2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1

§•

1.

Rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs, tillkommer den som

är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas

föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller

ock Konungens befallningshavande medgiver honom rätt därtill. Sådant

medgivande må lämnas endast när särskilda skäl därtill äro.

Rätt till renskötsel tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med

man med dylik rätt. Ingår kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap

med man, som saknar dylik rätt, går hon rätten förlustig; Konungens

befallningshavande obetaget att, där i något fall synnerliga skäl föreligga,

medgiva, att hon, med de begränsningar i fråga om tid och renantal som

kunna finnas lämpliga, må bibehållas vid rättigheten.

Med lapp avses i denna lag en var, som enligt vad nu är sagt äger

rätt till renskötsel; och den lapp, som själv eller genom medlemmar av

sitt hushåll driver renskötsel, kallas renskötande lapp.

2.

Rätt till renskötsel innefattar befogenhet för lapp att, enligt vad

nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, be­

gagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Lapp,

som ej tillhör lappby, må dock icke utöva nämnda befogenhet i vidare

mån än i 14 § 2 mom. sägs.

Rörande den omfattning, i vilken lapp må inom nationalpark utöva nu

nämnda rätt, är särskilt stadgat.

När i denna lag talas om lapps renar, förstås därmed icke allenast hans

egna utan ock sådana renar, som annan i enlighet med denna lag satt i

hans vård (skötesrenar).

2

§■

1.

Lappar, som driva fjällrensJcötsel (fjällappar), äro berättigade att

under varje tid av året uppehålla sig med sina renar dels inom Norr­

bottens och Västerbottens läns lappmarker å trakterna ovan odlingsgränsen

dels ock inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varmed i denna lag förstås

såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som ock de

till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena.

2.

Fjällappar må ock uppehålla sig med sina renar å trakterna nedom

odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å de

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3

trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjällen, som lapparna efter

gammal sedvana besökt med sina renar, dock endast under oktober, novem­

ber, december, januari, februari, mars och april månader, såvitt icke an­

tingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för

lapparna att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga

väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten

eller hindra återflyttning om våren.

3.

Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som till­

kommer fjällapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betung­

ande för den jordbrukande befolkningen, må Konungen förordna, att om­

rådet ej vidare må begagnas för fjällrenskötsel. I ty fall skall dock annat

lämpligt område anvisas lapparna.

4.

Om expropriation för fjällrenskötselns behov är särskilt stadgat.

³ §-

1.

Lappar, som driva skogsrenskötsel (skogslappar), äro berättigade att

under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen och å sådan mark

nedom samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten

till enskild, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder

varit såsom sådant land använd, dock att de må uppehålla sig endast å

trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren

eller hösten.

2.

Skogslappar må ock uppehålla sig med sina renar å annan mark

inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av ålder an­

vändes för skogsrenskötsel, samt å de trakter utom nämnda lappmarker,

vilka skogslappar från lappmarkerna efter gammal sedvana vissa tider av

året besöka med sina renar, dock endast under oktober, november, decem­

ber, jauuari, februari, mars och april månader, såvitt icke antingen avtal

träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna

att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga väder­

leks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller

hindra återflyttning om våren.

3.

Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som till­

kommer skogslapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån be­

tungande för den jordbrukande befolkningen eller hinderligt för odlingens

fortgång eller ock medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjäll -

renskötseln, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas

för skogsrenskötsel.

4

§•

Utan hinder av vad i 2 och 3 §§ stadgats må Konungens befallnings-

havande, där det med hänsyn till renbetets bevarande eller eljest för ren­

skötselns behov prövas nödigt, påbjuda, att å viss trakt betning av renar

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

må äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock skall tills vidare

eller för viss tid upphöra.

5 §•

Finner Konungen visst område å trakt, där lapparna äga uppehålla sig

med sina renar, oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större

betydelse, må sådant område undantagas från lapparnas begagnande.

År område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen eller

å renbetesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för det intrång, som

genom områdets undantagande orsakas för renskötseln. Sådan gottgörelse

skall enligt bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån

för lapparna.

6 §•

Där det för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, äger Konungens

befallningshavande förordna, att visst område vid färdväg ej må begagnas

för annan betning av renar än den, som ifrågakommer under flyttning eller

eljest vid färd å vägen, så ock att visst område omkring kyrkplats, tings­

ställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig plats icke må begagnas

för betning av andra renar än dragrenar, som användas vid besök å

platsen.

Om lappby.

7 §•

För renskötselns drivande skola lapparna vara indelade i lappbyar.

De trakter, där renskötsel må drivas under varje tid av året, skola för­

delas mellan lappbyarna på det sätt, att gränser fastställas för de områden,

inom vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna. Det ankom­

mer på Konungens befallningshavande att efter hörande av de lappar,

vilkas rätt är i fråga, verkställa sådan indelning ävensom vidtaga den

ändring i verkställd indelning, som av omständigheterna påkallas.

För lappby må i den mån så prövas möjligt och lämpligt i enahanda

ordning fastställas betesområden med bestämda gränser jämväl inom de

trakter, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar allenast under del

av året.

För två eller flera lappbyar må fastställas gemensamt betesområde.

8 §•

Till lappby höra:

a) lapp, som inom lappbyn driver renskötsel eller biträder i sådan

näring;

b) lapp, som inom lappbyn drivit eller på stadigvarande sätt biträtt i

renskötsel men upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat

yrke, dock ej tjänare från främmande lappby;

Kungl. Majt:s proposition nr 43.

O

c) lapp, som innehar tillstånd jämlikt 9 § att inflytta till lappbyn; samt *

d) hustru och hemmavarande barn till lapp, som avses i a)—c), även­

som änka och omyndigt barn till avliden sådan lapp, ändå att de icke

själva driva eller biträda i renskötsel.

9

§•

1. Vill lapp med sina renar inflytta till lappby, har han att söka till­

stånd därtill hos Konungens befallningshavande i det län, dit lappbyn

hör. Vid ansökningen skall fogas uppgift om antalet av de renar, med

vilka sökanden vill inflytta, samt avbildning av renmärke, som är renarna

åsatt. Över ansökningen skall Konungens befallningshavande höra lapparna

i byn, samt, där inflyttningen kan beröra lappby inom annat län, Konun­

gens befallningshavande därstädes. Giver den i ärendet verkställda ut­

redningen vid handen, att nödigt utrymme finnes inom lappbyn, och prö­

vas inflyttningen eljest lämpligen kunna ske, meddelar Konungens befall­

ningshavande sökanden rätt att inflytta och föreskriver därvid tillika, inom

vilken tid inflyttningen skall vara verkställd. Vad sålunda stadgats skall

i tillämpliga delar lända till efterrättelse för det fall att lapp vill inflytta

till lappby för att driva renskötsel med där redan befintliga renar.

Lapp, vilken tagit tjänst som biträde i renskötsel inom främmande

lappby, är berättigad att utan tillstånd, varom nyss är sagt, återflytta med

sina renar till den lappby han förut tillhört.

2. Där lapp i strid med bestämmelserna i 1 mom. inflyttar till lapp­

by, äger Konungens befallningshavande förelägga honom vid vite att inom

viss tid med sina renar avflytta från lappbyn; och må i fall av tredska

Konungens befallningshavande utdöma vitet och antingen förelägga nytt

vite eller ock föreskriva vidtagande på den tredskandes bekostnad av

nödiga åtgärder för rättelses vinnande. Därvid må Konungens befallnings­

havande, om rättelse icke annorledes kan vinnas, förordna, att renarna

skola levande eller slaktade försäljas för ägarens räkning.

10

§.

Lapp må ej utan tillstånd av Konungens befallningshavande uppehålla

sig med sina renar å främmande lappbys till gränserna bestämda betes­

område.

Låter lapp olovligen sina renar inkomma på sådant område, äger Konun­

gens befallningshavande förelägga honom vid vite att inom viss tid bortföra

renarna därifrån; och vare i fall av tredska lag som i 9 § 2 mom. sägs.

11 §'

1. För varje lappby skall finnas en byordning. Denna utfärdas av

Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande.

Byordningen skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla före­

skrifter angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyn samt

i övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om:

6

a) fördelning av betet inom lappbyn, flyttningar, som för renbetets be­

varande och renskötselns ändamålsenliga drivande anses nödiga, och ord­

nande i övrigt av betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må föras på bete å visst betesområde;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare, dessas anskaffande i fall

av tredska på den tredskandes bekostnad ävensom hjordarnas ordnande och

sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för frånskiljande av främmande

renar eller för annat ändamål;

ej förfarandet vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av omärkta renar eller av renar, vilkas märken bliva förstörda eller för­

falskade eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika renar, levande

eller slaktade, så ock tid för och förfarande vid uppvisning enligt lagen

om renmärken av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade

eller äro okända;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig

vård om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande och

vidare förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit

förstörda eller förfalskade eller äro okända;

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt till­

höriga medel; samt

h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemen­

samt, ävensom i vilka fall lappbyn må uppdraga åt fullmäktige att besluta

å lappbyns vägnar och i vilken ordning dessa skola utses.

2. I byordning må, där ej ansvar enligt denna lag är bestämt, stadgas

vite från och med fem till och med femhundra kronor för underlåtenhet

att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse. Den som under

tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot byordning, fortsätter

samma förseelse skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för varje

gång stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter ty i byordnin­

gen är sagt.

12

§,

Med lappby skall minst en gång om året, å tid som för lappbyn är

lämplig, efter Konungens befallningshavandes förordnande hållas samman­

träde inför lappfogde eller landsfiskal.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall föras protokoll av

den, inför vilken sammanträdet hålles.

13 §.

1. I lappby skall finnas en ordningsman, vilken de till lappbyn hörande,

renskötande lapparna äga inom sig utse vid sammanträde, som efter Ko­

nungens befallningshavandes förordnande hålles inför lappfogde eller lands­

fiskal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

7

Om valet skall Konungens befallningskavande genast underrättas genom

den, inför vilken sammanträdet hållits. Det ankommer på Konungens be­

fallningskavande att pröva den valdes lämplighet för befattningen samt,

därest kan finnes lämplig, meddela honom förordnande men i annat fall

föreskriva nytt val.

Ordningsman utses för en tid av sex år med rätt för honom att efter

två år eller, därest giltig ursäkt visas, dessförinnan av Konungens befall-

ningshavande erhålla entledigande från befattningen; vare han dock skyldig

att bestrida densamma, intill dess Konungens befallningskavande utfärdat

förordnande för annan ordningsman.

Konungens befallningshavande äger ock eljest, när skäl därtill är, före

tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

2. Ordningsman åligger att vaka över efterlevnaden av gällande lagar

rörande renskötseln och av den för lappbyn utfärdade byordningen samt

att i övrigt ställa sig till efterrättelse den instruktion Konungens befall­

ningshavande utfärdar för honom.

Ordningsman åtnjuter det skydd och är underkastad det ansvar, som i

lag stadgas beträffande tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna

medel utgå ersättning enligt vad därom särskilt stadgas.

Om skötesrenar.

14 §.

1. Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp,

dock icke utan Konungens befallningshavandes samtycke hos lapp inom

annan lappby än den han själv tillhör.

2. Tillhör lapp ej lappby, må han ändock, därest han har sitt hem­

vist inom Norrbottens eller “Västerbottens läns lappmarker eller inom

Jämtlands län eller inom Idre socken av Kopparbergs län, hava renar i

vård hos renskötande lapp till ett antal av högst tjugu renar för hushåll,

års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande

obetaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och

lämpligt, tillåta ett antal av intill femtio eller, då synnerliga skäl därtill

äro, ett högre antal, dock ej över etthundra.

Hava renar utöver förstnämnda antal vid bodelning eller genom arv,

testamente eller gåva tillfallit lapp, som ej tillhör lappby, må han dock

under en tid av tre år utan särskilt tillstånd hava jämväl det överskju­

tande antalet renar i vård hos renskötande lapp.

15 §.

1. Inom Norrbottens län må tills vidare även den som ej är lapp men

har sitt hemvist inom länets lappmarker och där äger eller brukar jord­

bruksfastighet, hava renar i vård hos renskötande lapp, som ej är i

annans tjänst. Antalet sådana renar må för hushåll icke överstiga tjugu,

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

års- och fjolårskalvar liäri ej inbegripna, Konungens befallningshavande

obetaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och

lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Flyttar renägare utom länets lappmarker eller upphör han att där äga

eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig

skötesrenarna. Dör renägare, må renarna behållas av dödsboet, så länge

boet äger eller brukar jordbruksfastighet inom länets lappmarker.

2.

Den som med stöd av stadgandena i 1 mom. har renar i vård

hos renskötande lapp, skall för varje ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga

sköteslega för löpande kalenderår, vilken lega ej må understiga ett av

Konungens befallningshavande fastställt minsta belopp. Denna lega skall

erläggas för skötesrenar hos fjällapp före den 1 april samt hos slcogslapp

före den 1 juni. Inom samma tid skall renägaren hos lappfogden anmäla

antalet skötesrenar ävensom renskötarens namn. I samband med anmälan

skall för varje anmäld ren erläggas en särskild avgift av femtio öre, som

enligt närmare föreskrifter av Konungen skall användas såsom bidrag till

bekostande av allmänna renräkningar samt till åtgärder för renskötselns

främjande.

För renkalv, som under året födes, utgår ej sköteslega eller särskild

avgift. Den omständigheten att ren, för vilken sköteslega erlagts, före

årets utgång slaktas för renägarens räkning eller ock förgås eller för­

kommer medför icke rätt för renägaren att återbekomma någon del av

erlagt belopp.

Närmare föreskrifter i avseende å anmälningars mottagande samt upp­

bärande och redovisande av de särskilda avgifterna meddelas av Konungens

befallningshavande. Där särskild lapptillsyningsman finnes, äger Konungens

befallningshavande förordna denne att i lappfogdens ställe fullgöra hans

åligganden i nu angivna hänseenden.

3.

Skötesrenägare, som avses i denna paragraf, skall hava samtliga sina

renar under vård av en och samma lapp.

16 §.

Dragrenar må en var hava i vård hos renskötande lapp; och skola så­

dana skötesrenar ej i något hänseende vara inbegripna under bestämmel­

serna i 14 och 15 §§.

17 §.

Renägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande lapp, står i

fråga om dessa renar samma ansvar enligt denna lag som lappen för sina

egna renar.

18 §.

Har någon renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till

större antal än ovan är medgivet, eller har någon, som begagnat honom

jämlikt 15 § medgiven rätt att hava renar i lapps vård, åsidosatt något

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ii.

9

av vad i nämnda lagrum stadgats i avseende å sådan rätts utövande, må

Konungens befallningshavande förordna, att de renar, som olagligen hållas,

skola levande eller slaktade försäljas för renägarens räkning; och skall

kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpe­

skillingen.

Försummar renägare att erlägga den särskilda avgiften, skall han er­

lägga dubbel avgift.

Om renlängd.

19 §.

För lappby skall årligen vid sammanträde, varom i 12 § sägs, upp­

rättas en längd, upptagande en var, som inom lappbyn driver renskötsel

eller där har renar i vård hos annan, ävensom det antal där befintliga

renar han äger. Längden upprättas med ledning av lapparnas uppgifter

eller, där enighet ej kan vinnas, efter bestämmande av ordningsmannen

och, om lapparna det önska, två av dem vid tillfället utsedda lappar.

Därest lappbys område till någon del utgöres av eller ingår i skadeersätt-

ningsområde, varom i 33 § förmäles, skall särskild längd upprättas för

sådan del av lappbyn.

Längden skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid sammanträdet

närvarande lappar och länder sedermera, intill dess ny längd blivit på

enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag

eller enligt byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas

efter antalet renar, såvitt ej antingen styrkas kan, att det i längden upp­

tagna renantalet genom olycksfall eller av annan tillfällig anledning under

tiden väsentligen förändrats eller ock vid tillfällig renräkning, varom för­

mäles i 20 § 2 mom., befunnits, att längden är felaktig.

Av längden upprättas tre exemplar, av vilka ett överlämnas till Ko­

nungens befallningshavande och ett till lappfogden samt ett förvaras av

ordningsmannen.

Om renräkning.

20

§.

1.

Allmän renräkning skall hållas, då Konungen bestämmer. Närmare

föreskrifter angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

Om räkning minst vart tredje år av renar inom vissa lappbyar i Norr­

bottens län är särskilt stadgat.

2.

Konungens befallningshavande må förordna om hållande av till­

fällig renräkning i nödig omfattning, där grundad anledning finnes, att

renlängd, som enligt 19 § upprättats, är felaktig i avseende å en eller

flera renägares renantal. Utvisar renräkningen betydande felaktighet i ren­

längden, skall kostnaden för räkningen gäldas av lapp, vars uppgifter till

längden angående renantalet med hänsyn till felets storlek måste anses

lämnade mot bättre vetande.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3. Renskötande lapp är pliktig att utan ersättning samla och biträda

vid räknandet av den hjord, till vilken hans renar höra, vid äventyr att

nödig hjälp eljest må anskaffas på hans bekostnad.

Om flyttningar.

21

§.

Lapp må med sina renar flytta mellan de områden, å vilka han äger

uppehålla sig med renarna; vare dock skyldig att taga väg, där minsta

skada förorsakas. Konungens befallningshavande har att i händelse av

tvist bestämma var flyttningsväg må tagas.

22

§.

Lapp åligger att tillse, att såvitt möjligt renar icke vid flyttning lämnas

efter eller under flyttning eller innan flyttning anträdes utan bevakning

ströva i förväg. Sker det ändock, skall lappen så fort ske kan samla

renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att lappfogden eljest

äger verkställa detta på lappens bekostnad eller, då fråga är om allenast

ett fåtal renar, vidtaga annan lämplig åtgärd.

23 §.

Flyttningsväg, som lapparna av ålder nyttjat, må fortfarande av dem

användas; dock att när ändring av sådan väg är av synnerliga skäl på­

kallad och finnes kunna ske utan väsentlig olägenhet för lapparna, Ko­

nungens befallningshavande må förordna härom samt anvisa ny, för lap­

parna tjänlig flyttningsväg. Ej må genom röjning, uppodling av jord,

uppförande av hägnad, utläggande av timmerbommar eller annorledes

flyttningsväg göras obrukbar för lapparna eller framkomligheten å sådan

väg i väsentlig mån förminskas.

24 §.

Lapp, som med sina renar flyttar utom den socken, där han har sitt

hemvist, skall för varje socken, som under flyttningen av honom besökes,

inom åtta dagar efter ankomsten göra anmälan hos landsfiskalen och där­

vid uppgiva namn och hemvist samt, om han har andras renar i sin vård,

ägarna till dessa renar; och äger lappen utan ersättning erhålla bevis om

anmälningsskyldighetens fullgörande.

Konungens befallningshavande äger, då så finnes nödigt, förordna en

eller flera personer, bosatta å platser som ligga i flyttningsväg, att mot­

taga anmälningar, varom ovan sägs, och utfärda bevis däröver. Under­

rättelse om den eller de förordnades namn och bostad skall tillställas

ordningsmännen i de lappbyar, som begagna vägen, samt årligen intagas

i länskungörelserna. Anmälningar, vilka mottagas av sålunda förordnad

person, skola så fort ske kan överlämnas till landsfiskalen.

Det åligger landsfiskalen att föra dagbok över samtliga till honom in­

komna anmälningar.

Om ringgärden och andra stängsel.

25 §.

1.

Lapp är berättigad att å område, där han äger uppehålla sig med

sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning eller skiljning av renar

(ringgärde) ävensom annat stängsel för tillfälligt behov och av ringa ut­

sträckning.

Nedom odlingsgränsen samt utom renbetesfjällen må dock ringgärde,

avsett för stadigvarande bruk, uppföras endast efter anvisning av veder­

börande jordägare eller brukare eller, då fråga är om kronomark under

kronans omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmänningsskog, av

lappfogden efter samråd med vederbörande skogstjänsteman. Atnöjes ej

lappen med jordägares eller brukares anvisning, må plats för gärdet be­

stämmas av lappfogden.

2.

Annat stängsel för renar än i 1 mom. sägs må uppföras allenast

efter särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande.

Om renarnas bevakning och om försumlighet i renskötseln.

26 §.

Renskötande lapp skall i överensstämmelse med fordringarna på god

renskötsel övervaka sina renar.

Ådagalägger lapp försumlighet i renskötseln, så att därigenom skada

eller annan olägenhet förorsakas, må Konungens befallningshavande till­

dela honom varning. År försumligheten av svårare beskaffenhet, eller låter

han icke rätta sig av meddelad varning, äger Konungens befallningshavande

föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande av bättre bevakning av

renarna eller förordna, att renarna skola för viss tid eller tills vidare

överlämnas till vård åt annan renskötande lapp, eller föreskriva, att ren­

antalet skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slaktade,

eller ock, där Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande finner

den försumlige uppenbart olämplig att sköta renar, förklara honom för-

lustig rätten att vidare vara renskötare.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna åtgärder med­

delas av Konungens befallningshavande, som därvid äger förelägga vite

samt i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller

ock låta vidtaga åtgärderna på den tredskandes bekostnad.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar.

27 §.

1. Förorsaka fjällapps renar ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen

skada å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på åker eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

11

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

äng eller sådan utängsslåtter, vilken blivit odlad eller inhägnad eller utan

att vara inhägnad år efter annat varit till höfångst brukad och därtill

alltjämt brukas samt genom lador, hässjor, diken, röjning eller på annat

sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter, skall skadan, där den inträffar

under juni, juli eller augusti månad, ersättas av ägaren till de renar, vilka

förorsakat skadan.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas endast i det fall att

den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

vid renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet anses

ligga grödans ägare till last, ity att han underlåtit att inom rimlig tid

hemföra grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja,

till dess skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svå­

righet kunnat verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan

så är att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte

att tillskynda honom förlust.

Ersättningsskyldighet, varom nu sagts, äger ej rum för skada, som

innehavaren av den fastighet, där skadan skett, enligt vid upplåtelsen

meddelade eller eljest gällande bestämmelser själv skall stå.

2.

Förorsaka fjällapps renar ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen

skada å gröda på annan mark än i 1 mom. sägs, skall grödans ägare

själv stå skadan, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,

orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

3.

Förorsaka skogslapps renar ovan odlingsgränsen å trakt, där sådana

lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar, skada å gröda, skall

vad i 1 och 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

28 §.

1.

Förorsaka fjällapps renar nedom odlingsgränsen eller utom renbetes­

fjällen å trakt, där sådana lappar jämlikt 2 § äga uppehålla sig med sina

renar, skada å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på mark,

som avses i 27 § 1 mom., skall skadan, där den inträffar under tid, då

betesrätt ej är medgiven, ersättas av ägaren till de renar, vilka förorsakat

skadan.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas endast i det fall att

den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

vid renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet anses

ligga grödans ägare till last, ity att han underlåtit att inom rimlig tid

hemföra grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja,

till dess skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svå­

righet kunnat verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan

så är att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte

att tillskynda honom förlust.

2.

Förorsaka skogslapps renar nedom odlingsgränsen å trakt, där så­

dana lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar, skada å gröda

Kunyl. Maj:ts proposition nr 43.

13

på mark, som avses i 27 § 1 mom., skall skadan ersättas av renarnas

ägare:

n) om skadan sker å växande eller avskuren men ej bärgad gröda och

inträffar under maj, juni, juli, augusti eller september månad;

b) om skadan sker å bärgad gröda, som lämnats utestående i stack eller

liässja, och inträffar under juni, juli eller augusti månad.

Inträffar skadan å annan tid, gälle vad i 1 mom. andra stycket sägs;

dock att renarnas ägare alltid skall ersätta skada, som sker å tid, då be­

tesrätt ej är medgiven å trakten.

3. Förorsaka fjällapps eller skogslapps renar nedom odlingsgränsen eller

utom renbetesfjällen skada å gröda på annan mark än som avses i 27 §

1 mom., och inträffar skadan under tid, då sådana lappar jämlikt 2 eller

3 § äga uppehålla sig å trakten med sina renar, skall grödans ägare

själv stå skadan, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,

orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas av renarnas ägare, där

den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

vid renarnas bevakning varit vållande till skadan.

29 §.

Skada, som av fjällapps eller skogslapps renar förorsakas å trakt, där

sådana lappar icke jämlikt 2 eller 3 § äga uppehålla sig med sina renar

under någon tid av året, skall ersättas av renarnas ägare.

30 §.

Fordrar någon ersättning för skada genom renar och träffas ej uppgö­

relse, äger han att för syn och värdering av skadan dels för egen räkning

utse en god man, dels nämna en av de personer, som på sätt i 31 § sägs

hava i uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å lapparnas

sida, varefter dessa båda, eller, om de ej kunna enas, lappfogden eller

landsfiskalen utser en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde

skola gode männen sammanträda å stället, där skadan skett, samt verk­

ställa noggrann utredning om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden,

då den kan antagas hava skett, så ock om annat, som kan lända till

upplysning i saken. Med stöd av den utredning, som sålunda vunnits,

skola gode männen med behörigt iakttagande av frånvarandes rätt uppskatta

skadan i penningar. Över förrättningen skall föras protokoll.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats,

ävensom för synekostnad må utmätning ske hos den som medgiver, att

han är skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen

bjudit skadeersättning, ej understigande vad gode männen bestämt, må

utmätning för synekostnaden ej ske utan skall sökanden själv stå samma

kostnad.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Utan hinder av vad nu är stadgat äger den, hos vilken utmätning skett,

så ock den, som lidit skada, där han ej låtit saken gå till utmätning, att

instämma sin talan till domstol; skolande den, hos vilken utmätning skett,

anhängiggöra sin talan inom ett år från utmätningsdagen.

För syneförrättning njuter god man ersättning efter samma grunder som

nämndeman.

31 §.

Lappby skall vid sammanträde, som omförmäles i 12 §, för en tid av

högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar, som icke

driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att under tiden till

nästa val för lappbyn deltaga i syn och värdering, varom i 30 § för-

mäles. Underlåter lappby att anställa sådant val, göres av lappfogden

eller den landsfiskal, inför vilken sammanträdet hållits, anmälan härom

hos Konungens befallningshavande, som i lappbyns ställe utser lämpligt

antal gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna och

tillställes en var av gode männen.

32 §.

Hålla flera lappar sina renar tillsammans i en hjord eller har lapp i

sin hjord såväl egna som skötesrenar, och sker genom renar, som höra

till hjorden, skada, vilken enligt denna lag skall ersättas, skola, där det

ej kan utrönas, genom vilkens eller vilkas renar skadan uppkommit, re­

narnas ägare vara pliktiga att i förhållande till det antal renar, en var

av dem har i hjorden, ersätta skadan jämte syne- och rättegångskostnader.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall att renar,

tillhörande olika hjordar, blivit sammanblandade till en hjord.

33 §.

Inträffa å en trakt år efter annat skador av större betydelse, vilka måste

anses väsentligen bero på försumlighet i renvården, må Konungen förklara,

att visst till gränserna bestämt område skall tills vidare och intill dess

annorlunda förordnas utgöra ett skadeersättningsområde.

Sker inom sålunda fastställt skadeersättningsområde skada genom renar,

vilken enligt denna lag skall ersättas, skall, där det ej kan utrönas, genom

vilkens eller vilkas renar skadan uppkommit, ersättningsskyldigheten åligga

de lappar, vilka äga där uppehålla sig med sina renar; och skall ersätt­

ningsbeloppet jämte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelas

i förhållande till det antal renar, en var av dem har inom området. Om

vid den tid, då skadan skedde, å området funnos renar i vård hos annan

än nämnda lappar, skall även ägaren av dessa renar i förhållande till

renarnas antal deltaga i ersättningen. Visar lapp, förr än uppgörelse eller

förlikning träffats eller dom givits om dylik ersättning, att skadan ej för­

orsakats av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

15

34 §.

Fordrar någon ersättning på grund av sådan gemensam ansvarighet, som

avses i 33 §, äger han med sitt yrkande vända sig mot ordningsmannen

eller ordningsmännen i den eller de lappbyar, som lapparna inom skade-

ersättningsområdet tillhöra; ägande ordningsman att efter samråd med lapp­

fogden på vederbörande lappars vägnar trätfa uppgörelse om ersättning.

Ordningsman äger ock att på lapparnas vägnar föra talan i mål om dylik

ersättning samt efter samråd med lappfogden ingå förlikning angående såväl

skadeersättning som syne- och rättegångskostnader.

Ådömes ersättningsskyldighet flera lappar, skall i domen för en var fast­

ställas, huru mycket han har att gälda.

Mål, vari ordningsman vid underrätt fört talan, må av honom fullföljas

i högre rätt.

35 §.

Den som efter vad i 32 eller 33 § sägs blivit dömd att ersätta inträffad

skada eller träffat uppgörelse eller förlikning om erläggande av sådan er­

sättning vare oförhindrad att, i händelse det utrönes, att skadan förorsakats

av renar, tillhörande annan, eller att vid den tid, då skadan skedde, i

hjorden eller inom skadeersättningsområdet funnos renar, tillhörande annan

än dem som enligt domen, uppgörelsen eller förlikningen ansetts ersätt-

ningsskyldiga, söka gottgörelse av ägaren till dessa renar för vad han

erlagt eller för den del därav, som belöper på renägaren. Där ersättningen

bestämts genom uppgörelse eller förlikning, må gottgörelse ej fordras för

mer än vad på renägaren belöper i förhållande till det belopp, vartill skadan

må hava blivit värderad vid syn, med tillägg av synekostnaden.

Om förbud mot ofredande av lapparnas renar m. m.

36 §.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet dödar, skadar eller

genom skrämsel eller på annat sätt ofredar lapparnas renar, medan de

befinna sig på område, varest renar då må föras på bete, eller ock söker

obehörigen fördriva dem från sådant område, skall ersätta därigenom för

lapparna uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon å område, som ovan avses, uppsåtligen eller

genom vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning ren dödas eller

skadas genom fällning av träd. Har vid avverkningen anställd person gjort

sig skyldig därtill, skall jämväl den, för vars räkning avverkningen sker,

ansvara för skadans ersättande.

Har ren blivit dödad vid skogsavverkning, åligger det den som förestår

avverkningen att genast göra anmälan hos lapparna, därest de finnas å

trakten, eller, om så ej är fallet, hos landsfiskalen, till vilken det dödade

djurets öron därvid skola i hopsittande skick insändas. När anmälan in­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kommit till landsfiskalen, har denne att skyndsamt underrätta renägaren

eller, om denne ej är känd, lappfogden samt vidtaga de åtgärder, som

finnas tjänliga för det dödade djurets tillgodogörande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsområde av hund, skall hundens ägare

ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt eller vållande.

Med skada, som i detta moment avses, förstås icke blott skada, som

tillfogats ren, utan ock, där renar blivit skingrade, kostnader och besvär,

som uppkommit för deras hopsamlande eller i sammanhang därmed, även­

som utgiven ersättning för skada, som renarna till följd av skingringen

kunna hava förorsakat.

År ren, som skadats, omärkt, eller är ägaren ej känd, skall skadeståndet

tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs

drift, är särskilt stadgat.

37 §.

Inom lappmarkerna och å renbetesfjällen skall hund, som icke användes

i lapparnas renskötsel, vara försedd med halsband, därå ägarens namn

och bostad skola vara tydligt anbragta; dock att halsbandet må avlägsnas,

medan hunden hålles instängd, ävensom under pågående jakt, när fara

föreligger att hunden kan lida men av detsamma. Yad nu sagts skall ock,

där Konungens befallningshavande med hänsyn till renskötseln finner nödigt

härom förordna, gälla för trakt utom lappmarkerna och renbetesfjällen,

inom vilken lapparna äga uppehålla sig med sina renar, ävensom å trakt

därintill.

38 §.

1. Under den tid lappar med sina renar uppehålla sig å trakt, där

renar då må föras på bete, skola å denna trakt och å trakter därintill

hundar, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen hållas i band

eller instängda eller vara försedda med klubba i enlighet med närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungens befallningshavande. Dock må

Konungens befallningshavande för viss trakt eller för särskilda fall med­

giva befrielse från vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan

men för renskötseln.

Under det flyttning med renar sker förbi gård, skola därvarande hundar

hållas i band eller instängda. När sådan flyttning förestår, skola lapparna,

där så ske kan, i förväg underrätta om sin ankomst.

2. Finnes hund, som är känd för att jaga renar, å trakt där renbete

må äga rum, och hålles hunden icke i band eller instängd eller försedd

med klubba, då renar under tillåten tid befinna sig där, må hunden dödas

genom lappfogdens eller polismyndighetens försorg.

3. Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som

befinner sig å trakt, där renar vid tillfället må föras på bete, må hunden

dödas. Lag samma vare, då hund anträffas å sådan trakt utan tillsyn

omedelbart efter det den jagat eller annorledes ofredat ren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

IT

Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omstän­

digheter förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, och

kan den som dödat hunden icke styrka, att han varit därtill berättigad, vare

han likväl fri från ansvar och ersättningsskyldighet, såframt ej hundens

ägare kan visa sannolika skäl för sitt påstående.

Om minskning av renantalet inom lappby.

39 §.

Därest inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att betet kan

befaras bliva otillräckligt eller skada eller andra olägenheter förorsakas eller

svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga drivande inom

lappbyn, må Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande vidtaga

åtgärder för renantalets minskning på sätt nedan sägs.

1) Finnas inom lappbyn renar, tillhörande andra än lappar, må Konungens

befallningshavande förordna, att så stort antal av dessa renar, som prövas

för ändamålet nödigt, inom viss förelagd tid skall från lappbyn avlägsnas,

vid äventyr att renarna av lappfogden eller ordningsmannen omhändertagas

och levande eller slaktade för ägarnas räkning försäljas.

2) Befinnes, sedan renar, tillhörande andra än lappar, avlägsnats från

lappbyn, de återstående renarnas antal ändock vara för stort och finnes

utrymme inom annan lappby, till vilken inflyttning utan avsevärd olägenhet

kan ske, äger Konungens befallningshavande, efter det jämväl lapparna i

sistnämnda lappby blivit hörda, dit hänvisa en eller flera lappar; och skall

i sådant fall bestämmas viss tid, inom vilken flyttningen skall hava verk­

ställts. Härvid skall Konungens befallningshavande tillse, att lapp, som

själv eller vars förfäder länge tillhört lappbyn eller inom dess område

haft rätt till bete för sina renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja

hänvisas till annan lappby.

3) Kan hänvisning i behövlig omfattning icke lämpligen ske, äger Konungens

befallningshavande förordna, att lappbyns renantal skall inom viss av Ko­

nungens befallningshavande bestämd tid genom nedslaktning, försäljning eller

annorledes nedbringas till viss storlek. Kan enighet mellan lapparna ej

vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må Konungens

befallningshavande förordna, huru minskningen skall verkställas. Därvid

skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl

till antalet husliållsmedlemmar hava det största renantalet, ålägges att minska

sina renhjordar.

Vad i punkterna 1)—3) här ovan är stadgat beträffande den inbördes

ordning, i vilken de i samma punkter angivna åtgärderna må komma till

användning, skall icke utgöra hinder för Konungens befallningshavande att,

då särskilda skäl därtill föreligga, annorlunda bestämma.

Närmare bestämmelser rörande verkställigheten av föreskriven åtgärd med­

delas av Körningens befallningshavande, som därvid har att tillse, såväl att

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 sand. 35 häft. (Nr 43.)

2301 27

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

de särskilda renägarnas rätt och bästa i görligaste män iakttages som ock

att renskötande lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring.

Där i fall, som i punkterna 2) och 3) avses, renarnas ägare eller den,

vilken vården om renarna åligger, enligt Konungens befallningskavandes

bestämmande skall vidtaga åtgärd, må Konungens befallningshavande före­

lägga honom vite samt i fall av tredska utdöma vitet och antingen före­

lägga honom nytt vite eller ock låta vidtaga åtgärden på den tredskandes

bekostnad.

Om förvildade renar.

40 §.

Finnas å viss trakt förvildade renar, ankommer på Konungens befall­

ningshavande att förordna, att dessa renar skola dödas, samt meddela i

sådant hänseende erforderliga föreskrifter.

Behållna värdet av sålunda dödade renar skall enligt bestämmelser, som

givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om lapparnas bostäder m. m. samt om odlingar.

41 §.

Lapp må å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, i er­

forderlig omfattning åt sig inrätta tältkåta eller annan kåta med lapsk

eldstad (aran) samt uppföra bod för förvaring av sina tillhörigheter eller

därför vidtaga andra anordningar.

Ä inägor må kåta eller bod icke uppföras, med mindre vederbörande

jordägare eller brukare därtill givit sitt samtycke.

Å utmark till enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog

dock undantagen, eller till kronohemman eller kronolägenhet, som ej står

under kronans omedelbara disposition, må, nedom odlingsgränsen eller

utom renbetesfjällen, fast kåta eller bod icke uppföras annat än efter an­

visning av jordägaren eller brukaren eller, där lappen icke åtnöjes därmed,

av lappfogden.

42 §.

I den mån för renskötselns drivande erfordras må lapp å område inom

lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig med sina

renar, uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, dock med

följande begränsningar:

1) Ä enskild eller kommun tillhörig fastighet eller å kronomark, som ej

står under kronans omedelbara disposition, må dylik byggnad icke upp­

föras, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt

samtycke.

2) Ä annan kronomark må byggnad, varom ovan sägs, uppföras alle­

nast efter särskilt tillstånd, som på därom gjord ansökning meddelas, vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

19

angår trakt ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen av Konungens be-

fallningshavande samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter

samråd med Konungens befallningsliavande. Över sådan ansökan skola de

lappar höras, vilka äga uppehålla sig med sina renar å trakten. Tid

prövning av ansökningen har myndigheten ej mindre att tillse, att bygg­

naden förlägges å plats, som med hänsyn till renskötseln å trakten och

andra förhållanden är lämplig, samt att den icke göres större än för dess

ändamål av bostad åt lapp, som driver renskötsel å trakten, är nödvän­

digt, än även att meddela de särskilda bestämmelser i avseende å bygg­

nadens beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar med tillstånd jämlikt nästföregående stycke

uppförd byggnad, att driva renskötsel å trakten, eller överlåtes byggnaden

å annan än lapp, som driver renskötsel och tillhör samma lappby, har den

myndighet, som meddelat tillståndet, att pröva, huruvida och på vilka

villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden icke böra bibehållas, äger

myndigheten bestämma, huruvida och i vad män gottgörelse må utgå för

å byggnaden nedlagt arbete samt för virke därtill, som icke erhållits av­

giftsfritt av kronan.

43 §.

Å kronomark under kronans omedelbara disposition, belägen inom lapp­

markerna eller å renbetesfjällen, må lapp efter särskilt, på därom gjord

ansökan lämnat tillstånd upptaga odling av mindre omfattning.

Sådant tillstånd meddelas, efter hörande av de lappar, vilka äga uppe­

hålla sig med sina renar å trakten, vad angår trakt ovan odlingsgränsen

eller å renbetesfjällen av Konungens befallningskavande samt i fråga om

övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens befallnings­

kavande. Tillstånd må lämnas allenast där odlingen finnes icke vara till

hinder för renskötseln å trakten och sökanden ej kan antagas genom

odlingens nyttjande komma att eftersätta vården om sina renar. Storleken

och beskaffenheten av odlingen bestämmes av vederbörande myndighet.

Tillstånd till upptagande av odling må återkallas, när omständigheterna

därtill föranleda.

Den som upptagit odling är pliktig att själv stå skada, som å odlingen

förorsakas av renar, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,

orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

Om hällande av getter.

44 §.

A kronomark under kronans omedelbara disposition äger fjällapp hava

getter på bete under tid, då han är berättigad att där uppehålla sig med

sina renar; dock må antalet getter icke överstiga fem för hushåll.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om skogsfång.

45 §.

Å kronomark under kronans omedelbara disposition samt å kommun

tillhörig allmänningsskog är lapp berättigad att till eget behov av virke

använda skogen, dock med följande begränsningar:

1) Ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen må virke till uppförande,

ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad

samt växande träd till uppförande av sådant stängsel, som avses i 25 §

2 mom., tagas allenast efter anvisning eller utsyning.

2) I fråga om lapps rätt att nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna

taga virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed

jämförlig bostadsbyggnad skall gälla vad under 1) sägs. Å dessa trakter

må lapp ej heller taga växande barrträd till uppförande eller ombyggnad

av fast kåta, bod eller stängsel annat än efter anvisning eller utsyning.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen må tagas allenast torra träd,

vindfällen, skogsavfall samt en- och videbuskar ävensom för tillfälligt behov

å utmark växande lövträd. Därjämte må tall- och grantjur tagas till

slöjdvirke.

46 §.

Beträffande enskild eller kommun tillhörig mark, allmänningsskog dock

undantagen, så ock kronomark, som ej står under kronans omedelbara

disposition, skall i fråga om lapps rätt till skogsfång gälla följande:

1) Ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen äger lapp till eget behov

av virke använda skogen i enahanda ordning och omfattning, som i 45 §

stadgats med avseende å samma trakter, dock må virke till uppförande,

ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad

ej tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt

samtycke; ej heller må växande träd till uppförande eller ombyggnad av

fast kåta, bod eller stängsel, som avses i 25 § 1 mom., tagas utan anvis­

ning eller utsyning.

2) Nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna må fjällapp använda skogen

till eget behov av virke, dock med iakttagande av att virke till uppfö­

rande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostads­

byggnad ej må tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare

därtill givit sitt samtycke, ävensom att virke till nyssnämnda ändamål

eller växande träd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller

stängsel ej må tagas annat än efter anvisning eller utsyning.

Skogslapp äger å de trakter, som avses i nästföregående stycke, till eget

behov under flyttning med sina renar taga bränsle samt virke till tält­

stänger, kåtor, bodar och ställningar för förvaring av sina tillhörigheter

ävensom slöjdvirke; dock må växande barrträd tagas allenast efter anvis­

ning eller utsyning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

21

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen gäller om fjällapps rätt till

skogsfång vad i 45 § i sådant avseende stadgats.

Skogslapp äger utom lappmarkerna till eget behov under flyttning med

sina renar för de under 2) andra stycket omförmälda ändamål taga torra

träd, vindfällen, skogsavfall samt eu- och videbuskar ävensom å utmark

växande lövträd. Därjämte må tall- och gran tjur tagas till slöjdvirke.

47 §.

För virke, som tages å kronomark under kronans omedelbara disposition

eller å kommun tillhörig allmänningsskog, erlägges icke betalning.

Yad angår skogsfång å annan mark erlägges för virke, som må tagas

allenast med samtycke av vederbörande jordägare eller brukare, betalning

enligt överenskommelse. I övrigt skall, där jordägaren eller brukaren det

fordrar, för virke, som enligt vad i 46 § stadgas ej må tagas annat än efter

anvisning eller utsyning, ävensom för växande lövträd samt tall och gran­

tjur, som tages utom lappmarkerna och renbetesfjällen, givas en billig

ersättning, vilken i brist av åsämjande bestämmes av en av Konungens

befallningshavande förordnad värderingsman.

48 §.

Finnes beträffande mark, som avses i 46 §, att skogens fortsatta nytt­

jande invid boplats för vedfång åt lapparna är i synnerlig mån betungande

för vederbörande jordägare eller brukare, må Konungens befallningshavande

på framställning av denne förbjuda, att bränsle tages annat än efter an­

visning.

49 §.

Lapp, som äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller

brukare av fastighet, må icke använda sin rätt till skogsfång enligt denna

lag för fastighetens behov av virke vare sig till byggnader, stängsel, bränsle

eller annat ändamål.

50 §.

Då det är oundgängligen nödvändigt för renarnas uppehälle, må lapp

å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, fälla lavbevuxna

träd; dock skall, såvitt ske kan, vederbörande skogstjänsteman, jordägare

eller brukare förut underrättas och tillfälle lämnas honom att anvisa träd,

som må fällas, samt i annat fall anmälan om fällningen snarast göras till

skogstjänstemannen, jordägaren eller brukaren.

Yid fällning av lavträd skola i främsta rummet torra eller oväxtliga

träd tagas.

51 §.

Konungen äger för viss tid förbjuda, att växande tall, gran eller björk

tages av lapparna på område, där avverkning uppenbarligen kan medföra

fara för skogens bevarande eller återväxt.

22

Skulle Konungens befallningsliavande finna, att nyttjandet av viss plats

såsom fast viloplats eller boplats åt lapparna uppenbarligen medför fara

för skogens bevarande eller återväxt, äger Konungens befallningshavande

för viss tid förbjuda platsens begagnande för sådant ändamål.

Förbud, varom nu sagts, må, där det ej påkallas till skydd mot björk-

skogsgränsens eller barrskogsgränsens nedgående, icke meddelas, om nyttjan­

det av tillåtet betesområde eller, vad angår förbud enligt andra stycket,

flyttning på tillåten flyttningsväg därigenom skulle i väsentlig mån för­

svåras för lapparna.

52 §.

Virke, som lapp lagligen tagit och använt eller upplagt till framtida

användning, må icke utan hans samtycke av jordägaren eller brukaren

bortföras eller göras obrukbart.

Har stängsel, vartill virke uttagits efter anvisning eller utsyning, olov­

ligen blivit bortfört eller gjorts obrukbart, äger lappen utan anvisning eller

utsyning å samma skog taga vad som oundgängligen beköves för upp­

förande av nytt stängsel.

53 §.

