SOU 2001:101

En ny rennäringspolitik - öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare

Till statsrådet Margareta Winberg

Regeringen beslutade den 11 september 1997 att tillkalla en kommitté med uppgift att lämna förslag till en ny rennäringspolitik samt göra en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen, m.m (dir. 1997:102).

Till ordförande i kommittén förordnades den 11 februari 1998 numera f.d. universitetsdirektören Görel Oscarsson. Samtidigt förordnades riksdagsledamöterna Birgitta Carlsson, Ann-Kristine Johansson och Ola Sundell, numera f.d. riksdagsledamoten Leif Marklund samt renägaren Per Mikael Utsi som ledamöter. Den 8 juni 1999 förordnades dessutom riksdagsledamöterna Siv Holma och Gunilla Tjernberg som ledamöter. Den 2 april 2001 förordnades ombudsmannen Lennart Degerliden och renägaren Olof T. Johansson som ledamöter. Sedan Siv Holma begärt entledigande från sitt uppdrag, förordnades den 10 april 2001 riksdagsledamoten Maggi Mikaelsson som ledamot.

Att som experter biträda kommittén förordnades den 11 november 1998 departementssekreteraren Eric De Groat, handläggaren Hilkka Eskelinen, renägaren Aina Jonsson, vaktmästaren Bengt Oskarsson, renägaren Lena Ruth-Jonsson, rennäringsdirektören Jan-Ivar Rönnbäck, näringshandläggaren Bror Saitton, ekonomen Olov Johan Sikku, departementssekreteraren Göran Ternbo, agronomen Caroline Trapp och numera ämnesrådet Bjarne Örnstedt. Den 8 juni 1999 förordnades dessutom avdelningsdirektören Tord Constenius, departementsrådet Anders Holmgren, skogsmästaren Henrik Sandström och renägaren Lars Wilhelm Svonni att som experter biträda kommittén. Samma dag entledigades handläggaren Hilkka Eskelinen från sitt uppdrag att vara expert.

Till sekreterare förordnades den 11 februari 1998 hovrättsassessorn Ulrika Geijer. Den 12 april 1999 förordnades agronomen Ann-Marie Karlsson som biträdande sekreterare. Under tiden den 16 juni 1999 - 30 september 1999 och den 1 januari 2000 till den 30 november 2001 har även hovrättsasessorn Marie B. Hagsgård varit förordnad som sekreterare.

Kommittén har antagit namnet Rennäringspolitiska kommittén (Jo 1998:03).

Härmed överlämnas kommitténs betänkande En ny rennäringspolitik (SOU 2001:101).

Till betänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden. Kommittén har därmed slutfört sitt arbete.

Stockholm i november 2001

Görel Oscarsson

Birgitta Carlsson Lennart Degerliden Ann-Kristine Johansson

Olof T. Johansson Leif Marklund Maggi Mikaelsson

Ola Sundell Gunilla Tjernberg Per Mikael Utsi

/Ulrika Geijer

/Marie B. Hagsgård

/Ann-Marie Karlsson

Sammanfattning

Samerna har sedan lång tid tillbaka bott i norra Skandinavien och på Kolahalvön. I äldre tid levde samerna av jakt, fiske och samlande. Renen var då ett viktigt bytesdjur. Över tiden förändrades samernas traditionella verksamhet till att arbeta med och följa en sammanhållen renhjord mellan olika betesmarker.

Samernas historiska bruk av marken har givit upphov till en särskild bruksrätt till fastighet, renskötselrätten. Renskötselrätten innebär att den som är same får använda mark och vatten på visst sätt till underhåll för sig och sina renar. Renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. I renskötselrätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt och fiske. Renskötselrättens närmare innebörd utvecklas i kapitel 2.

Samerna har enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen ett grundlagsskydd i egenskap av etnisk minoritet. Riksdagen har uttalat att samerna i Sverige är en etnisk minoritet som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

Riksdagen inrättade år 1993 en särskild statlig myndighet, Sametinget. De 31 ledamöterna i Sametinget utses genom val bland den samiska befolkningen. Regeringen beslutade den 19 oktober 2000 att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av Sametingets organisation, sametingslagen (1993:327) och förordningen (1993:327) med instruktion för Sametinget (dir. 2000:70).

Uppdraget

Vi har haft i uppdrag att lämna förslag till en ny rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt bärkraftig rennäring. Vidare skall vi bl.a. föreslå hur renskötseln bör organiseras i framtiden, utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter samt granska förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar.

Våra utgångspunkter

För att uppnå målet, att skapa förutsättningar för en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbar rennäring, har vi formulerat vissa delmål för arbetet med våra förslag. För att målet skall nås bedömer vi att förslagen måste

  • förtydliga innebörden och regleringen av den civila rättigheten, renskötselrätten, som samebyarna grundar sin användning av mark och vatten på,
  • förtydliga regleringen av förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten så att den samverkan beträffande markanvändningen som måste ske på det lokala planet bygger på klara regler om den ömsesidiga hänsyn markanvändarna har att ta gentemot varandra,
  • öka inflytandet för medlemmarna i samebyarna över sin egen interna organisation,
  • ge samebyarna och Sametinget ett ökat inflytande över administrationen av rennäringen och de stöd och ersättningar som tillkommer rennäringen, samt
  • ge alla samer möjlighet att bli medlemmar i den sameby från vilken de kan härleda sitt ursprung och samebyarna möjlighet att själva besluta om villkoren för utövandet av medlemskap i samebyn.

I våra förslag om ett ökat inflytande för Sametinget har vi utgått från att utredningen om Sametingets organisation leder till en tydlighet när det gäller Sametinget som myndighet respektive folkvalt organ.

Mål för en ny rennäringspolitik (kapitel 4)

Vårt uppdrag har således varit att lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt bärkraftig rennäring. Vi föreslår därför tre mål för rennäringspolitiken. Dessa mål gäller kultur, ekonomi och miljö. De tre målen är ömsesidigt beroende av varandra och inget kan sägas vara överordnat de andra.

Kulturellt mål

Samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar som en grund för samisk kultur skall främjas.

En viktig följd av detta mål är att det är samernas egna prioriteringar, inom de ramar de förfogar över, som skall vara avgörande för hur staten skall utforma olika främjande åtgärder.

Sverige har gjort internationella åtaganden som kan ses som en ram för ett kulturellt mål. Genom dessa har Sverige åtagit sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör en minoritet skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv. I det här sammanhanget har kultur ansetts innefatta även t.ex. minoritetsgruppers traditionella markanvändning.

Ekonomiskt mål

Samerna skall så långt möjligt ha förutsättningar för att utveckla och upprätthålla ett samiskt näringsliv med renskötselrätten som grund.

På samma sätt som för annat näringsliv har vi utgått från att det är näringsidkarna själva som genom egna beslut skall utveckla näringen. Även för detta mål är det en viktig utgångspunkt att samerna i så stor utsträckning som möjligt skall besluta i sina egna angelägenheter.

Miljömål

Verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall utövas med hänsyn till

  • naturresursernas långsiktiga produktionsförmåga,
  • den biologiska mångfalden,
  • natur- och kulturmiljövärden och
  • värden för friluftslivet.

Rennäringen har stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena i fjällen. Samtidigt kan renskötseln även påverka miljön negativt. Ett miljömål för rennäringen, bör enligt vår uppfattning, formuleras mot den bakgrunden.

Vår utgångspunkt är att samerna själva bör ha ansvaret för hur deras näringsliv skall se ut. Vi anser därför att ett miljömål bör gälla för alla verksamheter som utövas med stöd av renskötselrätten. Ett sådant mål bör utformas så att de allmänna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås. Samtidigt får inte resursernas betydelse för samiskt näringsliv och kultur motverkas.

Förvaltningen av renskötselrätten (kapitel 5)

Samer bedriver med stöd av renskötselrätten renskötsel, jakt och fiske inom renskötselområdet. Renskötselområdet omfattar cirka en tredjedel av Sveriges yta och berör Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Dalarnas län.

För att kunna nyttja renskötselrätten måste den som är same vara medlem i sameby. Vilka som är medlemmar är bestämt i rennäringslagen. Samebyn är en egen juridisk person och det finns särskilda regler för hur den skall vara organiserad. Det är dock de enskilda medlemmarna som äger renarna och bedriver rennäring i form av t.ex. enskild firma.

Varje sameby är knuten till en bestämd del av renskötselområdet, byområdet. Enligt rennäringslagen är det länsstyrelsen som fattar beslut om indelning i byområdet.

Renskötselområdet

Renskötsel får bedrivas hela året i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland, på renbetesfjällen i Jämtlands län, inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Renskötsel får bedrivas från oktober till april i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Vi föreslår att Sametinget, i stället för länsstyrelserna, skall fatta beslut om indelning i byområde. Innan Sametinget fattar beslut skall som huvudregel sammanträde hållas med de berörda samebyarna. Det är

dock inte nödvändigt att hålla sammanträde om samebyarna är överens och indelningen är lämplig för sitt ändamål. Berörda fastighetsägare bör få en möjlighet att yttra sig över den planerade indelningen.

Vårt förslag till nya regler om indelning i byområde innebär inte att äldre beslut om indelning automatiskt upphör att gälla.

Samebyn

Vi anser att det alltjämt skall finnas tvingande regler om sameby. Det innebär att lagen skall innehålla en bestämmelse om att det för förvaltningen av renskötselrätten inom ett visst område skall finnas en sameby.

Bakgrunden till förslaget är att vi utgår från att renskötselrätten i huvudsak är en kollektiv rättighet. Den tillkommer den samiska befolkningen och utövas i dag av medlemmar i sameby. Vi har funnit att en lagregel om att det skall finnas en sameby för att förvalta renskötselrätten inom ett visst område är den mest ändamålsenliga lösningen.

Vi föreslår att reglerna för samebyn så långt som möjligt skall vara desamma som för ekonomiska föreningar. Det innebär bl.a. att samebyn ensam skall svara för sina skulder. Medlemmarna skall inte längre ha något personligt betalningsansvar för samebyns skulder. När det gäller frågor kring bildande och upplösning av samebyn samt frågor om medlemskap krävs särskilda regler för samebyn. Förbudet för samebyar att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort.

Vi föreslår att samebyn som medlemmar skall anta alla samer som kan härleda sitt ursprung från samebyn. Kravet på att medlem skall vara same gäller inte make eller sambo till medlem. Sametinget skall kunna pröva frågan om en sökande är same eller har sitt ursprung i samebyn om det uppstår oenighet. Vid bystämman skall röstning, som huvudregel, ske så att varje myndig medlem har en röst. Om minst en medlem begär det skall i frågor som rör renskötseln, jakt och fiske varje medlem ha en röst för varje ren han eller hon innehar.

Särskild lag om renskötselrätt

Vårt uppdrag har bl.a. inneburit att vi gjort en total översyn av rennäringslagstiftningen. Vi föreslår att rennäringslagen skall ersättas av två lagar, lagen om renskötselrätt och lagen om bedrivande av rennäring.

I lagen om renskötselrätt finns regler som i huvudsak är av civilrättslig karaktär. Det är regler som beskriver hur renskötselrätten konkret får utövas, det område där den gäller, vem som skall förvalta den

och vad som gäller förhållandet mellan renskötselrätten, äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom.

I dag regleras både civilrättsliga förhållanden och hur rennäring får bedrivas i rennäringslagen. Detta kan leda till att renskötselrätten inte alltid uppfattas som en särskild rätt till fast egendom. Syftet med att föreslå två lagar är att göra tydligt att det dels är fråga om en särskild rätt till fast egendom, dels en näring som bedrivs med stöd av denna rättighet.

Hänsyn och samverkan mellan samebyar och andra markanvändare (kapitel 6)

Inom renskötselområdet bedriver samebyarna naturbetesbaserad renskötsel. Inom samma område pågår många andra typer av markanvändning. För att skapa goda förutsättningar för en kulturellt, ekologiskt, och ekonomiskt långsiktigt hållbar rennäring behövs hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare. Sådan samverkan skall bygga på ömsesidig respekt och hänsyn för varandras rätt och behov av att använda marken för olika ändamål.

Det förekommer i dag liksom tidigare störningar för samebyarnas renskötsel och konflikter mellan samebyarnas och andras markanvändning på flera håll.

De konflikter som förekommer i dag beror i många fall på oklarheter som rör vad samebyarnas renskötselrätt innebär och hur den förhåller sig till äganderätten samt var renskötselrätten gäller.

En del av orsaken till de konflikter som finns rörande jakten och fisket inom renskötselområdet är också att det finns oklarheten om omfattningen av den jakt- och fiskerätt som är en del av renskötselrätten och hur denna jakt- och fiskerätt förhåller sig till markägares och statens jakt- och fiskerätt.

För att åstadkomma hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och en ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare föreslår vi följande åtgärder,

  • en tydligare reglering av renskötselrätten och hur den förhåller sig till äganderätten,
  • en klarare reglering av den hänsyn som måste visas av rennäringen gentemot andra intressen,
  • en klarare reglering av den hänsyn som måste visas av skogsbruket gentemot rennäringen,
  • ökad kunskap hos andra markanvändare om vilka förutsättningar som krävs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och hur olika typer av konkurrerande markanvändning påverkar dessa förutsättningar samt ökad kunskap hos renskötare om vilka förutsättningar som krävs för annan markanvändning inom renskötselområdet och hur renskötseln påverkar denna,
  • stöd för lokal samverkan mellan samebyar och andra markanvändare rörande markanvändningen. I vissa fall medling och konfliktlösning,
  • ökat deltagande av samebyarna och Sametinget i beslutsprocessen när ny markanvändning planeras,
  • en utredning om omfattningen av vars och ens jakt- och fiskerätt såväl på privatägd som på statlig mark inom renskötselområdet, med särskild uppmärksamhet kring den mark som avsattes för samernas bruk och som i gällande lagstiftning tolkas som kronomark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

På statlig mark inom renskötselområdet – dvs. mark som förvaltas av staten – föreslår vi att hänsynen för samebyarnas markanvändning för renskötsel och annan samisk markanvändning särskilt lyfts fram i markförvaltningen. Löpande samråd bör ske med samebyarna om hur den statliga marken skall förvaltas. Det skall tydligare markeras att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas renskötsel och annan samisk markanvändning. Statens fastighetsverk och länsstyrelserna kommer även fortsättningsvis att förvalta denna mark men skyddet för samebyarnas markanvändning och samebyarnas möjlighet att delta i förvaltningen av marken skall förtydligas. Skogssamebyarna får samma rätt till ersättning för nyttjanderättsupplåtelser inom sin året-runt-mark som den rätt till ersättning fjällsamebyarna nu har på sin året-runt-mark enligt 34 § rennäringslagen.

Rennäringen (kapitel 7)

Vi föreslår att regler som har anknytning till hur rennäringen bedrivs skall regleras i en särskild lag. Motivet för det framgår ovan när vi beskriver lagen om renskötselrätt. Vår utgångspunkt för förslaget till lag har varit att förenkla regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att beslutanderätten så långt möjligt delegeras.

Tillsyn över förvaltningen av betesresursen

Vi föreslår att samebyarna skall redovisa tillståndet för sina betesmarker. Utifrån bl.a. dessa redovisningar, fältstudier, studier av slaktstatistik och anmälningar angående strövrenar och sammanblandade renhjordar skall Sametinget utöva tillsyn över att samebyarnas förvaltningar av renbetet lever upp till miljömålen. Sametinget skall även bestämma ett högsta tillåtna renantal för varje sameby, som ytterligare ett led i tillsynen. Sametinget bör tillsammans med berörda kontinuerligt utvärdera att de fastställda högsta renantalen är relevanta.

Koncessionsrenskötsel

Koncessionsrenskötsel bedrivs nedanför lappmarksgränsen i Kalix och Torne älvdalar. Renskötseln får där endast bedrivas året runt sedan länsstyrelsen givit en eller flera samer tillstånd, koncession, att inom ett visst område hålla såväl egna renar som renar som tillhör markägarna i området, skötesrenar. Förutom koncessionshavaren deltar även ägarna av skötesrenar i viss utsträckning i renskötseln. Det är skötesrenägarna som tillsammans med koncessionshavaren fattar beslut om hur renskötseln skall bedrivas.

Den vanligaste kategorin skötesrenägare är markägare. För att en markägare skall få vara skötesrenägare måste han äga jordbruksfastighet i koncessionsområdet och vara bosatt på fastigheten eller åtminstone inom den del av Norrbottens län där koncessionsrenskötsel får bedrivas.

Vi anser att koncessionsrenskötseln, på grund av sin kulturella betydelse och för att den bidrar till sysselsättningen i området, bör finnas kvar. Vi föreslår att koncessionsrenskötseln inte längre skall vara hänvisad till att bedrivas i form av sameby. Det är en konsekvens av att vårt förslag till nya regler för samebyn bygger på förvaltning av renskötselrätten. I stället bör förhållandet mellan skötesrenägarna och koncessionshavaren regleras genom villkor i koncessionen.

Vi föreslår att möjligheten att ha skötesrenar utvidgas något. Det innebär att den som äger jordbruksfastighet i området men är bosatt någon annanstans i Norrbottens län skall kunna ha skötesrenar. Länsstyrelsen bör få en möjlighet att om det föreligger särskilda skäl medge undantag från regeln att det får finnas högst trettio skötesrenar per hushåll hos koncessionshavaren.

Vi anser inte att förslagen i utredningen om Muonio sameby bör genomföras.

Renmärken

Inom renskötseln har sedan gammalt tillämpats metoden att skilja mellan olika renägares renar genom märken som skärs i renarnas öron. Renmärkena liknas av renskötarna vid lagfartsbevis och handlaget vid märkningen är en del av deras yrkesskicklighet.

Renmärkenas utseende, tidpunkten för märkningen m.m. är detaljerat reglerat i rennäringslagen och tillhörande föreskrifter. Renmärkena registreras efter beslut av länsstyrelsen.

Vi föreslår att det alltjämt skall finnas ett tvång i lag att märka renar. Sametinget skall föra ett register över renmärken. Registreringen skall skydda märkeshavarnas märken mot förväxlingsbara märken.

Övriga bestämmelser om renmärken och märkning av ren skall meddelas i förordning eller Sametingets föreskrifter.

Stöd och ersättningar m.m. (kapitel 8)

Vi har kartlagt de stöd och ersättningar som kommer rennäringen och den samiska kulturen till del. Vi återkommer till detta i kapitel 8. En sammanfattning av resultatet framgår av tabell 8. 1.

Med utgångspunkt från de övergripande målen föreslår vi fyra nationella mål för stöden till rennäringen. Stöden skall

  • främja samernas egna strävanden att utveckla sin näring,
  • främja ett optimalt betesutnyttjande,
  • förbättra det ekonomiska resultaten inom renskötseln, samt
  • främja en hållbar utveckling av fjällen och renskötselområdet i övrigt med beaktande av natur- och kulturmiljövärden.

Vi föreslår att Sametinget får i uppdrag att utforma stöden till rennäringen inom ramen för de nationella målen för dessa. Vi föreslår vidare att ansvaret för att administrera de medel som riktar sig till rennäringen bör flyttas från Statens jordbruksverk till Sametinget.

Den statliga rennäringsadministrationen

(kapitel 9)

Mål- och resultatstyrning av statens verksamhet är utgångspunkten för våra förslag. Vi har funnit att många uppgifter som i dag är myndighetsuppgifter kan upphöra att vara det och uppgifterna kan handhas av samerna själva. Hanteringen av de kvarvarande myndighetsuppgifterna kan förenklas och en bättre samordning av frågor som rör samer kan komma till stånd.

Vi föreslår att regeringen inrättar en särskild enhet inom regeringskansliet för alla samefrågor med en ansvarig minister och att merparten av de kvarvarande myndighetsuppgifterna som rör rennäringen och som i dag handläggs av Statens jordbruksverk överförs till Sametinget. Sametinget bör också vara central förvaltningsmyndighet (sektorsmyndighet) för rennäringsfrågor. Vi föreslår vidare att Sametinget skall ha ansvar för tillsynen över att rennäringen tar den hänsyn till miljön och övriga allmänna intressen som föreskrivs i lagen om bedrivande av rennäring.

Vi föreslår att styrelsen för Samefonden upphör och att fonden överförs till Sametinget.

Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län skall ha ansvaret för frågor kring markupplåtelser inom sitt område och vi föreslår att uppgifterna för rennäringsdelegationerna tydliggörs i instruktionen för länsstyrelserna.

När det gäller administrativa frågor som rör skogsbruk – rennäring föreslår vi att frågorna blir kvar på skogsvårdsstyrelserna och att regeringen finner former för att ge samerna inflytande i beslutsprocessen. Eftersom vi har som utgångspunkt att samerna bör tillförsäkras inflytande i statliga beslut som berör rennäringen som allmänt intresse, föreslår vi att regeringen överväger att utse en samisk ledamot i statliga beslutsorgan såsom styrelserna för Skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna, Naturvårdsverket, Statens fastighetsverk m.fl.

Kostnader (kapitel 11)

Våra förslag innebär i ett långsiktigt perspektiv huvudsakligen omfördelningar av tillgängliga medel. I några fall innebär förslagen att ytterligare resurser bör avsättas genom ökade anslag över statsbudgeten. Vi föreslår en rad tillfälliga insatser som syftar till att underlätta införandet av ny lagstiftning främst inom samebyarna och öka samverkan och minimera konflikterna mellan rennäringen och andra markanvändare.

De tillfälliga insatserna beräknas kosta nio miljoner kr per år under en treårsperiod. Vidare föreslår vi åtgärder som innebär att ersättningar i några fall betalas till rennäringen respektive skogsbruket. Dessa åtgärder samt viss ökad administration inom skogsvårdsorganisationen bedöms kosta 3,6 miljoner kr årligen. Medlen bör tas genom omfördelningar inom ramen för utgiftsområde 23; Jord och skogsbruk, fiske med anslutande näringar.

Oktiigeassu

Sámit leat dolo ¿iid rájis orron davvi Skándinávias ja Guoládatnjárggas. Dolin elle sámit bivdduin, guolástemiin ja oaggimiin. Goddi lei dalle dea ¼álaš bivdoealli. Áiggiid mielde rievddai sámiid árbevirolaš eallinmálle dasa ahte bargat ealuiguin ja uovvut daid guohtuneatnamiid gaskkas.

Sámiid historjjálaš eanangeavaheapmi lea gártan šaddat earenoamáš geavahanvuoigatvuohtan opmodahkii, boazodoallovuoigatvuohtan. Boazodoallovuoigatvuohta mearkkaša dan ahte dat guhte lea sápmi oa ¿¿u geavahit eatnamiid ja áziid vissis ládje ie¿as ja ie¿as bohccuid birgemii. Boazodoallovuoigatvuohta gullo sámi álbmogii ja dasa lea vuo un vieruiduvvan oamasteapmi. Boazodoalluvuoigatvuhtii gullo ea.ea. vuoigatvuohta boazoguohtumii, bivdui ja guolásteapmái. Boazodoallovuoigatvuo a sisdoallu ilgejuvvo dárkileappot 2 kápihttalis.

Sámiin lea 1 káp. 2 § njeallját oasis rá ehusnjuolggadusas vuo oláhkasuodji earddalaš unnitlohkun. Riikabeaivi lea cealkán ahte Ruo ¼a sámiin lea eamiálbmogin ie¿aset eatnamiin sierranas árvu (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

Riikabeaivi ásahii jagi 1993 sierranas stáhta eiseváldi, Sámedikki. Sámi álbmot nammada Sámedikki 31 lahttu válggaid bakte. Rá ehus mearridii golggotmánu 19 beaivvi 2000 goh ut sierra ielggadeaddji dárkkistit Sámedikki organisašuvnna, Sámediggelága (1993:327) ja ásahusa (1993:327) Sámedikki njuolggadusaiguin (dir. 2000:70).

Goh us

Mii leat goh on buktit evttohusa oa boazodoallopolitihkkii mii attálii vuo u ekologalaš, ekonomalaš ja kultuvrralaš bistevaš boazodollui. Dasa lassin mii galgat ea.ea. evttohit movt boazodoallu galggalii orgániserejuvvot boahtteáiggis, ielggadit makkár doaimmat ovddosguvlui galggale leahkit eiseváldedoaimmat ja maiddái suokkardit boazodoalu ja ie ¿á areálalaš ealáhusaid gaskavuoa.

Min vuolgga

Mii leat hábmen vissis oasseulbmila ie ¿amet bargui evttohusaiguin vai joksat ulbmila, ráhkadit eavttuid kultuvralaš, ekonomalaš ja ekologalaš guhkitáigái bistevaš boazodollui. Mii oaivvildit ahte ulbmila joksama várás fertejit evttohusat

  • „ielggadallat dan siviila vuoigatvuo˜a, boazodoallovuoigatvuo˜a, sisdoalu ja njuolggadusaid, mat lea vuo ˜˜un „earuid eatnamiid ja

áziid geavaheapmái,

  • „ielggadallat njuolggadusaid boazodoallovuoigatvuo˜a ja oamastanvuoigatvuo ˜a gaskavuhtii nu ahte dan oktavuo˜as mii ferte leat báikkálaš eanangeavaheamis leat vuo ˜˜on „ielga njuolggadusat dasa movt goappáš eanangeavaheaddjit galggale váldit vuhtii goabbat guoimmiska,
  • lasidit „earuid miellahttuid váikkuhanfámu ie¿aset siskkáldas organisašuvnna badjel,
  • addit „earuide ja Sámediggái eanet váikkuhanfámu boazodoallohálddahusa badjel ja daid doarjagiid ja buhtadusaid badjel mat leat boazodollui, ja
  • addit visot sámiide vejolašvuo ˜a šaddat miellahttun dan „errui gos sis leat máttut ja addit „earuide vejolašvuo˜a ie¿a mearridit eavttuid miellahttovuo ˜a ávkkástallamii „earus.

Ie ¿amet evttohusas lasihit Sámedikki váikkuhanfámu leat vuolgán das ahte ielggadus Sámedikki organisašuvnna birra dahká ielgaseabbun mii Sámediggi lea eiseváldin ja álbmotválljejuvvon orgánan.

Ulbmil o a boazodoallopolitihkkii (kápihttal 4)

Min bargu lea danin leamaš addit evttohusa boazodoallopolitihkkii mii addá vuo u kultuvrralaš, ekonomalaš ja ekologalaš guhkitáigái bistevaš boazodollui. Mii evttohit danin golbma ulbmila boazodoallopolitihkkii. Dát ulbmilat gusket kultuvrii, ekonomiai ja birrasii. Dát golbma ulbmila leat gaskaneaset gittalaga iige ovttatge sáhte lohkat leat daid nuppiid badjelis.

Kultuvralaš ulbmil

Sámiid viggamuš bisuhit ja ovddidit boazodoalu ja ie ¿á árbevirolaš sámi ealáhusaid mat leat vuo un sámi kultuvrii galgá oa¿¿ut doarjaga.

Dea ¼álaš uovus dán ulbmilii lea ahte sámiid ie¿aset vuoruheamit, addojuvvon meriid siste, leat dat mat galget mearridit movt stáhtta hábme sierranas ovddidandoaimmaid.

Ruo ¼¼a lea dahkan má¹ggaid riikkaidgaskasaš lohpádusaid mat sáhttet adnot mearrin kultuvralaš ulbmilii. Dáid bakte lea Ruo ¼¼a lohpidan ovddidit daid eavttuid mat leat dárbbašla at dasa ahte olbmot geat gullojit unnitlohkui sáhttet bisuhit ja ovddidit ie ¿aset kultuvrra ja gáhttet daid dea ¼álaš osiid ie¿aset identiteahtas, namalassii oskku, giela, dábiid ja kulturárbbi. Dán oktavuo as adno kultuvrii gullot maid o.m. unnitlogujoavkku árbevirolaš eanangeavaheapmi.

Ekonomalaš ulbmil

Sámit galget nu guhkás go vejolaš atnit eavttuid ovddidit ja bisuhit sámi ealáhusaid maidda lea vuo un boazodoallovuoigatvuohta.

Seammáládje go ie ¿á ealáhusaide mii leat vuolgán das ahte ealáhusdoallit han ie ¿aset mearrádusaiguin galget ovddidit ealáhusa. Dán ulbmilii maid lea deá ¼álaš vuolgga dat ahte sámit nu guhkás go vejolaš galget mearridit ie ¿aset áššiin.

Birasulbmil

Doaimmat maidda lea vuo un bozodoallovuoigatvuohta galget eatnamiid geavahettiin váldit vuhtii

– luondduresurssaid buvttadanmuni guhkitáigái, – biologalaš eatnatvuo a, – luonddu- ja kulturmuitoárvvuid ja – olgodaddama árvvuid.

Stuora árvu lea das ahte boazodoallu bisuha luonddu- ja kulturmuitoárvvuid duoddariin. Seammás sáhttá boazodoallu maid muosehuhttit luonddu. Dát galggalii min mielas leahkit duogá ¿in go boazodoalu birasulbmil hámuhuvvo.

Mii vuolgit das ahte sámit ie ¿a galggale vástidit das makkárat sin ealáhusat leat. Danin mii atnit ahte dát birasulbmil galggalii guoskat visot doaimmaide maidda lea vuo un boazodoallovuoigatvuohta. Dakkár ulbmil galggalii hámuhuvvot nu ahte biraspolitihka oktasaš ulbmilat devdojuvvojit. Seammás dát ii oa o cakkadit resurssaid ávkinatnima sámi ealáhusaide ja kultuvrii.

Boazodoallovuoigatvuo a hálddaheapmi (kápihttal 5)

Sámit geavahit boazodoallovuoigatvuo ain boazodoalloguovllu boazodollui, bivdui ja guolásteapmái. Boazodoalloguovlu gok á sullii goalmmádasa Ruo ¼a eatnamiin ja lea Norrbottena, Västerbottena, Jämtlandda, Västernorrlandda, Gävleborgga ja Dalarna leanain.

Boazodoallovuoigatvuo a geavaheami dihte ferte dat gii lea sápmi leahkit miellahttun earus. Boazodoallolágas lea mearriduvvon geat leat miellahttut earus. earru lea ieš sierranas juridihkalaš persovdna ja das leat sierranas njuolggadusat organiseremii. Ovttaskas olbmot goit oamastit bohccuid ja atnet boazodoalu o.m. ovttaskas firbmán.

Juohke earus lea ie¿as oassi boazodoalloguovllus. Boazodoallolága mielde mearrida leanastivra eatnamiid juohkima earuid gaskkas.

Boazodoalloguovlu

Boazodoallu oa ¿¿u geavahit Norrbottena ja Västerbottena sámieatnamiid jagiid birra sihke gilvinráji bajábealde ja dan ráji vuolábealde dain eatnamiin gos vuovdeboazodoallu dolo ¿iid rájis lea gi at, geasset dehe akat ja gos eanan gullo dehe geassemánu 1992 loahpas gullui stáhttii (ruvnnaeatnamat) dehe lea boazoguohtuneanan, boazoguohtunduoddariid Jämtlandda leanas, dain guovulluin Jämtlandda ja Dalarna leanain mat geassemánu 1992 loahpas gulloje stáhttii ja ledje vásedihte lohpiduvvon boazoguohtumii.

Boazodoallu oa ¿¿u golggotmánus gitta cuo¹ománnui geavahit ie¿á osiid sámieatnamiin gilvinráji vuolábealde, dakkár guovlluin sámieatnama ja boazoguotunduoddariid olggobealde gos boazodoallu dolo ¿iid rájis lea muhtin áiggi jagis. Mii evttohit ahte Sámediggi, leanastivrraid sadjái, galgá mearridit eatnamiid juohkima earuid gaskkas. Ovdal go Sámediggi mearrida galgá vuo onjuolggadussan lea dat ahte oahkkin dollot gullevaš earuiguin. Dat ii leat goit dárbbašlaš jos earut leat ovttaoaivilis ja

juohkin lea vuogas. Gullevaš eananoamasteaddjit galggale oa ¿¿ut vejolašvuo a addit ie¿aset oainnu plánejuvvon juohkima birra.

Min evttohus o a juohkinnjuolggadusaide earuid eatnamiidda ii mearkkaš ahte ovddeš juohkinmearrádusat automáhtala at fámuhuvvet.

Rearru

Mii atnit ahte galget ein leahkit bággonjuolggadusat earuid birra. Dat mearkkaša ahte lágas galgá leahkit njuolggadus dasa ahte vissis guovllu boazodoallovuoigatvuo a hálddaheapmái galgá gávdnot earru.

Duogáš evttohussii lea dat ahte mii vuolgit das ahte boazodoallovuoigatvuohta eanaš lea kollektiiva vuoigatvuohta. Dat gullo sámi álbmogii ja earuid miellahttut geavahit dan odne. Mii oaivvildit ahte láhkanjuolggadus dasa ahte galgá gávdnot earru juohke guovllu boazodoallovuoigatvuo a hálddaheami várás lea buoremus oavddus.

Mii evttohit ahte njuolggadusat earuide nu guhkás go vejolaš galget leat seammá lágánat go ekonomalaš servviide. Dat mearkkaša dan ahte earru akto goká ie¿as velggiid. Miellahttuin ii leat šat persuvnnalaš ovddasvástádus máksit earu velggiid. Mii guoská earu vuo udeapmái ja heaittiheapmái ja miellahttuga¿aldagaide gáibiduvvojit sierranas njuolggadusat earuide. Gielddus earuide atnit ie ¿á doaimmaid go boazodoalu váldo eret.

Mii evttohit ahte earru galgá miellahttun váldit visot sámiid geain leat máttut earus. Gáibádus ahte miellahttu galgá leat sápmi ii guoskka miellahttu eamida/isida dehe ovttasorru. Jos lea soabatmeahttunvuohta de galgá Sámediggi sáhttit iskat lea go ohcci sápmi dehe leat go sus máttut earus. earu oahkkimis galgá jienasteapmi, oavenjuolggadussan, dahkkot nu ahte juohke rávis miellahttus lea okta jietna. Jos unnimusat okta miellahttu gáibida galgá áššin mat gusket boazodoalu, bivddu ja guolásteami juohke miellahttus leahkit okta jietna juohke bohcco ovddas man son oamasta.

Sierra láhka boazodoallovuoigatvuo ba birra

Min goh us lea mearkkašan ea.ea. dan ahte mii leat ollislaat divodan boazodoalloláhkaásaheami. Mii evttohit ahte boazodoallolága sadjái galget boahtit guokte lága, láhka boazodoallovuoigatvuo a birra ja láhka boazodoalu birra.

Boazodoallovuoigatvuo a lágas leat eanaš civiilavuoigatvuoalaš njuolggadusat. Dat leat njuolggadusat mat ilgejit movt boazodoallovuoigatvuohta konkrehtala at oa¿¿u geavahuvvot, dan guovllu gos dat oa ¿¿u adnot, gii oa¿¿u hálddahit dan ja makkár lea boazodoallovuoigatvuo a, oamastanvuoigatvuoa ja ie¿á sierranas opmodatvuoigatvuo aid gaskavuohta.

Odne ásahallo boazodoallolágas sihke siviilavuoigatvuo alaš áššit ja dat movt boazodoallu galgá leat. Dat sáhttá dagahit ahte boazodoallovuoigatvuohta ii álot ipmirduvvo sierranas opmodatvuoigatvuohtan. Guovtti lága evttohemiin lea oaivilin dahkat ielggasin dan ahte lea jearaldat sihke sierranas opmodatvuoigatvuoas ja ealáhusas mii vuo oduvvo dán vuoigatvuoa nala.

Vuhtiiváldin ja oktavuohta earuid ja ie¿á eanangeavaheddjiid gaskkas (kápihttal 6)

Boazodoalloguovllus geavahit earut luonddoguohtuma boazodollui. Seammá guovllus leat má ¹ga ie¿álágán eanangeavaheami. Vai oa¿¿ut buriid eavttuid kultuvralaš, ekologalaš ja ekonomalaš guhkitáigái bistevaš boazodollui dárbbahuvvo sihke earuid boazodoalu dárbu luonddoguohtuneatnamiidda vuhtiiváldot ja dárbbahuvvo maid eanet oktavuohta earuid ja ie¿á eatnangeavaheddjiid gaskkas. Dákkár oktavuo a vuoun galgá leahkit ahte goappášagaid vuoigatvuohta ja dárbu geavahit eatnama iešgu etládje adno árvvus ja váldo vuhtii.

earuid boazodoalu ráfehuhttin ja riiddut earuid ja ie¿áid eanangeavaheami gaskkas gávdnojit má ¹gga guovllus odne nu go ovdal.

Otná riidduide lea má ¹gii vuoun dat ahte ii leat ielggas mii earuid boazodoallovuoigatvuohta lea ja makkár gaskavuohta das lea eananoamasteapmái ja main guovlluin boazodoallovuoigatvuohta lea fámus.

Oassesivva riidduide bivddu ja guolásteami birra boazodoalloeatnamiin lea maid ahte ii leat ielggas man viiddis dat bivdo- ja guolástanvuoigatvuohta lea mii lea oassin boazodoallovuoigatvuo as ja movt dán bivdo- ja guolástanvuoigatvuo a gaskavuohta lea eananoamasteddjiid ja stáhta bivdo- ja guolástanvuoigatvuhtii.

Vai earuid boazodoalu dárbu luonddoguohtoneatnamiidda váldo vuhtii ja vai eanet oktavuohta earuid ja ie¿á eanangeavaheddjiid gaskkas oa uhuvvo evttohit mii uovvovaaid,

  • „ielgaset njuolggadusat boazodoallovuoigatvuo˜a birra ja makkár oktavuohta das lea oamastanvuoigatvuhtii,
  • „ielgaset njuolggadusat dasa mainna lágiin boazodoallu ferte váldit vuhtii ie ¿á beroštumiid,
  • „ielgaset njuolggadusat dasa mainna lágiin meahccedoallu ferte váldit vuhtii boazodoalu,
  • eanet diehtu ie ¿á eanangeavaheddjiide das makkár eavttuid boazodoallu gáibida luondduguohtuma geavaheapmái ja das movt iešgu ˜etlágán gilvaleaddji eanangeavaheapmi váikkuha dáidda eavttuide ja maid eanet diehtu boazodolliide das makkár eavttuid ie ¿á eanangeavaheapmi gáibida boazodoalloguovllus ja movt boazodoallu váikkuha dasa,
  • doarjja báikkálaš oktavuhtii eanangeavahanáššiin „earuid ja ie¿á eanangeavaheddjiid gaskkas. Muhtimin soabahallan ja riido „oavdin,
  • „earuide ja Sámediggái eanet oasálastin mearridallamiidda go o˜˜a eanangeavaheamit plánejuvvojit,
  • „ielggadit juohkeha„„a bivdo- ja guolástanvuoigatvuo˜a mahtodaga sihke ovttaskas ja stáhta eatnamiin boazodoalloguovllus, earenoamá ¿it dain eatnamiin mat biddjoje sámiid geavahussi ja mat dálá láhkaásahusain goh „oduvvojit ruvnnaeatnamin gilvinráji bajábealde ja boazoguohtunduoddarin. Stáhta eatnamiin boazodoalloguovllus – d.m. eatnamiin maid stáhtta hálddaha – mii evttohit ahte „earuid boazodoalu eanangeavaheami ja ie ¿á sámi eanangeavaheami vuhtiiváldin oa¿¿u sierra fuomášumi eananhálddaheamis. Virolaš rá ˜˜ádallamat galggale dollot „earuiguin dan birra movt stáhta eanan galgá hálddahuvvot. Galgá „ielgaseappot „ujuhuvvot ahte ruvnnaeatnamat gilvinráji bajábealde ja boazoguohtunduoddarat ovddemusat leat oaivvilduvvon „earuid boazodollui ja ie ¿á sámi eanangeavaheapmái. Stáhta opmodatdoaimmahat ja leanastivrrat bohtet ein ovddosguvlui hálddahit dán eatnama muhto suodji „earuid eanangeavaheapmái ja „earuid vejolašvuhtii váldit oasi eananhálddaheamis galgá leahkit „ielgaseabbu. Vuovde „earut o¿¿ot sin birrajagieatnamiin seammá buhtadusrievtti geavahanlobiid ovddas go dat buhtadusriekti mii dál lea duottar „earuin birrajagieatnamiin boazodoallolága 34 § mielde.

Boazodoallu (kápihttal 7)

Mii evttohit ahte daid njuolggadusaid váras mat gusket boazodollui galgá ásahuvvot sierra láhka. Sivvan dasa boahtá ovdan dás bajil gos ilget boazodoallovuoigatvuoa laga birra. Láhkaevttohusa oaivilin lea

geahpidit njuolggadusráhkadusa o aáigásaš hálddahanprinsihpaid mielde ja nu guhkás go vejolaš delegeret mearridanvuoigatvuo a.

Guohtuneatnamiid geavaheami bearráigeah TTan

Mii evttohit ahte earut galget ilget sin guohtuneatnamiid dili. Ea.ea. dáid ilgehusaid, meahciiskkademiid, njuovvanstáhtistihkaid ja bo ubohccuid ja masttademiid almmuhemiid vuoul galgá Sámediggi geah at bearrái ahte earuid guohtuneatnamiid geavaheapmi uovvu birasulbmiliid. Oktan oassin bearráigeah amis galgá Sámediggi maid mearridit alimus lobálaš boazologu juohke errui. Sámediggi galggalii ovttas daiguin geaidda dat gullo duollet dálle árvvoštallat leat go alimus boazologut vuohkkasat.

Konsešuvdnaboazodoallu

Konsešuvdnaboazodoallu lea sámieananráji vuolábealde Gálás ja Durdnos eatnolegiin. Boazodoallu oa ¿¿u leahkit doppe jagiid birra easka ma ¹¹il go leanastivra lea addán ovtta dehe moatti sápmái lobi, konsešuvnna, muhtin guovllus atnit sihke ie ¿as bohccuid ja eananoamasteddjiid bohccuid, geah obohccuid. Earret dat geas lea konsešuvdna barget maid geah oboazoeaiggádat muhtin muddui bohccuiguin. Geah oboazoeaiggádat ovttasráiid dainna geas lea konsešuvdna mearridit movt bohccuiguin bargat.

Lea dábálaš ahte dat geas leat geah obohccot lea eananoamasteaddji. Eananoamasteaddji oa ¿¿u atnit geahobohccuid jos sus lea eanandoallooapmi konsešuvdnaguovllus ja orru dan opmodagas dehe goit dan guovllus Norrbottena leanas gos konsešuvdnaboazodoallu lea.

Mii atnit ahte konsešuvdnaboazodoallu, kultuvralaš mearkkašumi dihte ja danin go dat barggaha guovllu olbmuid, galggalii ein bissut. Mii evttohit ahte konsešuvdnaboazodoalu ovttastat ii šat galgga leat earu hámis. Dat vuolgá das ahte earuid oa njuolggadusaide lea boazodoallovuoigatvuo a hálddaheapmi min evttohusaid vuoun. Dan sadjái galggale konsešuvnnas mearriduvvot eavttut konsešuvnna doalli ja geah oboazoeaiggádiid gaskavuhtii.

Mii evttohit ahte vejolašvuohta atnit geah obohccuid viiddiduvvo veaháš. Dat mearkkaša ahte dat gii oamasta eanandoalu dan guovllus muhto orru ie ¿á báikkis Norrbottena leanas oa¿¿u atnit geah obohccuid. Leanastivra galggalii oa¿¿ut vejolašvuoa jos leat

earenoamáš sivat mie ihit earu njuolggadusain ahte veagas eai oao leat eanet go golbmalogi geah obohcco konsešuvnna doalli luhtte.

Min mielas eai galgga evttohusat Muonio earu ielggadeamis aahuvvot.

Bealljemearkkat

uohppat mearkkaid bohcco belljiide lea boazodoalloguovllus dolo¿is leamaš vuohkin earuhit iešgu et oamasteddjiid bohccuid. Boazogeah it buohtastit bealljemearkkaid oamastanduoaštusain ja mearkun ehppodat lea oassi sin ámmátehppodagas.

Bealljemearkasánit, mearkunáigi j.ea. leat dárkilit mearriduvvon boazodoallolágas ja gullevaš njuolggadusain. Bealljemearkkaid registrerema mearrida leanastivra.

Mii evttohit ahte lágain galgá ein bákkuhit bohccuid mearkut. Sámediggi galgá doallat bealljemearkaregistera. Registreren galgá suddjet mearkaeaiggádiid mearkkaid lotnašuvvat ie ¿á mearkkaiguin.

Ie ¿á mearrádusat bealljemearkkaid ja bohccuid mearkuma birra galget die ihuvvot ásahusas dehe Sámedikki njuolggadusain.

Doarjagat ja buhtadusat j.ea. (kápihttal 8)

Mii leat kárten daid doarjagiid ja buhtadusaid mat bohtet boazodollui ja sámi kultuvrii ávkin. Mii boahtit dasa 8 kápihttalis. Oktiigeassu bohtosiin oidno tabeallas 8.1.

Oppalaš ulbmiliid vuo ul mii evttohit njeallje nášuvnnalaš ulbmila boazodoallodoarjagiidda. Doarjagat galget

  • ovddidit sámiid ie ¿aset viggamušaid ovddidit ealáhusaset,
  • ovddidit optimala guohtungeavaheami,
  • buoridit boazodoalu ekonomalaš bohtosiid, ja
  • ovddidit bistevaš ovdáneami duoddariin ja mu ˜uid boazodoalloguovllus luonddo- ja kulturmuitoárvvuid vuhtiiválddidettiin. Mii evttohit ahte Sámediggi oa ¿¿u bargun hábmet boazodollui doarjagiid dáid nášuvnnalaš meriid siste. Mii evttohit maid ahte ovddasvástádus hálddahit daid ru ˜aid mat leat boazodoalu várás sirdojuvvolii Eanandoallodoaimmahagas Sámediggái.

Stáhta boazodoallohálddahus (kápihttal 9)

Stáhta doaimmaid ulbmiliid ja bohtosiid stivren lea vuo un min evttohusaide. Mii leat gávnnahan ahte má ¹ga doaimma mat odne leat eiseváldedoaimmat sáhttet heaittihuvvot ja dáid doaimmaid sáhttet sámit ie ¿a gieahallat. Dat báhcán eiseváldidoaimmat sáhttet álkiduvvot ja sámiide guoski áššiid ovttastahttin sáhttá buoriduvvot.

Mii evttohit ahte rá ehus ásaha sierra ossodaga visot sámiáššiid várás rá ehusa állingoddái mas lea ovddasvástideaddji minister ja ahte eanaš dain báhcán eiseváldidoaimmain mat gusket boazodollui maid Eanandoallodoaimmahat odne gie ahalla sirdojuvvojit Sámediggái. Sámediggi galggalii maid leahkit guovddáš hálddahaneiseváldin (sektoreiseváldin) boazodoalloáššiin. Mii evttohit maid ahte Sámediggi oa ¿¿u bearráigeahanovddasvástádusa das ahte boazodoallu váldá vuhtii birrasa ja ie ¿á almmolaš beroštumiid maid láhka boazodoalu birra mearrida.

Mii evttohit ahte Sámifoandda stivra heaittihuvvo ja ahte foanda sirdojuvvo Sámediggái.

Leanastivrrain Norrbottena, Västerbottena ja Jämtlandda leanain lea ovddasvástádus eanangeavahanlobiid addimis ie ¿aset guovllus ja mii evttohit ahte boazodoallodelegašuvnnaid ovddasvástádus ilgejuvvo dárkileappot leanastivrraid njuolggadusas.

Mii guoská meahccedoalu ja boazodoalu oktavuo a hálddahanáššiid ektui mii evttohit ahte dat áššit ein bissot meahccedoallostivrrain ja ahte rá ehus gávdná vugiid addit sámiide váikkuhanfámu mearridalladettiin. Go mis lea vuolggan ahte sámiide galggalii dáhkiduvvot váikkuhanfápmu stáhta mearrádusaide, de mii evttohit ahte rá ehus árvvoštallá nammadit sámi lahttuid dakkár mearridanorgánaide go Meahccestivrra, meahccedoallostivrraid, Luonddogáhttendoaimmahaga, Stáhta opmodatdoaimmahaga j.ea. stivrraide.

Golut (kápihttal 11)

Min evttohusat mearkkašit guhkádassi eanaš dan ahte dálá ru at sirdojuvvojit. Moatti oktavuo as mearkkašit evttohusat dan ahte lasi resurssat galggale biddjot stáhta bušeahta bakte. Mii evttohit má ¹ga gaskaboddasaš dagu main lea oaivilin geahpidit o a láhkaásaheami ovddemusat earuide ja lasihit oktavuoaid ja unnidit riidduid boazodoalu ja ie ¿á eanangeavaheddjiid gaskkas. Gaskaboddasaš dagut árvvoštallojit máksit ovcci miljuvnna ruvnna jahkái golmma jagi áigodagas. Dasa lassin evttohit daguid mat mearkkašit ahte buhtadusat

máksojit moatti oktavuo as boazodollui ja maid meahccedollui. Dát dagut ja muhtin lassi hálddaheapmi meahccedoalloorganisašuvnnas árvvoštallojit máksit 3,6 miljuvnna ruvnna jahkái. Ru at galggale sirdimiin váldot golluossodagas 23; Eanan- ja meahccedoallu, guolásteapmi ja gullevaš ealáhusat.

Tjoahkkájgäsos

Sáme li juo mälggatrájes årrum Nuorttaskandinavian ja Guoládaknjárgan. Dålen sáme viessun miehttse- ja guollebivdos ja tjoaggemis. Dalloj lij boatsoj ájnas judossálaj. Dade milta sámij árbbedábálasj hoajddo rievdaj ällobargguj ja ällotjuovudibmáj duojda dájda guododim-ednamijda.

Sámij histårjålasj ednamávkkim vattij ávkkimriektá álgov sierralágásj gittaåbmudahkaj, ällosujttoriektáj. Ällosujttoriektá vaddá sábmáj riektáv vissesláhkáj ednamav ja tjátjev ávkkit ietjas ja boahttsujis viessomij. Sámeálmmugij gullu ällosujttoriektá ja dan vuodon le mát-tarájggásasj ávkkim. Ällosujttoriektá merkaj i.s. riektáv guododim-ednamijda ja miehttse- ja guollebivdduj. Ällosujttoriektá ienebut tjielg-giduvvá 2. kapihttalin.

Sámijn le ráddidimlága (RF) 1. kap. 2. § nälját biehke milta vuodoláhkasuoddje álmmuktjerdak unneplåhkon. Rijkabiejve li sárnnum sámijt Svierigin álmmuktjerdak unneplåhkon gejn rijka iemeálmmugin le sierra sajádahka (prop. 1976/77:80, árvvádallam 1976/77:KrU43, rij-kabiejvij tjála 1976/77:289).

Rijkabiejve ásadin jagen 1993 sierra stáhta fábmudagáv, Sámedikkev. Dan 31 sebrulattja vállji nammaduvvi sámeálmmugis. Ráddidus mierredij gålgådismáno 19. biejve gåhttjot sierra guoradallev gehtjatjit Sámedikke organisasjåvnåv, sámedikkelágav (SFS 1993:327) ja stáhta biejadusáv (1993:327) manna li Sámediggáj bagádusá (dir. 2000:70).

Barggogåhtjos

Mijá barggogåhttjusin lij oajvvadusájt buktet ådå boatsojäláduspolitihkkaj mij vaddá vuodov ekologalattjat, ekonomalattjat ja kultuvralattjat nanos boatsojäládussaj. Dasi lassen galggap i.s. oajvvadit gåktu ällosujtto galgaluluj boahtte ájge organiseriduvvat, guoradallat ma dåjmajt åvddålijguovlluj galgalulun fábmudakdahkamuhán ja váttugit gähttjat vidjurijt boatsojäládusá ja ietjá areállaäládusáj gaskan.

Mijá álggomiere

Ulme måhkkåj jåvsådittjat åvdeldimijt dagátjit kultuvralattjat, ekonomalattjat ja ekologalattjat guhkaájggásasj nanos boatsojäládussaj de lip biedjam muhtem oasseulmijt mijá oajvvadimbargguj. Dan diehti merustallap oajvvadusá hähttuji

  • tjielgastuhttet sivijllariektá, ällosujttoriektá, sisanádusáv ja njuolga-dahttemav man vuodon tjielde/tjäro adni sijá riektá le ednam- ja tjáhtjeávkkimij,
  • tjielgastuhttet njuolgadahttemvidjurijt ällosujttoriektá ja äjggumriektá gaskan vaják aktijbargon ednamávkkima hárráj, mij bájkálattjat hähttu dagáduvvat, li tjielgugis njuolgadusá.gasskasasj árvvulasstema birra, mav ednamávkkijiddje hähttuji vuosedit nubbe nubbáj,
  • lasedit tjieldij/tjäroj sebrulattjaj bájnatjimfámov dajn ássjijn ma gulluji ietjasa sisn ¹ásj organisasjåvnnåj,
  • vaddet tjieldijda/tjärojda ja Sámediggáj ienep bájnatjimfámov dajn ássjijn ma gulluji boatsojäládusá tjuottjodibmáj ja vil doarjjagijda ja máksusijda, ja
  • vaddet gájkka sámijda máhttelisvuodav sebrulattjan bessat dan tjälldáj/tjerruj, gåsstå sijá máddo boahtá, ja tjieldijda/tjärojda máhttelisvuodav ietja mierredit njuolgadusájt tjielde/tjäro sebrulasj-vuoda vidjurijda. Lasedittjat Sámedikke bájnatjimfámov lip mijá oajvvadusájn vuolggám vuojnos guoradallam Sámedikke organisasjåvnå birra buktá tjielg-gavuodav ássjáj Sámedigge fábmudahkan ja álmmukválljim orgánan.

Ådå boatsjojäláduspolitihka ulme (4. kapihtal)

Mijá barggogåhttjusin le de oajvvadusájt buktet ådå boatsojäláduspolitihkkaj mij vaddá vuodov kultuvralattjat, ekonomalattjat ja ekologalattjat guhkaájggásasj nanos boatsojäládussaj. Danen oajvvadip gålmmå boatsojäláduspolitihkalasj ulme. Ulme gulluji kultuvrraj, ekonomiddjaj ja birrasij. Dá gålmmå ulme li gasskasattjat nubbe nubbáj tjadnasam ja dajs aktak ij le nuppes badjelin.

Kultuvralasj ulmme

Sámij dierredime ájmon bisodit ja åvdedit boatsojäládusáv ja ietjá sijá árbbedábálasj äládusájt galggi åvdeduvvat sámekultuvrra vuodon.

Dán ulme ájnas tjuovos le sámij ietjasa vuorodusá, biejadum rájáj gaskan, galggi mierredit man láhkáj stáhta hábbmi duon dán lágásj åvdediddje biedjamdagojt.

Svierik le mierredam dievddet rijkajgasskasasj välggogisvuodajt majt máhttá kultuvralasj ulme rábman gähttjat. Daj baktu Svierik le ietjas välggogissan dahkam dárbulasj åvdeldimijt åvdedit vaják ulmutja gudi gulluji unneplåhkuj bukti anodit ja åvdedit ietjasa kultuvrav ja bisodit åsijt ájnnasa identitähttasisá, d.j. jáhkkudagáv, gielav, árbbe-dábijt ja kultuvrraárbev. Dánna adnep kultuvrraj aj gullut unneplågo-juohkusij árbbedábálasj ednamávkkima.

Ekonomalasj ulmme

Sámijn galggi guhkás máhttelis åvdeldime gávnnut åvdedittjat ja anodittjat sáme äládusájt ällosujttoriektá vuodon.

Dan ¹ga láhkáj gå ietjá äládusáj lip vuolggam dasssta äládusbargge ietjasa märrádusáj baktu åvdedi äládusáv. Dan ulmen aj le ájnas álggo-mierren sáme guhkás máhttelis mierredi ietjasa ássjijt.

Birásulmme

Hoajdo majn ällosujttoriektá le vuodon galggi dåjmaduvvat

- luonndoluohkoj guhkaájggásasj buvtadimvaddásij, - biologalasj moattevuoda, - luonndo- ja kultuvrrabirásárvoj ja - ålggoádjemij árvoj gáktuj.

Boatsojäládus le stuor árvvovadden bisodittjat várij ja duoddarij luonndo- ja kultuvrrabirásárvojt. Dan ¹ga bále máhttá aj ällosujtto birrasij nievrijt buktet. Mijá mielas boatsjojäládusá birásulmme galgaluluj hábmáduvvat dat duohken.

Adnep sáme ietja galgalulun vásstedit dan åvdås man muodugin sijá äládusá galggi hábbmiduvvat. Dan diehti adnep birásulmme galgaluluj gullut divna dåjmajda majn ällosujttoriektá le vuodon. Dakkir ulmme galgaluluj hábmáduvvat vaják jåvsådit álmmukbiráspolitihkalasj ulmmáj. Dan ¹ga bále sámij äládusáj ja kultuvra luohkoj ájnasvuohta ij galga vuostelduvvat.

Ällosujttoriektá tjuottjudus (5. kapihtal)

Ällosujttoguovlojn sáme ällosujton ja miehttse- ja guollebivdon barggi ällosujttoriektá vuodon. Da guovlo li Svieriga vijddudagás gålmadisá bájkke ja li Norrbottena, Västerbottena, Jämtlánda, Västernorrlánda, Gävleborga ja Dalarna lenajn.

Guhti le sábme hähttu tjälldáj/tjerruj sebrulattjan gullut vaják buktá ällosujttoriektáv ávkkit. Boatsojäláduslágan mierreduvvá gudi li tjielde/tjäro sebrulattja. Tjiellde/tjärro le iesj juridihkalasj persåvnnå ja dan organiserimij li sierra njuolgadusá. Valla aktugasj sebrulattja boaht-tsujt äjgguji ja barggi boatsojäládusán bv. aktugasj firmá hámen.

Juohkka tjiellde/tjärro le tjanáduvvam ällosujttoguovloj mierreoassáj, tjielde/tjäro ednamijda. Da ednama gåhtjoduvvi tjielde-/tjäroguovllon.Boatsojäláduslága milta lenastivrra mierret gåktu juohket tjielde-/tjäroguovlojt.

Ällosujttoguovlo

Ällosujtto oadtju jagev birra dåjmaduvvat Norrbottena ja Västerbottena lenaj sámeednamijn (lappmarker), nuppe oassáj sáddjimrájá allelin, nuppe oassáj dan rájá vuollelin bájkijn gånnå vuovdega álldaris gidák, giessek, tjavtjak ällosujton barggi ja ednama gulluji jali biehtse-mánogietjen jagen 1992 gullujin juogu stáhtaj (kråvnåednamin) jali li guohtomednama guohtomednamvárijn/duoddarijn jali várijn/duodda-rijn Jämtlánda ja Dalarna lenajn ja biehtsemáno gietjen jagen 1992 gullujin stáhtaj ja lidjin sierra loabe baktu guohtomednama.

Ällosujtov oadtju dåjmadit gålgådismános vuoratjismánnuj ietjá bájkijn sámeednamin sáddjimrájá vuollelin, bájkijn sámeednamij (lapp-marker) ja guohtomednamvárij/-duoddarij ålggolin gånnå ällosujtto álldaris dåjmaduvvá sierra ájgijt jages.

Oajvvadip Sámedikkev ienni gå lenastivrajt mierrediddjen tjielde/tjäroguovloj juohkema birra. Mierredime åvddål, oajvvenjuolgadussan, galggá Sámedigge tjoahkkit ássjáj guosske tjieldijt/tjärojt. Valla dárbbo ij le tjieldijt/tjärojt tjoahkkit jus tjielde/tjäro li avtamielalattja ednam-juohkemij ja adni le hiebalgis dan måhkkåj. Guosske gittaåbmudakniehke galgalulun máhttelisvuodav oadtjot moalgátjit ájggomjuohkema birra.

Gå oajvvadip ådå njuolgadusájt tjielde-/tjäroguovloj juohkema birra, de ij javla åvdep märrádusá automáhtalattjat fámoduvvi.

Tjiellde/tjärro

Mijá mielas galggi vilá ájn tjieldijn/tjerujn gávnnut nággijiddje njuolga-dusá. Dan diehti galggá lágan gávnnut njuolgadus mij javllá ällosujtto-riektá tjuottjudussaj visses dáfon galggá gávnnut tjiellde/tjärro.

Dan oajvvadusá duohken le mijá álggomierre ällosujttoriektáv iene-musát gähttjat aktisasj riektán, mij le sámeálmmugin ja dåjmaduvvá uddni tjielde/tjäro sebrulattjajs. Vuogas tjoavddusin lip gávnnam láhka-njuolgadusáv mij javllá tjiellde/tjärro galggá gávnnut ällosujttoriektá-tjuottjodiddjen visses dáfon.

Oajvvadip tjielde/tjäro njuolgadusá galggi guhkás máhttelis ekonomalasj siebrij avtalágátja. Dat sisadná i.e. tjiellde/tjärro le aktu dan vielgij åvdåsvásstediddje. Sebrulattjan ij le dasti duobbelij persåvnålasj máksemåvdåsvásstádus tjielde/tjäro vielgijs. Mij guosská ássjijda tjiel-de/tjäro tjuottjeldahttemis, hiejttemis ja sebrulasjvuodas le tjieldij-da/tjärojda dárbbo sierra njuolgadusájs. Buorgulvis tjieldijda/tjärojda ietjá vidnudagájt gå ällosujtov tjuottjodit gáhtu.

Oajvvadip tjieldev/tjärov sebrulattjan dåhkkidit divna sámijt gudi bukti duodastit máttosa båhti tjieldes/tjäros. Rávkalvis sebrulattjav sábmen liehket ij le fámon sebrulattja gállatjij jali aktanårruj. Jus ij le avtamielakvuohta le Sámediggáj máhttelis gähttjalit jus åhttse le sábme jali suv máddo tjieldes/tjäros boahtá. Tjielde/tjäro aktisasj tjåhkanimen galggá, oajvvenjuolgadussan, jienastibme tjadáduvvat dan láhkáj vaj fert mindik sebrulattjan le akta jiedna. Jus binnemusát akta sebrulasj rávkká galggi ássjij birra ma ällosujttuj, miehttse- ja guollebivdduj gulluji, jienastuvvat dan láhkáj vaj sebrulattjan le akta jiedna juohkka boahttsus åvdås.

Sierra láhka ällosujttoriektá birra

Mijá barggogåhttjusis oassen le ållesláhkáj gájkat bieles boatsojäládus-láhkaásadimev gähttjat. Oajvvadip boatsojäláduslága sadjáj ásadit guokta lága, lágav ällosujttoriektá birra ja lágav boatsojäládusá dåjmadime birra.

Lágan ällosujttoriektá birra li njuolgadusá manna li ienemusát sivijllariektásasj dåbddomerka. Danna li njuolgadusá ma tjielggiji man láhkáj ällosujttoriektá konkrehtalattjat oadtju dåjmaduvvat, bájkke gånnå le fámon, guhti dav galggá tjuottjodit ja mij le fámon vidjurij birra ällosujttoriektá, äjggumriektá ja ietjá sierra gittaåbmudakriektáj gaskan.

Uddni boatsojäláduslágan li goappátjagá njuolgadusá sivijllariektásasj vidjurij birra ja man láhkáj boatsojäládus oadtju dåjmaduvvat. Dát máhttá vaddet båhtusav ällosujttoriektá ij agev buojkkáduvá sierra riektán gittaåbmudagájda. Oarren guokta lága oajvvadit le tjielgastuhttet nuppet bieles le gatjálvis sierra riektás gittaåbmudagájda, nuppet bieles äládusás masi dát riektá le duvdan.

Árvvulasstem ja aktijbarggo tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan (6. kapihtal)

Ällosujttoguovlojn tjieldijn/tjärojn äloj barggi vuodon luonndoguohtom. Dajnga bájkijn li moadda ietjátjerdak ednamávkkima. Dagátjit buorre álggovidjurijt kultuvralattjat, ekologalattjat ja ekonomalattjat guhkaájggásasj nanos boatsojäládussaj, de le dárbulasj árvvulasstet tjieldij/tjäroj ednamdárbojt ma båhti ällosujtos vuodon luonndoguohtom ja dasi duodden lasedit aktijbargov tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkki-jiddjij gaskan. Dakkir aktijbargo vuodon galggá gávnnut gasskasasj roaddo ja árvvulasstem guhtik guojmesa riektás ja dárbojs ednamijt ávkkit duon dán måhkkåj.

Uddni ilmmi ja aj åvdebut ilmmin duonna dánna hiemssima ja rijdo tjieldij/tjäroj ja iehtjádij gaskan ednamávkkima diehti.

