ha varit eller också är de mycket formella, särskilt

eftersom de begränsar användningen av arrangemang utom rätta. Förebyggande lösningar är en växande trend

i modern insolvensrätt. Trenden går mot att välja metoder som, till skillnad från den klassiska metoden att

likvidera en verksamhet i ekonomiska svårigheter, syftar till att verksamheten ska återhämta sig eller åtminstone

att de enheter som fortfarande är ekonomiskt livskraftiga ska räddas. En sådan metod bidrar ofta till, utöver andra

ekonomiska fördelar, att bevara arbetstillfällen eller minska förluster av arbetstillfällen. Dessutom varierar den

grad i vilken rättsliga eller administrativa myndigheter, eller de personer som de utser, deltar i ramverk för

förebyggande rekonstruktion mellan inget eller minimalt deltagande i vissa medlemsstater och fullständigt

deltagande i andra. Nationella regler som handlar om att ge entreprenörer en andra chans, särskilt genom

avskrivning av skulder som de ådragit sig under sin verksamhet, skiljer sig också åt mellan medlemsstaterna.

Skillnaderna avser avskrivningsperiodens längd och villkoren för att bevilja avskrivning.

(5)

I många medlemsstater tar det mer än tre år för insolventa men hederliga entreprenörer att få sina skulder

avskrivna och göra en nystart. Ineffektiva ramverk för skuldavskrivning och näringsförbud leder till att

entreprenörer måste flytta till andra jurisdiktioner för att kunna göra en nystart inom en rimlig tidsperiod samt

till avsevärda merkostnader för både deras borgenärer och entreprenörerna själva. Långa näringsförbud som ofta

åtföljer ett förfarande som leder fram till skuldavskrivning skapar hinder för friheten att starta och utöva

verksamhet som egenföretagare.

(6)

Överdrivet långa förfaranden för rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning i flera medlemsstater är en viktig

faktor som leder till en låg utdelning och till att investerare avskräcks från att göra affärer i jurisdiktioner där

förfaranden riskerar att ta för lång tid och vara alltför kostsamma.

(7)

Skillnader mellan medlemsstater när det gäller förfaranden för rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning

innebär merkostnader för investerare när de bedömer risken för att gäldenärer ska hamna i ekonomiska

svårigheter i en eller flera medlemsstater eller risken med att investera i livskraftig verksamhet i ekonomiska

svårigheter, och risken med merkostnader för att rekonstruera företag som har verksamhetsställen, borgenärer

eller tillgångar i andra medlemsstater. Detta är särskilt tydligt fallet vid rekonstruktion av internationella

företagskoncerner. Investerare nämner att osäkerhet om insolvensregler eller risken för långdragna eller komplexa

insolvensförfaranden i ett annat land är ett av de främsta skälen för att inte investera eller inte ingå en affärsför­

bindelse med en motpart utanför den medlemsstat där de är baserade. Denna osäkerhet har en avskräckande

effekt som hindrar företagens etableringsfrihet och främjandet av entreprenörskap och äventyrar den inre

marknadens goda funktion. Framför allt mikroföretag och små och medelstora företag har i de flesta fall inte de

resurser som krävs för att bedöma riskerna med gränsöverskridande verksamhet.

(8)

Skillnaderna mellan medlemsstater när det gäller förfaranden för rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning

leder till ojämlika villkor för att få tillgång till kredit och till olika grader av utdelning i medlemsstaterna. En

högre grad av harmonisering på området för rekonstruktion, insolvens, skuldavskrivning och näringsförbud är

därför oundgänglig för en väl fungerande inre marknad i allmänhet och för en fungerande kapitalmarknadsunion

i synnerhet samt för de europeiska ekonomiernas motståndskraft, bland annat när det gäller att bevara och skapa

arbetstillfällen.

102

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/20

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

(9)

Borgenärers merkostnader för riskbedömning och gränsöverskridande verkställighet när det gäller fordringar på

överskuldsatta entreprenörer som flyttar till en annan medlemsstat för att få skuldavskrivning på mycket kortare

tid bör också minskas. De merkostnader för entreprenörer som uppstår till följd av behovet av att flytta till en

annan medlemsstat för att kunna få skuldavskrivning bör också minskas. Vidare försvåras entreprenörskap av de

hinder som följer av långvariga näringsförbud som är knutna till en entreprenörs insolvens eller överskuld­

sättning.

(10) Rekonstruktioner, i synnerhet om de är omfattande och får betydande konsekvenser, bör bygga på en dialog med

intressenterna. Denna dialog bör inbegripa valet av de åtgärder som planeras med avseende på målen med

rekonstruktionen och alternativa lösningar, och arbetstagarrepresentanter bör involveras på lämpligt sätt

i enlighet med unionsrätten och nationell rätt.

(11) Hindren mot att utöva de grundläggande friheterna är inte begränsade till rent gränsöverskridande situationer. En

alltmer sammanlänkad inre marknad, där varor, tjänster, kapital och arbetstagare rör sig fritt, med en allt starkare

digital dimension innebär att mycket få företag är rent nationella om alla aspekter beaktas, till exempel kundbas,

försörjningskedja, verksamhetsområde, investerare och kapitalbas. Även rent nationella insolvenssituationer kan

påverka den inre marknadens funktion genom den så kallade dominoeffekten av insolvenser, varigenom en

gäldenärs insolvens kan ge upphov till att leverantörer råkar i insolvens.

(12) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 (⁴) behandlar frågor om behörighet, erkännande och

verkställighet, tillämplig lag och samarbete i gränsöverskridande insolvensförfaranden samt sammankoppling av

insolvensregister. Dess tillämpningsområde omfattar förebyggande förfaranden som stärker förutsättningarna för

att rädda ekonomiskt livskraftiga gäldenärer och för skuldavskrivningsförfaranden för entreprenörer och andra

fysiska personer. Den förordningen behandlar dock inte skillnaderna mellan nationell rätt som reglerar dessa

förfaranden. Vidare skulle ett instrument som är begränsat till endast gränsöverskridande insolvenssituationer inte

avlägsna alla hinder för den fria rörligheten, och det skulle inte heller vara möjligt för investerare att på förhand

bedöma om gäldenärens potentiella framtida ekonomiska svårigheter är av gränsöverskridande eller inhemsk

natur. Det är därför nödvändigt att gå utöver frågor som rör rättsligt samarbete och att fastställa materiella

miniminormer för förfaranden för förebyggande rekonstruktion och förfaranden som leder till avskrivning av

skulder för entreprenörer.

(13) Detta direktiv bör inte påverka tillämpningsområdet för förordning (EU) 2015/848. Det syftar till att vara fullt

förenligt med och komplettera den förordningen genom att kräva att medlemsstaterna inrättar förfaranden för

förebyggande rekonstruktion som uppfyller vissa minimiprinciper om ändamålsenlighet. Det grundar sig på

samma synsätt som den förordningen och tillåter medlemsstaterna att behålla eller införa förfaranden som inte

uppfyller villkoret om offentliggörande för anmälan enligt bilaga A till den förordningen. Även om detta direktiv

inte kräver att förfaranden inom dess tillämpningsområde uppfyller alla villkor för anmälan enligt den bilagan

syftar det till att underlätta gränsöverskridande erkännande av sådana förfaranden och erkännande och

verkställighet av domar.

(14) Fördelen med att tillämpa förordning (EU) 2015/848 är att den föreskriver garantier mot att den plats där

gäldenären har sina huvudsakliga intressen otillbörligen flyttas medan gränsöverskridande insolvensförfaranden

pågår. Vissa begränsningar bör också tillämpas på förfaranden som inte omfattas av den förordningen.

(15) Det är nödvändigt att sänka rekonstruktionskostnaderna för både gäldenärer och borgenärer. De skillnader mellan

medlemsstaterna som hindrar en tidig rekonstruktion av livskraftiga gäldenärer i ekonomiska svårigheter och

minskar möjligheterna för hederliga entreprenörer att få skuldavskrivning bör därför minskas. En minskning av

sådana skillnader bör medföra en större öppenhet, rättssäkerhet och förutsebarhet i unionen. Det bör maximera

utdelningen till alla typer av borgenärer och investerare och uppmuntra till gränsöverskridande investeringar. En

större samstämmighet i fråga om förfaranden för rekonstruktion och insolvens bör också underlätta

rekonstruktion av koncerner, oberoende av var i unionen koncernens medlemmar finns.

(⁴) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 5.6.2015, s. 19).

103

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/21

(16) Ett avlägsnande av hindren mot en effektiv rekonstruktion av livskraftiga gäldenärer i ekonomiska svårigheter

bidrar till att minimera förluster av arbetstillfällen och värdeförluster för borgenärer i leveranskedjan samt bevarar

kunskaper och färdigheter och främjar därför ekonomin som helhet. Att underlätta för entreprenörer att få

skuldavskrivning skulle förhindra att de utestängs från arbetsmarknaden och ge dem möjlighet att starta om sin

entreprenörsverksamhet och dra lärdom av sina erfarenheter. Att förkorta längden på rekonstruktionsförfarandena

skulle dessutom leda till högre utdelningsgrader för borgenärer eftersom förlusten av värdet på gäldenären eller

gäldenärens verksamhet normalt ökar allt eftersom tiden går. Effektiva förfaranden för förebyggande

rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning skulle slutligen möjliggöra en bättre bedömning av de risker som

är förknippade med beslut om in- och utlåning och underlätta anpassningen för insolventa eller överskuldsatta

gäldenärer genom att minimera de ekonomiska och sociala kostnaderna i samband med processen för att minska

deras skuldsättning. Detta direktiv bör ge medlemsstaterna utrymme att tillämpa gemensamma principer

samtidigt som de nationella rättssystemen beaktas. Medlemsstaterna bör kunna behålla eller införa andra ramverk

för förebyggande rekonstruktion i sina nationella rättssystem än de som föreskrivs i detta direktiv.

(17) Företag, särskilt mikroföretag samt små och medelstora företag, vilka utgör 99 % av alla företag i unionen, bör

gynnas av en mer samstämmig strategi på unionsnivå. Det är troligare att mikroföretag samt små och medelstora

företag likvideras än att de rekonstrueras, eftersom de måste bära kostnader som är oproportionerligt mycket

högre än de som större företag får bära. Mikroföretag samt små och medelstora företag saknar ofta, särskilt när

de står inför ekonomiska svårigheter, de medel som krävs för att klara av höga rekonstruktionskostnader och dra

fördel av de effektivare rekonstruktionsförfaranden som endast är tillgängliga i vissa medlemsstater. För att hjälpa

sådana gäldenärer att rekonstruera till låga kostnader bör omfattande checklistor för rekonstruktionsplaner, som

är anpassade till mikroföretags samt små och medelstora företags behov och särskilda egenskaper, utarbetas på

nationell nivå och tillhandahållas via internet. Dessutom bör verktyg för tidig varning inrättas för att varna

gäldenärer om att de måste agera skyndsamt, med beaktande av att mikroföretag samt små och medelstora

företag har begränsade resurser för att anlita experter.

(18) När medlemsstaterna definierar mikroföretag samt små och medelstora företag bör de ta vederbörlig hänsyn till

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (⁵) eller till kommissionens rekommendation av den 6 maj

2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (⁶).

(19) Det är lämpligt att från direktivets tillämpningsområde undanta gäldenärer som är försäkringsföretag och

återförsäkringsföretag enligt definitionerna i artikel 13.1 och 13.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv

2009/138/EG (⁷), kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 575/2013 (⁸), värdepappersföretag och företag för kollektiva investeringar enligt definitionerna i artikel 4.1.2

och 4.1.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013, centrala motparter enligt definitionen

i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 (⁹), värdepapperscentraler enligt

definitionen i artikel 2.1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 (¹⁰) och andra

finansinstitut och enheter som förtecknas i artikel 1.1 första stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv

2014/59/EU (¹¹). Sådana gäldenärer är föremål för särskilda regler och de nationella tillsynsmyndigheterna och

resolutionsmyndigheterna har långtgående befogenheter att ingripa mot dem. Medlemsstaterna bör kunna

undanta andra finansiella enheter som tillhandahåller finansiella tjänster och som är föremål för jämförbara regler

och befogenheter att ingripa.

(⁵) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa

typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv

78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).

(⁶) Kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124,

20.5.2003, s. 36).

(⁷) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och

återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 17.12.2009, s. 1).

(⁸) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepap­

persföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

(⁹) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktions­

register (EUT L 201, 27.7.2012, s. 1).

(¹⁰) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska

unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012

(EUT L 257, 28.8.2014, s. 1).

(¹¹) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av

kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv

2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europapar­

lamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).

104

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/22

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

(20) Av liknande skäl bör även offentligrättsliga organ enligt nationell rätt undantas från detta direktivs

tillämpningsområde. Medlemsstaterna bör också kunna begränsa tillgången till ramverk för förebyggande

rekonstruktion till juridiska personer eftersom de ekonomiska svårigheter som entreprenörer har kan hanteras på

ett effektivt sätt inte bara genom förfaranden för förebyggande rekonstruktion utan även genom förfaranden som

leder till skuldavskrivning eller genom avtalsbaserade informella rekonstruktioner. Medlemsstater med olika

rättssystem, där samma typ av enhet har en rättslig status som skiljer sig åt mellan de rättssystemen, bör kunna

tillämpa ett enhetligt system på alla sådana enheter. En ram för förebyggande rekonstruktion som fastställs enligt

detta direktiv bör inte påverka fordringar och rättigheter gentemot en gäldenär som uppkommer inom tjänstepen­

sionssystem om dessa fordringar och rättigheter förvärvades före rekonstruktionen.

(21) Överskuldsättning hos konsumenter är ett stort ekonomiskt och socialt problem som är nära förknippat med

minskningen av den alltför stora skuldsättningen. Vidare är det ofta inte möjligt att göra en tydlig åtskillnad

mellan skulder som en entreprenör ådragit sig inom ramen för sin näringsverksamhet, sin affärsverksamhet, sitt

hantverk eller sitt yrke, å ena sidan, och de skulder som ådragits utanför de verksamheterna, å den andra.

Entreprenörer skulle inte i praktiken kunna få en andra chans om de var tvungna att genomgå separata

förfaranden med olika tillträdesvillkor och skuldavskrivningsperioder för att få sina företagsskulder och andra

skulder som ådragits utanför företagsverksamheten avskrivna. Därför skulle det vara lämpligt att medlemsstaterna

så snart som möjligt även börjar tillämpa bestämmelserna om skuldavskrivning i detta direktiv på konsumenter,

även om direktivet inte innehåller bindande regler om konsumenters överskuldsättning.

(22) Ju tidigare en gäldenär kan upptäcka sina ekonomiska svårigheter och vidta lämpliga åtgärder, desto större än

sannolikheten för att en förestående insolvens kan undvikas eller, om det är fråga om en verksamhet vars livskraft

permanent är skadad, desto mer ordnat och effektivt kan avvecklingen ske. Därför bör det utarbetas tydlig,

aktuell, koncis och användarvänlig information om tillgängliga förfaranden för förebyggande rekonstruktion och

inrättas ett eller flera verktyg för tidig varning för att uppmuntra gäldenärer som börjar erfara ekonomiska

svårigheter att vidta åtgärder på ett tidigt stadium. Verktyg för tidig varning i form av varningsmekanismer som

indikerar när gäldenären inte har gjort vissa typer av betalningar skulle till exempel kunna utlösas av att skatter

eller sociala avgifter inte betalas. Sådana verktyg skulle kunna tas fram antingen av medlemsstaterna eller av

privata enheter, förutsatt att målet uppfylls. Medlemsstaterna bör göra information om verktygen för tidig

varning tillgänglig på internet, till exempel på en särskild webbplats eller webbsida. Medlemsstaterna bör kunna

anpassa verktygen för tidig varning beroende på företagets storlek och fastställa särskilda bestämmelser om

verktyg för tidig varning för stora företag och koncerner som beaktar deras särdrag. Detta direktiv bör inte ålägga

medlemsstaterna något ansvar för potentiella skador som uppstår till följd av rekonstruktionsförfaranden som

utlösts av sådana verktyg för tidig varning.

(23) I syfte att öka stödet till arbetstagare och deras representanter bör medlemsstaterna säkerställa att arbetstagarre­

presentanter får tillgång till relevant och aktuell information om tillgången till verktyg för tidig varning, och det

bör även vara möjligt för dem att ge stöd till arbetstagarrepresentanterna vid deras bedömning av gäldenärens

ekonomiska situation.

(24) Ett ramverk för rekonstruktion bör finnas tillgänglig för gäldenärer, inklusive juridiska personer och, när så

föreskrivs enligt nationell rätt, fysiska personer och företagskoncerner, så att de kan ta itu med sina ekonomiska

svårigheter i ett tidigt skede, när det fortfarande verkar möjligt att förhindra insolvens och säkra en fortsättning

av verksamheten. Ett ramverk för rekonstruktion bör finnas tillgängligt innan en gäldenär blir insolvent enligt

nationell rätt, dvs. innan gäldenären uppfyller villkoren enligt nationell rätt för att bli föremål för kollektiva

insolvensförfaranden som normalt innebär att gäldenären helt berövas rådigheten över sina tillgångar och att en

förvaltare utses. För att undvika att ramverk för rekonstruktion missbrukas bör gäldenärens ekonomiska

svårigheter indikera att det finns en sannolikhet för insolvens och rekonstruktionsplanen bör kunna förhindra

gäldenärens insolvens och säkerställa verksamhetens livskraft.

(25) Medlemsstaterna bör kunna bestämma om fordringar som förfaller till betalning eller som uppstår efter det att en

ansökan om att inleda förfarandet för förebyggande rekonstruktion har lämnats in eller efter det att förfarandet

inletts ska inkluderas i de förebyggande rekonstruktionsåtgärderna eller i avbrytandet av enskilda verkställighets­

åtgärder. Medlemsstaterna bör kunna besluta huruvida avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder påverkar

räntan på fordringar.

105

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/23

(26) Medlemsstaterna bör kunna införa ett test av en gäldenärs livskraft som ett villkor för att få tillgång till det

förfarande för förebyggande rekonstruktion som föreskrivs i detta direktiv. Ett sådant test bör utföras utan att

gäldenärens tillgångar tar skada, vilket bland annat skulle kunna innebära att ett tillfälligt avbrytande beviljas eller

att bedömningen genomförs utan onödigt dröjsmål. Att ingen skada föreligger bör dock inte hindra

medlemsstaterna från att kräva att gäldenärer på egen bekostnad bevisar att de är livskraftiga.