Lapp är pliktig att efterkomma de föreskrifter, som vid anvisning eller

utsyning må hava lämnats, samt att i övrigt vid all avverkning iakttaga

nödig varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas, därest å platsen finnas för ändamålet

användbara torra träd, nedfallna kvistar och grenar, avverkningsbara stub­

bar, vindfällen eller eu- eller videbuskar;

c) att bland växande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro

oväxtliga, överåriga eller skadade;

d) att vid fällning av träd höjden av den kvarlämnade stubben icke

må överstiga femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre skare

eller hårt packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna större del av

stammen; samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fäll­

ningen randbarkas.

54 §.

Anvisning eller utsyning, varom i 45, 46 och 48 §§ sägs, verkställes

kostnadsfritt av vederbörande skogstjänsteman. Anvisningen eller utsyningen

skall verkställas snarast möjligt; och skall lappen i god tid därom under­

rättas. Träd, som anvisas eller utsynas, skola vara för avsett ändamål

fullt lämpliga och, såvitt möjligt, för lappen lätt tillgängliga.

Kungi. Maj:ts proposition nr 43.

23

Om jakt och fiske.

55 §.

Fjällapp och slcogslapp äro berättigade att å utmark jaga och tiska icke

allenast å områden, där sådana lappar jämlikt 2 eller 3 § äga vistas

under varje tid av året, utan även å andra områden inom lappmarkerna

under den tid de äga att där uppehålla sig med sina renar; vare dock

underkastade de inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt och fiske,

som eljest gälla.

Om vissa nyttjanderättsupplåtelser.

56 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade, bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske eller annan därmed jäm­

förlig nyttighet av lapp upplåtas till annan. Sker ändock upplåtelse, vare

den ogill.

Finnes inom sådant område bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed

jämförlig nyttighet, som icke av lapparna användes, och kan upplåtelse

därav ske utan intrång eller skada för renskötseln, må sådan upplåtelse

kunna av Konungens befallningsliavande mot avgift meddelas.

Kan inom sådant område upplåtelse av jakt eller fiske ske utan fara

för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna,

äger Konungens befallningsliavande tillåta annan att mot avgift därstädes

jämte lapparna utöva jakt eller fiske.

Finnes ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen upplåtelse av nytt­

janderätt till inägor kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln,

må Konungens befallningsliavande mot avgift meddela sådan upplåtelse.

Har bete, slåtter eller nyttjanderätt till inägor upplåtits, är den, till

vilken upplåtelsen skett, pliktig att själv stå skada, som av renar för­

orsakas å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, utan så är

att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att till­

skynda honom förlust.

Innan upplåtelse, varom i denna paragraf är stadgat, äger rum, skola

de lappar, vilka äga uppehålla sig med sina renar å området, höras i

ärendet.

Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt bestämmelser,

som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om renskötsel å vissa trakter nedom lappmarksgränsen.

57 §.

Å trakter i Norrbottens län nedom lappmarksgränsen, där renskötsel året

om av ålder förekommer, må lapp efter särskilt tillstånd av Konungens

befallningsliavande driva skogsrenskötsel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

24

Kung1. Maj:ts proposition nr 43.

Yill lapp erhålla sådant tillstånd, har han att till Konungens befallnings-

havande ingiva ansökan med uppgift om den trakt, inom vilken han vill

driva renskötsel, det antal renar han och hans husfolk avse att innehava

för egen räkning samt huruvida och i sådant fall till vilket antal han avser

att hava skötesrenar i sin vård. Över ansökningen skall yttrande inhämtas

från den kommun, där renskötseln är avsedd att drivas.

Finner Konungens befallningshavande behov föreligga för en väsentlig

del av traktens befolkning, att renskötsel fortfarande drives å trakten, och

anses sökanden lämplig såsom renskötare samt möter ej heller i övrigt

hinder för bifall till ansökningen, må Konungens befallningshavande lämna

sökanden tillstånd att viss tid, ej överstigande tio år, driva renskötsel å

den angivna trakten; och skall Konungens befallningshavande i samman­

hang härmed bestämma det område, varinom renskötseln må drivas, varest

och huru flyttningsvägar må tagas, det högsta antal renar sökanden må

föra på bete samt. därest sökanden avser att hava skötesrenar i sin vård,

huru stor del av renhjorden, som sökanden och hans husfolk högst må

innehava för egen räkning, ävensom de särskilda villkor i övrigt, under

vilka renskötseln må äga rum.

Hava efter tillståndets meddelande förutsättningarna för renskötselns

drivande inom den angivna trakten ändrats eller finnes eljest rättighetens

utövande medföra olägenheter, må Konungens befallningshavande återkalla

det givna tillståndet eller vidtaga ändring i de föreskrivna villkoren eller

meddela nya villkor.

Varder lapp, som innehar tillstånd till renskötsel, stadigvarande för­

hindrad att begagna den medgivna rättigheten, äger Konungens befallnings­

havande utan kommunens hörande medgiva annan lapp att på enahanda

villkor under återstoden av tiden eller någon del därav driva renskötsel

inom området. Lag samma vare, där lappen avlider och dödsbodelägarna

anses icke lämpligen kunna eller böra utöva rättigheten.

58 §.

I fråga om sådan renskötsel, som avses i 57 §, skola de i denna lag

meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock

med följande tillägg och undantag:

1) Till lappby hör lapp, som innehar tillstånd att där driva renskötsel,

ävensom hans hustru och hemmavarande barn samt lapska tjänare. Så­

som tillhörande lappby räknas jämväl ägare av skötesrenar, vilka sådan

lapp har i sin vård; dock må skötesrenägare ej deltaga i överläggningar

och beslut i andra frågor än som röra hans rätt såsom renägare i byn.

Ordningsman i lappby utses av Konungens befallningshavande.

2) Ådagalägger lapp, som erhållit tillstånd till renskötsel, försumlighet

däri, eller finnes han eljest olämplig såsom renskötare, äger Konungens

befallningshavande utan iakttagande av vad i 26 § stadgats fråntaga honom

den medgivna rättigheten; och skall i fråga om Konungens befallnings-

Kunjl. Maj-.ts proposition nr 43.

25

havandes befogenhet att medgiva annan lapp att i hans ställe driva ren­

skötsel vad i 57 § sista stycket stadgats äga motsvarande tillämpning.

3) Beträffande rätt till skogsfång tillkommer lapp, som här avses, att

till bränsle, tältstänger, kåtor, bodar och ställningar för förvaring av

lappens tillhörigheter taga torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och

videbuskar, ävensom, för tillfälligt behov, å utmark växande lövträd samt

till slöjdvirke, tall- och grantjur, dock å annan mark än kronomark under

kronans omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmänningsskog

endast under flyttning och mot betalning enligt ortens pris.

4) Yad i 55 § stadgats om rätt till jakt och fiske skall icke äga till-

lämpning.

5) För all skada, som förorsakas av renar, skall ersättning givas av

renarnas ägare. Lappby skall enligt Konungens befallningshavandes be­

stämmande utgöra ett eller flera skadeersättningsområden, och skall be­

träffande skada, som inträffar inom sådant område, gälla vad i 33—35 §§

stadgas.

6) Beträffande skyldighet enligt 38 § 1 mom. för ägare av hund att

hålla hunden i band eller instängd eller försedd med klubba må Konungens

befallningskavande medgiva den lättnad, som av förhållandena påkallas.

7) Beträffande skötesrenar skall gälla:

Innefattar tillstånd att driva renskötsel rätt för lappen att hava skötes­

renar, må den som är bosatt inom lappbyn och där äger eller brukar

jordbruksfastighet på de närmare villkor och i den utsträckning Konungens

befallningshavande bestämmer hava renar i vård hos lappen, dock ej flera

för hushåll räknat än tjugu, års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna.

Dragrenar må även annan renägare hava i vård hos lapp på sätt här

sägs.

Skötesrenägare står i fråga om skötesrenarna samma ansvar enligt denna

lag som lappen för sina egna renar.

Åsidosättes något av vad Konungens befallningshavande föreskrivit med

avseende å rätten att hava skötesrenar, må Konungens befallningshavande

förordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade för­

säljas för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas omhänder­

tagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

8) Eenräkning skall hållas, när Konungens befallningshavande så prövar

nödigt, dock att mellan varje renräkning ej må förflyta mera än fem år.

Kostnad för sådan renräkning bestrides av renägarna i förhållande till vars

och ens renantal.

Straffbestämmelser m. m.

59 §.

1.

Med böter från och med fem till och med femhundra kronor straffas:

a) lapp, som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar, att hans renar in­

komma å område, där rätt till renbete enligt denna lag icke är medgiven

eller vid den tid icke må utövas, eller å främmande lappbys till gränserna

bestämda område;

b) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 9 § 1 mom. inflyttar till

lappby;

c) den som gör flyttningsväg obrukbar för lapparna eller i väsentlig

män förminskar framkomligheten å sådan väg;

d) den som mot stadgandet i 52 § första stycket bortför virke eller

gör virke obrukbart;

e) den som i fall, som avses i 36 §, uppsåtligen eller genom vårds­

löshet dödar, skadar eller ofredar ren eller förorsakar, att ren vid skogs­

avverkning dödas eller skadas;

f) den som i strid mot vad i denna lag är stadgat underlåter att hålla

hund i band eller instängd eller försedd med klubba; samt

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning, varom i denna

lag sägs.

2.

Med böter från och med fem till och med trehundra kronor straffas:

a) lapp, som av skogen tager mera virke än till hans eget behov er­

fordras, eller som eljest tager virke i strid mot bestämmelserna i 45, 46,

49, 50 eller 58 §;

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av

sina renar vållar, att renarna göra skada, som skall ersättas enligt denna

lag, dock endast såframt ej uppgörelse eller förlikning träffats om skadans

ersättande eller den ersättningsskyldige gjort sådant medgivande, att efter

ty i 30 § sägs utmätning för ersättningens belopp må ske hos honom;

samt

c) lapp, som mot bättre vetande lämnar oriktig vippgift vid upprättande

av renlängd.

3.

Med böter från och med fem till och med etthundra kronor straffas:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i 24 §

eller 36 § 1 mom. tredje stycket förmäles, eller i sådan anmälan mot

bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

b) lapp, som i fall, varom i 44 § förmäles, har getter på bete till större

antal än där sägs;

c) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 25 § uppför ringgärde eller

annat stängsel;

d) lapp, som överträder jämlikt 48 eller 51 § meddelat förbud;

e) lapp, som vid avverkning uppenbart åsidosätter föreskrift, som med­

delats jämlikt 53 §;

f) den som i strid mot stadgandet i 37 § eller med stöd därav med­

delad föreskrift underlåter att hålla hund försedd med halsband; samt

g) den som har renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller

till större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättig­

het att hava renar i lapps vård åsidosätter något av vad som föreskrivits

i avseende å rättighetens utövande.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

27

60 §.

Hållas renar i vård av någon, som ej liar rätt till renskötsel enligt

denna lag, må dessa renar icke föras på bete å mark, varöver renägaren

ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt skyldighet att er­

sätta skadan. År i fråga om sådan renhjord allmänt veterligt, att därtill

hörande djur pläga olovligen inkomma på annans mark, äger Konungens

befallningshavande att på ansökan av markens ägare förordna, att hjorden

skall nedslaktas och försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden

för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Om åtal, besvär och verkställighet.

61 §.

1.

Förseelse mot denna lag eller mot byordning åtalas vid allmän

domstol.

2.

Förseelse, som avses i 59 § 1 mom. d) eller 2 mom. a) eller 3

mom. c) eller e), må, där den förnärmar endast enskild persons rätt, ej

åtalas av allmän åklagare, såvitt ej målsägaren angiver förseelsen till åtal.

Lag samma vare beträffande förseelse, som avses i 59 § 1 mom. e); dock

att, där renen är omärkt eller målsägaren ej känd, allmän åklagare äger

utan angivelse tala i saken, I sådant fall må åklagaren föra talan jäm­

väl i fråga om skadestånd.

3.

Förseelse, som avses i 59 § 1 mom. a) eller 2 mom. b), må,

där den förnärmar endast enskild persons rätt, icke åtalas av annan än

målsägare.

62 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. A iten,

ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som

meddelas av Konungen, användas till förmån för lapparna. Saknas till­

gång till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän

strafflag.

63 §.

Lapp, som bär renhjord under sin vård, är pliktig att, då Konungens

befallningshavande, landsfogde, lappfogde eller landsfiskal för verkställande

av utmätning eller rannsakning efter stulna renar eller av annan laga orsak

påfordrar renhjordens hopsamlande eller frånskiljande av ren från andra

renar i hjorden, verkställa sådan handräckning.

Tredskas lapp att lämna fordrad handräckning, må sådan anskaffas på

den tredskandes bekostnad.

64 §.

Över beslut, varigenom Konungens befallningshavande utfärdat byord­

ning eller eljest meddelat föreskrift eller vidtagit åtgärd för tillämpning av

28

denna lag, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad, att hos Konun­

gen anföra besvär inom tid, som är bestämd för överklagande av förval­

tande myndigheters och ämbetsverks beslut; dock skall, där ej ändrings-

sökandet därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvären

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen för­

ordnat.

Kungl. Majds proposition nr 43.

Övergångsbestämmelser.

65

§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphävas lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige tillika med alla de stadgan-

den, vilka innehålla ändring i eller tillägg till nämnda lag, ävensom lagen

den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av renantalet

inom lappby.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i

stället tillämpas.

Den som vid nya lagens ikraftträdande med laga rätt driver renskötsel

skall anses hava rätt till renskötsel enligt 1 § 1 mom. första stycket,

ändå att han ej uppfyller där angivna förutsättningar; och skall vad i nya

lagen sägs om lapp äga tillämpning å honom.

Lapp, som vid nya lagens ikraftträdande driver renskötsel å trakt, som

omförmäles i 57 §, åligger, såframt han vill fortsätta därmed, att senast

den 31 december 1929 göra ansökan, som avses i samma paragraf; och

må renskötseln utan särskilt tillstånd fortsättas, till dess ansökningen

hunnit prövas.

Intill utgången av år 1933 skola lapparna bibehållas vid dem nu till­

kommande rätt att hava renar i vård hos annan.

Kungl. MajUs proposition nr 43.

29

Förslag-

tiii

Lag om renmärken.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Ren, som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige, skall vara försedd med ägarens av häradsrätten fastställda

märke, anbragt i renens öron.

2 §■

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, där renägaren

eller, om han icke själv är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans

renar, har sitt hemvist; och skall sökanden därvid i två exemplar inlämna

en avbildning av märket enligt den form och av den storlek, nedanstående

figur utvisar. Över ansökningen skall utlåtande avgivas av lappfogden, som

hör renägarna i orten och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ord­

ningsman.

Finner häradsrätten märket vara så inrättat, som i 3 § sägs, och möter

ej heller i övrigt enligt denna lag hinder, fastställer häradsrätten märket.

Fram.

3

§•

Renmärke skall för att kunna fastställas vara så inrättat, att det tydligt

skiljer sig från andra gällande renmärken inom tingslaget eller angränsande

tingslag, samt att det ej lätt kan förändras till sådant äldre märke eller

sådant äldre märke förändras till likhet med det, varå fastställelse sökes.

4 §.

Renmärke må ej fastställas för annan renägare än den som enligt före-

nämnda lag äger rätt till renskötsel eller är berättigad att hava renar i vård

hos renskötande lapp. Ej heller må renägare samtidigt hava mer än ett

fastställt renmärke.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

5 §■

Yill den som innehar fastställt renmärke icke vidare vid renmärkning

begagna detsamma, skall lian anmäla detta hos häradsrätten, som har att

avlysa märket. A ren, som, då avlysningen sker, är försedd med dylikt

märke, må det fortfarande bibehållas, men andra renar må ej märkas där­

med. Ej må utan förre ägarens samtycke avlyst märke fastställas för

annan renägares räkning, innan fem år förflutit från avlysningen.

Har fastställt märke under tio år icke varit begagnat vid renmärkning,

anses fastställelsen hava förfallit, ändå att avlysning ej skett; och utgör

fastställelsen sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renägares

räkning.

6

§•

1.

Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans

fastställda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma, skall

han anmäla detta hos häradsrätten, som, där hinder ej möter enligt 4 §,

för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligger honom

att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla sitt fast­

ställda renmärke till registrering.

7 §'

Vid häradsrätten skall föras förteckning över de av häradsrätten fast­

ställda och registrerade renmärken jämte de renägare, för vilkas räkning

fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes ock, när

renmärke avlysts eller fastställelse därå visats hava förfallit. Under juli

månad varje år skall utdrag ur nämnda förteckning, omfattande tiden från

och med juli månad föregående år till och med juni månad under löpande

året, insändas till Konungens befallningshavande, som på lämpligt sätt

offentliggör utdraget.

Närmare bestämmelser om förteckningens förande meddelas av Konungen.

8 §‘

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må å renen bibehållas

det redan anbragta märket, försett med sådant av ordningsmannen inom

lappbyn gillat avbrott, som kan vara erforderligt för att skilja renen från

andra renar med samma huvudmärke. Å sådant avbrottsmärke erfordras

icke fastställelse. Kalv efter renko, försedd med avbrottsmärke, skall märkas

med ägarens fastställda märke.

9 §.

1. Märkning av renkalvar, som blivit födda under året, skall vara verk­

ställd före den 1 november. Försittes denna tid, äger ordningsmannen

inom lappbyn, där han finner det lämpligen kunna ske, på den försum­

liges bekostnad låta verkställa renmärkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

31

2.

Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, i sin lijord annans

renko med omärkt kalv, är han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka

kalven med moderns märke eller, om detta är avbrottsmärke eller avlyst

märke och han äger kännedom om ägarens fastställda märke, med detta.

3.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt ren,

skall djuret överlämnas till och omhändertagas av ordningsmannen samt

nedslaktas och försäljas eller ock levande försäljas samt förses med nya

ägarens märke. Av medel, som inflyta genom försäljningen, erhåller ord­

ningsmannen skälig gottgörelse, varefter den återstående behållningen till­

faller lappbyn.

Lag samma vare, om efter den 1 november inom lappby eller eljest i

lapps hjord anträffas omärkt årskalv, som icke följer modern.

10

§.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, vars märke blivit

förstört eller förfalskat eller är okänt, skall renen omhändertagas och vårdas

av ordningsmannen eller den lapp han därom anmodar. Dylik ren skall

därefter vid tillfälle, då lapparna i trakten mera allmänt samlas, för dem

till granskning uppvisas. Finnas därvid sannolika skäl för att renen tillhör

uppgiven renägare, äger denne återtaga renen mot erläggande av skälig

skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat fall skall renen genom

ordningsmannens försorg nedslaktas och försäljas, samt med inflytande för­

sälj ningsmedel så förfaras, som i 9 § sägs; dock att, där renens märke var

okänt, en noggrann avbildning av märket skall genom ordningsmannens

försorg insändas till lappfogden, som på lämpligt sätt kungör märket med

uppfordran till ägaren att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen,

vid äventyr att behållningen av försäljningen tillfaller lappbyn.

¹¹ §■

1.

Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har

under sin vård, i annat fall än i 8 § sägs begagnar märke, som ej blivit

av häradsrätten för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst, straffas

med böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

2.

Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till vilken han icke är

ägare, dömes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till böter från

och med femtio till och med femhundra kronor.

3.

Den som i det fall, varom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning

begagnar annans fastställda renmärke, innan detsamma blivit för honom

vid häradsrätten registrerat, eller som underlåter den i 6 § 2 mom. före­

skrivna anmälan till registrering, straffas med böter från och med fem till

och med femtio kronor.

12

§.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län

oarbetad renhud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest för­

stört, och kan han ej visa, att renmärket blivit utan bedräglig avsikt bort­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

taget eller förstört eller att liuden blivit märkt på sätt i 3 mom. bär

nedan sägs, dömes till böter från och med fem till och med trehundra

kronor, där han ej efter allmän lag straffas för olovlig åtkomst av godset.

2.

Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Västerbottens

läns lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län, varmed i denna lag

förstås såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som

ock de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena, an­

träffas forslande kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under så­

dana förhållanden, att antagas kan, att köttet föres från slakt ute å mark.

3.

Hud och kött, varom ovan förmäles, må av allmän åklagare, lapp­

fogde, lapptillsyningsman eller ordningsman tagas i beslag och köttet för­

säljas. Huden skall medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att

därav tydligen kan ses, att den varit föremål för beslag. Varder den från

vilken beslaget gjorts i saken fälld, skall det beslagtagna godset eller,

om det är sålt, dess behållna värde tillfalla beslagaren.

4. Inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å ren­

betesfjällen i Jämtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är sagt,

göras å hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undan-

stucket å plats, som ej kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i

lada, i höstack eller ute å mark. Sålunda verkställt beslag skall besla­

garen låta ofördröjligen kungöra i socknens kyrka; och äger den, som vill

göra anspråk å godset, att inom en månad därefter anmäla sig hos be­

slagaren samt, där hans rätt icke finnes ostridig, instämma denne senast

till det ting, som infaller näst efter en månad från det anmälan gjordes.

Sker det ej, eller kan den som stämde ej visa sin rätt till godset, gånge

med detsamma eller dess behållna värde som ovan är sagt.

5. Vad nu är stadgat utgör ej hinder för målsägaren att, där någon

fälles till ansvar efter allmän lag för olovlig åtkomst av gods, som enligt

förestående bestämmelser blivit taget i beslag, tillgodonjuta den rätt till

godset eller dess behållna värde, som lagligen må tillkomma honom.

13 §.

Överträdelse av denna lag åtalas av allmän åklagare inför allmän dom­

stol. I fall, som i 11 § 2 mom. sägs, äger allmän åklagare tala i saken

jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty fall skall tillfalla den lappby,

dit renen kan antagas hava hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphäves lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om ren­

märken; dock skall vad i nya lagen stadgas icke verka rubbning i fast-

ställelse av renmärke, som meddelats med stöd av äldre lag.

Kungl. Maj ds proposition, nr 43.

33

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919

(nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av

konventionen den 5 februari 1919 mellan

Sverige och Norge angående flytt-

lapparnas rätt till renbetning.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1919, innefattande be­

stämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan

Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, skall så­

lunda ändras, att 8 och 45 §§ erhålla ny lydelse, 45 § förses med sär­

skild överskrift och till 43 § fogas ett nytt andra stycke, allt på sätt

nedan sägs:

8

§'

Då enligt 45 § 2 mom. renräkning äger ram inom de områden, som

upptagas av de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma

och Talma, skola de norska renar, som finnas inom områdena vid tiden

för räkningen, ingå i densamma. Renarnas ägare och vaktare vare plik­

tiga att på anfordran lämna nödigt biträde vid räkningen.

43 §.

Då Konungens befallningskavande — — — — — från renar.

Saknas tillgång till gäldande av böter, som skola indrivas enligt denna

paragraf, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Minskning av renantalet inom lappby samt renräkning.

45 §•

1.

Därest med hänsyn till de i konventionen meddelade bestämmelser

angående de svenska lapparnas rätt till renbetning i Norge skulle befinnas

nödigt, att renantalet inom någon eller några lappbyar minskas, äger

Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande härom förordna, där­

vid på Konungens befallningshavande ankommer att bestämma omfattningen

av minskningen samt huru den skall fördelas på särskilda lappbyar; och

skall beträffande ordningen och sättet för minskningen vad i lagen om

de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige är stadgat om minskning

i vissa fall av renantalet inom lappby äga motsvarande tillämpning.

2.

Minst vart tredje år skall Konungens befallningshavande i Norr­

bottens län, så framt ej väderleksförhållandena lägga hinder i vägen, låta verk­

ställa tillförlitlig räkning av alla renar inom de områden, som upptagas av

de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma.

Om utgången av räkningen skall Konungens befallningshavande snarast

möjligt lämna vederbörande fylkesman meddelande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 höft. (Nr 43.)

²³⁰¹²⁷ 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

den 20 januari 1928.

Närvarande:

Statsministern

E

kman

,

ministern för utrikes ärendena

L

öfgren

,

statsråden

T

hyrén

, R

ibbing

, M

eurling

, G

ärde

, P

ettersson

, R

osén

, H

amrin

, A

i

,

m

-

kvist

, L

yberg

,

von

S

tockenström

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anmäler, efter gemen­

sam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen, ett

av särskilt tillkallad sakkunnig den 30 september 1927 avgivet betänkande

med förslag angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige in. m.

(Statens offentliga utredningar 1927:25). Föredraganden anför därvid föl­

jande:

Inledning.

^{Gällande loe-} De viktigaste bestämmelserna rörande lapparna och deras renar hava givits

^stämmeiser. genom iagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnes rätt till ren­

bete i Sverige. Nämnda lag är tillämplig dels å den del av lappbefolkningen,

som driver renskötsel, dels ock å vissa andra personer. Beträffande de ren-

skötande lapparna bestämmer lagen de områden i riket, inom vilka de äga

föra sina renar på bete, samt de tider av året, då betning av renar inom

de särskilda områdena får äga rum, varjämte den meddelar bestämmelser

angående lapparnas flyttningar och flyttningsvägar. Vidare reglerar den de

renskötande lapparnas rätt att taga bränsle och annat för renskötselns be­

höriga utövande erforderligt virke till bostäder, visthus och stängsel även­

som deras rätt att för sitt livsuppehälle jaga och fiska. Den reglerar även

de renskötande lapparnas förhållande till den bofasta befolkningen, främst

deras skyldighet att ersätta skador, som genom renarna förorsakas å nämnda

befolknings egendom. Slutligen innehåller lagen föreskrifter beträffande ord­

ningen bland de renskötande lapparna inbördes samt stadgar i särskilda

fall påföljder för förseelser, som begås av renskötande lapp.

Till de bestämmelser i 1898 års renbeteslag, som äro tillämpliga även å

andra än de renskötande lapparna, höra stadgan den angående den lapska

icke renskötande befolkningens och den icke lapska befolkningens rätt att

hava skötesrenar i vård hos renskötande lapp, vidare bestämmelser angående

skyddande av renarna mot de bofastas hundar ävensom föreskrifter rö­

rande ordningen för upplåtelser av vissa rättigheter å kronans mark ovan

odlingsgränsen och å renbetesfjällen. Hit höra även vissa stadganden om

påföljd för förseelser mot de renskötande lapparna och deras egendom.

Uti vad 1898 års lag stadgade hava åtskilliga ändringar vidtagits, huvud­

sakligen genom lagen den 19 juni 1917 (nr 337), varigenom meddelats be-

35

stämmelser om bland annat den bofasta icke lapska befolkningens rätt att

hava skötesrenar i vård hos lapp samt om lapparnas bosättning å viss krono-

mark, ävensom lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa

fall av renantalet inom lappby.

Till de bestämmelser, som reglera de svenska lapparnas renskötsel i

Sverige, höra slutligen lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om renmärken och kun­

görelsen den 22 december 1899 (nr 106) om renmärkesförtecknings förande

och vad i sammanhang därmed iakttagas skall.

De svenska lapparnas rätt till renbete i Norge är numera reglerad genom

konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flytt-

lapparnas rätt till renbetning och de i anledning av denna konvention ut­

färdade författningarna, nämligen lagen den 20 juni 1919 (nr 445) och kun­

görelsen den 15 december 1922 (nr 602).

En del av de lappar, som enligt 1919 års konvention äga flytta till Norge,

äro nödsakade att för att framkomma till de medgivna renbetesmarkerna flytta

över finskt område. För reglerandet av bl. a. dessa genomflyttningar har

den 9 maj 1925 avslutats en konvention mellan Sverige och Finland rörande

renar i gränsområdena. I lag den 7 januari 1926 (nr 1) och kungörelse

samma dag (nr 3) hava meddelats närmare bestämmelser i anledning av-

sistnämnda konvention.

Nästan omedelbart efter det 1898 års renbeteslag utfärdats framställdes

krav på revision av lapplagstiftningen. Detta krav gällde närmast de icke

renskötande lapparnas ställning och deras existensmöjligheter, frågor som

icke vunnit sin lösning genom 1898 års lagstiftning. Från skilda håll på­

kallades åtgärder i syfte att avhjälpa det betryckta läget bland de kategorier

av den lapska allmogen, som icke hade renskötsel såsom yrke. I samman­

hang därmed framställdes emellertid även från de renskötande lapparnas

sida vissa erinringar mot den då nyss utfärdade renbeteslagen.1)

De spörsmål, som sålunda förelågo, vunno delvis beaktande i sammanhang

med lösningen av den vid denna tid av andra skäl aktuella frågan om av-

vittringens genomförande å trakterna ovan odlingsgränsen.2) Medan emeller­

tid såväl dessa som övriga av lapparnas intressen påkallade spörsmål ännu

voro beroende av myndigheternas prövning, väcktes år 1908 av ett flertal

ledamöter i riksdagens andra kammare en motion (nr 163), i vilken hem­

ställdes om en fullständig utredning av lappfrågan. I motionen anfördes

bland annat följande:

Lapparna liksom alla naturfolk hade sett sig tillbakaträngda och kring­

skurna av civilisationen och odlingen. Lagstiftningen hade i allmänhet gyn­

nat odlingens framsteg i de nordliga trakterna på nomadernas bekostnad

och utan tillräcklig hänsyn till gammal sedvanerätt, som ju nomaderna *)

*) Se motion i riksdagens andra kammare 1899 (nr 12), K. Bfhdes i Jämtlands län skri­

velse till Kungl. Maj:t den 17 april 1906 samt jordbruksdepartementets publikationer 1905

och 1907 »Handlingar angående ifrågasatta åtgärder till förbättrande av lapparnas existens­

villkor i Västerbottens län».

2) Se bl. a. kungörelsen den. 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter ang.

avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt lagen den 5 juni

1909 (nr 53) ang. marks avstående för nomadlapparnas behov vid avvittring ovan odlings­

gränsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Historik.

1908 års

riksdag.

1908 och

1911 års utred­

nings.

kunde med skäl åberopa gentemot inkräktarna. Vid avvittringsförfatt-

ningarnas tillämpning hade man underlåtit att taga tillbörlig hänsyn till lap­

parnas berättigade krav på en tryggare existens. I stället för att så mycket

som möjligt åt nomaderna söka bevara och bibehålla större sammanhängande

områden av för renskötseln behövlig mark, hade man tillåtit nybyggesan-

läggningar upp mot barrskogsgränsen och till och med långt därovan, så­

lunda utöver den gräns, dit en verklig odling kunde tänkas nå. Långt inne

i de egentliga renbetesområdena hade de bofasta dessutom insynat eu stor

mängd spridda myrar och andra slåtterlägenlieter, vilket i hög grad försvårat

renskötseln och ådragit lapparna skadeersättningsanspråk från de bofastas sida.

Dessa omständigheter jämte andra därmed samverkande orsaker hade vållat,

att den nomadiserande lappbefolkningen sammansmält i hög grad.

Den övriga delen av lappbefolkningen vore både egendomslös och hemlös.

Å dfen jord, som förut tillhört lapparna med hävdens och den förstkomman-

des rätt, finge den icke renägande lappen ej ens uppföra en liten koja för

att bereda sig tak över huvudet utan att riskera att bliva avhyst och bötfälld.

De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas till fromma för

lapparna, borde gå ut på dels att söka vidmakthålla, värna och trygga de

nomadiserande lapparnas existens och dels att bringa hjälp och undsättning

åt de icke renägande lapparna och åt dem, som ej uteslutande kunde leva

av renskötseln.

Sedan i motionen därefter föreslagits åtskilliga åtgärder för tryggande

av de nomadiserande lapparnas existens, behandlades frågan om lämpligaste

sättet att bringa varaktig hjälp åt sådana lappar, som antingen helt och

hållet saknade renar eller icke hade tillräckligt många för att kunna livnära

sig som nomader.

Riksdagen anslöt sig i huvudsak till motionen och hemställde i skrivelse till

Kungl. Maj:t den 6 maj 1908 (nr 113), att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda

och taga under omprövning, vilka åtgärder borde vidtagas för att dels vid­

makthålla, värna och trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro

och främja renskötselns utveckling och dels förhjälpa den övriga lappbefolk­

ningen ur dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existensmöjlig­

heter, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning och

prövning kunde giva anledning.

Ärendet anmäldes i statsrådet den 9 oktober 1908 av dåvarande chefen

för civildepartementet. Denne yttrade därvid, med betonande av frågornas

synnerliga vikt, att med hänsyn till deras omfattning den närmare utred­

ningen borde anförtros åt särskilda kommitterade. Dessförinnan syntes det

honom dock lämpligt att vissa förberedande undersökningar verkställdes,

som kunde utgöra grundval för en kommittés arbeten.

Undersökningar av skilda slag ägde jämväl rum under de följande åren.

De utfördes i enlighet med ett program, som upprättats av särskilt tillkallade

sakkunniga, nämligen biskopen O. Bergqvist, landshövdingarna K. J. Berg­

ström, H. T. Biörklund och J. Widén samt disponenten Hj. Lundbohm.

Som emellertid den genom dessa undersökningar införskaffade utredningen

icke ansågs tillräckligt uttömmande för att därå skulle kunna grundas en

allsidig revision av lapplagstiftningen, förordnade Kungl. Maj:t den 1 novem­

ber 1912, att ytterligare utredningar i ämnet skulle verkställas. Genom de

utredningar, som i enlighet härmed ägde rum och som utfördes under led-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Maj:ts. proposition nr jo.

37

ning av landshövdingen O. von Sydow, anskaffades kompletterande material

angående renskötselförhållandena inom de områden, där de renskötande fjäll-

och skogslapparna utöva sin näring, den utsträckning, vari inom de nord­

liga länen renskötsel bedrivits i äldre och nyare tid, i vad mån lapparna

jämte renskötsel driva jordbruk eller annan näring, områdenas fördelning

mellan de särskilda lappbyarna eller olika grupper av lappar, tiderna för lappar­

nas vistelse å de olika områdena, flyttningsvägar, formerna för renskötselns

bedrivande samt renarnas skadegörelse å bofastas egendom ävensom angå­

ende den lapska bosättningen m. m. Desslikes fullföljdes vissa biologiska

undersökningar, som tidigare påbörjats och som avsågo bl. a. uppskattning

av tillgången å och beskaffenheten av renbetet i de trakter, där renskötsel

förekommer.

Nyssnämnda utredningar pågingo under ett flertal år. De gåvo upp­

slag till åtskilliga betydelsefulla åtgärder till fromma för de renskötande

lapparna1), men ledde i övrigt icke fram till den länge väntade allmänna

revisionen av lapplagstiftningen. Anledningen härtill var dåmera närmast

den, att lappfrågan under tiden kommit i ett delvis förändrat läge, i det att

förhandlingar med Norge upptagits i den internationella renbetesfrågan.

Som dessa förhandlingar voro av beskaffenhet att inverka på den inre sven­

ska lapplagstiftningen, ansåg man sig böra avvakta utgången av förhand­

lingarna, innan man underkastade ifrågavarande lagstiftning en fullständigare

granskning. Med den allmänna revisionen av denna lagstiftning fick således

även denna gång tillsvidare anstå.

Vissa frågor, tillhörande den inre lapplagstiftningen, vilka ansågos vara

av trängande art och icke nödvändigt sammanhänga med de ämnen, som av­

sågos i de med Norge förda underhandlingarna, upptogos dock under tiden

till behandling, bland dem frågan om vilka personer i renbeteslagens me­

ning skola räknas för lappar, frågan om renbeteslagens tillämplighet å lap­

par, som ej idka renskötsel, frågan om rätt för lapparna att bosätta sig ä

kronomark inom lappmarkerna och å renbetesfjällen samt frågan om be­

gränsning av den bofasta befolkningens rätt att hålla renar i vård hos de

renskötande lapparna. Nu nämnda frågor jämte vissa i detta sammanhang

mindre viktiga spörsmål angående renskötseln m. m. framlades till riksda­

gens prövning genom propositionen den 23 mars 1917 (nr 169) med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av 1898 års renbeteslag. Propositio­

nen vann i flera delar icke riksdagens bifall. Bland annat anhöll riks­

dagen, vidkommande eu för lapparna mycket betydelsefull fråga, nämligen

frågan om rätt för dem att bosätta sig å kronomark och vad därmed ägde

sammanhang, i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juni 1917, att förslaget

härutinnan måtte återupptagas till förnyat övervägande i samband med den

tillämnade revisionen av hela lagstiftningen rörande lapparna samt efter det

tillfälle beretts dem att själva vid samfällt möte överlägga om de synpunkter

’) Se bl. a. kungörelserna den 3 juni 1915 (nr 169) ang. upplåtande av odlingslägen-

heter m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens orh Norrbottens läns lapp­

marker och den 30 december 1916 (nr 603) ang. tilläggsavvittring i vissa delar av Väster­

bottens läns lappmark samt kungörelsen den 5 juni 1917 ("nr 250'^{ang. ströängars} utbytande

mot annan mark.

1919 års

lappkommitté.

och önskningar, som enligt deras uppfattning borde tjäna till vägledning för

en sådan revision.

Med anslag av statsmedel hölls sedermera under februari 1918 i Östersund

ett allmänt lappmöte, vid vilket lapparna hade tillfälle att dryfta sina gemen­

samma angelägenheter.

Förhandlingarna med Norge i renbetesfrågan slutfördes någon tid därefter.

Den 5 februari 1919 undertecknades nämligen mellan de svenska och norska

regeringarna förut omförmälda konvention angående flyttlapparnas rätt till

renbete, vilken konvention därefter ratificerades den 27 maj 1919.

Sedan sålunda anledningarna till ytterligare uppskov med den inre lapp­

lagstiftningens behandling bortfallit, anmäldes frågan om eu allmän revision

av denna lagstiftning ånyo den 13 juni 1919 i statsrådet av dåvarande che­

fen för civildepartementet.

På hemställan av denne uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté — 1919 års

lappkommitté — att utföra en allmän revision av de bestämmelser, som

reglera lapparnas förhållanden inom riket och den icke lapska befolkningens

rätt att hålla renar. Till ordförande i kommittén förordnades landshövdingen

W. Murray, till ledamöter under kommittéarbetet i det hela kanslirådet L.

Berglöf, lappfogden J. O. Holm, landssekreteraren S. A. Lilja samt leda­

möterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren J. Bell n och sparbanks-

kamreraren E. I. Lindley, till ledamöter vid behandlingen av frågor angå­

ende det lapska skolväsendet ledamoten av riksdagens andra kammare folk­

skolläraren E. Kristensson, komministern H. L. Marklund och teologie stu­

deranden G. Park samt till sakkunniga att med kommittén överlägga rörande

frågor, som anginge västerbottenslapparna, lappfogden, filosofie doktorn E.

Bergström, kommunalnämndsordföranden G. Johansson, landsfiskalen G. D.

L. Lindström samt lappmännen Torkel Larsson Kråjk och Torkel Tomasson,

Sedermera blev kommittén utökad med ytterligare ledamöter. Genom

Kungl. Maj:ts beslut den 7 november 1919 förordnades sålunda till ledamot

under kommittéarbetet i det hela assessorn i Svea hovrätt P. J. Aastrup,

åt vilken tillika uppdrogs att tjänstgöra såsom kommitténs sekreterare.

Vidare förordnade Kungl. Maj:t den 6 juni 1921 till ledamöter under

kommittéarbetet i det hela lappmannen Jonas Ahrén för Jämtlands län,

lappmannen Torkel Tomasson för Västerbottens län och lappmannen Nils

Anders Gruvvisare för Norrbottens län, varjämte till ledamot i kommittén

vid behandling av skogslapparna vidkommande frågor utsågs lappmannen

Nils P. Stenberg. Sistnämnda dag förklarades tillika, att det Tomasson

meddelade förordnandet såsom sakkunnig i kommittén skulle upphöra.

Kommittén avgav den 31 maj 1923 två betänkanden i ämnet. Det ena

innefattade förslag till

lag om fjällrenskötsel,

lag om skogsrenskötsel,

lag om renmärken och

•

kungörelse om renmärkesförtecknings förande och vad i sammanhang där

med skall iakttagas.1)

38

Kungl. May.U proposition nr 48.

') Se Statens offentliga utredningar 1923: 51.

39

Det andra innefattade förslag till stadga angående nomadundervisningen

i riket samt till instruktion för nomadskolinspektören. Sistnämnda förslag

bär lett till utfärdandet av stadgan den 31 december 1925 angående nomad­

undervisningen i riket m. fl. författningar (nr 511—513).

Kommitténs förslag till lagar om fjällrenskötsel, om skogsrenskötsel och

om renmärken anslöto sig i huvudsak till 1898 års renbeteslag samt gäl­

lande lag om renmärken. Kommittén hade emellertid i formellt hänseende

vidtagit åtskilliga ändringar. Sålunda hade kommittén uppdelat ämnet i två

särskilda huvudförfattningar, reglerande den ena fjällrenskötseln och den

andra skogsrenskötseln. I sak innefattade förslagen avvikelser från gällande

lagstiftning bland annat i följande hänseenden.

Kommittén, som i likhet med 1898 års renbeteslag utgått från den upp­

fattningen, att rätten att driva renskötsel med anlitande av mark, varöver

renägaren icke förfogade, borde tillkomma uteslutande dem, som vore att

räkna till den lapska allmogen, hade i förslagen angivit vissa förutsätt­

ningar, under vilka en person skulle vara att anse såsom lapp. Tillika hade

kommittén föreslagit bestämmelser angående befogenhet för vederbörlig myn­

dighet att i nödfall skilja en för yrket alldeles olämplig lapp från rätten att

driva renskötsel.

Särskild uppmärksamhet hade av kommittén ägnats spörsmålen om de

renskötande lapparnas bostadsförhållanden och deras ställning till jordbru­

ket. I detta hänseende hade kommittén ansett sig böra föreslå, att åt de

renskötande lapparna inrymdes rätt att å renbeteslanden uppföra timrade

stugor för renskötselns utövande. Emellertid hade därvid gjorts vissa för­

behåll. Rätten att uppföra dylika stugor hade sålunda begränsats till kro­

nans mark och tillika gjorts beroende av särskild framställning hos läns­

styrelsen, på vilken det skulle ankomma att pröva de omständigheter, som

vore att beakta med hänsyn till såväl sökandens egen som de övriga lappar­

nas renskötsel å trakten. Med tillstånd av nämnda myndighet skulle lapp

även kunna å kronomark upptaga mindre odling eller för grästäkt nyttja

naturliga ängar. Kommittén hade ansett sig för skogslapparnas vidkom­

mande icke böra föreslå några inskränkande bestämmelser i fråga om för­

ening av renskötsel och egentligt jordbruk. Yad däremot angick de ren­

skötande fjällapparna, hade kommittén visserligen icke funnit sig böra stadga

förbud mot förening av renskötsel och jordbruk men dock föreslagit vissa

stadganden i syfte att förhindra en förening av dessa näringar i det fall. då

renskötseln kunde antagas bliva lidande därav. Det skulle sålunda ankomma

på länsstyrelsen att pröva, huruvida renskötande fjällapp ägde förutsättning

att på ett tillfredsställande sätt driva renskötsel samtidigt med jordbruk.

Yad beträffar frågan om de renskötande lapparnas skyldighet att ersätta

skador, som genom renar orsakades å den bofasta befolkningens egendom,

förordade kommittén införande av bestämmelser, enligt vilka ägare av ute­

stående bärgad gröda i vissa fall skulle stå skada, som tillfogades densamma

av renar. Samtidigt bereddes den jordbrukande befolkningen en i viss

mån motsvarande fördel genom en utvidgning av lapparnas ovillkorliga plikt

att gottgöra skada, som förorsakades under vissa månader av året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

40

1924 års

förslag.

Yidare hemställde kommittén om utsträckt rätt för länsstyrelse att vid­

taga åtgärder för nedbringande av renantalet inom lappby och om vissa

inskränkningar i den icke renskötande lapska allmogens rätt att hava renar

under vård av lappar, som förde dem på bete å kronomark eller annan

mark, varöver renägaren icke förfogade.

Slutligen hade kommittén ansett goda skäl föreligga att i viss utsträck­

ning legalisera den renskötsel, som utan stöd av lag bedrives i vissa socknar

nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, varför kommittén framlade

förslag i sådant hänseende.

I sitt förstnämnda betänkande anmälde kommittén tillika, att två frågor,

vartill kommittén enligt det meddelade uppdraget haft att taga ställning,

nämligen om möjligheterna till bättre utkomst för de lappar, vilka såsom

bofasta idkade jordbruk eller hade andra yrken, samt om en genomgripande

revision av de särskilda bestämmelser, som avsåge lapparnas fattigvård,

inom kommittén varit föremål för utredning och i vissa delar föranlett be­

stämmelser i de båda huvudförslagen, men att uppdraget i denna del icke

hunnit i sin helhet slutföras.

Frågan om revision av de för lapparnas fattigvård gällande föreskrifterna

gjordes till föremål för särskild utredning. Enligt den 9 oktober 1923 er­

hållet bemyndigande tillkallade nämligen chefen för socialdepartementet

samma dag en sakkunnig person att inom departementet biträda med ut­

redning angående ordnandet av fattigvården bland lapparna i riket. Sedan

den sakkunnige till fullgörande av nämnda uppdrag den 25 september 1924

avlämnat utredning i ämnet,1) lades denna till grund för proposition till

1927 års riksdag, varvid frågan erhöll sin lösning utom i vad den samman­

hängde med frågan om lapparnas beskattning.