Udnásj rijdo ilmmi moaddi dan diehti gå ij le tjielgas mij le ällosujttoriektá sisanádus ja gåktu äjggumriektá le dan gáktuj ja vil gånnå ällosujttoriektá le fámon.

Muhtem oare rijdojda ällosujttoguovlojn miehttse- ja guollebivdo diehti ilmmi danen gå ij le tjielgas man vijddudahka le miehttse- ja guollebivddoriektán oassen ällosujttoriektás ja gåktu miehttse- ja

guol-lebivddoriektá le ednamniehke ja stáhta miehttse- ja guollebivddoriektá gáktuj.

Oajvvadip dájt biedjamdagojt danen gå viertti tsuojgodit árvvulasstemav mij hähttu vuoseduvvat tjieldijda/tjärojda daj ällosujttodárboj diehti, vuodon luonndoguohtom, ja danen gå dárbbo le lasse aktijbargos tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan,

  • tjielggasap njuolgadahttemav ällosujttoriektá hárráj ja gåktu dat riektá le äjggumriektá gáktuj,
  • tjielggasap njuolgadahttemav árvvulasstema hárráj mav boatsojäládus viertti vuosedit ietjá dåjmajda,
  • tjielggasap njuolgadahttemav árvvulasstema hárráj mav miehttsebarggo viertti vuosedit boatsojäládussaj,
  • lasse máhttudagáv ietjá ednamávkkijiddjijn makkir vidjura rávkaduvvi dåjmadit ällosujtov, luonndoguohtom vuodon, ja gåktu duon dán lágásj bidnustalle ednamávkkim bájnasj dajt vidjurijt ja vil lasse máhttudagáv ällosujtárijn makkir åvdeldime rávkaduvvi ávkkit ednamijt ällosujttoguovlojn ietjá måhkkåj ja man láhkáj ällo-sujtto dajt bájnasj,
  • duvdav bájkálasj aktijbargguj tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan, mij guosská ednamávkkimij. Muhtem bále såbadimev ja rijdojda tjoavddusav,
  • lasse säbrramav tjieldijs/tjärojs ja Sámedikkes mierredattijn ådå ednamávkkimplánajt,
  • guoradallamav dan birra man vijdes le fera gen miehttse- ja guollebivddoriektá, goappátjagá priváhtaäjggum ja stáhta ednamijn ällosujttoguovlojn, ållagasj ednamijn ma sámij ávkkimij várraj biejaduvvin ja majt dálásj láhkaásadimen dålkkuji kråvnåednamin sáddjimrájá allelin ja guohtomednamvárijn/duoddarijn.

Stáhta ednamijn ällosujttoguovlojn – d.j. ednamijn ma tjuottjoduvvi stáhtas – oajvvadip árvvulasstemav tjieldij/tjäroj ednamávkkimij ällo-sujto ja ietjá sáme ednamávkkimij hárráj tsuojgodit sierra ednam-tjuottjodattijn. Beras luluj aktan ájdan tjieldij/tjäroj rádudaláduvvat gåktu stáhta ednama galggi tjuottjoduvvat. Tjielggasappot galggá tsuojgoduvvat kråvnåednama sáddjimrájá allelin ja boatsojguohtom-várijn/-duoddarijn vuostatjin li ájgoduvvam tjieldij/tjäroj ällosujttuj ja ietjá sáme ednamávkkimij. Stáhta Gittaåbmudakdåjmadak ja lenastivra aj dåbelijguovlluj tjuottjodi dájt ednamijt, valla tjieldij/tjäroj ednamávkkima suoddjim ja tjieldij/tjäroj máhttelisvuohta säbrrat ednamtjuottjudussaj galggá tjielgastuvvat. Vuovdegij tjielde/tjäro oad-tju sämmi riektáv máksusijda ma båhti ávkkimriektálåbijs daj jagev-birraednamijn gå

várresámij tjielde/tjäro máksusijda ma båhti ávkkim-riektálåbijs daj jagevbirraednamijn boatsojäláduslága 34. § milta.

Boatsojäládus (7. kapihtal)

Oajvvadip njuolgadusájt sierra lágan majn le tjanos dasi gåktu boatsojäládus dåjmaduvvá. Oarev dasi buojkodip badjelin gå lágav ällosujto birra tjielggip. Mijá oajvvadusá láhkaásadibmáj båhti dassta gå adnep njuolgadusvuogádagáv galgaluluj njuolggit dálásjájggásasj tjuottjodimprinsihpaj milta ja aj dan diehti gå mierredimriektáv guhkás máhttelis galgaluluj sirddet vuolep ásadusájda.

Gähttjo gåktu guododimluohko tjuottjoduvvi

Oajvvadip tjieldijt/tjärojt lågov buktet guohtomednamij vidjurijs.Vuodon i.s. dá låhkodago, gieddeåtsådallama, njuovvamstatistihkkaåtsådallama ja viejttoboatsoj- ja masstadimälloássjij bajedime galggá Sámedigge gähttjat vaj tjieldij/tjäroj guohtomednamtjuottjudusá dievddi birásulmev. Dasi lassen galggá Sámedigge mierre-dit juohkka tjielde/tjäro alemusboatsojlågov, mij de aj le gähttjamoasse. Sámedigge aktan ássjájguosske tjieldegij/tjärogij galgaluluj aktan ájdan árvustallat jus mierreduvvam alemusboatsojlågo li ássjájgullujiddje.

Loahpeällosujtto

Loahpeällosujtto (konsesjåvnnåällosujtto) le jådon sámeednamrájá (lappmarksgräns) vuollelin Gálás- ja Duornosänoj liegijn. Dåppe ällosujtto oadtju val dåjmaduvvat jagev birra man ¹n¹el gå lenastivrra avta jali moatte sábmáj le loabev, konsesjåvnåv, vaddám mierrebájken barggat ietjas ja ednamniehkij äloj. Loahpeaddne barggá muhtem mär-ráj aktan gähttjoboatsojniehkij ällosujton. Gähttjoboatsojniehkke loah-peaddnijn aktan mierret ällosujttodåjmav.

Ienemus oasse gähttjoboatsojniehkijs li ednamniehke. Jus ednamniehkke galggá bessat gähttjoboatsojniehkken hähttu sån äjggut ednam-barggogittaåbmudagáv loahpebájken ja årrot gittaåbmudagán jali gåjt dan guovlon Norrbottena lenan gånnå dakkir ällosujttuj le loahpe.

Dakkir loahpeällosujtto galgaluluj bissot duobbelijguovlluj dan diehti gå danna li kultuvralasj árvo ja danen gå bargojt vaddá dajn bájkijn. Oajvvadip loahpeällosujtto ij dasti dárbaha doajmmat tjielde/tjäro hámen. Dát tjuovvu dassta gå oajvvadip ådå njuolgadusájt tjieldijda/tjärojda vuodon ällosujttoriektátjuottjudus. Ienni galgaluluj vijor gähttjoboatsojniehkij ja loahpeaddne gaskan njuolgaduvvat konse-sjåvnån märrádusáj baktu.

Oajvvadip máhttelisvuodav gähttjoboahttsujt äjggut vijdedasstet. Dat javllá gänna le ednambarggogittaåbmudak dan guovlon valla årru juonná Norrbottena lenan galggá máhttet gähttjoboahttsujt äjggut. Lenastivrra galgaluluj máhttelisvuodav oadtjot, jus sierra oare dasi li, miededit tjuolldasav njuolgadusás mij javllá ienemusát gålmmålåk boahttsu goahtáj galggi gähttjon gávnnut.

Mijá mielas oajvvadusá guoradallamin Muonio tjäro birra e galgalulu tjadáduvvat.

Boatsojmerka

Ällosujton li dålutjis boahttsubielje mierkkiduvvam tjuoldátjit älloniehkij boahttsujt. Ällosujtára merkajt muodugahtti gittaåbmudakriektáduodastussan ja sijá märkka- ja märkkommáhttudak le oasse virggetjähppudagástisá.

Merkaj, märkkomájgij ja enabuj birra li váttugis njuolgadusá boatsojäláduslágan ja dasi gullujiddje bagádusájn. Merka mierredime man ¹n¹el registarduvvi lenastivras. Oajvvadip boahttsuv vilá ájn lága milta bakku mierkkit. Sámedikken galggá märkkaregistar gávnnut. Registardibme galggá suoddjit märkkaniehkij merkajt masste merkajs.

Ietjá njuolgadusá merkaj ja mierkkima birra galggi diededuvvat stáhta jali Sámedikke biejadusájn

Doarjjaga ja sadjájmáksusa (8. kapihtal)

Kárttim lip doarjjagijt ja sadjájmáksusijt ma ällosujttuj ja sámekultuvraj juohkásuvvi. Dajda máhttsap 8. kapihttalin. Tjoahkkájgäsos båhtusis vuojnnu tabellan 8.1.

Gájkbadjásasj ulme vuodon oajvvadip niellja rijkalasj ulme boatsoj-äládussaj dårjan. Doarjjaga galggi

  • åvdedit sámij ietjasa rahtjamusájt ietjasa äládusáv åvddånahttet,
  • åvdedit buoremusát máhttelis guodudakávkkimav,
  • buoredit ällosujto ekonomalasj båhtusijt, ja
  • ietján åvdedit nanos åvddånahttemav duoddarijn/várijn ja ietjá ällosujttoguovlojn mij gullu luonndo- ja kultuvrrabirásárvojda. Oajvvadip Sámedikkev oadtjot barggogåhttjusin hábbmit doarjjagijt boatsojäládussaj rijkalasj ulme vuodon. Oajvvadip aj Ednambarggo-dåjmadagá åvdåsvásstádusáv tjuottjodit boatsojäládussaj biedjam bied-nikluohkojt Sámediggáj sirddet.

Stáhta boatsojäládustjuottjudus (9. kapihtal)

Ulmme- ja boadosstivrrima stáhta dåjma hárráj li vuodon gå mijá oajvvadusájt buktep. Gávnnam lip ållo vidnojt ma uddni li fábmudakdahkamuhá. Da lulun buktet hiejteduvvat ja dajt vidnojt luluj buktet sámij hállduj biedjat. Árudisfábmudakdahkamuhájt buktá njuolggit ja buorep aktidibme mij gullu sámij ássjijda buktá dagáduvvat.

Oajvvadip ráddidusáv ásadit ráddidusdåjmadagán sierra åssudagáv åvdåsvásstediddje ministarijn, divna sámeássjijda ja ienemus oasev árudisfábmudakdahkamuhájs ma guosski boatsojäládussaj ja dasi vil ássjijt ma dálla Ednambarggodåjmadagás giehtadaláduvvi Sámediggaj sirddet. Sámedigge galgaluluj aj liehket boatsojäládusá guovddelis tjuottjudusfábmudak (suorggefábmudak). Oajvvadip aj Sámedikkev åvdåsvásstediddje gähttjen dasi vaj boatsojäládus árvvulasstá ietjá álmmukdåjmajt nammaduvvam lágan boatsojäládusá dåjmadime birra.

Oajvvadip Sámefåndå stivrav låhpadit ja fåndåv Sámediggáj sirddet.

Norrbottena, Västerbottena ja Jämtlánda lenastivra galggi åvdåsvásstedit ednamloahpeássjijs sijá bájken ja boatsojäládusdelegasjåvnåj dahkamuhá tjielgastuvvi bagádusájn lenastivrajda.

Mij gullu ednambargo-boatsojäládusá tjuottjodimássjijda oajvvadip ássjijt bisodit miehttsegáhttimstivrajn ja ráddidusáv gávnnat vuogijt gåktu sáme bukti mierredimijt bájnatjit. Dan diehti gå álgos lip biedjam mijá oajvvadusáj vuoduj sámijda vaddet vissesmuvvamav bájnatjit stáhta märrádusájt ma guosski boatsojäládussaj rijkalasj doajmman, de oajvvadip ráddidusáv árvustallat jus nammadit sebrulattjav stáhta mierredimorgánajda degu

Miehttsestivrraj, miehttsegáhttimstivrajda, Luonndogáhttimdåjmadahkaj. Stáhta gittaåbmudakdåjmadahkaj j. i.

Gålo (11. kapihtal)

Mijá oajvvadusá merkahi guhkaájggásattjat ienemusát ålediddje biednikluohkoj ådåsisjuohkemav. Muhtem bále merkahi oajvvadusá ienep luohko galgalulun biejaduvvat lasse biednikdoarjjagin stáhta budjehta baktu. Oajvvadip moadda ájnibåddåsasj biedjamdago maj ulmmen le giehpedit ådå láhkásadusbuktemav ienemusát tjieldijda/tjärojda ja lasedit aktijbargov ja unnedit rijdojt boatsojäládusá ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan. Ájnibåddåsasj biedjamdago mijá merus-tallamij milta máksi aktse miljåvnå kråvnå jahkáj gålmå jage ájggu-dahkaj. Dasi lassen oajvvadip biedjamdagojt ma merkahi sadjáj-máksusa muhtem bále mávseduvvi boatsojäládussaj ja miehttsebargguj. Da biedjamdago ja muhtem lasse tjuottjodimgålo ma båhti miehttse-gáhttimorganisasjåvnnåj merustallap máksi 3,6 miljåvnå kråvnå jahkáj. Luohko galgalulun váldeduvvat ådåsisjuoge 23. gållosuorgev; Ednam- ja miehttsebarggo, guollebivddo aktan guorralakäládusáj.

Tjåangkan giesedh

Saemieh guhkie tijjen männgan noerhte Skandijnavijsne jih Kålabielienjuanesne årrome. Dovletje tijjesne saemieh vijremistie, göölemistie jih tjööngkemistie jieliejin. Bovtse lea dillie vihkeles juvre gosse aath gaskemsh målsodh. Saemiej maadth-barkoeh jeatjh-laakan sjidtieh barkien jih ealoem sjiere gåatomedajviej gaskoeh ryöjnesjin.

Saemiej histovrijesne eatnemem nuhtjeme jih sjiere reaktam åådtjeme,båatsoereaktam. Båatsoereaktesne dihte mij saemie åadtja eatnemem jih tjaetsiem nuhtjedh sjiere vuekien mietie jijtsasse jih bovtside. Båatsoereakta saemiej almetjidie maadtojne åvtetjereaktesne. Båatsoereaktesne v.g. reaktam åtna gåatodh, vijredh jih gööledh. Båatsoereaktan bijre 2 kaapitelisnie tjilkesovveme.

Saemieh utnieh goh 1 kap. 2 § njealjeden boelkesne rijhkebiejjiehammosne maadtoevaarjelimmiem juktie saemieh aalkoealmetjh. Rijhkebiejjie saarneme juktie saemieh Sveerjesne unnebe låhkoeh jih aalkoe-almetjh jijtjedh laantesne dellie sjiere reaktam utnieh (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rijhkebiejjie tjaala 1976/77:289).

Rijhkebiejjie 1993 sjiere staate reeremem tseegksovvin, Saemiedigkie. Dah 31 lihtsegh Saemiedigkesne veeljemisnie biejesovvieh saemiej almetjijstie. Reerenasse rihkeden 19 b.n 2000 nännoesti sjiere tjilkehtäjjam biejesovvedh Saemiedigkien åårganisasjovnem saemiedigkielaakem giehtjedidh, (1993:327) jih laake-öörnegem (1993:327) instruksjovnine Saemiedägkan (dir.2000:70).

Barkoeh

Mijjen barkoe orreme raeriestimmieh buektiedidh orre båatsoepolitigkese maadtojne eekologijen, eekonomijen jih kultuvren nännoes båatsoebårran. Mijjieh edtjebe dovne v.g. raeriestidh guktie båatsoem båetijebeajjan åårganiseredh, tjilkedh magkeres njolkedassh båetijebeajjan edtja reeremenjolkedassh årrodh jih giehtjedidh guktie båatsoeburrien jih jeatjah burriej gaskoeh eatnemisnie.

Mijjen aalkoevähtah

Guktie ulmiem jaksedh, guktie maehtedh kultuvren, eekonomijen jih eekologijen guhkiesvååjnoe nännoes båatsoem buektiehtidh, mijjieh gellie ulmieh beajeme guktie raeriestimmiej gujmie barkedh. Guktie ulmiem jaksedh raerestibie

  • Sisvegem tjilkedh laakesne siejhme reakteste, båatsoereaktam, gusnie saemiesijth maadtoem utnieh gosse eatnemem jih tjaetsiem nuhtjedh,
  • öörnegem tjilkedh båatsoereaktan jih utnemereaktan gaskoeh juktie ektiebarkoe eatnemenuhtjemen bijre tjoevere byjrese daltesne årrodh jih tjielke njolkedassh buektiehtidh jih dah mah eatnemem nuhtjieh tjoeverin gaskemsh dåejmies årrodh,
  • faamoem lihtsegidie lissiehtidh saemiesijtine jijtjedh åårganisasjovnen bijre,
  • saemiesijtide jih Saemiedägkan stuerebe faamoem vedtedh administrasjovnese båatsoen bijre jih dah duedtieh jih vierhtieh mejtie båatsoebårran båetieh, jih
  • gaajhkide saemide nuepiem vedtedh lihtseginie ohtsedh saemiesijtese jih saemiesijth nuepiem jijtje raeriestidh guktie lihtseginie årrodh saemiesijtesne. Mijjen raeriestimmine stuerebe faamoem Saemiedägkan aerviedibie tjilkeme Saemiedigkien åårganisasjovnen bijre veaksehke sjädta gosse buerkiestidh Saemiedigkie reereme jallh aalmetje åårgane.

Ulmie orre båatsoepolitigkese (4 kaapitele)

Mijjen barkoe orreme raeriestimmieh buektiehtidh orre båatsoepolitigkese mij maadtoe sjädta eekologijen, eekonomijen jih kultuvren veaksehke båatsoebårran. Dannasinie mijjieh golme vähtah båatsoepolitigkese raerestibie. Dah ulmieh leah kultuvre, eekonomije jih byjrese. Dah golme ulmieh ektesne viedtestahkesne jih ij gie stuerebe mubpeste.

Kultuvren ulmie

Saemiej gämpoe båatsoeburriem vaarjelidh jih öövtiehtidh jih jeatjah tradisjovne saemiej burrieh maadtojne saemien kultuvrese skraejriehtidh.

Vihkeles daehtie ulmeste lea saemieh jijtje mah jiehtieh mejtie voestes säjjan biejedh, vierhtieh sjisnjelisnie, jih dan männgan staate galka sjiere barkoeh skraejriehtidh.

Sveerje internasjovne luhpiedimmieh dorjeme mejtie maehtebe ulmiem kultuvrese utnedh. Daejtie tjirrh Sveerje åadtja darjodh mij daerpies vaarjelidh almetjidie mejti unnebe låhkosne leah ahte åadjoeh jijtjedh kultuvresne jieledh jih daam öövtiedidh jih vihkelommes jijtjedh aerpisne vaarjelidh, goh reelijovnem, gielem, tradisjovnem jih kultuvre-aerpiem. Dan åssjalommesne kultuvrine ussjedh v.g. unnebe låhkoedåehkiej nuhtjeme eatnamistie.

Ekonomijen ulmie

Saemieh galkieh man gåhkese nuepiem åadtjoeh saemiej jielemem öövtiedidh jih vaarjelidh båatsoereaktine goh maadtojne.

Seamma goh jeatja burriejieleminie mijjieh aerviedibie båatsoeburrie jijtje mah edtjien nännoestidh guktie burriem öövtiedidh. Dovne daejtie ulmide vihkeles maadtoevähta ahte saemieh nuepiem åadtjoeh jijtjedh barkoej bijre nännoestidh.

Byjrese-ulmie

Barkoeh mejtie duedtiem båatsoereaktoste utnieh tjoeverin daejtie vuartasjidh – eatnemevierhtiej guhkiesvååjnoeh buektiedimmievierhtieh, – biologijen jijnjevoete, – eatneme- jih kultuvrebyjresevierhtieh jih – mij vihkeles eejehtimmiejieliemasse.

Båatsoe vihkeles eatneme- jih kultuvrebyjresevierhtieh vaerine tseegksovvedh. Båatsoe maahta dovne byjresasse nåake årrodh. Byjrese-ulmie båatsose, guktie mijjieh ussjedh, tjoeverin dan maadtoen mietie tjaalasovvedh.

Mijjen aalkoevähta leah saemieh jijtsh åadtjoeh diedtem utnedh guktie burriejieleme galka årrodh. Dannasinie mijjieh ussjedibie byjrese-ulmie edtja gaajhkide barkojde ulmie årrodh duedtine båatsoereaktaeste. Daagkeres ulmiem åadtjoen tjaeledh ahte siejhme ulmieh byjresepolitigkese jaksieh. Eah vierhtiej sisvege åadtjoeh saemiej burriejielemen jih kultuvren vuestie årrodh.

Reereme båatsoereakteste (5 kaapitele)

Saemieh duedtine båatsoereakteste båatsoeburrine, vijreminie jih gööleminie barkieh båatsoedajvesne. Båatsoedajve annjebodts gåalmehts Sveerjen aarealeste jih Norrbottene, Västerbottene, Jämtlaante, Västernorrlaante, Gävleborgen jih Dalarna läänine.

Guktie maehtedh båatsoereaktam nuhtjedh dihte mij saemie tjoevere lihtsege saemiesijtesne årrodh. Gieh lihtsegh båatsoelaakesne nännoestamme. Saemiesijte jurijdigken ålma jih sjiere njolkedassh gååvnese guktie daam åårganiseredh. Mohte läjhkan dah aajne lihtsegh mejtie bovtsh utnieh jih burrine barkieh v.g. aajne firmesne (firma).

Fierhte saemiesijte tjielke dajvem åtna båatsoedajvesne, sijtedajvesne. Duedtine båatsoelaakesne lääneståvroe mij nännoste guktie dajvem juekedh sijtedajvesne.

Båatsoedajve

Båatsojne abpe jaepiem Norrbottenen jih Västebottenen läänij saemielaantine (lappmarker) åadtjoeh barkedh dovne seejemeraedtien jilleln, jih dovne raedtien vueleln dajvine gusnie skåajjeburrine åvtetjemehkine barkeme, gijrege, giesegi jallh tjaktjege jis dajve ruffien minngiegietjesne 1992 staatenlaante (kronomark) lij jallh gåatemelaante leah, gåatomevaerine Jämtlaanten läänesne, dajvine Jämtlaanten jih Dalarna läänine ruffien minngiegietjesne 1992 staaten lij jih sjiere luhpiem gåatoemasse lij.

Båatsojne luhpiem rihkedistie voerhtjese barkedh jeatja dajvine saemielaantijstie (av lappmarkerna) sjidtemeraedtien vueleln, nimhtemes dajvine saemielaantij (lappmark) bäjngolen mejtie dovletje tijjesne båatsojne sjiere tijjine barkeme.

Miijieh Saemiedigkiem raeriestibie, eah lääneståvroeh galkieh, nännoestidh guktie dajvem sijtesne juekedh , Saemiedigkie galka daam darjodh. Eannan Saemiedigkie nännoste åejvienjolkedasse galka årrodh saemiesijtine tjåahkoeh utnedh. Ij leah daerpies tjåahkoeh saemesijtine utnedh jis siemes leah guktie dajvem gaskemesh juekedh barkose. Dah almetjh mejtie gåetie-eekh utnieh nuepiem åadtjoeh jiehtedh soejkesjamme juekemen bijre.

Mijjen raeriestimmie orre njolkedasside sijtedajvesne juekemen bijre ij leah destie sjädta ahte båeries nännostimmieh luejhtedh.

Saemiesijte

Mijjieh ussjedibie njolkedassh daelie goh aerebi galkien saemiesijtesne viedtsovvedh årrodh. Laaken sisvegisnie njolkedasse galka årrodh gosse båatsoereaktam reeredh sjiere dajvesne dellie tjoevere desnie saemiesijte årrodh.

Raeriestimmien duekesne mijjieh ussjedibie båatsoereaktam gaajhkh ektesne utnieh. Saemiealmetjh daam utnieh jih danbien lihtsegh saemiesijtesne dan mietie barkeminie. Mijjieh libie guarkeme laakenjolkedasse sjiere dajvesne dihte bööremes vaestiedimmie.

Mijjieh raerestibie njolkedassh saemiesijtese dan guhkemes mejtie nupie seammaligkie galka årrodh goh eekonomijen siebride. Destie v.g. sjädta saemiesijte oktegh galka jijtjedh lååjkoeh maeksedh. Eah lihtsegh galkieh jijtje maaksoediedtem vielie utnedh saemiesijten lååjkode. Gåessie gihtjedh guktie saemiesijtem tseegsovvedh jih luejhtedh jih gyhtjelassh guktie lihtseginie sjidtedh daerpies sjiere njolkedassh utnedh. Tjöödtjestimmie saemiesijtide jeatja barkojne tjieskesidh jallh båatsoeburrine, dam destie vaeltedh.

Mijjieh raerestibie saemiesijte galka gaajhkide saemide goh lihtseginie dååhkasjehtedh mah maehtieh maadtoem saemiesijteste buerkiestidh. Kriepesje lihtsege galka saemie årrodh ij leah dihte daerpies gosse gelle jallh ektiejielije. Saemiedigkie galka maehtedh gyhtjelassem pryövedh jis dihte mij lihtseginie ohtseminie jis dihte saemie jallh maadtoem saemiesijteste åtna jis ov-siemes sjidtieh. Sijtetjåangkosne galkieh gielem biejedh, goh åejvienjolkedassine, fierhte geerve almetje aktem gielem åtna. Jis unnemes akte lihtsege gihtjie gosse gyhtjelassh båatsoen, vijremen jih göölemen bijre fierhte lihtsege galka aktem gielem fierhte bovtsese utnedh.

Sjiere laake båatsoereaktan bijre

Mijjen barkosne v.g. orreme abpe båatsoeburrielaakem giehtjedidh. Mijjieh raeriestibie båatsoeburrielaakeste göökte laakh buektiehtidh, laake båatsoereaktan bijre jih laake båatsoeburrien bijre.

Laakesne båatsoereaktan bijre njolkedassh stööremes siejhmereakta vååjnoeh. Dah njolkedassh jiehtieh guktie båatsoereaktine barkedh, dajvesne gusnie årrodh, gie edtja dam utnedh jih guktie sjädta båatsoereaktaj, nuhtjijereaktaj gaskoeh jih mubpie sjiere reaktaj gujmie eekij gujmie.

Danbien laake dovne siejhmreaktaj jih båatsoburrien bijre nännoste båatsoeburrielaakesne. Dellie naemhtie sjädta ij guarkah båatsoereaktine sjiere reaktam åadtjoeh gåetie-eekese.

Ulmie göökte laakh raeriestidh lea buerkiestidh sjiere reaktan åtna gåetie-eekese, dovne bovtesejieliemasse mij sjiere duedtem reakteste åtna.

Dåejmies jih ektiebarkoe saemiesijtij jih jeatja eatnamenuhtjij gaskoeh (6 kaapitele)

Båatsoeburrie dajvesne saemiesijth burrine barkieh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh. Seamman dajvesne jijnjh jeatja barkieh. Guktie maehtedh hijven-laakan barkedh juhkoe kultuvren, eekologijen jih eekonomijen guhkiesvååjnoe nännoes båatsoeburriem buektiehtidh dellie daerpies dåejmies årrodh jih saemiesijtij daarpoeh dajvij mietie giehtjedidh guktie maehtedh burrine barkedh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh. Naemhtie galkieh dåejmies-laakan vyöhkesadtedh jih gaskems goltelidh reaktan jih daarpoen mietie sjiere barkojde.

Daaletje goh aerebi tjomperh saemiesijtide gåessie bovtsi gujmie barkeminie jih ov-geahpa saemiesijtij jih jeatjah eatnamenuhtij gaskoeh gellie laehkine.

Dah tjomperh mejtie daelie utnieh eah rikti daejrieh guktie saemiesijtij båatsoereaktam buerkiestidh jih guktie utnemereaktan vuestie jih guktie båatsoereaktam buerkiestidh.

Muvth dejstie tjomperistie mah gååvnesh vijremen jih göölemen bijre båatsoedajvesne leah aaj tjomperh man stoerre dihte vijreme- jih göölemereakta dovne båatsoereaktesne jih guktie daate vijreme- jih göölemereakta vååjnoeh laanteburriej jih staaten vijreme- jih göölemereaktan vuestie.

Guktie maehtedh dåejmies årrodh jih saemiesijtij daarpoej mietie vuartasjidh man stoerre dajvem utnedh juktie maehtedh burrine barkedh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh jih stuerebe ektiebarkoe saemiesijtij jih laanteburrij gaskoeh raerestibie daam darjodh

  • tjielkebe laake båatsoereaktan bijre jih guktie dihte utnemeraktan vuestie vååjnoe,
  • tjielkebe laake gusnie båatsoeburrie tjoevere jeatja iedtjiej vuestie dåejmies årrodh,
  • tjielkebe laake gusnie skåajjeburrie tjoevere båatsoebårran dåejmies årrodh,
  • maahtoem jeatjah eatnemenuhtjijidie lissiehtidh barkoej bijre mah daerpies juktie maehtedh båatsoeburrine barkedh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh jih mij sjädta gosse sjiere jeatjaj gujmie barkedh seamma dajvesne jih maahtoem båatsoeburride lissiehtidh

mij sjädta gosse jeatjah edtjieh eatnemen nuhtjedh båatsoedajvesne jih guktie båatsoeburreste sjädta,

  • duedtem lihkesbijre ektiebarkose vedtedh saemiesijtij jih jeatjah laanteburrij gaskoeh. Muvhtene guktie siemes sjidtedh jih tjomperh luejhtedh,
  • stuerebe ektiebarkoe saemiesijtijste jih Saemiedigkeste gåessie orre dajvenuhtjemem nännoestidh soejkesjidh
  • tjilkemem man stoerre fierhtene vijreme- jih göölemereakta seamma jis jijtjedh jallh staaten laantesne båatsoedajvesne, sjiere vååjnojne dan laanten bijre mejtie saemieh åadtjoen nuhtjedh laaken mietie jih gåhtjoejin kråvnalaante sjidtemeraedtie bijjelen jih båatsoedajvesne.

Staaten laantine – v.g. laante gusnie staate reereminie – raerestibie dåejmies årrodh saemiesijtij laantenuhtjemistie båtsoebårran jih jeatjah saemiej laantebarkose voestes säjjan biejedh laantereeremisnie. Tjarkebe galka vuesiehtidh kråvnalaante sjidtemeraedtien jilleln voestes säjjan saemiesijtij båatsoebårran jih jeatjah saemien laantebarkose. Statens fastighetsverk jih Lääneståvroe båetijebäjjan aaj daam laanten edtien reeredh mohte vaarjelimmie saemiesijtij laantebarkoe jih saemiesijtij nuepie meatan årrodh tjoeverebe buerkiestidh. Skåajjesaemiesijth seamma rektam åadtjoeh viertide gosse eatnemem nuhtjedh seamma abpe-jaepiej-laantine seamma vierhtieh goh vaeriesaemiesijtih daelie åadtjoeh abpe-jaepiej-laantine.

Båatsoeburrie (7 kaapitele)

Mijjieh raerestibie njolkedassh mejtie jiehtieh guktie båatsoeburrine barkedh edja sjiere laakesne årrodh. Ulmie mannasinie naemhtie darjodh mijjieh daam tjaaleme gosse båatsoereaktam buerkiestibie. Mijjen aalkoevähta raeristimmine laakem leah njolkedasside aelkebe darjodh daaletje reeremeprinsijpij mietie jih reaktam nännoestidh juekedh jijnebidie.

Vaaksjome guktie gåatomem reeredh

Mijjieh raerestibie saemiesijth galkieh gåatomedajvide buerkiestidh. Daj v.g. vaaksjomij, dajvegiehtjedimmiej mietie, giehtjedimmie slaaterdimmiestaatistigken bijre jih gedtehkebovtsh jih ealoeh mejtie masteme galka Saemiedigkie vuartasjidh guktie saemiesijth gåatomem reerieh byjrese-ulmide jaksedh. Saemiedigkie galka dovne nännoestidh man gellie bovtsh fierhte saemiesijte åadtja utnedh. Saemiedigkie

tjoevere ektesne saemiesijtine vuartasjidh jis jillemes låhkoeh man jijnjh bovtsh utnedh.

Koncessione-båatsoeburrie

Koncessjovnebåatsojne barkieh saemieraedtien vueleln Kalix jih Torne jeanoevuemine. Båatsoeburrine åadtjoen desnie barkedh abpe jaepiem gosse Lääneståvroe aktem jallh jienebidie saemide luhpiem vaadteme dam darjodh, koncessionem, sjiere dajvem sjisjnjelen jijtjedh bovtsh jih laanteburriej bovtsh utnedh, såjhtoebovtsh Dihte mij koncessionem åtna jih dihte dovne mij såjhtoebovtsh åtna muvhtene båatsoeburresne barka. Dah mah såjhtoebåatsoeh leah jih dah mah koncessionem utnieh dah ektesne nännoestieh guktie barkedh.

Siejhme dah mah såjhtoebovtsh utnieh leah laanteburrieh. Juktie laanteburrije åadjta såjhtoebovtsh utnedh dellie tjoevere gåetie-eekem koncessionelaantesne utnedh jih eekesne hööltestidh jallh masten dajvesne Norrbottenen läänesne gusnie koncessionem åtna.

Mijjieh ussjedibie koncessionebåatsoe, vihkeles kultuvren gaavhtan jih barkoeh dajvesne destie sjädta jih dan åvteste tjoevere årrodh. Mijjieh raerestibie koncessionebåatsoe ij galkieh seamma vuekien mietie barkedh goh saemiesijte. Naemhtie sjädta juktie mijjieh raerestibie orre njolkedassh saemiesijtese guktie båatsoereaktine reeredh. Dannasinie hijven jis barkoeh såjhtoebåatsoej jih koncessioneutnijej gaskoeh koncessionesne reeredh.

Mijjieh raerestibie nuepiem jienebh såjhtoebovtsh utnedh. Destie sjädta dihte mij gåetie-eekem dajvesne åtna mohte jeatjh-laehkesne Norrbottenisnie höölteste åadtja såjhtoebovtsh utnedh. Lääneståvroe åadtja nuepiem utnedh jis sjiere maadtoeh gååvnesjh njolkedassen bijre vuartasjidh ahte jillemes golmeluhkie såjhtoebovtsh fierhtene koncessionesne utnedh.

Ibie vientieh raeriestimmieh tjilkeminie Muonion saemiesijten bijre galkieh darjodh.

Bovtsimierhkh

Båatsoeburresne åvtetje vuekiem åtneme bovtside mierhkesjidh juktie maehtedh bovtside juekedh båatsoej gaskoeh. Mierhkine maehtebe jiehtedh dah båatsoeburreij laakereakta jih dah dan väjkele gosse mieside mierhkesjidh.

Guktie mierhkh vååjnoeh, gåessie mierhkesjidh j.j.v. båatsoeburrielaakesne daam reereme. Lääneståvroe bovtsimierhkh nännostieh jih registreri.

Mijjieh raerestibie laaken mietie tjoeverin miesieh mierhkesjidh. Saemiedigkie edtja mierhkide registreredh. Reegistreringe galka vaarjelidh dejtie mij mierhkh utnieh juktie eah galkieh mierhkide pleentedh.

Jeatja njolkedassh mierhkiej jih mierhemen bijre galkieh laakeöörnegisnie jallh Saemiedigkien laakesne tjaeledh.

Duedtieh jih vierhtieh j.j.v. (8 kaapitele)

Mijjieh vuartasjamme guktie duedtieh jih vierhtieh båatsoebårran jih saemieen kultuvrese vååjnoe. Vielie dan bijre 8 kaapitelisnie. Tjåangkan tjaaleme mestie destie sjidtieh tabeellesne 8:1.

Aalkoevähta dah stööremes ulmijste mijjieh njieljie naasjovne ulmie raerestibie duedtine båatsoebårran. Duedtieh galkieh

  • saemiej jijtjedh gämpoem burrien skraejiehtidh,
  • stööremes gåatomem skraejriehtidh
  • buerbe eekonomijen båatsoebårran buektiedidh, jih
  • hijven öövtiedimmiem skraejriehtidh vaerine jih båatsoedajvesne
  • vaaksjomen gujmie guktie eatnamen- jih kultuvrebyjresen miteie.

Mijjieh raerestibie Saemiedigkie barkoem åadtjoeh guktie vierhtiem båatsoebårran buerkiestidh naasjovne ulmie sjisnjelen. Mijjieh dovne raerestibie diedtem vierhtide administreredh båatsoebårran Jordbruksverkeste vaeltedh Saemiedägkan.

Staaten båatsoburrie-administrasjovne ( 9 kaapitele)

Ulmie jih mij sjädta staaten barkoste mijjen aalkoevähta raerestimmide orreme. Mijjieh gaavneme jijnjh dejstie laavenjassijste mejtie danbien reereme åtna saemieh jijtje maehtieh dej gujmie digkiedidh. Barkoeh dej reeremelaavenjassh mah baetsieh aelkebe darjodh jih buerebe ektiebarkoem gyhtjelassh saemiej bijre buektiedidh.

Mijjieh raerestibie reerenasse sjiere sijjiem reeremekaanslijesne tseegksovva gaajhkide saemiegyhtjelasside akten ministerinie mij diedtem åtna jih jienjebistie dej reeremelaavenjassijste mah baetsie båatsoeburrien bijre jih mejtie Jordbruksverke åtna, dejtie Saemidägkan sedtedh. Saemiedigkie edtja dovne gievlie reereme

båatsoebårran gyhtjelasside årrodh. Mijjieh aaj raerestibie saemiedigkie galka diedtem utnedh båatsoeburriem giehtjedidh ahte dåejmies byjresasse jih jeatja iedtjide guktie laakesne tjaalasovveme.

Mijjieh raerestibie ståvroe Saemiefåantine tjöödtjeste jih fåantem Saemiedägkan sedtedh.

Lääneståvroeh Norrbottenisnie, Västerbottenisnie jih Jämtland läänesne galkieh diedtem utnedh gyhtjelassij bijre gåessie laantem luhpiehtidh jijtjedh dajvine jih laavenjasside buerkiestidh båatsoedelegasjovnese öörnegisnie lääneståvrine.

Gåessie administrativegyhtjelassh skåajjeburrien- båatsoeburrien bijre mijjieh raerestibie dah gyhtjelassh skåajjevaarjelimmieståvrosne baetsieh jih reerenasse galka vuekieh gaavnodh saemide faamoem vedtedh gosse nännoestidh. Juktie mijjen aalkoetvähtah leah saemieh edtjieh faamoem utnedh gosse staate nännoste båatsoen jih siejhme iedtjiej bijre, mijjieh raerestibie reerenasse edtja lihtsegem veeljedh staaten nännoestimmie-åårganine ståvrojnij luvnie v.g. Skogsstyrelsen, Skogsvårdsstyrelsen, Naturvårdsverket, Statens fastighetsverk j.j.v.

Maaksoeh (11 kaapitele)

Mijjen raeriestimmijstie guhkies vååjnoeh sjädta stööremes vierhtieh juekedh. Muvhten aejkien raeriestimminie dovne tjoevere vierhtiem lissiehtidh staatebudsjedteste. Mijjieh raerestibie gellie annjebodts viehkieh juktie maehtedh aelkebe orre laakem stegksovvedh voestes säjjan saemiesijtine jih ektiebarkoem lissiehtidh jih joekehtsem unniedidh båatsoen jih jeatja laanteburriej gaskoeh. Dah annjebodts viehkieh vientebe 9 miljovnh maaksojne fierhten jaepesne golmejaepieh boelhkesne. Mijjieh dovne raerestibie muvhten aejkien båatsoebårran jih muvhtene skåajjebårran. Daam darjodh jih annje administrasjovnem lissiehtidh skåajjeåårganisasjovnesne vientebe 3,6 miljonh fierhten jaepiem. Vierhtieh byörebe vaeltedh gosse beetnegh juekedh maaksoedajveste 23; Jord jih Skogsbruk, gööleme jih balte burrie.

Summary

For a long time the Sami have lived in northern Scandinavia and on the Kola Peninsula. Hunting, fishing and gathering were their means of support in former times. Of the animals hunted, the reindeer was an important one. In the course of time the traditional occupation of the Sami changed and became one of working with and following a coherent herd between various pastures.

The Sami's historical use of the land has given rise to a particular right to make use of property: the reindeer management right. The reindeer management right means that a person who is a Sami is entitled to make use of land and water in a particular fashion for the maintenance of himself and his reindeer. The reindeer management right is applicable to the Sami population and is based on prescription from time immemorial. Among other things, rights to reindeer pasture, hunting and fishing are included in the reindeer management right. There is an elaboration on the more detailed purport of the reindeer management right in chapter 2.

In accordance with the fourth part of section 2 of chapter 1 of the constitution, the Sami enjoy constitutional protection by virtue of being an ethnic minority. The Swedish Parliament has stated that the Sami in Sweden are an ethnic minority that enjoys a particular status by virtue of being the aboriginal population of their own country (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

In 1993 the Swedish Parliament inaugurated a special state authority, the Sami Parliament (Sametinget). The 31 members of the Sami Parliament are elected by the Sami population. On October 19th 2000, the government decided to appoint a special investigator to review the organisation of the Sami Parliament, the Sami Parliament Act (1993:327) and the regulation (1993:327) providing instructions for the Sami Parliament (dir. 2000:70).

The task

Our task was to submit proposals for a new reindeer management policy that would provide the basis for an ecologically, economically and culturally viable reindeer management. Moreover, we are to suggest, among other things, how reindeer management should be organised in the future, evaluate which tasks the authorities should be given in the future and investigate the relationship between reindeer management and other forms of livelihood that make use of the land area.

Our starting-point

In order to achieve our goal of creating the conditions necessary for a reindeer management that is culturally, economically and ecologically viable in the long term, we have formulated certain intermediate aims concerning the work on our proposals. In order for the aim to be achieved, we consider that the proposals must

clarify the purport and regulation of the civil right, the reindeer management right, on which the Sami villages base their use of land and water.

clarify the regulation of the relationship between the reindeer management right and the right of ownership so that the collaboration that has to take place on the local level is based on clear rules regarding the mutual consideration that users of the land are obliged to show to each other.

increase the influence of the members of the Sami villages in their own organisations.

give the Sami villages and the Sami Parliament an increased influence over the administration of reindeer management and the grants and compensations that apply to reindeer management and

give all Sami the possibility of becoming members in the Sami village from which they can trace their origins and give the Sami villages the possibility of deciding for themselves the conditions that apply for exercising membership in a Sami village. Our proposals for increased influence for the Sami villages presume that the inquiry into the organisation of the Sami Parliament leads to clarification concerning the Sami Parliament, both as an authority and as an institution elected by the people.

The aims of a new reindeer management policy (chapter 4)

Our task has thus been to submit proposals for a reindeer

management policy that provides the basis for reindeer management that is culturally, economically and ecologically viable in the long term. We therefore propose three aims for the reindeer management policy. These aims concern culture, economics and the environment. These three aims are mutually interdependent and none of them can be said to take precedence over the others.

Cultural aim

The efforts of the Sami to maintain and develop reindeer management and other traditional Sami enterprises as a basis for Sami culture, are to be encouraged.

An important consequence of this aim is that it is the priorities of the Sami themselves, within the framework that is at their disposal, that are to be decisive with respect to how the state is to formulate various measures of encouragement.

Sweden has made international commitments that can be viewed as a framework for a cultural aim. By means of these, Sweden has undertaken to foster the prerequisites that are necessary in order for persons belonging to an ethnic minority to maintain and develop their culture and preserve the principal components of their identity, namely religion, language, traditions and cultural heritage. In this context culture has been deemed also to include the traditional use of land by minority groups, for example.

Economic aim

As far as possible, the Sami are to have the prerequisites in order to develop and maintain a Sami industry based on reindeer management.

As with any other industry, we have presumed that it is the entrepreneurs themselves who are to develop the industry by means of their own decisions. For this aim as well it is important premise that the Sami should, as far as possible, make the decisions concerning their own affairs.

Environmental aim

Enterprises that make use of the support of the reindeer management right shall be conducted in a manner that shows consideration towards

  • the long-term productive ability of the natural resources
  • biological diversity
  • natural and cultural environmental values and
  • its value for the outdoor life.

Reindeer management is of great significance for the maintenance of natural and cultural environmental values in the mountains. At the same time, reindeer management can also have a negative effect on the environment. In our opinion the formulation of an environmental aim for reindeer management should take this background into account.

Our premise is that the responsibility for the state of their industry should rest with the Sami themselves. We therefore consider that an environmental aim should apply to all enterprises that are conducted with the support of the reindeer management right. Such an aim should be formulated so that the general aims of the environmental policy are achieved. At the same time this should not counteract the importance of these resources for Sami industry and culture.

The administration of the reindeer management right (chapter 5)

With the support of the reindeer management right the Sami conduct reindeer management, hunting and fishing within the reindeer management area. The reindeer management area comprises approximately one third of the territory of Sweden in the counties of Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Gävleborg and Dalarna.

In order to make use of the reindeer management right, a person who is a Sami must be a member of a Sami village. What constitutes membership is determined by the reindeer management act. The Sami village is a legal entity in itself and there are particular regulations concerning how it is to be organised. However, it is the individual members who conduct reindeer management, operating in the form of a private firm, for example.

Each Sami village is linked to a specific part of the reindeer management area, the village area. According to the reindeer

management act, it is the county administrative board that makes the decisions concerning the division in the village area.

The reindeer management area

Reindeer management may be conducted throughout the year in the Sami territories of Norrbotten and Västerbotten counties, partly above the limit of cultivation, partly below this limit on land where forest reindeer management is traditionally conducted in the spring, summer or autumn on land belonging to the state or that belonged to the state on the last day of June 1992 (Crown Lands) or constitutes reindeer pasture on reindeer mountains in Jämtland county within those areas in Jämtland and Dalarna counties that belonged to the state on the last day of June 1992 and that were specifically made available for reindeer pasture.

Reindeer management may be carried out from October to April in other parts of the Sami territories below the cultivation limit, within such areas outside the Sami territories and reindeer mountain pastures where reindeer management has traditionally been conducted during certain times of the year.

We propose that the Sami Parliament, instead of the county administration boards, should make decisions concerning divisions in the village areas. As a rule, before the Sami Parliament makes such decisions, a meeting should be held with the Sami villages affected. However, it is not necessary to hold such a meeting if the Sami villages are in agreement and if the division is suitable for its purpose. The property owners affected should be given the opportunity to express their opinions concerning the planned division.

Our proposal concerning new rules with respect to divisions within village areas does not mean that previous decisions with respect to divisions automatically cease to apply.

The Sami village

We consider that even in the future there should be obligatory rules concerning a Sami village. This means that the law should contain a provision to the effect that there should be a Sami village within a particular area for the administration of the reindeer management right.

The background to this proposal is that we presume that the reindeer management right is primarily a collective right. It belongs to the Sami population and is exercised today by members of a Sami village. We

have found that a legal regulation that there should be a Sami village within a particular area in order to administer the reindeer management right, is the most expedient solution.

We propose that as far as possible the rules for the Sami village should be the same as those for economic associations. This means, among other things, that the Sami village shall be solely responsible for its debts. The members shall no longer be personally liable for the debts of the Sami village. Special rules for the Sami village are required when it comes to matters concerning the founding and dissolution of the Sami village and questions of membership.The prohibition against Sami villages conducting any other kind of enterprise than reindeer management is to be abolished.

We propose that the Sami village is to accept as members all Sami who can trace their ancestry from the Sami village. The requirement that a member is to be a Sami does not apply to the spouse of a member. If there is disagreement, the Sami Parliament must be able to decide the matter of whether an applicant is a Sami or originates from a Sami village. As a general rule, every member who is of age should have one vote, when voting takes place. If at least one member demands it, each member shall have one vote for every reindeer he or she owns when it comes to matters concerning reindeer management, hunting and fishing.

Special act concerning the reindeer management right

Among other things our task has meant that we have carried out a complete review of the legislation concerning reindeer management. We propose that the reindeer management act should be replaced by two acts: the reindeer management right act and the conduct of reindeer management act.

There are regulations in the reindeer management right act, the nature of which primarily pertains to civil law. These are regulations that describe how the reindeer management right may be exercised in practice, the area where it applies, who is to administer it and what the relationship is between the reindeer management right, the right of ownership and other particular rights to real estate.

At the present time, both the civil law circumstances and how reindeer management is to be conducted are regulated in the reindeer management act. As a result it can happen that the reindeer management right is not always perceived as a particular right to real estate. The purpose of proposing two acts is to make it clear that it is

partly a question of a particular right to real estate and partly an enterprise undertaken with the support of this right.

Consideration and collaboration between Sami villages and other users of land (chapter 6)

The Sami villages conduct reindeer management based on natural pasture within the reindeer management area. Many other types of land use take place within the same area. In order to create good prerequisites for a reindeer management that is culturally, ecologically and economically viable in the long term, consideration must be taken of the need that the Sami villages have of land for reindeer management based on natural pasture and of the increased collaboration between the Sami villages and other users of land. Such collaboration must be based on mutual respect and consideration for mutual rights and needs to use the land for various purposes.

Nowadays, as in former times, disruption of the Sami villages' reindeer management occurs and conflicts concerning the use of land by the Sami villages and by others arise in several places.

In many cases the conflicts that arise nowadays are due to lack of clarity, not only concerning what the Sami villages' reindeer management right constitutes and how it is related to ownership rights, but also to where the reindeer management right applies.

Part of the reason for the conflicts concerning hunting and fishing in the reindeer management area is also due to the fact that there is a lack of clarity concerning the extent of the hunting and fishing rights that are a part of the reindeer management right and how this right of hunting and fishing is related to the hunting and fishing rights of landowners and the state.

In order to ensure that there is both consideration for the need of the Sami villages for reindeer management based on natural pasture and an increased collaboration between the Sami villages and other users of land, we propose the following:

a clearer regulation of the reindeer management right and how it relates to the right of ownership

a clearer regulation of the consideration that must be shown by those engaged in reindeer management towards other interests

a clearer regulation of the consideration that must be shown by forestry towards reindeer management

increased knowledge on the part of other users of land concerning the requirements for reindeer husbandry based on natural pasture

and how various types of competing use of land affects these requirements, as well as increased knowledge on the part of those managing reindeer with respect to the requirements of other users of land within the reindeer management area and how this is affected by reindeer management

support for local collaboration between Sami villages and other users of land concerning the use of land. Arbitration and the resolution of conflicts in certain cases.

increased participation by the Sami villages and the Sami Parliament in the decision-making process when new use of land is planned.

an investigation into the extent of each and every hunting and fishing right on both privately-owned and state land within the reindeer management area, with particular attention being paid both to land that is set aside for the use of the Sami and which in the applicable legislation is interpreted as crown land above the limit of cultivation, and to reindeer pasture mountains.

On state land within the reindeer husbandry area, i. e. land that is administered by the state, we propose that consideration towards the use of land by the Sami villages for reindeer management, as well as other use of the land by the Sami, is particularly emphasised in the administration of the land. There should be ongoing consultation with the Sami villages with respect to the administration of the state land. It should be more clearly indicated that the crown land above the limit of cultivation and on the reindeer pasture mountains is primarily intended for the reindeer management of the Sami villages and other use of the land by the Sami. The National Property Board and the county administrative boards will administer this land in the future as well, but the protection of the land for the use of the Sami villages and the possibility for the Sami villages to participate in the administration of the land should be clarified. The forest Sami villages would be granted the same right to compensation for granting of usufruct within their allthe-year-round land as the right to compensation currently enjoyed by the mountain Sami villages on their all-the-year-round land according to section 34 of the reindeer management act.

Reindeer management (chapter 7)

We propose that the regulations that are linked to the manner in which reindeer management is conducted should be regulated by a special act. The reason for this is apparent in the preceding text where we describe the reindeer husbandry right act. The basis for our proposed legislation has been our intention to simplify the system of regulations in accordance with modern principles of administration and to ensure that the right to make decisions is delegated as far as possible.

Supervision of the administration of pasture resources

We propose that the Sami villages should account for the status of their pasture lands. On the basis, among other things, of these reports, field studies, studies of slaughter statistics and notifications of wandering reindeer and reindeer herds that have mingled, the Sami Parliament should exercise supervision to ensure that the administration of the reindeer pasture by the Sami villages lives up to the environmental aims. The Sami Parliament should also establish the maximum number of reindeer allowed for every Sami village as an additional aspect of the supervision exercised. Together with those concerned, the Sami Parliament should continually evaluate whether the established maximum number of reindeer permitted is relevant.

Concession reindeer management

Concession reindeer management is conducted below the Sami territory border in the Kalix and Torne river valleys. Reindeer management may only be conducted all the year round once the county administrative board has given one or several Sami permission (a concession) to have both their own reindeer and those belonging to the landowner in the area (managed reindeer) within a particular area. As well as the holder of the concession, the owner of the managed reindeer also participates in the reindeer management to some extent. It is the owner of the managed reindeer who, together with the holder of the concession, makes the decisions concerning how the reindeer management is to be conducted.

Landowners are the most common category of owners of managed reindeer. In order for a landowner to be an owner of managed reindeer, he has to own an agricultural property in the concession area and be a resident of the property or at least resident within that part of

Norrbotten county where the management of concession reindeer is permitted.

We consider that because of its cultural significance and the fact that it contributes towards employment in the area, concession reindeer management should remain. We propose that there should no longer be an obligation to conduct concession reindeer management in the Sami village format. This is the result of our proposed new regulations for the Sami village based on the administration of the reindeer management right.The relationship between the owners of managed reindeer and the holders of concessions should instead be regulated by conditions in the concession.

We propose that the possibility of having managed reindeer should be extended somewhat. This means that the person who owns an agricultural property in the area but is resident somewhere else in Norrbotten county should be able to have managed reindeer. The county administrative board should be given an opportunity, if there are particular reasons for doing so, to grant exemptions from the rule that the holder of the concession should enjoy a maximum of thirty managed reindeer per household.

We do not consider that the proposals in the inquiry concerning Muonio Sami village should be implemented.

Reindeer markings

Traditionally, the method employed in reindeer management to distinguish between the reindeer of various owners has been marks cut in the ears of the reindeer. The reindeer owners compare the reindeer markings to the certificate of registration of title, and the dexterity used in marking is part of their professional skill.

The appearance of the reindeer markings, the time when the marks are made and so forth are regulated in detail in the reindeer management act and the regulations pertaining to it. The reindeer markings are registered according to decisions made by the county administrative board.

We propose that there should always be a legal obligation to mark reindeer. The Sami Parliament should have a register of reindeer markings.The registration should protect the owner of the marking against markings that may be confused with it.

Other regulations concerning reindeer markings and the marking of reindeer are to be notified in ordinances or in the regulations of the Sami Parliament.

Grants and compensation etc (chapter 8)

We have surveyed the grants and compensation that are given to reindeer management and the Sami culture. We shall return to this in chapter 8. A summary of the result may be seen in table 8.1.

With the overriding aims as a basis, we propose four national aims for the grants given to reindeer management. The grants shall

encourage the Sami's own efforts to develop their industry

encourage an optimal use of pasture

improve the financial outcome of reindeer management and

foster a sustainable development of the mountains and the reindeer management area in general, acknowledging the environmental values of the countryside and culture. We propose that the Sami Parliament is given the task of working out the grants given to reindeer management within the framework of the national aims for them. Moreover we propose that the responsibility for administering the funds directed towards reindeer management should be transferred from the Board of Agriculture to the Sami Parliament.

The state reindeer management administration (chapter 9)

Governance of the aims and results of state activities are the basis of our proposals. We have found that many tasks that are allocated to the authorities at the present time need no longer to be, and the tasks can be managed by the Sami themselves. The administration of the tasks remaining to the authorities can be simplified and a better coordination of issues concerning the Sami can be achieved.

We propose that the government institute a special unit within the Cabinet Office and the Ministries for all Sami issues, with one minister responsible, and that most of the tasks remaining to the authorities concerning reindeer management that are currently administered by the Board of Agriculture should be transferred to the Sami Parliament. The Sami Parliament should also be the central administrative authority (the sector authority) for issues concerning reindeer management. In addition we propose that the Sami Parliament should be responsible for the supervision needed to ensure that reindeer husbandry shows the consideration for the environment and the other matters of public interest that are prescribed in the law concerning the conduct of reindeer management.

We propose that the board for the Sami Fund should be disbanded and that the fund should be transferred to the Sami Parliament.

The county administrative boards for Norrbotten, Västerbotten and Jämtland counties should be given the responsibility for issues concerning the disposal of land in their respective areas and that the tasks for the reindeer management delegations should be clarified in the instructions for the county administrative boards.

As for the administrative issues concerning forestry and reindeer management, we propose that the issues remain with the County Forestry Boards and that the government finds ways of enabling the Sami to influence the decision-making process. Since our premise is that the Sami should be ensured of an influence in state decisions concerning reindeer management as a matter of public interest, we propose that the government considers appointing a Sami member of state decision-making bodies such as the board of the National Board of Forestry, the forest management boards, the National Environmental Protection Agency, the state property board, etc.

Costs (chapter 11)

In the long term our proposals primarily constitute a redistribution of available funds. In some cases our proposals mean that additional resources should be allocated by means of additional appropriations over and above the state budget. We propose a number of temporary contributions designed to ease the implementation of new legislation, primarily within the Sami villages, and to increase collaboration and minimise the conflicts between reindeer management and other users of the land. These temporary contributions are estimated to cost nine million Kronor per year for a three-year period. In addition we propose measures that entail in some cases the payment of compensation to reindeer management and forestry interests respectively. The cost of these measures, together with a certain increase in administration within the forest management organisation, is estimated to be 3.6 million Kronor per year. The funds should be acquired by means of a redistribution within the framework of expenditure area 23: agriculture and forestry, fisheries and related industries.

Förkortningar

Bq Bequerel FSC Forest Stewardship Council AC HD Högsta domstolen ILO International Labour Organization LRF Lantbrukarnas Riksförbund MISTRA Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning NJA Nytt juridiskt arkiv I PEFC Pan European Forest Certification RNL Rennäringslagen (1971:437) SCB Statistiska centralbyrån SJVFS Statens jordbruksverks författningssamling SLU Sveriges lantbruksuniversitet SVL Skogsvårdslagen (1979:429) SSR Svenska Samernas Riksförbund

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om renskötselrätt

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

1 kap. Renskötselrätt

Grundregler

1 § Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.

Rätten enligt första stycket (renskötselrätten) tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom.

För förvaltningen av renskötselrätten skall det finnas samebyar. Renskötselrätten får utövas av den som är medlem i sameby.

Bestämmelser om hur rennäring skall bedrivas och om rätt att efter tillstånd (koncession) bedriva renskötsel i vissa delar av Norrbottens län finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

2 § Renskötselrätten omfattar, enligt bestämmelserna i denna lag,

  • rätt till renbete,
  • rätt att uppföra hagar, stängsel, renvaktarstuga, slakteri eller andra anläggningar och mindre byggnader som behövs för renskötseln,
  • rätt till virke för renskötselanläggningar, familjebostad, bränsle för husbehov och slöjdvirke,
  • rätt att flytta renar,
  • rätt till jakt och fiske.

3 § Renskötselrätt gäller inom följande områden (renskötselområdet)

1. hela året (året-runt-marker) i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland, på renbetesfjällen, inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete,

2. den 1 oktober – den 30 april (vinterbetesmarkerna) i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen i Jämtlands län och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

4 § Året-runt-marker skall fördelas mellan samebyarna i särskilda byområden. Byområde kan omfatta även vinterbetesmarker.

Del av byområde kan vara gemensam för samebyar om det föreligger särskilda skäl.

Byområdet och övriga områden som samebyn använder för renskötsel utgör samebyns betesområde.

Bestämmelser om indelning i byområde m.m. finns i 2 kap.

Renbete

5 § Samebyns betesområde får användas för renbete. Bestämmelser om högsta renantal och inskränkningar i betesrätten på grund av hänsyn till miljön finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

6 § Lavbevuxna träd får fällas inom samebyns betesområde om det är oundgängligen nödvändigt för att skaffa foder till renarna. I första hand skall torra eller oväxtliga träd fällas. Avverkning skall om möjligt ske efter anvisning av markens ägare eller brukare.

Anläggningar, bränsle och slöjdvirke m.m.

7 § Arbetshage eller annat stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs för renskötseln får utföras inom samebyns betesområde.

Renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln får uppföras på utmark inom byns betesområde.

Är anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk skall den förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga om byggnad som anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen på mark som varken är sådan kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog.

Uppstår tvist om anvisad plats bestämmer länsstyrelsen platsen.

8 § Om det behövs virke till en anläggning eller en byggnad som avses i 7 § får skog avverkas på den del av samebyns betesområde som hör till lappmarkerna, renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Bränsle och slöjdvirke får tas för eget behov inom den i första stycket angivna delen av betesområdet.

Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om denne inte medger något annat.

På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till en samebys betesområde får för ändamål som anges i första och andra stycket endast tas torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för tillfälligt behov, lövträd som växer på utmark.

9 § Till uppförande eller ombyggnad av familjebostad får skog avverkas inom byns betesområde på kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog. Avverkning får ske endast efter anvisning av markägare.

10 § Bränsle får för eget behov tas inom annan samebys betesområde vid renskiljning eller annan verksamhet som har samband med renarnas skötsel.

11 § Ersättning behöver inte lämnas för skog som med stöd av renskötselrätt avverkas på kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog. Detsamma gäller växande lövträd som avverkas på annan mark inom lappmarkerna, på renbetesfjällen samt inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Ersättning skall i andra fall än som avses i första stycket lämnas för rotvärdet av växande träd som avverkas. Kan överenskommelse inte uppnås om ersättning, utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika parterna.

Bestämmelser om den hänsyn till skogsbruket samt till natur- och kulturmiljövården som skall tas inom rennäringen finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

Flyttning av renar

12 § Mark och vatten får nyttjas för att flytta renar mellan skilda delar av byns betesområde.

Jakt och fiske

13 § Jakt och fiske får bedrivas på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen och lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Jakt och fiske för husbehov får bedrivas på den i första stycket angivna delen av annan samebys betesområde vid renskiljning eller annan verksamhet som har samband med renarnas skötsel.

Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter sådant djur företagas även inom annan samebys område på mark

som anges i första stycket, i den mån regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det.

Inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete får fiske till husbehov bedrivas. Inom samma område får jakt på rovdjur bedrivas i den mån regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det.

För jakt och fiske med stöd av renskötselrätten gäller även jaktlagen (1987:259) och fiskelagen (1993:787) samt föreskrifter utfärdade med stöd av dessa lagar.

2 kap. Indelning i byområden m.m.

1 § Indelning i byområden skall göras så att varje byområde blir varaktigt lämpat för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång, behov av nödvändiga årstidsbeten och övriga omständigheter.

2 § Sametinget beslutar om indelning i byområden. Innan Sametinget fattar beslut skall sammanträde hållas med berörda samebyar. Sammanträde behövs inte, om samebyarna kommit överens i ärendet och den föreslagna indelningen inte strider mot 1 §.

I den utsträckning som är nödvändigt med hänsyn till indelningens art och förhållandena i övrigt skall Sametinget utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet kan komma att beröras av beslutet. Dessa skall beredas tillfälle att yttra sig över den föreslagna indelningen innan beslut fattas.

3 § Betestid på vinterbetesmark kan förlängas av länsstyrelsen efter samråd med Sametinget, om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl.

4 § Om rätt att efter särskilt tillstånd driva renskötsel (koncessionsrenskötsel) under hela året inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen finns bestämmelser i lagen (2002:xx) om bedrivande av renskötsel.

3 kap. Förhållandet mellan renskötselrätt och andra rättigheter till samma mark

1 § Vad som sägs om ägare i denna lag gäller också innehavare av annan särskild rätt till fast egendom än renskötselrätt.

2 § Markägare och innehavare av renskötselrätt skall visa hänsyn till varandras rätt att bruka marken och såvitt möjligt undvika att hindra varandras markanvändning.

I skogsvårdslagen (1979:429) finns regler om den särskilda hänsyn som skall tas till renskötseln vid skogsbruk. I lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring finns regler om den särskilda hänsyn som skall tas till andra intressen vid bedrivande av rennäring.

Den som brister i hänsyn enligt första eller andra stycket skall ersätta uppkommen person- och sakskada.

3 § Vad som anges i 2 § hindrar inte att mark används i enlighet med en detaljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

4 § När renar befinner sig inom betesområde vid tid då renskötsel är tillåten där, skall hund i trakten, som inte används i renskötseln, hållas i band eller instängd, om inte länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyttas, om hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.

