Prop. 1928:43

('med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1

Kr 43.

Kungl. Maj:ts 'proposition till riksdagen med förslag till

lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m. m.; given Stockholms slott den 17 februari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige; 2) lag om renmärken; samt 3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Under Hans Maj:ts t

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 hä/t.

(AV

43.)

2301 27

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1

§•

1.

Rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs, tillkommer den som

är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas

föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller

ock Konungens befallningshavande medgiver honom rätt därtill. Sådant

medgivande må lämnas endast när särskilda skäl därtill äro.

Rätt till renskötsel tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med

man med dylik rätt. Ingår kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap

med man, som saknar dylik rätt, går hon rätten förlustig; Konungens

befallningshavande obetaget att, där i något fall synnerliga skäl föreligga,

medgiva, att hon, med de begränsningar i fråga om tid och renantal som

kunna finnas lämpliga, må bibehållas vid rättigheten.

Med lapp avses i denna lag en var, som enligt vad nu är sagt äger

rätt till renskötsel; och den lapp, som själv eller genom medlemmar av

sitt hushåll driver renskötsel, kallas renskötande lapp.

2.

Rätt till renskötsel innefattar befogenhet för lapp att, enligt vad

nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, be­

gagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Lapp,

som ej tillhör lappby, må dock icke utöva nämnda befogenhet i vidare

mån än i 14 § 2 mom. sägs.

Rörande den omfattning, i vilken lapp må inom nationalpark utöva nu

nämnda rätt, är särskilt stadgat.

När i denna lag talas om lapps renar, förstås därmed icke allenast hans

egna utan ock sådana renar, som annan i enlighet med denna lag satt i

hans vård (skötesrenar).

2

§■

1.

Lappar, som driva fjällrensJcötsel (fjällappar), äro berättigade att

under varje tid av året uppehålla sig med sina renar dels inom Norr­

bottens och Västerbottens läns lappmarker å trakterna ovan odlingsgränsen

dels ock inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varmed i denna lag förstås

såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som ock de

till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena.

2.

Fjällappar må ock uppehålla sig med sina renar å trakterna nedom

odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å de

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3

trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjällen, som lapparna efter

gammal sedvana besökt med sina renar, dock endast under oktober, novem­

ber, december, januari, februari, mars och april månader, såvitt icke an­

tingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för

lapparna att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga

väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten

eller hindra återflyttning om våren.

3.

Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som till­

kommer fjällapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betung­

ande för den jordbrukande befolkningen, må Konungen förordna, att om­

rådet ej vidare må begagnas för fjällrenskötsel. I ty fall skall dock annat

lämpligt område anvisas lapparna.

4.

Om expropriation för fjällrenskötselns behov är särskilt stadgat.

3 §-

1.

Lappar, som driva skogsrenskötsel (skogslappar), äro berättigade att

under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen och å sådan mark

nedom samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten

till enskild, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder

varit såsom sådant land använd, dock att de må uppehålla sig endast å

trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren

eller hösten.

2.

Skogslappar må ock uppehålla sig med sina renar å annan mark

inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av ålder an­

vändes för skogsrenskötsel, samt å de trakter utom nämnda lappmarker,

vilka skogslappar från lappmarkerna efter gammal sedvana vissa tider av

året besöka med sina renar, dock endast under oktober, november, decem­

ber, jauuari, februari, mars och april månader, såvitt icke antingen avtal

träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna

att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga väder­

leks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller

hindra återflyttning om våren.

3.

Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som till­

kommer skogslapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån be­

tungande för den jordbrukande befolkningen eller hinderligt för odlingens

fortgång eller ock medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjäll -

renskötseln, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas

för skogsrenskötsel.

4

§•

Utan hinder av vad i 2 och 3 §§ stadgats må Konungens befallnings-

havande, där det med hänsyn till renbetets bevarande eller eljest för ren­

skötselns behov prövas nödigt, påbjuda, att å viss trakt betning av renar

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

må äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock skall tills vidare

eller för viss tid upphöra.

5 §•

Finner Konungen visst område å trakt, där lapparna äga uppehålla sig

med sina renar, oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större

betydelse, må sådant område undantagas från lapparnas begagnande.

År område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen eller

å renbetesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för det intrång, som

genom områdets undantagande orsakas för renskötseln. Sådan gottgörelse

skall enligt bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån

för lapparna.

6 §•

Där det för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, äger Konungens

befallningshavande förordna, att visst område vid färdväg ej må begagnas

för annan betning av renar än den, som ifrågakommer under flyttning eller

eljest vid färd å vägen, så ock att visst område omkring kyrkplats, tings­

ställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig plats icke må begagnas

för betning av andra renar än dragrenar, som användas vid besök å

platsen.

Om lappby.

7 §•

För renskötselns drivande skola lapparna vara indelade i lappbyar.

De trakter, där renskötsel må drivas under varje tid av året, skola för­

delas mellan lappbyarna på det sätt, att gränser fastställas för de områden,

inom vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna. Det ankom­

mer på Konungens befallningshavande att efter hörande av de lappar,

vilkas rätt är i fråga, verkställa sådan indelning ävensom vidtaga den

ändring i verkställd indelning, som av omständigheterna påkallas.

För lappby må i den mån så prövas möjligt och lämpligt i enahanda

ordning fastställas betesområden med bestämda gränser jämväl inom de

trakter, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar allenast under del

av året.

För två eller flera lappbyar må fastställas gemensamt betesområde.

8 §•

Till lappby höra:

a) lapp, som inom lappbyn driver renskötsel eller biträder i sådan

näring;

b) lapp, som inom lappbyn drivit eller på stadigvarande sätt biträtt i

renskötsel men upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat

yrke, dock ej tjänare från främmande lappby;

Kungl. Majt:s proposition nr 43.

O

c) lapp, som innehar tillstånd jämlikt 9 § att inflytta till lappbyn; samt *

d) hustru och hemmavarande barn till lapp, som avses i a)—c), även­

som änka och omyndigt barn till avliden sådan lapp, ändå att de icke

själva driva eller biträda i renskötsel.

9

§•

1. Vill lapp med sina renar inflytta till lappby, har han att söka till­

stånd därtill hos Konungens befallningshavande i det län, dit lappbyn

hör. Vid ansökningen skall fogas uppgift om antalet av de renar, med

vilka sökanden vill inflytta, samt avbildning av renmärke, som är renarna

åsatt. Över ansökningen skall Konungens befallningshavande höra lapparna

i byn, samt, där inflyttningen kan beröra lappby inom annat län, Konun­

gens befallningshavande därstädes. Giver den i ärendet verkställda ut­

redningen vid handen, att nödigt utrymme finnes inom lappbyn, och prö­

vas inflyttningen eljest lämpligen kunna ske, meddelar Konungens befall­

ningshavande sökanden rätt att inflytta och föreskriver därvid tillika, inom

vilken tid inflyttningen skall vara verkställd. Vad sålunda stadgats skall

i tillämpliga delar lända till efterrättelse för det fall att lapp vill inflytta

till lappby för att driva renskötsel med där redan befintliga renar.

Lapp, vilken tagit tjänst som biträde i renskötsel inom främmande

lappby, är berättigad att utan tillstånd, varom nyss är sagt, återflytta med

sina renar till den lappby han förut tillhört.

2. Där lapp i strid med bestämmelserna i 1 mom. inflyttar till lapp­

by, äger Konungens befallningshavande förelägga honom vid vite att inom

viss tid med sina renar avflytta från lappbyn; och må i fall av tredska

Konungens befallningshavande utdöma vitet och antingen förelägga nytt

vite eller ock föreskriva vidtagande på den tredskandes bekostnad av

nödiga åtgärder för rättelses vinnande. Därvid må Konungens befallnings­

havande, om rättelse icke annorledes kan vinnas, förordna, att renarna

skola levande eller slaktade försäljas för ägarens räkning.

10

§.

Lapp må ej utan tillstånd av Konungens befallningshavande uppehålla

sig med sina renar å främmande lappbys till gränserna bestämda betes­

område.

Låter lapp olovligen sina renar inkomma på sådant område, äger Konun­

gens befallningshavande förelägga honom vid vite att inom viss tid bortföra

renarna därifrån; och vare i fall av tredska lag som i 9 § 2 mom. sägs.

11 §'

1. För varje lappby skall finnas en byordning. Denna utfärdas av

Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande.

Byordningen skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla före­

skrifter angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyn samt

i övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om:

6

a) fördelning av betet inom lappbyn, flyttningar, som för renbetets be­

varande och renskötselns ändamålsenliga drivande anses nödiga, och ord­

nande i övrigt av betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må föras på bete å visst betesområde;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare, dessas anskaffande i fall

av tredska på den tredskandes bekostnad ävensom hjordarnas ordnande och

sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för frånskiljande av främmande

renar eller för annat ändamål;

ej förfarandet vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av omärkta renar eller av renar, vilkas märken bliva förstörda eller för­

falskade eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika renar, levande

eller slaktade, så ock tid för och förfarande vid uppvisning enligt lagen

om renmärken av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade

eller äro okända;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig

vård om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande och

vidare förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit

förstörda eller förfalskade eller äro okända;

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt till­

höriga medel; samt

h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemen­

samt, ävensom i vilka fall lappbyn må uppdraga åt fullmäktige att besluta

å lappbyns vägnar och i vilken ordning dessa skola utses.

2. I byordning må, där ej ansvar enligt denna lag är bestämt, stadgas

vite från och med fem till och med femhundra kronor för underlåtenhet

att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse. Den som under

tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot byordning, fortsätter

samma förseelse skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för varje

gång stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter ty i byordnin­

gen är sagt.

12

§,

Med lappby skall minst en gång om året, å tid som för lappbyn är

lämplig, efter Konungens befallningshavandes förordnande hållas samman­

träde inför lappfogde eller landsfiskal.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall föras protokoll av

den, inför vilken sammanträdet hålles.

13 §.

1. I lappby skall finnas en ordningsman, vilken de till lappbyn hörande,

renskötande lapparna äga inom sig utse vid sammanträde, som efter Ko­

nungens befallningshavandes förordnande hålles inför lappfogde eller lands­

fiskal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

7

Om valet skall Konungens befallningskavande genast underrättas genom

den, inför vilken sammanträdet hållits. Det ankommer på Konungens be­

fallningskavande att pröva den valdes lämplighet för befattningen samt,

därest kan finnes lämplig, meddela honom förordnande men i annat fall

föreskriva nytt val.

Ordningsman utses för en tid av sex år med rätt för honom att efter

två år eller, därest giltig ursäkt visas, dessförinnan av Konungens befall-

ningshavande erhålla entledigande från befattningen; vare han dock skyldig

att bestrida densamma, intill dess Konungens befallningskavande utfärdat

förordnande för annan ordningsman.

Konungens befallningshavande äger ock eljest, när skäl därtill är, före

tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

2. Ordningsman åligger att vaka över efterlevnaden av gällande lagar

rörande renskötseln och av den för lappbyn utfärdade byordningen samt

att i övrigt ställa sig till efterrättelse den instruktion Konungens befall­

ningshavande utfärdar för honom.

Ordningsman åtnjuter det skydd och är underkastad det ansvar, som i

lag stadgas beträffande tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna

medel utgå ersättning enligt vad därom särskilt stadgas.

Om skötesrenar.

14 §.

1. Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp,

dock icke utan Konungens befallningshavandes samtycke hos lapp inom

annan lappby än den han själv tillhör.

2. Tillhör lapp ej lappby, må han ändock, därest han har sitt hem­

vist inom Norrbottens eller “Västerbottens läns lappmarker eller inom

Jämtlands län eller inom Idre socken av Kopparbergs län, hava renar i

vård hos renskötande lapp till ett antal av högst tjugu renar för hushåll,

års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande

obetaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och

lämpligt, tillåta ett antal av intill femtio eller, då synnerliga skäl därtill

äro, ett högre antal, dock ej över etthundra.

Hava renar utöver förstnämnda antal vid bodelning eller genom arv,

testamente eller gåva tillfallit lapp, som ej tillhör lappby, må han dock

under en tid av tre år utan särskilt tillstånd hava jämväl det överskju­

tande antalet renar i vård hos renskötande lapp.

15 §.

1. Inom Norrbottens län må tills vidare även den som ej är lapp men

har sitt hemvist inom länets lappmarker och där äger eller brukar jord­

bruksfastighet, hava renar i vård hos renskötande lapp, som ej är i

annans tjänst. Antalet sådana renar må för hushåll icke överstiga tjugu,

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

års- och fjolårskalvar liäri ej inbegripna, Konungens befallningshavande

obetaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och

lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Flyttar renägare utom länets lappmarker eller upphör han att där äga

eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig

skötesrenarna. Dör renägare, må renarna behållas av dödsboet, så länge

boet äger eller brukar jordbruksfastighet inom länets lappmarker.

2.

Den som med stöd av stadgandena i 1 mom. har renar i vård

hos renskötande lapp, skall för varje ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga

sköteslega för löpande kalenderår, vilken lega ej må understiga ett av

Konungens befallningshavande fastställt minsta belopp. Denna lega skall

erläggas för skötesrenar hos fjällapp före den 1 april samt hos slcogslapp

före den 1 juni. Inom samma tid skall renägaren hos lappfogden anmäla

antalet skötesrenar ävensom renskötarens namn. I samband med anmälan

skall för varje anmäld ren erläggas en särskild avgift av femtio öre, som

enligt närmare föreskrifter av Konungen skall användas såsom bidrag till

bekostande av allmänna renräkningar samt till åtgärder för renskötselns

främjande.

För renkalv, som under året födes, utgår ej sköteslega eller särskild

avgift. Den omständigheten att ren, för vilken sköteslega erlagts, före

årets utgång slaktas för renägarens räkning eller ock förgås eller för­

kommer medför icke rätt för renägaren att återbekomma någon del av

erlagt belopp.

Närmare föreskrifter i avseende å anmälningars mottagande samt upp­

bärande och redovisande av de särskilda avgifterna meddelas av Konungens

befallningshavande. Där särskild lapptillsyningsman finnes, äger Konungens

befallningshavande förordna denne att i lappfogdens ställe fullgöra hans

åligganden i nu angivna hänseenden.

3.

Skötesrenägare, som avses i denna paragraf, skall hava samtliga sina

renar under vård av en och samma lapp.

16 §.

Dragrenar må en var hava i vård hos renskötande lapp; och skola så­

dana skötesrenar ej i något hänseende vara inbegripna under bestämmel­

serna i 14 och 15 §§.

17 §.

Renägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande lapp, står i

fråga om dessa renar samma ansvar enligt denna lag som lappen för sina

egna renar.

18 §.

Har någon renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till

större antal än ovan är medgivet, eller har någon, som begagnat honom

jämlikt 15 § medgiven rätt att hava renar i lapps vård, åsidosatt något

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ii.

9

av vad i nämnda lagrum stadgats i avseende å sådan rätts utövande, må

Konungens befallningshavande förordna, att de renar, som olagligen hållas,

skola levande eller slaktade försäljas för renägarens räkning; och skall

kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpe­

skillingen.

Försummar renägare att erlägga den särskilda avgiften, skall han er­

lägga dubbel avgift.

Om renlängd.

19 §.

För lappby skall årligen vid sammanträde, varom i 12 § sägs, upp­

rättas en längd, upptagande en var, som inom lappbyn driver renskötsel

eller där har renar i vård hos annan, ävensom det antal där befintliga

renar han äger. Längden upprättas med ledning av lapparnas uppgifter

eller, där enighet ej kan vinnas, efter bestämmande av ordningsmannen

och, om lapparna det önska, två av dem vid tillfället utsedda lappar.

Därest lappbys område till någon del utgöres av eller ingår i skadeersätt-

ningsområde, varom i 33 § förmäles, skall särskild längd upprättas för

sådan del av lappbyn.

Längden skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid sammanträdet

närvarande lappar och länder sedermera, intill dess ny längd blivit på

enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag

eller enligt byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas

efter antalet renar, såvitt ej antingen styrkas kan, att det i längden upp­

tagna renantalet genom olycksfall eller av annan tillfällig anledning under

tiden väsentligen förändrats eller ock vid tillfällig renräkning, varom för­

mäles i 20 § 2 mom., befunnits, att längden är felaktig.

Av längden upprättas tre exemplar, av vilka ett överlämnas till Ko­

nungens befallningshavande och ett till lappfogden samt ett förvaras av

ordningsmannen.

Om renräkning.

20

§.

1.

Allmän renräkning skall hållas, då Konungen bestämmer. Närmare

föreskrifter angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

Om räkning minst vart tredje år av renar inom vissa lappbyar i Norr­

bottens län är särskilt stadgat.

2.

Konungens befallningshavande må förordna om hållande av till­

fällig renräkning i nödig omfattning, där grundad anledning finnes, att

renlängd, som enligt 19 § upprättats, är felaktig i avseende å en eller

flera renägares renantal. Utvisar renräkningen betydande felaktighet i ren­

längden, skall kostnaden för räkningen gäldas av lapp, vars uppgifter till

längden angående renantalet med hänsyn till felets storlek måste anses

lämnade mot bättre vetande.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3. Renskötande lapp är pliktig att utan ersättning samla och biträda

vid räknandet av den hjord, till vilken hans renar höra, vid äventyr att

nödig hjälp eljest må anskaffas på hans bekostnad.

Om flyttningar.

21

§.

Lapp må med sina renar flytta mellan de områden, å vilka han äger

uppehålla sig med renarna; vare dock skyldig att taga väg, där minsta

skada förorsakas. Konungens befallningshavande har att i händelse av

tvist bestämma var flyttningsväg må tagas.

22

§.

Lapp åligger att tillse, att såvitt möjligt renar icke vid flyttning lämnas

efter eller under flyttning eller innan flyttning anträdes utan bevakning

ströva i förväg. Sker det ändock, skall lappen så fort ske kan samla

renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att lappfogden eljest

äger verkställa detta på lappens bekostnad eller, då fråga är om allenast

ett fåtal renar, vidtaga annan lämplig åtgärd.

23 §.

Flyttningsväg, som lapparna av ålder nyttjat, må fortfarande av dem

användas; dock att när ändring av sådan väg är av synnerliga skäl på­

kallad och finnes kunna ske utan väsentlig olägenhet för lapparna, Ko­

nungens befallningshavande må förordna härom samt anvisa ny, för lap­

parna tjänlig flyttningsväg. Ej må genom röjning, uppodling av jord,

uppförande av hägnad, utläggande av timmerbommar eller annorledes

flyttningsväg göras obrukbar för lapparna eller framkomligheten å sådan

väg i väsentlig mån förminskas.

24 §.

Lapp, som med sina renar flyttar utom den socken, där han har sitt

hemvist, skall för varje socken, som under flyttningen av honom besökes,

inom åtta dagar efter ankomsten göra anmälan hos landsfiskalen och där­

vid uppgiva namn och hemvist samt, om han har andras renar i sin vård,

ägarna till dessa renar; och äger lappen utan ersättning erhålla bevis om

anmälningsskyldighetens fullgörande.

Konungens befallningshavande äger, då så finnes nödigt, förordna en

eller flera personer, bosatta å platser som ligga i flyttningsväg, att mot­

taga anmälningar, varom ovan sägs, och utfärda bevis däröver. Under­

rättelse om den eller de förordnades namn och bostad skall tillställas

ordningsmännen i de lappbyar, som begagna vägen, samt årligen intagas

i länskungörelserna. Anmälningar, vilka mottagas av sålunda förordnad

person, skola så fort ske kan överlämnas till landsfiskalen.

Det åligger landsfiskalen att föra dagbok över samtliga till honom in­

komna anmälningar.

Om ringgärden och andra stängsel.

25 §.

1.

Lapp är berättigad att å område, där han äger uppehålla sig med

sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning eller skiljning av renar

(ringgärde) ävensom annat stängsel för tillfälligt behov och av ringa ut­

sträckning.

Nedom odlingsgränsen samt utom renbetesfjällen må dock ringgärde,

avsett för stadigvarande bruk, uppföras endast efter anvisning av veder­

börande jordägare eller brukare eller, då fråga är om kronomark under

kronans omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmänningsskog, av

lappfogden efter samråd med vederbörande skogstjänsteman. Atnöjes ej

lappen med jordägares eller brukares anvisning, må plats för gärdet be­

stämmas av lappfogden.

2.

Annat stängsel för renar än i 1 mom. sägs må uppföras allenast

efter särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande.

Om renarnas bevakning och om försumlighet i renskötseln.

26 §.

Renskötande lapp skall i överensstämmelse med fordringarna på god

renskötsel övervaka sina renar.

Ådagalägger lapp försumlighet i renskötseln, så att därigenom skada

eller annan olägenhet förorsakas, må Konungens befallningshavande till­

dela honom varning. År försumligheten av svårare beskaffenhet, eller låter

han icke rätta sig av meddelad varning, äger Konungens befallningshavande

föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande av bättre bevakning av

renarna eller förordna, att renarna skola för viss tid eller tills vidare

överlämnas till vård åt annan renskötande lapp, eller föreskriva, att ren­

antalet skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slaktade,

eller ock, där Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande finner

den försumlige uppenbart olämplig att sköta renar, förklara honom för-

lustig rätten att vidare vara renskötare.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna åtgärder med­

delas av Konungens befallningshavande, som därvid äger förelägga vite

samt i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller

ock låta vidtaga åtgärderna på den tredskandes bekostnad.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar.

27 §.

1. Förorsaka fjällapps renar ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen

skada å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på åker eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

11

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

äng eller sådan utängsslåtter, vilken blivit odlad eller inhägnad eller utan

att vara inhägnad år efter annat varit till höfångst brukad och därtill

alltjämt brukas samt genom lador, hässjor, diken, röjning eller på annat

sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter, skall skadan, där den inträffar

under juni, juli eller augusti månad, ersättas av ägaren till de renar, vilka

förorsakat skadan.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas endast i det fall att

den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

vid renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet anses

ligga grödans ägare till last, ity att han underlåtit att inom rimlig tid

hemföra grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja,

till dess skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svå­

righet kunnat verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan

så är att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte

att tillskynda honom förlust.

Ersättningsskyldighet, varom nu sagts, äger ej rum för skada, som

innehavaren av den fastighet, där skadan skett, enligt vid upplåtelsen

meddelade eller eljest gällande bestämmelser själv skall stå.

2.

Förorsaka fjällapps renar ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen

skada å gröda på annan mark än i 1 mom. sägs, skall grödans ägare

själv stå skadan, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,

orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

3.

Förorsaka skogslapps renar ovan odlingsgränsen å trakt, där sådana

lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar, skada å gröda, skall

vad i 1 och 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

28 §.

1.

Förorsaka fjällapps renar nedom odlingsgränsen eller utom renbetes­

fjällen å trakt, där sådana lappar jämlikt 2 § äga uppehålla sig med sina

renar, skada å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på mark,

som avses i 27 § 1 mom., skall skadan, där den inträffar under tid, då

betesrätt ej är medgiven, ersättas av ägaren till de renar, vilka förorsakat

skadan.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas endast i det fall att

den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

vid renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet anses

ligga grödans ägare till last, ity att han underlåtit att inom rimlig tid

hemföra grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja,

till dess skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svå­

righet kunnat verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan

så är att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte

att tillskynda honom förlust.

2.

Förorsaka skogslapps renar nedom odlingsgränsen å trakt, där så­

dana lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar, skada å gröda

Kunyl. Maj:ts proposition nr 43.

13

på mark, som avses i 27 § 1 mom., skall skadan ersättas av renarnas

ägare:

n) om skadan sker å växande eller avskuren men ej bärgad gröda och

inträffar under maj, juni, juli, augusti eller september månad;

b) om skadan sker å bärgad gröda, som lämnats utestående i stack eller

liässja, och inträffar under juni, juli eller augusti månad.

Inträffar skadan å annan tid, gälle vad i 1 mom. andra stycket sägs;

dock att renarnas ägare alltid skall ersätta skada, som sker å tid, då be­

tesrätt ej är medgiven å trakten.

3. Förorsaka fjällapps eller skogslapps renar nedom odlingsgränsen eller

utom renbetesfjällen skada å gröda på annan mark än som avses i 27 §

1 mom., och inträffar skadan under tid, då sådana lappar jämlikt 2 eller

3 § äga uppehålla sig å trakten med sina renar, skall grödans ägare

själv stå skadan, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,

orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas av renarnas ägare, där

den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet

vid renarnas bevakning varit vållande till skadan.

29 §.

Skada, som av fjällapps eller skogslapps renar förorsakas å trakt, där

sådana lappar icke jämlikt 2 eller 3 § äga uppehålla sig med sina renar

under någon tid av året, skall ersättas av renarnas ägare.

30 §.

Fordrar någon ersättning för skada genom renar och träffas ej uppgö­

relse, äger han att för syn och värdering av skadan dels för egen räkning

utse en god man, dels nämna en av de personer, som på sätt i 31 § sägs

hava i uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å lapparnas

sida, varefter dessa båda, eller, om de ej kunna enas, lappfogden eller

landsfiskalen utser en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde

skola gode männen sammanträda å stället, där skadan skett, samt verk­

ställa noggrann utredning om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden,

då den kan antagas hava skett, så ock om annat, som kan lända till

upplysning i saken. Med stöd av den utredning, som sålunda vunnits,

skola gode männen med behörigt iakttagande av frånvarandes rätt uppskatta

skadan i penningar. Över förrättningen skall föras protokoll.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats,

ävensom för synekostnad må utmätning ske hos den som medgiver, att

han är skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen

bjudit skadeersättning, ej understigande vad gode männen bestämt, må

utmätning för synekostnaden ej ske utan skall sökanden själv stå samma

kostnad.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Utan hinder av vad nu är stadgat äger den, hos vilken utmätning skett,

så ock den, som lidit skada, där han ej låtit saken gå till utmätning, att

instämma sin talan till domstol; skolande den, hos vilken utmätning skett,

anhängiggöra sin talan inom ett år från utmätningsdagen.

För syneförrättning njuter god man ersättning efter samma grunder som

nämndeman.

31 §.

Lappby skall vid sammanträde, som omförmäles i 12 §, för en tid av

högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar, som icke

driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att under tiden till

nästa val för lappbyn deltaga i syn och värdering, varom i 30 § för-

mäles. Underlåter lappby att anställa sådant val, göres av lappfogden

eller den landsfiskal, inför vilken sammanträdet hållits, anmälan härom

hos Konungens befallningshavande, som i lappbyns ställe utser lämpligt

antal gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna och

tillställes en var av gode männen.

32 §.

Hålla flera lappar sina renar tillsammans i en hjord eller har lapp i

sin hjord såväl egna som skötesrenar, och sker genom renar, som höra

till hjorden, skada, vilken enligt denna lag skall ersättas, skola, där det

ej kan utrönas, genom vilkens eller vilkas renar skadan uppkommit, re­

narnas ägare vara pliktiga att i förhållande till det antal renar, en var

av dem har i hjorden, ersätta skadan jämte syne- och rättegångskostnader.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall att renar,

tillhörande olika hjordar, blivit sammanblandade till en hjord.

33 §.

Inträffa å en trakt år efter annat skador av större betydelse, vilka måste

anses väsentligen bero på försumlighet i renvården, må Konungen förklara,

att visst till gränserna bestämt område skall tills vidare och intill dess

annorlunda förordnas utgöra ett skadeersättningsområde.

Sker inom sålunda fastställt skadeersättningsområde skada genom renar,

vilken enligt denna lag skall ersättas, skall, där det ej kan utrönas, genom

vilkens eller vilkas renar skadan uppkommit, ersättningsskyldigheten åligga

de lappar, vilka äga där uppehålla sig med sina renar; och skall ersätt­

ningsbeloppet jämte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelas

i förhållande till det antal renar, en var av dem har inom området. Om

vid den tid, då skadan skedde, å området funnos renar i vård hos annan

än nämnda lappar, skall även ägaren av dessa renar i förhållande till

renarnas antal deltaga i ersättningen. Visar lapp, förr än uppgörelse eller

förlikning träffats eller dom givits om dylik ersättning, att skadan ej för­

orsakats av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

15

34 §.

Fordrar någon ersättning på grund av sådan gemensam ansvarighet, som

avses i 33 §, äger han med sitt yrkande vända sig mot ordningsmannen

eller ordningsmännen i den eller de lappbyar, som lapparna inom skade-

ersättningsområdet tillhöra; ägande ordningsman att efter samråd med lapp­

fogden på vederbörande lappars vägnar trätfa uppgörelse om ersättning.

Ordningsman äger ock att på lapparnas vägnar föra talan i mål om dylik

ersättning samt efter samråd med lappfogden ingå förlikning angående såväl

skadeersättning som syne- och rättegångskostnader.

Ådömes ersättningsskyldighet flera lappar, skall i domen för en var fast­

ställas, huru mycket han har att gälda.

Mål, vari ordningsman vid underrätt fört talan, må av honom fullföljas

i högre rätt.

35 §.

Den som efter vad i 32 eller 33 § sägs blivit dömd att ersätta inträffad

skada eller träffat uppgörelse eller förlikning om erläggande av sådan er­

sättning vare oförhindrad att, i händelse det utrönes, att skadan förorsakats

av renar, tillhörande annan, eller att vid den tid, då skadan skedde, i

hjorden eller inom skadeersättningsområdet funnos renar, tillhörande annan

än dem som enligt domen, uppgörelsen eller förlikningen ansetts ersätt-

ningsskyldiga, söka gottgörelse av ägaren till dessa renar för vad han

erlagt eller för den del därav, som belöper på renägaren. Där ersättningen

bestämts genom uppgörelse eller förlikning, må gottgörelse ej fordras för

mer än vad på renägaren belöper i förhållande till det belopp, vartill skadan

må hava blivit värderad vid syn, med tillägg av synekostnaden.

Om förbud mot ofredande av lapparnas renar m. m.

36 §.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet dödar, skadar eller

genom skrämsel eller på annat sätt ofredar lapparnas renar, medan de

befinna sig på område, varest renar då må föras på bete, eller ock söker

obehörigen fördriva dem från sådant område, skall ersätta därigenom för

lapparna uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon å område, som ovan avses, uppsåtligen eller

genom vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning ren dödas eller

skadas genom fällning av träd. Har vid avverkningen anställd person gjort

sig skyldig därtill, skall jämväl den, för vars räkning avverkningen sker,

ansvara för skadans ersättande.

Har ren blivit dödad vid skogsavverkning, åligger det den som förestår

avverkningen att genast göra anmälan hos lapparna, därest de finnas å

trakten, eller, om så ej är fallet, hos landsfiskalen, till vilken det dödade

djurets öron därvid skola i hopsittande skick insändas. När anmälan in­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kommit till landsfiskalen, har denne att skyndsamt underrätta renägaren

eller, om denne ej är känd, lappfogden samt vidtaga de åtgärder, som

finnas tjänliga för det dödade djurets tillgodogörande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsområde av hund, skall hundens ägare

ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt eller vållande.

Med skada, som i detta moment avses, förstås icke blott skada, som

tillfogats ren, utan ock, där renar blivit skingrade, kostnader och besvär,

som uppkommit för deras hopsamlande eller i sammanhang därmed, även­

som utgiven ersättning för skada, som renarna till följd av skingringen

kunna hava förorsakat.

År ren, som skadats, omärkt, eller är ägaren ej känd, skall skadeståndet

tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs

drift, är särskilt stadgat.

37 §.

Inom lappmarkerna och å renbetesfjällen skall hund, som icke användes

i lapparnas renskötsel, vara försedd med halsband, därå ägarens namn

och bostad skola vara tydligt anbragta; dock att halsbandet må avlägsnas,

medan hunden hålles instängd, ävensom under pågående jakt, när fara

föreligger att hunden kan lida men av detsamma. Yad nu sagts skall ock,

där Konungens befallningshavande med hänsyn till renskötseln finner nödigt

härom förordna, gälla för trakt utom lappmarkerna och renbetesfjällen,

inom vilken lapparna äga uppehålla sig med sina renar, ävensom å trakt

därintill.

38 §.

1. Under den tid lappar med sina renar uppehålla sig å trakt, där

renar då må föras på bete, skola å denna trakt och å trakter därintill

hundar, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen hållas i band

eller instängda eller vara försedda med klubba i enlighet med närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungens befallningshavande. Dock må

Konungens befallningshavande för viss trakt eller för särskilda fall med­

giva befrielse från vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan

men för renskötseln.

Under det flyttning med renar sker förbi gård, skola därvarande hundar

hållas i band eller instängda. När sådan flyttning förestår, skola lapparna,

där så ske kan, i förväg underrätta om sin ankomst.

2. Finnes hund, som är känd för att jaga renar, å trakt där renbete

må äga rum, och hålles hunden icke i band eller instängd eller försedd

med klubba, då renar under tillåten tid befinna sig där, må hunden dödas

genom lappfogdens eller polismyndighetens försorg.

3. Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som

befinner sig å trakt, där renar vid tillfället må föras på bete, må hunden

dödas. Lag samma vare, då hund anträffas å sådan trakt utan tillsyn

omedelbart efter det den jagat eller annorledes ofredat ren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

IT

Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omstän­

digheter förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, och

kan den som dödat hunden icke styrka, att han varit därtill berättigad, vare

han likväl fri från ansvar och ersättningsskyldighet, såframt ej hundens

ägare kan visa sannolika skäl för sitt påstående.

Om minskning av renantalet inom lappby.

39 §.

Därest inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att betet kan

befaras bliva otillräckligt eller skada eller andra olägenheter förorsakas eller

svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga drivande inom

lappbyn, må Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande vidtaga

åtgärder för renantalets minskning på sätt nedan sägs.

1) Finnas inom lappbyn renar, tillhörande andra än lappar, må Konungens

befallningshavande förordna, att så stort antal av dessa renar, som prövas

för ändamålet nödigt, inom viss förelagd tid skall från lappbyn avlägsnas,

vid äventyr att renarna av lappfogden eller ordningsmannen omhändertagas

och levande eller slaktade för ägarnas räkning försäljas.

2) Befinnes, sedan renar, tillhörande andra än lappar, avlägsnats från

lappbyn, de återstående renarnas antal ändock vara för stort och finnes

utrymme inom annan lappby, till vilken inflyttning utan avsevärd olägenhet

kan ske, äger Konungens befallningshavande, efter det jämväl lapparna i

sistnämnda lappby blivit hörda, dit hänvisa en eller flera lappar; och skall

i sådant fall bestämmas viss tid, inom vilken flyttningen skall hava verk­

ställts. Härvid skall Konungens befallningshavande tillse, att lapp, som

själv eller vars förfäder länge tillhört lappbyn eller inom dess område

haft rätt till bete för sina renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja

hänvisas till annan lappby.

3) Kan hänvisning i behövlig omfattning icke lämpligen ske, äger Konungens

befallningshavande förordna, att lappbyns renantal skall inom viss av Ko­

nungens befallningshavande bestämd tid genom nedslaktning, försäljning eller

annorledes nedbringas till viss storlek. Kan enighet mellan lapparna ej

vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må Konungens

befallningshavande förordna, huru minskningen skall verkställas. Därvid

skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl

till antalet husliållsmedlemmar hava det största renantalet, ålägges att minska

sina renhjordar.

Vad i punkterna 1)—3) här ovan är stadgat beträffande den inbördes

ordning, i vilken de i samma punkter angivna åtgärderna må komma till

användning, skall icke utgöra hinder för Konungens befallningshavande att,

då särskilda skäl därtill föreligga, annorlunda bestämma.

Närmare bestämmelser rörande verkställigheten av föreskriven åtgärd med­

delas av Körningens befallningshavande, som därvid har att tillse, såväl att

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 sand. 35 häft. (Nr 43.)

2301 27

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

de särskilda renägarnas rätt och bästa i görligaste män iakttages som ock

att renskötande lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring.

Där i fall, som i punkterna 2) och 3) avses, renarnas ägare eller den,

vilken vården om renarna åligger, enligt Konungens befallningskavandes

bestämmande skall vidtaga åtgärd, må Konungens befallningshavande före­

lägga honom vite samt i fall av tredska utdöma vitet och antingen före­

lägga honom nytt vite eller ock låta vidtaga åtgärden på den tredskandes

bekostnad.

Om förvildade renar.

40 §.

Finnas å viss trakt förvildade renar, ankommer på Konungens befall­

ningshavande att förordna, att dessa renar skola dödas, samt meddela i

sådant hänseende erforderliga föreskrifter.

Behållna värdet av sålunda dödade renar skall enligt bestämmelser, som

givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om lapparnas bostäder m. m. samt om odlingar.

41 §.

Lapp må å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, i er­

forderlig omfattning åt sig inrätta tältkåta eller annan kåta med lapsk

eldstad (aran) samt uppföra bod för förvaring av sina tillhörigheter eller

därför vidtaga andra anordningar.

Ä inägor må kåta eller bod icke uppföras, med mindre vederbörande

jordägare eller brukare därtill givit sitt samtycke.

Å utmark till enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog

dock undantagen, eller till kronohemman eller kronolägenhet, som ej står

under kronans omedelbara disposition, må, nedom odlingsgränsen eller

utom renbetesfjällen, fast kåta eller bod icke uppföras annat än efter an­

visning av jordägaren eller brukaren eller, där lappen icke åtnöjes därmed,

av lappfogden.

42 §.

I den mån för renskötselns drivande erfordras må lapp å område inom

lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig med sina

renar, uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, dock med

följande begränsningar:

1) Ä enskild eller kommun tillhörig fastighet eller å kronomark, som ej

står under kronans omedelbara disposition, må dylik byggnad icke upp­

föras, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt

samtycke.

2) Ä annan kronomark må byggnad, varom ovan sägs, uppföras alle­

nast efter särskilt tillstånd, som på därom gjord ansökning meddelas, vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

19

angår trakt ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen av Konungens be-

fallningshavande samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter

samråd med Konungens befallningsliavande. Över sådan ansökan skola de

lappar höras, vilka äga uppehålla sig med sina renar å trakten. Tid

prövning av ansökningen har myndigheten ej mindre att tillse, att bygg­

naden förlägges å plats, som med hänsyn till renskötseln å trakten och

andra förhållanden är lämplig, samt att den icke göres större än för dess

ändamål av bostad åt lapp, som driver renskötsel å trakten, är nödvän­

digt, än även att meddela de särskilda bestämmelser i avseende å bygg­

nadens beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar med tillstånd jämlikt nästföregående stycke

uppförd byggnad, att driva renskötsel å trakten, eller överlåtes byggnaden

å annan än lapp, som driver renskötsel och tillhör samma lappby, har den

myndighet, som meddelat tillståndet, att pröva, huruvida och på vilka

villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden icke böra bibehållas, äger

myndigheten bestämma, huruvida och i vad män gottgörelse må utgå för

å byggnaden nedlagt arbete samt för virke därtill, som icke erhållits av­

giftsfritt av kronan.

43 §.

Å kronomark under kronans omedelbara disposition, belägen inom lapp­

markerna eller å renbetesfjällen, må lapp efter särskilt, på därom gjord

ansökan lämnat tillstånd upptaga odling av mindre omfattning.

Sådant tillstånd meddelas, efter hörande av de lappar, vilka äga uppe­

hålla sig med sina renar å trakten, vad angår trakt ovan odlingsgränsen

eller å renbetesfjällen av Konungens befallningskavande samt i fråga om

övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens befallnings­

kavande. Tillstånd må lämnas allenast där odlingen finnes icke vara till

hinder för renskötseln å trakten och sökanden ej kan antagas genom

odlingens nyttjande komma att eftersätta vården om sina renar. Storleken

och beskaffenheten av odlingen bestämmes av vederbörande myndighet.

Tillstånd till upptagande av odling må återkallas, när omständigheterna

därtill föranleda.

Den som upptagit odling är pliktig att själv stå skada, som å odlingen

förorsakas av renar, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,

orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

Om hällande av getter.

44 §.

A kronomark under kronans omedelbara disposition äger fjällapp hava

getter på bete under tid, då han är berättigad att där uppehålla sig med

sina renar; dock må antalet getter icke överstiga fem för hushåll.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om skogsfång.

45 §.

Å kronomark under kronans omedelbara disposition samt å kommun

tillhörig allmänningsskog är lapp berättigad att till eget behov av virke

använda skogen, dock med följande begränsningar:

1) Ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen må virke till uppförande,

ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad

samt växande träd till uppförande av sådant stängsel, som avses i 25 §

2 mom., tagas allenast efter anvisning eller utsyning.

2) I fråga om lapps rätt att nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna

taga virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed

jämförlig bostadsbyggnad skall gälla vad under 1) sägs. Å dessa trakter

må lapp ej heller taga växande barrträd till uppförande eller ombyggnad

av fast kåta, bod eller stängsel annat än efter anvisning eller utsyning.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen må tagas allenast torra träd,

vindfällen, skogsavfall samt en- och videbuskar ävensom för tillfälligt behov

å utmark växande lövträd. Därjämte må tall- och grantjur tagas till

slöjdvirke.

46 §.

Beträffande enskild eller kommun tillhörig mark, allmänningsskog dock

undantagen, så ock kronomark, som ej står under kronans omedelbara

disposition, skall i fråga om lapps rätt till skogsfång gälla följande:

1) Ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen äger lapp till eget behov

av virke använda skogen i enahanda ordning och omfattning, som i 45 §

stadgats med avseende å samma trakter, dock må virke till uppförande,

ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad

ej tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt

samtycke; ej heller må växande träd till uppförande eller ombyggnad av

fast kåta, bod eller stängsel, som avses i 25 § 1 mom., tagas utan anvis­

ning eller utsyning.

2) Nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna må fjällapp använda skogen

till eget behov av virke, dock med iakttagande av att virke till uppfö­

rande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostads­

byggnad ej må tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare

därtill givit sitt samtycke, ävensom att virke till nyssnämnda ändamål

eller växande träd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller

stängsel ej må tagas annat än efter anvisning eller utsyning.

Skogslapp äger å de trakter, som avses i nästföregående stycke, till eget

behov under flyttning med sina renar taga bränsle samt virke till tält­

stänger, kåtor, bodar och ställningar för förvaring av sina tillhörigheter

ävensom slöjdvirke; dock må växande barrträd tagas allenast efter anvis­

ning eller utsyning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

21

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen gäller om fjällapps rätt till

skogsfång vad i 45 § i sådant avseende stadgats.

Skogslapp äger utom lappmarkerna till eget behov under flyttning med

sina renar för de under 2) andra stycket omförmälda ändamål taga torra

träd, vindfällen, skogsavfall samt eu- och videbuskar ävensom å utmark

växande lövträd. Därjämte må tall- och gran tjur tagas till slöjdvirke.

47 §.

För virke, som tages å kronomark under kronans omedelbara disposition

eller å kommun tillhörig allmänningsskog, erlägges icke betalning.

Yad angår skogsfång å annan mark erlägges för virke, som må tagas

allenast med samtycke av vederbörande jordägare eller brukare, betalning

enligt överenskommelse. I övrigt skall, där jordägaren eller brukaren det

fordrar, för virke, som enligt vad i 46 § stadgas ej må tagas annat än efter

anvisning eller utsyning, ävensom för växande lövträd samt tall och gran­

tjur, som tages utom lappmarkerna och renbetesfjällen, givas en billig

ersättning, vilken i brist av åsämjande bestämmes av en av Konungens

befallningshavande förordnad värderingsman.

48 §.

Finnes beträffande mark, som avses i 46 §, att skogens fortsatta nytt­

jande invid boplats för vedfång åt lapparna är i synnerlig mån betungande

för vederbörande jordägare eller brukare, må Konungens befallningshavande

på framställning av denne förbjuda, att bränsle tages annat än efter an­

visning.

49 §.

Lapp, som äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller

brukare av fastighet, må icke använda sin rätt till skogsfång enligt denna

lag för fastighetens behov av virke vare sig till byggnader, stängsel, bränsle

eller annat ändamål.

50 §.

Då det är oundgängligen nödvändigt för renarnas uppehälle, må lapp

å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, fälla lavbevuxna

träd; dock skall, såvitt ske kan, vederbörande skogstjänsteman, jordägare

eller brukare förut underrättas och tillfälle lämnas honom att anvisa träd,

som må fällas, samt i annat fall anmälan om fällningen snarast göras till

skogstjänstemannen, jordägaren eller brukaren.

Yid fällning av lavträd skola i främsta rummet torra eller oväxtliga

träd tagas.

51 §.

Konungen äger för viss tid förbjuda, att växande tall, gran eller björk

tages av lapparna på område, där avverkning uppenbarligen kan medföra

fara för skogens bevarande eller återväxt.

22

Skulle Konungens befallningsliavande finna, att nyttjandet av viss plats

såsom fast viloplats eller boplats åt lapparna uppenbarligen medför fara

för skogens bevarande eller återväxt, äger Konungens befallningshavande

för viss tid förbjuda platsens begagnande för sådant ändamål.

Förbud, varom nu sagts, må, där det ej påkallas till skydd mot björk-

skogsgränsens eller barrskogsgränsens nedgående, icke meddelas, om nyttjan­

det av tillåtet betesområde eller, vad angår förbud enligt andra stycket,

flyttning på tillåten flyttningsväg därigenom skulle i väsentlig mån för­

svåras för lapparna.

52 §.

Virke, som lapp lagligen tagit och använt eller upplagt till framtida

användning, må icke utan hans samtycke av jordägaren eller brukaren

bortföras eller göras obrukbart.

Har stängsel, vartill virke uttagits efter anvisning eller utsyning, olov­

ligen blivit bortfört eller gjorts obrukbart, äger lappen utan anvisning eller

utsyning å samma skog taga vad som oundgängligen beköves för upp­

förande av nytt stängsel.

53 §.

Lapp är pliktig att efterkomma de föreskrifter, som vid anvisning eller

utsyning må hava lämnats, samt att i övrigt vid all avverkning iakttaga

nödig varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas, därest å platsen finnas för ändamålet

användbara torra träd, nedfallna kvistar och grenar, avverkningsbara stub­

bar, vindfällen eller eu- eller videbuskar;

c) att bland växande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro

oväxtliga, överåriga eller skadade;

d) att vid fällning av träd höjden av den kvarlämnade stubben icke

må överstiga femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre skare

eller hårt packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna större del av

stammen; samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fäll­

ningen randbarkas.

54 §.

Anvisning eller utsyning, varom i 45, 46 och 48 §§ sägs, verkställes

kostnadsfritt av vederbörande skogstjänsteman. Anvisningen eller utsyningen

skall verkställas snarast möjligt; och skall lappen i god tid därom under­

rättas. Träd, som anvisas eller utsynas, skola vara för avsett ändamål

fullt lämpliga och, såvitt möjligt, för lappen lätt tillgängliga.

Kungi. Maj:ts proposition nr 43.

23

Om jakt och fiske.

55 §.

Fjällapp och slcogslapp äro berättigade att å utmark jaga och tiska icke

allenast å områden, där sådana lappar jämlikt 2 eller 3 § äga vistas

under varje tid av året, utan även å andra områden inom lappmarkerna

under den tid de äga att där uppehålla sig med sina renar; vare dock

underkastade de inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt och fiske,

som eljest gälla.

Om vissa nyttjanderättsupplåtelser.

56 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade, bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske eller annan därmed jäm­

förlig nyttighet av lapp upplåtas till annan. Sker ändock upplåtelse, vare

den ogill.

Finnes inom sådant område bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed

jämförlig nyttighet, som icke av lapparna användes, och kan upplåtelse

därav ske utan intrång eller skada för renskötseln, må sådan upplåtelse

kunna av Konungens befallningsliavande mot avgift meddelas.

Kan inom sådant område upplåtelse av jakt eller fiske ske utan fara

för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna,

äger Konungens befallningsliavande tillåta annan att mot avgift därstädes

jämte lapparna utöva jakt eller fiske.

Finnes ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen upplåtelse av nytt­

janderätt till inägor kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln,

må Konungens befallningsliavande mot avgift meddela sådan upplåtelse.

Har bete, slåtter eller nyttjanderätt till inägor upplåtits, är den, till

vilken upplåtelsen skett, pliktig att själv stå skada, som av renar för­

orsakas å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, utan så är

att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att till­

skynda honom förlust.

Innan upplåtelse, varom i denna paragraf är stadgat, äger rum, skola

de lappar, vilka äga uppehålla sig med sina renar å området, höras i

ärendet.

Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt bestämmelser,

som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om renskötsel å vissa trakter nedom lappmarksgränsen.

57 §.

Å trakter i Norrbottens län nedom lappmarksgränsen, där renskötsel året

om av ålder förekommer, må lapp efter särskilt tillstånd av Konungens

befallningsliavande driva skogsrenskötsel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

24

Kung1. Maj:ts proposition nr 43.

Yill lapp erhålla sådant tillstånd, har han att till Konungens befallnings-

havande ingiva ansökan med uppgift om den trakt, inom vilken han vill

driva renskötsel, det antal renar han och hans husfolk avse att innehava

för egen räkning samt huruvida och i sådant fall till vilket antal han avser

att hava skötesrenar i sin vård. Över ansökningen skall yttrande inhämtas

från den kommun, där renskötseln är avsedd att drivas.

Finner Konungens befallningshavande behov föreligga för en väsentlig

del av traktens befolkning, att renskötsel fortfarande drives å trakten, och

anses sökanden lämplig såsom renskötare samt möter ej heller i övrigt

hinder för bifall till ansökningen, må Konungens befallningshavande lämna

sökanden tillstånd att viss tid, ej överstigande tio år, driva renskötsel å

den angivna trakten; och skall Konungens befallningshavande i samman­

hang härmed bestämma det område, varinom renskötseln må drivas, varest

och huru flyttningsvägar må tagas, det högsta antal renar sökanden må

föra på bete samt. därest sökanden avser att hava skötesrenar i sin vård,

huru stor del av renhjorden, som sökanden och hans husfolk högst må

innehava för egen räkning, ävensom de särskilda villkor i övrigt, under

vilka renskötseln må äga rum.

Hava efter tillståndets meddelande förutsättningarna för renskötselns

drivande inom den angivna trakten ändrats eller finnes eljest rättighetens

utövande medföra olägenheter, må Konungens befallningshavande återkalla

det givna tillståndet eller vidtaga ändring i de föreskrivna villkoren eller

meddela nya villkor.

Varder lapp, som innehar tillstånd till renskötsel, stadigvarande för­

hindrad att begagna den medgivna rättigheten, äger Konungens befallnings­

havande utan kommunens hörande medgiva annan lapp att på enahanda

villkor under återstoden av tiden eller någon del därav driva renskötsel

inom området. Lag samma vare, där lappen avlider och dödsbodelägarna

anses icke lämpligen kunna eller böra utöva rättigheten.

58 §.

I fråga om sådan renskötsel, som avses i 57 §, skola de i denna lag

meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock

med följande tillägg och undantag:

1) Till lappby hör lapp, som innehar tillstånd att där driva renskötsel,

ävensom hans hustru och hemmavarande barn samt lapska tjänare. Så­

som tillhörande lappby räknas jämväl ägare av skötesrenar, vilka sådan

lapp har i sin vård; dock må skötesrenägare ej deltaga i överläggningar

och beslut i andra frågor än som röra hans rätt såsom renägare i byn.

Ordningsman i lappby utses av Konungens befallningshavande.

2) Ådagalägger lapp, som erhållit tillstånd till renskötsel, försumlighet

däri, eller finnes han eljest olämplig såsom renskötare, äger Konungens

befallningshavande utan iakttagande av vad i 26 § stadgats fråntaga honom

den medgivna rättigheten; och skall i fråga om Konungens befallnings-

Kunjl. Maj-.ts proposition nr 43.

25

havandes befogenhet att medgiva annan lapp att i hans ställe driva ren­

skötsel vad i 57 § sista stycket stadgats äga motsvarande tillämpning.

3) Beträffande rätt till skogsfång tillkommer lapp, som här avses, att

till bränsle, tältstänger, kåtor, bodar och ställningar för förvaring av

lappens tillhörigheter taga torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och

videbuskar, ävensom, för tillfälligt behov, å utmark växande lövträd samt

till slöjdvirke, tall- och grantjur, dock å annan mark än kronomark under

kronans omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmänningsskog

endast under flyttning och mot betalning enligt ortens pris.

4) Yad i 55 § stadgats om rätt till jakt och fiske skall icke äga till-

lämpning.

5) För all skada, som förorsakas av renar, skall ersättning givas av

renarnas ägare. Lappby skall enligt Konungens befallningshavandes be­

stämmande utgöra ett eller flera skadeersättningsområden, och skall be­

träffande skada, som inträffar inom sådant område, gälla vad i 33—35 §§

stadgas.

6) Beträffande skyldighet enligt 38 § 1 mom. för ägare av hund att

hålla hunden i band eller instängd eller försedd med klubba må Konungens

befallningskavande medgiva den lättnad, som av förhållandena påkallas.

7) Beträffande skötesrenar skall gälla:

Innefattar tillstånd att driva renskötsel rätt för lappen att hava skötes­

renar, må den som är bosatt inom lappbyn och där äger eller brukar

jordbruksfastighet på de närmare villkor och i den utsträckning Konungens

befallningshavande bestämmer hava renar i vård hos lappen, dock ej flera

för hushåll räknat än tjugu, års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna.

Dragrenar må även annan renägare hava i vård hos lapp på sätt här

sägs.

Skötesrenägare står i fråga om skötesrenarna samma ansvar enligt denna

lag som lappen för sina egna renar.

Åsidosättes något av vad Konungens befallningshavande föreskrivit med

avseende å rätten att hava skötesrenar, må Konungens befallningshavande

förordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade för­

säljas för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas omhänder­

tagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

8) Eenräkning skall hållas, när Konungens befallningshavande så prövar

nödigt, dock att mellan varje renräkning ej må förflyta mera än fem år.

Kostnad för sådan renräkning bestrides av renägarna i förhållande till vars

och ens renantal.

Straffbestämmelser m. m.

59 §.

1.

Med böter från och med fem till och med femhundra kronor straffas:

a) lapp, som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar, att hans renar in­

komma å område, där rätt till renbete enligt denna lag icke är medgiven

eller vid den tid icke må utövas, eller å främmande lappbys till gränserna

bestämda område;

b) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 9 § 1 mom. inflyttar till

lappby;

c) den som gör flyttningsväg obrukbar för lapparna eller i väsentlig

män förminskar framkomligheten å sådan väg;

d) den som mot stadgandet i 52 § första stycket bortför virke eller

gör virke obrukbart;

e) den som i fall, som avses i 36 §, uppsåtligen eller genom vårds­

löshet dödar, skadar eller ofredar ren eller förorsakar, att ren vid skogs­

avverkning dödas eller skadas;

f) den som i strid mot vad i denna lag är stadgat underlåter att hålla

hund i band eller instängd eller försedd med klubba; samt

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning, varom i denna

lag sägs.

2.

Med böter från och med fem till och med trehundra kronor straffas:

a) lapp, som av skogen tager mera virke än till hans eget behov er­

fordras, eller som eljest tager virke i strid mot bestämmelserna i 45, 46,

49, 50 eller 58 §;

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av

sina renar vållar, att renarna göra skada, som skall ersättas enligt denna

lag, dock endast såframt ej uppgörelse eller förlikning träffats om skadans

ersättande eller den ersättningsskyldige gjort sådant medgivande, att efter

ty i 30 § sägs utmätning för ersättningens belopp må ske hos honom;

samt

c) lapp, som mot bättre vetande lämnar oriktig vippgift vid upprättande

av renlängd.

3.

Med böter från och med fem till och med etthundra kronor straffas:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i 24 §

eller 36 § 1 mom. tredje stycket förmäles, eller i sådan anmälan mot

bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

b) lapp, som i fall, varom i 44 § förmäles, har getter på bete till större

antal än där sägs;

c) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 25 § uppför ringgärde eller

annat stängsel;

d) lapp, som överträder jämlikt 48 eller 51 § meddelat förbud;

e) lapp, som vid avverkning uppenbart åsidosätter föreskrift, som med­

delats jämlikt 53 §;

f) den som i strid mot stadgandet i 37 § eller med stöd därav med­

delad föreskrift underlåter att hålla hund försedd med halsband; samt

g) den som har renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller

till större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättig­

het att hava renar i lapps vård åsidosätter något av vad som föreskrivits

i avseende å rättighetens utövande.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

27

60 §.

Hållas renar i vård av någon, som ej liar rätt till renskötsel enligt

denna lag, må dessa renar icke föras på bete å mark, varöver renägaren

ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt skyldighet att er­

sätta skadan. År i fråga om sådan renhjord allmänt veterligt, att därtill

hörande djur pläga olovligen inkomma på annans mark, äger Konungens

befallningshavande att på ansökan av markens ägare förordna, att hjorden

skall nedslaktas och försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden

för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Om åtal, besvär och verkställighet.

61 §.

1.

Förseelse mot denna lag eller mot byordning åtalas vid allmän

domstol.

2.

Förseelse, som avses i 59 § 1 mom. d) eller 2 mom. a) eller 3

mom. c) eller e), må, där den förnärmar endast enskild persons rätt, ej

åtalas av allmän åklagare, såvitt ej målsägaren angiver förseelsen till åtal.

Lag samma vare beträffande förseelse, som avses i 59 § 1 mom. e); dock

att, där renen är omärkt eller målsägaren ej känd, allmän åklagare äger

utan angivelse tala i saken, I sådant fall må åklagaren föra talan jäm­

väl i fråga om skadestånd.

3.

Förseelse, som avses i 59 § 1 mom. a) eller 2 mom. b), må,

där den förnärmar endast enskild persons rätt, icke åtalas av annan än

målsägare.

62 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. A iten,

ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som

meddelas av Konungen, användas till förmån för lapparna. Saknas till­

gång till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän

strafflag.

63 §.

Lapp, som bär renhjord under sin vård, är pliktig att, då Konungens

befallningshavande, landsfogde, lappfogde eller landsfiskal för verkställande

av utmätning eller rannsakning efter stulna renar eller av annan laga orsak

påfordrar renhjordens hopsamlande eller frånskiljande av ren från andra

renar i hjorden, verkställa sådan handräckning.

Tredskas lapp att lämna fordrad handräckning, må sådan anskaffas på

den tredskandes bekostnad.

64 §.

Över beslut, varigenom Konungens befallningshavande utfärdat byord­

ning eller eljest meddelat föreskrift eller vidtagit åtgärd för tillämpning av

28

denna lag, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad, att hos Konun­

gen anföra besvär inom tid, som är bestämd för överklagande av förval­

tande myndigheters och ämbetsverks beslut; dock skall, där ej ändrings-

sökandet därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvären

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen för­

ordnat.

Kungl. Majds proposition nr 43.

Övergångsbestämmelser.

65

§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphävas lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige tillika med alla de stadgan-

den, vilka innehålla ändring i eller tillägg till nämnda lag, ävensom lagen

den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av renantalet

inom lappby.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i

stället tillämpas.

Den som vid nya lagens ikraftträdande med laga rätt driver renskötsel

skall anses hava rätt till renskötsel enligt 1 § 1 mom. första stycket,

ändå att han ej uppfyller där angivna förutsättningar; och skall vad i nya

lagen sägs om lapp äga tillämpning å honom.

Lapp, som vid nya lagens ikraftträdande driver renskötsel å trakt, som

omförmäles i 57 §, åligger, såframt han vill fortsätta därmed, att senast

den 31 december 1929 göra ansökan, som avses i samma paragraf; och

må renskötseln utan särskilt tillstånd fortsättas, till dess ansökningen

hunnit prövas.

Intill utgången av år 1933 skola lapparna bibehållas vid dem nu till­

kommande rätt att hava renar i vård hos annan.

Kungl. MajUs proposition nr 43.

29

Förslag-

tiii

Lag om renmärken.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Ren, som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige, skall vara försedd med ägarens av häradsrätten fastställda

märke, anbragt i renens öron.

2 §■

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, där renägaren

eller, om han icke själv är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans

renar, har sitt hemvist; och skall sökanden därvid i två exemplar inlämna

en avbildning av märket enligt den form och av den storlek, nedanstående

figur utvisar. Över ansökningen skall utlåtande avgivas av lappfogden, som

hör renägarna i orten och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ord­

ningsman.

Finner häradsrätten märket vara så inrättat, som i 3 § sägs, och möter

ej heller i övrigt enligt denna lag hinder, fastställer häradsrätten märket.

Fram.

3

§•

Renmärke skall för att kunna fastställas vara så inrättat, att det tydligt

skiljer sig från andra gällande renmärken inom tingslaget eller angränsande

tingslag, samt att det ej lätt kan förändras till sådant äldre märke eller

sådant äldre märke förändras till likhet med det, varå fastställelse sökes.

4 §.

Renmärke må ej fastställas för annan renägare än den som enligt före-

nämnda lag äger rätt till renskötsel eller är berättigad att hava renar i vård

hos renskötande lapp. Ej heller må renägare samtidigt hava mer än ett

fastställt renmärke.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

5 §■

Yill den som innehar fastställt renmärke icke vidare vid renmärkning

begagna detsamma, skall lian anmäla detta hos häradsrätten, som har att

avlysa märket. A ren, som, då avlysningen sker, är försedd med dylikt

märke, må det fortfarande bibehållas, men andra renar må ej märkas där­

med. Ej må utan förre ägarens samtycke avlyst märke fastställas för

annan renägares räkning, innan fem år förflutit från avlysningen.

Har fastställt märke under tio år icke varit begagnat vid renmärkning,

anses fastställelsen hava förfallit, ändå att avlysning ej skett; och utgör

fastställelsen sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renägares

räkning.

6

§•

1.

Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans

fastställda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma, skall

han anmäla detta hos häradsrätten, som, där hinder ej möter enligt 4 §,

för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligger honom

att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla sitt fast­

ställda renmärke till registrering.

7 §'

Vid häradsrätten skall föras förteckning över de av häradsrätten fast­

ställda och registrerade renmärken jämte de renägare, för vilkas räkning

fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes ock, när

renmärke avlysts eller fastställelse därå visats hava förfallit. Under juli

månad varje år skall utdrag ur nämnda förteckning, omfattande tiden från

och med juli månad föregående år till och med juni månad under löpande

året, insändas till Konungens befallningshavande, som på lämpligt sätt

offentliggör utdraget.

Närmare bestämmelser om förteckningens förande meddelas av Konungen.

8 §‘

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må å renen bibehållas

det redan anbragta märket, försett med sådant av ordningsmannen inom

lappbyn gillat avbrott, som kan vara erforderligt för att skilja renen från

andra renar med samma huvudmärke. Å sådant avbrottsmärke erfordras

icke fastställelse. Kalv efter renko, försedd med avbrottsmärke, skall märkas

med ägarens fastställda märke.

9 §.

1. Märkning av renkalvar, som blivit födda under året, skall vara verk­

ställd före den 1 november. Försittes denna tid, äger ordningsmannen

inom lappbyn, där han finner det lämpligen kunna ske, på den försum­

liges bekostnad låta verkställa renmärkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

31

2.

Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, i sin lijord annans

renko med omärkt kalv, är han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka

kalven med moderns märke eller, om detta är avbrottsmärke eller avlyst

märke och han äger kännedom om ägarens fastställda märke, med detta.

3.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt ren,

skall djuret överlämnas till och omhändertagas av ordningsmannen samt

nedslaktas och försäljas eller ock levande försäljas samt förses med nya

ägarens märke. Av medel, som inflyta genom försäljningen, erhåller ord­

ningsmannen skälig gottgörelse, varefter den återstående behållningen till­

faller lappbyn.

Lag samma vare, om efter den 1 november inom lappby eller eljest i

lapps hjord anträffas omärkt årskalv, som icke följer modern.

10

§.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, vars märke blivit

förstört eller förfalskat eller är okänt, skall renen omhändertagas och vårdas

av ordningsmannen eller den lapp han därom anmodar. Dylik ren skall

därefter vid tillfälle, då lapparna i trakten mera allmänt samlas, för dem

till granskning uppvisas. Finnas därvid sannolika skäl för att renen tillhör

uppgiven renägare, äger denne återtaga renen mot erläggande av skälig

skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat fall skall renen genom

ordningsmannens försorg nedslaktas och försäljas, samt med inflytande för­

sälj ningsmedel så förfaras, som i 9 § sägs; dock att, där renens märke var

okänt, en noggrann avbildning av märket skall genom ordningsmannens

försorg insändas till lappfogden, som på lämpligt sätt kungör märket med

uppfordran till ägaren att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen,

vid äventyr att behållningen av försäljningen tillfaller lappbyn.

11 §■

1.

Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har

under sin vård, i annat fall än i 8 § sägs begagnar märke, som ej blivit

av häradsrätten för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst, straffas

med böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

2.

Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till vilken han icke är

ägare, dömes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till böter från

och med femtio till och med femhundra kronor.

3.

Den som i det fall, varom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning

begagnar annans fastställda renmärke, innan detsamma blivit för honom

vid häradsrätten registrerat, eller som underlåter den i 6 § 2 mom. före­

skrivna anmälan till registrering, straffas med böter från och med fem till

och med femtio kronor.

12

§.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län

oarbetad renhud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest för­

stört, och kan han ej visa, att renmärket blivit utan bedräglig avsikt bort­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

taget eller förstört eller att liuden blivit märkt på sätt i 3 mom. bär

nedan sägs, dömes till böter från och med fem till och med trehundra

kronor, där han ej efter allmän lag straffas för olovlig åtkomst av godset.

2.

Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Västerbottens

läns lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län, varmed i denna lag

förstås såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som

ock de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena, an­

träffas forslande kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under så­

dana förhållanden, att antagas kan, att köttet föres från slakt ute å mark.

3.

Hud och kött, varom ovan förmäles, må av allmän åklagare, lapp­

fogde, lapptillsyningsman eller ordningsman tagas i beslag och köttet för­

säljas. Huden skall medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att

därav tydligen kan ses, att den varit föremål för beslag. Varder den från

vilken beslaget gjorts i saken fälld, skall det beslagtagna godset eller,

om det är sålt, dess behållna värde tillfalla beslagaren.

4. Inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å ren­

betesfjällen i Jämtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är sagt,

göras å hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undan-

stucket å plats, som ej kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i

lada, i höstack eller ute å mark. Sålunda verkställt beslag skall besla­

garen låta ofördröjligen kungöra i socknens kyrka; och äger den, som vill

göra anspråk å godset, att inom en månad därefter anmäla sig hos be­

slagaren samt, där hans rätt icke finnes ostridig, instämma denne senast

till det ting, som infaller näst efter en månad från det anmälan gjordes.

Sker det ej, eller kan den som stämde ej visa sin rätt till godset, gånge

med detsamma eller dess behållna värde som ovan är sagt.

5. Vad nu är stadgat utgör ej hinder för målsägaren att, där någon

fälles till ansvar efter allmän lag för olovlig åtkomst av gods, som enligt

förestående bestämmelser blivit taget i beslag, tillgodonjuta den rätt till

godset eller dess behållna värde, som lagligen må tillkomma honom.

13 §.

Överträdelse av denna lag åtalas av allmän åklagare inför allmän dom­

stol. I fall, som i 11 § 2 mom. sägs, äger allmän åklagare tala i saken

jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty fall skall tillfalla den lappby,

dit renen kan antagas hava hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphäves lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om ren­

märken; dock skall vad i nya lagen stadgas icke verka rubbning i fast-

ställelse av renmärke, som meddelats med stöd av äldre lag.

Kungl. Maj ds proposition, nr 43.

33

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919

(nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av

konventionen den 5 februari 1919 mellan

Sverige och Norge angående flytt-

lapparnas rätt till renbetning.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1919, innefattande be­

stämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan

Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, skall så­

lunda ändras, att 8 och 45 §§ erhålla ny lydelse, 45 § förses med sär­

skild överskrift och till 43 § fogas ett nytt andra stycke, allt på sätt

nedan sägs:

8

§'

Då enligt 45 § 2 mom. renräkning äger ram inom de områden, som

upptagas av de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma

och Talma, skola de norska renar, som finnas inom områdena vid tiden

för räkningen, ingå i densamma. Renarnas ägare och vaktare vare plik­

tiga att på anfordran lämna nödigt biträde vid räkningen.

43 §.

Då Konungens befallningskavande — — — — — från renar.

Saknas tillgång till gäldande av böter, som skola indrivas enligt denna

paragraf, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Minskning av renantalet inom lappby samt renräkning.

45 §•

1.

Därest med hänsyn till de i konventionen meddelade bestämmelser

angående de svenska lapparnas rätt till renbetning i Norge skulle befinnas

nödigt, att renantalet inom någon eller några lappbyar minskas, äger

Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande härom förordna, där­

vid på Konungens befallningshavande ankommer att bestämma omfattningen

av minskningen samt huru den skall fördelas på särskilda lappbyar; och

skall beträffande ordningen och sättet för minskningen vad i lagen om

de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige är stadgat om minskning

i vissa fall av renantalet inom lappby äga motsvarande tillämpning.

2.

Minst vart tredje år skall Konungens befallningshavande i Norr­

bottens län, så framt ej väderleksförhållandena lägga hinder i vägen, låta verk­

ställa tillförlitlig räkning av alla renar inom de områden, som upptagas av

de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma.

Om utgången av räkningen skall Konungens befallningshavande snarast

möjligt lämna vederbörande fylkesman meddelande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 höft. (Nr 43.)

230127 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

den 20 januari 1928.

Närvarande:

Statsministern

E

kman

,

ministern för utrikes ärendena

L

öfgren

,

statsråden

T

hyrén

, R

ibbing

, M

eurling

, G

ärde

, P

ettersson

, R

osén

, H

amrin

, A

i

,

m

-

kvist

, L

yberg

,

von

S

tockenström

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anmäler, efter gemen­

sam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen, ett

av särskilt tillkallad sakkunnig den 30 september 1927 avgivet betänkande

med förslag angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige in. m.

(Statens offentliga utredningar 1927:25). Föredraganden anför därvid föl­

jande:

Inledning.

Gällande loe- De viktigaste bestämmelserna rörande lapparna och deras renar hava givits

stämmeiser. genom iagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnes rätt till ren­

bete i Sverige. Nämnda lag är tillämplig dels å den del av lappbefolkningen,

som driver renskötsel, dels ock å vissa andra personer. Beträffande de ren-

skötande lapparna bestämmer lagen de områden i riket, inom vilka de äga

föra sina renar på bete, samt de tider av året, då betning av renar inom

de särskilda områdena får äga rum, varjämte den meddelar bestämmelser

angående lapparnas flyttningar och flyttningsvägar. Vidare reglerar den de

renskötande lapparnas rätt att taga bränsle och annat för renskötselns be­

höriga utövande erforderligt virke till bostäder, visthus och stängsel även­

som deras rätt att för sitt livsuppehälle jaga och fiska. Den reglerar även

de renskötande lapparnas förhållande till den bofasta befolkningen, främst

deras skyldighet att ersätta skador, som genom renarna förorsakas å nämnda

befolknings egendom. Slutligen innehåller lagen föreskrifter beträffande ord­

ningen bland de renskötande lapparna inbördes samt stadgar i särskilda

fall påföljder för förseelser, som begås av renskötande lapp.

Till de bestämmelser i 1898 års renbeteslag, som äro tillämpliga även å

andra än de renskötande lapparna, höra stadgan den angående den lapska

icke renskötande befolkningens och den icke lapska befolkningens rätt att

hava skötesrenar i vård hos renskötande lapp, vidare bestämmelser angående

skyddande av renarna mot de bofastas hundar ävensom föreskrifter rö­

rande ordningen för upplåtelser av vissa rättigheter å kronans mark ovan

odlingsgränsen och å renbetesfjällen. Hit höra även vissa stadganden om

påföljd för förseelser mot de renskötande lapparna och deras egendom.

Uti vad 1898 års lag stadgade hava åtskilliga ändringar vidtagits, huvud­

sakligen genom lagen den 19 juni 1917 (nr 337), varigenom meddelats be-

35

stämmelser om bland annat den bofasta icke lapska befolkningens rätt att

hava skötesrenar i vård hos lapp samt om lapparnas bosättning å viss krono-

mark, ävensom lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa

fall av renantalet inom lappby.

Till de bestämmelser, som reglera de svenska lapparnas renskötsel i

Sverige, höra slutligen lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om renmärken och kun­

görelsen den 22 december 1899 (nr 106) om renmärkesförtecknings förande

och vad i sammanhang därmed iakttagas skall.

De svenska lapparnas rätt till renbete i Norge är numera reglerad genom

konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flytt-

lapparnas rätt till renbetning och de i anledning av denna konvention ut­

färdade författningarna, nämligen lagen den 20 juni 1919 (nr 445) och kun­

görelsen den 15 december 1922 (nr 602).

En del av de lappar, som enligt 1919 års konvention äga flytta till Norge,

äro nödsakade att för att framkomma till de medgivna renbetesmarkerna flytta

över finskt område. För reglerandet av bl. a. dessa genomflyttningar har

den 9 maj 1925 avslutats en konvention mellan Sverige och Finland rörande

renar i gränsområdena. I lag den 7 januari 1926 (nr 1) och kungörelse

samma dag (nr 3) hava meddelats närmare bestämmelser i anledning av-

sistnämnda konvention.

Nästan omedelbart efter det 1898 års renbeteslag utfärdats framställdes

krav på revision av lapplagstiftningen. Detta krav gällde närmast de icke

renskötande lapparnas ställning och deras existensmöjligheter, frågor som

icke vunnit sin lösning genom 1898 års lagstiftning. Från skilda håll på­

kallades åtgärder i syfte att avhjälpa det betryckta läget bland de kategorier

av den lapska allmogen, som icke hade renskötsel såsom yrke. I samman­

hang därmed framställdes emellertid även från de renskötande lapparnas

sida vissa erinringar mot den då nyss utfärdade renbeteslagen.1)

De spörsmål, som sålunda förelågo, vunno delvis beaktande i sammanhang

med lösningen av den vid denna tid av andra skäl aktuella frågan om av-

vittringens genomförande å trakterna ovan odlingsgränsen.2) Medan emeller­

tid såväl dessa som övriga av lapparnas intressen påkallade spörsmål ännu

voro beroende av myndigheternas prövning, väcktes år 1908 av ett flertal

ledamöter i riksdagens andra kammare en motion (nr 163), i vilken hem­

ställdes om en fullständig utredning av lappfrågan. I motionen anfördes

bland annat följande:

Lapparna liksom alla naturfolk hade sett sig tillbakaträngda och kring­

skurna av civilisationen och odlingen. Lagstiftningen hade i allmänhet gyn­

nat odlingens framsteg i de nordliga trakterna på nomadernas bekostnad

och utan tillräcklig hänsyn till gammal sedvanerätt, som ju nomaderna *)

*) Se motion i riksdagens andra kammare 1899 (nr 12), K. Bfhdes i Jämtlands län skri­

velse till Kungl. Maj:t den 17 april 1906 samt jordbruksdepartementets publikationer 1905

och 1907 »Handlingar angående ifrågasatta åtgärder till förbättrande av lapparnas existens­

villkor i Västerbottens län».

2) Se bl. a. kungörelsen den. 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter ang.

avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt lagen den 5 juni

1909 (nr 53) ang. marks avstående för nomadlapparnas behov vid avvittring ovan odlings­

gränsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Historik.

1908 års

riksdag.

1908 och

1911 års utred­

nings.

kunde med skäl åberopa gentemot inkräktarna. Vid avvittringsförfatt-

ningarnas tillämpning hade man underlåtit att taga tillbörlig hänsyn till lap­

parnas berättigade krav på en tryggare existens. I stället för att så mycket

som möjligt åt nomaderna söka bevara och bibehålla större sammanhängande

områden av för renskötseln behövlig mark, hade man tillåtit nybyggesan-

läggningar upp mot barrskogsgränsen och till och med långt därovan, så­

lunda utöver den gräns, dit en verklig odling kunde tänkas nå. Långt inne

i de egentliga renbetesområdena hade de bofasta dessutom insynat eu stor

mängd spridda myrar och andra slåtterlägenlieter, vilket i hög grad försvårat

renskötseln och ådragit lapparna skadeersättningsanspråk från de bofastas sida.

Dessa omständigheter jämte andra därmed samverkande orsaker hade vållat,

att den nomadiserande lappbefolkningen sammansmält i hög grad.

Den övriga delen av lappbefolkningen vore både egendomslös och hemlös.

Å dfen jord, som förut tillhört lapparna med hävdens och den förstkomman-

des rätt, finge den icke renägande lappen ej ens uppföra en liten koja för

att bereda sig tak över huvudet utan att riskera att bliva avhyst och bötfälld.

De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas till fromma för

lapparna, borde gå ut på dels att söka vidmakthålla, värna och trygga de

nomadiserande lapparnas existens och dels att bringa hjälp och undsättning

åt de icke renägande lapparna och åt dem, som ej uteslutande kunde leva

av renskötseln.

Sedan i motionen därefter föreslagits åtskilliga åtgärder för tryggande

av de nomadiserande lapparnas existens, behandlades frågan om lämpligaste

sättet att bringa varaktig hjälp åt sådana lappar, som antingen helt och

hållet saknade renar eller icke hade tillräckligt många för att kunna livnära

sig som nomader.

Riksdagen anslöt sig i huvudsak till motionen och hemställde i skrivelse till

Kungl. Maj:t den 6 maj 1908 (nr 113), att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda

och taga under omprövning, vilka åtgärder borde vidtagas för att dels vid­

makthålla, värna och trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro

och främja renskötselns utveckling och dels förhjälpa den övriga lappbefolk­

ningen ur dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existensmöjlig­

heter, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning och

prövning kunde giva anledning.

Ärendet anmäldes i statsrådet den 9 oktober 1908 av dåvarande chefen

för civildepartementet. Denne yttrade därvid, med betonande av frågornas

synnerliga vikt, att med hänsyn till deras omfattning den närmare utred­

ningen borde anförtros åt särskilda kommitterade. Dessförinnan syntes det

honom dock lämpligt att vissa förberedande undersökningar verkställdes,

som kunde utgöra grundval för en kommittés arbeten.

Undersökningar av skilda slag ägde jämväl rum under de följande åren.

De utfördes i enlighet med ett program, som upprättats av särskilt tillkallade

sakkunniga, nämligen biskopen O. Bergqvist, landshövdingarna K. J. Berg­

ström, H. T. Biörklund och J. Widén samt disponenten Hj. Lundbohm.

Som emellertid den genom dessa undersökningar införskaffade utredningen

icke ansågs tillräckligt uttömmande för att därå skulle kunna grundas en

allsidig revision av lapplagstiftningen, förordnade Kungl. Maj:t den 1 novem­

ber 1912, att ytterligare utredningar i ämnet skulle verkställas. Genom de

utredningar, som i enlighet härmed ägde rum och som utfördes under led-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Maj:ts. proposition nr jo.