(27) Det faktum att medlemsstaterna kan begränsa tillgången till en ram för rekonstruktion för gäldenärer som har

dömts för allvarligt åsidosättande av sina redovisnings- eller bokföringsskyldigheter ska inte hindra

medlemsstaterna från att även begränsa gäldenärers tillgång till ramverk för förebyggande rekonstruktion om

deras räkenskaper och andra affärshandlingar är ofullständiga eller bristfälliga till den grad att det är omöjligt att

bedöma gäldenärers ekonomiska situation.

(28) Medlemsstaterna bör kunna utvidga tillämpningsområdet för de ramverk för förebyggande rekonstruktion som

föreskrivs i detta direktiv till situationer där gäldenärerna står inför icke-ekonomiska svårigheter, under

förutsättning att dessa svårigheter ger upphov till ett allvarligt och verkligt hot mot en gäldenärs faktiska eller

framtida möjligheter att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning. Tidsramen för att fastställa ett

sådant hot kan uppgå till flera månader eller till och med mer, för att man ska kunna beakta de fall där

gäldenären står inför icke-ekonomiska svårigheter som hotar verksamhetens status som en fortlevande

verksamhet och på medellång sikt även gäldenärens likviditet. Detta kan till exempel vara fallet om gäldenären

har gått miste om ett kontrakt som är av avgörande betydelse.

(29) För att främja effektivitet och minska förseningar och kostnader, bör nationella ramverk för förebyggande

rekonstruktion omfatta flexibla förfaranden. Om detta direktiv genomförs genom fler än ett förfarande inom ett

ramverk för rekonstruktion bör gäldenären ha tillgång till alla rättigheter och garantier som föreskrivs i detta

direktiv i syfte att uppnå en ändamålsenlig rekonstruktion. Med undantag för de fall då rättsliga eller

administrativa myndigheters obligatoriska medverkan krävs enligt detta direktiv bör medlemsstaterna kunna

begränsa sådana myndigheters medverkan till situationer i vilka det är nödvändigt och proportionerligt, med

hänsyn till bland annat syftet att skydda gäldenärers och berörda parters rättigheter och intressen och syftet att

minska förseningar och kostnader för förfarandena. När borgenärer eller arbetstagarrepresentanter tillåts inleda ett

rekonstruktionsförfarande enligt nationell rätt, och då gäldenären är ett mikroföretag eller ett litet eller medelstort

företag, bör medlemsstaterna som en förutsättning för inledandet av förfarandet kräva gäldenärens medgivande,

och de bör också kunna besluta att utöka det kravet till att även gälla gäldenärer som är stora företag.

(30) För att undvika onödiga kostnader, för att betona det faktum att den förebyggande rekonstruktionen tillämpas

i ett tidigt skede samt för att uppmuntra gäldenärer att ansöka om förebyggande rekonstruktion i ett tidigt skede

av de ekonomiska svårigheterna, bör gäldenärer i princip behålla kontrollen över sina tillgångar och den dagliga

driften av verksamheten. Det bör inte alltid vara obligatoriskt att utse en förvaltare på området för rekonstruktion

för att övervaka en gäldenärs verksamhet, eller att delvis ta över kontrollen av den dagliga verksamheten, utan

detta bör ske från fall till fall beroende på omständigheterna i ärendet eller gäldenärens särskilda behov.

Medlemsstaterna bör inte desto mindre kunna fastställa att utseendet av en förvaltare på området för

rekonstruktion under vissa omständigheter alltid är nödvändig, exempelvis om gäldenären omfattas av ett

generellt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, om rekonstruktionsplanen behöver fastställas genom en

klassöverskridande ”cram-down”, om rekonstruktionsplanen omfattar åtgärder som påverkar arbetstagarnas

rättigheter eller om gäldenären eller dess ledning har agerat på ett kriminellt, bedrägligt eller skadligt sätt

i affärsförbindelser.

(31) I syfte att hjälpa parterna att förhandla fram och utarbeta en rekonstruktionsplan bör medlemsstaterna föreskriva

att det är obligatoriskt att utse en förvaltare på området för rekonstruktion om en rättslig eller administrativ

myndighet beviljar en gäldenär ett generellt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder och en förvaltare

i detta fall behövs för att skydda parternas intressen, om rekonstruktionsplanen behöver fastställas av en rättslig

eller administrativ myndighet genom en klassöverskridande ”cram-down”, om det begärts av gäldenären eller om

det begärts av majoriteten av borgenärerna under förutsättning att borgenärerna står för förvaltarens avgifter och

kostnader.

106

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/24

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

(32) En gäldenär bör kunna åtnjuta ett tillfälligt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, oavsett om detta

beviljas av en rättslig eller administrativ myndighet eller på grund av lag, i syfte att stödja förhandlingarna om en

rekonstruktionsplan, för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet eller åtminstone bevara värdet av sitt bo

under förhandlingarna. Om så föreskrivs i nationell rätt bör avbrytandet också kunna tillämpas till förmån för

tredje part som ställer säkerhet, däribland borgensmän. Medlemsstaterna bör dock kunna föreskriva att rättsliga

eller administrativa myndigheter kan vägra att bevilja ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder om

avbrytandet inte är nödvändigt eller inte uppfyller målet att stödja förhandlingarna. Grunder för en vägran kan

omfatta bristande stöd från den majoritet av borgenärer som krävs eller, om så föreskrivs enligt nationell rätt,

gäldenärens faktiska oförmåga att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.

(33) För att underlätta och påskynda förfarandena bör medlemsstaterna kunna fastställa motbevisbara presumtioner

för förekomsten av skäl för vägran att avbryta, till exempel om gäldenären uppvisar ett beteende som är typiskt

för en gäldenär som är oförmögen att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning, såsom en

betydande betalningsinställelse gentemot arbetstagare eller skatte- eller socialförsäkringsorgan, eller om

gäldenären eller ett företags befintliga ledning har begått ett ekonomiskt brott som ger anledning att tro att en

majoritet av borgenärerna inte skulle stödja inledandet av förhandlingar.

(34) Ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder kan vara generellt och påverka samtliga borgenärer, eller

tillämpligt på endast vissa enskilda borgenärer eller kategorier av borgenärer. Medlemsstaterna bör under

väldefinierade omständigheter kunna utesluta vissa fordringar eller kategorier av fordringar från avbrytandets

tillämpningsområde, såsom fordringar med säkerhet i form av tillgångar som, om de avlägsnas, inte skulle

äventyra rekonstruktionen av verksamheten, eller fordringar från borgenärer som skulle lida otillbörlig skada av

ett avbrytande, såsom genom en okompenserad förlust eller säkerhetsavskrivning.

(35) För att uppnå en lämplig balans mellan gäldenärens och borgenärernas rättigheter, bör ett avbrytande av enskilda

verkställighetsåtgärder gälla för en period av högst fyra månader. Komplexa rekonstruktioner kan dock ta längre

tid. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva att förlängningar av den inledande avbrytandeperioden i sådana fall

kan beviljas av den rättsliga eller administrativa myndigheten. Om en rättslig eller administrativ myndighet inte

fattar ett beslut om förlängning av ett avbrytande innan det löper ut bör avbrytandet upphöra att ha verkan den

dag då avbrytandeperioden löper ut. I rättssäkerhetens intresse bör avbrytandets totala varaktighet inte överstiga

tolv månader. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva ett avbrytande på obestämd tid om gäldenären blir insolvent

enligt nationell rätt. Medlemsstaterna bör kunna besluta huruvida ett kort tillfälligt avbrytande i väntan på en

rättslig eller administrativ myndighets beslut om tillgången till ramen för förebyggande rekonstruktion omfattas

av tidsfristerna i detta direktiv.

(36) För att säkerställa att borgenärer inte lider onödig skada bör medlemsstaterna föreskriva att rättsliga eller

administrativa myndigheter kan upphäva ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder om det inte längre

tillgodoser målet att vara till stöd i förhandlingarna, till exempel om det blir uppenbart att den erforderliga

majoriteten av borgenärer inte stödjer fortsatta förhandlingar. Om medlemsstaterna föreskriver en sådan

möjlighet, bör avbrytandet också upphävas om borgenärer otillbörligt skadas av det. Medlemsstaterna bör tillåtas

att begränsa möjligheten att upphäva avbrytandet till situationer där borgenärer inte har haft möjlighet att höras

innan avbrytandet trädde i kraft eller innan det förlängdes. Medlemsstaterna bör också tillåtas att föreskriva en

minimiperiod under vilken avbrytandet inte kan upphävas. Vid fastställandet av om det föreligger otillbörlig

skada för borgenärer bör rättsliga eller administrativa myndigheter kunna beakta om avbrytandet skulle bevara

boets sammanlagda värde och om gäldenären handlar i ond tro eller i avsikt att orsaka skada eller generellt

handlar mot borgenärsförsamlingens berättigade förväntningar.

107

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/25

(37) Detta direktiv omfattar inte bestämmelser om ersättning eller garantier för borgenärer vilkas säkerhet sannolikt

kommer att minska i värde under avbrytandet. En enskild borgenär eller en klass borgenärer skulle till exempel

lida otillbörlig skada av avbrytandet om värdet av deras fordringar skulle försämras avsevärt till följd av

avbrytandet jämfört med om inget avbrytande tillämpades, eller om borgenären missgynnas mer än andra

borgenärer med en jämförbar ställning. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva att avbrytandet får upphävas

avseende en eller flera borgenärer, en eller flera klasser av borgenärer eller samtliga borgenärer om otillbörlig

skada fastställs avseende dessa borgenärer eller klasser av borgenärer. Medlemsstaterna bör kunna besluta vem

som har rätt att begära att ett avbrytande upphävs.

(38) Ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder bör också medföra att en gäldenärs skyldighet att ansöka om ett

insolvensförfarande som skulle kunna leda till likvidation av gäldenären, eller inledandet av ett sådant förfarande

på en borgenärs begäran, skjuts upp. Sådana insolvensförfaranden bör, utöver de förfaranden som i lagstiftningen

är begränsade till sådana vars enda möjliga resultat är likvidation av gäldenären, även inbegripa sådana

förfaranden som möjliggör en rekonstruktion av gäldenären. Ett uppskjutande av inledandet av ett insolvens­

förfarande på begäran av borgenärer bör tillämpas inte bara om medlemsstaterna föreskriver ett generellt

avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder som omfattar samtliga borgenärer, utan också om medlemsstaterna

föreskriver en möjlighet till ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder som omfattar enbart ett begränsat

antal borgenärer. Medlemsstaterna bör trots detta kunna föreskriva att insolvensförfaranden kan inledas på

begäran av offentliga myndigheter som inte agerar i egenskap av borgenärer, utan i det allmänna intresset, som en

allmän åklagare.

(39) Detta direktiv bör inte hindra gäldenärer från att inom ramen för den löpande affärsverksamheten betala

fordringar från icke-berörda borgenärer och fordringar från berörda borgenärer som uppstår under avbrytandet

av enskilda verkställighetsåtgärder. För att säkerställa att borgenärer med fordringar som uppstod före inledandet

av ett förfarande för rekonstruktion eller ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder inte pressar gäldenären

att betala dessa fordringar som annars skulle minskas genom genomförandet av rekonstruktionsplanen bör

medlemsstaterna kunna föreskriva att skyldigheten för gäldenären tillfälligt upphävs avseende betalning av dessa

fordringar.

(40) Om en gäldenär blir föremål för ett insolvensförfarande kan vissa leverantörer ha avtalsenliga rättigheter,

föreskrivna genom så kallade ipso facto-klausuler, som ger dem rätt att avsluta leveransavtalet enbart på grund av

insolvensen, även om gäldenären vederbörligen har fullgjort sina skyldigheter. Ipso facto-klausuler skulle även

kunna utlösas när en gäldenär ansöker om förebyggande rekonstruktionsåtgärder. Om sådana klausuler åberopas

när gäldenären endast förhandlar om en rekonstruktionsplan eller ansöker om ett avbrytande av enskilda

verkställighetsåtgärder eller åberopas i samband med någon händelse med anknytning till avbrytandet, kan ett

förtida avslutande av avtalet ha negativa verkningar på gäldenärens verksamhet och utsikterna att rädda

verksamheten. Det är därför i dessa fall nödvändigt att föreskriva att borgenärer inte har rätt att åberopa ipso

facto-klausuler som hänvisar till förhandlingar om en rekonstruktionsplan eller ett avbrytande eller någon

liknande händelse med anknytning till avbrytandet.

(41) Ett tidigt avslutande kan äventyra ett företags förmåga att fortsätta verksamheten under rekonstruktionsförhand­

lingarna, särskilt när det gäller kontrakt om leveranser för grundläggande behov, såsom gas-, el-, vatten-,

telekommunikations- och betalkortstjänster. Medlemsstaterna bör föreskriva att borgenärer som omfattas av

avbrytandet med enskilda verkställighetsåtgärder och vilkas fordringar uppstod före avbrytandet och inte har

betalats av en gäldenär, inte har rätt att hålla inne en prestation eller avsluta, påskynda eller på annat sätt ändra

väsentliga kontrakt med återstående skyldigheter under avbrytandeperioden, förutsatt att gäldenären uppfyller

sina förpliktelser enligt sådana kontrakt som löper ut under avbrytandeperioden. Exempel på kontrakt med

återstående skyldigheter är leasing- och licensavtal, långsiktiga leveransavtal och franchiseavtal.

(42) I detta direktiv föreskrivs miniminormer för innehållet i en rekonstruktionsplan. Medlemsstaterna bör kunna

kräva ytterligare förklaringar i rekonstruktionsplanen, exempelvis vad gäller kriterierna enligt vilka borgenärerna

har grupperats, vilket kan vara relevant i fall då en skuld bara delvis täcks av säkerhet. Medlemsstaterna bör inte

åläggas att kräva ett expertutlåtande avseende det värde på tillgångarna som behöver anges i planen.

108

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/26

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

(43) Borgenärer som berörs av en rekonstruktionsplan, inklusive arbetstagare och, om det medges enligt nationell rätt,

aktieägare, bör ha rätt att rösta om antagandet av en rekonstruktionsplan. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva

begränsade undantag från denna regel. Parter som inte berörs av rekonstruktionsplanen bör inte ha rösträtt

avseende planen och deras stöd bör inte heller krävas för godkännandet av planen. Begreppet berörda parter bör

omfatta arbetstagare enbart i deras roll som borgenärer. Om medlemsstaterna beslutar att utesluta arbetstagares

fordringar från ramverket för förebyggande rekonstruktion bör arbetstagare därför inte anses vara berörda parter.

Röstningen om antagandet av en rekonstruktionsplan kan ha formen av ett formellt röstningsförfarande eller ett

samråd och en överenskommelse med en erforderlig majoritet av de berörda parterna. Om röstningen har

formen av en överenskommelse med en erforderlig majoritet, kan de berörda parter som inte deltog i denna

överenskommelse emellertid erbjudas möjlighet att ansluta sig till rekonstruktionsplanen.

(44) För att säkerställa att rättigheter som i allt väsentligt är likartade behandlas lika och att rekonstruktionsplaner

antas utan att otillbörligen skada berörda parters rättigheter, bör berörda parter behandlas i separata klasser som

motsvarar kriterierna för klassbildning enligt nationell rätt. Klassbildning innebär gruppering av berörda parter

i syfte att anta en plan på ett sätt som återspeglar deras rättigheter och fordringarnas och intressenas rang. Som

ett minimum bör borgenärer med säkerhet och borgenärer utan säkerhet alltid behandlas i separata klasser.

Medlemsstaterna bör dock kunna kräva att fler än två klasser av borgenärer bildas, inbegripet olika klasser av

borgenärer med säkerhet och borgenärer utan säkerhet samt klasser av borgenärer med efterställda fordringar.

Medlemsstaterna bör även kunna behandla andra typer av borgenärer som saknar tillräckligt enhetliga intressen,

såsom skattemyndigheter eller socialförsäkringsmyndigheter, i separata klasser. Det bör vara möjligt för

medlemsstaterna att föreskriva att fordringar med säkerhet kan delas in i fordringar med säkerhet och fordringar

utan säkerhet grundat på säkerhetsvärdering. Det bör också vara möjligt för medlemsstaterna att fastställa

särskilda regler som ger stöd för klassbildning i fall där icke-diversifierade eller på annat sätt särskilt utsatta

borgenärer, såsom arbetstagare eller små leverantörer, skulle dra nytta av sådan klassbildning.

(45) När det gäller gäldenärer som är mikroföretag eller små eller medelstora företag bör medlemsstaterna, på grund

av dessa företags relativt enkla kapitalstruktur, kunna föreskriva att undantag kan göras från skyldigheten att

behandla berörda parter i olika klasser. Om mikroföretag eller små eller medelstora företag har valt att skapa en

enda röstningsklass och denna klass röstar mot planen bör det vara möjligt för gäldenärerna att lägga fram en

annan plan, i linje med detta direktivs allmänna principer.

(46) Medlemsstaterna bör under alla omständigheter säkerställa att frågor som är av särskild betydelse för

klassbildning, såsom fordringar från anknutna parter, ges lämplig behandling i nationell rätt, och att deras

nationella rätt innehåller regler som behandlar villkorade fordringar och bestridda fordringar. Medlemsstaterna

bör tillåtas att reglera hur bestridda fordringar ska hanteras med avseende på tilldelning av rösträtt. Den rättsliga

eller administrativa myndigheten bör pröva klassbildningen, inbegripet valet av vilka borgenärer som berörs av

planen, när en rekonstruktionsplan lämnas in för fastställande. Medlemsstaterna bör dock kunna föreskriva att en

sådan myndighet även kan pröva klassbildningen i ett tidigare skede om den som föreslår planen begär validering

eller vägledning i förväg.

(47) Erforderliga majoriteter bör fastställas i nationell rätt för att säkerställa att en minoritet av berörda parter i varje

klass inte kan hindra antagandet av rekonstruktionsplaner som inte otillbörligen försämrar deras rättigheter och

intressen. Utan en majoritetsregel som binder borgenärer med säkerhet som inte samtycker skulle en tidig

rekonstruktion i många fall inte vara möjlig, till exempel i fall där en finansiell rekonstruktion behövs men

företaget annars är livskraftigt. För att säkerställa att parterna kan yttra sig om antagandet av rekonstruk­

tionsplaner i proportion till de intressen de har i företaget, bör den erforderliga majoriteten baseras på beloppet

av borgenärernas fordringar eller andelsinnehavarnas intressen i varje enskild klass. Medlemsstaterna bör

dessutom kunna kräva att majoritet uppnås bland antalet berörda parter i varje klass. Medlemsstaterna bör kunna

fastställa regler i fråga om berörda parter med rätt att rösta som inte utövar sin rätt att rösta på ett korrekt sätt

eller inte är företrädda, exempelvis regler som tillåter att dessa berörda parter beaktas med avseende på ett

tröskelvärde för deltagande eller beräkningen av en majoritet. Medlemsstaterna bör även kunna föreskriva ett

tröskelvärde för deltagande avseende omröstningen.