Över kommitténs omförmälda förslag angående renskötseln inhämtades

utlåtanden av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Väster-

norrlands, Kopparbergs och Gävleborgs län samt av domkapitlen i Luleå

och Härnösands stift, av kammarkollegium, domänstyrelsen och statens skogs-

försöksanstalt ävensom av statistiska centralbyrån. Länsstyrelserna i de tre

nordligaste länen infordrade utlåtanden från lappfogdarna efter lapparnas hö­

rande, varjämte såväl i nyssnämnda som ock i övriga här angivna län tillfälle

bereddes kommunerna att yttra sig över förslagen.

Sedan förslagen därefter inom socialdepartementet undergått viss över-

arbetning, beslöt Kungl. Maj:t den 30 maj 1924, att lagrådets yttrande skulle

inhämtas över de överarbetade förslagen till lag om fjällrenskötsel, lag om

skogsrenskötsel och lag om renmärken ävensom över ett inom departementet

utarbetat förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av

lagen om fjällrenskötsel och lagen om skogsrenskötsel.

Uti yttrande den 4 juli 1924 förklarade lagrådet bland annat, att förslagen

i såväl sakligt som formellt hänseende vore behäftade med vissa närmare

angivna brister, vilka enligt lagrådets mening påkallade en genomgripande *)

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

*) Se Statens offentliga utredningar 1924: 58 och 59.

41

omarbetning av förslagen. Till följd därav ansåg sig lagrådet böra såsom

allmänt omdöme uttala, att förslagen icke vore ägnade att läggas till grund

för framställning till riksdagen i ämnet. Förslagen blevo icke framlagda

för riksdagen. De till lagrådet överlämnade förslagen med tillhörande stats­

rådsprotokoll ävensom lagrådets yttrande torde få såsom bilagor fogas vid

protokollet i detta ärende (se särskilt häfte).

En av de i 1924 års förslag berörda frågorna, nämligen om minskningen av

renantalet i vissa fall, gjordes emellertid till föremål för särskild behandling.

Genom proposition (nr 227) till 1925 års riksdag framlades nämligen förslag

till lag angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby. Sedan

förslaget med vissa ändringar antagits av riksdagen, utfärdades den 6 juni

1925 förut omförmälda lag i ämnet.

Frågan om lagstiftningsarbetets vidare bedrivande upptogs ånyo i stats­

rådet den 13 juli 1926. Därvid anförde föredraganden bland annat:

Den ytterligare överarbetning av kommitténs förslag, som lagrådet för­

ordat, syntes nu böra vidtagas. Därvid borde givetvis i främsta hand de av

lagrådet framförda synpunkterna rörande ämnets legislativa behandling vinna

beaktande. I samband därmed syntes emellertid även de grunder, varpå för­

slagen vilade, i vissa hänseenden böra skärskådas. Framför allt finge därvid

framhållas reglerna om lapparnas bosättning. Det hade från vissa håll gjorts

gällande, att de principer, som i nämnda hänseende kommit till uttryck i

kommitténs förslag, numera borde modifieras, och företrädare saknades icke

för den meningen, att denna bosättning icke borde motverkas.

Bland de ämnen, som borde upptagas till förnyat övervägande, syntes

jämväl vara frågan om åtgärder för nedbringande av antalet renar inom lapp­

byarna. Den stora ökning av renstammen, som under de senaste åren ägt

rum, hade givit anledning till allvarliga bekymmer. Fara förelåge, att de

befintliga beteslanden inom kort skulle visa sig otillräckliga för det växande

antalet djur. Därtill komme, att enligt den med Norge ingångna konventio­

nen angående flyttlapparnas rätt till renbetning antalet renar, som under eu

del av året finge inkomma i Norge, vore på visst sätt begränsat. Då för de

fyra nordligaste svenska lappbyarna sommarbetesmarker inom landet i stort

sett saknades, måste renmängden i dessa byar helt rättas efter den i kon­

ventionen gjorda begränsningen. De lagstiftningsåtgärder, som vidtagits för

att möjliggöra minskning i vissa fall av renantalet inom lappby, hade befunnits

i viss mån otillräckliga för det avsedda syftet, och svårigheter mötte alltjämt,

då det gällde att effektivt begränsa renantalet.

Jämlikt mig av Kungl. Maj :t givet bemyndigande tillkallade jag samma dag

f. d. landshövdingen J. Widén att såsom sakkunnig biträda med överarbet­

ning av kommitténs berörda förslag.

Till fullgörande av nämnda uppdrag har den sakkunnige den 30 september

1927 överlämnat omförmälda, av mig inledningsvis nämnda betänkande med

förslag till följande lagar jämte motiv, nämligen:

förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige;

förslag till lag om renmärken; samt

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445!

innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919

mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1926 års

sakkunnige.

42

Den sakkunnige bär sammanfört bestämmelserna för fjällrenskötsel och för

skogsrenskötsel i en lag. De bestämmelser, som avse ett och samma ämne,

hava för de olika slagen av renskötsel upptagits under gemensam rubrik.

Till en början regleras frågan, vilka personer som må komma i åtnjutande

av lapprivilegiet, samt angivas de områden, där renar må föras på bete.

Yidare meddelas bestämmelser om lappby. Förslaget innehåller åtskilliga

ordningsföreskrifter i fråga om renskötseln och giver myndigheterna rättig­

het att ingripa i fall av försumlighet hos renskötare. I förslaget har möjlig­

het beretts de renskötande lapparna att uppföra renvaktarstugor m. m. och

verkställa odlingar. Till lappby hörande lappar hava i viss utsträckning till­

försäkrats rätt till skogsfång samt till jakt och fiske. Bestämmelser äro

meddelade om ersättningsskyldighet, då skada genom renar uppstått å den

jordbrukande befolkningens gröda. Till förhindrande av skadegörelser och

andra olägenheter hava föreskrifter givits om minskning i vissa fall av ren­

antalet inom lappby. Liksom i gällande lag avse vissa av förslagets bestäm­

melser även andra än de renskötande lapparna. Den sakkunnige har jämväl

ansett sig böra i viss utsträckning legalisera den renskötsel, som utan stöd

av lag för närvarande bedrives i vissa socknar nedanför lappmarksgränsen i

Norrbottens län. Slutligen innehåller förslaget åtskilliga bestämmelser av

straffrättslig och processuell natur.

Vid den av den sakkunnige verkställda överarbetningen har, på sätt se­

nare kommer att närmare visas, de av lagrådet framförda synpunkterna i

huvudsak vunnit beaktande. I vissa hänseenden hava därutöver åtskilliga

ändringar av såväl saklig som formell innebörd vidtagits. Härutinnan må

särskilt framhållas frågorna om rätten att driva renskötsel och om åtgärder

för nedbringande av renantalet inom lappby. I förstnämnda hänseende har

den sakkunnige föreslagit vissa restriktioner, i det att rätten att driva ren­

skötsel gjorts beroende av att lappens fader eller moder eller någon av

dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit sådan näring eller biträtt

däri. Förordnande om minskning av renantalet inom lappby kan enligt för­

slaget meddelas ej blott, såsom i gällande lag, då renantalet befinnes vara

så stort, att betesmarkerna måste anses otillräckliga eller genom renarna

betydande skadegörelser förorsakas, utan ock då på grund av renantalet

olägenheter eller svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamåls­

enliga drivande inom lappbyn. Yidare hava möjligheterna att tillgripa tvångs­

åtgärder mot försumlig renskötare utökats, och sådan renvårdare kan enligt

förslaget i vissa fall förklaras förlustig rätten att driva renskötsel. I fråga

om icke renskötande lapps rätt att hava skötesrenar till obegränsat antal

har föreslagits den skärpning, att rätten härutinnan gjorts beroende av att

lappen tillhör lappby.

Vid fullgörande av sitt uppdrag bär den sakkunnige ansett, att vissa av

de av kommittén i förslagen till lag om fjällrenskötsel och lag om skogs­

renskötsel föreslagna bestämmelser om nyttjanderättsupplåtelser å kronomark

icke borde upptagas i de nu avgivna lagförslagen, utan att de upplåtelser

dessa bestämmelser, avsåge att reglera borde göras till föremål för särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

43

föreskrifter i annan ordning. I fråga om dessa har den sakkunnige den 7

november 1927 avgivit särskilt förslag.

Över den sakkunniges först nämnda förslag hava utlåtanden infordrats

från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Väster-

norrlands län samt från kammarkollegium och domänstyrelsen. Länsstyrel­

sen i Västerbottens län har lämnat lapparna i vissa lappbyar tillfälle taga

del av förslagen samt yttra sig över desamma. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har bifogat yttrande från lappfogden därstädes. För innehållet i de

inkomna utlåtandena kommer jag att redogöra i det följande.

Innan jag ingår på de föreslagna bestämmelserna, vill jag till eu början

meddela vissa statistiska uppgifter rörande lappbefolkningen i riket m. in.

samt därefter lämna en kort redogörelse för de trakter, där lapparna äga

uppehålla sig med sina renar.

Lapparnas antal i riket uppgick den 31 december 1920 enligt en av lapp- statistiska

kommittén verkställd utredning till omkring 8,129 män, kvinnor och barn,

fördelade med 4,947 på Norrbottens län, 2,032 på Västerbottens län, 973 på befolkningen

Jämtlands län och Idre socken av Kopparbergs län samt med återstående 1 riket m 22

177 personer på Västernorrlands in. fl. län.

Man skiljer sedan gammalt inom den lapska allmogen mellan två grupper FjäUappa

av lappar, nämligen fjällappar och skogslappar. Denna indelning hänför sig

närmast till den nomadiserande delen av lappallmogen och är betingad av

vissa väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland de renskötande fjäll­

lapparna och de renskötande skogslapparna samt därmed sammanhängande

olikheter i renskötselns utövande. Indelningen torde dock kunna tillämpas

även å övriga lappar, varvid härstamningen från den ena eller den andra

gruppen är avgörande.

De renskötande fjällapparna driva sin näring ända från finska gränsen i

norr till nordvästligaste delen av Kopparbergs län i söder och röra sig

i regel på förhållandevis vidsträckta områden, i det de sommartid vistas

med sina renar på betesmarker i de svenska eller norska fjällen samt vinter­

tid uppehålla sig i det svenska skogs-, respektive kustlandet, där renarna då

livnära sig av lavbete.

De renskötande skogslapparna åter höra hemma i Norrbottens län samt

i Malå socken av Västerbottens län och uppehålla sig året om nere i skogs-,

respektive kustlandet, där renarna livnära sig av lav- eller gräsbete, allt efter

årstiden. På grund av de begränsade flyttningarna kunna de renskötande

skogslapparna leva ett mera stationärt liv än fjällapparna och förty inom

sina betesområden förskaffa sig en fast vistelseort' sasom mittpunkt för ren­

skötseln. Emellertid förekommer i södra delarna av Jämtlands län och i

Idre socken av Kopparbergs län, att även fjällapj^arna driva sin renskötsel

på ett tämligen begränsat område och i följd därav också inrätta sig på

samma förhållandevis stationära sätt som skogslapparna.

Till de olika metoder, som fjällappar och skogslappar använda vid sin

renskötsel, skall jag återkomma i det följande.

Kungl. Mdj:t$ proposition nr J3.

44

y

rkeiför

-

delningen

iland

lap

­

parna

.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Med tillämpning av nyss anförda grunder för lapparnas indelning i två sär­

skilda grupper beräknades år 1920 fjällapparnas antal till 5,774 personer eller

71 % och antalet skogslappar till 2,355 personer eller 29 % av samtliga svenska

lappar.

Lapparna fördelade sig sålunda:

Norrbottens

län . .

Västerbottens

»

Jämtlands

» och Idre socken..........

Västernorrlands »

...........

Fjällappar

........... 2,931

.......... 973

163

Skogslappar

2,016

333

1

Summa

4,947

2,032

973

164

13

Övriga........................................

.......... 8

'

5,774

2,355

8,129

I)å man talar om lapparna och näringslivet bland dem, möter man ganska

allmänt den uppfattningen, att renskötseln skulle utgöra den lapska allmogens

egentliga näring. Denna uppfattning kan möjligen i gångna tider hava motsvarat

förhållandena i verkligheten. Numera kan densamma icke anses fullt riktig.

En undersökning angående yrkesfördelningen bland den lapska allmogen

giver nämligen vid handen, att år 1920 av rikets 8,129 lappar endast ett antal

av 2,775 eller omkring 34 % var att hänföra till renskötande, medan 5,354 eller

omkring

66

% voro icke renskötande.

Fördelningen i renskötande och icke renskötande ställer sig sålunda:

Fjällappar.

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Västernorrlands

Övriga

Renskötande

län ................................................ 1,690

» ................................ 306

» och Idre socken.............. 295

2,291

Icke

renskötande

1,241

1,393

678

163

8

3,483

Summa

2,931

1,699

973

163

8

5,774

Skogslappar.

Renskötande

Norrbottens

län ..................................................

428

Västerbottens

»

56

Jämtlands

»

och Idre socken ............... —

V ästernorrlands

»

.................................................

Övriga

»

................................................ ...

484

1,871

2.355

Bland fjällapparna voro således 2,291 personer eller omkring 40 % ren­

skötande och 3,483 personer eller omkring 60 % icke renskötande, medan

bland skogslapparna omkring

20

% voro renskötande och omkring 80 % icke

renskötande. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att enligt verk­

ställda utredningar bland de renskötande fjällapparna

16.2

% och bland de

renskötande skogslapparna

75.6

% med renskötseln förenade annat yrke, i

regel jordbruk.

Yad beträffar de icke renskötande lapparna, vilkas sammanlagda antal

uPPf?ick till 5,354 personer, framgår av kommitténs utredning, att bland dem

Icke

renskötande

Summa.

1.588

2,016

277

333

—

—

1

1

5

45

«tt antal av 2,886 eller över liälften var att hänföra till den jordbrukande

klassen, medan återstoden fördelade sig på andra yrkesgrupper eller också

saknade bestämd yrkesbeteckning.

Av tillgängliga handlingar i övrigt framgår, hurusom antalet personer,

som åtnjuta understöd av fattigvården, bland lapparna är avsevärt högre än

i riket i övrigt. År 1920 beräknades sålunda antalet understödstagare i de

egentliga lapptrakterna (lappmarkssocknarna i Norrbottens och V ästerbottens

län samt lappförsamlingarna i Jämtlands län) utgöra 20—21 % av lappbefolk­

ningen därstädes, medan motsvarande siffra för riket i dess helhet i föreva­

rande hänseende år 1917 beräknades för landsbygden till 3.44 % och för

städerna till 6.88 % eller i genomsnitt till 4.46 %. Vidare framgår, att den

övervägande delen av de lapska understödstagarna är att finna bland de icke

renskötande lapparna. År 1920 beräknades bland understödstagarna endast

ett antal av 276 tillhöra de renskötande lapparna, bland dem 118 ensamt

i Karesuando socken, samt 1,023 de icke renskötande lapparna. Denna

beräkning är dock på grund av felande uppgifter från vissa håll ej exakt.

Undersöker man något närmare understödets beskaffenhet av varaktigt

eller tillfälligt, finner man, att antalet till arbete helt oförmögna lappar,

vilka sålunda åtnjuta varaktig full försörjning av fattigvården, var ganska lågt,

allenast 9.8 % mot 32.5 % i riket i dess helhet, medan antalet sådana, som

delvis försörjas eller åtnjuta tillfälligt bidrag, var relativt högt, nämligen

00.2 % mot 67.ö % för hela riket.

1919 års kommitté lämnade i sitt betänkande vissa siffror rörande lapp­

befolkningen samt anförde i fråga om de renskötande lapparna följande:

»Av vad ovan anförts angående yrkesfördelningen bland lapparna i riket

framgår, att för närvarande endast omkring 1 3 av dem är renskötande, medan

återstoden eller således omkring 2/3 av lapparna icke äro renskötande. Därjämte

framgår att bland den tredjedel av den lapska allmogen, som är renskötande,

en avsevärd del med renskötseln förenar annat yrke, nämligen bland fjäll­

lapparna omkring Va och bland skogslapparna omkring 4 Av hela den

lapska folkstammen i riket ägnar sig således för närvarande endast omkring

V, uteslutande åt renskötseln. Beträffande denna fjärdedel vill kommittén

dock ytterligare tillägga, att jämväl bland de lappar, som höra dit, tendenser

kunna skönjas i riktning mot bofasta vanor.

År 1910 beräknades antalet nomadiserande lappar i riket till 3.671 eller

närmare 1,000 personer mera än det antal, vartill desamma den 31 december

1920 av kommittén uppskattats. Sannolikheten talar för att i Västerbottens

och Jämtlands län de renskö tändes antal sjunkit, men att så icke är fallet

i Norrbottens län.

Vanskligt torde vara att med visshet påvisa orsakerna till den tillbakagång,

som på sina håll ägt rum. Säkert är dock, att den fortskridande odlingen

samt den stigande beröringen med den bofasta kulturen i hög grad ökat

lapparnas benägenhet att övergiva renskötseln och antaga de bofastas närings­

fång och vanor. Det oaktat håller kommittén före, att renhanteringen i riket

ingalunda behöver anses vara ställd på avskrivning. De naturliga förutsätt­

ningarna för denna näring synas nämligen ännu för eu avsevärd tid framåt

vara gynnsamma, särskilt i de norra lappmarkerna, och torde det enligt

kommitténs mening, med den välvilliga hållning statsmakterna intaga mot

de renskötande lapparna, mest vara beroende av lapparnas egen motstånds­

kraft, huruvida större eller mindre del av dem för framtiden skall finna sin

utkomst av renskötsel eller icke.»

Kungl. Maj:ta proposition nr 43.

Kouamittéa.

Beträffande de icke renskötande lapparna hade kommittén följande uttalande:

»Man hör icke sällan det påståendet, att den lapska allmogen väl skulle

aga särskilda förutsättningar att med framgång utöva renlianteringen, men

däremot vara mindre lämpad för andra näringar. Kommittén kan för sin

del icke obetingat dela en sådan uppfattning om lapparna. Väl torde de få

anses vara synnerligen skickade att driva renskötsel, men deras lämplighet

for andra yrken än renskötsel torde icke få underskattas. Kommittén, vars

utredningar omfattat yrkesfördelningen bland lapparna med hänsyn såväl

till renskötseln som andra näringar, har fastställt, att bland den icke

nomadiserande lapska allmogen minst

2,886

personer äro att hänföra till

den jordbrukande klassen. Därtill kommer, såsom redan förut antytts, att

biand den renskötande lapska allmogen ett avsevärt antal, minst 676 personer

soka sm utkomst av jämsides med renskötseln bedriven jordbruksrörelse!

Det framgår således, att bland lapparna i riket åtminstone 3,562 personer

ener 43.8 /o kunna anses tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, därvid

35.5

% söka sin utkomst enbart av denna näring, och

8.3

% förena jordbruket

med renskötsel.

Av dessa 3,562 jordbrukande lappar falla 849 på Norrbottens läns fjäll

lappar och 1,244 på samma läns skogslappar, 1,054 på Västerbottens fäns.

fjallappar och 162 på samma läns skogslappar samt minst 224 på Jämt-

iands läns fjällappar. Till jämförelse må nämnas, att i Norrbottens län

f“EParnas antal uPPgar till 2,931 fjällappar och 2,016 skogslappar, finnas

O4/' fjallappar, som uteslutande syssla med renskötsel, och 103 enbart ren -

skotande skogslappar. Motsvarande siffror äro för Västerbottens län, där

antalet fjallappar uppgår till 1,699 och skogslappar till 333, 187 och 15 samt

f°r "amtlands län, där lapparnas antal är 973 och skogslappar saknas 256

, Visserligen har kommittén icke varit i tillfälle att i kulturellt hänseende

från tall till fall undersöka det jordbruk, som sålunda bedrives av lappar

men vad kommittén för egen del iakttagit och eljest hört från vederhäftigt

hall uppgivas synes giva stöd för den uppfattningen, att det av lappar be-

dnvna jordbruket åtminstone efter en viss övergångstid i allmänhet icke är

särskilt underlägset det jordbruk, som under liknande naturliga betingelser

bedrives av den jordbrukande icke lapska befolkningen.

Vad yrkesfördelningen i övrigt bland lapparna beträffar vill kommittén

fram hal la, att den 31 december 1920 947 personer eller 11.6 % av lapparna

i riket vore att hänföra till andra yrkesgrupper än renskötare eller jord­

brukare, nämligen 604 lappar till gruppen lösa arbetare, 82 lappar till

gruppen tjänare hos andra än lappar och 261 lajipar till gruppen diverse

andra yrken.»

4b

Kungl. Maj;ts proposition nr 43.

Renantalet

i riket.

Enligt allmän renräkning, som ägde rum i början av år 1921, uppgick

renantalet i riket vid nämnda tid till sammanlagt 161,577, däribland 157,697

med känd ägare samt 3,880 utan känd ägare, nämligen:

Känd ägare

i Norrbottens

län ........................................... 114,799

i Västerbottens »

27,302

i Jämtlands

» och Idre socken ............ 15,596

157,697

3,880

161,577

Av renarna med känd ägare komma på de renskötande lapparna och deras

liushållsmedlemmar 120,359 (hushållsrenar), medan återstoden eller 37.338

tillhöra andra renägare, vare sig lappar eller icke lappar (skötesrenar).

Hushallsrenarnas och skötesrenarnas fördelning jiå fjällrenar och skogsrenar

är följande:

Okänd ägare

Summa,

2,180

116,979

1,207

28 509

493

16.089

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Kungl. Maj:ts proposition nr

do.

47

Hushållsrenar

Skötesrenar

Fjäll-

Skogs-

Fjäll-

Skogs-

Summa

renar

renar

renar

renar

77,206

10,953

14,159

12,481

114,799

... 17,058

1,952

7,577

715

27,302

och Idre socken 13.190

—

2,406

—

15.596

107,454

12,905

24,142

13,196

157,697

Under tiden efter den senast hållna allmänna renräkningen torde ren-

antalet hava avsevärt ökats. Särskilt gäller detta Norrbottens län. Enligt eu

år 1925 företagen renräkning därstädes uppgick renstammen mom nämnda

län till 191,923 renar, således en ökning från år 1921 av 74.944 renar.

De egentliga s. k. lappmarkerna äro belägna inom Norrbottens och "N äster-

bottens län.

I mån av odlingens framskridande trängdes lapparna tillbaka av de svenska

kolonisterna. Till följd härav uppstodo ett lapskt inland och ett svenskt

kustområde. Så småningom framträdde behov att bestämma gränserna mellan

kustområdet och lappmarkerna. Den första kända officiella handlingen an­

gående en dylik gränsreglering är ett kungl. brev av år 1584, som rörde

Songamuotka rå i nordligaste delen av Norrland. I brevet förklarades, att

lapparna hade. urminnes hävd ovanför denna rå och att Tornebönderna ej

finge göra intrång ovan densamma.

Sedermera gjordes olika försök att gå upp gränsen mellan lappmarken och

kustlandet. År 1671 förrättades en ekonomisk besiktning för fastställande

av nämnda gräns. Ett nytt intresse för gränsreglering förelåg nu; det gällde

för kronan att förmå svenskar att bosätta sig i lappmarkerna för bearbet­

ning av de därstädes förekommande malmfyndigheterna. Gränsen var dock

fortfarande obestämd.

Efter utfärdande av plakatet den 27 september 1673 angående lapp­

markernas bebyggande började de fasta bosättningarna taga mera fält.

Däri stadgades, att själva lappmarkerna skulle skiljas från de andra svenska

och finska församlingarna och fördelas uti särskilda socknar och prosteriei.

Nybyggarna i lappmarkerna medgåvos vissa förmåner. \ad sålunda stadgats

bekräftades genom Kungl. Maj:ts förnyade plakat den 3 septembei 1695 om

lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter, som de, vilka sig

där nedsätta, åtnjuta skola. Nya och mera detaljerade bestämmelser läm­

nades i reglementet den 24 november 1749 för dem, som antingen redan

bygga och bo i Lappland eller ock hädanefter till landets uppbrukande

därstädes sig nedsätta vilja (det s. k. lappmarksreglementet).

Kort efter utfärdandet av lappmarksreglementet eller på 1750-talet blev

lappmarksgränsen i sin helhet uppgången, sannolikt efter föroidnande a\

Kungl. Maj :t. Denna gräns, som fortfarande gäller, grundades på undersök­

ningar och vittnesmål samt förlädes till utkanterna av de områden, till vilka

lapparna vid denna tid hade obestridd nyttjanderätt.

Sedan det visat sig, att nybyggesnedsättningarna i de övre fjällmarks-

trakterna medfört vissa olägenheter för lapparna samt i åtskilliga fall även

Trakter där

lapparna äga

uppekålla

sig med sina

renar.

48

för nybyggarna själva, förordnade Kungl. Maj:t den 13 december 1867, med

föranledande av en av riksdagen gjord framställning, att, för skyddande av

lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och till förebyggande av

tvister dem emellan samt av nybyggens anläggande i trakter helt och hållet

otjänliga för kultur, en gräns skulle provisionelit bestämmas mellan den

egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker. Genom särskilda Kungl. Majrts beslut har

odlingsgränsen sedermera blivit definitivt uppdragen. Med odlingsgränsens

uppdragande åsyftades, att trakterna ovanför densamma skulle utgöra ett

åt lapparna förbehållet område. En del hemman och nybyggen kommo emel­

lertid att ligga inom dessa trakter. Några ytterligare nybyggen skulle dock

icke få anläggas där. Denna bestämmelse har ej kunnat göras fullt effektiv,

utan under årens lopp har ett ganska stort antal bosättningar förekommit

även i trakterna ovan odlingsgränsen.

Genom stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norr­

bottens läns lappmarker reglerades de till dessa hörande lapparnas rättigheter.

Uti 8 § av nämnda stadga förklarades, att lapparna skulle liksom dittills

vara berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom

lappmarkernas dåvarande område, dock å enskildes skogar inom de till od­

ling tjänliga delarna av landet endast vintertiden, varjämte lapparna skulle

äga att, i den mån för betesrättens utövande vore nödigt, till husbehov be­

gagna skogen. Vidare skulle ifrågavarande läns lappar äga att inom de delar

av länens lappmarker, som komme att ligga nedom odlingsgränsen, under varje

tid av året använda sådana områden, vilka blivit till särskilt bruk för lap­

parna från staten upplåtna och vilka förekomme under benämningarna ren­

betesland, lappskatteland eller skattefjäll. Å andra marker än nu sagts hade

<le ej rätt att sommartiden vistas. Om vintern ägde de däremot att vistas

utom salunda angivna områden samt flytta såsom de av ålder gjort och därvid

anlita även enskildas ägor. Ehuru varken avvittringsstadgan eller annat då

gällande lagbud innehöll bestämmelse därom, ansågos lapparna på grund av

sedvanerätt äga utsträcka sina flyttningar vintertid ned inom det norrländska

kustlandet.

Inom vissa socknar plägade de särskilda lapparna förskaffa sig av läns­

styrelsen meddelad inrymning, innebärande befogenhet för lappen att inom

det till honom upplåtna området med andras uteslutande föra sina renar på

bete. Ä andra orter åter sökte lapparna ej inrymning utan begagnade ren­

betet gemensamt.

Jämtlands lappmarker hava icke, såsom de till Norrbottens och Väster­

bottens län hörande, under 1700-talet blivit genom gränslinjer skilda från

övriga delar av landskapet. Någon territoriellt bestämd lappmark fanns

alltså ej där. Visserligen hade lapparna till sig för renbete upplåtna vissa

fjällsträckningar, för vilka de erlade s. k. lappskatt, men dessa fjällsträck­

ningar voro icke till sitt omfång angivna och till sina gränser bestämda. De

voro lapparnas huvudtillhåll, och lapparna vistades där med sina renar huvud­

sakligen höst och vår. Lapparna voro emellertid ickp under alla tider av

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

49

Aret hänvisade till dessa s. k. 1 appslcattefjäll utan begagnade även mellan­

liggande områden. Den under senare hälften av 1700-talet påbörjade av-

vittringen i Jämtland inställdes år 1786. Efter ny avvittringsstadgas utfär­

dande den 8 december 1820 blev avvittringen niistf oljande år åter påbörjad.

Varken i denna stadga eller uti de efterföljande, under årens lopp utfärdade

föreskrifterna med avseende å avvittringen i Jämtland ägnades uppmärksam­

het åt lapparna eller deras behov. Först genom två kungl. brev av den 20

april 1841, det ena angående grunderna för avvittringen inom Hede socken

i Härjedalen och det andra rörande bestämmande av säkra gränser för lapp-

allmogens i Jämtland renbetestrakter, blevo lapparnas rättsförhållanden före­

mål för reglering, varjämte meddelades bestämmelser angående sättet för

urskiljande och skattläggning av renbetestrakterna. Intill utfärdandet av

1841 års brev hade nybyggen och fäbodelägenheter fått av den bofasta, icke

lapska befolkningen anläggas överallt i fjälltrakterna, varigenom lapparna

så småningom undanträngts. Med stöd av berörda brev avsattes inom de

särskilda socknarna i Jämtland åtskilliga till sina gränser bestämda s. k.

skattefjiill (renbetesfjäll).

Inom de sålunda avsatta skattefjällen erhöllo vederbörande lappar inrym-

ning; de därvid utfärdade inrymningsbreven hava under olika tider avfattats

olika men innehöllo i allmänhet föreskrifter om de rättigheter och skyldig­

heter med avseende å renbetning, skogsfång, fiske in. in., som voro förenade

med inrymningsrätten.

Uti Härjedalen, där ej heller någon lappmark i egentlig bemärkelse fun­

nits, anses dock lapparna hava uppehållit sig och idkat renskötsel lika länge

som i de nordligare delarna av Sverige. Vid avvittringen avsattes vissa

skattefjäll för liärjedalslapparna.

Sedan Kungl. Maj:t genom brev till länsstyrelsen i Jämtlands län av

den 13 juli 1887 ej mindre anbefallt länsstyrelsen att genom köp och över­

enskommelser om betesrätt m. in. söka åstadkomma utvidgning av de åt

lapparna anvisade land än även förordnat, att där kronoparker funnes så

belägna, att av dem kunde för lappfjällens utvidgning dragas fördel, sådana

parker finge under vissa villkor tagas i anspråk för lapparnas behov av bete

och bränsle, hava ett stort antal hemman och lägenheter inköpts till utvidg­

ning av de vid avvittringen avsatta renbeteslanden.

Till sist må nämnas, att Kungl. Maj:t genom brev den 31 december 1888

medgivit, att Särna norra kronopark inom Kopparbergs län finge upplåtas

till renbete för lapparna.

Uti lagen den 4 juni 1886 angående de svenska lapparnas rätt till ren­

bete i Sverige bibehöllos i stort sett förut gällande bestämmelser angående

lapparnas rätt att uppehålla sig med sina renar å vissa trakter. Jämväl i

lagen den 1 juli 1898, som ersatte 1886 års lag, upptogos i princip samma

bestämmelser. Hörande de närmare detaljerna i dessa hänvisas till vad

därom i det följande anföres vid behandlingen av de särskilda paragraferna

i nu föreliggande förslag.

Av den föregående redogörelsen framgår, att lapparna inom Norrbottens

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 häft. (Nr 43.)

²⁵⁰¹⁵⁷ 4

Kungl. Maj: ts proposition nr 43.

50

och Västerbottens län lagligen icke äga att under sommaren uppehålla sig

med sina renar utom lappmarkerna. Det oaktat har i vissa socknar nedom

lappmarksgränsen i Norrbottens län av ålder förekommit renskötsel jämväl

sommartid. Till denna fråga skall jag jämväl återkomma i det följande.

Eu del av de svenska lapparna hava av ålder om sommaren flyttat med

sina renar till Norge. Deras rätt härutinnan är såsom redan berörts numera

reglerad genom konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge

angående flyttlapparnas rätt till renbetning och de i anledning av denna

konvention utfärdade författningar. Enligt konventionen gäller rörande be­

tesrätten i Norge i huvudsak följande.

I Troms fylke må betning av svenska renar äga rum allenast inom ett

område med angivna gränser (1 §) samt inom vissa i samband därmed till

begagnande upplåtna trakter (2 §). Rätt att inflytta med renar i de sålunda

angivna områdena tillkommer allenast lappar från Könkämä, Lainiovnoma,

Sarivuoma och Talma lappbyar, och det får ej inkomma mera än sammanlagt

39,000 renar, liäri icke inbegripna kalvar, som födas under inflyttningsåret

(3 och 4 §§). Närmare bestämmelser äro meddelade om betesområdenas in­

delning i renbetesdistrikt under olika tider av året (5 §), om renräkningar

(7 och 8 §§), om flyttningsvägar (9 §), om åtgärder på flyttningsvägar (10 och

11 §§) samt om åtgärder för förebyggande av skada av renar (12—21 §§).

I Nordlands fylke må svenska lappar endast inflytta till vissa beskrivna

områden, vilka vart för sig bilda särskilda renbetesdistrikt. Till dessa distrikt

må icke inkomma flera svenska renar än som för varje distrikt finnes i kon­

ventionen upptaget (22 §). I dessa distrikt må allenast lappar från Arje­

plogs, Sorsele, Tärna och Vilhelmina socknar inflytta med sina renar, och

varje socken har fått sig tilldelade särskilda renbetesdistrikt (24 §). Inom

vissa renbetesdistrikt förekommer s. k. bygsel. Vissa lappar från Arjeplogs,

Sorsele och Tärna socknar liade genom bygselkontrakt erhållit medgivande

att låta sina renar beta inom vissa områden i Helgeland i Norge. I den

mån dylika kontrakt upphöra att gälla skola i enlighet med närmare be­

stämmelser i konventionen nya bygselkontrakt utfärdas, innefattande rätt

att låta renar under juli och augusti månader beta inom vissa angivna ren­

betesdistrikt (26—28 §§).

Lappar från vissa svenska lappbyar hava i enlighet med närmare bestäm­

melser i konventionen rätt att låta sina renar under juli och augusti måna­

der överskrida gränsen och uppehålla sig inom angivna områden i Norge;

dock må varje lappbys renar överskrida gränsen allenast på den sträcka,

där densamma berör denna lappbys svenska område. Denna rättighet inne­

bär icke befogenhet för lapp att inflytta i det norska betesområdet (36 och

37 §§). De lappbyar, vilka äro berättigade att på angivet sätt överskrida gränsen,

äro Rautasvuoma och Kalasvuoma byar i Jukkasjärvi socken, Norrkaitums,

Mellanbyns och Sörkaitums byar i Gellivare socken, Sirkas och Tuorpons

byar i Jokkmokks socken samt Semisjaur-Njargs byar i Arjeplogs socken.

Rättighet att i enlighet med konventionen låta svenska renar beta i Norge

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

51

tillkommer allenast nomadiserande lapp. Såsom sådan anses allenast per­

son av lapsk härstamning, som på stadigvarande sätt personligen följer och

bevakar sina renar och icke samtidigt brukar hemman eller nybygge eller

biträder vid bruket av sådan fastighet; dock medgives visst undantag från

sistnämnda villkor för lapp från Västerbottens län eller Frostvikens norra

lappby i Jämtlands län (153 §).

I konventionen hava slutligen meddelats åtskilliga ordningsföreskrifter

och andra bestämmelser, som det åligger lapparna att iakttaga vid utövnin­

gen av sin renbetesrätt i Norge.

Allmänna grunder.

Samtliga de myndigheter, som yttrat sig över de av den sakkunnige fram­

lagda förslagen, hava utgått från att desamma böra läggas till grund för lag­

stiftning i ämnet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och domänstyrelsen

hava uttryckligen förklarat sig lämna förslagen utan erinran.

Av det föregående torde framgå, att renskötseln varit och alltjämt är

av stor betydelse för eu väsentlig del av den lapska befolkningen. Aven

för staten måste det ur såväl social som nationalekonomisk synpunkt vara

angeläget, att nämnda näring vidmakthålles och ytterligare främjas i de

trakter, där förutsättningar i sådant hänseende finnas. Renskötseln är för

många av de trakter, där den drives, en viktig ekonomisk faktor. I synner­

het gäller detta för Norrbottens län. Aven för den icke lapska befolkningen

är det å vissa orter av stor betydelse att kunna hava skötesrenar i vård hos

lapp. Visserligen giver den statistiska utredningen vid handen, att förhål­

landena numera utvecklat sig därhän, att allenast den mindre delen av den

lapska befolkningen ägnar sig åt renskötsel, medan flertalet bland densamma

upphört därmed. Men å andra sidan visar utredningen, att renantalet under

de senare åren väsentligt ökats. Man torde alltså kunna räkna med att

även i framtiden lapparna, i den män betesmarkerna förslå, komma att i av­

sevärd grad ägna sig åt renskötsel. Men även om de renskötande lapparnas

antal framdeles skulle minskas, torde dock renskötselns särställning bland

näringarna påfordra särskild lagstiftning.

Frågan om revision av lapplagstiftningen har, såsom framgår av den av

mig lämnade redogörelsen, länge stått på dagordningen, och riksdagen har

ock hemställt om en sådan revision. De brister, som vidlåda den gällande

renbeteslagen och vilka i det följande komma att närmare beröras, synas

mig vara av den beskaffenhet, att ny lagstiftning snarast bör komma till

stånd. De spörsmål, som främst kräva skyndsam lösning, äro dels frågan

om effektiva åtgärder för nedbringandet av renantalet inom lappby, där

sådant påkallas av betets otillräcklighet eller av andra anledningar, dels ock

frågan om reglerandet av den olagligen bedrivna renskötseln nedom lapp-

marksgränsen i Norrbottens län. Yad förstnämnda fråga angår har, på

sätt vid ärendets anmälan i statsrådet den 13 juli 1926 framhållits, den

stora ökning av renstammen, som under de senare åren ägt rum, givit an­

ledning till allvarliga bekymmer. Denna ökning av renstammen i förening

Behovet av

lagstiftning

på före­

varande

område.

Departements­

chefen.

Ämnets

formella

behandling.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden

över den sak­

kunniges

med den på sina håll allt knappare tillgången på bete samt odlingens fram­

trängande bär ökat riskerna för skadegörelser å den bofasta befolkningens

egendom. Till förebyggande i möjligaste mån av dylika skadegörelser samt

av olägenheter för renskötseln erfordras stor omsorg vid denna närings be­

drivande. Det synes därför ofrånkomligt, att möjlighet beredes de myndig­

heter, som hava överinseendet över lapparna och deras renskötsel, att kunna

i tid ingripa mot försumliga renskötare. De maktmedel, som enligt gällande

lag stå till bixds, äro, enligt vad erfarenheten visat, icke tillräckligt effektiva.

På grund av vad sålunda anförts och då jag i huvudsak kan ansluta mig till

den sakkunniges förslag, vilka i stort sett mottagits med gillande av de

hörda myndigheterna och även i allmänhet godtagits av lapparna, i den

mån de yttrat sig över desamma, synes det mig vara angeläget, att förslagen

nu läggas till grund för framställning i ämnet till riksdagen.

191!) års kommitté, som på sätt förut framhållits, uppdelat ämnet i två sär­

skilda huvudförfattningar, angav avsikten härmed hava varit att göra stadgan-

dena angående renskötseln och därmed sammanhängande förhållanden i görli­

gaste mån lättlästa för vederbörande lappar, så att fjällappen endast skulle be­

höva syssla med honom vidkommande bestämmelser och skogslappen endast

med sådana, som anginge honom.

Lagrådet ansåg i sitt yttrande över de år 1924 remitterade förslagen i före­

varande ämne, att det borde tagas under övervägande, huruvida icke den

skillnad i fråga om det rättsliga reglerandet, som borde göras mellan fjäll­

lappar och skogslappar, lämpligen kunde genomföras utan uppdelning av

ämnet i två lagar. I detta sammanhang har lagrådet framhållit, att den av

kommittén föreslagna uppdelningen medfört en mycket betydlig förlängning

av lagtexten och att uppdelningen, om den än skulle göra stadgandena mera

lättlästa för vederbörande lappar, å andra sidan skulle göra det svårare att

överblicka, vari de, i allt fall till vissa områden inskränkta, skiljaktigheterna

mellan de för båda slagen av lappar givna rättsreglerna bestode.

Ben sakkunnige har ansett uppdelningen av ämnet i två särskilda lagar icke

böra bibehållas samt därom anfört:

»De fördelar, som därmed skulle vinnas, synas icke kunna uppväga de

olägenheter, som en så avsevärd förlängning av lagtexten givetvis medför.

Härtill kommer, att den av lagrådet framhållna svårigheten att överblicka,

vari skiljaktigheterna mellan de särskilda lagarna bestå, säkerligen skulle

bereda även de renskötande lapparna icke ringa besvär, då även dessa mången

gång torde hava intresse av att erhålla kännedom om dessa skiljaktigheter.

I förevarande förslag hava alltså bestämmelserna för de olika slagen av

renskötsel sammanförts i en lag. Härvid har man sökt att i de fall, då olika

regler böra gälla för fjäll- och skogsrenskötsel, i lagtexten markera skill­

naden så tydligt som möjligt, varjämte det ansetts böra undvikas att i

mindre väsentliga detaljer giva olika bestämmelser för det ena eller andra

slaget av renskötsel. Några praktiska olägenheter härav synas icke behöva

befaras.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som i sitt yttrande över kommitténs för­

slag biträdde kommitténs uppfattning om lämpligheten av den däri gjorda

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

53

uppdelningen, liar förklarat sig sakna anledning frångå den uppfattning,

som legat till grund för ett sådant ställningstagande. Ehuruväl samman­

förandet i en lag av bestämmelserna för de olika slagen av renskötsel måste

sägas liava utförts på ett lyckligt sätt, liade möjligheten att tillägna sig

bestämmelserna för dem de närmast anginge något försvårats. Behovet av

en reviderad lapplagstiftning läte sig emellertid ej längre undanskjutas, och

länsstyrelsen ville därför på denna punkt icke yrka på någon ändring.

,D övriga över den sakkunniges förslag avgivna yttranden har förslaget i

denna del lämnats utan erinran.

Lagrådet anmärkte vidare rörande ämnets formella behandling, att stad-

gandena i 1898 års renbeteslag till betydlig del icke vore hänförliga till

sådan lag, som avsåges i § 87 regeringsformen, och att berörda tillskott av

bestämmelser av annan legislativ natur väsentligt ökats i kommitténs förslag.

Det syntes vara skäl överväga, om ej någon utbrytning borde ske av stad-

ganden, å vilka berörda grundlagsbud icke hade avseende.

Yad angår frågan, huruvida ämnet bör uppdelas i två särskilda huvud

författningar eller om bestämmelserna för de olika slagen av renskötsel böra

sammanföras i en lag, synes mig den senare anordningen vara att föredraga.

I detta hänseende kan jag åberopa de av lagrådet och den sakkunnige an­

förda skälen.

Såsom förut nämnts har den sakkunnige ansett, att vissa av de av kom­

mittén föreslagna bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelser å kronomark

icke borde upptagas i förslaget till ny renbeteslag. Då de sålunda ute­

slutna bestämmelserna, som av kommittén upptagits uti 53 § 1—4 samt

6 mom. i förslaget till lag om fjällrenskötsel ävensom i motsvarande paragraf

i förslaget till lag om skogsrenskötsel, icke torde vara hänförliga till sådan

lag, som avses i § 87 regeringsformen, anser jag mig böra biträda vad den

sakkunnige därutinnan föreslagit. Det synes emellertid kunna ifrågasättas,

huruvida icke jämväl vissa andra bestämmelser äro av enahanda natur som

de av den sakkunnige uteslutna. Särskilt må i sådant hänseende framhållas

bestämmelserna i 23 § om rätt att upptaga odling. Då emellertid, såsom

den sakkunnige framhållit, tillstånd att upptaga odling enligt nämnda para­

graf är en med rätten att driva renskötsel förenad förmån, som står i nära

sammanhang med rätten att uppföra stuga eller därmed jämförlig bostads­

byggnad, synas bestämmelserna härom lämpligen böra upptagas i lagen om

lapparnas renskötsel. Beträffande övriga stadganden, om vilka tvekan i före­

varande avseende kan råda, gäller att de hava motsvarighet i gällande lag, i

följd varav de av praktiska skäl torde böra upptagas jämväl i den nya ren­

beteslagen.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag rörande ämnets formella behand­

ling ansluter mig till den sakkunniges uppfattning. Yad jag tidigare anfört,

har givit vid handen, att jag även i fråga om lagstiftningens innehåll anser

de framlagda förslagen kunna läggas till grund för proposition till riksdagen.

Emellertid har jag i vissa punkter ansett mig böra vidtaga ändringar i för-

Departements­

chefen.

54

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

1

#•

Begräns­

ning av lapp-

privilegiet.

1916 års

förslag.

slagen. Med anledning härav har jag låtit inom departementet företaga eu

överarbetning av nämnda förslag. Vid densamma hava förslagen även under­

kastats granskning i formellt hänseende, framför allt i syfte att ernå större

enhetlighet i uttryckssättet. Såsom resultat av denna överarbetning före­

ligga nu förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige,

förslag till lag om renmärken samt förslag till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser i anledning

av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående

flyttlapparnas rätt till renbetning.

Jag övergår nu till den närmare behandlingen av förslaget till lag om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Därvid kommer jag att följa

nyss omförmälda, inom departementet överarbetade förslag. Detta överens­

stämmer emellertid till uppställning och paragrafindelning i allt väsentligt

med den sakkunniges förslag, vilket, såsom jag redan nämnt, återfinnes i

serien Statens offentliga utredningar såsom nr 25 år 1927.