37

ning av landshövdingen O. von Sydow, anskaffades kompletterande material

angående renskötselförhållandena inom de områden, där de renskötande fjäll-

och skogslapparna utöva sin näring, den utsträckning, vari inom de nord­

liga länen renskötsel bedrivits i äldre och nyare tid, i vad mån lapparna

jämte renskötsel driva jordbruk eller annan näring, områdenas fördelning

mellan de särskilda lappbyarna eller olika grupper av lappar, tiderna för lappar­

nas vistelse å de olika områdena, flyttningsvägar, formerna för renskötselns

bedrivande samt renarnas skadegörelse å bofastas egendom ävensom angå­

ende den lapska bosättningen m. m. Desslikes fullföljdes vissa biologiska

undersökningar, som tidigare påbörjats och som avsågo bl. a. uppskattning

av tillgången å och beskaffenheten av renbetet i de trakter, där renskötsel

förekommer.

Nyssnämnda utredningar pågingo under ett flertal år. De gåvo upp­

slag till åtskilliga betydelsefulla åtgärder till fromma för de renskötande

lapparna1), men ledde i övrigt icke fram till den länge väntade allmänna

revisionen av lapplagstiftningen. Anledningen härtill var dåmera närmast

den, att lappfrågan under tiden kommit i ett delvis förändrat läge, i det att

förhandlingar med Norge upptagits i den internationella renbetesfrågan.

Som dessa förhandlingar voro av beskaffenhet att inverka på den inre sven­

ska lapplagstiftningen, ansåg man sig böra avvakta utgången av förhand­

lingarna, innan man underkastade ifrågavarande lagstiftning en fullständigare

granskning. Med den allmänna revisionen av denna lagstiftning fick således

även denna gång tillsvidare anstå.

Vissa frågor, tillhörande den inre lapplagstiftningen, vilka ansågos vara

av trängande art och icke nödvändigt sammanhänga med de ämnen, som av­

sågos i de med Norge förda underhandlingarna, upptogos dock under tiden

till behandling, bland dem frågan om vilka personer i renbeteslagens me­

ning skola räknas för lappar, frågan om renbeteslagens tillämplighet å lap­

par, som ej idka renskötsel, frågan om rätt för lapparna att bosätta sig ä

kronomark inom lappmarkerna och å renbetesfjällen samt frågan om be­

gränsning av den bofasta befolkningens rätt att hålla renar i vård hos de

renskötande lapparna. Nu nämnda frågor jämte vissa i detta sammanhang

mindre viktiga spörsmål angående renskötseln m. m. framlades till riksda­

gens prövning genom propositionen den 23 mars 1917 (nr 169) med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av 1898 års renbeteslag. Propositio­

nen vann i flera delar icke riksdagens bifall. Bland annat anhöll riks­

dagen, vidkommande eu för lapparna mycket betydelsefull fråga, nämligen

frågan om rätt för dem att bosätta sig å kronomark och vad därmed ägde

sammanhang, i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juni 1917, att förslaget

härutinnan måtte återupptagas till förnyat övervägande i samband med den

tillämnade revisionen av hela lagstiftningen rörande lapparna samt efter det

tillfälle beretts dem att själva vid samfällt möte överlägga om de synpunkter

’) Se bl. a. kungörelserna den 3 juni 1915 (nr 169) ang. upplåtande av odlingslägen-

heter m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens orh Norrbottens läns lapp­

marker och den 30 december 1916 (nr 603) ang. tilläggsavvittring i vissa delar av Väster­

bottens läns lappmark samt kungörelsen den 5 juni 1917 ("nr 250'ang. ströängars utbytande

mot annan mark.

1919 års

lappkommitté.

och önskningar, som enligt deras uppfattning borde tjäna till vägledning för

en sådan revision.

Med anslag av statsmedel hölls sedermera under februari 1918 i Östersund

ett allmänt lappmöte, vid vilket lapparna hade tillfälle att dryfta sina gemen­

samma angelägenheter.

Förhandlingarna med Norge i renbetesfrågan slutfördes någon tid därefter.

Den 5 februari 1919 undertecknades nämligen mellan de svenska och norska

regeringarna förut omförmälda konvention angående flyttlapparnas rätt till

renbete, vilken konvention därefter ratificerades den 27 maj 1919.

Sedan sålunda anledningarna till ytterligare uppskov med den inre lapp­

lagstiftningens behandling bortfallit, anmäldes frågan om eu allmän revision

av denna lagstiftning ånyo den 13 juni 1919 i statsrådet av dåvarande che­

fen för civildepartementet.

På hemställan av denne uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté — 1919 års

lappkommitté — att utföra en allmän revision av de bestämmelser, som

reglera lapparnas förhållanden inom riket och den icke lapska befolkningens

rätt att hålla renar. Till ordförande i kommittén förordnades landshövdingen

W. Murray, till ledamöter under kommittéarbetet i det hela kanslirådet L.

Berglöf, lappfogden J. O. Holm, landssekreteraren S. A. Lilja samt leda­

möterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren J. Bell n och sparbanks-

kamreraren E. I. Lindley, till ledamöter vid behandlingen av frågor angå­

ende det lapska skolväsendet ledamoten av riksdagens andra kammare folk­

skolläraren E. Kristensson, komministern H. L. Marklund och teologie stu­

deranden G. Park samt till sakkunniga att med kommittén överlägga rörande

frågor, som anginge västerbottenslapparna, lappfogden, filosofie doktorn E.

Bergström, kommunalnämndsordföranden G. Johansson, landsfiskalen G. D.

L. Lindström samt lappmännen Torkel Larsson Kråjk och Torkel Tomasson,

Sedermera blev kommittén utökad med ytterligare ledamöter. Genom

Kungl. Maj:ts beslut den 7 november 1919 förordnades sålunda till ledamot

under kommittéarbetet i det hela assessorn i Svea hovrätt P. J. Aastrup,

åt vilken tillika uppdrogs att tjänstgöra såsom kommitténs sekreterare.

Vidare förordnade Kungl. Maj:t den 6 juni 1921 till ledamöter under

kommittéarbetet i det hela lappmannen Jonas Ahrén för Jämtlands län,

lappmannen Torkel Tomasson för Västerbottens län och lappmannen Nils

Anders Gruvvisare för Norrbottens län, varjämte till ledamot i kommittén

vid behandling av skogslapparna vidkommande frågor utsågs lappmannen

Nils P. Stenberg. Sistnämnda dag förklarades tillika, att det Tomasson

meddelade förordnandet såsom sakkunnig i kommittén skulle upphöra.

Kommittén avgav den 31 maj 1923 två betänkanden i ämnet. Det ena

innefattade förslag till

lag om fjällrenskötsel,

lag om skogsrenskötsel,

lag om renmärken och

kungörelse om renmärkesförtecknings förande och vad i sammanhang där

med skall iakttagas.1)

38

Kungl. May.U proposition nr 48.

') Se Statens offentliga utredningar 1923: 51.

39

Det andra innefattade förslag till stadga angående nomadundervisningen

i riket samt till instruktion för nomadskolinspektören. Sistnämnda förslag

bär lett till utfärdandet av stadgan den 31 december 1925 angående nomad­

undervisningen i riket m. fl. författningar (nr 511—513).

Kommitténs förslag till lagar om fjällrenskötsel, om skogsrenskötsel och

om renmärken anslöto sig i huvudsak till 1898 års renbeteslag samt gäl­

lande lag om renmärken. Kommittén hade emellertid i formellt hänseende

vidtagit åtskilliga ändringar. Sålunda hade kommittén uppdelat ämnet i två

särskilda huvudförfattningar, reglerande den ena fjällrenskötseln och den

andra skogsrenskötseln. I sak innefattade förslagen avvikelser från gällande

lagstiftning bland annat i följande hänseenden.

Kommittén, som i likhet med 1898 års renbeteslag utgått från den upp­

fattningen, att rätten att driva renskötsel med anlitande av mark, varöver

renägaren icke förfogade, borde tillkomma uteslutande dem, som vore att

räkna till den lapska allmogen, hade i förslagen angivit vissa förutsätt­

ningar, under vilka en person skulle vara att anse såsom lapp. Tillika hade

kommittén föreslagit bestämmelser angående befogenhet för vederbörlig myn­

dighet att i nödfall skilja en för yrket alldeles olämplig lapp från rätten att

driva renskötsel.

Särskild uppmärksamhet hade av kommittén ägnats spörsmålen om de

renskötande lapparnas bostadsförhållanden och deras ställning till jordbru­

ket. I detta hänseende hade kommittén ansett sig böra föreslå, att åt de

renskötande lapparna inrymdes rätt att å renbeteslanden uppföra timrade

stugor för renskötselns utövande. Emellertid hade därvid gjorts vissa för­

behåll. Rätten att uppföra dylika stugor hade sålunda begränsats till kro­

nans mark och tillika gjorts beroende av särskild framställning hos läns­

styrelsen, på vilken det skulle ankomma att pröva de omständigheter, som

vore att beakta med hänsyn till såväl sökandens egen som de övriga lappar­

nas renskötsel å trakten. Med tillstånd av nämnda myndighet skulle lapp

även kunna å kronomark upptaga mindre odling eller för grästäkt nyttja

naturliga ängar. Kommittén hade ansett sig för skogslapparnas vidkom­

mande icke böra föreslå några inskränkande bestämmelser i fråga om för­

ening av renskötsel och egentligt jordbruk. Yad däremot angick de ren­

skötande fjällapparna, hade kommittén visserligen icke funnit sig böra stadga

förbud mot förening av renskötsel och jordbruk men dock föreslagit vissa

stadganden i syfte att förhindra en förening av dessa näringar i det fall. då

renskötseln kunde antagas bliva lidande därav. Det skulle sålunda ankomma

på länsstyrelsen att pröva, huruvida renskötande fjällapp ägde förutsättning

att på ett tillfredsställande sätt driva renskötsel samtidigt med jordbruk.

Yad beträffar frågan om de renskötande lapparnas skyldighet att ersätta

skador, som genom renar orsakades å den bofasta befolkningens egendom,

förordade kommittén införande av bestämmelser, enligt vilka ägare av ute­

stående bärgad gröda i vissa fall skulle stå skada, som tillfogades densamma

av renar. Samtidigt bereddes den jordbrukande befolkningen en i viss

mån motsvarande fördel genom en utvidgning av lapparnas ovillkorliga plikt

att gottgöra skada, som förorsakades under vissa månader av året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

40

1924 års

förslag.

Yidare hemställde kommittén om utsträckt rätt för länsstyrelse att vid­

taga åtgärder för nedbringande av renantalet inom lappby och om vissa

inskränkningar i den icke renskötande lapska allmogens rätt att hava renar

under vård av lappar, som förde dem på bete å kronomark eller annan

mark, varöver renägaren icke förfogade.

Slutligen hade kommittén ansett goda skäl föreligga att i viss utsträck­

ning legalisera den renskötsel, som utan stöd av lag bedrives i vissa socknar

nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, varför kommittén framlade

förslag i sådant hänseende.

I sitt förstnämnda betänkande anmälde kommittén tillika, att två frågor,

vartill kommittén enligt det meddelade uppdraget haft att taga ställning,

nämligen om möjligheterna till bättre utkomst för de lappar, vilka såsom

bofasta idkade jordbruk eller hade andra yrken, samt om en genomgripande

revision av de särskilda bestämmelser, som avsåge lapparnas fattigvård,

inom kommittén varit föremål för utredning och i vissa delar föranlett be­

stämmelser i de båda huvudförslagen, men att uppdraget i denna del icke

hunnit i sin helhet slutföras.

Frågan om revision av de för lapparnas fattigvård gällande föreskrifterna

gjordes till föremål för särskild utredning. Enligt den 9 oktober 1923 er­

hållet bemyndigande tillkallade nämligen chefen för socialdepartementet

samma dag en sakkunnig person att inom departementet biträda med ut­

redning angående ordnandet av fattigvården bland lapparna i riket. Sedan

den sakkunnige till fullgörande av nämnda uppdrag den 25 september 1924

avlämnat utredning i ämnet,1) lades denna till grund för proposition till

1927 års riksdag, varvid frågan erhöll sin lösning utom i vad den samman­

hängde med frågan om lapparnas beskattning.

Över kommitténs omförmälda förslag angående renskötseln inhämtades

utlåtanden av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Väster-

norrlands, Kopparbergs och Gävleborgs län samt av domkapitlen i Luleå

och Härnösands stift, av kammarkollegium, domänstyrelsen och statens skogs-

försöksanstalt ävensom av statistiska centralbyrån. Länsstyrelserna i de tre

nordligaste länen infordrade utlåtanden från lappfogdarna efter lapparnas hö­

rande, varjämte såväl i nyssnämnda som ock i övriga här angivna län tillfälle

bereddes kommunerna att yttra sig över förslagen.

Sedan förslagen därefter inom socialdepartementet undergått viss över-

arbetning, beslöt Kungl. Maj:t den 30 maj 1924, att lagrådets yttrande skulle

inhämtas över de överarbetade förslagen till lag om fjällrenskötsel, lag om

skogsrenskötsel och lag om renmärken ävensom över ett inom departementet

utarbetat förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av

lagen om fjällrenskötsel och lagen om skogsrenskötsel.

Uti yttrande den 4 juli 1924 förklarade lagrådet bland annat, att förslagen

i såväl sakligt som formellt hänseende vore behäftade med vissa närmare

angivna brister, vilka enligt lagrådets mening påkallade en genomgripande *)

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

*) Se Statens offentliga utredningar 1924: 58 och 59.

41

omarbetning av förslagen. Till följd därav ansåg sig lagrådet böra såsom

allmänt omdöme uttala, att förslagen icke vore ägnade att läggas till grund

för framställning till riksdagen i ämnet. Förslagen blevo icke framlagda

för riksdagen. De till lagrådet överlämnade förslagen med tillhörande stats­

rådsprotokoll ävensom lagrådets yttrande torde få såsom bilagor fogas vid

protokollet i detta ärende (se särskilt häfte).

En av de i 1924 års förslag berörda frågorna, nämligen om minskningen av

renantalet i vissa fall, gjordes emellertid till föremål för särskild behandling.

Genom proposition (nr 227) till 1925 års riksdag framlades nämligen förslag

till lag angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby. Sedan

förslaget med vissa ändringar antagits av riksdagen, utfärdades den 6 juni

1925 förut omförmälda lag i ämnet.

Frågan om lagstiftningsarbetets vidare bedrivande upptogs ånyo i stats­

rådet den 13 juli 1926. Därvid anförde föredraganden bland annat:

Den ytterligare överarbetning av kommitténs förslag, som lagrådet för­

ordat, syntes nu böra vidtagas. Därvid borde givetvis i främsta hand de av

lagrådet framförda synpunkterna rörande ämnets legislativa behandling vinna

beaktande. I samband därmed syntes emellertid även de grunder, varpå för­

slagen vilade, i vissa hänseenden böra skärskådas. Framför allt finge därvid

framhållas reglerna om lapparnas bosättning. Det hade från vissa håll gjorts

gällande, att de principer, som i nämnda hänseende kommit till uttryck i

kommitténs förslag, numera borde modifieras, och företrädare saknades icke

för den meningen, att denna bosättning icke borde motverkas.

Bland de ämnen, som borde upptagas till förnyat övervägande, syntes

jämväl vara frågan om åtgärder för nedbringande av antalet renar inom lapp­

byarna. Den stora ökning av renstammen, som under de senaste åren ägt

rum, hade givit anledning till allvarliga bekymmer. Fara förelåge, att de

befintliga beteslanden inom kort skulle visa sig otillräckliga för det växande

antalet djur. Därtill komme, att enligt den med Norge ingångna konventio­

nen angående flyttlapparnas rätt till renbetning antalet renar, som under eu

del av året finge inkomma i Norge, vore på visst sätt begränsat. Då för de

fyra nordligaste svenska lappbyarna sommarbetesmarker inom landet i stort

sett saknades, måste renmängden i dessa byar helt rättas efter den i kon­

ventionen gjorda begränsningen. De lagstiftningsåtgärder, som vidtagits för

att möjliggöra minskning i vissa fall av renantalet inom lappby, hade befunnits

i viss mån otillräckliga för det avsedda syftet, och svårigheter mötte alltjämt,

då det gällde att effektivt begränsa renantalet.

Jämlikt mig av Kungl. Maj :t givet bemyndigande tillkallade jag samma dag

f. d. landshövdingen J. Widén att såsom sakkunnig biträda med överarbet­

ning av kommitténs berörda förslag.

Till fullgörande av nämnda uppdrag har den sakkunnige den 30 september

1927 överlämnat omförmälda, av mig inledningsvis nämnda betänkande med

förslag till följande lagar jämte motiv, nämligen:

förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige;

förslag till lag om renmärken; samt

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445!

innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919

mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1926 års

sakkunnige.

42

Den sakkunnige bär sammanfört bestämmelserna för fjällrenskötsel och för

skogsrenskötsel i en lag. De bestämmelser, som avse ett och samma ämne,

hava för de olika slagen av renskötsel upptagits under gemensam rubrik.

Till en början regleras frågan, vilka personer som må komma i åtnjutande

av lapprivilegiet, samt angivas de områden, där renar må föras på bete.

Yidare meddelas bestämmelser om lappby. Förslaget innehåller åtskilliga

ordningsföreskrifter i fråga om renskötseln och giver myndigheterna rättig­

het att ingripa i fall av försumlighet hos renskötare. I förslaget har möjlig­

het beretts de renskötande lapparna att uppföra renvaktarstugor m. m. och

verkställa odlingar. Till lappby hörande lappar hava i viss utsträckning till­

försäkrats rätt till skogsfång samt till jakt och fiske. Bestämmelser äro

meddelade om ersättningsskyldighet, då skada genom renar uppstått å den

jordbrukande befolkningens gröda. Till förhindrande av skadegörelser och

andra olägenheter hava föreskrifter givits om minskning i vissa fall av ren­

antalet inom lappby. Liksom i gällande lag avse vissa av förslagets bestäm­

melser även andra än de renskötande lapparna. Den sakkunnige har jämväl

ansett sig böra i viss utsträckning legalisera den renskötsel, som utan stöd

av lag för närvarande bedrives i vissa socknar nedanför lappmarksgränsen i

Norrbottens län. Slutligen innehåller förslaget åtskilliga bestämmelser av

straffrättslig och processuell natur.

Vid den av den sakkunnige verkställda överarbetningen har, på sätt se­

nare kommer att närmare visas, de av lagrådet framförda synpunkterna i

huvudsak vunnit beaktande. I vissa hänseenden hava därutöver åtskilliga

ändringar av såväl saklig som formell innebörd vidtagits. Härutinnan må

särskilt framhållas frågorna om rätten att driva renskötsel och om åtgärder

för nedbringande av renantalet inom lappby. I förstnämnda hänseende har

den sakkunnige föreslagit vissa restriktioner, i det att rätten att driva ren­

skötsel gjorts beroende av att lappens fader eller moder eller någon av

dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit sådan näring eller biträtt

däri. Förordnande om minskning av renantalet inom lappby kan enligt för­

slaget meddelas ej blott, såsom i gällande lag, då renantalet befinnes vara

så stort, att betesmarkerna måste anses otillräckliga eller genom renarna

betydande skadegörelser förorsakas, utan ock då på grund av renantalet

olägenheter eller svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamåls­

enliga drivande inom lappbyn. Yidare hava möjligheterna att tillgripa tvångs­

åtgärder mot försumlig renskötare utökats, och sådan renvårdare kan enligt

förslaget i vissa fall förklaras förlustig rätten att driva renskötsel. I fråga

om icke renskötande lapps rätt att hava skötesrenar till obegränsat antal

har föreslagits den skärpning, att rätten härutinnan gjorts beroende av att

lappen tillhör lappby.

Vid fullgörande av sitt uppdrag bär den sakkunnige ansett, att vissa av

de av kommittén i förslagen till lag om fjällrenskötsel och lag om skogs­

renskötsel föreslagna bestämmelser om nyttjanderättsupplåtelser å kronomark

icke borde upptagas i de nu avgivna lagförslagen, utan att de upplåtelser

dessa bestämmelser, avsåge att reglera borde göras till föremål för särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

43

föreskrifter i annan ordning. I fråga om dessa har den sakkunnige den 7

november 1927 avgivit särskilt förslag.

Över den sakkunniges först nämnda förslag hava utlåtanden infordrats

från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Väster-

norrlands län samt från kammarkollegium och domänstyrelsen. Länsstyrel­

sen i Västerbottens län har lämnat lapparna i vissa lappbyar tillfälle taga

del av förslagen samt yttra sig över desamma. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har bifogat yttrande från lappfogden därstädes. För innehållet i de

inkomna utlåtandena kommer jag att redogöra i det följande.

Innan jag ingår på de föreslagna bestämmelserna, vill jag till eu början

meddela vissa statistiska uppgifter rörande lappbefolkningen i riket m. in.

samt därefter lämna en kort redogörelse för de trakter, där lapparna äga

uppehålla sig med sina renar.

Lapparnas antal i riket uppgick den 31 december 1920 enligt en av lapp- statistiska

kommittén verkställd utredning till omkring 8,129 män, kvinnor och barn,

fördelade med 4,947 på Norrbottens län, 2,032 på Västerbottens län, 973 på befolkningen

Jämtlands län och Idre socken av Kopparbergs län samt med återstående 1 riket m 22

177 personer på Västernorrlands in. fl. län.

Man skiljer sedan gammalt inom den lapska allmogen mellan två grupper FjäUappa

av lappar, nämligen fjällappar och skogslappar. Denna indelning hänför sig

närmast till den nomadiserande delen av lappallmogen och är betingad av

vissa väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland de renskötande fjäll­

lapparna och de renskötande skogslapparna samt därmed sammanhängande

olikheter i renskötselns utövande. Indelningen torde dock kunna tillämpas

även å övriga lappar, varvid härstamningen från den ena eller den andra

gruppen är avgörande.

De renskötande fjällapparna driva sin näring ända från finska gränsen i

norr till nordvästligaste delen av Kopparbergs län i söder och röra sig

i regel på förhållandevis vidsträckta områden, i det de sommartid vistas

med sina renar på betesmarker i de svenska eller norska fjällen samt vinter­

tid uppehålla sig i det svenska skogs-, respektive kustlandet, där renarna då

livnära sig av lavbete.

De renskötande skogslapparna åter höra hemma i Norrbottens län samt

i Malå socken av Västerbottens län och uppehålla sig året om nere i skogs-,

respektive kustlandet, där renarna livnära sig av lav- eller gräsbete, allt efter

årstiden. På grund av de begränsade flyttningarna kunna de renskötande

skogslapparna leva ett mera stationärt liv än fjällapparna och förty inom

sina betesområden förskaffa sig en fast vistelseort' sasom mittpunkt för ren­

skötseln. Emellertid förekommer i södra delarna av Jämtlands län och i

Idre socken av Kopparbergs län, att även fjällapj^arna driva sin renskötsel

på ett tämligen begränsat område och i följd därav också inrätta sig på

samma förhållandevis stationära sätt som skogslapparna.

Till de olika metoder, som fjällappar och skogslappar använda vid sin

renskötsel, skall jag återkomma i det följande.

Kungl. Mdj:t$ proposition nr J3.

44

y

rkeiför

-

delningen

iland

lap

­

parna

.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Med tillämpning av nyss anförda grunder för lapparnas indelning i två sär­

skilda grupper beräknades år 1920 fjällapparnas antal till 5,774 personer eller

71 % och antalet skogslappar till 2,355 personer eller 29 % av samtliga svenska

lappar.

Lapparna fördelade sig sålunda:

Norrbottens

län . .

Västerbottens

»

Jämtlands

» och Idre socken..........

Västernorrlands »

...........

Fjällappar

........... 2,931

.......... 973

163

Skogslappar

2,016

333

1

Summa

4,947

2,032

973

164

13

Övriga........................................

.......... 8

'

5,774

2,355

8,129

I)å man talar om lapparna och näringslivet bland dem, möter man ganska

allmänt den uppfattningen, att renskötseln skulle utgöra den lapska allmogens

egentliga näring. Denna uppfattning kan möjligen i gångna tider hava motsvarat

förhållandena i verkligheten. Numera kan densamma icke anses fullt riktig.

En undersökning angående yrkesfördelningen bland den lapska allmogen

giver nämligen vid handen, att år 1920 av rikets 8,129 lappar endast ett antal

av 2,775 eller omkring 34 % var att hänföra till renskötande, medan 5,354 eller

omkring

66

% voro icke renskötande.

Fördelningen i renskötande och icke renskötande ställer sig sålunda:

Fjällappar.

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Västernorrlands

Övriga

Renskötande

län ................................................ 1,690

» ................................ 306

» och Idre socken.............. 295

2,291

Icke

renskötande

1,241

1,393

678

163

8

3,483

Summa

2,931

1,699

973

163

8

5,774

Skogslappar.

Renskötande

Norrbottens

län ..................................................

428

Västerbottens

»

56

Jämtlands

»

och Idre socken ............... —

V ästernorrlands

»

.................................................

Övriga

»

................................................ ...

484

1,871

2.355

Bland fjällapparna voro således 2,291 personer eller omkring 40 % ren­

skötande och 3,483 personer eller omkring 60 % icke renskötande, medan

bland skogslapparna omkring

20

% voro renskötande och omkring 80 % icke

renskötande. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att enligt verk­

ställda utredningar bland de renskötande fjällapparna

16.2

% och bland de

renskötande skogslapparna

75.6

% med renskötseln förenade annat yrke, i

regel jordbruk.

Yad beträffar de icke renskötande lapparna, vilkas sammanlagda antal

uPPf?ick till 5,354 personer, framgår av kommitténs utredning, att bland dem

Icke

renskötande

Summa.

1.588

2,016

277

333

1

1

5

45

«tt antal av 2,886 eller över liälften var att hänföra till den jordbrukande

klassen, medan återstoden fördelade sig på andra yrkesgrupper eller också

saknade bestämd yrkesbeteckning.

Av tillgängliga handlingar i övrigt framgår, hurusom antalet personer,

som åtnjuta understöd av fattigvården, bland lapparna är avsevärt högre än

i riket i övrigt. År 1920 beräknades sålunda antalet understödstagare i de

egentliga lapptrakterna (lappmarkssocknarna i Norrbottens och V ästerbottens

län samt lappförsamlingarna i Jämtlands län) utgöra 20—21 % av lappbefolk­

ningen därstädes, medan motsvarande siffra för riket i dess helhet i föreva­

rande hänseende år 1917 beräknades för landsbygden till 3.44 % och för

städerna till 6.88 % eller i genomsnitt till 4.46 %. Vidare framgår, att den

övervägande delen av de lapska understödstagarna är att finna bland de icke

renskötande lapparna. År 1920 beräknades bland understödstagarna endast

ett antal av 276 tillhöra de renskötande lapparna, bland dem 118 ensamt

i Karesuando socken, samt 1,023 de icke renskötande lapparna. Denna

beräkning är dock på grund av felande uppgifter från vissa håll ej exakt.

Undersöker man något närmare understödets beskaffenhet av varaktigt

eller tillfälligt, finner man, att antalet till arbete helt oförmögna lappar,

vilka sålunda åtnjuta varaktig full försörjning av fattigvården, var ganska lågt,

allenast 9.8 % mot 32.5 % i riket i dess helhet, medan antalet sådana, som

delvis försörjas eller åtnjuta tillfälligt bidrag, var relativt högt, nämligen

00.2 % mot 67.ö % för hela riket.

1919 års kommitté lämnade i sitt betänkande vissa siffror rörande lapp­

befolkningen samt anförde i fråga om de renskötande lapparna följande:

»Av vad ovan anförts angående yrkesfördelningen bland lapparna i riket

framgår, att för närvarande endast omkring 1 3 av dem är renskötande, medan

återstoden eller således omkring 2/3 av lapparna icke äro renskötande. Därjämte

framgår att bland den tredjedel av den lapska allmogen, som är renskötande,

en avsevärd del med renskötseln förenar annat yrke, nämligen bland fjäll­

lapparna omkring Va och bland skogslapparna omkring 4 Av hela den

lapska folkstammen i riket ägnar sig således för närvarande endast omkring

V, uteslutande åt renskötseln. Beträffande denna fjärdedel vill kommittén

dock ytterligare tillägga, att jämväl bland de lappar, som höra dit, tendenser

kunna skönjas i riktning mot bofasta vanor.

År 1910 beräknades antalet nomadiserande lappar i riket till 3.671 eller

närmare 1,000 personer mera än det antal, vartill desamma den 31 december

1920 av kommittén uppskattats. Sannolikheten talar för att i Västerbottens

och Jämtlands län de renskö tändes antal sjunkit, men att så icke är fallet

i Norrbottens län.

Vanskligt torde vara att med visshet påvisa orsakerna till den tillbakagång,

som på sina håll ägt rum. Säkert är dock, att den fortskridande odlingen

samt den stigande beröringen med den bofasta kulturen i hög grad ökat

lapparnas benägenhet att övergiva renskötseln och antaga de bofastas närings­

fång och vanor. Det oaktat håller kommittén före, att renhanteringen i riket

ingalunda behöver anses vara ställd på avskrivning. De naturliga förutsätt­

ningarna för denna näring synas nämligen ännu för eu avsevärd tid framåt

vara gynnsamma, särskilt i de norra lappmarkerna, och torde det enligt

kommitténs mening, med den välvilliga hållning statsmakterna intaga mot

de renskötande lapparna, mest vara beroende av lapparnas egen motstånds­

kraft, huruvida större eller mindre del av dem för framtiden skall finna sin

utkomst av renskötsel eller icke.»

Kungl. Maj:ta proposition nr 43.

Kouamittéa.

Beträffande de icke renskötande lapparna hade kommittén följande uttalande:

»Man hör icke sällan det påståendet, att den lapska allmogen väl skulle

aga särskilda förutsättningar att med framgång utöva renlianteringen, men

däremot vara mindre lämpad för andra näringar. Kommittén kan för sin

del icke obetingat dela en sådan uppfattning om lapparna. Väl torde de få

anses vara synnerligen skickade att driva renskötsel, men deras lämplighet

for andra yrken än renskötsel torde icke få underskattas. Kommittén, vars

utredningar omfattat yrkesfördelningen bland lapparna med hänsyn såväl

till renskötseln som andra näringar, har fastställt, att bland den icke

nomadiserande lapska allmogen minst

2,886

personer äro att hänföra till

den jordbrukande klassen. Därtill kommer, såsom redan förut antytts, att

biand den renskötande lapska allmogen ett avsevärt antal, minst 676 personer

soka sm utkomst av jämsides med renskötseln bedriven jordbruksrörelse!

Det framgår således, att bland lapparna i riket åtminstone 3,562 personer

ener 43.8 /o kunna anses tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, därvid

35.5

% söka sin utkomst enbart av denna näring, och

8.3

% förena jordbruket

med renskötsel.

Av dessa 3,562 jordbrukande lappar falla 849 på Norrbottens läns fjäll

lappar och 1,244 på samma läns skogslappar, 1,054 på Västerbottens fäns.

fjallappar och 162 på samma läns skogslappar samt minst 224 på Jämt-

iands läns fjällappar. Till jämförelse må nämnas, att i Norrbottens län

f“EParnas antal uPPgar till 2,931 fjällappar och 2,016 skogslappar, finnas

O4/' fjallappar, som uteslutande syssla med renskötsel, och 103 enbart ren -

skotande skogslappar. Motsvarande siffror äro för Västerbottens län, där

antalet fjallappar uppgår till 1,699 och skogslappar till 333, 187 och 15 samt

f°r "amtlands län, där lapparnas antal är 973 och skogslappar saknas 256

, Visserligen har kommittén icke varit i tillfälle att i kulturellt hänseende

från tall till fall undersöka det jordbruk, som sålunda bedrives av lappar

men vad kommittén för egen del iakttagit och eljest hört från vederhäftigt

hall uppgivas synes giva stöd för den uppfattningen, att det av lappar be-

dnvna jordbruket åtminstone efter en viss övergångstid i allmänhet icke är

särskilt underlägset det jordbruk, som under liknande naturliga betingelser

bedrives av den jordbrukande icke lapska befolkningen.

Vad yrkesfördelningen i övrigt bland lapparna beträffar vill kommittén

fram hal la, att den 31 december 1920 947 personer eller 11.6 % av lapparna

i riket vore att hänföra till andra yrkesgrupper än renskötare eller jord­

brukare, nämligen 604 lappar till gruppen lösa arbetare, 82 lappar till

gruppen tjänare hos andra än lappar och 261 lajipar till gruppen diverse

andra yrken.»

4b

Kungl. Maj;ts proposition nr 43.

Renantalet

i riket.

Enligt allmän renräkning, som ägde rum i början av år 1921, uppgick

renantalet i riket vid nämnda tid till sammanlagt 161,577, däribland 157,697

med känd ägare samt 3,880 utan känd ägare, nämligen:

Känd ägare

i Norrbottens

län ........................................... 114,799

i Västerbottens »

27,302

i Jämtlands

» och Idre socken ............ 15,596

157,697

3,880

161,577

Av renarna med känd ägare komma på de renskötande lapparna och deras

liushållsmedlemmar 120,359 (hushållsrenar), medan återstoden eller 37.338

tillhöra andra renägare, vare sig lappar eller icke lappar (skötesrenar).

Hushallsrenarnas och skötesrenarnas fördelning jiå fjällrenar och skogsrenar

är följande:

Okänd ägare

Summa,

2,180

116,979

1,207

28 509

493

16.089

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Kungl. Maj:ts proposition nr

do.

47

Hushållsrenar

Skötesrenar

Fjäll-

Skogs-

Fjäll-

Skogs-

Summa

renar

renar

renar

renar

77,206

10,953

14,159

12,481

114,799

... 17,058

1,952

7,577

715

27,302

och Idre socken 13.190

2,406

15.596

107,454

12,905

24,142

13,196

157,697

Under tiden efter den senast hållna allmänna renräkningen torde ren-

antalet hava avsevärt ökats. Särskilt gäller detta Norrbottens län. Enligt eu

år 1925 företagen renräkning därstädes uppgick renstammen mom nämnda

län till 191,923 renar, således en ökning från år 1921 av 74.944 renar.

De egentliga s. k. lappmarkerna äro belägna inom Norrbottens och "N äster-

bottens län.

I mån av odlingens framskridande trängdes lapparna tillbaka av de svenska

kolonisterna. Till följd härav uppstodo ett lapskt inland och ett svenskt

kustområde. Så småningom framträdde behov att bestämma gränserna mellan

kustområdet och lappmarkerna. Den första kända officiella handlingen an­

gående en dylik gränsreglering är ett kungl. brev av år 1584, som rörde

Songamuotka rå i nordligaste delen av Norrland. I brevet förklarades, att

lapparna hade. urminnes hävd ovanför denna rå och att Tornebönderna ej

finge göra intrång ovan densamma.

Sedermera gjordes olika försök att gå upp gränsen mellan lappmarken och

kustlandet. År 1671 förrättades en ekonomisk besiktning för fastställande

av nämnda gräns. Ett nytt intresse för gränsreglering förelåg nu; det gällde

för kronan att förmå svenskar att bosätta sig i lappmarkerna för bearbet­

ning av de därstädes förekommande malmfyndigheterna. Gränsen var dock

fortfarande obestämd.

Efter utfärdande av plakatet den 27 september 1673 angående lapp­

markernas bebyggande började de fasta bosättningarna taga mera fält.

Däri stadgades, att själva lappmarkerna skulle skiljas från de andra svenska

och finska församlingarna och fördelas uti särskilda socknar och prosteriei.

Nybyggarna i lappmarkerna medgåvos vissa förmåner. \ad sålunda stadgats

bekräftades genom Kungl. Maj:ts förnyade plakat den 3 septembei 1695 om

lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter, som de, vilka sig

där nedsätta, åtnjuta skola. Nya och mera detaljerade bestämmelser läm­

nades i reglementet den 24 november 1749 för dem, som antingen redan

bygga och bo i Lappland eller ock hädanefter till landets uppbrukande

därstädes sig nedsätta vilja (det s. k. lappmarksreglementet).

Kort efter utfärdandet av lappmarksreglementet eller på 1750-talet blev

lappmarksgränsen i sin helhet uppgången, sannolikt efter föroidnande a\

Kungl. Maj :t. Denna gräns, som fortfarande gäller, grundades på undersök­

ningar och vittnesmål samt förlädes till utkanterna av de områden, till vilka

lapparna vid denna tid hade obestridd nyttjanderätt.

Sedan det visat sig, att nybyggesnedsättningarna i de övre fjällmarks-

trakterna medfört vissa olägenheter för lapparna samt i åtskilliga fall även

Trakter där

lapparna äga

uppekålla

sig med sina

renar.

48

för nybyggarna själva, förordnade Kungl. Maj:t den 13 december 1867, med

föranledande av en av riksdagen gjord framställning, att, för skyddande av

lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och till förebyggande av

tvister dem emellan samt av nybyggens anläggande i trakter helt och hållet

otjänliga för kultur, en gräns skulle provisionelit bestämmas mellan den

egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker. Genom särskilda Kungl. Majrts beslut har

odlingsgränsen sedermera blivit definitivt uppdragen. Med odlingsgränsens

uppdragande åsyftades, att trakterna ovanför densamma skulle utgöra ett

åt lapparna förbehållet område. En del hemman och nybyggen kommo emel­

lertid att ligga inom dessa trakter. Några ytterligare nybyggen skulle dock

icke få anläggas där. Denna bestämmelse har ej kunnat göras fullt effektiv,

utan under årens lopp har ett ganska stort antal bosättningar förekommit

även i trakterna ovan odlingsgränsen.

Genom stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norr­

bottens läns lappmarker reglerades de till dessa hörande lapparnas rättigheter.

Uti 8 § av nämnda stadga förklarades, att lapparna skulle liksom dittills

vara berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom

lappmarkernas dåvarande område, dock å enskildes skogar inom de till od­

ling tjänliga delarna av landet endast vintertiden, varjämte lapparna skulle

äga att, i den mån för betesrättens utövande vore nödigt, till husbehov be­

gagna skogen. Vidare skulle ifrågavarande läns lappar äga att inom de delar

av länens lappmarker, som komme att ligga nedom odlingsgränsen, under varje

tid av året använda sådana områden, vilka blivit till särskilt bruk för lap­

parna från staten upplåtna och vilka förekomme under benämningarna ren­

betesland, lappskatteland eller skattefjäll. Å andra marker än nu sagts hade

<le ej rätt att sommartiden vistas. Om vintern ägde de däremot att vistas

utom salunda angivna områden samt flytta såsom de av ålder gjort och därvid

anlita även enskildas ägor. Ehuru varken avvittringsstadgan eller annat då

gällande lagbud innehöll bestämmelse därom, ansågos lapparna på grund av

sedvanerätt äga utsträcka sina flyttningar vintertid ned inom det norrländska

kustlandet.

Inom vissa socknar plägade de särskilda lapparna förskaffa sig av läns­

styrelsen meddelad inrymning, innebärande befogenhet för lappen att inom

det till honom upplåtna området med andras uteslutande föra sina renar på

bete. Ä andra orter åter sökte lapparna ej inrymning utan begagnade ren­

betet gemensamt.

Jämtlands lappmarker hava icke, såsom de till Norrbottens och Väster­

bottens län hörande, under 1700-talet blivit genom gränslinjer skilda från

övriga delar av landskapet. Någon territoriellt bestämd lappmark fanns

alltså ej där. Visserligen hade lapparna till sig för renbete upplåtna vissa

fjällsträckningar, för vilka de erlade s. k. lappskatt, men dessa fjällsträck­

ningar voro icke till sitt omfång angivna och till sina gränser bestämda. De

voro lapparnas huvudtillhåll, och lapparna vistades där med sina renar huvud­

sakligen höst och vår. Lapparna voro emellertid ickp under alla tider av

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

49

Aret hänvisade till dessa s. k. 1 appslcattefjäll utan begagnade även mellan­

liggande områden. Den under senare hälften av 1700-talet påbörjade av-

vittringen i Jämtland inställdes år 1786. Efter ny avvittringsstadgas utfär­

dande den 8 december 1820 blev avvittringen niistf oljande år åter påbörjad.

Varken i denna stadga eller uti de efterföljande, under årens lopp utfärdade

föreskrifterna med avseende å avvittringen i Jämtland ägnades uppmärksam­

het åt lapparna eller deras behov. Först genom två kungl. brev av den 20

april 1841, det ena angående grunderna för avvittringen inom Hede socken

i Härjedalen och det andra rörande bestämmande av säkra gränser för lapp-

allmogens i Jämtland renbetestrakter, blevo lapparnas rättsförhållanden före­

mål för reglering, varjämte meddelades bestämmelser angående sättet för

urskiljande och skattläggning av renbetestrakterna. Intill utfärdandet av

1841 års brev hade nybyggen och fäbodelägenheter fått av den bofasta, icke

lapska befolkningen anläggas överallt i fjälltrakterna, varigenom lapparna

så småningom undanträngts. Med stöd av berörda brev avsattes inom de

särskilda socknarna i Jämtland åtskilliga till sina gränser bestämda s. k.

skattefjiill (renbetesfjäll).

Inom de sålunda avsatta skattefjällen erhöllo vederbörande lappar inrym-

ning; de därvid utfärdade inrymningsbreven hava under olika tider avfattats

olika men innehöllo i allmänhet föreskrifter om de rättigheter och skyldig­

heter med avseende å renbetning, skogsfång, fiske in. in., som voro förenade

med inrymningsrätten.

Uti Härjedalen, där ej heller någon lappmark i egentlig bemärkelse fun­

nits, anses dock lapparna hava uppehållit sig och idkat renskötsel lika länge

som i de nordligare delarna av Sverige. Vid avvittringen avsattes vissa

skattefjäll för liärjedalslapparna.

Sedan Kungl. Maj:t genom brev till länsstyrelsen i Jämtlands län av

den 13 juli 1887 ej mindre anbefallt länsstyrelsen att genom köp och över­

enskommelser om betesrätt m. in. söka åstadkomma utvidgning av de åt

lapparna anvisade land än även förordnat, att där kronoparker funnes så

belägna, att av dem kunde för lappfjällens utvidgning dragas fördel, sådana

parker finge under vissa villkor tagas i anspråk för lapparnas behov av bete

och bränsle, hava ett stort antal hemman och lägenheter inköpts till utvidg­

ning av de vid avvittringen avsatta renbeteslanden.

Till sist må nämnas, att Kungl. Maj:t genom brev den 31 december 1888

medgivit, att Särna norra kronopark inom Kopparbergs län finge upplåtas

till renbete för lapparna.

Uti lagen den 4 juni 1886 angående de svenska lapparnas rätt till ren­

bete i Sverige bibehöllos i stort sett förut gällande bestämmelser angående

lapparnas rätt att uppehålla sig med sina renar å vissa trakter. Jämväl i

lagen den 1 juli 1898, som ersatte 1886 års lag, upptogos i princip samma

bestämmelser. Hörande de närmare detaljerna i dessa hänvisas till vad

därom i det följande anföres vid behandlingen av de särskilda paragraferna

i nu föreliggande förslag.

Av den föregående redogörelsen framgår, att lapparna inom Norrbottens

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 häft. (Nr 43.)

250157 4

Kungl. Maj: ts proposition nr 43.

50

och Västerbottens län lagligen icke äga att under sommaren uppehålla sig

med sina renar utom lappmarkerna. Det oaktat har i vissa socknar nedom

lappmarksgränsen i Norrbottens län av ålder förekommit renskötsel jämväl

sommartid. Till denna fråga skall jag jämväl återkomma i det följande.

Eu del av de svenska lapparna hava av ålder om sommaren flyttat med

sina renar till Norge. Deras rätt härutinnan är såsom redan berörts numera

reglerad genom konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge

angående flyttlapparnas rätt till renbetning och de i anledning av denna

konvention utfärdade författningar. Enligt konventionen gäller rörande be­

tesrätten i Norge i huvudsak följande.

I Troms fylke må betning av svenska renar äga rum allenast inom ett

område med angivna gränser (1 §) samt inom vissa i samband därmed till

begagnande upplåtna trakter (2 §). Rätt att inflytta med renar i de sålunda

angivna områdena tillkommer allenast lappar från Könkämä, Lainiovnoma,

Sarivuoma och Talma lappbyar, och det får ej inkomma mera än sammanlagt

39,000 renar, liäri icke inbegripna kalvar, som födas under inflyttningsåret

(3 och 4 §§). Närmare bestämmelser äro meddelade om betesområdenas in­

delning i renbetesdistrikt under olika tider av året (5 §), om renräkningar

(7 och 8 §§), om flyttningsvägar (9 §), om åtgärder på flyttningsvägar (10 och

11 §§) samt om åtgärder för förebyggande av skada av renar (12—21 §§).

I Nordlands fylke må svenska lappar endast inflytta till vissa beskrivna

områden, vilka vart för sig bilda särskilda renbetesdistrikt. Till dessa distrikt

må icke inkomma flera svenska renar än som för varje distrikt finnes i kon­

ventionen upptaget (22 §). I dessa distrikt må allenast lappar från Arje­

plogs, Sorsele, Tärna och Vilhelmina socknar inflytta med sina renar, och

varje socken har fått sig tilldelade särskilda renbetesdistrikt (24 §). Inom

vissa renbetesdistrikt förekommer s. k. bygsel. Vissa lappar från Arjeplogs,

Sorsele och Tärna socknar liade genom bygselkontrakt erhållit medgivande

att låta sina renar beta inom vissa områden i Helgeland i Norge. I den

mån dylika kontrakt upphöra att gälla skola i enlighet med närmare be­

stämmelser i konventionen nya bygselkontrakt utfärdas, innefattande rätt

att låta renar under juli och augusti månader beta inom vissa angivna ren­

betesdistrikt (26—28 §§).

Lappar från vissa svenska lappbyar hava i enlighet med närmare bestäm­

melser i konventionen rätt att låta sina renar under juli och augusti måna­

der överskrida gränsen och uppehålla sig inom angivna områden i Norge;

dock må varje lappbys renar överskrida gränsen allenast på den sträcka,

där densamma berör denna lappbys svenska område. Denna rättighet inne­

bär icke befogenhet för lapp att inflytta i det norska betesområdet (36 och

37 §§). De lappbyar, vilka äro berättigade att på angivet sätt överskrida gränsen,

äro Rautasvuoma och Kalasvuoma byar i Jukkasjärvi socken, Norrkaitums,

Mellanbyns och Sörkaitums byar i Gellivare socken, Sirkas och Tuorpons

byar i Jokkmokks socken samt Semisjaur-Njargs byar i Arjeplogs socken.

Rättighet att i enlighet med konventionen låta svenska renar beta i Norge

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

51

tillkommer allenast nomadiserande lapp. Såsom sådan anses allenast per­

son av lapsk härstamning, som på stadigvarande sätt personligen följer och

bevakar sina renar och icke samtidigt brukar hemman eller nybygge eller

biträder vid bruket av sådan fastighet; dock medgives visst undantag från

sistnämnda villkor för lapp från Västerbottens län eller Frostvikens norra

lappby i Jämtlands län (153 §).

I konventionen hava slutligen meddelats åtskilliga ordningsföreskrifter

och andra bestämmelser, som det åligger lapparna att iakttaga vid utövnin­

gen av sin renbetesrätt i Norge.

Allmänna grunder.

Samtliga de myndigheter, som yttrat sig över de av den sakkunnige fram­

lagda förslagen, hava utgått från att desamma böra läggas till grund för lag­

stiftning i ämnet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och domänstyrelsen

hava uttryckligen förklarat sig lämna förslagen utan erinran.

Av det föregående torde framgå, att renskötseln varit och alltjämt är

av stor betydelse för eu väsentlig del av den lapska befolkningen. Aven

för staten måste det ur såväl social som nationalekonomisk synpunkt vara

angeläget, att nämnda näring vidmakthålles och ytterligare främjas i de

trakter, där förutsättningar i sådant hänseende finnas. Renskötseln är för

många av de trakter, där den drives, en viktig ekonomisk faktor. I synner­

het gäller detta för Norrbottens län. Aven för den icke lapska befolkningen

är det å vissa orter av stor betydelse att kunna hava skötesrenar i vård hos

lapp. Visserligen giver den statistiska utredningen vid handen, att förhål­

landena numera utvecklat sig därhän, att allenast den mindre delen av den

lapska befolkningen ägnar sig åt renskötsel, medan flertalet bland densamma

upphört därmed. Men å andra sidan visar utredningen, att renantalet under

de senare åren väsentligt ökats. Man torde alltså kunna räkna med att

även i framtiden lapparna, i den män betesmarkerna förslå, komma att i av­

sevärd grad ägna sig åt renskötsel. Men även om de renskötande lapparnas

antal framdeles skulle minskas, torde dock renskötselns särställning bland

näringarna påfordra särskild lagstiftning.

Frågan om revision av lapplagstiftningen har, såsom framgår av den av

mig lämnade redogörelsen, länge stått på dagordningen, och riksdagen har

ock hemställt om en sådan revision. De brister, som vidlåda den gällande

renbeteslagen och vilka i det följande komma att närmare beröras, synas

mig vara av den beskaffenhet, att ny lagstiftning snarast bör komma till

stånd. De spörsmål, som främst kräva skyndsam lösning, äro dels frågan

om effektiva åtgärder för nedbringandet av renantalet inom lappby, där

sådant påkallas av betets otillräcklighet eller av andra anledningar, dels ock

frågan om reglerandet av den olagligen bedrivna renskötseln nedom lapp-

marksgränsen i Norrbottens län. Yad förstnämnda fråga angår har, på

sätt vid ärendets anmälan i statsrådet den 13 juli 1926 framhållits, den

stora ökning av renstammen, som under de senare åren ägt rum, givit an­

ledning till allvarliga bekymmer. Denna ökning av renstammen i förening

Behovet av

lagstiftning

på före­

varande

område.

Departements­

chefen.

Ämnets

formella

behandling.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden

över den sak­

kunniges

med den på sina håll allt knappare tillgången på bete samt odlingens fram­

trängande bär ökat riskerna för skadegörelser å den bofasta befolkningens

egendom. Till förebyggande i möjligaste mån av dylika skadegörelser samt

av olägenheter för renskötseln erfordras stor omsorg vid denna närings be­

drivande. Det synes därför ofrånkomligt, att möjlighet beredes de myndig­

heter, som hava överinseendet över lapparna och deras renskötsel, att kunna

i tid ingripa mot försumliga renskötare. De maktmedel, som enligt gällande

lag stå till bixds, äro, enligt vad erfarenheten visat, icke tillräckligt effektiva.

På grund av vad sålunda anförts och då jag i huvudsak kan ansluta mig till

den sakkunniges förslag, vilka i stort sett mottagits med gillande av de

hörda myndigheterna och även i allmänhet godtagits av lapparna, i den

mån de yttrat sig över desamma, synes det mig vara angeläget, att förslagen

nu läggas till grund för framställning i ämnet till riksdagen.

191!) års kommitté, som på sätt förut framhållits, uppdelat ämnet i två sär­

skilda huvudförfattningar, angav avsikten härmed hava varit att göra stadgan-

dena angående renskötseln och därmed sammanhängande förhållanden i görli­

gaste mån lättlästa för vederbörande lappar, så att fjällappen endast skulle be­

höva syssla med honom vidkommande bestämmelser och skogslappen endast

med sådana, som anginge honom.

Lagrådet ansåg i sitt yttrande över de år 1924 remitterade förslagen i före­

varande ämne, att det borde tagas under övervägande, huruvida icke den

skillnad i fråga om det rättsliga reglerandet, som borde göras mellan fjäll­

lappar och skogslappar, lämpligen kunde genomföras utan uppdelning av

ämnet i två lagar. I detta sammanhang har lagrådet framhållit, att den av

kommittén föreslagna uppdelningen medfört en mycket betydlig förlängning

av lagtexten och att uppdelningen, om den än skulle göra stadgandena mera

lättlästa för vederbörande lappar, å andra sidan skulle göra det svårare att

överblicka, vari de, i allt fall till vissa områden inskränkta, skiljaktigheterna

mellan de för båda slagen av lappar givna rättsreglerna bestode.

Ben sakkunnige har ansett uppdelningen av ämnet i två särskilda lagar icke

böra bibehållas samt därom anfört:

»De fördelar, som därmed skulle vinnas, synas icke kunna uppväga de

olägenheter, som en så avsevärd förlängning av lagtexten givetvis medför.

Härtill kommer, att den av lagrådet framhållna svårigheten att överblicka,

vari skiljaktigheterna mellan de särskilda lagarna bestå, säkerligen skulle

bereda även de renskötande lapparna icke ringa besvär, då även dessa mången

gång torde hava intresse av att erhålla kännedom om dessa skiljaktigheter.

I förevarande förslag hava alltså bestämmelserna för de olika slagen av

renskötsel sammanförts i en lag. Härvid har man sökt att i de fall, då olika

regler böra gälla för fjäll- och skogsrenskötsel, i lagtexten markera skill­

naden så tydligt som möjligt, varjämte det ansetts böra undvikas att i

mindre väsentliga detaljer giva olika bestämmelser för det ena eller andra

slaget av renskötsel. Några praktiska olägenheter härav synas icke behöva

befaras.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som i sitt yttrande över kommitténs för­

slag biträdde kommitténs uppfattning om lämpligheten av den däri gjorda

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

53

uppdelningen, liar förklarat sig sakna anledning frångå den uppfattning,

som legat till grund för ett sådant ställningstagande. Ehuruväl samman­

förandet i en lag av bestämmelserna för de olika slagen av renskötsel måste

sägas liava utförts på ett lyckligt sätt, liade möjligheten att tillägna sig

bestämmelserna för dem de närmast anginge något försvårats. Behovet av

en reviderad lapplagstiftning läte sig emellertid ej längre undanskjutas, och

länsstyrelsen ville därför på denna punkt icke yrka på någon ändring.

,D övriga över den sakkunniges förslag avgivna yttranden har förslaget i

denna del lämnats utan erinran.

Lagrådet anmärkte vidare rörande ämnets formella behandling, att stad-

gandena i 1898 års renbeteslag till betydlig del icke vore hänförliga till

sådan lag, som avsåges i § 87 regeringsformen, och att berörda tillskott av

bestämmelser av annan legislativ natur väsentligt ökats i kommitténs förslag.

Det syntes vara skäl överväga, om ej någon utbrytning borde ske av stad-

ganden, å vilka berörda grundlagsbud icke hade avseende.

Yad angår frågan, huruvida ämnet bör uppdelas i två särskilda huvud

författningar eller om bestämmelserna för de olika slagen av renskötsel böra

sammanföras i en lag, synes mig den senare anordningen vara att föredraga.

I detta hänseende kan jag åberopa de av lagrådet och den sakkunnige an­

förda skälen.

Såsom förut nämnts har den sakkunnige ansett, att vissa av de av kom­

mittén föreslagna bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelser å kronomark

icke borde upptagas i förslaget till ny renbeteslag. Då de sålunda ute­

slutna bestämmelserna, som av kommittén upptagits uti 53 § 1—4 samt

6 mom. i förslaget till lag om fjällrenskötsel ävensom i motsvarande paragraf

i förslaget till lag om skogsrenskötsel, icke torde vara hänförliga till sådan

lag, som avses i § 87 regeringsformen, anser jag mig böra biträda vad den

sakkunnige därutinnan föreslagit. Det synes emellertid kunna ifrågasättas,

huruvida icke jämväl vissa andra bestämmelser äro av enahanda natur som

de av den sakkunnige uteslutna. Särskilt må i sådant hänseende framhållas

bestämmelserna i 23 § om rätt att upptaga odling. Då emellertid, såsom

den sakkunnige framhållit, tillstånd att upptaga odling enligt nämnda para­

graf är en med rätten att driva renskötsel förenad förmån, som står i nära

sammanhang med rätten att uppföra stuga eller därmed jämförlig bostads­

byggnad, synas bestämmelserna härom lämpligen böra upptagas i lagen om

lapparnas renskötsel. Beträffande övriga stadganden, om vilka tvekan i före­

varande avseende kan råda, gäller att de hava motsvarighet i gällande lag, i

följd varav de av praktiska skäl torde böra upptagas jämväl i den nya ren­

beteslagen.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag rörande ämnets formella behand­

ling ansluter mig till den sakkunniges uppfattning. Yad jag tidigare anfört,

har givit vid handen, att jag även i fråga om lagstiftningens innehåll anser

de framlagda förslagen kunna läggas till grund för proposition till riksdagen.

Emellertid har jag i vissa punkter ansett mig böra vidtaga ändringar i för-

Departements­

chefen.

54

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

1

#•

Begräns­

ning av lapp-

privilegiet.

1916 års

förslag.

slagen. Med anledning härav har jag låtit inom departementet företaga eu

överarbetning av nämnda förslag. Vid densamma hava förslagen även under­

kastats granskning i formellt hänseende, framför allt i syfte att ernå större

enhetlighet i uttryckssättet. Såsom resultat av denna överarbetning före­

ligga nu förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige,

förslag till lag om renmärken samt förslag till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser i anledning

av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående

flyttlapparnas rätt till renbetning.

Jag övergår nu till den närmare behandlingen av förslaget till lag om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Därvid kommer jag att följa

nyss omförmälda, inom departementet överarbetade förslag. Detta överens­

stämmer emellertid till uppställning och paragrafindelning i allt väsentligt

med den sakkunniges förslag, vilket, såsom jag redan nämnt, återfinnes i

serien Statens offentliga utredningar såsom nr 25 år 1927.

1919 års kom­

mittés förslag till lag om fjällrenskötsel och till lag om skogsrenskötsel

komma i det följande att betecknas, det förra med F. och det senare med S.

Med 1924 års förslag avses de till lagrådet nämnda år remitterade förslagen

och med kommittén nyssnämnda kommitté.

Förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige.

Om rätt till renskötsel samt om fjällrenskötsel och

skogsrenskötsel.

1 § i förevarande förslag saknar, utom vad angår stadgandena i 2 mom.

första och andra styckena, motsvarighet i gällande lag. I kommitténs båda

förslag motsvaras paragrafen av 1 § första och andra styckena samt 2 §.

Den år 1898 utfärdade renbeteslagen, som i allmänhet ej är tillämplig å

andra lappar än dem, som idka renskötsel, angiver icke, huru man bör be­

döma frågan om en person skall räknas för lapp eller icke. De i lagen

medgivna särskilda rättigheterna lära alltså enligt denna tillkomma varje

person, som på grund av språk och härstamning enligt det allmänna uj)p-

fattningssättet är att anse som lapp. Eenskötseln är eu för lapparna mono­

poliserad näring. Den är därjämte en privilegierad näring. Jag har förut

nämnt, att vissa trakter i riket äro förbehållna lapparna för deras uteslutande

begagnande. De renskötande lapparna äga inom de områden, där så en­

ligt gammal sedvana ägt rum, utan avgift beta sina renar å såväl allmän

som enskild mark. De äga vidare att inom dessa områden i huvudsak av­

giftsfritt taga bränsle samt annat virke till bostäder m. fl. ändamål i såväl

offentliga som enskilda skogar ävensom utan avgift jaga och fiska för sitt

livsuppehälle å allmän och enskild mark.

Frågan vilka personer renskötselprivilegiet borde tillkomma bär således

tidigare ansetts böra sammanfalla med frågan om vilka personer borde anses

som lappar. Spörsmålet efter vilka grunder man har att bedöma en persons

Kunfjl. Majits proposition nr 43.

oo

egenskap av lapp eller icke lapp liar varit föremål för prövning i samband

med de i förut omförmälda proposition till 1917 års riksdag föreslagna

ändringarna i 1898 års lag.

Då liärom upprättat förslag den 8 december 1916 anmäldes av davarande

cliefen för justitiedepartementet, anförde denne följande:

»Benbeteslagen, som avser att bestämma lapparnas särrättiglieter, angiver

icke, huru man har att bedöma, om en person skall räknas för lapp, ett

spörsmål som, särskilt med hänsyn till rasblandning, stundom kan erbjuda

svårigheter. Frågan har hittills i det hela varit mindre aktuell. Annat torde

emellertid förhållandet bliva efter ett eventuellt genomförande av det nu

utarbetade förslaget. Om, såsom detta åsyftar, rätten till reninnehav skall

väsentligen begränsas för de jordbrukare i Norrbottens läns lappmark, som

ej äro att anse såsom lappar, men bofasta lappars rätt att hålla skötesrenar

däremot kommer att lämnas orubbad, blir det med hänsyn till den utbred­

ning skötesren systemet vunnit i nämnda landsdel och den omfattning, vari

rasblandning mångenstädes där förekommer, uppenbarligen av nöden, att

lagen genom en otvetydig föreskrift angiver, vilka det är, som i egenskap

av lappar äga hålla skötesrenar till obegränsat antal och utan den kontroll,

som eljest skall äga rum över sådant reninnehav. Vid avfattande av den

definition, som sålunda tarvas, har man emellertid tydligen att taga hänsvn

icke allenast till spörsmålet om rätten att hålla skötesrenar utan även till

övriga i renbeteslagen berörda frågor om lapparnas särskilda rättigheter.

Tänkas kunde, att man ville till lappar hänföra alla, som i någon man

äro av lapsk härkomst. Eu dylik regel synes dock ej vara att förorda. Att

låta varje än så obetydligt lapskt inslag i en persons härstamning få vara

.avgörande för hans rättsställning i de hänseenden det här gäller skulle tyd­

ligen gå längre, än den allmänna uppfattningen föranleder, och leda till föga

rimliga resultat. Lika olämpligt och mot gängse åskådning stridande vore,

om man skulle från lappbefolkningen utsöndra envar, som i någon män hade

annan härkomst än lapsk. Ville man åter, såsom ligger nära till hands,

låta härkomsten på fädernet vara avgörande, skulle detta ej innebära någon

lösning, då även spörsmålet om faderns egenskap av lapp ofta kunde giva

anledning till tvekan.

Eu lämplig medelväg mellan nyss omförmälda båda ytterlighetsstånd-

punkter torde stå att finna, om vid den erforderliga regelns avfattande får

komma i betraktande, förutom härkomsten även levnadsyrket, så att såsom

en förutsättning för att någon i lagens mening skall räknas för lapp kräves,

att han själv eller vissa av hans förfäder ägnat sig åt renskötsel. ^

Att på dylikt sätt begränsa kretsen av dem, som må komma i åtnjutande

av de särskilda lapprättigheterna, torde ock, alldeles bortsett från spörsmålet

om rasblandning, vara väl motiverat. Då man ansett sig böra bevilja lapparna

dessa rättigheter, har grunden härtill varit, å ena sidan omtanken om den

ur nationalekonomisk och social synpunkt betydelsefulla renskötseln, å andra

sidan en lovvärd önskan att icke onödigtvis tillspillogiva lapparnas särskilda,

för dem avpassade kultur och tvinga dem att uppgå i den övriga befolk­

ningen. I den mån emellertid lappar i följd av omständigheternas makt

komma långt bort från fädernas näring och söka sin utkomst pa samma sätt

som den bofasta befolkningen, såsom jordbrukare, skogsarbetare, tjänare hos

bofasta in. m., i samma män bortfalla anledningarna för staten att åt dessa

lappar bevara något slags särställning i rättsligt hänseende. Från denna

synpunkt torde det icke kunna anses obilligt, om man bestämmer sig för

att, såsom villkor för att eu person skall komma i åtnjutande av de i ren-

56

beteslagen angivna, särskilda lapprättigheterna, stadga, att lians förfäder i

vissa led, förslagsvis fader eller farfader, varit renskötare.

Härvid lärer man emellertid ej kunna stanna. På en del håll har ren­

skötseln utvecklat sig till ett slags binäring åt jordbruket, i det att inne­

havare av hemman eller nybyggen äro ägare av hjordar, som de sköta genom

egna tjänare eller under medverkan av sådana. En dylik utveckling har

egentligen förekommit i skogsrentrakterna, framför allt’ i en del av Gälli­

vare socken, där för övrigt även andra jordbrukare än de lapska ägnat sig

åt ifrågavarande näringsfång. Såsom i annat sammanhang omnämnts, in­

träffar det emellertid någon gång, att även fjällrenskötsel drives av personer,

som i egenskap av hemmansägare eller nybyggare ägna sig åt jordbruk.

Av vad som tidigare anförts beträffande renskötsels förknippande med

jordbruk framgår, att efter min mening staten icke har någon synnerlig

anledning att genom upplåtande av sina och de enskildas betesmarker samt

beviljande av andra särskilda förmåner främja en under dylika omständig­

heter driven renskötsel. Sådant kan befinnas nödvändigt, när det gäller eu

lapsk befolkning, som genom förhållandenas utveckling kommit bort från

nomadväsendet utan att ännu kunna uppnå sin nödtorftiga bärgning medelst

jordbruk och andra för den bofasta befolkningen lämpade näringsfång.

Aven i fråga om jordbruk av mera bärkraftig art torde man för närvarande

knappast kunna gå så långt som till att förklara dess utövare under alla

omständigheter förlustiga sina lapska privilegier. Men vad som redan nu

synes böra ifrågakomma är att, när medlemmar av eu lappsläkt redan i ett

par generationer ägnat sig åt jordbruk av ej alltför primitiv art, låta därpå

följande generationer i allo likställas med bofasta av annan härkomst än

lapsk.

Med tillämpning av denna uppfattning har åt det föreliggande förslaget

givits sadan avfattning, att renskötsel, som idkas i samband med bruk av

hemman eller nybygge, ej må komma i betraktande, när fråga yppas om eu

persons rätt att i renbeteslagens mening gälla för lapp. Bruket av annat

slags fastighet än hemman och nybygge har man icke ansett sig kunna be­

trakta såsom hinder för tillgodonjutande av lapprättigheter. Därest så skedde,

skulle sagda förmåner komma att frångå ett stort antal av renskötsel be­

roende lappar, som innehava lägenheter utan mantal.

o Utöver vad nu blivit omnämnt kräver förslaget såsom villkor för erkännande

såsom lapp, att fadern till den, varom fråga är, i någon mån är av lapsk

härstamning. Att sträcka härstamningskravet längre torde, om detta krav

förknippas med övriga här ifrågasatta villkor, ej vara av nöden.

För personer av oäkta börd bör i överensstämmelse med allmänna rätts­

grundsatser naturligtvis moderns i stället för faderns härstamning och yrke

komma i betraktande, något som också i förslaget iakttagits.

I händelse någon, som är av lapsk härkomst men ej uppfyller här angivna

förutsättningar för att räknas såsom lapp, skulle vilja på allvar övergå till

nomadlivet, synes lagstiftningen ej böra lägga hinder i vägen härför. Dock

torde allenast skötsel av fjällrenar härvid få komma i betraktande och såsom

villkor böra uppställas, att renskötseln bedrives utan samband med jordbruk

av något slag. >

Det utarbetade förslaget upptog under 39 följande bestämmelse i ämnet:

Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av lapsk

härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes fader drivit

renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller

nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet. 1 fråga om den. som

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

är av oäkta börd, skola moderns i stället för faderns härstamning och yrke

komma i betraktande. Kvinna, som är eller varit gift med den. som skall

räknas för lapp, varde ock såsom lapp ansedd.

Yill den, som i någon mån är av lapsk härstamning men ej enligt vad

här förut sagts skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel såsom stadigvarande

yrke utan samband med jordbruk, liave han därtill lov; och varde i tv fall

för lapp räknad.

Över förslaget inhämtades yttranden från länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län ävensom från lappfogdarna och lapp­

befolkningen i riket. Den kritik över den föreslagna bestämmelsen, som i

dessa yttranden framfördes, sammanfattades i 1917 års proposition sålunda:

»Emot de i 39 § intagna bestämmelserna rörande vem som enligt renbetes

lagen skall betraktas såsom lapp hava i Norrbottens län icke några andra

lappar än skogslapparna i Arjeplogs socken haft något att erinra. De

senare hava fruktat, att ett genomförande av bestämmelserna skulle göra

slut på all skogsrenskötsel eller att i varje fall knappast någon skogslapp

av den kommande generationen skulle få driva sådan näring, då nu så gott

som alla skogslappar hade något nybygge, ehuru de ej alltid själva skötte

det. Bland västerbottenslapparna hava de, som tillhöra de fyra norra byarna,

uttalat sitt gillande av bestämmelserna. Erinringar hava däremot framställts

av flertalet lappar inom de båda sydligaste byarna samt av lapparna inom

Malå lappby. De förra hava yrkat, att förbehållet rörande faderns och far­

faderns yrke borde utgå. De senare hava ansett, att hela paragrafen borde

uteslutas, därvid särskilt framhållits, att det låge en orättvisa i att den, vars

förfäder i två led skött hemmansbruk om än aldrig så litet, icke skulle fä

vara lapp, medan den, vars förfäder drivit ett kanske lika stort jordbruk,

som bestode av lägenhet, skulle få räknas såsom sådan. Malålapparna hava

härjämte anmärkt, att även den, som ville börja idka skogsrenskötsel, borde,

även om han blott i mycket ringa grad vore lapp, kunna få rätt därtill, dock

först efter ansökan samt noggrann prövning.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har såsom sin åsikt uttalat,

att införandet av regler rörande omfattningen av begreppet lapp komme att

verka uppryckande på särskilt skogsrenskötseln. En del lappar tvingades

väl att upphöra med sin renskötsel, men ingen skada vore därmed skedd

utan fastmer en god hjälp lämnad andra skogslappar, vilkas intresse ej vore

så delat mellan jordbruk och renskötsel. Däremot anser lappfogden, att eu

var, som vore av lapsk härstamning, borde få återupptaga renskötsel såsom

yrke, vare sig fråga vore om fjiillren- eller skogsrenskötsel.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län har instämt med lapp­

fogden i förra delen av hans uttalande, men har icke kunnat biträda hans

berörda ändringsförslag. Lämpligaste sättet att ordna skogslapparnas för­

hållanden kan, enligt Konungens befallningshavandes mening, ännu ej anses

vara så utrett, att anledning förefinnes att öka deras antal med utifrån till­

förda element.

Lappfogden i Västerbottens län uttalar, att den föreslagna definitionen på

lapp kunde tillämpas endast med avsende å fjällapparna, och detta möjlig­

gjordes särskilt genom den i andra stycket i paragrafen införda dispensbe­

stämmelsen rörande rätt för envar av lapsk härstamning att driva fjällren­

skötsel. För skogslapparna skulle den däremot innebära detsamma som att

en hel del lovande yngre renskötarämnen utan misskund skulle få uppgiva

tanken på renskötseln, blott emedan deras förfäder i två led innehaft hem­

man eller nybygge och ej lägenhet. Blott om villkoren rörande oberördhet

Kungl. Majds proposition nr 43.

Öl

Yttranden

över 1916 års

förslag.

58

av jordbruk utginge, torde definitionen kunna anses möjlig. Även för skogs-

renskötseln skulle därjämte en dispensbestämmelse motsvarande den ovan­

nämnda för fjällrenskötseln föreslagna vara av nöden.

Konungens befallningshavande i sistnämnda län bär anslutit sig till vad

lappfogden sålunda anfört samt framhåller önskvärdheten av, att i fråga om

skogslapparna i Malå en undantagsbestämmelse meddelas, i syfte att den av

dessa lappar idkade renskötseln, som vitsordades vara stadd i en glädjande

uppryckning, måtte beredas möjlighet att tillsvidare fortgå.»

Propositionen Då ärendet åter anmäldes i statsrådet, yttrade föredragande departements-

1917 chefen:

»Det är ur flera synpunkter önskvärt, att renbetesprivilegiet förbehålles

dem, som till ras och levnadssätt verkligen framstå såsom lappar, och icke

utsträckes till familjer, som sedan länge, kanske i flera generationer, varit

fullständigt införlivade med den jordbrukande befolkningen och därjämte

måhända endast i ringa grad äro av lapsk härkomst. Särskilt vore föga

tilltalande, om jordbrukare i denna ställning skulle, såsom förhållandena i

vissa trakter synas vilja arta sig, kunna utnyttja statens områden för eu

under bolagsartade former driven renskötsel — om uttrycket renskötsel över

huvud kan vara på sin plats i fråga om hållande av renar, som större delen

av året ströva omkring utan tillsyn. Skulle eu näring av denna typ få be­

stå och sprida sig, innebure detta tvivelsutan en fara för den egentliga lapp­

befolkningen, i det att vissa för denna befolkning behövliga renbetestrakter

bleve upptagna av jordbrukarebolagens renar och en del renskötande lappar

nedsjönke till drängar hos bolagen. Det synes angeläget att i tid stävja

tendenserna till dylik utveckling, något som ock skulle vinnas genom de

föreslagna bestämmelserna. Onekligen kunna emellertid, såsom av myn­

digheterna i Västerbottens län framhållits, dessa bestämmelser föranleda,

att en eller annan lapp, som driver verklig skogsrenskötsel, förlorar rätten

härtill. De betänkligheter, Konungens befallningshavande i Västerbottens

län häremot framställt — nämligen att eu lovande uppblomstring av skogs-

renskötseln i en viss socken skulle stäckas — kan jag visserligen ingalunda

dela, ty den djupgående förändring skogslapparnas levnadsförhållanden

undergått låter mig ej tro på något slags varaktig uppblomstring av skogs-

renskötseln. Men ur billighetssynpunkt och till förebyggande av alltför

hastiga rubbningar i eu del familjers ekonomiska förhållanden torde det

vara lämpligt att, i den mån utan större olägenhet kan ske, medgiva den,

som enligt de föreslagna bestämmelserna ej skulle kunna räknas för lapp,

rättighet att idka skogsrenskötsel. Jag har därför nu ansett mig böra före­

slå ett tillägg till 39 §, varigenom åt Konungens befallningshavande skulle

lämnas befogenhet att för tid ej överstigande tio år meddela tillstånd åt

den, som i någon mån är av lapsk ras men ej enligt paragrafens regler

skall räknas för lapp, att driva skogsrenskötsel, varvid dock såsom villkor

skulle förutsättas, att den renskötsel, varom i varje fall är fråga, ej skulle

lända till synnerligt men för jordbruket i orten samt att den, som söker

tillstånd, huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej äger nödtorf­

tig bärgning av jordbruk.»

Riksdagen Av ett flertal motionärer i riksdagens andra kammare (motionerna nr 404

1917. och 405) yrkades av skilda skäl avslag å propositionen eller ock i första

hand avslag samt i andra hand vissa ändringar i förslaget.

Lagutskottets majoritet (utlåtandet nr 59) fann, vidkommande proposi­

tionen i nu förevarande del, bestämmelserna i fråga om dem, som skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

anses såsom lappar, icke föranleda någon erinran från utskottets sida. issa

ledamöter voro av skiljaktig mening och anförde i avgiven reservation:

»Vad angår förslagets bestämmelser om renskötande lapps skyldighet att i

tredje generationen såsom jordbrukare välja mellan detta eller renskötselu

och vad därmed äger sammanhang, framgår enligt vår uppfattning av såväl

sakens natur som den förestående redogörelsen, hur även denna fråga är

vansklig, omtvistad och sammanhängande uppenbart med grunderna för den

allmänna revisionen. Skillnaden mellan jordbruk satt i mantal och utan

mantal är ofta godtycklig. Förbudet för i tredje generationen hemmansbru-

kande lapp att idka renskötsel, även om han gör det väl, är schematiskt och

åläggandet för lägenhetsbrukande lapp att nu i andra generationen göra sig

av med lägenheten blir också ofta mera en konstruktion än levande liv. ^

Riksdagen antog för sin del den i propositionen föreslagna definitionen å

lapp att gälla allenast i sådana fall, då fråga var om att sätta renar i vård hos

renskötande lapp, samt ansåg, att frågan i övrigt borde anstå till dess den

allmänna revisionen av lapplagstiftningen företoges. I enlighet med riks­

dagens beslut infördes därefter genom lagen den 19 juni 1917 i 38 § ren­

beteslagen föreskrift i ämnet.

Å lapparnas landsmöte i Östersund år 1918 antogs beträffande förelig­

gande fråga följande resolution:

»Olägenheterna för vare sig renskötseln eller jordbruket i orten av sakför­

hållandet, att eu lapp vid sidan av sin renskötsel äger eller brukar hemman

eller nybygge d. v. s. i mantal satt jord, därest man överhuvud taget kan

tala om några olägenheter utåt, äro i allt fall icke av sådan art, att de över­

väga fördelarna av en dylik kombination samtidigt. Fall förekomma redan

nu, att lappar i tre generationer haft renskötsel och hemmansbruk samtidigt

samt att i tredje generationen renskötseln fortfarande utgör huvudnäringen

och nomadlivet spelar den största rollen; hemmanet utgör endast eu fram­

tida reträttplats och deponeringsställe, där också ålderstigna medlemmar i

familjen ha ett stadigvarande tak över huvudet.

Antagandet att, när en lappsläkt i två generationer idkat renskötsel och

hemmansbruk samtidigt, den tredje generationen på grund härav kommit så

långt bort ifrån fädrens bruk, att han bör likställas med bofast av annan

härkomst än lapp, torde ej kunna förestava en rättslig åtgärd mot renskötsel

och hemmansbruk samtidigt.

På sin höjd kan i renskötsel och hemmansbruk samtidigt spåras en över­

gångsform, där själva övergången måhända skall förverkligas i eu obestämd

framtid. I samtidigheten vid idkande av de båda näringarna måste viljan

anses fortfarande vara starkt bunden vid renskötseln.

Först sedan näringsidkaren övergivit renskötseln för att uteslutande ägna

sig åt hemmanet, kan valet anses ha skett. När detta sakförhållande in­

träffat, kan det ifrågasättas, huruvida eu lapp, som innehar jordbruk av

mera bärkraftig art, i längden skall åtnjuta privilegier i fråga om reninneliav

utöver andra bofasta av annan härkomst än lapsk.

Med stöd av vad sålunda anförts gör mötet följande yrkande, att 39 §:n i

Kungl. Maj.ffs förslag till revision av lapplagen av 1 juli 1898 måtte i dess

nuvarande skick i dess helhet bortfalla.

I stället yrkas förslagsvis följande:

Därest eu revision av renbeteslagen nödvändiggör eu förklaring över, vem

som enligt nämnda lag skall anses för lapp och eu dylik förklaring nödvän­

diggör att beröra hemmansbruk och renskötsel, så bör detta komma i fråga,

först då en lapp lämnar renar i annans vård .

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

o9

1918 ars

lappmöte.

60

Kommittén.

Yttranden övei

kommitténs

förslag.