109

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/27

(48) Det är nödvändigt att en rättslig eller administrativ myndighet fastställer en rekonstruktionsplan, så att det

säkerställs att försämringen av borgenärernas rättigheter eller andelsinnehavarnas intressen står i proportion till

nyttan av rekonstruktionen och att de har tillgång till ett effektivt rättsmedel. Fastställande är nödvändigt

i synnerhet om det finns berörda parter som inte samtycker till planen, om rekonstruktionsplanen innehåller

bestämmelser om ny finansiering eller om planen medför en förlust av mer än 25 % av arbetsstyrkan.

Medlemsstaterna bör dock kunna föreskriva att en rättslig eller administrativ myndighets fastställande krävs även

i andra fall. Ett fastställande av en plan som medför en förlust av mer än 25 % av arbetsstyrkan bör endast vara

nödvändigt om nationell rätt tillåter att ramverk för förebyggande rekonstruktion föreskriver åtgärder med direkt

inverkan på anställningsavtal.

(49) Medlemsstaterna bör säkerställa att en rättslig eller administrativ myndighet kan avslå en rekonstruktionsplan om

det har fastställts att den försämrar rättigheterna för borgenärer eller andelsinnehavare som inte samtycker till

planen antingen till en nivå som är lägre än vad de rimligen kunde förväntas få vid en likvidation av gäldenärens

verksamhet, oberoende av om detta sker genom att gäldenärens verksamhet avvecklas eller säljs som en

fortlevande verksamhet beroende på varje gäldenärs särskilda omständigheter, eller till en nivå som är lägre än

vad de rimligen kunde förvänta sig i händelse av det näst bästa alternativa scenariot om rekonstruktionsplanen

inte fastställs. Om planen emellertid fastställs genom en mekanism för klassöverskridande ”cram-down” bör det

hänvisas till den skyddsmekanism som används i ett sådant scenario. Om medlemsstaterna väljer att göra en

värdering av gäldenären enligt fortlevnadsprincipen bör beräkningen av värdet enligt fortlevnadsprincipen ske

med beaktande av värdet av gäldenärens verksamhet på längre sikt, och inte likvidationsvärdet. Värdet enligt

fortlevnadsprincipen är som regel högre än likvidationsvärdet eftersom det är grundad på antagandet att företaget

fortsätter sin verksamhet och sina avtal med minsta möjliga störningar, med finansiella borgenärers, aktieägares

och kunders förtroende, fortsätter att generera intäkter och begränsar effekterna för arbetstagare.

(50) Även om prövningen huruvida testet om borgenärers bästa intresse uppfylls bör utföras av en rättslig eller

administrativ myndighet endast om en invändning angående rekonstruktionsplanen lämnas in med detta som

grund, i syfte att undvika att en värdering görs i varje ärende, bör medlemsstaterna kunna föreskriva att andra

villkor för fastställande kan prövas ex officio. Medlemsstaterna bör kunna lägga till andra villkor som behöver

vara uppfyllda för att en rekonstruktionsplan ska fastställas, såsom huruvida andelsinnehavare är tillräckligt

skyddade. Rättsliga eller administrativa myndigheter bör kunna vägra att fastställa rekonstruktionsplaner som inte

har rimliga utsikter att förhindra gäldenärens insolvens eller säkerställa verksamhetens livskraft. Medlemsstaterna

bör dock inte åläggas att säkerställa att en sådan bedömning görs ex officio.

(51) Ett av villkoren för fastställande av en rekonstruktionsplan bör vara att alla berörda parter underrättas om den.

Medlemsstaterna bör kunna fastställa formen för underrättelsen, att identifiera tidpunkten för underrättelsen samt

att fastställa bestämmelser om hur okända fordringar ska behandlas med avseende på underrättelse. De bör också

kunna föreskriva att icke-berörda parter ska informeras om rekonstruktionsplanen.

(52) Ett framgångsrikt test om borgenärers bästa intresse bör anses innebära att ingen borgenär som inte samtycker till

en rekonstruktionsplan får en sämre ställning enligt rekonstruktionsplanen än denne skulle ha haft antingen

i händelse av likvidation, oberoende av om gäldenärens verksamhet avvecklas eller säljs som en fortlevande

verksamhet, eller i händelse av det näst bästa alternativa scenariot om rekonstruktionsplanen inte

fastställdes. Medlemsstaterna bör kunna välja ett av dessa två tröskelvärden när de genomför testet om

borgenärers bästa intresse i nationell rätt. Testet bör tillämpas i varje fall där en plan behöver fastställas för att bli

bindande för borgenärer som inte samtycker till planen eller, beroende på omständigheterna, klasser av

borgenärer som inte samtycker till planen. Till följd av testet om borgenärers bästa intresse, där borgenärer som

är offentliga institutioner har en privilegierad status enligt nationell rätt, skulle medlemsstaterna kunna föreskriva

att planen inte kan medföra en fullständig eller partiell annullering av dessa borgenärers fordringar.

(53) En rekonstruktionsplan bör visserligen alltid antas om den majoritet som krävs i varje berörd klass stöder planen,

men en rekonstruktionsplan som inte stöds av den erforderliga majoriteten i varje berörd klass bör ändå kunna

fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet på förslag av en gäldenär eller med gäldenärens samtycke.

Om det gäller en juridisk person bör medlemsstaterna kunna besluta om huruvida gäldenären, när syftet är att

anta eller fastställa en rekonstruktionsplan, ska förstås som den juridiska personens styrelse eller en viss majoritet

av aktieägarna eller andelsinnehavarna. För att planen ska fastställas när det gäller en klassöverskridande ”cram-

down” bör den stödjas av en majoritet av de berörda parternas röstningsklasser. Minst en av dessa klasser bör

vara en klass borgenärer med säkerhet eller ha en högre rang än klassen av vanliga borgenärer utan säkerhet.

110

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/28

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

(54) Om en majoritet av röstningsklasserna inte stödjer rekonstruktionsplanen bör det ändå vara möjligt att fastställa

planen om den stöds av minst en berörd klass eller en klass av borgenärer som påverkas negativt och som, vid en

värdering av gäldenären enligt fortlevnadsprincipen, erhåller betalning eller behåller något intresse eller, om detta

föreskrivs i nationell rätt, rimligen kan antas erhålla betalning eller behålla något intresse om den normala

rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation tillämpas enligt nationell rätt. I ett sådant fall bör

medlemsstaterna kunna öka det antal klasser som krävs för att godkänna planen, utan att nödvändigtvis kräva att

alla dessa klasser, vid en värdering av gäldenären enligt fortlevnadsprincipen, ska erhålla betalning eller behålla

något intresse enligt nationell rätt. Medlemsstaterna bör emellertid inte kräva samtliga klassers samtycke.

I enlighet med detta bör, om det bara finns två klasser av borgenärer, samtycke från minst en klass anses vara

tillräckligt om övriga villkor för tillämpningen av en klassöverskridande ”cram-down” är uppfyllda. Att borgenärer

påverkas negativt bör anses innebära att det har skett en minskning av värdet på deras fordringar.

(55) När det gäller en klassöverskridande ”cram-down” bör medlemsstaterna säkerställa att klasser av berörda

borgenärer som inte samtycker inte otillbörligt skadas enligt den föreslagna planen, och medlemsstaterna bör

tillhandahålla tillräckligt skydd för dessa klasser som inte samtycker. Medlemsstaterna bör kunna skydda en klass

berörda borgenärer som inte samtycker genom att säkerställa att de behandlas minst lika gynnsamt som andra

klasser med samma rang och mer gynnsamt än klasser med lägre rang. Alternativt skulle medlemsstaterna kunna

skydda en klass berörda borgenärer som inte samtycker genom att säkerställa att sådan klass som inte samtycker

får full betalning om en klass borgenärer med lägre rang får utdelning eller behåller något intresse enligt

rekonstruktionsplanen (nedan kallad regeln om absolut prioritet). Medlemsstaterna bör ha ett bedömningsutrymme

vid genomförandet av konceptet full betalning, inbegripet i förhållande till tidpunkten för betalningen, så länge

kapitalbeloppets del av fordran och – när det gäller borgenärer med säkerhet – säkerhetens värde är skyddade.

Medlemsstaterna bör också kunna besluta genom vilka likvärdiga metoder den ursprungliga fordran skulle kunna

tillgodoses fullt ut.

(56) Medlemsstaterna bör kunna avvika från regeln om absolut prioritet, exempelvis om det anses rättvist att andelsin­

nehavare behåller vissa intressen inom ramen för planen trots att en klass med högre rang tvingas godta en

minskning av sina fordringar, eller att väsentliga leverantörer som omfattas av bestämmelsen om avbrytande av

enskilda verkställighetsåtgärder betalas före en borgenärsklass med högre rang. Medlemsstaterna bör kunna välja

vilken av de ovannämnda skyddsmekanismerna de inrättar.

(57) Samtidigt som aktieägares eller andra andelsinnehavares berättigade intressen bör skyddas, bör medlemsstaterna

säkerställa att de inte på ett otillbörligt sätt kan hindra antagandet av rekonstruktionsplaner som skulle kunna

återställa gäldenärens livskraft. Medlemsstaterna bör kunna använda sig av olika metoder för att uppnå detta mål,

till exempel att inte ge andelsinnehavare rätt att rösta om en rekonstruktionsplan och att inte låta antagandet av

en rekonstruktionsplan villkoras av en överenskommelse bland andelsinnehavare som vid en värdering av

företaget inte skulle få någon betalning eller annan ersättning om den normala rangordningen för prioritering av

fordringar i en likvidation tillämpades. Om andelsinnehavare har rätt att rösta om en rekonstruktionsplan, bör en

rättslig eller administrativ myndighet emellertid kunna fastställa planen genom att tillämpa reglerna om

klassöverskridande ”cram-down” även om en eller flera klasser av andelsinnehavare inte samtycker till den.

Medlemsstater som utesluter andelsinnehavare från röstning bör inte åläggas att tillämpa regeln om absolut

prioritet i förhållandet mellan borgenärer och andelsinnehavare. Ett annat möjligt sätt att säkerställa att andelsin­

nehavare inte på ett otillbörligt sätt hindrar antagandet av rekonstruktionsplaner skulle vara att säkerställa att

rekonstruktionsåtgärder som direkt påverkar andelsinnehavares rättigheter och som måste godkännas av en

bolagsstämma enligt bolagsrätten inte omfattas av orimligt höga majoritetskrav och att andelsinnehavare inte har

någon behörighet i fråga om rekonstruktionsåtgärder som inte direkt påverkar deras rättigheter.

(58) Flera klasser av andelsinnehavare kan behövas om det finns olika klasser av andelsinnehav med olika rättigheter.

Andelsinnehavare i mikroföretag eller små och medelstora företag som inte är rena investerare utan ägare till

företaget och bidrar till företaget på andra sätt såsom med ledningskompetens kanske saknar incitament att

rekonstruera under sådana förhållanden. Därför bör klassöverskridande ”cram-down” vara frivilligt för gäldenärer

som är mikroföretag eller små och medelstora företag.

(59) Rekonstruktionsplanen bör, med avseende på dess genomförande, göra det möjligt för andelsinnehavare

i mikroföretag eller små och medelstora företag att tillhandahålla icke-monetärt rekonstruktionsstöd genom att de

utnyttjar till exempel sin erfarenhet, sitt anseende eller sina affärskontakter.

111

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/29

(60) Arbetstagare bör åtnjuta fullständigt arbetsrättsligt skydd under förfarandena för förebyggande rekonstruktion.

I synnerhet bör detta direktiv inte påverka arbetstagares rättigheter som garanteras av rådets direktiv

98/59/EG (¹²) och 2001/23/EG (¹³), samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG (¹⁴),

2008/94/EG (¹⁵) och 2009/38/EG (¹⁶). De skyldigheter i fråga om information till och samråd med arbetstagare

enligt nationell rätt som införlivar de ovannämnda direktiven behålls helt oförändrade. Detta innefattar

skyldigheter att informera och samråda med arbetstagarrepresentanter om beslutet att använda ett ramverk för

förebyggande rekonstruktion i enlighet med direktiv 2002/14/EG.

(61) Arbetstagare och deras representanter bör få information om den föreslagna rekonstruktionsplanen i den

utsträckning detta föreskrivs i unionsrätten så att de kan göra en grundlig bedömning av de olika scenarierna.

Arbetstagare och deras representanter bör dessutom involveras i den utsträckning som är nödvändig för att

uppfylla kraven på samråd i unionsrätten. Med hänsyn till behovet att säkerställa en lämplig skyddsnivå för

arbetstagare bör medlemsstaterna vara skyldiga att utesluta arbetstagares utestående fordringar från ett eventuellt

avbrytande av verkställighet oberoende av om dessa fordringar uppkommer innan eller efter det att avbrytandet

beviljas. Ett avbrytande av verkställigheten av arbetstagares utestående fordringar bör vara tillåtet endast för de

belopp och den period avseende vilka betalningen av sådana fordringar effektivt garanteras på en liknande nivå

på andra sätt enligt nationell rätt. Om det i nationell rätt föreskrivs begränsningar av garantiinstitutioners ansvar,

antingen vad avser garantins längd eller det belopp som betalas ut till arbetstagare, bör arbetstagare kunna få sina

fordringar gentemot arbetsgivaren verkställda även under tiden för avbrytandet av verkställighet. Alternativt bör

medlemsstaterna kunna undanta arbetstagares fordringar från tillämpningsområdet för ramarna för förebyggande

rekonstruktion och föreskriva skydd för dem enligt nationell rätt.

(62) Om en rekonstruktionsplan medför en överlåtelse av en del av ett företag eller en verksamhet bör arbetstagares

rättigheter som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden, särskilt rätten till lön, skyddas

i enlighet med artiklarna 3 och 4 i direktiv 2001/23/EG, utan att det påverkar de särskilda regler som är

tillämpliga i fall av insolvensförfaranden enligt artikel 5 i det direktivet och särskilt de möjligheter som föreskrivs

i artikel 5.2 i det direktivet. Det här direktivet bör inte påverka rätten till information och samråd, vilka

garanteras enligt direktiv 2002/14/EG, inklusive om beslut som kan medföra väsentliga förändringar i arbetsorga­

nisationen eller anställningsavtalen i syfte att nå en överenskommelse om sådana beslut. Dessutom bör, enligt det

här direktivet, arbetstagare ha rätt att rösta om planen om deras fordringar påverkas av rekonstruktionsplanen.

I fråga om röstning om rekonstruktionsplanen bör medlemsstaterna kunna besluta att placera arbetstagare i en

separat klass från övriga borgenärer.

(63) Rättsliga eller administrativa myndigheter bör besluta om en värdering av verksamheten –antingen vid likvidation

eller i det näst bästa alternativa scenariot, om rekonstruktionsplanen inte fastställdes – enbart om en berörd part

som inte samtycker invänder mot rekonstruktionsplanen. Detta bör inte hindra att medlemsstaterna gör

värderingar i ett annat sammanhang enligt nationell rätt. Ett sådant beslut bör emellertid också kunna bestå av ett

godkännande av en sakkunnigvärdering eller en värdering som lagts fram av gäldenären eller någon annan part

i ett tidigare skede av processen. Om beslut fattas om att göra en värdering bör medlemsstaterna kunna

föreskriva särskilda regler, separat från den allmänna civilprocessrätten, för en värdering i rekonstruktionsärenden,

i syfte att säkerställa att den utförs skyndsamt. Ingenting i detta direktiv bör påverka reglerna om bevisbörda

i nationell rätt i händelse av en värdering.

(64) En rekonstruktionsplans bindande verkan bör vara begränsad till de berörda parter som medverkade i antagandet

av planen. Medlemsstaterna bör kunna fastställa vad medverkan innebär för en borgenär, inbegripet i händelse av

okända borgenärer eller borgenärer med framtida fordringar. Till exempel bör medlemsstaterna kunna besluta hur

man ska hantera borgenärer som har mottagit anmälan på ett korrekt sätt men som inte deltog i förfarandena.

(¹²) Rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar

(EGT L 225, 12.8.1998, s. 16).

(¹³) Rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares

rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 22.3.2001, s. 16).

(¹⁴) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och

samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen (EGT L 80, 23.3.2002, s. 29).

(¹⁵) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens

(EUT L 283, 28.10.2008, s. 36).

(¹⁶) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/38/EG av den 6 maj 2009 om inrättande av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande

i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare (EUT L 122, 16.5.2009,

s. 28).

112

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/30

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

(65) Berörda parter med berättigat intresse bör kunna överklaga ett beslut att fastställa en rekonstruktionsplan utfärdat

av en administrativ myndighet. Medlemsstaterna bör också kunna införa möjligheten att välja att överklaga ett

beslut att fastställa en rekonstruktionsplan utfärdat av en rättslig myndighet. För att säkerställa att planen är

ändamålsenlig samt för att minska osäkerhet och undvika oberättigade förseningar bör överklaganden som regel

dock inte ha suspensiv verkan och därför inte hindra genomförandet av en rekonstruktionsplan. Medlemsstaterna

bör kunna fastställa och begränsa grunderna för överklagande. Om beslutet att fastställa planen överklagas bör

medlemsstaterna kunna tillåta att den rättsliga myndigheten utfärdar ett preliminärt eller summariskt beslut som

skyddar verkställigheten och genomförandet av planen från konsekvenserna av att det pågående överklagandet

bifalls. Om ett överklagande bifalls bör rättsliga eller administrativa myndigheter kunna överväga en ändring av

planen som ett alternativ till att undanröja planen, om medlemsstaterna föreskriver en sådan möjlighet, och även

en bekräftelse av planen utan ändringar. Det bör vara möjligt för parterna att föreslå ändringarna av planen eller

rösta om dem, på eget initiativ eller på den rättsliga myndighetens begäran. Medlemsstaterna skulle också kunna

föreskriva ersättning för ekonomiska förluster till den part vars överklagande bifölls. Det bör vara möjligt att

genom nationell rätt hantera ett potentiellt nytt avbrytande eller en förlängning av avbrytandet för det fall att den

rättsliga myndigheten beslutar att överklagandet har suspensiv verkan.

(66) En rekonstruktionsplans framgång beror på om finansiellt stöd beviljas gäldenären för att stödja, för det första,

företagets verksamhet under rekonstruktionsförhandlingarna och, för det andra, genomförandet av rekonstruk­

tionsplanen efter det att den har fastställts. Finansiellt stöd bör förstås i vid bemärkelse, inbegripet såsom

tillhandahållande av pengar eller tredjepartsgarantier och leverans av varulager, inventering, råvaror samt gas,

vatten eller el, exempelvis genom att bevilja gäldenären en längre återbetalningsperiod. Tillfällig finansiering och

ny finansiering bör därför undantas från talan om återvinning som syftar till att förklara sådan finansiering

ogiltig, eller möjlig att förklara ogiltig, eller icke verkställbar som en handling som är till skada för borgenärskol­

lektivet i samband med senare insolvensförfaranden.