1919 års kom­

mittés förslag till lag om fjällrenskötsel och till lag om skogsrenskötsel

komma i det följande att betecknas, det förra med F. och det senare med S.

Med 1924 års förslag avses de till lagrådet nämnda år remitterade förslagen

och med kommittén nyssnämnda kommitté.

Förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige.

Om rätt till renskötsel samt om fjällrenskötsel och

skogsrenskötsel.

1 § i förevarande förslag saknar, utom vad angår stadgandena i 2 mom.

första och andra styckena, motsvarighet i gällande lag. I kommitténs båda

förslag motsvaras paragrafen av 1 § första och andra styckena samt 2 §.

Den år 1898 utfärdade renbeteslagen, som i allmänhet ej är tillämplig å

andra lappar än dem, som idka renskötsel, angiver icke, huru man bör be­

döma frågan om en person skall räknas för lapp eller icke. De i lagen

medgivna särskilda rättigheterna lära alltså enligt denna tillkomma varje

person, som på grund av språk och härstamning enligt det allmänna uj)p-

fattningssättet är att anse som lapp. Eenskötseln är eu för lapparna mono­

poliserad näring. Den är därjämte en privilegierad näring. Jag har förut

nämnt, att vissa trakter i riket äro förbehållna lapparna för deras uteslutande

begagnande. De renskötande lapparna äga inom de områden, där så en­

ligt gammal sedvana ägt rum, utan avgift beta sina renar å såväl allmän

som enskild mark. De äga vidare att inom dessa områden i huvudsak av­

giftsfritt taga bränsle samt annat virke till bostäder m. fl. ändamål i såväl

offentliga som enskilda skogar ävensom utan avgift jaga och fiska för sitt

livsuppehälle å allmän och enskild mark.

Frågan vilka personer renskötselprivilegiet borde tillkomma bär således

tidigare ansetts böra sammanfalla med frågan om vilka personer borde anses

som lappar. Spörsmålet efter vilka grunder man har att bedöma en persons

Kunfjl. Majits proposition nr 43.

oo

egenskap av lapp eller icke lapp liar varit föremål för prövning i samband

med de i förut omförmälda proposition till 1917 års riksdag föreslagna

ändringarna i 1898 års lag.

Då liärom upprättat förslag den 8 december 1916 anmäldes av davarande

cliefen för justitiedepartementet, anförde denne följande:

»Benbeteslagen, som avser att bestämma lapparnas särrättiglieter, angiver

icke, huru man har att bedöma, om en person skall räknas för lapp, ett

spörsmål som, särskilt med hänsyn till rasblandning, stundom kan erbjuda

svårigheter. Frågan har hittills i det hela varit mindre aktuell. Annat torde

emellertid förhållandet bliva efter ett eventuellt genomförande av det nu

utarbetade förslaget. Om, såsom detta åsyftar, rätten till reninnehav skall

väsentligen begränsas för de jordbrukare i Norrbottens läns lappmark, som

ej äro att anse såsom lappar, men bofasta lappars rätt att hålla skötesrenar

däremot kommer att lämnas orubbad, blir det med hänsyn till den utbred­

ning skötesren systemet vunnit i nämnda landsdel och den omfattning, vari

rasblandning mångenstädes där förekommer, uppenbarligen av nöden, att

lagen genom en otvetydig föreskrift angiver, vilka det är, som i egenskap

av lappar äga hålla skötesrenar till obegränsat antal och utan den kontroll,

som eljest skall äga rum över sådant reninnehav. Vid avfattande av den

definition, som sålunda tarvas, har man emellertid tydligen att taga hänsvn

icke allenast till spörsmålet om rätten att hålla skötesrenar utan även till

övriga i renbeteslagen berörda frågor om lapparnas särskilda rättigheter.

Tänkas kunde, att man ville till lappar hänföra alla, som i någon man

äro av lapsk härkomst. Eu dylik regel synes dock ej vara att förorda. Att

låta varje än så obetydligt lapskt inslag i en persons härstamning få vara

.avgörande för hans rättsställning i de hänseenden det här gäller skulle tyd­

ligen gå längre, än den allmänna uppfattningen föranleder, och leda till föga

rimliga resultat. Lika olämpligt och mot gängse åskådning stridande vore,

om man skulle från lappbefolkningen utsöndra envar, som i någon män hade

annan härkomst än lapsk. Ville man åter, såsom ligger nära till hands,

låta härkomsten på fädernet vara avgörande, skulle detta ej innebära någon

lösning, då även spörsmålet om faderns egenskap av lapp ofta kunde giva

anledning till tvekan.

Eu lämplig medelväg mellan nyss omförmälda båda ytterlighetsstånd-

punkter torde stå att finna, om vid den erforderliga regelns avfattande får

komma i betraktande, förutom härkomsten även levnadsyrket, så att såsom

en förutsättning för att någon i lagens mening skall räknas för lapp kräves,

att han själv eller vissa av hans förfäder ägnat sig åt renskötsel. ^

Att på dylikt sätt begränsa kretsen av dem, som må komma i åtnjutande

av de särskilda lapprättigheterna, torde ock, alldeles bortsett från spörsmålet

om rasblandning, vara väl motiverat. Då man ansett sig böra bevilja lapparna

dessa rättigheter, har grunden härtill varit, å ena sidan omtanken om den

ur nationalekonomisk och social synpunkt betydelsefulla renskötseln, å andra

sidan en lovvärd önskan att icke onödigtvis tillspillogiva lapparnas särskilda,

för dem avpassade kultur och tvinga dem att uppgå i den övriga befolk­

ningen. I den mån emellertid lappar i följd av omständigheternas makt

komma långt bort från fädernas näring och söka sin utkomst pa samma sätt

som den bofasta befolkningen, såsom jordbrukare, skogsarbetare, tjänare hos

bofasta in. m., i samma män bortfalla anledningarna för staten att åt dessa

lappar bevara något slags särställning i rättsligt hänseende. Från denna

synpunkt torde det icke kunna anses obilligt, om man bestämmer sig för

att, såsom villkor för att eu person skall komma i åtnjutande av de i ren-

56

beteslagen angivna, särskilda lapprättigheterna, stadga, att lians förfäder i

vissa led, förslagsvis fader eller farfader, varit renskötare.

Härvid lärer man emellertid ej kunna stanna. På en del håll har ren­

skötseln utvecklat sig till ett slags binäring åt jordbruket, i det att inne­

havare av hemman eller nybyggen äro ägare av hjordar, som de sköta genom

egna tjänare eller under medverkan av sådana. En dylik utveckling har

egentligen förekommit i skogsrentrakterna, framför allt’ i en del av Gälli­

vare socken, där för övrigt även andra jordbrukare än de lapska ägnat sig

åt ifrågavarande näringsfång. Såsom i annat sammanhang omnämnts, in­

träffar det emellertid någon gång, att även fjällrenskötsel drives av personer,

som i egenskap av hemmansägare eller nybyggare ägna sig åt jordbruk.

Av vad som tidigare anförts beträffande renskötsels förknippande med

jordbruk framgår, att efter min mening staten icke har någon synnerlig

anledning att genom upplåtande av sina och de enskildas betesmarker samt

beviljande av andra särskilda förmåner främja en under dylika omständig­

heter driven renskötsel. Sådant kan befinnas nödvändigt, när det gäller eu

lapsk befolkning, som genom förhållandenas utveckling kommit bort från

nomadväsendet utan att ännu kunna uppnå sin nödtorftiga bärgning medelst

jordbruk och andra för den bofasta befolkningen lämpade näringsfång.

Aven i fråga om jordbruk av mera bärkraftig art torde man för närvarande

knappast kunna gå så långt som till att förklara dess utövare under alla

omständigheter förlustiga sina lapska privilegier. Men vad som redan nu

synes böra ifrågakomma är att, när medlemmar av eu lappsläkt redan i ett

par generationer ägnat sig åt jordbruk av ej alltför primitiv art, låta därpå

följande generationer i allo likställas med bofasta av annan härkomst än

lapsk.

Med tillämpning av denna uppfattning har åt det föreliggande förslaget

givits sadan avfattning, att renskötsel, som idkas i samband med bruk av

hemman eller nybygge, ej må komma i betraktande, när fråga yppas om eu

persons rätt att i renbeteslagens mening gälla för lapp. Bruket av annat

slags fastighet än hemman och nybygge har man icke ansett sig kunna be­

trakta såsom hinder för tillgodonjutande av lapprättigheter. Därest så skedde,

skulle sagda förmåner komma att frångå ett stort antal av renskötsel be­

roende lappar, som innehava lägenheter utan mantal.

o Utöver vad nu blivit omnämnt kräver förslaget såsom villkor för erkännande

såsom lapp, att fadern till den, varom fråga är, i någon mån är av lapsk

härstamning. Att sträcka härstamningskravet längre torde, om detta krav

förknippas med övriga här ifrågasatta villkor, ej vara av nöden.

För personer av oäkta börd bör i överensstämmelse med allmänna rätts­

grundsatser naturligtvis moderns i stället för faderns härstamning och yrke

komma i betraktande, något som också i förslaget iakttagits.

I händelse någon, som är av lapsk härkomst men ej uppfyller här angivna

förutsättningar för att räknas såsom lapp, skulle vilja på allvar övergå till

nomadlivet, synes lagstiftningen ej böra lägga hinder i vägen härför. Dock

torde allenast skötsel av fjällrenar härvid få komma i betraktande och såsom

villkor böra uppställas, att renskötseln bedrives utan samband med jordbruk

av något slag. >

Det utarbetade förslaget upptog under 39 följande bestämmelse i ämnet:

Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av lapsk

härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes fader drivit

renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller

nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet. 1 fråga om den. som

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

är av oäkta börd, skola moderns i stället för faderns härstamning och yrke

komma i betraktande. Kvinna, som är eller varit gift med den. som skall

räknas för lapp, varde ock såsom lapp ansedd.

Yill den, som i någon mån är av lapsk härstamning men ej enligt vad

här förut sagts skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel såsom stadigvarande

yrke utan samband med jordbruk, liave han därtill lov; och varde i tv fall

för lapp räknad.

Över förslaget inhämtades yttranden från länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län ävensom från lappfogdarna och lapp­

befolkningen i riket. Den kritik över den föreslagna bestämmelsen, som i

dessa yttranden framfördes, sammanfattades i 1917 års proposition sålunda:

»Emot de i 39 § intagna bestämmelserna rörande vem som enligt renbetes

lagen skall betraktas såsom lapp hava i Norrbottens län icke några andra

lappar än skogslapparna i Arjeplogs socken haft något att erinra. De

senare hava fruktat, att ett genomförande av bestämmelserna skulle göra

slut på all skogsrenskötsel eller att i varje fall knappast någon skogslapp

av den kommande generationen skulle få driva sådan näring, då nu så gott

som alla skogslappar hade något nybygge, ehuru de ej alltid själva skötte

det. Bland västerbottenslapparna hava de, som tillhöra de fyra norra byarna,

uttalat sitt gillande av bestämmelserna. Erinringar hava däremot framställts

av flertalet lappar inom de båda sydligaste byarna samt av lapparna inom

Malå lappby. De förra hava yrkat, att förbehållet rörande faderns och far­

faderns yrke borde utgå. De senare hava ansett, att hela paragrafen borde

uteslutas, därvid särskilt framhållits, att det låge en orättvisa i att den, vars

förfäder i två led skött hemmansbruk om än aldrig så litet, icke skulle fä

vara lapp, medan den, vars förfäder drivit ett kanske lika stort jordbruk,

som bestode av lägenhet, skulle få räknas såsom sådan. Malålapparna hava

härjämte anmärkt, att även den, som ville börja idka skogsrenskötsel, borde,

även om han blott i mycket ringa grad vore lapp, kunna få rätt därtill, dock

först efter ansökan samt noggrann prövning.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har såsom sin åsikt uttalat,

att införandet av regler rörande omfattningen av begreppet lapp komme att

verka uppryckande på särskilt skogsrenskötseln. En del lappar tvingades

väl att upphöra med sin renskötsel, men ingen skada vore därmed skedd

utan fastmer en god hjälp lämnad andra skogslappar, vilkas intresse ej vore

så delat mellan jordbruk och renskötsel. Däremot anser lappfogden, att eu

var, som vore av lapsk härstamning, borde få återupptaga renskötsel såsom

yrke, vare sig fråga vore om fjiillren- eller skogsrenskötsel.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län har instämt med lapp­

fogden i förra delen av hans uttalande, men har icke kunnat biträda hans

berörda ändringsförslag. Lämpligaste sättet att ordna skogslapparnas för­

hållanden kan, enligt Konungens befallningshavandes mening, ännu ej anses

vara så utrett, att anledning förefinnes att öka deras antal med utifrån till­

förda element.

Lappfogden i Västerbottens län uttalar, att den föreslagna definitionen på

lapp kunde tillämpas endast med avsende å fjällapparna, och detta möjlig­

gjordes särskilt genom den i andra stycket i paragrafen införda dispensbe­

stämmelsen rörande rätt för envar av lapsk härstamning att driva fjällren­

skötsel. För skogslapparna skulle den däremot innebära detsamma som att

en hel del lovande yngre renskötarämnen utan misskund skulle få uppgiva

tanken på renskötseln, blott emedan deras förfäder i två led innehaft hem­

man eller nybygge och ej lägenhet. Blott om villkoren rörande oberördhet

Kungl. Majds proposition nr 43.

Öl

Yttranden

över 1916 års

förslag.

58

av jordbruk utginge, torde definitionen kunna anses möjlig. Även för skogs-

renskötseln skulle därjämte en dispensbestämmelse motsvarande den ovan­

nämnda för fjällrenskötseln föreslagna vara av nöden.

Konungens befallningshavande i sistnämnda län bär anslutit sig till vad

lappfogden sålunda anfört samt framhåller önskvärdheten av, att i fråga om

skogslapparna i Malå en undantagsbestämmelse meddelas, i syfte att den av

dessa lappar idkade renskötseln, som vitsordades vara stadd i en glädjande

uppryckning, måtte beredas möjlighet att tillsvidare fortgå.»

^{Propositionen} Då ärendet åter anmäldes i statsrådet, yttrade föredragande departements-

1917 chefen:

»Det är ur flera synpunkter önskvärt, att renbetesprivilegiet förbehålles

dem, som till ras och levnadssätt verkligen framstå såsom lappar, och icke

utsträckes till familjer, som sedan länge, kanske i flera generationer, varit

fullständigt införlivade med den jordbrukande befolkningen och därjämte

måhända endast i ringa grad äro av lapsk härkomst. Särskilt vore föga

tilltalande, om jordbrukare i denna ställning skulle, såsom förhållandena i

vissa trakter synas vilja arta sig, kunna utnyttja statens områden för eu

under bolagsartade former driven renskötsel — om uttrycket renskötsel över

huvud kan vara på sin plats i fråga om hållande av renar, som större delen

av året ströva omkring utan tillsyn. Skulle eu näring av denna typ få be­

stå och sprida sig, innebure detta tvivelsutan en fara för den egentliga lapp­

befolkningen, i det att vissa för denna befolkning behövliga renbetestrakter

bleve upptagna av jordbrukarebolagens renar och en del renskötande lappar

nedsjönke till drängar hos bolagen. Det synes angeläget att i tid stävja

tendenserna till dylik utveckling, något som ock skulle vinnas genom de

föreslagna bestämmelserna. Onekligen kunna emellertid, såsom av myn­

digheterna i Västerbottens län framhållits, dessa bestämmelser föranleda,

att en eller annan lapp, som driver verklig skogsrenskötsel, förlorar rätten

härtill. De betänkligheter, Konungens befallningshavande i Västerbottens

län häremot framställt — nämligen att eu lovande uppblomstring av skogs-

renskötseln i en viss socken skulle stäckas — kan jag visserligen ingalunda

dela, ty den djupgående förändring skogslapparnas levnadsförhållanden

undergått låter mig ej tro på något slags varaktig uppblomstring av skogs-

renskötseln. Men ur billighetssynpunkt och till förebyggande av alltför

hastiga rubbningar i eu del familjers ekonomiska förhållanden torde det

vara lämpligt att, i den mån utan större olägenhet kan ske, medgiva den,

som enligt de föreslagna bestämmelserna ej skulle kunna räknas för lapp,

rättighet att idka skogsrenskötsel. Jag har därför nu ansett mig böra före­

slå ett tillägg till 39 §, varigenom åt Konungens befallningshavande skulle

lämnas befogenhet att för tid ej överstigande tio år meddela tillstånd åt

den, som i någon mån är av lapsk ras men ej enligt paragrafens regler

skall räknas för lapp, att driva skogsrenskötsel, varvid dock såsom villkor

skulle förutsättas, att den renskötsel, varom i varje fall är fråga, ej skulle

lända till synnerligt men för jordbruket i orten samt att den, som söker

tillstånd, huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej äger nödtorf­

tig bärgning av jordbruk.»

Riksdagen Av ett flertal motionärer i riksdagens andra kammare (motionerna nr 404

^1917. och 405) yrkades av skilda skäl avslag å propositionen eller ock i första

hand avslag samt i andra hand vissa ändringar i förslaget.

Lagutskottets majoritet (utlåtandet nr 59) fann, vidkommande proposi­

tionen i nu förevarande del, bestämmelserna i fråga om dem, som skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

anses såsom lappar, icke föranleda någon erinran från utskottets sida. issa

ledamöter voro av skiljaktig mening och anförde i avgiven reservation:

»Vad angår förslagets bestämmelser om renskötande lapps skyldighet att i

tredje generationen såsom jordbrukare välja mellan detta eller renskötselu

och vad därmed äger sammanhang, framgår enligt vår uppfattning av såväl

sakens natur som den förestående redogörelsen, hur även denna fråga är

vansklig, omtvistad och sammanhängande uppenbart med grunderna för den

allmänna revisionen. Skillnaden mellan jordbruk satt i mantal och utan

mantal är ofta godtycklig. Förbudet för i tredje generationen hemmansbru-

kande lapp att idka renskötsel, även om han gör det väl, är schematiskt och

åläggandet för lägenhetsbrukande lapp att nu i andra generationen göra sig

av med lägenheten blir också ofta mera en konstruktion än levande liv. ^

Riksdagen antog för sin del den i propositionen föreslagna definitionen å

lapp att gälla allenast i sådana fall, då fråga var om att sätta renar i vård hos

renskötande lapp, samt ansåg, att frågan i övrigt borde anstå till dess den

allmänna revisionen av lapplagstiftningen företoges. I enlighet med riks­

dagens beslut infördes därefter genom lagen den 19 juni 1917 i 38 § ren­

beteslagen föreskrift i ämnet.

Å lapparnas landsmöte i Östersund år 1918 antogs beträffande förelig­

gande fråga följande resolution:

»Olägenheterna för vare sig renskötseln eller jordbruket i orten av sakför­

hållandet, att eu lapp vid sidan av sin renskötsel äger eller brukar hemman

eller nybygge d. v. s. i mantal satt jord, därest man överhuvud taget kan

tala om några olägenheter utåt, äro i allt fall icke av sådan art, att de över­

väga fördelarna av en dylik kombination samtidigt. Fall förekomma redan

nu, att lappar i tre generationer haft renskötsel och hemmansbruk samtidigt

samt att i tredje generationen renskötseln fortfarande utgör huvudnäringen

och nomadlivet spelar den största rollen; hemmanet utgör endast eu fram­

tida reträttplats och deponeringsställe, där också ålderstigna medlemmar i

familjen ha ett stadigvarande tak över huvudet.

Antagandet att, när en lappsläkt i två generationer idkat renskötsel och

hemmansbruk samtidigt, den tredje generationen på grund härav kommit så

långt bort ifrån fädrens bruk, att han bör likställas med bofast av annan

härkomst än lapp, torde ej kunna förestava en rättslig åtgärd mot renskötsel

och hemmansbruk samtidigt.

På sin höjd kan i renskötsel och hemmansbruk samtidigt spåras en över­

gångsform, där själva övergången måhända skall förverkligas i eu obestämd

framtid. I samtidigheten vid idkande av de båda näringarna måste viljan

anses fortfarande vara starkt bunden vid renskötseln.

Först sedan näringsidkaren övergivit renskötseln för att uteslutande ägna

sig åt hemmanet, kan valet anses ha skett. När detta sakförhållande in­

träffat, kan det ifrågasättas, huruvida eu lapp, som innehar jordbruk av

mera bärkraftig art, i längden skall åtnjuta privilegier i fråga om reninneliav

utöver andra bofasta av annan härkomst än lapsk.

Med stöd av vad sålunda anförts gör mötet följande yrkande, att 39 §:n i

Kungl. Maj.ffs förslag till revision av lapplagen av 1 juli 1898 måtte i dess

nuvarande skick i dess helhet bortfalla.

I stället yrkas förslagsvis följande:

Därest eu revision av renbeteslagen nödvändiggör eu förklaring över, vem

som enligt nämnda lag skall anses för lapp och eu dylik förklaring nödvän­

diggör att beröra hemmansbruk och renskötsel, så bör detta komma i fråga,

först då en lapp lämnar renar i annans vård .

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

o9

1918 ars

lappmöte.

60

Kommittén.

Yttranden övei

kommitténs

förslag.

Kommittén behandlade samma fråga och föreslog därvid, med frångående

av den i 1917 års proposition upptagna bestämmelsen, under 2 § i förslagen,

att såsom lapp skulle anses en var, vilken på grund av härstamning och

med hänsyn jämväl till att han eller hans förfäder drivit renskötsel blivit

såsom lapp kyrkoskriven. Kommittén gjorde i den allmänna motiveringen

till sitt förslag i frågan följande uttalande:

»Uppenbart är, att kommittén tillmäter härstamningen och bruket inom

familjen av det lapska språket den största betydelse. Emellertid kan i an­

seende till den rasblandning mellan lappar och andra folkslag, som sedan

århundraden pågått särskilt å nu ifrågavarande trakter, härstamningen enligt

kommitténs mening icke ensam få vara bestämmande i frågan, utan böra

rimligtvis jämte härstamningen även andra omständigheter komma i betrak­

tande. I sådant hänseende torde i främsta rummet vara avgörande, huru­

vida vederbörande för egen del driver fjäll- eller skogsrenskötsel. I övrigt

bör vederbörlig hänsyn tagas även till traditionerna inom familjen och så­

ledes, dock endast under vissa förutsättningar, jämväl den, som kan påvisa

lapsk härstamning, men icke för egen del har renskötsel till yrke, kunna

komma i åtnjutande av de särskilda, för lapparna avsedda privilegierna.

Att i lagen uppställa regler härför möter dock praktiska svårigheter. En­

ligt kommitténs mening bör eu tillfredsställande prövning av hithörande

omständigheter kunna ske med ledning av den allmänna uppfattningen å de

särskilda orterna, och har kommittén ansett att denna prövning enklast bör

kunna ske i sammanhang med kyrkobokföringen (2 § i lagen om fjällren­

skötsel och 2 § i lagen om skogsrenskötsel). Den, som anser sin rätt kränkt

genom en felaktig kyrkobokföringsåtgärd, har möjlighet att söka rättelse

genom besvär i vederbörlig ordning.»

Kommitténs förslag att kyrkobokföringen såsom lapp skulle vara avgörande

i fråga om åtnjutandet av de i förslagen omförmälda särskilda rättigheterna

ävensom vad kommittén anfört beträffande de omständigheter, som vid bok­

föringen borde tagas under prövning av vederbörande kyrkobokförare, för­

anledde hos det övervägande flertalet av de myndigheter och korporationer

m. fl., som yttrade sig över förslagen, icke några erinringar.

Betänkligheter framfördes allenast av länsstyrelsen i Jämtlands län och

Iconmmnalf ullmäktt g c i Jukkasjärvi socken därutinnan, att de ansett det mindre

lämpligt att låta prövningen av de omständigheter, som inverkade på frågan

om en persons egenskap av lapp eller icke lapp, ske genom prästerskapet.

Länsstyrelsen anförde:

»Grundläggande för tillämpningsområdet av de i lagen reglerade särskilda

förmånerna är begreppet lapp. Egenskapen att vara lapp i lagens mening

skall emellertid enligt förslagen bero på den faktiska kyrkobokföringen så­

som lapp, vilken skall regleras genom administrativ författning. Kommittén

erinrar mi det för övrigt väl kända förhållandet, att kyrkoböckernas beteck­

ning såsom lapp eller icke-lapp ingalunda verkställts efter enhetliga eller

överhuvud tillförlitliga grunder. Även om denna brist icke förelåge, synes

det mindre tillfredsställande att hänvisa ett av de för lagstiftningen grund­

läggande begreppen till rent administrativa förfoganden. Det skulle också

leda till egendomliga resultat att frågan om den rätta kyrkobokföringen

skulle prövas i en helt annan instansordning än som gäller för de mång­

faldiga administrativa frågor, för vilka kyrkobokföringen skulle få avgörande

betydelse. Med hänsyn härtill förefaller det, som om man måste, såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr Ui.

skedde i 1917 års lag, använda metoden att själva förutsättningen för att

bliva ansedd såsom lapp anges i lagen. Den faktiska kyrkobokföringen torde

då komma att bliva ett visserligen mycket viktigt, men dock icke ensamt

avgörande bevismedel. '

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet år 1924, att lian i

likhet med länsstyrelsen i Jämtlands län icke ansåge det lämpligt att lägga

i prästerskapets band eller således att låta i administrativ väg avgöras,

huruvida en person skulle anses såsom lapp, i synnerhet som eu sådan

prövning mången gång i det särskilda fallet vore förenad med stora svårig­

heter. Departementschefen ansåg, att förutsättningarna för eu persons egen­

skap av lapp borde angivas i lag. Att härvid upptaga detaljerade bestäm­

melser syntes emellertid av praktiska skäl icke kunna ske, varför man

enligt departementschefens mening finge inskränka sig till att såsom förut­

sättning endast angiva härstamningen. Uti 2 § i 1924 års förslag upptogs

alltså ett stadgande av innehåll, att såsom lapp skulle anses en var, vilken

vore av lapsk härstamning.

Lagrådet förklarade på anförda skäl, att det syntes vara nödigt att taga

under förnyad omprövning, huruvida ett generellt bestämmande av lappegen­

skapen skulle göras i lagen och i så fall huru detta bestämmande skulle ske.

Den sakkunnige yttrar i .denna fråga efter redogörelse för de tidigare

framkomna förslagen i ämnet:

"Renskötsel, i den mån den får drivas med anlitande av annan mark än

renägarens, är enligt gällande lagstiftning ett monopol för lapparna, och

härutinnan har någon ändring icke ifrågasatts. Emellertid visar lappkom­

mitténs utredning, att en avsevärd del av lapparna numera övergivit ren­

skötseln och iignat sig åt andra näringar. Sålunda äro enligt kommitténs

utredning bland fjällapparna omkring 40 % renskötande och omkring 60 %

icke renskötande; för skogslapparna äro motsvarande siffror 20% och 80?».

Eör att förhindra att det s. k. lapprivilegiet komme andra tillgodo än dem

som skäligen kunde göra anspråk därpå har tanken uppstått att bland annat

genom fastställande i lagen av begreppet lapp begränsa kretsen av dem,

som borde få åtnjuta de särskilda lapprättigheterna. Intet av de i sådant

hänseende framkomna förslagen synes dock vara tillfredsställande. Att, på

sätt skett i det till lagrådet remitterade förslaget, utsträcka lapprivilegiet

till alla, som, huru avlägset som helst, kunna visa härstamning från en person,

av den lapska folkrasen, torde vara att, såsom lagrådet anmärkt, fastställa

lappegenskapen på ett sätt, som strider mot allmänna uppfattningen. Det

synes ej heller vara lämpligt att såsom lappkommittén föreslagit låta admi­

nistrativ myndighet avgöra, huruvida en person skall anses såsom lapp

eller icke.

På sätt ovan nämnts föreslogs redan i 1917 års proposition att på visst

sätt begränsa antalet av de personer, som borde komma i åtnjutande av

lapprivilegiet. Härtill finnes numera ytterligare skäl. Genom 1919 års kon­

vention med Norge skedde ej oväsentliga inskränkningar i rätten att föra

svenska renar på bete i Norge. Såväl dessa inskränkningar som andra om­

ständigheter hava medfört, att betestillgången för närvarande icke är till­

räcklig för det befintliga antalet renar, och att särskilda åtgärder måst Hd

tagas för att nedbringa detta antal. Den begränsning av rättigheten att

driva renskötsel, som alltså icke lärer kunna undvikas, torde dock icke böra

ske genom ett generellt bestämmande i lagen av begreppet lapp. Med ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr do.

G1

19

l

'4 ars

forsla^.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden

över den sak­

kunniges för-

slag.

trycket lapp i lagens mening synes böra avses varje person av lapsk här­

komst. Däremot torde det vara lämpligt att i lagen angiva de förutsättningar,

under vilka personer av lapsk härkomst må komma i åtnjutande av rätten

att driva renskötsel och därmed förenade förmåner. Härvid synes det rim­

ligt och naturligt att, på sätt i 1917 års proposition föreslogs, från rättig­

heten i första hand utesluta sådana lappar, vilkas förfäder i vissa led övergivit

renskötseln och ägnat sig åt annat yrke. På grund härav har i paragrafens

första stycke stadgats, att rätt att driva renskötsel enligt lagen tillkommer

person av lapsk härkomst, såvitt hans fader eller moder eller någon av

dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt i

dylik näring. Att, såsom i 1917 års proposition, göra åtskillnad mellan det

fall att renskötseln bedrivits av lappens fader eller farfader och det fall att

den utövats av någon av hans övriga, manliga eller kvinnliga, förfäder i

samma led synes icke vara befogat. Om exempelvis en lapp, vars fader

eller farfader icke drivit renskötsel, efter föräldrarnas död ärver en renhjord

direkt av sin morfader, som idkat denna hantering, synes det obilligt, om

ej lappen, därest han önskar, finge fortsätta morfaderns näring.

Under uttrycket 'lapp som driver renskötsel’ torde endast innefattas

sådana lappar, som själva eller genom medlemmar av sitt hushåll driva ren­

skötsel. I stadgan angående nomadundervisningen i riket har enahanda be-

teckningssätt kommit till användning. Det har därför ansetts nödigt angiva

sitt med sådan lapp likställes lapp som biträder i renskötsel.

Uti 1917 års proposition föreslogs, att renskötsel, som idkades i samband

med bruk av hemman eller nybygge, ej linge komma i betraktande, när

fråga yppades att åtnjuta i renbeteslagen medgivna rättigheter. Något mot­

svarande stadgande förekommer ej i förevarande förslag. I detta avseende

har det ansetts vara skäligt att ansluta sig till ovannämnda vid lappmötet i

Östersund år 1918 antagna resolution; sålunda har, såsom framdeles när­

mare beröres, idkande av jordbruk icke ansetts böra utesluta från rätten att

driva renskötsel.

Om man sålunda icke ansett sig böra lägga några svårigheter i vägen för

fjäll- eller skogslappar att ägna sig åt jordbruk vare sig enbart eller jämsides

med renskötseln, har det ej heller ansetts lämpligt att, såsom ifrågasatts,

göra lapparnas rätt att driva renskötsel beroende av särskilt meddelat till­

stånd. Till eu sådan inskränkning i lapparnas urgamla rättighet att begagna

sig av här ifrågavarande marker, synas, såvitt nu kan bedömas, tillfyllest­

görande skäl icke föreligga. Detta utesluter icke, att effektiva medel böra

ställas till Konungens befallningskavandes förfogande att då så erfordras

föreskriva minskning av antalet renar, som må föras på bete. Yad angår

lapparnas bosättning för jordbruksdrift har kommittén i bestämmelserna om

nyttjanderättsupplåtelser å kronomark sökt öppna möjlighet för eu dylik

bosättning till beredande åt lapparna av ökade försörjningsmöjligheter, be­

stämmelser, vilka komma att i huvudsak förordas.

Det må bemärkas, att på grund av föreskriften i sista stycket av 8 § ut­

övandet av rätten att driva renskötsel och åtnjuta därmed förenade förmåner

är bundet vid att vederbörande tillhör en lappby.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat, att med den av den sak­

kunnige föreslagna begränsningen av rätten att driva renskötsel syntes icke

någon kunna sägas med orätt avskiljas från utövandet av det monopol, som

lapparnas renskötsel på allt för deras begagnande anvisat land innebure.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i denna fråga:

Förslaget innehåller i jämförelse med 1898 års renbeteslag en principiell

nyhet därutinnan, att det innefattar bestämmelser i syfte att minska ren-

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

hållningen och i sammanhang därmed drager en bestämdare och snävare

gräns för rätten att utnyttja de med renskötseln förenade privilegierna. För

lapparna såsom folkstam innefattar denna nya tendens eu reducering av

hittills gällande förmåner, vilken åtminstone under en övergångsperiod kan

framkalla åtskilliga svårigheter. I den mån bristen på bete och konven­

tionen med Norge göra en reduktion av renbeståndet nödvändig, är det

uppenbart, att eu lappolitik på lång sikt måste ställa medel till dylik re­

duktion till förfogande. Ingripanden i syfte att reducera renhållningen torde

dock alltid komma att utgöra undantag, huvudsakligen begränsade till vissa

trakter, och bortsett därifrån lärer det alltjämt förbliva önskvärt, att lapparna

kunna bibehållas såsom renskötande och att för detta ändamål till och med

en viss utveckling av renskötseln i förhållande till nomadlapparnas folk­

ökning må kunna äga rum. Därigenom befrämjas också möjligheten att ut­

nyttja de delar av de tre nordligaste länen, vilka endast genom renskötseln

kunna göras fruktbärande.

I dessa som i andra avseenden äro förhållandena inom de skilda om­

råden, där renskötseln bedrives, mycket olika. Det är därför nödvändigt,

att vid den förestående lagstiftningen skilja mellan sådana regler, som skola

gälla hela renbetesområdet och normala förhållanden, samt sådana undan­

tagsbestämmelser, som i huvudsak komma till användning på vissa trakter

och under särskilda omständigheter. Vid en lagstiftning, som icke är av­

sedd att vara provisorisk, får proportionen mellan dessa icke förryckas. Be­

hovet av speciella bestämmelser för undantagsförhållandena bör icke föran­

leda, att de allmänna reglerna göras så stränga, att de förhindra en utveck­

ling, som på renbetesområdet i allmänhet eller stora delar därav är gynn­

sam för lappbefolkningen själv och nationalekonomiskt önskvärd. Det före­

faller, som om vissa, för lagen grundläggande bestämmelser alltför starkt

påverkats av farhågor, som gälla undan tagsförhållanden, på sätt närmare

skall angivas särskilt vid 1 och 8 §§.»

I fråga om de föreslagna bestämmelserna i 1 § anför länsstyrelsen därefter:

»Enligt förslaget fordras för rätten att driva renskötsel, utom egenskapen

att vara lapp, vilken icke närmare definieras, viss samhörighet med ren­

skötseln. Därvid uppställes beträffande man och ogift kvinna den fordringen,

att lappens förfäder i vissa led såsom stadigvarande yrke ha drivit renskötsel

eller biträtt i dylik näring. Det är således icke tillräckligt, att en man eller

kvinna själv ägnar sig åt renskötseln, om också på ett stadigvarande sätt,

utan att denne lapp kan förebringa bevisning angående sina förfäders syssel­

sättning. Däremot skall enligt ordalagen rätt att driva renskötsel till­

komma jämväl hustru eller änka till faktiskt renskötande lapp, oberoende

av hur det förhållit sig med dennes förfäder. En faktiskt renskötande lapps

hustru och barn eller hans änka skulle således kunna utöva ifrågavarande

rättighet, under det att mannen själv vid lagens ikraftträdande bleve förbju­

den att driva renskötsel. Oavsett denna egendomlighet förefaller det, som om

förslaget i denna paragraf intoge en alltför sträng ståndpunkt, då det för­

hindrar en rekrytering av nomadlapparna såväl vid lagens ikraftträdande som

för framtiden. Om till exempel en son eller dotter till två generationers fiskar­

lappar eller ett barn utom äktenskap till okänd fader och en lappkvinna, som

själv är dotter till fiskarlappar och bosatt hos dem, tager stadigvarande tjänst

hos renskötande lappar och förvärvar sig en liten renhjord, eller eu son till

fiskarlappar blir lappdräng och gifter sig med en nomadflicka, är en sådan per­

son enligt förslaget förbjuden för framtiden att driva renskötsel. Såvitt angår

Jämtlands län är denna ståndpunkt icke lämplig. Det kan mycket väl inträffa,

att eu sådan lapp, som vill återgå till nomadlivet, blir eu av de bästa ren­

skötarna, och för lapparna, vilka betrakta en dylik lapp såsom tillhörande sin

Kungl. Maj:ts proposition nr

43.

63

64

egen stam lika fullt som varje annan, måste denna ståndpunkt synas svårbe­

griplig, i synnerhet då förhållandena här ingalunda äro sådana, att ett till­

skott av dugliga renskötare till varje pris bör undvikas. Tvärtom. I anledning

härav anser Kungl. Maj:ts Befallningshavande, dels att det bör tillåtas de

lappar, vilka vid lagens ikraftträdande såsom stadigvarande yrke driva ren­

skötsel eller biträda i dylik näring, att jämväl för framtiden fortsätta där­

med, och dels att Kungl. Maj:ts Befallningshavande bör erhålla befogenhet

att medgiva, att jämväl annan lapp än den, som sägs i första och andra

punkterna av första stycket i första paragrafen, må driva renskötsel i den

omfattning, som prövas lämplig.

Med föräldrar torde böra likställas adoptivföräldrar.

I lagförslaget förekommer upprepade gånger uttrycket lapp, som driver

renskötsel’. Enligt motiven (sid. 46) avses därmed endast sådan lapp, som

själv eller genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. Då denna

begränsning icke utan vidare är självfallen samt tittrycket iir en av de grund­

läggande termerna i lagen, ifrågasättes, att tolkningen införes i 1 §.

Med angivna innebörd av uttrycket 'driva renskötsel' samt oförändrad

lydelse av föregående stycke i förslaget skulle till exempel en lapplärarinna,

som härstammar från fiskarlapparna, samt barn till henne förbjudas att hava

renar, om hon ej är eller varit gift med renskötande lapp.»

Yad länsstyrelsen sålunda yttrat är i huvudsak överensstämmande med

den av lappfogden i länet uttalade meningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

De föreslagna inskränkningarna i rätten att driva renskötsel syntes gå väl

långt. De verkställda utredningarna visade, att en avsevärd del av lapparna

numera övergivit renskötseln och ägnat sig åt annat. De som ej kunnat

bliva jordbrukare hade dock i allmänhet svårt att finna sin bärgning. För

dessa borde det ej göras omöjligt att återgå till nomadlivet. Tvärtom borde

eu sådan återgång underlättas. De föreslagna bestämmelserna i 1 § första

stycket syntes därför icke böra givas en så snäv begränsning som skett,

utan borde dessa givas sådant innehåll, att möjlighet förefunnes även för

annan än däri nämnd person av lapsk härstamning att, eventuellt efter sär­

skilt tillstånd, bliva berättigad driva renskötsel.

Länsstyrelsen har vidare ansett, att till 1 § borde i förtydligande syfte

göras en hänvisning till 8 §, däri för rätten att driva renskötsel stadgas det

villkor, att vederbörande tillhör en lappby.

Vid sammanträden med lappar, tillhörande Dans, Vapstens och Umbyns

fjällappbyar samt Malå skogslappby, har framhållits det önskvärda i att andra

personer än lappar skulle, då de tagit anställning som lapptjänare, erhålla

rättighet att innehava ett visst antal renar. Detta kunde nämligen för ren­

skötseln få en ganska stor betydelse, enär det visat sig, att dessa ofta vore

synnerligen dugande renskötare. Lapparna menade, att ifall sådana personer

skulle få hava egna renar, deras arbetsglädje skulle bliva mycket större, till

båtnad för såväl husbonden som drängen. Från Ranbyn har framhållits, att

för närvarande tvenne svenska ynglingar vore anställda som lappdrängar,

vilka visade sig vara synnerligen dugande och ej hade högre önskan än att

få skaffa sig eget renmärke och fortsätta med nomadlivet. För sådana per­

soner vore det synnerligen önskvärt att få innehava renar, allra helst som de

i regel vore fattiga och ej hade några möjligheter till försörjning på annat håll.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför i denna fråga:

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

65

»De skäl som härför framhållits synas värda beaktande. Då jämlikt be­

stämmelserna i förslagets 51 § inom Norrbottens län annan än lapp, som

äger eller brukar jordbruksfastighet, tillätes under vissa förutsättningar äga

renar, som lämnas under vård av renskötande lapp, synes något principiellt

hinder ej förefinnas för ett medgivande i den riktning, som föreslagits. Eätt

till dylikt innehav av renar borde dock göras beroende av tillstånd av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i varje särskilt fall, sedan det tillfullo utrönts, att

vederbörande under längre tid biträtt med renskötseln och att hans eller

hennes kvarblivande som lapptjänare är av betydelse för renskötseln.»

I den principfråga, som behandlas i förevarande paragraf, har jag, i huvud­

sak på de av den sakkunnige anförda skälen, anslutit mig till hans uppfattning.

I fråga om vissa detaljer vill jag emellertid anföra följande.

Bestämmelserna om rätt för hustru eller änka till renskötande lapp att

driva renskötsel torde icke böra tolkas på sätt länsstyrelsen i Jämtlands

län gjort gällande. Förslagets mening är uppenbarligen, att i alla de fall,

då viss rättsverkan förbundits med att en person driver renskötsel, endast

sådan renskötsel kan komma i betraktande, som utövas med stöd av den

nya lagens bestämmelser. För att emellertid tvekan härutinnan icke skall

uppstå, har i lagtexten utsagts, att rätt till renskötsel, som avses i den

nya lagen, tillkommer kvinna av annan än lapsk härkomst allenast om hon

är eller varit gift med person med sådan rätt.

Vad i övrigt av länsstyrelsen i Jämtlands län samt av länsstyrelsen i

Västerbottens län erinrats mot de föreslagna inskränkningarna i rätten att

driva renskötsel finner jag vara i huvudsak befogat. Det torde alltså böra

stadgas rättighet för länsstyrelse att, där synnerliga skäl därtill föreligga,

medgiva jämväl annan lapp än den som avses i 1 § 1 mom. första stycket första

punkten att driva renskötsel i den omfattning, som av länsstyrelsen prövas

lämplig; och har jag försett paragrafen med tillägg av sådan innebörd. Vad

angår de lappar, vilka vid den nya lagens ikraftträdande såsom stadigvarande

yrke driva renskötsel eller biträda i dylik näring men som enligt bestäm­

melserna i 1 § skulle sakna behörighet härtill, synas dessa icke böra förlora

rätten att för framtiden fortsätta sitt gamla yrke. Jag har i sådant syfte

infört ett tillägg i övergångsbestämmelserna.

Beträffande däremot frågan huruvida adoptivförhållande bör likställas med

släktskap mellan föräldrar och barn, synes bestämmelse härom icke böra in­

föras i lagen. Man torde icke böra eftergiva kravet, att endast personer av

lapsk härkomst må komma i åtnjutande av lapprivilegiet. Skulle eu ren­

skötande lapp adoptera person, som icke kan räkna härkomst från den lapska

folkrasen, synes denne alltså icke böra kunna erhålla rättighet att driva ren­

skötsel. Adoptivbarn av lapsk härkomst, som enligt de föreslagna bestäm­

melserna saknar behörighet härtill, lärer, därest adoptivföräldrarna äro ren­

skötande lappar, kunna påräkna att erhålla länsstyrelsens tillstånd att fort­

sätta adoptivföräldrarnas yrke.

Ej heller finner jag skäl att såsom länsstyrelsen i Västerbottens län före­

slagit i paragrafen införa eu hänvisning till innehållet i 8 §. Föreskriften

i 2 mom. första stycket, att för lappens rätt skola gälla de i lagen med­

delade bestämmelserna, synes göra ett sådant tillägg överflödigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1328.

1 sand. 35 haft. (Nr 43.)

²⁸⁰i 27 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Departements­

chefen.

66

De s. k.

blandade

äktenskapen.

Kommittén.

Yttranden

över kommit­

téns förslag.

Vad slutligen angår frågan, huruvida andra personer än lappar böra under

vissa förutsättningar kunna erhålla rättighet att själva driva renskötsel, kan jag

icke biträda vad till stöd därför anförts. En sådan utvidgning av lapprivilegiet

till personer av icke lapsk ras synes icke vara förenlig med den ståndpunkt,

lagförslaget i övrigt intager. Att uti 51 § ansetts böra bibehållas bestäm­

melserna i gällande lag om rätt i vissa fall för annan än lapp att hålla

skötesrenar, torde icke utgöra tillräckligt skäl för en sådan utvidgning av

lapprivilegiet, som länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatt.

Förutom de ändringar, för vilka jag nu redogjort, har jag — i syfte av

förenkling av de följande stadgandenas avfattning — till paragrafen fogat

bestämmelser om vad som i lagen avses med benämningen lapp samt med

beteckningen »renskötande lapp», varjämte vissa redaktionella jämkningar i

lagtexten vidtagits.

Uti 1 mom. av förevarande förslag givas därjämte regler för de s. k. blan­

dade äktenskapen, vilka regler hava sin motsvarighet uti 2 § 2 och 3 mom.

i F. och S.