Kommittén behandlade samma fråga och föreslog därvid, med frångående

av den i 1917 års proposition upptagna bestämmelsen, under 2 § i förslagen,

att såsom lapp skulle anses en var, vilken på grund av härstamning och

med hänsyn jämväl till att han eller hans förfäder drivit renskötsel blivit

såsom lapp kyrkoskriven. Kommittén gjorde i den allmänna motiveringen

till sitt förslag i frågan följande uttalande:

»Uppenbart är, att kommittén tillmäter härstamningen och bruket inom

familjen av det lapska språket den största betydelse. Emellertid kan i an­

seende till den rasblandning mellan lappar och andra folkslag, som sedan

århundraden pågått särskilt å nu ifrågavarande trakter, härstamningen enligt

kommitténs mening icke ensam få vara bestämmande i frågan, utan böra

rimligtvis jämte härstamningen även andra omständigheter komma i betrak­

tande. I sådant hänseende torde i främsta rummet vara avgörande, huru­

vida vederbörande för egen del driver fjäll- eller skogsrenskötsel. I övrigt

bör vederbörlig hänsyn tagas även till traditionerna inom familjen och så­

ledes, dock endast under vissa förutsättningar, jämväl den, som kan påvisa

lapsk härstamning, men icke för egen del har renskötsel till yrke, kunna

komma i åtnjutande av de särskilda, för lapparna avsedda privilegierna.

Att i lagen uppställa regler härför möter dock praktiska svårigheter. En­

ligt kommitténs mening bör eu tillfredsställande prövning av hithörande

omständigheter kunna ske med ledning av den allmänna uppfattningen å de

särskilda orterna, och har kommittén ansett att denna prövning enklast bör

kunna ske i sammanhang med kyrkobokföringen (2 § i lagen om fjällren­

skötsel och 2 § i lagen om skogsrenskötsel). Den, som anser sin rätt kränkt

genom en felaktig kyrkobokföringsåtgärd, har möjlighet att söka rättelse

genom besvär i vederbörlig ordning.»

Kommitténs förslag att kyrkobokföringen såsom lapp skulle vara avgörande

i fråga om åtnjutandet av de i förslagen omförmälda särskilda rättigheterna

ävensom vad kommittén anfört beträffande de omständigheter, som vid bok­

föringen borde tagas under prövning av vederbörande kyrkobokförare, för­

anledde hos det övervägande flertalet av de myndigheter och korporationer

m. fl., som yttrade sig över förslagen, icke några erinringar.

Betänkligheter framfördes allenast av länsstyrelsen i Jämtlands län och

Iconmmnalf ullmäktt g c i Jukkasjärvi socken därutinnan, att de ansett det mindre

lämpligt att låta prövningen av de omständigheter, som inverkade på frågan

om en persons egenskap av lapp eller icke lapp, ske genom prästerskapet.

Länsstyrelsen anförde:

»Grundläggande för tillämpningsområdet av de i lagen reglerade särskilda

förmånerna är begreppet lapp. Egenskapen att vara lapp i lagens mening

skall emellertid enligt förslagen bero på den faktiska kyrkobokföringen så­

som lapp, vilken skall regleras genom administrativ författning. Kommittén

erinrar mi det för övrigt väl kända förhållandet, att kyrkoböckernas beteck­

ning såsom lapp eller icke-lapp ingalunda verkställts efter enhetliga eller

överhuvud tillförlitliga grunder. Även om denna brist icke förelåge, synes

det mindre tillfredsställande att hänvisa ett av de för lagstiftningen grund­

läggande begreppen till rent administrativa förfoganden. Det skulle också

leda till egendomliga resultat att frågan om den rätta kyrkobokföringen

skulle prövas i en helt annan instansordning än som gäller för de mång­

faldiga administrativa frågor, för vilka kyrkobokföringen skulle få avgörande

betydelse. Med hänsyn härtill förefaller det, som om man måste, såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr Ui.

skedde i 1917 års lag, använda metoden att själva förutsättningen för att

bliva ansedd såsom lapp anges i lagen. Den faktiska kyrkobokföringen torde

då komma att bliva ett visserligen mycket viktigt, men dock icke ensamt

avgörande bevismedel. '

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet år 1924, att lian i

likhet med länsstyrelsen i Jämtlands län icke ansåge det lämpligt att lägga

i prästerskapets band eller således att låta i administrativ väg avgöras,

huruvida en person skulle anses såsom lapp, i synnerhet som eu sådan

prövning mången gång i det särskilda fallet vore förenad med stora svårig­

heter. Departementschefen ansåg, att förutsättningarna för eu persons egen­

skap av lapp borde angivas i lag. Att härvid upptaga detaljerade bestäm­

melser syntes emellertid av praktiska skäl icke kunna ske, varför man

enligt departementschefens mening finge inskränka sig till att såsom förut­

sättning endast angiva härstamningen. Uti 2 § i 1924 års förslag upptogs

alltså ett stadgande av innehåll, att såsom lapp skulle anses en var, vilken

vore av lapsk härstamning.

Lagrådet förklarade på anförda skäl, att det syntes vara nödigt att taga

under förnyad omprövning, huruvida ett generellt bestämmande av lappegen­

skapen skulle göras i lagen och i så fall huru detta bestämmande skulle ske.

Den sakkunnige yttrar i .denna fråga efter redogörelse för de tidigare

framkomna förslagen i ämnet:

"Renskötsel, i den mån den får drivas med anlitande av annan mark än

renägarens, är enligt gällande lagstiftning ett monopol för lapparna, och

härutinnan har någon ändring icke ifrågasatts. Emellertid visar lappkom­

mitténs utredning, att en avsevärd del av lapparna numera övergivit ren­

skötseln och iignat sig åt andra näringar. Sålunda äro enligt kommitténs

utredning bland fjällapparna omkring 40 % renskötande och omkring 60 %

icke renskötande; för skogslapparna äro motsvarande siffror 20% och 80?».

Eör att förhindra att det s. k. lapprivilegiet komme andra tillgodo än dem

som skäligen kunde göra anspråk därpå har tanken uppstått att bland annat

genom fastställande i lagen av begreppet lapp begränsa kretsen av dem,

som borde få åtnjuta de särskilda lapprättigheterna. Intet av de i sådant

hänseende framkomna förslagen synes dock vara tillfredsställande. Att, på

sätt skett i det till lagrådet remitterade förslaget, utsträcka lapprivilegiet

till alla, som, huru avlägset som helst, kunna visa härstamning från en person,

av den lapska folkrasen, torde vara att, såsom lagrådet anmärkt, fastställa

lappegenskapen på ett sätt, som strider mot allmänna uppfattningen. Det

synes ej heller vara lämpligt att såsom lappkommittén föreslagit låta admi­

nistrativ myndighet avgöra, huruvida en person skall anses såsom lapp

eller icke.

På sätt ovan nämnts föreslogs redan i 1917 års proposition att på visst

sätt begränsa antalet av de personer, som borde komma i åtnjutande av

lapprivilegiet. Härtill finnes numera ytterligare skäl. Genom 1919 års kon­

vention med Norge skedde ej oväsentliga inskränkningar i rätten att föra

svenska renar på bete i Norge. Såväl dessa inskränkningar som andra om­

ständigheter hava medfört, att betestillgången för närvarande icke är till­

räcklig för det befintliga antalet renar, och att särskilda åtgärder måst Hd

tagas för att nedbringa detta antal. Den begränsning av rättigheten att

driva renskötsel, som alltså icke lärer kunna undvikas, torde dock icke böra

ske genom ett generellt bestämmande i lagen av begreppet lapp. Med ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr do.

G1

19

l

'4 ars

forsla^.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden

över den sak­

kunniges för-

slag.

trycket lapp i lagens mening synes böra avses varje person av lapsk här­

komst. Däremot torde det vara lämpligt att i lagen angiva de förutsättningar,

under vilka personer av lapsk härkomst må komma i åtnjutande av rätten

att driva renskötsel och därmed förenade förmåner. Härvid synes det rim­

ligt och naturligt att, på sätt i 1917 års proposition föreslogs, från rättig­

heten i första hand utesluta sådana lappar, vilkas förfäder i vissa led övergivit

renskötseln och ägnat sig åt annat yrke. På grund härav har i paragrafens

första stycke stadgats, att rätt att driva renskötsel enligt lagen tillkommer

person av lapsk härkomst, såvitt hans fader eller moder eller någon av

dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt i

dylik näring. Att, såsom i 1917 års proposition, göra åtskillnad mellan det

fall att renskötseln bedrivits av lappens fader eller farfader och det fall att

den utövats av någon av hans övriga, manliga eller kvinnliga, förfäder i

samma led synes icke vara befogat. Om exempelvis en lapp, vars fader

eller farfader icke drivit renskötsel, efter föräldrarnas död ärver en renhjord

direkt av sin morfader, som idkat denna hantering, synes det obilligt, om

ej lappen, därest han önskar, finge fortsätta morfaderns näring.

Under uttrycket 'lapp som driver renskötsel’ torde endast innefattas

sådana lappar, som själva eller genom medlemmar av sitt hushåll driva ren­

skötsel. I stadgan angående nomadundervisningen i riket har enahanda be-

teckningssätt kommit till användning. Det har därför ansetts nödigt angiva

sitt med sådan lapp likställes lapp som biträder i renskötsel.

Uti 1917 års proposition föreslogs, att renskötsel, som idkades i samband

med bruk av hemman eller nybygge, ej linge komma i betraktande, när

fråga yppades att åtnjuta i renbeteslagen medgivna rättigheter. Något mot­

svarande stadgande förekommer ej i förevarande förslag. I detta avseende

har det ansetts vara skäligt att ansluta sig till ovannämnda vid lappmötet i

Östersund år 1918 antagna resolution; sålunda har, såsom framdeles när­

mare beröres, idkande av jordbruk icke ansetts böra utesluta från rätten att

driva renskötsel.

Om man sålunda icke ansett sig böra lägga några svårigheter i vägen för

fjäll- eller skogslappar att ägna sig åt jordbruk vare sig enbart eller jämsides

med renskötseln, har det ej heller ansetts lämpligt att, såsom ifrågasatts,

göra lapparnas rätt att driva renskötsel beroende av särskilt meddelat till­

stånd. Till eu sådan inskränkning i lapparnas urgamla rättighet att begagna

sig av här ifrågavarande marker, synas, såvitt nu kan bedömas, tillfyllest­

görande skäl icke föreligga. Detta utesluter icke, att effektiva medel böra

ställas till Konungens befallningskavandes förfogande att då så erfordras

föreskriva minskning av antalet renar, som må föras på bete. Yad angår

lapparnas bosättning för jordbruksdrift har kommittén i bestämmelserna om

nyttjanderättsupplåtelser å kronomark sökt öppna möjlighet för eu dylik

bosättning till beredande åt lapparna av ökade försörjningsmöjligheter, be­

stämmelser, vilka komma att i huvudsak förordas.

Det må bemärkas, att på grund av föreskriften i sista stycket av 8 § ut­

övandet av rätten att driva renskötsel och åtnjuta därmed förenade förmåner

är bundet vid att vederbörande tillhör en lappby.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat, att med den av den sak­

kunnige föreslagna begränsningen av rätten att driva renskötsel syntes icke

någon kunna sägas med orätt avskiljas från utövandet av det monopol, som

lapparnas renskötsel på allt för deras begagnande anvisat land innebure.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i denna fråga:

Förslaget innehåller i jämförelse med 1898 års renbeteslag en principiell

nyhet därutinnan, att det innefattar bestämmelser i syfte att minska ren-

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

hållningen och i sammanhang därmed drager en bestämdare och snävare

gräns för rätten att utnyttja de med renskötseln förenade privilegierna. För

lapparna såsom folkstam innefattar denna nya tendens eu reducering av

hittills gällande förmåner, vilken åtminstone under en övergångsperiod kan

framkalla åtskilliga svårigheter. I den mån bristen på bete och konven­

tionen med Norge göra en reduktion av renbeståndet nödvändig, är det

uppenbart, att eu lappolitik på lång sikt måste ställa medel till dylik re­

duktion till förfogande. Ingripanden i syfte att reducera renhållningen torde

dock alltid komma att utgöra undantag, huvudsakligen begränsade till vissa

trakter, och bortsett därifrån lärer det alltjämt förbliva önskvärt, att lapparna

kunna bibehållas såsom renskötande och att för detta ändamål till och med

en viss utveckling av renskötseln i förhållande till nomadlapparnas folk­

ökning må kunna äga rum. Därigenom befrämjas också möjligheten att ut­

nyttja de delar av de tre nordligaste länen, vilka endast genom renskötseln

kunna göras fruktbärande.

I dessa som i andra avseenden äro förhållandena inom de skilda om­

råden, där renskötseln bedrives, mycket olika. Det är därför nödvändigt,

att vid den förestående lagstiftningen skilja mellan sådana regler, som skola

gälla hela renbetesområdet och normala förhållanden, samt sådana undan­

tagsbestämmelser, som i huvudsak komma till användning på vissa trakter

och under särskilda omständigheter. Vid en lagstiftning, som icke är av­

sedd att vara provisorisk, får proportionen mellan dessa icke förryckas. Be­

hovet av speciella bestämmelser för undantagsförhållandena bör icke föran­

leda, att de allmänna reglerna göras så stränga, att de förhindra en utveck­

ling, som på renbetesområdet i allmänhet eller stora delar därav är gynn­

sam för lappbefolkningen själv och nationalekonomiskt önskvärd. Det före­

faller, som om vissa, för lagen grundläggande bestämmelser alltför starkt

påverkats av farhågor, som gälla undan tagsförhållanden, på sätt närmare

skall angivas särskilt vid 1 och 8 §§.»

I fråga om de föreslagna bestämmelserna i 1 § anför länsstyrelsen därefter:

»Enligt förslaget fordras för rätten att driva renskötsel, utom egenskapen

att vara lapp, vilken icke närmare definieras, viss samhörighet med ren­

skötseln. Därvid uppställes beträffande man och ogift kvinna den fordringen,

att lappens förfäder i vissa led såsom stadigvarande yrke ha drivit renskötsel

eller biträtt i dylik näring. Det är således icke tillräckligt, att en man eller

kvinna själv ägnar sig åt renskötseln, om också på ett stadigvarande sätt,

utan att denne lapp kan förebringa bevisning angående sina förfäders syssel­

sättning. Däremot skall enligt ordalagen rätt att driva renskötsel till­

komma jämväl hustru eller änka till faktiskt renskötande lapp, oberoende

av hur det förhållit sig med dennes förfäder. En faktiskt renskötande lapps

hustru och barn eller hans änka skulle således kunna utöva ifrågavarande

rättighet, under det att mannen själv vid lagens ikraftträdande bleve förbju­

den att driva renskötsel. Oavsett denna egendomlighet förefaller det, som om

förslaget i denna paragraf intoge en alltför sträng ståndpunkt, då det för­

hindrar en rekrytering av nomadlapparna såväl vid lagens ikraftträdande som

för framtiden. Om till exempel en son eller dotter till två generationers fiskar­

lappar eller ett barn utom äktenskap till okänd fader och en lappkvinna, som

själv är dotter till fiskarlappar och bosatt hos dem, tager stadigvarande tjänst

hos renskötande lappar och förvärvar sig en liten renhjord, eller eu son till

fiskarlappar blir lappdräng och gifter sig med en nomadflicka, är en sådan per­

son enligt förslaget förbjuden för framtiden att driva renskötsel. Såvitt angår

Jämtlands län är denna ståndpunkt icke lämplig. Det kan mycket väl inträffa,

att eu sådan lapp, som vill återgå till nomadlivet, blir eu av de bästa ren­

skötarna, och för lapparna, vilka betrakta en dylik lapp såsom tillhörande sin

Kungl. Maj:ts proposition nr

43.

63

64

egen stam lika fullt som varje annan, måste denna ståndpunkt synas svårbe­

griplig, i synnerhet då förhållandena här ingalunda äro sådana, att ett till­

skott av dugliga renskötare till varje pris bör undvikas. Tvärtom. I anledning

härav anser Kungl. Maj:ts Befallningshavande, dels att det bör tillåtas de

lappar, vilka vid lagens ikraftträdande såsom stadigvarande yrke driva ren­

skötsel eller biträda i dylik näring, att jämväl för framtiden fortsätta där­

med, och dels att Kungl. Maj:ts Befallningshavande bör erhålla befogenhet

att medgiva, att jämväl annan lapp än den, som sägs i första och andra

punkterna av första stycket i första paragrafen, må driva renskötsel i den

omfattning, som prövas lämplig.

Med föräldrar torde böra likställas adoptivföräldrar.

I lagförslaget förekommer upprepade gånger uttrycket lapp, som driver

renskötsel’. Enligt motiven (sid. 46) avses därmed endast sådan lapp, som

själv eller genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. Då denna

begränsning icke utan vidare är självfallen samt tittrycket iir en av de grund­

läggande termerna i lagen, ifrågasättes, att tolkningen införes i 1 §.

Med angivna innebörd av uttrycket 'driva renskötsel' samt oförändrad

lydelse av föregående stycke i förslaget skulle till exempel en lapplärarinna,

som härstammar från fiskarlapparna, samt barn till henne förbjudas att hava

renar, om hon ej är eller varit gift med renskötande lapp.»

Yad länsstyrelsen sålunda yttrat är i huvudsak överensstämmande med

den av lappfogden i länet uttalade meningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

De föreslagna inskränkningarna i rätten att driva renskötsel syntes gå väl

långt. De verkställda utredningarna visade, att en avsevärd del av lapparna

numera övergivit renskötseln och ägnat sig åt annat. De som ej kunnat

bliva jordbrukare hade dock i allmänhet svårt att finna sin bärgning. För

dessa borde det ej göras omöjligt att återgå till nomadlivet. Tvärtom borde

eu sådan återgång underlättas. De föreslagna bestämmelserna i 1 § första

stycket syntes därför icke böra givas en så snäv begränsning som skett,

utan borde dessa givas sådant innehåll, att möjlighet förefunnes även för

annan än däri nämnd person av lapsk härstamning att, eventuellt efter sär­

skilt tillstånd, bliva berättigad driva renskötsel.

Länsstyrelsen har vidare ansett, att till 1 § borde i förtydligande syfte

göras en hänvisning till 8 §, däri för rätten att driva renskötsel stadgas det

villkor, att vederbörande tillhör en lappby.

Vid sammanträden med lappar, tillhörande Dans, Vapstens och Umbyns

fjällappbyar samt Malå skogslappby, har framhållits det önskvärda i att andra

personer än lappar skulle, då de tagit anställning som lapptjänare, erhålla

rättighet att innehava ett visst antal renar. Detta kunde nämligen för ren­

skötseln få en ganska stor betydelse, enär det visat sig, att dessa ofta vore

synnerligen dugande renskötare. Lapparna menade, att ifall sådana personer

skulle få hava egna renar, deras arbetsglädje skulle bliva mycket större, till

båtnad för såväl husbonden som drängen. Från Ranbyn har framhållits, att

för närvarande tvenne svenska ynglingar vore anställda som lappdrängar,

vilka visade sig vara synnerligen dugande och ej hade högre önskan än att

få skaffa sig eget renmärke och fortsätta med nomadlivet. För sådana per­

soner vore det synnerligen önskvärt att få innehava renar, allra helst som de

i regel vore fattiga och ej hade några möjligheter till försörjning på annat håll.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför i denna fråga:

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

65

»De skäl som härför framhållits synas värda beaktande. Då jämlikt be­

stämmelserna i förslagets 51 § inom Norrbottens län annan än lapp, som

äger eller brukar jordbruksfastighet, tillätes under vissa förutsättningar äga

renar, som lämnas under vård av renskötande lapp, synes något principiellt

hinder ej förefinnas för ett medgivande i den riktning, som föreslagits. Eätt

till dylikt innehav av renar borde dock göras beroende av tillstånd av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i varje särskilt fall, sedan det tillfullo utrönts, att

vederbörande under längre tid biträtt med renskötseln och att hans eller

hennes kvarblivande som lapptjänare är av betydelse för renskötseln.»

I den principfråga, som behandlas i förevarande paragraf, har jag, i huvud­

sak på de av den sakkunnige anförda skälen, anslutit mig till hans uppfattning.

I fråga om vissa detaljer vill jag emellertid anföra följande.

Bestämmelserna om rätt för hustru eller änka till renskötande lapp att

driva renskötsel torde icke böra tolkas på sätt länsstyrelsen i Jämtlands

län gjort gällande. Förslagets mening är uppenbarligen, att i alla de fall,

då viss rättsverkan förbundits med att en person driver renskötsel, endast

sådan renskötsel kan komma i betraktande, som utövas med stöd av den

nya lagens bestämmelser. För att emellertid tvekan härutinnan icke skall

uppstå, har i lagtexten utsagts, att rätt till renskötsel, som avses i den

nya lagen, tillkommer kvinna av annan än lapsk härkomst allenast om hon

är eller varit gift med person med sådan rätt.

Vad i övrigt av länsstyrelsen i Jämtlands län samt av länsstyrelsen i

Västerbottens län erinrats mot de föreslagna inskränkningarna i rätten att

driva renskötsel finner jag vara i huvudsak befogat. Det torde alltså böra

stadgas rättighet för länsstyrelse att, där synnerliga skäl därtill föreligga,

medgiva jämväl annan lapp än den som avses i 1 § 1 mom. första stycket första

punkten att driva renskötsel i den omfattning, som av länsstyrelsen prövas

lämplig; och har jag försett paragrafen med tillägg av sådan innebörd. Vad

angår de lappar, vilka vid den nya lagens ikraftträdande såsom stadigvarande

yrke driva renskötsel eller biträda i dylik näring men som enligt bestäm­

melserna i 1 § skulle sakna behörighet härtill, synas dessa icke böra förlora

rätten att för framtiden fortsätta sitt gamla yrke. Jag har i sådant syfte

infört ett tillägg i övergångsbestämmelserna.

Beträffande däremot frågan huruvida adoptivförhållande bör likställas med

släktskap mellan föräldrar och barn, synes bestämmelse härom icke böra in­

föras i lagen. Man torde icke böra eftergiva kravet, att endast personer av

lapsk härkomst må komma i åtnjutande av lapprivilegiet. Skulle eu ren­

skötande lapp adoptera person, som icke kan räkna härkomst från den lapska

folkrasen, synes denne alltså icke böra kunna erhålla rättighet att driva ren­

skötsel. Adoptivbarn av lapsk härkomst, som enligt de föreslagna bestäm­

melserna saknar behörighet härtill, lärer, därest adoptivföräldrarna äro ren­

skötande lappar, kunna påräkna att erhålla länsstyrelsens tillstånd att fort­

sätta adoptivföräldrarnas yrke.

Ej heller finner jag skäl att såsom länsstyrelsen i Västerbottens län före­

slagit i paragrafen införa eu hänvisning till innehållet i 8 §. Föreskriften

i 2 mom. första stycket, att för lappens rätt skola gälla de i lagen med­

delade bestämmelserna, synes göra ett sådant tillägg överflödigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1328.

1 sand. 35 haft. (Nr 43.)

280i 27 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Departements­

chefen.

66

De s. k.

blandade

äktenskapen.

Kommittén.

Yttranden

över kommit­

téns förslag.

Vad slutligen angår frågan, huruvida andra personer än lappar böra under

vissa förutsättningar kunna erhålla rättighet att själva driva renskötsel, kan jag

icke biträda vad till stöd därför anförts. En sådan utvidgning av lapprivilegiet

till personer av icke lapsk ras synes icke vara förenlig med den ståndpunkt,

lagförslaget i övrigt intager. Att uti 51 § ansetts böra bibehållas bestäm­

melserna i gällande lag om rätt i vissa fall för annan än lapp att hålla

skötesrenar, torde icke utgöra tillräckligt skäl för en sådan utvidgning av

lapprivilegiet, som länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatt.

Förutom de ändringar, för vilka jag nu redogjort, har jag — i syfte av

förenkling av de följande stadgandenas avfattning — till paragrafen fogat

bestämmelser om vad som i lagen avses med benämningen lapp samt med

beteckningen »renskötande lapp», varjämte vissa redaktionella jämkningar i

lagtexten vidtagits.

Uti 1 mom. av förevarande förslag givas därjämte regler för de s. k. blan­

dade äktenskapen, vilka regler hava sin motsvarighet uti 2 § 2 och 3 mom.

i F. och S.

Kommittén anförde rörande dessa moment:

»Från den i 1 mom. meddelade huvudregeln i fråga om dem, som enligt

lagförslaget skola räknas såsom lappar, hava i 2 och 3 mom. gjorts vissa

undantag beträffande gifta kvinnor.

Sistnämnda mom. utgår från att lapsk kvinna, som ingått äktenskap med

annan än lapp, i regel skall vara likställd med denne i rättsligt hänseende

och således icke åtnjuta andra förmåner än dem, som enligt förslaget kunna

tillkomma annan än lapp. Emellertid kunna i vissa fall föreligga särskilda

omständigheter, vilka böra påkalla avvikelse från den i detta moment stadgade

regeln. Exempelvis torde man böra medgiva lapska, som före äktenskapet

drivit renskötsel, att, om särskilda skäl kunna åberopas, även under äkten­

skapet ägna sig åt denna näring. Yidare torde man skäligen böra bereda

henne, därest hon till äventyrs i boet medfört renar, viss övergångstid för

att nedbringa renantalet i överensstämmelse med vad härutinnan är stadgat.

Aven torde lämpligheten tala för att kvinnan under någon tid efter äkten­

skapets ingående må behålla renarna, för den händelse makarna finna barnen,

då de vuxit upp, böra ägna sig åt renskötsel. Prövningen av nu anförda

och andra omständigheter av liknande beskaffenhet har kommittén ansett

böra ankomma på Kungl. Maj:t.»

Ifrågavarande bestämmelser, som närmast hade intresse för lapparnas

egen del, godtogos enhälligt från deras sida, dock att en enskild lappman i

Norrkaitums lappby yrkade, »att en lappflicka, som gift sig med en fast-

boende, skulle bibehållas vid en lapps alla rättigheter för sig men ej för

man och barn». Spörsmålet om lappkvinnans ställning i förevarande hän­

seende upptogs även av länsstyrelsen i Norrbottens län, som därjämte i likhet

med lappfogden i länets norra distrikt m. fl. funnit, att den prövning, som

enligt kommitténs förslag lagts i Kungl. Maj:ts hand, lämpligen borde kunna

ske genom länsstyrelsen.

Nyssnämnda länsstyrelse anförde:

»Stadgandet att, om lapsk kvinna ingått äktenskap med en annan än lapp,

hon icke skall vara ansedd som lapp, medför, att, om sådan kvinna vid

tiden för äktenskapets ingående bedriver renskötsel, hon ej skulle äga att,

utan eventuellt tillstånd av Kungl. Maj:t, ens under någon övergångstid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

67

behålla sina renar. Hon kommer i sådant avseende i sämre ställning än ej

endast annan lapp, vilken slutat med eller till och med jämlikt 17 § för­

klarats förlustig rätten att driva renskötsel, utan även bofast person, som

ägt rätt att innehava skötesrenar men på grund av flyttning eller annat skäl

måste upphöra därmed (jfr 47 och 48 §§).

Det synes därför skäligt, att lapsk kvinna efter ingående av äktenskap

med annan än lapp bibehålies vid den rättighet att hålla skötesrenar, som

enligt 47 § må tillkomma henne som förutvarande renskötande, respektive

annan lapp, vilken rättighet givetvis icke skulle tillkomma hennes man eller

makarnas barn. Därest skäl skulle finnas att härutöver i någon mån medge

sådan kvinna att behållas vid de rättigheter, hon ägt som lapp, synes kunna

ifrågasättas, om ej till undvikande av omgång sådant medgivande kunde

lämnas av länsstyrelsen.»

Enligt 1924 års förslag skulle prövningen av frågan i vad mån lapsk

kvinna i äktenskap med annan än lapp finge bibehållas vid de rättigheter

hon ägt såsom lapp ankomma å länsstyrelsen. Övriga mot kommitténs för­

slag i denna del gjorda erinringar kunde departementschefen icke biträda.

Han yttrade härom följande.

»Genom det föreslagna stadgandet att lapska, som ingått äktenskap med

annan än lapp, icke skall anses som lapp, har man velat förebygga, att,

såsom nu på flera håll i blandade äktenskap förekommer, mannen jTkes-

mässigt driver renskötsel. En viss kontroll i detta hänseende torde vara

välbehövlig, därest man fortfarande vill åt lapparna förbehålla denna näring.

För övrigt torde man kunna förvänta, att länsstyrelserna komma att taga

hänsyn till föreliggande omständigheter ej blott i det av länsstyrelsen i

Norrbottens län angivna hänseendet utan även i andra hänseenden.»

Det av den sakkunnige framlagda förslaget ansluter sig i denna del till

1924 års förslag.

Enahanda stadgande har med vissa formella jämkningar upptagits i det

nu föreliggande förslaget.

2 mom. första stycket av 1 § i förevarande förslag motsvarar 1 § 3 mom.

i 1898 års lag, och momentets andra stycke motsvarar 27 § i sistnämnda

lag enligt dess lydelse uti lagen den 19 juni 1917 (nr 337).

Den sakkunniges förslag överensstämde i sak med det år 1924 remitterade

förslaget.

I dessa delar har jag icke någon annan erinran att göra än att jag, såsom

förut antytts, ansett visst förtydligande tillägg böra göras.

Kommittén hade i F. 1 § tredje stycket intagit ett stadgande rörande norska

lappars ställning i Sverige. Samma bestämmelse återfanns i 1924 års förslag.

Härom anmärkte lagrådet, att det syntes böra tagas i övervägande, om ej

frågan angående norska lappar och deras rätt i förevarande hänseenden borde

i sin helhet behandlas utanför den då ifrågasatta lagstiftningen. I enlighet

härmed har den sakkunnige i sitt förslag icke berört frågan om de norska

lapparnas ställning. På samma ståndpunkt står förevarande förslag.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de trakter, där fjällrenskötsel

får förekomma, samt de tider, då fjällapparna äga uppehålla sig med sina

renar å de särskilda trakterna. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvaras av

bestämmelserna uti 1 § 1 och 2 mom. i 1898 års lag samt F. 4 § och 11 §

1 och 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1924 års

förslag.

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

68

Gällande lag.

Särskiljande

av fjäll-

och skogs­

renskötsel.

Gällande bestämmelser angående de trakter, där de renskötande lapparna

äga föra sina renar på bete, samt om betestiderna, äro, såsom redan tidigare

antytts, gemensamma för fjällappar och skogslappar. Enligt dessa bestäm­

melser äro de renskötande lapparna berättigade att under varje tid av året

uppehålla sig med sina renar dels ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjollen

dels ock nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna å sådan mark. som antingen

tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilda, vid avvittringen förklarats

utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd. De äro

därjämte berättigade att under månaderna oktober—april uppehålla sig dels å

annan mark inom lappmarkerna än nyss sagts dels ock å sådana trakter utanför

lappmarkerna och utanför renbetesfjällen, vilka lapparna efter gammal sed­

vana besökt. A nämnda marker må lapparna uppehålla sig jämväl under

annan tid av året, därest avtal träffats med vederbörande jordägare eller

brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där, eller ock ovanliga väderleks­

förhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning

om våren.

Betesområdena innefattas således å ena sidan av trakter, för vilka i

geografiskt hänseende gränserna äro tydligt angivna genom odlingsgränsen,

lappmarksgränsen och renbetesfjällens områdesgränser, samt å andra sidan

av trakter, vilka till sin geografiska sträckning äro beroende av omfatt­

ningen av den s. k. lapska sedvanerätten.

Kommittén hade i berörda avseenden föreslagit bestämmelser särskilt för

de renskötande fjällapparna och särskilt för de renskötande skogslapparna.

Några definitioner på de olika slagen av lappar funnos emellertid icke i för­

slagen.

Lagrådet ansåg det vara angeläget, att i en lagstiftning, som bygger på en

på nomadiseringens omfattning grundad skillnad mellan fjällappar och skogs­

lappar, genom definitioner få fastställt, vad med de olika slagen av lappar

skall förstås.

Den sakkunnige, som ansett sig böra upprätthålla den av kommittén gjorda

skillnaden mellan fjällrenskötsel och skogsrenskötsel. yttrade i denna fråga:

»Åtskillnaden mellan fjällappar och skogslappar och den av dem bedrivna

renskötseln har icke tillkommit först genom den nu föreslagna lagstiftningen

utan har bestått av ålder. Den har icke heller sin grund i någon konstitutiv

olikhet mellan dessa kategorier av lappar utan är beroende på belägenheten

och beskaffenheten av de områden, där ren skötseln huvudsakligen bedrives,

och därav följande viss skiljaktighet i själva sättet för näringens utövande

Med skogslappar eller lappar, som driva skogsrenskötsel, avses sedan gam­

malt sådana renskötande lappar, som jämväl sommartid i regel uppehålla

sig med sina renar nedanför odlingsgränsen inom Västerbottens och Norr­

bottens läns lappmarker och där driva sin renskötsel inom jämförelsevis

begränsade områden utan längre flyttningar. Fjällapparna åter, varmed be­

tecknas sådana lappar, som driva fjällrenskötsel, uppehålla sig sommartiden

huvudsakligen ovan odlingsgränsen i nyssnämnda län ävensom å renbetes-

fjällen i Jämtlands län samt företaga i allmänhet långa flyttningar, vissa av

dem till Norge. Vid nu angivna förhållanden synes det vara att föredraga

att icke i lagtexten införa definitioner på de olika slagen av renskötsel; utan

det bör vara fullt tillräckligt att där allenast angiva de trakter, där de båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

69

kategorierna av lappar äga uppehålla sig med sina renar. I praktiken torde

det i framtiden lika litet som hittills möta svårigheter att avgöra, huruvida

lapp driver fjällrenskötsel eller skogsrenskötsel och med hänsyn därtill bör

anses såsom fjällapp eller skogslapp.»

Till den sakkunniges mening i denna del kan jag ansluta mig.

Kommittén hade uppdelat bestämmelserna om betesområden och om betes­

tider, vilka bestämmelser i 1898 års lag återfinnas under samma paragraf, i

olika paragrafer. Mot denna anordning, som bibehölls i 1924 års förslag,

riktades anmärkningar såväl av länsstyrelsen t Norrbottens lån som av lag­

rådet. Den sakkunnige har ansett, att bestämmelserna genom uppdelningen

blivit mindre överskådliga än i gällande lag, och därför bibehållit den däri

förekommande uppställningen.

I likhet med den sakkunnige finner jag mig böra tillstyrka ett samman­

förande av ifrågavarande bestämmelser.

Beträffande de områden, som av fjällapparna få nyttjas för renskötsel,

anförde kommittén:

»I gällande lag (l § renbeteslagen) bestämmas, vad angår trakterna nedan­

för odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen, de områden, där fjällapparna

äga föra sina renar på bete, i stort sett av sedvanerättens omfattning. Kom­

mittén har härutinnan verkställt undersökningar i syfte att söka utröna,

huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka

sina vinterflyttningar. Av utredningen synes framgå, att sedvanerätten, vad

angår Norrbottens län, omfattar åtminstone landet norr och väster om en

linje, dragen från trakten av Kuusiniemi någon mil söder om Parkajokis

mynning i Muonioälv till trakten avLumivaara och därifrån söderut, följande

trakterna öster om Lainioälv, nedåt Torneälv fram mot Antis, Juhonpieti

och Pajala byar, vidare till Tärendö by och därifrån söderut mot trakterna

av Ängeså och Landsjärvs byar, samt vidare in i Båneå socken och fram

till kusten i Nederluleå socken samt socknarna söder därom.

Vad angår Västerbottens och Västernorrlands län torde kunna sägas att

sedvanerätten omfattar länen i deras helhet.

I fråga om Jämtlands län har utredningen givit vid handen, att så gott

som samtliga socknar besökts av lapparna för renbete; och torde, vidkom­

mande Gävleborgs län, förhållandena där i stort sett vara lika, åtminstone

såvitt angår den del av länet, som tillhör Hälsingland.

Beträffande Kopparbergs län torde förutom Idre socken även vissa andra

mindre områden omedelbart mot gränsen till Jämtlands län hava besökts av

lappar för renbete.

Gränserna för sedvanerättens geografiska omfattning^ hava av kommittén

endast kunnat approximativt bestämmas. För många av ifrågavarande trakter

gäller, att de regelbundet besökas av lapparna, för andra åter och särskilt

dem, som ligga längre bort från fjällen, att de endast uppsökas, då renarnas

behov av bete icke lämpligen kan tillgodoses på närmare håll. Långa tider

kunna således, beroende av betestillgången, förflyta mellan besöken å sär­

skilda trakter. Uppenbart torde emellertid vara, att sedvanerätten. som

grundar sig mindre på lapparnas vilja än på renarnas behov av föda, icke

utan vidare får betraktas såsom upphävd därför att längre tid förflutit mellan

lapparnas besök.

Kommittén har av praktiska skäl icke ansett sig böra i förslaget angiva

några gränser för sedvaneområdet, utan har härutinnan i sak bibehållit stad-

gandena i 1898 års renbeteslag.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Betesområden

och betestider.

Betesområden

för fjäll-

lapparna.

Kommittén.

70

Yttranden över

Kommitténs förslag att bibehålla de renskötande fjällapparna vid de be-

törsiag!118 stämmelser, som för närvarande gälla i fråga om betesarealen, ävensom vad

kommittén anfört angående sedvanerättens approximativt beräknade geogra­

fiska omfattning föranledde icke något uttalande från Jcammar/collegium eller

länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Kopparbergs län.

I fråga om sedvanerättens giltighet i Våsternorrlands län yttrade länsstyrel­

sen i nämnda län, att såvitt länsstyrelsen hade kännedom i ämnet kom­

mitténs uppgift, att länet i sin helhet omfattades av sedvanerätten, icke gåve

anledning till erinran från länsstyrelsens sida. Dåmera förekomme fjällren­

skötsel under medgiven tid (oktober—april) eller del därav troligen de flesta

år inom en eller annan trakt av länet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anförde i samma fråga, hurusom av de i

ärendet av vederbörande myndigheter avgivna utlåtandena framginge, att

Norrbo landsfiskalsdistrikt icke i mannaminne, Bergsjö distrikt icke under

de senaste 20 25 åren samt Delsbo distrikt icke sedan 1907 besökts av

lappar för renbete och att beträffande övriga i ärendet hörda kommuner

dessa ansett sig sakna anledning att yttra sig i frågan. För egen del hade

länsstyrelsen intet att erinra med anledning av förslaget.

Bland kommunala myndigheter framfördes från skilda håll en del er­

inringar mot förslaget i denna del.

I Norrbottens län yrkade sålunda kommunalfullmäktige i Arjeplogs socken,

att sedvanerätten nedom odlingsgränsen måtte begränsas till trakter, som

lapparna regelbundet besökt.

I Västerbottens län påyrkade man i Lycksele socken införande av en sär­

skild bestämmelse därom att renar icke, vid vite, på några villkor finge föras

på bete å odlad mark. Från Tärna socken förelågo två uttalanden, som i

sak voro väsentligen lika. Det framhölls där, hurusom enligt förslaget

lapparna berättigats att ovan odlingsgränsen beta sina renar även å enskild

man tillhörig mark. En sådan befogenhet borde rättvisligen medföra rätt för.

den jordbrukande befolkningen att likaledes kostnadsfritt beta sina kreatur

å renbeteslanden eller annan kronomark. Förslaget syntes eljest innefatta

ett otillbörligt intrång i den enskilda äganderätten. I de angivna paragra­

ferna inrymdes intet skydd för den bofasta befolkningen. Denna hade ej

ens rätt att genom inhägnad skydda sina intressen. Den meningen vore

allmän att, om den bofasta befolkningens rätt på sådant sätt åsidosattes,

bland ortsbefolkningen skulle uppstå sådan propaganda, att renskötsel icke

kunde äga rum, med mindre området utrymdes av den bofasta befolkningen.

Det syntes icke behövligt att genom ensidig lagstiftning skapa misshällig-

heter och slitningar av antydd art. Även från övriga kommuner i länet, som

yttrat sig över förslaget, nämligen från Vilhelmina, Fredrika, Degerfors,

Nordmalings, Jörns och Sävars socknar, förekommo vissa uttalanden i frågan.

Dessa berörde dock endast indirekt förslaget i denna del och gingo mera

ut på en hemställan om ytterligare föreskrifter till skydd mot ekonomiska

förluster, som för den enskilda markägaren kunde uppkomma i följd av ren­

betningen.

I Jämtlands län framfördes principiella erinringar i frågan endast från

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

71

Åre, Hede och Tännäs socknar, medan hos det stora antalet hörda kom­

muner i övrigt, bland vilka ett flertal på grund av sitt utsatta läge haft

särskild anledning att uppmärksamma frågan, densamma icke gav anled­

ning till särskilda uttalanden. De erinringar, som gjordes, avsågo ett när­

mare fastställande av sedvanerättens geografiska omfattning ävensom ett ut­

tryckligt undantagande därifrån av enskild man tillhörig mark. I sistnämnda

hänseende yrkades, att lapparnas rätt till renbete måtte göras beroende av

den enskilda markägarens medgivande, med undantag endast för sådana till­

fällen, då renarna vore stadda på flyttningsresor.

Departementschefen anförde vid remissen till lagrådet år 1924, att yrkandet

från vissa håll i Jämtlands län om ett skarpare uppdragande av gränserna

för det område, inom vilket den lapska sedvanerätten skulle vara gällande,

av praktiska skäl icke kunde vinna avseende. Vidare anförde departements­

chefen :

»De ingående utredningar, som verkställts såväl av kommittén som ock

tidigare i syfte att utröna, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan

äldre tid plägat utsträcka sina flyttningar, hava givit vid handen, att det

praktiskt taget icke låter sig göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns

annat än å sådana håll möjligen, såsom t. ex. i Norrbottens läns sydliga

del samt i Västerbottens och Västernorrlands län, där en naturlig gräns

möter i Bottniska viken. Man torde således även framdeles liksom hittills

vara hänvisad till att i trakter, där gränsen för sedvaneområdet är mer eller

mindre flytande, låta frågan om sedvanerättens tillämplighet i tvistiga fall

avgöras av domstol på grund av sådan bevisning, som enligt allmän lag

kräves för styrkande av urminnes hävd. Yrkandet från kommunalfullmäktige

i Arjeplogs socken, att sedvanerättens giltighet nedom odlingsgränsen måtte

begränsas till sådana trakter, vilka regelbundet besökas av lapparna, torde

icke förtjäna avseende. Bifölles ett sådant yrkande, skulle därmed bort­

tagas en av de väsentligaste förutsättningarna för lapparnas näring. Dessa

äro ju för renarnas uppehälle helt beroende av tillgången på födoämnen å

trakterna i fråga, en tillgång, som på grund av klimatologiska och andra

förhållanden kan vara synnerligen skiftande och ojämn. Det är således en

tvingande nödvändighet för lapparna att inom de för sedvaneområdet upp­

dragna yttre geografiska gränserna äga frihet att efter omständigheterna välja

de för tillfället mest lämpliga betesmarkerna. Lika litet anser jag yrkandet

från vissa håll utanför renbetesfjällen i Jämtlands län, att lapparnas vistelse

med sina renar å enskild mark måtte göras i regel beroende av markägarens

medgivande, förtjäna avseende. Detta yrkande har en än mera principiell

betydelse än det föregående yrkandet, i det att detsamma direkt syftar mot

ett upphävande å enskild mark av lapparnas historiskt grundade och av stats­

makterna erkända rättigheter. Det måste tillbakavisas även på den grund

att fastigheterna, redan då de övergingo i enskild ägo. voro belastade med

ifrågavarande servitut till lapparnas förmån.

Klagomålen från Tärna socken, i vad de avse rätt för den jordbrukande

befolkningen att avgiftsfritt beta sina kreatur å renbeteslanden ovan odlings­

gränsen, sammanhänga med betesförhållandena därstädes, sådana de gestaltat

sig efter det avvittringen i angivna trakter genomfördes. Före avvittringen

voro gränserna för nybyggarnas ägor icke närmare bestämda, och nybyg­

garna begagnade då oinskränkt de runt omkring deras gårdar belägna krono-

markerna för bete åt sina kreatur. Yid avvittringen fick emellertid en var

sitt särskilda område utlagt, ett förhållande, som medförde inskränkning i

avseende å kreatursbetet å den kringliggande marken. Sockenmännen göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1924 års

förslag.

72

Den sak­

kunnige.

nu gällande, att de egna områdena icke äro tillräckliga för deras behov av

betesmarker och att kompensation för vad de vid avvittringen förlorat bör

beredas dem å kronomark. Till frågan, i vad mån dessa anspråk kunna

eller bora tillmötesgås från statsmakternas sida, får jag tillfälle att åter­

komma vid behandlingen av 53 § i föreliggande lagförslag.')

Från samma håll liar emellertid även erinrats, att den jordbrukande be­

folkningen icke °skulle äga rätt att genom inhägnad skydda sina ägor emot

renarna, och från Lycksele socken har yrkats förbud för lapparna att föra

renarna på bete på odlad mark. Jag vill i anledning av vad sålunda an-

dragits ytterligare något ingå på den lapska sedvan erättens innebörd och

i_ sammanhang därmed även å dess tillämpning, sådan den ter sig i prak-

tiken. Inom de områden, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar,

gäller att all mark, vare sig den tillhör det allmänna eller enskild man och

vare sig densamma är odlad eller icke, är belastad med den till förmån för

de renskötande lapparna stadgade, servitutsliknande skyldigheten att tåla

renbetning och rentramp, och att således i legalt hänseende ingen skillnad

förekommer mellan olika slags mark. Letta förhållande kommer till uttryck

bland annat, däri att lapparna, da de nyttja marken inom sedvaneområdet,

icke, vare sig de med renarna beträda det ena eller andra slaget av mark,

äro hemfallna till ansvar enligt.de bestämmelser, som i allmän lag finnas

meddelade med avseende å olovligt begagnande av annans mark. Emeller­

tid ställer sig sedvanerättens tillämpning i praktiken väsentligen annorlunda

än man på grund av dess legala innebörd kunde hava anledning antaga.

I

års renbeteslag liksom även i de föreliggande lagförslagen äro sär­

skilda bestämmelser upptagna, enligt vilka lapparna kunna ådraga sig all­

varliga efterräkningar, därest deras renar åstadkomma skador å odlad mark.

Lessa bestämmelser återfinnas i de föreliggande förslagen under rubriken

ersättningsskyldighet för skador genom renar. Ifrågavarande bestämmelser,

till vilka . jag framdeles återkommer, utgöra ett starkt preventiv till förmån

för den jordbrukande befolkningens intressen och innebära i sin praktiska

tillämpning att, bortsett från försumlighet från lapparnas sida eller förhål­

landen, som med hänsyn till renarnas natur icke kunna föras lapparna till

last, den odlade jorden och dess avkastning i övrigt, så långt det överhuvud

taget med hänsyn till renhanteringens beskaffenhet är möjligt, skall vara

skyddad mot intrång genom renar. Härtill kommer att jordbrukarna själva,

därest de aro måna om sin egendom, hava i sin hand ett medel att skydda

densamma, som är mera effektivt ä,n de strängaste skadeståndsbestämmelser.

Let är nämligen icke fullt riktigt, såsom från Tärna sockenmän erinrats, att

den jordbrukande befolkningen icke skulle vara berättigad att genom in-

hagnad skydda sina intressen. Lagstiftningen lägger intet hinder i vägen

för att genom inhägnad hålla den odlade marken fredad mot renar. Tvärtom

har det från lagstiftarnas sida alltid ansetts såsom ett trängande önskemål

— och de föreliggande förslagen vila å samma uppfattning — att den

jordbrukande befolkningen genom stängselbyggnad för egen del bör bidraga

till att effektivt skydda sina odlingar. Yore insikten om nyttan härav mera

allmän och omsattes densamma i praktiken, är jag förvissad om att sådana

slitningar, som framskymta i Tärna sockenmäns yttranden, framdeles kunde

undvikas. Vad i övrigt med hänsyn till lapparnas flyttningar och flyttnings-

vagar ar att iakttaga vid uppförande av hägnader å nu ifrågavarande om­

råden är en fråga, som kommer att behandlas i annat sammanhang.»

Den sakkunnige har vid bestämmelsernas avfattande ansett sig böra i

möjligaste mån bibehålla den formulering de erhållit i gällande lag. Bortsett

från viss begränsning i avseende å tiden, vartill jag i det följande skall åter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

') Motsvarar 56 § i nu förevarande förslag.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

komma, har inskränkning ej skett i rätten för fjällapparna att för renskötsel

använda såväl kronan som annan tillhörig mark nedanför odlingsgränsen

inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Den sakkunnige anför

härutinnan:

»Lagrådet har mot kommittéförslaget anmärkt, att i olikhet mot gällande

lag rätten för fjällapparna att använda kronans mark nedom odlingsgränsen

och renbeteslanden enligt den av kommittén föreslagna lagtexten men ej

enligt motiven gjorts beroende av att marken verkligen efter gammal sed­

vana varit besökt av lapparna med renar. Sådan skiljaktighet mellan kom­

mitténs lagtext och motiv föreligger ej blott i det av lagrådet anmärkta hän­

seendet utan jämväl i fråga om fjällapparnas rätt till bete nedom odlings­

gränsen inom nämnda lappmarker å annan mark än kronomark och renbetes­

land. Enligt gällande lag hava lapparna betesrätt å all mark nedom odlings­

gränsen inom lappmarkerna oberoende av sedvanan; endast vid bestämmande

av betestiderna har i visst fall hänsyn tagits till denna. Kommittén har

däremot i sin lagtext stadgat, att fjällapparna må föra sina renar på bete

å mark nedom odlingsgränsen, vare sig inom eller utom lappmarkerna,

allenast å sådana trakter, som lapparna efter gammal sedvana besökt med

sina renar. Den av kommittén verkställda utredningen giver icke vid han­

den, att gällande regler i denna del böra ändras.»

Till den sakkunniges förslag i denna del, mot vilket i de inkomna ytt-

Departement*-

randena icke framställts några erinringar, har jag anslutit mig.

chefen.

Erågan om de tider, då fjällapparna skulle äga att uppehålla sig nedom

Betestider för

odlingsgränsen och utom renbetesfjäll!!, behandlades ingående under för-

fjallaPParna-

arbetena såväl till 1886 års renbeteslag som till nu gällande renbeteslag.1) tmTssffoch

1883 års kommitterade samlade från spridda urkunder då gällande bestäm- 1898

årens

melser angående lapparnas rättigheter och upptogo i fråga om lapparnas

lagar'

rätt att vistas å någon trakt för att där idka renskötsel i sitt förslag under

1 § samma regler, som innehöllos i dessa urkunder, regler, vilka sedermera

i allt väsentligt upptagits oförändrade i 1886 och 1898 års renbeteslagar.

Såvitt nu är i fråga, gällde redan före 1886 års lag, att lapparna skulle äga

vistas nedom odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen under tiden oktober-

april. Emellertid var . vid behandlingen av denna fråga även tal om att

begränsa lapparnas vintervistelse å nu ifrågavarande trakter med en eller

annan månad. Särskilda utskottet vid 1886 års riksdag anförde härutinnan

bland annat följande:

»Det har inom utskottet varit ifrågasatt, att från, den i 1 § såsom vintertid

(== oktober—april) betecknade del av året skulle uteslutas månaderna okto­

ber och november, men att därtill skulle läggas maj månad. Yad angår de

två förstnämnda månaderna, har man ansett deras uteslutning vara nödig,

emedan de bofasta i vissa trakter i Västerbottens läns lappmarker då ännu

icke skulle hava hunnit hemföra höet från sina icke inhägnade utängsslåtter.

Men utom det att dels den befarade olägenheten härav blivit i lagförslaget

*) Se kommitterades betänkande den 25 augusti 1883 sid. 64—71 samt sid. 82—84, Högsta

domstolens protokoll den 21 november 1884, Kungl. Majts proposition den 11 december

1885 nr 2, särskilda utskottets utlåtande den 2 april 1886 nr 1 och riksdagens skrivelse

den 5 maj 1886 nr 49.

Se vidare kommitterades betänkande den 27 maj 1896. Kungl. Maj:ts proposition den 8

februari 1898 nr 56, lagutskottets utlåtande den 3 maj 1898 nr 84 och riksdagens skrivelse

den 13 maj 1898 nr 132.

74

förebyggd därigenom, att ersättningen för skada å utestående bo på sådana

slåtter gjorts beroende därav, att hässjorna och stackarna, vari höet upp­

samlats, blivit inhägnade, dels mai månad, varunder växtligheten just börjar

komma sig för, icke lärer böra inbegripas i den tid, då renar skola få beta

å enskildas ägor, så låter sig icke lämpligen göra att bestämma vintertiden

annorlunda i denna lag än i internationella lagen (= förordningen den 6

juni 1883 angående de lappar, som med renar flytta emellan konungarikena

Sverige och Norge), varigenom norska lappar skulle komma att här i landet

äga renbetesrätt å tid, då de svenska saknade den.»

Flertalet av 1896 års kommitterade upptogo i sitt förslag under 1 § viss

begränsning av tiden för betesrättens Utövning å trakterna nedom odlings-

gränsen och utanför renbetesfjällen, i det de med avseende å annan mark

inom lappmarkerna än renbeteslanden ävensom beträffande trakterna utom

lappmarkerna och renbetesfjällen bestämde betestiden i Norrbottens län till

månaderna oktober—april, men i annat län till månaderna november—april.

Skälet härtill var det att, enligt vunna upplysningar, höstflyttningarna i

Jämtlands län i regel icke ägde rum förrän i november och att inom

Västerbottens län mera allmänt påyrkats, att den då bestämda tiden för

lapparnas flyttning ned å enskildas ägor måtte framskjutas, vilket därjämte

ansågs kunna ske utan men för lapparna.

Ordföranden hos nyssnämnda kommitterade, presidenten N. von Steyern,

var av skiljaktig mening och ansåg sig icke kunna biträda förslaget att med

oktober månad inskränka den tid, under vilken lapparna skulle få utöva

dem tillkommande sedvanerätt att vintertiden flytta på enskildas marker

nedom odlingsgränsen i Västerbottens län och utom renbetsfjällen i Jämt­

lands län. Han yttrade:

»Vad Härjeådalen beträffar, har det oemotsagt uppgivits, att flyttningarna

där aldrig begynt förrän i mitten av november (prot. sid. 5). Ändringen är

således för dessa trakter utan all betydelse, om det ock måste medgivas, att

något hinder för dess genomförande på samma trakter icke förefinnes.

Inom norra delen av Jämtlands län äro förhållandena annorlunda. Ren­

betesfjällen äro där enligt lappfogdens uppgift beväxta huvudsakligen med

gräs men sparsamt med renmossa. När gräsbetet med september månad

upphör, och renmossan, som då måste tillgripas, tryter, helst när stark is­

bildning på fjällen gör den för renarna oåtkomlig, hava lapparna, särskilt

från Hotagens skattefjäll, varit nödsakade att redan i början av oktober flytta

till de närmast belägna skogstrakterna. De hava därför förklarat det icke

vara möjligt att bestämma en senare flyttningstid än den 1 oktober. Häri

hava samtliga vid sammanträdet i Föllinge närvarande kommunalombud in­

stämt; de hava varit ense därom, att det icke kunde förmenas lapparna, åt­

minstone från vissa fjäll, att flytta redan den 1 oktober (prot. sid. 35). För

denna del av länet har således konnnitterades förslag den betydelse, att det

skulle beröva lapparna en förmån, som allmänt erkänts vara för bedrivande

av deras näring nödvändig, för att bereda de bofasta eu förmån, på vars

åtnjutande de uttryckligen förklarat sig icke göra något anspråk. Det kan

ej med fog sägas, att de bofasta avgivit denna förklaring utan att närmare

göra sig reda för dess innebörd. De underläto icke att vid tillfället fram­

hålla, att de ledo åtskillig skada av renarna under oktober månad, men de

medgåvo tillika, att skadan endast gällde bärgat, i stackar och hässjor ute­

stående hö, och att den skulle förekommas, om det bleve regel, att höet för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

varades i lador. Detta mål uppställde de bofasta därför såsom mer efter­

strävansvärt än uppskovet med lapparnas flyttning, och de hoppades vinna

det genom bidrag till ladors uppförande från jämtländska renbetesfjällens

skogsfond. Denna hemställan hava kommitterade nu i sitt betänkande under­

stött. Blir resultatet härav, att höet i allmänhet inom de delar av Jämt­

lands län, som vintertiden besökas av lappar, kommer att förvaras i lador,

är detsamma fullständigt skyddat redan före den 1 oktober, och all anled­

ning saknas då att förmena lapparna att komma vid den tiden. Skulle åter

avsikten ej vinnas, bleve under den av kommitterade föreslagna lagstiftning

lapparnas belägenhet i dessa trakter ganska svår. Med förbudet för lapparna

att under oktober månad beträda enskild mark skulle nämligen, enligt kom-

mitterades förslag i renbeteslagens 15 §, följa ovillkorlig skyldighet att er­

sätta all skada, som under nämnda månad skedde å utestående bärgat hö,

och detta ehuru, enligt samma paragraf, höstackarna ej skulle behöva vara

inhägnade förr än den 1 november. Under oktober månad således, då även

vid ganska normala förhållanden, på vilka det av kommitterade åberopade

stadgandet om ovanliga väderleksförhållanden icke äger tillämplighet, renarna

ej kunna hållas kvar å de på renmossa fattiga fjällen, utan, följande en

naturlig drift, söka sig ned till skogslandet, bliva lapparna ovillkorligen

ersättningsskyldiga för all skada, som sker å de överallt utestående öppna

höstackarna. En sådan lagstiftning är så föga ägnad att stifta frid mellan

lappar och bofasta, att den fastmer skulle framkalla nya tvister och mång­

faldigt ökade skadeersättningsanspråk.

Från Västerbottens län hava visserligen yrkanden om senare höstflyttning

framkommit, ehuru icke enhälligt (prot. sid. 64). En socken, Dorotea, har

uttryckligen förklarat sig icke önska någon förändring (prot. sid. 76). Ej

heller inom Åsele socken synes sådan, att döma av det vid sammanträdet i

Lycksele närvarande ombudets anförande, anses nödigt. De övriga socknarna

hava uttalat sins emellan stridiga önskningar, i det några nöjt sig med den

15 oktober, andra fordrat den 1 december, emedan först då allt hö kunde

vara hemfört vid gårdarna. Å lapparnas sida har uppgivits, att de under

vissa år redan vid Mikaelitiden, men vanligen först i mediet eller slutet av

oktober, plägade överskrida odlingsgränsen, att under sådana år, då mycken

snö fölle och isskorpa tidigt bildade sig i fjällen, det vore för lapparna nöd­

vändigt att kunna lämna dessa redan vid Mikaelitiden, och att ändring i

tiden för höstflyttningen således icke vore möjlig.

. I detta län gäller frågan icke kustsocknarnas intresse, ty till kustlandet

komma lapparna redan nu icke förr än i december. Frågan är således endast

den, huruvida till förmån för nybyggarna inom lappmarken nedanför od­

lingsgränsen intrång skall göras i lapparnas flyttmngsrätt. Skola fjäll-

lapparna, vilka för lång tid av året redan undanträngts från detta område,

där de förut oinskränkt härskat, nu genom lagstiftningens medverkan ytter­

ligare kringskäras i utövningen av eu rätt, av vilken de synas vara i verk­

ligt behov, borde för en sådan lagstiftningsåtgärd åtminstone kunna bjudas

kraftiga skäl. Kommitterade hava inskränkt sig till att förklara, att de

funnit förändringen önskvärd från de bofastas synpunkt. För min del skulle

jag snarare vilja kalla den överflödig ur de bofastas synpunkt, därest kom-

mitterades förslag i övrigt komme att godkännas. Det är ostridigt, att även

i dessa trakter den skada, som renar i oktober månad kunna förorsaka,

träffar endast utestående hö. Till dess skyddande hava kommitterade här

liksom i Jämtlands län föreskrivit uppförande av lador, och detta med all

utsikt till framgång. Konungens befallningshavande i länet yttrar nämligen

i sitt av kommitterade åberopade utlåtande angående förändrad lagstiftning

för lapparna: 'Överallt inom lappmarken finnes tillräcklig tillgång på virke

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

75

Kommittén.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

för att uppföra lador, vilka bliva föga dyrare än hässjor. Det är, för att

använda ett milt uttryck, endast bristande företagsamhet, som gör att den

bofasta befolkningen fortfarande begagnar sig av hässjor och icke uppför

lador’. Skulle emellertid någon trakt inom lappmarken finnas, där ladors

uppförande bleve för kostsamt, hava kommitterade för sådan trakt föreskrivit

uppsättande kring stackar och hässjor av fullt skyddande stängsel, vilket

dock i Västerbottens läns lappmark, i motsats till vad som föreslagits för

Jämtlands län, skulle vara färdigt i sammanhang med slåttern, d. v. s. i

regeln under september månad. I dessa trakter skall alltså, om lagen åt-

lydes, allt hö, som är av något värde, vara genom de bofastas egen åtgärd

fullständigt skyddat före den 1 oktober. Det gräs, som efter den tiden växer

eller ligger slaget på marken, torde vara av den beskaffenhet, att det ej

förtjänar något skydd. Vartill det under sådana förhållanden skulle gagna

att förbjuda lapparna att flytta före den 1 november, är jag ej i stånd att

inse. Ej ens den bofaste, som försummat åtlyda lagen, kan av förbudet

hämta något verkligt gagn. Han skulle kunna göra det, om det vore honom

möjligt att under oktober månad från utängsslåtterna hemföra sitt ohägnade

hö till gården. Men efter allas sammanstämmande vittnesbörd kan detta i

någon nämnvärd utsträckning ske först sedan kärr och myrar tillfrusit, d. v. s.

i november och december. Yrkandet att få tiden framflyttad till den 1 de­

cember, kan man därför förstå; att stanna vid den 1 november förefaller

däremot ur den bofastes synpunkt skäligen ändamålslöst.»

Kommittén föreslog i fråga om betestiderna endast en oväsentlig avvi­

kelse från gällande rätt. Härom yttrade kommittén:

»Jämlikt 1 § 1 mom. i 1898 års renbeteslag, som ju har avseende å såväl

fjällappar som skogslappar, äga lapparna att även under månaderna maj

—september uppehålla sig å vissa områden nedanför odlingsgränsen, näm­

ligen å sådan mark, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till

enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit

såsom sådant land använd. Denna bestämmelse saknar i stort sett praktisk

betydelse för fjällapparna. Enligt vad kommittén inhämtat föreligger näm­

ligen intet behov för dem att annat än under vissa ogynnsamma väderleks-

och betesförhållanden vistas nedanför odlingsgränsen å annan tid än under

månaderna oktober—april, och ifrågavarande lappar hava även för egen del

i allmänhet plägat iakttaga dessa tider. På grund härav och för att åstad­

komma tillbörlig reda i fjällapparnas och skogslapparnas betesförhållanden

har kommittén i 11 § 2 mom. begränsat tiden för vistelsen därstädes på

sätt som skett.»

Vid avgivande av yttranden över kommitténs förslag framställde lapparna

icke någon erinran mot vad i förevarande hänseende föreslagits. Vad angår

stadgandet under 11 § 2 mom. i kommittéförslagen, som innehöll bestäm­

melser om betestiden nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen, för­

klarade lapparna i Norrkaitums lappby, att de förutsatte, att närmare bestäm­

melser angående besparingsland komme att införas i byordningarna.

Aven i ärendet hörda myndigheter godtogo ifrågavarande bestämmelser.

Från den bofasta befolkningens sida framställdes däremot åtskilliga erin­

ringar, avseende den tid då lapparna skulle äga att vistas nedanför odlings­

gränsen samt utanför renbetesfjällen.

Kommunalstämman i Junosuando soclcen yrkade sålunda, att betesrätten

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

77

måtte begränsas till månaderna januari—april, emedan en utökning av betes­

rätten under månaderna oktober—december skulle medföra, att kraven på

skadestånd för förstörd gröda skulle komma att ökas, eftersom naturförhål­

landena under dessa månader hindrade jordägaren att hemforsla grödan.

Kommunalfullmäktige i Jokkmokks socken ansågo av samma skäl som nyss

anförts, att betestiden borde begränsas till månaderna november—april.

Samma yrkande framställdes av kommunalstämman i Tiotagens socken.

Vid remissen till lagrådet år 1924 erinrade departementschefen om vad

tidigare förekommit i ärendet samt förklarade, att han ansåge de skäl, med

vilka förut framställda anspråk på begränsning av tiden för lapparnas flytt­

ningar tillbakavisats, fortfarande vara gällande.

Vid granskning av förslaget framhöll lagrådet beträffande den avvikelse

från tidsbestämmelserna, som betingades av att avtal träffats med vederbörande

jordägare eller brukare, att det icke kunde anses fullt klart, vilken innebörd

man skulle giva uttrycket »vederbörande jordägare eller brukare.»

Den sakkunnige har icke funnit anledning frångå de gällande bestämmel­

serna om betestider för fjällapparna. Med anledning av lagrådets nyssnämnda

anmärkning framhåller den sakkunnige, att med omförmälda uttryck uppen­

barligen åsyftades ägaren av den fastighet, där lappen önskar uppehålla sig

med sina renar, eller den person, vilken eljest enligt lag eller på grund av

avtal äger att med bindande vei-kan i förevarande avseende föra talan för

fastigheten samt att, såvitt känt, denna bestämmelse hittills icke föranlett

svårigheter i tillämpningen.

Nomadlapparna i Vapstens lappby hava uttalat det önskemål att tiden, då

de skulle passera odlingsgränsen och återflytta till fjällen, måtte framflyttas

till den 10 eller 15 maj.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett sig böra avstyrka den sålunda

ifrågasatta förlängningen av tiden för vistelsen nedom odlingsgränsen.

Här må erinras, att i den nu gällande konventionen mellan Sverige

och Norge, med ett i detta sammanhang oväsentligt undantag, den tid, då

norska lappar äga rätt till renbetning i Sverige, fortfarande omfattar måna­

derna oktober—april.

Jag finner ej skäl att i berörda hänseende göra ändring i de föreslagna

stadgandena, vilka äro överensstämmande med vad för närvarande gäller.

Likaså kan jag ansluta mig till den sakkunniges nyssnämnda uttalande

rörande innebörden av uttrycket »vederbörande jordägare eller brukare».

Endast vissa formella jämkningar hava således föreslagits i paragrafen.

Stadgandet i 2 § 3 mom. i föreliggande förslag motsvarar 28 § 1 mom. i

1898 års lag samt F. 5 § första stycket.

Enligt sistnämnda stycke skulle det ligga i Konungens hand att, i enlig­

het med vad som redan nu gäller, med hänsyn till den jordbrukande befolk­

ningen undantaga visst för renbete eljest upplåtet område från lapparnas

begagnande mot upplåtande av erforderlig betesmark åt dem å annat håll.

Kungl. Majds proposition nr 43.

1924 års för­

slag.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden

örer den sak­

kunniges för­

slag.

Departementa-

chefen.

Undantag

från bestäm­

melserna om

utövandet av

betesrätten.

Kommittén.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttranden örer

kommitténs

förslag.

1924 års för­

slag.

Mot nämnda bestämmelse framfördes av länsstyrelsen i Norrbottens län lik­

som av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken den erinran, att det numera

torde befinnas omöjligt att, i stället för område, som ej vidare skulle, få av

lapparna begagnas, anvisa annat lämpligt område för renskötseln. Till be­

stämmelsen syntes därför böra fogas ett tillägg i syfte att annan gottgörelse

kunde lämnas i den mån sådant funnes skäligt.

Uti 1924 års förslag bibehölls stadgandet oförändrat. Departementschefen

yttrade därom vid remissen till lagrådet:

»Stadgandet, som upptagits från gällande renbeteslag, är tillkommet i den

jordbrukande befolkningens intresse och avser att bereda möjlighet att kunna

avlysa renskötseln å områden, där densamma är synnerligen betungande för

denna befolkning. Stadgandet är i denna del tillämpligt inom sedvaneom-

rådet i dess helhet, men torde för de renskötande fjällapparna, vilka under

den tid av året, då ägorna äro mest utsatta för skadegörelse genom renar,

uppehålla sig ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, äga praktisk

betydelse i huvudsak endast för de sålunda angivna trakterna. Stadgandet

utgör ett yttersta medel till skydd för jordbruksnäringen, som torde komma

att tillgripas, först sedan det visat sig, att berättigade intressen hos den

jordbrukande befolkningen icke kunna på annat sätt tillvaratagas.

Vad beträffar senare delen av stadgandet, som föreskriver, att åt lapparna

skall beredas kompensation för mistad betesmark å annat håll, torde det

icke vara fullt riktigt, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län erinrat, att det

skulle vara omöjligt att tillämpa nämnda föreskrift. Visserligen låter det

sig på många håll med hänsyn till föreliggande omständigheter praktiskt

taget icke göra att anvisa lapparna andra betesmarker. Sålunda torde

trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen knappast erbjuda

möjlighet därtill. Emellertid kan stadgandet tänkas komma att vinna tillämp

lighet utanför nyss angivna trakter. Ehuru således stadgandet i viss mån

är begränsat i sin praktiska tillämplighet, finner jag dock icke lämpligt att

vidtaga någon ändring i detsamma, så mycket mindre som stadgandet, från

lapparnas sida sett, städse betraktats såsom en särskild garanti för dem

mot att icke berövas något av sina sedvanliga betesmarker.»

Den

Enahanda bestämmelse har upptagits i den sakkunniges förslag.

sakkunnige.

Departements-

Något skäl att från träda den i såväl gällande lag som förslagen intagna

chefen.

ståndpunkten synes ej föreligga.

Expropria-

Bestämmelsen i 2 § 4 mom., som motsvarar 33 § i 1898 års lag samt

m°m aftir7iäU- ^ ^ §> avser att bereda möjlighet att, där godvillig överenskommelse med

enskild markägare icke kan träffas, genom expropriation åtkomma för vissa

angivna ändamål erforderlig mark eller särskild rätt, som i avseende å fastig­

het tillkommer annan.

I förhållande till gällande lag hade kommittén vidtagit vass omformulering

1924siag8 f°r" av s^a(lgandet. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen återfanns i 1924

års förslag.

m. in. för fjäll-

renskötseln.

Kommittén.

Lagrådet.

Lagrådet yttrade om denna bestämmelse:

»I motiven sägs, att paragrafen avser att bereda möjlighet att, där god­

villig överenskommelse med enskild markägare icke kan träffas, genom ex­

propriation åtkomma för vissa angivna ändamål erforderlig mark eller nytt­

janderätt till sådan mark. Man föränledes härav att antaga förslaget utgå

från att, sedan Kungl. Maj:t förordnat om skyldighet för vederbörande att för

79

ändamålet avstå viss rättighet, expropriationslagen är tillämplig ej blott i

fråga om sättet för ersättningens bestämmande, utan även i andra hänseenden,

t. ex. beträffande sättet för ersättningens utgående, expropriationens inverkan

på inteckningsförhållandena, egendomens återfallande om den ej begagnas etc.

Ett stöd för en dylik tolkning förefinnes däri att andra och tredje stjmkena i

paragrafen uppenbarligen formulerats efter förebilder i expropriationslagen och

att därvid i tredje stycket använts frasen 'Särskild rätt------- --— må ock

exproprieras’. Emellertid har förslaget anslutit sig till gällande lags avfatt­

ning därutinnan, att i paragrafens första stycke säges, att ägaren är pliktig

avstå jord, varom där är fråga, mot ersättning, som, där godvillig överens­

kommelse ej kan träffas, bestämmes i den ordning expropriationslagen före­

skriver. Möjligen förhåller det sig därför så, att det endast är ersättnings­

beloppets bestämmande, som skall regleras genom expropriationslagen, och

att densamma i övrigt icke är tillämplig.»

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anmärkt hava i den sakkunniges för­

slag bestämmelserna i formellt hänseende omarbetats. Den sakkunnige yttrar

härom, att med den avfattning stadgandet sålunda erhållit torde otvetydigt

framgå, att expropriationslagens bestämmelser skola i tillämpliga delar lända

till efterrättelse ej blott i fråga om sättet för ersättningens bestämmande

utan även i andra hänseenden. Den sakkunnige framhåller vidare, att ge­

nom den sålunda föreslagna formul er ingen behovet bortfölle av en i kom­

mitténs förslag förekommande bestämmelse därom att samma föreskrifter

skulle gälla, därest det för tillgodoseende av ifrågavarande ändamål vore

tillfyllest att allenast nyttjanderätten till jorden toges i anspråk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i anledning av de föreslagna bestäm­

melserna uti 4 mom.:

Den i 4 mom. meddelade expropriationsbestämmelsen syntes i avseende

å vägar vara begränsad till vägar mellan de för lapparna »avsatta områdena»,

varmed torde åsyftas renbetesfjällen i Jämtlands län och kronans till en­

skilda ej upplåtna marker ovan odlingsgränsen i lappmarkerna. Expropria­

tionsrätten gällde således icke med avseende å lapparnas flyttningsvägar i

andra landsdelar. Den länsstyrelsen enligt 17 § tilldelade befogenheten att

anvisa ny flyttningsväg syntes vara avsedd för fall, då de bofastas intresse

påkallade förändring av flyttningsväg och icke innebure någon expropria­

tionsrätt. Det hade emellertid inträffat, att ny flyttningsväg måst anvisas

exempelvis av sådan anledning, att eu nybyggd bro blivit förlagd på avstånd

från den gamla flyttningsvägen samt att därvid svårigheter uppstått i förhål­

lande till ägarna av den mark, varöver den nya vägen måste framdragas.

Bland expropriationsändamålen torde därför böra upptagas även andra flytt­

ningsvägar än vägar mellan områdena.

Lappfogden i Jämtlands län har framställt en liknande erinran.

Jag finner vad länsstyrelsen anfört vara befogat och har i enlighet där­

med vidtagit ändring i förevarande moment. I samband därmed har viss

formell jämkning företagits. I

I denna paragraf angivas de områden, där skogsrenskötsel må drivas, samt de

tider, då renarna må föras på bete inom de särskilda områdena. Paragrafens

1 och 2 mom. motsvaras av bestämmelserna i 1 § 1 och 2 mom. av 1898 års lag

samt S. 4 § och 11 § 1 mom. första och andra styckena. Börande antalet skogs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Den

sakkunnige.

Yttranden

över den sak­

kunniges

förslag.

Departements­

chefen.

8 §.

Betesområden

för skogslap­

parna.

lappar och de trakter, där de förekomma, hänvisas till vad jag härom

tidigare anfört.

Förarbetena

Frågan om vad i lagstiftningsväg kunde och borde göras beträffande skogs-

uil

gaUande

lapparnas renskötsel blev föremål för övervägande av den kommitté, som

förberedde 1898 års renbeteslag. I det av kommittén avgivna betänkandet

heter det härom, i huvudsak följande:

„ Denna fråga vore tvivelsutan den mest svårlösta inom hela lappväsendet.

A ena sidan måste man beakta svårigheten, att ej säga omöjligheten, att

inom dessa för odlingen avsedda trakter utan förfång för jordbruksnäringen

driva renskötsel året om; å den andra sidan måste hänsyn tagas till gäl­

lande rätt och faktiskt bestående förhållanden. Då stora svårigheter alltid

måste uppstå att sommartiden hålla renar inom landet nedanför odlings-

gränsen, där odlingen, efter alla tecken att döma, syntes vara stadd i jämnt

fortskridande, vore det tvivelsutan högeligen önskvärt, om eu sådan foränd­

ring i skogslapparnas renskötsel kunde åstadkommas, att de för framtiden,

liksom nu fjällapparna, sommartiden förde sina renar ovan odlingsgränsen,

så att landet nedom nämnda gräns då bleve fritt från renar. Men eu dylik

förändring, mot vilken erinrats, dels att den skulle för de skogslappar, som

jämte renskötsel idkade jordbruk, medföra den verkan, att de måste avstå från

renskötseln, dels att en förflyttning till fjälltrakterna strede mot skogsrenens

natur och därför vore outförbar, torde, om den över huvud kunde genom­

föras, böra inträda såsom en naturlig följd av utvecklingens egen gång och ej

framtvingas genom lagbud. Något lagstadgande i dylikt syfte hade kommit­

terade således ej ansett sig böra föreslå. Däremot torde lika stora betänk­

ligheter icke böra möta mot en åtminstone successivt fortgående begränsning

av lapparnas sommarbetesrätt i syfte att från denna börda frigöra vissa

trakter, som i mera avsevärd grad därav betungades. Detta skulle så tillgå,

att å trakter, där de enskilda hemmansområdena låge närmare intill var­

andra och där de gynnsammaste betingelserna för odling och bebyggande

förefunnes samt sommarbetesrätten alltså medförde de största olägenheterna

för den jordbrukande befolkningen, nämnda rätt avlystes å kronans mellan

hemmanen inkilade marker och å hemmanen själva, i händelse de skulle

utgöra delar av gammalt renbetesland. Härigenom skulle bildas större

sammanhängande områden, å vilka renar ej vidare finge sommartid föras å

bete och där odlingen således kunde fortgå utan intrång från rennäringens

sida. Andra mera oländiga delar av skogslappsocknarna, särskilt krono-

parkerna, skulle däremot bibehållas såsom renbetesland och tjäna skogs­

lapparna till sommarviste, vid vilket de denna tid skulle vara pliktiga att

sammanhålla sina renar. Det syntes kommitterade, som skulle under dåva-

varande förhållanden en dylik reglering vara den lämpligaste åtgärden för

införande av bättre ordning bland skogslapparna och för möjliggörande av

ett drägligt samliv mellan dem och de bofasta. Detaljerat förslag till regle­

ringen hade emellertid icke kunnat av kommitterade framläggas. Därför

erfordrades förberedande undersökningar och utredningar av den omfattning,

att de icke kunnat av kommitterade vidtagas. Särskild uppmärksamhet

måste ägnas åt det förhållandet, att skogslapparna även å sådana trakter,

där renskötsel helst icke borde förekomma, i icke ringa utsträckning själva

vore jordägare. Av flera skäl bjöde därför försiktigheten, att regleringen

genomfördes allenast successivt, i den mån förhållandena å en viss trakt

befunnes därför gynnsamma.

Gällande

lag.

Uti 1898 års lag upptogos i enlighet med vad sålunda föreslagits samma

bestämmelser angående lapparnas rätt till sommarbete inom lappmarkerna

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

81

som förut gällt, men genom en särskild bestämmelse i 28 § öppnades utväg

för reglering av betesrätten i det under förarbetena antydda syftet. Såsom

förut nämnts skiljer 1898 års lag i formellt hänseende icke på fjällappar och

skogslappar; skogslapparna vore alltså, därest ej bestämmelserna om marker­

nas indelande i lappbyar funnes, formellt oförhindrade att nyttja även de

områden, där betesrätten sommartid tillkommer fjällapparna. Enligt renbetes­

lagen torde alltså skogslapparna få anses berättigade att under varje tid av

året beta sina renar inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och å sådan

mark nedanför samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upp­

låten till enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av

ålder varit såsom sådant land använd. A annan mark inom lappmarkerna

äga skogslapparna uppehålla sig endast under månaderna oktober—april, för

såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare

eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning på

hösten eller hindra återflyttningen om våren. Yad nu sagts gäller även i

fråga om sådana trakter utom lappmarkerna, vilka lapparna efter gammal

sedvana besökt.