(67) Nationell insolvenslagstiftning om återvinningstalan avseende tillfällig och ny finansiering eller som föreskriver att

nya långivare kan ådra sig civilrättsliga, administrativa eller straffrättsliga påföljder för kreditgivning till låntagare

i ekonomiska svårigheter skulle kunna äventyra tillgången till finansiering som är nödvändig för att nå framgång

med förhandlingar om och genomförande av en rekonstruktionsplan. Detta direktiv bör inte påverka andra

grunder för att förklara ny eller tillfällig finansiering ogiltig eller möjlig att förklara ogiltig, eller icke verkställbar,

eller för att aktivera civilrättsligt, administrativt eller straffrättsligt ansvar för dem som tillhandahåller sådan

finansiering såsom föreskrivs i nationell rätt. Sådana andra grunder skulle bland annat kunna innefatta bedrägeri,

ond tro, en viss typ av förhållande mellan parterna som skulle kunna anses som en intressekonflikt, såsom i fallet

med transaktioner mellan närstående parter eller mellan aktieägarna och företaget, eller transaktioner där en part

erhållit värde eller säkerhet som parten vid transaktionstillfället eller på grund av transaktionssättet inte hade rätt

till.

(68) När tillfällig finansiering beviljas vet inte parterna om rekonstruktionsplanen slutligen kommer att fastställas eller

inte. Medlemsstaterna bör därför inte åläggas att begränsa skyddet för tillfällig finansiering till fall där planen

antagits av borgenärer eller fastställts av en rättslig eller administrativ myndighet. För att undvika potentiellt

missbruk bör endast sådan finansiering skyddas som är rimligen och omedelbart nödvändig för att gäldenärens

verksamhet ska kunna fortsätta att drivas eller överleva, eller för att bevara eller öka värdet på verksamheten

i avvaktan på fastställandet av en rekonstruktionsplan. Detta direktiv bör vidare inte hindra medlemsstaterna från

att införa en mekanism för förhandskontroll av tillfällig finansiering. Medlemsstaterna bör kunna begränsa

skyddet för ny finansiering till de fall där planen har fastställts av en rättslig eller administrativ myndighet och

skyddet för tillfällig finansiering till fall där den förhandskontrolleras. En mekanism för förhandskontroll av

tillfällig finansiering eller andra transaktioner skulle kunna tillämpas av en förvaltare på området för

rekonstruktion, av en borgenärskommitté eller av en rättslig eller administrativ myndighet. Skydd mot talan om

återvinning och skydd mot personlig ansvarighet är minimigarantier som bör tillerkännas tillfällig finansiering

och ny finansiering. Att uppmuntra nya långivare att ta den ökade risk det innebär att investera i en livskraftig

gäldenär i ekonomiska svårigheter kan dock kräva ytterligare incitament, såsom till exempel att ge sådan

finansiering prioritet åtminstone över fordringar utan säkerhet i ett senare insolvensförfarande.

113

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/31

(69) I syfte att främja en kultur där förebyggande rekonstruktion används i ett tidigt skede är det önskvärt att

transaktioner som är rimligen och omedelbart nödvändiga för förhandlingen eller genomförandet av en

rekonstruktionsplan också ges skydd mot återvinningstalan i senare insolvensförfaranden. Rättsliga eller

administrativa myndigheter bör, när de prövar om kostnader och avgifter är rimliga och omedelbart nödvändiga,

exempelvis kunna beakta prognoser och uppskattningar som lämnats till berörda parter, en borgenärskommitté,

en förvaltare på området för rekonstruktion eller den rättsliga eller administrativa myndigheten. I detta syfte bör

medlemsstaterna även kunna kräva att gäldenärer tillhandahåller och uppdaterar relevanta uppskattningar. Sådant

skydd bör öka säkerheten avseende transaktioner med företag beträffande vilka det är känt att de befinner sig

i ekonomiska svårigheter och undanröja rädslan hos borgenärer och investerare för att alla sådana transaktioner

skulle kunna förklaras ogiltiga om rekonstruktionen misslyckas. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva en

tidpunkt som infaller innan förfarandet för förebyggande rekonstruktion inleds och innan avbrytandet av enskilda

verkställighetsåtgärder beviljas, från och med vilken avgifter och kostnader för förhandling om, antagande av,

fastställande av eller anlitande av professionell rådgivning för rekonstruktionsplanen börjar omfattas av skyddet

mot återvinningstalan. I händelse av andra betalningar och utbetalningar och skydd av betalning av löner till

arbetstagare kan en sådan startpunkt också vara när ett avbrytande beviljas eller ett förfarande för förebyggande

rekonstruktion inleds.

(70) För att ytterligare främja förebyggande rekonstruktion är det viktigt att säkerställa att företagsledare inte avskräcks

från att göra rimliga affärsmässiga bedömningar eller ta rimliga affärsmässiga risker, särskilt om det skulle öka

chanserna för att rekonstruera potentiellt livskraftiga företag. Om företaget har ekonomiska svårigheter bör

företagsledare vidta åtgärder för att minimera förlusterna och undvika insolvens, som att anlita professionell

rådgivning, inbegripet om rekonstruktion och insolvens, exempelvis genom att i tillämpliga fall använda verktyg

för tidig varning, skydda företagets tillgångar i syfte att maximera värdet och undvika förlust av centrala

tillgångar, se över verksamhetens struktur och funktion för att undersöka livskraften och minska utgifterna, avstå

från att utsätta företaget för typer av transaktioner som kan bli föremål för återvinning om det inte är

affärsmässigt berättigat, fortsätta att handla under omständigheter där det är lämpligt i syfte att maximera

företagets värde enligt fortlevnadsprincipen samt förhandla med borgenärer och inleda förfaranden för

förebyggande rekonstruktion.

(71) Om gäldenären är nära insolvens är det också viktigt att skydda borgenärernas berättigade intressen från

ledningsbeslut som kan inverka på sammansättningen av gäldenärens bo, särskilt om sådana beslut skulle kunna

leda till ytterligare värdeminskningar av den del av boet som är tillgänglig för rekonstruktion eller utdelning till

borgenärer. Det är därför nödvändigt att säkerställa att företagsledare under sådana omständigheter undviker varje

uppsåtligt eller grovt oaktsamt handlande som leder till personlig vinning på bekostnad av intressenter och att de

undviker att godkänna transaktioner till ett värde under marknadsvärdet eller att vidta åtgärder som leder till att

en eller flera intressenter otillbörligt prioriteras. Medlemsstaterna bör kunna genomföra motsvarande

bestämmelser i detta direktiv genom att säkerställa att rättsliga eller administrativa myndigheter, när de bedömer

huruvida en företagsledare ska hållas ansvarig för åsidosättande av omsorgsplikten, beaktar regler om

företagsledares skyldigheter i detta direktiv. Detta direktiv syftar inte till att skapa en hierarki bland de olika

parter vars intressen måste ges vederbörlig hänsyn. Medlemsstaterna bör dock kunna besluta om en sådan

hierarki. Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas nationella regler om beslutsprocesserna i företag.

(72) Entreprenörer som utövar en näringsverksamhet, en affärsverksamhet eller ett hantverk eller som är verksamma

i ett yrke som egenföretagare kan riskera att bli insolventa. Skillnaderna mellan medlemsstaterna i fråga om

möjligheter till en nystart skulle kunna uppmuntra överskuldsatta eller insolventa entreprenörer att flytta till en

annan medlemsstat än den där de är etablerade i syfte att få kortare skuldavskrivningsperioder eller mer attraktiva

villkor för skuldavskrivning, vilket leder till rättslig osäkerhet och kostnader för borgenärerna när de ska driva in

sina fordringar. Vidare är effekterna av insolvens, särskilt det sociala stigmat, de rättsliga följderna, såsom att

entreprenörer utesluts från att starta och driva företagsverksamhet, och den fortlöpande oförmågan att betala av

sina skulder faktorer som i hög grad avskräcker entreprenörer från att starta en verksamhet eller söka en andra

chans, trots att det finns belägg för att entreprenörer som har blivit insolventa har större förutsättningar att bli

framgångsrika nästa gång.

114

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/32

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

(73) Det bör därför vidtas åtgärder för att minska de negativa effekterna av överskuldsättning eller insolvens för

entreprenörer, särskilt genom att tillåta en fullständig skuldavskrivning efter en viss tid och genom att begränsa

varaktigheten av näringsförbud som åläggs i samband med en gäldenärs överskuldsättning eller

insolvens. Begreppet insolvens bör definieras i nationell rätt och skulle kunna ha formen av överskuldsättning.

Begreppet entreprenör i den mening som avses i detta direktiv bör inte ha någon bäring på chefers eller

företagsledares ställning, som bör behandlas i enlighet med nationell rätt. Medlemsstaterna bör kunna besluta hur

tillgång till skuldavskrivning ska erhållas, inklusive möjligheten att kräva att gäldenären begär skuldavskrivning.

(74) Medlemsstaterna bör kunna föreskriva en möjlighet att anpassa insolventa entreprenörers återbetalningsskyl­

digheter om deras ekonomiska situation förändras avsevärt, oavsett om den förbättras eller försämras. Detta

direktiv bör inte kräva att en betalningsplan stöds av en majoritet av borgenärerna. Medlemsstaterna bör kunna

föreskriva att entreprenörer inte är förhindrade att starta en ny verksamhet inom samma område eller ett annat

område under genomförandet av betalningsplanen.

(75) Skuldavskrivning bör vara tillgänglig i förfaranden som omfattar en betalningsplan, en realisering av tillgångar

eller en kombination av dessa. Vid genomförandet av dessa regler bör medlemsstaterna kunna välja fritt bland

dessa alternativ. Om mer än ett förfarande som leder till skuldavskrivning är tillgängligt enligt nationell rätt bör

medlemsstaterna säkerställa att åtminstone ett av dessa förfaranden ger insolventa entreprenörer möjlighet till

fullständig skuldavskrivning inom en period på högst tre år. Vid förfaranden som består av en kombination av en

realisering av tillgångar och en betalningsplan bör avskrivningsperioden börja löpa senast den dag då

betalningsplanen fastställs av en domstol eller börjar genomföras, till exempel från och med den första

avbetalningen enligt planen, men den kan också börja löpa tidigare, till exempel när ett beslut om att inleda

förfarandet fattas.

(76) Vid förfaranden som inte omfattar en betalningsplan bör avskrivningsperioden inledas senast vid den tidpunkt då

en rättslig eller administrativ myndighet beslutar att inleda förfarandet eller då insolvensboet upprättas. För

beräkningen av avskrivningsperioden i enlighet med detta direktiv kan medlemsstaterna föreskriva att begreppet

inledande av förfarande inte omfattar preliminära åtgärder, såsom säkerhetsåtgärder eller utnämning av en

preliminär insolvensförvaltare, om inte sådana åtgärder möjliggör realisering av tillgångar, däribland avyttring och

fördelning av tillgångar till borgenärer. Upprättandet av insolvensboet bör inte nödvändigtvis förutsätta ett

formellt beslut eller ett formellt fastställande från en rättslig eller administrativ myndighet, om ett sådant beslut

inte krävs i enlighet med nationell rätt, och skulle kunna bestå i inlämning av förteckningen över tillgångar och

skulder.

(77) Om det förfarande som leder till en skuldavskrivning innebär en realisering av en entreprenörs tillgångar bör

inget hindra medlemsstaterna från att föreskriva att begäran om skuldavskrivning ska behandlas separat från

realiseringen av tillgångar, förutsatt att en sådan begäran utgör en integrerad del av det förfarande som leder till

avskrivning enligt detta direktiv. Medlemsstaterna bör kunna besluta om reglerna om bevisbördan för att

skuldavskrivningen ska fungera, vilket innebär att entreprenörer bör kunna åläggas en rättslig skyldighet att

bevisa att deras skyldigheter efterlevs.

(78) En fullständig skuldavskrivning eller näringsförbud som löper ut efter en period på högst tre år är inte lämpligt

under alla omständigheter, och det kan därför vara nödvändigt att införa avvikelser från denna regel om de är

vederbörligen motiverade av skäl som fastställts i nationell rätt. Sådana avvikelser bör till exempel införas om

gäldenären är ohederlig eller har handlat i ond tro. Om entreprenörer inte antas vara hederliga och handla i god

tro enligt nationell rätt bör bevisbördan för att de är hederliga och handlar i god tro inte göra det onödigt svårt

eller betungande för dem att bli föremål för förfarandet.

115

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/33

(79) När de rättsliga eller administrativa myndigheterna fastställer huruvida en entreprenör har varit ohederlig kan de

beakta omständigheter såsom skuldens art och omfattning, vid vilken tidpunkt skulden uppstod, vilka

ansträngningar entreprenören har gjort för att betala skulden och uppfylla rättsliga skyldigheter, inbegripet

offentliga tillståndskrav och kravet på korrekt bokföring, handlingar från entreprenörens sida i syfte att hindra

åtgärder från borgenärers sida, uppfyllande av skyldigheter när det råder sannolikhet för insolvens som åligger

entreprenörer som är företagsledare samt efterlevnad av konkurrens- och arbetsrätt på unionsnivå och nationell

nivå. Det bör också vara möjligt att inrätta avvikelser om entreprenören inte har uppfyllt vissa rättsliga

skyldigheter, inbegripet skyldigheter att maximera utdelningen till borgenärer som skulle kunna utgöras av en

allmän skyldighet att generera intäkter eller tillgångar. Det bör vidare vara möjligt att införa specifika avvikelser

om det behövs för att garantera jämvikten mellan gäldenärens rättigheter och en eller flera borgenärers

rättigheter, till exempel om en borgenär är en fysisk person som behöver mer skydd än gäldenären.

(80) En avvikelse kan också vara motiverad när kostnaderna för det förfarande som leder till skuldavskrivning,

inklusive avgifterna till rättsliga och administrativa myndigheter och arvoden till förvaltare, inte

täcks. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva att fördelarna med en fullständig avskrivning kan upphävas om till

exempel gäldenärens ekonomiska situation förbättras avsevärt på grund av en oväntad händelse eller till följd av

en lotterivinst, ett arv eller en gåva. Inget bör hindra medlemsstaterna från att föreskriva ytterligare avvikelser

under väldefinierade omständigheter och när det är vederbörligen motiverat.

(81) Om det enligt nationell rätt finns ett vederbörligen motiverat skäl kan det vara lämpligt att begränsa möjligheten

till skuldavskrivning för vissa skuldkategorier. Det bör endast vara möjligt för medlemsstaterna att undanta

skulder med säkerhet från skulder som kan avskrivas upp till säkerhetens värde enligt nationell rätt, medan resten

av skulden bör behandlas som skuld utan säkerhet. Medlemsstaterna bör kunna utesluta ytterligare

skuldkategorier när det är vederbörligen motiverat.

(82) Medlemsstaterna bör kunna föreskriva att rättsliga eller administrativa myndigheter antingen på eget initiativ eller

på begäran av en person med ett legitimt intresse kan kontrollera att entreprenörerna uppfyller villkoren för att

erhålla fullständig skuldavskrivning.

(83) Om en entreprenörs tillstånd eller licens att fortsätta ett visst hantverk, en viss affärsverksamhet eller

näringsverksamhet eller ett visst yrke har nekats eller återkallats till följd av ett näringsförbud, bör detta direktiv

inte hindra medlemsstaterna från att kräva att entreprenören lämnar in en ansökan om ett nytt sådant tillstånd

eller en ny sådan licens efter det att näringsförbudet har upphört att gälla. Om en myndighet i en medlemsstat

antar ett beslut om en verksamhet som står under särskild övervakning bör det vara möjligt att, även efter det att

näringsförbudsperioden har löpt ut, även ta hänsyn till att den insolventa entreprenören har erhållit en

skuldavskrivning i enlighet med detta direktiv.

(84) Personliga skulder och företagsskulder som inte kan skiljas åt på ett rimligt sätt, till exempel om en tillgång

används såväl inom ramen för entreprenörens yrkesverksamhet som utanför den, bör behandlas i ett och samma

förfarande. Om medlemsstaterna föreskriver att sådana skulder är föremål för olika insolvensförfaranden behövs

en samordning mellan dessa förfaranden. Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas möjlighet att välja att

behandla en entreprenörs samtliga skulder i ett och samma förfarande. Inget bör hindra medlemsstater där

entreprenörer tillåts fortsätta sin verksamhet för egen räkning under ett insolvensförfarande från att föreskriva att

sådana entreprenörer kan bli föremål för ett nytt insolvensförfarande om deras fortsatta verksamhet blir

insolvent.

(85) Det är nödvändigt att bevara och öka insynen och förutsebarheten i förfarandena när det gäller att ge resultat

som gynnar företagens fortlevnad och entreprenörers möjlighet till en andra chans, eller som tillåter en effektiv

avveckling av icke-livskraftiga företag. Det är också nödvändigt att förkorta de överdrivet långa insolvensför­

farandena i många medlemsstater, vilka leder till rättsosäkerhet för borgenärer och investerare och låga

återvinningsgrader. Med tanke på de förstärkta mekanismer för samarbete mellan domstolar och förvaltare

i gränsöverskridande ärenden som inrättats genom förordning (EU) 2015/848, bör professionalismen hos alla

involverade aktörer bringas till jämförbara höga nivåer i hela unionen. För att uppnå dessa mål bör

medlemsstaterna säkerställa att anställda vid de rättsliga och administrativa myndigheterna som handlägger

förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning får lämplig utbildning och har den

sakkunskap som krävs för att de ska kunna fullgöra sitt ansvar. Sådan utbildning och sakkunskap kan även

förvärvas under utövandet av uppdraget som ledamot vid en rättslig eller administrativ myndighet eller, före

utnämningen till ett sådant uppdrag, under utövandet av andra relevanta uppdrag.

116

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/34

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

(86) Sådan utbildning och sakkunskap bör göra det möjligt att fatta beslut med potentiellt betydande ekonomisk och

social inverkan på ett effektivt sätt och bör inte leda till att anställda vid en rättslig myndighet uteslutande måste

hantera frågor om rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning. Medlemsstaterna bör säkerställa att

förfarandena rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning kan genomföras effektivt och snabbt.

Effektiva sätt att uppnå rättssäkra och ändamålsenliga förfaranden skulle kunna vara att inrätta specialdomstolar

eller specialavdelningar eller att utnämna specialiserade domare i enlighet med nationell rätt liksom att

koncentrera behörigheten till ett begränsat antal rättsliga eller administrativa myndigheter. Medlemsstaterna bör

inte vara skyldiga att kräva att förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning ska prioriteras

framför andra förfaranden.