Kommittén anförde rörande dessa moment:

»Från den i 1 mom. meddelade huvudregeln i fråga om dem, som enligt

lagförslaget skola räknas såsom lappar, hava i 2 och 3 mom. gjorts vissa

undantag beträffande gifta kvinnor.

Sistnämnda mom. utgår från att lapsk kvinna, som ingått äktenskap med

annan än lapp, i regel skall vara likställd med denne i rättsligt hänseende

och således icke åtnjuta andra förmåner än dem, som enligt förslaget kunna

tillkomma annan än lapp. Emellertid kunna i vissa fall föreligga särskilda

omständigheter, vilka böra påkalla avvikelse från den i detta moment stadgade

regeln. Exempelvis torde man böra medgiva lapska, som före äktenskapet

drivit renskötsel, att, om särskilda skäl kunna åberopas, även under äkten­

skapet ägna sig åt denna näring. Yidare torde man skäligen böra bereda

henne, därest hon till äventyrs i boet medfört renar, viss övergångstid för

att nedbringa renantalet i överensstämmelse med vad härutinnan är stadgat.

Aven torde lämpligheten tala för att kvinnan under någon tid efter äkten­

skapets ingående må behålla renarna, för den händelse makarna finna barnen,

då de vuxit upp, böra ägna sig åt renskötsel. Prövningen av nu anförda

och andra omständigheter av liknande beskaffenhet har kommittén ansett

böra ankomma på Kungl. Maj:t.»

Ifrågavarande bestämmelser, som närmast hade intresse för lapparnas

egen del, godtogos enhälligt från deras sida, dock att en enskild lappman i

Norrkaitums lappby yrkade, »att en lappflicka, som gift sig med en fast-

boende, skulle bibehållas vid en lapps alla rättigheter för sig men ej för

man och barn». Spörsmålet om lappkvinnans ställning i förevarande hän­

seende upptogs även av länsstyrelsen i Norrbottens län, som därjämte i likhet

med lappfogden i länets norra distrikt m. fl. funnit, att den prövning, som

enligt kommitténs förslag lagts i Kungl. Maj:ts hand, lämpligen borde kunna

ske genom länsstyrelsen.

Nyssnämnda länsstyrelse anförde:

»Stadgandet att, om lapsk kvinna ingått äktenskap med en annan än lapp,

hon icke skall vara ansedd som lapp, medför, att, om sådan kvinna vid

tiden för äktenskapets ingående bedriver renskötsel, hon ej skulle äga att,

utan eventuellt tillstånd av Kungl. Maj:t, ens under någon övergångstid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

67

behålla sina renar. Hon kommer i sådant avseende i sämre ställning än ej

endast annan lapp, vilken slutat med eller till och med jämlikt 17 § för­

klarats förlustig rätten att driva renskötsel, utan även bofast person, som

ägt rätt att innehava skötesrenar men på grund av flyttning eller annat skäl

måste upphöra därmed (jfr 47 och 48 §§).

Det synes därför skäligt, att lapsk kvinna efter ingående av äktenskap

med annan än lapp bibehålies vid den rättighet att hålla skötesrenar, som

enligt 47 § må tillkomma henne som förutvarande renskötande, respektive

annan lapp, vilken rättighet givetvis icke skulle tillkomma hennes man eller

makarnas barn. Därest skäl skulle finnas att härutöver i någon mån medge

sådan kvinna att behållas vid de rättigheter, hon ägt som lapp, synes kunna

ifrågasättas, om ej till undvikande av omgång sådant medgivande kunde

lämnas av länsstyrelsen.»

Enligt 1924 års förslag skulle prövningen av frågan i vad mån lapsk

kvinna i äktenskap med annan än lapp finge bibehållas vid de rättigheter

hon ägt såsom lapp ankomma å länsstyrelsen. Övriga mot kommitténs för­

slag i denna del gjorda erinringar kunde departementschefen icke biträda.

Han yttrade härom följande.

»Genom det föreslagna stadgandet att lapska, som ingått äktenskap med

annan än lapp, icke skall anses som lapp, har man velat förebygga, att,

såsom nu på flera håll i blandade äktenskap förekommer, mannen jTkes-

mässigt driver renskötsel. En viss kontroll i detta hänseende torde vara

välbehövlig, därest man fortfarande vill åt lapparna förbehålla denna näring.

För övrigt torde man kunna förvänta, att länsstyrelserna komma att taga

hänsyn till föreliggande omständigheter ej blott i det av länsstyrelsen i

Norrbottens län angivna hänseendet utan även i andra hänseenden.»

Det av den sakkunnige framlagda förslaget ansluter sig i denna del till

1924 års förslag.

Enahanda stadgande har med vissa formella jämkningar upptagits i det

nu föreliggande förslaget.

2 mom. första stycket av 1 § i förevarande förslag motsvarar 1 § 3 mom.

i 1898 års lag, och momentets andra stycke motsvarar 27 § i sistnämnda

lag enligt dess lydelse uti lagen den 19 juni 1917 (nr 337).

Den sakkunniges förslag överensstämde i sak med det år 1924 remitterade

förslaget.

I dessa delar har jag icke någon annan erinran att göra än att jag, såsom

förut antytts, ansett visst förtydligande tillägg böra göras.

Kommittén hade i F. 1 § tredje stycket intagit ett stadgande rörande norska

lappars ställning i Sverige. Samma bestämmelse återfanns i 1924 års förslag.

Härom anmärkte lagrådet, att det syntes böra tagas i övervägande, om ej

frågan angående norska lappar och deras rätt i förevarande hänseenden borde

i sin helhet behandlas utanför den då ifrågasatta lagstiftningen. I enlighet

härmed har den sakkunnige i sitt förslag icke berört frågan om de norska

lapparnas ställning. På samma ståndpunkt står förevarande förslag.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de trakter, där fjällrenskötsel

får förekomma, samt de tider, då fjällapparna äga uppehålla sig med sina

renar å de särskilda trakterna. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvaras av

bestämmelserna uti 1 § 1 och 2 mom. i 1898 års lag samt F. 4 § och 11 §

1 och 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1924 års

förslag.

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

68

Gällande lag.

Särskiljande

av fjäll-

och skogs­

renskötsel.

Gällande bestämmelser angående de trakter, där de renskötande lapparna

äga föra sina renar på bete, samt om betestiderna, äro, såsom redan tidigare

antytts, gemensamma för fjällappar och skogslappar. Enligt dessa bestäm­

melser äro de renskötande lapparna berättigade att under varje tid av året

uppehålla sig med sina renar dels ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjollen

dels ock nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna å sådan mark. som antingen

tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilda, vid avvittringen förklarats

utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd. De äro

därjämte berättigade att under månaderna oktober—april uppehålla sig dels å

annan mark inom lappmarkerna än nyss sagts dels ock å sådana trakter utanför

lappmarkerna och utanför renbetesfjällen, vilka lapparna efter gammal sed­

vana besökt. A nämnda marker må lapparna uppehålla sig jämväl under

annan tid av året, därest avtal träffats med vederbörande jordägare eller

brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där, eller ock ovanliga väderleks­

förhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning

om våren.

Betesområdena innefattas således å ena sidan av trakter, för vilka i

geografiskt hänseende gränserna äro tydligt angivna genom odlingsgränsen,

lappmarksgränsen och renbetesfjällens områdesgränser, samt å andra sidan

av trakter, vilka till sin geografiska sträckning äro beroende av omfatt­

ningen av den s. k. lapska sedvanerätten.

Kommittén hade i berörda avseenden föreslagit bestämmelser särskilt för

de renskötande fjällapparna och särskilt för de renskötande skogslapparna.

Några definitioner på de olika slagen av lappar funnos emellertid icke i för­

slagen.

Lagrådet ansåg det vara angeläget, att i en lagstiftning, som bygger på en

på nomadiseringens omfattning grundad skillnad mellan fjällappar och skogs­

lappar, genom definitioner få fastställt, vad med de olika slagen av lappar

skall förstås.

Den sakkunnige, som ansett sig böra upprätthålla den av kommittén gjorda

skillnaden mellan fjällrenskötsel och skogsrenskötsel. yttrade i denna fråga:

»Åtskillnaden mellan fjällappar och skogslappar och den av dem bedrivna

renskötseln har icke tillkommit först genom den nu föreslagna lagstiftningen

utan har bestått av ålder. Den har icke heller sin grund i någon konstitutiv

olikhet mellan dessa kategorier av lappar utan är beroende på belägenheten

och beskaffenheten av de områden, där ren skötseln huvudsakligen bedrives,

och därav följande viss skiljaktighet i själva sättet för näringens utövande

Med skogslappar eller lappar, som driva skogsrenskötsel, avses sedan gam­

malt sådana renskötande lappar, som jämväl sommartid i regel uppehålla

sig med sina renar nedanför odlingsgränsen inom Västerbottens och Norr­

bottens läns lappmarker och där driva sin renskötsel inom jämförelsevis

begränsade områden utan längre flyttningar. Fjällapparna åter, varmed be­

tecknas sådana lappar, som driva fjällrenskötsel, uppehålla sig sommartiden

huvudsakligen ovan odlingsgränsen i nyssnämnda län ävensom å renbetes-

fjällen i Jämtlands län samt företaga i allmänhet långa flyttningar, vissa av

dem till Norge. Vid nu angivna förhållanden synes det vara att föredraga

att icke i lagtexten införa definitioner på de olika slagen av renskötsel; utan

det bör vara fullt tillräckligt att där allenast angiva de trakter, där de båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

69

kategorierna av lappar äga uppehålla sig med sina renar. I praktiken torde

det i framtiden lika litet som hittills möta svårigheter att avgöra, huruvida

lapp driver fjällrenskötsel eller skogsrenskötsel och med hänsyn därtill bör

anses såsom fjällapp eller skogslapp.»

Till den sakkunniges mening i denna del kan jag ansluta mig.

Kommittén hade uppdelat bestämmelserna om betesområden och om betes­

tider, vilka bestämmelser i 1898 års lag återfinnas under samma paragraf, i

olika paragrafer. Mot denna anordning, som bibehölls i 1924 års förslag,

riktades anmärkningar såväl av länsstyrelsen t Norrbottens lån som av lag­

rådet. Den sakkunnige har ansett, att bestämmelserna genom uppdelningen

blivit mindre överskådliga än i gällande lag, och därför bibehållit den däri

förekommande uppställningen.

I likhet med den sakkunnige finner jag mig böra tillstyrka ett samman­

förande av ifrågavarande bestämmelser.

Beträffande de områden, som av fjällapparna få nyttjas för renskötsel,

anförde kommittén:

»I gällande lag (l § renbeteslagen) bestämmas, vad angår trakterna nedan­

för odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen, de områden, där fjällapparna

äga föra sina renar på bete, i stort sett av sedvanerättens omfattning. Kom­

mittén har härutinnan verkställt undersökningar i syfte att söka utröna,

huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka

sina vinterflyttningar. Av utredningen synes framgå, att sedvanerätten, vad

angår Norrbottens län, omfattar åtminstone landet norr och väster om en

linje, dragen från trakten av Kuusiniemi någon mil söder om Parkajokis

mynning i Muonioälv till trakten avLumivaara och därifrån söderut, följande

trakterna öster om Lainioälv, nedåt Torneälv fram mot Antis, Juhonpieti

och Pajala byar, vidare till Tärendö by och därifrån söderut mot trakterna

av Ängeså och Landsjärvs byar, samt vidare in i Båneå socken och fram

till kusten i Nederluleå socken samt socknarna söder därom.

Vad angår Västerbottens och Västernorrlands län torde kunna sägas att

sedvanerätten omfattar länen i deras helhet.

I fråga om Jämtlands län har utredningen givit vid handen, att så gott

som samtliga socknar besökts av lapparna för renbete; och torde, vidkom­

mande Gävleborgs län, förhållandena där i stort sett vara lika, åtminstone

såvitt angår den del av länet, som tillhör Hälsingland.

Beträffande Kopparbergs län torde förutom Idre socken även vissa andra

mindre områden omedelbart mot gränsen till Jämtlands län hava besökts av

lappar för renbete.

Gränserna för sedvanerättens geografiska omfattning^ hava av kommittén

endast kunnat approximativt bestämmas. För många av ifrågavarande trakter

gäller, att de regelbundet besökas av lapparna, för andra åter och särskilt

dem, som ligga längre bort från fjällen, att de endast uppsökas, då renarnas

behov av bete icke lämpligen kan tillgodoses på närmare håll. Långa tider

kunna således, beroende av betestillgången, förflyta mellan besöken å sär­

skilda trakter. Uppenbart torde emellertid vara, att sedvanerätten. som

grundar sig mindre på lapparnas vilja än på renarnas behov av föda, icke

utan vidare får betraktas såsom upphävd därför att längre tid förflutit mellan

lapparnas besök.

Kommittén har av praktiska skäl icke ansett sig böra i förslaget angiva

några gränser för sedvaneområdet, utan har härutinnan i sak bibehållit stad-

gandena i 1898 års renbeteslag.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Betesområden

och betestider.

Betesområden

för fjäll-

lapparna.

Kommittén.

70

Yttranden över

Kommitténs förslag att bibehålla de renskötande fjällapparna vid de be-

törsiag!118 stämmelser, som för närvarande gälla i fråga om betesarealen, ävensom vad

kommittén anfört angående sedvanerättens approximativt beräknade geogra­

fiska omfattning föranledde icke något uttalande från Jcammar/collegium eller

länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Kopparbergs län.

I fråga om sedvanerättens giltighet i Våsternorrlands län yttrade länsstyrel­

sen i nämnda län, att såvitt länsstyrelsen hade kännedom i ämnet kom­

mitténs uppgift, att länet i sin helhet omfattades av sedvanerätten, icke gåve

anledning till erinran från länsstyrelsens sida. Dåmera förekomme fjällren­

skötsel under medgiven tid (oktober—april) eller del därav troligen de flesta

år inom en eller annan trakt av länet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anförde i samma fråga, hurusom av de i

ärendet av vederbörande myndigheter avgivna utlåtandena framginge, att

Norrbo landsfiskalsdistrikt icke i mannaminne, Bergsjö distrikt icke under

de senaste 20 25 åren samt Delsbo distrikt icke sedan 1907 besökts av

lappar för renbete och att beträffande övriga i ärendet hörda kommuner

dessa ansett sig sakna anledning att yttra sig i frågan. För egen del hade

länsstyrelsen intet att erinra med anledning av förslaget.

Bland kommunala myndigheter framfördes från skilda håll en del er­

inringar mot förslaget i denna del.

I Norrbottens län yrkade sålunda kommunalfullmäktige i Arjeplogs socken,

att sedvanerätten nedom odlingsgränsen måtte begränsas till trakter, som

lapparna regelbundet besökt.

I Västerbottens län påyrkade man i Lycksele socken införande av en sär­

skild bestämmelse därom att renar icke, vid vite, på några villkor finge föras

på bete å odlad mark. Från Tärna socken förelågo två uttalanden, som i

sak voro väsentligen lika. Det framhölls där, hurusom enligt förslaget

lapparna berättigats att ovan odlingsgränsen beta sina renar även å enskild

man tillhörig mark. En sådan befogenhet borde rättvisligen medföra rätt för.

den jordbrukande befolkningen att likaledes kostnadsfritt beta sina kreatur

å renbeteslanden eller annan kronomark. Förslaget syntes eljest innefatta

ett otillbörligt intrång i den enskilda äganderätten. I de angivna paragra­

ferna inrymdes intet skydd för den bofasta befolkningen. Denna hade ej

ens rätt att genom inhägnad skydda sina intressen. Den meningen vore

allmän att, om den bofasta befolkningens rätt på sådant sätt åsidosattes,

bland ortsbefolkningen skulle uppstå sådan propaganda, att renskötsel icke

kunde äga rum, med mindre området utrymdes av den bofasta befolkningen.

Det syntes icke behövligt att genom ensidig lagstiftning skapa misshällig-

heter och slitningar av antydd art. Även från övriga kommuner i länet, som

yttrat sig över förslaget, nämligen från Vilhelmina, Fredrika, Degerfors,

Nordmalings, Jörns och Sävars socknar, förekommo vissa uttalanden i frågan.

Dessa berörde dock endast indirekt förslaget i denna del och gingo mera

ut på en hemställan om ytterligare föreskrifter till skydd mot ekonomiska

förluster, som för den enskilda markägaren kunde uppkomma i följd av ren­

betningen.

I Jämtlands län framfördes principiella erinringar i frågan endast från

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

71

Åre, Hede och Tännäs socknar, medan hos det stora antalet hörda kom­

muner i övrigt, bland vilka ett flertal på grund av sitt utsatta läge haft

särskild anledning att uppmärksamma frågan, densamma icke gav anled­

ning till särskilda uttalanden. De erinringar, som gjordes, avsågo ett när­

mare fastställande av sedvanerättens geografiska omfattning ävensom ett ut­

tryckligt undantagande därifrån av enskild man tillhörig mark. I sistnämnda

hänseende yrkades, att lapparnas rätt till renbete måtte göras beroende av

den enskilda markägarens medgivande, med undantag endast för sådana till­

fällen, då renarna vore stadda på flyttningsresor.

Departementschefen anförde vid remissen till lagrådet år 1924, att yrkandet

från vissa håll i Jämtlands län om ett skarpare uppdragande av gränserna

för det område, inom vilket den lapska sedvanerätten skulle vara gällande,

av praktiska skäl icke kunde vinna avseende. Vidare anförde departements­

chefen :

»De ingående utredningar, som verkställts såväl av kommittén som ock

tidigare i syfte att utröna, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan

äldre tid plägat utsträcka sina flyttningar, hava givit vid handen, att det

praktiskt taget icke låter sig göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns

annat än å sådana håll möjligen, såsom t. ex. i Norrbottens läns sydliga

del samt i Västerbottens och Västernorrlands län, där en naturlig gräns

möter i Bottniska viken. Man torde således även framdeles liksom hittills

vara hänvisad till att i trakter, där gränsen för sedvaneområdet är mer eller

mindre flytande, låta frågan om sedvanerättens tillämplighet i tvistiga fall

avgöras av domstol på grund av sådan bevisning, som enligt allmän lag

kräves för styrkande av urminnes hävd. Yrkandet från kommunalfullmäktige

i Arjeplogs socken, att sedvanerättens giltighet nedom odlingsgränsen måtte

begränsas till sådana trakter, vilka regelbundet besökas av lapparna, torde

icke förtjäna avseende. Bifölles ett sådant yrkande, skulle därmed bort­

tagas en av de väsentligaste förutsättningarna för lapparnas näring. Dessa

äro ju för renarnas uppehälle helt beroende av tillgången på födoämnen å

trakterna i fråga, en tillgång, som på grund av klimatologiska och andra

förhållanden kan vara synnerligen skiftande och ojämn. Det är således en

tvingande nödvändighet för lapparna att inom de för sedvaneområdet upp­

dragna yttre geografiska gränserna äga frihet att efter omständigheterna välja

de för tillfället mest lämpliga betesmarkerna. Lika litet anser jag yrkandet

från vissa håll utanför renbetesfjällen i Jämtlands län, att lapparnas vistelse

med sina renar å enskild mark måtte göras i regel beroende av markägarens

medgivande, förtjäna avseende. Detta yrkande har en än mera principiell

betydelse än det föregående yrkandet, i det att detsamma direkt syftar mot

ett upphävande å enskild mark av lapparnas historiskt grundade och av stats­

makterna erkända rättigheter. Det måste tillbakavisas även på den grund

att fastigheterna, redan då de övergingo i enskild ägo. voro belastade med

ifrågavarande servitut till lapparnas förmån.

Klagomålen från Tärna socken, i vad de avse rätt för den jordbrukande

befolkningen att avgiftsfritt beta sina kreatur å renbeteslanden ovan odlings­

gränsen, sammanhänga med betesförhållandena därstädes, sådana de gestaltat

sig efter det avvittringen i angivna trakter genomfördes. Före avvittringen

voro gränserna för nybyggarnas ägor icke närmare bestämda, och nybyg­

garna begagnade då oinskränkt de runt omkring deras gårdar belägna krono-

markerna för bete åt sina kreatur. Yid avvittringen fick emellertid en var

sitt särskilda område utlagt, ett förhållande, som medförde inskränkning i

avseende å kreatursbetet å den kringliggande marken. Sockenmännen göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1924 års

förslag.

72

Den sak­

kunnige.

nu gällande, att de egna områdena icke äro tillräckliga för deras behov av

betesmarker och att kompensation för vad de vid avvittringen förlorat bör

beredas dem å kronomark. Till frågan, i vad mån dessa anspråk kunna

eller bora tillmötesgås från statsmakternas sida, får jag tillfälle att åter­

komma vid behandlingen av 53 § i föreliggande lagförslag.')

Från samma håll liar emellertid även erinrats, att den jordbrukande be­

folkningen icke °skulle äga rätt att genom inhägnad skydda sina ägor emot

renarna, och från Lycksele socken har yrkats förbud för lapparna att föra

renarna på bete på odlad mark. Jag vill i anledning av vad sålunda an-

dragits ytterligare något ingå på den lapska sedvan erättens innebörd och

i_ sammanhang därmed även å dess tillämpning, sådan den ter sig i prak-

tiken. Inom de områden, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar,

gäller att all mark, vare sig den tillhör det allmänna eller enskild man och

vare sig densamma är odlad eller icke, är belastad med den till förmån för

de renskötande lapparna stadgade, servitutsliknande skyldigheten att tåla

renbetning och rentramp, och att således i legalt hänseende ingen skillnad

förekommer mellan olika slags mark. Letta förhållande kommer till uttryck

bland annat, däri att lapparna, da de nyttja marken inom sedvaneområdet,

icke, vare sig de med renarna beträda det ena eller andra slaget av mark,

äro hemfallna till ansvar enligt.de bestämmelser, som i allmän lag finnas

meddelade med avseende å olovligt begagnande av annans mark. Emeller­

tid ställer sig sedvanerättens tillämpning i praktiken väsentligen annorlunda

än man på grund av dess legala innebörd kunde hava anledning antaga.

I

års renbeteslag liksom även i de föreliggande lagförslagen äro sär­

skilda bestämmelser upptagna, enligt vilka lapparna kunna ådraga sig all­

varliga efterräkningar, därest deras renar åstadkomma skador å odlad mark.

Lessa bestämmelser återfinnas i de föreliggande förslagen under rubriken

ersättningsskyldighet för skador genom renar. Ifrågavarande bestämmelser,

till vilka . jag framdeles återkommer, utgöra ett starkt preventiv till förmån

för den jordbrukande befolkningens intressen och innebära i sin praktiska

tillämpning att, bortsett från försumlighet från lapparnas sida eller förhål­

landen, som med hänsyn till renarnas natur icke kunna föras lapparna till

last, den odlade jorden och dess avkastning i övrigt, så långt det överhuvud

taget med hänsyn till renhanteringens beskaffenhet är möjligt, skall vara

skyddad mot intrång genom renar. Härtill kommer att jordbrukarna själva,

därest de aro måna om sin egendom, hava i sin hand ett medel att skydda

densamma, som är mera effektivt ä,n de strängaste skadeståndsbestämmelser.

Let är nämligen icke fullt riktigt, såsom från Tärna sockenmän erinrats, att

den jordbrukande befolkningen icke skulle vara berättigad att genom in-

hagnad skydda sina intressen. Lagstiftningen lägger intet hinder i vägen

för att genom inhägnad hålla den odlade marken fredad mot renar. Tvärtom

har det från lagstiftarnas sida alltid ansetts såsom ett trängande önskemål

— och de föreliggande förslagen vila å samma uppfattning — att den

jordbrukande befolkningen genom stängselbyggnad för egen del bör bidraga

till att effektivt skydda sina odlingar. Yore insikten om nyttan härav mera

allmän och omsattes densamma i praktiken, är jag förvissad om att sådana

slitningar, som framskymta i Tärna sockenmäns yttranden, framdeles kunde

undvikas. Vad i övrigt med hänsyn till lapparnas flyttningar och flyttnings-

vagar ar att iakttaga vid uppförande av hägnader å nu ifrågavarande om­

råden är en fråga, som kommer att behandlas i annat sammanhang.»

Den sakkunnige har vid bestämmelsernas avfattande ansett sig böra i

möjligaste mån bibehålla den formulering de erhållit i gällande lag. Bortsett

från viss begränsning i avseende å tiden, vartill jag i det följande skall åter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

') Motsvarar 56 § i nu förevarande förslag.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

komma, har inskränkning ej skett i rätten för fjällapparna att för renskötsel

använda såväl kronan som annan tillhörig mark nedanför odlingsgränsen

inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Den sakkunnige anför

härutinnan:

»Lagrådet har mot kommittéförslaget anmärkt, att i olikhet mot gällande

lag rätten för fjällapparna att använda kronans mark nedom odlingsgränsen

och renbeteslanden enligt den av kommittén föreslagna lagtexten men ej

enligt motiven gjorts beroende av att marken verkligen efter gammal sed­

vana varit besökt av lapparna med renar. Sådan skiljaktighet mellan kom­

mitténs lagtext och motiv föreligger ej blott i det av lagrådet anmärkta hän­

seendet utan jämväl i fråga om fjällapparnas rätt till bete nedom odlings­

gränsen inom nämnda lappmarker å annan mark än kronomark och renbetes­

land. Enligt gällande lag hava lapparna betesrätt å all mark nedom odlings­

gränsen inom lappmarkerna oberoende av sedvanan; endast vid bestämmande

av betestiderna har i visst fall hänsyn tagits till denna. Kommittén har

däremot i sin lagtext stadgat, att fjällapparna må föra sina renar på bete

å mark nedom odlingsgränsen, vare sig inom eller utom lappmarkerna,

allenast å sådana trakter, som lapparna efter gammal sedvana besökt med

sina renar. Den av kommittén verkställda utredningen giver icke vid han­

den, att gällande regler i denna del böra ändras.»

Till den sakkunniges förslag i denna del, mot vilket i de inkomna ytt-

Departement*-

randena icke framställts några erinringar, har jag anslutit mig.

chefen.

Erågan om de tider, då fjällapparna skulle äga att uppehålla sig nedom

Betestider för

odlingsgränsen och utom renbetesfjäll!!, behandlades ingående under för-

fjallaPParna-

arbetena såväl till 1886 års renbeteslag som till nu gällande renbeteslag.1) tmTssffoch

1883 års kommitterade samlade från spridda urkunder då gällande bestäm- 1898

årens

melser angående lapparnas rättigheter och upptogo i fråga om lapparnas

lagar'

rätt att vistas å någon trakt för att där idka renskötsel i sitt förslag under

1 § samma regler, som innehöllos i dessa urkunder, regler, vilka sedermera

i allt väsentligt upptagits oförändrade i 1886 och 1898 års renbeteslagar.

Såvitt nu är i fråga, gällde redan före 1886 års lag, att lapparna skulle äga

vistas nedom odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen under tiden oktober-

april. Emellertid var . vid behandlingen av denna fråga även tal om att

begränsa lapparnas vintervistelse å nu ifrågavarande trakter med en eller

annan månad. Särskilda utskottet vid 1886 års riksdag anförde härutinnan

bland annat följande:

»Det har inom utskottet varit ifrågasatt, att från, den i 1 § såsom vintertid

(== oktober—april) betecknade del av året skulle uteslutas månaderna okto­

ber och november, men att därtill skulle läggas maj månad. Yad angår de

två förstnämnda månaderna, har man ansett deras uteslutning vara nödig,

emedan de bofasta i vissa trakter i Västerbottens läns lappmarker då ännu

icke skulle hava hunnit hemföra höet från sina icke inhägnade utängsslåtter.

Men utom det att dels den befarade olägenheten härav blivit i lagförslaget

*) Se kommitterades betänkande den 25 augusti 1883 sid. 64—71 samt sid. 82—84, Högsta

domstolens protokoll den 21 november 1884, Kungl. Majts proposition den 11 december

1885 nr 2, särskilda utskottets utlåtande den 2 april 1886 nr 1 och riksdagens skrivelse

den 5 maj 1886 nr 49.

Se vidare kommitterades betänkande den 27 maj 1896. Kungl. Maj:ts proposition den 8

februari 1898 nr 56, lagutskottets utlåtande den 3 maj 1898 nr 84 och riksdagens skrivelse

den 13 maj 1898 nr 132.

74

förebyggd därigenom, att ersättningen för skada å utestående bo på sådana

slåtter gjorts beroende därav, att hässjorna och stackarna, vari höet upp­

samlats, blivit inhägnade, dels mai månad, varunder växtligheten just börjar

komma sig för, icke lärer böra inbegripas i den tid, då renar skola få beta

å enskildas ägor, så låter sig icke lämpligen göra att bestämma vintertiden

annorlunda i denna lag än i internationella lagen (= förordningen den 6

juni 1883 angående de lappar, som med renar flytta emellan konungarikena

Sverige och Norge), varigenom norska lappar skulle komma att här i landet

äga renbetesrätt å tid, då de svenska saknade den.»

Flertalet av 1896 års kommitterade upptogo i sitt förslag under 1 § viss

begränsning av tiden för betesrättens Utövning å trakterna nedom odlings-

gränsen och utanför renbetesfjällen, i det de med avseende å annan mark

inom lappmarkerna än renbeteslanden ävensom beträffande trakterna utom

lappmarkerna och renbetesfjällen bestämde betestiden i Norrbottens län till

månaderna oktober—april, men i annat län till månaderna november—april.

Skälet härtill var det att, enligt vunna upplysningar, höstflyttningarna i

Jämtlands län i regel icke ägde rum förrän i november och att inom

Västerbottens län mera allmänt påyrkats, att den då bestämda tiden för

lapparnas flyttning ned å enskildas ägor måtte framskjutas, vilket därjämte

ansågs kunna ske utan men för lapparna.

Ordföranden hos nyssnämnda kommitterade, presidenten N. von Steyern,

var av skiljaktig mening och ansåg sig icke kunna biträda förslaget att med

oktober månad inskränka den tid, under vilken lapparna skulle få utöva

dem tillkommande sedvanerätt att vintertiden flytta på enskildas marker

nedom odlingsgränsen i Västerbottens län och utom renbetsfjällen i Jämt­

lands län. Han yttrade:

»Vad Härjeådalen beträffar, har det oemotsagt uppgivits, att flyttningarna

där aldrig begynt förrän i mitten av november (prot. sid. 5). Ändringen är

således för dessa trakter utan all betydelse, om det ock måste medgivas, att

något hinder för dess genomförande på samma trakter icke förefinnes.

Inom norra delen av Jämtlands län äro förhållandena annorlunda. Ren­

betesfjällen äro där enligt lappfogdens uppgift beväxta huvudsakligen med

gräs men sparsamt med renmossa. När gräsbetet med september månad

upphör, och renmossan, som då måste tillgripas, tryter, helst när stark is­

bildning på fjällen gör den för renarna oåtkomlig, hava lapparna, särskilt

från Hotagens skattefjäll, varit nödsakade att redan i början av oktober flytta

till de närmast belägna skogstrakterna. De hava därför förklarat det icke

vara möjligt att bestämma en senare flyttningstid än den 1 oktober. Häri

hava samtliga vid sammanträdet i Föllinge närvarande kommunalombud in­

stämt; de hava varit ense därom, att det icke kunde förmenas lapparna, åt­

minstone från vissa fjäll, att flytta redan den 1 oktober (prot. sid. 35). För

denna del av länet har således konnnitterades förslag den betydelse, att det

skulle beröva lapparna en förmån, som allmänt erkänts vara för bedrivande

av deras näring nödvändig, för att bereda de bofasta eu förmån, på vars

åtnjutande de uttryckligen förklarat sig icke göra något anspråk. Det kan

ej med fog sägas, att de bofasta avgivit denna förklaring utan att närmare

göra sig reda för dess innebörd. De underläto icke att vid tillfället fram­

hålla, att de ledo åtskillig skada av renarna under oktober månad, men de

medgåvo tillika, att skadan endast gällde bärgat, i stackar och hässjor ute­

stående hö, och att den skulle förekommas, om det bleve regel, att höet för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

varades i lador. Detta mål uppställde de bofasta därför såsom mer efter­

strävansvärt än uppskovet med lapparnas flyttning, och de hoppades vinna

det genom bidrag till ladors uppförande från jämtländska renbetesfjällens

skogsfond. Denna hemställan hava kommitterade nu i sitt betänkande under­

stött. Blir resultatet härav, att höet i allmänhet inom de delar av Jämt­

lands län, som vintertiden besökas av lappar, kommer att förvaras i lador,

är detsamma fullständigt skyddat redan före den 1 oktober, och all anled­

ning saknas då att förmena lapparna att komma vid den tiden. Skulle åter

avsikten ej vinnas, bleve under den av kommitterade föreslagna lagstiftning

lapparnas belägenhet i dessa trakter ganska svår. Med förbudet för lapparna

att under oktober månad beträda enskild mark skulle nämligen, enligt kom-

mitterades förslag i renbeteslagens 15 §, följa ovillkorlig skyldighet att er­

sätta all skada, som under nämnda månad skedde å utestående bärgat hö,

och detta ehuru, enligt samma paragraf, höstackarna ej skulle behöva vara

inhägnade förr än den 1 november. Under oktober månad således, då även

vid ganska normala förhållanden, på vilka det av kommitterade åberopade

stadgandet om ovanliga väderleksförhållanden icke äger tillämplighet, renarna

ej kunna hållas kvar å de på renmossa fattiga fjällen, utan, följande en

naturlig drift, söka sig ned till skogslandet, bliva lapparna ovillkorligen

ersättningsskyldiga för all skada, som sker å de överallt utestående öppna

höstackarna. En sådan lagstiftning är så föga ägnad att stifta frid mellan

lappar och bofasta, att den fastmer skulle framkalla nya tvister och mång­

faldigt ökade skadeersättningsanspråk.

Från Västerbottens län hava visserligen yrkanden om senare höstflyttning

framkommit, ehuru icke enhälligt (prot. sid. 64). En socken, Dorotea, har

uttryckligen förklarat sig icke önska någon förändring (prot. sid. 76). Ej

heller inom Åsele socken synes sådan, att döma av det vid sammanträdet i

Lycksele närvarande ombudets anförande, anses nödigt. De övriga socknarna

hava uttalat sins emellan stridiga önskningar, i det några nöjt sig med den

15 oktober, andra fordrat den 1 december, emedan först då allt hö kunde

vara hemfört vid gårdarna. Å lapparnas sida har uppgivits, att de under

vissa år redan vid Mikaelitiden, men vanligen först i mediet eller slutet av

oktober, plägade överskrida odlingsgränsen, att under sådana år, då mycken

snö fölle och isskorpa tidigt bildade sig i fjällen, det vore för lapparna nöd­

vändigt att kunna lämna dessa redan vid Mikaelitiden, och att ändring i

tiden för höstflyttningen således icke vore möjlig.

. I detta län gäller frågan icke kustsocknarnas intresse, ty till kustlandet

komma lapparna redan nu icke förr än i december. Frågan är således endast

den, huruvida till förmån för nybyggarna inom lappmarken nedanför od­

lingsgränsen intrång skall göras i lapparnas flyttmngsrätt. Skola fjäll-

lapparna, vilka för lång tid av året redan undanträngts från detta område,

där de förut oinskränkt härskat, nu genom lagstiftningens medverkan ytter­

ligare kringskäras i utövningen av eu rätt, av vilken de synas vara i verk­

ligt behov, borde för en sådan lagstiftningsåtgärd åtminstone kunna bjudas

kraftiga skäl. Kommitterade hava inskränkt sig till att förklara, att de

funnit förändringen önskvärd från de bofastas synpunkt. För min del skulle

jag snarare vilja kalla den överflödig ur de bofastas synpunkt, därest kom-

mitterades förslag i övrigt komme att godkännas. Det är ostridigt, att även

i dessa trakter den skada, som renar i oktober månad kunna förorsaka,

träffar endast utestående hö. Till dess skyddande hava kommitterade här

liksom i Jämtlands län föreskrivit uppförande av lador, och detta med all

utsikt till framgång. Konungens befallningshavande i länet yttrar nämligen

i sitt av kommitterade åberopade utlåtande angående förändrad lagstiftning

för lapparna: 'Överallt inom lappmarken finnes tillräcklig tillgång på virke

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

75

Kommittén.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

för att uppföra lador, vilka bliva föga dyrare än hässjor. Det är, för att

använda ett milt uttryck, endast bristande företagsamhet, som gör att den

bofasta befolkningen fortfarande begagnar sig av hässjor och icke uppför

lador’. Skulle emellertid någon trakt inom lappmarken finnas, där ladors

uppförande bleve för kostsamt, hava kommitterade för sådan trakt föreskrivit

uppsättande kring stackar och hässjor av fullt skyddande stängsel, vilket

dock i Västerbottens läns lappmark, i motsats till vad som föreslagits för

Jämtlands län, skulle vara färdigt i sammanhang med slåttern, d. v. s. i

regeln under september månad. I dessa trakter skall alltså, om lagen åt-

lydes, allt hö, som är av något värde, vara genom de bofastas egen åtgärd

fullständigt skyddat före den 1 oktober. Det gräs, som efter den tiden växer

eller ligger slaget på marken, torde vara av den beskaffenhet, att det ej

förtjänar något skydd. Vartill det under sådana förhållanden skulle gagna

att förbjuda lapparna att flytta före den 1 november, är jag ej i stånd att

inse. Ej ens den bofaste, som försummat åtlyda lagen, kan av förbudet

hämta något verkligt gagn. Han skulle kunna göra det, om det vore honom

möjligt att under oktober månad från utängsslåtterna hemföra sitt ohägnade

hö till gården. Men efter allas sammanstämmande vittnesbörd kan detta i

någon nämnvärd utsträckning ske först sedan kärr och myrar tillfrusit, d. v. s.

i november och december. Yrkandet att få tiden framflyttad till den 1 de­

cember, kan man därför förstå; att stanna vid den 1 november förefaller

däremot ur den bofastes synpunkt skäligen ändamålslöst.»

Kommittén föreslog i fråga om betestiderna endast en oväsentlig avvi­

kelse från gällande rätt. Härom yttrade kommittén:

»Jämlikt 1 § 1 mom. i 1898 års renbeteslag, som ju har avseende å såväl

fjällappar som skogslappar, äga lapparna att även under månaderna maj

—september uppehålla sig å vissa områden nedanför odlingsgränsen, näm­

ligen å sådan mark, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till

enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit

såsom sådant land använd. Denna bestämmelse saknar i stort sett praktisk

betydelse för fjällapparna. Enligt vad kommittén inhämtat föreligger näm­

ligen intet behov för dem att annat än under vissa ogynnsamma väderleks-

och betesförhållanden vistas nedanför odlingsgränsen å annan tid än under

månaderna oktober—april, och ifrågavarande lappar hava även för egen del

i allmänhet plägat iakttaga dessa tider. På grund härav och för att åstad­

komma tillbörlig reda i fjällapparnas och skogslapparnas betesförhållanden

har kommittén i 11 § 2 mom. begränsat tiden för vistelsen därstädes på

sätt som skett.»

Vid avgivande av yttranden över kommitténs förslag framställde lapparna

icke någon erinran mot vad i förevarande hänseende föreslagits. Vad angår

stadgandet under 11 § 2 mom. i kommittéförslagen, som innehöll bestäm­

melser om betestiden nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen, för­

klarade lapparna i Norrkaitums lappby, att de förutsatte, att närmare bestäm­

melser angående besparingsland komme att införas i byordningarna.

Aven i ärendet hörda myndigheter godtogo ifrågavarande bestämmelser.

Från den bofasta befolkningens sida framställdes däremot åtskilliga erin­

ringar, avseende den tid då lapparna skulle äga att vistas nedanför odlings­

gränsen samt utanför renbetesfjällen.

Kommunalstämman i Junosuando soclcen yrkade sålunda, att betesrätten

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

77

måtte begränsas till månaderna januari—april, emedan en utökning av betes­

rätten under månaderna oktober—december skulle medföra, att kraven på

skadestånd för förstörd gröda skulle komma att ökas, eftersom naturförhål­

landena under dessa månader hindrade jordägaren att hemforsla grödan.

Kommunalfullmäktige i Jokkmokks socken ansågo av samma skäl som nyss

anförts, att betestiden borde begränsas till månaderna november—april.

Samma yrkande framställdes av kommunalstämman i Tiotagens socken.

Vid remissen till lagrådet år 1924 erinrade departementschefen om vad

tidigare förekommit i ärendet samt förklarade, att han ansåge de skäl, med

vilka förut framställda anspråk på begränsning av tiden för lapparnas flytt­

ningar tillbakavisats, fortfarande vara gällande.

Vid granskning av förslaget framhöll lagrådet beträffande den avvikelse

från tidsbestämmelserna, som betingades av att avtal träffats med vederbörande

jordägare eller brukare, att det icke kunde anses fullt klart, vilken innebörd

man skulle giva uttrycket »vederbörande jordägare eller brukare.»

Den sakkunnige har icke funnit anledning frångå de gällande bestämmel­

serna om betestider för fjällapparna. Med anledning av lagrådets nyssnämnda

anmärkning framhåller den sakkunnige, att med omförmälda uttryck uppen­

barligen åsyftades ägaren av den fastighet, där lappen önskar uppehålla sig

med sina renar, eller den person, vilken eljest enligt lag eller på grund av

avtal äger att med bindande vei-kan i förevarande avseende föra talan för

fastigheten samt att, såvitt känt, denna bestämmelse hittills icke föranlett

svårigheter i tillämpningen.

Nomadlapparna i Vapstens lappby hava uttalat det önskemål att tiden, då

de skulle passera odlingsgränsen och återflytta till fjällen, måtte framflyttas

till den 10 eller 15 maj.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett sig böra avstyrka den sålunda

ifrågasatta förlängningen av tiden för vistelsen nedom odlingsgränsen.

Här må erinras, att i den nu gällande konventionen mellan Sverige

och Norge, med ett i detta sammanhang oväsentligt undantag, den tid, då

norska lappar äga rätt till renbetning i Sverige, fortfarande omfattar måna­

derna oktober—april.

Jag finner ej skäl att i berörda hänseende göra ändring i de föreslagna

stadgandena, vilka äro överensstämmande med vad för närvarande gäller.

Likaså kan jag ansluta mig till den sakkunniges nyssnämnda uttalande

rörande innebörden av uttrycket »vederbörande jordägare eller brukare».

Endast vissa formella jämkningar hava således föreslagits i paragrafen.

Stadgandet i 2 § 3 mom. i föreliggande förslag motsvarar 28 § 1 mom. i

1898 års lag samt F. 5 § första stycket.

Enligt sistnämnda stycke skulle det ligga i Konungens hand att, i enlig­

het med vad som redan nu gäller, med hänsyn till den jordbrukande befolk­

ningen undantaga visst för renbete eljest upplåtet område från lapparnas

begagnande mot upplåtande av erforderlig betesmark åt dem å annat håll.

Kungl. Majds proposition nr 43.

1924 års för­

slag.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden

örer den sak­

kunniges för­

slag.

Departementa-

chefen.

Undantag

från bestäm­

melserna om

utövandet av

betesrätten.

Kommittén.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttranden örer

kommitténs

förslag.

1924 års för­

slag.

Mot nämnda bestämmelse framfördes av länsstyrelsen i Norrbottens län lik­

som av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken den erinran, att det numera

torde befinnas omöjligt att, i stället för område, som ej vidare skulle, få av

lapparna begagnas, anvisa annat lämpligt område för renskötseln. Till be­

stämmelsen syntes därför böra fogas ett tillägg i syfte att annan gottgörelse

kunde lämnas i den mån sådant funnes skäligt.

Uti 1924 års förslag bibehölls stadgandet oförändrat. Departementschefen

yttrade därom vid remissen till lagrådet:

»Stadgandet, som upptagits från gällande renbeteslag, är tillkommet i den

jordbrukande befolkningens intresse och avser att bereda möjlighet att kunna

avlysa renskötseln å områden, där densamma är synnerligen betungande för

denna befolkning. Stadgandet är i denna del tillämpligt inom sedvaneom-

rådet i dess helhet, men torde för de renskötande fjällapparna, vilka under

den tid av året, då ägorna äro mest utsatta för skadegörelse genom renar,

uppehålla sig ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, äga praktisk

betydelse i huvudsak endast för de sålunda angivna trakterna. Stadgandet

utgör ett yttersta medel till skydd för jordbruksnäringen, som torde komma

att tillgripas, först sedan det visat sig, att berättigade intressen hos den

jordbrukande befolkningen icke kunna på annat sätt tillvaratagas.

Vad beträffar senare delen av stadgandet, som föreskriver, att åt lapparna

skall beredas kompensation för mistad betesmark å annat håll, torde det

icke vara fullt riktigt, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län erinrat, att det

skulle vara omöjligt att tillämpa nämnda föreskrift. Visserligen låter det

sig på många håll med hänsyn till föreliggande omständigheter praktiskt

taget icke göra att anvisa lapparna andra betesmarker. Sålunda torde

trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen knappast erbjuda

möjlighet därtill. Emellertid kan stadgandet tänkas komma att vinna tillämp

lighet utanför nyss angivna trakter. Ehuru således stadgandet i viss mån

är begränsat i sin praktiska tillämplighet, finner jag dock icke lämpligt att

vidtaga någon ändring i detsamma, så mycket mindre som stadgandet, från

lapparnas sida sett, städse betraktats såsom en särskild garanti för dem

mot att icke berövas något av sina sedvanliga betesmarker.»

Den

Enahanda bestämmelse har upptagits i den sakkunniges förslag.

sakkunnige.