I likhet med vad som föreslagits i fråga om fjällapparna uppdelade 'kom­

mittén jämväl beträffande skogslapparna bestämmelserna om betesområden

och betestider i skilda paragrafer. Efter att hava erinrat, att de skogslappar,

som här avses, uppgående till ett antal av omkring 380 — män, kvinnor

och barn — för närvarande höra hemma i Norrbottens läns lappmarker och

i den del av Västerbottens läns lappmarker, som ingår i Malå socken, även­

som att övervägande delen bland dem är bosatt nedom odlingsgränsen, an­

förde kommittén följande:

>Då det gällt för kommittén att för skogslapparna bestämma de områden

ovan lappmarksgränsen, där de skola äga föra sina renar på bete, bär kom­

mittén utgått ifrån, att nu gällande bestämmelser i huvudsak böra bibe­

hållas. Kommittén har dock funnit utrett, att skogsrenskötsel, som under

tidigare skeden bedrivits å större områden än nu är fallet, såsom bland

annat i Asele lappmark av Västerbottens län, allt eftersom odlingen och be­

byggelsen fortskridit, av omständigheternas makt antingen helt upphört eller

ock avsevärt begränsats. Kommittén har den uppfattningen, att utvecklingen

bland skogslapparna även framdeles kommer att gå i samma riktning och att

skogsrenskötseln således kommer att alltmera undanträngas. Härpå tyda

även anförda siffror angående yrkesfördelningen bland lapparna. Dessa siffror

giva vid handen, att bland skogslapparna, vars antal uppskattats till 2,355,

inberäknat skogslappar även utom lappmarkerna, allenast 484 fortfarande

driva renskötsel samt att bland de sistnämnda minst 75 % med renskötsel

förena annat yrke, huvudsakligen jordbruk. I betraktande av dessa om­

ständigheter har det icke synts kommittén föreligga anledning att för skogs­

lapparnas del såsom betesområden bibehålla samtliga de trakter, vare sig

inom Norrbottens eller Västerbottens län, där skogsrenskötsel av ålder kan

hava drivits, utan har kommittén ansett övervägande skäl tala för att betes­

rätten begränsas till de delar av angivna trakter, där skogsrenskötsel fort­

farande förekommer och således behov ännu synes föreligga att bibehålla

densamma. Med denna uppfattning av frågan har kommittén, vidkommande

trakterna ovan lappmarksgränsen, föreslagit den ändring i gällande bestäm­

melser, att skogsrenskötsel framdeles icke må drivas annat än å sådana

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 haft. (Nr 43.)

*sn 27 0

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kommittén.

82

trakter inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där skogsren-

skötsel av ålder förekommit och fortfarande förekommer (4 § 1 mom.).

Beträffande trakterna nedom lappmarks gräns en har kommittén bibehållit

nu gällande föreskrifter (4 § 2 mom. och 11 § 1 mom.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

Lappmarksgränsen har för dessa renskötande skogslappar i stort sett

samma betydelse som odlingsgränsen för de renskötande fjällapparna, i det

att landet ovan lappmarksgränsen utgör skogslapparnas vår-, sommar- och

höstbetesland och förty renarna i regel icke äga vistas nedom gränsen annat

än under månaderna oktober—april. Landet mellan lappmarksgränsen och

odlingsgränsen är emellertid icke, vad skogslapparna angår i alla här ifråga­

varande avseenden att likställa med landet ovan sistnämnda gräns för fjäll­

lapparnas vidkommande. Av den föregående redogörelsen för nu gällande

bestämmelser framgår nämligen, hurusom renbeteslagen skiljer mellan å ena

sidan sådana områden därstädes, där skogslapparna äga uppehålla sig året

om, och å andra sidan områden, där de i regel äga vistas endast under må­

naderna oktober—april. De förra utgöras, såsom nämnt, av kronan tillhörig

mark och sådan, enskild tillhörig mark, vilken vid avvittringen förklarats ut­

göra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd. De senare

utgöras av annan mark än nu sagts.»

Beträffande tiderna för betesrättens utövning hade kommittén bibehållit

gällande bestämmelser.

Mot att, såsom kommittén föreslagit beträffande trakterna ovan lappmarks­

gränsen, begränsa skogsrenskötseln till sådana områden, där densamma fort­

farande förekommer, framställdes i de avgivna yttrandena icke någon erinran

vare sig från skogslapparnas sida eller från annat håll. I övrigt gjordes med

avseende å sedvanerättens tillämpning inom de för denna skogsrenskötsel

föreslagna områdena endast ett fåtal erinringar, och, där sådana erinringar

förekommo, voro de i allt väsentligt av samma beskaffenhet som de anmärk­

ningar, vilka riktats mot förslaget i vad det avsåge fjällapparnas betesom­

råden. De torde således här icke behöva upprepas. Endast det utlåtande,

som i ärendet avgivits av domänstyrelsen, bör i detta sammanhang anföras.

Domänstyrelsen framhöll såsom sin mot kommittén motsatta mening, att

renskötseln icke under alla förhållanden vore ett lapparnas privilegium, utan

att detta privilegium tillkomme endast den renskötsel, som avsåge att ut­

nyttja de stora fjällområdena i rikets nordligaste delar, medan de mer eller

mindre naturliga avarter av verklig renskötsel, som förekomme och upp­

ammats inom vissa trakter av Norrbottens län, enligt styrelsens förmenande

intet hade att skaffa med något privilegium för lapparna i gemen. Till så­

dana avarter av renskötseln räknade styrelsen skogsrenskötseln. I anslutning

till denna uppfattning om skogsrenskötseln och sedan styrelsen något uppe­

hållit sig vid vissa biologiska förhållanden, som enligt styrelsens mening

borde beaktas vid bedömande av frågan om renarnas inverkan å skogarnas

skötsel, anförde styrelsen i fråga om det slag av skogsrenskötsel, varunder

renarna sommartid föras på bete inom lappmarkerna, följande:

»Denna är avsedd att försiggå på sådana marker, på vilka lapparna jäm­

likt nu gällande renbeteslag äga rättighet att uppehålla sig med sina

renar. Ehuruväl denna skogsrenskötsel icke har till ändamål att ekonomiskt

83

utnyttja de stora fjällområdena i landets nordligaste delar och förty enligt

styrelsens förut uttalade åsikt strängt taget icke kan anses vara ett lappar­

nas privilegium, vill styrelsen dock icke ställa sig avvisande mot densamma,

då den bedrivits och även framdeles skall bedrivas inom samma områden,

där den egentliga fjällrenskötseln blivit legaliserad. Då de skogsrenar. vilka

sommartiden betas inom lappmarkerna nedanför fjällområdena, antagligen,

såsom styrelsen tidigare påpekat, till ej oväsentlig grad torde vara upp­

blandade med den egentliga fjällrenen, och då innehavarna av dylika skogs­

renar i viss mån tagit vård om desamma, varigenom denna skogsrenskötsel

är möjlig att hålla under åtminstone någon kontroll, ser styrelsen häri ett

ytterligare skäl för att i huvudsak biträda kommitténs förslag i berörda

hänseenden.

Då styrelsen gjort detta medgivande innebär detta givetvis också ett er­

kännande av att dessa skogslappar, som hava sina sommarvisten inom lapp­

marken, böra tillerkännas de privilegier i fråga om renbeteslaudens utnytt­

jande, som tillerkänts och medgivits fjällapparna.»

I anledning av domänstyrelsens sålunda uttalade mening yttrade depar­

tementschefen vid remissen till lagrådet år 1924:

»Den uppfattning angående skogsrenskötselns ställning i förhållande till

fjällrenskötseln, som kommit till uttryck i domänsstyrelsens yttrande, kan

jag icke biträda. Att i likhet med styrelsen göra gällande, att skogsrensköt-

sem utgör en mer eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel, är enligt

min mening historiskt oriktigt. Jag vill emellertid icke i detta sammanhang

diskutera frågan, vilket av nu förekommande slag av renskötsel, som kan vara

äldst i tiden eller av historiska skäl eljest äga företräde framför det andra.

Jag vill endast konstatera, att skogsrenskötsel sedan gammalt förekommit

och att den bland skogslapparna vanliga kombinationen av renskötsel med

jordbruk icke innefattar något skäl att kalla skogrenskötseln för eu mer

eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel. Jag anser följaktligen,

ehuru av helt andra skäl än dem, som av domänstyrelsen åberopats, skogs-

renskötseln böra såsom hittills erkännas såsom en av naturliga förhållan­

den betingad, legitim form av renskötsel. Med denna uppfattning i frågan

delar jag dock kommitténs åsikt, att skogsrenskötseln, i den mån skogs­

lapparna förvärva egna jordbruk eller odlingen inom de trakter, där dessa

nu bedriva sin näring, fortskrider, kommer att ytterligare gå tillbaka och,

i likhet med all annan renskötsel, slutligen finna sin naturliga tillvaro hän­

visad till allenast sådana trakter, där det ekonomiskt kan löna sig att

fortfarande bedriva densamma. Så länge emellertid skogsrenskötseln ännu

är .av beskaffenhet att fylla sin uppgift, nämligen att bidraga till självför­

sörjningen hos dem, som utöva denna näring, samt att äga betydelse även

för den allmänna hushållningen i de trakter, som beröras av densamma, an­

ser jag, att skogsrenskötseln såväl socialt som ekonomiskt fortfarande är be­

rättigad att komma i åtnjutande av det stöd, lagstiftningen liärutinnan kan

giva. Jag anser dock, att skogrenskötseln, som jag i det följande får till­

fälle att ytterligare påpeka, bör hållas inom vissa gränser och framförallt i

trakter, där densamma kan komma att i fråga om betestillgången uppträda

såsom konkurrent till fjällrenskötseln, vika för den sistnämnda, ävensom att

den, i den mån jordbrukets utveckling å samma trakter fortskrider, bör nöja

sig med att komma något i efterhand.»

Rörande de principer, enligt vilka hithörande förhållanden böra regleras,

har den sakkunnige icke haft något att erinra mot vad kommittén och de­

partementschefen yttrat. Den sakkunnige, som ansett de av kommittén före­

slagna lagbestämmelserna böra i viss omfattning omredigeras, anför till moti­

vering av 3 § 1 och 2 mom. i det av honom framlagda förslaget:

Kungl. Maj:ts proposition nr 4'-',.

1924 år

forsla?.

Den sak­

kunnige.

84

»1 mom. Häri stadgas i nära överensstämmelse med ordalagen nti 1898

års lag, att skogsrenskötsel må drivas under varje tid av året inom Norr

bottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen samt nedom

odlingsgränsen å kronans mark och å renbeteslanden. Med hänsyn till vad

kommittén yttrat har dock vidtagits den ändring i förhållande till gällande

lag, att rätten att driva skogsrenskötsel å de marker, som avses i momentet,

gjorts beroende av att sådan renskötsel av ålder förekommit och fortfarande

drives å den trakt-, varom fråga är, antingen året om eller under våren,

sommaren eller hösten, d. v. s. under någon av månaderna maj, juni, juli,

augusti eller september. Det är alltså ej tillräckligt, att skogsrenskötseln

visas hava förekommit av ålder; den måste hava drivits året om eller under

våren, sommaren eller hösten och får å den trakt, varom fråga är, icke hava

definitivt upphört. Härvid må dock bemärkas, att varje avbrott i renskötseln

givetvis icke medför rättens upphörande. Allenast ett stadigvarande längre

avbrott bör hava sådan verkan. Hava exempelvis renskötande skogslappar

under eu lång följd av år icke under våren, sommaren eller hösten uppe­

hållit sig med sina renar å viss trakt, där skogsrenskötsel nämnda tider

förut drivits, och i följd härav för renskötselns utövande nödiga stängsel

e. d. fått förfalla, eller odlingen under tiden framträngt till trakten, lärer

rätten till skogsrenskötsel få anses hava upphört. Yad angår bevisskyldig-

heten torde den böra åligga den lapp, som gör anspråk på rättigheten.

Det framgår ej med full tydlighet av kommitténs motiv, om kommittén

avsett, att vid bedömande av frågan, huruvida renskötsel fortfarande före­

kommer å viss trakt, hänsyn skall tagas till förhållandena vid tiden för den

nya lagens ikraftträdande eller vid den tid, då tvist härom uppstår. Den

i förevarande förslag använda formuleringen har avsett att uttrycka, att för­

hållandena vid sistnämnda tid skola vara avgörande liärutinnan.

2 mom. innehåller bestämmelser om de trakter, där skogslapparna må

uppehålla sig med sina renar om vintern, varmed förstås oktober, november,

december, januari, februari, mars och april månader. Sådan begränsad rätt

tillkommer dem enligt förslaget dels ä mark nedanför odlingsgränsen inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som icke tillhör kronan

eller är renbetesland, såvitt den av ålder användes för betning av skogsrenar,

dels ock å trakter nedanför lappmarksgränsen i dessa län, vilka skogslappar

från dessa läns lappmarker efter gammal sedvana besökt med sina renar

under vissa tider av året. I förhållande till vad för närvarande får anses

gälla beträffande skogslapparnas vinterbeten innebära de föreslagna bestäm­

melserna, förutom den olikheten att betesrätten inom lappmarkerna begränsats

till trakter, som av ålder därtill användas, även den av lagrådet påpekade

ändringen, att betesrätten, vilken enligt gällande lag är fri å de trakter

nedom lappmarksgränsen, vilka lapparna — vare sig fråga är om skogs­

lappar från lappmarkerna eller andra lappar — besökt efter gammal sedvana,

gjorts beroende av att skogslappar från dessa läns lappmarker besökt trakten

med sina renar. Sistnämnda ändring, vilken jämväl föreslagits i S. 4 §, synes

vara erforderlig med hänsyn till förekomsten av renskötande skogslappar,

bosatta utom lappmarksgränsen i Norrbottens län (jfr S. 5 §). Denna ändring

har ock iakttagits i det nya förslaget.»

Yttrande

Skogslapparna i Malå lappby i Västerbottens län hava uttalat såsom

kunniges för-

önskemål, att i lagen måtte intagas bestämmelse därom, att de skulle för all

slag.

framtid bibehållas vid rättigheten att begagna vissa närmare angivna mark­

områden, vilka av ålder utgjort renbetesland.

Departements-

Enligt förslaget äro de trakter, varom nu är fråga, upplåtna till skogs-

chefen.

renskötsel, såvitt sådan renskötsel av ålder förekommit å trakten och fort-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

farande drives där under tid av året, vari annan årstid än vintern ingår,

alltså under våren, sommaren eller hösten. Fördelningen av renbeteslanden

mellan de särskilda byarna ankommer enligt förslagen liksom jämlikt gäl­

lande lag å länsstyrelsen. Att, på sätt av skogslapparna i Malå föreslagits, i

lagen införa bestämmelser om de trakter, där byarna må utöva sin betesrätt,

synes mig icke böra ske.

Mot den sakkunniges förslag har jag icke heller i övrigt någon erinran att

framställa.

Bestämmelsen i 3 mom. av förevarande paragraf motsvarar 28 § i 1898

Inskränkning

års lag och S. 6 § första stycket. Föreskriften har såvitt angår fjällapparna sin * ^töi^nng'’

motsvarighet i 2 § 3 mom. i förevarande förslag men har erhållit en något

annan avfattning.

Beträffande motsvarande bestämmelse i 1924 års förslag anförde departe-

1924 års

mentschefen vid remissen till lagrådet:

förslag.

»Såsom av utredningen angående lapparnas förhållanden framgår, är skogs-

renskötseln i förhållande till fjällrenskötseln att betrakta såsom i viss mån

av sekundär betydelse. Stundom uppkommer nu vintertid en viss konkurrens

om betesmarkerna mellan skogslappar och fjällappar. I de norra lappmar­

kerna, där skogsrenskötseln på sina håll drives upp emot fjällgränsen, före­

komma också ej sällan intressekonflikter av annat slag mellan olika grupper

av lappar, i det att skogslapparnas renar sommartid använda sig av och

nedtrampa lavbeten, som fjällapparna vintertid behöva för sina renar. I

detta sammanhang är även att märka, att skogsrenskötseln på en del håll

visat ansatser att tränga undan fjällrenskötseln från trakter, där den sist­

nämnda tidigare varit förhärskande. På grund av de erfarenheter, som så­

lunda föreligga, och med hänsyn till att fjällrenskötseln torde hava större

framtidsutsikter än skogsrenskötseln, och även, såsom förut framhållits, av­

gjort har större betydelse än den sistnämnda, har man ansett att, där

intressekonflikter förekomma, skogsrenskötseln bör stå tillbaka för fjällren­

skötseln. Lagrummet har därför försetts med ett tillägg i syfte att tillvara­

taga fjällapparnas intressen.»

Den salclcunnige har i denna del icke föreslagit någon avvikelse från 1924 Den

års förslag.

sakkunnige.

STcogslapparna i Malå lappby hava ansett, att bestämmelsen om even-

Yttrande

tuellt markavträde till förmån för fjällrenskötseln vore för skogslapparna

^r.'

synnerligen riskabel, och yrka därför, att bestämmelsen måtte utgå.

slag

Med hänsyn till vad som förekommit under ärendets tidigare handläggning

Departements-

anser jag mig icke böra utesluta ifrågavarande bestämmelse.

Denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande rätt, innehåller be- 4 §.

stämmelser, varigenom befogenhet tillagts länsstyrelse att i avseende å

inskränkning i vissa fall av betesområdenas utnyttjande meddela särskilda

föreskrifter. I paragrafen hava utan ändring i sak upptagits bestämmelserna

i F. 11 § 3 mom. samt S. 11 § 1 mom. tredje stycket.

Förevarande paragraf, som innebär en nyhet i förhållande till gällande 5 §.

rätt, motsvaras av F. 5 § andra stycket och S. 6 § andra stycket. Enligt

sistnämnda stadganden skulle Kungl. Maj:t, därest visst område vore ound­

gängligen erforderligt för annat ändamål av större betydelse, kunna för­

ordna, att området skulle undantagas från lapparnas begagnande. Avsåge

86

förordnandet trakt, där fjällapparna ägde uppehålla sig med sina renar,

skulle lämnas gottgörelse, som kunde anses lämplig.

Ykomraittén7»ei Mot bestämmelserna i kommitténs förslag erinrade länsstyrelsen i Norr-

förslag.

bottens län, att gottgörelse, som däri avsåges, syntes skola komma att utgå även

då det företag, varför mark ansloges, skulle innebära en direkt fördel för lap­

parna. Till undvikande härav syntes någon jämkning i formuleringen påkallad.

Liknande yrkande framställdes av kommunalfullmäktige i Julckasjärvi socken.

Fullmäktige anförde vidare:

»Såväl oundgängligen som av större betydelse böra utgå, då väl Ko­

nungen som representant för den största markägaren ej bör bindas av obe­

stämbara inskränkningar vid upplåtelse av dylikt slag.

Angående gottgörelse kunna vi ej förstå, varför sådan skall utgå, om sta-

ten själv behöver mark för ändamål — t. ex. för järnväg —, varav även lap­

parna draga nytta. Ej heller anse vi att, om staten upplåter mark för in­

dustri — t. ex. för gruvdrifts behov — större gottgörelse skall lämnas lap­

parna äg som motsvarar skälig ersättning för det minskade renbetet. De ar-

reiideavgifter för mark, som staten betingar sig och vars storlek bestämmes

jämväl med hänsyn till jordvärdestegring till följd av järnväg, närhet till

gruva o. s. v., böra sålunda i övrigt tillfalla statsverket. Därest staten skall

tillgodogöra sig sina malmfyndigheter inom lappmarkerna, torde ej vara lämpligt

att binda företagen genom inskränkningar över statens äganderätt till marken.

Angående gottgörelse till lapparna, när A enskild mark — t. ex. genom gruv­

drift, uppodling, utflyttning vid skifte o. s. v. — viss mark undandrages ren­

betet, få vi begära, att, därest gottgörelse skall utgå, denna må utgå av stats­

medel. Vi anse dock, att gottgörelse ej skall utgå.»

förslå8” Enbgt den lydelse, ifrågavarande stadgande erhöll i det till lagrådet år

1924 remitterade förslaget, skulle gottgörelse utgå endast då fråga vore om

område, beläget ovan odlingsgränsen eller inom renbetesfjällen, vilket vore upp­

låtet till de renskötande fjällapparna. Däremot skulle ersättning ej utgå,

därest området varit upplåtet till skogsrenskötsel. Därjämte upplystes i mo­

tiven, att gottgörelsen skulle bestå i penningersättning att ingå i lappfon­

derna. Härom anförde departementschefen vid remissen till lagrådet:

»Man har genom detta stadgande velat uttala den grundsatsen att de renskö­

tande lapparna icke, såsom på sina håll ännu göres gällande, äga anspråk på oin­

skränkt förfoganderätt över de åt dem upplåtna områdena, utan att deras liksom

andras intressen böra stå tillbaka, då det gäller det allmännas bästa. Man har

dock ansett, att lapparnas intressen icke böra vika annat än då det föreligger

ett trängande behov att tillgodose ett särskilt ändamål av större betydelse.»

Beträffande den gottgörelse, som tänktes skola utgå, anförde departements­

chefen:

»Ifrågavarande trakter äro, såsom tidigare erinrats, avsedda i första hand

för de renskötande lapparna. Hittills hava dessa, endast då det varit fråga

om upplåtelser enligt 31 § renbeteslagen, ansetts böra beredas kompensa­

tion, och denna har gottgjorts dem på det sätt, att arrendeavgifterna ingått

till vederbörande lappfond. När det gällt stora företag däremot såsom nks-

gränsbanan eller gruvindustrien i Kiruna och dylikt hava lapparna fått finna

sig i att bliva avhända betydliga arealer betesmark eller att eljest vidkännas

avsevärda hinder och svårigheter i sin näring, utan att på något sätt erhålla

kompensation härför. Visserligen kan häremot invändas, att staten i andra

hänseenden är frikostig mot lapparna och att sålunda det ena kan uppväga

det andra. Jag anser det dock vara av betydelse att hava ett uttryckligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

87

stadgande om att de renskötande lapparna för intrång, vare sig genom all­

männa eller enskilda företag, å sådana marker, vilkas utnyttjande blivit dem

i lag tillförsäkrat, skola erliålla något vederlag.

Uppenbart är, att vederlaget icke kan omfatta all den avkastning, som ut-

vinnes av det undantagna området. Vederlaget bör hållas inom rimliga

gränser. Det bör enligt min mening utgå väsentligen efter de grunder, som

antytts i det av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken avgivna yttran­

det, och, där intrånget vållas av enskild man, erläggas av honom.»

I frågan huruvida gottgörelse borde utgå för område, som varit upplåtet

för skogsrenskötsel, anförde departementschefen:

»Man har härvid liksom då man bestämde skogslapparnas betesområden

tillämpat den å erfarenheten grundade uppfattningen att skogsrenskötseln,

som bland 2,355 skogslappar bedrives av endast 484, av vilka den övervä­

gande största delen, minst 75 %, med renskötseln förenar annat yrke, huvud­

sakligen jordbruk, betecknar en långt fortskriden utveckling i riktning mot

ett fullständigt uppgående huvudsakligen i jordbruksnäringen. Med denna

uppfattning, som i lagförslaget gjort sig gällande även i andra hänseenden,

såsom vid ordnandet av bosättningsfrågan, där man särskilt velat gynna

skogslapparnas övergång till jordbrukare, har man icke ansett lämpligt att

föreslå bestämmelser, som kunna motverka en sådan utveckling.»

Ben saklcunnige har föreslagit vissa jämkningar uti ifrågavarande bestäm­

melser. Härom anföres i motiveringen:

»Därest gottgörelse skall utgå för område, beläget ovan odlingsgränsen.

lärer detta hava sin grund däri, att lapprivilegiet göres obrukbart å det­

samma. Yid sådant förhållande synes det icke följdriktigt att låta ersätt­

ningens utgående vara beroende av huruvida området varit begagnat för

fjällrenskötsel eller för skogsrenskötsel, detta så mycket mindre som ersätt­

ningen avses skola ingå i de för fjäll- och skogslappar gemensamma lappfon­

derna. Det torde alltså icke föreligga skäl att för de relativt obetydliga områden,

som ovan odlingsgränsen äro upplåtna för skogsrenskötsel, göra undantag från

principen. På grund härav har paragrafen givits sådan avfattning, att enligt

densamma ersättning skall utgå för varje område ovan odlingsgränsen, som

för det i paragrafen angivna ändamål undantages från lapparnas begagnande.

Av departementschefens yttrande framgår vidare, att den ersättning, som

skall utgå, avser skälig ersättning väsentligen för intrång, som förorsakas

för renbetet, och ej för all den avkastning, som kan utvinnas ur det undan­

tagna området. Detta ävensom att ersättningen icke skall gå direkt till

lapparna, vilket möjligen formuleringen i det remitterade förslaget närmast

kunde giva vid handen, har ansetts böra komma till uttryck i lagtexten.»

Mot den sakkunniges förslag i denna del har jag i sak icke något att

erinra. Bestämmelserna hava undergått viss jämkning av formell art.

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 29 § i 1898

års lag samt F. 6 § och S. 7 §.

Stadgandet avser att i sådana trakter, där samfärdsel äger rum efter

renskjuts, tillgodose dragrenarnas behov av föda under färd samt vid besök

å kyrkplats, tingsställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig ort,

Om lappby.

Under denna rubrik hava i 7—13 §§ i den sakkunniges förslag sammanförts

bestämmelser motsvarande stadgandena i 8—10 §§ i F. och S. samt F.

54—57 §§ och S. 55—58 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr do.

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

6 §

88

7

§•

Den sak­

kunnige.

Yttrande över

den sakkun­

niges förslag.

Departe­

mentschefen.

I kommitténs förslag hade införts begreppet lappbyområde såsom beteck­

ning för de områden, i vilka betesområdena indelas, nnder det att med

lappby avsågs den enhet av lappar, som skulle anses tillhöra varje lappby­

område. Samma terminologi bibehölls i 1924 års förslag.

Lagrådet yttrade därom:

Tveksamt vore, om någon verklig fördel vore förenad med att utbyta det

hittills använda begreppet lappby mot lappbyområde, isynnerhet som be­

greppet lappby hade hävd såsom uttryck för ett visst betesområde. Visser­

ligen erhölle förslagens ståndpunkt härutinnan sin förklaring därav att man

önskat få olika beteckningar dels för de områden, i vilka betestrakterna in­

delades (lappbyområden), och dels för den enhet av lappar, som skulle anses

tillhöra varje lappbyområde (lappby). Det försök, som gjorts att karakterisera

lappbyn i förhållande till lappbyområdet, kunde emellertid knappast sägas vara

klargörande, då i förslagen endast sades, att renskötande fjällappar, resp.

skogslappar, inom samma lappbyområde utgjorde en fjällappby, respektive

skogslappby.

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anmärkt har den sakkunnige ansett

lämpligt att låta beteckningen lappby i första rummet hänföra sig till det

område, inom vilket till byn hörande lappar må utöva sin betesrätt.

Denna paragraf motsvarar 6 § första stycket i 1898 års lag samt 8 § i F.

och S.

Den sakkunnige anförde till motivering av bestämmelserna i denna para­

graf i huvudsak följande:

»Indelningen i lappbyar hänför sig, såsom enligt gällande rätt och som

väl även torde vara avsett i kommittéförslagen, allenast till de trakter, där

lapparna äga hela året uppehålla sig med sina renar, d. v. s. sommarbetes-

landen. För dessa skola ovillkorligt av länsstyrelsen fastställas bestämda

gränser. I fråga om de vinterbetesland, som utnyttjas av de särskilda

lappbyarna, är däremot ett fastställande av begränsade betesområden icke

obligatoriskt, utan må i avseende å dessa förhållas efter gammal sedvana

och praxis. Men då även i avseende på vinterbeteslanden behov framträtt

av fastställande av bestämda betesområden, har möjlighet därtill ansetts

böra läggas i länsstyrelsens hand. I enlighet härmed hava bestämmelserna

i 7 § avfattats. Från de tidigare förslagen har upptagits bestämmelsen

att gemensamt betesområde må kunna fastställas för två eller flera byar.

Indelning i lappbyar och fastställande av betesområden verkställas av-

länsstyrelsen. Från gällande lag har ansetts lämpligt upptaga föreskriften,

att de lappar, vilkas rätt är i fråga, skola höras. Givetvis står det läns­

styrelsen Öppet att höra även vederbörande kommun och andra, som kunna

tänkas hava intresse av frågan.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län förutsätter i sitt yttrande över sakkunnigför­

slaget, att nu bestående indelning icke behöver särskilt konfirmeras eller vid­

röras i andra fall än där ändring anses påkallad ävensom att uttrycket »i den

mån så prövas möjligt och lämpligt» innefattar befogenhet för länsstyrelsen

att fastställa gränserna att gälla endast för viss tid, som prövas lämplig.

Uti 1898 års lag förekommer uttrycket lappby såsom beteckning både för

visst område och för den enhet lappar, som inom detta område driver ren­

skötsel. Lappbyarna, som äro av gammalt ursprung, anses hava uppstått

på det sätt, att lappar av samma stam eller släkt generation efter generation

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

89

fört sina renar på bete å samma trakter och flyttat efter samma vägar. Det

är först under senare tid, som en indelning skett av betena i områden,

vilka även de, alltefter de lappbyar betet tillkom, betecknats med namnet

lappby. Denna dubbla innebörd av begreppet bär bibehållits i föreva­

rande förslag, dock att för tydlighets vinnande på ett par ställen ansetts

nödigt att utmärka, att det är lappbyn såsom område på marken som avses.

Med hänsyn till nyss angivna förhållanden torde det vara lämpligt att i

paragrafen först uttala, att lapparna skola för renskötselns bedrivande vara

indelade i lappbyar, och sedan meddela föreskrift om betesområdenas för­

delning mellan lappbyarna. I enlighet härmed är paragrafen avfattad. I

jämförelse med motsvarande bestämmelser i den sakkunniges förslag före­

ligga därjämte vissa andra skiljaktigheter av redaktionell art.

Vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört rörande stadgandets innebörd

anser jag mig kunna biträda. Detta lärer emellertid ej behöva medföra ändring

i bestämmelsernas formulering.

I 8 §, som saknar motsvarighet i gällande lag, hava upptagits bestämmel­

ser rörande frågan, vilka lappar skola anses tillhöra en lappby. Uti F. 54 §

och S. 55 § stadgades härom endast, att renskötande lappar inom samma

lappbyområde utgjorde eu lappby. I 3 § av F. och S. utsädes åter, vilka

lappar borde anses såsom renskötande.

Den sakkunnige anför till motivering av sitt förslag i denna del:

»Såsom hörande till lappby anses i främsta rummet de lappar, vilka såsom

stadigvarande yrke inom lappbyn driva renskötsel eller biträda i sådan näring.

Lappar, vilka antingen själva drivit eller såsom tjänare biträtt vid renskötseln

men på grund av ålder eller sjukdom icke vidare kunna ägna sig däråt, böra

jämväl anses fortfarande tillhöra lappbyn och komma i åtnjutande av därmed

förenade rättigheter såsom i fråga om jakt, fiske, skogsfång m. m., så länge

de icke stadigvarande ägna sig åt annan sysselsättning. Vidare böra ock till

lappbyn räknas hustru och hemmavarande barn till lapp, som förut är nämnd,

ävensom omyndigt barn till avliden sådan lapp, utan avseende på om de

själva driva eller biträda i renskötsel eller icke. Uppenbart är, att en lapsk

tjänare, som tagit tjänst i främmande by, icke tillhör denna längre än han

behåller sin tjänst därstädes.

Lagrådet har anmärkt, att frågan om och i vilken ordning lapp, som icke

tillhör lappby, må tillgodonjuta lapprivilegiet, borde i lagstiftningen lösas.

Kommittén hade föreslagit, att de med renskötseln förenade förmåner skulle

åtnjutas allenast av renskötande lappar; och till renskötande räknades enligt

3 § icke allenast lapp, man eller kvinna, som dreve renskötsel, utan även,

så länge denna näring utövades, renskötande lappmans hustru, omyndiga

barn och lapska tjänare. Det har icke ansetts lämpligt att i förevarande

förslag upptaga beteckningen renskötande lapp’ såsom teknisk term i den

mening kommittén avsett, enär det i praktiken visat sig, att innebörden av

denna beteckning på skilda orter samt av olika myndigheter och andra

vederbörande fattats väsentligen olika. På sätt ovan framhållits avses i före­

varande förslag med uttrycket 'lapp, som driver renskötsel’, eller den där­

med liktydiga beteckningen renskötande lapp’ allenast lapp, som själv eller

genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. I förevarande förslag

har rättigheten att åtnjuta de med lapprivilegiet förenade förmåner ansetts

lämpligen böra göras beroende av att vederbörande tillhör eu lappby. I

andra stycket av förevarande paragraf har sålunda stadgats, att lapp, som ej

Kungl. Maj:ts proposition nr IS.

8 «.

Den

sakkunnige.

Yttranden öyer

den sakkun­

niges förslag.

tillhör lappby, icke äger begagna sig av de med rätt att driva renskötsel

enligt lagen förenade förmåner.

Vad kommittén velat utsäga uti 3 § av F. och S. lärer alltså hava fått

sin motsvarighet genom bestämmelserna i förevarande paragraf, och härigenom

torde även ovannämnda, av lagrådet påtalade brist få anses avhjälpt.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar med anledning av sakkunnigförslaget:

»Utöver de restriktioner, som 1 § innebär, innefattar jämväl 8 § i förslaget

mycket betydelsefulla inskränkningar i avseende å rätten att utöva renskötsel.

Dessutom har 8 § i likhet med motsvarande bestämmelser i nuvarande lag

om renbete en administrativ innebörd, i det att därigenom lapparna upp­

delas på lappbyarna.

1 förstnämnda avseende innebär punkt 2, jämförd med sista stycket *), att

från rätten att nyttja renskötselprivilegiet uteslutas:

a) sådana lappar, som upphört med renskötseln av andra orsaker än ålder­

dom och sjukdom; eu lapp, som förlorat sina renar, skulle således icke

genom lån för inköp av renar få upptagas i lappbyn och åter bliva ren-

skötande. En lapp, som tager tjänst i Norge, skulle ej heller kunna låta

sina renar skötas av anhöriga i Sverige annat än med begränsning enligt

50 § andra momentet.

b) sådana lappar, som visserligen j>å grund av ålderdom eller sjukdom

upphört mgd renskötseln men därefter stadigvarande ägnat sig åt annan

sysselsättning t. ex. slagit sig ned såsom fiskare eller backstugusittare. I

det understundom förekommande fall, att eu dylik lapp söker Dehålla sina

renar i väntan på att hans minderåriga barn i sinom tid skola kunna ägna

sig åt renskötseln, skulle han vara hänvisad till nyssnämnda begränsning

enligt 50 § andra momentet.

Enligt punkt 1 2), jämförd med sista stycket, torde uteslutas

c) änka efter renskötande lapp, om hon icke själv driver renskötsel. Yill

hon efter mannens död behålla sina renar, utan att kunna sköta dem själv

eller genom eget hushåll, skulle detta icke vara tillåtet för henne, men väl

för hennes barn.

De här ovan under a)—c) anmärkta inskränkningarna i rätten att driva

renskötsel synas olämpliga. Aven om man vill förhindra obehörig använd­

ning av lapprivilegiet, torde nyssnämnda fall icke kunna föras till denna kate­

gori, utan snarare vara sådana, där det är fråga om att hålla renskötseln

vid makt på ett naturligt sätt. En helt annan sak är, att hållandet av skötes­

renar kan inom en viss lappby framkalla vårdslöshet och missförhållanden.

För sådana fall böra medel till ingripande ställas till förfogande. Däremot

bör icke en huvudregel uppställas, som kan förutses medföra ovan antydda

olyckliga verkningar. Förslag att möjliggöra nyssnämnda ingripande fram-

3tälles under 50 §.

Om här ifrågasatta ändringar vidtagas, bör 8 § dessutom angiva, att samt­

liga lappar, som äga renar, skola tillhöra lappby. Ett dylikt stadgande torde

kunna erhållas genom ändrad redaktion av paragrafens inledning samt till

lägg att, om renägande lapp underlåter att anmäla sig i någon lappby, be­

fogenhet bör tillkomma länsstyrelsen att förordna, vilken by han skall tillhöra.

Efter dessa ändringar finnes icke något behov av bestämmelser angående

renskötseln av lappar utanför lappby (jämför motiven sid. 53 överst). Där­

med torde också vara sörjt för att förslagets till lappby anknutna bestäm­

melser angående minskning av renantalet med mera kunna förbliva oför­

ändrade, varemot 50 § måste undergå viss förändring.

8 § skulle härigenom erhålla allenast eu administrativ karaktär i likhet

med nuvarande lagbestämmelser angående lappby. Sista stycket i paragrafen

bör således utgå.»

*) I förevarande förslag mom. 2.

2

»

»

» punkt 4.

90

Kungl. Maj:(s proposition nr 43.

Slutligen har länsstyrelsen påpekat, att orden »såsom stadigvarande yrke

inom lappbyn»! kunde föranleda tvekan, huruvida ambulerande lappdrängar

komme att tillhöra någon lappby.

Lappfogden i Jämtlands län har upplyst, att omkring hälften av länets

lappar på grund av bestämmelsen i 8 § 2) skulle förlora rätten att tillhöra

lappby. Flertalet av dessa lappar hade nämligen upphört med renskötsel ej

till följd av ålderdom eller sjukdom, utan av andra orsaker, huvudsakligen

renhjordarnas förminskning eller totala förintelse. Lappfogden har alltså

hemställt, att såsom tillhörande lappby måtte räknas alla de lappar, som

enligt 1 § vore berättigade att driva renskötsel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört angående ifrågavarande paragraf:

»I 8 §, som avhandlar vilka som tillhöra lappby, stadgas bland annat, att

till lappby höra lappar, vilka såsom stadigvarande yrke inom lappbyn driva

renskötsel eller biträda i sådan näring, och i 10 §, som reglerar flyttning

från en lappby till en annan, bestämmes att lapsk tjänare från främmande

lappby skall vara berättigad att utan särskilt tillstånd återflytta med sina

renar till sin förutvarande lappby. Med hänsyn till den trängsel på betes­

markerna inom vissa lappbyar, som på senare tider gjort sig märkbar? synes

det angeläget att, till förhindrande av att bestämmelserna om inflyttnings-

tillstånd kringgås, markera en skyldighet för tjänare från annan lappby att

efter slutad tjänst återflytta till sin hemby. I motiveringen är visserligen

denna ståndpunkt framhållen, men regeln är av den vikt, att den bör komma

fram i lagtexten.»

De av länsstyrelsen i Jämtlands län framställda anmärkningarna mot före­

varande paragraf rikta sig huvudsakligen mot den inskränkning i rätten att

hava skötesrenar, som dessa bestämmelser komme att medföra. Omfatt­

ningen av denna rätt är enligt 50 § i förslaget beroende av huruvida ren­

ägaren tillhör lappby eller icke; lapp, som tillhör lappby, äger rätt att

hålla obegränsat antal skötesrenar, under det att rätten för annan lapp

är begränsad till visst antal. Genom den av mig vidtagna ändringen i para­

grafens andra punkt, till vilken jag strax skall återkomma, torde emellertid

lapparnas rätt att hålla skötesrenar hava tillgodosetts i den omfattning, som

kan anses skälig.

Beträffande de i länsstyrelsens yttrande framställda anmärkningar, vilka

gå ut på att genom de föreslagna bestämmelserna i 8 § vissa kategorier

lappar obehörigen uteslutits från rätten att nyttja renskötselprivilegiet, vill

jag till en början framhålla, att en person naturligen icke bör anses hava upp­

hört med renskötseln därför att han förlorat sina renar, såvitt han utan av-

sevärdare uppehåll anskaffar nya sådana. Har uppehållet varit mera stadig­

varande, så att han måste anses hava upphört att driva renskötsel inom

lappbyn, är enligt förslaget möjligheten att åter utöva rättigheten honom

likväl icke betagen, då han jämlikt 9 § i förslaget kan förvärva tillstånd här­

till av Konungens befallningshavande. Det lärer ej heller vara förslagets

mening, att lapp, som på grund av ålder eller sjukdom upphört med ren­

skötseln och slagit sig ned såsom fiskare eller backstugusittare, förlorat med­

lemskapet i byn. För att förslagets innebörd fullt tydligt skall framgå har

jag företagit viss jämkning i förevarande punkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4-i.

91

Departements­

chefen.

92

Emellertid finner jag med hänsyn till vad lappfogden i Jämtlands län

upplyst det vara rimligt, att lappar, vilka lämnat renskötseln av annan an­

ledning än ålderdom eller sjukdom, under vissa förutsättningar fortfarande

få tillhöra byn samt åtnjuta därmed följande rättigheter, såsom i fråga om

rätt att hålla obegränsat antal skötesrenar, jakt, fiske m. m. Jag har därför

vidtagit erforderlig ändring i paragrafens andra punkt. Därjämte har jag i

den fjärde punkten, motsvarande punkt 3 i sakkunnigförslaget, infört det av

länsstyrelsen i Jämtlands län föreslagna tillägget. Vad nämnda länsstyrelse i

övrigt anmärkt mot paragrafen finner jag ej böra föranleda ändring i densamma.

Såsom länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit och på sätt uttalats i

motiven, innebär bestämmelsen i första punkten av 8 §, att lapsk tjänare,

som tager tjänst i främmande lappby, ej tillhör denna längre tid än tjänsten

varar. Efter tjänstens upphörande kan han icke hänföras till dem, som inom

lappbyn biträda i renskötsel. För att emellertid denna mening må framstå

tydligare, har jag försett 8 § med tillägg i den av länsstyrelsen förordade

riktningen. Detta tillägg synes emellertid icke, såsom länsstyrelsen ansett,

medföra, att den av länsstyrelsen omförmälda bestämmelsen i 9 § i före­

varande förslag blir överflödig. Därest sistnämnda bestämmelse uteslötes,

kunde möjligen åt 9 § givas den tolkning, att det ålåge jämväl sådan lapsk

tjänare, som önskar återvända till sin hemby efter slutad tjänst i annan by,

att söka tillstånd till hemflyttningen.

Slutligen anser jag, att bland de kategorier, vilka skola anses tillhöra

lappby, bör upptagas jämväl lapp, som enligt 9 § erhållit tillstånd att in­

flytta i byn eller att där driva renskötsel och ännu ej börjat dylik verksamhet.

Tillägg härutinnan har gjorts i tredje punkten.

I syfte att tydligare utmärka, att medlemskap i lappby är en nödvändig

förutsättning ej blott för utövande av rätten att idka renskötsel utan även

för åtnjutande av övriga i lapprivilegiet ingående förmåner, har jag ansett

lämpligt vidtaga en formell jämkning i 2 mom. I

I denna paragraf hava upptagits bestämmelserna i 10 § i den sakkunniges

förslag om att länsstyrelsens tillstånd erfordras för flyttning från en lappby

till annan samt överhuvud för inflyttning till lappby. Paragrafens 1 mom.

första stycket motsvarar 7 § i gällande renbeteslag, varemot bestämmelserna

i övrigt äro nya. Motsvarande bestämmelser återfinnas uti 10 § i F. och S.

Stadgandet är väsentligen en ordningsföreskrift till förekommande av trängsel

och andra olägenheter inom de särskilda lappbyområdena.

Kommittén yttrade i detta ämne:

»Det har på sina håll inträffat, att lappar utan att inhämta tillstånd av

Konungens befallningsliavande flyttat från ett lappbyområde till ett annat

och kvarstannat därstädes till förfång för lapparna å sistnämnda område. I

saknad av annan påföljd för ett dylikt självrådigt förfarande än i bästa fall

böter och då Konungens befallningsliavande icke ägt befogenhet att tvångs­

vis återföra renarna, har detta tillstånd kunnat fortfara under åratal. Kom­

mittén har till undanröjande av ett dylikt uppenbart missförhållande genom

ifrågavarande stadgande utrustat Konungens befallningsliavande med erfor­

derliga tvångsmedel. Motsvarande stadgande återfinnes för övrigt för ett

liknande fall i 43 § 2 mom. andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

93

Såsom förevarande paragraf liksom motsvarande paragraf i lagen om skogs-

renskötsel avfattas, föreligger intet formellt kinder mot att fjällapp må kunna

överflyttas till skogslappby eller skogslapp till fjällappby. Kommittén vill

emellertid i detta sammanhang erinra att, då en ökning av skogsrenskötseln

ur många och nära till hands liggande skäl icke är önskvärd, Konungens

befallningshavande synes böra iakttaga den allra största varsamhet, om fråga

i något undantagsfall skulle uppkomma rörande tillstånd för fjällapp att med

sina renar övergå till skogsrenskötsel.»

Bestämmelserna om befogenhet för länsstyrelsen att ingripa mot lapp,

som utan tillstånd flyttat från en lappby till eu annan, ansågos bland lapparna

i Karesuando socken till en början vara något stränga men medgåvos slutligen

vara både rättvisa och lämpliga. A andra håll hade lapparna icke något att

erinra mot stadgandena utan framliöllo tvärtom, att olovlig flyttning från ett

lappbyområde till ett annat borde på det kraftigaste beivras.

I övriga yttranden yrkades från enstaka håll, att föreläggandet att åter­

flytta borde ske vid verkande vite.

Ben sakkunnige har i vissa hänseenden föreslagit ändringar i kommitténs

förslag och anför till motivering av dessa:

»Uti första stycket av paragrafens första moment hava upptagits bestäm­

melserna i 7 § i 1898 års lag samt motsvarande 10 § 1 mom. i F. och S.

Därjämte hava bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl å det fall, att lapp,

som ej tillhör lappby, vill för utövande av rätt att driva renskötsel inflytta

till lappby. Önskar sådan lapp vinna inträde i lappby, bör detta icke få

ske med mindre Konungens befallningshavande därtill lämnat tillstånd. Det

torde givetvis kunna inträffa, att Konungens befallningshavande med hänsyn

till betesförhållandena finner nödvändigt hänvisa sökanden till annan lappby

än den ansökningen avser. Ämnar sökanden övertaga annans renhjord, torde

han i regel kunna påräkna erhålla tillstånd att inflytta i den by, där renarnas

förre ägare drivit sin hantering.

Uppenbart är, ’ att lapp, vilken antager tjänst inom främmande lappby, i

och med denna tjänsts antagande enligt 8 § är att anse såsom tillhörande

den nya lappbyn och är berättigad att där innehava och sköta egna renar

samt således icke kommer under stadgandet i detta stycke.

Då det emellertid synes skäligen icke heller böra förmenas sådan lapp

att utan särskilt tillstånd återvända till den by, som han ursprungligen till­

hört, har stadgande härom införts i andra stycket av förevarande moment.

Paragrafens andra moment giver Konungens befallningshavande rättighet

att använda tvångsmedel i det fall, att lapp utan vederbörligt tillstånd in­

flyttar till lappby, oavsett om han är medlem av annan lappby eller icke,

och motsvaras av 10 § 2 mom. i F. och S. Det har ansetts obehövligt att

i lagen uppställa såsom förutsättning för tvångsmedels användande, att lappen

underlåter att efterkomma anmaning att bortflytta; sådan anmaning kan

naturligtvis ändock givas, om så anses skäligt. Här avses allenast att an­

visa de tvångsmedel, som Konungens befallningshavande äger använda för

rättelses vinnande.»

I jämförelse med de av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna före­

ligga i förevarande förslag vissa olikheter av formell natur. Rörande ett av

länsstyrelsen i Norrbottens län framställt yrkande om uteslutande av föreskrif­

ten om flyttningsrätt för lapska tjänare får jag hänvisa till vad jag därom

anfört vid behandlingen av 8 §. De föreslagna bestämmelserna torde böra

Kungl. Maj:U proposition nr 43.

Yttranden

över

kommitténs

förslag.

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

io §.

ii *•

Den

sakkunnige.

gälla jämväl för det fall, att en person, som icke förut bedrivit renskötsel

men är därtill berättigad, vill upptaga denna näring. Till förtydligande härav

hava bestämmelserna i viss mån omredigerats.

Första stycket i denna paragraf, som motsvarar 9 § i F. och S., samt 9 §

i den sakkunniges förslag, ansluter sig till stadgandet i 6 § andra stycket i

gällande renbeteslag men har erhållit en avfattning, som medger länssty­

relse att tillmötesgå förekommande behov av att överskrida lappbyområdes

gräns. Enligt vad kommittén vid motsvarande bestämmelser anfört, torde

dylikt medgivande antingen kunna lämnas generellt i byordning, när behovet

är av mera stadigvarande natur, eller ock meddelas för särskilt fall. Med

hänsyn till vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört vid 16 § har jag så­

som andra stycke i denna paragraf infogat föreskrift om befogenhet för läns­

styrelse att använda tvångsåtgärder mot lapp, som olovligen låter sina renar

inkomma på främmande lappbys till gränserna bestämda område.

Denna paragraf, som innehåller föreskrifter om byordning, motsvarar 9 §

i 1898 års lag ävensom F. 55 och 63 §§ samt S. 56 och 64 §§. I fråga om

sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,

hade kommittén under punkt h) föreslagit ett tillägg till nu gällande bestäm­

melser i syfte att öppna en möjlighet att snabbare än nu kan ske handlägga

ärenden, över vilka lapparna skola höras. Enligt detta tillägg skulle byord­

ning innehålla bestämmelse, i vilka fall lappbyn kunde uppdraga åt utsedda

fullmäktige att besluta å lappbyns vägnar.

Ben sakkunnige har i huvudsak upptagit nu gällande bestämmelser jämte

omförmälda tillägg men har ansett sig böra föreslå vissa ändringar. Till

motivering av dessa anför den sakkunnige:

»1 mom. återgiver i huvudsak utan ändring bestämmelserna i kommitté­

förslagen. I det under a) upptagna ämne, varom byordning skall innehålla

föreskrift, inbegripas även flyttningar, som äro nödiga för renbetets beva­

rande och renskötselns ändamålsenliga drivande. Detta synes vara av så­

dan vikt, att uttryckligt stadgande härom ansetts böra upptagas i lagen.

Och har därigenom även givits uttryck åt den av kommittén i F. 15 § med­

delade föreskriften om skyldigheten för fjällappar att företaga de för en god

renskötsels utövande nödiga flyttningar, vilken föreskrift synes hava sin

rätta plats i byordningen. Vidare må anmärkas, att byordning i fråga om

bevakning, varom förmäles under punkt c), synes böra innehålla, att därest

lapp underlåter hålla erforderligt antal dugliga renvaktare, sådana anskaffas

på den tredskandes bekostnad genom lappfogdens eller ordningsmannens

försorg. Vad angår stadgandet under h) rörande utseende av fullmäktige

bär till den av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelsen gjorts det

tillägg, att byordningen jämväl bör innehålla föreskrift om ordningen för full­

mäktiges utseende; bestämmelse i denna viktiga fråga synes icke böra saknas.

Uti 2 mom. har tillagts en särskild erinran därom, att i byordningen ej

må stadgas vite i fall, där ansvar följer enligt lagen. Vid granskning av

en del nu gällande byordningar har befunnits, att förseelse belagts med

straff såväl i byordning som i lagen och att vites- och böteslatituderna icke

sammanfalla. Dylika kollisioner böra givetvis icke få förekomma.

Den såväl i gällande lag som i kommittéförslagen förekommande bestäm­

melsen att i byordning må meddelas föreskrift att vid bestämmande av

94

Kungl. Majits proposition nr d!>.

95

vitesbelopp hänsyn skall tagas till vinst, som den felande må ha dragit av

sin förseelse, har uteslutits i föreliggande förslag. Att hänsyn till sådant

förhållande bör tagas torde följa av allmänna straffmätningsgrunder; i allt

fall lärer en sådan föreskrift ej vara mera behövlig i bvordning än i själva

lagen, där den dock icke upptagits.»

Beträffande förevarande paragraf kan jag ansluta mig till den sakkunniges

förslag.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser motsvarande F. 56 § och

S. 57 §. Från dessa paragrafer föreligger ingen annan skillnad, än att fjäll­

lappby och skogslappby ansetts böra likställas i fråga om länsstyrelsens

befogenhet att förordna landsfiskal till ordförande å de föreskrivna årssam-

manträdena. Tillika har det ansetts böra ankomma å länsstyrelsen att i varje

fall förordna om sådant sammanträde.

Denna paragraf, som handlar om tillsättande av ordningsman samt hans skyl­

digheter m. m., motsvarar 10 § i gällande renbeteslag samt F. 57 § och S. 58 §.

Den i gällande lag förekommande detaljerade uppräkningen av de skyl­

digheter, som åligga ordningsmannen, har av den sakkunnige uteslutits.

Paragrafen har undergått omredigering men överensstämmer i sak med de

av kommittén föreslagna bestämmelserna. Det har utsagts, att valrätt endast

tillkommer de renägande lapparna inom byn, något som kommittén även

torde hava avsett, varjämte uttrycket »laga förfall» ändrats till »giltigt förfall ,

vilket torde riktigare återgiva stadgandets innebörd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt lappfogden därstädes hava vid denna

paragraf anmärkt:

Det hade visat sig, att då ordningsman upphört att vara renskötande,

detta icke medfört goda verkningar. Skulle rösträttsbestämmelsen leda

därtill att icke renskötande lapp utsåges, vore det mindre lyckligt. Även

i övrigt torde det vara lämpligt, att ordningsmannabefattningen med dess

huvudsakliga uppgift att giva större stadga åt renskötseln tillsattes enbart

av de renskötande lapparna. På grund härav tillstyrktes återgång till 1898

års bestämmelser i detta avseende.

Vad sålunda anmärkts finner jag vara befogat. Jag har därför vidtagit

erforderlig ändring i paragrafen. Tillika har jag ansett mig böra göra det

tillägg till stadgandena, att ordningsman icke blott skall hava tjänstemans

skydd utan även skall vara underkastad det ansvar, som i lag stadgas beträf­

fande tjänsteman. Därjämte har paragrafen undergått viss formell jämkning.

Om renlängd.

Förevarande paragraf, som motsvarar 11 § i 1898 års lag, återgiver med vissa

redaktionella jämkningar innehållet uti F. 58 § och S. 59 §.

Till motivering av sistnämnda paragrafer anförde kommittén:

»Jämlikt 58 § i förslaget skall årligen å sammanträde inför lappfogden

upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som har renar inom

lappbyn, ävensom det antal renar en var äger (renlängd). Längden skall

upprättas med ledning av lapparnas uppgifter och sedermera, intill dess ny

längd upprättats, lända till efterrättelse i de fall, då enligt lagen eller by-

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Departements­

chefen.

12

§•

13 §.

Den sak­

kunnige.

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

Departements­

chefen.

D §.

Kommittén.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

T ttrariden

över

kommitténs

förslag.

ordningen lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet

renar, såvida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall

eller av annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Benlängden är att uppfatta såsom en offentlig urkund, vilken i fråga om

den enskildes reninneliav skall äga vitsord, intill dess genom annan bevis­

ning styrkes, att det för honom i längden upptagna renantalet var från

början oriktigt eller väsentligen förändrats sedan längden upprättats.

Angående renlängdens betydelse vill kommittén erinra, att densamma kan

bliva utslagsgivande i många hänseenden. Den ligger sålunda i regel till

grund, då det under tiden mellan de allmänna renräkningarna gäller att

fastställa renantalet i riket eller inom de särskilda lappbyområdena eller å

visst betesland eller för den enskilde renägaren. Härutinnan må särskilt

erinras om stadgandena i 51 § i förslaget, enligt vilka den, som i annat fall

eller i annan ordning än i 47, 48 och 49 §§ avses, håller renar i vård hos

renskötande lapp eller håller renar till större antal under lapps vård än för

honom enligt 47 §2 mom. och 48 § 1 mom. är medgivet, är förfallen till

särskild påföljd. Benlängden kan vidare ytterst tagas i anspråk, då det

gäller att fastställa, i vad mån renskötande lapp i fall, som avses i 16 §

2 och 3 mom. i förslaget, eller eljest, enligt vad därom kan vara stadgat i

byordningen, håller det antal renvaktare, som belöper på hans renantal.

Benlängden kan vidare få särskild betydelse i sådana fall, då jämlikt 39 och

40 §§ i förslaget lapparna åvilande ersättningar för skador genom renar

skola fördelas dem emellan i förhållande till vars och ens renantal. Än

vidare kan renlängden bliva avgörande bland annat å sammanträden med

lapparna, där röstning efter reninnehavet förekommer.

Uppenbart torde vara, att det med hänsyn till den betydelse i bevis­

nings- och andra hänseenden, som i nu anförda och liknande fall tillkommer

renlängden, är av största vikt såväl för det allmänna som ock för lapparna

själva, att längden innehåller fullt tillförlitliga uppgifter om en var person,

som har renar inom lappbyn samt om det antal renar han äger.

En jämförelse mellan det renantal, som för de särskilda lappbyarna ut­

rönts vid den allmänna renräkningen år 1921, och de uppgifter, som härut­

innan lämnats av lapparna till den närmast därförut uppgjorda renlängden,

har givit vid handen, att det av lapparna uppgivna renantalet på sina håll

så avsevärt understigit det vid renräkningen sedermera fastställda antalet,

att lapparnas uppgifter måste antagas hava varit oriktiga. Även enligt vunna

erfarenheter i övrigt hava lapparna visat benägenhet att uppgiva ett lägre

renantal än de i verkligheten äga.

För att i görligaste mån förmå lapparna att i fråga om sitt reninnehav

lämna vederhäftiga uppgifter till renlängden, har kommittén under 58 §

3 mom. föreslagit ett stadgande, enligt vilket lappfogden, om han anser ren­

längden uppenbarligen felaktig i avseende å en eller flera renägares ren­

antal, tillagts befogenhet att hos Konungens befallningshavande påkalla ren­

räknings hållande i nödig omfattning, med skyldighet för lapp, vars ren­

innehav så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att

hans uppgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande, att

vidkännas kostnaden för sådan renräkning.»

Från lapparnas sida förspordes på enstaka håll någon motvilja mot den

extra renräkning, som skulle kunna i visst fall anordnas. Bland det över­

vägande flertalet ansågs emellertid stadgandet i denna del lämpligt och

rättvist.

Lagrådet anmärkte, att den rättsliga betydelse, som skulle tillkomma ren-

Lagrådet.

längd, borde fullt klarläggas. Lagrådet anförde i fråga om kommitténs para­

grafer härutinnan:

»Enligt avfattningen av 1 mom. andra stycket i dessa paragrafer synes

längden, sedan den på föreskrivet sätt kommit till stånd, skola lända till

efterrättelse ntan hänsyn till om den då var riktig eller i större eller mindre

mån felaktig. I motiven förekommer emellertid det däremot stridande

uttalandet, att längdens vitsord kan rubbas genom förebringande av annan

bevisning därom att för enskild reninneliavare i längden upptaget renantal

från början var oriktigt.»

Med anledning av vad lagrådet sålunda anmärkt bär den sakkunnige rörande

stadgandets innebörd framhållit, att en i behörig ordning upprättad ren­

längd måste godtagas såsom riktig och lända till efterrättelse, även om den

kunde befinnas vid upprättandet hava varit i större eller mindre grad felaktig.

Yissa jämkningar hava vidtagits i paragrafens lydelse. Uttrycklig be­

stämmelse har införts om att s. k. tillfällig renräkning enligt 55 § kan

rubba renlängdens beviskraft. I övrigt har jag anslutit mig till den sak­

kunniges förslag.

Om flyttningar.

Denna paragraf i den sakkunniges förslag, vilken motsvarar 5 § 1 stycket

i 1898 års lag, innehåller principerna för flyttningsrätten och återgiver inne­

hållet i 12 § E. och S. med en däri vid lagrådsremissen 1924 på hemställan

av domänstyrelsen företagen ändring. I förevarande förslag har paragrafen

undergått en formell omarbetning.

Stadgandet i denna paragraf om lapparnas skyldighet att vid flyttning

vaka över renarna, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, återfinnes i F.

och S. under avdelningen om renarnas bevakning i 16 § 1 mom. andra stycket.

Kommittén anförde till stöd för dessa bestämmelser:

»Det torde under vissa ogynnsammare förhållanden knappast kunna und­

vikas att, då lapparna med sina renar lämna en viss trakt eller eljest befinna

sig under flyttning, renar lämnas efter. Lapparna böra då vidtaga till buds

stående åtgärder för att uppsöka och till hjorden återföra renarna, som, läm­

nade åt sig själva, kunna anställa avsevärda skador. Det har emellertid visat

sig, att lapparna, även sedan renarnas vistelseort blivit för dem känd, stundom

underlåta att utsända manskap för deras återförande. I saknad av bestämmelser

härom i 1898 års renbeteslag har i vissa fall, där det varit av särskilt intresse

även för det allmänna att renarna återhämtades, staten fått träda emellan så

tillvida, att Konungens befallningshavande för egen del föranstaltat om renar­

nas bortförande från trakten i fråga och av allmänna medel utlagt kostnaderna

härför utan utsikt att kunna återfå dem av vederbörande renägare. I de

flesta fall torde emellertid renarna hava fått kvarstanna å trakten och lätt

nog blivit ett byte för vargar och andra rovdjur.

Då det bör ligga i renägarens eget intresse att icke gå förlustig renarna

och då det tillika måste anses vara hans skyldighet tillse, att renarna icke

vålla skador eller andra olägenheter, har kommittén lagt i lappfogdens hand

att på renägarens bekostnad vidtaga erforderliga åtgärder.

Beträffande detta stadgande erinrade lappfogden i Norrbottens läns norra

distrikt med instämmande av länsstyrelsen i länet, att samma rättighet borde

tillförsäkras lappfogden, även när det gällde renar, som komme från fjällen

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt 3ö haft. (Nr 43.) S30i 27 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

97

Den

sakkunnige.

Departements­

chefen.

i:> §.

k ; §.

Kommittén.

Yttranden

örer

kommitténs

förslag:.

98

1924 års

förslag.

Den sak­

kunnige.

Yttranden över

den sakkun­

niges förslag.

Departements­

chefen.

17 §.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

ned i skogslandet utan att lapparna vore med eller ville hopsamla och åter­

föra dem. Detta gällde särskilt i sådana fall, då renarna på sin väg nedåt

kunde åstadkomma skada å bofastas hö eller ock komma in på vinterbetes-

landen och förstöra betet för de lappar, som senare på året komme ned

med ordnad hjord. Exempel på en dylik renvandring ned utan att ren­

ägaren varit med förekomme då och då, och särskilt hösten 1923 liade sådant

i ett par fall förekommit. Genom lappfogdens ingripande i dylika fall torde

skadegörelser kunna förhindras eller skadan i allt fall väsentligt minskas.

Länsstyrelsen hemställde därjämte om en föreskrift, att hopsamlingen av

renarna skulle ske genast.

Departementschefen vidtog i anledning av lappfogdens yttrande viss kom­

plettering av stadgandet.

Den salckunnige anförde om ifrågavarande stadgande:

»Det kan ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser av förevarande art hava

sin rätta plats i byordning och ej i lag. På grand av vad kommittén anfört

synes det dock vara önskvärt, att stadgandet inflyter i lagen, särskilt med

hänsyn därtill att lappfogden därigenom utrustas med befogenhet att i

vissa fall vidtaga tvångsåtgärder. Föreskriften att lappfogden, när fråga är

om ett fåtal renar, skall samråda med lapparna, innan han vidtager åtgärder,

har ansetts icke böra kvarstå, då det skulle förorsaka dröjsmål och det

dessutom säkerligen i de flesta fall bleve omöjligt för lappfogden att komma

i förbindelse med lapparna. I förtydligande syfte hava därjämte vissa formella

jämkningar i lagtexten vidtagits.»

Den sakkunnige har ansett, att förevarande stadgande lämpligen hade sin

plats bland bestämmelserna om flyttningar och har därför insatt detsamma

näst efter 15 §.

De lappar i Västerbottens län, som yttrat sig över den sakkunniges för­

slag, hava ansett, att genom 16 § allt för stor makt lagts hos lappfogden.

De önskade, att i paragrafen måtte insättas den bestämmelsen, att lappfogden

skulle i samråd med ordningsmannen eller vederbörande lapp kunna vidtaga

erforderliga åtgärder för djurens återförande till hjorden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har hemställt, att de i paragrafen med­

givna tvångsåtgärderna måtte få komma till användning jämväl i det fall,

att lapp läte sina renar inkomma på annan lappbys till gränserna bestämda

betesområde och icke omedelbart bortförde renarna därifrån.

Då förutsättningen för ett ingripande av lappfogden enligt denna paragraf

är underlåtenhet från lapparnas sida att fullgöra dem åliggande skyldighet

att i det i paragrafen angivna fallet så fort ske kan samla renarna, finner

jag vad lapparna i Västerbottens län anmärkt mot paragrafen icke böra för­

anleda ändring i densamma.

Förande det av länsstyrelsen i Norrbottens län framställda yrkandet har

jag yttrat mig vid 10 §.

Denna paragraf, som avser att säkerställa lapparnas rätt till flyttningsväg,

motsvaras av 5 § andra stycket i 1898 års lag samt 13 § i F. och 13 § 1 mom. i S.

Mot ifrågavarande bestämmelser i kommitténs förslag anfördes från den

bofasta befolkningens sida i Arjeplogs socken, att det torde få anses orimligt,

att t. ex. en hemmansägare ej skulle få uppodla sin egen mark därför att

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

99

odlingen skulle föranleda, att lapparna linge omlägga sin flyttningsväg. Från

Degerfors socken erinrades att, när lapparna toge väg, som korsades av stängsel,

detta utan vidare av dem nedhögges, något som förefölle åtminstone till någon

del kunna undvikas med god vilja och genom avtal med markägaren.

Departementschefen, som på grund av andra anmärkningar i 1924 års för­

slag vidtog vissa ändringar i paragrafen, erinrade i anledning av vad från

den bofasta befolkningens sida anförts om sitt yttrande i frågan om lapparnas

sedvaneområde (refererat vid behandlingen av 2 § i föreliggande förslag)

samt anförde till bemötande av uttalandet från den bofasta befolkningen:

»Påståendet, att stadgandet i paragrafens sista mening skulle hindra en

jordbrukare att uppodla sin egen jord, torde, om man sammanställer det­

samma med vad kommittén i sin motivering anfört, uppenbarligen vila på eu

missuppfattning av stadgandets innebörd. Intet hindrar heller, såsom jag

redan tidigare erinrat, att stängsel uppföres omkring odlingarna, blott

stängslet, där det skulle korsa någon av lapparnas sedvanliga flyttningsvägar,

genom markägarens försorg förses med led, tillräckligt brett att genomsläppa

renhjorden. Lämpligt torde även vara att ledet på något sätt tydligt ut-

märkes. Att skyldighet åligger lapparna att åter stänga ledet efter sig,

torde ligga i öppen dag, liksom även att lapparna icke i andra fall än då

det för renhjordens förflyttning är oundgängligen nödvändigt äger nedriva

stängsel, som kan finnas uppfört i deras flyttningsväg. I vad mån skade-

ståndsskyldighet i dylika fält kan åligga lapparna torde bero av omständig­

heterna.»

Den sakkunnige har vid paragrafens formulering följt 1924 års förslå,

allenast med tillägg, att länsstyrelsen har att meddela tillstånd till

läggning av flyttningsväg.

Enahanda bestämmelser hava i något förändrad form upptagits i före­

varande förslag.

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 43.

1924 års

förslag.

'O

om-

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

is §.

Denna paragraf återgiver utan ändring i sak 12 § första och andra styckena

i 1898 års lag samt 14 § i F. och S. Uti yttranden över kommitténs förslag

yrkades från enstaka håll, att den anmälningsskyldighet, som lapparna enligt

paragrafen hade att fullgöra, då de flyttade utom den socken, där de hade sitt

hemvist, borde fullgöras, innan flyttningen påbörjades. Yad sålunda erinrats

föranledde icke någon ändring i 1924 års förslag eller sakkunnigförslaget.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län hava vid avgivande av

Yttranden

5

ver

yttrande över den sakkunniges förslag framhållit, att underrättelse genom den sakkun-

länskungörelserna knappast torde nå lapparna samt att det därför syntes

lämpligt, att förfarandet kompletterades därmed att ordningsmannen i den

eller de lappbyar, som hade sin flyttningsväg genom platsen ifråga, skulle

personligen underrättas.

Med hänsyn till vad sålunda yttrats har jag försett paragrafen med tillägg

i det angivna hänseendet. Dessutom hava i paragrafen vidtagits vissa jämk­

ningar av redaktionell art.

ni^es forsla^.

Departements­

chefen.

Om renarnas bevakning och om försumlighet i renskötseln.

Under 19 § hava sammanförts vissa av de bestämmelser om renars be­

vakning och försumlighet i renskötseln, som förekomma i 15—IT §§ i F. och S.

19

§.

Bevakning.

Kommittén.

Uti 1898 års lag saknas bestämmelser om renarnas bevakning. Vad

härutinnan skall iakttagas är infört i byordningarna. Vissa regler liava även

utbildats i praxis samt genom lappfogdars och tillsyningsmäns anvisningar

Kommittén hade ansett, att i syfte att hos lapparna inskärpa den synner­

liga vikt och betydelse för renskötseln, som måste tillmätas en god och

omsorgsfull bevakning av renarna, i lagen borde införas särskilda stadgan-

den härom. Därvid borde i lagen endast givas uttryck åt mera principiella

synpunkter, medan detaljföreskrifterna fortfarande skulle hava sin plats i

byordningarna. Kommittén har i detta hänseende såvitt angår fjällrensköt-

seln uttalat bland annat följande:

: Renarna äro, såsom förut framhållits, av naturförhållandena tvingade att

för sitt uppehälle under olika årstider uppsöka skilda trakter, vilka på sina

håll ligga på betydande avstånd ifrån varandra. Avståndet mellan sominar-

ocli vinterbetestrakterna kan där det är som längst uppgå till 25 mil och

däröver. Även då renarna anlänt till sina sommar- eller vinterbetesmarker,

äro de så gott som ständigt i rörelse, beroende av väderleks- och betesför­

hållandena. Renarnas vandringar må tidigare hava bestämts endast av deras

egen instinkt. Numera, då bebyggelsen och odlingen vunnit insteg å ifråga­

varande trakter, har blivit av nöden, att vandringarna för undvikande av

skadegörelse å de bofastas egendom ledas även av lapparnas vilja och att

lapparna, i den mån det står i deras förmåga, alltjämt hava renarna i sin

hand. Den ständiga övervakningen av renarna har fått än mera framträdande

betydelse, sedan renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge trätt i kraft

och konventionens stränga bestämmelser i fråga om renar, som olovligen

inkomma på norskt område, kunna tänkas komma att tillämpas.

Erfarenheten har givit vid handen, att husbonden på sina håll jämte

husfolk stannat på vår- eller höstbeteslanden och där ägnat sig åt höbärgning

för getter med flera kreatur eller åt annat jordbruksarbete. Under tiden

hava renarna, vilka ej sällan betats på långt avstånd därifrån, lämnats utan

personlig tillsyn av husbonden och understundom även utan all bevakning.

Det har ock inträffat, att husbonden jämte hustru och barn även under

vintern stannat a platsen och där ägnat sig åt skötseln av sina kreatur,

medan renarna, som befunnit sig i skogslandet, bevakats i otillräcklig om­

fattning.

På andra håll har förekommit, att husbonden, som tillika brukat hemman

eller annan jordbruksfastighet, väl under vissa tider personligen följt renarna,

men under skördetiden eller andra för jordbruket kritiska tillfällen lämnat

renarna för egen del och i saknad av tillräckligt arbetsfolk måst för jord­

brukets skull medtaga även sina i renskötseln sysselsatta drängar.

Slutligen må i detta sammanhang särskilt framhållas, att renarna, då de

sakna erforderlig tillsyn, icke blott kunna anställa stor förödelse å de bofastas

åkrar och ängar, med ty åtföljande skyldighet för lapparna att betala dryga

ersättningar, utan även vålla oreda och förluster för andra renskötande

lappar, vartill kommer att renägaren för egen del kan genom otillräcklig be­

vakning förlora renar.

Erfarenheten har vidare givit vid handen, att lapparna av

bekvämlighet

eller av andra orsaker på sina håll underlåta att föra renarna till trakter,

där det med hänsyn till årstiden och andra förhållanden ur betessynpunkt

skulle vara lämpligast, och i stället hålla renarna å eu och samma trakt och

därigenom bidraga till att betestillgången å trakten år från år försämras.

Uppenbart är, att det med hänsyn till en jämn återväxt å betesmarkerna

är nödvändigt, att lapparna flytta renarna från trakt till trakt, och lika uppen­

bart torde vara att en husbonde, som är mån om sina renar, måste antingen

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Afaj:ts proposition nr 43.

101

personligen följa dem eller ock föranstalta om och övervaka, att renarna

ständigt hållas under verksam tillsyn. Ansvaret för underlåtenhet i angivna

hänseende måste i första hand åvila husbonden.

Motsvarande bestämmelser i fråga om skogsrenskötseln i kommitténs

förslag innehöllo icke såsom förslaget om fjällrenskötsel något stadgande om

skyldighet för lappen att flytta med renarna. Kommittén anförde härom:

»Skogsrenskötseln drives, med undantag för vissa trakter i de nordligaste

delarna av riket, inom socknar, där odlingen och bebyggelsen vunnit för­

hållandevis stort insteg. Benbetestrakterna ligga följaktligen mer eller min­

dre inkilade mellan odlade marker. Det kan därför knappast undvikas, att

skogsrenarna, då de begiva sig från en betestrakt till eu annan, komma in

på sådana marker. Uppenbart är att, som skogsrenarna i motsats mot

fjällrenarna året om vistas i skogslandet, renarna under sina vandringar, i

synnerhet under våren, sommaren och hösten, lätt åstadkomma skador å

den bofasta befolkningens egendom. Det har emellertid visat sig, att ska­

dorna sommartid bliva mindre, om renarna då äro spridda än om de upp­

träda i samlad hjord. Nu angivna förhållanden i förening med andra om­

ständigheter hava givit anledning till, att för skogsrenarnas skötsel utbildat

sig en mot fjällrenskötseln olika metod. Skogslapparna hålla sålunda som­

martid renarna i regel icke samlade annat än då särskilda omständigheter

påkalla sådant, utan låta renarna gå spridda. Kommittén har ansett sig

böra taga hänsyn till rådande förhållanden och har fördenskull icke ålagt

skogslapparna att i likhet med fjällapparna 'flytta med sina renar’. Kom­

mittén har dock härigenom icke på minsta sätt för skogslapparnas del velat

efterskänka fordran på eu efter omständigheterna lämpad god vård och be­

vakning av renarna, vilket ock i § uttryckligen utsagts. Tydligt är att an­

svaret för renarnas bevakning och vård även här bör i första hand åvila

husbonden.»

"Vid remissen till lagrådet 1924 redogjorde departementschefen för vissa

olikheter mellan fjällrenskötseln och skogsrenskötseln samt framhöll därvid

bland annat:

Under vinterflyttningarna hölles skogsrenhjordarna samlade på samma

vis. som fjällrenhjordarna och fördes i likhet med dem från den ena trakten

till den andra. Sommartiden vore förhållandet i viss mån annorlunda.

Detta sammanhängde med att de renskötande skogslapparna till övervägande

delen vore jordbrukare. De kunde nämligen, om de samtidigt skulle på

behörigt sätt sköta sitt jordbruk, sommartid icke företaga flyttningar till

mera avlägset belägna trakter. Skogslapparna läte under sommaren, sedan

renarna efter återflyttningen från vinterbeteslanden förts till eu viss trakt,

dessa sprida sig och gå spridda fram till hösten med undantag för vissa

tillfällen, såsom för märkning av kalvar, slakt, skiljning och dylikt, då

renarna i görligaste mån hopsamlades i gärden eller på naturliga platser,

som lämpade sig för ändamålet. Bevakningen av renarna, medan de vore

spridda, skedde i främsta rummet på det sätt att lappania i mån av behov

utövade tillsyn över dem å sådana trakter inom betesområdet, som plägade

vara särskilt utsatta för skadegörelser. Anledningen till att renarna under

sommaren hölles spridda vore den erfarenheten att ifrågavarande metod

visat sig vara den mest ändamålsenliga, om man ville förekomma allvarligare

intrång å de bofastas ägor. Metoden tillämpades alltså fullt avsiktligt och

dikterades väsentligen av hänsyn till den bofasta befolkningens intressen.

Den salclcunnige har ansett lämpligast att i lagen allenast giva uttryck

åt den allmänna grundregeln i fråga om bevakningen, att lapparna skola på

1924 ars

lorslag.

Don sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

Påföljd av

försumlighet

i rensklitseln.

Den sak­

kunnige.

Yttrande öyer

den sakkun­

niges förslag.

ett stadigvarande satt och i överensstämmelse med fordringarna på eu god

renskötsel övervaka sina renar. Stadgande liärom har införts i paragra­

fens första stycke. Rörande övriga, av kommittén föreslagna bestämmel­

ser i denna del yttrar den sakkunnige:

»Vad angår stadgandet att husbonden i främsta rummet är ansvarig för re­

narnas bevakning och vård torde detta gälla utan särskilt stadgande. Övriga av

kommittén föreslagna bestämmelser i denna del synas icke hava sådan prin­

cipiell innebörd, att deras upptagande i lagen därigenom kan anses motive­

rat; de innebära allenast antingen eu hänvisning till byordningen eller ock

en erinran, att bestämmelser i vissa hänseenden skola intagas i byord­

ningen. I den mån eu sådan erinran ansetts böra göras, har den intagits

i 11 §. I övrigt hava av kommittén i detta ämne föreslagna bestämmelser

uteslutits.»

Omförmälda bestämmelse i den sakkunniges förslag har med vissa smärre

redaktionella jämkningar upptagits i föreliggande förslag. Att såsom kom­

mittén föreslagit i lagen giva mera detaljerade bestämmelser rörande renar­

nas bevakning synes mig icke lämpligt.

Uti andra stycket av förevarande paragraf stadgas om påföljderna av

försumlighet i renskötseln. Detta stadgande, som motsvarar 17 § i F. och

S., innefattar en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det avser bland

annat, att länsstyrelse i vissa fall skall kunna fråntaga lapp rätten att driva

renskötsel.

Rörande bestämmelserna i detta ämne anför den sakkunnige:

»Från vederbörande myndigheter i de två nordligaste länen har vid olika

tillfällen framhållits nödvändigheten a»' att verksammare bestämmelser än

de av kommittén föreslagna borde givas i fråga om försumliga ren vårdare.