Anträffas hund medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där renskötsel då är tillåten, får hunden, om den inte låter sig fångas, dödas av den som äger eller vårdar ren.

Den som på så sätt dödat hund är skyldig att snarast möjligt anmäla det inträffade till polismyndigheten.

5 § Har ren orsakat skada

1. under tiden juni – augusti på åker, äng eller trädgård som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen eller under tiden maj – september på åker, äng eller trädgård som är belägen inom annat område där renskötsel får bedrivas under hela året,

2. på mark inom renskötselområdet under tid då renskötsel inte får bedrivas där eller

3. på mark utanför renskötselområdet, skall skadan ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten, om det inte visas att skadan inte orsakats av byns renar.

Är flera samebyar ersättningsskyldiga enligt första stycket, fördelas ansvaret lika mellan byarna inbördes. Kan det visas att renar från någon av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela skadan.

Har skada orsakats av renar från flera samebyar och kan det inte utredas i vilken omfattning varje bys renar har del i skadan, fördelas ansvaret mellan byarna inbördes efter antalet renar från varje by som vid

tiden för skadans uppkomst fanns i trakten och som inte stod under bevakning.

6 § Ersättning som sameby betalt enligt 5 § får den kräva åter av den som varit vållande till skadan.

7 § Den rätt till ersättning för att ren blivit dödad eller skadad som enligt vad särskilt är föreskrivet eller enligt allmänna skadeståndsregler kan tillkomma renens ägare skall i fall då ägaren är okänd tillfalla den sameby inom vars betesområde renen befann sig.

4 kap. Inskränkning eller upphörande av renskötselrätt

1 § Regeringen kan förordna om inskränkning eller upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen (1972:719).

Inskränkning kan avse viss tid eller vissa i renskötselrätten ingående befogenheter.

2 § Regeringen kan i förordnande enligt 1 § föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln.

3 § Om inskränkning eller upphävande av renskötselrätt medför skada eller olägenhet för renskötseln eller för jakt och fiske med stöd av renskötselrätten, skall ersättning utgå.

Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person tillfaller sameby som berörs av inskränkningen eller upphävandet.

4 § I fråga om inskränkning eller upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning därav gäller, utöver bestämmelserna i 1–3 §§, i tillämpliga delar bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) om expropriation av särskild rätt till fastighet.

5 kap. Upplåtelse av mark och vatten

1 § Sameby eller medlem i sameby får inte upplåta rättighet som ingår i renskötselrätten.

Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 1 kap. 13 §.

2 § På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen inte försämrar förutsättningarna för att inom det berörda området bedriva samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten.

Avser upplåtelsen rätt till jakt och fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god viltvård eller fiskevård.

Innan upplåtelse av nyttjanderätt får ske skall berörd sameby höras. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten få ske endast om sameby medger det.

3 § Fråga om upplåtelse enligt 2 § prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Upplåtelse enligt 2 §, som inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning, skall ske mot avgift, om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften tillfaller sameby som berörs av upplåtelsen.

Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person tillfaller sameby som berörs av skadan eller olägenheten.

Vid avgiftsfri upplåtelse enligt första stycket skall staten ersätta samebyn för bortfallet av avgift.

5 § På sådana året-runt-marker nedanför odlingsgränsen som antingen tillhör eller vid utgången av 1992 tillhörde staten skall staten för nyttjanderättsupplåtelser som inte avser skogsavverkning utge ersättning till sameby som berörs av upplåtelsen.

Ersättningen skall beräknas enligt de grunder som gäller vid bestämmande av avgift och annan ersättning som enligt 4 § skall utgå för upplåtelser ovanför odlingsgränsen.

Ersättningen fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

6 kap. Sameby

Inledande bestämmelser

1 § En sameby har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa förvalta renskötselrätten inom sitt byområde samt de övriga om-

råden samebyn nyttjar. Förvaltningen får inte ske i strid med renskötselns intressen inom samebyn. En sameby kan även ha andra ändamål enligt vad som framgår av stadgarna.

En samebys verksamhet får bedrivas i ett av byn helägt dotterföretag.

2 § En sameby skall registreras. Sedan samebyn har registrerats kan den förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter.

3 § För en samebys förpliktelser svarar endast samebyns tillgångar. I tillgångarna inräknas insatser och avgifter som har förfallit till betalning, även om de ännu inte har betalts.

4 § Bestämmelserna i 1 kap.4 – 6 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall gälla även för sameby. Vad som i bestämmelserna sägs om moderförening skall gälla modersameby.

Bildande av en sameby

5 § Sameby bildas vid sammanträde genom att deltagarna antar stadgar och utser styrelse.

Sammanträde enligt första stycket skall hållas av Sametinget. Till sammanträdet skall Sametinget kalla samtliga medlemmar i samebyn som tidigare förvaltat renskötselrätten inom byområdet.

6 § Kan sameby inte bildas vid sammanträde enligt 5 § skall Sametinget hålla nytt sammanträde.

Sametinget skall i ortstidning kungöra att nytt sammanträde för bildande av sameby skall äga rum. Kungörelsen skall ange för vilket betesområde sameby skall bildas samt vad den som inte varit medlem i sameby som tidigare förvaltat renskötselrätten i byområdet har att iaktta för att kallas till sammanträdet. Kungörelse skall ske senast fyra månader före sammanträdet.

Till sammanträdet skall Sametinget kalla samtliga

  • medlemmar i sameby som tidigare förvaltat renskötselrätten inom betesområdet, och
  • same som senast två månader före sammanträdet anmält att han är intresserad av medlemskap i den bildade samebyn.

7 § I frågor som avses i 22 § tredje stycket 2 har, om minst en deltagare begär det, varje deltagare en röst för varje ren som enligt senast gällande renlängd innehas av honom. I övriga frågor har varje myndig deltagare vid sammanträdet en röst.

8 § Vid sammanträdet skall föras protokoll genom ordförandens försorg.

9 § Som sammanträdets beslut gäller den mening som fått mer än hälften av de avgivna rösterna eller, vid lika röstetal, den mening som biträdes av ordföranden. Vid val anses den vald som har fått de flesta rösterna. Vid lika röstetal avgörs val genom lottning. 10 § I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 7 kap. 17 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar motsvarande tillämpning.

11 § Kostnaden för sammanträdet skall slutligt betalas av samebyn.

12 § Samebyns stadgar skall ange

1. samebyns firma,

2. den ort inom samebyns område, där samebyns styrelse skall ha sitt säte.

3. ändamålet med samebyns verksamhet och verksamhetens art,

4. den insats med vilken varje medlem skall delta i samebyn, hur insatsen skall fullgöras samt i vad mån en medlem får delta i samebyn med insats utöver vad han är skyldig att delta med,

5. för det fall att regelbundna eller på särskilt beslut om uttaxering beroende avgifter till samebyn skall förekomma, avgifternas belopp eller de högsta belopp till vilka de får bestämmas,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och revisorer samt eventuella suppleanter, tiden för deras uppdrag samt, om någon av dem skall utses på annat sätt än som anges i denna lag, hur det i så fall skall ske,

7. för det fall att fullmäktige enligt 7 kap. 12 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall finnas, deras befogenhet, hur de skall utses och tiden för deras uppdrag,

8. inom vilken tid och hur bystämma skall sammankallas samt hur andra meddelanden skall bringas till medlemmarnas eller fullmäktiges kännedom,

9. vilka ärenden som skall förekomma på ordinarie stämma, 10. vilken tid samebyns räkenskapsår skall omfatta, 11. grunderna för fördelning av samebyns vinst, samt

12. för det fall att insatsemission som avses i 10 kap. 2 a § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall förekomma, vad som skall gälla för dessa.

13 § Samebyn skall anmälas för registrering senast två månader efter det att beslut fattades om att bilda den.

Första stycket gäller även vid ändring av stadgarna. Vad som sägs om åtgärder före registrering i 2 kap. 4 § första och andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall gälla även för sameby.

Samebyns medlemmar m.m.

14 § Medlem i sameby kan den bli som är

1. same som kan härleda sitt ursprung till samebyn,

2. make till medlem enligt punkten 1 eller efterlevande make till

avliden sådan medlem. Med make jämställs den som varaktigt bor tillsammans med medlem under äktenskapsliknande förhållanden.

En sameby får inte vägra den som uppfyller kraven enligt första stycket inträde som medlem. Om samebyn inte antar sökanden som medlem, kan frågan prövas av Sametinget på samebyns eller sökandens begäran. Sametingets beslut får inte överklagas.

En sameby kan som medlem anta same som är medlem i annan sameby trots att kravet på ursprung i samebyn inte är uppfyllt.

I stadgarna får föreskrivas att inträdesansökan skall göras skriftligen och att ansökningshandlingen skall vara försedd med sökandens bevittnade namnunderskrift.

15 § Den som genom bodelning, arv eller testamente har förvärvat en medlems andel skall ansöka om inträde i samebyn inom den tid som anges i 3 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Den som genom överlåtelse har förvärvat en medlems andel skall ansöka om inträde i samebyn inom sex månader därefter.

Om den, som genom bodelning eller överlåtelse har förvärvat en medlems andel, antas, inträder han som medlem i överlåtarens ställe.

Ansöker förvärvaren inte om inträde inom föreskriven tid, eller avslås hans ansökan, skall medlemmen därmed anses ha sagt upp sig till utträde. Förvärvaren har i sådana fall den rätt som tillkommer en avgången medlem vad gäller återbetalning av medlemsinsatser.

16 § En medlem har rätt att säga upp sig till utträde ur samebyn. I stadgarna får föreskrivas att en uppsägning skall göras skriftligen och att uppsägningshandlingarna skall vara försedd med medlemmens bevittnade namnunderskrift.

Medlem som beviljats medlemskap i annan sameby skall anses ha sagt upp sig till utträde.

I stadgarna får även föreskrivas att uppsägning inte får göras förrän efter viss tid, högst två år, från inträdet. Tiden får utsträckas till högst fem år, om registermyndigheten medger det. Föreskrifter i stadgarna enligt detta stycke gäller inte i fall som avses i 7 kap. 15 § tredje stycket och 12 kap. 4 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

17 § Avseende tidpunkt för när avgång ur samebyn sker gäller 3 kap. 5 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

18 § Beträffande samebys medlemsförteckning skall 3 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar äga motsvarande tillämpning.

19 § Beträffande återbetalning av medlemsinsatser gäller 4 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

Samebyns ledning

20 § För samebyns ledning gäller bestämmelserna i 6 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

21 § Saknar samebyn styrelse, kan Sametinget på yrkande av någon vars rätt är beroende av att behörig styrelse finns förordna syssloman att handha byns angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman har rätt att av byn erhålla arvode som bestäms av Sametinget.

Bystämma

22 § Samebymedlemmarnas rätt att besluta i samebyns angelägenheter utövas vid bystämman.

För stämman gäller i tillämpliga delar reglerna i 7 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar utom såvitt avser medlems rösträtt.

I fråga om rösträtt på bystämma gäller att

1. varje myndig medlem har en röst,

2. en medlem kan begära att röstning skall ske efter renantal vid val av en majoritet av styrelsens ledamöter, i frågor som avser användningen av byns betesområde för renbete, anläggningar för renskötseln, flyttning av renar eller på annat sätt rör renskötselarbetet och därmed sammanhängande ekonomiska frågor, jakt och fiske, intrångs- och upplåtelseersättningar, samt ändring av sådana föreskrifter i stadgarna som avses i 12 § 3-4, 5 om föreskriften avser avgifter i renskötseln, 7 och 11-12,

3. vid röstning enligt 2 har medlem en röst för varje ren som enligt gällande renlängd innehas av medlemmen, dock inte för fler renar än samebyn bestämt för denne med stöd av stadgarna. Ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet.

Revision och särskild granskning

23 § För revision och särskild granskning gäller i tillämpliga delar reglerna i 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Överskottsutdelning och annan användning av samebyns egendom

24 § För överskottsutdelning och annan användning av samebyns egendom gäller i tillämpliga delar reglerna i 10 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Konkurs och företagsrekonstruktion

25 § Om en sameby är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är samebyn upplöst när konkursen avslutas.

Om det finns överskott, skall bystämman inom en månad från det att konkursen avslutades förordna ny styrelse, verkställande direktör och revisorer.

26 § Om en sameby försätts i konkurs eller beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion meddelas för samebyn, skall tingsrätten för registrering underrätta registreringsmyndigheten om beslutet, vem som har utsetts till konkursförvaltare och vilken tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över förvaltningen.

Under konkursen företräds samebyn som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör som finns vid konkursens början. Även under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.

När en konkurs har avslutats eller en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion har upphört, skall tingsrätten genast för registrering underrätta registermyndigheten och i det förra fallet ange om något överskott finns eller inte. Tingsrätten skall även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när högre rätt har upphävt ett beslut att försätta samebyn i konkurs eller ett beslut om företagsrekonstruktion.

Fusion m.m.

27 § Beträffande fusion mellan samebyar eller mellan sameby och ett helägt dotteraktiebolag gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 12 kap.1 – 8 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Genom ett avtal om fusion kan också

1. en ekonomisk förening (den överlåtande parten) gå upp i en sameby (den övertagande parten), eller

2. en eller flera ekonomiska föreningar förenas med en eller flera samebyar (de överlåtande parterna) genom att bilda en ny sameby (den övertagande parten).

Beträffande inlösen av aktier i ett dotteraktiebolag gäller bestämmelserna i 12 kap.9-13 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Skadestånd m.m.

28 § I fråga om skyldighet för styrelseledamot, verkställande direktör, revisor eller samebymedlem att ersätta skada som vållats samebyn, medlem eller tredje man och i fråga om talan om sådan ersättning tilllämpas 13 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Samebyns firma

29 § En samebys firma skall innehålla ordet ”sameby”. I firman får inte ordet ”bolag” eller något annat som betecknar ett bolagsförhållande tas in på ett sådant sätt som kan leda till missförståndet att ett bolag innehar firman. Firman skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i samebyregistret. Registreringen av en

samebys firma gäller för hela landet. I övrigt finns bestämmelser om registrering i firmalagen (1974:156).

Om samebyns firma skall registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse anges i stadgarna.

Samebyns styrelse kan anta bifirma. Bestämmelserna i första stycket gäller även bifirma. Uttrycket sameby får dock inte tas in i en bifirma.

Endast sameby får i sin firma använda uttrycket sameby. I fråga om skriftliga handlingar som utfärdas för en sameby gäller 14 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Registrering m.m.

30 § Sametinget är registreringsmyndighet för en sameby.

Registreringsmyndigheten skall för registrering enligt denna lag föra ett samebyregister för hela landet.

I fråga om förfarandet hos registreringsmyndigheten och verkan av registrering gäller bestämmelserna i 15 kap.2-5 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Om någon anmälan rörande en sameby inte har kommit in till registreringsmyndigheten under de fem senaste åren, skall registreringsmyndigheten undersöka om samebyn har upphört med sin verksamhet. Detta skall ske genom brev till den i samebyregistret registrerade adressen samt genom kungörelse i ortstidning.

Om det två månader efter kungörandet enligt föregående stycke inte framgår att verksamhet fortfarande bedrivs inom samebyn, skall registreringsmyndigheten vidta åtgärder i syfte att förvaltningen av renskötselrätten inom samebyns område återupptas. Registreringsmyndigheten kan i samband med sådana åtgärder avföra samebyn ur registret. Samebyn är därmed upplöst.

7 kap. Ansvar och överklagande m.m.

1 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet, i strid med bestämmelserna i denna lag,

1. stänger av flyttningsväg för renar eller vidtar åtgärder på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligt försämras, 2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på ett område där renskötsel då är tillåten,

3. driver bort renar från ett område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att beta på ett sådant område, 4. bryter mot 3 kap. 4 § första eller tredje stycket.

2 § I fråga om gärningar som är straffbara enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och som på grund av hänvisning i denna lag kan komma i fråga även för sameby gäller i tillämpliga delar 16 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 6 kap. 29 § fjärde stycket.

I fråga om vite i samband med beslut enligt bestämmelser i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar som på grund av hänvisning i denna lag gäller även för sameby, gäller bestämmelsen i 16 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Sametinget får meddela föreläggande för sameby att fullgöra sin skyldighet enligt 6 kap. 13 §. Sådant föreläggande får förenas med vite.

3 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut om upplåtelse enligt 5 kap. 2 § överklagas dock hos regeringen om beslutet rör annat än samebys renskötselrätt.

Beslut enligt 5 kap 2 § som avser upplåtelse av rätt till jakt eller fiske får överklagas endast av sameby.

I fråga om överklagande av myndighets beslut som genom hänvisning i denna lag fattats med stöd av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller i tillämpliga delar 15 kap. 6 § samma lag.

4 § Myndighets beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte den beslutande myndigheten bestämmer något annat.

5 § Länsstyrelsens uppgifter enligt denna lag fullgörs såvitt avser Västernorrlands län av länsstyrelsen i Västerbottens län och såvitt avser Dalarnas och Gävleborgs län av länsstyrelsen i Jämtlands län.

6 § I 22 § lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring finns bestämmelser om expediering av beslut som angår många och beräkning av tiden för överklagande av sådana beslut.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003, då rennäringslagen (1971:437) upphör att gälla.

2. Beslut om indelning i byområde enligt rennäringslagen (1971:437) eller motsvarande beslut enligt äldre bestämmelser skall anses som beslut om indelning i byområde enligt denna lag.

3. Vad i lag eller annan författning betecknas som områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande skall i stället avse sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

5. Sameby enligt denna lag skall bildas genom beslut av bystämman i sameby enligt rennäringslagen (1971:437). För sådan stämma skall bestämmelserna i rennäringslagen tillämpas utom såvitt avser reglerna om röstning. Beträffande röstning skall reglerna i 6 kap. 22 § denna lag tillämpas. Samebyn skall registreras enligt reglerna i denna lag inom tre år från det att denna lag trätt i kraft. Har samebyn inom den tiden inte bildats skall Sametinget starta ett förfarande enligt 6 kap. 5 – 11 §§ denna lag. Sedan den nya samebyn registrerats skall den gamla anses upplöst och samtliga tillgångar och skulder skall anses ha övergått till den nya samebyn.

6. Sameby enligt denna lag skall utge ersättning till medlem i sameby enligt rennäringslagen (1971:437) om förvaltningen av renskötselrätten medför att medlemmen inte längre kan utöva sådan enskild rättighet som före denna lags ikraftträdande utövades med stöd av rennäringslagen (1971:437).

2. Förslag till Lag om bedrivande av rennäring

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall bedrivas så att nyttjade naturresurser uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls och samiska kulturvärden beaktas.

Hänsyn vid utövande av rennäring

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

3 § När rennäring bedrivs skall, utöver vad som sägs i 3 kap. 2 § lagen (2002:xx) om renskötselrätt, hänsyn tas också till allmänna intressen.

Renar skall såvitt möjligt hindras från att vistas på marker där det inte är tillåtet. Särskilt skall hänsyn visas för plantskog och aktivt brukad åkermark med växande gröda.

Den hänsyn som skall visas till allmänna intressen kan aldrig vara så ingripande att pågående markanvändning för rennäring avsevärt försvåras.

Betesmarksredovisning

4 § För varje sameby skall det finnas en redovisning som anger tillståndet för betesmarkerna och vilka natur- och kulturmiljövärden som finns inom området.

Redovisningen skall upprättas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Renmärken och renmärkesregister

5 § Ren som förs på bete med stöd av renskötselrätten skall vara märkt på ett sådant sätt att det framgår vem som äger renen.

Anträffas inom samebyns betesområde omärkt ren och framgår det inte vem som är ägare tillfaller renen samebyn.

Anträffas inom betesområdet ren med förfalskat, förstört eller okänt märke eller med märke som inte är rätt utformat, skall renen tas om hand av samebyn. Den som inom två år från omhändertagandet styrker sig vara ägare till renen har rätt att av byn få ut renen eller ersättning för dess slaktvärde med avdrag för byns kostnader för renen.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Sametinget får meddela föreskrifter om märkning av ren och renmärken.

6 § Sametinget skall för att uppfylla syftet i 5 § första stycket föra register över renmärken (renmärkesregister). Sametinget är personuppgiftsansvarigt för behandlingen av personuppgifter i registret. Registret skall innehålla renmärket, det område där märket får användas, märkesinnehavarens namn, personnummer och adress.

Renmärke får registreras endast om det tydligt skiljer sig från annat giltigt märke som får användas på renar med vilka sökandens renar kan sammanblandas.

Registrerat renmärke skall avlysas om märket under tio år inte använts vid renmärkning. Uppgifter om renmärket i registret skall då genast gallras.

Är två eller flera registrerade renmärken helt lika eller så lika att de lätt kan förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma med varandra, kan Sametinget på ansökan av sameby eller märkeshavare för vilken likheten medför olägenhet förordna att något eller några av märkena skall avlysas eller ändras. Uppgifter om renmärket i registret skall gallras senast tio år efter beslutet om avlysning.

Renräkning och renlängd

7 § Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Om sameby begär det, kan Sametinget medge att räkningen får ske med större tidsmellanrum.

En sameby skall underrätta Sametinget om tid och plats för byns renräkning. Sametinget kan utse någon att närvara vid renräkningen. Finns anledning anta att samebyn inte följt meddelade föreskrifter, kan Sametinget besluta om kompletterande renräkning.

Den som av Sametinget förordnats att närvara vid renräkningen har rätt att få tillträde till område och anläggningar där renar hålls samt rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för att fullgöra uppdraget.

8 § På grundval av renräkning enligt 7 § första stycket skall renlängd upprättas.

I renlängden skall tas upp ägarna till de renar som hålls på byns betesområde och det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare.

Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse i den.

Rennäringsregister

9 § Sametinget skall med renlängden som underlag föra ett rennäringsregister. Syftet med registret är att använda uppgifterna vid handläggning av ärenden som rör rennäringen, för statistiska ändamål och för planering som rör rennäringen. Sametinget är personuppgiftsansvarigt för behandlingen av personuppgifter i registret.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Sametinget får meddela närmare föreskrifter om användningen av renlängd som underlag för ett rennäringsregister och om skyldighet att lämna renlängden och andra uppgifter om renskötseln av betydelse för registret till Sametinget.

Främmande renar

10 § Om främmande renar kommit in på samebys betesområde, skall de skiljas ut så snart det kan ske. Underrättelse om tid och plats för skiljningen skall i god tid dessförinnan lämnas till sameby till vilken renarna kan antagas höra. Sådan sameby är skyldig att avdela den arbetspersonal som behövs för skiljningen och för att återföra renarna.

Uteblir sameby som underrättats om skiljning och kan renarna inte återföras utan väsentlig olägenhet, får den by som ombesörjer skiljningen låta slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning.

Om inte annat avtalats, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande samt återförande eller slakt och försäljning.

Koncessionsrenskötsel

11 § Den som är same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession innefattar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas, om denne är bosatt på fastigheten eller inom Norrbottens län,

2. den som tidigare har haft koncession inom området, om denne är bosatt inom Norrbottens län och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. make, hemmavarande barn, efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till koncessionshavare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om denne är bosatt inom Norrbottens län.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan antas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.

12 § Fråga om koncession prövas av länsstyrelsen.

13 § Beslut om att bevilja koncession skall ange

1. koncessionsområdet,

2. flyttningsvägs sträckning,

3. det högsta antal renar som varje koncessionshavare får hålla inom området och det högsta antal skötesrenar som han får ta emot,

4. om koncessionshavare har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och taga virke inom koncessionsområdet,

5. de villkor som skall gälla för förhållandet mellan koncessionshavare och skötesrenägare, 6. övriga villkor för renskötseln.

Koncessionshavare får ha högst trettio renar i vinterhjorden från varje hushåll. Länsstyrelsen kan, om det föreligger särskilda skäl, medge att koncessionshavare får ha fler än trettio renar i vinterhjorden från varje hushåll.

Länsstyrelsen skall samråda med Sametinget innan beslut om koncessionsområdet fattas.

14 § Har förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan länsstyrelsen återkalla koncessionen eller besluta om nya villkor.

Skyldighet att samla renar

15 § Samebys styrelse är skyldig att i den omfattning som behövs låta samla ihop renar som hör till byn eller skilja ut ren från dessa, om polismyndighet eller kronofogdemyndighet begär det. Koncessionshavare har motsvarande skyldighet beträffande renar som han får hålla inom koncessionsområde.

Myndigheten kan låta verkställa åtgärden på den ansvariges bekostnad om skyldigheten inte fullgörs.

Tillsyn

16 § Sametinget utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 2 – 5, 7 och 8 §§ och med stöd av dessa meddelade föreskrifter.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över att regler och meddelade villkor för koncessionsrenskötseln följs.

17 § Som ett led i tillsynen över förvaltningen av betesresursen skall Sametinget bestämma det högsta antal renar som får hållas på bete inom samebys betesområde.

Föreläggande och vite

18 § Länsstyrelsen och Sametinget får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Ett föreläggande eller förbud får meddelas sedan det har visat sig att myndighetens råd inte har följts. I brådskande fall, eller när det annars finns särskilda skäl, får dock ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart.

Förelägganden och förbud kan förenas med vite.

Om någon inte rättar sig efter ett föreläggande, får beslutsmyndigheten besluta att åtgärden skall vidtas på den försumliges bekostnad.

Följer koncessionshavare eller ägare av skötesren inte föreläggande att minska sitt renantal får länsstyrelsen besluta om slakt och försäljning av de övertaliga renarna. Kostnaden för slakten och försäljningen skall tas ut ur köpeskillingen medan återstoden av köpeskillingen tillfaller renarnas ägare. Detsamma gäller om tidigare koncessionshavare inte följer ett föreläggande om att avveckla sitt reninnehav.

Ansvar, överklagande m.m.

19 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte följer ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 2 § om inte föreläggandet eller förbudet förenats med vite.

20 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut att bevilja registrering av renmärke får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

21 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte respektive myndighet bestämmer något annat.

22 § Angår ett beslut som länsstyrelse eller Sametinget meddelar enligt denna lag så många att en kopia av beslutet inte lämpligen kan tillställas var och en av dem, skall beslutet sändas till samebyns styrelse, som skall hålla det tillgängligt för medlemmarna. För koncessionsrenskötseln skall beslutet sändas till koncessionshavare, som skall hålla det tillgängligt för skötesrenägarna.

Meddelande om detta skall tas in i ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003, då rennäringslagen (1971:437) upphör att gälla.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen. 3. Rennäringslagen (1971:437) skall tillämpas beträffande koncessioner som meddelats innan denna lag trädde i kraft.

3. Förslag till Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)

dels att 14, 20, 21 och 31 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 21 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om 1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark,

2. sådan dikning i samband med

avverkning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken,

3. vad han avser göra för att

tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark, och

4. vad han avser att göra för att

trygga återväxten.

Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om 1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark,

2. sådan dikning i samband med

avverkning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken,

3. vad han avser göra för att

tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark,

4. vad han avser att göra för att

trygga återväxten, och

5. för det fall marken ligger

inom renskötselområdet, vad han avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen i samband med avverkning på hans mark.

20 §

Innan avverkning sker inom ett område där renskötsel får bedrivas enligt rennäringslagen (1971:437)under hela året (renskötselns året-runt-marker) skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Innan avverkning sker inom ett område där renskötsel får bedrivas enligt rennäringslagen (1971:437) skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

21 §

I ansökan om tillstånd enligt 16 § till avverkning skall sökanden redovisa vad han avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen.

Inom renskötselområdet åretrunt-marker får tillstånd inte meddelas om avverkningen

1. medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas, eller

2. omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord.

Om berörd sameby har motsatt sig en avverkning i samband med samråd enligt 20 §, skall regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer pröva om beslut om begränsning av, eller förbud mot avverkningen skall meddelas med hänsyn till rennäringens intressen.

Sådant beslut skall meddelas om avverkningen

1.

medför sådant väsentligt

bortfall av renbete att samebyns möjlighet att bedriva rennäring inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras, eller

2.

avsevärt försvårar sed-

vanlig samling och flyttning av renhjord inom berörd del av samebyns betesområde.

När tillstånd ges skall Skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverkningsform.

Sådana villkor får dock inte avse annat än vad som uppenbart påkallas med hänsyn till renskötselrätten

Skada till följd av beslut om begränsning av eller tillfälligt förbud mot skogsbruksåtgärd skall ersättas av allmänna medel enligt den bestämmelse som anges i 19 §.

21 a §

I ansökan om tillstånd enligt 16 § till avverkning skall sökanden redovisa vad han avser göra för att tillgodose rennäringens intressen. När tillstånd ges, skall skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverkningsform.

Sådana villkor får dock inte leda till att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvåras.

31 §

Vid skötsel av skog skall ifråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning den anpassning ske som uppenbart påkallas med hänsyn till rennäringen. Vid planläggning och genomförande av åtgärderna skall eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhängande betesområden och till vegetation som behövs inom områden för samling, flyttning och rastning av renarna.

Vid skötsel av skog inom renskötselområdet skall hänsyn tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av träd och trädsamlingar, markberedning gödsling, dikning och skogsbilvägars sträckning.

Därvid skall eftersträvas att samebyarnas tillgång till marklavbete och trädlavbete väsentligen kan bibehållas och samling och flyttning av renar inte onödig förhindras.

Den hänsyn som skall visas till rennäringens intressen kan aldrig vara så ingripande att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvåras.

4. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 15 kap. 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

5 §

Hos Patent- och registreringsverket skall, för de ändamål som anges i 6 §, med hjälp av automatisk databehandling föras ett för hela landet gemensamt register över fysiska personers och dödsbons konkurser.

I handelsregisterlagen (1974:157), aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar finns bestämmelser om registrering av juridiska personers konkurser.

I handelsregisterlagen (1974:157), aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och lagen (2002:xx) om renskötselrätt finns bestämmelser om registrering av juridiska personers konkurser.

1. Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande

1.1. Våra direktiv och uppdrag i övrigt

Regeringen beslutade den 11 september 1997 att tillkalla en kommitté med uppgift att kartlägga och redovisa de stödformer som kommer rennäringen, samerna, samisk kultur och sameskolorna till del samt göra en översyn av rennäringslagen (1971:437) och rennäringsförordningen (1993:384).

I direktiven, se bilaga 1, angavs att vi utifrån kartläggningen och översynen skulle lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt bärkraftig rennäring, föreslå hur renskötseln bör organiseras i framtiden, utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter, granska förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar, överväga behovet av statligt engagemang i rådgivningen för rennäringen, utreda effekterna av bestämmelserna om högsta tillåtna renantal, utreda hur långa transporter av renar kan undvikas och göra en översyn av bestämmelserna om Samefonden.

Under utredningstidens gång har regeringen överlämnat ett antal utredningar, en rapport från Statens jordbruksverk, skrivelser och handlingar till oss för behandling.

Följande utredningar har överlämnats till kommittén.

  • skogssamerättsutredningen, Sametinget 1997,
  • utredningen om Muonio sameby, Sametinget 1996, med remissvar, och
  • utredningen SOU 1999:25 Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, i de delar som avser stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten samt ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar, dock ej avseende mineral och torv.

Utredningen SOU 1999:25 överlämnades till oss för vidare bearbetning och förslag i de aktuella delarna.

Statens jordbruksverks rapport om renbetning på åkermark, dnr 92 3616/98, har överlämnats till oss såvitt avser behovet av ändring av gällande ansvarsregler.

Följande handlingar och skrivelser har vidare överlämnats till oss.

  • handlingar från länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län angående förändringar i förordningen (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291) [förordningen sedan den 1 januari 1999 ersatt av förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter],
  • skrivelser från Sametinget och Statens jordbruksverk angående katastrofskadefond för rennäringen,
  • tre skrivelser från Same Ätnam angående avgiftsfria upplåtelser av rätt till jakt och fiske för vissa samer samt senareläggning av startdatum för ripjakt,
  • skrivelse från Saminuorra angående regler för bevisbördan i processer om rätt till renbete,
  • skrivelse från Lars-Anders Gillenbjörk angående möjligheten att så vintergröna gräsarter på kalhyggen för att åstadkomma vinterbete för ren,
  • skrivelse från Gällivare kommun och samebyarna i Gällivare angående stödutfodringsfond för rennäringen, och
  • skrivelser från Länsstyrelsen i Jämtlands län, Bergs kommun och Tåssåsens sameby angående upprättande av en renskadefond med syfte att ersätta markägare för skador som renar åstadkommer på skog.

1.2. Avgränsningen av uppdraget

Vi har haft en lång rad frågor att ta ställning till. För att uppnå målet, att skapa förutsättningar för en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbar rennäring har vi bedömt att vissa frågor är viktigare än andra.

Vi har ansett att följande frågor är bland de viktigaste.

  • att förtydliga innebörden och regleringen av den civila rättighet – renskötselrätten – som samebyarna och dess medlemmar grundar sin användning av mark och vatten på,
  • att vi i vår granskning av förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar förtydligar regleringen av förhållandet mellan ren-

skötselrätten och äganderätten så att den samverkan som måste ske på det lokala planet bygger på klarare regler om den ömsesidiga hänsyn utövare av renskötselrätt respektive markägare har att ta,

  • ett ökat inflytande för medlemmarna i samebyarna över sin egen interna organisation,
  • att ge samebyarna och Sametinget ett ökat inflytande över administrationen av rennäringen och de stöd och ersättningar som tillkommer rennäringen, samt
  • att ge samebyarna möjlighet att själva besluta om villkoren för medlemskap i samebyn.

Viktiga begrepp för den fortsatta framställningen är rennäring och renskötsel. Dessa ord används ibland synonymt. Vi anser dock att det är fråga om två olika saker. Rennäring är, enligt vår uppfattning, ett vidare begrepp än renskötsel och omfattar, förutom renskötsel, bl.a. jakt och fiske med stöd av renskötselrätten. Med renskötsel menar vi skötseln av och arbetet med renhjorden.

1.3. Konsekvensbeskrivningar

Ett betänkande skall innehålla en beskrivning av eventuella konsekvenser av förslagen med hänsyn till den kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, jämställdheten mellan kvinnor och män och möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen (15 § kommittéförordningen [1998:1474]). Vidare skall betänkandet innehålla beräkningar av förslagens eventuella konsekvenser för kostnader och intäkter för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt skall dessa också redovisas (14 § kommittéförordningen).

Vi har valt att presentera den konsekvensanalys som anges i 15 § kommittéförordningen i samband med respektive förslag. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna presenteras de i kapitel 11.

1.4. Arbetes bedrivande

Arbetet i kommittén inleddes den 1 mars 1998. Vi började med att inhämta information om och synpunkter på de frågor vi har haft att behandla från företrädare för ett stort antal samebyar och myndigheter.

Ledamöterna besökte Sametinget och SSR:s landsmöte, olika samebyar samt företrädare för de tre rennäringsdelegationerna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I samband med denna informationsinhämtning anordnade vi ett seminarium angående rennäringens villkor och dess betydelse för och påverkan på den biologiska mångfalden med professor Öje Danell, universitetslektor Urban Emanuelsson, föreståndare för Centrum för biologisk mångfald, och universitetslektor, numera professor, Leif Mattsson.

Vi har också inhämtat synpunkter från företrädare för andra markanvändare inom renskötselområdet när det gäller frågor som rör ömsesidig påverkan mellan rennäringen och annan markanvändning. Framförallt har förhållandet mellan rennäringen och skogsbruket behandlats. Vi har haft möten/hearings med företrädare för Skogsägarna/LRF i såväl Östersund som Umeå och Luleå. Ledamöterna har också träffat företrädare för kommuner inom renskötselområdet, Skogsindustrierna, Sveaskog och Statens fastighetsverk samt företrädare för Fjällbygdens Nybyggarförening, Fjälljägarna i Tärnaby och Föreningen för Jämtlands fjällbygd.

Vid ett tillfälle har en större hearing hållits angående förhållandet mellan skogsbruket och rennäringen med företrädare för Sametinget, SSR , Skogsindustrierna, Sveaskog, Statens fastighetsverk, Skogsägarna/LRF, Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, FSC-certifieringsorgan i Sverige, m.fl. Ledamöterna har också deltagit i två skogsexkursioner, en med Skogsägarnas Inlandsråd och en med Centrala samrådsgruppen skogsbruk – rennäring. Det har också bedrivits ett grupparbete inom kommittén med företrädare för Skogsägarna/LRF och rennäringen i syfte att bättre belysa hur näringarna påverkar varandra.

Kommittén har som grund för sitt arbete med förhållandet mellan rennäringen och skogsbruket inhämtat statistik rörande renbete på skogsmark från Riksskogstaxeringen och från Svensk-Norska renbeteskommissionens databas, som finns hos Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Ordförande och sekretariatet har under utredningsarbetes gång besökt och löpande hållit kontakt med och inhämtat synpunkter från berörda myndigheter såsom Sametinget, länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna, Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk och SLU.

Vi har också haft kontakt med och löpande hållit oss underrättad om arbetet i en rad utredningar med anknytning till kommitténs arbete, nämligen ILO-utredningen, Rovdjursutredningen, Svensk–Norska renbeteskommissionen, Miljömålskommittén, Sametingsutredningen och Statsskogsutredningen. Vi har också haft ett seminarium med företrädare för Urbefolkningsdelegationen.

För att få ett så fullständigt underlag som möjligt för arbetet med frågor kring rennäringens interna organisation har vi anordnat konfe-

renser i olika delar av renskötselområdet med samebyarna. Vid dessa har olika frågor och synpunkter kring rennäringens organisation och samebyarnas funktion diskuterats dels i större grupper, dels vid grupparbeten. För att få synpunkter på dessa frågor deltog sekretariatet också vid SSR:s landsmöte i Arvidsjaur år 1999. Merparten av kommitténs ledamöter deltog vid landsmötet år 2001 då preliminära förslag beträffande samebyarna diskuterades. Sekretariatet har även deltagit i seminarier angående dessa frågor anordnade av andra samiska organisationer.

Under hösten 1999 skickade vi ut ett första utkast beträffande rennäringens interna organisation till samtliga fjäll- och skogssamebyar samt SSR för synpunkter. Sådana synpunkter har kommit in från de flesta tillfrågade samt även från flera andra samiska organisationer.

När det gäller frågor kring koncessionsrenskötseln har vi träffat företrädare för koncessionssamebyarna. Sekretariatet har vidare ställt direkta frågor till koncessionshavarna och ordförandena i koncessionssamebyarna för att kunna redogöra för hur de nuvarande reglerna fungerar i praktiken. För att fördjupa beslutsunderlaget beträffande utredningen om Muonio sameby träffade vi under en dag i Pajala företrädare för kommunen, samebyn och markägarna i området.

Under utredningsarbetes gång har vi vidare inhämtat synpunkter från samebyarna och SSR på olika typer av stöd.

Vi har också informerat oss om hur rennäringen är organiserad i Norge och Finland genom besök där. I samband med detta träffade vi Reindriftslovutvalget i Kautokeino, Norge, samt rennäringsadministrationen i Alta. Vidare har vi träffat företrädare för Renbeteslagens förening i Rovaniemi, Finland, och tjänstemän på ministeriet i Helsingfors.

För beskrivningen av renskötselrätten i kapitel 2 svarar f.d. justitierådet professor Bertil Bengtsson.

2. Renskötselrätten

För detta kapitel svarar f.d. justitierådet professor Bertil Bengtsson.

2.1. Inledande anmärkningar

Renskötselrätten är en särskild bruksrätt till fastighet, som är grundad på urminnes hävd till viss mark och ger samerna rätt framför allt att använda marken till renbete, jakt och fiske. Rätten lagreglerades första gången genom en renbeteslag av år 1886; i dag framgår dess innehåll i första hand av rennäringslagen (RNL).

Som framgår av fortsättningen är renskötselrätten på flera sätt en säregen rätt. Fast den bara är en bruksrätt är den i vissa avseenden likställd med äganderätten. Också renskötselrätten gäller på obegränsad tid, oberoende av avtal – detta i motsats till vanliga nyttjanderätter. Som påpekas i RNL:s motiv framgår dess närmare innehåll liksom äganderätten av den lagstiftning som gäller vid varje tid.1 Enligt vad Högsta domstolen uttalat i det s.k. skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) reglerades bruksrätten på de aktuella fjällområdena uttömmande av RNL; samerna hade inte sådana längre gående befogenheter inom dessa områden som de påstått i målet.2 Men Högsta domstolen intog samtidigt ståndpunkten att allmänt sett renskötselrätten lika litet som äganderätten berodde av sådan lagstiftning: om RNL skulle upphävas skulle ändå renskötselrätten bestå, så länge den utövas. Rätten utgör också egendom enligt grundlagen (se 2 kap. 18 § regeringsformen) och har motsvarande grundlagsskydd som äganderätten.3 Redan 1886 års lagstiftning bygger på uppfattningen att eftersom samerna var först på platsen hade man egentligen bättre rätt än nybyggarna, när det gällde de befogenheter som ingick i renskötselrätten.4 Från denna synpunkt är

1Prop. 1992/93:32 s. 90.2 Se NJA 1981 s. 248; märk att domstolen talar om befogenheter ”på av sameparterna åberopad grund”.3 Se åter NJA 1981 s. 248. – Detsamma framhölls redan i motiven till 1886 års lag (prop. 1886:2 s. 35: ”lika värn som eganderätten”).4 ”Lappen var den som först tog de nordliga trakterna af vårt land i besittning. Innan den förste nybyggaren fällde det första trädet i Norrlands skogar var lap-

skillnaden bara att ägaren har mycket större befogenheter över marken än renskötselrätten ger samerna; skyddet är lika starkt för båda typerna av rättigheter.

RNL:s reglering kan alltså ses som en precisering av samernas ursprungliga civilrättsliga rättigheter som inte behöver exakt stämma med dessa i alla avseenden men i vart fall inte avviker från dem på sådant sätt att lagstiftningen är uppenbart grundlagsstridig.5 Genom att renskötselrätten vilar på urminnes hävd kommer dess innebörd och omfattning att i vissa avseenden bli beroende av hur samerna traditionellt har brukat marken. Bl.a. fann HD i skattefjällsmålet att sådan hävd under vissa omständigheter kunde ha medfört äganderätt för samerna, fast detta inte var fallet för skattefjällens del, och att vissa rättigheter till marken ingick i renskötselrätten på sådan grund, utöver vad som framgick av RNL.6 Man kan därför inte utgå från att lagen ger samerna allt det rättsskydd de skulle varit berättigade till på grund av urminnes hävd. De historiska förhållandena får på detta vis betydelse för RNL:s tolkning och tillämpning. Det leder också till att innebörden och omfattningen av renskötselrätten kan ändras när nya historiska fakta kommer fram om samernas traditionella bruk av mark och vatten.

Att renskötselrätten grundas på urminnes hävd innebär att den är av civilrättsligt slag: den är inte något privilegium som lagstiftaren gett samerna. Samtidigt utgör den en näringsrätt av offentligrättslig typ. Bara samer får bedriva renskötsel. Denna ensamrätt är ett avsteg från den allmänna principen att begränsningar i rätten att utöva näring inte får ske i syfte att ekonomiskt gynna enskilda personer eller företag (se 2 kap. 20 § regeringsformen, där uttryckligt undantag görs för samernas del). Innebörden av denna näringsrätt, som noga får skiljas från den civilrättsliga bruksrätten, skall inte närmare behandlas i fortsättningen.

Det är naturligt att samernas bruk av marken enligt renskötselrättens regler kan vålla konflikter med ägaren, vare sig detta är staten eller enskilda. RNL bestämmer, fast på ett ganska ofullständigt sätt, parternas förhållande till varandra. Men man får hela tiden komma ihåg att det gäller två grundlagsskyddade rättigheter som kolliderar. Lagen får inte inkräkta på äganderätten så att det kränker dess grundlagsskydd enligt 2 kap. 18 § regeringsformen. Men den får inte heller kränka den rätt

pen redan där. Under århundraden hade landet från Kölens fjellrygg till Bottenhafvet varit den obestridt nyttjade betesmarken för hans renar. Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste anses bättre än den, som senare tillkommit.” Se Särskilda utskottets utlåtande 1886:1 s. 18.5 Jfr 11 kap. 14 § regeringsformen. Se vidare om förhållandet mellan 1886 års lag och gällande lag NJA 1981 s. 244 ff.6NJA 1981 s. 190 f (skattemannarätt som kunnat leda till äganderätt), s. 245 f (rätt till husbehovstäkt, annat bete än renbete och slåtter).

samerna har enligt samma paragraf. Regeringsformen skyddar som sagt inte bara samernas rätt enligt RNL utan också den rätt de har på grund av sin urminnes hävd, om den skulle gå längre än vad RNL anger.

Tidigare var grundlagsskyddet för egendom ganska svagt. Före tillkomsten av vår nuvarande regeringsform fanns inte heller något skydd för etniska minoriteter mot särbehandling genom lagstiftningen (se nu 2 kap. 15 § regeringsformen). Det medförde att lagstiftaren, både år 1886 och senare, kunde inskränka renskötselrätten på olika vis utan att komma i konflikt med grundlagen. Idag skulle flera av dessa inskränkningar inte vara tillåtna. Vid en genomgång av RNL:s bestämmelser får man hela tiden pröva om dessa är förenliga med grundlagens nuvarande regler.

Det är tydligt att renskötselrätten är en rättighet av helt annat slag än allemansrätten, som den ibland jämförts med. Allemansrätten är inte av civilrättslig natur, den tillkommer allmänheten – inte enskilda personer – och den enskilde kan inte gentemot markens ägare driva igenom de begränsade rättigheter som han har enligt allemansrättens regler.7Dessutom går allmänhetens befogenheter naturligtvis inte tillnärmelsevis så långt som samernas befogenheter enligt renskötselrätten.

2.2. Rättsliga utgångspunkter

Renskötselrättens innehåll är på vissa punkter omstritt. Den följande framställningen utgår i första hand från lagens regler. Samtidigt får man emellertid beakta den historiska bakgrunden; den kan klargöra vad för rätt det är som samerna kan grunda på urminnes hävd. Bl.a. vid diskussionen om ILO-konventionens rättsverkningar är det en viktig fråga hur denna rätt uppkommit och utövats under årens lopp. En viss ledning ger också rättspraxis. Särskilt gäller detta det nyss omtalade skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1), som visserligen rörde rätten till särskilda fjällmarker i norra Jämtland – inte samernas rätt allmänt sett – men ändå aktualiserade åtskilliga principiella frågor angående renskötselrättens innehåll. I litteraturen har frågorna framför allt behandlats i rättshistorikern Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling Om samernas ställning i Sverige–Finland (1994; den finskspråkiga versionen utkom 1989) och i hennes nyutkomna arbete Samelaisten oikeusasemasta Suomessa, som dock i första hand sysslar med finländska förhållanden. Sedan de senaste ändringarna i RNL har bl.a. vissa historiska förhållanden också behandlats i Skogssamerättsutredningen (1995).

7 En annan sak är att myndigheterna har vissa möjligheter att skydda en hotad allemansrätt; se särskilt 26 kap. 11 § miljöbalken.

Redan här kan påpekas, att samerna själva ofta gör gällande att man på historisk grund har en längre gående rätt till marken än renskötselrätten innebär; såsom första innehavare av fjällområdena skulle man egentligen ha en äganderätt till dessa områden, som aldrig lagligen skulle ha tagits ifrån dem. Vissa rättshistoriska förhållanden kan åberopas till stöd för detta8, liksom också en del allmänna uttalanden av Högsta domstolen i skattefjällsmålet. På grundval av detta material har hovrätten för Övre Norrland nyligen funnit samernas påstående om äganderätt till viss kronomark inte kunna ”generellt lämnas utan avseende”.9 I det följande bortses dock från denna möjlighet, som i vart fall bara kan bli aktuell beträffande vissa fastigheter inom fjällområdet. Samernas rätt lär nämligen ha varierat inom olika delar av detta område; inom Jämtlands skattefjäll, där man ofta konkurrerade med den bofasta befolkningen om marken, synes den t.ex. ha varit mindre omfattande än i nordligaste Sverige.10 – Den rättsliga situationen idag måste i alla händelser bedömas mot bakgrunden att enligt vad forskningen utvisar samerna ursprungligen haft en starkare rätt till marken än nu, i varje fall inom vissa delar av landet.

Det bör framhållas att inget hindrar att renskötande samer liksom andra medborgare har förvärvat exempelvis jakt- och fiskerätt oberoende av rennäringslagen, enligt allmänna regler om urminnes hävd. Då är det dock inte fråga om inslag i renskötselrätten, och lagens regler blir inte tillämpliga. Inte heller denna situation skall diskuteras i fortsättningen.

Till en början skall behandlas renskötselrättens innebörd enligt RNL:s regler. Avslutningsvis skall tas upp innebörden av den rätt samerna har på grund av sin urminnes hävd, oberoende av gällande lagstiftning, och hur sådana historiska förhållanden kan påverka rättsläget (se 3.8 nedan).

8 Här kan framför allt hänvisas till Kaisa Korpijaakko-Labbas nämnda avhandling, vars resultat synes allmänt accepterade på rättshistoriskt håll. I hennes senaste arbete Samelaisten oikeusasemasta Suomessa (2000) konstaterar hon, på grundval av ytterligare forskning, att samernas starka rätt till marken i nordligaste Sverige-Finland ännu omkring år 1800 synes väsentligen ha bestått (s. 87 ff, 94). Liknande slutsatser, i vart fall för tiden till 1700-talets mitt, i justitierådet Juhani Wirilanders utlåtande Lausunto maanomistusoloista ja niiden kehityksesta saamelaisten kotiseutualueella (2001) s. 41, 60, 62.9 Se hovrättens slutliga beslut 22 juni 2000 i mål 344/99. Beträffande den omtvistade fastigheten ansågs dock den aktuella samebyn inte kunna göra gällande någon äganderätt. Beslutet är överklagat.10 Förhållandet har särskilt framhållits av Högsta domstolen i NJA 1981 s. 1 (se bl.a. s. 196).

2.3. Allmänt om renskötselrätten

Renskötselrätten utgör enligt 1 § RNL den rätt som personer av samisk härkomst har att enligt RNL: s bestämmelser använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I motsats till nyttjanderätt till fastighet – alltså t.ex. arrende och hyra – är den inte begränsad till tiden. I paragrafen tilläggs att rätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Enligt 1 § 3 st. kan en same dock utöva rätten bara om han eller hon är medlem i sameby (jfr även 6 §). Om någon civilrättslig rättighet som tillkommer hela befolkningen som kollektiv torde inte vara fråga.

10a

Liksom andra bruksrätter är renskötselrätten såtillvida begränsad som den får utövas bara inom visst område – det s.k. renskötselområdet, som beskrivs i 3 §. Bestämmelsen skiljer mellan åretruntmarkerna och vinterbetesmarkerna. Åretruntmarkerna anges noga i paragrafen: det är i stora drag Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker (nedanför odlingsgränsen dock bara på kronomark eller renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under vår, sommar och höst), renbetesfjällen i Jämtlands län samt viss därmed likställd fjällmark i Jämtlands och Kopparbergs län. Vinterbetesmarkerna beskrivs som ”övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen” och ”sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året”. På dessa marker får renskötsel bedrivas under tiden 1 oktober–30 april. Man skulle kunna jämföra den rätt samerna har på vinterbetesmarken med ett slags servitut grundat på urminnes hävd, något som skett vid tillkomsten av 1886 års lagstiftning. – Åretruntmarkerna och viss vinterbetesmark är fördelade mellan samebyarna i särskilda byområden (6 §).

Vilka rättigheter som samerna har i förhållande till markägaren eller andra enskilda – alltså de civilrättsliga rättigheterna – framgår (dock inte helt uttömmande) av 15–25 §§. När staten äger marken, är samernas befogenheter inte helt desamma som när den ägs av enskilda (jfr nedan).

10a En sådan rätt, som i övrigt är okänd inom vårt rättssystem, kan inte gärna ha varit avsedd med bestämmelsen (jfr prop.1992/93:32 s.92, seäven prop. 1971:51 s. 146 ff). Samebyarna måste i varje fall anses ha rättsskydd inte bara mot utomstående utan också mot varandra vid intrång i renskötselrätten. Däremot kan man tala om en villkorad rätt: varje same kan få bedriva renskötsel under förutsättning att han eller hon blir medlem i en samby.

2.4. Renskötselrättens utövande

Renskötselrätten avser alltså en rätt att ”använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar”. Rätten måste utövas samtidigt som markägaren och andra, t.ex. arrendatorer, använder marken. Detta är såtillvida en ovanlig situation som rätten i motsats till de flesta andra bruksrätter11 inte grundas på något avtal som kan precisera parternas skyldigheter mot varandra. I stället har lagstiftaren fått ange skyldigheterna.

Bestämmelserna om vad rätten innebär är ganska detaljerade. Delvis växlar samernas befogenheter beroende på om marken ägs av staten eller enskilda. Ibland förutsätter de särskilt tillstånd, närmast av länsstyrelsen. I stora drag gäller följande.

Enligt 15 § RNL får sameby använda byns betesområde för renbete, med ett högsta renantal som länsstyrelsen bestämmer. I 16 § medges sameby rätt att inom byns betesområde uppföra stängsel för renarna, renslakteri och annan anläggning som behövs för renskötseln. Vidare får sameby eller bymedlem på utmark inom betesområdet uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre anläggning som behövs för renskötseln, varvid markägaren i vissa fall skall anvisa platsen eller i sista hand länsstyrelsen skall bestämma placeringen (16 § 2 och 3 st.). – Enligt 17 § får skog avverkas inom betesområdet på statens mark inom lappmarkerna och renbetesfjällen (jämte därmed likställd mark) dels för behövligt virke till sådana anläggningar eller byggnader; utanför denna mark gäller vissa begränsningar (4 st.). På samma områden får medlemmar i samebyn ta bränsle för eget behov och slöjdvirke. Beträffande avverkning av växande barrträd har markens ägare eller brukare anvisningsrätt. – 18 § ger bymedlem rätt att ta virke för uppförande av familjebostad på viss kronomark och mark utlagd till allmänningsskog, även här med anvisningsrätt för markens ägare och brukare. – Enligt 19 § får bymedlem ta behövligt virke för bränsle inom annan samebys område. – I 20 § föreskrivs att sameby får fälla lavbevuxna träd inom byns betesområde för att i nödfall skaffa foder till renarna, om möjligt efter anvisning av markens ägare eller brukare. – 21 § innehåller regler om ersättningsskyldighet för avverkade växande träd, dock inte inom viss kronomark. – Enligt 22 § får förbud meddelas mot viss avverkning om det behövs för att bevara skogen eller för skogens återväxt. – 23 § ger sameby rätt att flytta byns renar mellan olika delar

11 Med renskötselrätten kan dock jämföras servitutsrätt som grundas på ett myndighetsbeslut, t.ex. enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller expropriationslagen (1972:719) ; också då är det fråga om en rättighet som består på obegränsad tid och inte grundar sig på avtal.

av byns betesområde; flyttningsvägarnas sträckning bestäms enligt 24 § av länsstyrelsen. – Slutligen behandlar 25 § rätten till jakt och fiske. Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där (1 st.) – däremot inte i övrigt på vinterbetesmarkerna. Sådan rätt har också bymedlem som tillfälligt uppehåller sig inom annan bys betesområde för renarnas skötsel, dock bara för sitt uppehälle (2 st.). Efter tillstånd får jakt efter vissa rovdjur företas även inom annan samebys betesområde (3 st.). På vissa fjällmarker i Jämtlands och Dalarnas län kräver husbehovsfiske liksom rovdjursjakt särskilt tillstånd (4 st.).

Utöver vad som på detta sätt föreskrivs i RNL lär samerna ha vissa andra rättigheter som inte klart framgår av lagtexten. I renskötselrätten har sålunda ansetts ingå rätt till grustäkt och annan täkt till husbehov samt rätt till annat bete än renbete och slåtter, i den mån detta behövs för samernas egen försörjning.12

Rörande renskötselrättens utövande förekommer vidare bestämmelser i 65 §, vilka avser att inskärpa vikten av att renarna hålls under kontroll men i övrigt ansetts böra vara allmänt hållna.13 Sålunda skall hänsyn tas till andra intressen – självfallet bl.a. skogsbrukets och jordbrukets intressen. Renarna skall såvitt möjligt hindras att komma utanför samebyns betesområde eller att annars vålla skada eller olägenhet, de skall flyttas i samlade flockar, väg skall tas där minsta skada vållas. Vid flyttning skall tillses att renar inte lämnas kvar på område där renskötsel inte är tillåten, och flyttning utanför samebyns betesområde skall ske utan onödig tidsutdräkt. Sanktionen vid försummelse är i första hand skadeståndsskyldighet (se 7 nedan). – Beträffande den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturvårdens intressen får föreskrifter meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, dock inte så att pågående markanvändning avsevärt försvåras (65a § 1 st.).

12 Se NJA 1981 s. 1 (s. 245 f).13 Se prop. 1971:51 s. 182 f.

2.5. Upphörande och inskränkning av renskötselrätten

Renskötselrätten gäller som nämnt i princip på obegränsad tid. Lagen innehåller dock vissa regler om upphörande eller inskränkning av rätten. Regeringen kan förordna om helt eller delvis upphävande av renskötselrätten för visst markområde när rätten behövs för sådant allmännyttigt ändamål som anges i 2 § expropriationslagen (26 §). Den kan då föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln (27 §). Om upphävandet medför skada eller olägenhet för renskötseln eller för jakt eller fiske enligt 25 §, skall ersättning betalas; är den skadelidande inte bestämd person går hälften till berörd sameby och hälften till samefonden (28 §). I övrigt tillämpas reglerna om expropriation (29 §).

I 30 § behandlas den väsentliga frågan om renskötselrättens skydd mot åtgärder från markägarens sida. På åretruntmarkerna får den som äger eller brukar marken inte vid dess användning vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln utöver vad som följer av 26 § – alltså av regeringsbeslut om upphävande av renskötselrätten. Detta hindrar dock inte att mark används enligt detaljplan eller för ”företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning” – t.ex. sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd enligt miljöbalken, byggande av allmän väg eller mineralbrytning. – Åtgärder som medför viss olägenhet är alltså tillåtna, om inte olägenheten är ”avsevärd”. Samebyn eller annan skadelidande anses då berättigad till ersättning för skada, fast inget sägs om detta i lagtexten.14 Sannolikt svarar inte markägaren oberoende av vållande för sådan skada, vilket samerna gör i vissa fall (jfr 2.7 nedan).15

Vilka olägenheter som kan bedömas som avsevärda är ganska osäkert. I förarbetena till RNL talas om åtgärder av påtagligt betydelsefull karaktär – inte smärre ändringar i användningssättet eller mindre väsentliga olägenheter för renägarna16. Senare har sagts att paragrafen bara skall gälla allvarligare intrång som rubbar förutsättningarna för fortsatt renskötsel.17 Frågan synes bara ha prövats i ett refererat avgörande, där hovrätten ansåg en skogsavverkning om 354 hektar fjällnära

14 Se prop. 1992/93:32 s. 107, jfr prop. 1971:51 s. 130.15 Jfr prop. 1971:51 s. 136, där departementschefen säger sig ha övervägt en regel om ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet men ansett tveksamt om detta borde gälla utan inskränkningar, t.ex. om den borde gälla fullt ut inom hela renbetesområdet.16Prop. 1971:51 s. 129 f.17Prop. 1992/93:32 s. 101 f.

skog (varav ett stort område med hänglavbärande träd) med efterföljande markberedning – plöjning och harvning – inte innebar väsentliga olägenheter för samebyns renskötsel; domstolen åberopade att samebyn inte kunnat visa hur omfattande stödutfodring eller hur mycket merarbete åtgärderna orsakat och att inte dessa lett till att samebyn tvingats minska renantalet (RH 1990:18). Rättsfallets prejudikatvärde kan idag verka tveksamt, även frånsett att det bara är ett hovrättsfall (jfr 2.8 nedan).

Någon särskild regel ges inte om användning av vinterbetesmark som försvårar renskötseln. Förbudet mot åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln gäller inte beträffande dessa områden. Frågan om samernas eventuella rätt till ersättning i sådana fall har lämnats till rättstillämpningen, eftersom det ansetts för svårt att ge generella regler för områden av varierande typ.18 Någon rättspraxis på området är inte känd. Man bör kunna anta att skadestånd kan utgå för åtgärder som klart brister i hänsyn till renskötseln, men i övrigt är det oklart vad som gäller.

För skogsbrukets del föreskriver även skogsvårdslagen (1979:429) viss hänsyn till rennäringen. Särskilt kan nämnas den allmänna hänsynsregeln i 31 §, som bl.a. kräver den anpassning av skogsskötseln som ”uppenbart påkallas av hänsyn till rennäringen”; andra regler av betydelse är 20 § (om samråd före avverkning inom åretruntmarker) och 21 § (om tillstånd till avverkning inom åretruntmarker). I vart fall vid överträdelse av 31 § bör samebyn kunna kräva skadestånd för ekonomisk förlust.

I sammanhanget bör nämnas att markägare eller annan kan dömas till straff för vissa åtgärder som försvårar renskötseln, bl.a. genom att stänga av eller väsentligt försämra framkomligheten på flyttningsväg, ofreda renar, hindra renbetning och låta hund springa lös där renar uppehåller sig (se närmare 94 § p. 1–3 samt p. 9, jfr 93 § RNL). Å andra sidan kan medlem i sameby som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 17–20 §§ eller föreskrift som meddelas med stöd av 22 § straffas enligt 95 §, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

2.6. Upplåtelser av jakt- och fiskerätt m.m.

Reglerna i 31–34 §§ inskränker samernas rätt att i sin tur upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten – t.ex. jakt- och fiskerätt. Varken sameby eller bymedlem får upplåta sådana rättigheter, frånsett att

18Prop. 1971:51 s. 130, 136, prop. 1992/93:32 s. 107 f.

sameby får upplåta rätt till gratis husbehovsjakt och husbehovsfiske till tidigare bymedlem (31 §). I övrigt får nyttjanderätt på kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen upplåtas bara om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln (32 § 1 st.); här gäller alltså samma begränsning som vid faktiska åtgärder med marken (se ovan om 30 §). Innebär en nyttjanderättsupplåtelse bara mindre nackdelar från renskötselns synpunkt är den tillåten. Ersättning för skada och olägenhet för renskötseln skall enligt 34 § 2 st. utgå om upplåtelsen avser naturtillgångar, medan i övrigt bestämmelser saknas om kompensation till samerna. – När det gäller upplåtelse av jakt och fiske, ställer paragrafen dessutom upp kravet att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i samernas rätt till jakt och fiske enligt 25 §. Tydligen får man ta särskild hänsyn till denna rätt. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten fordrar vidare samebyns samtycke. (Se 32 § 2 st.)

Frågan om dessa upplåtelser på kronomark prövas av länsstyrelsen eller i vissa viktigare ärenden av fastighetsverket (33 § RNL, 2 § rennäringsförordningen, 1993:284). Beträffande upplåtelser enligt 32 § som inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning föreskrivs särskilt i 34 § att den skall ske mot avgift, om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet; avgiften fördelas med hälften till samebyn och hälften till samefonden (6 § rennäringsförordningen).

Reglerna om jakt- och fiskerättsupplåtelser på statens mark bygger på att staten har en markägares rätt till jakt och fiske på dessa områden och därför kan upplåta denna rätt till annan utan samernas medgivande. Denna uppfattning ligger till grund för 1993 års omdiskuterade regeringsbeslut om upplåtelse av småviltsjakt i fjällmarken. Beslutet har livligt kritiserats från samehåll.19 Bl.a. har man ifrågasatt om staten historiskt sett har någon sådan rätt och hänvisat till att fram till tillkomsten av jaktlagen (1987:259) samerna synbarligen ansetts ha ensamrätt till jakt inom dessa fjällområden, liksom för övrigt också till fisket. – Utgår man däremot från statens uppfattning om jakt- och fiskerätten lär beslutet i väsentliga delar ha varit förenligt med dåvarande regler om egendomsskydd i grundlagen; bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen ändrades först 1994. Det bör dock nämnas att Skogssamerättsutredningen ansett gratisupplåtelser av jakt- och fiskerätt stå i

19 Se härom Beslutet om småviltjakten – En studie i myndighetsutövning. Rapport utgiven av Sámediggi – Sametinget 1994, med bidrag av en rad författare.

strid med grundlagen, eftersom man därigenom disponerar över samernas civilrättsligt grundade rättighet utan kompensation till samerna.20

Det bör framhållas att reglerna i 32–34 §§ inte gäller alla åretruntmarker; sålunda berörs inte skogssamebyarnas åretruntmarker. Inget sägs heller om sådana upplåtelser av enskilda markägare som påverkar renskötselrätten. I och för sig lär sådana upplåtelser vara tillåtna. Om en upplåtelse inom åretruntmarkerna redan i sig medför avsevärd olägenhet för renskötseln lär man dock få tillämpa förbudsregeln i 30 §. Även vid mindre olägenheter torde samerna kunna kräva skadestånd av markägaren eller nyttjanderättshavaren, eventuellt av båda. Förutsättningarna för ansvar är dock oklara; man kan anta att markägaren svarar i vart fall om skadan varit förutsebar, medan nyttjanderättshavaren ensam blir ansvarig om skadan helt berott på hans sätt att bruka det upplåtna området.