Departements-

Något skäl att från träda den i såväl gällande lag som förslagen intagna

chefen.

ståndpunkten synes ej föreligga.

Expropria-

Bestämmelsen i 2 § 4 mom., som motsvarar 33 § i 1898 års lag samt

m°m aftir7iäU- ^ ^ §> avser att bereda möjlighet att, där godvillig överenskommelse med

enskild markägare icke kan träffas, genom expropriation åtkomma för vissa

angivna ändamål erforderlig mark eller särskild rätt, som i avseende å fastig­

het tillkommer annan.

I förhållande till gällande lag hade kommittén vidtagit vass omformulering

1924siag8 f°r" av s^a(lgandet. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen återfanns i 1924

års förslag.

m. in. för fjäll-

renskötseln.

Kommittén.

Lagrådet.

Lagrådet yttrade om denna bestämmelse:

»I motiven sägs, att paragrafen avser att bereda möjlighet att, där god­

villig överenskommelse med enskild markägare icke kan träffas, genom ex­

propriation åtkomma för vissa angivna ändamål erforderlig mark eller nytt­

janderätt till sådan mark. Man föränledes härav att antaga förslaget utgå

från att, sedan Kungl. Maj:t förordnat om skyldighet för vederbörande att för

79

ändamålet avstå viss rättighet, expropriationslagen är tillämplig ej blott i

fråga om sättet för ersättningens bestämmande, utan även i andra hänseenden,

t. ex. beträffande sättet för ersättningens utgående, expropriationens inverkan

på inteckningsförhållandena, egendomens återfallande om den ej begagnas etc.

Ett stöd för en dylik tolkning förefinnes däri att andra och tredje stjmkena i

paragrafen uppenbarligen formulerats efter förebilder i expropriationslagen och

att därvid i tredje stycket använts frasen 'Särskild rätt------- --— må ock

exproprieras’. Emellertid har förslaget anslutit sig till gällande lags avfatt­

ning därutinnan, att i paragrafens första stycke säges, att ägaren är pliktig

avstå jord, varom där är fråga, mot ersättning, som, där godvillig överens­

kommelse ej kan träffas, bestämmes i den ordning expropriationslagen före­

skriver. Möjligen förhåller det sig därför så, att det endast är ersättnings­

beloppets bestämmande, som skall regleras genom expropriationslagen, och

att densamma i övrigt icke är tillämplig.»

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anmärkt hava i den sakkunniges för­

slag bestämmelserna i formellt hänseende omarbetats. Den sakkunnige yttrar

härom, att med den avfattning stadgandet sålunda erhållit torde otvetydigt

framgå, att expropriationslagens bestämmelser skola i tillämpliga delar lända

till efterrättelse ej blott i fråga om sättet för ersättningens bestämmande

utan även i andra hänseenden. Den sakkunnige framhåller vidare, att ge­

nom den sålunda föreslagna formul er ingen behovet bortfölle av en i kom­

mitténs förslag förekommande bestämmelse därom att samma föreskrifter

skulle gälla, därest det för tillgodoseende av ifrågavarande ändamål vore

tillfyllest att allenast nyttjanderätten till jorden toges i anspråk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i anledning av de föreslagna bestäm­

melserna uti 4 mom.:

Den i 4 mom. meddelade expropriationsbestämmelsen syntes i avseende

å vägar vara begränsad till vägar mellan de för lapparna »avsatta områdena»,

varmed torde åsyftas renbetesfjällen i Jämtlands län och kronans till en­

skilda ej upplåtna marker ovan odlingsgränsen i lappmarkerna. Expropria­

tionsrätten gällde således icke med avseende å lapparnas flyttningsvägar i

andra landsdelar. Den länsstyrelsen enligt 17 § tilldelade befogenheten att

anvisa ny flyttningsväg syntes vara avsedd för fall, då de bofastas intresse

påkallade förändring av flyttningsväg och icke innebure någon expropria­

tionsrätt. Det hade emellertid inträffat, att ny flyttningsväg måst anvisas

exempelvis av sådan anledning, att eu nybyggd bro blivit förlagd på avstånd

från den gamla flyttningsvägen samt att därvid svårigheter uppstått i förhål­

lande till ägarna av den mark, varöver den nya vägen måste framdragas.

Bland expropriationsändamålen torde därför böra upptagas även andra flytt­

ningsvägar än vägar mellan områdena.

Lappfogden i Jämtlands län har framställt en liknande erinran.

Jag finner vad länsstyrelsen anfört vara befogat och har i enlighet där­

med vidtagit ändring i förevarande moment. I samband därmed har viss

formell jämkning företagits. I

I denna paragraf angivas de områden, där skogsrenskötsel må drivas, samt de

tider, då renarna må föras på bete inom de särskilda områdena. Paragrafens

1 och 2 mom. motsvaras av bestämmelserna i 1 § 1 och 2 mom. av 1898 års lag

samt S. 4 § och 11 § 1 mom. första och andra styckena. Börande antalet skogs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Den

sakkunnige.

Yttranden

över den sak­

kunniges

förslag.

Departements­

chefen.

8 §.

Betesområden

för skogslap­

parna.

lappar och de trakter, där de förekomma, hänvisas till vad jag härom

tidigare anfört.

Förarbetena

Frågan om vad i lagstiftningsväg kunde och borde göras beträffande skogs-

uil

gaUande

lapparnas renskötsel blev föremål för övervägande av den kommitté, som

förberedde 1898 års renbeteslag. I det av kommittén avgivna betänkandet

heter det härom, i huvudsak följande:

„ Denna fråga vore tvivelsutan den mest svårlösta inom hela lappväsendet.

A ena sidan måste man beakta svårigheten, att ej säga omöjligheten, att

inom dessa för odlingen avsedda trakter utan förfång för jordbruksnäringen

driva renskötsel året om; å den andra sidan måste hänsyn tagas till gäl­

lande rätt och faktiskt bestående förhållanden. Då stora svårigheter alltid

måste uppstå att sommartiden hålla renar inom landet nedanför odlings-

gränsen, där odlingen, efter alla tecken att döma, syntes vara stadd i jämnt

fortskridande, vore det tvivelsutan högeligen önskvärt, om eu sådan foränd­

ring i skogslapparnas renskötsel kunde åstadkommas, att de för framtiden,

liksom nu fjällapparna, sommartiden förde sina renar ovan odlingsgränsen,

så att landet nedom nämnda gräns då bleve fritt från renar. Men eu dylik

förändring, mot vilken erinrats, dels att den skulle för de skogslappar, som

jämte renskötsel idkade jordbruk, medföra den verkan, att de måste avstå från

renskötseln, dels att en förflyttning till fjälltrakterna strede mot skogsrenens

natur och därför vore outförbar, torde, om den över huvud kunde genom­

föras, böra inträda såsom en naturlig följd av utvecklingens egen gång och ej

framtvingas genom lagbud. Något lagstadgande i dylikt syfte hade kommit­

terade således ej ansett sig böra föreslå. Däremot torde lika stora betänk­

ligheter icke böra möta mot en åtminstone successivt fortgående begränsning

av lapparnas sommarbetesrätt i syfte att från denna börda frigöra vissa

trakter, som i mera avsevärd grad därav betungades. Detta skulle så tillgå,

att å trakter, där de enskilda hemmansområdena låge närmare intill var­

andra och där de gynnsammaste betingelserna för odling och bebyggande

förefunnes samt sommarbetesrätten alltså medförde de största olägenheterna

för den jordbrukande befolkningen, nämnda rätt avlystes å kronans mellan

hemmanen inkilade marker och å hemmanen själva, i händelse de skulle

utgöra delar av gammalt renbetesland. Härigenom skulle bildas större

sammanhängande områden, å vilka renar ej vidare finge sommartid föras å

bete och där odlingen således kunde fortgå utan intrång från rennäringens

sida. Andra mera oländiga delar av skogslappsocknarna, särskilt krono-

parkerna, skulle däremot bibehållas såsom renbetesland och tjäna skogs­

lapparna till sommarviste, vid vilket de denna tid skulle vara pliktiga att

sammanhålla sina renar. Det syntes kommitterade, som skulle under dåva-

varande förhållanden en dylik reglering vara den lämpligaste åtgärden för

införande av bättre ordning bland skogslapparna och för möjliggörande av

ett drägligt samliv mellan dem och de bofasta. Detaljerat förslag till regle­

ringen hade emellertid icke kunnat av kommitterade framläggas. Därför

erfordrades förberedande undersökningar och utredningar av den omfattning,

att de icke kunnat av kommitterade vidtagas. Särskild uppmärksamhet

måste ägnas åt det förhållandet, att skogslapparna även å sådana trakter,

där renskötsel helst icke borde förekomma, i icke ringa utsträckning själva

vore jordägare. Av flera skäl bjöde därför försiktigheten, att regleringen

genomfördes allenast successivt, i den mån förhållandena å en viss trakt

befunnes därför gynnsamma.

Gällande

lag.

Uti 1898 års lag upptogos i enlighet med vad sålunda föreslagits samma

bestämmelser angående lapparnas rätt till sommarbete inom lappmarkerna

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

81

som förut gällt, men genom en särskild bestämmelse i 28 § öppnades utväg

för reglering av betesrätten i det under förarbetena antydda syftet. Såsom

förut nämnts skiljer 1898 års lag i formellt hänseende icke på fjällappar och

skogslappar; skogslapparna vore alltså, därest ej bestämmelserna om marker­

nas indelande i lappbyar funnes, formellt oförhindrade att nyttja även de

områden, där betesrätten sommartid tillkommer fjällapparna. Enligt renbetes­

lagen torde alltså skogslapparna få anses berättigade att under varje tid av

året beta sina renar inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och å sådan

mark nedanför samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upp­

låten till enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av

ålder varit såsom sådant land använd. A annan mark inom lappmarkerna

äga skogslapparna uppehålla sig endast under månaderna oktober—april, för

såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare

eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning på

hösten eller hindra återflyttningen om våren. Yad nu sagts gäller även i

fråga om sådana trakter utom lappmarkerna, vilka lapparna efter gammal

sedvana besökt.

I likhet med vad som föreslagits i fråga om fjällapparna uppdelade 'kom­

mittén jämväl beträffande skogslapparna bestämmelserna om betesområden

och betestider i skilda paragrafer. Efter att hava erinrat, att de skogslappar,

som här avses, uppgående till ett antal av omkring 380 — män, kvinnor

och barn — för närvarande höra hemma i Norrbottens läns lappmarker och

i den del av Västerbottens läns lappmarker, som ingår i Malå socken, även­

som att övervägande delen bland dem är bosatt nedom odlingsgränsen, an­

förde kommittén följande:

>Då det gällt för kommittén att för skogslapparna bestämma de områden

ovan lappmarksgränsen, där de skola äga föra sina renar på bete, bär kom­

mittén utgått ifrån, att nu gällande bestämmelser i huvudsak böra bibe­

hållas. Kommittén har dock funnit utrett, att skogsrenskötsel, som under

tidigare skeden bedrivits å större områden än nu är fallet, såsom bland

annat i Asele lappmark av Västerbottens län, allt eftersom odlingen och be­

byggelsen fortskridit, av omständigheternas makt antingen helt upphört eller

ock avsevärt begränsats. Kommittén har den uppfattningen, att utvecklingen

bland skogslapparna även framdeles kommer att gå i samma riktning och att

skogsrenskötseln således kommer att alltmera undanträngas. Härpå tyda

även anförda siffror angående yrkesfördelningen bland lapparna. Dessa siffror

giva vid handen, att bland skogslapparna, vars antal uppskattats till 2,355,

inberäknat skogslappar även utom lappmarkerna, allenast 484 fortfarande

driva renskötsel samt att bland de sistnämnda minst 75 % med renskötsel

förena annat yrke, huvudsakligen jordbruk. I betraktande av dessa om­

ständigheter har det icke synts kommittén föreligga anledning att för skogs­

lapparnas del såsom betesområden bibehålla samtliga de trakter, vare sig

inom Norrbottens eller Västerbottens län, där skogsrenskötsel av ålder kan

hava drivits, utan har kommittén ansett övervägande skäl tala för att betes­

rätten begränsas till de delar av angivna trakter, där skogsrenskötsel fort­

farande förekommer och således behov ännu synes föreligga att bibehålla

densamma. Med denna uppfattning av frågan har kommittén, vidkommande

trakterna ovan lappmarksgränsen, föreslagit den ändring i gällande bestäm­

melser, att skogsrenskötsel framdeles icke må drivas annat än å sådana

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 haft. (Nr 43.)

*sn 27 0

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kommittén.

82

trakter inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där skogsren-

skötsel av ålder förekommit och fortfarande förekommer (4 § 1 mom.).

Beträffande trakterna nedom lappmarks gräns en har kommittén bibehållit

nu gällande föreskrifter (4 § 2 mom. och 11 § 1 mom.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

Lappmarksgränsen har för dessa renskötande skogslappar i stort sett

samma betydelse som odlingsgränsen för de renskötande fjällapparna, i det

att landet ovan lappmarksgränsen utgör skogslapparnas vår-, sommar- och

höstbetesland och förty renarna i regel icke äga vistas nedom gränsen annat

än under månaderna oktober—april. Landet mellan lappmarksgränsen och

odlingsgränsen är emellertid icke, vad skogslapparna angår i alla här ifråga­

varande avseenden att likställa med landet ovan sistnämnda gräns för fjäll­

lapparnas vidkommande. Av den föregående redogörelsen för nu gällande

bestämmelser framgår nämligen, hurusom renbeteslagen skiljer mellan å ena

sidan sådana områden därstädes, där skogslapparna äga uppehålla sig året

om, och å andra sidan områden, där de i regel äga vistas endast under må­

naderna oktober—april. De förra utgöras, såsom nämnt, av kronan tillhörig

mark och sådan, enskild tillhörig mark, vilken vid avvittringen förklarats ut­

göra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd. De senare

utgöras av annan mark än nu sagts.»

Beträffande tiderna för betesrättens utövning hade kommittén bibehållit

gällande bestämmelser.

Mot att, såsom kommittén föreslagit beträffande trakterna ovan lappmarks­

gränsen, begränsa skogsrenskötseln till sådana områden, där densamma fort­

farande förekommer, framställdes i de avgivna yttrandena icke någon erinran

vare sig från skogslapparnas sida eller från annat håll. I övrigt gjordes med

avseende å sedvanerättens tillämpning inom de för denna skogsrenskötsel

föreslagna områdena endast ett fåtal erinringar, och, där sådana erinringar

förekommo, voro de i allt väsentligt av samma beskaffenhet som de anmärk­

ningar, vilka riktats mot förslaget i vad det avsåge fjällapparnas betesom­

råden. De torde således här icke behöva upprepas. Endast det utlåtande,

som i ärendet avgivits av domänstyrelsen, bör i detta sammanhang anföras.

Domänstyrelsen framhöll såsom sin mot kommittén motsatta mening, att

renskötseln icke under alla förhållanden vore ett lapparnas privilegium, utan

att detta privilegium tillkomme endast den renskötsel, som avsåge att ut­

nyttja de stora fjällområdena i rikets nordligaste delar, medan de mer eller

mindre naturliga avarter av verklig renskötsel, som förekomme och upp­

ammats inom vissa trakter av Norrbottens län, enligt styrelsens förmenande

intet hade att skaffa med något privilegium för lapparna i gemen. Till så­

dana avarter av renskötseln räknade styrelsen skogsrenskötseln. I anslutning

till denna uppfattning om skogsrenskötseln och sedan styrelsen något uppe­

hållit sig vid vissa biologiska förhållanden, som enligt styrelsens mening

borde beaktas vid bedömande av frågan om renarnas inverkan å skogarnas

skötsel, anförde styrelsen i fråga om det slag av skogsrenskötsel, varunder

renarna sommartid föras på bete inom lappmarkerna, följande:

»Denna är avsedd att försiggå på sådana marker, på vilka lapparna jäm­

likt nu gällande renbeteslag äga rättighet att uppehålla sig med sina

renar. Ehuruväl denna skogsrenskötsel icke har till ändamål att ekonomiskt

83

utnyttja de stora fjällområdena i landets nordligaste delar och förty enligt

styrelsens förut uttalade åsikt strängt taget icke kan anses vara ett lappar­

nas privilegium, vill styrelsen dock icke ställa sig avvisande mot densamma,

då den bedrivits och även framdeles skall bedrivas inom samma områden,

där den egentliga fjällrenskötseln blivit legaliserad. Då de skogsrenar. vilka

sommartiden betas inom lappmarkerna nedanför fjällområdena, antagligen,

såsom styrelsen tidigare påpekat, till ej oväsentlig grad torde vara upp­

blandade med den egentliga fjällrenen, och då innehavarna av dylika skogs­

renar i viss mån tagit vård om desamma, varigenom denna skogsrenskötsel

är möjlig att hålla under åtminstone någon kontroll, ser styrelsen häri ett

ytterligare skäl för att i huvudsak biträda kommitténs förslag i berörda

hänseenden.

Då styrelsen gjort detta medgivande innebär detta givetvis också ett er­

kännande av att dessa skogslappar, som hava sina sommarvisten inom lapp­

marken, böra tillerkännas de privilegier i fråga om renbeteslaudens utnytt­

jande, som tillerkänts och medgivits fjällapparna.»

I anledning av domänstyrelsens sålunda uttalade mening yttrade depar­

tementschefen vid remissen till lagrådet år 1924:

»Den uppfattning angående skogsrenskötselns ställning i förhållande till

fjällrenskötseln, som kommit till uttryck i domänsstyrelsens yttrande, kan

jag icke biträda. Att i likhet med styrelsen göra gällande, att skogsrensköt-

sem utgör en mer eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel, är enligt

min mening historiskt oriktigt. Jag vill emellertid icke i detta sammanhang

diskutera frågan, vilket av nu förekommande slag av renskötsel, som kan vara

äldst i tiden eller av historiska skäl eljest äga företräde framför det andra.

Jag vill endast konstatera, att skogsrenskötsel sedan gammalt förekommit

och att den bland skogslapparna vanliga kombinationen av renskötsel med

jordbruk icke innefattar något skäl att kalla skogrenskötseln för eu mer

eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel. Jag anser följaktligen,

ehuru av helt andra skäl än dem, som av domänstyrelsen åberopats, skogs-

renskötseln böra såsom hittills erkännas såsom en av naturliga förhållan­

den betingad, legitim form av renskötsel. Med denna uppfattning i frågan

delar jag dock kommitténs åsikt, att skogsrenskötseln, i den mån skogs­

lapparna förvärva egna jordbruk eller odlingen inom de trakter, där dessa

nu bedriva sin näring, fortskrider, kommer att ytterligare gå tillbaka och,

i likhet med all annan renskötsel, slutligen finna sin naturliga tillvaro hän­

visad till allenast sådana trakter, där det ekonomiskt kan löna sig att

fortfarande bedriva densamma. Så länge emellertid skogsrenskötseln ännu

är .av beskaffenhet att fylla sin uppgift, nämligen att bidraga till självför­

sörjningen hos dem, som utöva denna näring, samt att äga betydelse även

för den allmänna hushållningen i de trakter, som beröras av densamma, an­

ser jag, att skogsrenskötseln såväl socialt som ekonomiskt fortfarande är be­

rättigad att komma i åtnjutande av det stöd, lagstiftningen liärutinnan kan

giva. Jag anser dock, att skogrenskötseln, som jag i det följande får till­

fälle att ytterligare påpeka, bör hållas inom vissa gränser och framförallt i

trakter, där densamma kan komma att i fråga om betestillgången uppträda

såsom konkurrent till fjällrenskötseln, vika för den sistnämnda, ävensom att

den, i den mån jordbrukets utveckling å samma trakter fortskrider, bör nöja

sig med att komma något i efterhand.»

Rörande de principer, enligt vilka hithörande förhållanden böra regleras,

har den sakkunnige icke haft något att erinra mot vad kommittén och de­

partementschefen yttrat. Den sakkunnige, som ansett de av kommittén före­

slagna lagbestämmelserna böra i viss omfattning omredigeras, anför till moti­

vering av 3 § 1 och 2 mom. i det av honom framlagda förslaget:

Kungl. Maj:ts proposition nr 4'-',.

1924 år

forsla?.

Den sak­

kunnige.

84

»1 mom. Häri stadgas i nära överensstämmelse med ordalagen nti 1898

års lag, att skogsrenskötsel må drivas under varje tid av året inom Norr

bottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen samt nedom

odlingsgränsen å kronans mark och å renbeteslanden. Med hänsyn till vad

kommittén yttrat har dock vidtagits den ändring i förhållande till gällande

lag, att rätten att driva skogsrenskötsel å de marker, som avses i momentet,

gjorts beroende av att sådan renskötsel av ålder förekommit och fortfarande

drives å den trakt-, varom fråga är, antingen året om eller under våren,

sommaren eller hösten, d. v. s. under någon av månaderna maj, juni, juli,

augusti eller september. Det är alltså ej tillräckligt, att skogsrenskötseln

visas hava förekommit av ålder; den måste hava drivits året om eller under

våren, sommaren eller hösten och får å den trakt, varom fråga är, icke hava

definitivt upphört. Härvid må dock bemärkas, att varje avbrott i renskötseln

givetvis icke medför rättens upphörande. Allenast ett stadigvarande längre

avbrott bör hava sådan verkan. Hava exempelvis renskötande skogslappar

under eu lång följd av år icke under våren, sommaren eller hösten uppe­

hållit sig med sina renar å viss trakt, där skogsrenskötsel nämnda tider

förut drivits, och i följd härav för renskötselns utövande nödiga stängsel

e. d. fått förfalla, eller odlingen under tiden framträngt till trakten, lärer

rätten till skogsrenskötsel få anses hava upphört. Yad angår bevisskyldig-

heten torde den böra åligga den lapp, som gör anspråk på rättigheten.

Det framgår ej med full tydlighet av kommitténs motiv, om kommittén

avsett, att vid bedömande av frågan, huruvida renskötsel fortfarande före­

kommer å viss trakt, hänsyn skall tagas till förhållandena vid tiden för den

nya lagens ikraftträdande eller vid den tid, då tvist härom uppstår. Den

i förevarande förslag använda formuleringen har avsett att uttrycka, att för­

hållandena vid sistnämnda tid skola vara avgörande liärutinnan.

2 mom. innehåller bestämmelser om de trakter, där skogslapparna må

uppehålla sig med sina renar om vintern, varmed förstås oktober, november,

december, januari, februari, mars och april månader. Sådan begränsad rätt

tillkommer dem enligt förslaget dels ä mark nedanför odlingsgränsen inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som icke tillhör kronan

eller är renbetesland, såvitt den av ålder användes för betning av skogsrenar,

dels ock å trakter nedanför lappmarksgränsen i dessa län, vilka skogslappar

från dessa läns lappmarker efter gammal sedvana besökt med sina renar

under vissa tider av året. I förhållande till vad för närvarande får anses

gälla beträffande skogslapparnas vinterbeten innebära de föreslagna bestäm­

melserna, förutom den olikheten att betesrätten inom lappmarkerna begränsats

till trakter, som av ålder därtill användas, även den av lagrådet påpekade

ändringen, att betesrätten, vilken enligt gällande lag är fri å de trakter

nedom lappmarksgränsen, vilka lapparna — vare sig fråga är om skogs­

lappar från lappmarkerna eller andra lappar — besökt efter gammal sedvana,

gjorts beroende av att skogslappar från dessa läns lappmarker besökt trakten

med sina renar. Sistnämnda ändring, vilken jämväl föreslagits i S. 4 §, synes

vara erforderlig med hänsyn till förekomsten av renskötande skogslappar,

bosatta utom lappmarksgränsen i Norrbottens län (jfr S. 5 §). Denna ändring

har ock iakttagits i det nya förslaget.»

Yttrande

Skogslapparna i Malå lappby i Västerbottens län hava uttalat såsom

kunniges för-

önskemål, att i lagen måtte intagas bestämmelse därom, att de skulle för all

slag.

framtid bibehållas vid rättigheten att begagna vissa närmare angivna mark­

områden, vilka av ålder utgjort renbetesland.

Departements-

Enligt förslaget äro de trakter, varom nu är fråga, upplåtna till skogs-

chefen.

renskötsel, såvitt sådan renskötsel av ålder förekommit å trakten och fort-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

farande drives där under tid av året, vari annan årstid än vintern ingår,

alltså under våren, sommaren eller hösten. Fördelningen av renbeteslanden

mellan de särskilda byarna ankommer enligt förslagen liksom jämlikt gäl­

lande lag å länsstyrelsen. Att, på sätt av skogslapparna i Malå föreslagits, i

lagen införa bestämmelser om de trakter, där byarna må utöva sin betesrätt,

synes mig icke böra ske.

Mot den sakkunniges förslag har jag icke heller i övrigt någon erinran att

framställa.

Bestämmelsen i 3 mom. av förevarande paragraf motsvarar 28 § i 1898

Inskränkning

års lag och S. 6 § första stycket. Föreskriften har såvitt angår fjällapparna sin * ^töi^nng'’

motsvarighet i 2 § 3 mom. i förevarande förslag men har erhållit en något

annan avfattning.

Beträffande motsvarande bestämmelse i 1924 års förslag anförde departe-

1924 års

mentschefen vid remissen till lagrådet:

förslag.

»Såsom av utredningen angående lapparnas förhållanden framgår, är skogs-

renskötseln i förhållande till fjällrenskötseln att betrakta såsom i viss mån

av sekundär betydelse. Stundom uppkommer nu vintertid en viss konkurrens

om betesmarkerna mellan skogslappar och fjällappar. I de norra lappmar­

kerna, där skogsrenskötseln på sina håll drives upp emot fjällgränsen, före­

komma också ej sällan intressekonflikter av annat slag mellan olika grupper

av lappar, i det att skogslapparnas renar sommartid använda sig av och

nedtrampa lavbeten, som fjällapparna vintertid behöva för sina renar. I

detta sammanhang är även att märka, att skogsrenskötseln på en del håll

visat ansatser att tränga undan fjällrenskötseln från trakter, där den sist­

nämnda tidigare varit förhärskande. På grund av de erfarenheter, som så­

lunda föreligga, och med hänsyn till att fjällrenskötseln torde hava större

framtidsutsikter än skogsrenskötseln, och även, såsom förut framhållits, av­

gjort har större betydelse än den sistnämnda, har man ansett att, där

intressekonflikter förekomma, skogsrenskötseln bör stå tillbaka för fjällren­

skötseln. Lagrummet har därför försetts med ett tillägg i syfte att tillvara­

taga fjällapparnas intressen.»

Den salclcunnige har i denna del icke föreslagit någon avvikelse från 1924 Den

års förslag.

sakkunnige.

STcogslapparna i Malå lappby hava ansett, att bestämmelsen om even-

Yttrande

tuellt markavträde till förmån för fjällrenskötseln vore för skogslapparna

^r.'

synnerligen riskabel, och yrka därför, att bestämmelsen måtte utgå.

slag

Med hänsyn till vad som förekommit under ärendets tidigare handläggning

Departements-

anser jag mig icke böra utesluta ifrågavarande bestämmelse.

Denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande rätt, innehåller be- 4 §.

stämmelser, varigenom befogenhet tillagts länsstyrelse att i avseende å

inskränkning i vissa fall av betesområdenas utnyttjande meddela särskilda

föreskrifter. I paragrafen hava utan ändring i sak upptagits bestämmelserna

i F. 11 § 3 mom. samt S. 11 § 1 mom. tredje stycket.

Förevarande paragraf, som innebär en nyhet i förhållande till gällande 5 §.

rätt, motsvaras av F. 5 § andra stycket och S. 6 § andra stycket. Enligt

sistnämnda stadganden skulle Kungl. Maj:t, därest visst område vore ound­

gängligen erforderligt för annat ändamål av större betydelse, kunna för­

ordna, att området skulle undantagas från lapparnas begagnande. Avsåge

86

förordnandet trakt, där fjällapparna ägde uppehålla sig med sina renar,

skulle lämnas gottgörelse, som kunde anses lämplig.

Ykomraittén7»ei Mot bestämmelserna i kommitténs förslag erinrade länsstyrelsen i Norr-

förslag.

bottens län, att gottgörelse, som däri avsåges, syntes skola komma att utgå även

då det företag, varför mark ansloges, skulle innebära en direkt fördel för lap­

parna. Till undvikande härav syntes någon jämkning i formuleringen påkallad.

Liknande yrkande framställdes av kommunalfullmäktige i Julckasjärvi socken.

Fullmäktige anförde vidare:

»Såväl oundgängligen som av större betydelse böra utgå, då väl Ko­

nungen som representant för den största markägaren ej bör bindas av obe­

stämbara inskränkningar vid upplåtelse av dylikt slag.

Angående gottgörelse kunna vi ej förstå, varför sådan skall utgå, om sta-

ten själv behöver mark för ändamål — t. ex. för järnväg —, varav även lap­

parna draga nytta. Ej heller anse vi att, om staten upplåter mark för in­

dustri — t. ex. för gruvdrifts behov — större gottgörelse skall lämnas lap­

parna äg som motsvarar skälig ersättning för det minskade renbetet. De ar-

reiideavgifter för mark, som staten betingar sig och vars storlek bestämmes

jämväl med hänsyn till jordvärdestegring till följd av järnväg, närhet till

gruva o. s. v., böra sålunda i övrigt tillfalla statsverket. Därest staten skall

tillgodogöra sig sina malmfyndigheter inom lappmarkerna, torde ej vara lämpligt

att binda företagen genom inskränkningar över statens äganderätt till marken.

Angående gottgörelse till lapparna, när A enskild mark — t. ex. genom gruv­

drift, uppodling, utflyttning vid skifte o. s. v. — viss mark undandrages ren­

betet, få vi begära, att, därest gottgörelse skall utgå, denna må utgå av stats­

medel. Vi anse dock, att gottgörelse ej skall utgå.»

förslå8” Enbgt den lydelse, ifrågavarande stadgande erhöll i det till lagrådet år

1924 remitterade förslaget, skulle gottgörelse utgå endast då fråga vore om

område, beläget ovan odlingsgränsen eller inom renbetesfjällen, vilket vore upp­

låtet till de renskötande fjällapparna. Däremot skulle ersättning ej utgå,

därest området varit upplåtet till skogsrenskötsel. Därjämte upplystes i mo­

tiven, att gottgörelsen skulle bestå i penningersättning att ingå i lappfon­

derna. Härom anförde departementschefen vid remissen till lagrådet:

»Man har genom detta stadgande velat uttala den grundsatsen att de renskö­

tande lapparna icke, såsom på sina håll ännu göres gällande, äga anspråk på oin­

skränkt förfoganderätt över de åt dem upplåtna områdena, utan att deras liksom

andras intressen böra stå tillbaka, då det gäller det allmännas bästa. Man har

dock ansett, att lapparnas intressen icke böra vika annat än då det föreligger

ett trängande behov att tillgodose ett särskilt ändamål av större betydelse.»

Beträffande den gottgörelse, som tänktes skola utgå, anförde departements­

chefen:

»Ifrågavarande trakter äro, såsom tidigare erinrats, avsedda i första hand

för de renskötande lapparna. Hittills hava dessa, endast då det varit fråga

om upplåtelser enligt 31 § renbeteslagen, ansetts böra beredas kompensa­

tion, och denna har gottgjorts dem på det sätt, att arrendeavgifterna ingått

till vederbörande lappfond. När det gällt stora företag däremot såsom nks-

gränsbanan eller gruvindustrien i Kiruna och dylikt hava lapparna fått finna

sig i att bliva avhända betydliga arealer betesmark eller att eljest vidkännas

avsevärda hinder och svårigheter i sin näring, utan att på något sätt erhålla

kompensation härför. Visserligen kan häremot invändas, att staten i andra

hänseenden är frikostig mot lapparna och att sålunda det ena kan uppväga

det andra. Jag anser det dock vara av betydelse att hava ett uttryckligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

87

stadgande om att de renskötande lapparna för intrång, vare sig genom all­

männa eller enskilda företag, å sådana marker, vilkas utnyttjande blivit dem

i lag tillförsäkrat, skola erliålla något vederlag.

Uppenbart är, att vederlaget icke kan omfatta all den avkastning, som ut-

vinnes av det undantagna området. Vederlaget bör hållas inom rimliga

gränser. Det bör enligt min mening utgå väsentligen efter de grunder, som

antytts i det av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken avgivna yttran­

det, och, där intrånget vållas av enskild man, erläggas av honom.»

I frågan huruvida gottgörelse borde utgå för område, som varit upplåtet

för skogsrenskötsel, anförde departementschefen:

»Man har härvid liksom då man bestämde skogslapparnas betesområden

tillämpat den å erfarenheten grundade uppfattningen att skogsrenskötseln,

som bland 2,355 skogslappar bedrives av endast 484, av vilka den övervä­

gande största delen, minst 75 %, med renskötseln förenar annat yrke, huvud­

sakligen jordbruk, betecknar en långt fortskriden utveckling i riktning mot

ett fullständigt uppgående huvudsakligen i jordbruksnäringen. Med denna

uppfattning, som i lagförslaget gjort sig gällande även i andra hänseenden,

såsom vid ordnandet av bosättningsfrågan, där man särskilt velat gynna

skogslapparnas övergång till jordbrukare, har man icke ansett lämpligt att

föreslå bestämmelser, som kunna motverka en sådan utveckling.»

Ben saklcunnige har föreslagit vissa jämkningar uti ifrågavarande bestäm­

melser. Härom anföres i motiveringen:

»Därest gottgörelse skall utgå för område, beläget ovan odlingsgränsen.

lärer detta hava sin grund däri, att lapprivilegiet göres obrukbart å det­

samma. Yid sådant förhållande synes det icke följdriktigt att låta ersätt­

ningens utgående vara beroende av huruvida området varit begagnat för

fjällrenskötsel eller för skogsrenskötsel, detta så mycket mindre som ersätt­

ningen avses skola ingå i de för fjäll- och skogslappar gemensamma lappfon­

derna. Det torde alltså icke föreligga skäl att för de relativt obetydliga områden,

som ovan odlingsgränsen äro upplåtna för skogsrenskötsel, göra undantag från

principen. På grund härav har paragrafen givits sådan avfattning, att enligt

densamma ersättning skall utgå för varje område ovan odlingsgränsen, som

för det i paragrafen angivna ändamål undantages från lapparnas begagnande.

Av departementschefens yttrande framgår vidare, att den ersättning, som

skall utgå, avser skälig ersättning väsentligen för intrång, som förorsakas

för renbetet, och ej för all den avkastning, som kan utvinnas ur det undan­

tagna området. Detta ävensom att ersättningen icke skall gå direkt till

lapparna, vilket möjligen formuleringen i det remitterade förslaget närmast

kunde giva vid handen, har ansetts böra komma till uttryck i lagtexten.»

Mot den sakkunniges förslag i denna del har jag i sak icke något att

erinra. Bestämmelserna hava undergått viss jämkning av formell art.

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 29 § i 1898

års lag samt F. 6 § och S. 7 §.

Stadgandet avser att i sådana trakter, där samfärdsel äger rum efter

renskjuts, tillgodose dragrenarnas behov av föda under färd samt vid besök

å kyrkplats, tingsställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig ort,

Om lappby.

Under denna rubrik hava i 7—13 §§ i den sakkunniges förslag sammanförts

bestämmelser motsvarande stadgandena i 8—10 §§ i F. och S. samt F.

54—57 §§ och S. 55—58 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr do.

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

6 §

88

7

§•

Den sak­

kunnige.

Yttrande över

den sakkun­

niges förslag.

Departe­

mentschefen.

I kommitténs förslag hade införts begreppet lappbyområde såsom beteck­

ning för de områden, i vilka betesområdena indelas, nnder det att med

lappby avsågs den enhet av lappar, som skulle anses tillhöra varje lappby­

område. Samma terminologi bibehölls i 1924 års förslag.

Lagrådet yttrade därom:

Tveksamt vore, om någon verklig fördel vore förenad med att utbyta det

hittills använda begreppet lappby mot lappbyområde, isynnerhet som be­

greppet lappby hade hävd såsom uttryck för ett visst betesområde. Visser­

ligen erhölle förslagens ståndpunkt härutinnan sin förklaring därav att man

önskat få olika beteckningar dels för de områden, i vilka betestrakterna in­

delades (lappbyområden), och dels för den enhet av lappar, som skulle anses

tillhöra varje lappbyområde (lappby). Det försök, som gjorts att karakterisera

lappbyn i förhållande till lappbyområdet, kunde emellertid knappast sägas vara

klargörande, då i förslagen endast sades, att renskötande fjällappar, resp.

skogslappar, inom samma lappbyområde utgjorde en fjällappby, respektive

skogslappby.

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anmärkt har den sakkunnige ansett

lämpligt att låta beteckningen lappby i första rummet hänföra sig till det

område, inom vilket till byn hörande lappar må utöva sin betesrätt.

Denna paragraf motsvarar 6 § första stycket i 1898 års lag samt 8 § i F.

och S.

Den sakkunnige anförde till motivering av bestämmelserna i denna para­

graf i huvudsak följande:

»Indelningen i lappbyar hänför sig, såsom enligt gällande rätt och som

väl även torde vara avsett i kommittéförslagen, allenast till de trakter, där

lapparna äga hela året uppehålla sig med sina renar, d. v. s. sommarbetes-

landen. För dessa skola ovillkorligt av länsstyrelsen fastställas bestämda

gränser. I fråga om de vinterbetesland, som utnyttjas av de särskilda

lappbyarna, är däremot ett fastställande av begränsade betesområden icke

obligatoriskt, utan må i avseende å dessa förhållas efter gammal sedvana

och praxis. Men då även i avseende på vinterbeteslanden behov framträtt

av fastställande av bestämda betesområden, har möjlighet därtill ansetts

böra läggas i länsstyrelsens hand. I enlighet härmed hava bestämmelserna

i 7 § avfattats. Från de tidigare förslagen har upptagits bestämmelsen

att gemensamt betesområde må kunna fastställas för två eller flera byar.

Indelning i lappbyar och fastställande av betesområden verkställas av-

länsstyrelsen. Från gällande lag har ansetts lämpligt upptaga föreskriften,

att de lappar, vilkas rätt är i fråga, skola höras. Givetvis står det läns­

styrelsen Öppet att höra även vederbörande kommun och andra, som kunna

tänkas hava intresse av frågan.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län förutsätter i sitt yttrande över sakkunnigför­

slaget, att nu bestående indelning icke behöver särskilt konfirmeras eller vid­

röras i andra fall än där ändring anses påkallad ävensom att uttrycket »i den

mån så prövas möjligt och lämpligt» innefattar befogenhet för länsstyrelsen

att fastställa gränserna att gälla endast för viss tid, som prövas lämplig.

Uti 1898 års lag förekommer uttrycket lappby såsom beteckning både för

visst område och för den enhet lappar, som inom detta område driver ren­

skötsel. Lappbyarna, som äro av gammalt ursprung, anses hava uppstått

på det sätt, att lappar av samma stam eller släkt generation efter generation

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

89

fört sina renar på bete å samma trakter och flyttat efter samma vägar. Det

är först under senare tid, som en indelning skett av betena i områden,

vilka även de, alltefter de lappbyar betet tillkom, betecknats med namnet

lappby. Denna dubbla innebörd av begreppet bär bibehållits i föreva­

rande förslag, dock att för tydlighets vinnande på ett par ställen ansetts

nödigt att utmärka, att det är lappbyn såsom område på marken som avses.

Med hänsyn till nyss angivna förhållanden torde det vara lämpligt att i

paragrafen först uttala, att lapparna skola för renskötselns bedrivande vara

indelade i lappbyar, och sedan meddela föreskrift om betesområdenas för­

delning mellan lappbyarna. I enlighet härmed är paragrafen avfattad. I

jämförelse med motsvarande bestämmelser i den sakkunniges förslag före­

ligga därjämte vissa andra skiljaktigheter av redaktionell art.

Vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört rörande stadgandets innebörd

anser jag mig kunna biträda. Detta lärer emellertid ej behöva medföra ändring

i bestämmelsernas formulering.

I 8 §, som saknar motsvarighet i gällande lag, hava upptagits bestämmel­

ser rörande frågan, vilka lappar skola anses tillhöra en lappby. Uti F. 54 §

och S. 55 § stadgades härom endast, att renskötande lappar inom samma

lappbyområde utgjorde eu lappby. I 3 § av F. och S. utsädes åter, vilka

lappar borde anses såsom renskötande.

Den sakkunnige anför till motivering av sitt förslag i denna del:

»Såsom hörande till lappby anses i främsta rummet de lappar, vilka såsom

stadigvarande yrke inom lappbyn driva renskötsel eller biträda i sådan näring.

Lappar, vilka antingen själva drivit eller såsom tjänare biträtt vid renskötseln

men på grund av ålder eller sjukdom icke vidare kunna ägna sig däråt, böra

jämväl anses fortfarande tillhöra lappbyn och komma i åtnjutande av därmed

förenade rättigheter såsom i fråga om jakt, fiske, skogsfång m. m., så länge

de icke stadigvarande ägna sig åt annan sysselsättning. Vidare böra ock till

lappbyn räknas hustru och hemmavarande barn till lapp, som förut är nämnd,

ävensom omyndigt barn till avliden sådan lapp, utan avseende på om de

själva driva eller biträda i renskötsel eller icke. Uppenbart är, att en lapsk

tjänare, som tagit tjänst i främmande by, icke tillhör denna längre än han

behåller sin tjänst därstädes.

Lagrådet har anmärkt, att frågan om och i vilken ordning lapp, som icke

tillhör lappby, må tillgodonjuta lapprivilegiet, borde i lagstiftningen lösas.

Kommittén hade föreslagit, att de med renskötseln förenade förmåner skulle

åtnjutas allenast av renskötande lappar; och till renskötande räknades enligt

3 § icke allenast lapp, man eller kvinna, som dreve renskötsel, utan även,

så länge denna näring utövades, renskötande lappmans hustru, omyndiga

barn och lapska tjänare. Det har icke ansetts lämpligt att i förevarande

förslag upptaga beteckningen renskötande lapp’ såsom teknisk term i den

mening kommittén avsett, enär det i praktiken visat sig, att innebörden av

denna beteckning på skilda orter samt av olika myndigheter och andra

vederbörande fattats väsentligen olika. På sätt ovan framhållits avses i före­

varande förslag med uttrycket 'lapp, som driver renskötsel’, eller den där­

med liktydiga beteckningen renskötande lapp’ allenast lapp, som själv eller

genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. I förevarande förslag

har rättigheten att åtnjuta de med lapprivilegiet förenade förmåner ansetts

lämpligen böra göras beroende av att vederbörande tillhör eu lappby. I

andra stycket av förevarande paragraf har sålunda stadgats, att lapp, som ej

Kungl. Maj:ts proposition nr IS.

8 «.

Den

sakkunnige.

Yttranden öyer

den sakkun­

niges förslag.

tillhör lappby, icke äger begagna sig av de med rätt att driva renskötsel

enligt lagen förenade förmåner.

Vad kommittén velat utsäga uti 3 § av F. och S. lärer alltså hava fått

sin motsvarighet genom bestämmelserna i förevarande paragraf, och härigenom

torde även ovannämnda, av lagrådet påtalade brist få anses avhjälpt.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar med anledning av sakkunnigförslaget:

»Utöver de restriktioner, som 1 § innebär, innefattar jämväl 8 § i förslaget

mycket betydelsefulla inskränkningar i avseende å rätten att utöva renskötsel.

Dessutom har 8 § i likhet med motsvarande bestämmelser i nuvarande lag

om renbete en administrativ innebörd, i det att därigenom lapparna upp­

delas på lappbyarna.

1 förstnämnda avseende innebär punkt 2, jämförd med sista stycket *), att

från rätten att nyttja renskötselprivilegiet uteslutas:

a) sådana lappar, som upphört med renskötseln av andra orsaker än ålder­

dom och sjukdom; eu lapp, som förlorat sina renar, skulle således icke

genom lån för inköp av renar få upptagas i lappbyn och åter bliva ren-

skötande. En lapp, som tager tjänst i Norge, skulle ej heller kunna låta

sina renar skötas av anhöriga i Sverige annat än med begränsning enligt

50 § andra momentet.

b) sådana lappar, som visserligen j>å grund av ålderdom eller sjukdom

upphört mgd renskötseln men därefter stadigvarande ägnat sig åt annan

sysselsättning t. ex. slagit sig ned såsom fiskare eller backstugusittare. I

det understundom förekommande fall, att eu dylik lapp söker Dehålla sina

renar i väntan på att hans minderåriga barn i sinom tid skola kunna ägna

sig åt renskötseln, skulle han vara hänvisad till nyssnämnda begränsning

enligt 50 § andra momentet.

Enligt punkt 1 2), jämförd med sista stycket, torde uteslutas

c) änka efter renskötande lapp, om hon icke själv driver renskötsel. Yill

hon efter mannens död behålla sina renar, utan att kunna sköta dem själv

eller genom eget hushåll, skulle detta icke vara tillåtet för henne, men väl

för hennes barn.

De här ovan under a)—c) anmärkta inskränkningarna i rätten att driva

renskötsel synas olämpliga. Aven om man vill förhindra obehörig använd­

ning av lapprivilegiet, torde nyssnämnda fall icke kunna föras till denna kate­

gori, utan snarare vara sådana, där det är fråga om att hålla renskötseln

vid makt på ett naturligt sätt. En helt annan sak är, att hållandet av skötes­

renar kan inom en viss lappby framkalla vårdslöshet och missförhållanden.