Det framliålles särskilt, att de föreskrivna varningarna vore verkningslösa,

samt att den såsom nästa och sista påföljd stadgade förlusten av rätten att

vidare driva renskötsel, vilken visserligen vore sträng nog, i synnerligen

många fall icke lämpade sig att använda. Det förelåge därför behov av att

såsom mellanliggande led anvisades andra åtgärder, som bättre lämpade sig

efter de i särskilda fall föreliggande faktiska förhållandena och tillika med­

förde erforderlig effektivitet. Med beaktande härav har i förevarande stycke

stadgats till en början, att lapp må kunna varnas även om försumligheten

icke är grov, blott därigenom skadegörelse eller andra olägenheter upp­

stått. Vidare har föreskrivits, att, om den försumlige icke låter sig därav

rättas eller försumligheten är av svårare beskaffenhet, Konungens befall-

ningshavande kan antingen föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande

av bättre bevakning av renarna eller förordna, att renarna skola för viss

tid eller tillsvidare överlämnas till vård åt annan renskötande lapp eller

att renantalet skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slak­

tade, eller ock förklara den försumlige förlustig rätten att vidare driva ren­

skötsel. Det har ansetts nödigt stadga, att Konungens befallningshavande

skall äga meddela närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna

åtgärder och i samband därmed förelägga vite och i händelse av tredska ut­

döma vite.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget

beträffande ifrågavarande stadgande anfört:

Såsom den yttersta utvägen mot försumlig lapp upptoge 19 § i den sak­

kunniges förslag, att den försumlige förklarades förlustig rätten att vidare

102

Kungl. Majtts proj)osition nr 4f>.

103

driva renskötsel. En jämförelse med 1 § syntes föranleda, att barn till en

sådan lapp eller lians liustru skulle fortfarande äga rätt att driva ren­

skötsel, om de icke själva förklarats rätten förlustiga. Da fadern varit för­

sumlig i vården av egna renar, borde lian uppenbarligen icke heller få inne­

hava skötesrenar. Om hustrun och barnen icke kunde omhändertaga sina

renar, måste de således lämna dem i vård lios andra. De syntes emellertid

i motsats mot den försumlige familjefadern på grund av 8 § allenast äga

rätt till det antal skötesrenar, som angåves i 50 § 2 mom.

På grund av den av mig vidtagna ändringen i 8

§ kommer försumlig

Bepanomei.ts-

lapp, som förklarats förlustig rätten att vidare vara renskötare, fortfarande

att tillhöra lappbyn, till dess han stadigvarande ägnar sig åt yrke, som icke

har med renskötsel att skaffa. Härav följer, att även hustru och hemma­

varande barn till sådan lapp tillhöra lappbyn och jämlikt 50 ^ 1 mom. äro

berättigade att hålla skötesrenar utan inskränkning till visst antal. Till

utmärkande av att en sådan förklaring som nyss sagts endast innebär hin­

der att vara renskötare och icke att utöva andra med lapprivilegiet förenade

förmåner har viss jämkning gjorts i stadgandets ordalydelse.

Om förvildade renar.

I 20 §, som avser åtgärder för utrotande av7 förvildade renar, hava utan 2W §.

ändring i sak upptagits bestämmelserna i 2 § andra stycket i gällande lag.

motsvarande 18 § i E. och S. Med förvildade renar avses i stadgandet föi-

vildade tamrenar och deras avkomma, d. v. s. renar, som kommit ur sin

ägares hand och förty i allmänhet icke kunnat på föreskrivet sätt märkas.

Beträffande egentliga vildrenar gäller vad därom är stadgat i gällande

jaktförfattningar. Dylika renar lära numera icke förekomma i riket, men

väl i Norge och annorstädes.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anföra i anledning av dessa

bestämmelser, att då enligt förslaget länsstyrelse erhållit befogenhet att i

åtskilliga, mera ömtåliga fall besluta angående nedslaktning av7 renar, det

förefölle, som om jämväl den i 20 § avsedda beslutanderätten kunde över­

lämnas åt länsstyrelsen.

Vad länsstyrelserna sålunda anmärkt finner jag befogat. Jag har därför

Bepartemeuts-

vidtagit erforderlig ändring i paragrafen. I densamma har vidare intagits

föreskrift om användningen av behållna värdet av dödade förvildade renar.

Därjämte har paragrafen undergått viss redaktionell jämkning.

Om lapparnas bostäder in. in. samt om odlingar.

I denna paragraf hava sammanförts stadganden om lapps rätt att upp- il §.

föra kåta och bod; föreskrifterna om stuga och därmed jämförlig bostads­

byggnad hava upptagits i 22 §. Bestämmelserna i förevarande paragraf, var­

till motsvarighet saknas i 1898 års lag, motsvaras av de i 19 och 20 §§ F.

och S. upptagna stadgandena i detta ämne.

Kommittén hade i huvudsak föreslagit likalydande bestämmelser i fråga

Kommittén.

om fjällapps och skogslapps rätt att uppföra kåta och bod; dock hade för

skogslapparnas del föreskrivits, att fast kåta och bod icke finge uppföras

å enskild tillhörig utmark annat än efter särskild anvisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

104

Den

sakkunnige.

Yttrande över

den sakkun­

niges förslag.

Departements­

chefen.

Yttrande

över kom­

mitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den sak­

kunnige.

I förhållande till de av kommittén föreslagna bestämmelserna företer den

sakkunniges förslag olikhet såtillvida, att fjäll- och skogslappar ansetts böra

likställas i fråga om rättigheten att uppföra fast kåta eller bod. Härigenom

har beträffande fjällapparna rättigheten att nedom odlingsgränsen uppföra

fast kåta och bod å enskild eller därmed likställd mark inskränkts, så att

de endast efter anvisning äro berättigade härtill, under det att beträffande

motsvarande rättighet för skogslapparna ovan odlingsgränsen villkoret om

anvisning uteslutits. Då fjällapparnas vistande nedom odlingsgränsen och

skogslapparnas vistande ovan samma gräns i regel endast är tillfälligt, torde

ändringen sakna större praktisk betydelse, men genom densamma har vun­

nits, att enhetliga bestämmelser kunnat givas för fjäll- och skogslappar i

förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i anledning av den i paragrafen från

kommitténs förslag upptagna definitionen å kåta anmärkt, att för avstyrande

av de olämpliga avarterna av fasta kåtor med järnspis jämte den lapska eld­

staden (aran) och lucka för rökhålets tillstängande borde föreskrivas, att

kåta skall vara försedd uteslutande med aran.

Yad länsstyrelsen sålunda hemställt synes mig icke böra föranleda ändring

av ifrågavarande stadgande, mot vilket anmärkning förut icke framkommit.

Emellertid hava bestämmelserna i denna paragraf undergått ändringar av

redaktionell natur.

Med anledning av den enligt kommitténs förslag förefintliga olikheten i

nu förevarande hänseende mellan kronomark och enskild mark erinrade

kammarkollegium, att, såvitt kollegium kunnat finna, i kommittéförslagen med

beteckningen kronomark avsåges mark under kronans omedelbara disposi­

tion, samt att det till undvikande av missförstånd syntes böra stadgas, att

i allt, varom lagarna innehölle bestämmelser, med enskild mark skulle lik­

ställas sådan kronomark, som innehades under stadgad åborätt eller dispo­

nerades såsom ecklesiastikt boställe.

Omförmälda erinran föranledde viss jämkning i avfattningen av åtskilliga

bestämmelser i 1924 års förslag, vilken jämkning avsåg att bringa bestäm­

melserna i närmare överensstämmelse med vad kommittén hade åsyftat,

då den skilt mellan enskild mark och kronans mark. I det remitterade

förslaget likställdes med enskild mark dels kommun tillhörig mark dels ock

kronohemman och krononybyggen under åborätt samt boställen. Däremot

hade i sistnämnda förslag med kronomark under kronans omedelbara dispo­

sition likställts vissa allmänningsskogar utom i fråga om rätt för ] app att

uppföra stuga eller att upptaga odling eller hålla getter.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anför den sakkunnige:

»I de tidigare förslagen torde alltså hava avsetts att uti vissa hänseenden

med enskild mark likställa sådan kronomark, som icke står under kronans

omedelbara disposition, eu ståndpunkt som ansetts böra intagas jämväl i

förevarande förslag. Vid sådant förhållande torde det emellertid vara lämp­

ligt att även i lagtexten införa uttrycken mark, som står, respektive icke

står, under kronans omedelbara disposition. En uppräkning i lagtexten av

de särskilda slag av kamerala enheter, som avses skola falla under nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

105

uttryck, synes böra undvikas bland annat av det skäl, att nya former för

upplåtelse av kronojord kunna i framtiden införas, varigenom även nya be­

teckningar å den upplåtna jorden kunna uppstå. I detta sammanhang må

ock erinras därom att lagrådet ansett det vara föremål för tvekan, huru­

vida de i de tidigare förslagen förekommande kamerala beteckningarna vore

tydliga och tillfredsställande.

Uttrycket 'mark under kronans omedelbara disposition’ i förevarande

förslag må ej förväxlas med uttrycket kronoegendomar under allmän dis­

position', vilket sistnämnda uttryck är en speciell kameral jordredovisnings-

term (se kung. den 28 januari 1870). Till egendom under kronans omedel­

bara disposition torde å de trakter, varom här är fråga, för närvarande böra

hänföras dels upplåtna krononybyggen innan odlingsskyldigheten fullgjorts,

dels skogstorp, upplåtna antingen jämlikt Kungl. kungörelsen den 27 maj

1904 angående upplåtande av odlingsiägenheter å kronoparker i A Österbottens

och Norrbottens län, eller ock enligt tidigare i samma ämne meddelade före­

skrifter, dels odlingsiägenheter, varom förmäles i Kungl. kungörelsen den

18 juni 1909 angående upplåtande av odlingsiägenheter å kronoparker och

överloppsmarker i de sex nordligaste länen, dels övriga utarrenderade kro­

nans fastigheter dels ock kronoparker och överloppsmarker. Under kronans

omedelbara disposition stå däremot icke krononybyggen efter det odlings­

skyldigheten fullgjorts; för dessa torde gälla bestämmelserna om stadgad

åborätt. Ej heller räknas såsom stående under kronans omedelbara disposi­

tion övriga fastigheter, som innehavas med stadgad åborätt, mark, som upp­

låtits med åborätt enligt lagen den 4 juni 1926, eller boställen, som icke

indragits till kronan. De i förevarande förslag på ett flertal ställen före­

kommande uttrycken mark, som står, respektive ej står, under kronans

omedelbara disposition’, avses alltså skola hava ovan angivna innebörd.»

Kammarkollegium, har i anledning av nyss anförda uttalanden av den sak­

kunnige anmärkt:

»Med uttalandet i motiven att bland egendomar under kronans omedel;

bara disposition hörde 'krononybyggen innan odlingsskyldigheten fullgjorts

torde hava avsetts krononybyggen, med avseende å vilka odlings- och ny­

byggnadsskyldighet blivit eftersatt och på den grund återfallit till kronans

fria disposition. Då krononybyggen innehades under stadgad åborätt jäm­

väl under tiden för odlingsskyldighetens fullgörande och denna åborätt icke

kunde av kronan återtagas i annan ordning än efter laga dom, torde jämväl

vara i viss mån vilseledande att, såsom skett i motiven, bland fastigheter,

vilka icke stå under kronans omedelbara disposition, såsom en särskild kate­

gori upptaga 'krononybyggen efter det odlingsskyldigheten fullgjorts’. För­

hållandet vore, såsom nyss nämnts, att alla krononybyggen, intill dess åbon

i laga ordning förklarats besittningsrätten förlustig, innehades under stad­

gad åborätt och följaktligen vore undandragna kronans fria disposition.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anmärkt, att då den i motiven bestämda

innebörden av uttrycket »kronomark, som ej står under kronans omedelbara

disposition», icke vore självfallen och under alla omständigheter icke känd

för lapparna, det syntes önskvärt, att eu tolkning av uttrycket gåves i lagen.

Såsom kammarkollegium anfört, böra till det i lagförslaget förekommande

uttrycket kronomark under kronans omedelbara disposition ej hänföras krono-

nybyggen, med mindre åbon i laga ordning förklarats förlustig besittnings­

rätten. Något förtydligande härutinnan synes ej erforderligt.

Yad angår den av nyssnämnda länsstyrelse framställda anmärkningen, finner

Kungl. Maj:ts propositioti nr 43.

Yttranden över

den sakkun­

niges förslag.

Departements-

chefen.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

jag i likliet med den sakkunnige det böra undvikas att i lagtexten uppräkna de

egendomar, vilka liöra till den ena eller andra av ifrågavarande kategorier.

Ett sådant uppräknande kan ju uppenbarligen endast hänföra sig till nu­

varande förhållanden, men härigenom vore det syfte, man sökt vinna genom

införande av dessa uttryck i lagtexten, förfelat. Några svårigheter för lap-

jaarna synas i praktiken icke behöva befaras, då de naturligen kunna hos lapp­

fogden erhålla upplysning om vilka rättigheter tillkomma dem å de särskilda

fastigheterna inom de områden, där de äga uppehålla sig med sina renar.

Jag finner alltså vad länsstyrelsen i detta hänseende anfört icke böra föran­

leda ändring i de föreslagna bestämmelserna.

22 §.

Denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande rätt, reglerar de

renskötande lapparnas rätt att uppföra stuga eller därmed jämförlig bostads­

byggnad. Paragrafen upptager med vissa redaktionella jämkningar bestäm­

melserna i 21 § E. och S.

Propositionen Frågan om befogenheten av lapparnas anspråk på bekvämare bostäder

samt om lämpligheten överhuvud att utöva renskötsel från annan bostad än

kåta har varit föremål för prövning i samband med de förslag till ändringar i

1898 års renbeteslag, som genom proposition förelädes 1917 års riksdag.

Vid propositionens framläggande anförde föredragande departementschefen:

»En fråga, som otvivelaktigt påkallar lagstiftningens snara ingripande, är

spörsmålet om lappars rätt att bosätta sig å kronans mark i trakter, som

äro avsedda för renskötsel. Renbeteslagen innehåller ej några bestämmelser

i detta avseende. Man har någon gång sökt göra gällande, att det i 1 § 3

mom. förekommande stadgandet om rätt för lapparna att å trakter, där de

äga uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till under­

håll för sig och djuren skulle medföra rätt för dem att slå sig ned såsom

bofasta. Ett dylikt påstående är emellertid ohållbart. Lagens ordalag be­

rättiga ingalunda den antydda tolkningen, och densamma skulle i sina kon­

sekvenser leda till sådana uppenbara orimligheter som att lapparna kunde

egenmäktigt upptaga lägenheter å enskild mark eller å kronomark i åtskilliga

trakter utanför lappmarkerna och de jämtländska renbetesfjällen. Vid samman­

ställande av renbeteslagens bestämmelser visar det sig för övrigt tämligen

uppenbart, att lagen i sin nuvarande avfattning i det hela icke avser något

annat än att o reglera lapparnas renbetesrätt och därmed sammanhängande för­

hållanden. A lappar, som icke äro renskötande, kunna dess nuvarande be­

stämmelser — med undantag för en särskild föreskrift om sådana lappars

rätt att lämna renar i vård hos andra lappar — över huvud icke anses till­

lämpliga, och å de renskötande icke i vidare mån än så vitt fråga är om

deras renskötsel; och då denna näring, långt ifrån att betinga bosättning,

tvärtom endast med svårighet kan utövas av den, som antager de bofastas

levnadsvanor, lärer någon rätt att för bosättning taga i anspråk mark inom

renbetestrakterna icke kunna härledas ur det omförmälda stadgandet om

rätt till land och vatten.

Icke heller torde, såsom stundom ifrågasatts, någon rätt till bosättning

kunna grundas på den i renbeteslagens 3 § givna bestämmelsen om rätt för

lapparna att i lappmarkerna och å renbetesfjällen tillgodogöra sig virke för

uppförande eller ombyggnad av bostad. Godkännes riktigheten av vad nyss

anrorts i avseencie a r § o mom., larer uet vara uppenoart, att i o § ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

107

åsyftas andra bostäder än sådana fasta eller flyttbara kåtor, som lapparna

av ålder plägat uppföra i trakter, där de tillfälligtvis eller för längre tid

uppehållit sig med renar. Riktigheten av eu dylik tolkning av 3 § framgår

även av motiven till motsvarande stadganden i den tidigare, år 1886 ut­

färdade renbeteslagen, i vilka motiv bland annat hänvisas till den för lapparnas

skogsfångsrättigheter grundläggande, fortfarande gällande bestämmelsen i

1873 års avvittringsstadga, att lapparna äga till hushållsbehov använda

skogen ’i den mån för betesrättens utövande är nödigt’, likasom ock det i

4 § av gällande renbeteslag givna förbud mot bortförande av virke, som

lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor, stängsel eller annat var­

aktigt bruk, utvisar, att andra bostäder än kåtor ej äro i lagen åsyftade.

Man har även hört påstås, att de inrymningar i särskilda fjällområden,

som i äldre tid plägat av Kungl. Maj:ts befallningskavande beviljas ren-

skötande lappar, skulle medföra rätt till bosättning inom sålunda anvisat

område. Icke heller detta påstående lärer kunna upprätthållas. Ifrågavarande

inrymningar hava i allmänhet ej åsyftat annat än att inom de särskilda

lappbyarna åvägabringa fördelning av renbetet mellan lapparna. Aven om

inrymningshandlingarna stundom erhållit en något vidsträcktare innebörd,

kunna de i allt fall numera icke medföra något slags rätt att sätta sig i

besittning av jord. Möjligheten att meddela inrymning upphörde nämligen

vid ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag, vilken innebar, att det för varje

lappby bestämda betesområde skulle anses samfällt för alla till byn hörande

lappar. Sedermera har visserligen genom 1898 års lag (9 §) fördelning av

sommarbetet inom lappby åter möjliggjorts och å vissa trakter jämväl

blivit genomförd; men det står utom allt tvivel, att sålunda tillkommen för­

delning icke grundlägger någon för viss tid eller för all framtid gällande

rättighet till visst område, ävensom att fråga ej är om annat än rätt till ren­

betes tillgodogörande och det nyttjande av mark. som därmed enligt lagen

sammanhänger.

Ehuru gällande lagbestämmelser sålunda ej kunna anses för lappbefolk­

ningen medföra någon rätt att bosätta sig å kronomark, har det i ganska

stor utsträckning förekommit, att lappar utan särskilt tillstånd slagit sig

ned å dylik mark. Sedan gammalt har det varit vanligt, att lappar, som i

följd av ålder eller sjukdom ej kunnat medfölja på flyttningarna, tagit stadig­

varande uppehåll vid något fiskevatten eller å annan lämplig plats och där

uppfört torvkåtor eller, särskilt i senare tider, bostadshus. Hiir hava de

livnärt sig, förutom med avkastningen av renar, vilka de tilläventyrs haft i

behåll och överlämnat i andra lappars vård, huvudsakligen med fiske och

jakt. Ofta har även förekommit, att nomadlappar, som av en eller annan

anledning, såsom dåliga betesår, rovdjurs härjningar eller sjukdomar hos

renarna, förlorat dessa eller som, ehuru ännu kraftiga, tröttnat på nomad­

livet, på liknande sätt skaffat sig fast bostad. Slutligen har det, framför

allt på senare tider, inträffat, att lappar för sig eller medlemmar av sin familj

uppfört fasta bostäder å kronomark utan att likväl därför uppgiva ren­

skötseln.

Bosättningar av här åsyftade slag förekomma i avsevärt antal såväl i lapp­

markerna som å vissa av de jämtländska renbetesfjällen. De upptagna lägen­

heterna äro av tämligen olikartad beskaffenhet. Mången gång bestå de ej

av annat än bostad. Vanligen förekomma dock även byggnader för eu mer

eller mindre primitiv skötsel av husdjur, stundom allenast getter men i

många fall även en eller annan ko, vilka djur då beta å kronomarken samt

i övrigt födas med foder, som där skördas. I en del fall hava lägenheterna

utvecklat sig till verkliga jordbruksfastigheter med odlad mark samt ett

flertal nötkreatur ävensom dragare.

108

Åtskilliga, dylika lägenheter hava på senaste tid blivit legaliserade. Detta

har skett dds. med tillämpning av vad kungörelsen den 5 juni 1909 inne­

fattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen i Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker innehåller om utläggande i samband med av-

vittring av mark till s. k. inhysningslägenheter och dels

pa

grund av kun­

görelsen den 3 juni 1915, som lämnar Öppet åt Kungl. Maj:t att, när synner­

liga skäl förekomma, upplåta nyttjanderätt till mark ovan den i lappmarkerna

uppdragna s. k. odlingsgränsen. Ett avsevärt antal innehavare av olagligen

tillkomna lägenheter — såväl lappar som andra — har på detta sätt fått

sin ställning ordnad, något som påkallats av en naturlig billighet mot per­

soner, vilka man opåtalt låtit slå sig ned och längre tid kvarsitta å krono-

m arken.

I samband med nämnda båda författningars tillkomst har emellertid be­

stämt uttalats, att några nya olaga bosättningar icke kunde tolereras. Fast-

hålles detta och erkännes tillika riktigheten" av vad här förut anförts emot

påståendena om lappars särskilda rättigheter i fråga om bosättning, skulle

alltså för framtiden gälla, att lappar likasom andra personer endast på grund

av Kungl. Maj:ts särskilda medgivande skulle få slå, sig ned å odisponerad

kronomark i lappmarkernas fjälltrakter eller de jämtländska renbetesfjällen.

Någon anledning synes . ej heller föreligga att medgiva lappar rätt att

utan all kontroll bosätta sig å kronomark. Tvärtom torde det såväl i lap­

parnas eget intresse som ur den övriga fjällbefolkningens synpunkt vara

synnerligen angeläget, att kontroll utövas över lapparnas bosättning å dylik

mark. Det förhållande att lapparna, så vitt känt är, utgjort de nordligare

fjälltrakternas ursprungliga befolkning, kan ingalunda, såsom man stundom

velat göra gällande, lämna stöd för något anspråk från lapparnas sida att

efter eget skön få slå under sig kronojord. För den renskötande lappbefolk­

ningen kan det ej heller vara till gagn, att enskilda lappar efter sitt fria

skön upptaga, nya lägenheter i trakter, som eljest av hänsyn till renskötseln

ansetts böra i det längsta undantagas från bosättning. Det behöver ej när­

mare utvecklas, vilka, svårigheter ett urskillningslöst upptagande av nya

lägenheter i de egentliga renbetestrakterna kan medföra för renskötseln. Det

torde vara tillfyllest att erinra om de kostnader statsmakterna tid efter

annan fått ikläda sig för att i denna närings intresse återförvärva åt kronan

områden, som av enskilda med eller utan tillstånd intagits å kronomarker.

Väl utvisar erfarenheten, att bofasta personer av lapsk härkomst i allmän­

het äro mera än andra bofasta benägna för tillmötesgående mot nomaderna.

Men även lägenheter, som bebos av lappar, hava mången gång visat sig giva

upphov till svårigheter för renskötseln. Med tiden inträffar dessutom 'ofta

nog, att dylika lägenheter komma ur sina lapska innehavares hand och

övergå till personer, som ej av rashänsyn manas till särskilt överseende i

fråga om skador av renar.

Beträffande åter frågan om möjlighet att i laga ordning erhålla upplåtelse

av kronomark torde lapparnas säregna förhållanden påkalla närmare över­

vägande. Man torde i detta avseende böra skilja mellan renskötande lappar

och sådana, som övergivit eller ämna övergiva renskötseln, och inom den

senare gruppen ägna särskild uppmärksamhet åt dem, som av ålder eller

sjuklighet hindras att fortsätta nomadlivet.

Vad då först beträffar lappar, som idka renskötsel och vilja därmed fort­

fara, finnes ingen anledning för staten att genom upplåtande av jord under­

lätta dessas bosättning. För envar, som känner förhållandena och söker

opartiskt bedöma dem, borde det stå klart, att i vårt land renskötsel i all­

mänhet ej kan utan stora olägenheter förenas med bofast levnadssätt. Ren-

skötselns naturliga förutsättningar äro hos oss av den art, att renarna i all-

Kungl. Majds proposition nr 43.

109

mänhet måste företaga längre vandringar, varunder de. sä framt näringen

ej skall råka på förfall och medföra allvarliga konflikter med jordbruket,

måste åtföljas av sina vaktare. Detta bekräftas i stort sett av hittills vun­

nen erfarenhet. I samma mån renskötande lappar börjat sia sig ned såsom

bofasta men likväl fortsatt att omhänderliava renar, har renskötseln i regel

alltmera urartat och förhållandet till den jordbrukande befolkningen försäm­

rats. Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta avseende renskötseln i Väs­

terbottens län. Sedan åtskilliga år tillbaka har bland länets fjällappar före­

kommit en stark tendens att i större eller mindre utsträckning antaga de

bofastas levnadsvanor utan att dock därför uppgiva renskötseln. I eu del

fall har detta tillgått så, att eu renskötande lapp inköpt eu redan anlagd

gård — hemman, nybygge eller lägenhet — samt där satt sig ner såsom

jordbrukare men likväl behållit sina renar och låtit dem huvudsakligen skö­

tas av familjemedlemmar eller tjänare. Detta är emellertid ej den vanliga

formen för bosättning. Oftare har denna tillgått så, att i trakt, där eu no­

madfamilj plägat längsta tiden uppehålla sig med renarna, på kronomark

uppförts ett boningshus avsett för en del av familjens medlemmar, vilka

sedermera ej åtföljt hjorden. I flertalet dylika fall har sedermera anlagts

ladugård för en eller annan ko. Från början har det vanligen varit endast

de kvinnliga eller äldre manliga familjemedlemmarna, som sålunda slagit sig

ned och övergivit arbetet med renskötseln. Mången gång har emellertid

själva husbonden varit en av dem, som stannat, och i andra fall har han

längre fram slutit sig till dessa. De naturliga följderna av denna utveck­

ling hava ej uteblivit. Genom bosättningen har det redan förut i förhållande

till renantalat alltför ringa antalet skötare ytterligare minskats, och bevak­

ningen av hjordarna har i följd därav blivit allt mindre tillfredsställande,

framför allt i sådana fall, där husbonden själv avhållit sig från deltagande

i renskötseln. Bevakningens bristfällighet har på vissa håll föranlett de

särskilda hjordarnas mer eller mindre konstanta sammanblandning i jätte-

lijordar, som ej kunnat göras till föremål för nämnvärd bevakning. Detta

har lett till stort förfång såväl för skötsamma renägare — särskilt de

mindre förmögna — som för den bofasta befolkningen samt på såväl ena

som andra hållet framkallat missnöje. I viss mån likartade iiro förhållandena

även å andra trakter, där lappar sökt förena renskötseln med bofast levnads­

sätt. Särskilt må i detta avseende nämnas vissa trakter i Jämtlands län

samt eu del av skogslappar bebodda områden i Norrbottens län.

Av det anförda torde framgå, att staten saknar anledning att förlijälpa

renskötande lappar till bosättning. Snarare kan det ifrågasättas, huruvida

man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra föreningen av renskötsel

och levnadssätt såsom bofast. Måhända måste statsmakterna också, om ren-

skötseln skall kunna upprätthållas, förr eller senare slå in på eu dylik väg.

Att omedelbart beträda densamma skulle emellertid leda till blottställande

av ett avsevärt antal lappar. Särskilt gäller detta om skogslapparna, vilka

ofta äro för sin utkomst beroende av det primitiva jordbruk de idka vid

sidan av renskötsel och för övrigt synas sakna förmåga att återgå till för­

fädernas levnadssätt i kåtor. Även i fråga om en del bofasta men ren­

skötande lappar i Jämtlands län torde man tyvärr hava att utgå från, att de

ej äga förmåga att återgå till verkligt nomadliv. I samband med den all­

männa revisionen av renbeteslagstiftningen, som, på sätt redan antytts, snart

måste komma till stånd, torde man komma att taga under närmare över­

vägande det invecklade och ömtåliga spörsmålet om inskränkningar i bofasta

lappars rätt att driva renskötsel; men till dess synes man böra stanna vid

att i allmänhet förebygga renskötande lappars bosättning å kronomark. >

Kunr/l. Alaj:ts proposition nr do.

no

I enlighet med den uppfattning i frågan, som kommit till uttryck i pro­

positionen, föreslogos åtskilliga förändringar i renbeteslagen. Bland annat

föreslogs att till vad i 1 § 3 mom. stadgades om lapparnas rätt att till

underhåll för sig och renarna begagna land och vatten foga det förtydligande

tillägget, att de icke på grund av nämnda stadgande ägde uppföra bostads­

hus. I sammanhang därmed föreslogs även sådan jämkning i 3 §, att därav

med full tydlighet skulle framgå, att virke ej i något fall finge av lapparna

tagas i anspråk för uppförande av annat slags bostad än kåta. Därjämte

upptogos bland övergångsbestämmelserna särskilda stadganden med avseende

å redan befintliga bosättningar.

fjagutskottets majoritet biträdde propositionen i förevarande delar. Ett

flertal reservanter inom utskottet företrädde emellertid en avvikande mening.

Reservanterna anförde bl. a. följande:

»Uti propositionen utlägges, hurusom enligt gällande lag lapparna icke haft

någon rätt att begagna de åt dem upplåtna områdena för uppförande av

bostadshus. Rätta förhållandet är väl emellertid, att lagstiftaren ej alls

reflekterat på dessa förhållanden. Lagen är uppbyggd på nomadlivets gamla

bruk och plägseder. Därefter kom småningom en ny tid, som liöjde levnads-

anspråken betydligt för svenskarna och då tydligen ej kunde undgå att även

hos lapparna skapa nya behov. Det första och grundläggande av dessa nya

krav var längtan efter en ordentlig, människovärdig bostad, där de små

barnen kunde ha skydd, där hustrun kunde föda barnen och där familjen i

sin helhet kunde finna någon trevnad och en varaktig stad. Med andra

ord den nya tiden har hos Jämtlands, Västerbottens och de sydligast

vistande norrbottenslapparna inplantat begreppet hem. Detta nya behov

ha lapparna självfallet ansett sig berättigade att tillgodose och myndig­

heterna hava ej ingripit häremot, vartill de i själva verket ii ven saknat

uttryckligt stöd i lag.

Hur bör nu lagstiftningen ställa sig till en sådan företeelse? Bör den

såsom propositionen, föregången av administrativa förberedelser, sökt göra,

återföra utvecklingen till vad i forna tider gällt? Eller bör lagstiftningen

sanktionera den uppkomna seden och från denna utgångspunkt söka ordna

renskötseln på ett i alla fall förståndigt sätt.

För vår del tveka vi icke i valet. Är det möjligt och är det riktigt att

vrida utvecklingen tillbaka på föreslaget sätt? Vi tro det icke. Endast ett

naturhistoriskt museiintresse kan försvara en sådan utväg. Lappfolket har

rättighet att lika val som de svenske sträva fram till en människovärdigare

tillvaro och ingen lagstiftning lärer i längden kunna förhindra det. Även om

lagens hand förmår efter nuvarande innehavares och hans hustrus livstid

avhysa familjen från boningshusen, kan man med sannolikhet antaga att

deras barn, vanda vid eu bättre bostad, skola finna det rättvist och tilltalande

att förflytta sig till primitivare bostadsförhållanden? Säkerligen icke.

Enligt propositionen (sid. 78) har förslaget i denna punkt också rönt

motstånd från lapparna i Västerbottens län och flertalet lappar i Jämtlands

län’. Jämväl lapparna i de sydligaste lappmarkssocknarna i Norrbottens län

hava i allmänhet gjort invändningar’. Älla dessa lappar, heter det i redo­

görelsen, hemställa om rätt att få uppföra ej allenast kåtor utan även bostads­

hus å sina renbetesland ; några önska rätten utvidgad till ladugårdsbyggnader

och gethus. Från övriga Norrbottenslappars och vissa Jämtlandslappars sida

har åter framhållits att renskötseln vore oförenlig med stugubyggnader, enär

lapparna måste flytta med sina renar.

Då propositionen nu slutligen tar ståndpunkt i frågan, åberopas (sid. 82)

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

in

att förslaget tillstyrkts av alla börda myndigheter och ej heller föranlett

erinringar från lapparna inom de nordligaste lappmarks socknarna, dar som

bekant renskötseln står högst’, samt att 'tydligt torde i själva verket vara,

att fast bostad i allmänhet icke låter förena sig med en god ren vård’. Yad

myndigheterna angår hava de i god tro tillstyrkt även tidigare kommitté­

förslag, som sedan visat sig olämpliga. De Norrbottenslappar, som ännu

leva i nomadlivets ursprungliga förhållanden, kunna icke åberopas såsom

auktoriteter för att pålägga lappar med ett mera utvecklat kulturliv eu

skyldighet att övergå till de förras primitiva vanor. Tydligt synes det

därför snarare vara, att bemödandena böra i stället gå ut på att på det be-

ståendes och oundvikligas grund bygga upp en god renvård i alla fall. De

små jordbrukarna i Norrland hava fasta bostäder men fa ändock under vissa

årstider bo i tillfälliga bostäder i skogarna för skogsavverkning. Aven lapp­

befolkningen bör under skydd av eu omtänksam lagstiftning kunna antaga

enahanda vanor.»

Reservanterna hemställde, att riksdagen med anledning av propositionens

förslag under bland annat 1 och 3 §§ jämte viss del av övergångsbestämmel­

serna samt de väckta motionerna måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att vad

under nämnda stadganden föreslagits måtte upptagas till förnyat övervägande

i samband med den tillämnade revisionen av hela lapplagstiftningen samt efter

det tillfälle beretts lapparna att å samfällt möte hålla överläggningar i ämnet.

Riksdagen biträdde reservationen i denna del.

Å lapparnas landsmöte i Östersund år 1918 fattades följande resolution

i frågan:

»Mötet förkastar, såsom icke ägande grund, sådan åskådning, som gör

gällande, att lapparna förvekligas för renskötseln genom att bo i hus och

protesterar bestämt emot att på grundvalen härav genom rättsregler hindra

lapparna att uppföra bostadshus.

Mötet anser, att uppförande av ett boningshus inom renbeteslanden så

småningom lcan ge upphov till ett större eller mindre nybygge, som i \ iss

män kan lända till förfång för renskötseln, men mötet anser, att ett dylikt

sakförhållande likväl ej bör få grunda ett generellt förbud för lapparna att

uppföra enbart boningshus — utan sammanhang med jordbruk.

I anslutning härtill uttalar mötet sig för önskemålet, att lapp, som iclkai

renskötsel, må å kronojord inom lappmarkerna och renbetesfjäll^! i Jämt­

lands län i stället för kåta få tillåtelse uppföra boningshus för sig och sin

familj. Innan huset uppföres, skall anmälan därom ske hos K. B., som i

samråd med lappbyn prövar, huruvida avsevärda hinder ur renskötselns eller

annan beaktansvärd synpunkt möta för husets uppförande a den ifrågasatta

platsen. Anses sådant hinder föreligga, skall K. B. samtidigt föreslå sökanden

i stället en eller flera andra platser, på vilken han utan vidare ansökan må

äga bvgga sin bostad; sökanden obetaget att inkomma med ny egen anmälan

om husets uppförande på annan plats. Anmälan, som nu sagts, äger sökanden

insända direkt med posten eller ock avlämna till lappfogde eller annan krono-

betjänt i orten, vilken åligger att skyndsamt insända den till K. B. ävensom

stå sökanden utan kostnad till tjänst med ansökningens upprättande, om sa

påfordras.»

Kommittén erinrade till en början om det förhållandet att, vilken mening

man än kunde hysa i fråga om renbeteslagens rätta tolkning i förevarande

hänseende, de renskötande lapparna i allt fall med vederbörande myndig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1918 års

lappmöte.

Kommittén.

112

heters goda minne sedan land i ga tider tillbaka faktiskt nyttjat skogen för

uppförande av aven andra bostader än kätor. Vidare anförde kommittén

följande:

»Vad bostadsfrågan i övrigt beträffar, gäller om de renskötande skogslap­

parna, vilka ju till övervägande del tillika äro jordbrukare, att familjerna

nästan undantagslöst bo i timrade stugor, uppförda å egen eller annans mark.

Under den tid, då renarna betas på längre avstånd från stugorna, användas

dock såsom bostäder åt bevakningsmanskapet fasta näver- eller torvkåtor

eller ock tältkåtor. Vintertid, då renarna vistas i mera bebyggda trakter,

plägar bevakningsmanskapet ofta taga bostad hos den bofasta befolkningen.’

Undantag från vad som sålunda får anses såsom regel förekommer emeller­

tid längst i norr, där åtskilliga skogslappar jämte familjerna i allmänhet bo

i tältkåtor aret runt, ehuru vintertid och då renarna betas i närheten av

mera bebyggda orter inträffar, att hela familjen för en kortare tid tager

bostad hos den bofasta befolkningen.

Vad de renskötande fjällapparna angår, äro bostadsförhållandena i Jämt­

lands lärt i stort sett lika med skogslapparnas; dock att i de norra delarna

av sagda län, där avstånden mellan sommar- och vinterbeteslanden nödvändig­

göra längre flyttningar, tältkåtor användas av dem, som åtfölja renarna, vare

sig familjen i dess helhet eller endast bevakningsmanskapet. I Västerbottens

län innehar en del av lapparna hemman eller lägenhet, och bo dessa lappars

familjer därstädes i vanliga hus, medan det renarna åtföljande bevaknings­

manskapet under sommaren bor i fasta näver- eller torvkåtor eller också i

tältkåtor samt vintertid vanligen inkvarterar sig i hus, tillhörande den bo­

fasta befolkningen. En annan del av samma lappar, som icke innehar hem­

man eller lägenheter, bor sommartid jämte familjen i timrade stugor eller

fasta näver- eller torvkåtor samt vintertid hos den bofasta befolkningen. För

lapparna i sin helhet i Västerbottens lan gäller, att den del av dem, som åt­

följer renarna under deras flyttningar, i regel då använder tältkåtor. Bland

de renskötande lapparna i Norrbottens län förekommer den timrade stugan

å vår-, sommar-, eller höstbeteslanden endast i mera enstaka fall och då i de

sydligare delarna av länet. Av lapparna i Bautasvuoma och Kaalasvuoma

lappbyar användes allmänt a vår-, sommar- eller höstbeteslanden en i kåta­

eder husform uppförd gamme med slutet tak, fönster, murad spis eller järn­

spis samt skorsten och i vissa fall golv av trä. I andra lappbyar såsom i'

Talma, Norrkaitum och Mellanbyn användas i regel, då lapparna uppehålla

sig å sommarbeteslanden, torvgammer med lapsk "eldstad (aran). Så är även

fallet bland 10 ä 12 familjer inom Könkämä lappby, då de under en kortare

tid av sommaren vistas å norskt område. Flertalet lappar inom sistnämnda

lappby ävensom lapparna i Lainiovuoma, Saarivuoma och Sörkaitum använder

sommartid med enstaka undantag tältkåtor. Under flyttningar användas av

samtliga fjällappar i Norrbottens län tältkåtor. Vintertid, då de med sina

renar uppehalla sig i närheten av byarna, pläga de dock, såvida bevakningen

av renarna därifrån kan utövas, bo hos den bofasta befolkningen, varemot de

i annat fall använda tältkåtor.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan om bostäderna

bland de renskötande lapparna, har kommittén ansett sig böra utgå från för­

hållandena, sådana de härutinnan faktiskt gestaltat sig. Tillika har kom­

mittén, som a sina sammanträden med de renskötande lapjmrna ingående

dryftat frågan om den lämpligaste bostadsformen, ansett sig böra taga hän­

syn till de önskemål, som härutinnan, på de flesta håll enhälligt, framförts

av lapparna själva. Med vissa undantag, huvudsakligen i de nordligaste

trakterna, hava lapparna uttalat önskan att å vår-, sommar- och höstbetes-

Aungl. Maj:ts proposition nr 43.

113

lanclen få uppföra timrade stugor såsom framför allt för familjens del er­

bjudande bättre skydd mot väderleksförhållandena samt större bekvämligheter

än de primitivare kåtorna. Mot de farhågor, som kommit till uttryck i

ovannämnda proposition till 1917 års riksdag, eller att det bekvämare lev­

nadssätt, vartill stugan inbjöde, komme att fresta de renskötande lapparna

att eftersätta vården av sina renar, har från lapparnas sida, jämte det de

erinrat om den allmänna utbredning stugorna eller de stugliknande gam-

merna redan vunnit bland lappbefolkningen, framhållits, att renvårdens

bättre eller sämre beskaffenhet mera vore beroende av större eller mindre

intresse för renskötseln hos vederbörande lapp än av naturen av hans bostad.

Kommittén finner för sin del nyss angivna farhågor icke vara av så stor

betydelse, att de böra utgöra hinder mot att tillmötesgå lapparnas önskemål.

Kommittén vill visst icke förneka, att den bekvämare bostaden möjligen kan

i viss mån medverka till att renarnas bevakning och vård åsidosattes, men

anser kommittén, att försumlighet liärutinnan bör motverkas på annat sätt

än genom ett förbud mot uppförandet av renvaktarstugor på renbeteslanden.

Härutinnan hänvisar kommittén siirskilt till vad ovan i annat sammanhang

anförts i fråga om påföljd för svårare försumlighet i renvården, varvid kom­

mittén till förekommande av tvekan rörande innebörden av ett beslut, vari­

genom renskötande lapp förklaras förlustig rätten att vidare driva renskötsel,

vill tillägga att, då ifrågavarande stugor äro avsedda att användas endast för

lapparnas renskötsel, beslutet givetvis som regel innebär skyldighet för den

försumlige att avhända sig stugan.

Då kommittén således i anslutning till vad ovan anförts föreslagit, att åt

de renskötande lapparna inrymmes rätt att å renbeteslanden för renskötselns

utövande uppföra timrade stugor, har det dock skett med vissa förbehåll.

Till en början har kommittén, i likhet för övrigt med vad genomgående före­

slagits även i andra hänseenden, ansett den enskilde jordägaren icke böra

betungas genom de lapska privilegierna mera än som för tillgodoseende av

de renskötande lapparnas behov är nödvändigt. Pa grund härav och då be­

hovet av renvaktarstugor enligt kommitténs mening kan tillgodoses i till­

räcklig omfattning utan anlitande av enskild mark, liar kommittén begränsat

rätten att uppföra dylika stugor till kronans mark samt i fråga om enskild

mark hänvisat de renskötande lapparna att härutinnan i vanlig ordning träffa

avtal med vederbörande ägare. Vidare har kommittén icke funnit lämpligt

överlämna valet av plats för stugorna åt de renskötande lapparnas eget be­

stämmande. Erfarenheten från de tider, då bebyggelsen å renbeteslanden

skedde utan tillbörlig kontroll från myndigheternas sida, har nämligen givit

vid handen, att för stugorna ofta utsetts platser, valda mera med hänsyn till

vederbörande lapps åstundan att äga bekväm tillgång till fiske och andra

binäringar än ur synpunkten av att därifrån kunna pa ett fullt effektivt sätt

övervaka renhjorden. Den okontrollerade bebyggelsen, som lätt nog gav upp­

hov till verkliga jordbrukslägenheter, har även visat sig vara till stort men

för hela renhanteringen å trakten. Dessa omständigheter hava föranlett

kommittén att göra rätten att uppföra renvaktarstugor beroende av särskild

framställning hos Konungens befälIningsliavande, på vilken det skall ankomma

att pröva de omständigheter, som äro att beakta med hänsyn såväl till sökan­

dens egen som de övriga renskötande lapparnas renskötsel a trakten. I an­

ledning av de delvis olika förhållanden, varunder renskötseln drives bland

fjällappar och skogslappar, hava ifrågavarande bestämmelser i de båda lag­

förslagen i vissa hänseenden erhållit en mot dessa förhallanden svarande

olika avfattning.»

Kungl. Maj:is proposition nr 43.

Bihang till riksdagens protokoll 14)23. 1 saml. ■'>■'> häft.

(AV

I-'!.)

asyl

st

b

Yttranden

över

kommittén

g

förslag.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts liade kommittén under 19—

21 §§ i de båda lagförslagen upptagit bestämmelser, enligt vilka det skulle

kunna medgivas renskötande lappar rätt att under vissa förutsättningar

inom renbetestrakterna uppföra bland annat stuga eller därmed jämförlig

bostadsbyggnad att nyttjas för den tid renskötseln drives å trakt, där bygg­

naden inrättats. Enligt kommitténs förslag skulle det ankomma på läns­

styrelsen att meddela beslut om upplåtelse av mark för renvaktarstugor.

Yid avgivande av yttrande över kommitténs förslag förklarade sig lapparna

i allmänhet gilla de föreslagna stadgandena. En mot kommittén motsatt

mening i frågan yppades endast i enstaka lappbyar i Norrbottens län.

Sålunda ansåg man i Norrkaitums lappby de nu använda torvkåtorna, om

de väl uppfördes och underhölles, för fullt människovärdiga bostäder under

de kortare tider, då de användes. Lapparna i denna by befarade, att ren-

vaktarstugorna skulle i framtiden skämma bort deras barn och medföra olust

för lapplivet. Säkert skulle även vid stugorna med tiden uppstå bosättningar.

Trots de stadganden, som föreslagits till förhindrande härav, ansågs det, att

det skulle bliva omöjligt att avhålla vissa lappar från att hålla sig kvar i

dessa stugor å tider, då dessa ej behövdes för renskötseln. Inom Sirkas

och Tuorpons lappbyar voro meningarna delade. En del lappar ansåg möjlig­

heten böra stå öppen att uppföra en renvaktarstuga, mot villkor dock att

den ej finge oavbrutet användas från våren till hösten eller vintern, medan

andra ansågo, att för de renskötande fjällapparna den fasta kåtan på vår-

och höstlanden vore bra men stugan fördömlig, varemot för skogsrenskötarna,

som ju under längre tider stannade på ett ställe, stugan vore lämplig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde, att styrelsen visserligen fann betänk­

ligheter mot förslaget kunna göras gällande ur renskötselns synpunkt, icke

minst för Norrbottens län, där något egentligt behov av renvaktarstugor ur

denna synpunkt ej förefunnes. Med hänsyn tagen till huru utvecklingen

härutinnan inom de sydligare länen redan faktiskt gestaltat sig och till de

särskilda villkor, som enligt förslaget skulle gälla i avseende å uppförande

av dylik byggnad, ansåge sig länsstyrelsen emellertid ej böra i huvudsak

framställa någon erinran mot förslaget i denna del. Från länsstyrelsens ut­

låtande, som innefattade t. f. landshövdingen A. Beskows mening, var föredra­

gande länsassessorn B. Sundberg skiljaktig. Den sistnämnde ansåg, att vad i

1917 års proposition anförts om den smak för ett bekvämligare levnadssätt

och därav följande fara för förslappning i renskötseln, som skulle bliva en

följd, därest icke förbudet mot uppförande av stugor komme till, ännu hade

sitt fulla berättigande. Föredraganden anslöt sig huvudsakligen till den me­

ning i frågan, som yttrats inom Norrkaitums lapjiby, ett uttalande, som

enligt hans åsikt vore beaktansvärt även därför att mot dessa lappars ren­

skötsel anmärkningar icke utan skäl anförts. Något behov för lapparnas del

och ännu mindre för renskötseln av renvaktarstugor kunde icke påstås för

Norrbottens vidkommande. Beträffande Västerbotten och Jämtland kunde

förhållandena måhända vara annorlunda. De renskötande lapparna i dessa

län utgjorde emellertid enligt kommitténs siffror endast något mera än en

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

115

tredjedel av antalet renskötare i Norrbotten. Med hänsyn till vad sålunda

och i övrigt anförts ansåg föredraganden ett införande i lagstiftningen av

rättighet för de renskötande lapparna att uppföra renvaktarstugor vid sina

visten icke vara på sin plats. För de trakter i Yästerbotten och Jämtland,

där dylikt kunde erfordras, kunde bibehållandet av 1917 års stadganden i

ämnet vara tillfyllest.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län framförde vissa principiella betänklig­

heter mot förslagen. Styrelsen stödde sig därvid huvudsakligen på de skäl.

som anförts i 1917 års proposition. Betänkligheterna riktade sig särskilt mot

stadgandena om rätt att uppföra stuga eller annan därmed jämförlig bostads­

byggnad, och styrelsen ansåge, att propositionens uttalanden i frågan ytter­

ligare bekräftats av sedermera vunnen erfarenhet.

Mot kommitténs förslag att upplåtelse av mark för renvaktarstugor skulle

meddelas av länsstyrelsen, framhöll domänstyrelsen, att det ur skogsvårds-

synpunkt vore absolut nödvändigt, att de myndigheter, som representerade

de olika skogsvårdsintressena, bereddes tillfälle att få utöva inflytande på

länsstyrelsernas beslut i fråga om renskötseln. Domänstyrelsen yttrade i

denna fråga:

»Styrelsen har härmed kommit in på en fråga av rätt så vittgående princi­

piell innebörd och som genomgår kommitténs båda förslag beträffande ren­

skötseln. Styrelsen avser härmed, att kommittén velat lägga allt, som rör

lapparna och renskötseln så gott som uteslutande i länsstyrelsens hand och

till enbart dess avgörande. Kommittén har uppenbarligen häri icke sett

något principiellt avsteg från nu gällande regler, men kan styrelsen icke dela

denna kommitténs uppfattning.

Enligt 1898 års renbeteslag äger visserligen länsstyrelsen beträffande trak­

terna ovanför odlingsgränsen att upplåta bete, slätter, jakt och fiske, men

har lagen icke tillagt länsstyrelsen någon sådan befogenhet i fråga om upp­

låtelse av mark för annat ändamål. Kungl. Maj:t har emellertid under

de senare årens lopp uppdragit åt länsstyrelsen att jämväl upplåta nytt­

janderätt till mark i annat sammanhang.

Styrelsen kan emellertid ej underlåta att framhålla, hurusom det ur

organisatorisk synpunkt och även av andra skäl icke synes önskligt att

tvenne myndigheter taga ingående befattning med förvaltningen av samma

statsdomän. Kronans marker ovan odlingsgränsen äro nämligen ställda

under styrelsens förvaltning utan någon annan inskränkning än den som

renbeteslagen angiver och varom nyss anförts, och detta helt visst av den

anledningen att det lärer få förutsättas att skogsskötseln, där densamma

kan mera intensivt bedrivas, och detta blir förhållandet i den mån kommu­

nikationsväsendet utvecklas, kommer att tillföra statsverket den största be­

hållning, som kan av marken utvinnas, där densamma icke tages i bruk för

industriella eller dylika anläggningar. Där fråga sålunda uppstår om sådan

marks användning för sistnämnda ändamål, lär domänstyrelsen, vilken såsom

affärsdrivande verk står uti kontakt med handel och industri, vara i minst

lika hög grad som länsstyrelsen skickad att tillvarataga statens intressen;

och för nämnda slag av upplåtelser lära hänsyn till lapparnas näringsfång

få giva vika för det större och allmännare statsintresset. Styrelsen vill här­

med hava framhållit att om det ock ur vissa synpunkter kan befinnas lämp­

ligt att lapparnas intressen överlämnas åt länsstyrelsen att bevaka, det likväl

bör tillkomma domänstyrelsen att, då av en eller annan anledning fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

1924 års

förslag.

uppstår om disponerande av mark ovanför odlingsgränsen för annat ändamål

än såsom renbetsland, därvid tillvarataga statsintressena. Den rätt, som

enligt gällande renbeteslag tillerkänts lapparna, torde nämligen icke kunna

betraktas annat än som en ren nyttjanderätt till marken, så länge den an­

vändes eller får användas som renbetesland.

I fråga om trakterna nedanför odlingsgränsen bär nu kommittén tillagt

länsstyrelsen eu längre gående befogenhet i fråga om upplåtelser å kronans

marker, än vad gällande renbeteslag stadgar. Inom berörda trakter är

emellertid skogsbruket av vida mer intensiv art än i fråga om trakterna

ovanför odlingsgränsen, och då varje upplåtelse, även av ringa omfattning,

är av betydelse för denna skogsskötsel, vars främste målsman domänstyrel­

sen blivit satt att vara, får styrelsen under framhållande jämväl av de skäl,

som åberopats i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen, framhålla, att det

icke kan vara lyckligt, om lagförslaget i denna del upphöjes till lag.»

I anslutning till detta yttrande hemställde domänstyrelsen att, därest i

fråga om rättighet att å kronomark ovanför odlingsgränsen uppföra bygg­

nad dylik rätt allt fortfarande ansåges böra tillkomma länsstyrelsen, skogs-

statspersonalen dock måtte höras, innan dylikt tillstånd meddelades å plats,

som vore belägen nedanför kalfjällen.

Departementschefen anförde i frågan vid remissen till lagrådet år 1924:

»Då jag nu går att yttra mig över det föreliggande förslaget att bereda

de renskötande lapparna möjlighet att under erkända former utbyta den

primitivare katan mot eu bekvämare bostad, vill jag från början såsom min

mening uttala, att man pa detta område liksom på andra områden, där

man saknar klara och tydliga föreskrifter i lagstiftningen, torde böra utgå

från förhållandena, sådana de i verkligheten gestaltat sig, och på grund­

valen avr dem söka finna en lämplig lösning. Jag anser det därför vara av

mindre betydelse att i detta sammanhang diskutera, huruvida de ganska

talrika lappar, som faktiskt uppfört stugor åt sig, utan att området för

dem och i många fall ej heller virket därtill förvärvats i eljest härför gäl­

lande former, kunna för detta förfarande åberopa någon rättsgrund. För

min del vill jag således nu bortse från den rent juridiska sidan av frågan,

detta så mycket mera, som jag tror mig veta, att ej heller lapparna numera

på allvar vilja göra gällande att de äga någon lagligen grundad rätt att i före­

varande hänseende taga kronans mark i anspråk. Jag ser denna fråga såsom

en lämplighetsfråga med social innebörd, där det i sista hand blir avgörande,

huruvida man utan åsidosättande a v andra, mera befogade intressen kan till­

mötesgå rimliga anspråk på större bekvämligheter i bostadshänseende. Jag

kan då icke finna annat än att, om man i detta sammanhang bortser från

de juridiska skäl, som åberopats mot dessa anspråk, man endast har att be-

svara frågan, i vad män, såsom i 1917 års proposition gjordes gällande och

delvis även anförts i vissa över de föreliggande förslagen avgivna yttranden,

den bekvämare bostaden skall komma att innebära en lockelse för lapparna

att mindre omsorgsfullt vårda renarna och slutligen draga lapparna helt över

till den bofasta befolkningen. Den bostad, varom nu är fråga, har närmast

karaktären av ett inventarium å renbeteslanden, som får nyttjas endast under

viss bestämd tid, nämligen då renhjordarna beta i närheten. Den kan vid

sådant förhållande enligt min mening icke gärna innebära en större fara för

renskötselns behöriga utövande än den fasta kåta, som de renskötande lapparna

på grund av nu gällande bestämmelser obestridligen äro berättigade att upp-

föra på samma plats, där det nu ifrågasattes att anordna eu timrad stuga.

Botemedlet mot förslappning i renvården finnes på annat håll än i ett förbud

Ht)

Rungl. Maj:ts proposition nr 48.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

117

att bo i stuga. Det ligger i de även i förslagen ifrågasatta, restriktiva be­

stämmelserna, men framförallt i den övervakning och ledning, som det an­

kommer på den lapska tjänstemannaorganisationen, nämligen lappfogdar,

tillsyningsmäu och ordningsmän, att utöva, och som just i de trakter, där

bruket av stuga är mera allmänt, nämligen Västerbotten och Jämtland, visat

sig kunna väl fylla dessa uppgifter.»

Vidare fann departementschefen domänstyrelsens erinran ifråga om trak­

terna nedom odlingsgränsen befogad. Beträffande trakterna ovan odlings­

gränsen och inom renbetesfjällen ansåg departementschefen i likhet med

kommittén, att länsstyrelsen här borde hava avgörandet i sin hand; att

länsstyrelsen härvid, om det av förhållandena påkallades, komme att inhämta

yttrande från vederbörande revirförvaltning, innan upplåtelser vidtoges, låge

i sakens natur och behövde icke särskilt stadgas. I enlighet med denna

uppfattning blev paragrafen avfattad i 1924 års förslag.

I förhållande till de av kommittén föreslagna bestämmelserna föreligger

i den sakkunniges förslag allenast den olikhet i sak, att jämväl fjällappar

förutsättas kunna erhålla rätt att uppföra stuga nedom odlingsgränsen. Den

sakkunnige yttrar härom, att något skäl att i detta hänseende hava olika

föreskrifter för fjäll- och skogslappar icke förelåge, då i varje fall rätten att

uppföra stuga berodde på vederbörande myndighets tillstånd. Enär fjällappar

endast vintertid ägde uppehålla sig nedom odlingsgränsen, torde dylikt till­

stånd beträffande dessa lappar högst sällan komma i fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt utlåtande icke haft något att

erinra mot den sakkunniges förslag i denna del. Från utlåtandet härutinnan,

som innefattade landshövdingen G. Malms uppfattning, anmälde föredraganden,

länsassessorn Sundberg, avvikande mening och hänvisade därvid till sitt

uttalande i anledning av kommitténs förslag. Sundberg ansåge alltså fort­

farande något behov av renvaktarstugor icke för lapparnas del och ännu

mindre för renskötseln föreligga för Norrbottens vidkommande och hyste

samma betänkligheter att av dylika stugor och av odlingar vid lappvistena

sakteligen under tidernas gång skulle uppstå bosättningar, vilka, när de ut­

gjorde ett mer eller mindre fullbordat faktum, skulle visa sig svåra att få

bort, och vilka säkerligen komme att bliva till hinder för renskötseln.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i fråga om vilken myndighet, som borde

meddela sådant tillstånd, varom förmäles i förevarande paragraf och 23 §,

yttrat:

Dessa paragrafer avsåge allenast sådan bosättning och odling, som ägde

samband med renskötselns bedrivande. För kronan såsom jordägare syntes

det tillstånd, varom här vore fråga, därför hava mycket ringa betydelse. Vid

sådant förhållande syntes det innebära alltför stor omgång, att den beslu­

tande myndigheten i vissa fall skulle vara domänstyrelsen i samråd med

länsstyrelsen. Liksom hittills torde dylika ärenden tryggt kunna överlämnas

åt länsstyrelsen, som säkerligen allt fortfarande finge mottaga ansökningarna

och som torde före avgörandet höra vederbörande revirförvaltare. — I sam­

manhang med lagens utfärdande borde föreskrifter meddelas angående de

medel, varifrån gottgörelse för byggnader m. m. skulle utgå.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framställt eu liknande erinran i fråga

om vem som skulle meddela tillstånd till uppförande av stuga å allmän-

ningsskogar.

Den sak­

kunnige.

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

Departements­

chefen.

28 f.

Kommittén.

Jämväl i förevarancle viktiga fråga ansluter jag mig i princip till den sak­

kunniges uppfattning. Med hänsyn till vad som förekommit under ärendets

tidigare behandling finner jag vad länsstyrelserna i vissa detaljer anfört icke

böra föranleda ändring i de föreslagna bestämmelserna. Den gottgörelse för

byggnader m. m., som i vissa fall kan utgå, synes böra gäldas med medel

ur lappfonderna.

I anslutning till bestämmelserna i gällande lag om nationalparker har i

förevarande paragraf intagits föreskrift, att byggnad ej må uppföras å natio­

nalpark. Övriga i jämförelse med den sakkunniges förslag förekommande

skiljaktigheter äro av redaktionell art.

Uti en i de tidigare förslagen förekommande paragraf stadgades rättighet

för länsstyrelsen att förordna om nedrivning av sådan å kronans mark upp­

förd, till bostad ej avsedd byggnad, som olovligen tagits i anspråk för bo­

stadsändamål. Härom yttrar den sakkunnige:

»I 22 § F. och S. har upptagits ett stadgande, vars syfte lärer vara att

Konungens befallningshavande skall kunna ingripa till förebyggande av att

olägenheter vållas för renskötseln därigenom att bod eller annan till bostad

icke avsedd byggnad tages i anspråk för bostadsändamål. Motsvarighet till

detta stadgande saknas i gällande lag. Att märka är, att stadgandet endast

har avseende å mark under kronans omedelbara disposition men däremot

icke å annan kronomark eller å enskild eller kommun tillhörig fastighet.

Stadgandet torde alltså endast ofullkomligt fylla det ändamål, som med det­

samma avses. Då det dessutom vill synas att, i den mån ett ingripande

bör äga rum, sådant bör kunna ske utan särskild föreskrift i renbeteslagen,

har paragrafen uteslutits.»

I likhet med den sakkunnige anser jag stadgande i angivna syfte icke

erforderligt.

Denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande lag, behandlar lap­

parnas rätt att upptaga odling och motsvarar 23 § i F. och S. Stadgandet

avser närmast att reglera vissa utan tillstånd upptagna mindre odlingar å

kronomark och att i övrigt kontrollera, att de renskötande lapparna icke

med åsidosättande av rimliga anspråk från det allmännas sida på god renvård

ägna sig åt jordbruksarbete.

I sin motivering till stadgandena i 23 § F. och S. anförde kommittén:

»På flera håll hava de renskötande fjällapparna upptagit odling å eller i

närheten av de visten, där de under våren, sommaren eller hösten mera sta­

digt uppehålla sig med sina renar. Odlingen — varmed i detta sammanhang

icke förstås odling å hemman, som äges eller arrenderas av renskötande fjäll-

lapp, eller å nybygge, som av sådan lapp innehaves, eller å lägenhet, som i

särskild ordning till honom upplåtits — består oftast av ett mindre potatis­

land, avsett att bereda de renskötande f jällapparna bekvämare tillgång till ett

även för dem viktigt födoämne, som de eljest skulle nödgas köpa av den bo­

fasta befolkningen. Här och var vid vistena förekommer även, att de ren­

skötande fjällapparna utan särskild upplåtelse avbärga naturliga ängar i ända­

mål att anskaffa vinterfoder åt getter eller andra kreatur.

Visserligen torde på många håll de naturliga betingelserna för odling av

potatis eller för grästäkt vara så ogynnsamma, att ett sådant bruk av jorden

förbjuder sig självt, vadan särskilda bestämmelser kunde synas onödiga. Å

andra håll däremot äro förutsättningarna för jordbruk relativt goda. Er-

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

119

farenlieten från trakter med rikare möjligheter har givit vid handen, att lapparna

stundom, med åsidosättande av skyldigheten att tillbörligen vårda renarna,

ägna sitt huvudintresse åt jordbruksarbetet. Till förekommande av dylikt

missförhållande har kommittén föreslagit, att en viss ordning skall iakttagas,

då fråga är om upptagande av odling eller avbärgande av naturliga ängar

(23 och 53 §§ i lagen om fjällrenskötsel). Därjämte har kommittén begränsat

rätten att upptaga odling samt att nyttja naturliga ängar för grästäkt till att

gälla endast kronans mark. I fråga om enskild mark liava de renskötande

fjällapparna hänvisats att härutinnan i vanlig ordning träffa avtal med veder­

börande ägare.

Yad de renskötande skogslapparna angår hava även dessa, såsom redan

tidigare antytts, upptagit odlingar omkring sina hemvist, i regel mera allmänt

och mera omfattande än vad fallet är bland de renskötande fjällapparna, var­

jämte även de renskötande skogslapparna nyttja naturliga ängar för grästäkt.

I den mån skogslapparna för sin utkomst kunna anses vara i behov att

upptaga odlingar eller att avbärga ängar annat än å egna hemman och ny­

byggen eller till dem upplåtna lägenheter, har kommittén funnit sig böra

meddela bestämmelser, som reglera ifrågavarande odlingar och grästäkt. A ad

härutinnan av kommittén föreslagits i lagen om skogsrenskötsel (23 och 54 §§)

ansluter sig till de för fjällapparna föreslagna bestämmelserna dock med eu

viss jämkning för tillgodoseende av skogslapparnas större behov i förevarande

hänseenden.

Hinder torde naturligtvis icke möta för att renskötande lapp, vilken söker

tillstånd att få uppföra eu renvaktarstuga, i samband därmed även söker rätt

att upptaga odling eller att avbärga ängar.

Till 23 § 2 mom. vill kommittén göra den erinran att tillståndet att upp­

taga odling bör meddelas genom skriftlig upplåtelse, lämpligen i samma form.

som plägar användas, då fråga är om upplåtelse av slåtterlägenheter, samt

att även över dylika upplåtelser särskild liggare hos Konungens befallnings-

havande bör föras. Kommittén förutsätter jämväl i fråga om dessa upp­

låtelser, att inga avgifter för nyttjanderätten åläggas de renskötande.

Här må erinras, att upplåtelser, varom i 21 § 2 mom. och 23 § 2 mom.

är fråga, tydligen icke falla under bestämmelserna i lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom.»

Beträffande stadgandena under 23 § i kommitténs lagförslag framställ­

des samma principiella anmärkningar, som mot bestämmelsen om rätt för

de renskötande lapparna att under vissa förutsättningar få uppföra timrade

renvaktarstugor. Även anfördes motsvarande erinringar i enskildheter. Därjämte

framställdes vissa särskilda anmärkningar. Man framhöll sålunda beträffande

23 § 1 mom., att förbudet mot att upptaga odling å enskild mark utan ägarens

samtycke redan följde av allmänna rättsgrundsatser och därför icke behövde

särskilt angivas i lagen samt hemställde om sådant förtydligande av paragrafen,

att därav klart framginge, att med odling avsåges ej blott brytning av åker

eller vall utan även upptagande och bärgande av självväxande ängar, s. k.

myr skatter, bäckängar in. m.

I anledning av dessa anmärkningar anförde departementschefen vid remis­

sen till lagrådet år 1924:

»Yad under 23 § 1 mom. erinrats, att redan av allmänna rättsgrundsatser

följde att renskötande lapp icke utan vederbörandes samtycke äger upptaga

odling, är riktigt. Jag anser dock stadgandet böra bibehållas till förekom­

mande av den missuppfattning angående förfoganderätten till renbetesom­

rådena, som på sina håll förekommer hos lapparna,

Kungl. Maj:ts proposition nr i-1!.

Yttranden örer

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den sak,kun-

nigo.

Departemeuts-

chefon.

Departements­

chefen.

24

§.

Att med 'odling’ i förevarande paragraf förstås ej blott brytning av åker

och vall utan även upptagande och bärgande av självväxande ängar är enligt

min mening uppenbart även utan något förtydligande tillägg till paragrafens

I den sakkunniges förslag upptogos de i kommittéförslaget ingående be­

stämmelserna. Dock förutsattes, liksom beträffande 21 § för där avsett fall,

att tillstånd i fråga om mark nedom odlingsgränsen kunde lämnas jämväl

fjällapp. Till stöd härför åberopades de skäl, som anförts vid 21 §.

Eörande skälen för nu berörda föreskrifters upptagande i förevarande

lagförslag får jag hänvisa till vad jag därom anfört under avdelningen om

ämnets formella behandling. I fråga om bestämmelsernas innehåll kan jag

ansluta mig till den sakkunniges förslag. Yissa jämkningar i lagtexten hava

dock ansetts böra vidtagas. Till frågan om utbytandet i sista stycket av

uttrycket »skadebegär» mot annat uttryck vill jag återkomma vid behand­

lingen av 37 §.

Den sakkunnige, som i sitt förslag icke upptagit ett av kommittén uti F.

24 § 1 mom. föreslaget stadgande, anför härom:

»Kommittén, som icke ansett sig böra stadga något förbud mot att med

renskötsel förena jordbruk, har dock med hänsyn till de nära tillhands

liggande olägenheter för fjällrenskötseln, som kunde härflyta av en sådan

förening, uti F. 24 § 1 mom. stadgat skyldighet för fjällapp, som vill jäm­

sides med renskötseln bruka eller biträda vid bruket av vissa slag av jord­

bruksfastigheter, att härom göra anmälan hos Konungens befallningsliavande

med befogenhet för Konungens befallningsliavande att, därest verkställd ut­

redning gåve vid handen att lappen icke kunde antagas äga förutsättning

att på tillfredsställande sätt driva ren skötseln samtidigt med jordbruket,

förordna, att lappen, så länge han skötte jordbruk, skulle hava renarna i

vård hos. renskötande fjällapp. Något motsvarande stadgande fanns icke

upptaget i kommitténs förslag till lag om skogsrenskötsel.

Då man numera torde hava kommit till den uppfattningen att förening

av renskötsel och jordbruk må kunna äga rum, synes det vara betänkligt

att införa ett sådant i lagen ej förut upptaget stadgande som det av kom­

mittén föreslagna. Jämväl ur annan synpunkt synas betänkligheter kunna

möta mot en sådan förprövning av förutsättningarna för en förening av ren­

skötsel med jordbruk. Även om i vissa fall det icke kan anses tjänligt för

fjällrenskötseln att fjällapp samtidigt med sådan skötsel ägnar sig åt jord­

bruk, torde dock Konungens befallningsliavande på grund av bestämmel­

serna i 19 § av förevarande förslag, vilka såsom ovan framhållits äro avse­

värt utvidgade i förhållande till motsvarande bestämmelser i kommittéför­

slagen, äga möjlighet vidtaga åtgärder till rättelse i de fall, då förening av

jordbruk och renskötsel medför olägenheter för den sistnämnda näringen.

Bestämmelserna uti F. 24 § 1 mom. hava alltså ansetts böra uteslutas.»

Något skäl att från träda den sakkunniges uppfattning i detta hänseende

synes ej föreligga.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om hållande av getter.

Stadgandet i denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt,

legaliserar ett gammalt bruk hos lapparna att hålla getter. Det har avse­

ende allenast

å fjällapparna. Paragrafen motsvarar stadgandet i F. 25 §.

121

Kommittén anförde beträffande detta stadgande följande:

»De renskötande lapparna hålla sig, särskilt i de nordligare trakterna, i

stor utsträckning med getter, vilka föras på bete huvudsakligen å kronans

mark, där åt dem även bärgas hö. Getterna betas i allmänhet å vår-, som­

mar- och höstbeteslanden och pläga i regel under vintern inhysas hos den

bofasta befolkningen. Bruket att hålla getter har vunnit mer och mer in­

steg hos lapparna allt eftersom de upphört med att mjölka sina renar.

Att beta getter å annans mark torde jämlikt 1 § i förordningen den 21

december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om

stängselskyldighet vara förbjudet. Undantag härifrån finnas visserligen be­

träffande oliägnad mark, som jämlikt 5 § andra stycket av samma förord­

ning skall anses vara till gemensamt mulbete upplåten, men vill kommittén

i detta sammanhang tillika erinra om kungörelsen den 28 januari 1876 an­

gående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark, innefattande förbud mot

att i vissa trakter i riket, däribland Norrbottens län, å sådan mark beta

bland annat getter.

Kommittén har ansett hänsyn böra tagas till lapparnas behov i föreva­

rande hänseende och har förty föreslagit ett allmänt undantagsstadgande,

enligt vilket renskötande fjällappar tillagts rätt att å kronomark hålla getter

under den tid de äga där uppehålla sig med sina renar.

Då det visat sig, att lapparna på sina håll ägna mera tid och arbete åt

att skaffa föda åt getterna än att sköta sina renar och då, enligt verkställda

utredningar, lapparnas behov att hålla getter synes vara tillgodosett med

ett mindre antal för varje hushåll, har kommittén begränsat antalet till

högst 5 för hushåll.»

Bland lapparna hemställde man på sina håll om medgivande att hålla

ett större antal getter än det, som av kommittén föreslagits, medan man

på de övervägande flesta håll ansåg det föreslagna antalet tillräckligt.

Domänstyrelsen anförde, att kommittén här tillagt lapparna ett privilegium,

som rätteligen icke hade med renskötseln att skaffa. Getterna vore an­

sedda såsom tillhörande skogens värsta fiender. Här avsåges emellertid att

beta dem å de vidsträckta fjällmarkerna, och vid sådant förhållande vore

den skada de där kunde åstadkomma icke av den art, att densamma kunde

tillmätas någon egentlig betydelse. Kommittén hade föreställt sig, att get­

terna vid lapparnas flyttning från fjällen om höstarna lämnades i vård hos

antingen bofasta eller sådana lappar, vilka under vintern kvarstannade i

grannskapet av fjällen. För att vinterföda dessa kreatur fordrades tillstånd

att under sommaren anskaffa förråd av hö eller löv. Kommittén hade emel­

lertid ej ingått på, hur detta behov skulle kunna tillgodoses.

Departementschefen yttrade i anledning av de framställda anmärkningarna

vid remissen till lagrådet 1924:

»Stadgandet avser, såsom redan nämnt, endast de renskötande fjällap-

{

>arna. Bland dem är bruket att hålla getter vanligt så gott som i alla

appbyar, och man torde icke nu kunna utan vidare genom ett förbud in­

gripa i bestående förhållanden. Ifrågavarande bruk har även legaliserats i

den med Norge träffade konventionen i renbetesfrågan, i det att svenska

lappar berättigats att under iakttagande av vissa särskilda bestämmelser låta

medföljande getter beta på norskt område.

Då lapparna om hösten flytta ned i skogslandet, pläga de mot avgift

lämna sina getter i vård hos befolkningen i grannskapet av fjällen. Yinter-

fodret tillkandahålles av den, som omhänderhar getterna.»

Kungl. May.ta proposition nr 43.

Kommittén.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den sak­

kunnige.

Yttrande över

den sakkun­

niges förslag.

Departements­

chefen.

25 §.

Kommittén.

Deu av kommittén föreslagna bestämmelsen upptogs utan materiell ändring

i den sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bär anmärkt, att då det i paragrafen stad­

gade maximiantalet getter, fem för hushåll, för närvarande torde i vissa fall

vara överskridet, det stadgade antalet syntes böra höjas.

Med hänsyn till vad i frågan tidigare förekommit anser jag mig icke

nu böra vidtaga ändring i fråga om det antal getter, som må innehavas.

1 22

Kungl. Maj.ta proposition nr 48.

Om ringgärden och andra stängsel.

Stadgandet i denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt,

avser lapparnas rätt att uppföra stängsel och motsvarar F. 26 § och S. 24 §.

Kommittén anförde till motivering av sistnämnda paragrafer:

»För renskötselns behöriga utövande äro lapparna i behov av stängsel,

och sådant finnes även uppfört å de skilda trakter, där denna näring ut­

övas. Stängslet är av olika beskaffenhet allt efter ändamålet med detsamma.

Man skiljer sålunda mellan ringgärden och andra stängsel. Med ringgärde

menas ett i ringform uppfört stängsel, inneslutande en större eller mindre

yta. Ofta uppföres en komplex av ringgärden på det sätt, att från ett större

sådant utgång anordnas till ett flertal mindre, från varandra inbördes skilda

ringgärden, uppförda i omedelbar anslutning till det större. Ringgärde an­

vändes huvudsakligen vid sådana tillfällen, då renarna måste hållas samlade

för mjölkning, märkning eller skiljning. Finnes ett större ringgärde och i

anslutning därtill mindre sådana, pläga renarna, då fråga är om märkning

eller skiljning, samlas i det större i eu gemensam hjord och därefter upp­

delas på de smärre, allt efter märken och ägare. Med 'andra stängsel’ av­

ses vanliga hägnader, dragna över kortare eller längre sträckor och upp­

förda i allmänhet för att hindra renarna att inkomma på områden, där de­

ras vistelse iir otillåten eller kan föranleda större skadegörelse, så kallade

spärrningsgärden, eller ock för att på en given plats leda renarna i en viss

riktning, så kallade ledgärden. Kommittén vill i detta sammanhang erinra

om de betydande stängselbyggnader, som i anledning av renbeteskonven-

tionen mellan Sverige och Norge av staten uppförts i Västerbottens län

samt i Troms fylke i Norge, ävensom om vissa av lapparna enskilt upp­

förda spärrningsgärden av betydande utsträckning i Norrbottens län.

De stängsel, som sålunda användas i renskötseln, kunna vara avsedda

för stadigvarande bruk eller ock vara uppförda endast för tillfälliga behov.

För fjällapparnas del förekomma ringgärden för stadigvarande bruk un­

dantagslöst endast i trakterna ovan odlingsgränsen och å renbetesfjiillen,

medan tillfälliga sådana ävensom andra stängsel, vare sig för stadigvarande

eller för tillfälligt bruk, förekomma såväl ovan som nedom odlingsgränsen

samt inom eller utom renbetesfjällen.

Ringgärden för stadigvarande bruk äro, med enstaka undantag, uppförda

å kronomark, medan de andra stängslen kunna sträcka sig över såväl kro­

nan som enskild tillhörig mark.

1898 års renbeteslag skiljer icke mellan olika slag av stängsel och inne­

håller ej heller något stadgande om platsen, där stängsel av det ena eller

andra slaget må uppföras. Lapparna äro således enligt nämnda lag, teore­

tiskt sett, berättigade att inom de trakter, där de äga rätt till renbete, upp­

föra stängsel av vilket slag som helst vare sig å kronan eller enskild till­

hörig mark. Emellertid torde deras rätt härtill, praktiskt taget, särskilt vad

123

angår stängsel för stadigvarande bruk, vara begränsad till lappmarkerna och

renbetesfjällen på grund av de bestämmelser rörande lapparnas rätt att taga

virke, som meddelas i 3 § renbeteslagen.

26 § i kommitténs förslag avser att i fråga om platsen, dar stängsel må

uppföras, införa en viss ordning. Kommittén bär härvid tagit hänsyn å ena

sidan till lapparnas faktiska behov av stängsel och å andra sidan till statens

och enskildas berättigade intresse.

Kommittén har sålunda, vad angår trakterna ovan odlingsgränsen och

inom renbetesfjällen, enär några egentliga olägenheter icke försports i fråga

om lapparnas ringgärden, bibehållit dem vid rätten att där fritt välja plat­

sen för dylika gärden, vare sig de äro avsedda för stadigvarande bruk eller

för tillfälligt behov. Tillika bär kommittén ansett lapparna å dessa trakter

utan särskild kontroll böra få uppföra även andra hägnader för tillfälligt

behov, i den mån de äro av ringa utsträckning. Beträffande däremot så­

dana stängsel av sistnämnda slag, som äro avsedda för stadigvarande bruk

eller, ehuru icke avsedda för dylikt bruk, emellertid äro av större utsträck­

ning, är att märka att dessa stängsel ofta nära beröra såväl allmänna som

enskilda intressen. Dylika större spärrningsgärden draga dels mycket virke

dels kunna de verka därhän, att de inom clet avstängda området instängda

renarna nedtrampa och förstöra betet. Därtill kommer, att den bofasta be­

folkningens möjlighet att beta egna djur och eljest förfoga över marken

genom gärdena försvåras. Med hänsyn till vad sålunda anförts har kom­

mittén föreslagit, att särskilt tillstånd av Konungens befallningsliavande

skall inhämtas för uppförandet av dylika gärden.