Slutligen är att märka att reglerna i 32–34 §§ inte omfattar vinterbetesmarkerna. Här finns inte något skydd mot upplåtelser som är till skada för renbetet eller för samernas rätt till jakt och fiske inom området. Det är osäkert om samerna kan kräva ersättning i sådana fall ens då upplåtaren är medveten om skadeverkningarna.

2.7. Skadeståndsregler

Av betydelse för renskötselrätten är också de ganska invecklade reglerna om skadeståndsansvar för samerna som RNL innehåller. En sameby har enligt 90 § ett strikt ansvar – alltså ett ansvar oberoende av vållande – för skada orsakad av ren i vissa fall. Det gäller sålunda under tiden juni–augusti vid skada på åker, äng eller trädgård ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen samt under tiden maj–september på annan sådan mark inom åretruntmarkerna (1 st. 1 p.), vidare vid skada på all mark inom renskötselområdet under tid då inte renskötsel får bedrivas där, och dessutom på all mark utanför renskötselområdet. Skadeståndsskyldig är sameby inom vars byområde skadan uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten. Samebyn kan dock undgå ansvar genom att visa att skadan inte orsakats av byns renar. Om flera samebyar är ansvariga enligt dessa regler, svarar de solidariskt, varvid den slutliga ansvarigheten fördelas lika mellan dem såvida inte det visas att renar från någon av byarna orsakat skadan; kan det inte utredas i vilken omfattning varje bys renar medverkat, fördelas ansvarig-

20 Se Skogssamerättsutredning (Sametinget 1997) s. 79 f och 84, som hänvisar till regeln i 2 kap. 18 § 2 st regeringsformen om rätt till ersättning vid expropriation. Jfr även Svensk juristtidning 1994 s. 531.

heten i stället efter antalet renar från varje by som vid tiden för skadans uppkomst fanns i trakten och ej stod under bevakning. – Den ersättning en sameby utger enligt dessa regler har byn rätt att återkräva av någon som bevisligen är vållande till skadan. – I 92 § finns en särskild regel om rätten till skadestånd för dödad eller skadad ren, då ägaren är okänd; då tillfaller skadeståndet den sameby inom vars område renen befann sig.

Vid sidan av dessa regler får antas att samebyn enligt allmänna skadeståndsregler svarar för skador som vållas på marken uppsåtligen eller oaktsamt, i den mån inte åtgärden är tillåten enligt lagens regler i 15– 25 §§. Samebyn blir alltså ansvarig för bristande tillsyn av renarna.

Sameras rätt till skadestånd vid intrång i renskötselrätten har berörts i det föregående (2.5, 2.6).

2.8. Förhållandet till grundlagen och samernas urminnes hävd

En väsentlig fråga blir som nämnt hur dessa lagregler förhåller sig till gällande grundlag, särskilt förbudet mot etnisk diskriminering (2 kap. 15 §) och egendomsskyddet (2 kap. 18 §). Av betydelse blir till en början i vilken utsträckning reglerna stämmer med den rätt som samerna har på grund av urminnes hävd – alltså oberoende av RNL:s regler. Vad som av ålder gällt om samernas rättigheter är delvis oklart. Utvecklingen under vissa perioder, bl.a. under 1800-talets förra del, är otillräckligt belyst, och dessutom synes förhållandena som nämnt ha växlat i olika delar av landet; samernas befogenheter lär inte ha varit helt desamma inom hela fjällområdet.

I väsentliga delar har renskötselrätten samma innehåll enligt RNL som enligt den första renbeteslagen år 1886. Lagstiftaren avsåg visserligen vid tillkomsten av denna lag att man åtminstone till större delen skulle anknyta till äldre rätt, såsom den uppfattades vid denna tidpunkt. Lagen överförde emellertid i viktiga avseenden samernas rättigheter från individuella samer till vissa kollektiv – lappbyar, motsvarande nuvarande samebyar. Också i vissa andra hänseenden innebar lagstiftningen tydligen en ändring i rättsläget – delvis till samernas fördel, delvis till deras nackdel. De inskränkningar som förekommit får bedömas mot bakgrunden av det svaga grundlagsskydd som samernas egendomsrätt hade vid denna tid – närmast det allmänna skydd, som följde

av § 16 i 1809 års regeringsform.21 När Högsta domstolen i skattefjällsdomen beträffande olika rättigheter uttalat att lagens reglering inte inneburit något grundlagsstridigt övergrepp22, innebär detta således inte att den skulle vara godtagbar med dagens synsätt.

Vad angår rätten till renbete, framstod redan tidigare denna ensamrätt som det viktigaste inslaget i samernas befogenheter. Fram till 1873 synes betesrätten ha gällt året om på all skogsmark i Lappland. Genom den avvittringsstadga som tillkom detta år kom däremot denna rätt att begränsas; nedanför den odlingsgräns som samtidigt föreskrevs fick rätten som huvudregel utövas endast vintertid, såvitt gällde enskilda skogar. Rätten till bete sommartid kom för fjällsamernas del att ytterligare inskränkas genom 1928 års renbeteslag.23 Enligt 3 § RNL omfattar som nämnt denna rätt nedanför odlingsgränsen bara kronomark och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten. Genom 1886 års lagstiftning kom vidare renbetet att organiseras i lappbyar och vissa mera bestämda gränser drogs upp för betet. Delvis innebar lagstiftningen ett förstärkt rättsskydd särskilt för det vinterbete som alltjämt var tillåtet. – Rörande renbetets närmare utövande kan nämnas, att enligt förarbetena till 1886 års lag några konflikter med skogsbruket inte kunde påvisas; däremot förekom konflikter med bofasta jordbrukare på grund av skador som renbete särskilt på slåttermarker orsakade på växande gröda och hö.24 Vinterbetet ansågs dock inte innebära någon särskild olägenhet för den jordbrukande befolkningen.25 Det är svårt att precisera vilken hänsyn samerna respektive markägarna ansetts böra visa till andra parten vid denna tid. I vart fall har de sedvanor som förekommit begränsad betydelse idag med hänsyn till de ändrade brukningsmetoderna inom skogs- och jordbruket liksom inom renskötseln.

I förhållande till samernas urminnes hävd kan man på detta vis konstatera att åretruntmarkerna i vissa avseenden begränsats genom nuvarande lagstiftning, medan det i övrigt inte går att påvisa några klara juridiska skillnader i fråga om rätten till renbete.

Vad angår rätten till skog uppges i förarbetena till 1886 års lag att samerna dittills utan utsyning till sitt behov tagit skog av vad slag som

21 I skattefjällsdomen (s. 237) nämns också § 87 i samma regeringsform; denna blev dock aktuell bara då samernas rätt grundades på beslut av länsstyrelsen om s.k. inrymning.22 Se NJA 1981 s. 244.23 Utvecklingen beskrivs närmare av Skogssamerättsutredningen s. 67 ff.24 Se Förslag till Förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige samt till Förordning angående renmärken af den dertill utaf Kongl. Maj: t förordnade kommitté (1883) bl. a. s. 74, 90 ff.25Prop. 1886:2 s. 36, 37 f.

helst utan betalning, i första hand bränsle – i så fall torr och vindfälld skog, en och vide – men även virke till bostäder, visthus och tältstänger samt även till renhagar och annat stängsel. Enligt 8 § 1873 års avvittringsstadga var det bara fråga om en rätt till husbehov.26 Genom 1886 års lag kom rätten att i någon mån begränsas och preciseras.27

Också beträffande jakt och fiske synes lagregleringen ha inneburit vissa begränsningar i samernas rättigheter. Mycket tyder sålunda på att samerna av ålder haft en ensamrätt till jakten och fisket, en ståndpunkt som staten alltjämt hävdade på 1940-talet28 men som nämnt numera frångått. I alla händelser torde samerna ha haft rätt att sälja sina produkter och att upplåta rättigheten till annan utan att denna rättighet hade någon särskild anknytning till renbetet. I förarbetena till 1886 års lagstiftning framhölls att denna rätt till jakt och fiske inom lagstiftningen varit snarare förutsatt än uttryckligen erkänd. I lagen överfördes upplåtelserätten till länsstyrelsen, närmast på grund av svårigheten för de nyorganiserade lappbyarna att förhandla och besluta i dessa frågor. Härvid ansåg man tydligen rättens omfattning bestämmas av villkoren för renskötselns bedrivande.29 Genom att jakt- och fiskerätten kom att knytas till renskötseln, kom vidare sådana samer som inte var renskötare och inte tillhörde lappby att falla utanför denna reglering; bl.a. gällde detta de s.k. fiskesamerna, som enligt 1886 års lag och senare lagstiftning gått miste om den rätt som i varje fall åtskilliga av dem haft av ålder.30

I varje fall i dessa avseenden synes RNL:s reglering avvika från den rätt till jakt och fiske som samerna alltjämt har på grund av urminnes hävd.31 Här bortses ändå från de inskränkningar i samernas rätt som jakt- och fiskeupplåtelserna enligt renskötselförordningen innebär. Upplåtelser av sådan omfattning har självfallet inte förekommit i äldre tid.

Rörande övriga inslag i renbetesrätten – rätt till husbehovstäkt, till slåtter och till annat bete än renbete – synes nuvarande rättsläge i stort

26 Se ovan angivna betänkande 1883 s. 84, 85; jfr även NJA 1981 s. 244.27 Jfr Särskilda utskottets utlåtande s. 29 f.28 Se NJA 1942 s. 336. Inte heller i skattefjällsmålet gjorde staten gällande att den som markägare hade jakt- och fiskerätten, jfr NJA 1981 s. 233. Jfr vidare Beslutet om småviltsjakten s. 48 samt NJA 1981 s. 206 och (närmast rörande skattefjällen) s. 234 f, 236 f.29 Särskilda utskottets utlåtande s. 31 f.30 Se SOU 1990:91 s. 178 ff, 184 ff. 1993 års lagstiftning innebar inga förändringar i fråga om fiskesamernas ställning, fast förhållandet påtalats av samerättskommittén (jfr prop. 1992/93:32 s. 179 f).31 Se övergångsreglerna till jaktlagen (1987:259) p. 4 och prop. 1986/87:58 s. 94 samt övergångsreglerna till fiskelagen (1993:787) p. 2.

sett motsvara vad som gällt av ålder. Någon rätt till kommersiell täkt, till vattenkraft eller till mineralen har såvitt känt aldrig tillkommit samerna på grund av hävd.32

Renskötselrätten kan alltså enligt urminnes hävd antas omfatta ungefär de rättigheter som nu har angetts; som framgått är det delvis svårt att beskriva vad rätten närmare bestämt inneburit.

Vid en jämförelse med nuvarande lagstiftning framträder vissa skillnader. Det är tydligt att samerna genom 1886 års lag och senare berövats vissa rättigheter som de haft av ålder, dock utan att detta framstått som klart grundlagsstridigt när förändringarna skedde. I förhållande till grundlagens nuvarande egendomsskydd är det särskilt lagreglerna om jakt- och fiskerättsupplåtelser som framstår som ett problem. Som nämnt har i varje fall gratisupplåtelserna enligt 34 § RNL sagts vara grundlagsstridiga. I övrigt har påtalats det förhållandet, att inte samerna själva utan en statlig myndighet får förfoga över jaktoch fiskerättigheterna på ett sätt som berör samernas rätt. Man lär vara överens om att det ursprungliga skälet för detta – lappbyarnas svårigheter att administrera upplåtelserna – inte länge är hållbart. För att bedöma frågan om upplåtelseregeln ändå är grundlagsenlig får man ta hänsyn inte bara till regeln om egendomsskydd i 2 kap. 18 § regeringsformen utan också till bestämmelsen i 2 kap. 15 §, att lag eller annan föreskrift ej får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till etniskt ursprung tillhör minoritet. Här får också observeras Europakonventionens regler om egendomsskydd (art. 1 i första tilläggsprotokollet) och förbud mot diskriminering (art. 14 i konventionen).

I skattefjällsdomen prövade Högsta domstolen upplåtelsereglernas grundlagsenlighet, särskilt med hänsyn till regeringsformens diskrimineringsförbud, och fann dem inte strida mot förbudet. Enligt domstolen kunde inte några meningsfulla jämförelser göras med vad som gällde för medborgare i allmänhet som hade likartade jakt- och fiskerättigheter; vidare byggde RNL:s reglering på en avvägning mellan delvis motstridiga intressen, och det saknades varje stöd för att denna avvägning skulle ha påverkats av någon nedvärderande inställning till samerna som folkgrupp.

Sedan skattefjällsdomen har emellertid förhållandena ändrats i vissa hänseenden. Numera gör staten som nämnt gällande att jakt- och fiskerätten på kronomark i fjällen tillkommer staten såsom markägare, vilket inte åberopades i skattefjällsmålet. Å andra sidan har egendomsskyddet – även skyddet för renskötselrätten – förstärkts genom ändringar år 1994 i 2 kap. 18 § regeringsformen; ingrepp i en sådan rättighet som

32 Jfr om det sagda NJA 1981 s. 244 ff (dock närmast om skattefjällen).

samernas jakt- och fiskerätt är nu bara tillåtna när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen och mot ersättning. Vidare har år 1994 Europakonventionen införlivats med svensk lag: enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen. I stora drag innebär dock detta ett skydd för den enskilde motsvarande vad regeringsformen numera ger.33 – Till detta kommer att senare rättshistoriska undersökningar visat att samernas ställning inom delar av fjällområdet varit betydligt starkare än som framkom i skattefjällsmålet (se 2.2 ovan).

Det är möjligt att dessa omständigheter påverkar prejudikatvärdet av skattefjällsdomen i denna del och att även motiven till de omstridda paragraferna i RNL har fått minskad genomslagskraft. Att märka är att alla dessa lagregler, liksom regeringsbeslutet om upplåtelse av småviltsjakt, tillkom innan egendomsskyddet stärktes.

Renskötselrättens ställning i dag är alltså i vissa avseenden oklar och kontroversiell. I vart fall är det tydligt, att RNL inte blir avgörande för vad samernas grundlagsskyddade rätt till marken innebär. Bl.a. får det väsentlig betydelse vad som kan komma fram genom pågående historiska forskningar på området, både angående äganderätten till fjällmarken och rörande de rättigheter som ingå i renskötselrätten.

33 Märk dock regeln i art. 1 i första tilläggsprotokollet att ”varje fysisk och juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom”, en bestämmelse utan motsvarighet i regeringsformen.

3. Renen, renbetet och rennäringen

I detta kapitel ges en bakgrundsbeskrivning om renen, renbetesmarken och rennäringen. Använda källor är främst artiklar ur Nordiska ministerrådets skrift ”Reindrift i Nordvest-Europa”, 1999; SCB m.fl. ”Svensk rennäring”, 1999; samt 1997 års Svensk-Norska Renbeteskommissions betänkande, 2001.

Renskötsel bedrivs i 51 samebyar från Karesuando i norr till Idre i söder (se bilaga 5). Av samebyarna är 33 stycken fjällsamebyar vilka har sina åretruntmarker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och sina vinterbetesmarker nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen. Tio av samebyarna är skogssamebyar som har sina åretruntmarker ovanför lappmarksgränsen och sina vinterbetesmarker nedanför denna gräns. Åtta av samebyarna är koncessionssamebyar vars gränser och fortsatta renskötsel fastställs av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Inom samebyarna finns ett varierande antal renskötselföretag och varje företag består i sin tur av en eller flera renägare. Totalt fanns år 2000 ungefär 900 renskötselföretag. Antalet renägare var samma år cirka 4 700 varav 3 700 var samiska renägare och 1 000 renägare var fastighetsägare i koncessionsområdet. Antalet renar i vinterhjorden var cirka 220 000. Renantalet har dock under hela 1900-talet kännetecknats av att det varierat mellan 160 000 och 300 000 i 20- till 30-årsintervall.

Renskötseln är beroende av stora betesarealer. Renskötseln bedrivs genom att renskötaren utifrån renens naturliga vandringsmönster och beteskrav väljer betesområden genom att ta hänsyn till faktorer som påverkar renens bete, t.ex. vegetation, terräng, väderförhållanden och störningar, för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för renarna att beta.

För renens vandringar eller flyttningar mellan olika betesmarker utnyttjas flyttleder som använts sedan gammalt. I anslutning till lederna kan finnas mindre betesområden, rastbeten där renarna kan beta och vila under flyttningen.

Den tillväxt av renhjorden som betet ger tas tillvara genom slakt. Under slaktsäsongen 2000/2001 slaktades knappt 50 000 renar, men slakten har tidvis varit det dubbla. Den del av tillväxten som är möjlig att slakta påverkas också av det antal renar som rivs av rovdjur. Rovdjursutredningen (SOU 1999:146) bedömde att mellan 20 000 och 30 000 renar årligen rivs av rovdjur. Renskötselföretagarna kan också

påverka renhjordens tillväxt eller avkastning genom att förändra det renantal som finns på en viss betesareal och genom att förändra hjordstrukturen dvs. renhjordens köns- och ålderssammansättning.

Figur 3.1 Antalet renar i Sverige under 1900-talet

0

50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000 350 000

1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000

Källa: SCB m.fl. Svensk rennäring,1999; samt Statens jordbruksverk.

3.1. Renen

Renen är ett hjortdjur som lever i flockar i de nordliga delarna av Europa, Asien och Nordamerika. Renen är anpassad till att leva i en miljö som präglas av stora skillnader mellan sommar och vinter. Det finns olika underarter av ren men det är bara den eurasiska tundrarenen som har domesticerats av människan.

Renen är liksom andra hjortdjur en idisslare. Det innebär att den har en särskild förmåga att med mikroorganismers hjälp smälta eller bryta ner växter som den betar. Nackdelen är att den har svårt att klara snabba byten av föda eller perioder av svält. Renen strövar omkring när den betar och söker selektivt späda växtdelar i vegetationen. Renens nedbrytning av gröna växter är störst när växterna är späda och lättsmälta. Samtidigt ökar födans hastighet genom mag-tarmkanalen. Sammantaget innebär detta att renens förmåga att tillgodogöra sig näring under den korta sommaren är god.

Jämfört med andra idisslare har renen en unik förmåga att bryta ner och tillgodogöra sig energiinnehållet i lavar. Frånvaro av lav i betet måste kompenseras med större mängder av andra växter, men deras näringsmässigt sämre kvalitet under vintern begränsar renens totala konsumtionsförmåga. Även om renen har tillgång till ett gott lavbete

Antal

År

innehåller inte lav tillräckligt mycket protein för renen. Det innebär att den, för att klara vintern behöver utnyttja det förråd av protein i musklerna som den byggt upp under sommaren.

Renar har fysiologiskt stor säsongsbundenhet både vad gäller tillväxt och näringshushållning. Renens födointag sommartid är två till tre gånger så stort som under vintern. Under sommaren bygger renen upp fettdepåer och muskler. De unga renarna utnyttjar energi och protein för att växa och vajorna för att ta hand om sina kalvar. Det innebär att tillväxt, mjölkproduktion till kalven och uppbyggnad av egna kroppsreserver av fett och protein sker under en kort tid på sommaren. Övriga tider på året är renen inställd på liten eller ingen produktion. Det minskar renens aptit och därmed stressen att finna föda. Betesintaget kan på grund av yttre omständigheter vara så lågt att renen tvingas förbruka kroppsreserver av fett och protein för att klara sin överlevnad. Barmarksbetet har därför större betydelse för renhjordens tillväxt eller avkastning än vinterbetet, förutsatt att vinterbetet täcker renens minimibehov för överlevnad.

En renkalv väger 4-6 kg när den föds och ökar i vikt till mellan 35 och 55 kg under sommaren. Hondjuren, vajorna är fullvuxna vid 4-7 års ålder och har då en levande vikt av 60 till 90 kg på hösten. Vikten varierar över året och vajorna förlorar ofta upp till 15 procent av sin vikt under vinter och vår. Vuxna handjur, sarvar kan väga upp till 150 kg levande vikt före brunstperioden. Under brunsten i september tappar sarvarna i vikt och de behöver en period av betesro efter brunsten för att överleva en besvärlig vinter.

3.2. Renen och betet

Renens bete varierar både över året och från region till region beroende på klimat och vegetation. För att fylla sina behov behöver renarna beta selektivt och växla mellan olika betestyper, vilket för med sig att renskötseln kräver stora betesarealer. Betesmarkerna har skilda egenskaper som gör dem värdefulla för renskötseln vid olika tider på året. Under sommaren är områden med späda gröna växter betydelsefulla. Under vintern är lavbetesområden med ett stabilt vinterklimat en förutsättning för renarnas överlevnad. Renarnas samlade behov kan göra att ett område som bara används någon dag om året eller något enstaka år kan vara viktigt i ett större sammanhang. En väl fungerande och långsiktigt hållbar renskötsel är beroende av ändamålsenliga kalvningsland, fungerande flyttleder med rastbeten och sammanhängande säsongbetesområden för varje årstid.

Temperatur och nederbörd skiljer sig åt mellan olika delar av renskötselområdet. Den del av nederbörden som faller som snö har stor betydelse för hur tillgängligt betet är. Störst nederbördsmängd faller i fjällkedjan där i genomsnitt mer än 300 mm av nederbörden faller som snö. Lägst är nederbörden i Västerbottens och Jämtlands län. Hur länge snön ligger kvar på våren har också betydelse. I slutet av maj är andelen mark som är snötäckt störst i norr. Efter den 1 juni är det samebyarna i Västerbotten och södra delen av Norrbotten som har mest snö.

Temperaturen har stor betydelse för snöns konsistens och tjocklek. Vid temperaturväxlingar kring 0 grader C kan betet bli svårtillgängligt. Temperaturen påverkar också grönbetessäsongens längd vilket har betydelse för renens tillväxt. Under sommaren föredrar renen svalt väder eftersom förekomsten av insekter då är lägre. Renen klarar temperaturer ner till – 30 grader C innan den behöver öka sin normala förbränning av energi för att upprätthålla sin kroppstemperatur. Det beror på att den har en mycket välisolerad päls och en välutvecklad värmeväxling mellan in och utgående blodkärl i nos och ben.

Renarna i fjällsamebyarna betar i barrskogsområdet på vintern och i högfjällen på sommaren. Vår- och höstbetena finns i de mellanliggande björkskogsbältena och lågfjällen. I de nordligaste delarna av Sverige betar renarna tidvis även på vintern i björkskogen. Renarna i skogsoch koncessionssamebyarna betar året runt i barrskogsområdet och nyttjar vid skilda årstider olika vegetationstyper inom barrskogsområdet. En del fjällsamebyar har vinter- och sommarbetesområden som ansluter till varandra och en del byar måste flytta genom andra samebyars betesmarker för att komma till och från sina vinterbeten. En annan viktig skillnad mellan olika fjällsamebyar är avstånden mellan vinter- och sommarbetesområdena. Avstånden är störst i Västerbottens län med uppemot 40 till 50 mil. Idre sameby har de kortaste avstånden, endast fyra till fem mil.

Generellt har skogssamebyarna kortare avstånd mellan sina sommar- och vinterbetesland men enskilda byar, t.ex. Maskaure, flyttar ungefär 20 mil vilket är längre än många fjällsamebyar i Jämtlands och Norrbottens län.

För de byar som har långa avstånd mellan sommar- och vinterbeteslanden sker flyttningarna ofta i etapper. Is och skare utnyttjas för att underlätta vårflyttningen som ofta sker tämligen snabbt. Höstflyttningarna däremot har blivit mera komplicerade. Sjöregleringarna har t.ex. medfört att isen lägger sig senare och renarna kan därför inte flyttas längs med vattendragen som förr utan transporteras istället ofta med lastbil.

3.2.1. Barmarksbetet

Under barmarksperioden bör betet innehålla vegetationstyper som har stort inslag av löv, gräs, halvgräs och örter i så tidiga utvecklingsstadier som möjligt.

På våren söker sig renen till barmarksfläckar i småkuperade snöfattiga områden där de kan hitta både lav och späda gröna växter. Fjällrenarna söker sig ofta till sydsluttningar. De viktigaste växterna är de som tidigt skjuter gröna skott. För renens del är vårbetet under april och maj en kritisk period. Under den perioden är betet även normala år svårtillgängligt eftersom lavbetet har låsts under hård tjock snö och skare och tillgången till barfläcksbete är begränsad samtidigt som renen behöver ett gott bete för att återhämta sig. Under samma period föds också kalvarna som behöver mycket näring av sina mödrar för en god tillväxt. Försommarbetet under juni är det kvalitetsmässigt bästa betet under året. På försommaren söker sig fjällrenarna till marker med rikligt grönbete där grönskan kommer tidigt. I skogslandet är myrmarkerna viktiga.

Under högsommaren i juli-augusti påverkas renarnas betning negativt av höga temperaturer och insektsangrepp. Renarna vandrar därför upp mot högfjället där det finns snö eller ut på öppna vidder för att undgå värme och insekter. Skogsrenarna i barrskogsområdet söker sig av samma anledning gärna till fuktig och skuggrik äldre granskog. Tillgången till grönbete är liten på högre höjd och i äldre granskog. Mot kvällen när det blir svalare söker sig renarna därför ner till dalgångar och myrar för att beta. Det innebär att tillgången till områden med betesimpediment, där renarna kan tillbringa dagarna, är nödvändiga för att djuren skall kunna utnyttja dalgångarnas och myrarnas bete. På sensommaren söker sig renarna till skogsområdena där det finns växter med späda blad även på hösten t.ex. fårsvingel och kruståtel. Svamp är också mycket attraktivt för renar och ger bl.a. ett viktigt mineral- och proteintillskott. Under högsommaren betar renarna samlat för att under sensommaren sprida sig över ett större område.

3.2.2. Vinterbetet

Under senhösten framåt september – oktober försämras grönbetet och renen övergår gradvis till en diet av lavar och bärris. Busklavar, som renen betar på vintern, växer i mer eller mindre sammanhängande områden. Laven är en flerårig växt med låg årlig tillväxt. Marklavarna konkurreras ut av kärlväxter och tillgången till sammanhängande lavbeten är bäst på näringsfattig mark som är utsatt för ljus och uttorkning.

Tillväxten sker i övre delen av lavbålen och är störst när laven har god tillgång till ljus och fukt. Nederbörden bör dock inte vara alltför hög då detta gynnar kärlväxterna på lavens bekostnad. De bästa tillväxtmöjligheterna finns längst i norr och i söder av fjällkedjan där det är regnskugga samt i öppna björk- och tallskogar.

Renen övergår till vinterbete dvs. en relativt ensidig lavdiet när förhållandena blir sådana att det blir för svårt för renen att gräva efter grönbete. Beroende på tillgången på lav kan lavens andel av dieten variera mellan 30 och 80 procent. Eftersom renen är anpassad för att enbart överleva under vintern är det för renen tillgängliga energiinnehållet ett mått på betets kvalitet. Eftersom renen har en god förmåga att tillgodogöra sig energiinnehållet i lav är tillgången till lavbete avgörande för betets kvalitet.

Vid sidan av betets sammansättning måste betet också vara tillgängligt för renen. Snöförhållandena har stor betydelse för renens möjligheter att få tillräckligt med vinterbete. Det kan bildas skare som gör att renen har svårt att komma åt lav. Iskorn kan också frysa fast på laven vilket kan innebära störningar i renens matsmältning. Svåra betesförhållanden uppstår ofta vid omväxlande mild och kall väderlek.

Under vårvintern är det normalt att skare gör betet mera otillgängligt för renarna. Terrängförhållandena och vegetationen påverkar betets tillgänglighet. På senvintern ökar t.ex. tillgängligheten om terrängen är småkuperad och snön inte för djup. Förekomsten av trädlavar ökar också betets kvalitet.

Förutom att vinterbetet temporärt kan vara svårtillgängligt t.ex. på grund av vädret, kan lavbetet vara dåligt på grund av slitage, annan påverkan eller av att det betats intensivt under en längre period.

Ett gott vårbetesland kännetecknas av att det tidigt blir fläckar med bar mark. För renen är det viktigt med en blandad diet av lav, knoppar och gröna växter som ger en gradvis övergång från lavbete till en diet av gräs och örter.

3.2.3. Andra markanvändare

Rennäringens stora geografiska utbredning och extensiva markutnyttjande, som baseras på renskötselrätten, leder till att rennäringen påverkar och påverkas av andra näringar, aktiviteter och intressen. Följande sammanfattning bygger på Svensk-Norska Renbeteskommissions betänkande, 2001.

Rennäringen påverkas av andra markanvändare genom att tillgången på renbete förändras, genom att möjligheten för renarna att utnyttja

renbetet dvs, betets tillgänglighet förändras och genom att det sätt på vilket renskötselarbetet kan bedrivas förändras.

Exploatering av renbetesmarker medför bortfall av betesmark i varierande utsträckning. Tillgången på renbete har under 1900-talet till exempel påverkats av vattenkraftsutbyggnaden som bl.a. medfört att betesmark överdämts, av grustäkter vilka bl.a. medför bortfall av goda lavmarker, och av skjutfält som medfört markslitage. Skogsbruk medför bortfall av mark för kortare eller längre tid genom att lavtäcket blir skadat vid avverkningen och genom att trädlavarna inte utvecklas. En minskning av tillgången på de säsongbeten och vegetationstyper som är begränsande för samebyns reninnehav påverkar samebyn mest. I de flesta samebyar är vinterbetet den begränsande faktorn. Generellt kan konstateras att exploatering av marker, som nyttjas under februari – mars har stor påverkan på rennäringen, eftersom renarna är svaga i slutet av vintern och vajorna snart skall kalva.

Möjligheten att nyttja delar av betesområdet har under 1900-talet t.ex. också påverkats av att renarnas betesro störts. Under barmarkssäsongen är det viktigt att renarna kan beta ostört så de ges möjlighet att beta selektivt och därmed tillgodogöra sig så mycket näring som möjligt. Under vintern är det viktigt att renarna inte orsakas onödiga energiförluster.

Intensiv verksamhet av olika slag t.ex. malm- och grushantering, skogsbruk, snöskotertrafik, aktiviteter vid turistanläggningar som stugbyar och motionsslingor stör renarnas betesro och medför att de betar mindre och förbrukar mer energi. Olika arbetsmoment kan påverkas av att renarna störs eller att betesmarkerna har styckats upp. Renarna kan till exempel bli svårare att skilja, samla och bevaka vilket kan innebära att de håller till på olämpliga betesmarker och blir svårare att skydda mot olyckor eller rovdjur.

Betydande arealer kan skenbart verka vara opåverkade av en exploatering eller pågående verksamhet eftersom markvegetationen är opåverkad. Området kan ändå vara oanvändbart för betesgång eller flyttningar på grund av störande aktiviteter vid exploateringsplatsen.

3.3. Renhjordens avkastning

Jämfört med annan husdjursskötsel styr människan i liten grad renens miljö och födotillgång. Förutsättningarna för att bedriva renskötsel skiljer sig därför från annan husdjursskötsel. Renhjordens avkastning från en viss betesareal, dvs. hur många djur som kan slaktas påverkas av hur många renar som finns på betesarealen och av renhjordens könsoch åldersfördelning.

Om antalet djur är högt i förhållande till det tillgängliga betet, eller om betet av andra orsaker är dåligt, försämras djurens kondition. Renhjorden kan hamna i en spiral av sjunkande kondition och produktivitet. Ett dåligt vinterbete leder till att djuren förbrukar sina kroppsreserver under vintern. Förlusterna, särskilt när det gäller yngre djur ökar. Vajorna föder kalvar med lägre födelsevikter och har själv sämre resurser att ta hand om kalvarna. Om sommarbetet också är dåligt har vajorna låg kondition på hösten. Det innebär att brunsten försenas, vilket i sin tur leder till att kalvarna föds något senare. De får därmed en kortare sommar att utvecklas på. Det omvända förhållandet gäller då tillgången på bete är god och antalet renar är lämpligt i förhållande till betet. Djuren har då god kondition vilket leder till hög hjordtillväxt och därmed till att ett högt slaktuttag blir möjligt.

Avkastningen påverkas också av renhjordens köns- och ålderssammansättning. En stor andel hondjur i vinterhjorden innebär att fler djur kan producera kalvar. Handjuren producerar visserligen genom sin tillväxt, men deras bidrag till avkastningen är lägre än vad en vaja med kalv ger när konditionsnivån är sådan att kalvproduktionen är god. Så stor andel av vajorna som möjligt bör dessutom vara mellan tre år och tio år. Dessa förhållanden uppnås genom en hög andel kalvslakt.

Den möjliga slaktens storlek och därmed slaktintäkterna påverkas alltså av en mängd faktorer. Det är viktigt att notera att de flesta faktorerna påverkar avkastningen med en viss fördröjning och att resultaten av en händelse eller en åtgärd ett år kan påverka utfallet flera år senare.

3.4. Rennäringens struktur och ekonomi

Verksamheten inom rennäringen bedrivs i ett samspel mellan renägaren, renskötselföretaget och samebyn. Ett företag definieras i Statens jordbruksverks föreskrifter för Företagsregistret för rennäringen (SJVFS 1993:162) som renskötselverksamhet bedriven av en renskötande medlem i sameby med sitt husfolk. Om flera renskötande medlemmar ingår i samma hushåll betraktas dessa som ett företag. Samspelet regleras till viss del i rennäringslagen men har utformats på skilda sätt i olika samebyar. I vissa samebyar sker en stor del av verksamheten i form av arbete och ekonomi kollektivt inom samebyn och i andra samebyar bedrivs verksamheten mera individuellt av renskötselföretagen. Rennäringens struktur ser också olika ut i skilda delar av landet.

Rennäringen är en integrerad del av näringslivet inom de kommuner där den bedrivs. I de inlandskommuner där samebyarnas åretruntmarker är belägna har rennäringen störst betydelse. Av (SCB m.fl.

Svensk rennäring,1999) framgår att under år 1998 arbetade i skogs- och fjällsamebyarna cirka 450 personer heltid inom rennäringen, cirka 270 personer arbetade mellan halvtid och heltid och cirka 800 personer arbetade mindre än halvtid.

Vid tolkning av siffrorna i detta avsnitt är det viktigt att beakta att uppgifter om rennäringens struktur och ekonomi endast finns tillgängliga för enstaka tidpunkter. Samtidigt har rennäringen under 1900-talet kännetecknats av stora cykliska variationer i renantal och antal slaktade renar. Antalet slaktade renar den senaste 30-årsperioden framgår av diagrammet nedan.

Diagram 3.2 Antalet slaktade renar mellan 1973/74 och 2000/2001

Källa: Statens jordbruksverk

En jämförelse av uppgifter om antal renägare, antal företag och antal renar under mitten av 1960-talet, 1979 och 2000 (SOU 1983:67, SCB m.fl. Svensk rennäring, 1999) tyder på att de regionala skillnader som beskrivs nedan har varit likartade under den senaste 40-årsperioden. Det förefaller också som om skillnaderna mellan Norrbottens läns fjällsamebyar och övriga områden har ökat under perioden. Strukturuppgifter för rennäringen för år 2000 framgår av tabell 3.1.

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000

19

73/

74

19

74/

75

19

75/

76

19

76

/77

19

77

/7

8

19

78/

79

19

79/

80

19

80

/81

19

81/

82

19

82/

83

19

83/

84

19

84/

85

19

85

/86

19

86

/87

19

87/

88

19

88/

89

19

89/

90

19

90/

91

19

91

/92

19

92

/9

3

19

93/

94

19

94

/95

19

95

/96

19

96/

97

19

97/

98

19

98/

99

19

99/

00

år

ant a l kont ro ll s lakt ade

Tabell 3.1. Strukturuppgifter fördelade efter län och region år 2000.

Norrbottens läns

Västerbottens läns

Jämt-

lands läns

Hela riket

Fjällsamebyar

Skogssamebyar

Koncessionssamebyar

samebyar

samebyar

Antal renar

82 499 28 033 11 592 54 231 44 809 221 164

Antal kontrollslaktade renar

16 1241

2674

13192 14996 46 988

Antal renägare 2 028 890 1 008

317 282 4 525

Antal företag

585 122 15

108 100 930

Antal samebyar

15

9

8

7 12

51

1. Antalet kontrollslaktade renar avser både fjällsamebyar och skogssamebyar. Källa: (Statens jordbruksverk).

Norrbottens läns fjällsamebyar kännetecknas av ett stort antal renägare med få renar. Det genomsnittliga antalet renar per renägare är 41 renar. Antalet renar per företag är cirka 140 renar. Det finns i genomsnitt cirka 130 renägare per sameby och antalet företag per sameby är omkring 40 företag. Antalet slaktade renar i förhållande till antalet renar i vinterhjorden är lågt jämfört med motsvarande andel i övriga områden.

I Norrbottens läns skogssamebyar är det genomsnittliga antalet renar per renägare lågt, endast 30 renar, medan antalet renar per företag däremot är högre, omkring 230 renar. Denna omständighet avspeglas också i antalet renägare per företag som är högt, sju renägare. Anledningen är att det finns förhållandevis många skötesrenägare med ett litet renantal i skogssamebyarna (SCB m.fl. Svensk rennäring, 1999). Antalet företag per sameby är också förhållandevis lågt, 14 stycken.

Förutsättningarna för att bedriva renskötsel i Norrbottens läns koncessionssamebyar skiljer sig från övriga områden genom att ägare av jordbruksfastigheter i området får äga högst 30 renar per hushåll. Fastighetsägarnas renar sköts av en samisk koncessionshavare som har fått tillstånd av länsstyrelsen att bedriva renskötsel i området. Koncessionshavaren får själv äga mer än 30 renar. Vanligtvis råder det ett anställningsförhållande mellan koncessionshavaren och fastighetsägarna. En studie av strukturuppgifterna för koncessionsområdet visar som väntat att antalet renar per renägare är lågt, endast 12 renar. Antalet renar per företag dvs. per koncessionshavare är däremot högt, 790 renar. Det fanns år 2000 femton koncessionhavare varav sju i Muonio sameby. I Västerbottens och Jämtlands län är antalet renar per renägare högre än i övriga områden omkring 165 renar. Antalet renar per företag är också högre cirka 470 djur. Samtidigt var såväl antalet renägare per sameby som antalet företag per sameby lågt i förhållande till antalet i Norrbottens län.

En jämförelse av slaktens storlek med antalet renar i vinterhjorden kan göras för åren 1993/94 till 1998/99. En sådan jämförelse visar att slakten i kilo per livren i genomsnitt under perioden varit lägst i Norrbottens läns fjällsamebyar och högre i samebyarna i Västerbottens och Jämtlands län. (Se vidare avsnitt 8.1)

Inkomstundersökningar, där renskötselföretagarnas inkomster har studerats, har genomförts vid tre tillfällen för åren 1980, 1993 och 1996 (SOU 1983:67; Riksdagens revisorer 1995/96:8; SCB m.fl. Svensk rennäring, 1999). Undersökningarna visar att inkomstnivån vid de tre tillfällena varit låg inom rennäringen. För år 1996 var inkomsterna från näringsverksamhet inklusive nettot av räntefördelningar, i genomsnitt 24 000 kr per hushåll och företagarna med familj kompletterade i allmänhet inkomsten från näringsverksamhet med inkomster från tjänst.

Vid samtliga tre tillfällen har inkomsten från näringsverksamheten ökat när antalet renar i företaget har ökat. Vid samtliga tillfällen har också inkomsterna från näringsverksamhet, vid en jämförelse där hänsyn tagits till antalet renar per företag, varit lägre i Norrbottens läns fjällsamebyar än i övriga områden.

4. Mål för en ny rennäringspolitik

En viktig del av vårt uppdrag är att lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt bärkraftig rennäring. I detta kapitel skall vi presentera vårt förslag i den delen.

Vi kommer att presentera tre mål som gäller kultur, ekonomi och miljö. Därefter presenterar vi bakgrunden till och våra överväganden om varför vi valt dessa mål.

4.1. Tre mål för en långsiktig rennäringspolitik

4.1.1. Målens inbördes relationer

De tre målen i förslaget avser kulturella, ekonomiska och miljömässiga aspekter. De är ömsesidigt beroende av varandra.

De samiska näringarna är avgörande för att den samiska kulturen skall kunna fortleva och utvecklas. De är också nödvändiga för de samiska näringsidkarnas ekonomiska självständighet och oberoende. Samtidigt har de samiska näringarna, liksom varje sektor i samhället, ett ansvar för att de allmänna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås.

Det kulturella målet samspelar både med det ekonomiska målet och miljömålet. Den samiska kulturens utveckling och fortbestånd är nära knuten till att det finns ett samiskt näringsliv. Eftersom de samiska näringarna i stor utsträckning bygger på ett nyttjande av förnybara naturresurser är de för sin överlevnad beroende av att miljön inte skadas. Samtidigt är de samiska kulturmiljövärdena viktiga inslag i de miljövärden som bör skyddas.

Det ekonomiska målet och miljömålet kan sägas motsvara skogsvårdslagens produktionsmål respektive miljömål. De är således jämställda. För rennäringspolitiken finns också det kulturella målet. De tre målen är ömsesidigt beroende av varandra och inget kan sägas vara överordnat de andra.

4.1.2. Kulturellt mål

Samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar som en grund för samisk kultur skall främjas.

Samerna intar i egenskap av ursprungsfolk en särställning i landet. Deras kultur är en viktig del av den kulturella mångfalden. Renskötseln, liksom andra traditionella samiska näringar som jakt, fiske och slöjd, är viktiga inslag i den samiska kulturen. Samernas möjligheter att bedriva och utveckla dessa näringar bör därför främjas.

Det är samernas egna prioriteringar, inom de ramar man förfogar över, som skall vara avgörande för hur olika stödjande åtgärder skall utformas.

Sverige har gjort internationella åtaganden som kan ses som en ram för ett kulturellt mål. Artikel 27 i FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ 1971:42) syftar till att ge ett skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteters grundläggande rättigheter. I januari år 2000 ratificerade Sverige Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2) och Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (SÖ 2000:3). Det innebär bl.a. att Sverige åtagit sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör nationella minoriteter, t.ex. samer, skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv (jmf. ramkonventionen art. 5).

Staten förfogar över olika medel för att stödja samerna i deras strävanden. Genom lagstiftning kan staten klarlägga de rättigheter och skyldigheter samerna har till följd av sitt urgamla bruk av marken och reglera förhållandet mellan samernas och andras användning av samma mark. Vidare kan staten genom lagstiftning se till att det finns former för hur förhållandet mellan de samiska näringsutövarna och andra markanvändare skall hanteras samt skapa former för att lösa eventuella konflikter som uppstår i det förhållandet.

Staten förvaltar stora markområden inom renskötselområdet. Således kan staten genom sin egen markförvaltning påverka förutsättningarna för samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar. Andra medel kan vara information, ekonomiska stöd och mera informella modeller för konfliktlösning mellan olika markanvändare.

4.1.3. Ekonomiskt mål

Samerna skall så långt möjligt ha förutsättningar för att utveckla och upprätthålla ett samiskt näringsliv med renskötselrätten som grund.

Samerna skall i så stor utsträckning som möjligt besluta i sina egna angelägenheter. Det gäller även gemensamma ekonomiska angelägenheter. Renskötselrätten tillkommer samerna som folk. Samerna skall i så stor utsträckning som möjligt ha möjlighet att utveckla nyttjandet av denna rättighet som grund för sitt näringsliv.

Medel för att uppnå detta mål kan vara att samiskt näringsliv kan bedrivas på samma villkor som annat näringsliv, t.ex. genom att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort. Ett annat medel skulle kunna vara att överlämna till näringsidkarna att ensamma förfoga över de ersättningar som utgår på grund av intrång i renskötselrätten.

Renskötseln och övriga traditionella samiska näringar är en del av det mångbruk av marken som pågår inom stora delar av Norrland. Samernas möjlighet att utveckla de samiska näringarna måste ske inom ramen för de rättigheter som renskötselrätten innebär.

4.1.4. Miljömål

Verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall utövas med hänsyn till – naturresursernas långsiktiga produktionsförmåga, – den biologiska mångfalden, – natur- och kulturmiljövärden och – värden för friluftslivet.

Varje näring har ett sektorsansvar för att verksamheten bedrivs ekologiskt långsiktigt hållbart. Samerna har flera traditionella näringar. I dag är det endast renskötseln av dessa som har ett miljömål. Jakt och fiske bedrivs även av andra än samer. I viss utsträckning har miljömål formulerats även för dessa verksamheter. Sådana miljömål gäller även för jakt och fiske som bedrivs med stöd av renskötselrätten.

Vår utgångspunkt är att samerna själva bör ha ansvaret för hur deras näringsliv skall se ut. Vi anser därför att ett miljömål bör gälla för alla verksamheter som utövas med stöd av renskötselrätten.

Ett miljömål för sådan verksamheter bör utformas så att de allmänna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås. Samtidigt får inte resursernas betydelse för samiskt näringsliv och kultur motverkas.

4.2. Kulturellt mål

4.2.1. Samerna – ursprungsfolk och nationell minoritet

Riksdagen har uttalat att samerna är en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen bör etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Bestämmelsen skall uppfattas så att detta är ett mål för den samhälleliga verksamheten. Ordet kultur skall i detta sammanhang ges en vidsträckt tolkning och därmed innefatta bl.a. samernas renskötsel (prop. 1975/76:209 s. 138).

Regeringen har i propositionen Nationella minoriteter i Sverige, prop. 1998/99:143, beskrivit de åtgärder som behövs för att Sverige skall kunna ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Som en utgångspunkt för en minoritetspolitik anför regeringen att det för vårt demokratiska samhälle är av stor betydelse att principerna om icke-diskriminering och inflytande får fullt genomslag när det gäller de nationella minoritetsgrupperna. Det behövs också åtgärder för att värna om de nationella minoriteternas språk och kultur som en del av vårt kulturarv.

Riksdagen tog ställning till regeringens proposition i december 1999 (bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69). Riksdagen betonar att det är angeläget att minoriteter inom en stat åtnjuter skydd för sin egenart. Skyddet av nationella minoriteter är en viktig del av skyddet för de mänskliga rättigheterna och därmed för stabilitet, demokrati och fredlig utveckling. Beträffande samernas ställning påpekas att säkra betingelser för den samiska kulturens fortlevnad i hög grad är ett ansvar för det allmänna. Regeringen angav i propositionen att den skall göra en utvärdering av de minoritetspolitiska åtgärderna. Riksdagen räknar med en sådan utvärdering kan ge underlag för att bedöma behovet av ytterligare åtgärder för att stärka samernas ställning allmänt sett, bl.a. i de rättsliga frågor som rör användningen av land och vatten.

4.2.2. Synen på ursprungsfolk i ett internationellt perspektiv

Under lång tid har ursprungsfolkens traditionella levnadssätt varit hotade och deras resursbaser har exploaterats. De senaste årtiondena har dock dessa folk fått allt starkare stöd internationellt och de folkrättsliga insatserna på området gått kraftigt framåt.

Flera insatser har skett i FN:s regi. FN har förklarat perioden 1995-2005 för urbefolkningarnas internationella årtionde.

I flera av FN:s deklarationer och konventioner ges ursprungsfolken ett direkt eller indirekt skydd genom att dessa dokument och uttalanden rör mänskliga rättigheter och ställer krav på lika behandling av människor oavsett etnisk tillhörighet m.m.

De konventioner som Sverige ingått med andra stater är folkrättsligt bindande. Sverige är alltså skyldigt att agera i enlighet med konventionerna. För att konventionerna skall få rättslig betydelse på det nationella planet måste de omsättas till inhemska rättsregler. Befintliga svenska regler måste också anpassas till konventionerna så att de inte står i strid med dessa.

Artikel 27 i FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter syftar till att ge ett skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteters grundläggande rättigheter. Artikeln har följande lydelse.

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin religion eller att använda sitt eget språk.

Artikeln bygger på uppfattningen att kulturlivet, religionen och språket är grundpelare på vilka de åsyftade minoriteternas existens vilar. Att kulturlivet, religionen och språket värnas och ges utvecklingsmöjligheter är således av avgörande betydelse för minoriteternas fortbestånd.

Artikel 27 ger ett starkare skydd för minoritetsgrupper än vad som direkt framgår av ordalydelsen i artikeln (jmf. SOU 1986:36 s. 122 ff). Staten kan i vissa fall vara skyldig att positivt särbehandla minoriteten. Kulturvärnet innefattar vidare även ett skydd mot sådana markexploateringar och andra ingrepp i naturen som riskerar att äventyra minoritetsgruppers traditionella markanvändning.

Det folkrättsliga skyddet enligt artikel 27 får således anses innebära ett erkännande av att samerna som etnisk minoritet har behov av att åtgärder vidtas från samhällets sida så att samekulturen och det samiska

språket kan fortleva och utvecklas samt att tillgången till mark och vatten åt de samiska näringarna tryggas.

FN:s konvention mot rasdiskriminering från år 1965 (SÖ 1971:40) syftar till att förhindra att människor diskrimineras på grund av ras eller etnisk bakgrund. Även om det huvudsakliga ändamålet med konventionen är att förhindra diskriminering åläggs staterna på vissa punkter en skyldighet till positiv särbehandling. Konventionen behandlar områden som civila, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har i det s.k. Köpenhamnsdokumentet från år 1990 en bestämmelse om att de deltagande staterna skall vidta sådana åtgärder att minoriteters etniska, kulturella, språkliga och religiösa identitet kan skyddas.

Agenda 21 är namnet på det handlingsprogram som blev resultatet av FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Det innehåller ett särskilt kapitel om stärkt inflytande för ursprungsfolk. Betydelsen av ursprungsfolkens värderingar, traditionella kunskaper och metoder för resurshantering bör erkännas, heter det bl.a. Ursprungsfolkens områden bör skyddas från verksamhet som inte är miljöanpassad eller som dessa folk betraktar som socialt eller kulturellt olämpliga.

Konventionen om biologisk mångfald (SÖ 1993:77) syftar till att bevara livets variationsrikedom på jorden. Den är ett försök att komma till rätta med det stora problem som förlust av ekosystem, arter och gener utgör. Konventionen trädde i kraft i december 1993.

Konventionen innehåller en bestämmelse som talar om att man skall respektera och bevara kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för att bevara och på ett hållbart sätt nyttja den biologiska mångfalden (artikel 8 j). Vidare sägs att man skall stödja lokalbefolkningar i genomförandet av åtgärder som syftar till att återställa den biologiska mångfalden i områden där den minskats (artikel 10 d).

En av hörnstenarna i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (lag [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) är rätten till skydd för egendom. Rätten till skydd för egendom finns även i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och för vissa specifika fall i konventioner som utarbetats av FN:s underorgan. Denna rätt till skydd för egendom gäller naturligtvis även de samiska rättigheterna.

Sett i ett historiskt perspektiv har synen på ursprungsfolken förändrats i olika faser. Långt in på 1900-talet bemöttes ursprungsfolken med en förmyndarattityd och nedvärderades som ”infödingar”. Därefter vidtog ett skede av assimileringssträvanden och åtgärder sattes in till

skydd mot diskriminering. Under senare år har synsättet övergått till ett värdesättande av ursprungsfolkens kulturella särart med självförvaltning och särbehandling som viktiga instrument i politiken.

4.2.3. Överväganden

Samerna har i egenskap av ursprungsfolk och nationell minoritet en särställning. Genom sin kultur bidrar de till den kulturella och biologiska mångfalden i landet. Rennäringen, dvs. renskötsel, jakt, och fiske, är en viktig del av den samiska kulturen. Riksdagen har uttalat att det i hög grad är ett ansvar för det allmänna att säkra betingelserna för den samiska kulturen (bet. 1999/2000:KU6 s. 21f).

I avsnitt 4.4.1 redogör vi för de nationella miljökvalitetsmålen

Levande skogar och Storslagen fjällmiljö samt för regeringens förslag till hur dessa bör preciseras (prop. 2000/01:130). Miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö innebär bl.a. att fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap bibehålls och att kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas (s. 159). Regeringen konstaterar i propositionen att det är viktigt att fjällbygderna kan fortleva och att rennäringen jämte andra traditionella verksamheter kan leva vidare och utvecklas samt att rennäringen har stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena (s. 166).

Vi anser att riksdagens uttalande om det allmännas ansvar för att säkra betingelserna för den samiska kulturen bl.a. innebär att staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan fortleva som en del av det samiska kulturarvet. Ett sådant ansvar följer även av de internationella åtaganden Sverige gjort, bl.a. artikel 27 i FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter. För att kunna uppnå miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö är det också viktigt att staten verkar för att rennäringen kan fortleva och utvecklas. Samerna bör i egenskap av ursprungsfolk dessutom tillförsäkras ökat självbestämmande.

Vi återkommer till rennäringens eget ansvar för att uppnå miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö i avsnitt 4.4.

Rennäringens ekonomiska omfattning är i relation till Sveriges totala ekonomi liten. Den utgör dock ett viktigt bidrag till den biologiska och kulturella mångfalden i landet. Den svenska rennäringen bör inte omfatta endast själva skötseln av renar, utan vara en kultur där djur, människor och natur ingår som viktiga delar (bet. 1996/97:JoU12, rskr. 1996/97:168). Innebörden av detta uttalande kan tyckas självklar. I praktiken fokuseras dock diskussioner ofta just på renar. I stället bör

fokus flyttas till samerna och deras strävan att genom sin verksamhet, i samspel med andra människor, djur och miljö, skapa sin kultur.

Förutom renskötsel bedriver samerna andra traditionella näringar. Dessa är främst jakt, fiske och slöjd. I ett historiskt perspektiv har jakt och fiske utövats delvis oberoende av renskötseln eller andra näringar. I dag kombineras de ofta med renskötsel eller annan verksamhet. Även jakt, fiske och slöjd är en viktig del av den samiska kulturen. Vi anser därför att ett kulturellt mål bör avse också dessa verksamheter.

De traditionella samiska näringarna bedrivs med stöd av renskötselrätten. Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom som grundas på urminnes hävd och tillkommer den samiska befolkningen, se kapitel 2. Samernas rätt att bruka marken för bl.a. renbete, jakt och fiske är en viktig förutsättning för samisk gemenskap och kultur. Statens ansvar för den samiska kulturen medför mot den bakgrunden, enligt vår mening, även ett ansvar för att vidta åtgärder till skydd för renskötselrätten. Vi anser att det viktigaste sättet att åstadkomma ett sådant skydd är att formulera så tydliga regler som möjligt. Det gäller såväl regler om renskötselrättens innehåll som regler om hur renskötselrätten får utövas med hänsyn till andra rättighetshavare i renskötselområdet.

Som vi angett ovan är det viktigt att renskötsel bedrivs i fjällen för att uppnå det miljökvalitetsmål som fastställts för området. För att säkerställa en fortsatt renskötsel är det viktigt att den rätt till bl.a. renbete som ingår i renskötselrätten har ett tillräckligt skydd. Det gäller inte enbart rättigheterna på det område som berörs av miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö utan även på andra marker, eftersom renskötseln under olika tider av året är beroende av olika typer av betesmarker (se kapitel 3). Även mot denna bakgrund är det således, enligt vår uppfattning, viktigt att staten vidtar åtgärder för att säkerställa samernas möjligheter att nyttja renskötselrätten.

I kapitel 6 behandlar vi nyttjandet av renskötselrätten i förhållande till andra rättigheter till samma mark. Vi lämnar där förslag till regler och åtgärder som kan stärka skyddet för renskötselrätten.

Ett annat sätt för staten att säkra förutsättningarna för renskötseln är att bidra till att klargöra vilka marker som är belastade med renskötselrätt. Utredningen om ILO:s konvention nr 169 (SOU 1999:25) föreslog att en gränsdragningskommission skulle tillsättas för att utreda gränserna för renskötselområdet. Den frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Frågan om renskötselrätt gäller på en viss fastighet kan prövas i allmän domstol. Genom reglerna för sådana processer kan således staten påverka möjligheterna att ta till vara renskötselrätten. Det kan gälla

regler om bevisbörda, rättegångskostnader eller speciella domstolar för denna typ av mål. Vi återkommer till dessa frågor i kapitel 5.

Det viktigaste uttrycket för dagens rennäringspolitik är rennäringslagen. Rennäringslagen är inte en renodlad skötsellag. Den innehåller även civilrättsliga regleringar, dvs. bestämmelser som reglerar förhållandet mellan enskilda. Exempel på sådana regler är beskrivningen av de rättigheter som ingår i renskötselrätten och omfattningen av renskötselområdet. Detta förhållande är en avgörande skillnad jämfört med reglerna för andra näringar, t.ex. skogsvårdslagen. Dessa utgår från att näringsidkarna grundar sitt brukande på olika typer av likartade rättigheter, t.ex. äganderätt eller arrende.

Samerna har i egenskap av ursprungsfolk och nationell minoritet rätt att i så stor utsträckning som möjligt själva bestämma över sina angelägenheter. Det medför att deras uppfattning om utvecklingen av den samiska kulturen och näringarna måste vara vägledande för de åtgärder staten vidtar i dessa frågor.

4.3. Ekonomiskt mål

Renen och rennäringen har en central plats i den samiska kulturen. Inom rennäringen finns en levande koppling till olika kulturyttringar. Det samiska språket används ofta som ett arbetsspråk inom rennäringen. Den samiska berättartraditionen finns t.ex. fortfarande kvar som ett nödvändigt medel för kunskapsöverföring mellan generationer. Den traditionella musikformen, jojken, lever inom rennäringen. Även slöjden har ofta sin grund och inspiration inom rennäringen.

Vidare har rennäringen regional betydelse. Den bedrivs inom glesbefolkade områden i norra Sverige och skapar sysselsättning. Den ekonomiska effekten är dock inte begränsad till själva rennäringen utan verksamheten har även betydelse för annat näringsliv i området. Rennäringen har t.ex. behov av tjänster från transportföretag och verkstäder. Genom att rennäringen sysselsätter ett visst antal människor i området uppstår också behov av kommunal service, t.ex. daghem, skolor och vårdcentraler, för dem och deras familjer. Vidare kan rennäringen vara en tillgång för turistföretag.

Rennäringen har även betydelse för att den nationella tillgång fjällen utgör skall bestå. Renarnas betning är viktig för att bibehålla landskapets karaktär och den biologiska mångfalden i fjällen (jmf. miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö). Det samiska kulturarvet är en viktig del av kulturmiljövärdena i fjällen. Flyttningar med renar mellan fjäll och kust har genom tiderna varit ett återkommande inslag i de norrländska bygderna. Även i de norrländska skogarna finns det bety-

dande kulturmiljövärden som har anknytning till samisk kultur. Den samiska kul-turen är också en viktig del av Sveriges kulturarv. En viktig del av den samiska kulturen är rennäringen.

I detta sammanhang bör man diskutera om en ny rennäringspolitik inte bör omfatta mer än enbart rennäring (renskötsel och därmed förknippad jakt och fiske). Vårt förslag till ny organisation innebär att andra samer än de som deltar i renskötseln kan bli medlemmar och därmed i viss utsträckning nyttja renskötselrätten. Vidare föreslår vi att förbudet för samebyn mot att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall försvinna. Det innebär att samer inom den nya organisationen kan bedriva även verksamhet som inte har sin grund i renskötselrätten. Vi anser att det är en önskvärd utveckling eftersom det breddar den ekonomiska basen för den samiska kulturen. Naturligtvis är det medlemmarna i samebyn som själva skall avgöra i vilken riktning en sådan utveckling skall gå och med vilka medel.

Ett annat viktigt motiv för att vidga synsättet på det samiska näringslivet är att det kan bidra till att kvinnornas roll blir tydligare. Dagens rennäring är mansdominerad. En fokusering på rennäringen innebär att kvinnornas betydelse för de samiska näringarna och den samiska kulturen inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning. Genom att ta bort förbudet mot annan verksamhet än renskötsel skapas möjligheter att inom samebyn starta verksamheter som engagerar kvinnor i större utsträckning än rennäringen. Det bör kunna bidra till att kvinnor, mer än i dag, deltar i förvaltningen av renskötselrätten på samma villkor som män.

Mot denna bakgrund anser vi således att perspektivet på rennäringspolitiken bör vidgas till att avse all verksamhet som bedrivs med stöd av renskötselrätten. Bland dessa intar dock rennäringen en särställning eftersom den är den mest omfattande av de samiska näringarna och utgör grundförutsättningen för den samiska kulturens överlevnad. Som framgått ovan finns det tungt vägande skäl för att staten skall engagera sig för rennäringens fortlevnad.

Rennäringspolitiken var vid tiden för 1971 års rennäringslags tillkomst fokuserad enbart på rennäringen och genomsyrades av ett tidstypiskt rationaliseringstänkande. Det ansågs finnas ett behov av att effektivisera näringen, att förstärka inkomsterna inom den liksom att utjämna inkomsterna mellan olika renägare. För att åstadkomma detta försökte man uppnå en mera rationell företagsstruktur inom samebyn genom att stödja en utveckling mot färre och större företag där renskötaren och hans familj skulle kunna försörja sig på inkomsterna från renskötselföretaget. Vidare främjades olika åtgärder för att mekanisera driften och därmed minska arbetskraftsbehovet. På senare år har detta synsätt kritiserats från utgångspunkten att de samer som arbetar inom

renskötseln blir för få för att vara ett underlag för en levande kulturutveckling och att mekaniseringen ökar risken för konflikter med andra brukare av mark i området samt medför en ökad påfrestning på miljön.

Enligt vår mening finns det flera nackdelar med en statlig rennäringspolitik som bygger på kunskap om rennäringen vid en bestämd tidpunkt. Ett sådant synsätt blir lätt statiskt. Dessutom finns det skillnader mellan rennäringens förutsättningar inom olika delar av renskötselområdet, t.ex. vad gäller betesmarkernas beskaffenhet, samebyarnas storlek och antalet renar per renägare. För att skapa förutsättningar för en effektiv rennäringen i hela renskötselområdet måste näringsutvecklingen vara dynamisk och i huvudsak styras av näringsutövarna själva.

Statens uppgift är att skapa förutsättningar för en ekonomiskt bärkraftig rennäring som effektivt och ansvarsfullt nyttjar sina resurser så att de ger en uthålligt god avkastning. Vidare skall staten sätta upp mål för en ekologiskt hållbar rennäring. Vi återkommer till detta i avsnitt 4.4. Staten måste också skapa regler för hur sambruk av mark mellan samer och andra brukare av marken skall genomföras så att inte konflikter behöver uppstå. Sådana regler kan bidra till att trygga de naturresurser som rennäringen är beroende av.

Vidare bör staten skapa förutsättningar för näringsutövarna att öka sina kunskaper om hur näringen kan effektiviseras samt främja en sådan kunskapsutveckling. Det kan ske genom att främja kompetensutveckling, rådgivning och forskning.

Vi anser att en ny rennäringspolitik bör utgå från att samerna själva skall leda utvecklingsarbetet inom sin näring och ta ansvar för en utveckling och effektivisering av den. Det innebär att staten inte bör sätta upp mål för en önskad företagsstruktur eller mekaniseringsgrad. Vi menar att en avreglering av rennäringens interna organisation ökar varje enskild samebys möjligheter att själva skapa en ekologiskt och ekonomiskt hållbar rennäring utifrån sina regionala och naturgivna förutsättningar. Vidare bör möjligheten för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel bredda den ekonomiska basen och underlätta rennäringens utveckling.

Staten har sedan början av 1970-talet stött rennäringen bl.a. genom ett pristillägg och genom stöd för olika rationaliseringsåtgärder. Det ekonomiska resultatet i rennäringen är lågt i förhållande till de insatser i form av arbete och kapital som görs av renägaren och samebyn. Det finns även i fortsättningen motiv för staten att stödja rennäringen. Genom finansiella stöd kan staten främja att rennäringen utvecklas i en viss riktning. Rennäringen innebär en produktion av livsmedel och stöd lämnas till denna liksom till andra livsmedelsproducenter i regionen. Vi anser att stöden till rennäringen bör utformas på ett sådant sätt att de stöder samernas egna strävanden att utveckla sin näring. Det innebär att

samerna bör få ökat inflytande över stödens konstruktion. Vi återkommer till detta i avsnitt 8.2.