(87) Medlemsstaterna bör också säkerställa att förvaltare på området för rekonstruktion, insolvens och

skuldavskrivning som utses av rättsliga och administrativa myndigheter (nedan kallade förvaltare) får lämplig

utbildning, att de utses på ett öppet sätt med beaktande av behovet att säkerställa effektiva förfaranden, att de står

under lämplig tillsyn när de utför sina uppgifter, och att de utför sina uppgifter med integritet. Det är viktigt att

säkerställa att förvaltare följer normer för sådana uppgifter, såsom att teckna yrkesansvarsförsäkring. Lämplig

utbildning, kvalifikationer och sakkunskaper för förvaltare skulle också kunna förvärvas genom utövande av det

relevanta yrket. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att själva tillhandahålla den nödvändiga utbildningen, utan

denna skulle kunna tillhandahållas av till exempel yrkesorganisationer eller andra organ. Insolvensförvaltare enligt

definitionen i förordning (EU) 2015/848 bör omfattas av detta direktivs tillämpningsområde.

(88) Detta direktiv bör inte förhindra medlemsstaterna att föreskriva att förvaltare väljs av en gäldenär, av borgenärer

eller av en borgenärskommitté från en förteckning eller en pool som på förhand har godkänts av en rättslig eller

administrativ myndighet. Vid val av förvaltare bör gäldenären, borgenärerna eller borgenärskommittén ges

utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller förvaltarens sakkunskap och erfarenhet i allmänhet och kraven

i ett visst ärende. Gäldenärer som är fysiska personer bör undantas helt från en sådan plikt. I ärenden med

gränsöverskridande inslag bör det vid utnämningen av förvaltaren bland annat tas hänsyn till förvaltarens

förmåga att efterleva skyldigheterna, enligt förordning (EU) 2015/848, att kommunicera och samarbeta med

insolvensförvaltare och utländska rättsliga eller administrativa myndigheter i andra medlemsstater, samt till deras

personalresurser och administrativa resurser för att handlägga potentiellt omfattande ärenden. Inget bör hindra

medlemsstaterna från att föreskriva att en förvaltare ska väljas genom andra metoder, såsom slumpvist urval med

hjälp av en programvara, förutsatt att det säkerställs att vederbörlig hänsyn tas till förvaltarens erfarenhet och

sakkunskap vid användandet av de metoderna. Medlemsstaterna bör kunna besluta om hur man invänder mot

valet eller utseendet av en förvaltare eller hur man begär att förvaltaren byts ut, till exempel genom en borgenärs­

kommitté.

(89) Förvaltare bör omfattas av tillsyns- och regleringsmekanismer som bör innefatta ändamålsenliga åtgärder för

ansvarsskyldighet för förvaltare som har brustit vid fullgörandet av sina uppgifter, exempelvis att en förvaltares

arvode sänks, att förvaltaren utestängs från förteckningen eller poolen med förvaltare som kan utnämnas vid

insolvensärenden, samt i tillämpliga fall disciplinära eller administrativa sanktioner eller straffrättsliga påföljder.

Sådana tillsyns- och regleringsmekanismer bör inte påverka tillämpningen av bestämmelser i nationell rätt om

civilrättsligt skadeståndsansvar vid brott mot avtalsförpliktelser eller utomobligatoriska förpliktelser.

Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att inrätta särskilda myndigheter eller organ. Medlemsstaterna bör

säkerställa att information om de administrativa myndigheter som utövar tillsyn över förvaltare är allmänt

tillgänglig. En hänvisning till exempelvis den rättsliga eller administrativa myndigheten bör i sig vara tillräcklig

som information. Det bör i princip vara möjligt att uppnå sådana standarder utan att det är nödvändigt att skapa

nya yrken eller kvalifikationer i nationell rätt. Medlemsstater bör kunna tillämpa bestämmelserna om utbildning

och tillsyn över förvaltare även på andra förvaltare som inte omfattas av detta direktiv. Medlemsstaterna bör inte

vara skyldiga att föreskriva att tvister om förvaltares ersättning ska prioriteras framför andra förfaranden.

(90) För att ytterligare förkorta förfarandena, underlätta för borgenärer att delta i förfaranden rörande rekonstruktion,

insolvens och skuldavskrivning och säkerställa likartade förhållanden för borgenärer oberoende av var i unionen

de befinner sig, bör medlemsstaterna inrätta bestämmelser som ger gäldenärer, borgenärer, förvaltare och rättsliga

och administrativa myndigheter möjlighet att använda medel för elektronisk kommunikation. Därför bör vissa

steg i förfarandet kunna utföras med elektronisk kommunikation, såsom borgenärers anmälan av fordringar,

underrättelser till borgenärer och ingivande av invändningar och överklaganden. Medlemsstaterna bör kunna

föreskriva att underrättelser till en borgenär endast kan skickas elektroniskt om den berörda borgenären i förväg

gett sitt samtycke till elektronisk kommunikation.

117

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/35

(91) Parterna i förfarande för rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning bör inte vara skyldiga att använda sig av

elektroniska kommunikationsmedel om det inte är obligatoriskt enligt nationell rätt, utan att detta påverkar

medlemsstaternas möjlighet att inrätta ett obligatoriskt system för elektronisk registrering och delgivning av

dokument i förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning. Medlemsstaterna bör kunna

välja medel för elektronisk kommunikation. Exempel på sådana medel skulle kunna vara ett för ändamålet

upprättat system för elektronisk överföring av sådana dokument eller användning av e-post, utan att det är till

hinder för medlemsstaternas möjlighet att inrätta funktioner som säkerställer säkerheten i den elektroniska

kommunikationen, exempelvis elektronisk signatur, eller betrodda tjänster såsom elektroniska tjänster för

rekommenderade leveranser, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (¹⁷).

(92) Det är viktigt att samla in tillförlitliga och jämförbara uppgifter om hur förfarandena för rekonstruktion,

insolvens och skuldavskrivning fungerar för att övervaka genomförandet och tillämpningen av detta direktiv.

Medlemsstaterna bör därför samla in och aggregera uppgifter som är tillräckligt detaljerade för att möjliggöra en

korrekt bedömning av hur direktivet fungerar i praktiken och meddela dessa uppgifter till kommissionen.

Meddelandeformuläret för överföring av sådana uppgifter till kommissionen bör upprättas av kommissionen

biträdd av en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 182/2011 (¹⁸). Formuläret bör omfatta en förteckning över de huvudsakliga resultaten av förfaranden som är

gemensamma för alla medlemsstater. Exempelvis kan sådana huvudsakliga resultat när det gäller ett rekonstruk­

tionsförfarande vara att planen fastställs av en domstol, att planen inte fastställs av en domstol, eller att

rekonstruktionsförfaranden omvandlas till likvideringsförfaranden eller avslutas på grund av att likvideringsför­

faranden inletts innan planen fastställdes av en domstol. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att tillhandahålla

en uppdelning efter typ av resultat när det gäller de förfaranden som avslutas innan relevanta åtgärder vidtas,

men skulle i stället kunna ange ett samlat antal för alla förfaranden som avvisas, avslås eller dras tillbaka innan de

inleds.

(93) Kommunikationsformuläret bör innehålla en lista med valmöjligheter som medlemsstaterna kan använda när de

fastställer en gäldenärs storlek, med hänvisning till en eller flera av delarna i definitionen av mikroföretag samt

små företag och medelstora företag och stora företag som är samma i alla medlemsstaters lagstiftning. Listan bör

innefatta valmöjligheten att fastställa en gäldenärs storlek endast på grundval av antalet arbetstagare. Formuläret

bör ange parametrarna för genomsnittliga kostnader och genomsnittliga återvinningsgrader, angående vilka

medlemsstaterna bör kunna samla in uppgifter om frivilligt, ge vägledning om aspekter som kan tas i beaktande

när medlemsstaterna använder sig av en urvalsteknik, till exempel om urvalets storlek för att säkerställa represen­

tativitet vad gäller geografisk fördelning samt gäldenärens och industrins storlek, och innehålla en möjlighet för

medlemsstaterna att lämna ytterligare tillgänglig information, till exempel om det totala beloppet för gäldenärers

tillgångar och skulder.

(94) Finansmarknadernas stabilitet är i hög grad beroende av avtal om finansiell säkerhet, särskilt när säkerhet

tillhandahålls i samband med deltagande i utsedda system eller i centralbankstransaktioner och när marginalsä­

kerheter tillhandhålls till centrala motparter. Eftersom värdet på de finansiella instrument som ställs som säkerhet

kan fluktuera mycket, är det viktigt att realisera deras värde snabbt innan det går ner. Bestämmelserna i Europapar­

lamentets och rådets direktiv 98/26/EG (¹⁹) och 2002/47/EG (²⁰) och förordning (EU) nr 648/2012 bör därför

tillämpas trots bestämmelserna i det här direktivet. Medlemsstaterna bör tillåtas att undanta nettningsavtal,

inbegripet slutavräkning, från effekterna av avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder även under

omständigheter då de inte täcks av direktiv 98/26/EG och 2002/47/EG och förordning (EU) nr 648/2012, om

sådana avtal är verkställbara enligt lagarna i den relevanta medlemsstaten även om insolvensförfaranden har

inletts.

(¹⁷) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för

elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (EUT L 257, 28.8.2014, s. 73).

(¹⁸) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer

för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

(¹⁹) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar

och värdepapper (EGT L 166, 11.6.1998, s. 45).

(²⁰) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (EGT L 168, 27.6.2002,

s. 43).

118

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/36

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

Detta skulle kunna vara fallet för ett betydande antal ramavtal som används i stor utsträckning inom finans-,

energi- och råvarumarknaderna, både av icke-finansiella och finansiella motparter. Sådana arrangemang minskar

systemrisker på derivatmarknader i synnerhet. Sådana arrangemang kan därför undantas från begränsningar som

insolvenslagstiftning föreskriver för kontrakt med återstående skyldigheter. Medlemsstaterna bör i enlighet med

detta även tillåtas att undanta lagstadgade nettningsavtal från verkningarna av avbrytandet av enskilda verkställig­

hetsåtgärder, inbegripet slutavräkningsavtal som är verkställbara även om insolvensförfaranden inleds. Det belopp

som blir resultatet av nettningsavtal, inbegripet slutavräkningsavtal, bör emellertid omfattas av avbrytandet av

enskilda verkställighetsåtgärder.

(95) Medlemsstater som är parter i konventionen om internationella säkerhetsrätter i lösa saker, undertecknad

i Kapstaden den 16 november 2001, och dess protokoll bör kunna fortsätta att fullgöra sina befintliga

internationella skyldigheter. Bestämmelserna i detta direktiv beträffande ramverk för förebyggande rekonstruktion

bör vara tillämpliga med nödvändiga undantag för att säkerställa tillämpningen av de bestämmelserna, utan att

det påverkar tillämpningen av den konventionen och dess protokoll.

(96) Ändamålsenligheten i processen med att anta och genomföra rekonstruktionsplanen bör inte äventyras av

bolagsrätten. Medlemsstaterna bör därför kunna göra undantag från de krav som föreskrivs i Europaparlamentets

och rådets direktiv (EU) 2017/1132 (²¹) angående skyldigheterna att sammankalla bolagsstämma och att erbjuda

aktier med företrädesrätt till befintliga aktieägare i den mån och under den tid det behövs för att säkerställa att

aktieägare inte motverkar försök till rekonstruktion genom att missbruka sina rättigheter enligt det direktivet.

Medlemsstaterna kan till exempel behöva göra undantag från skyldigheten att sammankalla bolagsstämma eller

från de normala tidsperioderna när det gäller fall där omedelbara åtgärder måste vidtas av ledningen för att

skydda företagets tillgångar, exempelvis genom att begära ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, och

i händelse av en betydande och plötslig förlust av tecknat kapital och när det råder sannolikhet för insolvens. Und­

antag från bolagsrätten kan också krävas när rekonstruktionsplanen föreskriver emission av nya aktier vilka kan

erbjudas med prioritet till borgenärer som utbyte av skulder mot aktier, eller nedsättning av beloppet av tecknat

kapital vid överlåtelse av delar av företaget. Sådana undantag bör vara tidsbegränsade, i den utsträckning

medlemsstaterna anser sådana undantag nödvändiga för att fastställa ett ramverk för förebyggande

rekonstruktion. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att göra undantag från bolagsrätten, helt eller delvis, för

en obestämd eller för en begränsad tidsperiod, om de säkerställer att deras bolagsrättsliga krav inte äventyrar

rekonstruktionsprocessens ändamålsenlighet eller om medlemsstaterna har inrättat andra, lika ändamålsenliga,

verktyg som syftar till att säkerställa att aktieägare inte på ett otillbörligt sätt hindrar antagandet eller

genomförandet av en rekonstruktionsplan som skulle återupprätta verksamhetens livskraft. I detta sammanhang

bör medlemsstaterna fästa särskild vikt vid ändamålsenligheten i bestämmelser som rör avbrytande av enskilda

verkställighetsåtgärder och fastställande av rekonstruktionsplanen, som inte otillbörligen bör hämmas av kallelser

till eller resultaten av bolagsstämmor. Direktiv (EU) 2017/1132 bör därför ändras i enlighet med detta.

Medlemsstaterna bör ha ett utrymme för skönsmässig bedömning när de bedömer vilka avvikelser som krävs

i nationell bolagsrätt i syfte att effektivt genomföra detta direktiv, och de bör även kunna föreskriva liknande

undantag från direktiv (EU) 2017/1132 i fråga om insolvensförfaranden som inte omfattas av detta direktiv men

som tillåter att rekonstruktionsåtgärder vidtas.

(97) Vad gäller fastställandet och senare ändringar av formuläret för uppgiftsöverföring bör kommissionen tilldelas

genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011.

(98) Kommissionen bör genomföra en studie för att utvärdera om det är nödvändigt att lägga fram lagstiftningsförslag

för att hantera insolvens hos personer som inte utövar en näringsverksamhet, en affärsverksamhet, ett hantverk

eller ett yrke och som i egenskap av konsumenter i god tro är tillfälligt eller permanent oförmögna att betala sina

skulder i takt med att de förfaller till betalning. I studien bör undersökas om tillgång till grundläggande varor och

tjänster behöver garanteras för dessa personer för att säkerställa anständiga levnadsvillkor för dem.

(99) I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och

kommissionen om förklarande dokument (²²) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta

anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika

delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta

direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(²¹) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt (EUT L 169, 30.6.2017,

s. 46).

(²²) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.

119

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/37

(100) Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på grund av att

skillnader mellan nationella ramverk för rekonstruktion och insolvens skulle fortsätta att resa hinder för den fria

rörligheten för kapital och etableringsfriheten, utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta

åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med

proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå

dessa mål.

(101) Den 7 juni 2017 avgav Europeiska centralbanken ett yttrande (²³).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.

I detta direktiv fastställs regler beträffande

a) ramverk för förebyggande rekonstruktion som är tillgängliga för gäldenärer i ekonomiska svårigheter när det råder

sannolikhet för insolvens och som syftar till att förebygga insolvensen och säkerställa gäldenärens livskraft,

b) förfaranden som leder till avskrivning av skulder som insolventa entreprenörer ådragit sig, och

c) åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare.

2.

Detta direktiv ska inte tillämpas på förfaranden som avses i punkt 1 i denna artikel och som berör gäldenärer som

är

a) försäkringsföretag eller återförsäkringsföretag enligt definitionerna i artikel 13.1 och 13.4 i direktiv 2009/138/EG,

b) kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013,

c) värdepappersföretag eller företag för kollektiva investeringar enligt definitionerna i artikel 4.1.2 och 4.1.7

i förordning (EU) nr 575/2013,

d) centrala motparter enligt definitionen i artikel 2.1 i förordning (EU) nr 648/2012,

e) värdepapperscentraler enligt definitionen i artikel 2.1.1 i förordning (EU) nr 909/2014,

f) andra finansinstitut och enheter som förtecknas i artikel 1.1 första stycket i direktiv 2014/59/EU,

g) offentliga organ enligt nationell rätt, och

h) fysiska personer som inte är entreprenörer.

3.

Medlemsstaterna får från detta direktivs tillämpningsområde undanta sådana förfaranden som avses i punkt 1 och

som avser gäldenärer som är andra finansiella enheter än de som avses i punkt 2 och tillhandahåller finansiella tjänster

som är föremål för särskilda regler enligt vilka de nationella tillsyns- eller resolutionsmyndigheterna har långtgående

befogenheter att ingripa, jämförbara med de regler i unionsrätt och nationell rätt som gäller för de finansiella enheter

som avses i punkt 2. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om dessa särskilda regler.

4.

Medlemsstaterna får utsträcka tillämpningen av de förfaranden som avses i punkt 1 b till att omfatta insolventa

fysiska personer som inte är entreprenörer.

Medlemsstaterna får begränsa tillämpningen av punkt 1 a till juridiska personer.

(²³) EUT C 236, 21.7.2017, s. 2.

120

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/38

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

5.

Medlemsstaterna får föreskriva att följande fordringar ska undantas från eller inte beröras av de ramverk för

förebyggande rekonstruktion som avses i punkt 1 a:

a) Befintliga och framtida fordringar från nuvarande eller tidigare arbetstagare.

b) Underhållskrav som har sin grund i familjeförhållanden, släktskap, äktenskap eller svågerskap.

c) Fordringar som har sin grund i gäldenärens utomobligatoriska ansvar.

6.

Medlemsstaterna ska säkerställa att ramverken för förebyggande rekonstruktion inte påverkar förvärvade

tjänstepensionsrätter.

Artikel 2

Definitioner

1.

I detta direktiv gäller följande definitioner:

1. rekonstruktion: åtgärder som syftar till att rekonstruera gäldenärens verksamhet och som omfattar en ändring av

sammansättningen av, villkoren för eller strukturen på en gäldenärs tillgångar och skulder eller någon annan del av

gäldenärens kapitalstruktur, såsom försäljning av tillgångar eller delar av verksamheten och, om så föreskrivs enligt

nationell rätt, försäljning av verksamheten som en fortlevande verksamhet samt alla nödvändiga operativa

förändringar, eller en kombination av dessa inslag.

2. berörda parter: borgenärer, inklusive, om tillämpligt enligt nationell rätt, arbetstagare eller klasser av borgenärer och,

om tillämpligt enligt nationell rätt, andelsinnehavare, vars fordringar respektive intressen påverkas direkt av en

rekonstruktionsplan.

3. andelsinnehavare: en person som har ett ägarintresse i en gäldenär eller en gäldenärs verksamhet, inbegripet en

aktieägare, i den mån denna person inte är en borgenär.

4. avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder: ett tillfälligt upphävande, beviljat av en rättslig eller administrativ

myndighet eller tillämpat på grund av lag, av en borgenärs rätt att verkställa en fordran mot en gäldenär och, om så

föreskrivs i nationell rätt, mot en tredje part som lämnat säkerhet, inom ramen för ett rättsligt, administrativt eller

annat förfarande, eller av rätten att beslagta eller utom rätta realisera gäldenärens tillgångar eller verksamhet.

5. kontrakt med återstående skyldigheter: ett kontrakt mellan gäldenären och en eller flera borgenärer enligt vilket

parterna fortfarande har skyldigheter att fullgöra vid den tidpunkt då ett avbrytande av enskilda verkställighets­

åtgärder beviljas eller tillämpas.

6. test om borgenärers bästa intresse: ett test som anses uppfyllt om det fastställs genom testet att ingen borgenär som

inte samtycker till en rekonstruktionsplan skulle få en sämre ställning enligt rekonstruktionsplanen än denne

borgenär skulle få om den enligt nationell rätt normala rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation

tillämpades, antingen i händelse av likvidation, oberoende av om gäldenärens verksamhet avvecklas eller säljs som

en fortlevande verksamhet, eller i händelse av det näst bästa alternativa scenariot om rekonstruktionsplanen inte

fastställdes.

7. ny finansiering: allt nytt finansiellt stöd som tillhandahålls av en befintlig eller en ny borgenär i syfte att genomföra

en rekonstruktionsplan och som ingår i den rekonstruktionsplanen.

8. tillfällig finansiering: allt nytt finansiellt stöd som tillhandahålls av en befintlig eller en ny borgenär och som

omfattar, som ett minimum, finansiellt stöd under avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder, och som är

rimligt och omedelbart nödvändigt för att gäldenärens verksamhet ska kunna fortsätta att drivas, eller för att bevara

eller öka värdet på den verksamheten.

9. entreprenör: en fysisk person som utövar en näringsverksamhet, en affärsverksamhet, ett hantverk eller ett yrke.

10. fullständig skuldavskrivning: att verkställbarheten mot entreprenören angående dennes avskrivningsbara skulder

upphör eller att utestående avskrivningsbara skulder som sådana upphävs, som en del av ett förfarande som kan

omfatta realisering av tillgångar eller en betalningsplan eller bådadera.

11. betalningsplan: en plan som anger specifika betalningsbelopp och betalningsdatum för en insolvent entreprenörs

betalningar till borgenärer eller en periodisk överföring till borgenärer av en viss del av entreprenörens disponibla

inkomst under skuldavskrivningsperioden.

121

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/39

12. förvaltare på området för rekonstruktion: en person eller ett organ som utses av en rättslig eller administrativ

myndighet för att utföra i synnerhet en eller flera av följande uppgifter:

a) Bistå gäldenären eller borgenärerna med att utarbeta eller förhandla om en rekonstruktionsplan.

b) Övervaka gäldenärens verksamhet under förhandlingarna om en rekonstruktionsplan och rapportera till en

rättslig eller administrativ myndighet.

c) Utöva delvis kontroll över gäldenärens tillgångar eller verksamhet under förhandlingarna.

2.

I detta direktiv ska följande begrepp förstås enligt definitionen i nationell rätt:

a) Insolvens.

b) Sannolikhet för insolvens.

c) Mikroföretag samt små och medelstora företag.

Artikel 3

Tidig varning och tillgång till information

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att gäldenärer har tillgång till ett eller flera tydliga och transparenta verktyg för

tidig varning som kan upptäcka omständigheter som kan medföra en sannolikhet för insolvens och som kan signalera

till dem att det finns ett behov av att agera utan dröjsmål.

Vid tillämpning av första stycket får medlemsstaterna använda sig av aktuell it-teknik för underrättelser och

kommunikation via internet.

2.

Verktyg för tidig varning kan inbegripa följande:

a) Varningsmekanismer när gäldenären inte har gjort vissa typer av betalningar.

b) Rådgivningstjänster som tillhandahålls av offentliga eller privata organisationer.

c) Incitament enligt nationell rätt för tredje parter som har relevant information om gäldenären, såsom redovisnings­

konsulter och skatte- och socialförsäkringsmyndigheter, att göra gäldenären uppmärksam på en negativ utveckling.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att gäldenärer och arbetstagarrepresentanter har tillgång till relevant och aktuell

information om tillgången till verktyg för tidig varning samt till förfaranden och åtgärder rörande rekonstruktion och

skuldavskrivning.

4.

Medlemsstaterna ska säkerställa att information om tillgång till verktyg för tidig varning är offentligt tillgänglig via

internet och att, särskilt för mikroföretag samt små och medelstora företag, denna information är lättillgänglig och att

den presenteras på ett användarvänligt sätt.

5.

Medlemsstaterna får ge stöd till arbetstagarrepresentanter vid deras bedömning av gäldenärens ekonomiska

situation.

AVDELNING II

RAMVERK FÖR FÖREBYGGANDE REKONSTRUKTION

KAPITEL 1

Tillgång till ramverk för förebyggande rekonstruktion

Artikel 4

Tillgång till ramverk för förebyggande rekonstruktion

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att gäldenärer, om det råder sannolikhet för insolvens, har tillgång till ett ramverk

för förebyggande rekonstruktion som ger dem möjlighet att rekonstruera i syfte att undvika insolvens och säkerställa sin

livskraft utan att det påverkar andra lösningar för att undvika insolvens, och på så sätt bevara arbetstillfällen och

upprätthålla företagets verksamhet.

122

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/40

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

2.

Medlemsstaterna får föreskriva att gäldenärer som har varit föremål för en dom avseende allvarligt åsidosättande av

sina redovisnings- eller bokföringsskyldigheter enligt nationell rätt inte har rätt till tillgång till ramverk för förebyggande

rekonstruktion förrän de har vidtagit tillräckliga åtgärder för att åtgärda de brister som gav upphov till domen, så att

borgenärerna får den information som de behöver för att kunna fatta ett beslut under rekonstruktionsförhandlingarna.

3.

Medlemsstaterna får behålla eller införa ett test avseende livskraft enligt nationell rätt, förutsatt att ett sådant test

har till syfte att utesluta gäldenärer som saknar utsikter att uppnå livskraft och att det kan genomföras utan nackdel för

gäldenärernas tillgångar.

4.

Medlemsstaterna får begränsa antalet gånger inom en viss period som en gäldenär kan få tillgång till en sådan ram

för förebyggande rekonstruktion som föreskrivs i detta direktiv.

5.

Den ram för förebyggande rekonstruktion som föreskrivs i detta direktiv får bestå av ett eller flera förfaranden eller

en eller flera åtgärder eller bestämmelser, varav vissa får äga rum utom rätta, utan att det påverkar andra eventuella

ramverk för förebyggande rekonstruktion enligt nationell rätt.

Medlemsstaterna ska säkerställa att ramen för förebyggande rekonstruktion tillförsäkrar gäldenärer och berörda parter de

rättigheter och garantier som föreskrivs i denna avdelning på ett enhetligt sätt.

6.

Medlemsstaterna får införa bestämmelser som begränsar rättsliga eller administrativa myndigheters medverkan i ett

ramverk för förebyggande rekonstruktion till fall där den är nödvändig och proportionell samtidigt som de säkerställer

att berörda parters och relevanta intressenters rättigheter skyddas.

7.

Ramverk för förebyggande rekonstruktion enligt detta direktiv ska vara tillgängliga på ansökan av gäldenären.

8.

Medlemsstaterna får även föreskriva att ramverk för förebyggande rekonstruktion enligt detta direktiv är

tillgängliga på ansökan av borgenärer och arbetstagarrepresentanter, under förutsättning att gäldenären medger ansökan.

Medlemsstaterna får begränsa kravet på att erhålla gäldenärens medgivande till fall angående gäldenärer som är

mikroföretag och små och medelstora företag.

KAPITEL 2

Regler som syftar till att underlätta förhandlingar om förebyggande rekonstruktionsplaner

Artikel 5

Gäldenärens rådighet över sina tillgångar

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att gäldenärer som får tillgång till förfaranden för förebyggande rekonstruktion

helt, eller åtminstone delvis, behåller kontrollen över sina tillgångar och den dagliga driften av verksamheten.

2.

Vid behov ska frågan huruvida en rättslig eller administrativ myndighet ska utse en förvaltare på området för

rekonstruktion beslutas från fall till fall, utom under vissa omständigheter då medlemsstaterna får kräva obligatorisk

utnämning av en sådan förvaltare i samtliga fall.

3.

Medlemsstaterna ska föreskriva att en förvaltare på området för rekonstruktion utnämns för att bistå gäldenären

och borgenärerna med att förhandla om och utarbeta planen i åtminstone följande fall:

a) Om ett generellt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, i enlighet med artikel 6.3, beviljas av en rättslig eller

administrativ myndighet och den rättsliga eller administrativa myndigheten beslutar att en sådan förvaltare är

nödvändig för att skydda parternas intressen.

b) Om rekonstruktionsplanen behöver fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet genom en

klassöverskridande ”cram-down” i enlighet med artikel 11.

c) Om detta begärs av gäldenären eller av en majoritet av borgenärerna, i det senare fallet under förutsättning att

borgenärerna står för kostnaden för förvaltaren.

Artikel 6

Avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att gäldenärer kan omfattas av ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder

för att stödja förhandlingarna om rekonstruktionsplanen i ett ramverk för förebyggande rekonstruktion.

123

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/41

Medlemsstaterna får föreskriva att den rättsliga eller administrativa myndigheten kan vägra att bevilja ett avbrytande av

enskilda verkställighetsåtgärder om avbrytandet inte är nödvändigt eller inte skulle uppfylla det mål som anges i första

stycket.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 4 och 5 ska medlemsstaterna säkerställa att ett avbrytande av

enskilda verkställighetsåtgärder kan omfatta alla typer av fordringar, inbegripet fordringar med säkerhet och förmånsbe­

rättigade fordringar.

3.

Medlemsstaterna får föreskriva att ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder kan vara generellt och omfatta

samtliga borgenärer, eller begränsat och omfatta en eller flera enskilda borgenärer eller kategorier av borgenärer.

Om ett avbrytande är begränsat ska det endast gälla för borgenärer som har informerats, i enlighet med nationell rätt,

om de förhandlingar om rekonstruktionsplanen som avses i punkt 1 eller om avbrytandet.

4.

Medlemsstaterna får utesluta vissa fordringar eller kategorier av fordringar från verkan av avbrytandet av enskilda

verkställighetsåtgärder, under väldefinierade omständigheter, om ett sådant uteslutande är vederbörligen motiverat och

när

a) det inte är sannolikt att verkställigheten äventyrar rekonstruktionen av verksamheten, eller

b) avbrytandet på ett otillbörligt sätt skulle medföra skada för de borgenärer som har dessa fordringar.

5.

Punkt 2 ska inte tillämpas på arbetstagares fordringar.

Med undantag från första stycket får medlemsstaterna tillämpa punkt 2 på arbetstagares fordringar om och i den mån

medlemsstaterna säkerställer att betalningen av sådana fordringar garanteras inom ramverk för förebyggande

rekonstruktion på en liknande skyddsnivå.

6.

Den inledande tidsperioden för ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder ska vara begränsad till en period

som inte får överstiga fyra månader.

7.

Trots vad som sägs i punkt 6 får medlemsstaterna ge rättsliga eller administrativa myndigheter möjlighet att på

begäran av gäldenären, en borgenär eller, i tillämpliga fall, en förvaltare på området för rekonstruktion, förlänga

tidsperioden för avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder eller bevilja ett nytt avbrytande av enskilda verkställig­

hetsåtgärder. En sådan förlängning eller ett sådant nytt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder får endast beviljas

om väldefinierade omständigheter visar att sådana förlängningar eller nya avbrytanden är vederbörligen motiverade,

exempelvis att

a) relevanta framsteg har gjorts i förhandlingarna om rekonstruktionsplanen,

b) ett fortsatt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder inte otillbörligt skadar några berörda parters rättigheter eller

intressen, eller

c) insolvensförfaranden som kan leda till likvidation av gäldenären enligt nationell rätt ännu inte har inletts gentemot

gäldenären.

8.

Den sammanlagda tidsperioden för avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder, inbegripet förlängningar och

förnyelser, får inte överstiga tolv månader.

Om medlemsstaterna väljer att genomföra detta direktiv med hjälp av ett eller flera förfaranden eller åtgärder som inte

uppfyller villkoren för anmälan enligt bilaga A till förordning (EU) 2015/848 ska den sammanlagda tidsperioden för

avbrytandet enligt dessa förfaranden begränsas till högst fyra månader om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen

har flyttats från en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före inlämnandet av en begäran om att inleda ett

förfarande avseende förebyggande rekonstruktion.

9.

Medlemsstaterna ska säkerställa att rättsliga eller administrativa myndigheter kan upphäva ett avbrytande av

enskilda verkställighetsåtgärder i följande fall:

a) Avbrytandet uppfyller inte längre målet att vara till stöd i förhandlingarna om rekonstruktionsplanen, till exempel

om det blir uppenbart att en andel av de borgenärer som enligt nationell rätt skulle kunna förhindra antagandet av

rekonstruktionsplanen inte stöder en fortsättning på förhandlingarna.

b) Om gäldenären eller förvaltaren på området för rekonstruktion begär det.

124

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/42

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

c) Om en eller flera borgenärer eller en eller flera klasser av borgenärer lider eller skulle lida otillbörlig skada av ett

avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, om detta föreskrivs i nationell rätt.

d) Om avbrytandet ger upphov till en borgenärs insolvens, om detta föreskrivs i nationell rätt.

Medlemsstaterna får begränsa befogenheten enligt första stycket att upphäva avbrytandet av enskilda verkställighets­

åtgärder till situationer där borgenärer inte har haft möjlighet att höras innan avbrytandet trädde i kraft eller innan en

förlängning av perioden beviljades av en rättslig eller administrativ myndighet.

Medlemsstaterna får föreskriva en minimiperiod, som inte överstiger den period som avses i punkt 6, under vilken

avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder inte får upphävas.

Artikel 7

Verkningar av avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder

1.

Om det under den tid som enskilda verkställighetsåtgärder är avbrutna uppstår en skyldighet enligt nationell rätt

för en gäldenär att ansöka om inledande av ett insolvensförfarande som kan leda till likvidation av gäldenären ska denna

skyldighet upphävas för hela avbrytandeperioden.

2.

Ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder i enlighet med artikel 6 ska medföra att ett inledande, på begäran

av en eller flera borgenärer, av ett insolvensförfarande som kan leda till likvidation av gäldenären, upphävs för hela

avbrytandeperioden.

3.

Medlemsstaterna får avvika från punkterna 1 och 2 när det gäller situationer där en gäldenär inte kan betala sina

skulder i takt med att de förfaller till betalning. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att en rättslig eller

administrativ myndighet kan besluta att avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder ska fortsätta att gälla om, med

beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, inledandet av ett insolvensförfarande som kan leda till likvidation av

gäldenären inte skulle ligga i borgenärernas allmänna intresse.

4.

Medlemsstaterna ska föreskriva regler som förhindrar att borgenärer som omfattas av avbrytandet håller inne en

prestation eller avslutar, påskyndar eller på annat sätt ändrar väsentliga kontrakt med återstående skyldigheter till

nackdel för gäldenären, med avseende på skulder som uppstod före avbrytandet, enbart på grund av den omständigheten

att de inte betalades av gäldenären. Väsentliga kontrakt med återstående skyldigheter ska förstås som kontrakt med

återstående skyldigheter som är nödvändiga för verksamhetens fortsatta dagliga drift, inbegripet kontrakt om leveranser,

om företagets verksamhet skulle avstanna om kontrakten upphävdes.

Första stycket ska inte hindra medlemsstaterna från att tillförsäkra sådana borgenärer lämpligt skydd i syfte att undvika

att dessa borgenärer lider otillbörlig skada som en följd av det stycket.

Medlemsstaterna får föreskriva att denna punkt även ska gälla kontrakt med återstående skyldigheter som inte är

väsentliga.

5.

Medlemsstaterna ska säkerställa att borgenärer inte tillåts hålla inne en prestation eller avsluta, påskynda eller på

annat sätt ändra kontrakt med återstående skyldigheter till nackdel för gäldenären med stöd av en kontraktsklausul som

ger rätt till sådana åtgärder, endast på grundval av

a) en ansökan om inledande av ett förfarande för förebyggande rekonstruktion,

b) en ansökan om avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder,

c) att ett förfarande för förebyggande rekonstruktion inleds, eller

d) att ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder som sådant beviljas.

6.

Medlemsstaterna får föreskriva att ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder inte gäller för nettningsavtal,

inbegripet slutavräkningsavtal, på finansmarknader, energimarknader och råvarumarknader ens under omständigheter då

artikel 31.1 inte är tillämplig, om sådana avtal är verkställbara enligt nationell insolvensrätt. Avbrytandet ska dock

tillämpas på en borgenärs indrivning av en fordran mot en gäldenär som uppstår till följd av genomförandet av ett

nettningsavtal.

125

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/43

Första stycket ska inte tillämpas på avtal för tillhandahållande av varor, tjänster eller energi som är nödvändiga för

driften av gäldenärens verksamhet, om inte sådana avtal är utformade som en position som handlas på en handelsplats

eller någon annan marknad och som när som helst kan ersättas till det aktuella marknadsvärdet.

7.

Medlemsstaterna ska säkerställa att ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder som löper ut utan att en

rekonstruktionsplan antas inte i sig föranleder inledandet av ett insolvensförfarande som kan leda till likvidation av

gäldenären, om inte övriga villkor för ett sådant inledande enligt nationell rätt är uppfyllda.

KAPITEL 3

Rekonstruktionsplaner

Artikel 8

Rekonstruktionsplaners innehåll

1.