Beträffande trakterna nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen har

kommittén bibehållit lapparna vid rätten att därstädes i påkommande fall

fritt välja plats för tillfälliga ringgärden och andra tillfälliga stängsel av

ringa utsträckning. Även ringgärden för stadigvarande bruk må där upp­

föras, dock endast å särskilt anvisad plats. I fråga om spärrningsgärden

och ledgärden för stadigvarande bruk har kommittén av förut angivna skäl

föreslagit samma regler som för trakterna ovan odlingsgränsen och å ren­

betesfjällen.

Kommittén vill tillägga att, då stundom tvekan kan råda, om och när ett

stängsel är att anse såsom varande av större eller ringa utsträckning, lap­

parna i tvivelaktiga fall böra rådföra sig med lappfogden.»

I yttranden över kommitténs förslag funno lapparna bestämmelserna väl­

grundade. Från enstaka lapskt håll ifrågasattes dock, huruvida icke beträf­

fande trakterna ovan odlingsgränsen borde för undvikande av stridigheter

med den bofasta befolkningen stadgas, att gärden där icke finge uppföras

på enskild mark utan ägarens samtycke. Å sådant håll ansåg man be­

träffande trakterna nedom odlingsgränsen tillräckligt med ett medgivande

att där uppföra endast tillfälliga stängsel, enär stadigvarande gärden där

hittills knappast behövts eller använts. I sammanhang därmed framhölls

dessutom, att sådana tillfälliga gärden icke komme att onödigtvis uppföras,

enär de kostade rätt mycket arbete.

Domänstyrelsen ansåg, i likhet med vad styrelsen anfört i fråga om till­

stånd för lappar att uppföra renvaktarstugor å kronomark, att det beträffande

trakterna nedom odlingsgränsen närmast borde ankomma på vederbörande

revirförvaltare att bestämma platsen för ringgärden, och att den länssty­

relsen tillagda befogenheten att handhava ärenden av ifrågavarande beskaf­

fenhet borde för dessa trakters vidkommande överflyttas på domänstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr Jo.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

124

1924 års

förslag.

Den sakkun­

nigo.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg det böra stadgas att, då lappfogden

anvisade plats för ringgärde nedom odlingsgränsen, avsett för stadigvarande

bruk, detta borde ske efter samråd med revirförvaltningen.

Från bofast håll ifrågasatte man, huruvida lapparna över huvud taget skulle

medgivas ovillkorlig rätt att uppföra gärden på enskild mark. Bestämmandet

boide i allt fall överlämnas åt landsfiskalen och icke åt lappfogden, som

måste anses benägen att tillgodose lapparnas intressen. Vidare ansåg man

stadgandet böra utökas med föreskrifter om nu befintliga stängsel och deras

underhåll. Bet hade inträffat, att byamännen i en viss by under senare år

fått sin betesmark förminskad genom att lapparna byggt ett stängsel för

stadigvarande bruk över deras skogsmark, vilket väckt missnöje. Jämväl

hade det väckt missnöje, att stäugselvirket, såväl barr- som lövträd, tagits

från byns skog.

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet år 1924:

»På grund av nu gällande bestämmelser äro lapparna, såsom kommittén

erinrat, allenast av vissa praktiska hänsyn kringskurna i sin frihet att upp­

fora stängsel av vilken beskaffenhet som helst å såväl kronan som enskild

tillhörig mark inom de områden, som äro upplåtna för renbete. Då kom­

mittén nu begränsat denna oinskränkta befogenhet till vad som för lap­

parnas del och med hänsyn till andras intressen är behövligt och skäligt,

finner jag icke lämpligt att skrida till onödiga ytterligheter i de hänseenden,

som från^ bofast håll, med instämmande delvis, märkligt nog, även från visst

hall, yrkats. I trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetes-

fjällen måste lapparna för sin renskötsel i största möjliga utsträckning läm-

nas full frihet. Aven här torde lapparna av sig själva söka undvika onö­

digt intrång gentemot de bofasta, utan att något stadgande härom behöver

intagas i lagen, och vad trakterna nedom samma gräns eller utom renbetes-

fjällen angår torde i stort sett endast lappmarkerna beröras av stängsel-

|)yggnader, erforderliga för skogslapparnas behov. Jag anser de garantier,

som stadgats i förevarande lagrum, fullt tillräckliga att här förekomma onö-

intrång å de bofastas intressen. Vad särskilt domänstyrelsens erinran

beträffar, måste gentemot densamma framhållas, förutom att lapparna för

närvarande icke äro underkastade några egentliga inskränkningar i föreva­

rande hänseende, att det här endast gäller att bestämma själva platsen för

stängselbyggnad. Detta är eu fråga av helt och hållet teknisk art, som när­

mast bör prövas av dem, som eljest handhava ärendena rörande renskötseln,

nämligen länsstyrelserna och lappfogdarna. Bestämmanderätten bör således

ligga hos dem. Jag anser mig följaktligen icke kunna gå med på att domän­

styrelsen eller revirförvaltningarna skola handlägga dylika ärenden, men

finner dock lämpligt att i lagrummet stadgas, att platsen, då fråga är om

kronomark, bör bestämmas av lappfogden i samråd med revirförvaltningen.

Att länsstyrelserna vid prövningen av hithörande ärenden icke komma att

underlåta att i förekommande fall inhämta sakkunnigt yttrande hos skogs-

staten, torde vara uppenbart, och något särskilt stadgande härom torde icke

behöva ifrågakomma. För övrigt torde alltid, då fråga är om större, mera

permanenta stängselbyggnader, vederbörande i skogsstaten komma att få

tillfälle att göra sin mening gällande på grund av de särskilda föreskrifter,

som med avseende å virkesfångsten äro meddelade i det följande.»

Bestämmelserna i kommitténs förslag hava med en redaktionell jämkning

upptagits jämväl av den sakkunnige.

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 43.

Mot den sakkunniges förslag i denna del bär icke framställts någon erinran,

och anledning synes ej föreligga att frångå detsamma.

Om skogsfång.

Enligt gällande bestämmelser, som äro gemensamma för fjällappar och

skogslappar (3 och 4 §§ i renbeteslagen) äga lapparna, vad angår trakterna

ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, att utan betalning såväl å

enskild som å kronans mark taga virke utan annan inskränkning än att det

skall ske för deras eget behov.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna äga lapparna samma rätt,

som nyss nämnts, med den ytterligare begränsning att de å områden, där de

äga uppehålla sig endast viss tid av året, icke inå annat än efter anvisning

eller utsyning taga växande träd till uppförande eller ombyggnad av bostad,

visthus eller stängsel.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen få lapparna å trakter, där betes­

rätt på grund av gammal sedvana är medgiven, taga endast torra träd och

vindfällen, en- och videbuskar samt för tillfälliga behov å utmark växande

lövträd, och skall, om virket tages å enskild tillhörig skog, en billig betal­

ning erläggas för lövträden, därest ägaren det påfordrar.

A trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen, där betesrätt icke är

medgiven, hava lapparna ingen rätt till skogsfång.

Kommittén upptog i F. 27—33 §§ och S. 25—31 §§ bestämmelser angående

lapparnas rätt till skogsfång. I huvudsak hade grunderna i 1898 års lag

bibehållits; dock hade vissa jämkningar däri vidtagits. Vissa olikheter före-

funnos i bestämmelserna för fjällappar och för skogslappar.

I fråga om de synpunkter, som för kommittén varit bestämmande vid ord­

nandet av lapparnas rätt till skogsfång anförde kommittén följande:

»a) Beträffande fjällapparna.

Kommittén har, vad angår kronans skog, i huvudsak bibehållit gällande

bestämmelser oförändrade. Emellertid har kommittén föreslagit vissa änd­

ringar. Dessa ändringar beröra dock mindre lapparnas rätt till skogsfångst

än sättet att tillgodogöra sig samma rätt, och avse att bättre än hittills

sätta lapparnas skogsfångst i överensstämmelse med de fordringar, som måste

ställas på en rationell skogshushållning. Kommittén har sålunda även för

visst virke, som må tillgodogöras ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen,

föreskrivit, att det icke må tagas utan anvisning eller utsyning. Denna nya

föreskrift gäller dock endast virke till uppförande eller ombyggnad av sådan

bostadsbyggnad, som lapparna, enligt vad i det föregående anförts, skulle få

rätt att uppföra å dessa trakter, samt vidare växande träd till uppförande

av spärrningsgärden, som äro avsedda för stadigvarande bruk eller, ehuru

avsedda endast för tillfälligt behov, emellertid äro av större utsträckning, och

vartill Konungens befallningshavandes särskilda tillstånd lämnats.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna har kommittén, som ansett

fjällapparnas behov av virke till renvaktarstugor tillräckligt tillgodosett, om

det får tagas ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, icke föreslagit

någon rätt för dem att taga virke till bostadsbyggnad, som i detta samman­

hang avses, men har kommittén beträffande lapparnas rätt till skogsfångst

därstädes i övrigt ändrat gällande bestämmelser till förmån för lapparna så­

tillvida, att kommittén ansett anvisning eller utsyning erforderlig endast be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

1 25

Departements­

chefen.

Gällande lag.

Kommittén.

126

träffande växande barrträd till byggnadsändamål och stängsel, och således

ej beträffande växande lövträd, vilka ju så gott som uteslutande tagas för

mera tillfälliga behov. Anvisning eller utsyning skulle för övrigt i sist-

berörda fall åstadkomma allt för stor omgång.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen har kommittén, med bibehållande

i övrigt av gällande bestämmelser, emellertid föreslagit lagfästande av en

bland lapparna sedan gammalt förekommande vana att till skidämnen och

annat slöjdändamål tillgodogöra sig härför särskilt lämpade kådrika träd,

kallade tall- eller gran tjur.

Yad angår enskild tillhörig mark gälla, såsom av det föregående framgår,

i fråga om lapparnas rätt till skogsfångst för närvarande, med ett i detta

sammanhang betydelselöst undantag, samma bestämmelser som i fråga om

kronans mark.

Kommittén har, såsom redan förut anförts, den uppfattningen, att den

enskilde markägaren icke bör betungas av lapparnas särskilda rättigheter i

större grad än som, med hänsyn tagen till att kronans skog alltjämt i vid­

sträckt omfattning skulle stå öppen för dem, för tillgodoseende av deras

behov är oundgängligen nödvändigt. Denna uppfattning har, särskilt då

det gällt lapparnas rätt till skogsfångst, som måhända är mest kännbar för

den enskilde markägaren, även bland lapparna själva mer och mer vunnit

insteg.

Med tillämpning av dessa synpunkter har kommittén under 28 § a, b och

c föreslagit vissa bestämmelser i inskränkande riktning.

b) Beträffande skogslapparna.

Yad angår trakterna ovan odlingsgränsen hava de renskötande skogslap­

parna av kommittén tillagts samma befogenheter, som där tillkomma de ren­

skötande fjällapparna.

Nedom odlingsgränsen har kommittén däremot ansett påkallat att i åt­

skilliga hänseenden begränsa skogslapparnas rätt till skogsfångst.

Den uppfattning, som legat till grund för de av kommittén föreslagna

begränsningarna i fjällapparnas rätt till skogsfångst, gör sig än mer gällande,

då fråga är om skogslapparnas rättigheter i förevarande avseende. De sist­

nämnda vistas på många håll året om å trakterna i fråga, och deras virkes-

förbrukning blir för den skull än mera kännbar. Därtill kommer, att de

flesta skogslappar, såsom förut nämnts, i regel innehava hemman, nybyggen

eller lägenheter, där familjen bor och varifrån renarna, med undantag för

sådana tider, då längre flyttningar äga rum, skötas. Uppfattningen, att den

enskilde markägaren i görligaste mån bör vara fredad mot större intrång

från lapparnas sida, har såsom förut anförts, även vunnit mer och mer in­

steg hos lapparna själva, i synnerhet bland skogslapparna och särskilt då

det gällt deras rätt att tillgodogöra sig skogen. På många håll hava skogs-

lapparna sålunda, enligt vad som kommit till kommitténs kännedom, om än

icke alldeles undvikit att utnyttja sin rätt till skogsfångst å enskild till­

hörig mark, så dock, om det icke varit fråga endast om mera oväsentligt

virke, icke ifrågasatt annat än att av markägaren begära anvisning eller ut­

syning samt ofta även ansett sig icke böra taga virket annat än mot be­

talning.

Med tillämpning av dessa synpunkter har kommittén icke föreslagit rätt

för de renskötande skogslapparna att, medan de vistas å eller i omedelbar

närhet av sina fastigheter, förse sig med bränsle och annat virke från en­

skild tillhörig fastighet. Å andra sidan har kommittén, som anser nödigt

att skogslapparna, då de befinna sig under flyttning med renarna, äga till­

gång till bränsle samt virke till tältstänger, kåtor, bodar och ställningar för

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

förvaring av sina tillhörigheter ävensom till slöjdvirke, tillagt dem befogen­

het att för dessa ändamål förse sig å enskild tillhörig mark. Kommittén

har dock i likhet med vad som skett beträffande fjällapparna, då de vistas

å dessa trakter, även ålagt skogslapparna att, om för angivna ändamål er­

fordras växande barrträd, av ägaren begära anvisning eller utsyning, varjämte

kommittén funnit lämpligt föreskriva, att en billig betalning skall erläggas

för dylika träd (26 § 2 inom.).

De synpunkter, som ovan angivits, hava av kommittén även tillämpats i

fråga om trakterna utom lappmarkerna.»

De över kommitténs förslag hörda myndigheterna hade icke något i

princip att erinra mot de föreslagna bestämmelserna. Jämväl lapparna läm­

nade desamma utan erinran.

I den sakkunniges förslag liksom i det nu föreliggande förslaget hava

bestämmelserna om skogsfång upptagits under 26—35 §§. Jag vill i det

följande behandla varje paragraf för sig.

Uti 26 § regleras rätten till skogsfång å mark under kronans omedelbara

disposition och därmed likställd allmänningsskog. Paragrafen har sin mot­

svarighet i F. 27 § 1 mom. och S. 25 § 1 mom.

Den sakkunnige anför beträffande motsvarande bestämmelse i det av

honom framlagda förslaget:

»Ingressen innehåller såsom huvudregel, att lapparna äro berättigade att

till eget behov av virke använda skogen med de i paragrafens moment an­

givna inskränkningarna. Dessa äro olika i fråga om dels mark ovan odlings­

gränsen inom lappmarkerna och å renbetesfjällen, dels mark nedom odlings-

gränsen inom lappmarkerna och dels mark utom lappmarkerna och renbetes­

fjällen. Enligt de tidigare förslagen fordras för rätt att å kronojord under

kronans omedelbara disposition taga virke till uppförande eller ombyggnad

av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad samt visst renstängsel an­

visning eller utsyning, under det att för virke till underhåll av stuga eller

stängsel anvisning eller utsyning icke fordras. Å enskild mark och därmed

likställd kronomark fordras även för tagande av virke till underhållet sam­

tycke av jordägaren eller brukaren. Då det emellanåt torde kunna möta

svårigheter att avgöra, huruvida en reparation är att hänföra till underhåll

eller ombyggnad samt det icke synes föreligga tillräckligt skäl att härutinnan

göra skillnad mellan kronomark och annan mark, har i förevarande paragraf

stadgats, att lapparna icke heller å kronojord må taga virke till byggnad

eller stängsel, som nyss sagts — vare sig till underhåll eller ombyggnad —

annat än efter anvisning eller utsyning. Några praktiska olägenheter av den

skärpta bestämmelsen rörande virke till underhållet lära icke vara att befara,

då lapparna äro oförhindrade att på en gång erhålla anvisning eller utsyning

av allt det virke som behöves till föreliggande nödiga reparationer eller om­

byggnader, något som även av andra skäl synes lämpligt.

Kommittén ansåg fjällapparnas behov av virke till renvaktarstugor till­

räckligt tillgodosett, om det finge tagas ovan odlingsgränsen, samt föreslog

därför icke rätt för dem att nedom odlingsgränsen taga virke till uppförande

av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad. Det synes icke vara skäl

att i detta avseende stadga olika bestämmelser för fjällappar och skogslappar

eller att förmena fjällapparna att taga virke till nämnda ändamål nedom

odlingsgränsen; genom villkoret om utsyning eller anvisning är sörjt för att

några olägenheter härav icke uppkomma.

Kungl. Maj ds proposition nr 43.

127

Yttranden over

kommitténs

förslag.

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

27 §.

Den sak­

kunnige.

Yttrande över

den sakkun­

niges förslag.

Departements­

chefen.

28 §.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den

sakkunnige.

Yttrande över

den sakkun­

niges förslag.

Departements­

chefen.

I övrigt liar någon ändring i sak icke vidtagits i förhållande till de tidi­

gare förslagen.»

Till den sakkunniges uppfattning i denna del kan jag ansluta mig.

Uti 27 § hava upptagits bestämmelser om lapparnas rätt till skogsfång

å enskild mark och därmed likställd, kommun tillhörig mark ävensom krono-

mark, som ej står under kronans omedelbara disposition. Paragrafen mot­

svaras av F. 28 § punkterna b) och c) samt S. 26 § punkterna b) och c).

Den sakkunnige har utan ändring i sak upptagit bestämmelserna i de

tidigare förslagen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat, att å renbetesfjällen icke torde

förekomma sådana nyttjanderättsupplåtelser, att det kunde bliva fråga om

samtycke från brukare till lapparnas rätt till skogsfång.

Yad länsstyrelsen sålunda anmärkt synes mig icke böra föranleda ändring

1 förevarande bestämmelser.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de fall, då betalning skall

utgå för virke, som tages av lapp, och motsvarar bestämmelserna i F. 27 §

2 mom. och 28 § c) och d) samt S. 25 § 2 mom. och 26 § 1 mom. c) samt

2 mom. andra stycket och 3 mom.

Från bofast håll erinrades mot kommitténs förslag i detta ämne, att »billig

ersättning» borde ersättas med »skälig ersättning». Lagförslaget utginge från att

lapparna ekonomiskt vore de mindre bärkraftiga av parterna. Så vore dock

ofta ej förhållandet. Dessutom gällde stundom, där större stängsel skulle

byggas eller underhållas, att ett fåtal enskilda markägare nödgades lämna

virke till en hel lappby. Skälig ersättning borde därför betalas eller åt­

minstone i lagen stadgas. Även yrkades från bofast håll, att lapparna

borde ersätta de enskilda för allt virke, även för ved, ävensom att virke

icke borde få tagas utan efter anvisning av markägaren.

Departementschefen fann vid framläggandet av 1924 års förslag vad sålunda

erinrats icke föranleda åtgärd.

Den sakkunnige har i huvudsak upptagit de av kommittén föreslagna stad-

gandena i ämnet; dock har till åstadkommande av likhet mellan fjällappar

och skogslappar det ej heller för de senare ansetts böra stadgas betalnings­

skyldighet för torra träd till kåtor och bodar, som tagas utom lappmarkerna.

Det har ock utsagts, att parterna själva äga överenskomma om priset för

virke, som må tagas allenast med samtycke av vederbörande jordägare eller

brukare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över den sakkunniges

förslag anfört följande:

»Enligt gällande lag utgår icke ersättning för virkesfång å kronomark.

Rotvärdet av det virke, som här avses, lärer också vara synnerligen lågt.

De brukare, varom i förevarande fall kan vara fråga, torde hava mycket be­

gränsad rätt till skogen. På grund härav synes det lämpligast att vidhålla

gällande regler att ersättning icke utgår för virke, som tillhör kronan.»

Jämlikt 53 § i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket hava åbor å kronohemman och kronony-

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

129

byggen i de sex norra länen, förutom husbehovsrätt, uteslutande rätt till

utsyning å vissa områden. Med hänsyn härtill lärer det icke vara obe­

rättigat, att betalning erlägges för virke, som tages å sådana områden. På

grund härav finner jag ej skäl att i de föreslagna bestämmelserna, mot vilka

lapparna icke haft något att erinra, vidtaga ändring i den riktning länssty­

relsen i Jämtlands län förordat.

Penna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, stadgar möj­

lighet för Konungens befallningshavande att i vissa fall föreskriva anvis-

ningstvång och motsvarar F. 28 § 1 mom. a) och S. 26 § 1 mom. a). Para­

grafen har endast undergått mindre redaktionell jämkning.

Förevarande paragraf, vartill motsvarighet saknas i 1898 års lag, återgiver

efter viss omredigering innehållet i F. 27 § 3 mom. och S. 25 § 3 mom. och

avser klargörande av att rätten till skogsfång aldrig får begagnas för till­

godoseende av fastighets behov av virke.

Ben sakkunnige anför om sistnämnda stadganden:

»Då innebörden i de av kommittén föreslagna bestämmelserna uppenbar­

ligen är, att lapparna icke må använda sin rätt till skogsfång enligt denna

lag för fastighetens behov, har åt paragrafen givits en avfattning, som när­

mare uttrycker denna mening. Därjämte har den i de tidigare förslagen

förekommande hänvisningen till 21 § 2 mom. i F. och S. uteslutits.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anmärkt, att bestämmelsen i föreva­

rande paragraf kunde förefalla onödig, då ju däri stadgade förbud borde

följa av övriga bestämmelser, men att det syntes länsstyrelsen icke oviktigt,

att sådant förbud tydligt utsädes.

I likhet med länsstyrelsen anser jag det för tydlighetens skull lämpligt,

att stadgandet bibehålies.

Bestämmelserna i 31 § medgiva rättighet för lapparna att under vissa

förhållanden, då det erfordras för renarnas uppehälle, fälla lavbevuxna träd.

Liknande bestämmelser, som kommittén upptagit uti F. 29 § och S. 27 §,

saknas i gällande lag.

Kommittén anförde i motiveringen till detta stadgande, att lapparna undan

tagsvis, nämligen under år med ogynnsamma betesförhållanden, såsom under

fienår, då renlaven på grund av isbildning å marken är oåtkomlig för renarna,

eller under år med särskilt djup snö, äro nödsakade att för renarnas uppehälle

anlita lav, som växer å träd, och för detta ändamål fälla s. k. lavträd. Så torde

hava skett sedan urminnes tid. Något stadgande i renbeteslagen, som uttryck­

ligen tillerkänner lapparna rätt att fälla lavträd för angivna behov, funnes dock

icke. Kommittén hade till undanröjande av all tvekan rörande åtgärdens laglig­

het ansett sig böra föreslå ett särskilt stadgande härutinnan. Enligt kommitténs

förslag finge lavträd icke fällas annat än efter anvisning; dock att under flyttning

lapparna ägde utan anvisning fälla lavbevuxna träd för dragrenarnas ound­

gängliga behov. Emellertid skulle anmälan om sådan avverkning snarast

göras till vederbörande skogstjänsteman eller den enskilde skogsägaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 häft. (Nr 43.)

S3<n jt 9

Kitngl. Maj:ts proposition nr 43.

2Ö |.

SO $.

Don

sakkunnige.

Yttrande örer

den sakkun­

niges förslag;.

Departements­

chefen.

31 $.

Kommittén.

Yttranden övt

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den sak­

kunnige.

r Från lapparnas sida hemställdes på några håll om viss utvidgning av rätten

att fälla lavträd. En del yrkade, att lapparna måtte tilläggas rätt att alltid

å såväl kronan som enskild tillhörig mark fälla lavträd utan anvisning, men

med skyldighet att snarast göra anmälan därom till skogstjänsteman eller

markägare. Andra hade samma yrkande allenast beträffade kronans mark,

emedan det i fråga om enskild mark kunde vara farligt för sämjan. Slut-

ligen yrkades jämväl, att det under flyttning borde vara tillåtet att i nödfall

föda fram hela hjorden, ej blott dragrenarna, med laven av träd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, i vilket län nyssnämnda yrkanden från

lapparnas sida förekommit, hemställde i anledning av yrkandena att, som på­

ståendet att oundgängligt behov kunde uppstå att under flyttning utan utsyning

fälla lavträd även för andra renar än dragrenar vore under vissa förhållanden

befogat, lagrummet måtte ändras i sådan riktning, dock mot skyldighet för

vederbörande att snarast göra anmälan, därest lavträd fälldes. Ett dylikt med­

givande ansåge länsstyrelsen kunna lämnas utan fara för skogens bestånd,

enär åtgärden icke annat än i nödfall tillgrepes och de lavbärande träden i

allmänhet ägde högst obetydligt virkesvärde. Styrelsens anförande stödde

sig delvis på ett yttrande från lappfogden i södra distriktet, däri denne

framhöll, att det kunde vara omöjligt för lapparna att alltid begära anvis-

ning, innan de bleve tvungna att fälla lavträd för även andra renar än drag­

renar. Behovet att fälla lavträd för smårenarnas uppehälle — fällning av

sådana träd för större renar i hjorden förekomme knappast — yppade sig

oftast inom några få timmar och merendels under flyttningar, särskilt vår­

tiden. Snön vore tack vare den tidens ofta ihållande töväder lös och det

vanliga betet lätt tillgängligt. Några timmars kyla kunde dock göra det­

samma otillgängligt för de mindre och svagare renarna. Lavträd måste då

tillgripas, om lappen ej ville riskera att smårenarna bleve trötta och måste

lämnas efter. Lappen hunne då ej begära anvisning. Han vore ofta många

mil från den plats, där någon skogstjänsteman funnes, och visste ofta ej

själv, var han bleve tvungen att stanna.

Från bofast håll hemställdes om föreskrift, att under inga förhållanden

timmerdugliga träd finge fällas.

Departementschefen förklarade sig vid remissen till lagrådet anse, att lap­

parna under flyttningar borde äga rätt att utan anvisning fälla lavträd ej blott,

såsom kommittén föreslagit, för dragrenarnas utan även för övriga renars

oundgängliga behov, och vidtogs ändring härutinnan i paragrafen.

Den sakkunnige anför under denna paragraf bland annat:

»Det lärer även i andra fall än under flyttning vara ogörligt för lapparna

att hinna begära anvisning. Med hänsyn härtill och för att den medgivna

rätten att fälla lavträd icke må bliva illusorisk, har stadgats, att veder­

börande jordägare eller brukare, såvitt ske kan, skall underrättas om den

förestående avverkningen och tillfälle lämnas honom att giva anvisning

för trädens fällande. Möter giltigt hinder för lämnande av sådan under­

rättelse, må träden likväl avverkas, men åligger det lappen att snarast möj­

ligt hos jordägaren eller brukaren göra anmälan om fällningen, på det att

denne må kunna vidtaga åtgärder för tillgodogörande av de fällda träden.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr do.

I fråga om kronomark är det givetvis vederbörande befattningshavare, till

vilken sådan anmälan skall ske.»

Den sakkunnige har uti 35 § föreslagit, att anvisning eller utsyning av

skog, som må tagas jämlikt 26 och 27 §§, skall verkställas av vederbörande

skogstjänsteman. Ifråga om anvisning av lavträd har den sakkunnige där­

emot icke ansett sig böra uppställa sådan fordran, utan föreslagit, att veder­

börande jordägare eller brukare må giva anvisningen, även om skogen eljest

är underkastad utsyningstvång. Såsom skäl härför har anförts dels att då

fällande av lavträd vore eu nödfallsåtgärd samt därvid i regel toges sådana

träd, som vore oväxtliga och representerade ett synnerligen lågt avverknings-

värde, åtgärden icke hade någon större betydelse ur skogsvårdssynpunkt,

dels ock att behovet av lavträds fällande uppstode mycket hastigt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar om förevarande paragraf:

»Bestämmelserna om fällande av lavträd kunde efter sin ordalydelse giva

en i förhållandena icke insatt person det intryck, att alltför stor frihet läm­

nats lapparna. Länsstyrelsen vore emellertid övertygad om att olägenheter

eller missbruk av bestämmelserna i fråga icke vore att befara; trädlaven till-

grepes till foder åt renarna endast i nödfall och till följd av sakens natur

kunde detta foder icke komma i fråga till föda åt en hel hjord, utan lav­

träden fälldes företrädesvis till oundgänglig föda åt dragrenar under flytt­

ning och stundom åt småren, men alltid endast, då ogynnsamma snöförhål­

landen gjorde det oavvisligt. Att lavträd ej i onödan eller i allt för stor

utsträckning komme att fällas, härför borgade, om ej annat, lappens obe­

kvämhet till arbete med yxan.»

De av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna hava i huvudsak oför­

ändrade upptagits i förevarande förslag. Dock har för det fall att fråga är

om kronojord, som icke är upplåten till brukare, bland dem, till vilka anmälan

skall göras, upptagits även vederbörande skogstjänsteman. Det må erinras, att

rätten att fälla lavträd icke innebär rätt att tillgodogöra sig själva träden.

Denna paragraf, vilken innehåller vissa bestämmelser, avsedda att bereda

skydd för skogens bevarande, saknar motsvarighet i gällande rätt men över­

ensstämmer med F. 30 § och S. 28 §.

Från skogsintresserat håll påyrkades införande i kommitténs förslag av

ett tillägg, innefattande förbud för lapparna att låta renar beträda område,

som varit föremål för skogssådd eller där eljest skogskultur dreves.

Departementschefen yttrade härom vid remissen till lagrådet:

»Ett förbud för lapparna att beträda skogskulturer kan jag icke finna på­

kallat. Därest ägaren befarar skadegörelse å sådana områden — sådana om­

råden torde å de trakter, där fjällrenskötsel förekommer, icke vara alltför

talrika — anser jag den väg till undvikande av skadegörelse vara lämpligast,

som kommittén antytt, nämligen att lapparna, vilkas flyttningsvägar och

uppehåll splatser torde vara lätt att erfara, i förväg underrättas om läget med

anmodan om att söka undvika dylika områden. Genom samarbete mellan

vederbörande torde det enligt min övertygelse icke möta större svårigheter

att ordna den frågan.»

I övrigt vidtog departementschefen en omredigering av bestämmelserna.

De sålunda omredigerade föreskrifterna hava i huvudsak oförändrade upp­

tagits i den sakkunniges förslag, dock har den i 1924 års förslag ingående

föreskriften om länsstyrelses befogenhet att förbjuda användning av viss

Kungl. Maj:ts proposition nr i'-',.

131

Yttrande över

den sakkun­

niges förslag.

Departements­

chefen.

32 §.

Yttrande öyer

kommitténs

förslag.

19*24 år*

förslag.

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

3S 8.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den sak­

kunnige.

plats såsom viloplats eller boplats av övervägande formella skäl ansetts böra

gälla även skogslapparna, ehuru bestämmelsen torde sakna större betydelse

för dessa.

De av den sakkunnige föreslagna reglerna hava med vissa smärre jämk­

ningar intagits i föreliggande förslag.

Denna paragraf avser att trygga lapparnas rätt till virke, som de tagit

med begagnande av sin rätt till skogsfång, och motsvarar bestämmelser uti

4 § 2 stycket och 3 § 1 stycket sista punkten i 1898 års lag samt F. 31 §

och S. 29 §. Andra stycket av sistnämnda paragrafer innehöll ett stadgande

av innebörd, att därest stängselvirke, för vars uttagande erfordrats anvisning

eller utsyning, blivit olovligen bortfört eller gjorts obrukbart, lappen skulle

äga att utan anvisning eller utsyning samt utan betalning taga av skogen vad

som oundgängligen behövdes för att ersätta det borttagna eller förstörda;

markägaren obetaget att i mån av befogenhet söka sitt åter av vederbörande.

I fråga om detta stadgande i kommittéförslaget anförde domänstyrelsen:

»Här meddelade bestämmelser synas styrelsen vila på en hittills knappast

som berättigad ansedd rättsprincip, vilken lärer kunna medföra avsevärda

olägenheter, särskilt med hänsyn till svårigheten att i liknande fall åstad­

komma bevisning. Det kan nämligen tänkas, att en lapp, som fått virke,

som här avses, sig anvisat, sedermera finner detsamma mindre lämpligt och

av denna anledning gör detsamma obrukbart för att därefter utan anvisning

taga vad som passar honom bättre. Själv står visserligen lappen såsom er-

sättningsskyldig gent emot markägaren, därest hans åtgärd skulle bliva upp­

täckt, men hade möjligheten för honom att utan utsyning eller anvisning

förskaffa sig annat virke icke stått öppen, lärer detta hava varit en kraftig

maning att icke gå på sidan om lagen. Styrelsen vill härmed hava uttalat

stora betänkligheter mot införande i en lag av sagda rättsprincip, vilken

icke ålägger den rätte ägaren att taga vård om sitt gods eller i fall av

skadegörelse skyldighet att hålla sig till den, som förorsakat skadan.»

Från bofast håll erinrades, att ifrågavarande bestämmelser syntes förut­

sätta, att jordägaren vore skyldig att bevaka, att rengärdena ej av annan för­

stördes, i det han eljest som straff skulle tåla, att skog toges utan utsyning

eller anvisning. Jämväl om stängsel blivit skadat, syntes utsyning böra ske.

Departementschefen yttrade härom vid remissen till lagrådet år 1924:

»Jag kan icke biträda domänstyrelsens yttrande, att de grunder, å vilka

förevarande stadgande vilar, äro alldeles nya. De äro hämtade ur gällande

lag. Jag finner stadgandet vara, med hänsyn till dess särskilda syfte, fort­

farande väl behövligt. Det avser att skydda lapparnas intressen, då de på

grund av sina flyttningar äro långt avlägsna från ort och ställe och således

icke själva kunna bevaka dessa intressen. För dem är det av största vikt

att, då de återvända dit, icke behöva upptaga tiden med åtgärder, som av

dem icke kunnat på förhand beräknas. Att det här gäller för jordägaren att

på sätt och vis gå lapparna tillhanda med att bevaka deras intressen är i

viss mån riktigt. Jordägarens intressen sammanfalla här med lappens. Jag

kan dock icke instämma i den av domänstyrelsen hävdade misstanken, att

lapparna för egen fördel skulle missbruka det skydd, man bär velat giva dem.

Jag vill erinra om att motsvarande stadganden äro upptagna i konventionen

med Norge.»

Den sakkunnige har givit paragrafen en något annan avfattning än i kom­

mitténs förslag samt anför till motivering härav:

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

133

»Paragrafen har givits en avfattning, som närmare överensstämmer med

gällande lag, vari kommittén utan närmare motivering vidtagit vissa änd­

ringar. Sålunda bär i gällande lag rättigheten för lapparna att taga stängsel­

virke utan anvisning eller utsyning även i fall då sådan eljest är föreskriven,

gjorts beroende av att i stället för stängsel, som blivit olovligen bortfört

eller gjorts obrukbart, nytt sådant skall uppföras. Kommittén bär däremot

utsträckt denna rätt att gälla stängselvirke i allmänhet, som blivit bortfört

eller gjorts obrukbart. Något skäl att härutinnan frångå gällande lag synes

ej föreligga. Vidare bar kommittén givit lappen rätt ej blott, såsom enligt

gällande lag, att utan anvisning eller utsyning taga virke till ersättning för

det olovligen bortförda utan även göra detta utan betalning. I de fall. då

annan än jordägaren gjort sig skyldig till det olovliga bortförandet, synes

den ekonomiska förlusten rimligen icke böra drabba jordägaren. Är lian

åter den skyldige, lärer han på grund av allmänna skadeståndsregler vara

ansvarig för den skada lappen lidit. Bestämmelsen att virket skulle få tagas

utan betalning bär därför uteslutits.»

Jag finner mig böra biträda vad den sakkunnige sålunda anfört. I över­

ensstämmelse härmed är förevarande förslag avfattat, dock med vissa väsent­

ligen formella jämkningar.

Denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, motsvarar

1 mom. i F. 32 § och S. 30 § och innehåller anvisningar å vad lapparna

hava att iakttaga vid avverkning enligt lagen.

Kommittén hade uti 2 mom. av sistnämnda paragrafer föreslagit stad-

ganden, innehållande erinran till ägare eller brukare av skog att vid dess

utnyttjande taga tillbörlig hänsyn till de rättigheter och förmåner, som en­

ligt renbeteslagen tillkomme lapparna. Detta stadgande har den sakkunnige

ansett obehövligt och därför uteslutit. Därjämte hava i sakkunnigförslaget

bland de växande träd, som i första rummet skola avverkas, skadade träd

ansetts böra särskilt omnämnas.

Någon avvikelse från den sakkunniges förslag har jag icke ansett böra

ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 ■!.

Bestämmelserna i denna paragraf avse närmare regler rörande anvisning

och utsyning av virke. Paragrafen, vartill, bortsett från viss föreskrift i 3 §.

motsvarighet saknas i 1898 års lag, motsvarar F. 33 § och S. 31 § men har

erhållit en delvis annan avfattning. Enligt kommitténs förslag skulle anvisning

eller utsyning å enskildas eller därmed likställda, kronan tillhöriga skogar

verkställas av ägaren eller brukaren, under det att i fråga om annan skog

dylik åtgärd skulle verkställas av vederbörande skogstjänsteman. I yttrande

över kommitténs förslag förordade domänstyrelsen, att även i sådana fall,

då det rörde sig om enskilda skogar, vilka vore underkastade utsyningstvång,

eller det ojämförligt största antalet av de enskilda skogar, som berördes av

ifrågavarande bestämmelser, befogenheten att åt lapparna anvisa eller utsyna

skog borde tillkomma vederbörande skogsstatspersonal. Departementschefeti

biträdde dock icke domänstyrelsens mening i denna del. Den rätt till skogs-

fång, som medgivits lapparna, hade enligt departementschefens åsikt icke

någon större betydelse ur skogsvårdssynpunkt. Därtill komme, att det för

Departements­

chefen.

34 S.

35 $.

Den sak­

kunnige.

Departements­

chefen .

lapparna mötte avsevärda svårigheter att, då de företoge sina flyttningar från

en trakt till en annan, få kännedom om huruvida utsyningstvång vore gäl­

lande eller ej. Dessa omständigheter ansåg departementschefen tala för,

att då det gällde skog, varom här vore fråga, man borde frångå kravet att

fordra anvisning eller utsyning genom tjänsteman och i stället, även där

utsyningstvång eljest vore påbjudet, låta ägaren eller brukaren verkställa eu

sådan åtgärd. Jämkning i överensstämmelse härmed vidtogs

i

det till lag­

rådet remitterade förslaget.

Den sakkunnige har beträffande denna paragraf anfört följande:

»De enskilda skogar inom lappmarkerna, där lapparna kunna utöva sin rätt

till skogsfång, äro underkastade bestämmelserna i förordningen den 18 juni

1915 angående utsyning av skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker in. fl. områden. Enligt denna äger markägaren icke rättighet

att utan utsyning avverka skog annat än för eget husbehov; all avverkning

till avsalu skall föregås av utsyning genom vederbörande skogstjänsteman.

Å de skogar, som avses i lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar

inom vissa områden, må avverkning för annat ändamål än husbehov äga

rum endast efter utsyning av skogsstatens tjänstemän. Enligt förordningen

den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norr­

bottens län skall all avverkning å allmänningsskog ske efter utsyning. — I

fråga om enskilda skogar utom lappmarkerna gäller, förutom den nyssnämnda

förordningen om allmänningsskogar, med visst undantag (se Kungl. förord­

ningen 18/# 1915 § 1) skogsvårdslagen av den 15 juni 1923. Uti sistnämnda

lag stadgas icke utsyningstvång, men de skogar, varå den äger tillämplighet,

skola stå under viss tillsyn av eu skogsvårdsstyrelse. Då de skogseffekter,

vartill lapparna enligt de föreslagna bestämmelserna äro berättigade å skogar

utom lappmarkerna, må tagas utan anvisning eller utsyning, torde man i

detta sammanhang kunna bortse från dessa skogar. — Vad slutligen angår

kronans skogar, gäller om dessa förordningen den 26 januari 1894 angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Enligt denna stå dessa

skogar antingen under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning eller

ock under dess tillsyn. Boställshavare och innehavare av hemman under

stadgad åborätt må i allmänhet endast till husbehov använda skogen. Samma

är förhållandet med skog till sådana lägenheter, som upplåtas enligt lagen

den 4 juni 1926.

Aven om lapparnas rätt till skogsfång saknar större betydelse ur skogs-

vårdssynpunkt, torde man icke böra eftergiva kravet på utsyning av skogs-

tjänsteman i sådana fall, där utsyningstvång eljest föreligger. Att likställa

lapparnas avverkning med en fastighetsägares eller åbos avverkning till hus­

behov torde icke vara befogat. På grund av nu gällande bestämmelser i fråga

om enskild skogsägares dispositionsrätt över skogen inom lappmarkerna, jäm­

förda med de föreslagna stadgandena i 26 och 27 §§, skulle utsyning eller

anvisning alltid komina att verkställas av skogstjänsteman. För lapparna

lärer detta i allmänhet icke kunna antagas innebära större svårigheter än

om de skulle vända sig till ägaren med begäran om utsyning. I enlighet

med nu uttalade uppfattning hava paragrafens bestämmelser avfattats. Att

ålägga sökande personlig inställelse vid utsyningen torde vara obehövligt,

då utsyningen lärer kunna verkställas även i hans frånvaro.»

Den sakkunnige har alltså föreslagit, att anvisning och utsyning alltid

skulle ske genom skogstjänsteman.

Vad den sakkunnige sålunda föreslagit har upptagits i det omarbetade

förslaget. Tillika har med förrättning, som avses i sakkunnigförslaget, jäm­

ställts sådan anvisning, som beröres i 29 §.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

135

Lagrådet har med hänvisning till att 1923 års skogsvårdslag från och med

år 1925 skall äga tillämpning jämväl inom Norrbottens och Västerbottens

län utom lappmarkerna anmärkt, att en undersökning syntes erforderlig, huru­

vida de i förslagen förekommande bestämmelser, som berörde skogslagstift-

ningens område, läte i allo förena sig med stadgandena i 1923 års lag och,

därest detta funnes ej vara fallet, vilka jämkningar i skogs- eller lapplag­

stiftningen borde vidtagas.

Härom yttrar den sakkunnige'.

»Förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom lapp­

markerna m. il. områden stadgar i 19 §, att lapparna utan hinder av förord­

ningen skola bibehållas vid dem medgivna rättigheter till skog. I övriga för­

fattningar, som hava avseende å de skogar, där rätt till skogsfång tillkommer

lapparna, saknas dylikt förbehåll, ehuruväl även enligt dessa man icke lärer

hava avsett att inskränka lapparnas rätt till skogsfång. Några praktiska

olägenheter av detta förhållande hava emellertid icke, såvitt känt är, yppat

sig. I den mån föreskrifter anses behövliga till undanröjande av förekom­

mande divergenser, böra de icke avse någon inskränkning i lapparnas rätt

enligt renbeteslagen utan böra de åstadkommas på liknande sätt som skett i

1915 års författning.»

I denna del ansluter jag mig till den sakkunniges uppfattning. Någon

ändring i annan författning synes mig icke erforderlig för närvarande.

Om jakt och fiske.

Denna paragraf motsvarar 30 § i 1898 års lag samt F. 34 § och S. 32 §.

Enligt gällande lag äro lapparna berättigade till jakt och fiske icke alle­

nast å sådana områden, där de äga vistas varje tid av året, utan även å

annan utmark inom lappmarkerna under den tid de äga att å sådan utmark

uppehålla sig med sina renar; de äro dock i avseende å tid och sätt för

nyttjande av jakt och fiske underkastade de bestämmelser, som eljest därom

gälla. Beträffande lapparnas skyldighet härutinnan infördes vid 1927 års

riksdag i 30 § av 1898 års lag en erinran om förbudet att utan Konungens

tillstånd döda eller fånga vissa djurarter.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna inneburo eu inskränkning i

den lapparna enligt gällande lag tillkommande rätten till jakt och fiske, i det

att lapp enligt dessa bestämmelser skulle få utöva sin rätt allenast inom

eget lappbyområde. Kommittén hade vidare infört stadganden, varigenom

Konungen medgivits rätt att förordna, att visst fiskevatten å kronomark,

som kunde erfordras för fiskeriundersökningar, skulle vara undantaget från

lapparnas begagnande. Stadgandet synes vara hämtat från ett av 1915 års

jakt- och fiskesakkunniga avgivet förslag rörande tillgodogörande av kronans

fiskevatten, innefattande bland annat förslag till ändrad lydelse av 31 § i

1898 års renbeteslag.

Den sakkunnige framhöll, att begränsningen av jakt- och fiskerätten till

vederbörandes eget lappbyområde kunde komma att medföra svårigheter vid

rättighetens utövning samt framkalla tvister. Som inskränkningen ej heller

syntes vara påkallad av något egentligt behov, ansåg den sakkunnige lämp­

ligt att återgå till gällande lag.

Kwigl. Maj:ts proposition nr 4H.

Lagrådet.

Len sak­

kunnige.

Departements­

chefen.

36 §.

Gällande lag.

Kommittén.

Den sak­

kunnige.

y

ttranden

ö*er den sak­

kunniges

förslag.

Departements­

chefen.

Gällande lag.

Då vidare jakt- och fiskesakkunnigas förslag ännu icke lett till någon

lagstiftning samt några bestämmelser om vattendrags avsättande för fiskeri

undersökningar icke funnes, har den sakkunnige icke ansett det lämpligt att

i renbeteslagen nu införa ett stadgande i detta hänseende.

De vid 1927 års riksdag gjorda ändringarna i 30 § av 1898 års lag hava

iakttagits i den sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför i fråga om bestämmelserna i denna

paragraf i huvudsak följande:

Gällande lag hade beträffande frågan huruvida de däri lapparna tillerkända

förmånerna av jakt och fiske tillkom me även andra än de renskötande

lapparna blivit föremål för olika tolkningar. I kommittéförslaget vore mot­

svarande rätt uttryckligen förbehållen de renskötande lapparna. Den sak

kunniges förslag anslöte sig i avseende på avfattningen närmare till gällande

lag. Meningen torde vara, att fiskarlappar och liknande icke på grund av

förevarande 36 § skulle anses äga rätt till jakt och fiske utan erhålla sär­

skilda upplåtelser av sådan rätt. På grund av förut omförmälda osäkerhet

i tolkningen syntes vid lagens utarbetande böra klargöras dess innebörd för

andra än de renskötande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i denna del yttrat väsentligen föl­

jande :

Till följd av bestämmelsen i sista stycket av 8 § komme den i 36 §

lapparna tillerkända rätten till jakt och fiske att avse allenast lapp, som till­

hörde lappby. Detta borde dock på något sätt angivas även i 36 §. Så som

denna paragraf nu vore formulerad, gåve den synnerligen lätt anledning till

den missuppfattningen, att alla lappar ägde nämnda rätt. Den inskränk­

ning däri, som nu vore avsedd, syntes fullt befogad i vad anginge exempel­

vis lapp, som upphört med renskötseln och ägnat sig åt jordbruk. Där­

emot syntes det obilligt att beröva alla de lappar, som av en eller annan an­

ledning upphört med renskötseln utan att kunna finna sin utkomst på annat

sätt och nu levde huvudsakligen på jakt och fiske, möjligheten att på detta

sätt uppehålla livet. Kunde icke undantag för dessa göras på lämpligt

sätt, borde åtminstone sådana bestämmelser införas i 56 §, att upplåtelse

av rätt till jakt och fiske kunde ske till dem utan avgift.

Såsom länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, tillkommer den rätt

till jakt och fiske, varom i förevarande paragraf stadgas, allenast lapp, som

tillhör lappby. Att detta är förslagets ståndpunkt framgår av 8 § 2 mom.

Då emellertid olika meningar yppats rörande innebörden av de nu gällande

bestämmelserna i ämnet, och frågan om vem jakt- och fiskerätt skall till­

komma även framdeles torde kunna giva anledning till tvister, har jag ansett

mig böra i förevarande paragraf intaga föreskrift, att dylik rätt tillkommer

endast lapp, som tillhör lappby. Härav få naturligen icke dragas några

slutsatser vid tolkningen av andra bestämmelser i förslaget. Därest den av

mig vidtagna ändringen i 8 § godkännes, torde ingen med fog kunna sägas

vara obehörigen utesluten från förmånen att få jaga och fiska utan avgift.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar.

De nu gällande grundläggande reglerna rörande lapparnas ersättnings­

skyldighet för skada genom renar återfinnas uti 14, 15 och 16 §§ av 1898

års lag.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr do.

137

Lagen skiljer till en början mellan skada å växande eller avskuren men

ej bärgad gröda (14 § 1 och 2 mom.) samt skada å bärgat hö, vilket icke

blivit infört i lada utan lämnats utestående å mark i stack eller hässja (15 §

1 och 2 mom.).

Inträffar skada å dylik gröda ovan odlingsgränsen under tiden juni—

augusti eller å annan traJct, där lapparna äga vistas med sina renar, under

månaderna maj—september, skall den ersättas, om den uppkommit a åker.

äng eller vissa utängsslåtter. Sker sådan skada å annan tid (d. v. s. ovan

odlingsgränsen under september—maj och å annan trakt under oktober—

april), skall skadan ersättas, endast så framt den, vilken vården om renarna

ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit val

lande till skadan (14 § 2 mom.). Sker å sådan trakt skada (vilken som helst;

å annan utmark än omförmälda utängsslåtter å tid, då lapparna ej ägde uppe­

hålla sig därstädes, skall skadan ersättas, när den, som haft renarna i vård.

vållat skadan genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnas bevakning ;14 §

3 mom.). Skada å dylik utmark under tid, då lapparna hava rätt att där

uppehålla sig, ersättes däremot aldrig.

I fråga om bärgat hö, vilket icke blivit infört i lada utan lämnats ute­

stående å mark i stack eller hässja, gälla följande regler. Skada å sådant

hö inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker under varje tid

eller inom annan trakt under tid, då lapparna ägde där vistas med renar,

skall ej ersättas i annat fall än då skadan tillkommit med uppsåt eller genom

vårdslöshet vid renarnas bevakning (15 § 1 inom.). Har utom lappmarkerna

å trakt, där lapparna under någon del av året äga uppehålla sig med sina

renar, bärgat hö lämnats utestående å tid, då lapparna icke ägde uppehålla

sig å trakten, skall skada därå ersättas, ändå att den ej tillkommit med

uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning (15 § 2 inom.).

Skada, som av lapparnas renar förorsakas å trakt, där lapparna icke äga

rätt att med sina renar uppehålla sig under någon tid av året, skall under

alla förhållanden ersättas av renarnas ägare (16 §).

Dessa skadeståndsbestämmelser avse icke områden, som blivit till lap­

parnas uteslutande begagnande anvisade, såsom förhållandet är med ren-

betesfjällen i Jämtlands län och kronans till enskilda ej upplåtna marker

ovan odlingsgränsen. De betes- och slåtterlägenheter inom dessa områden,

vilka ej av lapparna användas och därför kunna upplåtas till enskilda (jfr

31 § i 1898 års lag), böra av innehavaren själv beträffande såväl växande

som bärgad gröda fredas för intrång av renarna, varför ersättningsskyldighet

ej åligger lapparna för dylikt intrång. Detta gäller även sådana inägor, som

kunna bliva till brukare upplåtna inom de till renbetesfjällens utvidgning

anslagna områden.

I sålunda gällande bestämmelser föreslog kommittén vissa ändringar. I mo-

Kommittén,

tiven uppgives, att de föreslagna bestämmelserna hade till syfte att mera rätt­

vist än med gällande lag vore fallet fördela ansvaret för skador mellan dem.

vilkas intressen hiir stode mot varandra, nämligen de renskötande lapparna,

å ena, samt den jordbrukande befolkningen, a tindra sidan. Andringarna

Kungl. Majits proposition nr 43-

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

un givas innefatta för lapparnas del en skärpning i ersättningsskyldigheten

till förmån för den jordbrukande befolkningen och för denna en skärpning

i vården av grödan till förmån för lapparna.

Kommittén reglerade i F. 35 § och S. 33 § förhållandena ovan odlings-

gränsen och ä renbetes fjällen samt i F. 36 § och S. 34 § förhållandena nedanför

odlingsgränscn och utanför renbetesfjällen. Därvid gjordes icke skillnad be­

träffande utestående hö och annan gröda. I stället gåvos i viss mån olika

bestämmelser med avseende på gröda, som icke blivit bärgad, och gröda,

som visserligen bärgats men icke införts i lada, d. v. s. lämnats utestående

på marken i stack eller hässja. De av kommittén föreslagna skadestånds­

reglerna voro av följande innehåll:

Ovan odlings gränsen ersättes skada, som under månaderna juni—augusti

sker å gröda, som. ej blivit införd i lada, så frarnt den uppkommit på åker,

äng eller närmare beskrivna utängsslåtter till fastigheter av viss kameral

beskaffenhet (F. 35 § 1 inom.; S. 33 § 1 mom.). Sker skada å annan tid,

skall den ersättas endast i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat,

uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit vållande

till skadan. I fall av vårdslöshet hos grödans agare med grödans införande i

lada står dock denne själv skadan, där ej lapparna »av skadebegär» orsakat

den (F. 35 § 2 mom.; S. 33 § 2 mom.). Sker skada å gröda på annan mark,

står markens ägare själv skadan, såvitt icke lapparna »av skadebegär» föror­

sakat densamma (3 mom. i nyssnämnda paragrafer). Dessa bestämmelser

äro lika för fjäll- och skogslappar.

För skada å gröda å renbetesfjällen skall markens brukare själv stå risken,

för så vitt icke lapparna av skadebegär orsaka den (F. 35 § -3 mom.).

I fråga om trakterna nedanför odlingsgränscn och utanför renbetesfjällen har

kommittén föreslagit delvis olika regler för fjäll- och skogslappar. Under

månaderna juni—augusti uppkommen skada å gröda, som ej införts i lada,

skall ersättas, så framt skadan uppkommit på åker, äng eller viss utängs­

slåtter. Detta gäller både för fjäll- och skogslappar (F. 36 § 1 inom.; S. 34 §

1 mom.). Under maj och september skola fjällappar jämväl ersätta sådan

skada, under det att skogslapparna under motsvarande tid endast äro er-

sättningsskyldiga beträffande skada å växande eller avskuren men ej bärgad

gröda å ifrågavarande ägoslag (F. 36 § 1 mom. och S. 34 § 1 mom. 1 punkten).

Under tiden oktober—april äro såväl fjäll- som skogslappar ersättnings-

skyldiga för skada å gröda, som ej införts i lada, endast i det fall, att den

som vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid re­

narnas bevakning varit vållande till skadan; under maj och september äro

skogslapparna på enahanda sätt ersättningsskyldiga för skada å bärgad gröda,

som ej införts i lada (= hässjad eller stackad), om betesrätt då tillkommit

skogslapparna å den trakt där skadan timat (F. 36 § 2 mom.; S. 34 § 2 inom.).

I båda fallen medgives befrielse från skadestånd, om vårdslöshet ligger

grödans ägare till last och skadan ej vållats »av skadebegär». Bestämmelser

saknas i kommitténs förslag för det fall att skada uppstår å annan utmark

än i lagen omförmäld utängsslåtter ävensom för vissa fall, då skada in­

träffar å tid, medan betesrätt icfic är medgiven.

139

Slutligen har kommittén från gällande rätt bibehållit den regeln, att å

trakt, där lapparna icke äga att någon Hd av året uppehålla sig med sina renar,

all skada av vad beskaffenhet den vara må skall ersättas av lapparna (F.

36 § 3 mom.; S. 34 § 3 mom.).

Bland fjällapparna hade den föreslagna skärpningen i deras ovillkorliga

ersättningsskyldighet för skador å bärgat foder i allmänhet icke mött någon

gensaga. På enstaka håll i Norrbottens län hade dock uttalats, att de i

stället för den sålunda skärpta ansvarigheten borde hava någon lindring i

ersättningsskyldigheten, då det gällde tramp på ängar, varvid föreslagits, att

de borde vara fria från sådan skada under juni månad. Därjämte hade bland

Norrbottenslapparna uttalats det önskemålet, att kronan måtte föranstalta

om inlösen av ströängar vid fjällfoten och mellan fjällen, enär det vore så

gott som omöjligt att under juni månad, då gräset å dylika ängar spirade

tidigare än på fjället, medan björkarna ännu icke hade något löv, hålla

renarna borta från ängarna och dessa i brist på virke icke kunde kring­

gärdas.

Bland skogslapparna mottogs förslaget med gillande.

I fråga om 1 mom. i 35 § i lagen om fjällrenskötsel och motsvarande

moment i 33 § i lagen om skogsrenskötsel anmärkte domänstyrelsen att, därest

renarna under juni—augusti ovan odlingsgränsen orsakade skada å gröda,

tillhörig skogstorp eller odlingslägenhet eller annan arrendelägenhet, som

blivit i behörig ordning upplåten, enligt förslaget ersättning icke skulle utgå

till innehavare av dylik lägenhet. Detta kunde icke anses riktigt. För­

behåll för innehavaren att själv stå skadan hade nämligen icke gjorts, då

dessa lägenheter upplåtits, vadan det icke vore rättvist att nu betaga inne­

havarna en rättighet, som tidigare tillkommit dem, endast av den anled­

ningen att, såsom kommittén gjort gällande, upplåtelserna icke tillkommit

under behörigt beaktande av de nomadiserande lapparnas rättigheter. Er­

sättningsfrågan borde ordnas så att, sedan upplåtelsetiden tilländagått, vid

förnyad upplåtelse skulle stadgas som villkor, att innehavaren icke vore be­

rättigad till ersättning för nu ifrågavarande skador.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarade vid förevarande paragrafer sig

icke hava något att erinra mot syftet med det i 35 § 2 mom. förekommande

stadgandet om skyldighet för bofasta att ensamma gälda skada å gröda vid

uraktlåtenhet att i tid hemföra eller skydda densamma. Länsstyrelsen hade

emellertid fäst uppmärksamheten på att denna skyldighet komme att före­

ligga även i sådant fall att vårdslöshet i fråga om renarnas bevakning

och även uppsåt, som ej vore att hänföra till »skadebegär». förelåge frän lap­

parnas sida och att stadgandet förty ej komme att överensstämma med de

allmänna grunder, som i 6 kap. 1 § strafflagen funnes meddelade för sådana

fall att den skadelidande själv medverkat till skadans uppkomst. Styrelsen

ifrågasatte, att vid dylik vårdslöshet eller vållande å ömse sidor endast en

jämkning i skadeståndsbeloppet borde följa och ej allenast de bofasta an­

svara för skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

1924. års

förelag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatte beträffande 35 § 1 mom., huru

vida tiden juni—augusti vore tillräckligt lång. I trakterna ovan odlings

gränsen inträffade ej sällan, att liöbärgningen icke vore avslutad med augusti

månads utgång. Huru irrationellt detta än kunde anses vara, måste man

dock räkna med det såsom ett faktiskt förhållande, som ofta hade sin grund

i otjänlig väderlek, utängarnas spridda belägenhet och dylikt, och ej finge

utan vidare skrivas på bristande företagsamhet eller på lojhet hos befolkningen.

Billigheten gentemot den bofasta befolkningen syntes fordra, att renägarnas

ersättningsskyldighet skulle för nu angivna fall kvarstå även under sep­

tember månad. Att ägare av gröda, som lämnats utan skydd, själv skall stå

skada, som kunde drabba honom, funne styrelsen fullt riktigt. Det kunde

ej förnekas, att jordägare ofta gjort sig skyldiga till stor underlåtenhet i

fråga om att vidtaga åtgärder, som kunnat vara ägnade att avvärja renskador.

När det emellertid gällde utängar, belägna ovan trädgränsen, uppstode många

gånger så stora svårigheter för anskaffande av virke till lador och säkra

hägnader omkring den bärgade grödan, att bestämmelser om ägarens skyl­

dighet att själv stå kostnaderna för skador bleve synnerligen betungande

för honom. Bestämmelsen i 35 § 2 mom., att åtgärder för grödans skyd

dande skulle kunna verkställas »utan större kostnad och svårighet», torde,

anförde styrelsen, avse de fall, som styrelsen nu åsyftade. För att tydligare

betona detta och sålunda framhålla lapparnas plikt att bevaka renarna så,

att de icke skadade å dylika fjällängar bärgad gröda, skulle en mindre

omredigering av bestämmelsen kunna ifrågasättas. Denna skulle bestå däri.

att orden »utan större kostnad eller svårighet kunnat verkställas» utginge

ur det sammanhang, vari de förekomme, och att såsom eu sista mening i

förevarande punkt av 35 § tillädes följande: Sker skada å gröda, som avbärgats

å fjällängar eller dylika platser, vilka år efter annat varit till höfångst brukade

och där grödan ej kan utan större kostnad eller svårighet skyddas, skall skadan

ersättas av ägaren till de renar, som orsakat skadan.

Bland den bofasta, befolkningen hade på sina håll framförts en del erin­

ringar i olika riktningar. Bland annat hade det yrkats, att tiden för lapparnas

ovillkorliga ersättningsskyldighet borde framflyttas eu månad eller åtminstone

en halv; att stadgandet om skyldighet för grödans ägare att i visst fall själv

stå skadan borde utgå; att förslaget måtte fastställas i befintligt skick, dock

med tillägg att tiden för hemforsling av fodret skulle bestämmas till tre

veckor efter inträffat vinterföre för dylika körningar; att icke renägaren, utan

renvårdaren måtte göras ansvarig och att skadan i första hand borde ersättas

av lappbyn.

Departementschef en yttrade vid remissen till lagrådet år 1924:

»Ifrågavarande bestämmelser äro tillkomna efter ett noggrannt vägande

mot varandra av de intressen, som å ömse håll böra beaktas, och hava

även, _ om man jämför yttrandena för och emot, i allmänhet bland såväl

myndigheter som lappar och bofast befolkning mottagits med gillande.

Att de icke tillfredsställa alla parter är icke att förundra sig över. Den

fråga, som man genom förevarande stadganden sökt lösa, tillhör de mest

svårlösta i hela renbeteslagen. Den har varit på dagordningen sedan

140

Kungl. Maj:ts proposition nr ,18.

141

gammalt utan att man förmått lösa den till allas belåtenhet. Emellertid

har man i lagstiftningen på området efter olika experiment småningom ar­

betat sig fram till en lösning, som åtminstone den övervägande största delen

av intressenterna ansett sig kunna acceptera. Sin sista utformning erhöllo

bestämmelserna genom 1898 års renbeteslag. Erfarenheterna därefter hava

ådagalagt, att grunderna för dessa bestämmelser äro i huvudsak tillfreds­

ställande och att missnöjet å ömse håll alltmera avtagit. Härtill torde vä­

sentligen hava bidragit statsmakternas åtgärder att genom indragning till

kronan av ströängarna minska konfliktanledningarna. Det är att hoppas, att

dessa åtgärder snarast utsträckas att omfatta även trakterna ovan odlings-

gränsen i Norrbottens län. Till det bättre har säkerligen även väsentligen

bidragit den ökning i ladu- och stängselbyggandet, som försports hos den

bofasta befolkningen, och den stigande insikten hos densamma om det i

längden oräntabla i att använda långt avlägsna slåttermyrar. Slutligen torde

också till det förbättrade läget hava bidragit att renvården, tack vare lapp­

fogdars och tillsyningsmäns arbete, på många håll gått avsevärt framåt. På

grund av dessa erfarenheter anser jag mig icke kunna biträda yrkanden, som

avse att rubba de grundprinciper, på vilka förevarande stadganden vila. Dessa

hava därför även i huvudsak bibehållits i de föreliggande förslagen. Kom­

mittén har, då den föreslagit en förskjutning åt det ena eller andra hållet

av ansvarighetens hittillsvarande fördelning mellan intressenterna, icke

rubbat nyss angivna grundprinciper. Kommittén har endast i rättvisans

intresse jämkat något på dem. Därvid har kommittén rätteligen utgått

ifrån, att den till förmån för den bofasta befolkningen stadgade strängare

ersättningsskyldigheten för lapparna icke på något otillbörligt sätt träder

lapparnas intressen för nära, samt att å andra sidan den till förmån för

lapparna föreslagna lättnaden i ersättningsskyldigheten icke innebär annat

än vad hos den insiktsfulla delen av den jordbrukande befolkningen måste

■erkännas vara i regel befogat. I sistnämnda hänseende har därtill, såsom

framgår av stadgandets formulering, tagits vederbörlig hänsyn till sådana

fall, där det i anseende å tillgången på stängselvirke eller i följd av väder

leksförhållandena m. fl. dylika omständigheter icke rimligen kan fordras, att

höet säkert skyddas eller hemföres. För min del anser jag kommitténs

förslag i dessa delar innebära en väsentlig förbättring av nu gällande stad­

ganden. Jag kan följaktligen icke vara med om, varken att inskränka eller

förlänga tiden för lapparnas ovillkorliga ersättningsskyldighet eller att låta

stadgandet, som i vissa fall ålägger den bofasta befolkningen att själv stå

skadan, utgå ur förslaget.

Vad stadgandena i övriga delar beträffar har från länsstyrelsen i Norr

bottens län uppmärksamheten fästs vid att 35 § 2 mom. andra meningen icke

i allo stode i överensstämmelse med grunderna för 6 kap. 1 § strafflagen.

Låt vara att denna erinran är riktig, så måste man dock även ihågkomma

att det bär gäller en speciallagstiftning, som icke blott i nu förevarande

hänseende utan även i andra hänseenden fordrar alldeles särskilda bestäm­

melser. Jag anser mig därför icke kunna taga hiinsyn till vad sålunda

erinrats.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt ett förtydligande av eu

viss bestämmelse. Under hänvisning till vad jag förut anfört i fråga om

innebörden av sagda bestämmelse anser jag mig icke nu behöva yttra mig

vidare om densamma. Jag vill dock tillägga, att bestämmelsens tillämpning

icke är begränsad endast till sådana fall, som avses i länsstyrelsens yttrande,

utan att även å andra håll förhållandena kunna vara likartade.

Kungl. Maj:ts proposition nr

Lagrådet.

Den

tmkknnnige.

Domänstyrelsens erinran föranledde en föreskrift i övergångsbestämmel­

serna (5 § i promulgationslagen) av innehåll, att 1898 års lag skulle vara till

lämplig å ovan odlingsgränsen belägna skogstorp, odlingslägenheter eller

andra arrendelägenheter, vilka före den nya lagstiftningens ikraftträdande

upplåtits utan förbehåll därom att innehavaren själv skulle stå skada, som

orsakades genom lapparnas renar.

Lagrådet yttrade i fråga om de föreslagna skadeståndsbestämmelserna i

huvudsak följande: (De i lagrådets yttrande förekommande beteckningarna

F. och S. avse de till lagrådet remitterade förslagen till lag om fjällrenskötsel

och lag om skogsrenskötsel).

»Vid utformandet av bestämmelserna om lapparnas ersättningsskyldighet

för skada, som deras renar förorsaka, hava avvikelser kommit att ske från

principer, som hittills varit tillämpade på detta område och vilka man i själva

verket torde hava velat bibehålla vid oförminskad giltighet.

Sålunda är det en i sakens natur grundad regel, att ersättning skall utgå.

om skada genom renar åstadkommits å mark, där lapparna icke få med

renarna vistas eller i allt fall icke ägde med dem uppehålla sig vid den tid.

då skadan timade. Det i F. 36 § 1 mom. upptagna stadgandet har emellertid

erhållit en avfattning, som för vissa fall skulle leda till frihet från skade­

stånd, fastän skada skett under omständigheter som nyss angivits, och även

i den uti S. 33 § 3 mom. intagna bestämmelsen saknas erforderlig reserva­

tion i berörda hänseende. — — —

Enligt de nu föreslagna skadeståndsbestämmelserna har i flera fall, då

ägaren av skadad gröda skulle själv stånda skadan, sådant dock gjorts’be­

roende av att ej lapparna av skadebegär vållat densamma. Härigenom har

å förevarande område införts ett nytt begrepp, vars rätta betydelse det är

av vikt att bestämma, helst detsamma icke förut lärer hava kommit till an­

vändning i vår lagstiftning. Härutinnan ger dock förslagens motivering föga

ledning, i det att där såsom skäl för begreppets upptagande i lagen allenast

anföres, att därigenom vunnes anslutning till den praxis, som under senare

tider utbildat sig vid upplåtelser av nyttjanderätt till kronomark å trakterna

ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Det

synes betänkligt att, utan närmare utredning i frågan, godtaga förslagen i

nu avsedda delar.

Stadgandena i F. 35 § och S. 33 § angående ersättningsskyldighet för

skada genom renar ovan odlingsgränsen skilja sig från vad för närvarande

gäller bland annat däri, att om skada skett å åker, å äng eller å utängsslåtter

av viss beskaffenhet, olika regler skola gälla, i fall den äga, där skadan timat,

hör till hemman eller hemmansdel, frälsetorp, krononybygge eller boställe

och om ägan hör till annan fastighet; i förra fallet kan, under vissa i övrigt

angivna omständigheter, ersättningsskyldigheten till och med bliva ovillkorlig,

i det senare skall markens brukare själv stånda skadan, försåvitt icke lap

parna av skadebegär orsakat densamma. Den sålunda föreslagna åtskillnaden

säges i motiven endast innebära, att närmare än i gällande lag skett angivits

de slag av mark, varå de särskilda bestämmelserna äro tillämpliga. Enligt

1898 års lag är dock markens kamerala natur ej av någon betydelse i före­

varande hänseende, och vid sådant förhållande lärer utredning krävas för

bedömande, såväl huruvida ändring härutinnan verkligen bör ske som ock

pa vilket sätt dylik ändring bör genomföras.»

I den sakkunniges förslag hava under 37 och 38 §§ sammanförts de be­

stämmelser, som innehållas i F. 35 § och 36 § 1 och 2 mom. samt S. 33 §

142

Kungl. Maj-.ts proposition nr

14:;

och 34 § 1 och 2 mom. Den i gällande lag förekommande olikheten be­

träffande skada å utestående hö och å annan gröda har i likhet med vad

som skett i kommittéförslaget ansetts icke böra bibehållas. Den av kommit­

tén föreslagna skärpningen i lapparnas ersättningsskyldighet, vilken å andra

sidan till viss del motväges av ökad skyldighet för den jordbrukande befolk­

ningen att taga vård om sin gröda, har ock upptagits i sakkunnigförslaget.

I kommitténs förslag har emellertid den sakkunnige vidtagit vissa sakliga

ändringar, för vilka jag nu skall närmare redogöra. Jag vill i samband där­

med redogöra för den ståndpunkt jag intagit i de särskilda frågorna.

Stadgandena i 37 § i den sakkunniges förslag reglera de fall, då skada sker

å trakter ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen, samt motsvara F. 35 § och

S. 33 §. I paragrafens fyra första moment regleras skadeståndsskyldiglieten i

första hand med avseende å fjällapparnas renar, och i 5 mom. utsträckas dessa

bestämmelser att gälla skador, som av skogslapparnas renar förorsakas å

trakter ovan odlingsgränsen, där dessa lappar enligt 3 § äga utöva sin betesrätt.

I 1 mom. avses skada, som inträffat å växande eller avskuren men ej i lada

införd gröda på åker eller äng eller viss utängsslåtter under någon av måna­

derna juni, juli och augusti; uti 2 mom. avses dylik skada, som inträffat

under annan tid. 3 mom. innehåller den förut berörda undantagsbestämmelsen

för det fall att vederbörande fastighetsinnehavare äro pliktiga att själva stå

ansvar för skada av ifrågavarande slag. I 4 mom. regleras skadestånds-

skyldigheten vid skada å annan mark ovan odlingsgränsen, än nyss sagts,

ävensom vid skada inom renbetesfjällen.

Den sakkunnige har med anledning av lagrådets anmärkning icke ansett

det erforderligt att, på sätt kommittén föreslagit, stadga olika regler för det

fall, att den äga, där skadan timat, hör till hemman eller hemmansdel, frälse-

torp, krononybygge eller boställe, och för den händelse att ägan hör till

annan fastighet. Den sakkunnige yttrar härom:

»De i gällande lag meddelade skadeståndsbestämmelserna avse icke sådana

områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade. Detta

har icke kommit till uttryck i lagtexten men framgår av motiven till 1898

års lag (sid. 60). Med de av 1919 års kommitté härutinnan föreslagna be­

stämmelserna synes dock icke hava åsyftats att vidtaga ändring i gällande

rätt härutinnan, utom möjligen såvitt angår vissa arrendelägenheter (jfr 5 §

i promulgationslagen samt departementschefens yttrande vid remissen till

lagrådet). Med kommitténs begränsning av lapparnas skadeersättnings skyl­

dighet till allenast vissa slag av fastigheter synes därför icke hava åsyftats

att göra undantag för andra fastigheter än dem, på vilka, såsom i motive­

ringen till gällande lag anmärkes, ifrågavarande skadeståndsbestämmelser

enligt sakens na.tur icke äro tillämpliga. Skadeersättningsskyldighet i före­

varande hänseende synes i överensstämmelse härmed icke böra omfatta sådana

under enskild disposition varande fastigheter, vilkas innehavare enligt vid

upplåtelsen meddelade eller eljest gällande bestämmelser äro pliktiga att

själva stå sådan skada. För att tydligt utmärka detta har ett uttryckligt

stadgande härom upptagits i 3 mom. av 37 §. Vid sådant förhållande er­

fordras icke något angivande av de olika slag av fastigheter, som skadeersätt-

ningsskyldigheten avser, varjämte den ovan omnämnda övergångsbestämmelsen

bliver överflödig.»

Kungl. Ma.j:ts proposition nr i'i.

47 §

Den

•a k k un ni no.

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

Länsstyrelsen i, Norrbottens län har riktat vissa anmärkningar mot formu­

leringen av andra stycket i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget, vilken

formulering enligt länsstyrelsens förmenande icke lämnade domstolar och

andra lagtillämpare en klar och säker ledning vid stadgandets tolkning.

Länsstyrelsen anför i sådant hänseende:

För det första kunde det däri förekommande uttrycket /inom rimlig tid

hemföra grödan» giva rum för olika tolkningar. Från höägarens synpunkt

kunde häri inläggas olika betydelser med hänsyn till andra göromål vid

gården eller andra uträttningar, som husbonden kunde vilja använda sin tid

till. Vad lagtextens författare velat uttrycka vore väl att hemkörningen

skulle företagas så snart marken frusit så pass, att hemforsling kunde äga

rum, och detta även om härför skulle fordras att bärande väg åstadkommes

efter upptrampning av stig i snön; känt vore nämligen att i upptrampat spår

på blötmark eller annan mjuk mark frysning fortare inträdde än under det

orubbade snötäcket. Lämpligt syntes därför vara, att det klart utsädes huru­

som hemforsling av höet skulle liava skett så fort väderleksförhållandena

sådant medgivit; detta vore även med hänsyn till bevarandet av höets kvalitet

bäst förenligt med jordbrukarnas eget intresse.

Vidare vore den intagna beteckningen »åtgärder (till grödans skyddande),

som utan större kostnad eller svårighet kunnat verkställas» enligt läns­

styrelsens mening icke heller tillräckligt distinkt eller, rättare sagt, icke ett

riktigt uttryck för den stängningsskyldighet, man tydligen — och med rätta

— ansett tillhöra höägaren. Den kringgärdslingsskyldighet, som här åsyftades,

borde för det avsedda ändamålets vinnande icke ställas i beroende av den

större eller mindre kostnaden eller svårigheten för dess verkställande. Ofta

torde det nämligen vara så, att den hökvantitet bonden på långt avstånd

från hemmet och under besvärliga förhållanden i övrigt skrapade ihop på

en myrfläek, absolut taget icke stode i skäligt förhållande till det arbete

dess bärgande krävt, och att han därå ändock nedlagt sådan möda, vore

beroende av att hans fastighet innehölle så knappt med slåtter, att de små

och avlägsna myrslogarna vore för honom oundgängligen nödvändiga. Då

alltså bärgaren vore tvungen att åtnöja sig med den lilla höhässjan som lön

för sin möda, så vore den också för honom av det värde, att den borde på­

kostas ordentligt stängsel.

Berörda stadgande i 37 § 2 mom. syntes länsstyrelsen fördenskull böra

utformas i ungefär följande ordalag: »Kan vårdslöshet anses ligga grödans

ägare till last, ity att han, när grödan lämnats utestående i stack eller

liässja, underlåtit att så snart väderleksförhållandena sådant medgivit hem­

föra grödan eller ock försummat att ordentligt (eller på betryggande sätt)

stänga omkring densamma, stånde han etc.» En formulering i denna stil

avsåge icke att förläna stadgandet någon annan andemening, än lagtextens

författare finge anses hava åsyftat, utan avsåge endast att förebygga osäker­

het vid tillämpningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vidare mot paragrafens 3 mom.

riktat den anmärkningen, att till momentet borde fogas tillägg av innebörd

att sådan lägenhetsägare, som där avses, borde befrias från skadestånds-

skyldighet i det fall att renarnas ägare handlat i syfte att skadan göra;

och länsstyrelsen har framhållit, att uti de inom länet brukliga formulären

till kontrakt för sådana upplåtelser, som åsyftas i momentet, arrendatorns

skyldighet att själv stå skada genom renar vore upphävd i dylikt fall.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har mot paragrafens 3 mom. anmärkt,

144

Kvngl. Maj:ts proposition nr 43.

att då viss tvekan rådde om innebörden av uttrycket »de till lapparnas ute­

slutande begagnande upplåtna områden», i lagtexten borde utsättas, vilka

trakter därmed avsåges.

Från lapskt håll har framställts liknande erinran mot 2 mom. som av

länsstyrelsen i Norrbottens län, varjämte beträffande 1 mom. yrkats, att

den jordbrukande befolkningen måtte åläggas att hägna sin jord och all

avskuren, i lada ej införd gröda.

Vad angår de av länsstyrelsen i Norrbottens län mot 2 mom. i före­

varande paragraf riktade anmärkningarna, hava de föreslagna skadestånds-

bestämmelserna, på sätt föredragande departementschefen yttrade vid remis­

sen till lagrådet år 1924, tillkommit efter ett noggrant vägande mot var­

andra av de intressen, som å ömse håll böra beaktas, och bestämmelserna

hava under ärendets tidigare behandling i allmänhet mottagits med gillande.