Sammanfattningsvis skall alltså en ny rennäringspolitik grunda sig på en helhetssyn på de traditionella samiska näringarna, och dess nyttjande av resurserna, där ekonomiska, kulturella och miljömässiga aspekter bedöms likvärdiga.

4.4. Miljömål

4.4.1. Det miljöpolitiska arbetet i korthet

Hållbar utveckling

Begreppet hållbar utveckling har sitt ursprung i den s.k. Brundtlandkommissionens rapport Vår gemensamma framtid som lades fram år 1987. Där definieras hållbar utveckling som en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992 slogs genom konferensens handlingsprogram Agenda 21 fast att tre dimensioner av samhällsutveckling måste samverka för en hållbar utveckling, nämligen

– den sociala dimensionen, – den ekonomiska dimensionen samt – den ekologiska dimensionen. – I 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:373) framgår att det arbete som bedrivs inom ramen för miljöpolitiken syftar till att skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla med uttaget av naturresurser så att de kan nyttjas långsiktigt samt skydda natur och kulturlandskap.

Regeringen har i skrivelsen Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13, bet. 1997/98:JoU11, skr. 1997/98:140) framhållit att Sverige skall vara en pådrivande kraft och ett föregångsland för en ekologiskt hållbar utveckling. I 1997 års regeringsförklaring framhöll regeringen att målet är att till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta.

Sektorsansvar

Alla samhällssektorer skall genomsyras av en ansvarsfull hushållning med och omsorg om miljö- och naturresurserna. Det slogs fast genom 1988 års miljöpolitiska beslut (prop. 1987/88:85, bet. JoU 1987/88:23, rskr. 1987/88:373). Det innebär bl.a. att varje samhällssektor har ett ansvar för att förhindra att nya miljöskador uppstår och att lösa de problem som redan föreligger. Ett framgångsrikt miljöarbete förutsätter att miljöhänsynen integreras i utvecklingsplaner för olika samhällsområden.

Sektorsansvarets innebörd och principerna för dess tillämpning utvecklades i anslutning till 1991 års miljöpolitiska beslut. I propositionen anfördes att sektorsmyndigheternas miljöansvar kommer att vara av stor betydelse i det fortsatta miljöarbetet och att decentraliseringen av arbetet inom miljömyndigheterna skall fortsätta. Vidare anfördes att de miljömål som formulerades skall överföras till sektorsmål och åtgärdsprogram av sektorsmyndigheterna för olika samhällssektorer.

Ett sektorsansvar för miljön och för vården av naturresurserna innebär ett ansvar för såväl näringsidkare som myndigheter som driver verksamheter att anpassa sig till de fastlagda miljömålen. Till sektorsansvaret hör också att ta hänsyn till kulturvården i de miljöer som berörs av sektorsorganens verksamhet. I sektorsansvaret bör ingå att utarbeta sektorsplaner och åtgärdsprogram med preciserade mål på det mest kostnadseffektiva sättet.

Övergripande miljömål

Regeringen uttalade i anslutning till 1997 års ekonomiska vårproposition och budgetpropositionen för år 1998 att den ekologiska hållbara samhällsutvecklingen i grunden handlar om tre övergripande mål. Dessa mål, som riktar sig även till andra politikområden än miljöpolitiken, är skyddet av miljön, en hållbar försörjning och en effektiv användning av energi och naturresurser (prop. 1996/97:150, bet. 1996/97:FiU20, rskr. 1996/97:284 samt regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet, skr. 1997/98:13, bet. 1997/98:JoU11, rskr. 1997/98:140).

Skyddet av miljön innebär att utsläppen av föroreningar inte skall skada människans hälsa eller överskrida naturens förmåga att ta emot eller bryta ner dem. Naturligt förekommande ämnen skall användas på ett sådant sätt att de naturliga kretsloppen värnas. Naturfrämmande hälso- och miljöskadliga ämnen bör på sikt inte få förekomma i miljön.

Den biologiska mångfalden skall bevaras och värdefulla kulturmiljöer skyddas.

En hållbar försörjning innebär att ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga måste säkras. Så långt som möjligt skall försörjningen baseras på ett långsiktigt hållbart nyttjande av förnybara resurser. Det betyder att användningen inte långsiktigt kan överskrida den takt med vilken naturen skapar nya resurser och att material bör återvinnas i kretslopp. Vi skall vidare hushålla med icke förnybara resurser och kontinuerligt sträva efter förnybara ersättningar.

En effektiv användning innebär att användning av energi och andra naturresurser kan bli mycket effektivare än den är i dag. Flödena av energi och material kan begränsas så att de är förenliga med en hållbar utveckling. Samhällsplanering, teknikutveckling och investeringar skall därför också inriktas på resurssnåla produkter och processer.

Miljöbalken

Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999. I den inledande paragrafen, 1 kap. 1 §, står att balkens syfte är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Vidare framgår att en sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta den väl. Miljöbalken skall tillämpas så att:

  • människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
  • värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
  • den biologiska mångfalden bevaras,
  • mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en ur ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god resurshushållning tryggas, och så att
  • återanvändning och återvinning, liksom annan hushållning med material, råvaror och energi, främjas så att ett kretslopp uppnås.

Nationella miljökvalitetsmål

Regering föreslog år 1998 en helt ny struktur för arbetet med miljömål (prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Den föreslagna strukturen kan sammanfattas så att under de övergripande målen för ekologiskt hållbar utveckling och för miljöpolitiken skall det finnas

ett begränsat antal nationella miljökvalitetsmål, som fastställs av riksdagen. Med utgångspunkt i dessa skall de delmål anges som behövs för att precisera miljökvalitetsmålen. Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet eller det tillstånd för miljön och dess natur- och kulturresurser som är långsiktigt ekologiskt hållbart. De skall vara utgångspunkten för ett system med mål- och resultatstyrning. Det innebär en styrning med hjälp av uppställda mål medan vägarna att nå dit inte bestäms i detalj. Miljökvalitetsmålen bildar således utgångspunkter för fortsatt precisering samt sektorsvis och geografisk anpassning.

Delmålen är utgångspunkter för att precisera mål och strategier inom olika samhällssektorer och på skilda nivåer. Ansvaret för att med utgångspunkt i delmålen precisera sektorsmål ligger på de olika samhällssektorerna.

Regeringen tillsatte en parlamentariskt sammansatt beredning för att göra en samlad översyn av vilka delmål som behövs för att Sveriges nationella miljökvalitetsmål skall kunna nås inom en generation. Miljömålskommittén har i sitt betänkande Framtidens miljö – allas vårt ansvar! (SOU 2000:52) presenterat resultatet av sitt arbete. Regeringen har därefter i propositionen Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier (prop. 2000/01:130) lämnat förslag till delmål och åtgärdsstrategier för fjorton av de femton miljökvalitetsmålen. Nedan redogör vi kort för regeringens förslag och bedömningar beträffande miljökvalitetsmålen Storslagen fjällmiljö och Levande skogar.

Storslagen fjällmiljö

Miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö lyder:

Fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Verksamheter i fjällen skall bedrivas med hänsyn till dessa värden och så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar.

Miljökvalitetsmålet innebär bl.a.:

  • Fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vidsträckta sammanhängande områden bibehålls.
  • Fjällens biologiska mångfald bevaras.
  • Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den biologiska mångfalden introduceras inte.
  • Kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas.
  • Rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande av fjällen liksom bebyggelse och annan exploatering bedrivs med hänsyn till naturens långsiktiga produktionsförmåga, biologiska mångfald, natur- och kulturmiljövärden samt värden för friluftsliv.
  • Låg bullernivå eftersträvas.
  • Enligt regeringens bedömning i prop 2000/01:130 innebär miljökvalitetsmålet vidare:
  • Förslitningen av fjällvegetationen minskar och lavtäckets utbredning ökar i omfång och tjocklek.
  • Hotade arter och arter som drabbats av stark tillbakagång har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras.
  • Lokala bestånd av fisk och andra vattenlevande arter i fjällens sjöar och vattendrag bibehålls.
  • Arealen områden med stora upplevelsevärden eller höga natur- och kulturvärden som är fria från buller och andra störningar ökar.

Regeringen har föreslagit följande delmål:

1. Skador på mark och vegetation orsakade av mänsklig verksamhet skall vara försumbara senast år 2010.

2. Buller från motordrivna fordon och flyg i fjällen skall minska och senast år 2010 uppfylla vissa specificerade krav.

3. Senast år 2010 skall merparten av områden med representativa höga kultur- och naturvärden i fjällområdet ha ett långsiktigt skydd, som vid behov innefattar skötsel och restaurering.

4. Senast år 2005 skall åtgärdsprogram finnas och ha inletts för de hotade arter som har behov av riktade åtgärder.

Regeringen anför i propositionen att påverkan från bl.a. terrängkörning och rennäring ökat i omfattning. Även påverkan från turistnäringen har medfört skador på mark och vegetation. Miljökvaliteten har successivt försämrats sett över en längre period och vissa områden i fjällen uppvisar långt gångna skador. Ett överutnyttjande av betesresursen har förekommit lokalt. Samtidigt är renbetet en förutsättning för att bevara såväl biologisk mångfald som betesresursen. Begränsningar av skador på mark och vegetation förutsätter minskad barmarkskörning, bättre lokal reglering av antalet renar och ökad hänsyn i turistnäringen. (s. 162)

Syftet med delmål 1 är att nya varaktiga skador på mark och vegetation orsakade av terrängkörning och annan mänsklig verksamhet skall vara försumbara senast år 2010 (s. 162). I det sammanhanget påpekar regeringen att resultat från bl.a. utveckling av mindre miljöskadande

terrängfordon och kommande förslag från Rennäringspolitiska kommittén kan medföra att delmål och åtgärder bör bli föremål för ytterligare överväganden. När det gäller barmarkskörning, anger regeringen, att vissa motordrivna terrängfordon som används inom rennäringen, t.ex. terrängmotorcyklar, har större påverkan än andra (s. 163). Rennäringen bör samtidigt kunna bedrivas rationellt och med hjälp av modern teknik inom ramen för den hänsyn som krävs för att uppfylla näringens miljömål i rennäringslagen. Det är dock angeläget att de fordon som ger de största negativa effekterna ersätts med nya, mindre miljöskadande fordon eller andra hjälpmedel. Regeringen anser att de miljöprogram samebyarna bör upprätta enligt Sametingets förslag kan fylla en viktig funktion när det gäller åtgärder för att begränsa skador från såväl renbete som barmarkskörning. Regeringen anser vidare att det behövs en fortsatt utveckling av alternativa metoder i rennäringen för att begränsa skador på mark och vegetation.

Beträffande delmål 2 anger regeringen att bullerstörningar kan begränsas i fjällen genom dels restriktioner för användningen inom vissa områden, dels åtgärder vid själva bullerkällan, dvs. byte av maskiner till tystare sorter (s. 164). Vidare bör flygrutterna och landningsplatserna i fjällen anpassas till skoterregleringsområdena och nationalparkerna. När det gäller sådana restriktioner bör dock generellt undantag medges för s.k. nyttoflyg (s.166).

Delmål 3 syftar enligt regeringen främst till att områden som har höga kulturvärden kan fortleva och utvecklas (s. 167). För att fjällens kulturhistoriska särprägel skall kunna bevaras krävs att traditionella verksamheter fortsatt bedrivs och att nya verksamheter varsamt fogas till den befintliga kulturmiljön. I anslutning till delmål 3 konstaterar regeringen att fjällen är ett natur- och kulturlandskap där människor levt och verkat under lång tid (s. 166). Samspelet mellan människor och fjällens naturresurser har inte bara varit en förutsättning för överlevnad utan även skapat biologiskt och kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Regeringen konstaterar vidare att det är viktigt att fjällbygderna kan fortleva och att rennäring jämte andra traditionella verksamheter kan leva vidare och utvecklas. Rennäringen har också stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena.

Regeringen bedömer att för att kunna uppnå delmål 3 så krävs ett kompletterande kunskapsunderlag om fjällens forn- och kulturlämningar (s. 167). Regeringen förutsätter att ansvariga myndigheter tar fram ett sådant underlag i samverkan med berörda aktörer. Ett sådant underlag är samtidigt viktigt för en kommande översyn av riksintressena för kulturmiljövården enligt 3 kap. miljöbalken.

Regeringen konstaterar i samband med delmål 4 att de arter som i första hand kan komma i fråga för åtgärdsprogram är akut hotade arter

för vilka kunskapsläget är tillräckligt för att sätta in åtgärder (s. 168). Målet bör vara att värna den biologiska mångfalden och de särskilda arter som är så sällsynta och tillbakaträngda att de inte kan återhämta sig på egen hand även om miljön förbättras.

Regeringen gör bedömningen att länsstyrelserna har det övergripande ansvaret för regionalt mål- och uppföljningsarbete (s. 232). Arbetet bör utföras i en sektorsövergripande process i dialog med kommuner, näringsliv och andra aktörer. Lokalt har kommunerna det samlande ansvaret för att åstadkomma en god livsmiljö (s. 238). Kommunerna har ett övergripande ansvar för lokal anpassning av de nationella målen.

Levande skogar

Ytterligare ett miljökvalitetsmål berör direkt den miljö där samisk kultur och samiska näringar utövas. Miljökvalitetsmålet Levande skogar lyder:

Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas. Det innebär:

  • Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga bevaras.
  • Skogsekosystemets naturliga funktioner och processer upprätthålls.
  • Inhemska växt- och djurarter fortlever under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.
  • Hotade arter och naturtyper skyddas.
  • Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den biologiska mångfalden introduceras inte.
  • Kulturminnen och kulturmiljöer värnas.
  • Skogens betydelse för naturupplevelser samt friluftsliv tas till vara.
  • Regeringen bedömer i propositionen att miljökvalitetsmålet även bör innebära (s. 137):
  • Naturlig föryngring används på för metoden lämpliga marker.
  • Skogarnas naturliga hydrologi värnas.
  • Brändernas påverkan på skogarna bibehålls.
  • Skötselkrävande skogar med höga natur- och kulturmiljövärden vårdas så att värdena bevaras och förstärks.
  • Skogar med hög grad av olikåldrighet och stor variation i trädsammansättning värnas.
  • Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden så att livskraftiga populationer säkras.

Regeringen föreslår beträffande detta miljökvalitetsmål fyra delmål (s. 137). Syftet med delmålen är att miljökvalitetsmålet skall kunna nås inom en generation. Delmålen avser att skyddsvärd skogsmark skall undantas från skogsproduktion, att mängden död ved, äldre lövrik skog och gammal skog skall bevaras, att fornlämningar inte skadas och att åtgärder vidtas för hotade arter.

Beträffande frågor om mångbruk av skogen konstaterar regeringen att konflikter mellan olika former av markutnyttjande kan utgöra ett hot mot den biologiska mångfalden (s. 141). I norra Sverige utgör renarnas bete i skogslandskapet en av förutsättningarna för rennäringen samtidigt som renar åstadkommer skador i skogsplanteringar. Det moderna skogsbrukets markutnyttjande står i konflikt med renskötselns djurhållning. Motsvarande konflikt råder mellan å ena sidan skogsbrukets intressen och å andra sidan jaktens och viltvårdens intressen avseende älg- och rådjursstammarnas utveckling.

Regeringen redogör i propositionen därefter för arbetet med propositionen om jaktens villkor (prop. 1999/2000:73, bet. 1999/2000:MJU17, rskr. 1999/2000:253) och hänvisar till att frågan om förhållandet mellan skogsbruket och rennäringen ingår som en del av vårt uppdrag. Mot denna bakgrund konstaterar regeringen att det inte finns någon anledning att i samband med miljömålspropositionen särskilt behandla frågor om mångbruk av skogen med avseende på jakt, viltvård eller rennäring.

Sammanhållen rovdjurspolitik

Regeringen har i prop. 2000/01:57 om sammanhållen rovdjurspolitik redovisat en sammanhållen rovdjurspolitik för att säkerställa att de fem rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Individantalet för arterna björn, lo och kungsörn bedöms åtminstone kortsiktigt livskraftigt. För dessa föreslår därför regeringen miniminivåer som skall betraktas som en vägledning för val av förvaltningsstrategier av rovdjursstammen. Målet för förvaltningen skall vara att arterna ökar i antal utöver respektive miniminivå, till sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan.

För arterna varg och järv bedöms dessa ännu inte ha nått sådant antal att deras överlevnad kan anses säkrad i ett längre perspektiv.

Regeringen föreslår därför att etappmål skall fastställas för dessa arter. Innan etappmålen är uppnådda bör skyddsjakt tillåtas endast i mycket begränsad omfattning. När etappmålet är nått görs en ny bedömning av stammens utveckling och den framtida förvaltningen av stammen.

I utgångspunkterna för propositionen anger regeringen att det tillkommer särskilda aspekter beträffande rennäringen som hänger samman med näringens grundläggande betydelse för den samiska kulturen (s. 20). Särskild hänsyn måste därför tas till rennäringen vid utformandet av rovdjurspolitiken. Det medför bl.a. att regeringen föreslår att rovdjursstammarnas utveckling inom renskötselområdet bör styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby (s. 31f).

Regeringen anger i propositionen att man avser att reglera rätten till ersättning för skada av vilt, inklusive skador på ren, liksom bidrag för att förebygga skada av vilt i en särskild förordning. När det gäller ersättningen för rovdjursrivna renar anser regeringen att den, liksom i dag, skall baseras på rovdjursförekomst (s. 63f). Det är även i fortsättningen Sametinget som skall ha ansvaret för administrationen och fördelningen av ersättningen. Ersättningen skall betalas till respektive sameby som bör få avgöra hur pengarna skall användas.

När det gäller administrationen av åtgärderna inom rovdjurspolitiken föreslår regeringen att ett rådgivande organ knyts till Naturvårdsverket (s. 82f). Organet skall bestå av representanter för rennäringen, den ideella naturvården, jakten, jordbruket och forskningen. I organet skall övergripande policyfrågor, inventeringsarbetet och rovdjursstammarnas utveckling diskuteras. Även generella beslut om jakt på rovdjur kan diskuteras.

Regeringen föreslår vidare att länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar av de stora rovdjuren skall bilda rovdjursgrupper (s. 83f). Dessa bör bestå av representanter för länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, åklagare, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och markägare. Syftet med rovdjursgrupperna är främst att öka utbytet av information. Men gruppen skall också vara rådgivande när det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor.

Propositionen har behandlats av riksdagen (bet. 2000/01:MJU9, rskr. 2000/01:174). Riksdagen godtog regeringens förslag när det gäller miniminivåer för lo, björn och kungsörn och etappmål för varg och järv. Miljö- och jordbruksutskottet anförde att rennäringen är den näring som drabbas hårdast av skador på grund av förekomsten av rovdjur, att det är ett grundläggande krav att en ordnad renskötsel kan bedrivas och att skadorna av rovdjur därför inte får bli för omfattande (s. 13). Utskottet anförde vidare att man delar regeringens uppfattning

att rovdjursstammarnas utveckling inom renskötselområdet bör styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby (s. 16). Riksdagen godtog också regeringens bedömning beträffande ersättningssystemets utformning och finansiering samt administrationen av åtgärderna inom rovdjurspolitiken.

4.4.2. Dagens miljömål för rennäringen

År 1996 infördes ett miljömål i rennäringslagen, 65 a § första stycket. Enligt den bestämmelsen skall rennäringen bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Bakgrunden var att regeringen ansåg att eftersom rennäringen bör betraktas som jämställd med andra areella näringar borde även rennäringen, liksom skogs- och jordbruket, omfattas av ett uttryckligt miljömål (prop. 1995/96:226 s. 53ff).

Miljömålet innebär att samebyarnas betesuttag, renantal och hjordsammansättning skall vara anpassade till betesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bevarandet av den biologiska mångfalden. Därigenom har miljömålet betydelse inte bara för den biologiska mångfalden utan också för rennäringens framtid. Det bidrar således också till att stärka en verksamhet som är av central betydelse för att långsiktigt säkra den samiska kulturen. Miljömålet innebär samtidigt att kraven på hänsynstagande till miljön vid rennäringens utövande görs tydliga. Hänsynen gäller inte enbart själva renbetet utan även påverkan på naturmiljön av rennäringens anläggningar och driftsformer. (prop. 1995/96:226 s. 54)

Riksdagen framhöll i samband med att målet infördes att det är viktigt att miljömålet uppfylls och att resultatet redovisas för riksdagen. Om en sådan redovisning skall vara meningsfull krävs dock först att metoder utarbetas för att mäta måluppfyllelsen i termer av bl.a. naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bibehållen biologisk mångfald (bet. 1996/97:JoU5 s. 28f). I denna del hänvisade riksdagen till beslutet om renbetesinventeringarna.

Riksdagen uppmanade år 1994 regeringen att med hänsyn till angelägenheten av att inventeringarna av särskilt vinterbetesmarkerna fortsätter inom renskötselområdet bör metodfrågan snarast lösas och en plan tas fram för inventeringsarbetet (bet. 1993/94:BoU11, rskr. 1993/94:186). Regeringen uppdrog mot bakgrund av detta åt Statens jordbruksverk att utarbeta en plan för renbetesinventeringar och därvid ange lämpliga metoder för inventeringarna. Statens jordbruksverk fann att det saknades kunskapsunderlag för ett snabbt beslut om lämplig

inventeringsmetodik. Statens jordbruksverk uppmanades att i samarbete med Statens naturvårdsverk, Sametinget och länsstyrelserna fortsätta utvecklingsarbetet (prop. 1994/95:100 bil. 10, bet. 1994/95:BoU16, rskr. 1994/95:272). Mot bakgrund av kravet på att metoden skall kunna användas även av naturvården för miljöövervakning ansåg regeringen i budgetpropositionen för år 1998 att det var omöjligt att bedöma när en ny inventeringsmetod kunde börja tillämpas (prop 1997/98:1 utgiftsområde 23 s. 42).

4.4.3. Överväganden

I dag är det i det närmaste självklart att ett miljömål är en viktig komponent i en näringspolitik. Den nya strukturen för arbetet med miljömål som beslutades av riksdagen år 1999 (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183) bygger på att riksdagen fastställer nationella miljökvalitetsmål som skall vara utgångspunkt för ett system med mål- och resultatstyrning. Dessa miljökvalitetsmål bildar således utgångspunkter för fortsatt precisering samt sektorsvis och geografisk anpassning. Detta betonar ytterligare vikten av miljömål som är anpassade till olika samhällssektorer, t.ex. rennäringen. Enligt vår mening bör ett sådant miljömål ha en framskjuten placering i lagstiftningen.

Från samiskt håll betraktas renskötsel, jakt och fiske som delar av samma näring, rennäringen. Det har även funnits, och finns i mindre utsträckning fortfarande, samer som bedriver yrkesfiske utan att bedriva renskötsel. Sådan verksamhet bedrivs i dag med stöd av upplåtelser från länsstyrelsen enligt 32 § rennäringslagen. Med vårt förslag till intern organisation skulle den i fortsättningen kunna bedrivas med stöd av renskötselrätten. För viltvård och fiske finns det miljömål som gäller oavsett på vilken grund jakt och fiske bedrivs. Dessa mål gäller även för den jakt och det fiske som bedrivs med stöd av renskötselrätten.

En annan fråga som vi måste ta ställning till för att kunna formulera ett miljömål är om vi, som i rennäringslagen, skall utgå från näringen eller, som i skogsvårdslagen, skall utgå från den naturresurs som brukas. Från samiskt håll har framhållits att det tydligare än i rennäringslagen borde framgå att rennäringen innebär brukande av naturresurser och att tillgång till dessa naturresurser således är av avgörande betydelse för näringen. Ett skäl att ändra utgångspunkten skulle vara att det då, tydligare än i dag, framgår att även rennäringen bygger på nyttjande av naturresurser. För att undvika oklarhet anser vi dock att miljömålet även i fortsättningen skall utgå från de verksamheter som bedrivs.

Vi delar regeringens bedömning i prop. 2000/01:130 att rennäringen har stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena

i fjällen. Samtidigt kan man inte bortse från att renskötsel även kan påverka miljön negativt. Ett miljömål för rennäringen bör formuleras mot den bakgrunden.

Renskötsel kan påverka miljön negativt på olika sätt. Om det finns flera renar i ett område än vad naturbetet kan föda kan det medföra att mängden naturbete minskar. Denna risk gäller särskilt på lavmarker, eftersom lav har låg tillväxttakt. Markskador kan uppstå på grund av renars tramp. Det kan t.ex. ske om renarna på grund av hinder, naturliga eller tillverkade, hindras i sin naturliga strövning. Även användning av hästar eller barmarkskörning med t.ex. terrängmotorcykel kan orsaka markskador. Användandet av terrängfordon i renskötsel kan också leda till arbetsskador. Motorfordon, flygplan och helikoptrar som används i renskötseln påverkar också miljön genom buller och avgaser.

När det gäller renantalet diskuterar vi det närmare i avsnitt 7.3. Kortfattat kan man säga att en förutsättning för rennäringen är att betestrycket långsiktigt anpassas till betestillgången. Överbetning innebär inte bara risker för miljön utan medför också att renarnas kondition försämras och därmed avkastningen för renägarna. Renskötsel bedrivs av enskilda på gemensamma betesmarker. Det kan således finnas en risk att en enskild ökar sitt renantal kraftigt för att få så stor del av det gemensamma betets avkastning som möjligt. För att motverka detta finns det behov av en tydlig struktur för förvaltningen av den gemensamma nyttigheten. Vårt förslag när det gäller förvaltningen av renskötselrätten har till syfte att uppnå detta, se kapitel 5. De olika mekanismerna för tillsyn av förvaltningen av betesresursen som vi diskuterar i avsnitt 7.3 kan ses som en möjlighet för myndigheterna att kontrollera att denna struktur fungerar.

Sametinget har föreslagit att samebyarna skall upprätta miljöprogram. Vi anser att det är viktigt att det genomförs. Det är viktigt att miljöarbetet är förankrat hos de som berörs av verksamheten. Genom miljöprogram kan samebyarna anpassa miljöarbetet till sina specifika förhållanden och särskilda förutsättningar.

Enligt vår uppfattning kommer miljöplanerna att se olika ut i olika samebyar. Det är naturligt, eftersom renskötseln bedrivs inom ett stort område med skiftande förutsättningar. För att få ett verkligt engagemang för miljöfrågor inom näringen är det inte önskvärt att miljöplanerna utformas efter en av myndigheterna given mall. Det är dock viktigt att Sametinget och andra myndigheter tar på sig en stödjande och rådgivande roll när det gäller miljöarbetet. Även näringens egna organisationer har en viktig roll att spela i detta sammanhang.

En miljöplan kan innehålla strategier för hur skador på mark och vegetation skall undvikas. Det kan gälla åtgärder för att anpassa renantalet till betestillgången, riktlinjer för hur anläggningar skall utfor-

mas och lokaliseras samt hur barmarkskörning i samband med renskötselarbetet kan minska. Vidare kan en miljöplan innehålla program för utbyte av terrängfordon till mindre miljöstörande typer samt för att utveckla alternativa metoder i renskötselarbetet. En miljöplan bör också kunna innehålla planerade åtgärder för områden som redan skadats genom överbetning, renars tramp eller barmarkskörning.

Vi har fått uppfattningen att många samebyar redan i dag aktivt är engagerade i arbetet med att se över hur verksamheten kan anpassas bättre till miljön och därigenom bli ekologiskt långsiktigt hållbar. Exempel på åtgärder som vidtagits eller planeras är att prova om hästar kan användas i renskötseln i stället för motorfordon, att byta ut skotrar mot sådana som är mindre miljöstörande och bättre för förarens hälsa, att använda mindre miljöstörande helikoptrar och att ta bort stängsel som inte behövs eller är olämpligt placerade.

I avsnitt 7.3 föreslår vi att samebyarna skall redovisa tillståndet för sina betesmarker till Sametinget. Redovisningarna skall sedan utgöra ett instrument för myndighetens tillsyn över samebyarnas förvaltning av betesresursen. De miljöplaner vi beskrivit ovan kommer att vara ett naturligt underlag för samebyarnas redovisning till tillsynsmyndigheten.

I det moderna miljöarbetet är det numera en vedertagen uppfattning att det grundläggande ansvaret för en sektors naturresurser skall ligga hos de enskilda brukarna av resursen. Det innebär att de har ett ansvar för att bekosta de åtgärder som kan behövas av miljöhänsyn och som bör ingå som ett normalt led i verksamheten. Kostnadsansvaret gäller alla åtgärder som inte innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

För rennäringens del innebär det att det slutliga ansvaret för renskötselrättens naturresurser skall ligga på den organisation som förvaltar renskötselrätten, dvs. samebyn, och enskilda näringsidkare. Exempel på naturvårdsåtgärder som bör anses ingå som ett led i den normala verksamheten är att vid placering av anläggningar ta olika naturhänsyn samt att flytta anläggningar som kan anses mindre lämpligt placerade ur naturvårdssynpunkt. Ett annat exempel är att användningen av motorfordon i renskötselarbetet i större utsträckning anpassas till naturvårdens behov.

Som vi angett ovan finns det behov av utvecklingsarbete när det gäller alternativa metoder i renskötseln och miljöplaner. Finansieringen av sådana projekt bör delvis kunna ske bl.a. med medel som avsatts för rennäringen, t.ex. anslaget främjande av rennäringen och bygdemedel, EU-medel (t.ex. mål 1) och medel som avsatts för miljöändamål.

Vi anser att ett miljömål för rennäringen bör utformas så att de ovan beskrivna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås. I avsnitt 4.1.1 har

vi redogjort för hur våra förslag till mål för en långsiktig rennäringspolitik, kulturellt mål, ekonomiskt mål och miljömål, inbördes hänger samman. Där framgår att ett långsiktigt ekologiskt nyttjande av betesmarkerna är en förutsättning för att renskötsel skall kunna bedrivas och således för att de ekonomiska och kulturella målen skall uppnås. Samtidigt bidrar renskötseln till att bevara höga natur- och kulturvärden i norra Sverige. Av de tre målen kan således inget sägas vara överordnat det andra. Det medför i det här sammanhanget att ett miljömål inte bör formuleras så att det motverkar de övriga målen.

För ett sådant mål kan ett antal principer anges. De verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall utövas med hänsyn till

  • naturresursernas långsiktiga produktionsförmåga,
  • den biologiska mångfalden,
  • natur- och kulturmiljövärden och
  • värden för friluftslivet.

5. Förvaltningen av renskötselrätten

5.1. Särskild lag om renskötselrätt

Rennäringslagen innehåller både civilrättsliga regler och regler om hur rennäring får bedrivas. Exempel på civilrättsliga regler i rennäringslagen är beskrivningen av de befogenheter som ingår i renskötselrätten och omfattningen av renskötselområdet. Dessa regler kan sägas motsvara de som för andra särskilda rättigheter till fastighet finns i jordabalken eller i det avtal som rättigheten grundar sig på. Exempel på regler i rennäringslagen som gäller hur näringen får bedrivas är bestämmelserna om högsta renantal och hänsyn till natur- och kulturmiljövården. Motsvarigheten till dessa regler för skogsbruket finns i skogsvårdslagen och för jordbruket i miljöbalken.

Under vårt arbete har vi uppfattat att det förhållandet att renskötselrätten och rennäringen regleras i samma lag kan leda till oklarheter beträffande renskötselrättens karaktär. Det finns en risk att renskötselrätten endast uppfattas som en näringsrätt och inte som en särskild rätt till fastighet. Det kan leda till att renskötselrättens ställning i förhållande till äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom missuppfattas.

Ett sätt att göra det tydligt att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet skulle kunna vara att införa de civilrättsliga reglerna i jordabalken. Renskötselrätten skiljer sig dock i viktiga avseenden från andra särskilda rättigheter till fast egendom. Några sådana viktiga skillnader är att den grundas på urminnes hävd i stället för på avtal eller beslut. En annan skillnad i förhållande till nyttjanderätter är att renskötselrätten saknar tidsbegränsning. Sammanfattningsvis anser vi därför att det skulle vara svårt att ordna in renskötselrätten i jordabalkens systematik.

Vi har därför i stället valt att föreslå att renskötselrätten skall regleras i en särskild lag. I denna lag bör finnas de regler som beskriver hur renskötselrätten konkret kan utövas, det område där renskötselrätt gäller, vem som skall förvalta renskötselrätten och vad som gäller för förhållandet mellan renskötselrätten, äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom.

Syftet med att dela upp bestämmelserna i två lagar är naturligtvis inte att på något sätt förändra renskötselrättens innehåll och omfattning. Vi vill med uppdelningen åstadkomma ett nödvändigt förtydligande av att rennäringen grundar sin markanvändning på en särskild rätt till fastighet.

Vi är medvetna om att det i vissa fall kan vara svårt att dra en tydlig skiljelinje mellan civilrättsliga och offentligrättsliga regler. Det är inte unikt för regler som rör rennäring och renskötselrätt, utan gäller även beträffande vissa regler i t.ex. skogsvårdslagen och miljöbalken. Vi anser dock att de eventuella nackdelar det kan medföra mer än väl uppvägs av den fördel det innebär att förtydliga renskötselrättens karaktär av civil rättighet samt att ge spridning till detta synsätt.

I detta kapitel presenterar vi våra överväganden och förslag beträffande renskötselområdet och förvaltningen av renskötselrätten. Vi behandlar förhållandet mellan renskötselrätten och andra markrättigheter i kapitel 6.

När det gäller hur renskötselrätten rent konkret kan utövas är detta, enligt domen i skattefjällsmålet (NJA 1981:1 s. 246 f), uttömmande reglerat i den nuvarande rennäringslagen. Det innefattar även rätt till grustäkt för husbehov och viss rätt till annat bete än renbete, även om det inte uttryckligen framgår av lagtexten, se kapitel 2. Mot denna bakgrund saknas det anledning för oss att självständigt behandla dessa bestämmelser. Vi kommer dock att föreslå vissa förändringar av bestämmelserna som en följd av våra förslag när det gäller förvaltningen av renskötselrätten. Dessa förslag diskuteras i anslutning till respektive avsnitt.

5.2. Renskötselområdet

Vi föreslår att det skall finnas regler om att byområden skall vara lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång, behov av nödvändiga årstidsbeten och övriga omständigheter. Vi föreslår vidare att Sametinget skall fatta beslut om indelning i byområde. Vårt förslag till nya regler om indelning i byområde innebär inte att äldre beslut om indelning automatiskt upphör att gälla. Innan Sametinget fattar beslut skall som huvudregel sammanträde hållas med de berörda samebyarna. Det är dock inte nödvändigt att hålla sammanträde om samebyarna är överens och indelningen är lämplig. Berörda fastighetsägare bör få en möjlighet att yttra sig över den planerade indelningen.

Det finns flera olika faktorer som påverkar renars betning, t.ex. vilka typer av betesväxter som finns, topografiska förhållanden och klimat. Dessa biologiska samband är viktiga att känna till när man diskuterar hur renskötselområdet bör delas in i lämpliga geografiska enheter. Eftersom det är fråga om komplexa samband som bör beskrivas förhållandevis utförligt har vi valt att beskriva dessa i kapitel 3.

5.2.1. Rennäringslagens regler

Året-runt-marker och vinterbetesmarker

Renskötselområdet består dels av året-runt-marker, dels av vinterbetesmarker. På vinterbetesmarkerna får renskötsel bedrivas under perioden 1 oktober – 30 april. Länsstyrelsen kan förlänga vinterbetestiden om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl.

Året-runt-markerna utgörs för det första av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovanför odlingsgränsen. Vidare är de jämtländska renbetesfjällen och de områden inom Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och som var särskilt upplåtna till renbete året-runt-marker. Med de senare områdena avses områden som sedan slutet av 1800-talet av dåvarande Domänstyrelsen upplåtits för renbete. I samband med att Domänverket upphörde och en del av marken överfördes till ett aktiebolag ändrades rennäringslagen så att rätten att använda dessa områden för renbete numera grundas direkt på lagen och inte på upplåtelse (prop. 1991/92:134 s. 37f).

Året-runt-marker är vidare de områden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker som tillhör staten, tillhörde staten vid utgången av juni 1992 eller utgör renbetesland och där skogsrenskötsel av ålder bedrivits under våren, sommaren eller hösten. De marker som tillhör staten och de som tillhörde staten vid utgången av juni 1992 kallas med ett gemensamt ord för kronomark. Renbetesland är mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land.

I Norrbottens län får renskötsel bedrivas året runt inom ytterligare ett område. Den som är same kan få tillstånd (koncession) att bedriva renskötsel nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. I praktiken rör det sig om området längs Torne och Kalix älvdalar. Koncessionsrenskötseln behandlar vi i avsnitt 7.4.

Vilken typ av mark ett visst betesområde tillhör får betydelse bl.a. för hur vissa av de rättigheter som ingår i renskötselrätten får utövas.

En annan viktig konsekvens är att inom året-runt-markerna får markägare eller nyttjanderättshavare vid användningen av marken inte vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln.

Byområde och betesområde

Året-runt-markerna skall fördelas mellan samebyarna i särskilda byområden. Ett sådant byområde kan även omfatta vinterbetesmark. En del av ett byområde kan vara gemensamt för flera samebyar om det föreligger särskilda skäl. Det ansågs vid rennäringslagens tillkomst inte praktiskt genomförbart att dela in all vinterbetesmark i byområden bl.a. eftersom en stor del av markerna inte nyttjas regelbundet utan endast under år med speciella väderleks- och betesförhållanden. Det kan därför vara svårt att avgöra bl.a. vilken av två eller flera byar som har störst behov av vissa betestrakter (prop. 1971:51 s. 159). Ett skäl för att dela in vinterbetesmarker i byområden kan vara att konkurrens råder mellan flera samebyar om att använda ett visst vinterbetesområde och att det finns risk för att området överutnyttjas. I förarbetena till rennäringslagen angavs dock att det vore önskvärt om vinterbetesområden i större utsträckning än för närvarande reserverades för bestämda byar.

Länsstyrelsen fattar beslut om indelning i byområden. Beslutet får överklagas till länsrätten. Indelningen skall göras så, att områdena blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter. Samebyarna skall höras innan indelning sker och frågorna bör om möjligt lösas i samförstånd (prop 1971:51 s. 160).

Genom rennäringslagen infördes begreppet betesområde. Med detta menas samebyns byområde och övriga områden som samebyn begagnar för renskötsel. Begreppet har betydelse för utövandet av de rättigheter som innefattas i renskötselrätten. Innebörden av begreppet har prövats av regeringsrätten vid två tillfällen år 1988 i samband med beslut om rovdjursersättning.

En koncessionssameby har enligt rennäringslagen inte något byområde. Reglerna i 6 § rennäringslagen om att vissa marker skall fördelas mellan samebyarna i byområden hänvisar endast till 3 § rennäringslagen. Den bestämmelsen innehåller inte något om marker där koncessionsrenskötsel kan bedrivas. Dessa bestämmelser finns i stället i 5 och 85 §§rennäringslagen. Den avgörande geografiska enheten för koncessionsrenskötseln är i rennäringslagen det område som anges i beslutet om koncession. Av 86 § rennäringslagen framgår att det för renskötseln inom koncessionsområde skall finnas sameby. Den sameby som åsyftas är en juridisk person bildad enligt rennäringslagen, inte ett geografiskt område, jmf. prop. 1971:51 s. 197.

5.2.2. Våra överväganden

Byområde och betesområde

Enligt rennäringslagen skall alla året-runt-marker delas in i byområden. Byområdet kan även omfatta vinterbetesmarker. En sameby kan också nyttja betesmarker som inte ingår i byområdet. Det gäller t.ex. om vinterbetesmarkerna inte ingår i byområdet. I rennäringslagen kallas dessa områden tillsammans med byområdet för samebyns betesområde.

Indelningen i byområden skall göras så att området blir lämpat för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter. I propositionen om rennäringslagen ges inte några exempel på vad som utgör övriga omständigheter. I betänkandet Rennäringen i Sverige (SOU 1968:16) anges att renskötarnas bostadsort såväl som vägar, stängsel eller andra hinder för renarnas strövning bör uppmärksammas vid frågans bedömning (s. 214).

Även när det gäller indelningen av mark i fastigheter finns det föreskrifter om hur en fastighet skall vara beskaffad. Generellt innebär dessa regler att fastigheten skall vara varaktigt lämpad för sitt ändamål. Beträffande jordbruksfastigheter och mark avsedd för skogsbruk finns det även ett krav på att fastigheten skall kunna nyttjas på ett ekonomiskt godtagbart sätt.

Vårt förslag innebär att begreppen byområde och betesområde finns kvar och har samma betydelse som enligt rennäringslagen. Vi anser också att vårt förslag till lag, precis som rennäringslagen, skall innehålla bestämmelser om att byområdet skall vara lämpat för sitt ändamål. Det är ett sätt att främja en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring. I kapitel 3 finns en mera utförlig beskrivning av hur olika faktorer påverkar renars betning.

Fördelningen av olika årstidsbeten är viktig för att ett område skall vara lämpat för renskötsel. Andra omständigheter som spelar in är att i så stor utsträckning som möjligt ta hänsyn till naturliga gränser i landskapet. På det sättet minskar behovet av att sätta upp stängsel. Förutom att det innebär en extra kostnad för samebyn att sätta upp stängsel kan det också medföra påverkan på miljön. Risken för överbetning och trampskador kan öka vid ett stängsel.

För vissa områden kan det för närvarande inte vara möjligt att dela in även vinterbetesområden i byområden. Vi återkommer till det nedan. I dessa fall innebär det således att ett byområde inte kan innehålla alla nödvändiga årstidsbeten. Kravet på att byområdet skall vara lämpat för sitt ändamål bl.a. med hänsyn till behovet av nödvändiga årstidsbeten bör tolkas mot den bakgrunden. Vi anser dock att det är viktigt att i

lagtexten betona att renskötseln är beroende av flera olika typer av betesområden, som inte kan ersätta varandra.

Det ansågs i förarbetena till rennäringslagen önskvärt att gränserna för vinterbetesmarkerna bestämdes i större utsträckning än vad som dittills hade skett. När det gäller gränsbestämning av vinterbetesmarker finns det stora skillnader mellan länen. I Jämtlands län finns det endast ett beslut om en gräns som avser vinterbeten. En orsak till detta är att det råder tvist inom vissa områden mellan markägare och samebyar om vinterbetets omfattning. I den situationen har det inte ansetts lämpligt att dela upp dessa marker mellan byarna med myndighetsbeslut. Det pågår dock diskussioner mellan samebyar i Härjedalen om hur man skall undvika att vinterbetesmarker nyttjas av flera samebyar.

I Norrbottens län har länsstyrelsen satt upp ett verksamhetsmål som innebär att vinterbetesgränser skall fastställas för samtliga samebyar. Detta verksamhetsmål har i stor utsträckning uppnåtts. I Västerbottens län har länsstyrelsen fattat ett beslut om vinterbetesgränser för en del av länet. Beslutet var tidsbegränsat till mitten av år 2001. Syftet var att en arbetsgrupp till dess skulle ha kommit fram till mera permanenta gränser mellan byarna som därefter kunde fastställas av länsstyrelsen. Andra skäl för att tidsbegränsa beslutet var att det saknades beskrivningar av vegetationen för Västerbottens län samt att länsstyrelsen vill ha möjlighet att studera utfallet av gränsdragningen. Gränsdragningarna kan komma att påverkas av resultatet av svensk – norska renbeteskommissionens arbete.

Fördelen med att dela in även vinterbetesområdet i byområden är att det blir tydligt vem som har ansvar för förvaltningen av renskötselrätten inom det området. Underlaget för samebyns planering av nyttjandet av vinterbetesmarkerna blir bättre när man kan vara säker på under vilka omständigheter ett visst område kan nyttjas. Även för utomstående, t.ex. markägare eller kommunen, är det en fördel att veta vem som använder ett visst område. Att dela in även vinterbetesområdet i byområden främjar enligt vår uppfattning en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring. Vi anser således att målsättningen även i fortsättningen bör vara att dela in vinterbetesområdet i byområden.

Förfarandet vid indelning i byområden

Enligt rennäringslagen är det länsstyrelsen som beslutar om indelning i byområden. För flera samebyar har dock länsstyrelsen inte fattat något beslut angående indelningen av året-runt-markerna enligt rennäringslagen. I stället gäller de gränser som under 1940-talet fastställdes för

lappbyarna i deras byordningar. I viss utsträckning har dessa dock ändrats genom beslut enligt rennäringslagen.

Om ett byområde skall omfatta mark inom mer än ett av Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län, skall indelningen göras av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av byområdet ligger (102 § andra stycket rennäringslagen). Att denna bestämmelse inte är helt enkel att tillämpa har visat sig i ett ärende där länsstyrelsen i Norrbottens län har gränsbestämt vinterbetesmarker inom redan gränsbestämda områden i Västerbottens län. Detta beslut har upphävts av länsrätten i Västerbottens län. Kammarrätten i Sundsvall har numera undanröjt länsrättens dom och återförvisat ärendet dit för ny handläggning.

Genom våra diskussioner med samebyarna har vi uppfattat att frågan om indelning i byområden kan vara känslig. Vi har dock fått intrycket att samebyarna i stor utsträckning anser att de själva bör ta ett större ansvar för indelningen. Under diskussionerna kom det också fram exempel på projekt för att komma fram till överenskommelser mellan samebyarna om användningen av vinterbetesmarker.

Regeringsrätten har i ett ärende om rättsprövning tagit ställning till regeringens prövning av ett gränsärende (Regeringsrättens dom den 23 maj 2000 i mål nr 5877-1998). Samebyn gjorde i ärendet om rättsprövning gällande att den hade sedvanerätt till det område som gått förlorat genom beslutet och att den genom beslutet blivit föremål för tvångsingripande utan ersättning, vilket strider mot regeringsformen. Vidare gjorde samebyn gällande att beslutet innebar att deras och en annan samebys områden inte blev lämpade för sitt ändamål och att beslutet därför innebar skada för rennäringen som helhet.

Regeringsrätten konstaterade att den lämplighetsprövning som regeringen gjort inte överskred det handlingsutrymme 7 § rennäringslagen ger. Vidare bedömde Regeringsrätten att regeringens tillämpning inte stred mot bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen. Av domskälen framgår ingen ytterligare motivering för det ställningstagandet. En rimlig tolkning kan vara att det framgår att länsstyrelsens beslut innebar att samebyn tilldelades ett annat område i stället för det man förlorade och att detta har ansetts utgöra tillräcklig kompensation.

En viktig utgångspunkt för vårt arbete är att samer i så stor utsträckning som möjligt skall besluta i egna angelägenheter. Indelningen i byområden är enligt vår uppfattning en sådan angelägenhet. Ovan har vi redogjort för olika faktorer som påverkar om ett område kan anses lämpat för renskötsel. Vi har också föreslagit att det i lagen bör framgå att ett byområde skall vara lämpat för sitt ändamål. Vidare bör berörda markägare anses ha ett intresse av att få kännedom om och möjlighet att avge synpunkter på förändringar av gränser. Detta intresse tillgodoses inte i rennäringslagen.

För att regler om lämplig gränsdragning och berördas möjlighet att yttra sig skall vara effektiva krävs det någon form av myndighetskontroll. När det gäller gränser mellan fastigheter har lämplighetsavvägningen lösts på så sätt att gränserna fastställs vid sammanträde inför lantmäterimyndigheten. Enligt rennäringslagen är det respektive länsstyrelse som har denna uppgift. Vidare gäller vid fastighetsbildning att lantmäterimyndigheten skall utreda vilka som är berörda sakägare samt bereda dem tillfälle att yttra sig.

Eftersom indelningen i byområden är en i första hand samisk angelägenhet anser vi att den lämpliga myndigheten är Sametinget. Genom att låta Sametinget fatta beslut om indelning i byområden undviker man även de problem som visat sig kunna uppstå när det gäller att fastställa gränser för byområden som sträcker sig över två län. Vidare kan man tänka sig att en myndighet med hela renskötselområdet som verksamhetsområde lättare kan bortse från läns- och kommungränser om dessa inte sammanfaller med lämpliga naturliga gränser.

För att det tydligare skall framgå att indelningen i byområden i första hand är samebyarnas ansvar, föreslår vi att Sametinget som huvudregel skall hålla sammanträde med berörda samebyar innan beslutet fattas. På så sätt måste de berörda samebyarna aktivt medverka i processen. Det bör underlätta frivilliga uppgörelser. Är samebyarna överens redan när förfarandet inleds är det dock inte nödvändigt med sammanträde. Då kan Sametinget direkt fastställa den indelning samebyarna kommit överens om under förutsättning att den inte strider mot lämplighetsreglerna.

Sammanträdet skall ledas av en person som Sametinget utser. Sametinget bör vara skyldigt att utreda vilka markägare som berörs av åtgärden samt ge dem tillfälle att yttra sig.

Frågan om ersättning i samband med ändringar av gränser tycks inte ha diskuterats i förarbetena till rennäringslagstiftningen. När en del av en fastighet överförs till en annan fastighet genom fastighetsreglering skall ersättning utgå. Vi har övervägt att införa motsvarande bestämmelser för indelningen i byområden. Vi har dock uppfattat att man från samiskt håll inte anser att sådana regler är nödvändiga. En orsak till det är att det skulle vara svårt att avgöra vem som är berättigad till ersättning, eftersom indelningen ibland ändrats flera gånger. Mot den bakgrunden anser vi att det saknas skäl att föreslå bestämmelser om ersättning.

Renskötselområdets omfattning

Renskötselområdet motsvarar ungefär en tredjedel av Sveriges yta. Det är indelat i året-runt-marker och vinterbetesmarker. Områdets gränser finns angivna i 3 § rennäringslagen. Inom vissa delar av renskötselområdet är framför allt gränserna för vinterbetesmarkerna omtvistade. Dessa gränser har aldrig närmare preciserats. I de fall där oenighet råder om renskötsel av ålder bedrivits under vissa tider av året på ett visst område måste frågan avgöras av domstol.

För närvarande pågår sju processer i domstol angående vinterbetesmarkerna omfattning. Dessa processer berör totalt tolv samebyar. Av processerna har än så länge endast en avgjorts i sak. Den 21 februari 1996 meddelade Svegs tingsrätt dom i ett mål mellan ett stort antal fastighetsägare och fem samebyar om vinterbetesrätt inom Härjedalens kommun. Tingsrätten fann att det inte fanns någon av avtal oberoende rätt till renbete på de aktuella fastigheterna. Domen har överklagats till hovrätten. Hovrätten har hållit huvudförhandling i målet under oktober månad 2001 och kommer att meddela dom den 15 februari 2002.

Ytterligare en process angående vinterbetesrätt har avslutats genom tredskodom. Idre sameby avstod från att delta i processen eftersom man ansåg att man inte hade tillräckliga ekonomiska resurser. Som en följd av samebyns utevaro meddelade domstolen en dom som innebär att markägarnas talan bifölls. Domen innebär därmed att Idre sameby inte har rätt till vinterbete på de aktuella fastigheterna. Sannolikt kommer även ett mål i Norrbottens län att avgöras på detta sätt.

Våren 1999 avlämnade Utredningen om ILO:s konvention nr 169 sitt betänkande Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25). Utredningens uppdrag vara att studera om Sverige kan ansluta sig till konventionen och vilka åtgärder som i så fall krävs för att kunna efterleva den. Konventionen innehåller bl.a. artiklar som gäller ursprungsfolks rättigheter till mark och skyddet för dessa rättigheter. Konventionen ställer vidare upp ett krav på att staterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att identifiera den mark som berörs av ursprungsfolkens rättigheter. Utredningen konstaterade att det i Sverige inte är klarlagt vilken mark som skulle omfattas av konventionens bestämmelser, eftersom rennäringslagens indelning i året-runt-marker och vinterbetesmarker inte överensstämmer med konventionens definitioner. Vidare ansåg utredningen att så länge det råder ovisshet om var samernas markrättigheter gäller så är konventionens krav på identifiering av ursprungsfolkens marker inte uppfyllt. Utredningen föreslog därför att en gränsdragningskommission borde tillsättas. Kommissionen borde bestå av en grupp experter specialiserade inom juridik (fastighetsrätt), lantmäteri och rättshistoria.

Utredningens betänkande har remissbehandlats. Ett stort antal av remissinstanserna anser att utredningens förslag om en gränsdragningskommission bör genomföras. Det gäller även remissinstanser som i övrigt är negativa till utredningens slutsatser eller till en ratificering av konventionen. Frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Lappmarksgränsen, odlingsgränsen och gränserna för renbetesfjällen, som används för att beskriva rennäringens året-runt-marker, är administrativa gränser som fastställdes på 1700-talet respektive 1800talet. Det är inte givet att dessa överensstämmer med renarnas behov av olika typer av bete vid olika tider av året. Mot den bakgrunden skulle man kunna tänka sig en lösning där man överlåter till regeringen att utifrån betesmarkernas karaktär bestämma gränsen för året-runtmarken. Gränsen skulle således bli mera anpassad till de biologiska förhållandena.

Som angetts ovan överväger regeringen att tillsätta en gränsdragningskommission. Eftersom året-runt-markernas utsträckning är beroende av historiska rättigheter bör frågan om att ta större biologisk hänsyn när året-runt-markerna beskrivs vara beroende av resultatet av gränsdragningskommissionens arbete. Mot den bakgrunden avser vi inte att komma med några förslag när det gäller hur renskötselområdet beskrivs i lagtexten.

I avsnitt 4.2.3 har vi räknat upp några olika möjligheter för staten att säkra förutsättningarna för renskötseln och därigenom uppnå målen för rennäringspolitiken. En sådan möjlighet är den gränsdragningskommission som vi redogjort för ovan. En annan möjlighet skulle kunna vara att med hänsyn till de speciella förhållanden i mål om en fastighet är belastad av renskötselrätt formulera särskilda regler om t.ex. bevisregler, rättegångskostnader eller specialdomstolar.

När det gäller frågan om vilka bevisregler som skall gälla i denna typ av mål kommer hovrätten att bli tvungen att ta ställning till detta i samband med prövningen av domen från Svegs tingsrätt, som nämnts ovan. Tingsrätten har i domen ställt ett högt krav på den bevisning samebyarna måste kunna åberopa till stöd för sitt påstående om att de sedvanemässigt brukat viss mark för bete. Så länge hovrätten inte avgjort frågan om vilka krav på bevisning som skall ställas i denna typ av mål, anser vi att det är svårt att avgöra om det finns något behov av förändringar beträffande bevisreglerna.

I Norge finns en särskild bevisregel för mål om rätt till renbete. Den innebär att markägaren måste göra sannolikt att renbetning inte förekommit i sådan utsträckning att rätt till renbete uppkommit. Regeln tilllämpas om tvisten rör renbete på mark innanför den gräns som dragits för renskötselområdet.

Vi anser att det finns skäl att överväga en liknande lösning när gränsdragningskommissionen fastställt den yttre gränsen för renskötselområdet. En sådan regel skulle kunna innebära att markägaren har bevisbördan för att rätt till renbete inte föreligger om tvisten rör mark innanför den gräns gränsdragningskommissionen drar upp. Utanför denna gräns skulle det alltjämt vara samebyn som har bevisbördan för att rätt till renbete finns.

Ett viktigt syfte med en sådan regel skulle vara att ge en särskild tyngd åt det resultat som gränsdragningskommissionen kommit fram till. Regeln skulle vidare kunna förhindra onödiga processer om gränser efter det att gränsdragningskommissionen avslutat sitt arbete. En sådan regel skulle dock endast gälla för tvister som inletts sedan regeln trätt i kraft.

ILO-utredningen ansåg i sitt betänkande att det i större utsträckning måste bli ekonomiskt möjligt för samerna att föra talan vid domstol rörande sina anspråk på mark, för att leva upp till vissa krav i konventionen. För att uppnå detta föreslog utredningen att staten bör stå för parternas rättegångskostnader i mål som rör principiellt viktiga frågor om samernas markrättigheter (SOU 1999:25 s. 179). De flesta remissinstanser som uttalade sig om detta var positiva till förslaget. Det gäller även remissinstanser som i övrigt var negativa till utredningens slutsatser eller en ratificering av konventionen.

Frågan bereds för närvarande i Regeringskansliet. Vi kommer därför inte att lämna några förslag beträffande rättegångskostnader. Vi vill dock framhålla att det kan vara värdefullt att överväga denna fråga fristående från beredningen kring ILO-konventionen, eftersom det kan bidra till att lösa konflikter mellan olika markanvändare i renskötselområdet.

Förlängning av vinterbetestiden efter den 30 april

Som nämnts finns det en möjlighet för länsstyrelsen att, om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl, förlänga vinterbetestiden efter den 30 april. Behovet av att tillämpa bestämmelsen skiftar mellan olika delar av renskötselområdet. Både i Jämtlands och Norrbottens län har länsstyrelserna uppgett att det är ovanligt att betestiden förlängs. I Västerbottens län har länsstyrelsen vid tre eller fyra tillfällen under 1990-talet meddelat beslut om att förlänga vinterbetestiden. Besluten om förlängning har varit utformade så att gränsen för det tillåtna betesområdet successivt skjutits uppåt mot gränsen för året-runt-markerna. Anledningen till att besluten meddelats har varit att väderleksförhållandena varit sådana att

en framtvingad flyttning före den 30 april riskerat att leda till stora problem med strövren i vinterbetesområdet. Besluten har fattats efter samråd med LRF.

Tillämpningen av möjligheten att förlänga vinterbetestiden visar att det vid t.ex. svåra väderförhållanden alltjämt finns behov av att förlänga vinterbetestiden efter den 30 april. Vi föreslår därför att denna möjlighet skall finnas kvar. Vår utgångspunkt är att så många beslut i samiska angelägenheter som möjligt skall hanteras av samerna själva, t.ex. inom samebyarna eller Sametinget. En förlängning av betestiden berör både annan markanvändning än renbete och nyttjandet av vinterbetet. Därför anser vi att beslutet även i fortsättningen skall fattas av länsstyrelserna, men efter samråd med Sametinget.

5.3. Vissa tvingande regler krävs för förvaltningen av renskötselrätten

Vi föreslår att det alltjämt skall finnas tvingande regler om sameby. Det innebär att lagen skall innehålla en bestämmelse om att det för förvaltningen av renskötselrätten inom ett visst område skall finnas en sameby.

5.3.1. Organisationstvång är nödvändigt

Den nuvarande rennäringslagen är tvingande när det gäller kravet på att det ska finnas en viss organisation, samebyn, för att bedriva renskötsel. För att kunna nyttja renskötselrätten och bedriva renskötsel måste man vara medlem i samebyn. Det är samebyn som för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörjer renskötseln inom sitt område.

Av förarbetena till dagens lagstiftning framgår att det obligatoriska medlemskapet ansågs vara en konsekvens av att rätten till renskötsel inte är individuell utan samfälld för dem som driver renskötsel inom ett och samma område (prop. 1971:51 s. 118). Det ansågs vidare viktigt för att uppnå syftet med ett rationellt nyttjande av betesresurserna att inget företag kunde ställa sig utanför associationen.

I vart fall sedan lappbyarna infördes genom den första renbeteslagen år 1886 har renskötselrätten av lagstiftaren betraktats som en kollektiv rätt för dem som bedrev renskötsel inom en lappby. Förarbetena till den lagen angav att lagen i princip innebar en kodifiering av gällande rätt. Nyare historisk och rättshistorisk forskning antyder dock att det är osäkert om lagstiftaren hade uppfattat rättsläget beträffande renskötselrättens kollektiva karaktär på ett korrekt sätt.

Resultatet av forskningen visar bl.a. att samerna delade upp nyttjandet av markerna mellan familjer och att dessa familjer hade möjlighet att skydda sina marker mot intrång från andra samer. Samtidigt tycks den samiska sedvanerätten ha inneburit en rätt för kollektivet i lappbyn/samebyn att i viss utsträckning fördela om markerna mellan familjerna om deras behov förändrades. Jmf. Korpijaakko-Labba, 1989 och Lundmark, 2000.

Även i Norge använder man begreppet kollektiv rätt när man talar om renskötselrätten. Reindriftslovutvalget avslutade under våren 2001 sin översyn av delar av den norska reindriftsloven (Innstilling fra Reindriftslovutvalget, avgiven den 15 mars 2001). Utvalget diskuterar ganska ingående vad kollektiv rätt egentligen innebär. Det konstaterade att det inte innebär en samisk allemansrätt att driva renskötsel var man vill utan att det förutsätter tillhörighet till en grupp som har rätt att bedriva renskötsel inom ett visst område. Därefter diskuterar utvalget vilken denna grupp är.

Beträffande den frågan konstaterar utvalget att gruppen ibland kan motsvara ett renbetesdistrikt (ung. sameby) men ibland en mindre grupp inom distriktet. Man konstaterar vidare att det för varje grupp normalt inte är fråga om en ensamrätt utan t.ex. om en företrädesrätt under en viss tid av året. Upphovet till dessa rättigheter återfinns i renens traditionella betesmönster och flyttningar. Utvalget konstaterar att denna uppdelning av rättigheter inom ett betesdistrikt inte alltid accepteras av myndigheterna och att det kan ge upphov till problem.

Renskötselrätten innebär i Sverige en särskild bruksrätt till fastighet som innebär rätt att använda mark och vatten till renbete, jakt och fiske. Denna bruksrätt är kollektiv i den meningen att den får utövas av alla som är medlemmar i samebyn inom samebyns geografiska område. Av 1 § rennäringslagen framgår att den som tillhör den samiska befolkningen och är medlem i samebyn får utöva renskötselrätten.

När det gäller våra fortsatta överväganden beträffande samebyns organisation utgår vi från att samebyn företräder kollektivet av medlemmar som utövar renskötselrätten inom samebyns område. Våra direktiv omfattar inte det tids- och resurskrävande arbete som skulle krävas för att utreda de eventuella felaktigheter som kan finnas i den utgångspunkten. Utgångspunkten har dessutom, som vi uppfattat det, stöd hos flertalet samer, oavsett om de bedriver renskötsel eller inte. Denna utgångspunkt utesluter naturligtvis inte att enskilda individer eller en sameby i rättegång kan hävda starkare rättigheter, t.ex. äganderätt, till vissa områden.

Enligt vår uppfattning förefaller det sannolikt att det inom en sameby kan finnas samma uppdelning av rättigheter mellan grupper som Reindriftslovutvalget diskuterat. Det kan uppfattas som utslag av

samisk sedvanerätt. I den utsträckning sådana förhållanden går att reda ut anser vi att de borde kunna få genomslag i myndigheters beslutsfattande. Vårt förslag om att indelning av byområde skall beslutas av Sametinget efter sammanträde bedömer vi kan underlätta detta.

Det kollektiva draget hos renskötselrätten gör att den skiljer sig från andra civila rättigheter i det svenska rättssystemet. Det innebär bl.a. att det inte finns någon eller några personer som direkt kan behandlas som innehavare av renskötselrätten och som kan anses inneha de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med den. Samebyn företräder kollektivet av medlemmar som utövar renskötselrätt inom byns område. Samebyn och dess föregångare lappbyn är dock en konstruktion av lagstiftaren. Eftersom vårt uppdrag innebär att göra en förutsättningslös översyn av rennäringslagen, bl.a. med målet att överlämna så många beslut som möjligt till de samer som berörs, har vi funnit att vi bör överväga om lagstiftningen måste innehålla regler om sameby.

Ett alternativ är att inte formulera några regler för medlemmarna i samebyn om förvaltningen av deras renskötselrätt. Det skulle innebära att lagstiftningen endast innehåller en beskrivning av vad renskötselrätten innebär, vilka krav staten ställer, i miljöhänseende och för att tillgodose andra allmänna intressen, på den som nyttjar renskötselrätten samt regler för förhållandet mellan dem som nyttjar renskötselrätten och andra markanvändare.

Mot bakgrund av att vi anser att samerna i så stor utsträckning som möjligt själva skall få hantera sina angelägenheter skulle det kunna vara en tilltalande lösning. Problemet med en sådan lösning är dock att det inte finns några garantier för att de nödvändiga institutionerna för förvaltning av resurserna uppstår. Både de som nyttjar renskötselrätten och de som nyttjar marken med stöd av andra rättigheter behöver veta vilka som förvaltar och nyttjar renskötselrätten. Bl.a. krävs det för att förhindra ett överutnyttjande av de resurser som renskötselrätten omfattar. Osäkerheten kring om nödvändiga institutioner kommer att uppstå gör att vi anser att denna lösning inte är möjlig.