För sådana fall böra medel till ingripande ställas till förfogande. Däremot

bör icke en huvudregel uppställas, som kan förutses medföra ovan antydda

olyckliga verkningar. Förslag att möjliggöra nyssnämnda ingripande fram-

3tälles under 50 §.

Om här ifrågasatta ändringar vidtagas, bör 8 § dessutom angiva, att samt­

liga lappar, som äga renar, skola tillhöra lappby. Ett dylikt stadgande torde

kunna erhållas genom ändrad redaktion av paragrafens inledning samt till

lägg att, om renägande lapp underlåter att anmäla sig i någon lappby, be­

fogenhet bör tillkomma länsstyrelsen att förordna, vilken by han skall tillhöra.

Efter dessa ändringar finnes icke något behov av bestämmelser angående

renskötseln av lappar utanför lappby (jämför motiven sid. 53 överst). Där­

med torde också vara sörjt för att förslagets till lappby anknutna bestäm­

melser angående minskning av renantalet med mera kunna förbliva oför­

ändrade, varemot 50 § måste undergå viss förändring.

8 § skulle härigenom erhålla allenast eu administrativ karaktär i likhet

med nuvarande lagbestämmelser angående lappby. Sista stycket i paragrafen

bör således utgå.»

*) I förevarande förslag mom. 2.

2

»

»

» punkt 4.

90

Kungl. Maj:(s proposition nr 43.

Slutligen har länsstyrelsen påpekat, att orden »såsom stadigvarande yrke

inom lappbyn»! kunde föranleda tvekan, huruvida ambulerande lappdrängar

komme att tillhöra någon lappby.

Lappfogden i Jämtlands län har upplyst, att omkring hälften av länets

lappar på grund av bestämmelsen i 8 § 2) skulle förlora rätten att tillhöra

lappby. Flertalet av dessa lappar hade nämligen upphört med renskötsel ej

till följd av ålderdom eller sjukdom, utan av andra orsaker, huvudsakligen

renhjordarnas förminskning eller totala förintelse. Lappfogden har alltså

hemställt, att såsom tillhörande lappby måtte räknas alla de lappar, som

enligt 1 § vore berättigade att driva renskötsel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört angående ifrågavarande paragraf:

»I 8 §, som avhandlar vilka som tillhöra lappby, stadgas bland annat, att

till lappby höra lappar, vilka såsom stadigvarande yrke inom lappbyn driva

renskötsel eller biträda i sådan näring, och i 10 §, som reglerar flyttning

från en lappby till en annan, bestämmes att lapsk tjänare från främmande

lappby skall vara berättigad att utan särskilt tillstånd återflytta med sina

renar till sin förutvarande lappby. Med hänsyn till den trängsel på betes­

markerna inom vissa lappbyar, som på senare tider gjort sig märkbar? synes

det angeläget att, till förhindrande av att bestämmelserna om inflyttnings-

tillstånd kringgås, markera en skyldighet för tjänare från annan lappby att

efter slutad tjänst återflytta till sin hemby. I motiveringen är visserligen

denna ståndpunkt framhållen, men regeln är av den vikt, att den bör komma

fram i lagtexten.»

De av länsstyrelsen i Jämtlands län framställda anmärkningarna mot före­

varande paragraf rikta sig huvudsakligen mot den inskränkning i rätten att

hava skötesrenar, som dessa bestämmelser komme att medföra. Omfatt­

ningen av denna rätt är enligt 50 § i förslaget beroende av huruvida ren­

ägaren tillhör lappby eller icke; lapp, som tillhör lappby, äger rätt att

hålla obegränsat antal skötesrenar, under det att rätten för annan lapp

är begränsad till visst antal. Genom den av mig vidtagna ändringen i para­

grafens andra punkt, till vilken jag strax skall återkomma, torde emellertid

lapparnas rätt att hålla skötesrenar hava tillgodosetts i den omfattning, som

kan anses skälig.

Beträffande de i länsstyrelsens yttrande framställda anmärkningar, vilka

gå ut på att genom de föreslagna bestämmelserna i 8 § vissa kategorier

lappar obehörigen uteslutits från rätten att nyttja renskötselprivilegiet, vill

jag till en början framhålla, att en person naturligen icke bör anses hava upp­

hört med renskötseln därför att han förlorat sina renar, såvitt han utan av-

sevärdare uppehåll anskaffar nya sådana. Har uppehållet varit mera stadig­

varande, så att han måste anses hava upphört att driva renskötsel inom

lappbyn, är enligt förslaget möjligheten att åter utöva rättigheten honom

likväl icke betagen, då han jämlikt 9 § i förslaget kan förvärva tillstånd här­

till av Konungens befallningshavande. Det lärer ej heller vara förslagets

mening, att lapp, som på grund av ålder eller sjukdom upphört med ren­

skötseln och slagit sig ned såsom fiskare eller backstugusittare, förlorat med­

lemskapet i byn. För att förslagets innebörd fullt tydligt skall framgå har

jag företagit viss jämkning i förevarande punkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4-i.

91

Departements­

chefen.

92

Emellertid finner jag med hänsyn till vad lappfogden i Jämtlands län

upplyst det vara rimligt, att lappar, vilka lämnat renskötseln av annan an­

ledning än ålderdom eller sjukdom, under vissa förutsättningar fortfarande

få tillhöra byn samt åtnjuta därmed följande rättigheter, såsom i fråga om

rätt att hålla obegränsat antal skötesrenar, jakt, fiske m. m. Jag har därför

vidtagit erforderlig ändring i paragrafens andra punkt. Därjämte har jag i

den fjärde punkten, motsvarande punkt 3 i sakkunnigförslaget, infört det av

länsstyrelsen i Jämtlands län föreslagna tillägget. Vad nämnda länsstyrelse i

övrigt anmärkt mot paragrafen finner jag ej böra föranleda ändring i densamma.

Såsom länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit och på sätt uttalats i

motiven, innebär bestämmelsen i första punkten av 8 §, att lapsk tjänare,

som tager tjänst i främmande lappby, ej tillhör denna längre tid än tjänsten

varar. Efter tjänstens upphörande kan han icke hänföras till dem, som inom

lappbyn biträda i renskötsel. För att emellertid denna mening må framstå

tydligare, har jag försett 8 § med tillägg i den av länsstyrelsen förordade

riktningen. Detta tillägg synes emellertid icke, såsom länsstyrelsen ansett,

medföra, att den av länsstyrelsen omförmälda bestämmelsen i 9 § i före­

varande förslag blir överflödig. Därest sistnämnda bestämmelse uteslötes,

kunde möjligen åt 9 § givas den tolkning, att det ålåge jämväl sådan lapsk

tjänare, som önskar återvända till sin hemby efter slutad tjänst i annan by,

att söka tillstånd till hemflyttningen.

Slutligen anser jag, att bland de kategorier, vilka skola anses tillhöra

lappby, bör upptagas jämväl lapp, som enligt 9 § erhållit tillstånd att in­

flytta i byn eller att där driva renskötsel och ännu ej börjat dylik verksamhet.

Tillägg härutinnan har gjorts i tredje punkten.

I syfte att tydligare utmärka, att medlemskap i lappby är en nödvändig

förutsättning ej blott för utövande av rätten att idka renskötsel utan även

för åtnjutande av övriga i lapprivilegiet ingående förmåner, har jag ansett

lämpligt vidtaga en formell jämkning i 2 mom. I

I denna paragraf hava upptagits bestämmelserna i 10 § i den sakkunniges

förslag om att länsstyrelsens tillstånd erfordras för flyttning från en lappby

till annan samt överhuvud för inflyttning till lappby. Paragrafens 1 mom.

första stycket motsvarar 7 § i gällande renbeteslag, varemot bestämmelserna

i övrigt äro nya. Motsvarande bestämmelser återfinnas uti 10 § i F. och S.

Stadgandet är väsentligen en ordningsföreskrift till förekommande av trängsel

och andra olägenheter inom de särskilda lappbyområdena.

Kommittén yttrade i detta ämne:

»Det har på sina håll inträffat, att lappar utan att inhämta tillstånd av

Konungens befallningsliavande flyttat från ett lappbyområde till ett annat

och kvarstannat därstädes till förfång för lapparna å sistnämnda område. I

saknad av annan påföljd för ett dylikt självrådigt förfarande än i bästa fall

böter och då Konungens befallningsliavande icke ägt befogenhet att tvångs­

vis återföra renarna, har detta tillstånd kunnat fortfara under åratal. Kom­

mittén har till undanröjande av ett dylikt uppenbart missförhållande genom

ifrågavarande stadgande utrustat Konungens befallningsliavande med erfor­

derliga tvångsmedel. Motsvarande stadgande återfinnes för övrigt för ett

liknande fall i 43 § 2 mom. andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

93

Såsom förevarande paragraf liksom motsvarande paragraf i lagen om skogs-

renskötsel avfattas, föreligger intet formellt kinder mot att fjällapp må kunna

överflyttas till skogslappby eller skogslapp till fjällappby. Kommittén vill

emellertid i detta sammanhang erinra att, då en ökning av skogsrenskötseln

ur många och nära till hands liggande skäl icke är önskvärd, Konungens

befallningshavande synes böra iakttaga den allra största varsamhet, om fråga

i något undantagsfall skulle uppkomma rörande tillstånd för fjällapp att med

sina renar övergå till skogsrenskötsel.»

Bestämmelserna om befogenhet för länsstyrelsen att ingripa mot lapp,

som utan tillstånd flyttat från en lappby till eu annan, ansågos bland lapparna

i Karesuando socken till en början vara något stränga men medgåvos slutligen

vara både rättvisa och lämpliga. A andra håll hade lapparna icke något att

erinra mot stadgandena utan framliöllo tvärtom, att olovlig flyttning från ett

lappbyområde till ett annat borde på det kraftigaste beivras.

I övriga yttranden yrkades från enstaka håll, att föreläggandet att åter­

flytta borde ske vid verkande vite.

Ben sakkunnige har i vissa hänseenden föreslagit ändringar i kommitténs

förslag och anför till motivering av dessa:

»Uti första stycket av paragrafens första moment hava upptagits bestäm­

melserna i 7 § i 1898 års lag samt motsvarande 10 § 1 mom. i F. och S.

Därjämte hava bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl å det fall, att lapp,

som ej tillhör lappby, vill för utövande av rätt att driva renskötsel inflytta

till lappby. Önskar sådan lapp vinna inträde i lappby, bör detta icke få

ske med mindre Konungens befallningshavande därtill lämnat tillstånd. Det

torde givetvis kunna inträffa, att Konungens befallningshavande med hänsyn

till betesförhållandena finner nödvändigt hänvisa sökanden till annan lappby

än den ansökningen avser. Ämnar sökanden övertaga annans renhjord, torde

han i regel kunna påräkna erhålla tillstånd att inflytta i den by, där renarnas

förre ägare drivit sin hantering.

Uppenbart är, ’ att lapp, vilken antager tjänst inom främmande lappby, i

och med denna tjänsts antagande enligt 8 § är att anse såsom tillhörande

den nya lappbyn och är berättigad att där innehava och sköta egna renar

samt således icke kommer under stadgandet i detta stycke.

Då det emellertid synes skäligen icke heller böra förmenas sådan lapp

att utan särskilt tillstånd återvända till den by, som han ursprungligen till­

hört, har stadgande härom införts i andra stycket av förevarande moment.

Paragrafens andra moment giver Konungens befallningshavande rättighet

att använda tvångsmedel i det fall, att lapp utan vederbörligt tillstånd in­

flyttar till lappby, oavsett om han är medlem av annan lappby eller icke,

och motsvaras av 10 § 2 mom. i F. och S. Det har ansetts obehövligt att

i lagen uppställa såsom förutsättning för tvångsmedels användande, att lappen

underlåter att efterkomma anmaning att bortflytta; sådan anmaning kan

naturligtvis ändock givas, om så anses skäligt. Här avses allenast att an­

visa de tvångsmedel, som Konungens befallningshavande äger använda för

rättelses vinnande.»

I jämförelse med de av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna före­

ligga i förevarande förslag vissa olikheter av formell natur. Rörande ett av

länsstyrelsen i Norrbottens län framställt yrkande om uteslutande av föreskrif­

ten om flyttningsrätt för lapska tjänare får jag hänvisa till vad jag därom

anfört vid behandlingen av 8 §. De föreslagna bestämmelserna torde böra

Kungl. Maj:U proposition nr 43.

Yttranden

över

kommitténs

förslag.

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

io §.

ii *•

Den

sakkunnige.

gälla jämväl för det fall, att en person, som icke förut bedrivit renskötsel

men är därtill berättigad, vill upptaga denna näring. Till förtydligande härav

hava bestämmelserna i viss mån omredigerats.

Första stycket i denna paragraf, som motsvarar 9 § i F. och S., samt 9 §

i den sakkunniges förslag, ansluter sig till stadgandet i 6 § andra stycket i

gällande renbeteslag men har erhållit en avfattning, som medger länssty­

relse att tillmötesgå förekommande behov av att överskrida lappbyområdes

gräns. Enligt vad kommittén vid motsvarande bestämmelser anfört, torde

dylikt medgivande antingen kunna lämnas generellt i byordning, när behovet

är av mera stadigvarande natur, eller ock meddelas för särskilt fall. Med

hänsyn till vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört vid 16 § har jag så­

som andra stycke i denna paragraf infogat föreskrift om befogenhet för läns­

styrelse att använda tvångsåtgärder mot lapp, som olovligen låter sina renar

inkomma på främmande lappbys till gränserna bestämda område.

Denna paragraf, som innehåller föreskrifter om byordning, motsvarar 9 §

i 1898 års lag ävensom F. 55 och 63 §§ samt S. 56 och 64 §§. I fråga om

sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,

hade kommittén under punkt h) föreslagit ett tillägg till nu gällande bestäm­

melser i syfte att öppna en möjlighet att snabbare än nu kan ske handlägga

ärenden, över vilka lapparna skola höras. Enligt detta tillägg skulle byord­

ning innehålla bestämmelse, i vilka fall lappbyn kunde uppdraga åt utsedda

fullmäktige att besluta å lappbyns vägnar.

Ben sakkunnige har i huvudsak upptagit nu gällande bestämmelser jämte

omförmälda tillägg men har ansett sig böra föreslå vissa ändringar. Till

motivering av dessa anför den sakkunnige:

»1 mom. återgiver i huvudsak utan ändring bestämmelserna i kommitté­

förslagen. I det under a) upptagna ämne, varom byordning skall innehålla

föreskrift, inbegripas även flyttningar, som äro nödiga för renbetets beva­

rande och renskötselns ändamålsenliga drivande. Detta synes vara av så­

dan vikt, att uttryckligt stadgande härom ansetts böra upptagas i lagen.

Och har därigenom även givits uttryck åt den av kommittén i F. 15 § med­

delade föreskriften om skyldigheten för fjällappar att företaga de för en god

renskötsels utövande nödiga flyttningar, vilken föreskrift synes hava sin

rätta plats i byordningen. Vidare må anmärkas, att byordning i fråga om

bevakning, varom förmäles under punkt c), synes böra innehålla, att därest

lapp underlåter hålla erforderligt antal dugliga renvaktare, sådana anskaffas

på den tredskandes bekostnad genom lappfogdens eller ordningsmannens

försorg. Vad angår stadgandet under h) rörande utseende av fullmäktige

bär till den av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelsen gjorts det

tillägg, att byordningen jämväl bör innehålla föreskrift om ordningen för full­

mäktiges utseende; bestämmelse i denna viktiga fråga synes icke böra saknas.

Uti 2 mom. har tillagts en särskild erinran därom, att i byordningen ej

må stadgas vite i fall, där ansvar följer enligt lagen. Vid granskning av

en del nu gällande byordningar har befunnits, att förseelse belagts med

straff såväl i byordning som i lagen och att vites- och böteslatituderna icke

sammanfalla. Dylika kollisioner böra givetvis icke få förekomma.

Den såväl i gällande lag som i kommittéförslagen förekommande bestäm­

melsen att i byordning må meddelas föreskrift att vid bestämmande av

94

Kungl. Majits proposition nr d!>.

95

vitesbelopp hänsyn skall tagas till vinst, som den felande må ha dragit av

sin förseelse, har uteslutits i föreliggande förslag. Att hänsyn till sådant

förhållande bör tagas torde följa av allmänna straffmätningsgrunder; i allt

fall lärer en sådan föreskrift ej vara mera behövlig i bvordning än i själva

lagen, där den dock icke upptagits.»

Beträffande förevarande paragraf kan jag ansluta mig till den sakkunniges

förslag.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser motsvarande F. 56 § och

S. 57 §. Från dessa paragrafer föreligger ingen annan skillnad, än att fjäll­

lappby och skogslappby ansetts böra likställas i fråga om länsstyrelsens

befogenhet att förordna landsfiskal till ordförande å de föreskrivna årssam-

manträdena. Tillika har det ansetts böra ankomma å länsstyrelsen att i varje

fall förordna om sådant sammanträde.

Denna paragraf, som handlar om tillsättande av ordningsman samt hans skyl­

digheter m. m., motsvarar 10 § i gällande renbeteslag samt F. 57 § och S. 58 §.

Den i gällande lag förekommande detaljerade uppräkningen av de skyl­

digheter, som åligga ordningsmannen, har av den sakkunnige uteslutits.

Paragrafen har undergått omredigering men överensstämmer i sak med de

av kommittén föreslagna bestämmelserna. Det har utsagts, att valrätt endast

tillkommer de renägande lapparna inom byn, något som kommittén även

torde hava avsett, varjämte uttrycket »laga förfall» ändrats till »giltigt förfall ,

vilket torde riktigare återgiva stadgandets innebörd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt lappfogden därstädes hava vid denna

paragraf anmärkt:

Det hade visat sig, att då ordningsman upphört att vara renskötande,

detta icke medfört goda verkningar. Skulle rösträttsbestämmelsen leda

därtill att icke renskötande lapp utsåges, vore det mindre lyckligt. Även

i övrigt torde det vara lämpligt, att ordningsmannabefattningen med dess

huvudsakliga uppgift att giva större stadga åt renskötseln tillsattes enbart

av de renskötande lapparna. På grund härav tillstyrktes återgång till 1898

års bestämmelser i detta avseende.

Vad sålunda anmärkts finner jag vara befogat. Jag har därför vidtagit

erforderlig ändring i paragrafen. Tillika har jag ansett mig böra göra det

tillägg till stadgandena, att ordningsman icke blott skall hava tjänstemans

skydd utan även skall vara underkastad det ansvar, som i lag stadgas beträf­

fande tjänsteman. Därjämte har paragrafen undergått viss formell jämkning.

Om renlängd.

Förevarande paragraf, som motsvarar 11 § i 1898 års lag, återgiver med vissa

redaktionella jämkningar innehållet uti F. 58 § och S. 59 §.

Till motivering av sistnämnda paragrafer anförde kommittén:

»Jämlikt 58 § i förslaget skall årligen å sammanträde inför lappfogden

upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som har renar inom

lappbyn, ävensom det antal renar en var äger (renlängd). Längden skall

upprättas med ledning av lapparnas uppgifter och sedermera, intill dess ny

längd upprättats, lända till efterrättelse i de fall, då enligt lagen eller by-

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Departements­

chefen.

12

§•

13 §.

Den sak­

kunnige.

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

Departements­

chefen.

D §.

Kommittén.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

T ttrariden

över

kommitténs

förslag.

ordningen lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet

renar, såvida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall

eller av annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Benlängden är att uppfatta såsom en offentlig urkund, vilken i fråga om

den enskildes reninneliav skall äga vitsord, intill dess genom annan bevis­

ning styrkes, att det för honom i längden upptagna renantalet var från

början oriktigt eller väsentligen förändrats sedan längden upprättats.

Angående renlängdens betydelse vill kommittén erinra, att densamma kan

bliva utslagsgivande i många hänseenden. Den ligger sålunda i regel till

grund, då det under tiden mellan de allmänna renräkningarna gäller att

fastställa renantalet i riket eller inom de särskilda lappbyområdena eller å

visst betesland eller för den enskilde renägaren. Härutinnan må särskilt

erinras om stadgandena i 51 § i förslaget, enligt vilka den, som i annat fall

eller i annan ordning än i 47, 48 och 49 §§ avses, håller renar i vård hos

renskötande lapp eller håller renar till större antal under lapps vård än för

honom enligt 47 §2 mom. och 48 § 1 mom. är medgivet, är förfallen till

särskild påföljd. Benlängden kan vidare ytterst tagas i anspråk, då det

gäller att fastställa, i vad mån renskötande lapp i fall, som avses i 16 §

2 och 3 mom. i förslaget, eller eljest, enligt vad därom kan vara stadgat i

byordningen, håller det antal renvaktare, som belöper på hans renantal.

Benlängden kan vidare få särskild betydelse i sådana fall, då jämlikt 39 och

40 §§ i förslaget lapparna åvilande ersättningar för skador genom renar

skola fördelas dem emellan i förhållande till vars och ens renantal. Än

vidare kan renlängden bliva avgörande bland annat å sammanträden med

lapparna, där röstning efter reninnehavet förekommer.

Uppenbart torde vara, att det med hänsyn till den betydelse i bevis­

nings- och andra hänseenden, som i nu anförda och liknande fall tillkommer

renlängden, är av största vikt såväl för det allmänna som ock för lapparna

själva, att längden innehåller fullt tillförlitliga uppgifter om en var person,

som har renar inom lappbyn samt om det antal renar han äger.

En jämförelse mellan det renantal, som för de särskilda lappbyarna ut­

rönts vid den allmänna renräkningen år 1921, och de uppgifter, som härut­

innan lämnats av lapparna till den närmast därförut uppgjorda renlängden,

har givit vid handen, att det av lapparna uppgivna renantalet på sina håll

så avsevärt understigit det vid renräkningen sedermera fastställda antalet,

att lapparnas uppgifter måste antagas hava varit oriktiga. Även enligt vunna

erfarenheter i övrigt hava lapparna visat benägenhet att uppgiva ett lägre

renantal än de i verkligheten äga.

För att i görligaste mån förmå lapparna att i fråga om sitt reninnehav

lämna vederhäftiga uppgifter till renlängden, har kommittén under 58 §

3 mom. föreslagit ett stadgande, enligt vilket lappfogden, om han anser ren­

längden uppenbarligen felaktig i avseende å en eller flera renägares ren­

antal, tillagts befogenhet att hos Konungens befallningshavande påkalla ren­

räknings hållande i nödig omfattning, med skyldighet för lapp, vars ren­

innehav så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att

hans uppgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande, att

vidkännas kostnaden för sådan renräkning.»

Från lapparnas sida förspordes på enstaka håll någon motvilja mot den

extra renräkning, som skulle kunna i visst fall anordnas. Bland det över­

vägande flertalet ansågs emellertid stadgandet i denna del lämpligt och

rättvist.

Lagrådet anmärkte, att den rättsliga betydelse, som skulle tillkomma ren-

Lagrådet.

längd, borde fullt klarläggas. Lagrådet anförde i fråga om kommitténs para­

grafer härutinnan:

»Enligt avfattningen av 1 mom. andra stycket i dessa paragrafer synes

längden, sedan den på föreskrivet sätt kommit till stånd, skola lända till

efterrättelse ntan hänsyn till om den då var riktig eller i större eller mindre

mån felaktig. I motiven förekommer emellertid det däremot stridande

uttalandet, att längdens vitsord kan rubbas genom förebringande av annan

bevisning därom att för enskild reninneliavare i längden upptaget renantal

från början var oriktigt.»

Med anledning av vad lagrådet sålunda anmärkt bär den sakkunnige rörande

stadgandets innebörd framhållit, att en i behörig ordning upprättad ren­

längd måste godtagas såsom riktig och lända till efterrättelse, även om den

kunde befinnas vid upprättandet hava varit i större eller mindre grad felaktig.

Yissa jämkningar hava vidtagits i paragrafens lydelse. Uttrycklig be­

stämmelse har införts om att s. k. tillfällig renräkning enligt 55 § kan

rubba renlängdens beviskraft. I övrigt har jag anslutit mig till den sak­

kunniges förslag.

Om flyttningar.

Denna paragraf i den sakkunniges förslag, vilken motsvarar 5 § 1 stycket

i 1898 års lag, innehåller principerna för flyttningsrätten och återgiver inne­

hållet i 12 § E. och S. med en däri vid lagrådsremissen 1924 på hemställan

av domänstyrelsen företagen ändring. I förevarande förslag har paragrafen

undergått en formell omarbetning.

Stadgandet i denna paragraf om lapparnas skyldighet att vid flyttning

vaka över renarna, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, återfinnes i F.

och S. under avdelningen om renarnas bevakning i 16 § 1 mom. andra stycket.

Kommittén anförde till stöd för dessa bestämmelser:

»Det torde under vissa ogynnsammare förhållanden knappast kunna und­

vikas att, då lapparna med sina renar lämna en viss trakt eller eljest befinna

sig under flyttning, renar lämnas efter. Lapparna böra då vidtaga till buds

stående åtgärder för att uppsöka och till hjorden återföra renarna, som, läm­

nade åt sig själva, kunna anställa avsevärda skador. Det har emellertid visat

sig, att lapparna, även sedan renarnas vistelseort blivit för dem känd, stundom

underlåta att utsända manskap för deras återförande. I saknad av bestämmelser

härom i 1898 års renbeteslag har i vissa fall, där det varit av särskilt intresse

även för det allmänna att renarna återhämtades, staten fått träda emellan så

tillvida, att Konungens befallningshavande för egen del föranstaltat om renar­

nas bortförande från trakten i fråga och av allmänna medel utlagt kostnaderna

härför utan utsikt att kunna återfå dem av vederbörande renägare. I de

flesta fall torde emellertid renarna hava fått kvarstanna å trakten och lätt

nog blivit ett byte för vargar och andra rovdjur.

Då det bör ligga i renägarens eget intresse att icke gå förlustig renarna

och då det tillika måste anses vara hans skyldighet tillse, att renarna icke

vålla skador eller andra olägenheter, har kommittén lagt i lappfogdens hand

att på renägarens bekostnad vidtaga erforderliga åtgärder.

Beträffande detta stadgande erinrade lappfogden i Norrbottens läns norra

distrikt med instämmande av länsstyrelsen i länet, att samma rättighet borde

tillförsäkras lappfogden, även när det gällde renar, som komme från fjällen

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt 3ö haft. (Nr 43.) S30i 27 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

97

Den

sakkunnige.

Departements­

chefen.

i:> §.

^k ; §.

Kommittén.

Yttranden

örer

kommitténs

förslag:.

98

1924 års

förslag.

Den sak­

kunnige.

Yttranden över

den sakkun­

niges förslag.

Departements­

chefen.

17 §.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

ned i skogslandet utan att lapparna vore med eller ville hopsamla och åter­

föra dem. Detta gällde särskilt i sådana fall, då renarna på sin väg nedåt

kunde åstadkomma skada å bofastas hö eller ock komma in på vinterbetes-

landen och förstöra betet för de lappar, som senare på året komme ned

med ordnad hjord. Exempel på en dylik renvandring ned utan att ren­

ägaren varit med förekomme då och då, och särskilt hösten 1923 liade sådant

i ett par fall förekommit. Genom lappfogdens ingripande i dylika fall torde

skadegörelser kunna förhindras eller skadan i allt fall väsentligt minskas.

Länsstyrelsen hemställde därjämte om en föreskrift, att hopsamlingen av

renarna skulle ske genast.

Departementschefen vidtog i anledning av lappfogdens yttrande viss kom­

plettering av stadgandet.

Den salckunnige anförde om ifrågavarande stadgande:

»Det kan ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser av förevarande art hava

sin rätta plats i byordning och ej i lag. På grand av vad kommittén anfört

synes det dock vara önskvärt, att stadgandet inflyter i lagen, särskilt med

hänsyn därtill att lappfogden därigenom utrustas med befogenhet att i

vissa fall vidtaga tvångsåtgärder. Föreskriften att lappfogden, när fråga är

om ett fåtal renar, skall samråda med lapparna, innan han vidtager åtgärder,

har ansetts icke böra kvarstå, då det skulle förorsaka dröjsmål och det

dessutom säkerligen i de flesta fall bleve omöjligt för lappfogden att komma

i förbindelse med lapparna. I förtydligande syfte hava därjämte vissa formella

jämkningar i lagtexten vidtagits.»

Den sakkunnige har ansett, att förevarande stadgande lämpligen hade sin

plats bland bestämmelserna om flyttningar och har därför insatt detsamma

näst efter 15 §.

De lappar i Västerbottens län, som yttrat sig över den sakkunniges för­

slag, hava ansett, att genom 16 § allt för stor makt lagts hos lappfogden.

De önskade, att i paragrafen måtte insättas den bestämmelsen, att lappfogden

skulle i samråd med ordningsmannen eller vederbörande lapp kunna vidtaga

erforderliga åtgärder för djurens återförande till hjorden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har hemställt, att de i paragrafen med­

givna tvångsåtgärderna måtte få komma till användning jämväl i det fall,

att lapp läte sina renar inkomma på annan lappbys till gränserna bestämda

betesområde och icke omedelbart bortförde renarna därifrån.

Då förutsättningen för ett ingripande av lappfogden enligt denna paragraf

är underlåtenhet från lapparnas sida att fullgöra dem åliggande skyldighet

att i det i paragrafen angivna fallet så fort ske kan samla renarna, finner

jag vad lapparna i Västerbottens län anmärkt mot paragrafen icke böra för­

anleda ändring i densamma.

Förande det av länsstyrelsen i Norrbottens län framställda yrkandet har

jag yttrat mig vid 10 §.

Denna paragraf, som avser att säkerställa lapparnas rätt till flyttningsväg,

motsvaras av 5 § andra stycket i 1898 års lag samt 13 § i F. och 13 § 1 mom. i S.

Mot ifrågavarande bestämmelser i kommitténs förslag anfördes från den

bofasta befolkningens sida i Arjeplogs socken, att det torde få anses orimligt,

att t. ex. en hemmansägare ej skulle få uppodla sin egen mark därför att

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

99

odlingen skulle föranleda, att lapparna linge omlägga sin flyttningsväg. Från

Degerfors socken erinrades att, när lapparna toge väg, som korsades av stängsel,

detta utan vidare av dem nedhögges, något som förefölle åtminstone till någon

del kunna undvikas med god vilja och genom avtal med markägaren.

Departementschefen, som på grund av andra anmärkningar i 1924 års för­

slag vidtog vissa ändringar i paragrafen, erinrade i anledning av vad från

den bofasta befolkningens sida anförts om sitt yttrande i frågan om lapparnas

sedvaneområde (refererat vid behandlingen av 2 § i föreliggande förslag)

samt anförde till bemötande av uttalandet från den bofasta befolkningen:

»Påståendet, att stadgandet i paragrafens sista mening skulle hindra en

jordbrukare att uppodla sin egen jord, torde, om man sammanställer det­

samma med vad kommittén i sin motivering anfört, uppenbarligen vila på eu

missuppfattning av stadgandets innebörd. Intet hindrar heller, såsom jag

redan tidigare erinrat, att stängsel uppföres omkring odlingarna, blott

stängslet, där det skulle korsa någon av lapparnas sedvanliga flyttningsvägar,

genom markägarens försorg förses med led, tillräckligt brett att genomsläppa

renhjorden. Lämpligt torde även vara att ledet på något sätt tydligt ut-

märkes. Att skyldighet åligger lapparna att åter stänga ledet efter sig,

torde ligga i öppen dag, liksom även att lapparna icke i andra fall än då

det för renhjordens förflyttning är oundgängligen nödvändigt äger nedriva

stängsel, som kan finnas uppfört i deras flyttningsväg. I vad mån skade-

ståndsskyldighet i dylika fält kan åligga lapparna torde bero av omständig­

heterna.»

Den sakkunnige har vid paragrafens formulering följt 1924 års förslå,

allenast med tillägg, att länsstyrelsen har att meddela tillstånd till

läggning av flyttningsväg.

Enahanda bestämmelser hava i något förändrad form upptagits i före­

varande förslag.

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 43.

1924 års

förslag.

'O

om-

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

is §.

Denna paragraf återgiver utan ändring i sak 12 § första och andra styckena

i 1898 års lag samt 14 § i F. och S. Uti yttranden över kommitténs förslag

yrkades från enstaka håll, att den anmälningsskyldighet, som lapparna enligt

paragrafen hade att fullgöra, då de flyttade utom den socken, där de hade sitt

hemvist, borde fullgöras, innan flyttningen påbörjades. Yad sålunda erinrats

föranledde icke någon ändring i 1924 års förslag eller sakkunnigförslaget.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län hava vid avgivande av

Yttranden

5

ver

yttrande över den sakkunniges förslag framhållit, att underrättelse genom den sakkun-

länskungörelserna knappast torde nå lapparna samt att det därför syntes

lämpligt, att förfarandet kompletterades därmed att ordningsmannen i den

eller de lappbyar, som hade sin flyttningsväg genom platsen ifråga, skulle

personligen underrättas.

Med hänsyn till vad sålunda yttrats har jag försett paragrafen med tillägg

i det angivna hänseendet. Dessutom hava i paragrafen vidtagits vissa jämk­

ningar av redaktionell art.

ni^es forsla^.

Departements­

chefen.

Om renarnas bevakning och om försumlighet i renskötseln.

Under 19 § hava sammanförts vissa av de bestämmelser om renars be­

vakning och försumlighet i renskötseln, som förekomma i 15—IT §§ i F. och S.

19

§.

Bevakning.

Kommittén.

Uti 1898 års lag saknas bestämmelser om renarnas bevakning. Vad

härutinnan skall iakttagas är infört i byordningarna. Vissa regler liava även

utbildats i praxis samt genom lappfogdars och tillsyningsmäns anvisningar

Kommittén hade ansett, att i syfte att hos lapparna inskärpa den synner­

liga vikt och betydelse för renskötseln, som måste tillmätas en god och

omsorgsfull bevakning av renarna, i lagen borde införas särskilda stadgan-

den härom. Därvid borde i lagen endast givas uttryck åt mera principiella

synpunkter, medan detaljföreskrifterna fortfarande skulle hava sin plats i

byordningarna. Kommittén har i detta hänseende såvitt angår fjällrensköt-

seln uttalat bland annat följande:

: Renarna äro, såsom förut framhållits, av naturförhållandena tvingade att

för sitt uppehälle under olika årstider uppsöka skilda trakter, vilka på sina

håll ligga på betydande avstånd ifrån varandra. Avståndet mellan sominar-

ocli vinterbetestrakterna kan där det är som längst uppgå till 25 mil och

däröver. Även då renarna anlänt till sina sommar- eller vinterbetesmarker,

äro de så gott som ständigt i rörelse, beroende av väderleks- och betesför­

hållandena. Renarnas vandringar må tidigare hava bestämts endast av deras

egen instinkt. Numera, då bebyggelsen och odlingen vunnit insteg å ifråga­

varande trakter, har blivit av nöden, att vandringarna för undvikande av

skadegörelse å de bofastas egendom ledas även av lapparnas vilja och att

lapparna, i den mån det står i deras förmåga, alltjämt hava renarna i sin

hand. Den ständiga övervakningen av renarna har fått än mera framträdande

betydelse, sedan renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge trätt i kraft

och konventionens stränga bestämmelser i fråga om renar, som olovligen

inkomma på norskt område, kunna tänkas komma att tillämpas.

Erfarenheten har givit vid handen, att husbonden på sina håll jämte

husfolk stannat på vår- eller höstbeteslanden och där ägnat sig åt höbärgning

för getter med flera kreatur eller åt annat jordbruksarbete. Under tiden

hava renarna, vilka ej sällan betats på långt avstånd därifrån, lämnats utan

personlig tillsyn av husbonden och understundom även utan all bevakning.

Det har ock inträffat, att husbonden jämte hustru och barn även under

vintern stannat a platsen och där ägnat sig åt skötseln av sina kreatur,

medan renarna, som befunnit sig i skogslandet, bevakats i otillräcklig om­

fattning.

På andra håll har förekommit, att husbonden, som tillika brukat hemman

eller annan jordbruksfastighet, väl under vissa tider personligen följt renarna,

men under skördetiden eller andra för jordbruket kritiska tillfällen lämnat

renarna för egen del och i saknad av tillräckligt arbetsfolk måst för jord­

brukets skull medtaga även sina i renskötseln sysselsatta drängar.

Slutligen må i detta sammanhang särskilt framhållas, att renarna, då de

sakna erforderlig tillsyn, icke blott kunna anställa stor förödelse å de bofastas

åkrar och ängar, med ty åtföljande skyldighet för lapparna att betala dryga

ersättningar, utan även vålla oreda och förluster för andra renskötande

lappar, vartill kommer att renägaren för egen del kan genom otillräcklig be­

vakning förlora renar.

Erfarenheten har vidare givit vid handen, att lapparna av

bekvämlighet

eller av andra orsaker på sina håll underlåta att föra renarna till trakter,

där det med hänsyn till årstiden och andra förhållanden ur betessynpunkt

skulle vara lämpligast, och i stället hålla renarna å eu och samma trakt och

därigenom bidraga till att betestillgången å trakten år från år försämras.

Uppenbart är, att det med hänsyn till en jämn återväxt å betesmarkerna

är nödvändigt, att lapparna flytta renarna från trakt till trakt, och lika uppen­

bart torde vara att en husbonde, som är mån om sina renar, måste antingen

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Afaj:ts proposition nr 43.

101

personligen följa dem eller ock föranstalta om och övervaka, att renarna

ständigt hållas under verksam tillsyn. Ansvaret för underlåtenhet i angivna

hänseende måste i första hand åvila husbonden.

Motsvarande bestämmelser i fråga om skogsrenskötseln i kommitténs

förslag innehöllo icke såsom förslaget om fjällrenskötsel något stadgande om

skyldighet för lappen att flytta med renarna. Kommittén anförde härom:

»Skogsrenskötseln drives, med undantag för vissa trakter i de nordligaste

delarna av riket, inom socknar, där odlingen och bebyggelsen vunnit för­

hållandevis stort insteg. Benbetestrakterna ligga följaktligen mer eller min­

dre inkilade mellan odlade marker. Det kan därför knappast undvikas, att

skogsrenarna, då de begiva sig från en betestrakt till eu annan, komma in

på sådana marker. Uppenbart är att, som skogsrenarna i motsats mot

fjällrenarna året om vistas i skogslandet, renarna under sina vandringar, i

synnerhet under våren, sommaren och hösten, lätt åstadkomma skador å

den bofasta befolkningens egendom. Det har emellertid visat sig, att ska­

dorna sommartid bliva mindre, om renarna då äro spridda än om de upp­

träda i samlad hjord. Nu angivna förhållanden i förening med andra om­

ständigheter hava givit anledning till, att för skogsrenarnas skötsel utbildat

sig en mot fjällrenskötseln olika metod. Skogslapparna hålla sålunda som­

martid renarna i regel icke samlade annat än då särskilda omständigheter

påkalla sådant, utan låta renarna gå spridda. Kommittén har ansett sig

böra taga hänsyn till rådande förhållanden och har fördenskull icke ålagt

skogslapparna att i likhet med fjällapparna 'flytta med sina renar’. Kom­

mittén har dock härigenom icke på minsta sätt för skogslapparnas del velat

efterskänka fordran på eu efter omständigheterna lämpad god vård och be­

vakning av renarna, vilket ock i § uttryckligen utsagts. Tydligt är att an­

svaret för renarnas bevakning och vård även här bör i första hand åvila

husbonden.»

"Vid remissen till lagrådet 1924 redogjorde departementschefen för vissa

olikheter mellan fjällrenskötseln och skogsrenskötseln samt framhöll därvid

bland annat:

Under vinterflyttningarna hölles skogsrenhjordarna samlade på samma

vis. som fjällrenhjordarna och fördes i likhet med dem från den ena trakten

till den andra. Sommartiden vore förhållandet i viss mån annorlunda.

Detta sammanhängde med att de renskötande skogslapparna till övervägande

delen vore jordbrukare. De kunde nämligen, om de samtidigt skulle på

behörigt sätt sköta sitt jordbruk, sommartid icke företaga flyttningar till

mera avlägset belägna trakter. Skogslapparna läte under sommaren, sedan

renarna efter återflyttningen från vinterbeteslanden förts till eu viss trakt,

dessa sprida sig och gå spridda fram till hösten med undantag för vissa

tillfällen, såsom för märkning av kalvar, slakt, skiljning och dylikt, då

renarna i görligaste mån hopsamlades i gärden eller på naturliga platser,

som lämpade sig för ändamålet. Bevakningen av renarna, medan de vore

spridda, skedde i främsta rummet på det sätt att lappania i mån av behov

utövade tillsyn över dem å sådana trakter inom betesområdet, som plägade

vara särskilt utsatta för skadegörelser. Anledningen till att renarna under

sommaren hölles spridda vore den erfarenheten att ifrågavarande metod

visat sig vara den mest ändamålsenliga, om man ville förekomma allvarligare

intrång å de bofastas ägor. Metoden tillämpades alltså fullt avsiktligt och

dikterades väsentligen av hänsyn till den bofasta befolkningens intressen.

Den salclcunnige har ansett lämpligast att i lagen allenast giva uttryck

åt den allmänna grundregeln i fråga om bevakningen, att lapparna skola på

1924 ars

lorslag.

Don sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

Påföljd av

försumlighet

i rensklitseln.

Den sak­

kunnige.

Yttrande öyer

den sakkun­

niges förslag.

ett stadigvarande satt och i överensstämmelse med fordringarna på eu god

renskötsel övervaka sina renar. Stadgande liärom har införts i paragra­

fens första stycke. Rörande övriga, av kommittén föreslagna bestämmel­

ser i denna del yttrar den sakkunnige:

»Vad angår stadgandet att husbonden i främsta rummet är ansvarig för re­

narnas bevakning och vård torde detta gälla utan särskilt stadgande. Övriga av

kommittén föreslagna bestämmelser i denna del synas icke hava sådan prin­

cipiell innebörd, att deras upptagande i lagen därigenom kan anses motive­

rat; de innebära allenast antingen eu hänvisning till byordningen eller ock

en erinran, att bestämmelser i vissa hänseenden skola intagas i byord­

ningen. I den mån eu sådan erinran ansetts böra göras, har den intagits

i 11 §. I övrigt hava av kommittén i detta ämne föreslagna bestämmelser

uteslutits.»

Omförmälda bestämmelse i den sakkunniges förslag har med vissa smärre

redaktionella jämkningar upptagits i föreliggande förslag. Att såsom kom­

mittén föreslagit i lagen giva mera detaljerade bestämmelser rörande renar­

nas bevakning synes mig icke lämpligt.

Uti andra stycket av förevarande paragraf stadgas om påföljderna av

försumlighet i renskötseln. Detta stadgande, som motsvarar 17 § i F. och

S., innefattar en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det avser bland

annat, att länsstyrelse i vissa fall skall kunna fråntaga lapp rätten att driva

renskötsel.

Rörande bestämmelserna i detta ämne anför den sakkunnige:

»Från vederbörande myndigheter i de två nordligaste länen har vid olika

tillfällen framhållits nödvändigheten a»' att verksammare bestämmelser än

de av kommittén föreslagna borde givas i fråga om försumliga ren vårdare.

Det framliålles särskilt, att de föreskrivna varningarna vore verkningslösa,

samt att den såsom nästa och sista påföljd stadgade förlusten av rätten att

vidare driva renskötsel, vilken visserligen vore sträng nog, i synnerligen

många fall icke lämpade sig att använda. Det förelåge därför behov av att

såsom mellanliggande led anvisades andra åtgärder, som bättre lämpade sig

efter de i särskilda fall föreliggande faktiska förhållandena och tillika med­

förde erforderlig effektivitet. Med beaktande härav har i förevarande stycke

stadgats till en början, att lapp må kunna varnas även om försumligheten

icke är grov, blott därigenom skadegörelse eller andra olägenheter upp­

stått. Vidare har föreskrivits, att, om den försumlige icke låter sig därav

rättas eller försumligheten är av svårare beskaffenhet, Konungens befall-

ningshavande kan antingen föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande

av bättre bevakning av renarna eller förordna, att renarna skola för viss

tid eller tillsvidare överlämnas till vård åt annan renskötande lapp eller

att renantalet skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slak­

tade, eller ock förklara den försumlige förlustig rätten att vidare driva ren­

skötsel. Det har ansetts nödigt stadga, att Konungens befallningshavande

skall äga meddela närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna

åtgärder och i samband därmed förelägga vite och i händelse av tredska ut­

döma vite.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget

beträffande ifrågavarande stadgande anfört:

Såsom den yttersta utvägen mot försumlig lapp upptoge 19 § i den sak­

kunniges förslag, att den försumlige förklarades förlustig rätten att vidare

102

Kungl. Majtts proj)osition nr 4f>.

103

driva renskötsel. En jämförelse med 1 § syntes föranleda, att barn till en

sådan lapp eller lians liustru skulle fortfarande äga rätt att driva ren­

skötsel, om de icke själva förklarats rätten förlustiga. Da fadern varit för­

sumlig i vården av egna renar, borde lian uppenbarligen icke heller få inne­

hava skötesrenar. Om hustrun och barnen icke kunde omhändertaga sina

renar, måste de således lämna dem i vård lios andra. De syntes emellertid

i motsats mot den försumlige familjefadern på grund av 8 § allenast äga

rätt till det antal skötesrenar, som angåves i 50 § 2 mom.