Medlemsstaterna ska kräva att rekonstruktionsplaner som läggs fram för att antas i enlighet med artikel 9, eller för

att fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet i enlighet med artikel 10, innehåller åtminstone följande

information:

a) Gäldenärens identitet.

b) Gäldenärens tillgångar och skulder vid tidpunkten för inlämningen av rekonstruktionsplanen, inbegripet värdet av

tillgångarna, en redogörelse för gäldenärens ekonomiska situation och arbetstagarnas ställning samt en redogörelse

för orsakerna till och omfattningen av gäldenärens svårigheter.

c) Berörda parter, oberoende av om de anges individuellt eller beskrivs genom skuldkategorier i enlighet med nationell

rätt, samt deras fordringar eller intressen som omfattas av rekonstruktionsplanen.

d) I tillämpliga fall, de klasser som de berörda parterna har grupperats i med avseende på antagandet av rekonstruk­

tionsplanen och de respektive värdena av fordringar och intressen i varje klass.

e) I tillämpliga fall, de parter, oberoende av om de anges individuellt eller beskrivs genom skuldkategorier i enlighet

med nationell rätt, som inte berörs av rekonstruktionsplanen, tillsammans med en redogörelse för skälen till varför

det föreslås att planen inte ska beröra dem.

f) I tillämpliga fall, identiteten på förvaltaren på området för rekonstruktion.

g) Villkoren i rekonstruktionsplanen, inbegripet i synnerhet

i) alla föreslagna rekonstruktionsåtgärder enligt artikel 2.1.1,

ii) i tillämpliga fall, den föreslagna tidsperiod under vilken föreslagna rekonstruktionsåtgärder ska gälla,

iii) åtgärder vad gäller information till och samråd med arbetstagarrepresentanterna i enlighet med unionsrätten och

nationell rätt,

iv) i tillämpliga fall, övergripande konsekvenser för anställningar, till exempel uppsägningar, arrangemang för

förkortad arbetstid eller liknande,

v) gäldenärens prognosticerade kassaflöden, om detta föreskrivs i nationell rätt, och

vi) varje ny finansiering som planeras som en del av rekonstruktionsplanen och skälen till varför ny finansiering är

nödvändig för att genomföra den planen.

h) En motivering som förklarar varför rekonstruktionsplanen har rimliga utsikter att förhindra gäldenärens insolvens

och säkerställa verksamhetens livskraft, inbegripet de nödvändiga förutsättningarna för att planen ska

lyckas. Medlemsstaterna får kräva att motiveringen ska göras eller valideras av en utomstående expert eller av en

förvaltare på området för rekonstruktion om en sådan förvaltare har utsetts.

2.

Medlemsstaterna ska via internet tillhandahålla en omfattande checklista för rekonstruktionsplaner, som är

anpassad till de behov som finns för mikroföretag samt små och medelstora företag. Checklistan ska innehålla praktiska

riktlinjer om hur rekonstruktionsplanen ska utarbetas enligt nationell rätt.

Checklistan ska tillhandahållas på det eller de officiella språken i medlemsstaten. Medlemsstaterna ska överväga att

tillhandahålla checklistan på åtminstone ett annat språk, särskilt på ett språk som används i internationella affärer.

126

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/44

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

Artikel 9

Antagande av rekonstruktionsplaner

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att gäldenärer, oavsett vem som ansöker om ett förfarande för förebyggande

rekonstruktion i enlighet med artikel 4, har rätt att lägga fram rekonstruktionsplaner för antagande av de berörda

parterna.

Medlemsstaterna får också föreskriva att borgenärer och förvaltare på området för rekonstruktion har rätt att lägga fram

rekonstruktionsplaner och på vilka villkor de får göra detta.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att berörda parter har rätt att rösta om antagandet av en rekonstruktionsplan.

Parter som inte berörs av en rekonstruktionsplan ska inte ha rösträtt i fråga om antagandet av planen.

3.

Trots vad som sägs i punkt 2 får medlemsstaterna undanta följande från rätten att rösta:

a) Andelsinnehavare.

b) Borgenärer vilkas fordringar har lägre rang än fordringarna tillhörande vanliga borgenärer utan säkerhet i den

normala rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation.

c) Varje närstående part till gäldenären eller gäldenärens verksamhet med en intressekonflikt enligt nationell rätt.

4.

Medlemsstaterna ska säkerställa att berörda parter behandlas i separata klasser som återspeglar tillräckligt enhetliga

intressen baserade på kontrollerbara kriterier, i enlighet med nationell rätt. Som ett minimum ska borgenärer som har

fordringar med respektive utan säkerhet behandlas i separata klasser, i syfte att anta en rekonstruktionsplan.

Medlemsstaterna får också föreskriva att arbetstagares fordringar ska behandlas i en separat klass.

Medlemsstaterna får föreskriva att gäldenärer som är mikroföretag eller små eller medelstora företag kan välja att inte

behandla berörda parter i separata klasser.

Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga åtgärder för att säkerställa att klassbildningen genomförs med särskild hänsyn till

skyddet av utsatta borgenärer, såsom små leverantörer.

5.

Rösträtt och klassbildning ska prövas av en rättslig eller administrativ myndighet när en begäran om fastställande

av rekonstruktionsplanen lämnas in.

Medlemsstaterna får kräva att en rättslig eller administrativ myndighet ska pröva och bekräfta rösträtt och klassbildning

i ett tidigare skede än det som avses i första stycket.

6.

En rekonstruktionsplan ska antas av berörda parter under förutsättning att en majoritet uttryckt som beloppet av

deras fordringar eller intressen erhålls i varje klass. Medlemsstaterna får dessutom kräva att en majoritet av antalet

berörda parter erhålls i varje klass.

Medlemsstaterna ska fastställa vilka majoriteter som krävs för antagandet av en rekonstruktionsplan. Dessa majoriteter

ska inte vara högre än 75 % av beloppet för fordringarna eller intressena i varje klass eller, i tillämpliga fall, av antalet

berörda parter i varje klass.

7.

Trots vad som sägs i punkterna 2–6 får medlemsstaterna föreskriva att en formell omröstning om antagandet av

en rekonstruktionsplan kan ersättas med en överenskommelse med erforderlig majoritet.

Artikel 10

Fastställande av rekonstruktionsplaner

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att åtminstone följande rekonstruktionsplaner är bindande för parterna endast om

de fastställs av en rättslig eller administrativ myndighet:

a) Rekonstruktionsplaner som påverkar fordringar eller intressen för berörda parter som inte samtycker till planen.

b) Rekonstruktionsplaner i vilka det föreskrivs ny finansiering.

c) Rekonstruktionsplaner som medför en förlust av mer än 25 % av arbetsstyrkan, om en sådan förlust är tillåten enligt

nationell rätt.

127

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/45

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de villkor enligt vilka en rekonstruktionsplan kan fastställas av en rättslig eller

administrativ myndighet är tydligt angivna och omfattar åtminstone följande:

a) Rekonstruktionsplanen har antagits i enlighet med artikel 9.

b) Borgenärer med tillräckligt enhetliga intressen inom samma klass behandlas lika, på ett sätt som står i proportion till

respektive fordring.

c) Underrättelse om rekonstruktionsplanen har lämnats till alla berörda parter i enlighet med nationell rätt.

d) Om det finns borgenärer som inte samtycker till planen: rekonstruktionsplanen klarar testet om borgenärers bästa

intresse.

e) I tillämpliga fall; varje ny finansiering är nödvändig för att genomföra rekonstruktionsplanen och skadar inte

otillbörligen borgenärernas intressen.

Frågan om huruvida villkoret i första stycket d är uppfyllt ska prövas av en rättslig eller administrativ myndighet endast

om en invändning görs mot rekonstruktionsplanen på den grunden.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att rättsliga eller administrativa myndigheter kan vägra att fastställa en rekonstruk­

tionsplan om planen inte skulle ha rimliga utsikter att förhindra gäldenärens insolvens eller säkra verksamhetens

livskraft.

4.

Medlemsstaterna ska säkerställa att om en rättslig eller administrativ myndighet måste fastställa en rekonstruk­

tionsplan för att den ska bli bindande ska beslutet fattas på ett effektivt sätt med sikte på en snabb behandling av frågan.

Artikel 11

Klassöverskridande ”cram-down”

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att en rekonstruktionsplan som inte godkänns av berörda parter, såsom föreskrivs

i artikel 9.6, i varje röstningsklass får fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet på begäran av en gäldenär

eller med gäldenärens samtycke, och göras bindande för röstningsklasser som inte samtycker till planen, om rekonstruk­

tionsplanen uppfyller åtminstone följande villkor:

a) Den uppfyller kraven i artikel 10.2 och 10.3.

b) Den har godkänts av

i) en majoritet av röstningsklasserna av berörda parter, förutsatt att minst en av dessa klasser är en klass borgenärer

med säkerhet eller har en högre rang än klassen av vanliga borgenärer utan säkerhet, eller, om detta inte är

uppfyllt,

ii) minst en röstningsklass av berörda parter, eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, parter som påverkas negativt

och som inte är en andelsinnehavarklass eller någon annan klass som, vid en värdering av gäldenären enligt

fortlevnadsprincipen, inte skulle få någon betalning eller behålla något intresse eller, om detta föreskrivs i nationell

rätt, som rimligen inte kan förväntas erhålla någon betalning eller behålla något intresse, om den normala

rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation tillämpades enligt nationell rätt.

c) Den säkerställer att röstningsklasser av berörda borgenärer som inte samtycker till planen behandlas minst lika

fördelaktigt som andra klasser med samma rang och mer fördelaktigt än klasser med lägre rang.

d) Ingen klass av berörda parter kan, inom ramen för rekonstruktionsplanen, få eller behålla mer än det fulla värdet av

sina fordringar eller intressen.

Genom avvikelse från första stycket får medlemsstaterna begränsa kravet på att erhålla gäldenärens godkännande till fall

där gäldenärerna är mikroföretag eller små eller medelstora företag.

Medlemsstaterna får öka det minsta antal klasser av berörda parter eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, av parter

som påverkas negativt, som krävs för att godkänna planen enligt vad som anges i första stycket b ii.

2.

Genom avvikelse från punkt 1 c får medlemsstaterna föreskriva att fordringar som innehas av berörda borgenärer

i en röstningsklass som inte samtycker till planen tillgodoses fullt ut med samma eller likvärdiga metoder om en klass

med lägre rang ska få någon betalning eller behålla något intresse enligt rekonstruktionsplanen.

128

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/46

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

Medlemsstaterna får behålla eller införa bestämmelser som avviker från första stycket om de är nödvändiga för att uppnå

målen med rekonstruktionsplanen och om rekonstruktionsplanen inte otillbörligt skadar några berörda parters

rättigheter eller intressen.

Artikel 12

Andelsinnehavare

1.

Om medlemsstaterna undantar andelsinnehavare från tillämpningen av artiklarna 9–11 ska de på andra sätt

säkerställa att dessa andelsinnehavare inte tillåts att på ett otillbörligt sätt hindra eller skapa hinder för antagandet och

fastställandet av en rekonstruktionsplan.

2.

Medlemsstaterna ska också säkerställa att andelsinnehavare inte tillåts att på ett otillbörligt sätt hindra eller skapa

hinder för genomförandet av en rekonstruktionsplan.

3.

Medlemsstaterna får anpassa vad som den anser vara att på ett otillbörligt sätt hindra eller skapa hinder enligt

denna artikel i syfte att beakta, bland annat, om gäldenären är ett mikroföretag eller ett litet eller medelstort företag eller

om det är ett stort företag, de föreslagna rekonstruktionsåtgärder som berör andelsinnehavares rättigheter, typen av

andelsinnehavare, om gäldenären är en juridisk eller fysisk person eller om partner i ett företag har begränsat eller

obegränsat ansvar.

Artikel 13

Arbetstagare

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att arbetstagarnas individuella och kollektiva rättigheter enligt arbetsrätt på

unionsnivå och nationell nivå, däribland följande rättigheter, inte påverkas av ramen för förebyggande rekonstruktion:

a) Förhandlingsrätten och rätten till kollektiva åtgärder.

b) Rätten till information och samråd i enlighet med direktiven 2002/14/EG och 2009/38/EG, särskilt

i) information till arbetstagarrepresentanter om den senaste och den förväntade utvecklingen av företagets eller

driftställets verksamhet och ekonomiska situation, så att de till gäldenären kan framföra sina farhågor om

företagets situation och om behovet av att överväga rekonstruktionsmekanismer,

ii) information till arbetstagarrepresentanter om förfaranden för förebyggande rekonstruktion som skulle kunna

påverka anställningsfrågor, såsom arbetstagarnas förmåga att få ut sin lön samt framtida betalningar, inklusive

tjänstepensioner,

iii) information till och samråd med arbetstagarrepresentanter om rekonstruktionsplaner innan de läggs fram för

antagande i enlighet med artikel 9 eller för fastställande av en rättslig eller administrativ myndighet i enlighet med

artikel 10.

c) De rättigheter som garanteras av direktiven 98/59/EG, 2001/23/EG och 2008/94/EG.

2.

Om rekonstruktionsplanen inbegriper åtgärder som medför förändringar i arbetsorganisationen eller i avtalsför­

hållanden med arbetstagare ska dessa åtgärder godkännas av dessa arbetstagare om det i nationell rätt eller kollektivavtal

föreskrivs att godkännande ska ske i sådana fall.

Artikel 14

Värdering utförd av den rättsliga eller administrativa myndigheten

1.

Den rättsliga eller administrativa myndigheten ska besluta om värdering av gäldenärens verksamhet endast om en

invändning avseende en rekonstruktionsplan framställs av en berörd part som inte samtycker till planen på grund av

antingen

a) ett påstående om att testet om borgenärers bästa intresse i enlighet med artikel 2.1.6 inte har uppfyllts, eller

b) en påstådd överträdelse av villkoren för en klassöverskridande ”cram-down” i enlighet med artikel 11.1 b ii.

129

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/47

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att rättsliga eller administrativa myndigheter, i syfte att besluta om en värdering

i enlighet med punkt 1, får utse eller höra tillräckligt kvalificerade sakkunniga.

3.

Vid tillämpning av punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att en berörd part som inte samtycker till planen får

framställa en invändning till den rättsliga eller administrativa myndighet som har att fastställa rekonstruktionsplanen.

Medlemsstaterna får föreskriva att en sådan invändning kan framställas i samband med ett överklagande av ett beslut om

fastställande av en rekonstruktionsplan.

Artikel 15

Verkningar av rekonstruktionsplaner

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att rekonstruktionsplaner som fastställs av en rättslig eller administrativ myndighet

är bindande för alla berörda parter som anges eller beskrivs i enlighet med artikel 8.1 c.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att borgenärer som inte medverkar i antagandet av en rekonstruktionsplan enligt

nationell rätt inte påverkas av planen.

Artikel 16

Överklaganden

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att alla överklaganden som är tillåtna enligt nationell rätt av ett beslut av en

rättslig myndighet att fastställa eller avslå en rekonstruktionsplan görs till en högre rättslig myndighet.

Medlemsstaterna ska säkerställa att ett överklagande av ett beslut av en administrativ myndighet att fastställa eller avslå

en rekonstruktionsplan görs till en rättslig myndighet.

2.

Överklaganden ska handläggas effektivt med sikte på en snabb behandling.

3.

Ett överklagande av ett beslut om fastställande av en rekonstruktionsplan ska inte hindra verkställigheten av

planen.

Med avvikelse från första stycket får medlemsstaterna föreskriva att rättsliga myndigheter kan skjuta upp verkställigheten

av rekonstruktionsplanen eller delar av den om detta är nödvändigt och lämpligt för att skydda en parts intressen.

4.

Medlemsstaterna ska säkerställa att om ett överklagande i enlighet med punkt 3 bifalls får den rättsliga

myndigheten antingen

a) upphäva rekonstruktionsplanen, eller

b) fastställa rekonstruktionsplanen, antingen med ändringar, om så föreskrivs i nationell rätt, eller utan ändringar.

Medlemsstaterna får föreskriva att, om en plan fastställs i enlighet med första stycket b, ersättning beviljas till parter som

har ådragit sig ekonomiska förluster och vars överklagande bifalls.

KAPITEL 4

Skydd för ny finansiering, tillfällig finansiering och andra transaktioner i samband med

rekonstruktionen

Artikel 17

Skydd för ny finansiering och tillfällig finansiering

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att ny finansiering och tillfällig finansiering skyddas på lämpligt sätt. Som ett

minimum, i händelse av att gäldenären senare blir insolvent,

a) ska ny finansiering och tillfällig finansiering inte förklaras ogiltig, möjlig att förklara ogiltig eller icke verkställbar, och

130

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/48

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

b) de som tillför sådan finansiering ska inte ådra sig civilrättsligt, administrativt eller straffrättsligt ansvar på den

grunden att sådan finansiering är till skada för borgenärskollektivet, om inte andra ytterligare grunder angivna

i nationell rätt föreligger.

2.

Medlemsstaterna får föreskriva att punkt 1 endast ska tillämpas på ny finansiering om rekonstruktionsplanen har

fastställts av en rättslig eller administrativ myndighet och på tillfällig finansiering som har prövats på förhand.

3.

Medlemsstaterna får från tillämpningen av punkt 1 undanta tillfällig finansiering som tillförts efter det att

gäldenären har blivit oförmögen att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.

4.

Medlemsstaterna får föreskriva att de som tillför ny eller tillfällig finansiering har rätt att i ett senare insolvens­

förfarande erhålla betalning med prioritet i förhållande till andra borgenärer som annars skulle ha fordringar med högre

eller likvärdig prioritet.

Artikel 18

Skydd för andra transaktioner i samband med rekonstruktionen

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 ska medlemsstaterna säkerställa att, i händelse av att en gäldenär

senare blir insolvent, transaktioner som är rimliga och omedelbart nödvändiga för förhandlingen av en rekonstruk­

tionsplan inte förklaras ogiltiga, möjliga att förklara ogiltiga, eller icke verkställbara, på den grunden att sådana

transaktioner är till skada för borgenärskollektivet, om inte även andra grunder i nationell rätt föreligger.

2.

Medlemsstaterna får föreskriva att punkt 1 endast ska tillämpas om planen har fastställts av en rättslig eller

administrativ myndighet eller om sådana transaktioner har prövats på förhand.

3.

Medlemsstaterna får från tillämpningen av punkt 1 undanta transaktioner som genomförs efter det att gäldenären

har blivit oförmögen att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.

4.

De transaktioner som avses i punkt 1 ska omfatta, som ett minimum,

a) betalning av avgifter och kostnader för förhandling om och antagande eller fastställande av en rekonstruktionsplan,

b) betalning av avgifter och kostnader för att söka yrkesmässig rådgivning som har nära samband med

rekonstruktionen,

c) betalning av löner till arbetstagare för redan utfört arbete, utan att det påverkar annat skydd i unionsrätt eller

nationell rätt,

d) varje betalning och utbetalning som görs inom ramen för den löpande affärsverksamheten och som inte anges i leden

a–c.

5.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 ska medlemsstaterna, i händelse av att gäldenären senare blir

insolvent, säkerställa att transaktioner som är rimliga och omedelbart nödvändiga för genomförandet av en rekonstruk­

tionsplan och som utförs i enlighet med den rekonstruktionsplan som fastställts av en rättslig eller administrativ

myndighet inte förklaras ogiltiga, eller möjliga att förklara ogiltiga, eller icke verkställbara, på grund av att sådana

transaktioner är till skada för borgenärskollektivet, om inte även andra grunder i nationell rätt föreligger.