Ett annat alternativ till regler om en obligatorisk organisation är att fördela de resurser som ingår i den kollektiva förvaltningen mellan olika personer, juridiska eller fysiska, så att dessa får ett "personligt" ansvar för sin del av rättigheten. Detta brukar kallas ”inhägnad av allmänningen”. Beträffande renskötselrätten skulle det kunna innebära att rätten att nyttja viss mark för renbete, jakt och fiske delades upp mellan enskilda renägare eller grupper av renägare.

Inhägnad av en allmänning innebär att en innehavare får ensam tillgång till alla rättigheter och skyldigheter som är förknippade med en del av allmänningen. Det innebär att det finns ett direkt samband mellan de åtgärder han planerar och utfallet av dessa. Utfallet påverkas

inte, som är fallet med allmänningar, av de åtgärder andra vidtar med samma del av allmänningen. Det skulle innebära att innehavaren av den inhägnade delen är mera benägen att satsa resurser på sin del av allmänningen eftersom han kan vara säker på att det är han ensam som får del av utfallet av satsningen. Om så är fallet skulle det kunna innebära ett mera effektivt nyttjande av allmänningen.

En sådan lösning kan dock också medför stora praktiska svårigheter. En privatisering kan få legalitetsproblem. Sannolikt kommer flera samer att vara intresserade av att tilldelas privat renskötselrätt än vad det finns enheter att dela ut. Det gäller i vart fall om enheterna skall vara så beskaffade att de möjliggör en rationell renskötsel. I så fall uppstår frågan på vilka grunder en fördelning skall ske.

Det finns en stor risk att en sådan fördelning skulle ytterligare förstärka de motsättningar som i dag råder mellan olika samiska grupper, t.ex. renskötande och icke renskötande. Vidare skulle en privatisering kunna leda till att antalet samer som är engagerade i renskötseln minskar. Det är inte önskvärt med hänsyn till de stora kulturvärden som ligger i att det bedrivs samisk renskötsel i landet. Eftersom en privatisering skulle komma att utgå från de förhållanden som råder i dag inom renskötseln finns det också en risk för att kvinnor missgynnas. I dag är kvinnor i ganska liten utsträckning huvudmän inom renskötseln. Sannolikt skulle det få till följd att de privatiserade enheterna i större utsträckning tillfaller män än kvinnor. På så sätt kan en privatisering leda till att samiska kvinnors betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling marginaliseras.

I Norge krävs det att den som vill bedriva renskötsel tillhör en driftsenhet. En driftsenhet är en renhjord som ägs och sköts av en ansvarig ledare eller av två makar gemensamt. I driftsenheten får även renar som tillhör vissa av ledarens släktingar ingå. Det finns möjlighet för rennäringsmyndigheterna att besluta hur många driftenheter som skall finnas i varje renbetesdistrikt (ung. motsvarande samebyar). Det norska stödsystemet för rennäringen är knutet till driftsenheternas renantal och produktion. Det norska systemet med driftsenheter kan i viss utsträckning jämföras med en privatisering på det sätt som beskrivits ovan.

Vi har uppfattat att norska samer är kritiska till systemet med driftsenheter. De anser att det strider mot samisk kultur och samernas traditionella sätt att organisera sig. Nyligen avslutades en utredning i Norge, Reindriftslovutvalget, som bl.a. hade i uppdrag att se över reglerna för rennäringens interna organisation. De samiska representanterna i utvalget har uppgett att driftsenheterna kallas för nådegåvor, eftersom det ibland framstår som oklart på vilka grunder vissa har driftsenhet medan andra inte har det. Vidare påpekade de att systemet kräver

ett stort antal beslut, t.ex. vem som skall få driftsenhet, och att det är en viktig fråga vem som skall fatta dessa beslut. Rennäringsmyndigheterna i Norge har vidare uppgett att systemet med driftsenheter missgynnar kvinnor på så sätt att kvinnor får driftsenheter först om det inte finns någon man som kan bli aktuell. Dessa synpunkter från Norge angående driftsenheter visar att de ovan beskrivna resonemangen kring privatisering har stöd i verkligheten.

Som vi har uppfattat flertalet samers inställning till renskötselrätten, dvs. att den är kollektiv, skulle en privatisering också stå i strid med denna. Det är ytterligare ett problem med en sådan lösning. Vi anser således inte att detta är en framkomlig lösning.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att den bästa lösningen för att åstadkomma en ändamålsenlig förvaltning av renskötselrätten är ett krav i lag på en organisation. En sådan organisation skall bestå av samer och ha till uppgift att förvalta renskötselrätten.

Ovan har vi diskuterat möjligheten att det finns vissa rättigheter för grupper inom en sameby till en del av byområdet. Vi gör bedömningen att vårt förslag att samebyn skall förvalta renskötselrätten inte behöver stå i strid med sådana eventuella rättigheter. Ett sätt att förvalta renskötselrätten bör kunna vara att delegera förvaltningen till en mindre grupp inom samebyn, som då agerar på samebyns vägnar.

Nästa fråga är om det skall finnas tvingande regler om att använda en viss organisationsform eller om organisationsformen skall vara valfri. Slutligen måste man ta ställning till om det krävs en särskild organisationsform, t.ex. sameby, eller om andra ”vanligare” organisationsformer, t.ex. bolag eller ekonomiska föreningar, är tillräckliga.

5.3.2. Tvingande regler om organisationsform är nödvändiga

Förbättrad lönsamhet som motiv för viss organisationsform

Bakgrunden till de nuvarande samebyarnas tillkomst var bl.a. en vilja att förbättra rennäringens lönsamhet. Enligt förarbetena var det svårt att få de befintliga lappbyarna, som i och för sig hade ett tillräckligt renantal, att fungera som en arbetsenhet. För att uppnå en sådan funktion ansågs det nödvändigt att stärka lappbyns ställning i förhållande till såväl de egna medlemmarna som till myndigheter och tredje man. Avsikten var att samerna själva skulle bestämma om renskötselmetoder och driftsenhetsindelning. Regleringen av samebyarna begränsades därför till rambestämmelser avseende organisationsfrågor och bestämmelser till skydd för enskilda medlemmars intressen (prop. 1971:51 s. 117).

Problemen med dålig lönsamhet i renskötseln kvarstår. Enligt vår uppfattning kan kravet på en viss organisationsform inte motiveras enbart av lönsamhetsskäl. Denna bedömning måste ses mot bakgrund av att moderna förvaltningsprinciper innebär ett krav på mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering. En viktig utgångspunkt för våra ställningstaganden är dessutom att samernas självbestämmande skall öka så långt som möjligt.

Samebyns sociala och kulturella betydelse som motiv för viss organisationsform

Vid några tillfällen har regeringen i propositioner betonat att sameby i rennäringslagens mening enbart är en renskötarförening, dvs. en ekonomisk sammanslutning vars enda ändamål är att på bästa sätt ombesörja renskötseln, t.ex. prop. 1976/77:80 s. 115 och prop. 1992/93:32 s. 155f. Med utgångspunkt från de kontakter vi haft med samer under utredningsarbetet är dock vår uppfattning att samebyn uppfattas som något mera. Historiskt sett har samerna varit organiserat i lokala samhällen. Många samer uppfattar samebyarna som en fortsättning av den strukturen. Samebyn tycks således spela en kulturell och social roll i det samiska samhället. Denna roll är mer eller mindre betonad i olika delar av renskötselområdet. Detta måste enligt vår uppfattning påverka valet av organisationsform.

De vanligaste associationsformerna i svensk rätt är avsedda antingen för ekonomisk eller ideell verksamhet. Det är enligt vår uppfattning viktigt att den sociala och kulturella betydelsen av samebyn skyddas. Varken bolag eller ekonomiska föreningar är därför en självklar organisationsform. Å andra sidan bedriver samebyn ekonomisk verksamhet och kan således inte vara en ideell förening. Detta är en aspekt som, enligt vår mening, talar för att det finns behov av att med särskilda regler bestämma i vilken form renskötselrätten skall förvaltas.

Det offentligrättsliga inslaget som motiv för viss organisationsform

Vi har ovan tagit ställning för att det måste finnas en organisation som förvaltar renskötselrätten. Det innebär att organisationen har ett offentligrättsligt inslag. Det offentligrättsliga inslaget innebär i det här fallet att en same för att nyttja renskötselrätten måste vara medlem i organisationen. Vidare innebär det att de berörda samerna måste bilda organisationen för att kunna nyttja renskötselrätten.

Bolag och föreningar bildas genom frivilliga handlingar av deltagarna. Det är i princip fråga om ett avtal mellan deltagarna. Beroende

på vilken form av bolag eller förening det gäller finns det olika möjligheter att förändra avtalet och sammansättningen av deltagarna.

När det gäller förvaltningen av renskötselrätten finns i stället ett tvång att bilda en organisation och ett tvång att vara medlem i den för att kunna bedriva viss verksamhet. Detta talar starkt för att lagen både bör innehålla ett krav på att en viss organisationsform är obligatorisk och en särskild organisationsform för ändamålet.

Tvånget att bilda organisationen kommer att innebära ett behov av regler för att vara säker på att organisationen verkligen bildas. Genom denna typ av regler avviker organisationen på ett avgörande sätt från bolag och föreningar. Avvikelsen är så stor att vi anser att den ensam talar för att det måste finnas tvingande regler om en särskild organisationsform. Ett annat skäl för ett sådant ställningstagande är att det, på grund av samebyns kulturella och sociala betydelse, finns ett behov av att förena ekonomisk och ideell verksamhet inom organisationen. Det är i princip inte möjligt med de existerande bolags- och föreningsformerna.

Sammanfattningsvis föreslår vi således att lagen skall innehålla ett krav på att det för förvaltningen av renskötselrätten inom ett visst område skall finnas en organisation. Den organisationen skall bedrivas i en särskild form, sameby.

5.4. Nya regler för samebyn

Vi föreslår att reglerna för samebyn så långt som möjligt skall vara de samma som för ekonomiska föreningar. Det innebär bl.a. att samebyn ensam skall svara för sina skulder. Medlemmarna skall inte ha något personligt betalningsansvar för samebyns skulder. När det gäller frågor kring bildande och upplösning av samebyn samt frågor om medlemskap krävs särskilda regler för samebyn. Vi föreslår också att reglerna för röstning vid samebystämma skall ge utrymme för undantag från huvudregeln om en medlem – en röst för att tillgodose behovet av inflytande för de medlemmar som bedriver renskötsel. Förbudet för samebyar att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort.

I föregående avsnitt föreslår vi att det skall finnas tvingande regler om en organisation för förvaltningen av renskötselrätten. De tvingande reglerna gäller att organisationen skall bildas och vilken form den skall ha. I detta avsnitt skall vi närmare redogöra för våra överväganden kring organisationens form, samebyn.

En sameby bildad enligt rennäringslagens regler skiljer sig mycket från olika bolags- och föreningsformer. Det gäller även vid en jämförelse med ekonomiska föreningar, som i förarbetena angetts som förebild för samebyn.

Vissa av skillnaderna kan motiveras med samebyns offentligrättsliga karaktär eller med den särskilda lösning för medlemmarnas ekonomiska ansvar som gäller för samebyn. Andra skillnader beror på att det ansetts tillräckligt med förenklade regler för samebyn jämfört med en ekonomisk förening. Det bygger på en föreställning om att samebyn endast skall bedriva en i ekonomiskt hänseende begränsad verksamhet som bara medlemmarna har behov av att kunna kontrollera.

Trots begränsningen av verksamheten till enbart renskötsel har de flesta samebyar i dag en mera omfattande ekonomi än vad som förutsattes vid rennäringslagens tillkomst. Samebyn har därutöver omfattande uppgifter när det gäller att företräda renskötseln utåt mot andra intressen, t.ex. vid samråd med skogsbruket och i samband med exploateringsåtgärder. Det finns utrymme för samebyns verksamhet att öka om begränsningen till enbart renskötsel tas bort. Vi kommer nedan att motivera varför vi föreslår att begränsningen skall tas bort. En ny sameby bör således anpassas till detta.

När den första renbeteslagen infördes år 1886 gjordes ingen formell skillnad mellan kvinnor och mäns möjligheter att bedriva renskötsel. Forskning tyder också på att de samiska kvinnorna spelade en aktiv roll inom renskötseln kring sekelskiftet 1900. Genom 1928 års renbeteslag förändrades lagstiftarens syn på kvinnans roll i renskötseln. Kvinnornas medlemskap i lappbyn kopplades till deras olika relationer till lappbyns män, som hustrur, döttrar eller änkor. Genom att renskötseln betraktades som ett manligt dominerat yrke, vilket inte motsvarade den samiska verkligheten vid den tiden, tillmättes inte kvinnorna så stort värde för näringen. Genom 1971 års renbeteslag omvandlades lappbyarna till samebyar och de samiska kvinnorna inom rennäringen jämställdes formellt med männen.

Statistiskt material från 1971/72 visar att enbart omkring sex procent av de aktivt renskötande samerna var kvinnor (SOU 1975:100). Någon liknande statistisk analys har inte gjorts senare, men för år 1998 framgår av företagsregistret att 14 procent av företagen hade en kvinnlig huvudman (Svensk rennäring, 1999). Siffrorna är inte direkt jämförbara men de tyder på att antalet kvinnor som är aktiva i renskötseln inte förändrats nämnvärt. En förklaring till detta kan vara konstruktionen av rösträtten vid stämman i samebyn. För de flesta viktiga frågor är rösträtt förbehållen de renskötande medlemmarna. De renskötande medlemmarna har rösträtt i förhållande till det renantal de representerar på så sätt att de har en röst för varje påbörjat hundratal renar. I den ren-

skötande medlemmens renantal räknas såväl hans egna som hans husfolks renar (13 § rennäringslagen). I många samebyar har detta inneburit att de kvinnliga familjemedlemmarnas renar registreras under antingen fadern eller maken.

Frågan om samebyns uppbyggnad engagerar många samer. Många anser att samebyn ur olika aspekter måste förändras. Inom samiska organisationer, t.ex. Sametinget och samebyarna, pågår diskussioner i frågan. Vi har försökt att i så stor utsträckning som möjligt följa med i de samiska diskussionerna och ta till oss de synpunkter som kommer fram.

Vår avsikt med förslaget till nya regler för samebyn är att skapa en organisation som både är anpassad till renskötselrättens särskilda egenskaper och till modernt näringsliv. Vi har därför valt att så långt som möjligt låta samma regler gälla för samebyn som för ekonomiska föreningar. Orsaken till det är att reglerna för ekonomiska föreningar utarbetats för att passa många skiftande typer av föreningar och verksamheter samtidigt som de tillgodoser berördas intressen, dvs. medlemmarna, blivande medlemmar och utomstående som anställda, kreditgivare och det allmänna. En sådan lösning bör enligt vår mening även kunna bidra till att höja de samiska näringarnas status eftersom den inte pekar ut dem som mindre betydelsefulla i ekonomiskt hänseende.

Vidare anser vi att ett förslag till nya regler för samebyn bör innebära att förutsättningarna för kvinnor och män är lika. Vi kommer därför att föreslå att röstning, om den skall ske efter renantal, skall innebära att varje medlem röstar för sitt renantal. I avsnitt 5.5.3 utvecklar vi våra överväganden beträffande röstning vid bystämma. Även vårt förslag att ta bort verksamhetsbegränsningen för samebyn kan ses mot bakgrund av att lagstiftningen bör utgå från att förutsättningarna för män och kvinnor skall vara lika.

Det offentligrättsliga inslaget, tvånget att vara med i organisationen för att kunna nyttja renskötselrätten, gör att vissa regler i lagen om ekonomiska föreningar inte utan vidare kan tillämpas i samebyn. Det gäller främst frågor kring bildande, upplösning och medlemskap.

5.4.1. Bildande och upplösning av samebyn

Samebyarna anses enligt rennäringslagen bildade genom lagen. Rennäringslagen saknar bestämmelser om hur samebyn skall upplösas. Enligt förarbetena förelåg det inte något behov av sådana regler eftersom samebyn på grund av sin offentligrättsliga karaktär inte kunde upplösas (prop. 1971:51 s. 173). Detta förklarades närmare med att renskötselrätten är en på urminnes hävd grundad rätt till ett visst område och att

det området är samebyn. Eftersom renskötseln enligt rennäringslagen endast får bedrivas av samebyn och det är ett allmänt intresse att renskötseln bedrivs kan samebyns verksamhet inte upphöra.

Resonemanget i förarbetena leder till konsekvenser som är svåra att överblicka om man föreställer sig en situation där samebyn är på obestånd och således bör försättas i konkurs. I och för sig innehåller förarbetena uttalanden som antyder att det inte skulle bli aktuellt att en sameby kommer på obestånd, eftersom de endast skall få ägna sig åt renskötsel och dessutom skall kunna erhålla statliga stöd för sin verksamhet (prop. 1971:51 s. 120).

I dag är det trots allt så att vissa samebyar har mycket stora skulder på grund av rättegångskostnader. De renskötande medlemmarna har ett sekundärt personligt betalningsansvar för samebyns skulder. Vissa av dessa byar har emellertid ett ganska litet antal sådana medlemmar. Tanken att en sameby skulle kunna komma på obestånd är således inte fullständigt orealistisk.

Vid ett tillfälle har en sameby rekonstruerats. Det gäller Idre sameby. I Idre sameby fanns i början av 1980-talet stora brister i bykassan. Med godkännande från samebyn tillsattes en syssloman av länsstyrelsen för att rekonstruera samebyn. Det beslutades att byn skulle ha fem renskötselföretag. Två ungdomar som tillhörde byn fick statligt stöd för att skaffa sig renar och startade två företag. Ytterligare två företag startades av personer som kom till byn utifrån. Det femte företaget bestod av de tidigare medlemmarnas renar. Beträffande skulderna gjordes överenskommelser med borgenärerna och länsstyrelsen bidrog med en del pengar så att inga skulder fanns kvar till den ”nya” byn.

Mot denna bakgrund anser vi att nya regler för sameby måste anpassas till att en sameby kan komma att försättas i konkurs. Det bör således var möjligt att upplösa en sameby. Därav följer att det även måste vara möjligt att bilda en sameby.

Som framgår av vårt förslag till mål för en ny rennäringspolitik är det ett viktigt allmänt intresse att renskötselrätten förvaltas väl och att renskötsel bedrivs inom renskötselområdet. Det tillgodoses genom att lagen innehåller ett krav på att det skall finnas samebyar för att förvalta renskötselrätten. Detta är dock i sig inte ett skäl för att en sameby med dålig ekonomi och organisation inte skall kunna ersättas av en annan utan att denna belastas av den gamla byns skulder.

Frågorna om bildande och upplösning är två sidor av samma mynt. I en ekonomisk förening är beslutet att bilda föreningen ett frivilligt beslut, dvs. en avtalsrättslig handling. Av det följer att medlemmarna när som helst kan välja att upplösa föreningen. Beträffande samebyn råder i stället ett tvång att bilda den. Av det följer att medlemmarna inte heller kan förfoga över när samebyn skall upplösas.

I en situation kan det bli aktuellt att bilda och upplösa samebyar utan att det har samband med konkurs. Det gäller när två eller flera samebyar går samman till en eller när en större delas i flera samebyar. I dessa situationer är det frågan om att ersätta en samebys förvaltning med en annans. Mot bakgrund av att en viktig utgångspunkt för vårt förslag är att samebyns medlemmar i så stor utsträckning som möjligt själva skall besluta om formerna för sin verksamhet bör detta vara möjligt.

Bildande av sameby vid övergången från rennäringslagen till nya regler

I ett övergångsskede mellan de gamla och de nya reglerna föreslår vi att uppdraget att bilda den nya samebyn skall överlämnas till de som är medlemmar i den existerande samebyn. Vi föreslår därför övergångsbestämmelser med den innebörden. Av övergångsbestämmelserna bör vidare framgå den tid inom vilken ombildningen skall ha skett. Vi anser att det är rimligt att samebyarna skall vara ombildade inom tre år från det att de nya reglerna trätt i kraft.

Vi gör bedömningen att för de flesta samebyarna kommer inte ombildningen att ställa till några problem. Det viktigaste är att man i byn tar sig tid att verkligen fundera över hur man vill att byn skall fungera och därmed vad stadgarna skall innehålla. En viktig fråga att lösa är hur den gamla samebyns tillgångar och skulder skall hanteras i den nya byn. I det här sammanhanget vill vi framhålla att det finns ett visst ansvar för Sametinget och rennäringens organisationer att vara delaktiga i processen vid ombildandet så att man kan undvika att samebyar kommer i tidsnöd. Enligt vår uppfattning bör denna process för bildande vara tillräcklig för de allra flesta byar. I avsnitt 5.6 redogör vi för våra förslag till åtgärder för att de nya reglerna om sameby skall få genomslag.

En särskild fråga i samband med övergången från gamla till nya samebyar är borgenärernas ställning. Enligt rennäringslagen finns det ett obegränsat sekundärt personligt betalningsansvar för samebyns renskötande medlemmar. Det innebär att de renskötande medlemmarna är skyldiga att personligen tillskjuta medel om samebyn inte kan betala sina skulder. Borgenärerna kan dock inte vända sig direkt till alla eller vissa renskötande medlemmar och begära att de skall betala samebyns skulder. Om styrelsen inte agerar för att få in erforderliga medel från de renskötande medlemmarna är styrelseledamöterna solidariskt betalningsansvariga för skulden. Ur borgenärernas synvinkel är det således enbart samebyn, utom vid försummelse från styrelsens sida, som kan

vara betalningsskyldig. Samebyns betalningsförmåga måste bedömas från den utgångspunkten.

Enligt vårt förslag skall samebyn ensam svara för sina åtaganden. Medlemmarna kommer inte att ha något betalningsansvar, varken sekundärt eller solidariskt. Det innebär att förslaget innehåller samma regler för uppbyggnad av samebyns kapital som gäller för ekonomiska föreningar. Samebyns betalningsförmåga kommer således att bedömas på samma sätt som för en ekonomisk förening.

Eftersom borgenärerna enligt rennäringslagens regler inte har möjlighet att vända sig direkt till de renskötande medlemmarna för att få betalt, anser vi att borgenärernas ställning inte påverkas på ett sådant sätt av vårt förslag att det krävs speciella övergångsbestämmelser. Enligt vad vi har fått erfara är det dessutom så att borgenärerna redan i dag kräver personlig borgen från t.ex. styrelseledamöterna som säkerhet för lån till samebyn. Denna situation påverkas inte av vårt förslag om ändrade regler för betalningsansvaret i samebyn.

Bildande av sameby

Nedan kommer vi att presentera ett förslag som innebär att samebyn skall anses upplöst efter en konkurs som avslutas med underskott. Det innebär att det finns ett behov av att kunna bilda en ny organisation i området.

Renskötselrätten betraktas som kollektiv för medlemmarna i samebyn. Efter en konkurs kan dock samebyn i princip inte vidta några åtgärder. Det är därför inte självklart vilka som skall vara med och bilda en ny sameby sedan den gamla gått i konkurs. Vidare är det inte självklart vem som skall ha ansvar för att den bildas. Mot den bakgrunden anser vi att det bör vara en statlig myndighets ansvar att samebyn bildas. Eftersom det är fråga om en samisk angelägenhet är Sametinget den lämpliga myndigheten.

För att finna former för proceduren kan man jämföra med andra fall där myndigheter medverkar vid bildande av organisationer. Ett exempel på en sådan situation är bildandet av samfällighetsföreningar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Vid oenighet mellan delägarna i en samfällighet kan en delägare begära att lantmäterimyndigheten håller ett sammanträde för att bilda en samfällighetsförening.

Vi föreslår att proceduren för bildande av en ny sameby utformas på ett liknande sätt. Sametinget får ansvar för att kalla till ett sammanträde där samebyn kan bildas. Till sammanträdet skall Sametinget kalla medlemmar i den gamla samebyn. Det finns dock en risk att samebyn

inte kan bildas vid detta sammanträde, t.ex. för att medlemmarna inte är intresserade eller för att tillräckligt många inte är intresserade och finansieringen av byn därför inte kan lösas.

Kan samebyn inte bildas vid det första sammanträdet skall Sametinget sätta ut ett nytt sammanträde till vilket medlemmarna i den gamla samebyn och utomstående som anmält att de är intresserade av att bli medlemmar i byn kallas. När det gäller utomstående bör Sametinget innan kallelse sker kontrollera att de uppfyller de krav för medlemskap i sameby som lagstiftningen ställer upp.

Inför sammanträdet bör Sametinget ha utarbetat ett förslag till stadgar för den nya samebyn. Deltagarna i sammanträdet skall ta ställning till dessa och välja styrelse i byn. Röstreglerna vid sammanträdet bör motsvara de som gäller för stämman i den bildade samebyn. Det innebär att varje myndig deltagare har en röst men att man kan rösta efter renantal i vissa frågor som rör renskötselrätten. Beslut vid sammanträdet kan klandras på samma sätt som beslut av bystämma.

I vissa fall kan det kanske vara bättre att låta byområdet och medlemmarna i den upplösta samebyn ingå i en angränsande sameby i stället för att bilda en ny. Det skulle t.ex. kunna vara fallet om den upplösta samebyn är mycket liten. Eftersom samebyn är upplöst finns det inte någon juridisk person som kan ingå ett fusionsavtal med den angränsande samebyn. Vi anser ändå att det är önskvärt att även denna lösning är möjlig. Vi föreslår därför att Sametinget som ett alternativ till att bilda en ny sameby skall kunna föreslå att man vid sammanträdet för bildandet i stället beslutar att området och medlemmarna skall ingå i den angränsande samebyn. Det förutsätter naturligtvis att den angränsande samebyn fattat beslut om att så får ske.

Den beskrivna proceduren för bildande kan tyckas komplicerad. I praktiken avviker den dock inte nämnvärt från hur det rent praktiskt gick till när Idre sameby rekonstruerades. Skillnaden är att det statliga inflytandet i det fallet var större. Med hänsyn till att berörda samer i så stor utsträckning som möjligt bör bestämma i egna angelägenheter anser vi att den statliga inblandningen bör vara så liten som möjligt.

Slutligen kommer detta förfarande sannolikt inte att behöva tillämpas särskilt ofta. Skall verksamheterna i samebyn kunna bedrivas och ha fortsatt förtroende hos leverantörer och kreditgivare förutsätts att konkurser inte är vanligt förekommande.

Upplösning av sameby

När det gäller överväganden kring om samebyn skall kunna upplösas gör sig samebyns offentligrättsliga karaktär starkt gällande. Rennäringslagens utgångspunkt är att samebyn inte kan upplösas. Som framgått ovan anser vi att detta synsätt i samband med en konkurs kan innebära konsekvenser som är svåra att överblicka.

Enligt vårt förslag skall samebyn ensam svara för sina förpliktelser med sin egen förmögenhetsmassa. Vid en konkurs måste förmögenheten realiseras för att kunna betala så mycket av skulderna som möjligt. Om tillgångarna inte täcker skulderna och konkursen avslutas med brist måste konsekvensen bli att samebyn skall anses upplöst när konkursen avslutas. En organisation av denna typ, liksom en ekonomisk förening, måste ha en förmögenhetsmassa för att kunna existera. Om organisationen upplösts efter konkurs måste en ny bildas för att förvalta renskötselrätten inom området.

Det är ett viktigt allmänt intresse att renskötsel bedrivs inom renskötselområdet. Enskilda näringsidkare och samebyar kan dock gå i konkurs och deras verksamhet upphör. Enligt vårt förslag skall en ny sameby bildas om den gamla går i konkurs. En viktig aspekt vid bildandet av den nya samebyn är i vilken utsträckning den kan ta över den gamla samebyns anläggningar. Anläggningarna, t.ex. stängsel och slakterier, är en tillgång hos samebyn som konkursförvaltaren vid en konkurs skall försöka omsätta till pengar för att täcka skulderna. De praktiska problemen kring att bilda en ny sameby kan öka om anläggningarna säljs och fraktas bort. Detta bör vara en omständighet som Sametinget, i egenskap av myndighet med ansvar för att förvaltningen av renskötselrätten i området fortsätter, måste beakta i samband med att myndigheten underrättas om en samebys konkurs.

För ekonomiska föreningar gäller att de skall träda i likvidation och på så sätt upplösas även om en konkurs avslutas med överskott. Bakgrunden till det är att konkursen anses innebära ett sådant avbrott i föreningens verksamhet att det regelmässigt är lämpligast både för medlemmarna och andra intressenter att föreningen upphör, även om konkursen lämnar överskott.

Det samma kan i och för sig sägas gälla för samebyn. Å andra sidan gäller i vårt fall att det måste finnas en sameby för att förvalta renskötselrätten. Mot det avbrott som konkursen orsakat i verksamheten skall ställas de konsekvenser för verksamheten som kan uppstå om en ny organisation måste bildas. Eftersom det förfarandet för att tillgodose alla berörda intressen är ganska komplicerat är det rimligt att den gamla samebyn består om konkursen avslutats med överskott.

Om samebyn försätts i konkurs bör det finnas en regel om att tingsrätten skall underrätta registermyndigheten, dvs. Sametinget, om konkursen, vem som är konkursförvaltare och vilken tillsynsmyndighet som har tillsyn över förvaltningen. På så sätt kan Sametinget bevaka om konkursen kommer att leda till brist eller överskott. Om den leder till brist kan Sametinget i god tid sätta igång ett förfarande för att bilda en ny organisation så att det inte uppstår ett glapp i förvaltningen av renskötselrätten i området.

Eftersom det måste finnas en sameby för förvaltning av renskötseln inom varje betesområde tänker vi inte föreslå att det skall vara möjligt att upplösa organisationen genom likvidation, varken tvångsvis eller frivilligt. Det innebär vissa nackdelar. En är att medlemmarna inte kan upplösa sameby trots att de märker att den ekonomiska ställning försämras i sådan utsträckning att den börjar närma sig obestånd. Om frivillig likvidation inte är möjligt kan sammanslagning av samebyar inte ske på något annat sätt än genom fusion. En annan konsekvens är att tvångslikvidation inte går att använda som sanktion mot samebyar som inte har styrelse eller som bedriver sin verksamhet i strid mot de ändamål som framgår av lag och stadgar.

För att i viss mån lösa de problem som uppstår till följd av att en sameby inte kan upplösas genom likvidation föreslår vi att det skall vara möjligt för en samebys medlemmar att besluta att samebyn skall delas upp i flera samebyar. Det kan ske utan att den ursprungliga samebyn måste upplösas. Som framgått ovan, avsnitt 5.2, föreslår vi att samebyarna i större utsträckning än i dag skall kunna avtala om sina gränser. Ett sådant avtal kan således träffas mellan den ursprungliga och den nya samebyn. De medlemmar som skall ingå i den nya samebyn utträder ur den ursprungliga byn. Vårt förslag innebär att samebyn, precis som en ekonomisk förening, skall bygga upp en egen förmögenhet bl.a. genom att medlemmarna betalar insatser. De medlemmar som utträder för att ingå i den nya samebyn har rätt att få ut sina insatser på samma villkor som vid utträde av andra orsaker. Reglerna om rätt att ta ut innestående insatser innehåller regler till skydd för den ursprungliga samebyns borgenärer.

Vi föreslår att reglerna om fusion i lagen om ekonomiska föreningar skall vara tillämpliga för samebyn. Det innebär att två eller flera samebyar genom stämmobeslut med kvalificerad majoritet kan besluta att gå ihop till en sameby. Fusion innebär att de ursprungliga samebyarna anses upplösta utan likvidation när den nya samebyn bildats. Användningen av samma fusionsförfarande som för ekonomiska föreningar innebär att de samgående samebyarnas borgenärers intressen beaktas.

Sametinget bör på begäran av någon som berörs kunna förordna syssloman om en sameby saknar styrelse. Sysslomannen skall handha

byns angelägenheter och företräda byn på samma sätt som en styrelse. Han bör således så snart som möjligt försöka få till stånd en stämma som kan utse ny styrelse. Enligt rennäringslagen kan länsstyrelsen i motsvarande situation förordna syssloman. En liknande konstruktion gäller för samfällighetsföreningar.

För ekonomiska föreningar gäller att om någon anmälan rörande föreningen inte har kommit in till registermyndigheten under de tio senaste åren, så skall myndigheten undersöka om föreningen har upphört med sin verksamhet. Om så visar sig vara fallet skall föreningen avföras ur registret och anses därigenom upplöst.

Vi anser att en liknande regel skall gälla för den nya samebyn. Motivet är att det finns ett krav i lagen på att det skall finnas en organisation för förvaltningen av renskötselrätten och att det inte är önskvärt med för långa uppehåll i förvaltningen. Konstaterar registreringsmyndigheten att samebyn har upphört med sin verksamhet måste myndigheten vidta åtgärder så att förvaltningen återupptas. En första åtgärd bör vara att försöka få i gång verksamheten i den byn. Om det inte är möjligt, t.ex. för att byn belastas av stora skulder, kan myndigheten besluta att byn skall avföras från registret. Samtidigt bör myndigheten starta ett förfarande för att förvaltningen av renskötselrätten skall återupptas. Det kan gälla att bilda en ny sameby eller kanske att införliva området med ett angränsande byområde.

5.4.2. Samebyns verksamhet

Enligt rennäringslagen får samebyn inte driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel (9 § tredje stycket). Redan i samband med lagens tillkomst protesterade företrädare för samebyarna mot detta och menade att samebyns uppgifter på så sätt blev allt för snävt kringskurna. Allt sedan dess har frågan diskuterats intensivt.

Begränsningen motiverades, prop. 1971:51 s. 118, i första hand med farhågor för att en vidare verksamhet skulle innebära stora ekonomiska risker och kanske få ogynnsamma återverkningar på renskötseln. För det andra ansågs samebyns konstruktion med obligatoriskt medlemskap och att samtliga kostnader för verksamheten skulle fördelas mellan medlemmarna i förhållande till deras reninnehav oförenligt med andra ekonomiska aktiviteter som endast engagerar en del. Vid varje tillfälle som frågan om samebyns verksamhetsområde tagits upp har från officiellt håll understrukits att medlemmar i en sameby fritt kan bilda bolag eller ekonomiska föreningar för att bedriva annan verksamhet än renskötsel, t.ex. prop. 1976/77:80 s. 116 och prop. 1992/93:32 s. 155f.

Bestämmelsen innebär, förutom att samebyn inte direkt inom samebyn kan bedriva annan verksamhet än renskötsel, att samebyn inte heller kan bedriva sådan verksamhet indirekt genom bildande av bolag eller ekonomisk förening. Vidare är samebyns ändamål begränsat till renskötseln inom byns betesområde. Detta medför praktiska problem när en sameby tillsammans med andra vill starta verksamhet, t.ex. med gemensamma inköp.

Att ta bort förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel kan ses ur två aspekter. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att ett borttagande av verksamhetsförbudet inte innebär att renskötselrätten utökas. En aspekt är att samebyn, precis som bolag och ekonomiska föreningar, får möjlighet att bedriva vilken verksamhet man vill. Det kan gälla åkeri, en verkstad eller en inköpscentral. Villkoren för verksamheten är de samma som för andra. För denna typ av verksamhet är det inte fråga om nyttjande av renskötselrätten. Den andra aspekten skulle kunna vara att samebyn får möjlighet att bedriva verksamhet där renskötselrätten nyttjas för andra ändamål än renskötsel.

Som framgår nedan föreslår vi att det personliga betalningsansvaret för medlemmar i samebyn skall tas bort. Därmed försvinner ett av motiven för verksamhetsbegränsningen. Vidare finns följande skäl som talar mot verksamhetsbegränsningen.

Sysselsättnings- och näringsmässiga skäl för att ta bort verksamhetsbegränsningen

Rennäringen är en viktig del av den samiska kulturen. Det är således angeläget att rennäring alltjämt bedrivs i åtminstone samma omfattning som i dag. Samtidigt är de ekonomiska villkoren för de enskilda renskötselföretagen ofta mycket kärva. Det är endast ett litet antal företag som är sådana att de ger företagaren både sysselsättning på heltid och en inkomst som motsvarar ett heltidsarbete. Detta förhållande innebär att det antal personer som har möjlighet att engagera sig i renskötseln riskerar att minska. Det finns således ett behov av kompletterande sysselsättning och inkomstmöjligheter.

En annan aspekt är att renskötsel typiskt sett bedrivs av små företag eller enskilda näringsidkare i utpräglad glesbygd. Det är således av regionalpolitisk betydelse att skapa så goda förutsättningar som möjligt för deras verksamhet. En åtgärd för att uppnå detta skulle enligt vår bedömning kunna vara att avskaffa verksamhetsförbudet.

Som påpekats tidigare i diskussionerna om samebyns verksamhetsområde är det naturligtvis möjligt för samebyns medlemmar att åstad-

komma komplement genom att ensamma eller tillsammans starta företag eller ekonomiska föreningar utanför samebyn. Vi anser dock att det kan finnas ett värde i att även samebyn kan engagera sig i annan verksamhet. Ett sådant engagemang skulle både direkt och indirekt kunna innebära ett stöd för rennäringen inom byn.

Direkt sådant stöd skulle kunna skapas om samebyn ensam eller tillsammans med andra, både samebyar och andra aktörer, kan starta bolag eller ekonomiska föreningar för inköp, marknadsföring eller förädling. Ett indirekt stöd skulle uppstå om samebyn genom att engagera sig i annan verksamhet kan få inkomster som kan användas för att stödja renskötseln inom byn.

Jämställdhet som skäl för att ta bort verksamhetsbegränsningen

Ytterligare ett förhållande som talar mot verksamhetsförbudet är att det, enligt vår uppfattning, kan anses motverka jämställdheten inom samebyn. Renskötseln domineras i dag av män. Det kan finnas flera orsaker till det. Renskötselarbetet är rent fysiskt ett tungt arbete. Vidare innebär den svaga ekonomin i renskötseln att en familj där mannen arbetar i renskötseln ofta har behov av att kvinnan heltidsarbetar utanför renskötseln.

Det förhållandet att renskötseln domineras av män innebär också att kvinnor i liten utsträckning är representerade i samebyarnas styrelser. Mot bakgrund av den betydelse samebyn har för den samiska kulturen och det samiska samhället kan detta inte anses som tillfredsställande.

För att representationen av kvinnor i samebyarnas styrelser skall öka måste frågan angripas på flera olika sätt. De viktiga attitydförändringar som krävs kan bara skapas inom det samiska samhället. Ansvaret för det arbetet ligger i första hand på samiska organisationer och institutioner. Lagstiftaren kan bidra med att se över lagstiftningen så att regler som medför olika förutsättningar för kvinnor och män tas bort. Ett exempel på en sådan regel kan vara begränsningen av samebyns verksamhet.

Om förbudet för samebyarna att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort innebär det en möjlighet för samebyn att delta i verksamhet som i större utsträckning än renskötseln engagerar kvinnor. När sådana verksamheter blir en del av samebyns ekonomi är det också naturligt att en del av styrelseledamöterna hämtas därifrån. Det skulle kunna innebära att representationen av kvinnor i samebyarnas styrelser på sikt ökar. En sådan utveckling måste mot bakgrund av strävandena mot jämställdhet i samhället i övrigt anses som viktig i sig själv. Enligt vår bedömning bör det också vara viktigt för den samiska kulturens

fortlevnad och utveckling att fler kvinnor deltar i förvaltningen av en av det samiska samhällets viktigaste resurser, renskötselrätten.

5.4.3. Ansvaret för samebyns skulder

Ansvaret enligt rennäringslagen

Enligt rennäringslagen fördelas kostnaderna för renskötseln mellan de renskötande medlemmarna efter reninnehavet (40 §). Med renskötande medlem avses medlem som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde. Renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses i rennäringslagen tillhöra den renskötande medlemmen (13 §).

Begreppet renskötande medlem har införts för att det ansetts lämpligt att ha en särskild benämning på de medlemmar som bedriver egen rennäringsrörelse (prop. 1971:51 s. 162). Bestämmelsen om att renar som tillhör den renskötande medlemmens husfolk skall anses tillhöra den renskötande medlemmen har införts för att förenkla debiteringen av renägarnas bidrag till samebyns kostnader. Den har även betydelse vid utövandet av rösträtt vid bystämma.

Samebyns kostnader för renskötseln fördelas slutligt mellan de renskötande medlemmarna för varje räkenskapsår. Vid fördelningen tillgodoräknas renskötande medlem betalt förskott och värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för byn (44 §).

Principen för fördelningen bygger således på att samebyns inkomster och utgifter under ett visst räkenskapsår skall balansera varandra. Det underskott eller överskott som uppkommer under året överförs till de renskötande medlemmarna. Ett motiv för denna ordning var att det skulle göra det möjligt att förenkla kontrollsystemet i jämförelse med vad som t.ex. gäller för ekonomiska föreningar (prop. 1971:51 s. 176).

Om en renskötande medlem inte kan betala det han är skyldig samebyn fördelas beloppet mellan de övriga renskötande medlemmarna i förhållande till deras betalningsskyldighet i övrigt (45 §).

Samebymedlemmarnas betalningsansvar är obegränsat men inte solidariskt med samebyn. Den som vill kräva pengar av samebyn kan således inte välja att i stället vända sig direkt till medlemmarna för att få betalt.

Det obegränsade betalningsansvaret diskuterades i förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 120). Där hänvisades till att det var en allmän uppfattning att samebyn som driftsenhet hade förutsättningar att bestå som självständig rationell enhet. Vidare påpekades att det under senare år hade utgått ett betydande ekonomiskt stöd till näringen

och att avsikten var att det skulle öka. Förarbetena framhöll att det stod samebyarna fritt att bilda fonder för att stärka sin ställning både inåt och utåt. Mot denna bakgrund ansågs frågan om ansvaret mera vara en principfråga än ett praktiskt problem under förutsättning att samebyns verksamhet begränsades till att endast avse renskötsel. Vidare skulle en begränsning av det personliga ansvaret av hänsyn till borgenärerna framtvinga regler om obligatorisk fondbildning och man ville inte tynga samebyns förvaltning med detta.

Det obegränsade personliga betalningsansvaret bör tas bort

I samband med våra förslag kring bildande och upplösning av samebyn har vi konstaterat att samebyarna, trots att verksamhetsbegränsningen ansågs kunna förhindra det, i vissa fall har en svår ekonomisk situation. Det innebär att enskilda företag och företagarnas familjer på grund av det obegränsade betalningsansvaret riskerar att hamna i ekonomiska svårigheter.

Som framgått ovan föreslår vi att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall tas bort. För att en sådan förändring skall få genomslag i praktiken krävs enligt vår uppfattning att det personliga betalningsansvaret tas bort. Det är enligt vår mening inte heller rimligt att motivera en viss ordning för betalningsansvar med att den verksamhet som bedrivs åtnjuter statligt stöd. Även andra verksamheter i landet får statligt stöd och det är ett förhållande som kan förändras medan betalningsansvaret består.

Vi föreslår således att det personliga betalningsansvaret tas bort. Det innebär att samebyn ensam med sin egen förmögenhet svarar för sina skulder. Av hänsyn till samebyns borgenärer förutsätter detta att det finns regler om att samebyn skall bygga upp en viss förmögenhet.

Vi anser att reglerna för samebyn i den delen skall motsvara de som gäller för ekonomiska föreningar. Det innebär att det skall finnas regler för hur samebyn får förfara med en eventuell vinst samt regler om obligatorisk fondbildning. Det saknas enligt vår mening skäl att anse att detta skulle vara mera betungande för den verksamhet som bedrivs av samer inom samebyn än för annan verksamhet som bedrivs inom ekonomiska föreningar.

En annan följd av att vi föreslår att förbudet mot att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall tas bort är att rennäringslagens princip för kostnadsfördelning inte kan vara kvar. Den är konstruerad för en verksamhet av mycket begränsad ekonomisk omfattning och måste anses otidsenlig.

Samebyns verksamhet kommer i ett viktigt hänseende alltid att skilja sig från den i en ekonomisk förening. Medlemskap är nödvändigt för att kunna bedriva renskötsel. Vidare innebär renskötseln att en del arbeten måste utföras gemensamt. Mot den bakgrunden skulle ett borttagande av regeln om kostnadsfördelning efter renantal kunna utnyttjas av medlemmar med stort reninnehav för att övervältra kostnader på medlemmar med få renar. Vi anser att redan bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar innehåller tillräckliga skyddsmekanismer mot sådana förfaranden. Vi föreslår därför inte att lagen bör innehålla någon tvingande regel om kostnadsfördelning.

Enligt vårt förslag skall samebymedlemmarnas ekonomiska skyldigheter och rättigheter framgå av stadgarna. Detsamma gäller i ekonomiska föreningar. Ett sätt att hantera olikheter i renantal i förhållande till kostnaderna är att fatta beslut om att insatser och/eller avgifter skall vara beroende av medlemmens renantal. På motsvarande sätt kan samebyn, om den bedriver annan verksamhet än renskötsel, göra för dessa verksamheter. Som ett ytterligare skydd för den enskilde gäller att samebyn inte får fatta beslut som är ägnade att bereda en medlem otillbörlig fördel på bekostnad av samebyn eller någon annan medlem.

Vi föreslår sammanfattningsvis att samebyn, precis som en ekonomisk förening, skall finansiera sin verksamhet genom insatser och avgifter från medlemmarna samt genom lån eller andra inkomster efter vad som är lämpligt. Det innebär att samma regler för revision och årsredovisning skall gälla för samebyn som för ekonomiska föreningar.

Enligt vår uppfattning saknas det skäl att, som äldre förarbeten anger, förenkla kontrollsystemet för den verksamhet som bedrivs inom samebyn. Sådan regler måste ofelbart leda till begränsningar i samebyns handlingsutrymme som är både omotiverade och olämpliga. Särskilt meningslöst framstår det eftersom samebyn numera anses vara ett skattesubjekt enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och således måste ha en ekonomisk redovisning som lever upp till skattemyndigheternas krav.

5.5. Medlemskap i samebyn

Vi föreslår att samebyn som medlemmar skall anta alla samer som kan härleda sitt ursprung från samebyn. Det bör dock inte vara möjligt att vara medlem i mer än en sameby. Kravet på att medlem skall vara same gäller inte make eller sambo till medlem. Sametinget skall kunna pröva frågan om en sökande är same eller har sitt ursprung i samebyn om det uppstår oenighet. Vid bystämman skall röstning, som huvudregel, ske så att varje myndig medlem har en röst. Om minst en medlem begär det skall i frågor som rör renskötseln, jakt och fiske varje medlem ha en röst för varje ren han eller hon innehar.

5.5.1. Rennäringslagens regler

Medlemskap i samebyn regleras i 11 och 12 §§rennäringslagen. Medlem i sameby är same som deltar eller har deltagit i renskötseln inom byns betesområde. För att den som inte längre är aktiv skall kunna vara medlem krävs att han haft renskötseln som stadigvarande yrke och inte övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete. Medlem i sameby är även make eller hemmavarande barn till ovan nämnd medlem eller den som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

En sameby kan som medlem anta annan same än som anges i 11 §, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde. Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om det finns särskilda skäl. Denna bestämmelse skall tillämpas med stor försiktighet eftersom risken för att det nödvändiga samarbetet i en by försvåras om en sökande vinner inträde mot majoritetens önskan är påtaglig (prop. 1971:51 s.162).

Rennäringslagen innehåller inte någon definition av vem som skall anses vara same.

5.5.2. Medlemmarna skall vara samer

Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom som tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Denna rättighet förvaltas av samebyn. Det innebär att lagstiftningen måste ställa upp krav på de som skall bli medlemmar. Ett sådant krav är att medlemmen måste vara same. Eftersom renskötselrätten är en rättigheter

som enbart tillkommer samer skall förvaltningen vara förbehållen samer.

I ett fall bör även den som inte är same kunna bli medlem i samebyn. Det gäller make till den som är medlem. Enligt rennäringslagen är även make till medlem som deltar eller har deltagit i renskötseln medlem. Motivet för att makar skall vara medlemmar är att det annars finns risk för att de ställs utanför delaktigheten i samebyn (prop. 1992/93:32 s. 183).

Detta motiv kan i och för sig anses gälla även om en medlem inte är gift med sin partner. År 1999 presenterade Samboendekommittén sitt betänkande Nya samboregler (SOU 1999:104). Kommitténs uppdrag var bl.a. att göra en utvärdering av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen). Sambolagens övergripande syfte är att ge den svagare parten i förhållandet ett minimiskydd när förhållandet avslutas. I det sammanhanget diskuterade kommittén principerna bakom vilken egendom som skall bodelas (s. 197). Kommittén gör bedömningen att sambandet mellan vad som skall delas och vad som skall anses vara gemensamt är väl avvägt i sambolagen. Vidare konstaterar kommittén att lagen endast rör det som ur praktisk synvinkel är absolut nödvändigt och att det gör att reglerna kan avgränsas på ett sätt som är lätt att förstå. Samboendekommitténs betänkande har remissbehandlats. Det bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Vid en bodelning i samband med skilsmässa eller dödsfall omfattas för ett gift par, enligt huvudregeln, all makarnas egendom. En bodelning mellan sambor innefattar däremot, som huvudregel, endast deras gemensamma bostad och bohag. Det innebär bl.a. att egendom, t.ex. renar, som den ene äger i egenskap av näringsidkare omfattas av bodelningen om det gäller äkta makar men inte om det gäller sambor. Det finns således redan på grund av dessa regler en skillnad i behandlingen av gifta par respektive sambor.

Men frågan är om makes eller sambos ställning i samebyn enbart skall ses ur detta näringsmässiga perspektiv. Barn till medlemmar i samebyn kan bli medlemmar oavsett om deras föräldrar är gifta eller sammanboende. Den nuvarande ordning innebär att en icke samisk förälder ställs utanför denna gemenskap mellan den samiske föräldern och barnen om det rör sig om ett samboförhållande.

För det fall förhållandet avslutas skulle det inte bli någon skillnad mellan om medlemmarna är gifta eller sammanboende. I båda fallen måste den icke samiske medlemmen avsluta sitt medlemskap, eftersom förutsättningarna för det inte längre finns kvar. Det innebär således att om samboförhållandet avslutas på något annat sätt än genom dödsfall, så kan den icke samiske medlemmen inte längre vara medlem. Eftersom vi nedan föreslår att medlemskap skall inträda först sedan det be-

viljats av samebyn, skulle en utvidgning av medlemskretsen till sammanboende inte innebära att personer som inte vill vara medlemmar blir det ofrivilligt. Sammanfattningsvis anser vi således att undantaget från att medlemmar skall vara samer bör jämställa gifta och sammanboende par.

Vem är same?

Den nuvarande rennäringslagen innehåller inte någon definition av vem som skall anses vara same. I 1 § rennäringslagen anges som subjekt för renskötselrätten ”den som är av samisk härkomst”. Detta begrepp utvecklas dock inte närmare. Enligt gällande rätt skulle frågan kunna komma att bli aktuell för länsstyrelsen i vissa typer av ärenden, bl.a. när det gäller den som vill bli medlem med stöd av 12 § rennäringslagen och i koncessionsärenden. Den norska motsvarigheten till rennäringslagen, reindriftsloven, har inte heller någon definition av vem som skall anses vara same.

Vid våra kontakter med samerna i frågor om den interna organisationen har framkommit önskemål om en definition i rennäringslagen av vem som är same. Önskemålet motiveras med att vissa samebyar kommer att möta ett stort intresse från ortsbefolkningen av att bli medlemmar. De upplever att det i den situationen finns en uppenbar risk för att byarna inte kan upprätthålla strikta medlemskriterier. Samebyarnas centrala betydelse för det samiska samhället och den samiska kulturen skulle därigenom kunna äventyras. Även samer som inte är medlemmar i samebyarna har framfört synpunkten att det behövs en definition i lag av vem som är same. Motivet i deras fall är att man anser att det finns en risk för att samebyarna tolkar begreppet same så snävt att det blir en ännu mindre krets än i dag som kan bli medlemmar i samebyn.

Det rimligaste när det gäller att avgöra vem som skall anses tillhöra ett ursprungsfolk borde vara att folket själv avgör detta. Eftersom medlemskap skall vara förbehållet samer och det är samebyarna som beviljar medlemskap innebär det att det är samebyarna som avgör vem som är same.

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder innehåller en beskrivning av vilka grupper som konventionen skall tillämpas på. Av denna framgår det att det är ett grundläggande kriterium att ett folk själv identifierar sig som ursprungsfolk eller stamfolk. Vidare skall folket ha behållit en del eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner. Det kan t.ex. innebära att man behållit ett eget språk, en speciell näringsverksamhet eller religion. Eftersom konventionens definition är formulerad för att

beskriva den grupp av människor som artiklarna är avsedda att skydda, kan det vara svårt att utifrån den avgöra vilka enskilda individer som skall anses ingå i gruppen.

I Minoritetsspråkskommitténs betänkande SOU 1997:193 finns en redogörelse för diskussionerna inom internationell rätt kring definitioner av minoriteter (s. 31f). En gemensam nämnare för samtliga förslag är att de anger dels objektiva kriterier, t.ex. ett eget språk eller egna religiösa föreställningar, dels subjektiva kriterier, t.ex. en vilja att bevara sin språkliga eller religiösa särart.

Kommittén föreslog en definition av begreppet nationell minoritet som ett underlag för ratificering av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter (s. 37f). Enligt denna skall en minoritetsgrupp, för att betraktas som nationell minoritet, uppfylla fyra kriterier:

  • grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning
  • religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart
  • historiska eller långvariga band med Sverige
  • självidentifikation – den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet

Regeringen utgick från kommitténs förslag till definition av nationella minoriteter och angav att i Sverige är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar nationella minoriteter (prop. 1998/99:143 s. 32-33). Riksdagen hade inte någon avvikande uppfattning (bet. 1999/2000:KU6 s. 23, rskr. 1999/2000:69).

Sametingslagen innehåller en definition av vem som skall anses vara same i lagens mening. Den innebär att med same avses den som anser sig vara same och

1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hemmet,

eller

2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har

eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Same-

tinget.

Om sametingslagens definition skall tillämpas i samband med frågan om medlemskap i sameby kan det eventuellt leda till oönskade konsekvenser. Möjligen skulle inte alla i dag aktiva renskötare kunna uppfylla språkkriteriet. Särskilt stor risk för detta kan det vara i den södra delen av renskötselområdet. Det finns även risk för att det problemet ökar i nästa generation.

Från vissa samer som i dag är aktiva i renskötseln har framförts att en definition av vem som skall anses vara same i samband med frågor om medlemskap i samebyn skulle kunna utgå från reglerna om renskötselberättigade som fram till år 1993 fanns i rennäringslagen. Regeln innebar att endast samer av renskötarsläkt ansågs ha renskötselrätt. Syftet med bestämmelsen var att begränsa den grupp som hade rätt att bedriva renskötsel. Begreppet togs bort år 1993 eftersom kravet på medlemskap i sameby ansågs vara en tillräcklig begränsning (prop. 1992/93:32 s. 92).

Syftet med bestämmelsen om renskötselberättigade var således inte att definiera vem som skulle anses vara same. Det är således inte en framkomlig väg att utifrån detta försöka formulera en definition av vem som är same.

Resonemanget ovan pekar på de svårigheter som uppstår om man i lag vill formulera en ändamålsenlig definition av vem som är same och som samtidigt kan accepteras av flertalet samer. Under processen som föregick 1928 års renbeteslag fanns en ambition att i lagen ange vem som var same/lapp. Trots att man vid den tiden hade en annan inställning till att dela in människor efter etnisk tillhörighet än vad vi har i dag övergavs den lösningen för den ovan beskrivna mera praktiska begränsningen av vem som fick utöva renskötselrätt.

Sammanfattningsvis anser vi således inte att det är möjligt att i lagstiftning styra vem samebyarna skall anse vara samer.

5.5.3. Medlemmarna skall kunna härleda sitt ursprung från samebyn

Exempel på hur ytterligare krav för medlemskap kan formuleras

Frågan är om kravet på att medlemmar skall vara samer är det enda som lagstiftningen bör ställa upp. Olika typer av argument förs fram för att det krävs ytterligare kriterier för medlemskap i lagstiftningen. Ett argument kommer från de som i dag är aktiva i renskötseln. Hos dessa finns en rädsla för att ett allt för öppet medlemskap enligt lagen kan äventyra renskötarnas inflytande över markanvändning och ekonomi och därmed försvåra deras möjligheter att bedriva en hållbar renskötsel. Ett annat argument gäller farhågor för att de resurser som ingår i renskötselrätten, renbete men också jakt och fiske, kan komma att överutnyttjas om det blir möjligt enligt lag att ha flera medlemmar i samebyarna.

För att möta de ovan angivna farhågorna skulle lagens krav på att medlemmarna skall vara samer kunna kompletteras med ytterligare

krav. Ett sätt att formulera ett sådant krav skulle kunna vara att kräva att medlemmarna kan härleda sitt ursprung från samebyn. Motivet för ett sådant krav skulle vara att samebyn för de flesta samer representerar det lokala samiska samhället inom ett visst område. Ett sådant krav skulle begränsa kretsen möjliga medlemmar i varje sameby utan att för den sakens skull utesluta de samer som inte direkt har någon anknytning till renskötseln. Det bör dock med en sådan lösning kunna vara möjligt att byta medlemskap till en annan sameby.

Ett annat sätt att formulera ytterligare krav för medlemskap är att ange att medlemmarna skall ha en viss anknytning till renskötseln. Anknytningen skulle kunna formuleras så att medlemmen själv skall delta eller ha deltagit i renskötseln eller att medlemmens föräldrar, mor- eller farföräldrar skall delta eller ha deltagit i renskötseln. Motivet för ett sådant krav på medlemmarna är att renskötseln har en mycket stor betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det är därför viktigt att renskötselrätten förvaltas på ett sådant sätt att förutsättningarna för renskötseln bibehålls.

Ytterligare ett sätt att avgränsa kategorin möjliga medlemmar skulle kunna vara att ansluta till vad som i dag gäller enligt rennäringslagen. Det innebär att frågan om medlemskap förblir beroende av om den som avser att bedriva renskötsel inom byns betesområde är eller har varit knuten till renskötseln inom byn.

Angränsande frågor som påverkar ställningstagandena till medlemskap

Renskötselrättens omfattning

Samernas rättigheter när det gäller att låta sina renar beta över stora områden liksom rätten att jaga och fiska (renskötselrätten) grundas inte primärt på lagstiftning eller upplåtelser i särskilda avtal. Däremot är renskötselrättens utövande reglerad och preciserad genom den vid varje tid gällande lagstiftningen. I det avseendet påminner renskötselrätten om äganderätten som består även utan lagstiftning men vars innehåll och utövande regleras genom bestämmelser i olika lagar (prop. 1992/93:32 s. 90).

Renskötselrätten som sådan medför emellertid ingen given rätt att bedriva renskötsel. Utövandet av renskötselrätten förutsätter medlemskap i sameby. Det är en nödvändig begränsning av renskötselrätten, eftersom renantalet, och därmed det antal personer som kan försörja sig på renskötsel, begränsas av tillgången på bete (prop. 1992/93:32 s. 92).

De rättigheter som med stöd av renskötselrätten kan utövas inom samebyn framgår av 15-25 §§rennäringslagen, se kapitel 2. Där framgår att samebyn för medlemmarnas gemensamma behov får använda byns betesområde för renbete. Vidare får samebyn och i viss utsträckning även enskilda medlemmar uppföra anläggningar som behövs för renskötseln. Samebyn har också rätt att flytta byns renar mellan skilda delar av betesområdet. Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Vårt förslag innebär att det alltjämt skall krävas medlemskap i samebyn för att kunna nyttja de rättigheter som ingår i renskötselrätten. Det är en följd av att det är samebyn som har ansvaret för hur renskötselrätten inom byområdet förvaltas. Det är således i första hand samebyns ansvar att se till att de resurser som ingår i renskötselrätten inte överutnyttjas.

Detta ansvar för samebyn är i princip oberoende av hur kraven för medlemskap formuleras i lagstiftningen. När det gäller renskötseln är det redan i dag möjligt för samebyn att avgöra hur många renar medlemmarna får föra på bete inom byns område samt hur många renskötselföretag som skall finnas i byn. Beslut av den typen kan även enligt de nya reglerna vara ett bra sätt för samebyn att ordna förvaltningen av renbetet.

Frågan om storleken på den grupp som kan komma i fråga för medlemskap i samebyn blir dock mera intressant om den diskuteras i förhållande till de rättigheter som enligt dagens rennäringslag tillkommer de individuella medlemmarna. Det gäller rätten att uppföra renvaktarstugor, ta bränsle, slöjdvirke eller virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad samt jakt och fiske. Med den nuvarande lydelsen för dessa rättigheter skulle ett ökat medlemsantal i samebyarna kunna innebära att flera personer än i dag gör anspråk på att få nyttja dessa rättigheter. I så fall kan inte samebyn som en del av sin förvaltning av renskötselrätten begränsa vissa medlemsgruppers rättigheter.

I den norska reindriftsloven presenteras renskötselrätten på ett annat sätt. I en bestämmelse preciseras vad renskötselrätten är och vad den omfattar. Därefter följer bestämmelser som närmare preciserar innehållet i de olika befogenheterna.

Det är möjligt att göra motsvarande i svensk lagstiftning. Det skulle innebära att lagtexten först konstaterar att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd samt att den omfattar

  • rätt till renbete,
  • rätt att uppföra hagar, stängsel, renvaktarstuga, slakteri eller andra anläggningar som behövs för renskötseln,
  • rätt till virke till renskötselanläggningar, familjebostad, bränsle för husbehov och slöjdvirke,
  • rätt att flytta renar,
  • rätt till jakt och fiske.

Därefter skulle följa de bestämmelser som närmare preciserar under vilka förutsättningar de olika rättigheterna får nyttjas. Det gäller t.ex. inom vilka delar av renskötselområdet rättigheterna får utövas, om ersättning skall utgå eller regler om det antal renar som högst får föras på bete.

Som framgår av kapitel 2 innebär renskötselrätten vissa rättigheter som inte framgår av rennäringslagen. Det gäller rätt till grustäkt och annan täkt till husbehov samt rätt till annat bete än renbete och slåtter, om det behövs för samernas egen försörjning. En förändring av lagens beskrivning av renskötselrätten på det sätt som beskrivits ovan innebär inte att dessa ytterligare rättigheter försvinner.

En sådan beskrivning av renskötselrätten gör det möjligt för medlemmarna i varje sameby att själva besluta hur resurserna skall fördelas mellan dem. Det innebär också att lösningarna kan skilja sig mellan olika samebyar, eftersom de kan anpassas till lokala förhållanden. En sameby kan t.ex. besluta att nätfiske skall vara förbehållet de aktiva renskötarna medan övriga medlemmar får bedriva handredskapsfiske. Ett annat sätt att fördela resurserna kan vara genom att dela upp fisket i flera sjöar så att varje sjö nyttjas av olika grupper av medlemmar, t.ex. en familj eller en vintergrupp.

I förhållande till rättighetshavare utanför samebyn innebär den förändrade lydelsen inte att deras rättigheter påverkas. Möjligen skulle man kunna resonera så att om det samtidigt blir möjligt för samebyn att anta medlemmar ur en större grupp skulle det kunna innebära att samebyarna ökar sitt resursutnyttjande till nackdel för andra. När det gäller renbete föreslår vi att det alltjämt skall finnas ett fastställt högsta renantal för varje sameby samt andra mekanismer för tillsyn av samebyns betesförvaltning. Det innebär att samebyn aldrig kan öka antalet renskötare bland medlemmarna utan att samtidigt minska var och ens renantal.

När det gäller jakt och fiske med stöd av renskötselrätten är omfattningen av denna oklar. Det förhållandet påverkas inte av om antalet medlemmar i samebyn eventuellt ökar. Det blir således inte fråga om en utökning av renskötselrätten.

För att undvika osäkerhet kring om anspråken på jakt och fiske med stöd av renskötselrätten skall öka om fler ges möjlighet att vara medlemmar i samebyn, bör byn kunna nyttja sina befogenheter att begränsa medlemmarnas möjlighet att utöva dessa rättigheter. Sådana begränsningar bör kunna beslutas för att inte omöjliggöra eller avsevärt försvåra försörjningen för de medlemmar som bedriver jakt och fiske för avsalu eller som kombinationsnäringar till renskötseln.