Av departementschefens uttalande år 1924 framgår vidare, att vid formuleringen

av ifrågavarande stadgande vederbörlig hänsyn tagits till sådana fall, där

det i avseende å tillgången på stängselvirke eller i följd av väderleksför­

hållanden m. fl. dylika omständigheter icke rimligen kan fordras, att höet

säkert skyddas eller hemföres. Länsstyrelsen förklarar, att med den av

länsstyrelsen föreslagna formuleringen icke avses att förläna stadgandet

annan saklig innebörd. Emellertid är det tydligt, att i de tidigare förslagen

åsyftas, att även andra omständigheter än de av länsstyrelsen framhållna må

kunna beaktas vid bedömande av fråga, huruvida vårdslöshet ligger grödans

ägare till last. Att på sätt länsstyrelsen föreslagit binda domstolarna i

deras prövningsrätt härutinnan synes komma att medföra, att möjligheterna

att i det särskilda fallet nå ett med hänsyn till omständigheterna materiellt

rättvist resultat väsentligen minskas. På grund härav har jag icke ansett

mig böra vidtaga ändring i förevarande bestämmelser. Till klarläggande av

stadgandets innebörd vill jag emellertid tillägga, att det uppsåt att vålla

skada, som principiellt grundar ersättningsskyldighet, kan vara mera eller

mindre direkt eller eventuellt, medan det skadegörelsesyfte vid renvårdarens

handlande, som skall kunna motväga verkan av motpartens vållande, skall

vara direkt och medvetet inriktat på skadans åstadkommande.

Det av länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatta tillägget till paragrafens

3 mom. finner jag obehövligt, då den omfattning, i vilken grödans ägare i

dessa fall själva skola stå skada, är reglerad antingen i upplåtelsekontraktet

eller i eljest gällande bestämmelser (se t. ex. 56 § femte stycket).

Vidkommande slutligen den av länsstyrelsen i Västerbottens län fram­

ställda anmärkningen vill jag erinra därom, att enligt uttalande av den sak­

kunnige i motiven till 56 § med uttrycket »områden, som blivit till lappar­

nas uteslutande begagnande anvisade» avses dels renbetesfjällen i Jämtlands

län dels ock de delar av lappmarkerna, som ligga ovan odlingsgränsen och

ej äro under enskild disposition. Med hänsyn till att i förevarande moment

fråga allenast är om lappmarkerna ovan odlingsgränsen, har jag emellertid

ansett uttrycket här böra utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 85 htift. (Nr 43.)

2301 st

10

Kungl. Maj:ta proposition nr 48.

145

Departements­

chefen.

14t*

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

38 «.

Den sak­

kunnige.

Yttranden över

den sakkun­

niges förslag.

Departements­

chefen.

39

§.

Emellertid liava vissa jämkningar av huvudsakligen formell innebörd an­

setts böra vidtagas. Sålunda bär det samband mellan de båda första momen­

ten, som består däri att undantaget i 2 mom. från skadeståndsskyldigheten

endast har betydelse såsom inskränkning av den utvidgade ersättningsskyl­

digheten enligt 1 inom., ansetts lämpligen böra föranleda, att momenten

sammanföras till ett moment. Då den för vissa fall uppställda förutsätt­

ningen av skadesyfte genomgående torde böra föreligga hos den som har

renarna i sin vård, vare sig han är ägaren eller icke, hava vidare härav be­

tingade ändringar vidtagits i 2 och 4 mom. i sakkunnigförslaget.

Såsom jag nyss framhållit, skall det skadegörelsesyfte hos renvårdaren,

som motväger verkan av vållande hos grödans ägare, vara direkt och

medvetet inriktat på skadans åstadkommande. Till utmärkande av detta

direkta skadegörelsesyfte har den sakkunnige stadgat, att skadeståndsskyl-

dighet skall inträda, då vederbörande »handlat i syfte att skadan göra». I

förevarande förslag liar nämnda, på ett flertal ställen i sakkunnigförslaget

förekommande uttryck utan saklig ändring ersatts med att »skadan varit

åsyftad» av den som vården om renarna ålegat.

T övrigt har formuleringen på olika ställen i någon mån jämkats.

Den sakkunnige har i motsvarande paragraf i sitt förslag reglerat skade-

ståndsskyldigheten vid skada å mark nedanför odlingsgränsen och utom ren-

betesfjällen, där betesrätt är medgiven hela eller någon del av året; para­

grafen motsvarar F. 36 § 1 och 2 mom. och S. 34 § 1 och 2 mom.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i fråga om paragrafens första moment

anmärkt, att enligt detsamma fjällapparna under maj månad hade ovillkorlig

skadeståndsplikt beträffande höhässja, som stode kvar ute, men att under

april månad skadeståndsskyldigheten liärutinnan vore begränsad, vilket vore

oegentligt. Vidkommande paragrafen i dess helhet har länsstyrelsen hem­

ställt, att åt densamma måtte givas en enklare och liittfattligare formulering.

Från lapskt håll har yrkats, att bönderna måtte åläggas att hålla stängsel

omkring sin gröda.

Vad angår den av länsstyrelsen framhållna olikheten i fjällapparnas skade-

ståndsskyldigliet nedom odlingsgränsen under april och maj månader, kar

denna sin grund däri, att fjällapparna lagligen icke äga annat än undantags­

vis uppehålla sig med sina renar å dessa trakter under maj månad. I denna

del får jag hänvisa till lagrådets yttrande över 1924 års förslag.

Vad länsstyrelsen anmärkt mot paragrafens avfattning i övrigt torde icke

sakna fog. Dock må framhållas, att de föreslagna skadeståndsbestämmelserna

liksom de i gällande lag förekommande till sitt sakliga innehåll äro tämligen

invecklade, vadan för vederbörande parter varje formulering måhända kommer

att förefalla svårläst. Jag har emellertid i förtydligande syfte företagit om­

formulering eller jämkning av vissa delar av paragrafen, delvis i anslutning

till de i 37 § gjorda ändringarna.

Denna paragraf, som avhandlar ersättningsskyldigheten för skada å mark,

där renbete aldrig får förekomma och i huvudsak oförändrad upptagits från

147

den sakkunniges förslag, motsvarar 16 § i 1898 års lag samt F. 36 § 3

mom. och S. 34 § 3 mom. I förhållande till gällande rätt föreligger ingen

ändring i sak.

Denna paragraf, som rör syn för uppskattning av skada, är i allt väsent­

ligt upptagen från 20 § i 1898 års lag och motsvarar F. 37 § och S. 36 §.

Vid avgivande av yttrande över kommitténs förslag erinrade länsstyrelsen

i Jämtlands län, att det för lapparna säkerligen skulle innebära en väsentligt

ökad trygghet mot obefogade ersättningsanspråk, om den stadgade synen bleve

en ovillkorlig förutsättning — med det legala vitsord, som därav kunde

följa — för att ersättningsanspråk på grund av skada genom renar finge

göras gällande. Från bofast håll i samma län invändes, att bevisning vore

för svår att åstadkomma och att syneförrättningen bleve för dyrbar, varjämte

man på vissa håll ansåg olämpligt, att lappfogden, såsom varande partisk,

skulle äga att utse god man.

Yad sålunda anmärkts har den sakkunnige icke ansett böra föranleda

ändring i bestämmelserna.

Någon avvikelse från de tidigare förslagen har ej heller jag ansett böra

ifrågakomma.

Denna paragraf rör val av synemän och överensstämmer med 22 § i 1898

års lag samt F. 38 § och S. 37 § ävensom med motsvarande paragraf i den

sakkunniges förslag. Anledning till ändring har icke förelegat.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara 19 § i 1898 års lag samt första

och tredje styckena av F. 39 § och S. 38 §.

Beträffande nämnda paragrafer i kommittéförslaget erinrades från ett

håll, att bestämmelserna att för skada, som sammanblandad renhjord åstad­

kommer, ersättning skulle lämnas av en var lapp efter antalet renar, som

funnits i den blandade hjorden, i vanliga fall vore fullt riktiga. Dock borde

införas den bestämmelsen, att lapp, som i god tid före skadans uppkomst

bevisligen velat urskilja sina renar men blivit vägrad detta, eller för vilken

skiljning onödigtvis fördröjts av huvudhjordens ägare, skulle vara fri från

deltagande i skadeersättningens betalning. Det hände nämligen rätt ofta, att

stora renhjordar under vandring, särskilt om bevakningen vore mindre god,

upptoge hela mindre hjordar eller delar därav utan att dessa mindre hjordars

ägare genast eller inom rimlig tid kunde återfå sina djur, därför att den

större hjordens ägare ej ville hopsamla djuren för skiljning. I sådant fall

borde den mindre hjordens ägare vara fri från betalning för skada, som den

gemensamma hjorden åstadkommit.

Departementschefen yttrade år 1924 i anledning av denna anmärkning:

»Ifrågavarande stadganden hava tillkommit för att underlätta för den, som

lidit skada, att utbekomma ersättning därför. Meningen är, att denne ej skall

behöva ingå i någon närmare undersökning med ytterligt försvårad bevis­

ning, om vem bland renarnas ägare ersättningsskyldigheten åvilar. Jag

anser mig icke böra frångå den princip, som sålunda ligger till grund för

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

40 f.

Departements­

chefen.

41 f.

42 §.

Yttranden över

kommitténs

förslag;.

1924 års

förslag.

148

stadgandet. Föreligga sådana omständigheter lapparna emellan, som i ytt­

randet anförts, torde vederbörande med tillämpning av paragrafens sista

stycke kunna utfå oriktigt utgiven ersättning av den, som det i sista hand

åligger att betala densamma.»

Den sakkun-

Den sakkunnige har med en till närmare överensstämmelse med gällande

lag vidtagen ändring upptagit första och tredje styckena i kommitténs förslag

men ansett andra stycket, som vid ovisshet beträffande renantalet hänvisade

till renlängdens vitsord, kunna uteslutas, då vad däri stadgats följde av 14 §

i den sakkunniges förslag.

Departements- Jag finner i huvudsak ej anledning frångå vad den sakkunnige föreslagit,

chefen. Dock har visst tillägg införts i syfte att klargöra, att enahanda regler, som

av den sakkunnige föreslagits, böra gälla i förhållandet mellan renskötaren

och den renägare, som lämnat skötesrenar i hans vård. Därjämte har para­

grafens sista stycke ansetts kunna utgå. Anledningen härtill är att stad­

gandet, som avser rätt för lapp, vilken utgivit skadeersättning i det i para­

grafen avsedda fallet, att kräva ersättningen åter av den som vållat skadan,

dels saknar motsvarighet i de grundläggande skadeståndsreglerna i 37—39 §§,

dels endast torde uttrycka vad som i detta fall liksom beträffande nyss­

nämnda regler följer av allmänna rättsgrundsatser.

43 §• I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om s. k. skadeersättiiingsom-

råden. Paragrafen, som motsvaras av 18 § i 1898 års lag, överensstämmer

i huvudsak med de av kommittén föreslagna bestämmelserna uti F. 40 § och

S. 39 §.

Kommittén hade under åberopande av såväl det mot fjällrenskötseln olika

sätt, på vilket skogsrenskötseln i regel bedrives, som ock förhållandena i

övrigt å de mera bebyggda och odlade trakter, där skogsrenskötsel före­

kommer, givit S. 39 § en från motsvarande paragraf i lagen om fjällren­

skötsel avvikande avfattning, i syfte att ingripande här skulle kunna ske

snabbare än vad för fjällapparnas del ansetts påkallat. Bland förutsätt­

ningar, under vilka ifrågavarande åtgärd skulle få tillgripas, hade kommittén

sålunda för skogslapparnas del icke upptagit, att skadorna skulle vara bero­

ende av försumlig renvård.

Den sakkunnige har i denna del föreslagit lika bestämmelser för fjäll- och

skogslappar samt härom anfört:

Länsstyrelserna i ifrågavarande län hade på förfrågan upplyst, att efter

tillkomsten av 1898 års lag förordnande om skadeersättningsområde enligt

18 § i berörda lag icke förekommit inom något av länen, vadan någon erfa­

renhet om lagens verkan i denna del icke torde finnas '). Vid sådant för­

hållande och då någon skillnad i ifrågavarande avseende icke syntes böra

göras mellan de olika slagen av lappar, hade bestämmelserna gjorts lika för

dessa.

Lagrådet anmärkte i fråga om den skadeståndsreglering, som skulle ske

inom skadeersättningsdistrikt, att ett icke avsett avsteg från en vedertagen

grundsats syntes hava skett. Lagrådet yttrade härom: *)

*) BeträfFandg Jämtlands län har Kungl. Maj:t den 9 oktober 1891 med stöd av dä

gällande lag förordnat, att visst område skulle utgöra särskilt skadeersättningsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

149

»På sätt framgår av 18 § andra stycket i 1898 års lag, är den inom dylikt

område förekommande gemensamma ersättningsskyldigheten begränsad till

skada av sådan beskaffenhet, att den skall ersättas, ändå att den icke skett

uppsåtligen eller vållats genom vårdslöshet vid renarnas bevakning. Denna

begränsning, som givetvis har sin grund i olämpligheten i att utkräva gemen­

samt ansvar i fall, då ersättningsskyldigheten är beroende av nämnda subjek­

tiva förutsättningar, har vid avfattandet av F. 40 § och S. 39 § bortfallit,

utan att motiven lämna någon upplysning om anledningen härtill.»

Den sakkunnige har ansett sig böra bibehålla kommitténs bestämmelser

liärutinnan under åberopande av att därest bestämmelserna om skadeersätt-

ningsdistrikt skulle erhålla praktisk betydelse, gemensamt ansvar borde

kunna krävas i alla de fall, då skada enligt de givna bestämmelserna skulle

ersättas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt, huruvida inrättande av skade-

ersättningsområde vore en fråga av sådan betydelse, att Konungeu behövde

därmed besväras, samt gjort gällande, att dylika ärenden borde kunna an­

förtros länsstyrelserna till behandling och avgörande.

Anordningen med s. k. skadeersättningsområden har under förarbetena

till den nu ifrågasatta lagstiftningen tillmätts en stor betydelse såsom garanti

för jordägarna för deras rätt att utfå skadeersättning. Ett villkor för att

denna garanti skall kunna erhålla den avsedda betydelsen är emellertid, att

den gemensamma ansvarigheten icke alltjämt inskränkes på sätt lagrådet

år 1924 ifrågasatte. Lika med den sakkunnige anser jag alltså de av lag­

rådet anförda principiella betänkligheterna böra få vika för ernående av det

önskade praktiska syftet. Jag vill emellertid tillägga, att jag, lika med den

sakkunnige, förordar bibehållande av de i gällande lag förefintliga bestäm­

melserna-angående regressrätten mellan de i ett skadeersättningsområde in­

gående lapparna inbördes, vilka bestämmelser torde vara ägnade att under­

lätta skadeersättningens utskiftande på dem, som den enligt lagens principer

slutligen bör drabba. Detta minskar givetvis avsevärt betydelsen av de an­

tydda betänkligheterna. Till frågan om dessa bestämmelser torde jag få

återkomma vid 45 §.

I fråga om skötesrenägares ställning vid reglering av ersättning för skada

inom skadeersättningsområde följer av föreskriften i 53 §, att lian svarar

för den ersättning, som belöper å hans till skadeersättningsområdet hörande

renar. En skötesägares reninnehav skall särskilt redovisas i renlängden, och

skötesrenägaren är alltså att anse såsom ingående i skadeersättningsområdet

med det antal renar, för vilket han är antecknad i renlängden.

Då redan av 14 § följer, att ansvarighetens fördelning skall ske med

ledning av renlängden, i den mån den äger vitsord, har den i sakkunnig­

förslaget intagna föreskriften i detta hänseende ansetts kunna såsom över­

flödig uteslutas ur 43 §.

Yad angår spörsmålet om den myndighet, som skall hava att pröva frågor

om inrättande av skadeersättningsområden,synes mig visst områdes förklarande

för skadeersättningsområde kunna medföra ekonomiska konsekvenser av så

Yttrande

över den

sakkunniges

förslag.

Departements­

chefen.

150

väsentlig betydelse för ifrågavarande lappar, att prövningen bör, liksom enligt

gällande lag, ankomma på Konungen.

Då skadeersättningsområde bör kunna sträcka sig utöver en lappbys om­

råde, har viss jämkning befunnits nödig i 1 mom.

Sista stycket i paragrafen, vilket handlar om rätt för lapp, som utgivit

ersättning, att kräva beloppet åter av den som varit vållande till skadan,

har ansetts kunna utgå. Anledningen härtill är densamma som angivits be­

träffande ett motsvarande stadgande i 42 § i sakkunnigförslaget.

44 §.

I denna paragraf i sakkunnigförslaget hava utan ändring i sak upptagits

bestämmelserna uti 23 § i 1898 års lag rörande sättet för ersättningstalan

mot lappar i ett skadeersättningsområde. Paragrafen motsvaras av 41 § i

F. och S.

Den sakkunnige har funnit det påkallat att införa stadgande därom att

ordningsmannen vid förliknings ingående skall samråda med lappfogden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i yttrande över sakkunnigförslaget för­

klarat sig anse önskvärt, att skadereglering inom skadeersättningsområde

kunde göras något lättare än som enligt förslaget förutsättes. Länsstyrelsen

yttrar härom bland annat:

»Jämlikt 44 § äger vid process inför domstol mot lapparna inom ett ska­

deersättningsområde ordningsmannen att på vederbörande lappars vägnar

föra talan i målet samt jämväl efter samråd med lappfogden ingå förlikning

angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader. Det är

givetvis angeläget, särskilt ur kostnadssynpunkt samt på det friden mellan

lappar och bofaste ej spillas må, att rättegångsvägen så sällan som möjligt

tillgripes. Men uppgörelse i godo för ett helt skadeersättningsområdes del

eller beträffande viss grupp av lappar därinom, vilkas hjordar befunnit sig

på skadetrakten, synes icke med nu föreslagna bestämmelser möjlig. Läns­

styrelsen tillåter sig fördenskull ifrågasätta, att ordningsmannen för lappby,

som utgör skadeersättningsområde, tillerkännes befogenhet att ■— efter före­

gången skadeuppskattning som i 40 § sägs eller sedan eljest utredning i

saken erhållits — med bindande verkan för skadeersättningsområdets ren­

ägare respektive de lappar, vilkas hjordar vid skadetillfället befunnit sig på

trakten, träffa uppgörelse om skadan. Därest lappbyn uppdelats i flera

skadeersättningsområden, kunde för vaije dylikt område utses en förman

utrustad med enahanda befogenhet. Länsstyrelsen vill erinra, att införandet

av nu ifrågasatta institut icke innebär någon nyhet på lapplagstiftningens

område. I 1919 års renbeteskonvention med Norge stadgas i 44 § beträf­

fande den bland lapparna utsedde förmannen i distrikt i Norge, att det

tillkommer förmannen att i frågor rörande ersättning för skada av renar föra

talan för distriktets lappar och därvid jämväl ingå förlikning i fråga om

skadeersättning och kostnader.»

Departome»ts- Yad länsstyrelsen anmärkt finner jag vara befogat. Jag har därför vid­

tagit ändring av paragrafen i syfte att utmärka, att rätt att ingå uppgörelse

med den ersättningsberättigade tillkommer ordningsman jämväl innan talan

anhängiggjorts vid domstol. Uppenbarligen bör även för sådant fall före­

skrivas, att samråd med lappfogden skall äga rum. Uppgörelse torde böra

vara möjlig såväl före som efter sådan syn, som avses i 40 §.

I den sakkunniges förslag har från kommittéförslaget upptagits eu även i

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

151

gällande lag förekommande bestämmelse av innebörd att om ordningsman,

som i ett mål om skadeersättning för talan för lapparna inom ett skado

ersättningsområde, tilltror sig kunna visa, genom vilkens eller vilkas renar

skadan blivit förorsakad, eller att jämte de till området liörande lapparna även

andra böra ansvara för skadan, lian skall äga att låta instämma ägarna till

de skädevållande renarna eller dem, som lian anser böra deltaga i ersättnin­

gen, för att dessa skola svara i målet. Det vill emellertid synas, som om en dylik

bestämmelse — vilken i processuellt hänseende företer betydande egendom-

ligheter — i praktiken skulle kunna leda till icke önskvärda resultat. De

inkallades ställning i processen skulle beträffande eventuell skyldighet att

ansvara för rättegångskostnader o. d. kunna giva anledning till tvekan. Där­

jämte kan det knappast anses lämpligt, att, såsom skulle bliva följden, ord­

ningsmannen skulle till förmån för vissa av sina huvudmän väcka anspråk

mot andra av dessa. De ifrågasatta bestämmelserna stå för övrigt icke väl

tillsammans med den nu föreslagna regeln, att ordningsmannen skall vara

behörig att träffa uppgörelse jämväl utom rätta. Stadgandet torde för

övrigt med hänsyn till allmänna processuella regler samt de föreslagna

stadgandena i 45 § utan olägenhet kunna utgå. Tåg bär fördenskull uteslutit

detsamma i förevarande förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Bestämmelserna i 45 § i den sakkunniges förslag överensstämma med 24 §

4:' §•

i 1898 års lag och däremot svarande F. 42 § och S. 42 §.

Förevarande stadganden avse den av mig förut berörda kompletteringen

Departement

av den allmänna regeln om skadeansvarigheten inom skadeersättningsområden <hefen

och reglera alltså den regresstalan mellan lapparna inbördes, som erfordras

för att den primära gemensamma ansvarigheten i förhållande till den skade­

lidande skall kunna fördelas efter de i föregående paragrafer fastslagna grun­

derna, I detta hänseende innehåller sakkunnigförslaget, att ågången dom

eller biträdd förlikning icke skall utgöra hinder för regressrättens utövande.

Denna regel synes mig böra erhålla eu utsträckt tillämpning. Då, såsom förut

anförts, regeln om ordningsmannens rätt att träffa uppgörelse ansetts böra

utsträckas att gälla även utom rätta, lärer härav böra följa, att regresskrav

kan få följa jämväl efter en dylik uppgörelse.

Den sakkunnige har upptagit eu i gällande lag och i de tidigare för­

slagen förekommande bestämmelse att regresstalan ej må anhängiggöras

senare än ett år efter det laga kraftägande dom fallit eller förlikning träffats

angående skadeersättningens utgivande. Då det vill synas, som om för dessa

fall tillräckliga skäl för avvikelse från den allmänna preskriptionstiden icke

finnas samt i allt fall en preskriptionstid av ett år torde vara för kort, har

bestämmelsen uteslutits. Ytterligare anledning att nu vidtaga den sålunda

ifrågasatta ändringen är att den gemensamma ansvarigheten för skada inom

skadeersättningsområde, såsom nyss anförts, föreslås väsentligen utsträckt.

Genom denna utsträckning har den gemensamma ansvarigheten erhållit

samma omfattning, som i 42 § stadgats för det fall att flera lappar hava

sina renar tillsammans i eu hjord. Vid sådant förhallande synas förevarande

152

regressrättsbestämmelser böra utsträckas att gälla även för sistnämnda falL

Ändring i sådant hänseende har företagits i förevarande paragraf.

I sammanhang med berörda ändringar liar viss omredigering skett.

Om minskning av renantalet inom lappby.

4® 8»

Genom lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall

av renantalet inom lappby, vilken lag trädde i kraft den 1 juli 1925, hava

meddelats bestämmelser, som avsett att giva länsstyrelsen mera effektiva

medel än 1898 års renbeteslag erbjöd för nedbringande i fall av behov

av renantalet i lappbyarna. Enligt 1898 års lag fick för minskningens ut­

förande endast tillgripas antingen avlägsnande från lappbyn av andra re­

nar än lappars eller ock hänvisning för lapp att med sina renar flytta till

annan lappby. Uti 1 § av 1925 års lag, vari upptagits de av kommittén

under 43 § i F. och S. föreslagna bestämmelserna med därtill av departe­

mentschefen fogade tillägg, hava införts ytterligare tvångsmedel, nämligen

tvångsnedslaktning och tvångsförsäljning. Första förutsättningen för an­

vändande av tvångsmedel enligt 1925 års lag är att inom eu lappby antalet

renar befinnes vara så stort, att antingen betesmarkerna måste anses otill­

räckliga eller ock betydande skadegörelser förorsakas genom renarna.

Under den tid 1925 års lag varit i tillämpning har det emellertid, såsom

jag förut antytt, visat sig, att strängare bestämmelser äro nödvändiga i syfte

att för framtiden förebygga en allt för stark ökning av renstammen. Särskilt

gäller detta Norrbottens län. Vid en år 1925 — bland annat på grund av stad­

gande i 7 § av konventionen med Norge — företagen renräkning konstate­

rades en avsevärd ökning i renstammen inom nämnda län. Denna renräkning

visade för norra lappfogdedistriktet tillhopa 120,555 och för södra lappfogde-

distriktet 71,368 renar. Av denna renmängd belöpte 46,911 renar å de fyra lapp-

byalagen norr om Torne älv nämligen Könkämä, Fainiovuoma, Sarivuoma och

Talma. vilka för sommarbete äro hänvisade till distrikt i Norge; det antal renar,

som enligt konventionen får från dessa byar inkomma till Norge, är 39,000.

Härigenom uppkom en synnerligen brydsam situation med hänsyn till vår­

flyttningen till Norge, vilken avvecklades tack vare de norska myndigheternas

tillmötesgående att för det året tillåta renar utöver det i konventionen med­

givna antalet att inkomma i Norge. Året 1925 blev lyckosamt för rensköt­

seln, och inom nyssnämnda fyra byar kunde renstammen på hösten 1925

beräknas till omkring 60,000 djur. Genom siaktning av renar och genom

förflyttning av lappar med deras renar lyckades det länsstyrelsen att i erfor­

derlig omfattning nedbringa renantalet. Därvid kunde dock den nödvändiga

reduktionen icke uppnås allenast genom en flyttning inom länet, utan för­

flyttning måste ske av omkring 3,300 renar till Västerbottens och Jämtlands

län. År 1926 beräknades renantalet i omförmälda fyra byar till omkring

50,000, inberäknat kalvar.

Den 22 april 1926 hölls inför dåvarande chefen för socialdepartementet sam­

manträde för överläggning i vissa lappväsendet rörande frågor med landshöv-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

153

dingarna i Jämtlands, Yästerbottens och Norrbottens län med dera. Därvid

framhölls, hurusom omförmälda dislokation endast vore eu lättnad för stun­

den i de svårigheter, som renstammens tillväxt orsakade inom Norrbottens

län. Sålunda påpekades, att redan följande år samma vansklighet att här­

bärgera renarna inom länet skulle återkomma, troligen ännu starkare. Or­

sakerna till dessa svårigheter kunde sökas dels i den renskötande lapska

folkstammens tillväxt, varigenom större renantal erfordrades för lapparnas

bärgning, dels i den relativa borteliminering av riskerna för dåliga renar,

som syntes åvägabragt av den mera utvecklade organisationen av lappväsen­

dets tjänstemän och därav följande omsorg och förutseende i renskötseln,

och vidare i nyss avsedda bestämmelse uti 1919 års renbeteskonvention med

Norge därom att antalet av renar från de s. k. nordbyarna, vilka för sommar­

bete äro beroende av att komma in i Norge, icke finge överskrida ett visst

antal. Det framhölls slutligen, att gällande lapplagstiftning borde utökas

med medel för myndigheterna att råda bot på svårigheterna, så långt sådant

på denna väg läte sig göra, samt att även andra möjligheter borde under­

sökas för att finna utväg ur svårigheterna.

Under fortsatta överläggningar, som därefter ägde rum, förehades bland

annat frågan angående nödvändigheten av lagstiftningsåtgärder i syfte att

för framtiden förebygga en alltför stark ökning av renstammen i det hela.

Flertalet av de närvarande ansåg dylika åtgärder oundgängligen nödvändiga.

Vid en blivande utredning ansågs bland annat böra tagas i beaktande, huru­

vida icke befogenheten för de myndigheter, som hade lappväsendet om

hand, att minska renantalet inom lappby borde utökas. Minskning borde

exempelvis, även då så icke erfordrades för vederbörande lappbys egen del,

få påbjudas av stora hjordar för att bereda plats för inflyttning från annan

by, där renstammen vore för stor. Yidare kunde tänkas befogenhet för

Konungens befallningshavande att bestämma det antal renar, som högst

skulle få inneliavas av ett hushåll, ett bestämmande som givetvis icke be­

hövde göras generellt utan kunde tillgripas vid behov. Under övervägande

kunde också komma att begränsa bofasta lappars rätt att hava skötesrenar.

Förutvarande renskötande lappars rätt att hava oinskränkt antal skötesrenar

borde kunna prövas för varje fall.

Yid ett den 15 oktober 1926 inför mig hållet sammanträde, till vilket

inkallats landshövdingarna i Norrbottens och Västerbottens län samt lapp­

fogdarna i förstnämnda län, vitsordades ytterligare behovet av att länssty­

relserna utrustades med större befogenhet att ingripa än den 1925 års lag

medgåve. Sålunda borde i nämnda lag omförmälda åtgärder kunna till­

gripas, ej blott när betesmarkerna måste anses otillräckliga eller skadegörelse

förorsakades utan även när förhållandena eljest därtill föranledde; i första

hand borde länsstyrelsen kunna förordna om minskning av det antal renar,

som funnes hos försumliga renskötare.

Yad i sistnämnda hänseende föreslagits har den sakkunnige beaktat vid

avfattningen av 19 §. Jämväl i fråga om icke renskötande lappars rätt att

hava skötesrenar har den sakkunnige föreslagit skärpning i förhållande till

Den

sakkunnige.

154

kommittéförslaget, i det att rättigheten härtill gjorts beroende av att ren-

ägaren tillhör en lappby. Till denna fråga torde jag få återkomma vid be­

handlingen av 50 §. I övrigt har vid utformandet av bestämmelserna i

förevarande paragraf i sakkunnigförslaget de uttalade önskemålen på det

sätt vunnit avseende, att länsstyrelsen erhållit befogenhet att föranstalta om

minskning av renantalet inom lappby, därest detta befinnes vara större än

lägenheten medgiver, så att betet kan befaras bliva otillräckligt eller skade­

görelser eller andra olägenheter förorsakas eller svårigheter annorledes yppas

för renskötselns ändamålsenliga drivande.

Den sakkunnige, som icke ansett sig kunna tillstyrka de härutöver ifråga­

satta utvidgningarna av länsstyrelsens befogenhet i förevarande avseende,

yttrar härom:

»Ett ingripande i renskötseln genom att tvångsvis nedbringa renantalet i

stora hjordar inom icke beträngd by för att bereda plats för inflyttning från

annan by, där renantalet vore för stort, synes icke vara lämpligt. Man

torde med skäl kunna befara, att de som på dylikt sätt tvingats inskränka

sina renhjordar skulle komma att betrakta de nyinflyttade såsom inkräktare.

Därtill kommer att risken att tvingas nedslakta eller på annat sätt ned­

bringa renantalet för att bereda plats för lapp från främmande by kan tänkas

skapa ett osäkerhetstillstånd, som verkar hämmande på företagsamheten.

Intresset hos lappbyns invånare att av eget initiativ hålla renantalet nere

minskas givetvis i medvetandet om att deras ansträngningar härutinnan

kunna få till följd en ytterligare reduktion, som är till förmån icke för dem

utan för eu främmande by, där man måhända icke ägnat ifrågavarande an­

gelägenhet erforderlig omsorg. Väl kan det tänkas, att, efter det byindel­

ningen ägde rum, förhållandet mellan betesmöjligheterna, å ena, samt antalet

renskötande lappar och antalet renar, å andra sidan, utvisar allt för stora

skiljaktigheter vid jämförelse mellan de särskilda byarna. I sådant fall synes

dock rättelse, åtminstone i första hand, böra åstadkommas genom eu sådan

ändring i byindelningen, att betesmarkerna för de olika byarna bleve i för­

hållande till renantalet mera jämnt fördelade.

På sätt ovan framhållits, har jämväl ifrågasatts befogenhet för Konun­

gens befallningshavande att förordna om ett högsta antal renar, som skulle

få innehavas av ett hushåll. En sådan befogenhet skulle givetvis i många

fall visa sig effektiv för det syfte, man närmast är angelägen att vinna, näm­

ligen nedbringande av renantalet. Det kan dock betvivlas, huruvida ett så­

dant ingripande skulle vara till varaktig nytta för renskötseln. Denna lik­

som varje annan näring torde i längden mest gagnas av att ett visst mått

av frihet lämnas dess utövare. Bestämmelsen att lapparna icke hava betes­

rätt utom den by, de tillhöra, måste av sig själv medföra en viss reglering

av renantalet inom varje by. Det synes icke tillrådligt överlämna denna

reglering åt myndigheterna. Möjligheten till en åtminstone i någon mån

fri konkurrens mellan renägarna torde sporra intresset hos de dugligare av

dem och alltså vara ägnad främja eu god renskötsel.»

I den av den sakkunnige föreslagna lagtexten hava i förhållande till 1925

års lag vidtagits vissa ändringar av redaktionell art. Därjämte har det an­

setts lämpligt att, då fråga är om avlägsnande från lappby av renar, till­

hörande andra än lappar, giva befogenhet jämväl åt lappfogden att, på

samma sätt som nu ordningsmannen, omhändertaga och försälja renarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr åo.

155

Bestämmelserna uti 2 § i 1925 års lag, vilka hava avseende å konventionen

med Norge, har den sakkunnige ansett icke hava sin rätta plats i förevarande

lag utan böra intagas i lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestäm­

melser i anledning av nämnda konvention. Förslag till ändring i sådant hän­

seende av sistnämnda lag har ock, såsom redan nämnts, framlagts av den

sakkunnige.

Redan inledningsvis har jag anfört, att en av de punkter, där lagändring

vore mest av behovet, vore den som rörde åtgärder för nedbringande av

renantalet i lappby. Rörande de skid, som starkt tala för eu utvidgning

av möjligheterna till dylikt nedbringande, torde jag få hänvisa till den före­

gående redogörelsen. Denna lärer nämligen hava utvisat, att det för ren-

skötselns lyckosamma utveckling är nödvändigt att tillse, att icke renantalet

alltför kraftigt — på samma gång som ojämnt — ökas. Vad angår omfatt­

ningen av den sålunda erforderliga lagändringen finner jag den sakkunniges

förslag vara väl avvägt. Först därest det icke med de nu föreslagna medlen

skulle lyckas att i erforderlig utsträckning hålla renantalet nere, lärer det

böra ifrågakomma att, såsom på sina håll föreslagits, vidtaga längre gående

åtgärder.

Jämväl beträffande bestämmelsernas närmare utformning kan jag ansluta

mig till sakkunnigförslaget.

Om törbud mot ofredande av lapparnas renar in. in.

Denna paragraf behandlar frågan om förbud mot ofredande av ren och

påföljderna av sådant ofredande. Den motsvarar 25 § i 1898 års lag enligt

dess lydelse jämlikt lagen den 8 juli 1904 samt 44 § i F. och S.

Till bestämmelserna i gällande lag hade kommittén gjort ett tillägg i

syfte att avhjälpa vissa missförhållanden, som nu ofta inträffa, då renar

blivit skadade eller dödade genom fällning av träd. Rörande detta tillägg

yttrade kommittén följande:

»Från flera håll hava klagomål framställts att, sedan renar under angivna

förhållanden skadats eller dödats, vid avverkningen sysselsatta personer,

utan att underrätta vare sig vederbörande lappar eller landsfiskalen, antingen

låtit vid saken bero eller till och med för egen del tillgodogjort sig renarnas

kroppar, varigenom de ådragit renägarna förluster. För att bereda lapparna

tillfälle att, såsom sig bör, själva tillgodogöra sig de fällda djuren samt för

att i övrigt förekomma, att arbetspersonalen självrådigt förfogar över dem

eller att renkropparna förfaras, har kommittén funnit påkallat ålägga den,

som förestår avverkningen, att genast underrätta lapparna, om de finnas å

trakten, eller, om så ej är fallet, landsfiskalen samt till den sistnämnda för

utrönande av ägaren översända djurens öron. Då kommittén stadgat, att

öronen skola insändas i hopsittande skick, avses därmed att beträffande varje

särskilt djur de båda öronen skola vara fästade vid varandra, så att man kan

skilja mellan vad som är vänsteröra och högeröra. »

Från bofast håll anfördes vid denna paragraf i kommittéförslaget i fråga om

skyldigheten för avverkare att ersätta ren, som dödats eller skadats vid av­

verkning, att i bolagens avverkningskontrakt plägade stadgas skyldighet för

huggare att ersätta skada å lapparnas egendom, men att huggarna icke

plägade yppa, då dylik skada inträffat. Bolagen komme härigenom stundom

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

356

1924 års

förslag.

Den sakkun­

nige.

Yttranden

över den

sakkunniges

förslag.

Departements-

ehefen.

i eu obehaglig mellanställning. Avverkningsägarens ansvarighet borde förty

borttagas och ansvarigheten i varje fall påvila den, som vållat skadan. Detta

skulle även hava till ändamål att framtvinga omedelbar anmälan om inträffad

skada, så att det fällda djuret kunde tillvaratagas, samt att föranleda ökad

försiktighet vid avverkningen. Enär vidare lapparna icke brukade respektera

bolagens önskan att föra bort renarna från avverkningstrakten, borde införas

eu bestämmelse av innehåll att lappar, som erhållit anmodan att föra bort

renarna därifrån, skulle vara skyldiga att själva stå ansvar för skada å renar

till följd av avverkningarna.

Departementschefen yttrade i anledning av vad sålunda anmärkts:

»Erfarenheten har ådagalagt, att renarna med begärlighet och oemotstånd­

ligt uppsöka avverkningsplatser för att tillgodogöra sig trädlaven, i syn­

nerhet^ vid sådana tillfällen, då tillgången å annan föda är försvårad. Det

står då i regel icke i lapparnas makt att hindra renarna därifrån. Med

hänsyn härtill och i anseende såväl till de oegentliglieter, som förekommit,

som ock därtill att enligt min mening jämväl avverkningsägaren bör stå

ansvar, finner jag vad vid denna paragraf erinrats icke böra föranleda någon

åtgärd.»

Den sakkunnige, har i huvudsak upptagit de av kommittén föreslagna

bestämmelserna. Därjämte har till denna paragraf flyttats en i F. 61 § och

S. 62 § förekommande bestämmelse rörande skadestånd för det fall att ren,

som är omärkt eller vars ägare ej är känd, blivit ofredad. Anledningen här­

till är, att det synts lämpligare att under förevarande paragraf sammanföra

samtliga bestämmelser om skadestånd på grund av ofredande av ren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har vid denna paragraf anmärkt följande:

»Erfarenheten från praktiska fall har visat, att det är så gott som omöjligt

för lapparna att bevisa de subjektiva förutsättningar, vilka enligt förslaget

lika väl som enligt gällande lag fordras för ersättningsskyldighet för skada

å renar vid skogsavverkning. Likaväl som förslaget innefattar en viss

skärpning av lapparnas skadeståndsskyldighet, varemot länsstyrelsen icke

ansett sig böra göra anmärkning, synes det skäligt, att skyldigheten att er­

sätta lapparna för skada, som genom avverkning orsakas å deras renar, skall

inträda jämväl utan att uppsåt eller vållande styrkes.»

En liknande erinran har gjorts av lappfogden i Jämtlands län, som där­

jämte ansett, att, då det ålåge landsfiskalen att vidtaga åtgärder för de fällda

djurens tillgodogörande, djurens öron därvid borde först avskäras.

Det framgår ej av länsstyrelsens yttrande, huruvida länsstyrelsen avser, att

ersättning bör utgå, oavsett om uppsåt eller vållande föreligger, eller om läns­

styrelsens mening är, att bevisskyldigheten i fråga om de subjektiva förutsätt­

ningarna skall åligga avverkaren, så att, om denne icke kan bevisa, att renen

dödats utan hans uppsåt eller vållande, ersättningsskyldighet skall inträda. Det

praktiska resultatet torde i båda fallen bliva väsentligen detsamma, då

bevisning om frånvaron av uppsåt eller vållande i regel torde vara synner­

ligen svår att prestera. Det har för mig uppgivits att, då träden fällas, renarna

icke stå att hejda utan rusa blint mot de fallande trädstammarna och att

det alltså i regel ej beror på avverkarens vårdslöshet, att djuren skadas.

Med hänsyn bland annat härtill finner jag mig icke kunna biträda vad länssty-

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kungl. Ma,j:ts proposition nr do.

157

relsen i denna del anfört utan anser, att vanliga bevisningsregler böra komma

till användning. Ej lieller i övrigt synes ändring böra vidtagas i de före­

slagna bestämmelserna.

Den sakkunnige har i denna paragraf, som stadgar skyldighet för ägare

av hund att hålla denna försedd med halsband, med vissa jämkningar upp­

tagit stadgandet i 26 § första punkten av 1898 års lag. Paragrafen har sin

motsvarighet i 45 § av E. och B.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt lappfogden därstädes hava ansett, att

en i paragrafen förekommande bestämmelse att lnmd kan befrias från

halsband, medan den hålles instängd eller, i visst fall, under pågående jakt,

borde utgå. Såsom skäl härför har åberopats, att halsbandet i regel vore det

enda bevismedel, som en lapp kunde erhålla i fråga om identiteten av eu

renjagande hund, vilken vore lik hundratals andra gråhundar, och att det

lätt kunde hända, att eu instängd hund sluppe ut eller att hund, som redan

vore ute på jakt, kastade sig in i en renhjord och sprängde den till stort

besvär för lapparna.

Vad sålunda anmärkts synes mig icke innefatta tillräckliga skäl för att

låta ifrågavarande undantagsbestämmelse, för vilken starka praktiska skäl

tala och mot vilken anmärkning eljest icke förekommit, utgå ur paragrafen.

I 49 § regleras skyldigheten att till skydd för renarna hålla hundar in­

stängda eller bundna eller försedda med s. k. klubba, varmed menas viss

anordning avsedd att försvåra hastigare rörelser av hundarna.

I motsvarande paragrafer i kommittéförslaget, 46 § i E. och S., hade upp­

tagits, förutom 26 § andra och sista meningen i 1898 års lag, åtskilliga

nya bestämmelser.

Kommittén anförde till motivering av dessa:

»Å samtliga trakter i riket, där lapparna uppehålla sig med sina renar,

utgöra den bofasta befolkningens hundar en icke ringa fara för renarna.

Sin natur likmätigt bruka hundarna jaga och sarga renarna och kunna stundom

även döda dem. Där hundar angripa renar i mera samlad flock, kunna de

skingra och sprida renarna över milsvida områden. Uppenbart torde vara.

att lapparna härigenom åsamkas ej blott direkta förluster av värdefull egen­

dom utan även kostnader och besvär för renarnas hopsamlande. Då renarna

under skingringen äro undandragna lapparnas bevakning, inträffar även, att

renarna orsaka skador å den bofasta befolkningens ägor, vilka skador eljest

kunnat undvikas.

I syfte att bereda lapparna skydd mot den fara, som sålunda hotar deras

egendom från hundarnas sida, hava i 1898 års renbeteslag meddelats åt­

skilliga bestämmelser. Flertalet av dessa bestämmelser har i kommitténs

lagförslag upptagits till sitt innehåll oförändrade. Övriga hava, enär de i

vissa hänseenden visat sig mindre effektiva, av kommittén omarbetats och

fullständigats. Härvid hava delvis legat till grund de i renbeteskonventionen

mellan Sverige och Norge i ämnet meddelade bestämmelser. Sålunda har

därifrån upptagits föreskriften att ej allenast de hundar, vilka, såsom i 1898

års renbeteslag upptages, 'kunna jaga ren’, skola vid renarnas uppehåll i

trakten omhändertagas, utan att så överhuvud skall ske med samtliga hundar.

Känt är nämligen, att i allmänhet alla slag av hundar pläga ofreda renar.

4$ g-

Departements­

chefen.

49 §.

Kommittén.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

Aven små och eljest för renarna ofarliga hundar kunna genom sitt skall

skrämma renarna. Bland övriga mera väsentliga ändringar, som av kom­

mittén föreslagits, må nämnas att, medan enligt 1898 års renbeteslag endast

den hund saklöst får dödas, som anträffas jagande ren, kommittén ansett

samma påföljd böra gälla även om hund, som anträffas utan tillsyn omedel­

bart efter det den jagat ren. I anslutning till dessa bestämmelser har kom­

mittén även ansett påkallat att föreslå en viss ändring uti de i allmänhet

gällande reglerna om bevisskyldighetens fördelning.

Benarna betas i allmänhet mera avsides från bebyggda trakter. I allt fall

torde sällan inträffa, att en renskötande lapp eller annan, som påträffar eu

lös hund, då den jagar ren eller omedelbart efter det den jagat ren, är åt­

följd av personer, vilka enligt gällande rättegångsordning kunna tillåtas

avlägga vittnesmål rörande de omständigheter, varunder hunden påträffats.

Lappen är oftast ensam eller, då han har sällskap, i bästa fall åtföljd av

någon familjemedlem eller annan besläktad anhörig. Ehuru han således

må hava varit lagligen befogad att utan påföljder oskadliggöra hunden, är

han dock av omständigheter, som ligga utanför hans bestämmande, tvingad

antingen att låta hunden löpa, med sannolikhet för att den vid givet tillfälle

åter kommer att göra åverkan å renar, eller ock att, i händelse av rättegång,

i saknad av tillräckliga bevismedel, ersätta hundens ägare för förhist av

djuret. Lappen är alltså för närvarande rätt så ogynnsamt ställd i fråga

om rätten att inskrida mot hund, som jagar eller ofredar hans renar, och

lider till följd härav också kännbara förluster. Kommittén förmenar emel­

lertid, att det rimligen bör åligga hundägaren att taga sådan vård om sin

hund, att densamma icke vållar skada å annans egendom. Vid övervägande

av dessa förhållanden har kommittén, såsom ovan antytts, ansett sig böra

föreslå en ändring i bevisningsreglerna av innebörd att, om hundens ägare

påstår, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter förelegat,

som, efter vad kommittén härutinnan föreslagit, må föranleda dylik åtgärd,

och den, som dödat hunden, icke kan styrka, att han varit därtill berättigad,

han i allt fall skall vara fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt

icke hundens ägare visar sannolika skäl för sitt påstående (46 § 3 mom. i

båda lagförslagen).»

Vid denna paragraf erinrade lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt

med instämmande av länsstyrelsen i länet, att stadgandet i 1 mom. första

stycket om skyldighet att hålla hundarna under band eller försedda med

klubba praktiskt taget skulle komma att innebära, att samtliga den bofasta

befolkningen tillhöriga hundar såväl ovan som nedanför odlingsgränsen inom

lappmarkerna året om skulle få vara bundna eller instängda eller försedda

med klubba. Ovan odlingsgränsen ägde nämligen såväl fjällappar som skogs­

lappar att vistas varje tid av året, och nedanför odlingsgränsen ägde skogs­

lappar att vistas varje tid av året å trakter, där skogsrenskötsel av ålder före­

kommer, och fjällapparna under oktober—april. Visserligen hade länsstyrelsen

befogenhet att för särskilt fall medgiva befrielse från vad i förevarande hän­

seende stadgats, men det borde väl knappast anses vara lämpligt eller prak­

tiskt, om var och eu inom lappmarken boende, som hade hund, för varje

gång han önskade hava sin hund lös måste söka tillstånd därtill. Stadgandet-

borde omredigeras därhän, att undantag från stadgandet kunde meddelas,

även då hundar användes till jakt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarade sig helt och fullt ansluta sig

158

Kungl. May.ts proposition nr 43.

159

till de bestämmelser, som föreslagits för att skydda renarna från att ofredas

av hundar, oaktat allmänt gällande regler om bevisningsskyldighetens för­

delning därigenom rubbades.

Domänstyrelsen ansåg stadgandet i 3 mom. om rätt att döda liund, vilken

påträffades medan den jagade eller annorledes ofredade ren å trakt, där

renar vid ifrågavarande tidpunkt finge föras på bete, kunna få betänkliga

konsekvenser. Styrelsen anförde liärutinnan följande:

»46 § punkt 3 innehåller en utvidgad rättighet för lapparna att saklöst

döda hund, som jagar eller annorledes ofredar ren, då sådan hund jämväl

anträffas å sådan plats utan tillsyn omedelbart efter det den jagat eller

annorledes ofredat ren, allt under förutsättning att renen uppehåller sig å

trakt, där renar för tillfället få föras på bete. Domänstyrelsen vill draga i

tvivelsmål, huruvida det varit nödvändigt att meddela denna ytterligare be­

fogenhet i berörda hänseenden, och huruvida skälig motvikt mot eventuellt

missbruk därav kan anses hava åstadkommits genom bestämmelserna i 2

stycket av samma punkt (angående bevisbördans omkastning). I varje fall

kunna dessa bestämmelser få ganska betänkliga konsekvenser. För den hän­

delse nämligen att det vid sportmässigt utövande av fågeljakt inom fjällmar­

kerna skulle inträffa, att en ung och dyrbar hund tillfälligtvis råkade att ’gå

ur hand’ och under en kort stund jaga ren, är lappen berättigad att döda

sådan hund, därest han skulle anträffa den omedelbart efter det den jagat

ren, men innan ägaren lyckats återbringa hunden under sin kontroll. Då det

emellertid i dylika fall ofta nog vad hunden beträffar kan röra sig om värden

upp till ett par tusen kronor, medan den verkliga skada, som tillfogats ren­

ägaren, icke kan värdesättas till ens närmelsevis motsvarande belopp, synes

omtanken om lapparna hava helt uteslutit hänsyn till andras berättigade

anspråk på hänsynstagande till jämväl deras intressen. Styrelsen får därför

hemställa, att hittills gällande bestämmelser i berörda hänseende måtte

bibehållas.»

Från bofast håll uttalades, att stadgandena under 46 § 3 mom. vore

lämpligt avfattade och byggda på rättvisa åt båda parterna. Det vore uppen

bart, att lapparna praktiskt taget aldrig hade »bevisning» med sig, då de

dödade hund. Stadgandet i fråga hade iiven nytta med sig för de bofasta,

ty hund, som jagade ren, plägade i allmänhet även driva får. Dock gjordes

från sådant håll även gällande, att lappen borde vara ersättningsskyldig,

så framt ej visades sannolika skäl för att hunden ofredat ren. ävensom att

hundägaren först borde varnas, innan lappen hade rätt att döda hunden.

Departementschefen anförde vid remissen till lagrådet år 1924 härom följande:

»Med kännedom om de stora risker ej blott lapparna utan även den bofasta

befolkningen i anseende till renar eller andra kreatur äro utsatta för genom

den talrika stam av hundar, som hållas å ifrågavarande trakter, och med

hänsyn till att hundägarna nästan i regel icke hålla sådan vård om sina

hundar, att de icke anställa skada, ansluter jag mig till de principer, som

ligga till grund för förevarande stadgande.

Yad domänstyrelsen anfört anser jag närmast angå sa kallade lyxhundar.

Att av hänsyn till sådana mildra stadgandena, anser jag icke påkallat. Här

är dock fråga om att bereda lapparna största möjliga hjälp att reda sig

i kampen för sin tillvaro, och många klagomål hava kommit till min känne­

dom just däröver att jakthundar, vare sig av enklare eller finare beskaffenhet

fått ströva lösa och anställt skador å kreatur. Jag anser därför, att vad

domänstyrelsen anfört icke bör föranleda ändring.

Kungl. Maj:ls proposition nr 48.

1924 ars

förslag.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Uppenbart är att stadgandena under denna paragraf icke äro avsedda att

förhindra jakt. De vilja endast hindra, att hundarna anställa skador bland

renarna. Förhållandena härutinnan kunna emellertid vara olika på olika

trakter. Fördenskull har det lagts i länsstyrelsens hand att efter förhållan­

dena meddela lättnader. Ej heller har det varit meningen att vederbörande

hundägare för varje tillfälle, då han av något befogat skäl önskar hålla sin

hund lös, skall vända sig till länsstyrelsen med en särskild ansökning. Jag

anser, att det, såsom kommittén föreslagit, bör ankomma på länsstyrelsen

att bestämma, i vad mån lättnader skola medgivas. För att emellertid för­

tydliga stadgandet härutinnan har jag vidtagit den formellt obetydliga om­

redigeringen av stadgandet, att länsstyrelsen må kunna för särskilda fall

bevilja dylika lättnader. Jag förutsätter därvid, att sådant medgivande lämnas

i en allmän kungörelse.»

Den sak­

kunnige.

Yttrande

oyer den

sakkunniges

förslag.

Departements­

chefen.

Den sakkunnige har upptagit bestämmelserna i 1924 års förslag med smärre

jämkningar av redaktionell art.

Från lapskt håll har ifrågasatts, om ej viss trakt, där skador år efter

år förorsakades lapparna av de bofastas hundar, kunde förklaras för skade-

ersättningsområde, där hundägarna skulle gemensamt stå ansvar för den

skada, som lapparna lede genom hundarna.

Jag finner ej skäl att på grund av vad sålunda anmärkts vidtaga änd­

ring i de föreslagna bestämmelserna. I övrigt har jag endast funnit anled­

ning till vissa formella jämkningar.

Om skötesrenar.

En fråga, som icke minst på senare tider varit föremål för särskild upp­

märksamhet, är spörsmålet om den icke renskötande befolkningens, såväl

lappars som andras, rätt att hava renar under vård av lappar, som med

begagnande av lapprivilegiet föra dem på bete å kronomark eller å annan

mark, varöver renägaren icke förfogar (skötesrenar).

I fråga om rätten att innehava skötesrenar gäller enligt 1898 års renbetes­

lag, vad angår lapparna (35 § i renbeteslagen i dess lydelse enligt lagen

den 19 juni 1917), såsom huvudregel, att de äro berättigade att i obegränsad

omfattning lämna renar i vård hos annan lapp. Ett väsentligt undantag från

denna regel finnes dock. Såsom jag redan berört, har nämligen i lagen (38 §)

intagits föreskrift, att då fråga är om rätt att hava skötesrenar, med lapp

förstås den, vars fader i någon mån är av lapsk härstamning dock endast

såvitt fadern eller dennes fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke

utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av

sådan fastighet. Andra personer av lapsk härkomst skola i nu förevarande

hänseende vara likställda med den bofasta, icke lapska befolkningen och så­

ledes, allt efter omständigheterna, antingen vara förbjudna att hålla skötesrenar

eller ock berättigade att innehava dylika renar endast i begränsad omfattning.

Vad angår andra än lappar gäller jämlikt nyss åberopade 35 § i renbetes­

lagen, att endast eu viss befolkningsklass inom Norrbottens läns lappmarker,

nämligen den, som bor inom lappmarken och där äger eller brukar jord­

bruksfastighet, har rätt att hålla skötesrenar i vård hos lapparna, dock endast

161

till ett antal av tjugu, högst femtio. Ett undantag härifrån utgöra s. k. drag­

renar. Sådana må en var hava under vård som skötesrenar hos lapp.

Enligt av kommittén verkställda utredningar uppgick antalet skötesrenar

i riket till sammanlagt 37,338, fördelade med 26,640 i Norrbottens län, 8,292

i Västerbottens län och 2,406 i Jämtlands län och Idre socken. Av skötes­

renarna tillhörde 20,835 den lapska och 16,503 den icke lapska befolkningen.

De skötesrenar, som tillhöra lapparna, vårdas till ett antal av 16,962 hos

fjällapparna och till ett antal av 3,873 hos skogslapparna.

Den icke lapska befolkningen har 7.180 renar i vård hos fjällapparna och

9,323 renar i vård hos skogslapparna.

Undersöker man bland den icke renskötande lapska allmogen förhållandet

mellan å ena sidan antalet skötesrenägare och å andra sidan antalet av dem,

som icke hava skötesrenar, framgår, att i Norrbottens län, där antalet icke

renskötande lappar uppgår till 2,829, omkring 580 eller 20 %, i Västerbot­

tens län, där antalet icke renskötande lappar uppgår till 1,670, bortåt 200

eller 10—12 % samt i Jämtlands län jämte Idre socken, där antalet icke

renskötande lappar uppgår till 678, omkring 118 eller 17 % äro ägare av

skötesrenar.

Undersökningen giver vidare vid handen, att av de lapska skötesrenägarna

vid tiden för renräkningen minst 80 % hade, inräknat kalvar, 25 skötesrenar

eller mindre, nämligen omkring 41 % 1—5 renar, 18 % 6—10 renar, 11 %

11—15 renar, 6 % 16—20 renar .och 5 % 21—25 renar, medan omkring 13 %

hade 26—60 skötesrenar, nämligen 3 % 26—30 renar, 5 % 31—40 renar, 3.5 %

41—50 renar och 2 % 51—60 renar, samt slutligen att omkring 7 % hade 61

renar eller flera.

Undersöker man bland den icke lapska befolkningen förhållandet mellan

skötesrenägarna, å ena, samt dem, som icke hava skötesrenar, å andra sidan,

framgår, att inom Norrbottens läns lappmarker, där folkmängden, frånräknat

lapparna, den 31 december 1920 uppgick till 47.411 personer, omkring 980

eller 2 % hade skötesrenar.

Vidare framgår av undersökningen, att bland dessa skötesrenägare vid

tiden för renräkningen omkring 87 % hade, inräknat kalvar, 25 renar eller

mindre, nämligen 48 % 1—5 renar, 20 % 6—10 renar, 9 % 11—15 renar, 6 %

16—20 renar och 4 % 21—25 renar, medan omkring 10 % hade 26—60 renar,

nämligen 3 % 26—30 renar, 4 % 31—40 renar, 1 % 41—50 renar och 2 %

51—60 renar, samt omkring 3 % hade 61 renar eller flera.

I detta sammanhang bör erinras att, vad angår reninnehavet hos den icke

lapska befolkningen i Norrbottens läns lappmarker, antalet skötesrenägare

är minst i Karesuando socken, omkring 8 personer, samt störst i Gällivare

socken, omkring 314 personer. Härnäst kommer Arvidsjaurs socken med

195, Jokkmokks socken med 157, Arjeplogs socken med 153 och Jukkasjärvi

socken med 153 personer.

Denna paragraf motsvarar 35 § 1 mom. i gällande lag enligt dess lydelse

50

§.

i lagen den 19 juni 1917 samt 47 § i E. och S. Den reglerar vissa lappars

rätt att hava skötesrenar.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 haft.

(AV

43.)

ssoi 27

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kommittén.

Kommittén hade i fråga om de renskötande lapparna ävensom andra lappar,

vilka på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel, bibehållit nu gällande

bestämmelser oförändrade; dock att rätten att lämna renarna i vård till

annan lapp i regel begränsats till den lappby, där vederbörande hör eller

hört hemma. Sistnämnda bestämmelse var närmast en ordningsföreskrift

till förekommande av överbelastning av betesmarkerna i andra lappbyar och

därav följande intrång för renskötseln därstädes.

Beträffande sådana lappar, vilka, enligt lagförslagen icke voro att anse

såsom renskötande och icke heller på ett stadigvarande sätt deltagit i ren­

skötsel, hade kommittén föreslagit delvis ändrade bestämmelser (47 § 2 mom.

i lagförslagen).

Kommittén anförde i sistnämnda hänseende följande:

»Såsom bekant finnas i de trakter, där lappar och bofast befolkning leva

vid sidan av varandra, vissa anledningar till slitningar. En av dessa anled­

ningar är att lappar, som slutat att driva renskötsel och söka sin utkomst

såsom hemmansägare eller eljest såsom jordbrukare eller såsom skogsarbe­

tare eller i andra yrken, fortfarande åtnjuta särskilda förmåner framför den

icke lapska befolkningen, eller, med andra ord uttryckt, att sistnämnda be­

folkning, vilken är hänvisad att söka sin utkomst under i regel samma be­

tingelser som ifrågavarande lappar, emellertid saknar förmånen av de sär­

skilda lapska privilegierna. Sålunda kan inträffa, att av två hemmansägare,

som äro grannar, den ena är lapp med rätt bland annat att hålla skötes­

renar i obegränsat antal, den andra åter såsom icke lapp antingen helt saknar

rätt att hava skötesrenar eller ock äger hålla sådana renar endast i mycket

begränsat antal. Då, icke minst av skäl, som sammanhänga med grunderna

för renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge, det icke kan ifråga-

komma, åtminstone beträffande den övervägande största delen av de trakter,

där renbetning får äga rum, att utvidga rätten för den icke lapska befolk­

ningen att hålla renar i vård hos lapparna, har kommittén, i syfte att i detta

liksom i andra hänseenden söka utjämna de påtagliga motsatserna mellan

de båda folkslagen och i görligaste mån undanröja anledningarna till miss-

hälligheter dem emellan, ansett sig böra föreslå vissa inskränkningar i den

icke renskötande lapska allmogens rätt uti förevarande hänseende.

Yad kommittén härutinnan hemställt ansluter sig till den tanke, som ligger

till grund för stadgandet i 38 § i 1898 års renbeteslag eller att i förevarande

hänseende likställa lappar, som kommit ifrån renskötseln och söka sin ut­

komst på liknande sätt som den övriga bofasta befolkningen, med sistnämnda

befolkning. Dock har kommittén åt nyssberörda stadgande givit en mera

vidsträckt omfattning, i det att kommittén dels fråntagit vissa av ifråga­

varande lappar rätten att hålla skötesrenar dels ock, där kommittén endast

begränsat samma riitt, låtit begränsningen avse icke blott, såsom stadgandet

i 38 § renbeteslagen, vissa lappar, utan samtliga lappar, som icke äro att

anse såsom renskötande och icke heller på ett stadigvarande sätt deltagit i

renskötsel.

Den av kommittén föreslagna begränsningen i reninnehavet till i regel

högst 20 renar torde i praktiken icke förnärma ifrågavarande lappars in­

tressen. Av ovan anförda siffror framgår nämligen, hurusom det övervägande

flertalet av de icke renskötande lapparna icke håller några skötesrenar i vård

hos sina stamfränder och att för det mindretal av dem, som äga skötes­

renar, renantalet, med enstaka undantag, i regel understiger vad av kom­

mittén härutinnan föreslagits.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

163

Då kommittén, vidkommande lappar, som iiro bosatta utanför de trakter,

där enligt förslaget rätt att hålla skötesrenar skall vara medgiven, upphävt

deras rätt i sådant avseende, har kommittén utgått ifrån, att lappar, som

flyttat från de egentliga lapptrakterna och utanför dem söka sin utkomst,

icke skäligen kunna göra anspråk på de lapska privilegierna. För övrigt

är antalet dylika lappar ganska obetydligt och deras renantal ringa.

Hela Jämtlands län har medtagits bland de trakter, där rätt att hålla

skötesrenar fortfarande skall vara medgiven, bland annat av det skäl att

länsgränsen i öster i stort sett kan anses motsvara lappmarksgränsen i de

båda nordligare landskapen.»

Det övervägande flertalet bland lapparna lämnade ifrågavarande stad-

ganden i kommittéförslaget utan erinran. Från ett enstaka håll yrkade man

dock, att bofasta lappar borde i lagen medgivas hava intill 50 renar, var­

vid man syntes hava utgått från att eu var medlem av en sådan familj

borde få denna rätt. Vidare hade från ett enstaka liåll ansetts, att bofasta

lappar, som icke varit renskötare, liksom även renskötande lappar borde få

hava sina renar även i en annan lappby än den, de själva tillhörde. Från

övriga håll föranledde stadgandet icke större erinringar.

I den sakkunniges förslag har, såsom jag anmärkt vid 8 §, lapps rätt att

utan inskränkning hava skötesrenar gjorts beroende av att han tillhör lappby.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget

i fråga om denna paragraf anfört bland annat följande:

Det vore icke sällsynt, att skötesrenar bleve underkastade en mindre nog­

grann vård och tillsyn än de egna renarna. Förekomsten av ett stort antal

skötesrenar inom eu lappby kunde därför tänkas framkalla försämring av

renskötseln över huvud taget inom densamma. I dylika fall borde Konungens

befallningshavande äga befogenhet att förordna om minskning av antalet

skötesrenar i erforderlig omfattning. Därigenom erhölles eu på samma gång

effektiv och mera smidig bestämmelse än genom den i förevarande paragraf

föreslagna, alltför stränga maximibegränsningen. Omförmälda fall syntes icke

omfattas av reduktionsreglerna i 46 § och ej heller lämpligen böra infogas

i dem.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar i huvudsak följande:

En lapp, som överginge till bofast levnadssätt, därvid han i regel bleve

en slags jordbrukare, hade för sin utkomst i de nya förhållandena ett

synnerligt behov av den hjälp, som inkomsten av renar utgjorde. Lappen

hade på den lägenhet, han kunde få sig anvisad, icke bondens eller forna

tiders kolonisters stöd i skog och skogsanslag. Av kända anledningar måste

länsstyrelsen på vissa håll medverka till lappars övergång från nomadlivet

till bofasthet, och sådan övergång skulle säkerligen av ett tillåtet större

reninnehav underlättas och stimuleras. Länsstyrelsen ville fördenskull före­

slå, att länsstyrelsen skulle för lapp, varom här vore fråga, äga att, där så

av förhållandena påkallades och utan olägenhet prövades kunna ske, med­

giva ett skötesreninneliav upp till etthundra djur.

Beträffande tillåtna antalet skötesrenar gjordes överallt i förslaget för­

behållet: »kalvar under ett års ålder häri ej inbegipna». Bestämningen,

hämtad ur 1917 års lagstiftning, hade under sin hittillsvarande giltighetstid

givit anledning till olika tolkningar och komme säkerligen att så göra också i

framtiden. Till undanröjande av denna oklarhet föresloges, att beteckningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttranden över

kommittén»

förslag.

Den

sakkunnige.

Yttranden över

den sakkunni­

ges förslag.

Departements­

chefen.

si §.

Kommittén.

i fråga utbyttes mot »fjolårskalvar liäri ej inbegripna», i vilket fall ingen

tvetydighet kunde uppstfl. Stadgandet i 51 § 2 mom. om sköteslega innebure

då, att för fjolårskalvarna, oaktat de ej medräknades vid fastställande av det

tillåtna skötesrenantalet, skulle erläggas sköteslega.

Från vissa lappar i Västerbottens län har uttalats såsom önskemål, att de

bofasta lapparna borde få hava obegränsat antal renar i vård hos annan lapp,

ändock att de stadigvarande sysselsatte sig med annan näring än renskötsel.

Enligt den av mig vidtagna ändringen i andra punkten av 8 § kommer

jämväl lapp, som av annan anledning än ålderdom eller sjukdom övergivit

renskötseln utan att ägna sig åt annat yrke, att falla under 1 mom., d. v. s.

att äga rätt att hålla obegränsat antal skötesrenar.

Genom de i 19 och 46 §§ föreslagna bestämmelserna torde effektiva

medel hava ställts till länsstyrelsernas förfogande för den händelse att lapp

försummar vården om skötesrenar eller därest antalet sådana i någon by

skulle bliva alltför stort. Jag finner alltså behov av ytterligare bestämmelser

1 det av länsstyrelsen i Jämtlands län angivna hänseendet icke föreligga.

Vad länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkt finner jag befogat, och jag

har fördenskull vidtagit erforderliga ändringar i lagförslaget. Möjlighet har

sålunda beretts länsstyrelse att, då synnerliga skäl därtill föranleda, med­

giva innehav av upp till etthundra skötesrenar. Vid beräkning av antalet

skötesrenar torde undantag böra göras icke blott för fjolårskalvar utan även

för årskalvar.

Då enligt den i 1 § införda definitionen med lapp avses person, som är

berättigad att idka renskötsel, har formell jämkning föranletts i början av

2 mom.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot sakkunnigför­

slaget.

Denna paragraf reglerar rätten att hava skötesrenar, dels för lappar,

som ej falla under 50 §, d. v. s. lappar, som ej äga att själva bedriva ren­

skötsel, dels ock för andra personer än lappar. Paragrafen har sin mot­

svarighet i 35 § 2 mom. gällande lag samt i 48 § av F. och S.

Yad angår rätten för den icke lapska befolkningen att hålla skötesrenar

hade kommittén bibehållit nu gällande stadganden med jämkning endast

beträffande sättet för sköteslegans erläggande. Med angivna undantag har

alltså sådan rätt föreslagits fortfarande som hittills skola tillkomma endast

den, som är bosatt inom Norrbottens läns lappmarker och där äger eller

brukar jordbruksfastighet.

Kommittén anförde härom:

»Kommittén har så mycket mindre ansett sig böra frångå renbeteslagens

restriktiva stadganden i fråga om de bofastas renägarskap, som dessa helt

nyligen, nämligen genom lagen den 19 juni 1917, införts och behovet för de

bofasta att hålla skötesrenar genom nämnda stadganden måste anses i till­

börlig grad tillgodosett.

Visserligen hava, särskilt från den bofasta befolkningen i Gällivare socken,

framförts önskemål om utvidgad rätt att hålla skötesrenar, varvid såsom skäl

164

Kungl. Maj ds proposition nr 48.

165

åberopats, att den jordbrukande befolkningen i socknen, därest densamma

icke medgåves rätt att över lag hava minst 50 renar, skulle sakna nödtorftig

utkomst och förty vara hotad till sin existens.

Kommittén har, föranledd därtill av nådiga remisser den 21 februari 1920

och den 7 februari 1921, verkställt en ingående undersökning av förhållan­

dena i berörda socken, såvitt angår jordbrukets beroende av reninnehavet.

Därvid har kommittén funnit, att inom socknen högst 1,000 personer såsom

ägare eller brukare av jordbruksfastighet voro berättigade att hålla skötes­

renar. Med beräkning av inemot 5 personer för hushåll, kunde den del av

socknens jordbrukande befolkning, som skulle vara beroende av jordbruk och

reninnehav, uppskattas till c:a 25 % av den totala folkmängden i socknen

den 1 januari 1921. Av undersökningen framgick vidare, att av det nämnda

antalet ägare eller brukare av jordbruksfastighet endast omkring 300 eller

således knappt V3 begagnade sig av rätten att hålla skötesrenar, medan åter­

stående 2/3 icke innehade skötesrenar. En närmare undersökning av ren­

antalet hos renägarna gav vid handen, att om, såsom även lagen förutsätter,

till det tillåtna renantalet av 20 lägges ytterligare det antal kalvar, vartill

årsavkastningen kan beräknas eller i genomsnitt 5 endast 46 ägde ett större

antal renar än 25, samt att bland dessa 46 renägare renantalet i 29 fall

understeg och endast i 17 fall översteg 50. Därtill kom, att bland dessa 17

största renägarna övervägande delen, även bortsett från själva reninnehavet,

tillhörde ortens mest välbärgade jordbrukare.

Kommittén vill för sin del icke göra gällande, att det anförda exemplet

från Gällivare socken i alla avseenden skulle vara tillämpligt å övriga sock­

nar uti ifrågavarande trakter. Kommittén anser detsamma dock med hän­

syn till de snarlika förhållanden i jordbrukshän seende, som råda i andra

lappmarkssocknar, där befolkningen reder sig antingen utan eller med ett

mindre antal renar, ådagalägga, att påståendet om jordbrukarens väsentliga

beroende av reninnehav för sin utkomst i viss mån saknar grund.»

Mot den av kommittén föreslagna begränsningen av de bofastas reninnehav

framfördes från den bofasta befolkningen, med enstaka instämmanden från

lapparnas sida, samma önskemål och argument, som förut åberopats, då denna

fråga kommit under prövning. De starkaste anspråken på större förmåner

i förevarande hänseende framställdes även denna gång från Gällivare socken.

Man ville helst icke hava njlgon begränsning alls för den bofaste att hålla

skötesrenar eller yrkade, att maximiantalet renar måtte sättas väsentligt

högre än som föreslagits.

Vidare hemställdes, att prövningen av frågan om ett högre renantal än

tjugu, vilken enligt gällande lag och kommitténs förslag ankommer å Ko­

nungen, måtte uppdragas åt länsstyrelsen.

Departementschefen yttrade rörande dessa anmärkningar:

»Jag finner med hänsyn till den utredning, som av kommittén förebragts

angående de bofastas reninnehav, och med hänsyn tagen till att denna fråga

så nyligen som 1917 varit föremål för ingående prövning, övervägande skäl

tala för att icke nu göra någon ändring beträffande antalet renar, som av

bofasta må hållas i vård hos renskötande lappar. Erfarenheten under de

gångna åren har ej heller visat annat än att befolkningens behov härutinnan

är med det föreslagna antalet tillgodosett.

Prövningen av frågan, huruvida ett högre renantal än 20 bör medgivas,

finner jag även här böra uppdragas åt länsstyrelsen. Under den tid sådan

prövning ankommit på Kungl. Maj:t har en viss praxis börjat stadga sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttranden

över kom­

mitténs forsla

1924 års

förslag.

Den

»akkunnige.

Yttrande

över den

sakkunniges

förslag.

därhän att endast från fall till fall pröva, i vad mån eu enskild bofast varit

i behov av ett ökat antal renar. Man har således ansett ett dylikt medgivande

icke böra lämnas för en hel socken eller överhuvudtaget opersonligt för

någon trakt. De omständigheter, som varit avgörande, då tillstånd till ett

högre renantal givits, hava i allmänhet varit av sådan art som att veder­

börande haft talrik familj att försörja och saknat egentliga biförtjänster vid

sidan av jordbruket elier ock varit mindre arbetsför och dylikt. Jag

anser, att denna praxis även framdeles bör iakttagas och att det således

icke bör ifrågakomma att meddela dylikt tillstånd åt bofasta personer, som

till. stöd för sina anspråk härutinnan knappast kunna åberopa annat än att

reninneliavet är en synnerligen lukrativ affär, som förorsakar dem själva

skäligen ringa arbete.»

I fråga om sköteslegans erläggande ansåg sig departementschefen böra

tillmötesgå framställt önskemål, att lappfogdens befattning därmed måtte helt

upphöra, och vidtog fördenskull sådan ändring i kommitténs förslag härutin­

nan, att det skulle stå vederbörande fritt att på grundvalen av den av läns­

styrelsen fastställda minimilegan själva avhandla härom sinsemellan.

Den sakkunnige anför rörande denna paragraf följande:

»Genom den av departementschefen vidtagna ändringen i fråga om skötes­

legans uppbärande saknas bestämmelse om den tid, inom vilken densamma

skall erläggas. Enligt vad kommittén upplyst (sid. 117 i dess betänkande)

har från de flesta håll erinrats, att fjällapparna vore beroende av att skötes-

legan vore dem tillhanda, då de under vintern besökte kyrko- och marknads­

platserna, men att med gällande bestämmelser, då sköteslegan skulle till­

ställas dem genom vederbörande tjänstemän, medlen oftast kom me dem till

handa först fram på sommaren. Med hänsyn härtill hava i förevarande för­

slag behållits kommitténs bestämmelser härutinnan, enligt vilka sköteslegan

skall erläggas för renar hos fjällappar före den 1 april och för renar hos

skogslappar före den 1 juni. Då med det av kommittén använda uttrycket

'fjälltillsyningsman’ torde avses lapptillsyningsman, har sistnämnda beteck­

ning ansetts vara att föredraga.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har rörande denna paragraf i sakkunnig­

förslaget yttrat följande:

»Bofastas skötesrenar här i länet skola vara i vård hos renskötande lapp,

som ej ar i annans tjänst’. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang påpeka,

att bland de nomadiserande lapparna i länet förekommer en typ lappar, s. k.

husmän, vilka äga så litet antal renar, att de enbart på dessa icke kunna

försörja sig och familjen, men vilka hålla sig kvar i flyttlapplivet genom att

vid behov hjälpa till i renskötseln hos någon större renägare mot ersättning

i pengar, kläder eller renar. Dessa husmän äro icke stadda tjänare och

kunna när som helst ägna sitt arbete åt andra arbetsgivare; de äro i egen

kost och flytta med egen kåta i fall de — som oftast är fallet — hava familj.

Dylika husmän äro enligt länsstyrelsens förmenande icke av sitt nämnda

beroende förhållande förhindrade taga bofastas skötesrenar i vård, ett för­

värvstillfälle varav de för övrigt äro i stort behov. Husmansinstitutionen är

till nytta, och denna kategori lappar representerar alls icke något proletariat.

I fråga om vad i Öl § vidare stadgas rörande skyldigheten för bofasta

renägare att hos lappfogden årligen anmäla bland annat antalet av sina

skötesrenar så bemärkes, att detta stadgande, som upptagits ur 1917 års

lagstiftning, hittills icke efterföljts, därför att renägaren icke har reda på

sitt renantal utan får denna kunskap först genom vårdarlappens uppgifter

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

.

167

till lappfogden. Någon ändring i detta förhållande lärer nog icke vara att

förvänta hädanefter heller.»

Länsstyrelsens yttrande föranleder från min sida allenast den erinran,

att omförmälda s. k. husmän tydligen icke äro att hänföra till tjänstefolk i

vanlig bemärkelse och att de därför enligt förslaget liksom enligt gällande

rätt äro oförhindrade att hava andras renar i sin vård.

Vad angår regleringen av förhållandena då skötesrenägare dör, har det

ansetts egentligare att som villkor för rätt att fortfarande hava skötesrenar

endast uppställa innehav av jordbruksfastighet inom lappmarkerna. Till­

räckliga skäl torde således icke föreligga att med frångående av gällande rätt

upptaga den av kommittén angivna förutsättningen, att någon av dödsbo­

delägarna skall vara bosatt inom länets lappmarker.

I denna paragraf, som reglerar rätten att hava dragrenar under lapps

vård, har den sakkunnige utan ändring upptagit bestämmelserna i 35 § 3

mom. i gällande lag och däremot svarande F. 49 § och S. 50 §.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför i fråga om denna paragraf i sak­

kunnigförslaget :

»I 52 § stadgas, att renar, som användas till körslor — dragrenar —, vilka

vem som helst får hava under vård av renskötande lapp, icke i något hän­

seende skola vara inbegripna under bestämmelserna i 50 och 51 §§, d. y. s.

att de få innehavas till obegränsat antal och att för dem icke heller gälla

reglerna om en fixerad skötarlön och särskild avgift av 50 öre per ren såsom

bidrag till kostnaderna för renräkningar. Denna befrielse synes länsstyrel­

sen knappast motiverad: en garanterad sköteslega är beträffande dessa kor­

renar väl så motiverad som i fråga om den vanliga renboskapen, ty de förra

— mindre skygga som de äro — bereda vårdaren snarare mera besvär att

hålla reda på, och dragrenarna, vilka också medtagas i renräkningarna, borde

väl också bidraga till utgifterna för förrättningen.»

Då bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma med vad för

närvarande gäller och av kommittén föreslagits samt anmärkning däremot

tidigare icke framkommit, anser jag vad länsstyrelsen anfört icke innefatta

tillräckliga skäl att nu vidtaga ändring i dessa bestämmelser. I

I 53 § har intagits motsvarighet till stadgandena om skötesrenägares

förpliktelser i 35 § 4 mom. i gällande lag samt F. 50 § och 8. 51 §. Para­

grafen uttalar den grundsatsen att skötesrenägare skall i fråga om små

skötesrenar hava enahanda förpliktelser enligt förevarande lag som den

renskötande lappen för sina egna renar. Denna grundsats är uppenbarligen

riktig, i vad gäller ansvar för renarnas skadegörelse och andra ekonomiska

förhållanden, men torde i andra fall, exempelvis vad angår skyldigheten

enligt 16 § att vid flyttning hålla hjorden samlad, icke vara avsedd att till-

lämpas. Vid sådant förhållande torde principen riktigare uttalas så, att

den som lämnat skötesrenar i vård hos lapp skall för sina renar hava samma

ansvar enligt förevarande lag som lappen för sina renar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Departements­

chefen.