KAPITEL 5

Företagsledares skyldigheter

Artikel 19

Företagsledares skyldigheter när det råder sannolikhet för insolvens

Medlemsstaterna ska säkerställa att företagsledare när det råder sannolikhet för insolvens tar vederbörlig hänsyn till

i vart fall

a) de intressen som företräds av borgenärer, andelsinnehavare och andra intressenter,

b) behovet av att vidta åtgärder för att undvika insolvens, och

c) behovet av att undvika uppsåtligt eller grovt oaktsamt handlande som hotar företagets livskraft.

131

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/49

AVDELNING III

SKULDAVSKRIVNING OCH NÄRINGSFÖRBUD

Artikel 20

Tillgång till skuldavskrivning

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att insolventa entreprenörer har tillgång till åtminstone ett förfarande som kan leda

till fullständig skuldavskrivning i enlighet med detta direktiv.

Medlemsstaterna får kräva att den näringsverksamhet eller affärsverksamhet eller det hantverk eller yrke som en

insolvent entreprenörs skulder gäller ska ha upphört.

2.

Medlemsstater i vilka fullständig skuldavskrivning är förenad med villkor om att entreprenören återbetalar delar av

skulden ska säkerställa att den tillhörande återbetalningsskyldigheten bygger på entreprenörens individuella situation och

framför allt står i proportion till entreprenörens utmätningsbara eller disponibla inkomst och utmätningsbara eller

disponibla tillgångar under avskrivningsperioden samt beaktar borgenärernas rättmätiga intressen.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att entreprenörer vars skulder har avskrivits har tillgång till relevant och aktuell

information om befintliga nationella ramverk för företagsstöd för entreprenörer samt att de kan utnyttja sådana ramverk.

Artikel 21

Skuldavskrivningsperiod

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att den period efter vilken insolventa entreprenörers skulder kan avskrivas

fullständigt är högst tre år räknat senast från och med dagen för antingen,

a) i fråga om ett förfarande som omfattar en betalningsplan, en rättslig eller administrativ myndighets beslut att

fastställa planen eller påbörjandet av planens genomförande, eller

b) i fråga om alla andra förfaranden, den rättsliga eller administrativa myndighetens beslut att inleda förfarandet eller

upprättandet av entreprenörens insolvensbo.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att insolventa entreprenörer som har fullgjort sina skyldigheter, om sådana

skyldigheter föreligger enligt nationell rätt, ska få sina skulder avskrivna när skuldavskrivningsperioden löper ut utan att

de behöver ansöka till en rättslig eller administrativ myndighet om att inleda ett förfarande utöver de förfaranden som

avses i punkt 1.

Utan att det påverkar tillämpningen av första stycket får medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som tillåter

att den rättsliga eller administrativa myndigheten kontrollerar om entreprenörerna har fullgjort sina skyldigheter för att

erhålla skuldavskrivning.

3.

Medlemsstaterna får föreskriva att en fullständig skuldavskrivning inte får innebära hinder mot att ett insolvens­

förfarande fortsätter som medför realisering och utdelning av en entreprenörs tillgångar som ingick i den entreprenörens

insolvensbo på dagen för utgången av skuldavskrivningsperioden.

Artikel 22

Näringsförbudsperiod

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att om en insolvent entreprenör erhåller skuldavskrivning i enlighet med detta

direktiv, ska varje förbud mot att starta och driva en näringsverksamhet, en affärsverksamhet, ett hantverk eller ett yrke

enbart på grund av att entreprenören är insolvent upphöra att ha verkan senast vid skuldavskrivningsperiodens utgång.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de näringsförbud som avses i punkt 1 upphör att ha verkan vid skuldavskriv­

ningsperiodens utgång utan att det är nödvändigt att ansöka hos en rättslig eller administrativ myndighet om att inleda

ett förfarande utöver de som avses i artikel 21.1.

132

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/50

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

Artikel 23

Avvikelser

1.

Med avvikelse från artiklarna 20–22 ska medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller

begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre

perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder om den insolventa entreprenören

agerade ohederligt eller i ond tro enligt nationell rätt gentemot borgenärerna eller andra intressenter när denne blev

skuldsatt, under insolvensförfarandet eller när skulden betalades, utan att detta påverkar tillämpningen av nationella

bestämmelser om bevisbörda.

2.

Med avvikelse från artiklarna 20–22 får medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller

begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre

perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under vissa väldefinierade

omständigheter och om sådana avvikelser är vederbörligen motiverade, exempelvis

a) om den insolventa entreprenören allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter enligt en betalningsplan eller någon annan

rättslig skyldighet som syftar till att skydda borgenärernas intressen, inbegripet skyldigheten att maximera

utdelningen till borgenärerna,

b) om den insolventa entreprenören inte efterlever informations- eller samarbetsskyldighet enligt nationell rätt eller

unionsrätt,

c) vid otillbörliga ansökningar om skuldavskrivning,

d) vid en ny ansökan om skuldavskrivning inom en viss tidsperiod efter det att den insolventa entreprenören beviljades

en fullständig skuldavskrivning eller nekades en fullständig skuldavskrivning på grund av en allvarlig överträdelse av

informations- eller samarbetsskyldigheterna,

e) om kostnaderna för det förfarande som leder till skuldavskrivningen inte är täckta, eller

f) om det behövs ett undantag för att säkerställa jämvikten mellan gäldenärens rättigheter och en eller flera borgenärers

rättigheter.

3.

Med avvikelse från artikel 21 får medlemsstaterna föreskriva längre skuldavskrivningsperioder i fall där

a) skyddsåtgärder har godkänts eller beslutats av en rättslig eller administrativ myndighet för att skydda den insolventa

entreprenörens, och i förekommande fall dennes familjs, stadigvarande bostad, eller tillgångar som är av avgörande

betydelse för fortsättningen av entreprenörens näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke, eller

b) den insolventa entreprenörens, och i förekommande fall dennes familjs, stadigvarande bostad inte realiseras.

4.

Medlemsstaterna får utesluta vissa skuldkategorier från skuldavskrivning eller begränsa tillgången till

skuldavskrivning eller föreskriva en längre skuldavskrivningsperiod om sådan uteslutning, begränsning eller längre

period är vederbörligen motiverad, till exempel avseende

a) skulder med säkerhet,

b) skulder som härrör från eller har anknytning till straffrättsliga påföljder,

c) skulder som härrör från utomobligatoriskt ansvar,

d) skulder rörande underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande,

e) skulder som uppkommit efter ansökan om eller inledande av det förfarande som leder till en skuldavskrivning, och

f) skulder som härrör från skyldigheten att betala kostnaderna för det förfarande som leder till en skuldavskrivning.

5.

Med avvikelse från artikel 22 får medlemsstaterna föreskriva längre eller obestämda näringsförbudsperioder om

den insolventa entreprenören utövar ett visst yrke

a) som omfattas av särskilda etiska regler eller särskilda regler om anseende eller sakkunskap, om entreprenören har

brutit mot dessa regler, eller

b) som rör förvaltning av andras egendom.

133

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/51

Första stycket ska även tillämpas om en insolvent entreprenör begär tillträde till ett sådant yrke som avses i det stycket

a eller b.

6.

Detta direktiv påverkar inte nationella regler om näringsförbud som har beslutats av en annan rättslig eller

administrativ myndighet än de som avses i artikel 22.

Artikel 24

Förening av förfaranden avseende företagsskulder och personliga skulder

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att om insolventa entreprenörer har både företagsskulder som uppkommit inom

ramen för deras näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke och personliga skulder som uppkommit

utanför sådana verksamheter, och dessa inte kan skiljas åt på ett rimligt sätt, ska sådana skulder, om de är

avskrivningsbara, behandlas i ett och samma förfarande i syfte att erhålla en fullständig skuldavskrivning.

2.

Medlemsstaterna får föreskriva att företagsskulder och personliga skulder, om dessa skulder kan skiljas åt, ska

behandlas antingen i separata men samordnade förfaranden eller i ett och samma förfarande, i syfte att uppnå fullständig

skuldavskrivning.

AVDELNING IV

ÅTGÄRDER FÖR ATT GÖRA FÖRFARANDEN RÖRANDE REKONSTRUKTION, INSOLVENS OCH

SKULDAVSKRIVNING EFFEKTIVARE

Artikel 25

Rättsliga och administrativa myndigheter

Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar rättsväsendets oberoende eller olikheter i rättsväsendets uppbyggnad

i unionen, säkerställa att

a) anställda vid de rättsliga och administrativa myndigheter som handlägger förfaranden rörande rekonstruktion,

insolvens och skuldavskrivning får lämplig utbildning och har den sakkunskap som krävs för att de ska kunna

fullgöra sina arbetsuppgifter, och

b) förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning handläggs på ett effektivt sätt med sikte på en

snabb behandling av förfaranden.

Artikel 26

Förvaltare i förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att

a) förvaltare som utses av en rättslig eller administrativ myndighet i förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och

skuldavskrivning (nedan kallade förvaltare) får lämplig utbildning och har den sakkunskap som krävs för att kunna

fullgöra sitt ansvar,

b) behörighetskraven samt förfarandet för hur förvaltare utses, entledigas och avgår är tydliga, förutsägbara och rättvisa,

c) det vid utnämningen av en förvaltare i ett enskilt ärende, inbegripet ärenden med gränsöverskridande inslag, tas

vederbörlig hänsyn till förvaltarens erfarenhet och sakkunskap samt till ärendets specifika egenskaper, och

d) gäldenärer och borgenärer i syfte att undvika intressekonflikter har möjlighet att antingen invända mot valet eller

utnämningen av en förvaltare eller begära att förvaltaren byts ut.

2.

Kommissionen ska underlätta utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna i syfte att förbättra utbildnings­

kvaliteten inom unionen, bland annat med hjälp av erfarenhetsutbyte och verktyg för kapacitetsuppbyggnad.

134

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/52

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

Artikel 27

Tillsyn av och ersättning till förvaltare

1.

Medlemsstaterna ska inrätta tillsyns- och regleringsmekanismer för att säkerställa ändamålsenlig övervakning av det

arbete som förvaltare utför i syfte att säkerställa att deras tjänster tillhandahålls på ett ändamålsenligt och kompetent sätt

och att de, i förhållande till de parter som är involverade, tillhandahålls opartiskt och oberoende. Dessa mekanismer ska

även omfatta åtgärder för ansvarsutkrävande för förvaltare som har brustit vid fullgörandet av sina uppgifter.

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att information om de administrativa myndigheter som utövar tillsyn över

förvaltare offentliggörs.

3.

Medlemsstaterna får uppmuntra förvaltarna att utarbeta och ansluta sig till uppförandekoder.

4.

Medlemsstaterna ska säkerställa att ersättningen till förvaltare styrs av regler som är förenliga med målet om ett

effektivt avslutande av förfaranden.

Medlemsstaterna ska säkerställa att lämpliga förfaranden finns tillgängliga för att lösa tvister om ersättning.

Artikel 28

Användning av elektroniska kommunikationsmedel

Medlemsstaterna ska när det gäller förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning säkerställa att

parterna i förfarandet, förvaltaren och den rättsliga eller administrativa myndigheten kan utföra åtminstone följande

åtgärder genom användning av elektroniska kommunikationsmedel, även i gränsöverskridande situationer:

a) Anmälan av fordringar.

b) Inlämnande av rekonstruktionsplaner eller betalningsplaner.

c) Underrättelser till borgenärer.

d) Ingivande av invändningar och överklaganden.

AVDELNING V

ÖVERVAKNING

AV

FÖRFARANDEN

RÖRANDE

REKONSTRUKTION,

INSOLVENS

OCH

SKULDAVSKRIVNING

Artikel 29

Insamling av uppgifter

1.

Medlemsstaterna ska årligen och på nationell nivå samla in och sammanställa uppgifter om förfaranden som rör

rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning, uppdelade per typ av förfarande, och som omfattar åtminstone följande

aspekter:

a) Det antal förfaranden som var föremål för en ansökan eller som inletts, om ett sådant inledande föreskrivs i nationell

rätt, och det antal förfaranden som är pågående eller har avslutats.

b) Förfarandenas genomsnittliga längd från inlämnande av ansökan eller från förfarandets inledande, om ett sådant

inledande föreskrivs i nationell rätt, till deras avslutande.

c) Antalet förfaranden utöver de förfaranden som krävs enligt led d, uppdelat efter utgång.

d) Det antal ansökningar om rekonstruktionsförfaranden som avvisades, avslogs eller återkallades innan ett förfarande

inleddes.

2.

Medlemsstaterna ska årligen och på nationell nivå samla in och sammanställa uppgifter om antal gäldenärer som

var föremål för rekonstruktionsförfaranden eller insolvensförfaranden och som, inom de tre åren innan ansökan

lämnades in eller förfarandena inleddes, om ett sådant inledande föreskrivs i nationell rätt, hade fått en rekonstruk­

tionsplan fastställd i ett tidigare rekonstruktionsförfarande vilket var ett genomförande av avdelning II.

135

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/53

3.

Medlemsstaterna får årligen och på nationell nivå samla in och sammanställa uppgifter om

a) genomsnittliga kostnader för varje typ av förfarande,

b) genomsnittliga återvinningsgrader för borgenärer med säkerhet och borgenärer utan säkerhet och för andra typer av

borgenärer om tillämpligt (separata uppgifter),

c) antal entreprenörer som efter att ha undergått ett förfarande enligt artikel 1.1 b startar en ny näringsverksamhet,

d) antal förlorade arbetstillfällen kopplade till rekonstruktion och insolvensförfaranden.

4.

Medlemsstaterna ska dela upp de uppgifter som avses i punkt 1 a–c och, om tillämpligt och i förekommande fall,

de uppgifter som avses i punkt 3 utifrån

a) storleken på gäldenärer som inte är fysiska personer,

b) om gäldenärer som är föremål för förfaranden rörande rekonstruktion eller insolvens är fysiska eller juridiska

personer, och

c) om de förfaranden som leder till en skuldavskrivning endast rör entreprenörer eller alla fysiska personer.

5.

Medlemsstaterna får samla in och sammanställa de uppgifter som avses i punkterna 1–4 med hjälp av en

urvalsteknik som säkerställer att urvalet är representativt vad gäller kvantitet och mångfald.

6.

Medlemsstaterna ska samla in och sammanställa de uppgifter som avses i punkterna 1, 2, 4 och, om tillämpligt,

punkt 3 för hela kalenderår som avslutas den 31 december varje år, första gången för det första hela kalenderår som

följer på den dag då de genomförandeakter som avses i punkt 7 börjar tillämpas. Dessa uppgifter ska meddelas

kommissionen årligen på grundval av ett standardiserat meddelandeformulär för uppgiftsöverföring, senast den 31

december det kalenderår som följer på det år för vilket uppgifterna samlas in.

7.

Kommissionen ska upprätta det meddelandeformulär som avses i punkt 6 i denna artikel genom

genomförandeakter. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel

30.2.

8.

Kommissionen ska på ett lättillgängligt och användarvänligt sätt offentliggöra de uppgifter som meddelats

i enlighet med punkt 6 på sin webbplats.

Artikel 30

Kommittéförfarande

1.

Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses

i förordning (EU) nr 182/2011.

2.

När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4

tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

AVDELNING VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 31

Förhållande till andra akter och internationella instrument

1.

Följande akter ska tillämpas utan hinder av detta direktiv:

a) Direktiv 98/26/EG.

b) Direktiv 2002/47/EG.

c) Förordning (EU) nr 648/2012.

136

Ds 2021:6

Bilaga 1

L 172/54

SV

Europeiska unionens officiella tidning

26.6.2019

2.

Detta direktiv ska inte påverka de skyddskrav gällande medel för betalningsinstitut som fastställs i Europapar­

lamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 (²⁴) och för institut för elektroniska pengar som fastställs i Europapar­

lamentets och rådets direktiv 2009/110/EG (²⁵).

3.

Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av konventionen om internationella säkerhetsrätter i lösa saker och dess

protokoll om särskilda frågor rörande luftfartsobjekt, vilka undertecknades i Kapstaden den 16 november 2001 och

i vilka vissa medlemsstater är parter vid detta direktivs antagande.

Artikel 32

Ändring av direktiv (EU) 2017/1132

I artikel 84 i direktiv (EU) 2017/1132 ska följande punkt läggas till:

”4.

Medlemsstaterna ska avvika från artiklarna 58.1, 68, 72, 73, 74, 79.1 b, 80.1 och 81 i den mån och under

den tid det behövs för fastställandet av de ramverk för förebyggande rekonstruktion som föreskrivs i Europapar­

lamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 (*).

Första stycket ska inte påverka principen om likabehandling av aktieägare.

(*) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 av den 20 juni 2019 om ramverk för förebyggande

rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande

rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132

(Rekonstruktions- och insolvensdirektiv) (EUT L 172, 26.6.2019, s. 18).”

Artikel 33

Översynsklausul

Senast den 17 juli 2026 och därefter vart femte år, ska kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet,

rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen och effekterna av detta direktiv, inbegripet

om tillämpningen av klassbildning och omröstningsregler för utsatta borgenärer såsom arbetstagare. På grundval av

denna utvärdering ska kommissionen vid behov lägga fram ett lagstiftningsförslag, där ytterligare åtgärder för att

konsolidera och harmonisera den rättsliga ramen för rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning övervägs.

Artikel 34

Införlivande

1.

Medlemsstaterna ska senast den 17 juli 2021 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra

författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv, med undantag för de bestämmelser som är nödvändiga för

att följa artikel 28 a, b och c, som ska antas och offentliggöras senast den 17 juli 2024, och de bestämmelser som är

nödvändiga för att följa artikel 28 d, som ska antas och offentliggöras senast den 17 juli 2026. De ska genast överlämna

texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

De ska tillämpa de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv från och

med den 17 juli 2021, med undantag för de bestämmelser som är nödvändiga för att följa artikel 28 a, b och c, som ska

tillämpas från och med den 17 juli 2024 och de bestämmelser som är nödvändiga för att följa artikel 28 d, som ska

tillämpas från och med den 17 juli 2026.

(²⁴) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om

ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av

direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 23.12.2015, s. 35).

(²⁵) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet

i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om

upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 10.10.2009, s. 7).

137

Ds 2021:6

Bilaga 1

26.6.2019

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 172/55

2.

Genom avvikelse från punkt 1 ska medlemsstater som stöter på särskilda svårigheter vid genomförandet av detta

direktiv kunna få en förlängning på högst ett år av den genomförandeperiod som föreskrivs i punkt 1. Medlemsstaterna

ska meddela kommissionen om behovet av att utnyttja denna möjlighet att förlänga genomförandeperioden senast den

17 januari 2021.

3.

Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar

inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 35

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 36

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel 20 juni 2019.

På Europaparlamentets vägnar

På rådets vägnar

A. TAJANI

G. CIAMBA

Ordförande

Ordförande

138