Möjligheten att jaga och fiska har stor betydelse för den bofasta befolkningen i Norrlands inland oavsett om de är samer eller inte. Jakten och fisket är en viktig del av livskvaliteten men betyder också ett tillskott till hushållet i ett område där en kombination av verksamheter är vanligt för att få en skälig levnadsstandard. Vi gör bedömningen att trycket mot naturresurserna jakt och fiske inte kommer att öka i någon större utsträckning, eftersom de nya samebymedlemmar som i första hand kan komma i fråga för att nyttja jakten och fisket sannolikt redan i dag jagar och fiskar med stöd av upplåtelser.

Enligt 5 § rennäringsförordningen skall upplåtelser av jakt och fiske med stöd av 32 § rennäringslagen ske avgiftsfritt till fiskesamer och fjällägenhetsinnehavare. Vidare skall fiske upplåtas avgiftsfritt till den som har licens för yrkesfiske. Motivet för bestämmelsen är att dessa kategorier ansetts vara de bofasta utanför samebyn som har störst behov av jakt och fiske för sin försörjning.

Enligt uppgifter från länsstyrelserna finns det inom hela renskötselområdet cirka 30 avgiftsfria upplåtelser av fiske till fjällägenhetsinnehavare. Motsvarande siffra för jaktupplåtelser är cirka 15 stycken. Vidare finns det ett liten antal yrkesfiskare i Norrbottens län, som också får avgiftsfria upplåtelser. I Jämtlands län finns en delvis annan lösning för fjällägenhetsinnehavarna. Där regleras frågor om jakt och fiske direkt i arrendekontrakten. Det är frågan om cirka 50 sådana avtal.

Av uppgifterna från länsstyrelserna framgår att det är ett förhållandevis litet antal fjällägenhetsinnehavare som har avgiftsfria upplåtelser av fiske. Om länsstyrelsen kan konstatera att ett ökat antal medlemmar i samebyn påverkar fjällägenhetsinnehavarnas fiske negativt bör det vara möjligt att genom överenskommelser med samebyn begränsa dessa effekter.

Rösträtt vid bystämma

Renskötseln har en mycket stor betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det är därför viktigt att renskötselrätten förvaltas på ett sådant sätt att förutsättningarna för renskötseln bibehålls.

Detta har regering och riksdag flera gånger uttalat. För att försäkra att nyttjandet av renskötselrätten i första hand sker så att renskötseln kan bedrivas i samebyarna är det viktigt att de med anknytning till renskötseln har ett avgörande inflytandet över hur samebyns renskötselrätt förvaltas.

Mot denna bakgrund är det viktigt att samtidigt som man diskuterar medlemskap i samebyn också diskutera hur beslutanderätten skall fördelas. Om reglerna om rösträtt kan utformas så att de som bedriver renskötsel behåller det avgörande inflytandet över sin verksamhet så ökar möjligheten för dem att acceptera medlemmar som inte är engagerade i renskötseln.

Enligt rennäringslagen har rösträtten i de allra flesta frågor förbehållits de renskötande medlemmarna. Ett viktigt motiv för detta är att dessa är betalningsskyldiga för verksamhetens kostnader i förhållande till sitt reninnehav. Det har därför ansetts rimligt att de skall ha ett bestämmande inflytande över frågor som kan påverka denna betalningsskyldighet. Enligt vårt förslag försvinner den personliga betalningsskyldigheten. Detta argument för graderad rösträtt bortfaller således.

Den graderade rösträtten i samebyn har kritiserats ur olika synpunkter. En invändning är att det innebär en förskjutning av inflytande mot de större renägarna, vilket i sin tur kan verka passiviserande på övriga medlemmars delaktighet. En annan invändning är att den graderade rösträtten i många fall rör beslut av långsiktig karaktär och att de unga renägarna, vars verksamhet är under uppbyggnad, därmed inte får ett berättigat inflytande.

Trots att det personliga betalningsansvaret försvinner enligt vårt förslag finns det andra tungt vägande skäl för att i frågor som rör renskötseln behålla möjligheten till röstning efter renantal. Av Svensk rennäring, 1999, framgår att inkomsterna från rennäringen är en större andel av en individs ekonomi ju flera renar han har. Vidare verkar det som om arbetsinsatsen i renskötseln ökar med renantalet, i vart fall upp till en viss gräns. Det förefaller således rimligt att den som är mest beroende av renskötseln för sin försörjning och som gör de största arbetsinsatserna även bör ha det största inflytandet över verksamheten.

Vi anser att huvudregeln för röstning vid bystämman bör utformas så att huvudregeln är en medlem – en röst. I frågor som rör renskötseln bör dock röstning ske efter renantal om minst en medlem begär det. Jakt och fiske är viktiga beståndsdelar i verksamheten för många renskötare. Därför bör röstning efter renantal tillämpas även i frågor som rör jakt och fiske om minst en medlem begär det.

I avsnitt 5.4 har vi redogjort för forskning som tyder på att tillämpningen av begreppet renskötande medlem missgynnar kvinnor. Vårt förslag innebär att det personliga betalningsansvaret i samebyn tas bort.

Begreppet renskötande medlem fyller mot den bakgrunden inte längre någon funktion och bör tas bort. Det innebär att varje medlem röstar för sina egna renar vid röstning efter renantal.

Vi föreslår att rösträtt efter renantal skall beräknas så att en ren ger en röst. Enligt rennäringslagen ger varje påbörjat hundratal renar en röst. Förslaget är en följd av att vi tagit bort begreppet renskötande medlemmar ur lagtexten. Det innebär att antalet röstberättigade ökar. Sannolikt innebär det att antalet röstberättigade med färre än hundra renar ökar mest. Bibehåller man systemet med en röst per påbörjat hundratal renar skulle dessa således få ett oproportionerligt stort inflytande i förhållande till sitt reninnehav och den betydelse detta har för respektive medlems försörjning.

Regeln om röstning efter renantal i rennäringslagen är obligatorisk. Det innebär att samebyn inte kan ändra den genom beslut i sina stadgar. Även enligt vårt förslag skall röstning efter renantal i vissa frågor vara nödvändig, men först sedan en medlem begärt det. En sådan förändring av regeln innebär att samebyns medlemmar kan välja i vilken utsträckning de vill tillämpa röstning efter renantal.

Sammanfattning av våra ställningstaganden beträffande ytterligare krav i lag för medlemskap

En av de viktigaste utgångspunkterna för vårt förslag när det gäller samebyns organisation är att så många beslut som möjligt skall överlämnas till samebyarna. Det talar med styrka för att lagen skall ställa upp så få krav för medlemskap som möjligt. Vi har dock funnit att det är nödvändigt att lagen innehåller ett krav på att medlemmar, med undantag för make och sambo, skall vara samer. Det hänger samman med att renskötselrätten är en samisk rättighet.

Ovan har vi redogjort för några möjliga ytterligare krav för medlemskap som skulle kunna ställas upp i lag samt för argument till stöd för detta. När det gäller argumentet om att renskötselutövarnas verksamhet måste skyddas har vi ovan föreslagit att huvudregeln för rösträtt vid bystämma skall formuleras så att röstning i frågor som rör renskötseln, jakt och fiske sker efter renantal om minst en medlem begär det. På så sätt kan renägarna tillförsäkras inflytande i dessa frågor. I det sammanhanget bör påpekas att vi föreslår att lagen skall innehålla en bestämmelse om att förvaltningen av renskötselrätten i samebyn inte får ske i strid med renskötselns intressen. Behovet av kontroll över verksamheten kan således inte ensamt utgöra skäl för att i lag ställa upp fler krav för medlemskap.

Beträffande frågan om renskötselrättens omfattning och medlemskapets utformning har vi ovan konstaterat att det är möjligt att beskriva renskötselrätten så att medlemskap inte automatiskt innebär tillgång till vissa rättigheter. I stället blir det en fråga för samebyn att utifrån sina stadgar fördela resurserna mellan medlemmarna. Det antal medlemmar som kan bedriva renskötsel begränsas av de betesresurser samebyn har och som grovt kommer till uttryck i samebyns högsta renantal. Samebyn bestämmer hur detta möjliga renantal skall fördelas mellan medlemmarna. Detta förhållande gäller redan enligt rennäringslagen.

När det gäller tillgången till jakt och fiske innebär vårt förslag att den rättigheten inte automatiskt följer med medlemskapet. Som vi konstaterat ovan påverkar ett eventuellt ökande medlemsantal i samebyarna inte bedömningen av omfattningen av den jakt och fiske som ingår i renskötselrätten. Det är inte heller självklart att färre tvingande regler i lag innebär att antalet medlemmar i samebyarna ökar.

Vissa samebyar har redan i dag ett ganska stort antal medlemmar och uppger att de inte upplever något större tryck från samer utanför samebyn att bli medlemmar. Vidare bygger vårt förslag om sameby på att den kan bygga upp en förmögenhet med hjälp av insatser från medlemmarna samt i viss utsträckning finansiera sin verksamhet med avgifter. Den som skall bli medlem måste således göra en avvägning mellan fördelar och ekonomiska skyldigheter som medlemskapet innebär. Mot denna bakgrund anser vi att inte heller den osäkerhet som råder kring omfattningen av vissa av de rättigheter som ingår i renskötselrätten utgör skäl för att i lag ställa upp mera detaljerade krav för medlemskap.

Resonemanget kring ett krav på att medlemmarna skall kunna härleda sitt ursprung från samebyn avviker från de vi redogjort för ovan. I detta fall handlar det om ett samiskt synsätt på det samiska samhället. Det utgår från att alla samer har ett berättigat intresse av att vara medlem i en sameby och att detta intresse är knutet till den gemenskap man härstammar från snarare än till vilken verksamhet man bedriver. Vi har uppfattat att denna syn på samebyn är så viktig för samer, oavsett om de i dag är medlemmar i en sameby eller inte, att den bör framgå av lagtexten om samebyn. Vi återkommer nedan till vad som skall avses med ursprung.

Sammanfattningsvis föreslår vi således att lagen skall ställa upp ett krav på att medlemmarna, med ovan beskrivet undantag, skall vara samer. Vidare skall det framgå av lagen att medlemmarna skall kunna härleda sitt ursprung från samebyn.

5.5.4. Samebyn skall anta den som uppfyller lagens krav som medlem

Enligt rennäringslagen är en person automatiskt medlem i samebyn om han uppfyller de kriterier som ställs upp i lagen. Dessa kriterier är att personen skall vara same, med undantag för make till medlem, och ha en viss i lagen angiven anknytning till renskötseln. Detta innebär att det är endast en mindre del av den samiska befolkningen som är medlemmar i någon sameby.

Som framgått ovan upplever många denna uppdelning av den samiska befolkningen som negativ. Särskilt gäller det samer som inte är medlemmar i samebyn och som därmed känner att de ställs utanför en viktig samisk gemenskap. Även vissa samebyar har dock påpekat att det skulle kunna vara en tillgång att ha även medlemmar som inte har anknytning till renskötseln.

I kapitel 4 har vi föreslagit tre mål för en ny rennäringspolitik. Av dessa följer att samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar som en grund för samisk kultur skall främjas. Vidare skall samerna så långt möjligt ha förutsättningar för att utveckla och upprätthålla ett samiskt näringsliv med renskötselrätten som grund. Som ett medel för att uppnå målen har vi föreslagit att förbudet för samebyarna att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort.

Rennäringen nyttjar med stöd av renskötselrätten den naturresurs som renbete, jakt och fiske utgör. Denna resurs är begränsad och det innebär att det inte kan finnas ett obegränsat antal personer som brukar den. För att förhindra överutnyttjande av resursen har vi föreslagit att det är samebyn som, precis som i dag, skall förvalta renskötselrätten och fördela nyttjandet av resurserna mellan sina medlemmar. För att övervaka att detta sker på ett tillfredsställande sätt föreslår vi att myndigheterna, precis som enligt gällande lagstiftning, skall ha möjlighet att meddela de föreskrifter och förbud som krävs för att rennäringen skall leva upp till det miljöåtagande som för närvarande beskrivs i 65 a § rennäringslagen.

Genom de ovan beskrivna åtgärderna anser vi att det finns tillräckliga begränsningar för att förhindra ett överutnyttjande av de resurser som omfattas av renskötselrätten. Vi föreslår således att lagen inte skall ställa upp några andra krav på samebyns medlemmar än att de skall vara samer som kan härleda sitt ursprung från samebyn. Nästa fråga som måste besvaras är om det skall vara upp till samebyn att avgöra vilka samer som skall vara medlemmar eller om alla samer skall ha rätt att vara medlemmar i den sameby där de har sitt ursprung.

Som framgått tidigare i detta betänkande är en av de viktigaste utgångspunkterna för våra förslag när det gäller samebyns organisation att så många beslut som möjligt skall överlämnas till samebyarna att själva bestämma över. Av detta skulle vid ett hastigt övervägande följa att det är självklart att samebyn själv skall besluta om vilka samer som skall vara medlemmar. Ett sådant beslut skulle då fattas utifrån vad samebyn angett i sina stadgar.

Ett sådant övervägande bortser dock från den långvariga uppdelning som lagstiftningen skapat mellan samer som är medlemmar i sameby och de som inte är det. Denna har inneburit att medlemmar i samebyar upplever att deras verksamhet skulle försvåras om även de som inte bedriver renskötsel fick bli medlemmar. En sameby skulle kunna formulera stadgar som i princip innebär att ingen annan än de som i dag är medlemmar i samebyn kan bli medlemmar i den nya samebyn. Detta skulle motverka syftet med förslaget som innebär att alla samer kan bli medlemmar i sameby, dvs. att skapa en större samhörighet mellan alla samer oavsett vilken verksamhet de bedriver.

Olika samebyar är olika förberedda för att kunna ta emot nya medlemmar. Att genast tvinga dem att anta alla samer med anknytning till samebyn som medlemmar skulle kunna skapa flera konflikter än det löser. En lösning är att överlåta åt samebyarna att avgöra vad de anser är nödvändig anknytning till samebyn.

Ovan har vi redogjort för att den allmänna uppfattningen i internationell rätt är att ett ursprungsfolk själv bäst kan bestämma vem som tillhör ursprungsfolket. Den föreslagna lösningen kan kombineras med en möjlighet att vid oenighet låta Sametinget avgöra frågan om sökanden har tillräcklig anknytning till samebyn för att bli medlem. På så sätt ges Sametinget en central roll i att driva en process där misstron mellan olika samiska grupper kan minska. Tolkningen av begreppet kan också gradvis anpassas till beredskapen hos samebyarna att ta emot nya medlemmar för att därigenom undvika att de konflikter som i dag finns mellan samebyarna och samer utanför samebyarna flyttas in i samebyarna. Enligt vår bedömning bör Sametingets beslut inte kunna överklagas.

Vi föreslår således att samebyarna skall vara skyldiga att som medlem anta en same som uppfyller det krav på ursprung i samebyn som stadgarna ställer upp. Det bör dock vara möjligt för samebyn att vägra medlemskap för den som är medlem i annan sameby, om inte det tidigare medlemskapet avslutas. Vi har uppfattat att det samiska synsättet på medlemskap innebär att en same bara kan vara medlem i en sameby i taget.

Kravet på ursprung bör dock inte hindra att samebyn som medlem antar även same som inte kan härleda sitt ursprung från samebyn. I

detta fall är det dock inte fråga om en rätt att bli medlem utan ansökan får i varje enskilt fall prövas mot stadgarna.

Tidigare i detta kapitel har vi föreslagit att samebyns beslut skall kunna överklagas till allmän domstol. När det gäller frågan om ursprung i samebyn är allmän domstol dock mindre väl lämpad för en sådan prövning. Det bör således vara Sametinget som prövar just frågan om oenighet beträffande medlemskap i samebyn.

När det gäller Sametingets prövning kan varje enskilt ärende rimligen inte avgöras av Sametingets plenum. I stället bör plenum fastställa generella principer för vem som är same och hur ursprung skall bedömas. De enskilda ärenden kan därefter avgöras av en nämnd under Sametinget.

Beträffande olika typer av associationer har det ansetts föreligga ett behov av att kunna utesluta medlemmar som försvårar samarbete. Det gäller bl.a. för ekonomiska föreningar. Denna möjlighet har dock inte ställts till samebyns förfogande. En förklaring till detta skulle kunna vara att en uteslutning innebär att den uteslutne medlemmen måste upphöra med sin verksamhet. Eftersom möjligheten att utöva renskötselrätten är beroende av medlemskap i samebyn innebär uteslutning att denna möjlighet försvinner. På grund av renskötselrättens och dess utövandes stora betydelse för den samiska kulturen kan det också innebära mer än ekonomiska konsekvenser för enskilda att inte längre kunna utöva renskötselrätten.

Enligt vårt förslag skall samebyn bildas för att ha ansvaret för förvaltningen av renskötselrätten inom sitt område. Det är ett ansvar som har stor betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det är också ett ansvar gentemot de enskilda medlemmar som är beroende av att kunna nyttja renskötselrätten för sin försörjning. Mot den bakgrunden kan det vara rimligt att samebyn kan utesluta en medlem som motverkar dessa syften genom att orsaka de andra medlemmarna större kostnader eller mer arbete.

Vi anser dock att de skäl som talar mot en uteslutning skall vara möjlig väger tyngre än de som talar för. Det innebär inte att samebyn och dess medlemmar står utan sanktionsmöjligheter mot en illojal medlem. Precis som i en ekonomisk förening kan medlemmarna i samebyns stadgar besluta t.ex. att en medlem som på visst sätt bryter mot stadgarna måste betala en avgift. När sådana bestämmelser formuleras och tillämpas måste dock samebyn vara uppmärksam så att det inte sker i strid med likhetsprincipen. Likhetsprincipen innebär att alla medlemmar skall ha lika rätt, om inte annat följer av stadgarna. Vidare gäller att samebyn inte får fatta beslut som innebär att vissa medlemmar gynnas otillbörligt till nackdel för samebyn eller andra medlemmar.

Rennäringslagens bestämmelser om automatiskt medlemskap innebär att en verklig prövning av om någon är medlem görs först i samband med att röstlängd upprättas vid bystämman. Beslutet om röstlängd kan överklagas till länsstyrelsen. Detta innebär att osäkerhet om stämmobeslutens giltighet kan bestå under ganska lång tid. Det måste anses otillfredsställande för verksamheten som bedrivs i samebyn. Vi föreslår därför att samebyarna skall fatta beslut om varje medlems medlemskap och att vilka som är medlemmar skall framgå av en medlemsförteckning.

5.6. Informationsprogram vid införandet av ny rennäringslagstiftning

I samband med införandet av den nya rennäringslagstiftningen bör medel avsättas till ett program för utbildnings-, informations- och utvecklingsinsatser riktat till samebyarna.

När ny lagstiftning införs behöver många parter lära sig de nya bestämmelserna. Myndigheterna som skall tillämpa lag, förordningar och föreskrifter måste självfallet känna till dessa, liksom allmänhet, företag, och organisationer som berörs av lagen. Vid stora förändringar i lagstiftningen blir behovet av utbildning och information inför lagens ikraftträdande extra tydligt. Vi återkommer till detta i avsnitt 6.5.

Införandet av de nya reglerna för samebyn ställer också mycket höga krav på samebymedlemmarnas kompetens att utveckla ett regelverk som leder till ett gott nyttjande av de resurser som finns inom ramen för renskötselrätten.

Mot bakgrund av detta är det enligt vår bedömning viktigt att avsätta resurser för utbildnings-, informations-, och utvecklingsinsatser främst riktade till samebyarna. Medlen bör dels användas för att ta fram utbildningsmaterial om den nya lagstiftningen, dels för att genomföra olika åtgärder.

Samebyarnas förutsättningar skiljer sig åt. Det finns skillnader t.ex. när det gäller antalet renägare och betesresursens storlek. Därtill skiljer sig miljön runt samebyarna åt. För att en utbildningsinsats ska lyckas är det därför enligt vår bedömning viktigt att samebyarna själva utarbetar planer för hur det vill utveckla sin kompetens vid införandet av en ny lagstiftning. Samebyarna bör därför ensamma, tillsammans eller genom sina organisationer kunna söka medel för kompetensutveckling. Kompetensutvecklingen bör kunna ske både som information, utbildning,

rådgivning i frågor som är speciella för den enskilda samebyn, och som utvecklingsprojekt.

Åtgärder som framhåller delaktighet av så många samebymedlemmar som möjligt liksom åtgärder för att förbättra samverkan med andra intressen bör prioriteras. Det gäller även för åtgärder som ökar samiska kvinnors delaktighet i förvaltningen av renskötselrätten.

6. Förhållandet mellan samebyarnas och andras markanvändning

6.1. Bakgrund

I kapitel 3 har renen, renbetet och rennäringen beskrivits. Av den beskrivningen framgår att samebyarna behöver stora arealer mark för att kunna bedriva en naturbetesbaserad renskötsel. Med naturbetesbaserad renskötsel menas en renskötsel som baseras på tillgång till olika betesområden för varje årstid och fungerande flyttleder för att kunna flytta renarna mellan dessa betesområden.

Inom det område där samebyarna bedriver naturbetesbaserad renskötsel har också medlemmar i samebyarna sedan lång tid tillbaka använt marken för jakt och fiske till husbehov och till försäljning.

Sedan gammalt används också marken inom renskötselområdet av andra än samer, bl.a. för jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske.

När kronan under slutet av 1600-talet började uppmuntra uppodlingen av Norrlands inland ansåg man att jordbruk och renskötsel kunde bedrivas parallellt inom samma område utan att störa varandra.

Ganska snart visade det sig dock att konkurrens uppkom mellan samer och nybyggare om användningen av marken. Främst konkurrerade man om bete, slåtter och fiske.

En viss uppdelning av samers och nybyggares bruk av marken gjordes genom den år 1749 fastslagna Lappmarksgränsen. Nedanför Lappmarksgränsen fick nyodling äga rum, men ovanför gränsen, dvs. väster om den, fick nybyggen bara etableras, om det inte skadade renskötsel, jakt och fiske.

Under 1800-talet ökade antalet nybyggen i Lappmarkerna. Mellan år 1800 och 1890 fyrdubblades befolkningen i Lappland. Jordbruket uppmuntrades av staten eftersom man ansåg att det skulle kunna utvecklas i Norrland och ge försörjning till många fler. Även samer tog upp nybyggen (Lundmark s. 70).

Under slutet av 1800-talet tillkom den första renbeteslagen, 1886 års renbeteslag, där de renskötande samernas rätt att bruka marken för ren-

bete, jakt och fiske lagfästes för första gången. Renbeteslagen reglerade bl.a förhållandet mellan renskötande samer och enskilda markägare som bedrev jordbruk.

Samtidigt påbörjades den s.k. avvittringen i Västerbottens och Norrbottens län. I Jämtland hade avvittringen påbörjats redan på 1600talet. Genom avvittringen reglerades äganderättsförhållandet mellan staten och enskilda markägare (Riksdagens revisorers Informationsrapport 1999/2000:2).

I samband med avvittringen, med början år 1867 och under 25 år framåt, drogs en s.k. odlingsgräns i Västerbotten och Norrbotten. Syftet med odlingsgränsen var att uppodling av marken inte skulle ske väster om gränsen, eftersom det inte ansågs att den marken framgångsrikt kunde användas för jordbruk. Redan då odlingsgränsen drogs förekom dock nybyggen ovanför gränsen och fler etablerades efter det att gränsen dragits. I dag förvaltas fortfarande merparten av marken ovanför odlingsgränsen av staten, men ca 10 procent av marken ovanför odlingsgränsen i Norrbottens län och ca 30 procent av marken i Västerbottens län är privatägd (bolagsägd och enskilt ägd).

Odlingsgränsen fick också betydelse för de renskötande samerna. Genom 1886 års renbeteslag lyftes samernas rättigheter inom ”de för lapparne afsatta land” särskilt fram. Vilket område som avsågs klargjordes inte men senare har det kommit att tolkas som det område som är kronomark ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen. Inom det området hade de renskötande samerna enligt renbeteslagen förtur till bruket av marken.

Under 1900-talet har nya typer av markanvändning introducerats inom renskötselområdet. Mineralutvinning och gruvdrift, utbyggnad av vattenkraften, storskaligt skogsbruk, utbyggnad av vägnätet och ökad turism och rörligt friluftsliv m.m. har tillsammans inneburit att naturbetesbaserad renskötsel har försvårats. Tidigare sammanhängande ostörda betesområden har styckats upp av vägar och järnvägar och annan samhällsutbyggnad. Buller och störningar från olika typer av verksamheter har ökat och påverkat renarnas möjlighet att finna betesro och ostörda områden. Olika hinder, exempelvis reglerade älvar, försvårar flyttning av renar på marken. Betesmark har försvunnit i samband med exploatering av mark för andra ändamål. I kapitel 3 finns en närmare beskrivning av hur olika typer av markanvändning påverkar förutsättningarna att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel.

Rennäringen har å sin sida också förändrats under senare delen av 1900-talet vilket lett till att rennäringen i vissa avseenden påverkar naturmiljön och annan markanvändning inom renskötselområdet negativt. Renskötsel bedrivs i dag med stöd av skotrar, motorcyklar, helikoptrar och lastbilstransporter av renar. Barmarkskörning innebär

risker för skador på marken. Stor koncentration av renar inom begränsade markområden, exempelvis i samband med flyttning, transport och utfodring av renar, innebär risk för skador på nyplanterad skogsmark och växande gröda.

Olika åtgärder har vidtagits för att skydda samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel gentemot konkurrerande markanvändning och för att åstadkomma en bättre samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare inom renskötselområdet.

Exempel på detta är den år 1971 införda regeln i 30 § rennäringslagen som ålägger den som brukar mark inom renskötselns året-runtmarker att inte vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Bakgrunden till den nya regeln var att den tekniska och ekonomiska utvecklingen som skett inom renskötselområdet gjorde att skyddet för renskötseln mot motstående intressen behövde ses över (prop. 1971:51 s. 123). För att skydda rennäringen mot markanvändning som gjorde värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete infördes regeln i 30 § rennäringslagen (s. 129).

Under 1990-talet ändrades reglerna för upphävande av renskötselrätten inom ett område (26 § rennäringslagen). Sådant upphävande kan endast ske när området behövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen (1972:719). De expropriationsändamål som räknas upp i 2 kap. är bl.a. att mark krävs för tätbebyggelse, kommunikationer eller försvaret. Vidare har väglagen (1971:984) och lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter ändrats så att det numera klart framgår att renskötselrätten vid tillämpning av dessa lagar är att betrakta som en särskild rätt till fastighet.

Ett annat exempel på lagstiftning, som syftar till att åstadkomma hänsyn till samebyarnas behov av mark i samband med konkurrerande markanvändning, är miljöbalkens regler om skydd för mark- och vattenområden som är av riksintresse för rennäringen. Områden av riksintresse för rennäringen skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra rennäringens bedrivande (3 kap. 5 § miljöbalken).

År 1991 infördes särskilda regler i skogsvårdslagen om hänsyn till renskötselns behov av mark i samband med skogsbruk i 20, 21 och 31 §§skogsvårdslagen (1979:429).

Olika myndigheter som Sametinget, Statens jordbruksverk, länsstyrelserna (dess rennäringsenheter), Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna arbetar på olika sätt med att sprida information om, och öka kunskaperna om renskötselns behov av mark och försöker åstadkomma ett bättre samutnyttjande av marken mellan rennäringen och annan markanvändning.

För att förbättra samarbetet mellan samebyarna och andra markanvändare har flera initiativ också tagits på frivillig väg. De flesta skogs-

bolag och staten har genom FSC-certifiering av skogsbruket (Forest Stewardship Council International) åtagit sig att hålla samråd med samebyarna om alla planerade skogsavverkningar inom renskötselområdet. LRF/Skogsägarna har antagit ett policydokument, Familjeskogsbruk och renskötsel – i samverkan för Norrland, som syftar till ökad samverkan mellan skogsbruk, jordbruk och renskötseln. Flera kommuner inom renskötselområdet håller samråd med samebyarna för att inhämta deras synpunkter på planerad markanvändning och för att åstadkomma ett bättre samutnyttjande av marken.

6.1.1. Hänsyn till natur- och kulturmiljövården

Generellt sett gynnas naturbetesbaserad renskötsel av att mark skyddas mot exploatering. Då kan renarna lättast, utan hinder och störningar, röra sig mellan olika årstidsbeten, kalvningsplatser m.m. Samebyarnas intresse av en varsam exploatering och markanvändning sammanfaller därför ofta med intresset av att skydda natur- och kulturmiljön.

Detta bekräftas av en FN-rapport rörande den påverkan mänskliga ingrepp har på naturen i Arktis (GLOBIO, UNEP Report 2000). I rapporten anges att den ackumulerade effekten av exploatering av mark för mineral, olje- och gasutvinning samt utbyggnad av vattenkraft, vägnät och växande turism under senare delen av 1900-talet, har lett till en ökad påverkan på djur och natur och försämrade möjligheter för ursprungsfolk att försörja sig på traditionella näringar såsom jakt, fiske och renskötsel. Som exempel på detta nämns utvecklingen i delar av Ryssland och norra Skandinavien där utbyggnaden av infrastruktur relaterad till transporter, olja, gas och mineralutvinning i ökande grad är oförenlig med traditionell renskötsel.

För att djur- och växtlivet i Arktis och därmed förutsättningarna för ursprungsfolks traditionella näringar skall kunna bevaras, är det enligt FN-rapporten viktigt att bedöma de ackumulerade effekterna av de ingrepp som redan har gjorts i området och anpassa den markanvändning som bedrivs eller planeras så att den i så liten grad som möjligt stör djur och växtlivet. För att ursprungsfolk skall kunna fortsätta med renskötsel, jakt och fiske och annan traditionell markanvändning är det enligt FN-rapporten viktigt att de har möjlighet att delta i arbetet med planering av utbyggnad av infrastruktur och förvaltning av marken i dessa områden.

De hänsyn som på senare år tagits till natur- och kulturmiljön inom renskötselområdet har lett till positiva effekter för den naturbetesbaserade renskötseln. Som exempel kan nämnas att begränsningen av exploatering av fjällområdena har inneburit att marker som är viktiga

för renskötseln skyddats mot ingrepp och störningar. Stopp för utbyggnad av vissa älvar innebär också ett skydd för renskötseln i de områden som finns kring älvarna.

Om hänsynen till natur- och kulturmiljövården aktivt samordnades med hänsynen för den naturbetesbaserade renskötseln skulle ännu bättre effekter för rennäringen uppnås.

Den naturbetesbaserade renskötseln bidrar till natur- och kulturmiljövärdena inom renskötselområdet genom att fjällen bibehålls som ett öppet betespräglat landskap. Men renskötseln kan också leda till skador på miljön t.ex. i form av markslitage till följd av renars tramp och barmarkskörning med motorcyklar och fyrhjulingar. Det är därför viktigt att den naturbetesbaserade renskötseln bedrivs på ett sådant sätt att natur- och kulturmiljövärdena inom renskötselområdet kan bevaras (se vidare avsnitt 4.4 och 7.3).

6.1.2. Våra utgångspunkter

För att skapa goda förutsättningar för en kulturellt, ekologiskt, och ekonomiskt långsiktigt bärkraftig rennäring behöver flera åtgärder vidtas när det gäller förhållandet mellan samebyarnas och andras markanvändning.

Dessa åtgärder bör dels syfta till att åstadkomma sådan hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel, att renskötsel kan bedrivas långsiktigt inom alla samebyar inom renskötselområdet. Dels bör de syfta till att åstadkomma en ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare så att alla, som använder mark inom renskötselområdet, gör detta med respekt och hänsyn till varandras rätt och behov av att använda marken för olika ändamål.

På flera håll förekommer det i dag, liksom tidigare, störningar av samebyarnas renskötsel och konflikter mellan samebyarnas och andras markanvändning. De konflikter som förekommer i dag beror i många fall på oklarheter om vad samebyarnas renskötselrätt innebär och hur den förhåller sig till äganderätten samt var renskötselrätten gäller.

En orsak till de konflikter som finns rörande jakten och fisket inom renskötselområdet är oklarheter rörande omfattningen av den rätt till jakt och fiske som ingår i renskötselrätten. Det rör sig om oklarheter om omfattningen av samebymedlemmars jakt- och fiskerätt i olika delar av renskötselområdet och hur samebymedlemmarnas jakt- och fiskerätt förhåller sig till markägares och statens jakt- och fiskerätt.

För att åstadkomma hänsyn till den naturbetesbaserade renskötseln och en ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare, behöver enligt vår uppfattning i huvudsak följande åtgärder vidtas,

  • en tydligare reglering av renskötselrätten och hur den förhåller sig till äganderätten,
  • en klarare reglering av den hänsyn som måste visas av rennäringen gentemot andra intressen,
  • en klarare reglering av den hänsyn som måste visas av skogsbruket gentemot rennäringen,
  • ökad kunskap hos andra markanvändare om vilka förutsättningar som krävs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och hur olika typer av konkurrerande markanvändning påverkar dessa förutsättningar samt ökad kunskap hos renskötare om vilka förutsättningar som krävs för annan markanvändning inom renskötselområdet och hur renskötseln påverkar denna,
  • stöd för lokal samverkan mellan samebyar och andra markanvändare rörande markanvändningen (i vissa fall medling och konfliktlösning),
  • ökat deltagande av samebyarna och Sametinget i beslutsprocessen när ny markanvändning planeras,
  • en utredning om omfattningen av vars och ens jakt- och fiskerätt såväl på privatägd som på statlig mark inom renskötselområdet. I utredningen skall särskild uppmärksamhet ägnas åt förhållandena inom den mark som i 1886 års renbeteslag betecknades som avsatt för samernas bruk.

På statlig mark inom renskötselområdet – dvs. mark som förvaltas av staten- bör hänsynen till samebyarnas markanvändning för renskötsel och annan samisk markanvändning särskilt lyftas fram i förvaltningen. Löpande samråd bör ske med samebyarna om hur den statliga marken skall förvaltas. Det bör tydligare markeras att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas renskötsel och annan samisk markanvändning. Den möjlighet samebyarna har att delta i förvaltningen av denna mark genom sin representation i länsstyrelsernas rennäringsdelegationer bör förtydligas. Staten bör också kompensera skogssamebyarna för upplåtelser av nyttjanderätter inom deras året-runt-mark. Vi utvecklar i det följande varför vi anser att dessa åtgärder behövs och hur vi anser att de bör utformas.

Utöver dessa åtgärder krävs att den av regeringen aviserade gränsdragningskommissionen så långt möjligt klarlägger var renskötselrätten gäller genom att ange den yttre gränsen för renskötselområdet och den inre gränsen mellan den mark där samerna sedan lång tid tillbaka dominerat bruket av marken och den mark där samer sedan lång tid tillbaka delat bruket med andra.

6.2. Renskötselrätt och äganderätt

Såväl samebyarna som markägare och andra som brukar marken inom renskötselområdet grundar sitt bruk på olika rättigheter till marken. Rättigheterna gäller inom samma geografiska område och konkurrerar därför delvis med varandra.

För att åstadkomma hänsyn till samebyarnas användning av marken för renskötsel och ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare, är det viktigt att så klart som möjligt reglera förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten (och annan särskild rätt till fast egendom). Ju tydligare den rättsliga regleringen av förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten är, desto tydligare blir ”spelreglerna” för sambruket av marken. Därmed ökar möjligheterna att åstadkomma ett sambruk av marken byggt på ömsesidig respekt och hänsyn till varandras rätt och behov av att bruka marken.

6.2.1. Nuvarande reglering

Medlemmarna i samebyn grundar sin användning av marken för renskötsel, jakt och fiske på renskötselrätten. I kapitel 2 finns en närmare redogörelse för innebörden och omfattningen av renskötselrätten.

Markägare, såväl staten som kommuner och privata markägare, grundar sitt bruk av marken på äganderätten. Därutöver finns andra markanvändare inom renskötselområdet som grundar sitt bruk av marken på andra rättigheter såsom arrende, hyra, servitut m.m.

Både renskötselrätten och äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom omfattas av grundlagens egendomsskydd, 2 kap. 18 § regeringsformen. Det innebär att två eller flera grundlagsskyddade rättigheter konkurrerar med varandra inom renskötselområdet.

Egendomsskyddet i grundlagen innebär att varken den som har renskötselrätt eller markägaren kan tvingas avstå från sin rätt till marken eller tåla att det allmänna inskränker rätten att använda marken, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Ersättning skall utgå till den som tvingas avstå från mark eller finna sig i inskränkning av användningen av mark på ett sådant sätt att pågående markanvändning (exempelvis renskötsel eller skogsbruk) inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras, eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på den delen av fastigheten.

I rennäringslagen finns framför allt två regler som berör förhållandet mellan den som har renskötselrätt och den som har äganderätt eller bruksrätt till marken inom renskötselområdet. I 30 § rennäringslagen regleras vilka åtgärder markägare eller annan brukare av mark får vidta

med hänsyn till renskötseln inom året-runt-markerna. I 65 § rennäringslagen regleras den hänsyn som skall tas till andra intressen vid renskötselns utövande. Bestämmelserna är begränsade på olika sätt så att de inte fullt ut reglerar förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten inom hela renskötselområdet.

Av bestämmelsen i 30 § rennäringslagen framgår att den som äger eller brukar mark inom renskötselns året-runt-marker inte får vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln där.

Syftet med regeln när den infördes år 1971 angavs vara att skydda renskötseln mot att markägaren ensidigt vidtog åtgärder, som gjorde värdefull renbetesmark oanvändbar.

Regeln i 30 § rennäringslagen har senare tolkats så att den bara förbjuder allvarligare intrång som rubbar förutsättningarna för fortsatt renskötsel (prop. 1992/93:32 s. 102). Mindre ingripande intrång är däremot inte förbjudna enligt 30 § rennäringslagen, men kan leda till skadeståndsskyldighet gentemot den berörda samebyn, något som dock inte framgår av lagtexten (se prop. 1971:51 s. 136). Skadeståndsskyldighet kan också uppstå om markägare vidtar åtgärder som skadar renskötseln inom vinterbetesområdet. Det är dock oklart när skadeståndsskyldighet inträder (se Karnov 2000/01, Rennäringslagen med kommentarer s. 2432).

Regeln i 30 § rennäringslagen har flera brister när det gäller att reglera förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten.

Den främsta bristen är att den inte avspeglar att den berör förhållandet mellan rättigheter, äganderätt (och andra rättigheter till fast egendom) å ena sidan och renskötselrätt å andra sidan, som samtliga är ”egendom” enligt grundlagen och därmed har samma grundlagsskydd genom bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen. Bestämmelsen reglerar i stället ensidigt vilka åtgärder markägare och andra brukare får vidta gentemot den som brukar marken med stöd av renskötselrätt. Det skydd som bestämmelsen i 30 § rennäringslagen ger samebyns renskötselrätt gentemot markägares markanvändning speglar inte heller att den rör förhållandet mellan civila rättigheter med lika starkt skydd enligt grundlagen.

En annan brist med den nuvarande bestämmelsen i 30 § rennäringslagen är att det är oklart om all markanvändning som sker med stöd av renskötselrätten omfattas av bestämmelsen. Den omfattar åtgärder som innebär avsevärd olägenhet för ”renskötseln”. Med den formuleringen är det oklart om bestämmelsen förbjuder såväl åtgärder som innebär avsevärd olägenhet för samebymedlemmars rätt till renbete som rätt till jakt och fiske och rätt att ta virke. Dessa rättigheter ryms inom renskötselrätten men det är tveksamt om de faller inom begreppet ”renskötsel”.

Ytterligare en brist är att bestämmelsen bara omfattar åtgärder som vidtas inom året-runt-mark. Förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten inom vinterbetesområdet regleras inte alls. Ändå kan skadeståndsskyldighet enligt förarbetena till bestämmelsen uppstå för den markägare som skadar renskötseln inom vinterbetesområdet. Detta framgår dock inte av bestämmelsen.

Slutligen har bestämmelsen i 30 § rennäringslagen inte lett till det skydd för renbetesmarkerna som avsågs då den tillkom. Redan Samerättsutredningen konstaterade detta (SOU 1989:41, s. 279). I våra kontakter med samebyarna har det framkommit att man inte anser att bestämmelsen medfört sådan hänsyn gentemot renskötseln från markägare eller andra brukare av mark som man anser behövs för att bevara förutsättningarna för att långsiktigt kunna fortsätta att bedriva naturbetesbaserad renskötsel. Från samebyarnas sida har man också påpekat svårigheten att med stöd av bestämmelsen i 30 § rennäringslagen få ersättning för skador som orsakats på renbetet till följd av åtgärder som vidtas av markägare eller annan brukare av mark i den löpande markanvändningen.

Den hänsyn som skall tas till andra intressen vid renskötselns utövande regleras i dag i 65 § rennäringslagen. Med detta avses bl.a. att hänsyn skall visas gentemot naturvårdens, kulturmiljövårdens och skogsbrukets intressen. År 1993 ändrades uttrycket ”skälig hänsyn” till ”hänsyn” för att överensstämma med motsvarande regler i skogsvårdslagen och lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark.

Som exempel på den hänsyn som skall tas, anges i 65 § rennäringslagen att renarna så vitt möjligt skall hindras från att komma utanför samebyns betesområde eller annars vålla skada eller olägenhet. När renarna flyttas skall det ske i samlade flockar och väg skall tas där minsta skada vållas. Det anges särskilt att man i samband med flyttning skall se till att renar inte lämnas kvar inom områden där renskötsel inte är tillåten.

Även bestämmelsen i 65 § rennäringslagen har brister när det gäller att reglera förhållandet mellan samebyarnas renskötselrätt och andras rätt till marken. En brist är att bestämmelsen liksom 30 § rennäringslagen utgår från ”renskötseln”. Det tyder på att inte all markanvändning som samebyarna kan utöva med stöd av renskötselrätten – dvs. utöver renskötsel också exempelvis jakt och fiske – omfattas av bestämmelsens krav på hänsyn till andra intressen.

Vidare är bestämmelsen ofullständig när den anger exempel på vilken hänsyn som skall visas gentemot andra intressen t.ex. i samband med flyttning av renar. Exemplen speglar inte den moderna renskötseln där flyttning av renar ofta sker med lastbil och den särskilda hänsyn detta ställer krav på.

Liksom regeln i 30 § rennäringslagen saknar bestämmelsen i 65 § rennäringslagen också uttryckliga bestämmelser om skadeståndsansvar. Om en samebymedlem är vårdslös och brister i tillsynen av sina renar och renarna till följd av detta orsakar skada på mark är samebymedlemmen enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ansvarig för den skada som djuren vållar. Detta framgår dock inte av rennäringslagen.

6.2.2. En generell och ömsesidig hänsynsregel

En generell och ömsesidig hänsynsregel införs för alla som brukar marken inom renskötselområdet.

Regeln klargör att de som brukar marken med stöd av olika rättigheter med olika innehåll – renskötselrätt och äganderätt – skall visa varandra hänsyn och så långt möjligt undvika att hindra varandras markanvändning. Den som brister i hänsyn så att annan orsakas skada är skyldig att betala skadestånd.

Ömsesidig hänsyn och respekt mellan alla som har rätt att bruka marken

I stället för de regler som i dag finns i rennäringslagen, som är ofullständiga och inte speglar det egendomsskydd renskötselrätten har enligt grundlagen, behövs en ny regel som tydligare klargör innebörden av renskötselrätten och förhållandet mellan denna och äganderätten.

För att åstadkomma ett gott sambruk av marken föreslår vi att det av en ny regel skall framgå att den som brukar marken inom renskötselområdet, antingen det sker med stöd av renskötselrätt eller äganderätt, skall bruka marken med hänsyn och respekt för andras rätt att bruka samma mark. Det skall också framgå att de som brukar marken med stöd av olika rättigheter såvitt möjligt skall undvika att hindra varandras markanvändning. Att vissa hinder uppstår till följd av att flera brukar samma mark för olika ändamål kan inte undvikas, men dessa hinder skall begränsas så långt det är möjligt.

Den nya regeln skall inte ändra på innehållet i de olika rättigheter till marken som finns inom renskötselområdet i dag. Det rör sig i första hand om renskötselrätt och äganderätt, men också om andra rättigheter till fast egendom, såsom arrende, servitut m.fl.

Innehållet i renskötselrätten skall inte förändras utan kommer liksom i dag att variera i omfattning inom året-runt-mark och vinterbetesmark. Även andra gränser såsom lappmarksgränsen och odlingsgränsen kommer även fortsättningsvis innebära att renskötselrätten har olika

innehåll inom olika delar av renskötselområdet (exempelvis när det gäller samebymedlems rätt till jakt och fiske och rätt att ta virke, jfr vidare kapitel 2, Renskötselrätten).

Däremot skall den nya hänsynsregeln i motsats till den nu gällande bestämmelsen i 30 § rennäringslagen reglera all markanvändning som kan utövas med stöd av renskötselrätten inom hela renskötselområdet. Den skall inte begränsas till ”renskötsel” inom ”året-runt-markerna” utan omfatta såväl samebyarnas användning av marken för renbete som för jakt och fiske och rätt att ta virke och bränsle (dvs. de befogenheter som ingår i renskötselrätten) inom alla de delar av renskötselområdet där dessa rättigheter gäller.

Innehållet i äganderätten skall inte heller förändras. Äganderätten kommer även fortsättningsvis att omfatta betydligt fler befogenheter än renskötselrätten (utöver rätt till bete, jakt och fiske innefattar äganderätten exempelvis en rätt att förfoga över skogen och jorden m.m.). Alla befogenheter som ingår i äganderätten kommer att omfattas av hänsynsregeln.

Syftet med en ny generell och ömsesidig hänsynsregel är att markera att oavsett hur omfattande den egna rätten till marken inom renskötselområdet är så måste rätten utövas med hänsyn till att andra också har rätt att bruka samma mark.

Detta innebär att medlemmar i samebyar som brukar marken med stöd av renskötselrätt i sitt bruk av marken för renbete, jakt och fiske måste visa hänsyn till att andra som brukar samma mark med stöd av äganderätt (eller annan rätt till fast egendom) skall kunna bruka marken för exempelvis jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske.

På motsvarande sätt måste markägare och annan som har särskild rätt till fast egendom i sitt bruk av marken för exempelvis jordbruk och skogsbruk, jakt och fiske visa hänsyn så att medlemmar av samebyn kan bruka marken för renbete, jakt och fiske med stöd av renskötselrätten.

Även om renskötselrätten innefattar färre befogenheter än äganderätten har de befogenheter som omfattas av renskötselrätten ett lika starkt skydd mot inskränkningar enligt grundlagen som äganderätten. Av den nya regeln bör det framgå att alla som brukar marken inom renskötselområdet, antingen det sker med stöd av renskötselrätt eller äganderätt, skall visa hänsyn till varandras lika starkt skyddade rättigheter att bruka marken.

Liksom alla som har rätt att bruka marken kan ställa krav på hänsyn till sin rätt att använda marken måste alla tåla vissa hinder i sin markanvändning till följd av andras markanvändning. Markägare inom renskötselområdet måste tåla att renar betar på fastigheten, att samebyn använder virke i viss omfattning och att samebymedlemmar jagar

och fiskar på fastigheten om den ligger ovanför lappmarksgränsen eller på renbetesfjällen. Omvänt måste samebymedlemmar tåla att markägare bedriver exempelvis jordbruk och skogsbruk på renbetesmarken och att markägaren jagar och fiskar på samma mark där samebymedlem har jakt- och fiskerätt.

Målsättningen bör dock vara att så långt det är möjligt undvika att hindra varandras markanvändning. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är, att det egna bruket av marken bör ske med största möjliga hänsyn till att andra som har rätt att bruka marken skall kunna göra detta med så små hinder som möjligt. Detta bör framgå av en ömsesidig hänsynsregel.

Var gränsen i det enskilda fallet går för den hänsyn som skall visas respektive de hinder en sameby eller en markägare måste tåla i sin markanvändning bör inte anges i en generell hänsynsregel av det slag vi föreslår. Syftet med bestämmelsen är inte att i detalj ange vad som är tillåten respektive otillåten markanvändning, utan att uppnå en ökad löpande lokal samverkan och samarbete byggt på ömsesidig respekt och hänsyn till varandras rättigheter och behov av marken. För att uppnå detta och kunna lösa de konkurrenssituationer som uppstår i det enskilda fallet är kunskaper om vilka förutsättningar som krävs för att samebyarna skall kunna bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och hur renskötseln och annan markanvändning påverkar varandra viktiga. Vi återkommer till detta i avsnitt 6.5.

Den hänsyn som krävs gentemot renskötseln eller skogsbruket eller jordbruket eller annan pågående markanvändning kan variera beroende på hur skadekänslig markanvändningen är inom ett visst område av en sameby eller ett visst område av en markägares fastighet.

För samebyarnas renskötsel är olika delar av renskötselområdet olika viktiga ur renskötselsynpunkt. Områden med god tillgång på bete och som är fria ifrån störningar är mycket viktiga för samebyarnas renskötsel. Redan små ingrepp i sådana områden kan innebära stora skador på renskötseln och därmed innebära ett brott mot hänsynsregeln. Andra områden kan vara särskilt känsliga för störningar under vissa tider på året. Det kan gälla områden som används för kalvning, som samlingsplatser eller som rastbeten. Även små störningar, exempelvis buller från skotertrafik eller jakt med hund kan under dessa perioder innebära stora olägenheter i samebyarnas renskötsel. Under andra perioder kan sådant buller däremot vara godtagbart inom samma område eftersom de då inte skadar renskötseln.

Vissa områden inom renskötselområdet används däremot sällan för renskötsel eller är redan så exploaterade/störda att de inte alls kan användas för renskötsel. Sådana områden kan i högre utsträckning använ-

das för annan markanvändning utan att det innebär någon olägenhet av betydelse för samebyarnas markanvändning för renskötseln.

När det gäller uppgifter om vilken mark som är viktig för samebyarnas renskötsel finns numera tillgång till betydligt mer information än tidigare. För alla samebyar finns markanvändningskartor för renskötseln som anger var flyttleder, arbetshagar, samlingsplatser m.m. finns inom samebyns område. Det framgår också vilka delar av byns område som används under olika årstider. Därutöver finns numera genom det arbete som utförts inom ramen för Svensk-norska renbeteskommissionen uppgifter om vilka områden som är viktiga som årstidsbeten i respektive sameby (se bilaga 5). En annan informationskälla är uppgifter om vilka områden som anses vara av riksintresse för rennäringen. Dessa områden håller för närvarande på att omprövas för att en enhetlig redovisning skall kunna ges för hela renskötselområdet. Genom information om vilka områden som är av riksintresse för rennäringen kan man utläsa vilka geografiska områden som är av störst vikt för samebyarnas markanvändning för renskötsel.

Den hänsyn som samebyarna skall visa för markägares användning av sin mark varierar också beroende på hur känslig markanvändningen inom ett visst område av fastigheten är för störningar till följd av renskötsel. Områden med plantskog och ungskog är exempelvis särskilt känsliga för renars tramp och fejning. Även åkermark kan skadas av betning och tramp av renar. Särskilt gäller detta om marken är ofrusen. På sådan skadekänslig mark blir kraven på hänsyn från samebyarna större än på annan mark. Koncentrationer av ett stort antal renar med åtföljande risk för skador bör undvikas i nära anslutning till skadekänslig mark. Det kan t.ex. röra sig om samling av renar i samband med flyttning, transport eller utfodring. Inom andra områden exempelvis med äldre skog behöver hänsyn inte visas i samma omfattning.

Vid bedömningen av vilken hänsyn som skall visas till annan markanvändning bör man också hämta vägledning i de regler som finns i skogsvårdslagen om hänsyn i skogsbruket gentemot renskötseln och den regel som finns om hänsyn till andra allmänna intressen vid renskötselns utövande i lagen om bedrivande av rennäring.

Den ömsesidiga hänsynsregeln reglerar utövandet av de civila rättigheterna renskötselrätt å en sidan och äganderätt, arrende m.m. å andra sidan medan skogsvårdslagen och lagen om bedrivande av rennäring i första hand reglerar den hänsyn som vid bedrivande av skogsbruk och rennäring skall visas mot allmänna intressen såsom rennäringen, skogsbruket, jordbruket, miljön m.m. Detta hindrar naturligtvis inte att den hänsyn som skall visas till skogsbruket respektive rennäringen som allmänna intressen även skall visas i det enskilda fallet. Genom att i den ömsesidiga hänsynsregeln hänvisa till hänsynsreglerna i

skogsvårdslagen och lagen om bedrivande av rennäring vill vi klargöra att den hänsyn som skall visas till rennäring och skogsbruk som allmänna intressen också skall visas i förhållandet mellan den enskilde samebymedlemmen som bedriver renskötsel och den enskilde markägaren, som bedriver skogsbruk.

Vår bedömning är att det i de allra flesta fall, genom ökade kunskaper om vilka områden som är viktiga för renskötseln under olika perioder av året, kommer att vara möjligt för markägare och annan brukare av mark inom renskötselområdet att undvika markanvändning som innebär att man brister mot hänsynsregeln. På motsvarande sätt kan ökade kunskaper hos samebymedlemmar om de förutsättningar som krävs för att bedriva skogsbruk och jordbruk inom renskötselområdet, i de flesta fall komma att leda till att man kan uppfylla kraven på hänsyn i utövandet av renskötselrätten.

Ökade kunskaper och ökad hänsyn till varandras markanvändning bör kunna leda till en bättre samverkan mellan samebyarna och markägare och andra markanvändare om användningen av marken inom renskötselområdet. Det bör också kunna leda till att man kan göra överenskommelser om markanvändningen som båda parter kan acceptera, se vidare avsnitt 6.5.

Skadestånd

En ömsesidig hänsynsregel för förhållandet mellan samebyarnas och andras bruk av marken bör innehålla en uttrycklig bestämmelse om att den som brister i hänsyn i sitt bruk av marken skall ersätta den som drabbas av skada till följd av den bristande hänsynen. Genom att det uttryckligen framgår att den som brister i hänsyn kan drabbas av skadeståndsansvar, inskärps vikten av att såväl den som utövar renskötselrätt som markägare skall visa varandra hänsyn.

Om en markägare i sitt bruk av marken inte visar tillräcklig hänsyn till samebyns renbete och renbetet skadas, skall markägaren följaktligen betala skadestånd till samebyn. På motsvarande sätt skall en sameby som brister i hänsyn i sin renskötsel så att detta orsakar skada på markägarens användning av marken, betala skadestånd till markägaren.

Som vi angett ovan kan sådan skadeståndsskyldighet uppstå redan i dag även om det inte uttryckligen framgår av rennäringslagen.

Skadeståndsskyldighet kan inte bli aktuell om sådan hänsyn som föreskrivs i skogsvårdslagen respektive i lagen om bedrivande av rennäring har visats.

Den generella regeln kommer fortfarande att kompletteras med en särskild regel i 3 kap. 4 § lag om renskötselrätt om strikt skadeståndsansvar för samebyarna, dvs. skyldighet att i vissa fall, oberoende av visad vårdslöshet eller uppsåt, ersätta skador orsakade av ren.

Det strikta skadeståndsansvaret för samebyarna gäller skador orsakade av renar på mark där samebyarna inte har renskötselrätt, dvs. utanför renskötselområdet och inom vinterbetesområden sommartid. Därutöver har samebyarna strikt skadeståndsansvar för skador på åker, äng eller trädgård sommartid inom året-runt-markerna.

Samebyarnas strikta skadeståndsansvar har i dessa fall motiverats med att markägare inte skall behöva tåla de negativa konsekvenser som den extensiva renskötseln innebär i form av att renarna tillåts ströva mer fritt och därmed kan komma utanför renskötselområdet, bli kvar inom vinterbetesområdet sommartid eller skada växande grödor sommartid på åker, äng och i trädgårdar.

Man skulle kunna föra motsvarande resonemang rörande vissa skador orsakade av det moderna skogsbruket på renbetet inom områden som är av synnerlig vikt för renskötseln. Strikt skadeståndsansvar skulle exempelvis kunna åläggas markägare för åtgärder som orsakar att renbetet inom sådana områden blir obrukbart för lång tid framöver.

Ett ömsesidigt strikt generellt skadeståndsansvar mellan fastighetsägare eller nyttjanderättshavare å ena sidan och sameby eller dess medlemmar å andra sidan övervägdes redan i samband med rennäringslagens tillkomst. Någon sådan regel föreslogs emellertid inte. Som skäl till detta hänvisade föredraganden bl.a. till svårigheterna att avgränsa och precisera en sådan regel. Frågorna överlämnades åt rättspraxis (prop. 1971:51 s. 136).

Vi delar uppfattningen att det kan uppstå svårigheter när det gäller att ange för vilken typ av skador ett strikt skadeståndsansvar skulle gälla. Detta gäller både skador på renbete och annat som omfattas av renskötselrätten och ett utökat strikt skadeståndsansvar för samebyarna för skador orsakade av renar.

Ett strikt ansvar kan vidare uppmuntra till ersättningskrav som inte kan väntas förbättra förhållandet mellan samebyar och markägare. Det stämmer bättre med vår tanke att inskärpa vikten av ett ömsesidigt hänsynstagande om man låter skadeståndsansvaret åtminstone i princip inträda bara när någon av parterna har brustit i hänsyn mot den andre. Vi har därför stannat vid att föreslå en sådan regel.

Från markägarnas sida har man föreslagit att kravet på att visa att skador på åkermark orsakade av ren skall mjukas upp. Det framgår av en rapport från Statens jordbruksverk som rör renbetning på åkermark som överlämnats till oss (se kapitel 1). LRF har enligt rapporten föreslagit att det skulle räcka med att visa att ren vistats på åkermark för att

sameby skulle bli strikt ansvarig för skador på åkermarken. Man har hänvisat till svårigheten att visa att skador som uppkommit efter att ren vistats på åkermark, har orsakats av ren och inte av annat eller av andra orsaker i kombination med att ren vistats där, exempelvis väderförhållanden.

Den arbetsgrupp som står bakom Statens jordbruksverks rapport konstaterar i detta sammanhang att det är svårt att vid domstol uppfylla lagens krav på full bevisning när det gäller skador genom renbete på åkermark. Det är dock enligt gruppen inte bara jordbruket utan också skogsbruket och rennäringen som drabbas av skador med komplicerade orsakssamband. Omfattande skogsbruksåtgärder eller turistexploateringar kan vålla skador på rennäringen som är svåra att utreda.

Arbetsgruppen anser att både jordbruket och rennäringen har ett gemensamt intresse av att det blir lättare att vid domstol styrka komplicerade orsakssamband. Mildare beviskrav kan antas få preventiva effekter vad gäller skador på båda näringarna. Arbetsgruppen föreslår därför att frågan om ett mildare beviskrav i mål som rör såväl skador på åkermark som skador på renbete skall prövas av oss.

Vi delar arbetsgruppens bedömning att det är fråga om komplicerade orsakssamband, när skador på såväl jordbruk som skogsbruk och rennäring till följd av annan konkurrerande markanvändning skall bedömas. Likaså kan vi konstatera att det har visat sig svårt för samtliga tre näringar att bevisa att skador på de egna näringarna orsakats av konkurrerande markanvändning. Detta kan, som arbetsgruppen anger, leda till att det skadeståndsansvar som finns, inte har åsyftad avhållande effekt på ett bruk av marken som skadar andra.

Vi anser emellertid inte att det finns skäl att överväga någon lagstiftning om ett uppmjukat beviskrav, särskilt som det kan vara svårt att i lagtext avgränsa de fall där en sådan regel bör gälla. Högsta domstolen har i sin praxis i åtskilliga avgöranden från senare tid slagit fast att ett lägre beviskrav skall tillämpas i vissa situationer där det kan vara svårt för en skadelidande att lägga fram fullständig bevisning om att andra skadeorsaker varit uteslutna. Kravet har formulerats så att det i betraktande av samtliga omständigheter skall framstå som klart mer sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken (NJA 1993 s. 764 och hänvisning där till NJA 1991 s. 481).

Denna praxis kan också tillämpas på de komplicerade orsakssamband som det är frågan om då skador uppkommit på åkermark, skogsplanteringar eller renbetesmark till följd av annan konkurrerande markanvändning. Redan detta bör kunna delvis lösa de omtalade problemen.

När det gäller ersättning för skador på skog och annan mark av ren har det från flera håll kommit förslag om att inrätta en renskadefond.

Syftet med fonden skulle vara att minska antalet domstolsprocesser om rätt till renbete genom att göra det möjligt för markägare att få ersättning för skador orsakade av renar.

Som beskrivits ovan saknar markägaren inte möjlighet att få ersättning för skador orsakade av renar. Enligt det förslag vi lämnar kommer markägares rätt att få ersättning för skador till följd av bristande hänsyn från den som bedriver rennäring att förtydligas.

Vi är tveksamma till att utöver detta öppna en generell möjlighet att begära ersättning hos staten för skador orsakade av ren eftersom vi anser att det finns en risk för att detta kan motverka syftet med den ömsesidiga hänsynsregel som vi föreslår.

En möjlighet att få ersättning av staten för skador orsakade av ren, kan leda till en missuppfattning att varje hinder till följd av att renskötselrätt utövas på en fastighet skall ersättas av staten. Det finns också en risk att de som utövar renskötselrätt inte visar den grad av hänsyn som vi vill åstadkomma, om man vet att eventuella skador ersätts av staten.

Ett system med fonder för skadeersättning skulle således enligt vår bedömning inte leda till ett bättre sambruk av marken. En tydligare bestämmelse om vilka hänsyn parterna skall ta till varandra i kombination med rätt till skadestånd i fall där en part brustit i hänsyn mot den andre, är enligt vår uppfattning bättre för att åstadkomma ett gott sambruk av marken.

6.3. Hänsyn till andra intressen i samband med rennäring

Bestämmelsen om den hänsyn som skall visas till andra allmänna intressen vid bedrivande av rennäring preciseras. Särskilt känslig mark med plantskog och aktivt brukad åkermark med växande gröda, får ett tydligare skydd. Tillsyn av att rennäringen visar den hänsyn som anges regleras genom en ny bestämmelse.

Bestämmelsen i 65 § om vilka hänsyn som skall visas vid renskötselns utövande ger uttryck för en detaljreglering som vi vill undvika i den nya lagstiftningen. Det anges bl.a. att flyttning av renar skall ske i samlade flockar och utan onödig tidsutdräkt.

Vi vill i stället markera den allmänna hänsynsskyldighet som finns gentemot andra allmänna intressen vid bedrivande av rennäring. Exempel på allmänna intressen som de som bedriver rennäring skall visa hänsyn till, är bl.a. jord- och skogsbruket. Jord- och skogsbruket är också av enskilt intresse för dem som utövar dessa näringar.

Att helt skilja på jord- och skogsbruket som enskilt intresse och som allmänt intresse är inte möjligt. Vår ambition har dock varit att i lag om bedrivande av rennäring i första hand reglera den hänsyn som skall visas vid bedrivande av rennäring gentemot andra allmänna intressen, medan hänsynen för enskilda huvudsakligen regleras i 3 kap. 2 § lag om renskötselrätt.

För att hänsyn skall kunna visas i rennäringen, så att andra allmänna intressen i så liten omfattning som möjligt drabbas av hinder i sin markanvändning, är det viktigt att det i samebyarna finns kunskaper om hur annan markanvändning såsom exempelvis skogsbruk och jordbruk påverkas av rennäringen. Det är också viktigt med en löpande dialog mellan samebyarna och markägare om den markanvändning som pågår. Genom sådana kontakter kan samebyarna få veta var markägare bedriver jord- eller skogsbruk som är skadekänslig för renars tramp eller fejning. På det sättet kan stora koncentrationer av renar, exempelvis i samband med transporter av renar eller stödutfodring, undvikas i nära anslutning till sådan mark.

I avsnitt 6.5 ger vi förslag till hur kunskaperna om annan markanvändning hos samebymedlemmar skall kunna ökas och förslag till hur löpande lokal samverkan mellan samebyar och andra markanvändare skall kunna stödjas.

Utöver den allmänna anvisningen om hänsyn till andra allmänna intressen, finns det enligt vår uppfattning anledning att i två avseenden precisera den hänsyn som skall visas när rennäring bedrivs. Dels bör det liksom nu framgå att renar såvitt möjligt skall hindras från att vistas på marker där det inte är tillåtet, dels bör viss mark som är särskilt känslig för skador av ren lyftas fram.