•'»2 §.

Departements­

chefen.

■>> §

5* 8- Bestämmelserna i denna paragraf, som avse påföljd för åsidosättande av

stadgandena om skötesrenar, motsvara vissa föreskrifter i 36 § av gällande

lag samt F. 51 § och S. 52 §.

Kommittén liade utan motivering vidtagit ändring i gällande rätt genom

att utesluta eu där förekommande bestämmelse om höjande av den särskilda

avgiften till det dubbla vid underlåtenhet att inom rätt tid erlägga skötes-

legan eller berörda särskilda avgift.

Den sakkunnige har utan ändring upptagit de av kommittén föreslagna

bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vid denna paragraf anmärkt följande:

De i gällande lag förekommande bestämmelserna vore tydligare för de

särskilda arterna av förseelser. Vidare hade borttagits den välbehövliga be­

straffningen genom den särskilda avgiftens utkrävande med en krona. Denna

straffavgift borde lämnas oantastad; dels vore denna lilla bot en alls icke

oskälig påföljd för de förseelser som därmed näpstes, och dels hade stats­

verket icke anledning att släppa efter på omsorgen om att medel till ren­

räkningar inkomme, ty hittills hade ifrågavarande avgifter icke räckt till

i Norrbottens län utan hade lappfonden måst för ändamålet beskattas.

^chefen™1* Länsstyrelseu synes, då den anmärker på otydlighet i sakkunnigförslaget,

icke hava tillräckligt beaktat, att bestämmelserna i 36 § i gällande lag avse

jämväl andra förseelser än dem som regleras i förevarande paragraf. Med

hänsyn härtill och då ordalagen i den nu föreslagna paragrafen nära ansluta

sig till gällande lag, finner jag anmärkningen ej böra föranleda någon åtgärd.

Vad länsstyrelsen anmärkt i fråga om den särskilda avgiftens höjande i

vissa fall till det dubbla finner jag befogat, och jag har därför vidtagit erforderlig

ändiing i paragrafen. Därvid har beaktats, att sköteslegan och den särskilda

avgiften enligt förslaget skola — i motsats mot enligt gällande lag — er­

läggas till olika personer. Detta har haft till följd, att allenast dröjsmål

med erläggande av den särskilda avgiften ansetts lämpligen kunna medföra

ifrågavarande påföljd.

Iö8

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om renräkniug.

55 §. Denna paragraf i sakkunnigförslaget saknar, bortsett från stadgandet i 37 §

av renbeteslagen, motsvarighet i gällande rätt.

»mmittén.

Kommittén anförde till motivering av motsvarande stadganden, F. 52 §

och S. 53 §, bland annat, följande:

. »I sammanhang med den genom lagen den 19 juni 1917 vidtagna begräns­

ningen av rätten för den icke lapska befolkningen att hålla renar i vård hos

lapp infördes i 37 § renbeteslagen ett stadgande, enligt vilket för övervakande

av bestämmelserna i fråga, renräkning i regel skall hållas minst vart tredje

år i Norrbottens län.

Första stycket av F. 52 § ansluter sig i så måtto till detta stadgande, att

däri förutsattes, att renräkning emellanåt skall liållas. Den begränsning av

rätten att hålla skötesrenar, som kommittén föreslagit även för en viss del

av den lapska allmogen, påfordrar tydligen, i likhet med begränsningen av

den icke lapska befolkningens reninnehav, någon kontroll från myndigheter­

nas sida. Härtill kommer, att det visat sig nödvändigt att med vissa mel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

169

lanrum fastställa renantalet i hela riket och dess fördelning å de särskilda

lappbyarna. Kommittén har emellertid, icke minst ur kostnadssynpunkt, icke

ansett lämpligt att i lagen stadga någon bestämd tid, inom vilken renräk­

ningen varje gång skall hållas. Prövningen härav ävensom av de omstän­

digheter i övrigt, som kunna påkalla en dylik förrättning, har kommittén

ansett böra tillkomma Kungl. Maj:t.

Kommittén, som i början av år 1921 med Kungl. Maj :ts bemyndigande för­

anstaltat om och lett en allmän renräkning i riket, vill med stöd av där­

under vunnen erfarenhet i detta sammanhang erinra, att, därest ändamålet

med en sådan renräkning icke skall förfelas, densamma förutsätter en vid­

lyftig organisation av såväl personal som material och måste genomföras efter

särskilda, för hela räkningsområdet enhetliga grunder. Med hänsyn till den

tid och det omfattande arbete, förberedelserna för en allmän renräkning och

genomförandet av densamma ävensom bearbetningen av det vid en sådan

förrättning insamlade materialet erfordra, och då kostnaderna härför visat

sig bliva ganska avsevärda, torde det enligt kommitténs mening icke gärna

kunna komma i fråga att anordna allmän renräkning annat än då synnerliga

skäl påkalla sådant.»

Den sakkunnige har i sak upptagit kommittéförslaget men i redaktionellt

d

hänseende vidtagit den ändring, att bestämmelserna om renräkning för fast- sakkunni?e-

ställande av renlängds riktighet upptagits i förevarande paragraf. Bestäm­

melse om renräkning på grund av konventionen med Norge har den sak­

kunnige föreslagit att införas i 1919 års lag.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län hava hemställt, att före- Yttranden över

skriften i 2 mom. om att tillfällig renräkning kan ske allenast på framställning

av lappfogden måtte utgå.

Från lapskt håll har framförts en önskan att få införd en bestämmelse

om rätt för lapparna till ersättning vid renräkning.

Yad av länsstyrelserna erinrats finner jag befogat. Jag har därför vidtagit

Uepartements-

erforderlig ändring i paragrafen. I övrigt anser jag bestämmelserna böra fhefc"'

bibehållas oförändrade. Jag vill erinra, att kostnaderna för de allmänna

renräkningarna i första hand skola bestridas med de särskilda avgifterna för

skötesrenar och ’att därutöver erforderliga medel plägat lämnas ur vederbö­

rande lappfond.

Om vissa nyttjanderättsupplätelser.

Såsom jag tidigare nämnt, hade kommittén uti F. 53 § och S. 54 § med- 56 §.

delat bestämmelser dels i 1—4 mom. om upplåtelse av mark inom lapp­

markerna och å renbetesfjällen åt lappar för bosättning och jordbruk m. m..

dels uti 5 mom. om upplåtelse ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen av

vissa rättigheter vare sig till lappar eller andra, dels ock uti 6 mom. om

förbud mot upplåtelser i andra fall, med rätt dock för Konungen att här-

utinnan göra vissa undantag.

Gällande bestämmelser om upplåtelser å de lapparna anvisade områdena

återfinnas i 31 § av 1898 års lag.

170

Kungl. Maj tis proposition nr 43.

Kommittén.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

Kommittén föreslog vissa ändringar i gällande bestämmelser. Sålunda

upptog kommittén även grustäkt bland de rättigheter, som kunde göras till

föremål för upplåtelse. Yidare föreslog kommittén införande av rätt för

länsstyrelsen att medgiva statens befattningshavare befogenhet att under

tjänsteresor i obebyggd trakt för uppehälle under färden jaga eller fiska.

Ytterligare föreslogs, att upplåtelse av inägor skulle kunna ske ej blott, så­

som enligt gällande lag, å fastighet som förvärvats med hänsyn till rensköt­

seln, utan oek å nybygge, vilket återfallit till kronan, eller å fjällägenliet

eller å annan därmed jämförlig lägenhet. I kommittéförslaget bibehölls dock

icke det i gällande lag uppställda villkoret för upplåtelse av bete, slåtter

eller inägor, att lapparna därtill skola lämna sitt samtycke. Kommittén,

som med hänvisning till att 1915 års jakt- och fiskesakkunniga föreslagit

en ny form för upplåtelse av fiske i kronans vatten, kallad sportfiske, före­

tog viss jämkning i bestämmelserna om lapparnas hörande vid fråga om

upplåtelse av dylikt fiske. Slutligen föreslog kommittén (sista stycket av

5 mom. i kommittéförslaget), att Konungen, i den mån så prövades erforder­

ligt, skulle få meddela allmänna föreskrifter för ifrågavarande upplåtelser.

Domänstyrelsen förklarade i sitt yttrande över kommittéförslaget bland

annat, att den ansåge, att tillgodogörande av grustäkt eller annan därmed

jämförlig nyttighet icke borde medgivas lapparna.

Liknande erinran framställdes av länsstyrelsen i Norrbottens län samt av

kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken m. fl.

Kommunalfullmäktige i Kiruna, vilkas yttrande underskrivits av bland andra

jägmästaren i reviret, yrkade sådan ändring av 5 inom., att länsstyrelsen

skulle äga att efter ansökning medgiva statens befattningshavare befogenhet

att avgiftsfritt tills vidare under viss tid vid färder, som i tjänsten företoges

inom ifrågavarande områden, idka lovlig jakt ävensom fiska.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekade, att kommitténs förslag inne-

bure, att hittills gällande bestämmelser om lapparnas rätt att förhindra upp­

låtelser i vissa fall ovan odlingsgränsen komme att bortfalla. Länsstyrelsen

ansåg den ståndpunkt, som kommittén uti denna fråga intagit, vara den

rätta. Yidare biträdde länsstyrelsen förslaget att den befogenhet, som statens

befattningshavare genom länsstyrelsen kunde erhålla att under viss förrätt­

ning eller viss tid vid färder i tjänsten jaga eller fiska, skulle begränsas att

gälla för uppehälle under färden. Länsstyrelsen ansåg även riktigt, att

personer i sådan samhällsställning, vilka önskade bedriva jakt eller fiske i

sportsyfte, borde erlägga avgift på samma sätt som andra till utövande av

dylik näring icke särskilt berättigade. En fri jakt- och fiskerätt för stats­

tjänstemän skulle uppväcka förklarligt missnöje hos befolkningen i de an­

givna trakterna, varför länsstyrelsen, om sådan rätt skulle ifrågasättas, velat

uttala sig mot bifall till eu dylik framställning. Länsstyrelsen ifrågasatte

slutligen, huruvida icke vid upplåtelse av rätt till jakt, fiske eller slåtter

nyttjanderättens innehavare borde kunna få tillstånd att på anvisad plats

uppföra kåta eller därmed jämförlig bostad.

171

Departementschefen framhöll år 1924 i fråga om den av domänstyrelsen

m. fl. gjorda erinran, att det här endast vore fråga om upplåtelser av mindre

omfattande nyttjanderätter, och fann därför anmärkningen icke förtjäna av­

seende.

I övrigt yttrade departementschefen vid behandlingen av 5 mom. i F. 53 §

och S. 54 § i huvudsak följande:

»Vad så beträffar frågan om statstjänstemännens befogenheter under färder

i tjänsten å ifrågavarande trakter, finner jag det förklarligt, att från skogs-

staten framkommit erinringar. Jag ansluter mig dock i allo härutinnan till

vad länsstyrelsen i Västerbottens lan anfört.

Jag har intet att erinra mot att, såsom sistnämnda länsstyrelse hemställt,

länsstyrelsen tillägges befogenhet att vid upplåtande av rätt till jakt, fiske

eller slåtter medgivande efter omständigheterna även må lämnas nyttjande-

rättens innehavare att uppföra någon mindre koja, dock att, då sådant med­

givande lämnas, såsom villkor bör stadgas att kojan icke må tagas i bruk

för permanent vistelse eller för längre vistelse än som för rättighetens

nyttjande är erforderligt.

Vid behandlingen av frågan om betesområdena för de renskötande fjäll-

lapparna, 4 § i lagen om fjällrenskötsel, har jag erinrat, hurusom från Tärna

sockenmän framställts anspråk på ökad betestillgång för deras kreatur å

kronomark ovan odlingsgränsen. Jag anser, att de intressen, socknemännen

härutinnan kunna hava, tillsvidare äro i tillräcklig utsträckning tillgodosedda

genom de bestämmelser, som äro upptagna under 5 mom. i förevarande

paragraf.»

I det till lagrådet remitterade förslaget avsåg möjligheten att ovan od­

lingsgränsen upplåta nyttjanderätter av ifrågavarande slag endast annan

kronans mark än kronohemman och krononybyggen under åborätt samt bo­

ställen ävensom mark å renbetesfjällen.

Den sakkunnige har, som inledningsvis anförts, i sitt förslag icke upp­

tagit de i 1—4 samt 6 mom. i motsvarande paragrafer i kommittéförslagen

förekommande bestämmelserna, detta på den grund att dessa icke ansetts

hänförliga till sådan lag, som avses i § 87 regeringsformen, utan ansett alle­

nast vissa av bestämmelserna i 5 mom. av kommittéförslagen böra hava

plats i renbeteslagen.

Den sakkunnige anför till motivering av de föreslagna bestämmelserna:

»I överensstämmelse med gällande lag har i paragrafens första stycke ut­

sagts, att lapparna ej må till andra upplåta sådana rättigheter, som avhand­

las i paragrafen.

Motsvarande bestämmelser i 1898 års lag hava avseende å mark, som är

anvisad till lapparnas uteslutande begagnande, under det att enligt det till

lagrådet remitterade förslaget bestämmelserna gälla annan kronans ovan

odlingsgränsen belägen mark än kronohemman och krononybyggen under åbo­

rätt samt boställen ävensom mark å renbetesfjällen. Härutinnan hänvisas

till vad ovan yttrats vid behandlingen av 21 §. Då det torde saknas an­

ledning att frångå den i 1898 års lag använda beteckningen 'områden, som

blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade’, har detta uttryck

använts i förevarande förslag. På sätt framgår av förarbetena till 1898 års

lag, avses med nämnda uttryck renbetesfjällen i Jämtlands län samt de de­

lar av lappmarkerna, som ligga ovan odlingsgränsen och ej äro under en­

skild disposition.

Kungl. Majds proposition nr 43.

1924 års

förslag;.

Don

sakkunnige.

Yttranden över

clen sakkun­

niges förslag.

Departements­

chefen.

De vid 1927 års riksdag gjorda ändringarna i 31 § av 1898 års lag hava

här införts.

Från de av 1915 års jakt- och fiskesakkunniga avgivna förslagen rörande

ändringar i jaktlagen och tillgodogörande av kronans fiskevatten m. m. har

kommittén upptagit bestämmelser om rätt för Konungens befallningshavande

att medgiva statens befattningshavare befogenhet att under tjänsteresor i

obebyggd trakt för uppehälle under färden avgiftsfritt jaga vissa slag av

villebråd samt fiska. En dylik bestämmelse, varav eidigt erhållna upplys­

ningar något egentligt behov icke lärer föreligga, har emellertid icke an­

setts böra upptagas i förevarande förslag.

Upplåtelse av inägor ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen böra, så­

som ock av kommittén föreslagits, kunna ske ej blott å fastighet, som för­

värvats med hänsyn till renskötseln, utan ock å nybygge, vilket återfallit

till kronan, eller å fjällägenhet eller å annan därmed jämförlig lägenhet.

Innan upplåtelse, varom i paragrafen är fråga, äger rum, skola lapparna

höras. I likhet med kommittéförslagen har dock icke bibehållits det i gäl­

lande lag uppställda villkoret för upplåtelse av bete, slåtter eller inägor, att

lapparna därtill skola lämna sitt samtycke. Kommittén har med hänvis­

ning till att 1915 års fiskesakkunniga föreslagit en ny form för upplåtelse

av fiske i kronans vatten, kallad sportfiske, vidtagit viss jämkning i bestäm­

melserna om lapparnas hörande vid fråga om upplåtelse av dylikt fiske.

Av skäl, som anförts under 36 §, har särskild hänsyn till dylika upplåtelser

icke ansetts böra tagas i förevarande förslag.»

Den sakkunnige har såsom obehövliga uteslutit det i 1924 års förslag

förekommande stadgandet om rätt att uppföra viss bostad samt bestämmel­

serna om befogenhet för Konungen att utfärda allmänna föreskrifter för

ifrågavarande slag av upplåtelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget

anfört, att avgift för upplåtelser endast borde förekomma i fall och till be-

lopp, som länsstyrelsen bestämde; fall kunde förekomma, då avgift icke vore

lämplig, till exempel för Svenska turistföreningens stugor, vetenskapliga ob­

servationsplatser och dylikt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har velat fästa uppmärksamheten på en brist

i överensstämmelse, som skulle finnas mellan stadgandet i andra stycket

om upplåtelse mot avgift av rätt till bete å kronans skogsmarker ovan

odlingsgränsen och bestämmelsen i 5 § 2 mom. i 1857 års stängselförord­

ning därom att då stängsel icke finnes mellan skogsmark, tillhörande olika

ägare, den ohägnade marken är att anse såsom till gemensamt mulbete

upplåten.

Jag finner vad länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit icke utgöra till­

räcklig anledning till ändring i sakkunnigförslaget. Då det här är fråga

endast om kronojord, torde det av länsstyrelsen i Västerbottens län åberopade

stadgandet i stängselförordningen icke äga tillämplighet, varför ej heller vad

sistnämnda länsstyrelse anmärkt synes böra föranleda åtgärd.

Däremot har jag ansett vissa andra mindre ändringar böra företagas i

paragrafen. Sålunda torde uppräkningen av de fastigheter, där upplåtelse

av inägor kan äga rum, kunna såsom överflödig uteslutas. Vidare bör i

enlighet med vad som föreslagits beträffande 37 och 38 §§ iakttagas, att

172

Kungi. Mnj:ts proposition nr 43.

173

förutsättningen av skadesyfte för ersättningsskyldighet anknytes till den

person, som vården om de skadegörande renarna ålåg. Slutligen torde grus-

täkt böra upptagas jämväl i uppräkningen i första stycket av de nyttigheter,

som ej må av lapparna upplåtas.

Om renskötsel efter särskilt tillstånd.

liedan under förarbetena till 1886 års renbeteslag uppmärksammades (sid.

42 i betänkandet), att i flertalet socknar nedanför lappmarksgränsen, nämligen

Paj ala, Tärendö, Korpilombolo, Övertorneå, Överkalix, Karl Gustav, Ne-

dertorneå, Nederkalix, liåneå och Överluleå, funnes lappar, vilka dels för

sin egen del hade renar dels ock skötte renar åt den övriga befolkningen i

socknarna samt förde renarna på bete därstädes å kronoparker och enskild

mark eller ock, ehuru mera sällan, inom närgränsande lappmarkssocknar.

Renantalet beräknades till över 15,000. Under de senare åren hade, enligt

vad kommitterade anförde, inflyttningen av lappar till dessa socknar till­

tagit och renantalet ökats. Särskilt från de närmare kusten belägna sock­

narna Nederkalix, Nedertorneå och Karl Gustav, där de allmänna skogarna

vore få, hade klagomål framställts mot den sed, som börjat inrota sig att

hålla renar året om å trakter, vilka nästan uteslutande tillhörde enskilda,

Kommitterade förväntade att, då det vore ett fåtal hemmansägare, som be­

gagnade sig av den självtagna rätten att låta renarna underhållas på andras

bekostnad, och då med jordbruksnäringens utveckling i trakterna närmast

Bottniska viken renskötsel därstädes icke gärna kunde drivas, skogsrenarna

inom en icke avlägsen framtid, åtminstone för sommartiden, måste avlägsnas

därifrån. Emellertid föreslogo 1886 års kommitterade intet särskilt stad­

gande i ämnet.

Frågan om skogsrenskötseln i angivna trakter upptogs ånyo till behand­

ling under förarbetena till 1898 års renbeteslag (sid. 70 i betänkandet). Kom­

mitterade konstaterade att, mot den av 1886 års kommitterade uttryckta för­

väntningen, renantalet uti ifrågavarande socknar tilltagit. Antalet beräknades

år 1895 till c:a 19,000, därav 13,000 tillhörde den bofasta svenska befolk­

ningen men liksom de övriga vårdades av lappar. Kommitterade hade i

rättsfrågan samma uppfattning som 1886 års kommitterade eller att något

lagligt berättigande för ägarna till dessa renar att till deras underhåll an­

vända annan mark än renägarens egen eller den han genom särskilt avtal

kunde hava fått åt sig för ändamålet upplåten icke funnes. De erinrade

att det, vad anginge kronoparkerna, på sin tid varit ifrågasatt att bemyn­

diga länsstyrelsen att medgiva lapparna betesrätt därstädes, men att genom

kungl. brev den 26 mars 1831 förklarats att, innan Kungl. Maj:t härom

ville fatta beslut, närmare utredning erfordrades av frågan och de för och

emot densamma förekommande skäl och omständigheter, samt att, såvitt

kommitterade kände, något vidare besked i ämnet sedermera icke med­

delats. I fråga om enskildas marker hade, enligt vad kommitterade anförde,

aldrig varit ifrågasatt att där medgiva lapparna sommarbetesrätt för deras

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

Historik.

1886

års

förslag.

1898 års

förslag.

174

renar. Den rennäring, som inom socknarna förekomme, bestode således

utan laglig hemul blott genom jordägarens, inberäknat kronans, tjsta med­

givande och hade av gällande lagstiftning lämnats helt och hållet å sido.

Kommitterade anförde vidare, att de redan vid redaktionen av 1 § i sitt

förslag sökt göra tydligt, att kronoparkerna icke ovillkorligen, utan endast

med uttryckligt medgivande, skulle stå öppna för renbete under sommar­

månaderna. Härtill förklarades i 38 § i kommitterades förslag, att enskildas

ägor ej finge för ändamålet anlitas utan jordägarens samtycke, att renägaren

i följd därav vore pliktig att om renarna taga sådan vård, att de ej olov­

ligen inkomme på andras ägor, och att försummelse av detta åliggande

straffades efter allmän lag.

I ett annat lagrum, nämligen 27 § 2 mom. i förslaget, föreslogs där­

jämte, i sammanhang med begränsningen av den bofasta befolkningens rätt

att hava skötesrenar, att, med undantag för vissa lappmarkssocknar, lapp

vid begagnandet av sin rätt till renbete enligt förslaget icke finge under sin

vård hava renar, tillhörande annan än lapp.

Över kommitterades förslag hördes, såvitt tillgängliga handlingar utvisa,

befolkningen nedanför lappmarksgränsen i länet endast i vissa socknar,

nämligen Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix och Piteå.

I dessa socknar, med undantag av Piteå socken, gjordes gällande bland

annat att, därest kommitterades förslag i angivna delar bleve godkänt av

statsmakterna, såväl den bofasta renägaren som inhysingar och andra komme

att förlora ett husdjur, som vore oundgängligen nödvändigt dels för fram-

forsling av hö från utängarna och ved till husbehov vid tillfällen, då djup

snö på ofrusen mark omöjliggjorde dessa körslors verkställande med häst,

dels ock för andra körslor, ävensom att renen i övrigt vore oumbärlig för

befolkningens hushållning. Förlusten av renarna skulle medföra, att en stor

del av jordägarna och alla inhysingar nödgades minska sin kreatursstock

till följd av att foder åt densamma icke kunde i tillräcklig mängd hemfors-

las. De inom socknarna vistande lapparna, som liade en avsevärd inkomst

genom att sköta andras renar, komme därefter att sakna nödiga existens-

möjligheter, då de icke finge mottaga renar i vård från den övriga befolk­

ningen och således även bleve utestängda från möjligheten att erhålla till­

stånd att året om vistas på de bofastas skogsmark. De föreslagna be­

stämmelserna komme således att medföra en allvarlig rubbning i socknarnas

ekonomi och öka den redan förut stora fattigvårdsbördan. Tillika erinra­

des, att fjällrenarna icke vore till någon nytta i dessa socknar, emedan de

nödvändiga körslorna måste utföras, innan fjällrenarna anlänt dit. Det hem­

ställdes förty, dels att åtminstone den jordbrukande befolkningen måtte er­

hålla rätt att fortfarande äga renar att vårdas av inom socknarna vistande

skogslappar, dels ock att renskötande lapp, som erhållit tillstånd av enskild

jordägare att vistas å hans skogsområde, även borde tillåtas att med

sina renar vistas å kronoparker och häradsallmänningar i socknarna, emedan

eljest hans vistelse på de enskildas jämförelsevis små och spridda skogsområ­

den bleve så gott som omöjlig.

Kungl. May, ta proposition nr 43.

175

Länsstyrelsen i länet anslöt sig till de framförda synpunkterna såtillvida,

att länsstyrelsen hemställde om sådan ändring i de föreslagna bestämmel­

serna, att lapp i Norrbottens län måtte medgivas rätt bland annat att i vård

mottaga dragrenar från personer, bosatta inom Pajala, Tärendö och Korpi-

lombolo socknar.

Riksdagen antog för sin del ett tillägg till den av kommitterade före­

slagna 27 § av innehåll, att lapp vid begagnande av sin rätt till renbete en­

ligt renbeteslagen skulle äga hava dragrenar i sin vård, även om dessa till­

hörde annan än lapp. Detta tillägg blev sedermera lagfäst. Däremot vunno

befolkningens önskemål i övrigt icke statsmakternas bifall.

I propositionen den 23 mars 1917 med förslag till lag angående ändring 1917 8rs

i vissa delar av 1898 års renbeteslag uppmärksammades ånyo skogsrensköt- lasandrins-

seln nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län. Det konstaterades, huru­

som fortfarande ett icke obetydligt antal renar därstädes hölles året om,

till övervägande delen tillhörande bofasta personer, som ej vore att anse så­

som lappar. Yidare anfördes, att renarna oupphörligen olovligen inkomme

på såväl kronoparkerna som främmande enskild mark samt att i själva ver­

ket särskilt kronoparkerna utgjorde en ej oväsentlig del av renarnas betes­

marker. Klagomål hade tid efter annan framställts såväl av enskilda som

av statens skogstjänstemän. Ville man göra allvar av förbudet mot att låta

de renar, som ej fölle under renbeteslagen, beta å främmande mark. torde,

såsom i propositionen vidare anfördes, vid sidan av de i lagen antydda på­

följderna av ansvar och skadestånd verksammare medel böra anlitas. I så­

dant hänseende föreslogos vissa skärpta exekutionsbestämmelser mot ägarna

till ifrågavarande renar. Dessa bestämmelser blevo sedermera antagna av

riksdagen (42 § 2 stycket i 1898 års lag enligt dess lydelse jämlikt lagen den

19 juni 1917).

Frågan om skogsrenarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län Riksdagen

drogs ånyo, ehuru icke i hela sin omfattning, iuför riksdagen år 1918 genom

två i ämnet väckta likalydande motioner, avlämnade den ena (nr 111) av

herr Hellström med flera i första kammaren och den andra (nr 246) av herr

Lundström med flera i andra kammaren. Motionärerna åberopade eu av Pajala

socknemän biträdd framställning från befolkningen i Muonionalusta kapell­

församling, i vilken erinrades bland annat, att eu stor del av befolkningen

vore i saknad av andra dragare än renar, vilka djur för övrigt särskilt under

snötid på grund av sin större förmåga att taga sig fram mångenstädes vore

lämpligare än hästar, att befolkningen jämväl för utförande av andra för dess

uppehälle nödvändiga körslor ävensom för sin hushållning i allmänhet vore

beroende av att innehava renar, samt att de av riksdagen år 1917 antagna

exekutionsbestämmelserna innebure ett hot av allvarligaste slag mot befolk­

ningens och församlingens ekonomi. Då motionärerna ansågo, att det för

den ifrågavarande landsändan och dess fattiga befolkning vore av den allra

största betydelse, att de stora svårigheter, som genom den ifrågavarande

lagstiftningen uppstått, så snart som möjligt avhjälptes, hemställde motio­

närerna, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av åt­

gärder i sådant syfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

176

I anledning av den inom andra kammaren väckta motionen begärde

kammarens femte tillfälliga utskott, dit motionen överlämnats, yttrande i

ärendet från domänstyrelsen, varvid särskilt påkallades upplysning om

vilka åtgärder i motionen omförmälda förhållanden föranlett från styrelsens

sida.

I yttrande den 22 maj 1918 anförde domänstyrelsen bland annat, att sty­

relsen till en början funnit sig föranlåten att genom skrivelse till överjäg­

mästarna i övre och nedre Norrbottens distrikt erinra om det effektiva

skydd mot olaglig inkräktning av renar, som de skärpta exekutionsbestäm-

melserna medfört. På grund av under år 1917 rådande exceptionella för­

hållanden hade styrelsen emellertid sedermera i förnyad skrivelse till över­

jägmästarna funnit sig böra meddela att, därest icke i något fall särskilt

stor skadegörelse av renar förekommit, med påkallande av nedslaktningsåt-

gärder kunde anstå till hösten 1918. I övrigt ansåge styrelsen ingen an­

ledning föreligga att beträffande Muonionalusta kapellförsamling, en lands­

ända, som med avseende å klimatologiska och biologiska förhållanden långt

mera överensstämde med lappmarken än det så kallade kustlandet, påkalla

tillämpning av bestämmelserna angående nedslaktning av renar.

Vidare begärde utskottet utlåtande från länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen, som låtit verkställa siirskild utredning i ärendet, framhöll

i utlåtande den 7 maj 1918, hurusom av utredningen framgått,

att jordbruket i Muonionalusta kapellförsamling på grund av det av­

lägsna läget (9 mil till närmaste landsväg — sådan vore dock under bygg­

nad — samt cirka 25 mil till närmaste järnvägsstation) och de dåliga kom­

munikationerna vore synnerligen efterblivet samt mest inriktat på kreaturs-

skötsel;

att jordbrukarna för sitt jordbruk vore i behov av dragrenar till ganska

betydande antal för hemtransport av myrhö, bränsle med mera;

att skogsrenarna utgjorde en så viktig faktor i jordbrukarnas hushållning,

att det skulle innebära en allvarlig rubbning att utan inskränkning genom­

föra gällande lag av den 19 juni 1917;

att 56 % av lägenheterna inom kapellförsamlingen utgjordes av torp och

backstugor, vilkas innehavare huvudsakligen vore hänvisade till tillfälliga

arbetsförtjänster, förnämligast genom timmerutdrivning, anskaffning av fiott-

bindningsvirke, fiottningsarbete med mera, vilket allt krävde tillgång på

dragrenar;

att dessa lägenhetsinnehavare dock i stor utsträckning stödde sin utkomst

på kreatursskötsel och jämväl för detta ändamål vore i trängande behov av

dragrenar; samt

att skogsrenarna för denna kapellförsamlings innevånare vore av största

betydelse för tillgodoseende av deras behov av föda, skor och dylikt.

Vidare anförde länsstyrelsen, att jordbruket icke torde kunna höjas till

sådan nivå, att renen kunde undvaras, vare sig såsom dragare eller för hushåll­

ningen i övrigt, förrän kommunikationerna blivit avsevärt förbättrade såväl

genom Iandsvägsbyggnader som genom järnvägsnätets utsträckning längre in

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

177

i finnbygden, så att konstgödsel, kraftfoder ocli dylikt till rimligt pris kunde

göras tillgängligt. Befolkningen stode vidare inför en nog så betydelsefull

omedelbar omläggning i sina förtjänstmöjligbeter genom införande av lös-

flottning i gränsälven. Slutligen framhöll länsstyrelsen, att dragrenar med

större fördel toges bland skogsrenar, som vore större och starkare än fjäll-

renar. På grund av den utredning, som sålunda åstadkommits, föreslog läns­

styrelsen den jämkningen i gällande renbeteslag, att den, som inom kapell­

församlingen ägde eller brukade jordbruksfastighet, måtte erhålla samma

rätt att hava renar under vård av renskötande lapp, som tillkomme dylik

person boende inom lappmarkerna.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott ansåg i likhet med första kam­

marens första tillfälliga utskott, dit motsvarande motion överlämnats, en möj­

lighet att tillgodose ifrågavarande behov kunna öppnas, därest den bofasta

befolkningen inom kapellaget kunde erhålla utvidgad rätt till bete för drag­

renar å kronoparker. Emellertid ansågo utskotten sig icke böra taga något

initiativ beträffande berörda spörsmål, som låge utanför motionernas ram

och syntes kunna utredas utan särskild framställning från riksdagens sida.

På grund härav och under hänvisning till den förestående allmänna revisionen

av lapplagstiftningen hemställde utskotten, att motionerna icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda. Vad utskotten sålunda hemställt bifölls

av båda kamrarna.

Den i utskottens utlåtanden åberopade framställningen från Muonionalusta Framstiii

kapellförsamling hade sedermera av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén K”1”^,arMt^

för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag. För

samma ändamål överlämnades samtidigt till kommittén en av 167 ren-

ägande hemmansägare och arbetare biträdd framställning till Kungl. Maj:t

från Tärendö socken, dagtecknad den 7 april 1918, i vilken framställning,

under erinran om renens oumbärlighet för befolkningens hushållning samt

under åberopande av samma skäl i övrigt som tidigare gjorts gällande i

frågan, hemställdes, att Kungl. Maj:t ville anbefalla utredning angående möj­

ligheten för den renägan de befolkningen i socknen att, oberoende av be­

stämmelserna i 42 § renbeteslagen, under vissa förutsättningar få behålla

sin renstam. Framställningen var åtföljd av ett yttrande från länsstyrelsen

i länet, dagtecknat den 7 maj 1918, däri den begärda utredningen förorda­

des och tillika hemställdes att, då förhållandena vore likartade inom Pajala,

Junosuando och Korpilombolo socknar, den blivande utredningen även måtte

omfatta sistnämnda socknar.

Vidare hade till kommittén överlämnats en av 182 hemmansägare, torpare,

arbetare och andra yrkesmän i Juoksengi med flera byar i Övertorneå socken

undertecknad framställning till Kungl. Maf.t, dagtecknad den 2 januari 1918,

1 vilken, under åberopande av det trångmål i ekonomiskt hänseende ren­

beteslagen, därest den tillämpades, komme att medföra för befolkningen,

hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte åtminstone utsträcka slakttiden till

2 år, därest Kungl. Maj:t icke kunde upphäva lagen i förevarande del

eller medverka till dess upphävande. Framställningen var, då den över-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 hdft. (Nr 43.)

2301

st

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kommittén.

lämnades till kommittén, åtföljd av ett yttrande från domänstyrelsen, dag-

tecknat den 2 februari 1918, däri styrelsen på anförda skäl meddelade, att

det för skogsskötseln i Norrbottens läns kustland icke vore av avgörande

betydelse, om med nedslaktande av skogsrenarna skulle anstå ett eller

två år.

I en den 2 april 1919 dagteclmad och till kommittén likaledes överläm­

nad framställning till Kungl. Maj:t hade sedermera länsstyrelsen i länet

under förnyad erinran om den stora betydelse frågan om dragrenar inne-

bure för väsentliga delar av länet, anhållit att erforderliga medel måtte

ställas till länsstyrelsens förfogande för utredning av möjligheterna att

trygga befolkningens behov av dylika renar ej endast i de socknar, för vilkas

vidkommande länsstyrelsen redan tidigare hemställt om sådan utredning,

utan även i Overtorneå socken.

Slutligen hade till kommittén överlämnats ytterligare en från Overtorneå

socken inkommen framställning till Kungl. Maj:t den 13 juni 1919, i vilken

socknemännen även för sin del anhållit om särskild undersökning i fråga

om skogsrenarnas bibehållande inom denna socken. Framställningen var

åtföljd av protokollsutdrag från kommunalstämman i socknen den 30 mars

1918, däri stämman förordade renarnas bibehållande.

Kommittén anförde i sitt betänkande härom följande:

»I anledning av berörda framställningar och vad i övrigt i frågan före­

kommit har kommittén vidtagit undersökningar av hithörande förhållanden

i socknarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.

Kommittén har sålunda för överläggningar med befolkningen företagit

resor i Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Över-

kalix, Overtorneå, Hietaniemi, Nedertorneå, Karl Gustavs, Nederkalix, Töre

och Häneå församlingar. Vidare har kommittén i såväl nu angivna som i

övriga socknar å trakten inhämtat yttrande från vederbörande kommunala

myndighet angående dess uppfattning i frågan samt skälen för och emot

skogsrenarnas bibehållande, varjämte kommittén i sammanhang med den

allmänna renräkningen sökt fastställa antalet lappar, som vistas å trakten,

samt inom vilka socknar och till vilket antal renar där föras på bete.

_ Av undersökningarna framgår, att den stam av renar, som tillhör befolk­

ningen nedanför lappmarksgränsen i förevarande län, vid tiden för renräk­

ningen eller i början av år 1921, uppgick till närmare 7,000 djur, fördelade

å följande socknar med nedannämnda approximativt beräknade antal:

Muonionalusta ............................ 1,950 Nedertorneå.................................... 110

Pajala ............................................. 450 Karl Gustav.................................... 50

Junosuando .................................. 500 Nederkalix....................................... 300

Tärendö.......................................... 660 Töre................................ 50

Korpilombolo................................ 350 Kåneå .............................................. 250

Överkalix ...................................... 770 Edefors ........................................... 190

Overtorneå ................................... 830 Övriga.............................................. 50

Hietaniemi ................................... 470

--------„

Av ifrågavarande renar vårdas ett mindre antal av fjällappar eller skogs­

lappar, som höra hemma ovan lappmarksgränsen, och kommer i regel icke

nedanför nämnda gräns annat än då lapparna utsträcka sina vinterflyttningar

dit. En annan mindre del av renarna vårdas av lappar, som höra hemma

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

179

i de till lappmarken gränsande socknarna. Dessa renar pläga regelbundet,

i vissa fall under sommaren, i andra fall under vintern föras på bete nedan­

för lappmarksgränsen. Det övervägande flertalet av ifrågavarande renar där­

emot, minst 6,000 djur, betas året om nedanför lappmarksgränsen, varvid de

under olika årstider år efter år föras till bestämda efter årstiden avpassade

betesmarker.

Renbetning året om äger enligt tillgängliga upplysningar rum i Muoniona­

lusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilornbolo, Hietaniemi, Övertorneå,

Överkalix, Nederkalix och Edefors församlingar, varvid de största renmassorna

förekomma i de längre mot norr eller österut belägna församlingarna, såsom

Pajala med Muonionalusta, Junosuando, Tärendö, Överkalix, Övertorneå och

Hietaniemi. Av uteslutande vinterbetning beröras Karl Gustavs, Nedertorneå

och Råneå församlingar. I Töre, Överluleå, Nederluleå, Alvsby, Norrfjärdens,

Hortlax och Piteå församlingar synas renar, varom nu är fråga, antingen

alls icke förekomma eller ock uppträda endast i större eller mindre grupper

från angränsande församlingar.

De renar, som året om föras på bete å ifrågavarande trakter, äro i regel

satta i vård hos någon lapp, som antingen för egen räkning driver renskötsel

eller ock är anställd såsom renvårdare hos särskilda, bland renägarna i

socknarna bildade sammanslutningar, s. k. renägarföreningar. Anmärkas bör

dock, att i ett fåtal fall, såsom i Överkalix och Nederkalix socknar, renskötseln

utövas av personer, vilka icke äro att hänföra till lappar.

Nedanför lappmarksgränsen finnas minst 563 personer, tillhörande den

lapska allmogen. De fördela sig så gott som å samtliga socknar, men före­

komma talrikast där, på sätt ovan anmärkts, skogsrenskötsel mera allmänt

bedrives. De renskötande lapparnas antal kan uppskattas till omkring 100

män, kvinnor och barn med ett renantal av c:a 1,300. Övriga lappar torde

äga omkring 1,200 renar.

Vad angår den tid, under vilken skogsrenskötsel bedrivits å ifrågavarande

trakter, meddelades å de av kommittén anordnade mötena med befolkningen

åtskilliga upplysningar.

I Muonionalusta uppgavs att skogsrenskötselns begynnelse i kapellaget

låge så långt tillbaka, att det numera vore omöjligt att bestämma tiden

härför.

I Pajala sades den första lapska renvårdaren hava kommit till trakten

för minst 200 år sedan.

I Junosuando berättades om märken efter gamla rengärden och dylikt,

som tydde på att skogsrenskötsel där bedrivits i många mansåldrar.

I Tärendö åberopades spår av lapska sommarvallar, å vilka numera upp­

vuxit timmerträd av stora dimensioner.

I Korpilornbolo uppgavs, att på västra sidan av Kalix älv skogsrenskötsel

bedrivits under 100 år och än längre, medan densamma på östra sidan av

älven begynt för 50—60 år sedan.

I Överkalix berättades, att skogsrenskötsel i alla tider bedrivits av lappar,

antingen av dem, som nu voro renskötare, eller av deras föräldrar och dessas

förfäder.

I Övertorneå uppgavs allmänt, att skogsrenskötsel sannolikt förekommit

å trakten sedan urminnes tid. An i dag funnes märken efter gamla kåta­

platser, i vars mitt numera stode träd, som voro 100 år gamla eller ännu

äldre, och även kyrkoböckerna, så långt de ginge tillbaka i tiden, gåve vid

handen, att å trakten funnits renskötande lappar.

I Nederkalix uppgavs, att skogsrenskötsel sedan urminnes tid bedri\its

i trakten av Tjärnträsk, medan den begynt i Över-Morjärv för 50— 60 år och

i Lantj ärv för 20 år sedan.

180

I Kedertorneå och Karl Gustavs socknar berättades, förutom om lämningar

efter gamla lappkåtor här och var å trakten, att förr i tiden eu namngiven

lapp haft kåta sommartid å Seskarön.

Vidkommande de övriga socknarna har kommittén icke varit i tillfälle

att inhämta upplysningar, huruvida skogsrenskötsel av förevarande beskaffen­

het där bedrivits i äldre tider, men torde, åtminstone vad angår de intill

lappmarken gränsande socknarna, där sådan renskötsel fortfarande före­

kommer, med stor visshet kunna antagas, att den härleder sig från äldre tid.

Då kommittén med befolkningen dryftat behovet att hålla renar, hava å

sådana trakter, där skogsrenarna ännu mera allmänt förekomma, såsom i

Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix, Över-

torneå och Hietaniemi, för skogsrenarnas bibehållande i allmänhet anförts

samma skäl som, på sätt framgår av det föregående, tidigare gjorts gällande

från en del av nämnda församlingar, nämligen att renen vore oumbärlig såsom

dragare eller eljest i hushållningen för en avsevärd del av befolkningen.

Tillika har, särskilt i fråga om befolkningens rätt att hålla dragrenar i vård

av lapp, anförts, att det vore behövligt att liava dragrenarna tillgängliga å

tider om hösten, då lappmarkslapparna ännu icke hunnit ned till ifråga­

varande trakter under sina vinterflyttningar, och att dragrenarna även be­

hövdes om vårarna, sedan lappmarkslapparna återvänt därifrån. Befolk­

ningen vore således i behov av att på närmare håll låta vårda sina drag­

renar. Om detta behov vunne beaktande, vore emellertid Even nödvändigt

att för återväxten hava en stam av avelsrenar på trakten.

Aven de kommunala styrelserna (kommunalfullmäktige, kommunalstämma)

i nyssnämnda socknar samt i Edefors och Älvsby socknar hava, då de in­

kommit till kommittén med yttrande i frågan, efter övervägande av fördelarna

och nackdelarna av skogsrenskötseln, enhälligt och med förbehåll allenast av

betryggande åtgärder till förekommande av skadegörelser förordat skogsrenar­

nas bibehållande.

I övriga socknar, där skogsrenskötseln tydligen icke omfattats med mera

allmänt intresse, har den meningen gjort sig gällande, att sådan renskötsel

framdeles alls icke eller åtminstone icke under annan tid av året än möjligen

under den egentliga vintern borde tillåtas.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan om skogsrenskötseln

nedanför lappmarksgränsen i länet, har kommittén utgått ifrån, att sådan

renskötsel å stora delar av ifrågavarande trakter tydligen förekommit sedan

mycket lång tid tillbaka. Kommittén har härvid icke förbisett, att det allt

sedan tiden för tillkomsten av 1886 års renbeteslag varit i lag förbjudet att,

på sätt som sker, året om hålla renar på främmande mark nedom lappmarks­

gränsen. Uppmärksammas må emellertid, att oaktat detta förbud och oaktat

de skärpta exekutionsbestämmelserna av är 1917 förhållandena icke undergått

någon nämnvärd förändring. Domänstyrelsen har för sin del uttalat, att läget

icke vore sådant, att det påkallade en omedelbar tillämpning av nämnda

skärpta bestämmelser. Ej heller eljest hava, såvitt kommittén erfarit, ren­

beteslagens stadganden härutinnan annat än i undantagsfall ansetts böra

tillämpas. Yad angår de enskilda jordägarna torde de fall vara iätt räknade,

då dessa begärt åtgärder mot skogsrenar, som olovligen uppehållit sig å

deras mark. I stort sett torde alltså kunna sägas, att skogsrenskötseln å

ifrågavarande trakter, ehuru densamma formellt utövats i strid med gällande

lag, i allt fall faktiskt fått med myndigheters och enskildas goda minne fortgå,

utan att, annat än undantagsvis, ingripande förekommit mot densamma från

deras sida. Därtill kommer, att åtminstone inom vissa trakter den över­

tygelsen är allmän, att ett verkligt behov föreligger att även i fortsättningen

behålla skogsrenskötseln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. ii.

181

Yad angår de olägenheter, som genom skogsrenskötseln må tillskyndas

den jordbrukande befolkningen, låter det sig icke förnekas, att skogsrenarna

förorsaka vissa skador, men synas dessa icke vara av mera väsentlig be­

tydelse, särskilt som det redan under nuvarande förhållanden icke visat sig

möta några egentliga svårigheter för de bofasta att få skadorna till fullo

ersatta.

Kommittén anser således goda skäl föreligga att, med tillmötesgående

av de från befolkningens sida framställda önskemålen, åtminstone i viss ut­

sträckning legalisera den renskötsel, som å förevarande trakter bedrives,

och har kommittén framlagt förslag i sådant hänseende.

Kommittén håller före, att allt efter som näringarna utvecklas och kom­

munikationerna förbättras i de socknar, där renskötseln alltjämt bedrives,

dess betydelse för hushållningen kommer att med tiden minskas och efter

hand försvinna. På grund härav har kommittén, då den föreslagit legalise-

ring av här ifrågavarande skogsrenskötsel, sökt att åt bestämmelserna giva

en sådan avfattning, att desamma öppna en möjlighet att å trakter, där ett

mera allmänt intresse kan anses påkalla sådant, bibehålla skogsrenarna, men

å andra sidan icke lägga hinder i vägen för skogsrenskötselns avskaffande å

trakter, där densamma icke längre fyller något verkligt behov för de bredare

lagren av befolkningen. Kommittén har ansett sig enklast uppnå detta syfte­

mål genom att göra skogsrenskötselns bibehållande beroende av koncession

utav Konungens befallningshavande, som har att i varje särskilt fall pröva

förhållandena och eventuellt lämna tillstånd därtill för viss tid, ej översti­

gande 10 år åt gången.

Av utredningen i ärendet framgår, att befolkningen, säkerligen i känslan

av att renskötseln är ett lapparnas särskilda yrke, så gott som undantags­

löst satt sina renar i vård hos lappar, vilka antingen redan förut varit bo­

satta på orten eller ock för ändamålet ditkallats från lappmarken. Med

hänsyn härtill och då renskötseln i övrigt är ett lapparnas uteslutande privi­

legium, har kommittén ansett, att även skogsrenskötseln å här ifrågava­

rande trakter bör överlåtas allenast åt personer, tillhöriga den lapska all­

mogen, och har kommittén för den skull bundit rätten att driva sådan ren­

skötsel vid egenskapen av att vara lapp. Därvid förutsätter kommittén

emellertid, att i koncessionen för vederbörande lapp stadgas skyldighet att i

mån av behov och utrymme mottaga renar i vård från den övriga befolk­

ningen.»

Kommitténs förslag att frångå nu gällande förbud mot renskötsel året om

å ifrågavarande trakter och i stället anvisa lagliga former för dess bedrivande

därstädes vann anslutning av länsstyrelsen i länet ävensom av det över­

vägande flertalet av de kommunala representationerna för de socknar, som

beröras av frågan. Bland de sistnämnda tillstyrkte sålunda Pajala kommun

med Muonionalusta kapellförsamling, Junosuando, Overkalix, Hietaniemi,

Övertorneå, Tärendö, Edefors och Båneå kommuner genom sina kommunala

organ ifrågavarande förslag. Töre (under bildning varande) kommun hem­

ställde i första hand, att ifrågavarande slag av renskötsel måtte avlysas inom

socknen och närmast därtill gränsande socknar, men påyrkade, därest den­

samma ansåges böra fortfarande bibehållas, kraftiga restriktioner. Förslaget

avstyrktes direkt endast av Nedertorneå kommun, medan Korpilombolo

kommun av anförda skäl ansåg ett legaliserande av skogsrenskötseln för

dess del icke behöva ifrågakomma, emedan renantalet i socknen redan gått

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

Yttranden över

kommitténs

förslag.

182

avsevärt tillbaka. Övriga kommuner antingen sade sig sakna anledning att

ingå på frågan eller förklarade sig icke alls eller endast obetydligt beröras

av densamma och förty icke hava något att erinra mot förslaget.

Kammarkollegium hade i sitt utlåtande över förslaget icke någon anmärk­

ning att göra mot detsamma i denna del.

Erinringar framställdes däremot av domänst gräsen. Styrelsen behandlade i

sitt utlåtande, med tillämpning i synnerhet å skogsrenskötseln i Norrbottens

läns kustland, ingående renarnas inverkan å såväl kronans som enskildas

skogar, särskilt såvitt angår skogarnas föryngring, och påkallade med hänsyn

härtill och under åberopande av skäl i övrigt bland annat en lokal begräns­

ning av skogsrenskötseln å dessa trakter till vissa angivna socknar. Som

styrelsens utlåtande i dessa delar, enligt vad styrelsen uppgivit, innefattade

uttryck för eu mera allmän uppfattning bland fackmännen på området, och

i övrigt även är av principiell betydelse för hela renbeteslagstiftningen, torde

detsamma här böra återgivas. Styrelsen anförde sålunda bland annat följande:

»Renlaven, som utgör renens huvudsakliga föda vintertiden, uppträder

mest på tallhedarna inom lappmarkerna men även nedanför desamma. Under

betesgången å dessa marker vintertiden uppsparka renarna snön för att åt­

komma renlaven, men samtidigt härmed förstöras alla de små tallplantor,

som tilläventyrs där kunna finnas. Med den stora utbredning, som dessa

vinterbetesland måst givas för att lämna renhjordarna tillräckligt med bete,

har skadegörelsen vid betesgången kommit att omfatta avsevärda arealer.

Då dessa trakter år ifrån år besökas av renarna, blir det nästan omöjligt

att därå erhålla nöjaktig återväxt efter avverkningarna. Enstaka grupper

av ungskog kunna väl här och var utväxa på de lokaler, där renlaven endast

i ringa omfattning förekommer, men de stora hedarna äro efter renbetet en

lång tid framåt att betrakta såsom improduktiva för skogsskötseln.

Med det tidigare extensiva skogsbruket inom lappmarkerna och med hän

syn till därvid tillämpade omloppstider, vilka i sin tur förutsatte eu natur

lig föryngring av bestånden, fäste man icke så särskilt stor uppmärksamhet

vid denna renarnas skadegörelse. Sedan emellertid krav rests på införande

överallt, där avsättningsförhållanden sådant medgåve, av ett så intensivt

skogsbruk som möjligt, har det befunnits nödvändigt att i allt större om­

fattning tillgripa kultur medelst sådd eller plantering, för att så snart som

möjligt efter avverkning utav de övermogna skogsbestånden, vilka sakna för­

måga att själva föryngra sig, förse marken med återväxt.

Det är givet att i samma mån som direkta och i många fall högst avse­

värda kostnader nedläggas på skogskulturer, man också måste fordra att

ernå resultat av desamma, på det att kostnaderna icke må kunna anses

bortkastade.

De skogliga förhållandena å de flesta kronomarkerna inom Norrbottens

län äro numera sådana att för erhållande av återväxt kultur medelst sådd

eller plantering måste tillgripas i allt större omfattning å de marker, som

lämpa sig för uppdragande av tallskog, och dessa äro till arealen övervä­

gande. Domänstyrelsen har beträffande frågan om renens skadegörelse på

skogsåterväxten under hand sökt inhämta framstående vetenskapsmäns och

zoologers uppfattning samt därav funnit styn-kt i form av direkta uttalanden,

att skogskultur och skogsrenskötsel icke läte sig förena, utan att renen

måste under sådana förhållanden anses såsom ett synnerligen farligt skade

djur. Under sådana förhållanden kan det icke vara domänstyrelsen likgiltigt

om en lagstiftning skulle komma till stånd, vilken icke blott bleve till direkt

Kungl. Maj-.ts proposition nr j:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

133

skada för skogarna utan också avsåge att legalisera en renskötsel, vilken

liittills ansetts ej blott vara i uppenbar strid mot gällande renbeteslag utan

även på grund av praktiska skäl ligga utanför stängselförordningens räck­

vidd.

Genom 1923 års riksdags beslut har vidtagits eu del förändringar i stäng­

selförordningen i avsikt att bereda markägaren skydd för skada å skog och

skogskulturer av beteskreatur särskilt å s. k. gemensamma betesmarker, och

har genom lagrådets uttalanden vid förarbetena till nyss berörda ändrade

lagstiftning framhävts, att redan med tidigare bestämmelser uti stängsel­

förordningen en markägare ägt befogenhet att till skydd för vidtagna skogs­

kulturer inhägna del av den eljest såsom gemensamt betesområde ansedda

marken. Härmed har man då avsett att under allmänt givna förutsättningar

skydda och bevara skogsåterväxten, till dess att den nått en sådan utveck­

ling att tamboskapens betesgång icke vore för densamma menlig. Sagda

bestämmelser avse alla slag av hemdjur, som kunna tänkas ifrågakomma,

men har man givetvis icke ansett i avsedda sammanhang inrymma bestäm­

melser vis ä vis renarna, vilka icke äro att anse såsom hemdjur i vanlig

bemärkelse.

Skulle nämnda bestämmelser i fråga om rättighet att med hägnader skydda

skogskulturerna avse även skadegörelse av renar, kommer detta att med­

föra kostnader, vilka i oroväckande grad öka kulturkostnaderna, ity att de

stängsel, som eljest kunna vara effektiva i fråga om att hålla tamboskapen

utanför ett kultiverat skogsområde, komma att visa sig fullständigt ineffek­

tiva i fråga om renarna. Man måste nämligen räkna med skadegörelse av

dessa djur såväl sommar- som vintertid, och då renen under sommartiden

icke utestänges av stängsel, som beträffande tamboskapen är fullt effektivt,

lärer detsamma med hänsyn till snöförhållandena vintertiden få göras kanske

mer än dubbelt så högt. Yilka kostnader, som kunna förorsakas av dylika

till dubbel höjd utförda stängsel, kan icke exakt angivas per arealenhet. då

fråga blir om större arealer, enär därvid även andra omständigheter få tagas

i betraktande. Men då stängselförordningen såsom sista och mest effektiva

skydd för skogsvården ifrågasätter förbud för betning av hemkreatur eller

vissa slag därav å vissa trakter eller under viss tid av året, finner man att

lagstiftarna sannolikt med hänsyn till dels de stora kostnader, som äro för­

enade med hägnande av kulturfält, dels i betraktande av att dessa hägnader

icke under alla förhållanden äro effektiva för skogens vård, låtit kreaturs-

skötseln eller den jordbrukande befolkningens intressen stå tillbaka för

skogsvården. Nu kan visserligen invändas att renarna vintertiden flyttat

genom sådana trakter av vårt land, där skogskultur i rätt stor omfattning

bedrivits sedan en följd av år tillbaka såsom i Västernorrlands och söder

därom belägna län, utan att från dessa trakter några klagomål över skade­

görelse å kulturerna framkommit, men det är då att märka, att de renar,

som vistats å dylika områden, utgjorts av de nomadiserande lapparnas fjäll­

renar, vilka alltid hållits samlade och under i allmänhet god bevakning.

Sannolikt är väl också att lapparna, om de härpå blivit uppmärksamgjorda.

sökt att undvika sådana trakter, som varit föremål för skogskultur.

Inom lappmarkerna förekomma visserligen skogskulturer numera i bety­

dande omfattning på kronans marker, men torde beträffande dessa och med

beaktande av lapparnas urgamla och lagfästade rätt att här under viss tid

av året uppehålla sig med sina renar icke vara helt uteslutet att på lag­

stiftningens väg förmå lapparna att undvika skadegörelse av renarna å dessa

kulturfält.

Vidkommande åter Norrbottens läns kustland, där det nu är i fråga att

legalisera s. k. skogsrenskötsel under hela året, gäller visserligen för när-

184

varande beträffande största delen av de i enskild ägo varande skogarna den

s. k. dimensionslagen, vilken beträffande skogarnas föryngring är byggd på

uppfattningen om att densamma skulle kunna överallt försiggå på naturlig

väg. Sagda lag bär emellertid gång efter annan påvisats vara fullkomligt

ineffektiv i berörda hänseende beträffande avsevärda delar av dess tillämp­

ningsområde. Upprepade framställningar liava förekommit, gående ut på att

utbyta dimensionslagen mot eu bättre lagstiftning, och synes det som om

den tidpunkt icke vore långt avlägsen, då denna lag kommer att ersättas

med den allmänna skogsvårdslagen av år 1923. Skulle så bliva fallet,

kanske redan från och med 1925 års ingång, kommer befolkningen inom

nämnda landsdel att i rätt stor omfattning åläggas att svara för att skog

uppkommer efter avverkning. Då man har all au ledning antaga, att sedan

eu dylik lagstiftning, vilken i fråga om avverkningens bedrivande lämnar

skogsägaren stor frihet, blivit införd, avverkningarna till eu början komma

att bedrivas i rätt så ökad omfattning och till den grad att naturlig åter-

växt efter desamma icke är att förvänta, lära ock av markägarna komma

att utkrävas dem åliggande reproduktionsskyldighet. Huru denna reproduk­

tionsskyldighet skall av dem kunna fullgöras med mindre återväxten effek­

tivt skyddas för skadegörelse av de i små hopar kringströvande skogsrenarna,

är svårt att förstå. Visserligen skulle den invändningen kunna göras att,

då kommittén avsett att dels skogsrenskötseln inom Norrbottens läns kust­

land skulle göras beroende av länsstyrelsens medgivande i varje fall, dels

rättigheten att bedriva sådan renskötsel skulle kunna i fall av viss försum­

melse fråntagas vederbörande, någon risk för nämnda slag av skadegörelse

icke skulle finnas, men då dels ej erfordras mer än att en mindre flock renar

uppehåller sig en tid å ett kulturfält för att obotlig skadegörelse skall hava

skett, dels icke med hänsyn till de former, varunder s. k. skogsrenskötsel

är avsedd att äga rum, ifrågasattes sådan vård av skogsrenar att dylik

skadegörelse kan förhindras, dels slutligen sedan vissa betesland och flytt­

ningsvägar — dessa senare i mera inskränkt omfattning — blivit av läns­

styrelsen för visst fall fastställda, det knappast torde vara möjligt att under

oktrojtiden, tio år, erhålla ändring i sistberörda avseenden, »blir ett verkligt

rationellt skogsbruk inom avsedda trakter omöjliggjort.

För kronans vidkommande har kommittén uppenbarligen ansett, att frågan

vore av sådan social betydelse att något som helst vederlag för en sålunda

medgiven betesrätt å kronans marker icke behövde ifrågakomma. Styrelsen

kan beträffande denna fråga icke underlåta att ånyo åberopa, vad dåvarande

chefen för justitiedepartementet anfört i förenämnda proposition till 1917 års

riksdag beträffande den icke legaliserade renbetningen. Statsrådet har näm­

ligen uttalat sig sålunda: 'Klagomål över här omförmälda renbetning hava

tid efter annan framställts såväl av enskilda som av statens skogstjänstemän.

Någon anledning för staten såsom ägare av kronoparkerna att tåla en hela

året om pågående betning uti ifrågavarande trakter, synes ej heller före­

ligga, helst som det kan befaras att densamma skall ytterligare utvecklas.’ Be­

träffande åter de enskilda har kommittén uttalat att samma betesrätt skulle

kompenseras av rättigheten att få hålla skötesrenar till ett angivet antal

av högst 20 stycken för varje fall. Kommittén synes emellertid icke hava

beaktat, dels att sannolikt flertalet av de enskilda inom dessa trakter under

inga förhållanden torde komma att begagna sig av rätten att hålla skötes­

renar, dels att, om samtliga enskilda skulle begagna sig av sålunda med­

given rätt att hålla skötesrenar, dessas antal helt visst skulle väsentligen

överstiga, vad som eventuellt förutsetts.

Av kommitténs utredningar har styrelsen inhämtat att för närvarande

torde finnas i Norrbottens läns kustland cirka 6.000 renar, vilka icke någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

del av året föras på bete inom lappmarken. En avsevärd del utav denna

renstock torde finnas inom de nordligaste socknarna såsom Muonionalusta,

Pajala och Junosuando, men för övrigt förekomma till den omfattning, att

deras begränsning till ett minimum är ur skogsvårdssynpunkt icke blott ett

önskemål utan en krävande nödvändighet.

Skogsfastigheterna i nu berörda delar av landet äro i allmänhet, särskilt

vad kronans vidkommer, upptaxerade till avsevärda belopp, vilkas förränt­

ning gör det nödvändigt att erhålla skördar från desamma med möjligast

korta omdrev och utan att man å skogsmarken nedlägger för stora kost­

nader på kulturåtgärder. Skogsbruket inom Norrbottens läns kustland, vilket

i betydande omfattning kan så långt klimatiska förhållandena det medgiva

drivas intensivt, kräver emellertid oavvisligen att därå icke nedläggas stora

kostnader, enär detsamma icke på långt när är så givande som exempelvis

i Västerbottens län eller där nedanför belägna delar av landet.

Kräver man nu av statens skogsförvaltning, att den skall utan större ut­

gifter göra skogsbruket räntabelt med hänsyn till skogsfastigheterna åsatta

taxeringsvärden, samt av den enskilde, att han under så gott som alla för­

hållanden skall ombesörja att ny skog med säkerhet kommer i den avver­

kades ställe, så lära de nationalekonomiska synpunkter, som för statsmak­

terna och lagstiftarna i förenämnda hänseenden varit avgörande, få anses

böra väga ganska tungt jämförda med de sociala synpunkter, som kommittén

lagt på denna fråga.

Kommittén, som för utredning av i vilken omfattning den av dem be­

nämnda skogsrenskötseln förekommit inom Norrbottens läns kustland, hållit

sammanträden med befolkningen i orterna, har därvid jämväl kommit till

den uppfattningen att denna s. k. skogsrenskötsel vore oundgängligen be­

hövlig för vissa kategorier av den jordbrukande befolkningen, särskilt den

som besutte smärre hemmansdelar samt s. k. torpare och inhyses. Särskild

betydelse ägde det ock enligt kommitténs uppfattning att befolkningen kunde

hålla sig dragrenar för vissa körslor för jordbruket ävensom för timmer­

avverkningar.

Styrelsen vill icke bestrida, att det i viss mån finnes fog för ett dylikt

påstående, ävensom för det uttalandet, att det vore bättre för befolkningen

att få hava sina dragrenar såsom skötesrenar hos skogslapparna än hos

fjällapparna. Styrelsen får emellertid framhålla, att för den jordbrukande

befolkning, som strävar att driva ett jordbruk av den art att det med nu­

tida kommunikationer inom större delar av ifrågavarande område kan. be­

drivas på så sätt att detsamma helt föder en familj, innehavet av renar icke

är nödvändigt ur folkförsörjningssynpunkt. Beträffande dragrenarna hava

dessa spelat en rätt så stor roll såsom förvärvskällor för befolkningen i

nämnda orter, men förutsättningarna härför försvinna allt mer och mer i

den mån som kommunikationsväsendet utvecklar sig ock avverkningarna

komma att förläggas på allt längre och längre avstånd ifrån ilottleder och

andra trafikleder. Dragrenens företräde såsom dragare framför hästen fram­

träder nämligen först. vid djup snö och där allmänna färdvägar saknas,

och dess förmåga att å längre sträckor framskaffa tyngre lass är synnerligen

begränsad.

Såsom ytterligare ett skäl för förslaget att legalisera skogsrenskötseln

inom Norrbottens läns kustland har kommittén åberopat gammal sedvänja,

som opåtalt fått utveckla sig. Styrelsen får härtill genmäla att länsstyrelsen

redan år 1916 förmält sig vidtagit åtgärder för rättelse samt att styrelsen

och skogsstatstjänstemännen dels under hand dels officiellt hos länsstyrelsen

påtalat den olagliga renhantering som försiggått. I detta sammanhang vill

styrelsen erinra att dess skrivelse av år 1917 endast avsett förhållandena i

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

185

186

Kungl. Maj:ts proposition nr do

Miioniönalusta kapellförsamling ocli icke kela kustlandet. Skrivelsen kar

nämligen av kommittén citerats i ett sammanliang, som kan giva densamma

en vidare tolkning än den faktiskt innekåller. Att såsom kommittén vilja

legalisera en lagstridig hantering av den anledningen bl. a. att den fått

fortgå opåtalt, synes domänstyrelsen visserligen kunnat sägas före år 1917

haft något formellt fog för sig, men att nu helt omintetgöra 1917 års lag­

stiftningsarbete, lärer väl ej vara välbetänkt. Emellertid lärer lagstiftningen

hava högre uppgifter än att legalisera en lagstridig utveckling, om vilken

med fog kan sägas, att den icke följer nationalekonomiskt riktiga linjer.

Vad som nu anförts, kan enligt styrelsens förmenande i stort sett siigas

vara tillämpligt på så gott som kela Norrbottens läns kustland med undan­

tag möjligen för trakterna norr om Torne älv nedanför förgreningen med

Tärendö älv, väster om Tärendö älv samt norr om Kalix älv ovanför sam-

manflödet med Tärendö älv. Nedanför nu angivna demarkationslinje torde

enligt styrelsens förmenande icke kunna påvisas några förhållanden, som ur

social synpunkt kräva legaliserande av en renskötsel, som skulle vara till

synnerligen stort men för skogsskötseln. Detta gäller såväl den bofasta

befolkningen som ock det ringa antal lappar, som möjligen där kar sitt hem­

vist. Skulle det emellertid inom sagda områden finnas lappar, vilka till

huvudsaklig del äro för sin utkomst beroende av den renskötsel, som av

dem hittills bedrivits, får styrelsen framhålla, att det helt visst skall för

staten visa sig förmånligare och vara förenat med vida mindre kostnader att

bereda dem utkomst antingen som renskötare inom lappmarkerna eller på

annat sätt, än att för deras skull upphöja kommitténs förslag till lag om

skogsrenskötsel till lag.

Kommittén har visserligen uttalat, att den hade den uppfattningen att

skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland icke skulle komma att utvecklas

utan så småningom avtaga. Domänstyrelsen åter ser uti det framlagda lag­

förslaget ett uppslag till eu väsentligen ökad skogsrenskötsel inom nämnda

trakter.

I anledning av vad som sålunda anförts får styrelsen bestämt uttala sig

emot att skogsrenskötseln må få bedrivas inom Norrbottens läns kustland

nedanför den linje, som markeras av Tärendö älv och ovan angivna delar av

Torne och Kalix älvar.

Beträffande åter trakterna ovanför nämnda demarkationslinje vill styrelsen

icke ställa sig avvisande mot ett tillämpande inom desamma av kommitténs

förslag till lag om skogsrenskötsel. Då styrelsen gör detta medgivande,

ligger häri ingalunda ett underkännande av vad styrelsen tidigare anfört i

princip, men har. styrelsen låtit för sig vara avgörande frågan om i vilken

grad kulturutvecklingen fortskridit och beräknas komma att ytterligare fort­

skrida.

Sålunda gäller för dessa trakter i minst lika hög grad, att renen gör be­

tydande skada å skogsåterväxten, en skada till den omfattning att enligt

äldre, skogsbevakares inom Pajala socken utsago, vilka själva voro renägare,

det icke vore möjligt erhålla återväxt, så länge renarna betade på dessa

trakter. Emellertid äro de klimatiska förhållandena sådana att även om

avsättningsförhållandena för virket bleve genom stegrade virkespriser och

förbättrade utfartsleder mera gynnsamma, ett mera intensivt skogsbruk med

kortare omloppstider icke å dessa trakter kan beräknas införas i samma om­

fattning som i övriga delar av Norrbottens läns kustland. Kommer så här­

till att kommunikationsväsendet ännu icke nått den utveckling, att detsamma

kan i avsevärd mån stödja jordbruket i allmänhet, så synes det för befolk-

ningens inom dessa orter vidkommande vara önskligt, att densamma beredes

tillfälle att under någon tid framåt få hava skötesrenar i vård hos lapparna.

1<^7

Domänstyrelsen liar emellertid den uppfattningen att med eu fortgående ut­

veckling av kommunikationer, jordbruk ocli skogsbruk inom berörda områden

de skäl, som nu kunna andragas till stöd för sagda lagförslag, med tiden

komma att helt botfalla.

Såsom ett oeftergivligt villkor emellertid för ett dylikt medgivande från

domänstyrelsens sida vill styrelsen uppställa, att styrelsen eller vederbörande

överjägmästare i den blivande lagen beredes tillfälle att uttala sig om de

närmare villkor ävensom vilka trakter, som länsstyrelsens för varje särskilt

fall meddelade tillstånd för bedrivande av skogsrenskötsel böra innehålla och

avse, vad beträffar kronans marker. Skulle så genom statsmakternas beslut

skogsvårdsstyrelse inrättas i Norrbottens läns kustland, bör givetvis enahanda

befogenhet beträffande de under skogsvårdsstyrelsens uppsikt stående sko­

garna inrymmas åt sagda styrelse. Sådana bestämmelser synas nämligen

domänstyrelsen absolut nödvändiga för att i möjligaste måtto begränsa den

skadegörelse å skogen, som trots allt likväl måste förväntas bliva eu följd

av skogsrenskötseln inom berörda områden, ävensom för att i tid kunna bana

väg för en mera intensiv skogsskötsel.»

Bland de skäl, som av domänstyrelsen i dess nu återgivna yttrande an­

förts mot legalisering av skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland, stod

främst det att renarna så skadligt inverkade på skogarna, att återväxten, om

ej alldeles omöjliggjordes så dock i högsta grad äventyrades. Som denna

fråga måste tillmätas en mycket stor betydelse, då det gällde att, såsom nu

ifrågasättes, bibehålla skogsrenskötseln i kustlandet (= trakterna nedan­

för lappmarksgränsen i Norrbottens län), men det varit känt, hurusom me­

ningarna rörande renarnas inverkan å skogarnas återväxt ingalunda vore

överensstämmande bland fackmännen, anmodades statens sk ogsförsöksa ns tat t

att i anledning av vad domänstyrelsen yttrat i frågan avgiva utlåtande.

Skogsförsöksanstalten anförde följande:

»Frågan om renbetets inverkan på skogsåterväxten är ett gammalt spörs­

mål inom den nordiska skogslitteraturen, som blivit behandlat av ett flertal

olika författare, av vilka somliga i renskötseln sett ett väsentligt hinder för

eu rationell skogsskötsel, andra däremot visserligen erkänna, att renarna

göra en del skada men anse, att de i regel ej utöva något avgörande infly­

tande på skogens föryngring. För att klargöra orsakerna till de olikheter

i uppfattning, som gjort sig gällande, torde det vara nödvändigt att erinra

om föryngringsförhållandena hos en av de mest utbredda av de nordiska

skogstyperna, nämligen den lavrika tallheden. Markbetäckningen i denna

skogstyp utgöres av ett mer eller mindre rikt utvecklat renlavstäcke. Tall­

hedarna utgöra därför om vintern renarnas bästa betesmarker och det har

därför legat nära till hands att anse de egendomligheter i avseende på för-

yngringen, som utmärka tallhedarna, vara förorsakade av renarnas betande.

Den av ålder eller genom avverkning starkt utglesade tallheden är eu svår

föryngrad eller åtminstone sig långsamt föryngrande skogstyp. De gamla

träden stå mycket glest, marken mellan dem ligger utsatt för sol och vind

och är betäckt med ett vitt renlavstäcke, som ger hela skogen ett ljust ut­

seende. I renlavstäcket mellan träden påträffar man i regel mycket rikligt

med små tallplantor. I tallhedarna närmare kusten uppträda de vanligen

i större antal per hektar än längre in i landet med dess bistrare klimat och

mindre ofta förekommande fröår. Flertalet av dessa plantor äro emellertid

små, förkrympta och svagt växtliga, de flesta do förr eller senare genom

angrepp av svampar och insekter och endast eu ringa procent erna nagon

Kunrjl. ]ifaj:ts proposition nr

io.

188

vidare utveckling. I närheten av de äldre träden, omkring stubbar, kvar-

lämnade toppar eller kullblåsta träd, finner man däremot ofta vackra grupper

av växtliga tallplantor, medan man för övrigt endast finner dessa små oväxt-

liga plantor, som nyss omnämndes. Denna egendomliga föryngringsbild har

man velat förklara som en följd av renarnas betande. Vid sitt sökande av

föda under vintern sparka de med sina klövar sönder renlavstäcket, förstöra

eller skada de tallplantor, som finnas i detta, och hindra därigenom deras

utveckling. I närheten av de gamla träden, under kullfallna träd, toppar

med kvarsittande grenar äro tallplantorna skyddade mot renarna, då de ej

gärna ge sig dit, da deras horn där äro dem till hinder. Renarnas vinter­

bete skulle enligt denna åsikt vara orsak till tallhedarnas långsamma och

egendomliga föryngring. Vore detta fallet skulle renarna utöva ett mycket

väsentligt inflytande på Norrlands skogsskötsel, då tallhedarna inom stora

områden ha nyss beskrivna utseende. Emellertid torde orsakssammanhanget

vara helt annorlunda gestaltat enligt vad som framgått av professor Hessel-

mans undersökningar över tallhedarnas föryngringssvårigheter, till vilka

undersökningar längre fram återkommes.

En mera odisputabel, skadlig inverkan på skogen utöva renarna genom

sin hornfejning, då de genom att gnida hornen mot något träd söka befria

dem från vidsittande torkande hud. Härför utväljas smärre manshöga träd,

tallar eller granar, som genom hornfejningen förlora barken och flera eller

färre grenar; flertalet skadade träd do. Lokalt kunna renarna på detta sätt

förorsaka avsevärda skador.

Från skogsförsöksanstaltens sida ha sedan flera år tillbaka utförts eu serie

undersökningar över de norrländska tallhedarnas föryngringssvårigheter. De

hittills publicerade resultaten äro nedlagda i tvenne avhandlingar av professor

Hesselman: Studier över de norrländska tallhedarnas föryngringsvillkor I

och II, publicerade i anstaltens meddelande åren 1910 och 1917.

Huvudresultaten av dessa undersökningar kunna sammanfattas på följande

sätt:

Tallhedar som aldrig dier endast för mycket länge sedan varit besökta av

renar förete samma föryngringsbild, som tillskrivits renarnas inverkan på skogen.

Snötryck, insekts- och svampskador ha en mera sekundär betydelse.

Huvudorsaken till tallhedarnas egendomliga föryngringssätt är att söka i

humustäckets beskaffenhet, vilket framgår av

a) Plantor uppdragna i kultur i humus, insamlad under enstaka träd, ut­

veckla sig vida kraftigare än i humus, samlad under lavmattan mellan träden.

b) Vid kultur å tallhedar, där alla äldre träd avverkats och där kvar-

liggande stammar bortburits, utveckla sig plantorna mycket ojämnt. De

kraftigaste plantorna förekomma emellertid i närheten av' stubbar och mult­

nande trädstammar. Vid kemisk analys av humustäcket visar det sig, att

en mer eller mindre livlig salpeterbildning äger rum på de platser, där tall­

plantorna äro kraftiga, men att ingen eller mycket svag salpeterbildning äger

rum, där plantorna äro små och svaga.

c) Vid under senaste åren utförda försök med att tillföra plantorna på

en typisk tallhed svaga lösningar av assimilerbart kväve har det visat sig,

att dessa utvecklat sig kraftigare än förut.

Tallhedens långsamma och egendomliga föryngring är därför ett utslag av

den svaga omsättning, som äger rum i det huvudsakligen av lavar bildade

humustäcket. En livlig omsättning i humustäcket har genom vid den natur­

vetenskapliga avdelningen anställda försök visat sig vara av eu väsentlig

betydelse för en barrträdsplantas kraftiga utveckling under de första åren.

Ett annat hinder för tallhedarnas föryngring har man velat se i lavtäcket.

I Norrbotten och Lappland är detta ytterst sällan så kraftigt, att det här-

Kungl. Maj:ts proposition nr 4Ö.

189

utinnan kan spela någon roll. Däremot är detta fallet i norra Dalarna, Särna

och Idre socknar, där lavtäcket är så mäktigt, att det som en päls överhöljer

på marken liggande stammar. I ett sådant lavtäcke saknas så gott som full­

ständigt tallplantor. Liknande förhållanden lär man kunna finna i Finland

och finska skogsmän ha också framfört den åsikten, att renen gagnar skogs-

föryngringen genom att hålla renlavstäcket tillbaka.

Det är naturligtvis obestridligt, att renarna skada skogen,^ mest påtagligt

genom sin hornfejning, möjligen också genom betet under vintern, vars be­

tydelse dock är svårare att objektivt fastställa. Den skada, som renarna

göra, beror naturligtvis i hög grad av deras antal per hektar. Lappkom­

mittén har i sitt betänkande uppskattat de sommarbetande skogsrenarna i

Norrbotten (kommitténs betänkande, sid. 91) till 6,000 st. De socknar, i

vilka skogsrenar för närvarande förekomma ha en totalareal av 21,600 km2,

på varje skogsren faller därför i genomsnitt 3,6 km2. Under sådana för­

hållanden kan skogsrenbetet ej gärna annat än rent lokalt göra någon märkbar

skada. Till jämförelse kan' anföras en omfattande undersökning från Fin­

land, betitlad Uber die natiirliche Verjungung der Heidewälder im Fin­

nischen Lappland, publicerad av Y. T. Aaltonen år 1919 i den finska skogs-

försöksanstaltens meddelanden. Enligt den tyska resumén, avhandlingen är

i huvudsak skriven på finska, är undersökningen förlagd till Finlands egent­

liga renbetesområde, omfattande 128,268 km2, vilket år 1912 räknade 121.187

renar, vilkas antal dock under de sista åren starkt minskats. I det finska

undersökningsområdet förekom sålunda i det närmaste en ren per km2. Enligt

författarens uppgift märker man överallt på renlavstäcket, att renarna betat.

Benens inverkan på skogsföryngringen behandlas i den tyska resumén ganska

ingående. Författaren kommer till den uppfattningen, att varken liornfejningen

eg heller sommar- och vinterbetet hav någon mer avgörand