På grund av den av mig vidtagna ändringen i 8

§ kommer försumlig

Bepanomei.ts-

lapp, som förklarats förlustig rätten att vidare vara renskötare, fortfarande

att tillhöra lappbyn, till dess han stadigvarande ägnar sig åt yrke, som icke

har med renskötsel att skaffa. Härav följer, att även hustru och hemma­

varande barn till sådan lapp tillhöra lappbyn och jämlikt 50 ^ 1 mom. äro

berättigade att hålla skötesrenar utan inskränkning till visst antal. Till

utmärkande av att en sådan förklaring som nyss sagts endast innebär hin­

der att vara renskötare och icke att utöva andra med lapprivilegiet förenade

förmåner har viss jämkning gjorts i stadgandets ordalydelse.

Om förvildade renar.

I 20 §, som avser åtgärder för utrotande av7 förvildade renar, hava utan 2W §.

ändring i sak upptagits bestämmelserna i 2 § andra stycket i gällande lag.

motsvarande 18 § i E. och S. Med förvildade renar avses i stadgandet föi-

vildade tamrenar och deras avkomma, d. v. s. renar, som kommit ur sin

ägares hand och förty i allmänhet icke kunnat på föreskrivet sätt märkas.

Beträffande egentliga vildrenar gäller vad därom är stadgat i gällande

jaktförfattningar. Dylika renar lära numera icke förekomma i riket, men

väl i Norge och annorstädes.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anföra i anledning av dessa

bestämmelser, att då enligt förslaget länsstyrelse erhållit befogenhet att i

åtskilliga, mera ömtåliga fall besluta angående nedslaktning av7 renar, det

förefölle, som om jämväl den i 20 § avsedda beslutanderätten kunde över­

lämnas åt länsstyrelsen.

Vad länsstyrelserna sålunda anmärkt finner jag befogat. Jag har därför

Bepartemeuts-

vidtagit erforderlig ändring i paragrafen. I densamma har vidare intagits

föreskrift om användningen av behållna värdet av dödade förvildade renar.

Därjämte har paragrafen undergått viss redaktionell jämkning.

Om lapparnas bostäder in. in. samt om odlingar.

I denna paragraf hava sammanförts stadganden om lapps rätt att upp- il §.

föra kåta och bod; föreskrifterna om stuga och därmed jämförlig bostads­

byggnad hava upptagits i 22 §. Bestämmelserna i förevarande paragraf, var­

till motsvarighet saknas i 1898 års lag, motsvaras av de i 19 och 20 §§ F.

och S. upptagna stadgandena i detta ämne.

Kommittén hade i huvudsak föreslagit likalydande bestämmelser i fråga

Kommittén.

om fjällapps och skogslapps rätt att uppföra kåta och bod; dock hade för

skogslapparnas del föreskrivits, att fast kåta och bod icke finge uppföras

å enskild tillhörig utmark annat än efter särskild anvisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

104

Den

sakkunnige.

Yttrande över

den sakkun­

niges förslag.

Departements­

chefen.

Yttrande

över kom­

mitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den sak­

kunnige.

I förhållande till de av kommittén föreslagna bestämmelserna företer den

sakkunniges förslag olikhet såtillvida, att fjäll- och skogslappar ansetts böra

likställas i fråga om rättigheten att uppföra fast kåta eller bod. Härigenom

har beträffande fjällapparna rättigheten att nedom odlingsgränsen uppföra

fast kåta och bod å enskild eller därmed likställd mark inskränkts, så att

de endast efter anvisning äro berättigade härtill, under det att beträffande

motsvarande rättighet för skogslapparna ovan odlingsgränsen villkoret om

anvisning uteslutits. Då fjällapparnas vistande nedom odlingsgränsen och

skogslapparnas vistande ovan samma gräns i regel endast är tillfälligt, torde

ändringen sakna större praktisk betydelse, men genom densamma har vun­

nits, att enhetliga bestämmelser kunnat givas för fjäll- och skogslappar i

förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i anledning av den i paragrafen från

kommitténs förslag upptagna definitionen å kåta anmärkt, att för avstyrande

av de olämpliga avarterna av fasta kåtor med järnspis jämte den lapska eld­

staden (aran) och lucka för rökhålets tillstängande borde föreskrivas, att

kåta skall vara försedd uteslutande med aran.

Yad länsstyrelsen sålunda hemställt synes mig icke böra föranleda ändring

av ifrågavarande stadgande, mot vilket anmärkning förut icke framkommit.

Emellertid hava bestämmelserna i denna paragraf undergått ändringar av

redaktionell natur.

Med anledning av den enligt kommitténs förslag förefintliga olikheten i

nu förevarande hänseende mellan kronomark och enskild mark erinrade

kammarkollegium, att, såvitt kollegium kunnat finna, i kommittéförslagen med

beteckningen kronomark avsåges mark under kronans omedelbara disposi­

tion, samt att det till undvikande av missförstånd syntes böra stadgas, att

i allt, varom lagarna innehölle bestämmelser, med enskild mark skulle lik­

ställas sådan kronomark, som innehades under stadgad åborätt eller dispo­

nerades såsom ecklesiastikt boställe.

Omförmälda erinran föranledde viss jämkning i avfattningen av åtskilliga

bestämmelser i 1924 års förslag, vilken jämkning avsåg att bringa bestäm­

melserna i närmare överensstämmelse med vad kommittén hade åsyftat,

då den skilt mellan enskild mark och kronans mark. I det remitterade

förslaget likställdes med enskild mark dels kommun tillhörig mark dels ock

kronohemman och krononybyggen under åborätt samt boställen. Däremot

hade i sistnämnda förslag med kronomark under kronans omedelbara dispo­

sition likställts vissa allmänningsskogar utom i fråga om rätt för ] app att

uppföra stuga eller att upptaga odling eller hålla getter.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anför den sakkunnige:

»I de tidigare förslagen torde alltså hava avsetts att uti vissa hänseenden

med enskild mark likställa sådan kronomark, som icke står under kronans

omedelbara disposition, eu ståndpunkt som ansetts böra intagas jämväl i

förevarande förslag. Vid sådant förhållande torde det emellertid vara lämp­

ligt att även i lagtexten införa uttrycken mark, som står, respektive icke

står, under kronans omedelbara disposition. En uppräkning i lagtexten av

de särskilda slag av kamerala enheter, som avses skola falla under nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

105

uttryck, synes böra undvikas bland annat av det skäl, att nya former för

upplåtelse av kronojord kunna i framtiden införas, varigenom även nya be­

teckningar å den upplåtna jorden kunna uppstå. I detta sammanhang må

ock erinras därom att lagrådet ansett det vara föremål för tvekan, huru­

vida de i de tidigare förslagen förekommande kamerala beteckningarna vore

tydliga och tillfredsställande.

Uttrycket 'mark under kronans omedelbara disposition’ i förevarande

förslag må ej förväxlas med uttrycket kronoegendomar under allmän dis­

position', vilket sistnämnda uttryck är en speciell kameral jordredovisnings-

term (se kung. den 28 januari 1870). Till egendom under kronans omedel­

bara disposition torde å de trakter, varom här är fråga, för närvarande böra

hänföras dels upplåtna krononybyggen innan odlingsskyldigheten fullgjorts,

dels skogstorp, upplåtna antingen jämlikt Kungl. kungörelsen den 27 maj

1904 angående upplåtande av odlingsiägenheter å kronoparker i A Österbottens

och Norrbottens län, eller ock enligt tidigare i samma ämne meddelade före­

skrifter, dels odlingsiägenheter, varom förmäles i Kungl. kungörelsen den

18 juni 1909 angående upplåtande av odlingsiägenheter å kronoparker och

överloppsmarker i de sex nordligaste länen, dels övriga utarrenderade kro­

nans fastigheter dels ock kronoparker och överloppsmarker. Under kronans

omedelbara disposition stå däremot icke krononybyggen efter det odlings­

skyldigheten fullgjorts; för dessa torde gälla bestämmelserna om stadgad

åborätt. Ej heller räknas såsom stående under kronans omedelbara disposi­

tion övriga fastigheter, som innehavas med stadgad åborätt, mark, som upp­

låtits med åborätt enligt lagen den 4 juni 1926, eller boställen, som icke

indragits till kronan. De i förevarande förslag på ett flertal ställen före­

kommande uttrycken mark, som står, respektive ej står, under kronans

omedelbara disposition’, avses alltså skola hava ovan angivna innebörd.»

Kammarkollegium, har i anledning av nyss anförda uttalanden av den sak­

kunnige anmärkt:

»Med uttalandet i motiven att bland egendomar under kronans omedel;

bara disposition hörde 'krononybyggen innan odlingsskyldigheten fullgjorts

torde hava avsetts krononybyggen, med avseende å vilka odlings- och ny­

byggnadsskyldighet blivit eftersatt och på den grund återfallit till kronans

fria disposition. Då krononybyggen innehades under stadgad åborätt jäm­

väl under tiden för odlingsskyldighetens fullgörande och denna åborätt icke

kunde av kronan återtagas i annan ordning än efter laga dom, torde jämväl

vara i viss mån vilseledande att, såsom skett i motiven, bland fastigheter,

vilka icke stå under kronans omedelbara disposition, såsom en särskild kate­

gori upptaga 'krononybyggen efter det odlingsskyldigheten fullgjorts’. För­

hållandet vore, såsom nyss nämnts, att alla krononybyggen, intill dess åbon

i laga ordning förklarats besittningsrätten förlustig, innehades under stad­

gad åborätt och följaktligen vore undandragna kronans fria disposition.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anmärkt, att då den i motiven bestämda

innebörden av uttrycket »kronomark, som ej står under kronans omedelbara

disposition», icke vore självfallen och under alla omständigheter icke känd

för lapparna, det syntes önskvärt, att eu tolkning av uttrycket gåves i lagen.

Såsom kammarkollegium anfört, böra till det i lagförslaget förekommande

uttrycket kronomark under kronans omedelbara disposition ej hänföras krono-

nybyggen, med mindre åbon i laga ordning förklarats förlustig besittnings­

rätten. Något förtydligande härutinnan synes ej erforderligt.

Yad angår den av nyssnämnda länsstyrelse framställda anmärkningen, finner

Kungl. Maj:ts propositioti nr 43.

Yttranden över

den sakkun­

niges förslag.

Departements-

chefen.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

jag i likliet med den sakkunnige det böra undvikas att i lagtexten uppräkna de

egendomar, vilka liöra till den ena eller andra av ifrågavarande kategorier.

Ett sådant uppräknande kan ju uppenbarligen endast hänföra sig till nu­

varande förhållanden, men härigenom vore det syfte, man sökt vinna genom

införande av dessa uttryck i lagtexten, förfelat. Några svårigheter för lap-

jaarna synas i praktiken icke behöva befaras, då de naturligen kunna hos lapp­

fogden erhålla upplysning om vilka rättigheter tillkomma dem å de särskilda

fastigheterna inom de områden, där de äga uppehålla sig med sina renar.

Jag finner alltså vad länsstyrelsen i detta hänseende anfört icke böra föran­

leda ändring i de föreslagna bestämmelserna.

22 §.

Denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande rätt, reglerar de

renskötande lapparnas rätt att uppföra stuga eller därmed jämförlig bostads­

byggnad. Paragrafen upptager med vissa redaktionella jämkningar bestäm­

melserna i 21 § E. och S.

^{Propositionen} Frågan om befogenheten av lapparnas anspråk på bekvämare bostäder

samt om lämpligheten överhuvud att utöva renskötsel från annan bostad än

kåta har varit föremål för prövning i samband med de förslag till ändringar i

1898 års renbeteslag, som genom proposition förelädes 1917 års riksdag.

Vid propositionens framläggande anförde föredragande departementschefen:

»En fråga, som otvivelaktigt påkallar lagstiftningens snara ingripande, är

spörsmålet om lappars rätt att bosätta sig å kronans mark i trakter, som

äro avsedda för renskötsel. Renbeteslagen innehåller ej några bestämmelser

i detta avseende. Man har någon gång sökt göra gällande, att det i 1 § 3

mom. förekommande stadgandet om rätt för lapparna att å trakter, där de

äga uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till under­

håll för sig och djuren skulle medföra rätt för dem att slå sig ned såsom

bofasta. Ett dylikt påstående är emellertid ohållbart. Lagens ordalag be­

rättiga ingalunda den antydda tolkningen, och densamma skulle i sina kon­

sekvenser leda till sådana uppenbara orimligheter som att lapparna kunde

egenmäktigt upptaga lägenheter å enskild mark eller å kronomark i åtskilliga

trakter utanför lappmarkerna och de jämtländska renbetesfjällen. Vid samman­

ställande av renbeteslagens bestämmelser visar det sig för övrigt tämligen

uppenbart, att lagen i sin nuvarande avfattning i det hela icke avser något

annat än att o reglera lapparnas renbetesrätt och därmed sammanhängande för­

hållanden. A lappar, som icke äro renskötande, kunna dess nuvarande be­

stämmelser — med undantag för en särskild föreskrift om sådana lappars

rätt att lämna renar i vård hos andra lappar — över huvud icke anses till­

lämpliga, och å de renskötande icke i vidare mån än så vitt fråga är om

deras renskötsel; och då denna näring, långt ifrån att betinga bosättning,

tvärtom endast med svårighet kan utövas av den, som antager de bofastas

levnadsvanor, lärer någon rätt att för bosättning taga i anspråk mark inom

renbetestrakterna icke kunna härledas ur det omförmälda stadgandet om

rätt till land och vatten.

Icke heller torde, såsom stundom ifrågasatts, någon rätt till bosättning

kunna grundas på den i renbeteslagens 3 § givna bestämmelsen om rätt för

lapparna att i lappmarkerna och å renbetesfjällen tillgodogöra sig virke för

uppförande eller ombyggnad av bostad. Godkännes riktigheten av vad nyss

anrorts i avseencie a r § o mom., larer uet vara uppenoart, att i o § ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

107

åsyftas andra bostäder än sådana fasta eller flyttbara kåtor, som lapparna

av ålder plägat uppföra i trakter, där de tillfälligtvis eller för längre tid

uppehållit sig med renar. Riktigheten av eu dylik tolkning av 3 § framgår

även av motiven till motsvarande stadganden i den tidigare, år 1886 ut­

färdade renbeteslagen, i vilka motiv bland annat hänvisas till den för lapparnas

skogsfångsrättigheter grundläggande, fortfarande gällande bestämmelsen i

1873 års avvittringsstadga, att lapparna äga till hushållsbehov använda

skogen ’i den mån för betesrättens utövande är nödigt’, likasom ock det i

4 § av gällande renbeteslag givna förbud mot bortförande av virke, som

lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor, stängsel eller annat var­

aktigt bruk, utvisar, att andra bostäder än kåtor ej äro i lagen åsyftade.

Man har även hört påstås, att de inrymningar i särskilda fjällområden,

som i äldre tid plägat av Kungl. Maj:ts befallningskavande beviljas ren-

skötande lappar, skulle medföra rätt till bosättning inom sålunda anvisat

område. Icke heller detta påstående lärer kunna upprätthållas. Ifrågavarande

inrymningar hava i allmänhet ej åsyftat annat än att inom de särskilda

lappbyarna åvägabringa fördelning av renbetet mellan lapparna. Aven om

inrymningshandlingarna stundom erhållit en något vidsträcktare innebörd,

kunna de i allt fall numera icke medföra något slags rätt att sätta sig i

besittning av jord. Möjligheten att meddela inrymning upphörde nämligen

vid ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag, vilken innebar, att det för varje

lappby bestämda betesområde skulle anses samfällt för alla till byn hörande

lappar. Sedermera har visserligen genom 1898 års lag (9 §) fördelning av

sommarbetet inom lappby åter möjliggjorts och å vissa trakter jämväl

blivit genomförd; men det står utom allt tvivel, att sålunda tillkommen för­

delning icke grundlägger någon för viss tid eller för all framtid gällande

rättighet till visst område, ävensom att fråga ej är om annat än rätt till ren­

betes tillgodogörande och det nyttjande av mark. som därmed enligt lagen

sammanhänger.

Ehuru gällande lagbestämmelser sålunda ej kunna anses för lappbefolk­

ningen medföra någon rätt att bosätta sig å kronomark, har det i ganska

stor utsträckning förekommit, att lappar utan särskilt tillstånd slagit sig

ned å dylik mark. Sedan gammalt har det varit vanligt, att lappar, som i

följd av ålder eller sjukdom ej kunnat medfölja på flyttningarna, tagit stadig­

varande uppehåll vid något fiskevatten eller å annan lämplig plats och där

uppfört torvkåtor eller, särskilt i senare tider, bostadshus. Hiir hava de

livnärt sig, förutom med avkastningen av renar, vilka de tilläventyrs haft i

behåll och överlämnat i andra lappars vård, huvudsakligen med fiske och

jakt. Ofta har även förekommit, att nomadlappar, som av en eller annan

anledning, såsom dåliga betesår, rovdjurs härjningar eller sjukdomar hos

renarna, förlorat dessa eller som, ehuru ännu kraftiga, tröttnat på nomad­

livet, på liknande sätt skaffat sig fast bostad. Slutligen har det, framför

allt på senare tider, inträffat, att lappar för sig eller medlemmar av sin familj

uppfört fasta bostäder å kronomark utan att likväl därför uppgiva ren­

skötseln.

Bosättningar av här åsyftade slag förekomma i avsevärt antal såväl i lapp­

markerna som å vissa av de jämtländska renbetesfjällen. De upptagna lägen­

heterna äro av tämligen olikartad beskaffenhet. Mången gång bestå de ej

av annat än bostad. Vanligen förekomma dock även byggnader för eu mer

eller mindre primitiv skötsel av husdjur, stundom allenast getter men i

många fall även en eller annan ko, vilka djur då beta å kronomarken samt

i övrigt födas med foder, som där skördas. I en del fall hava lägenheterna

utvecklat sig till verkliga jordbruksfastigheter med odlad mark samt ett

flertal nötkreatur ävensom dragare.

108

Åtskilliga, dylika lägenheter hava på senaste tid blivit legaliserade. Detta

har skett dds. med tillämpning av vad kungörelsen den 5 juni 1909 inne­

fattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen i Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker innehåller om utläggande i samband med av-

vittring av mark till s. k. inhysningslägenheter och dels

pa

grund av kun­

görelsen den 3 juni 1915, som lämnar Öppet åt Kungl. Maj:t att, när synner­

liga skäl förekomma, upplåta nyttjanderätt till mark ovan den i lappmarkerna

uppdragna s. k. odlingsgränsen. Ett avsevärt antal innehavare av olagligen

tillkomna lägenheter — såväl lappar som andra — har på detta sätt fått

sin ställning ordnad, något som påkallats av en naturlig billighet mot per­

soner, vilka man opåtalt låtit slå sig ned och längre tid kvarsitta å krono-

m arken.

I samband med nämnda båda författningars tillkomst har emellertid be­

stämt uttalats, att några nya olaga bosättningar icke kunde tolereras. Fast-

hålles detta och erkännes tillika riktigheten" av vad här förut anförts emot

påståendena om lappars särskilda rättigheter i fråga om bosättning, skulle

alltså för framtiden gälla, att lappar likasom andra personer endast på grund

av Kungl. Maj:ts särskilda medgivande skulle få slå, sig ned å odisponerad

kronomark i lappmarkernas fjälltrakter eller de jämtländska renbetesfjällen.

Någon anledning synes . ej heller föreligga att medgiva lappar rätt att

utan all kontroll bosätta sig å kronomark. Tvärtom torde det såväl i lap­

parnas eget intresse som ur den övriga fjällbefolkningens synpunkt vara

synnerligen angeläget, att kontroll utövas över lapparnas bosättning å dylik

mark. Det förhållande att lapparna, så vitt känt är, utgjort de nordligare

fjälltrakternas ursprungliga befolkning, kan ingalunda, såsom man stundom

velat göra gällande, lämna stöd för något anspråk från lapparnas sida att

efter eget skön få slå under sig kronojord. För den renskötande lappbefolk­

ningen kan det ej heller vara till gagn, att enskilda lappar efter sitt fria

skön upptaga, nya lägenheter i trakter, som eljest av hänsyn till renskötseln

ansetts böra i det längsta undantagas från bosättning. Det behöver ej när­

mare utvecklas, vilka, svårigheter ett urskillningslöst upptagande av nya

lägenheter i de egentliga renbetestrakterna kan medföra för renskötseln. Det

torde vara tillfyllest att erinra om de kostnader statsmakterna tid efter

annan fått ikläda sig för att i denna närings intresse återförvärva åt kronan

områden, som av enskilda med eller utan tillstånd intagits å kronomarker.

Väl utvisar erfarenheten, att bofasta personer av lapsk härkomst i allmän­

het äro mera än andra bofasta benägna för tillmötesgående mot nomaderna.

Men även lägenheter, som bebos av lappar, hava mången gång visat sig giva

upphov till svårigheter för renskötseln. Med tiden inträffar dessutom 'ofta

nog, att dylika lägenheter komma ur sina lapska innehavares hand och

övergå till personer, som ej av rashänsyn manas till särskilt överseende i

fråga om skador av renar.

Beträffande åter frågan om möjlighet att i laga ordning erhålla upplåtelse

av kronomark torde lapparnas säregna förhållanden påkalla närmare över­

vägande. Man torde i detta avseende böra skilja mellan renskötande lappar

och sådana, som övergivit eller ämna övergiva renskötseln, och inom den

senare gruppen ägna särskild uppmärksamhet åt dem, som av ålder eller

sjuklighet hindras att fortsätta nomadlivet.

Vad då först beträffar lappar, som idka renskötsel och vilja därmed fort­

fara, finnes ingen anledning för staten att genom upplåtande av jord under­

lätta dessas bosättning. För envar, som känner förhållandena och söker

opartiskt bedöma dem, borde det stå klart, att i vårt land renskötsel i all­

mänhet ej kan utan stora olägenheter förenas med bofast levnadssätt. Ren-

skötselns naturliga förutsättningar äro hos oss av den art, att renarna i all-

Kungl. Majds proposition nr 43.

109

mänhet måste företaga längre vandringar, varunder de. sä framt näringen

ej skall råka på förfall och medföra allvarliga konflikter med jordbruket,

måste åtföljas av sina vaktare. Detta bekräftas i stort sett av hittills vun­

nen erfarenhet. I samma mån renskötande lappar börjat sia sig ned såsom

bofasta men likväl fortsatt att omhänderliava renar, har renskötseln i regel

alltmera urartat och förhållandet till den jordbrukande befolkningen försäm­

rats. Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta avseende renskötseln i Väs­

terbottens län. Sedan åtskilliga år tillbaka har bland länets fjällappar före­

kommit en stark tendens att i större eller mindre utsträckning antaga de

bofastas levnadsvanor utan att dock därför uppgiva renskötseln. I eu del

fall har detta tillgått så, att eu renskötande lapp inköpt eu redan anlagd

gård — hemman, nybygge eller lägenhet — samt där satt sig ner såsom

jordbrukare men likväl behållit sina renar och låtit dem huvudsakligen skö­

tas av familjemedlemmar eller tjänare. Detta är emellertid ej den vanliga

formen för bosättning. Oftare har denna tillgått så, att i trakt, där eu no­

madfamilj plägat längsta tiden uppehålla sig med renarna, på kronomark

uppförts ett boningshus avsett för en del av familjens medlemmar, vilka

sedermera ej åtföljt hjorden. I flertalet dylika fall har sedermera anlagts

ladugård för en eller annan ko. Från början har det vanligen varit endast

de kvinnliga eller äldre manliga familjemedlemmarna, som sålunda slagit sig

ned och övergivit arbetet med renskötseln. Mången gång har emellertid

själva husbonden varit en av dem, som stannat, och i andra fall har han

längre fram slutit sig till dessa. De naturliga följderna av denna utveck­

ling hava ej uteblivit. Genom bosättningen har det redan förut i förhållande

till renantalat alltför ringa antalet skötare ytterligare minskats, och bevak­

ningen av hjordarna har i följd därav blivit allt mindre tillfredsställande,

framför allt i sådana fall, där husbonden själv avhållit sig från deltagande

i renskötseln. Bevakningens bristfällighet har på vissa håll föranlett de

särskilda hjordarnas mer eller mindre konstanta sammanblandning i jätte-

lijordar, som ej kunnat göras till föremål för nämnvärd bevakning. Detta

har lett till stort förfång såväl för skötsamma renägare — särskilt de

mindre förmögna — som för den bofasta befolkningen samt på såväl ena

som andra hållet framkallat missnöje. I viss mån likartade iiro förhållandena

även å andra trakter, där lappar sökt förena renskötseln med bofast levnads­

sätt. Särskilt må i detta avseende nämnas vissa trakter i Jämtlands län

samt eu del av skogslappar bebodda områden i Norrbottens län.

Av det anförda torde framgå, att staten saknar anledning att förlijälpa

renskötande lappar till bosättning. Snarare kan det ifrågasättas, huruvida

man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra föreningen av renskötsel

och levnadssätt såsom bofast. Måhända måste statsmakterna också, om ren-

skötseln skall kunna upprätthållas, förr eller senare slå in på eu dylik väg.

Att omedelbart beträda densamma skulle emellertid leda till blottställande

av ett avsevärt antal lappar. Särskilt gäller detta om skogslapparna, vilka

ofta äro för sin utkomst beroende av det primitiva jordbruk de idka vid

sidan av renskötsel och för övrigt synas sakna förmåga att återgå till för­

fädernas levnadssätt i kåtor. Även i fråga om en del bofasta men ren­

skötande lappar i Jämtlands län torde man tyvärr hava att utgå från, att de

ej äga förmåga att återgå till verkligt nomadliv. I samband med den all­

männa revisionen av renbeteslagstiftningen, som, på sätt redan antytts, snart

måste komma till stånd, torde man komma att taga under närmare över­

vägande det invecklade och ömtåliga spörsmålet om inskränkningar i bofasta

lappars rätt att driva renskötsel; men till dess synes man böra stanna vid

att i allmänhet förebygga renskötande lappars bosättning å kronomark. >

Kunr/l. Alaj:ts proposition nr do.

no

I enlighet med den uppfattning i frågan, som kommit till uttryck i pro­

positionen, föreslogos åtskilliga förändringar i renbeteslagen. Bland annat

föreslogs att till vad i 1 § 3 mom. stadgades om lapparnas rätt att till

underhåll för sig och renarna begagna land och vatten foga det förtydligande

tillägget, att de icke på grund av nämnda stadgande ägde uppföra bostads­

hus. I sammanhang därmed föreslogs även sådan jämkning i 3 §, att därav

med full tydlighet skulle framgå, att virke ej i något fall finge av lapparna

tagas i anspråk för uppförande av annat slags bostad än kåta. Därjämte

upptogos bland övergångsbestämmelserna särskilda stadganden med avseende

å redan befintliga bosättningar.

fjagutskottets majoritet biträdde propositionen i förevarande delar. Ett

flertal reservanter inom utskottet företrädde emellertid en avvikande mening.

Reservanterna anförde bl. a. följande:

»Uti propositionen utlägges, hurusom enligt gällande lag lapparna icke haft

någon rätt att begagna de åt dem upplåtna områdena för uppförande av

bostadshus. Rätta förhållandet är väl emellertid, att lagstiftaren ej alls

reflekterat på dessa förhållanden. Lagen är uppbyggd på nomadlivets gamla

bruk och plägseder. Därefter kom småningom en ny tid, som liöjde levnads-

anspråken betydligt för svenskarna och då tydligen ej kunde undgå att även

hos lapparna skapa nya behov. Det första och grundläggande av dessa nya

krav var längtan efter en ordentlig, människovärdig bostad, där de små

barnen kunde ha skydd, där hustrun kunde föda barnen och där familjen i

sin helhet kunde finna någon trevnad och en varaktig stad. Med andra

ord den nya tiden har hos Jämtlands, Västerbottens och de sydligast

vistande norrbottenslapparna inplantat begreppet hem. Detta nya behov

ha lapparna självfallet ansett sig berättigade att tillgodose och myndig­

heterna hava ej ingripit häremot, vartill de i själva verket ii ven saknat

uttryckligt stöd i lag.

Hur bör nu lagstiftningen ställa sig till en sådan företeelse? Bör den

såsom propositionen, föregången av administrativa förberedelser, sökt göra,

återföra utvecklingen till vad i forna tider gällt? Eller bör lagstiftningen

sanktionera den uppkomna seden och från denna utgångspunkt söka ordna

renskötseln på ett i alla fall förståndigt sätt.

För vår del tveka vi icke i valet. Är det möjligt och är det riktigt att

vrida utvecklingen tillbaka på föreslaget sätt? Vi tro det icke. Endast ett

naturhistoriskt museiintresse kan försvara en sådan utväg. Lappfolket har

rättighet att lika val som de svenske sträva fram till en människovärdigare

tillvaro och ingen lagstiftning lärer i längden kunna förhindra det. Även om

lagens hand förmår efter nuvarande innehavares och hans hustrus livstid

avhysa familjen från boningshusen, kan man med sannolikhet antaga att

deras barn, vanda vid eu bättre bostad, skola finna det rättvist och tilltalande

att förflytta sig till primitivare bostadsförhållanden? Säkerligen icke.

Enligt propositionen (sid. 78) har förslaget i denna punkt också rönt

motstånd från lapparna i Västerbottens län och flertalet lappar i Jämtlands

län’. Jämväl lapparna i de sydligaste lappmarkssocknarna i Norrbottens län

hava i allmänhet gjort invändningar’. Älla dessa lappar, heter det i redo­

görelsen, hemställa om rätt att få uppföra ej allenast kåtor utan även bostads­

hus å sina renbetesland ; några önska rätten utvidgad till ladugårdsbyggnader

och gethus. Från övriga Norrbottenslappars och vissa Jämtlandslappars sida

har åter framhållits att renskötseln vore oförenlig med stugubyggnader, enär

lapparna måste flytta med sina renar.

Då propositionen nu slutligen tar ståndpunkt i frågan, åberopas (sid. 82)

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

in

att förslaget tillstyrkts av alla börda myndigheter och ej heller föranlett

erinringar från lapparna inom de nordligaste lappmarks socknarna, dar som

bekant renskötseln står högst’, samt att 'tydligt torde i själva verket vara,

att fast bostad i allmänhet icke låter förena sig med en god ren vård’. Yad

myndigheterna angår hava de i god tro tillstyrkt även tidigare kommitté­

förslag, som sedan visat sig olämpliga. De Norrbottenslappar, som ännu

leva i nomadlivets ursprungliga förhållanden, kunna icke åberopas såsom

auktoriteter för att pålägga lappar med ett mera utvecklat kulturliv eu

skyldighet att övergå till de förras primitiva vanor. Tydligt synes det

därför snarare vara, att bemödandena böra i stället gå ut på att på det be-

ståendes och oundvikligas grund bygga upp en god renvård i alla fall. De

små jordbrukarna i Norrland hava fasta bostäder men fa ändock under vissa

årstider bo i tillfälliga bostäder i skogarna för skogsavverkning. Aven lapp­

befolkningen bör under skydd av eu omtänksam lagstiftning kunna antaga

enahanda vanor.»

Reservanterna hemställde, att riksdagen med anledning av propositionens

förslag under bland annat 1 och 3 §§ jämte viss del av övergångsbestämmel­

serna samt de väckta motionerna måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att vad

under nämnda stadganden föreslagits måtte upptagas till förnyat övervägande

i samband med den tillämnade revisionen av hela lapplagstiftningen samt efter

det tillfälle beretts lapparna att å samfällt möte hålla överläggningar i ämnet.

Riksdagen biträdde reservationen i denna del.

Å lapparnas landsmöte i Östersund år 1918 fattades följande resolution

i frågan:

»Mötet förkastar, såsom icke ägande grund, sådan åskådning, som gör

gällande, att lapparna förvekligas för renskötseln genom att bo i hus och

protesterar bestämt emot att på grundvalen härav genom rättsregler hindra

lapparna att uppföra bostadshus.

Mötet anser, att uppförande av ett boningshus inom renbeteslanden så

småningom lcan ge upphov till ett större eller mindre nybygge, som i \ iss

män kan lända till förfång för renskötseln, men mötet anser, att ett dylikt

sakförhållande likväl ej bör få grunda ett generellt förbud för lapparna att

uppföra enbart boningshus — utan sammanhang med jordbruk.

I anslutning härtill uttalar mötet sig för önskemålet, att lapp, som iclkai

renskötsel, må å kronojord inom lappmarkerna och renbetesfjäll^! i Jämt­

lands län i stället för kåta få tillåtelse uppföra boningshus för sig och sin

familj. Innan huset uppföres, skall anmälan därom ske hos K. B., som i

samråd med lappbyn prövar, huruvida avsevärda hinder ur renskötselns eller

annan beaktansvärd synpunkt möta för husets uppförande a den ifrågasatta

platsen. Anses sådant hinder föreligga, skall K. B. samtidigt föreslå sökanden

i stället en eller flera andra platser, på vilken han utan vidare ansökan må

äga bvgga sin bostad; sökanden obetaget att inkomma med ny egen anmälan

om husets uppförande på annan plats. Anmälan, som nu sagts, äger sökanden

insända direkt med posten eller ock avlämna till lappfogde eller annan krono-

betjänt i orten, vilken åligger att skyndsamt insända den till K. B. ävensom

stå sökanden utan kostnad till tjänst med ansökningens upprättande, om sa

påfordras.»

Kommittén erinrade till en början om det förhållandet att, vilken mening

man än kunde hysa i fråga om renbeteslagens rätta tolkning i förevarande

hänseende, de renskötande lapparna i allt fall med vederbörande myndig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1918 års

lappmöte.

Kommittén.

112

heters goda minne sedan land i ga tider tillbaka faktiskt nyttjat skogen för

uppförande av aven andra bostader än kätor. Vidare anförde kommittén

följande:

»Vad bostadsfrågan i övrigt beträffar, gäller om de renskötande skogslap­

parna, vilka ju till övervägande del tillika äro jordbrukare, att familjerna

nästan undantagslöst bo i timrade stugor, uppförda å egen eller annans mark.

Under den tid, då renarna betas på längre avstånd från stugorna, användas

dock såsom bostäder åt bevakningsmanskapet fasta näver- eller torvkåtor

eller ock tältkåtor. Vintertid, då renarna vistas i mera bebyggda trakter,

plägar bevakningsmanskapet ofta taga bostad hos den bofasta befolkningen.’

Undantag från vad som sålunda får anses såsom regel förekommer emeller­

tid längst i norr, där åtskilliga skogslappar jämte familjerna i allmänhet bo

i tältkåtor aret runt, ehuru vintertid och då renarna betas i närheten av

mera bebyggda orter inträffar, att hela familjen för en kortare tid tager

bostad hos den bofasta befolkningen.

Vad de renskötande fjällapparna angår, äro bostadsförhållandena i Jämt­

lands lärt i stort sett lika med skogslapparnas; dock att i de norra delarna

av sagda län, där avstånden mellan sommar- och vinterbeteslanden nödvändig­

göra längre flyttningar, tältkåtor användas av dem, som åtfölja renarna, vare

sig familjen i dess helhet eller endast bevakningsmanskapet. I Västerbottens

län innehar en del av lapparna hemman eller lägenhet, och bo dessa lappars

familjer därstädes i vanliga hus, medan det renarna åtföljande bevaknings­

manskapet under sommaren bor i fasta näver- eller torvkåtor eller också i

tältkåtor samt vintertid vanligen inkvarterar sig i hus, tillhörande den bo­

fasta befolkningen. En annan del av samma lappar, som icke innehar hem­

man eller lägenheter, bor sommartid jämte familjen i timrade stugor eller

fasta näver- eller torvkåtor samt vintertid hos den bofasta befolkningen. För

lapparna i sin helhet i Västerbottens lan gäller, att den del av dem, som åt­

följer renarna under deras flyttningar, i regel då använder tältkåtor. Bland

de renskötande lapparna i Norrbottens län förekommer den timrade stugan

å vår-, sommar-, eller höstbeteslanden endast i mera enstaka fall och då i de

sydligare delarna av länet. Av lapparna i Bautasvuoma och Kaalasvuoma

lappbyar användes allmänt a vår-, sommar- eller höstbeteslanden en i kåta­

eder husform uppförd gamme med slutet tak, fönster, murad spis eller järn­

spis samt skorsten och i vissa fall golv av trä. I andra lappbyar såsom i'

Talma, Norrkaitum och Mellanbyn användas i regel, då lapparna uppehålla

sig å sommarbeteslanden, torvgammer med lapsk "eldstad (aran). Så är även

fallet bland 10 ä 12 familjer inom Könkämä lappby, då de under en kortare

tid av sommaren vistas å norskt område. Flertalet lappar inom sistnämnda

lappby ävensom lapparna i Lainiovuoma, Saarivuoma och Sörkaitum använder

sommartid med enstaka undantag tältkåtor. Under flyttningar användas av

samtliga fjällappar i Norrbottens län tältkåtor. Vintertid, då de med sina

renar uppehalla sig i närheten av byarna, pläga de dock, såvida bevakningen

av renarna därifrån kan utövas, bo hos den bofasta befolkningen, varemot de

i annat fall använda tältkåtor.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan om bostäderna

bland de renskötande lapparna, har kommittén ansett sig böra utgå från för­

hållandena, sådana de härutinnan faktiskt gestaltat sig. Tillika har kom­

mittén, som a sina sammanträden med de renskötande lapjmrna ingående

dryftat frågan om den lämpligaste bostadsformen, ansett sig böra taga hän­

syn till de önskemål, som härutinnan, på de flesta håll enhälligt, framförts

av lapparna själva. Med vissa undantag, huvudsakligen i de nordligaste

trakterna, hava lapparna uttalat önskan att å vår-, sommar- och höstbetes-

Aungl. Maj:ts proposition nr 43.

113

lanclen få uppföra timrade stugor såsom framför allt för familjens del er­

bjudande bättre skydd mot väderleksförhållandena samt större bekvämligheter

än de primitivare kåtorna. Mot de farhågor, som kommit till uttryck i

ovannämnda proposition till 1917 års riksdag, eller att det bekvämare lev­

nadssätt, vartill stugan inbjöde, komme att fresta de renskötande lapparna

att eftersätta vården av sina renar, har från lapparnas sida, jämte det de

erinrat om den allmänna utbredning stugorna eller de stugliknande gam-

merna redan vunnit bland lappbefolkningen, framhållits, att renvårdens

bättre eller sämre beskaffenhet mera vore beroende av större eller mindre

intresse för renskötseln hos vederbörande lapp än av naturen av hans bostad.

Kommittén finner för sin del nyss angivna farhågor icke vara av så stor

betydelse, att de böra utgöra hinder mot att tillmötesgå lapparnas önskemål.

Kommittén vill visst icke förneka, att den bekvämare bostaden möjligen kan

i viss mån medverka till att renarnas bevakning och vård åsidosattes, men

anser kommittén, att försumlighet liärutinnan bör motverkas på annat sätt

än genom ett förbud mot uppförandet av renvaktarstugor på renbeteslanden.

Härutinnan hänvisar kommittén siirskilt till vad ovan i annat sammanhang

anförts i fråga om påföljd för svårare försumlighet i renvården, varvid kom­

mittén till förekommande av tvekan rörande innebörden av ett beslut, vari­

genom renskötande lapp förklaras förlustig rätten att vidare driva renskötsel,

vill tillägga att, då ifrågavarande stugor äro avsedda att användas endast för

lapparnas renskötsel, beslutet givetvis som regel innebär skyldighet för den

försumlige att avhända sig stugan.

Då kommittén således i anslutning till vad ovan anförts föreslagit, att åt

de renskötande lapparna inrymmes rätt att å renbeteslanden för renskötselns

utövande uppföra timrade stugor, har det dock skett med vissa förbehåll.

Till en början har kommittén, i likhet för övrigt med vad genomgående före­

slagits även i andra hänseenden, ansett den enskilde jordägaren icke böra

betungas genom de lapska privilegierna mera än som för tillgodoseende av

de renskötande lapparnas behov är nödvändigt. Pa grund härav och då be­

hovet av renvaktarstugor enligt kommitténs mening kan tillgodoses i till­

räcklig omfattning utan anlitande av enskild mark, liar kommittén begränsat

rätten att uppföra dylika stugor till kronans mark samt i fråga om enskild

mark hänvisat de renskötande lapparna att härutinnan i vanlig ordning träffa

avtal med vederbörande ägare. Vidare har kommittén icke funnit lämpligt

överlämna valet av plats för stugorna åt de renskötande lapparnas eget be­

stämmande. Erfarenheten från de tider, då bebyggelsen å renbeteslanden

skedde utan tillbörlig kontroll från myndigheternas sida, har nämligen givit

vid handen, att för stugorna ofta utsetts platser, valda mera med hänsyn till

vederbörande lapps åstundan att äga bekväm tillgång till fiske och andra

binäringar än ur synpunkten av att därifrån kunna pa ett fullt effektivt sätt

övervaka renhjorden. Den okontrollerade bebyggelsen, som lätt nog gav upp­

hov till verkliga jordbrukslägenheter, har även visat sig vara till stort men

för hela renhanteringen å trakten. Dessa omständigheter hava föranlett

kommittén att göra rätten att uppföra renvaktarstugor beroende av särskild

framställning hos Konungens befälIningsliavande, på vilken det skall ankomma

att pröva de omständigheter, som äro att beakta med hänsyn såväl till sökan­

dens egen som de övriga renskötande lapparnas renskötsel a trakten. I an­

ledning av de delvis olika förhållanden, varunder renskötseln drives bland

fjällappar och skogslappar, hava ifrågavarande bestämmelser i de båda lag­

förslagen i vissa hänseenden erhållit en mot dessa förhallanden svarande

olika avfattning.»

Kungl. Maj:is proposition nr 43.

Bihang till riksdagens protokoll 14)23. 1 saml. ■'>■'> häft.

(AV

I-'!.)

asyl

st

b

Yttranden

över

kommittén

g

förslag.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts liade kommittén under 19—

21 §§ i de båda lagförslagen upptagit bestämmelser, enligt vilka det skulle

kunna medgivas renskötande lappar rätt att under vissa förutsättningar

inom renbetestrakterna uppföra bland annat stuga eller därmed jämförlig

bostadsbyggnad att nyttjas för den tid renskötseln drives å trakt, där bygg­

naden inrättats. Enligt kommitténs förslag skulle det ankomma på läns­

styrelsen att meddela beslut om upplåtelse av mark för renvaktarstugor.

Yid avgivande av yttrande över kommitténs förslag förklarade sig lapparna

i allmänhet gilla de föreslagna stadgandena. En mot kommittén motsatt

mening i frågan yppades endast i enstaka lappbyar i Norrbottens län.

Sålunda ansåg man i Norrkaitums lappby de nu använda torvkåtorna, om

de väl uppfördes och underhölles, för fullt människovärdiga bostäder under

de kortare tider, då de användes. Lapparna i denna by befarade, att ren-

vaktarstugorna skulle i framtiden skämma bort deras barn och medföra olust

för lapplivet. Säkert skulle även vid stugorna med tiden uppstå bosättningar.

Trots de stadganden, som föreslagits till förhindrande härav, ansågs det, att

det skulle bliva omöjligt att avhålla vissa lappar från att hålla sig kvar i

dessa stugor å tider, då dessa ej behövdes för renskötseln. Inom Sirkas

och Tuorpons lappbyar voro meningarna delade. En del lappar ansåg möjlig­

heten böra stå öppen att uppföra en renvaktarstuga, mot villkor dock att

den ej finge oavbrutet användas från våren till hösten eller vintern, medan

andra ansågo, att för de renskötande fjällapparna den fasta kåtan på vår-

och höstlanden vore bra men stugan fördömlig, varemot för skogsrenskötarna,

som ju under längre tider stannade på ett ställe, stugan vore lämplig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde, att styrelsen visserligen fann betänk­

ligheter mot förslaget kunna göras gällande ur renskötselns synpunkt, icke

minst för Norrbottens län, där något egentligt behov av renvaktarstugor ur

denna synpunkt ej förefunnes. Med hänsyn tagen till huru utvecklingen

härutinnan inom de sydligare länen redan faktiskt gestaltat sig och till de

särskilda villkor, som enligt förslaget skulle gälla i avseende å uppförande

av dylik byggnad, ansåge sig länsstyrelsen emellertid ej böra i huvudsak

framställa någon erinran mot förslaget i denna del. Från länsstyrelsens ut­

låtande, som innefattade t. f. landshövdingen A. Beskows mening, var föredra­

gande länsassessorn B. Sundberg skiljaktig. Den sistnämnde ansåg, att vad i

1917 års proposition anförts om den smak för ett bekvämligare levnadssätt

och därav följande fara för förslappning i renskötseln, som skulle bliva en

följd, därest icke förbudet mot uppförande av stugor komme till, ännu hade

sitt fulla berättigande. Föredraganden anslöt sig huvudsakligen till den me­

ning i frågan, som yttrats inom Norrkaitums lapjiby, ett uttalande, som

enligt hans åsikt vore beaktansvärt även därför att mot dessa lappars ren­

skötsel anmärkningar icke utan skäl anförts. Något behov för lapparnas del

och ännu mindre för renskötseln av renvaktarstugor kunde icke påstås för

Norrbottens vidkommande. Beträffande Västerbotten och Jämtland kunde

förhållandena måhända vara annorlunda. De renskötande lapparna i dessa

län utgjorde emellertid enligt kommitténs siffror endast något mera än en

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.