Skälet till att behålla bestämmelsen om att renar såvitt möjligt skall hindras från att vistas i områden där renskötsel inte är tillåten (utanför renskötselområdet eller som sommartid befinner sig på vinterbetesmark), s.k. strövrenar är att detta när det förekommer skapar problem på flera olika sätt. Om många renar blir kvar sommartid inom vinterbetesområdet kan detta leda till skador på jordbruksmark och till att vinterbetet utnyttjas för hårt. Strövrenar kan också skapa problem i samband med älgjakt. Vi anser därför att det särskilt bör framgå av hänsynsbestämmelsen att renar såvitt möjligt skall hindras från att vistas på marker där det inte är tillåtet att bedriva renskötsel.

Orsaken till att i hänsynsbestämmelsen lyfta fram viss mark som är särskilt känslig för skador av ren är att det genom de kontakter vi haft med markägare har framkommit att risken för skador på plantskog och åkermark med växande gröda är särskilt stor med den renskötsel som bedrivs i dag. Den innebär att det tidvis finns ett stort antal renar inom begränsade områden, exempelvis efter lastbilstransporter eller i anslut-

ning till utfodring av renar. Om ett stort antal renar hålls samlade i nära anslutning till ofrusen åkermark med växande gröda eller nyplanterad skog kan skadorna på grödan och plantorna bli stora. Det finns därför skäl att särskilt markera att den som bedriver rennäring skall visa hänsyn till sådan skadekänslig mark.

Ett annat problem som kommit fram i våra kontakter med markägare är att de upplever att betestrycket generellt sett har ökat i kustområdena till följd av att renar oftare flyttas med lastbil på hösten till vinterbetesområdena. Man oroar sig för att detta skall leda till överbetning av marken med markskador och försämrad återväxt av skogen som följd.

Rennäringen har liksom andra näringar ett ansvar för att samhällets miljömål uppnås. Det innebär att rennäringen skall bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden bibehålls.

Detta miljöåtagande, som enligt vårt förslag skall följas upp av den myndighet som skall utöva tillsyn över rennäringen, innebär tillsammans med de bestämmelser som finns om tillsyn av betesresursen, ett skydd för överbetning av mark inom renskötselområdet. Vi utvecklar detta närmare i kapitel 7.

Länsstyrelserna har i dag ett ansvar för tillsyn av att olika bestämmelser i rennäringslagen efterföljs. Bl.a. gäller detta tillsyn av att regler om högsta tillåtna renantal efterföljs och att renar inte finns i områden där samebyn inte har betesrätt.

Vi har valt att reglera tillsynen av rennäringen i en gemensam bestämmelse i 16 § lagen om bedrivande av rennäring. Av den bestämmelsen framgår att tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen om bedrivande av rennäring skall efterlevas. Denna tillsyn omfattar såväl tillsyn av betesresursen som tillsyn av att miljömålet uppfylls samt tillsyn av att den som bedriver rennäring visar den hänsyn mot allmänna intressen som framgår av den hänsynsbestämmelse vi föreslår.

Den reglering av tillsynen av rennäringen som vi föreslår motsvarar regleringen av tillsynen av skogsbruket i 35 § skogsvårdslagen. Den tillsyn som skall ske enligt skogsvårdslagen omfattar bl.a. bestämmelser om tillsyn av att den som bedriver skogsbruk visar den hänsyn till rennäringen och natur- och kulturmiljövården som framgår av skogsvårdslagen.

6.4. Hänsyn till rennäringen i samband med skogsbruk

Det storskaliga skogsbruk som bedrevs under 1960- och 1970-talen innebar att samebyarnas tillgång till tillgängligt vinterbete minskade (jfr bilaga 4). För skogssamebyarnas del påverkades även betet inom året-runt-markerna.

Påverkan skedde på olika sätt. Stora kalavverkningar med hyggesavfall och spår av skogsmaskiner innebar bl.a. svårigheter att flytta renarna över hyggena och minskad tillgång på lavbete. Snön packades hårt på hyggena, vilket gjorde det svårt för renarna att komma åt det markbete som fanns kvar efter avverkningarna.

Markberedning efter avverkning innebar skador på marklavbetet. Eftersom marklav återväxer långsamt, innebar detta mindre tillgång på marklav under lång tid efter markberedning. Tillgången på trädlavbete minskade till följd av avverkningen av gammal barrskog.

Utbyggnad av skogsbilvägnätet styckade upp betesområdena och gjorde det svårare att samla och flytta renarna.

Rennäringens problem uppmärksammades av Samerättsutredningen som föreslog ökad hänsyn från framför allt storskogsbruket gentemot renskötseln (SOU 1989:41 s. 280 ff.). Det ledde år 1991 till att nya regler utformades om hänsyn till rennäringen i samband med skogsbruk.

I dag finns tre bestämmelser i skogsvårdslagen om hänsyn till rennäringens intressen; en bestämmelse om generell hänsyn till rennäringens intressen i samband med skogsbruk inom renskötselområdet (31 § skogsvårdslagen), en bestämmelse om möjlighet att med hänsyn till rennäringens intressen neka avverkningar inom området för svårföryngrad skog och skyddsskog (21 § skogsvårdslagen) och en bestämmelse om skyldighet att samråda med berörd sameby innan större avverkningar inom året-runt-markerna äger rum (20 § skogsvårdslagen).

År 1993 genomfördes en ny skogspolitik som innebar att miljömålet i skogsbruket jämställdes med produktionsmålet. Som en följd av detta infördes en rad nya bestämmelser om ökad hänsyn till naturvården och kulturmiljövården i skogsvårdslagen. I samband med de nya reglerna startades en informations- och utbildningskampanj ”Grönare skog”, för att åstadkomma ett mer miljöanpassat skogsbruk.

Många skogsägare har gått längre än lagens krav i sin miljöanpassning av skogsbruket genom att på frivillig grund certifiera sitt skogsbruk. Den certifiering som de flesta större skogsbolag och staten har valt, FSC-certifiering, innebär förutom åtaganden om hänsyn till miljön också åtaganden om att visa hänsyn till ursprungsfolks rätt att bruka

skogen. Det innebär att man åtagit sig att samråda med samebyarna om alla skogsbrukåtgärder inom hela renskötselområdet och där visa de hänsyn som följer av skogsvårdlagen. Många skogsägare med mindre skogsfastigheter har valt miljöcertifiering enligt PEFC (Pan European Forest Certification). Denna certifiering innefattar inte åtaganden om hänsyn till ursprungsfolks rätt att bruka skogen. Däremot har de skogsägare som är medlemmar i LRF skogsägarna antagit en policy för utökad samverkan mellan det s.k. familjeskogsbruket och renskötseln (LRF, skogsägarnas policy, Familjeskogsbruk och renskötsel – i samverkan för Norrland).

Genom de kontakter vi haft med företrädare för samebyarna, skogsägare och skogsmyndigheterna har vi kunnat konstatera att dessa åtgärder sammantaget lett till ett skogsbruk som innebär minskad negativ påverkan på samebyarnas markanvändning för naturbetesbaserad renskötsel. Samråd mellan företrädare för skogsbruket och samebyar har också lett till ökade kunskaper om renskötseln hos företrädare för skogsbruket, vilket i sin tur har lett till anpassning av skogsbruket med hänsyn till renskötselns behov av mark.

Trots dessa förbättringar anser de flesta samebyar att skogsbruket fortfarande påverkar möjligheterna att bedriva naturbetesbaserad renskötsel negativt. Det största problemet för renskötseln i dag är enligt samebyarna den begränsade tillgången till vinterbete. Man önskar därför att andra markanvändare i sin markanvändning så långt möjligt visar hänsyn till samebyarnas behov av vinterbete, marklav och trädlav.

Vinterbetet har länge ansetts vara rennäringens ”flaskhals”. Både marklaven och trädlaven är svårföryngrad. I de flesta samebyar är tillgången på lavbete begränsad och avgör hur stora renhjordar som samebyarna kan hålla uthålligt med en naturbetesbaserad renskötsel. Minskad tillgång på vinterbete leder till att samebyarna måste stödutfodra renar i ökad omfattning. Det innebär ökade kostnader för samebyarna och leder till en annan typ av renskötsel, mer stationär än den traditionella naturbetesbaserade.

För att skapa en kulturellt och ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt bärkraftig rennäring är det därför viktigt med tillräcklig tillgång till områden som kan användas för vinterbete.

De vinterbetesområden som är viktiga för samebyarnas renskötsel finns huvudsakligen i skogen. Det rör sig både om områden med trädlav och områden med marklav där snöförhållandena gör det möjligt att utnyttja marklaven. Sådana förhållanden finns i barrskogarna i Norrlands inland och nära Bottenviken. Marklav finns i olika omfattning på skogsmarken, framförallt i tallskog på torr mark. Trädlav som kan användas som renbete finns framför allt i gammal granskog på fuktig mark.

Det finns numera, som tidigare nämnts, en kartläggning av var mycket gott vinterbete finns inom renskötselområdet. Enligt beräkningar som grundar sig på data från Svensk-norska renbeteskommissionens databas finns mycket gott vinterbete inom ca 9 procent av barrskogen i renskötselområdet, se vidare tabell i bilaga 5. Mycket gott vinterbete i lavrik barrskog motsvaras av marktyper av lav- och lavristyp i lantmäteriets karta. Uppgifterna om var mycket gott vinterbete finns grundar sig på satellitbilder, stickprovsvisa fältundersökningar och vegetationskartor där sådana finns. Var mycket gott vinterbete finns framgår också av kartor över renbetet i bilaga 5.

Vi har också inhämtat statistik från Riksskogstaxeringen rörande skogsbruket på lavmark och i skog med trädlav som kan användas som renbete. För perioden år 1995-1999 visar dessa data att ca 60 procent av landarealen inom renskötselområdet, definierat som hela eller delar av länen Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland (Ångermanland) och Dalarna (Särna-Idre), utgörs av skogsmark. Inom länen utgör lavmark 12,8 procent av skogsmarksarealen.

Som lavmark definieras mark av lavtyp, dvs. mark: där minst 50 procent av bottenskiktet är lav och mark av lavrik typ, dvs. mark där minst 25 procent av bottenskiktet är lav. Mark med torra ristyper med inslag av lav ingår däremot inte i begreppet ”lavmark”. Uppgifterna om var lavmarker finns baseras på stickprov av markvegetationen inom provytor som är tio meter i radie (se vidare bilaga 4).

Av skogsägarna har Fastighetsverket och Assi Domän störst andel lavmarker. Cirka 20 procent av deras mark är lavmark. Hos övriga skogsbolag och hos privata skogsägare är andelen lavmark ca 10 procent av det totala skogsinnehavet. Contortatall finns på knappt 3 procent av all lavmark.

På lavmarkerna är drygt 20 procent av skogen yngre än 20 år, drygt 20 procent av skogen är 21-40 år och ca 8 procent av skogen är äldre än 120 år .

Under perioden 1994-1998 förekom årligen avverkning på 0,6 procent av lavmarkerna och markberedning på knappt 5 procent av den slutavverkade arealen.

Störst areal hänglavbärande skog som kan användas som renbete (definierat som barrskog över 120 år) finns i Norrbottens och Västerbottens län. I reservat och nationalparker finns ca 20 procent av all gammal barrskog. Under perioden 1994-1998 slutavverkades årligen ca 2 procent av hänglavskogen. Under perioden 1982-1986 slutavverkades årligen en större andel, ca 3 procent.

Andelen opåverkade lavmarker har minskat väsentligt sedan 1950talet och är i dag ca 8 procent. Drygt 20 procent av lavmarken har på-

verkats under de senaste 20 åren. Vidare visar en jämförelse att avverkningar på lavmarker varit mer omfattande än på övrig skogsmark.

Mot den ovan angivna bakgrunden har vi funnit att det finns anledning att göra en översyn av de regler som finns i skogsvårdslagen om hänsyn till rennäringens intressen i samband med skogsbruk och hur dessa tillämpas, särskilt med hänsyn till samebyarnas tillgång till vinterbetesmark. Vi har också informerat oss om i vilken mån de regler om skydd för naturvården och kulturmiljövården som finns i skogsvårdslagen tillämpas med hänsyn till samebyarnas behov av mark för renskötsel.

6.4.1. Nuvarande reglering av skogsbrukets hänsyn till rennäringens intressen

Skogsbrukets hänsyn till rennäringen regleras inte bara genom reglerna i skogsvårdslagen utan omfattas också av regeln i 30 § rennäringslagen (angående innebörden av den regeln se avsnitt 6.2.1). I skogsvårdslagen (20, 21 och 31 §§) regleras den hänsyn som skall visas för rennäringens intressen i samband med skötseln av skog.

Ett ändamål med att införa bestämmelser om hänsyn till rennäringen i skogsvårdslagen var att tydligare markera den hänsyn som skogsbruket skall ta till rennäringen i egenskap av ett allmänt intresse. I likhet med de regler som finns i miljöbalken om rennäringen som ett riksintresse, var syftet att bevara de grundläggande förutsättningarna för en fortsatt rennäring inom renskötselområdet (prop. 1990/91:3, s. 52 f).

Den generella regeln om skogsbrukets hänsyn gentemot rennäringen i 31 § skogsvårdslagen gäller för allt skogsbruk inom hela renskötselområdet. Den innebär att inom renskötselområdet skall den anpassning av skogsbruksåtgärder ske som uppenbart påkallas med hänsyn till rennäringen.

De skogsbruksåtgärder som räknas upp i bestämmelsen är anpassning av hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning. När skogsägaren planerar och genomför sådana åtgärder skall det eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhängande betesområden och till vegetation som behövs inom områden för samling, flyttning och rastning av renarna.

Skogsstyrelsen har utfärdat allmänna råd om tillämpningen av bestämmelsen i 31 §. I de allmänna råden anges att avverkningar bör ske så att koncentration av hyggen undviks, för att varje sameby årligen skall ha tillgång till sammanhängande betesområden.

När det gäller avverkning av hänglavbärande träd anges att det är angeläget att åstadkomma en samplanering av avverkning av sådan skog så att tillgången till hänglav kan utnyttjas under en längre tidsperiod och att mindre trädsamligar sparas som spridningskällor för hänglav.

Flyttleder, rastbeten och samlingsställen bör visas särskild hänsyn så att deras funktion inte onödigtvis försämras. Som exempel på hänsyn som kan visas anges att trädvegetation sparas i lämplig bredd upp till 100 meter i kanten av en myr.

När markberedning behövs för återväxten av skog, bör denna enligt de allmänna råden ske med minsta möjliga påverkan på lavhävdade marker samt så att framkomligheten vid flyttning och samling av renar inte onödigtvis försvåras.

Slutligen ges allmänna råd för planeringen av skogsbrukets vägnät. Det anges att vägnätsplanering bör ske efter samråd med berörda samebyar för att undvika sönderstyckning av betesområden och svårigheter att hålla renarna samlade vid betet.

Skogsstyrelsen har övergripande tillsynsansvar och skogsvårdsstyrelserna har den löpande tillsynen över att 31 § skogsvårdslagen följs och kan meddela föreläggande eller förbud om det behövs för att bestämmelsen, eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen, skall efterlevas (35 § skogsvårdslagen).

Den generella bestämmelsen om hänsyn till rennäringen i 31 § skogsvårdslagen, kompletteras av regeln i 21 § som gäller inom området för svårföryngrad skog och skyddsskog. Inom detta område får avverkning inte ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd (16 § skogsvårdslagen). Huvudskälet till detta är att det finns särskilda svårigheter att åstadkomma återväxt av skog på denna typ av mark.

Den som ansöker om tillstånd för avverkning inom området för svårföryngrad skog eller skyddsskog skall redovisa vad sökanden avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen (16 § och 21 § 1 st skogsvårdslagen). De hänsyn som skogsägaren skall redovisa i en ansökan om tillstånd till avverkning, är de hänsyn som skall tas till rennäringen enligt den generella bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen.

Skogsvårdsstyrelsen får inte ge tillstånd till avverkning inom svårföryngrad skog eller skyddsskog, som samtidigt är året-runt-mark för renskötseln, om avverkningen medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas, eller om avverkningen omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord (21 § 2 st skogsvårdslagen)

.

Om skogsvårdsstyrelsen ger tillstånd till avverkning, skall myndigheten besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom i fråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverk-

ningsform. Liksom i 31 §, anges i 21 §, att villkor om hänsyn till rennäringens intressen inte får avse annat än vad som uppenbart påkallas med hänsyn till renskötselrätten.

Bestämmelserna i 21 och 31§§ skogsvårdslagen har vissa brister när det gäller att skydda samebyarnas vinterbetesmark mot skogsbruk som kan skada vinterbetet.

Regeln i 21 § omfattar bara den del av samebyarnas året-runtmarker som samtidigt befinner sig inom området för svårföryngrad skog och skyddsskog. Det som i rennäringslagen betecknas som vinterbetesmark faller helt utanför bestämmelsen (vissa områden med viktigt trädlavbete finns dock inom detta område).

Tillämpningen av bestämmelsen i 21 § skogsvårdslagen har inte i något fall lett till att skogsmyndigheterna nekat tillstånd till avverkning inom renskötselns året-runt-marker. En orsak till detta är enligt uppgifter från Skogsstyrelsen att det är svårt att visa att en enskild avverkning medför ett så väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas. En annan orsak kan enligt Skogsstyrelsen vara att bestämmelsen lett till en frivillig anpassning av avverkningar så att de inte omöjliggör samebyarnas samling och flyttning av renar.

Även om bestämmelsen i 21 § skogsvårdslagen inte har lett till att avverkningstillstånd nekats med hänsyn till rennäringens intressen har den dock haft betydelse för tillämpningen av den allmänna hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen.

Både i ansökan om avverkning och i de villkor som anges för avverkningen enligt 21 §, tillämpas hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen och de allmänna råd som Skogsstyrelsen har utfärdat i anslutning till denna. Med hänvisning till detta har skogsvårdsstyrelserna i tillstånd till avverkning inom området för svårföryngrad skog och skyddsskog t.ex. angett att trädvegetation skall sparas i kanten av myrar så att flyttning och samling av renar inte onödigtvis försämras, eller markbehandling skall ske med minsta möjliga påverkan på lavhävdade marker.

Utanför området för svårföryngrad skog och skyddsskog har bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen fått sämre genomslag. I vart fall gäller detta för de skogsägare som inte är FSC-certifierade.

De FSC-certifierade skogsbolagen tillämpar i enlighet med sina åtaganden bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen inom hela renskötselområdet. Sådana hänsyn gentemot rennäringen som anges i 31 § skogsvårdslagen aktualiseras i samband med samråd som hålls med samebyarna rörande avverkningar (jfr Svensk FSC-standard för certifiering av skogsbruk).

De skogsägare som inte FSC-certifierat sin skog tycks dock inte tilllämpa hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen i någon större omfattning inom vinterbetesmarkerna. I våra kontakter med såväl skogsägare som samebyar har vi kunnat notera att det är en vanlig missuppfattning att bestämmelsen i 31 § inte gäller för allt skogsbruk i vinterbetesområdet. Man har uppfattningen att bestämmelsen bara gäller för förhållandet mellan skogsbolagens skogsbruk och rennäringen inom detta område.

En förklaring till denna missuppfattning kan vara att skogsägaren – i motsats till vad som gäller angående hänsynen för naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen – inte behöver ange vad som skall göras för att tillgodose rennäringens intressen i samband med anmälan om avverkning inom renskötselområdet (jfr 14 § skogsvårdslagen).

En annan omständighet som kan ha medverkat till att bestämmelserna i 21 och 31 §§skogsvårdslagen lett till ett mer begränsat skydd för samebyarnas renskötsel än det man avsåg när de infördes, är att skogsbrukets hänsyn är begränsad till vad som ”uppenbart påkallas” med hänsyn till renskötselrätten/rennäringen. Uttrycket kan ge intryck av att hänsyn gentemot rennäringens intressen inte behöver visas i normalfallet. Detta var inte avsikten med formuleringen när den infördes. Avsikten var att markera att de krav på hänsyn till rennäringen som föreskrivs i skogsvårdslagen inte fick bli så långtgående att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvårades. Detta framgår av förarbetena (prop. 1990/91:3 s. 52 ff och s.182 f.).

6.4.2. Nuvarande reglering av skogsbrukets hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen

Miljömålet är jämställt med produktionsmålet i den nya skogspolitiken. Miljömålet definieras på följande sätt, ”Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga skall bevaras. En biologisk mångfald och genetisk variation i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden skall värnas” (prop. 1992/93:226).

Skydd för samebyarnas naturbetesbaserade renskötsel skulle kunna falla inom ramen för skogsbrukets miljömål. Renen är en djurart som naturligt hör hemma i skogen. Inte minst gäller detta inom skogssamebyarnas områden. Att skogen skall brukas så att renen kan fortleva under naturliga betingelser, med tillgång till naturbete och platser där

renen trivs och kan söka skydd stämmer överens med miljömålet för skogsbruket.

Likaså skulle värnandet av skogens kulturmiljövärden kunna omfatta områden som är av betydelse för samebyarnas renskötsel. Renskötseln är en central del av den samiska kulturen som under mycket lång tid tillbaka bedrivits i skogen. De områden i skogen som behövs för att samebyarna skall kunna fortsätta att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel – exempelvis tillräcklig tillgång till bete, flyttleder med rastbeten och arbetshagar – är områden med stora kulturmiljövärden.

Det anges dock inte i förarbetena till de regler som finns om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens att dessa skall tillämpas så att de innefattar hänsyn till de förutsättningar som krävs för att samebyarna skall kunna bedriva naturbetesbaserad renskötsel i skogen. Den generella bestämmelsen i 30 § skogsvårdslagen om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog tillämpas inte heller så. Kulturhistoriskt viktiga samiska platser såsom renvallar och samevisten skyddas enligt bestämmelsen, men däremot inte arbetshagar och flyttvägar som fortfarande är i bruk. Värdefulla biotoper som urskogsrester skyddas, men inte med tanke på deras betydelse som renbete.

Det nya miljöanpassade skogsbruket har dock i många avseenden indirekt lett till positiva effekter för samebyarnas möjlighet att använda skogsmarken för renskötsel. Detta gäller framför allt marken i de fjällnära områdena där miljöskyddet för skogen är starkast. Som exempel på positiva effekter för rennäringen kan nämnas att hyggena har minskat i storlek och att markbehandling efter avverkning har blivit skonsammare. Detta har underlättat för renskötseln och inneburit minskad negativ inverkan på tillgången på lavbete. Det ökade skyddet för i fjällnära skog har inneburit att hänglavbärande urskog kunnat bevaras i vissa områden.

De positiva effekterna för rennäringen av det miljöanpassade skogsbruk som i dag bedrivs skulle dock kunna bli betydligt större om hänsynen till samebyarnas naturbetesbaserade renskötsel sågs som en del av den hänsyn som skall visas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog.

6.4.3. Nuvarande samråd skogsbruk-rennäring

Samråd mellan skogsbruket och rennäringen hålls i olika former. Dels finns en samrådsplikt enligt 20 § skogsvårdslagen som gäller för avverkningar inom renskötselns året-runt-mark, dels hålls samråd på frivillig grund mellan företrädare för skogsbruket och samebyarna. De frivilliga samråden kan i sin tur indelas i samråd som hålls inom ramen för FSC-samarbetet och övriga samråd/samverkan mellan skogsbruket och rennäringen.

De flesta större skogsägare, skogsbolagen, har som vi nämnt certifierat sin skog enligt de villkor som ställts upp av FSC. Därigenom har man åtagit sig att hålla samråd om planerade avverkningar med efterföljande skogsvårdsåtgärder inom hela renskötselområdet. Övriga samråd/samverkan förekommer i dag i begränsad omfattning mellan skogsägare och samebyar. LRF/Skogsägarna har dock i sin policy för utökad samverkan mellan det s.k. familjeskogsbruket och renskötseln angett att man vill verka för ett utökat samarbete mellan skogsbruket och renskötseln på lokal nivå. Man föreslår bl.a. att parterna genom lokala avtal skall kunna komma överens både om särskilda hänsyn från skogsbrukets sida inom områden som är viktiga för renskötseln och om särskilda hänsyn från rennäringen för att undvika skador i jord- och skogsbruket.

Den lagliga samrådsplikten enligt 20 § skogsvårdslagen är utformad så att berörd sameby skall beredas tillfälle till samråd innan avverkning sker inom renskötselns året-runt-marker.

Enligt de föreskrifter som finns utfärdade för samråd enligt 20 § skogsvårdslagen skall skogsmarkens ägare bereda berörd sameby tillfälle till samråd innan föryngringsavverkning eller avverkning för byggande av skogsbilväg påbörjas. Samråden skall omfatta såväl avverkningen som efterföljande skogsvårdsåtgärder.

Samrådsplikten gäller generellt för större skogsägare. De kan dock komma överens med samebyn om motsvarande begränsningar i samråden som de som gäller för skogsägare med mindre än 500 hektar produktiv skogsmark.

Huvudregeln för den som har en brukningsenhet som är mindre än 500 hektar produktiv skogsmark är att samebyn skall ges tillfälle till samråd om den planerade avverkningen är 20 hektar eller större. Om avverkningen skall ske i området för fjällnära skog gäller dock samrådsplikten för hyggen som är 10 hektar eller större. Samråd måste också hållas om den planerade avverkningen ansluter till kalmark eller plantskog som sammanlagt med det planerade hygget överstiger 20 hektar, i fjällnära skog 10 hektar, inom brukningsenheten. Samrådsplikten gäller även för mindre avverkningar om de berör för rennäring-

en särskilt viktig hänglavbärande skog, rastbete, arbeteshage eller flyttled.

Skogsstyrelsens föreskrifter innehåller också en bestämmelse om att den som ansöker om tillstånd eller anmäler en avverkning inom renskötselns året-runt-marker skall foga ett skriftligt bevis om att berörd sameby beretts tillfälle till samråd.

Skogsstyrelsen har utfärdat allmänna råd för samråd. Där anges bl.a. att samrådsmöten bör ske minst en gång om året för större skogsägare och att ett protokoll bör upprättas och justeras av båda parterna vid mötena. Av protokollen bör det framgå vilka områden och vilka åtgärder som berörts vid samrådet, vad som överenskommits och vilka skiljaktiga uppfattningar som kvarstår.

De samråd som hålls mellan större skogsägare och samebyar inom ramen för FSC skall, om annat inte överenskommits mellan skogsägaren och samebyn, utformas på samma sätt som samråden enligt 20 § skogsvårdslagen (Svensk FSC-standard för certifiering av skogsbruk s. 10).

De samråd som hålls mellan skogsägare och samebyar har utvärderats vid tre tillfällen. Den senaste utvärderingen gäller för samråd som hölls under år 1998. Utvärderingen har gjorts på initiativ av Samrådsgruppen skogsbruk-rennäring som arbetar på uppdrag av Skogsstyrelsen.

Av den senaste utvärderingen framgår att samråden i första hand avser slutavverkning med efterföljande markberedning. Mer sällan samråder man om röjning och gallring av skog. Samebyarna önskar samråd om röjning och gallring medan skogsbruket i allmänhet tycker detta är onödigt.

I allmänhet ändras endast ett litet antal objekt under samråden. Av samebyarna har 70 procent uppfattningen att samråden med skogsbruket har någon, liten eller ingen betydelse för rennäringen, medan 30 procent anser att samråden har ganska stor betydelse för rennäringen. Av företrädarna för skogsbruket har 72 procent uppfattningen att samråden med samebyarna har stor, ganska stor eller någon betydelse för skogsbruket, medan 27 procent anser att samråden har liten eller ingen betydelse.

Samebyarna önskar enligt utvärderingen ett större inflytande i samråden med en ökad möjlighet att påverka planerade skogsbruksåtgärder. Många samebyar upplever idag samråden mer som informationsmöten från skogsbrukets sida än som en reell möjlighet att påverka skogsbruket. Företrädare för skogsbruket tycker däremot att samråden i huvudsak fungerar bra. Många önskar dock bättre information om samebyarnas behov av mark för renskötsel.

Våra kontakter med företrädare för samebyar och skogsägare bekräftar i stort sett utvärderingens resultat. Företrädare för de flesta samebyar anser att samråden inte lett till den hänsyn till behovet av mark för renskötsel som behövs. Främst gäller detta hänsynen till behovet av tillgång på vinterbete. Det finns dock enskilda samebyar som är nöjda med de samråd som hålls och anser att de i många avseenden lett till ökad hänsyn till renskötseln. Man nämner bl.a. skonsammare markbehandling som gör att skador på lavbetet i samband med avverkning har minskat och avverkningsmetoder som innebär att träd sparas så att snön inte packas så hårt på hyggena och betet därmed är lättare att komma åt.

Företrädare för skogsbruket anser i huvudsak att samråden fungerar bra. De anser att samråden lett till ökad kunskap och ökad hänsyn till rennäringens behov. Som exempel på detta nämns ofta att avverkningar förskjuts i tiden för att tillgodose önskemål från samebyarna. Man försöker också planera avverkningarna så att de inte förläggs i för nära anslutning till varandra och därmed skapar onödiga svårigheter för renskötseln. Andra exempel som ofta nämns är att hänglavbärande träd sparas i samband med avverkningar för att underlätta spridning till uppväxande träd samt att trädskärmar sparas för att underlätta flyttning och samling av renar.

6.4.4. Våra överväganden och förslag

Målet för våra överväganden och förslag är att åstadkomma ett så gott sambruk av marken som möjligt mellan samebyarnas renskötsel och markägarnas skogsbruk. Inom ramen för ett sådant sambruk skall förutsättningar finnas för att en naturbetesbaserad renskötsel uthålligt skall kunna bedrivas inom hela renskötselområdet.

Det finns goda möjligheter att uppnå detta mål med det miljöanpassade skogsbruk som bedrivs i dag och de samrådsformer som redan finns och är under utveckling mellan samebyar och skogsägare.

Utöver detta behöver dock vissa ytterligare åtgärder vidtas. Det gäller framför allt en utökad möjlighet till samråd för samebyarna, ett tydligare skydd för vinterbetet och en möjlighet att få större avverkningar prövade av skogsvårdsmyndigheterna om man inte kan komma överens.

Vi vill också i våra förslag eftersträva att samordna hänsynen till natur- och kulturmiljövården med hänsynen till rennäringen. I många avseenden sammanfaller intresset av att skydda natur- och kulturmiljövården med samebyarnas behov av skydd för mark för att kunna bedriva naturbetesbaserad renskötsel. En samordning av tillämpningen av

regler som finns om hänsyn till natur- och kulturmiljövården med de regler som finns om hänsyn till rennäringen kommer därför att leda till ett bättre skydd för mark som är viktig för samebyarnas renskötsel. Det skulle också vara till fördel för skogsbruket om de regler som finns om hänsyn till natur- och kulturmiljövården, när detta är möjligt, samordnas med hänsynen till rennäringen, så att olika åtgärder som vidtas utförs på ett sådant sätt att båda hänsynen tillgodoses samtidigt. I de följande avsnitten, 6.4.5 – 6.4.10, redogör vi för våra förslag.

6.4.5. Samråd i hela renskötselområdet

Bestämmelsen om samråd ändras så att den omfattar hela renskötselområdet. Protokoll skall föras vid samråden och lämnas in till skogsvårdsmyndigheten.

Ömsesidig information

En viktig förutsättning för att samråd skall vara meningsfulla och för att uppnå ett gott sambruk av marken mellan skogsbruket och rennäringen är att båda parter har tillgång till information om varandras verksamhet och behov.

I de kontakter vi har haft med skogsbruket har det framförts önskemål om mer och tydligare information om var de områden finns som är viktiga för samebyarnas renskötsel, exempelvis information om viktiga vinterbetesområden. Genom ökad och mer exakt information om var viktiga områden för renskötseln är belägna skulle samråden kunna bli mer effektiva, anser företrädare för skogsbruket. Man har också påpekat att information om var områden som är viktiga för rennäringen finns, skulle kunna leda till att hänsyn till sådana områden bättre kan planeras in i förväg i skogsbolagens planer för skogsbruket i sådana områden.

Det material som gjorts tillgängligt genom Svensk-norska renbeteskommissionens arbete gör att information, bl.a. om var mycket gott vinterbete finns, kan användas som underlag för de samråd som hålls mellan samebyarna och skogsbruket. Det kan också användas i lokal samverkan med mindre skogsägare och i eventuella avtal med dessa om markanvändning. I bilaga 5 finns översiktliga kartor som visar var mycket gott vinterbete finns inom olika markägares mark inom renskötselområdet.

Annan information som finns eller håller på att färdigställas är så som vi angett i avsnitt 6.2.2., information om samebyarnas årstidsbeten

m.m. på samebyarnas markanvändningskartor och kartläggningen av rennäringens riksintresseområden.

En mer detaljerad information om samebyarnas behov av mark för renskötsel prövas inom ett projekt ”Renbruksplan”. Projektet som drivs av Skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten med länsstyrelsen som huvudman, innebär en noggrann kartläggning av mark som är viktig för renskötsel, bl.a. vinterbetesmark och så kallade ”nyckelområden” i två samebyar. Syftet är både att åstadkomma ett bättre underlag för planering av utnyttjandet av betesresurserna för samebyarna själva och ett bättre underlag för samebyarnas samråd med företrädare för konkurrerande markanvändning, som exempelvis skogsbruket.

Vi delar uppfattningen att det för att åstadkomma bättre samråd mellan rennäringen och skogsbruket, är angeläget med så noggrann information som möjligt om vilka områden som är viktiga för samebyarnas renskötsel. Det är därför viktigt att den databas som tagits fram av Svensk-norska renbeteskommissionen och som vi föreslår att Sametinget skall ha ansvaret för, hålls uppdaterad så att den exempelvis kan användas i samråd mellan rennäringen och skogsbruket. Det är också angeläget att projektet ”Renbruksplan” följs upp för att se om de kan användas även i andra samebyar för att få fram bättre underlag för samråd med exempelvis skogsbruket.

Från samebyarnas sida har man framfört önskemål om att få information om planerade skogsbruksåtgärder så lång tid i förväg som möjligt. Ju mer information samebyarna har om vilka skogsbruksåtgärder som planeras under den kommande fem- till tioårsperioden inom samebyn desto lättare är det för samebyn att få en överblick över den påverkan skogsbruket som helhet kommer att ha på samebyns betestillgång under den kommande perioden. Med en sådan överblick blir det lättare att bedöma hur en planerad enskild skogsbruksåtgärd kommer att påverka samebyns vinterbete och komma överens om hur den negativa påverkan av en skogsbruksåtgärd kan minimeras.

Sådan information kan också utnyttjas av samebyarna så att de kan utnyttja de områden som skall avverkas mer intensivt för bete under perioden före avverkningen. På det sättet kan det bortfall av tillgängligt lavbete som en avverkning innebär minskas (Jfr; Modellstudie av potentialen för renbete anpassat till kommande slutavverkning, Mirjam Nordh, SLU, Umeå). Detta kräver dock att samebyarna har tidig information om planerade avverkningar.

Samråd i hela renskötselområdet

Även om samråd hålls mellan många skogsbolag och samebyar i hela renskötselområdet är det många skogsägare som inte samråder på frivillig grund med samebyarna inom vinterbetesområdet innan man genomför avverkningar och efterföljande skogsbruksåtgärder som kan skada mark som är viktig för vinterbetet eller renskötseln i övrigt.

Detta är enligt vår uppfattning olyckligt. Utan samråd saknas möjligheter för samebyar och skogsägare att samverka om markanvändningen. Samebyn får inte tillfälle att lämna information om en planerad avverkning med efterföljande skogsbruksåtgärder påverkar mark som är viktig för samebyns renskötsel eller vad som kan göras för att ta hänsyn till vinterbetet och renskötseln i övrigt i samband med avverkningen.

Om samebyarna fick möjlighet till samråd innan avverkningar också inom vinterbetesmarkerna skulle de ha möjlighet att påverka större avverkningar som berör viktigt vinterbete eller områden som i övrigt är särskilt viktiga för renskötseln såsom kalvningsplatser, flyttvägar och mark kring arbetshagar. Samråd mellan samebyn och skogsägare inom vinterbetesområdet kan också vara ett sätt att åstadkomma att hänsynsregeln i 31 § skogsvårdslagen blir mer känd och använd även inom vinterbetesområdet. Som vi redogjort för ovan har hänsynsregeln inte fått fullt genomslag, varken hos samebyarna eller skogsägare.

Vi föreslår därför att bestämmelsen om samråd i 20 § skogsvårdslagen ändras till att omfatta hela renskötselområdet.

Skogsstyrelsen bör liksom nu genom föreskrifter närmare ange vilka avverkningar som skall föregås av att samebyn bereds möjlighet till samråd. Syftet med sådana föreskrifter är att begränsa samråden till större avverkningar i områden som är viktiga för samebyarnas tillgång till renbete och avverkningar som berör områden som är särskilt viktiga för renskötseln (exempelvis kalvningsland, flyttleder, samlingsplatser och renskötselanläggningar).

När det gäller avverkningar som berör områden som är viktiga för samebyarnas tillgång till renbete kommer det främst att röra sig om områden med lavbete eftersom lavbete är det bete som huvudsakligen finns i skogen. Lavbetet är också det renbete som påverkas mest av skogsbruket eftersom det återväxer långsamt efter en avverkning.

Vi vill understryka att vårt förslag gäller en möjlighet till samråd, inte att samråd under alla omständigheter måste ha föregått en avverkning. Det är tillräckligt att en skogsägare i samband med avverkningsanmälan kan visa att berörd sameby beretts tillfälle till samråd, eller att man kan visa att man kommit överens med samebyn om att samråd inte skall ske.

Det skulle varken vara rimligt för skogsägaren eller samebyn med en ordning där man hade en plikt att hålla samrådsmöten inför alla större avverkningar. Det skulle vara allt för tidskrävande, framför allt för samebyn. Dessutom har inte samebyn anledning att samråda om alla större avverkningar inom vinterbeteområdet eftersom vissa avverkningar inte berör viktiga betesområden eller andra områden som är särskilt viktiga för renskötseln.

Med det förslag vi lämnar kan samebyn avgöra om en avverkning kommer att beröra mark som är viktig för samebyns renskötsel. Om så är fallet har man rätt att påkalla samråd med skogsägaren rörande den avverkningen.

Uppföljning av samråd

För att samråden skall leda till ett gott samarbete mellan samebyarna och skogsbruket och till den hänsyn som behövs för renskötselns behov av mark är uppföljningen av samråden viktig.

Enligt de allmänna råd som finns för samråd enligt skogsvårdslagen bör protokoll föras vid samråden. Av dessa bör framgå vilka områden och åtgärder som berörts vid samrådet, vad som överenskommits och vilka skiljaktiga uppfattningar som kvarstår.

En uppföljning av samråden skulle bli mer effektiv om det fanns en skyldighet för skogsägare att inge protokoll från samråd i samband med avverkningsanmälan. Skogsvårdsmyndigheten skulle på det sättet enklare kunna bilda sig en uppfattning om de eventuella skiljaktiga meningar som finns mellan samebyar och skogsägare när det gäller former för avverkning och eventuell markbehandling. Därmed skulle myndighetens tillsyn av att de hänsyn som föreskrivs i 31 § skogsvårdslagen kunna underlättas och bli mer effektiv.

Vi anser därför att Skogsstyrelsen bör utforma föreskrifter om att protokoll från samråd skall ges in i samband med avverkningsanmälan och föreskrifter om att protokollen skall innehålla uppgifter om vad som överenskommits och vilka skiljaktiga uppfattningar som kvarstår efter samrådet.

För att samråd skall upplevas som meningsfulla för såväl rennäringen som skogsbruket är det av stor betydelse att de överenskommelser som träffas i samband med samråd hålls.

Det förekommer att överenskommelser som träffats vid samråd inte följs. Det kan exempelvis röra sig om att lavmarker markbereds trots att man kommit överens om att detta inte skall ske eller att avverkning äger rum vid en annan tidpunkt än den man kommit överens om. Det

förekommer också att samebyar ändrar överenskomna tidpunkter eller platser för lastbilstransporter och avlastning av renar i skogen.

Orsakerna till att överenskommelser inte hålls varierar. Tidsförskjutningar för när olika åtgärder genomförs kan bero på ändrade förutsättningar eller ändrad planering i såväl skogsbruket som renskötseln. Att avverkning och markbehandling sker på annat sätt än det man kommit överens om kan bero på missförstånd mellan skogsägaren och den entreprenör som utför avverkningen.

Avvikelser i förhållande till det man kommit överens om vid samråd skapar irritation i samarbetet och kan leda till ökad misstro mellan parterna. Det kan också leda till ekonomiska konsekvenser för ena parten. Om exempelvis stora områden med marklav markbereds trots att man kommit överens om att detta inte skall ske, innebär detta att samebyns tillgång till bete minskar under lång tid framöver.

För att samarbetet skall fungera så bra som möjligt är det angeläget att den part som inte kan följa en överenskommelse tar kontakt med motparten och informerar om detta. Om skada redan har inträffat, har den som lider skada rätt till ersättning från den som varit vårdslös och därigenom brustit i hänsyn enligt den regel vi föreslår i 3 kap. 2 § lag om renskötselrätt.

För att understryka vikten av att överenskommelser som träffats i samband med samråd hålls, anser vi också att det är angeläget att skogsvårdsmyndigheten använder de befogenheter myndigheten har för att följa upp överenskommelserna. Det kan ske genom att skogsvårdsstyrelserna använder de överenskommelser som träffats om hänsyn till rennäringen som underlag för de villkor för avverkning som myndigheten skall utfärda i samband med att tillstånd ges till avverkning inom området för svårföryngrad skog och skyddsskog. Innehållet i överenskommelser kan också användas som underlag för förelägganden och förbud i myndighetens tillsyn av att bestämmelsen om hänsyn till rennäringen i 31 § skogsvårdslagen följs.

6.4.6. Tydligare skydd för samebyarnas vinterbetesmark

Den generella regeln i skogsvårdslagen om hänsyn för rennäringens intressen preciseras så att samebyarnas vinterbete får ett tydligare skydd.

Tillräcklig tillgång till vinterbetesmark är som vi tidigare angett av avgörande betydelse för att samebyarna långsiktigt skall kunna bedriva en naturbetesbaserad renskötsel.

Olika faktorer påverkar tillgången till vinterbete inom en sameby. Det egna utnyttjandet av betesresursen, skogsbrukets markanvändning och klimatpåverkan är några exempel.

För att den påverkan som orsakas av skogsbruket skall bli så liten som möjligt bör samebyarnas behov av hänsyn till vinterbetesmarken tydligare än i dag lyftas fram i den generella hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen. Det kan ske genom att hänsynsbestämmelsen preciseras så att det anges att hänsyn skall visas vid skötseln av skog så att det eftersträvas att tillgången till marklavbete och trädlavbete i varje sameby väsentligen kan bibehållas.

En målsättning för skogsbruket bör vara att hänsyn skall tas till vinterbetet så att inte mer än en mindre del av den totala lavförekomsten i renskötselområdet är oanvändbart som vinterbete till följd av skogsbrukets påverkan.

Genom att tydligare lyfta fram hänsynen för vinterbetet i bestämmelsen kan skogsbrukets hänsyn till renskötseln i ökad grad koncentreras till de skogsområden där det finns tillgång på marklav och trädlav samt till områden i anslutning till kalvningsland, flyttleder, samlingsplatser och arbetshagar.

Totalt finns marklav lämplig för renbete inom ca 9 procent av skogsmarken inom renskötselområdet. Tillgången på trädlav som kan användas som renbete är störst inom områden med gammal skog, främst barrskog som är mer än 120 år gammal. Barrskog äldre än 120 år finns inom ca 15-20 procent av skogsmarken inom renskötselområdet. Av denna finns 20 procent i reservat och nationalparker.

Tillgången på lavbete minskar i samband med avverkningar men återväxer sedan. Marklav skadas av skogsmaskiner och markberedning. Trädlaven försvinner i den omfattning träd med lav avverkas. Det tar normalt cirka 20 år för marklaven att återväxa efter en avverkning. För trädlaven tar det betydligt längre tid. Träden får normalt inte hänglav som kan användas som renbete förrän de är ca 100-120 år gamla. Åter-

planteras marken med främmande trädslag som exempelvis contortatall minskar eller uteblir återväxten av såväl marklav som trädlav.

För att samebyarnas totala tillgång på marklav och trädlav som kan användas som vinterbete väsentligen skall kunna bibehållas, är det viktigt att avverkningar i sådana områden planeras noga. Bäst är om samebyn får reda på planerade avverkningar på lavmark i så god tid att laven kan utnyttjas och betas ned innan avverkning genomförs. Om avverkning av trädlavskog görs på vårvintern kan trädlaven betas av renarna, innan virket forslas bort.

Inom större sammanhängande lavbetesområden är det viktigt att begränsa avverkningarnas storlek så att endast mindre områden inom betestrakten blir oanvändbara som bete. Under den tid som marklaven är borta eller otillgänglig inom ett mindre område kan betet ändå utnyttjas i den skog som lämnats kvar. När laven och skogen växt till på hygget, så att bete finns tillgängligt på nytt, kan den skog som tidigare lämnats kvar avverkas.

När det gäller trädlav är det viktigt att lämna tillräckligt många träd för att laven skall kunna sprida sig till den skog som växer upp på ett hygge.

Även andra åtgärder kan vidtas för att lavbetet skall skadas i så liten omfattning som möjligt i samband med avverkning. För marklavbetet rör det sig både om att använda skonsamma avverkningsmetoder och en skonsam markberedning. Exempel på sådana metoder kan vara att satsa på självföryngring med hjälp av fröträd i stället för markbehandling och plantering. Lämnas tillräckligt antal träd på lavmark kan man också motverka packning av snö på hyggena som gör det svårt för renarna att komma åt marklaven.

Avverkning på lavmarker under den tid då marken är frusen innebär att skador från skogsmaskinerna på lavtäcket minskar. Måste markbehandling användas finns numera moderna metoder för detta som innebär mindre skador på lavtäcket.

För trädlavbetet rör det sig bl.a. om att sträva efter att inte avverka hänglavsskog så att den totala tillgången på hänglavsbärande skog i en sameby minskar i för stor omfattning. Det viktigaste trädlavbetet finns i vårbetestrakterna.

Lika stora hänsyn behöver inte visas rennäringen inom hela renskötselområdet. Kraven på den hänsyn som skall visas i skogsbruket bör variera med hänsyn till hur viktigt området är för samebyarna som renbete. Ju större förekomsten av marklav eller trädlav är inom ett område ju större hänsyn bör krävas från skogsbruket.

En målsättning för skogsbruket bör vara att visa hänsyn till marklavbetet så att aldrig mer än tio procent av marklavbetet inom det område som berörs av en avverkning bortfaller på grund av skogsbru-

ket. Detta innebär att ju lavrikare mark som berörs av en avverkning ju skonsammare bör markberedningen vara.

Såväl skonsam markbehandling och självföryngring som överhållning av skog hör till åtgärder som också anges som önskvärda med hänsyn till naturvården och kulturmiljövården. Genom att sträva efter att samordna dessa hänsyn på ett sådant sätt att hänsyn till naturvården och kulturmiljövården förläggs till områden med marklav och trädlav kan ökad hänsyn till mark- och trädlavsområden uppnås relativt enkelt.

Enligt vår bedömning behöver en ökad hänsyn till samebyarnas tillgång till marklavbete inte innebära stora ingrepp i skogsbruket. Redan i dag avverkas lavmark i relativt liten omfattning och en liten del av lavmarken markbereds. Statistik från Riksskogstaxeringen för år 1994-1998 visar att endast 0,2 procent av skogsmarken med lavvegetation (lavrik typ och lavtyp) slutavverkades per år under denna period, medan 0,4 procent gallrades Bara 5 procent av den slutavverkade arealen skog på lavmark, markbereddes under samma period.

Som en jämförelse kan nämnas att 1,3 procent av den totala skogsmarken avverkades per år (slutavverkning och gallring) i norra Norrland under samma period och 1,7 procent i södra Norrland (se vidare bilaga 4).

Studier som gjorts visar att hänsyn från skogsbrukets sida inom områden som skogsvårdsstyrelsen bedömt som kärnområden för samebyarnas vinterbete ger stor effekt för samebyarnas tillgång på marklavbete. Hänsyn såsom begränsning av föryngringsytor och skonsam markberedning på mark av lavtyp, lavrik typ och torra ristyper ger stora effekter på tillgången till tillgängligt lavbete (Rennäringsanpassat skogsbruk, Skogsvårdsstyrelsen Västerbotten, mars 2001).

Andra studier visar att renbetestillgången över tid kan hållas i det närmaste konstant om skogsbruket bedrivs med skonsammare markberedning och den överhållning av skog som sker förläggs till lavmark (Hänsyn till renskötsel vid långsiktig virkesproduktion, Jonas Björklund och Avverkningsmöjligheter och skogens utveckling på lång sikt inom Vindelns kommun, Erik Wilhelmsson).

Det finns fler exempel än de som vi nämnt på vad som kan göras för att eftersträva att samebyarnas tillgång till vinterbete skyddas i samband med skogsbruk. Det bör bli en uppgift för Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna att i samarbete med Sametinget och samebyarna ta fram förslag till olika åtgärder som kan vidtas för att skydda tillgången till lavbete i samband med olika skogsbruksåtgärder. Information om hur skogen kan brukas med minsta möjliga skada på marklav och trädlav kan sedan spridas vidare till skogsägarna genom de utbildningsinsatser vi föreslår och de initiativ till lokal samverkan mellan samebyarna och skogsägare som vi anser skall stödjas (se avsnitt 6.5).

Skyddet av områden för samling, flyttning och rastning av renar bör vara kvar i den generella hänsynsregeln i 31 § skogsvårdslagen. Det rör sig bl.a. om att undvika hinder av olika slag längst flyttleder, se till att det finns tillgång till mindre rastbeten och bete kring samlingsplatser och kalvningsplatser samt att lämna skog kring fasta renskötselanläggningar.

Utan tillgång till den mark och det bete som behövs för att renarna skall kunna samlas, vila och flyttas mellan olika betesområden mister också betesområdena i betydelse. Det är viktigt att Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna har tillgång till aktuell information från samebyarna om var sådana områden finns och kan sprida denna information vidare till skogsägare.

6.4.7. Hänsyn till rennäringen i avverkningsanmälan

Skogsägare skall i samband med avverkningsanmälan ange vad som skall göras för att tillgodose rennäringens intressen.

Det är angeläget med åtgärder som gör att skogsägarna i ökad omfattning blir uppmärksamma på sin skyldighet att i samband med skogsbruk visa hänsyn till samebyarnas behov av bete och de områden som i övrigt behövs för renskötsel.

I dag finns en skyldighet för skogsägaren att i samband med avverkningsanmälan ange vad han avser göra för att tillgodose hänsynen för naturvårdens- och kulturmiljövårdens intressen. Motsvarande skyldighet finns inte när det gäller rennäringens intressen.

För att åstadkomma ett bättre genomslag för hänsynsregeln i 31 § skogsvårdslagen föreslår vi att bestämmelsen om avverkningsanmälan kompletteras så att skogsägare i avverkningsanmälan också skall ange vad han/hon avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen. På det sättet ”aktiveras” bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen om hänsyn till rennäringen inom hela renskötselområdet.

En annan fördel med att införa en sådan skyldighet också när det gäller hänsynen för rennäringens intressen är att skogsägaren görs mer uppmärksam på möjligheten att samordna hänsyn till rennäringens intressen med hänsynen för natur- och kulturmiljövården.

Samordning av hänsyn till naturvårdens- och kulturmiljövårdens intressen med hänsyn till rennäringens intressen bör underlättas genom råd från skogsvårdsstyrelserna till skogsägarna om hur dessa hänsyn kan samordnas i skogsbruket.

6.4.8. Skogsvårdsstyrelsens roll

Skogsvårdsmyndigheten får rätt att i enskilda fall meddela bindande beslut om hänsynstagande till mark som behövs för rennäringen utan att först behöva ge råd och anvisningar.

Liksom när det gäller hänsynen till natur- och kulturmiljövården har skogsvårdsstyrelserna en viktig roll när det gäller att informera och ge råd till skogsägare om hur hänsyn bör tas till mark som är viktig för att samebyarnas naturbetesbaserde renskötel. Skogsvårdsstyrelsernas tillsyn av att hänsyn tas på det sätt som anges i 31 § skogsvårdslagen, är också viktig för att bestämmelsen skall kunna leda till att samebyarna har tillräcklig tillgång till bete och annan mark som behövs för att kunna bedriva naturbetesbaserad renskötsel.

För att skogsvårdsstyrelserna skall kunna uppfylla sin uppgift att ge råd och utöva tillsyn av att hänsyn tas till rennäringen i samband med alla skogsvårdsåtgärder måste myndigheten ha ett löpande samråd med samebyarna och tillgång till information om samebyarnas markanvändning och var lavbetesområdena finns inom varje sameby.

Sådan information finns numera tillgänglig digitalt för hela renskötselområdet när det gäller mycket gott vinterbete och mark som är viktig för flyttning och samling av renar. Som vi tidigare har angett har en kartläggning av detta gjorts inom ramen för det arbete som utförts i Svensk-norska renbeteskommissionen, se vidare bilaga 5.

Databasens informationen om var samebyarnas marklavbete finns är inte lika god för hela renskötselområdet. Inom de områden där vegetationskartor finns är informationen bäst. I de områden där vegetationskartornas redovisning grundar sig på satellitbilder finns vissa osäkerheter. Det råder dels en viss osäkerhet om vilken markvegetationstyp som finns på hyggen (rör sig om 5-15 procent av skogsmarken), dels osäkerhet om vilken markvegetation som finns inom områden med starkt kuperad terräng, där det förekommer skuggbildning på satellitbilderna (0-2 procent av årstidsbetenas nettoareal). Inom dessa områden kan det följaktligen finnas marklavbete som inte framgår av databasen (se vidare Svensk-norska renbeteskommissionens betänkande, Bilaga 1 s. 29).

Det är angeläget att materialet så fort som möjligt kompletteras med uppgifter om vilken markvegetation som finns inom dessa områden. Att så sker bör bli en uppgift för Sametinget som ny sektorsmyndighet för rennäringen. Likaså bör uppgifter om var viktiga hänglavsområden finns kartläggas av Sametinget.

I avvaktan på att detta arbete färdigställs får det ankomma på samebyarna att i samband med de samråd som hålls med skogsbruket lämna kompletterande upplysningar om lavbetesområden som är av betydelse för samebyn. Sådana upplysningar bör föras till de protokoll som förs vid samråden.

Genom att protokollen fogas till avverkningsanmälan och ansökan om tillstånd till avverkning får också skogsvårdsstyrelsen del av denna information och kan beakta den vid sin bedömning. Uppgifter om lavtillgången i protokollen kan kompletteras med fältbesök från skogsvårdsstyrelsen sida.

Det är angeläget att skogsvårdsstyrelsen i sin tillsyn av hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen eftersträvar att alla skogsbruksåtgärder skall vidtas så att minsta möjliga skada orsakas på lavbetet. Detta kan ske genom att skogsvårdsstyrelsen aktivt utnyttjar de möjligheter myndigheten har enligt 35 § skogsvårdslagen, att ge råd, meddela förelägganden och förbud som behövs för att de hänsyn som anges i 31 § skogsvårdslagen skall efterlevas. Det kan exempelvis gälla skonsam eller ingen markbehandling, kvarlämnande av träd vid avverkning m.m. Som vi angett ovan kan överenskommelser som träffats i samband med samråd användas som underlag för förelägganden eller förbud från skogsvårdsmyndigheten.

I vissa fall kan det vara så angeläget att skydda ett lavbetesområde från skogsbruksåtgärder som kan skada lavbetet, exempelvis kraftig markberedning, att skogsvårdsmyndigheten bör ha möjlighet att meddela bindande beslut om hänsynstagande utan att först behöva ge råd. Skogsvårdsmyndigheterna har en sådan möjlighet att meddela förbud eller förelägganden direkt, när det behövs för att bevara natur- eller kulturmiljövården.

Vi föreslår att motsvarande möjlighet införs så att skogsvårdsmyndigheten kan meddela förelägganden eller förbud direkt när det behövs för att skydda områden som behövs för rennäringen.

Målet för tillsynen är att den totala tillgången på lavbete inom en sameby väsentligen kan bibehållas så att samebyns pågående markanvändning för renskötsel inom samebyn inte avsevärt försvåras.

Med en aktiv rådgivning och tillsyn samt tillgång till information som visar var lavbete och andra områden som är särskilt viktiga för renskötseln finns, bör skogsbruket kunna ta sådan hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel att naturbetesbaserad renskötsel långsiktigt kan bedrivas inom alla samebyar inom renskötselområdet.

6.4.9. Prövning av avverkningar med hänsyn till rennäringens intressen

Skogsvårdsstyrelsen skall om sameby och skogsmarkens ägare inte kan komma överens om en avverkning vid ett samråd, pröva om det finns behov av begränsning av eller förbud mot avverkningen.

Sådant beslut skall meddelas om den planerade avverkningen medför ett sådant väsentligt bortfall av renbete att samebyns möjlighet att bedriva rennäring inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras eller om den planerade avverkningen leder till att sedvanlig samling eller flyttning av renhjord inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras.

Om ett beslut om begränsning eller förbud av en avverkning leder till att markägarens pågående markanvändning avsevärt försvåras skall ersättning utgå av allmänna medel.

Vi anser att det i särskilda fall behövs en möjlighet för skogsvårdsstyrelserna att fatta beslut om begränsningar av, eller förbud mot avverkningar som skulle medföra att pågående markanvändning för renskötsel inom den del av samebyn som berörs av avverkningen avsevärt försvåras.

En sådan möjlighet finns i dag om det rör en avverkning inom området för svårföryngrad skog eller skyddsskog. Inom detta område får inte avverkningstillstånd ges av skogsvårdsmyndigheten om det medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord.

De områden som är viktigast för samebyarna som vinterbete finns utanför det område där den nuvarande bestämmelsen gäller. I vissa fall kan en stor avverkning av skog på vinterbetesmark som är viktig för samebyns renskötsel innebära att pågående markanvändning för renskötsel, inom den del av samebyn som berörs av avverkningen, avsevärt försvåras. Med gällande regler kan en sådan avverkning inte begränsas eller stoppas med hänsyn till rennäringen.

Vi anser att det är angeläget att öppna en möjlighet för skogsvårdsmyndigheterna att begränsa eller stoppa större avverkningar, eller avverkningar inom för renskötseln särskilt viktiga områden, om avverkningen leder till att renskötseln inom den del av samebyns betesområde som berörs, avsevärt försvåras.

För att understryka vikten av de samråd som hålls mellan skogsbruket och samebyarna föreslår vi att en sådan prövning knyts till samråden. Om det av protokoll från samråd mellan samebyn och markägaren, framgår att samebyn motsatt sig en avverkning skall skogsvårdsstyrelserna göra en prövning av om avverkningen skall begränsas eller stoppas.

Beslut om begränsning eller förbud mot avverkningen skall kunna meddelas om den planerade avverkningen medför ett sådant väsentligt bortfall av renbete att samebyns möjlighet att bedriva rennäring inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras eller avverkningen leder till att sedvanlig samling eller flyttning av renhjord inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras.

Med berörd del av samebyns betesområde menas den betestrakt i samebyn som berörs av den planerade avverkningen. En betestrakt är det område som får användas av en vinterbetesgrupp i en sameby som vinterbetesområde. Om användningen av en betestrakt avsevärt försvåras på grund av bortfall av renbete eller på grund av att området inte kan användas som kalvningsplats eller renar inte kan samlas eller flyttas inom området, skall avverkningen begränsas eller stoppas.

Av den senaste utvärderingen av samråden framgår att en majoritet av samebyarna anser att de har allt för liten möjlighet att påverka skogsbruket så att hänsyn visas för deras behov av mark för renskötsel. Företrädare för skogsbruket däremot är i stort sett nöjda med resultaten av samråden. Mycket tyder på en ojämlikhet i förhandlingssituationen.

En regel som på det sätt vi föreslår gör det möjligt för skogsvårdsmyndigheterna att väga skogsbrukets intressen mot rennäringens intressen, anser vi kommer att leda till att en större jämlikhet mellan parterna kan åstadkommas i förhandlingarna i samband med samråd.

Om skogsbruket löpande tar hänsyn till rennäringens intressen i samband med olika skogsbruksåtgärder, och skogsvårdsmyndigheterna bidrar med kunskap om vilka åtgärder som kan vidtas för att skydda samebyarnas behov av mark för renskötsel, bedömer vi att en regel av detta slag inte behöver tillämpas annat än i undantagsfall. Mindre avverkningsytor, kvarlämnande av träd och skonsam markberedning på lavmark samt hänsyn i anslutning till flyttvägar, arbetshagar och samlingsplatser kommer i de flesta fall att leda till att pågående markanvändning inom den del av samebyn som berörs av en enskild avverkning inte avsevärt försvåras.

Skogsvårdsstyrelsens prövning av en avverkning skall, liksom samråden, både omfatta avverkningen och planerade efterföljande skogsvårdsåtgärder.

Om det är tillräckligt, skall skogsvårdsstyrelsen i första hand besluta om begränsning av avverkningen eller den efterföljande skogsvårdsåtgärden. Om begränsning av avverkningen eller den efterföljande skogsvårdsåtgärden inte är tillräcklig för att undvika att samebyns möjlighet att bedriva rennäring inom berörd del av samebyns betesområdet avsevärt försvåras, skall skogsvårdsstyrelsen besluta om förbud.

Beslut om begränsning eller förbud mot en avverkning gäller tills nytt samråd hållits och ny avverkningsanmälan eller ansökan om tillstånd till avverkning kommer in till skogsvårdsmyndigheten. Om överenskommelse träffats mellan samebyn och skogsägaren i samband med nytt samråd, saknas anledning för skogsvårdsstyrelsen att pröva om avverkningen skall begränsas eller förbjudas med hänsyn till rennäringens intressen.

Skogsvårdsstyrelsen skall liksom i dag alltid besluta om vilken hänsyn som skall tas till rennäringens intressen i samband med tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog. Det är också, som vi påpekat ovan, angeläget att myndigheten aktivt i sin tillsyn följer upp de överenskommelser som träffats i samband med samråd t.ex. när det gäller sättet för avverkning och efterföljande skogsvårdsåtgärder.

Om förbud eller begränsning av en planerad större avverkning är nödvändigt med hänsyn till rennäringens intressen och ett sådant beslut leder till att markägarens pågående markanvändning avsevärt försvåras skall ersättning utgå enligt de bestämmelser som anges i 19 § skogsvårdslagen. På detta vis begränsas de negativa konsekvenserna av beslutet för markägaren. Eftersom avsikten med att kunna begränsa eller förbjuda en avverkning är att tillgodose rennäringen som ett allmänt intresse, bör ersättning betalas av staten.

6.4.10. Samordning av hänsyn till natur- och kulturmiljövården med hänsyn till rennäringens intressen

De möjligheter som finns att samordna skyddet för områden som är av betydelse för natur- och kulturmiljövården med skyddet för områden som är av betydelse för den naturbetesbaserade renskötseln skall tillvaratas. Det gäller såväl i skogsbruket som vid tillämpning av de regler som gäller för nationalparker, naturreservat, kulturreservat och biotopskyddsområden.

När kartläggningen av områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln är klar bör det övervägas att införa en möjlighet för staten att sluta renskötselavtal med markägare om restriktioner i markanvändningen inom dessa områden.

I samband med de statliga inköp som skall göras av skyddsvärd skogsmark, skall samebyarnas behov av skog med trädlav och riklig tillgång på marklav samt skog kring flyttleder, kalvningsplatser, renskötselanläggningar m.m. beaktas.

Som vi nämnt i avsnitt 6.4.2 skulle de positiva effekterna för rennäringen av det miljöanpassade skogsbruk som i dag bedrivs kunna bli betydligt större om hänsynen till samebyarnas naturbetesbaserade renskötsel samordnades med, och sågs som en del av den hänsyn som skall visas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Det skulle också vara till fördel för skogsbruket om olika åtgärder som vidtas kan utformas på ett sådant sätt att båda hänsynen kan tillgodoses samtidigt.

De möjligheter som finns att ta hänsyn till natur- och kulturmiljövården på ett sådant sätt att också förutsättningarna för den naturbetesbaserade renskötseln skyddas bör därför tillvaratas. Det kan bl.a. ske genom att, som ett led i naturvården, skydda skog i viktiga betesområden för att värna om goda livsbetingelser för renen i skogen. Skog kring arbetshagar och flyttleder som används i renskötseln kan skyddas som en del av den samiska kulturmiljövården. Gammal hänglavskog kan skyddas såväl av hänsyn till naturvärdena i sådan skog som av hänsyn till samebyarnas behov av trädlavbete.

Det bör bli en uppgift för skogsvårdsmyndigheterna att se till att de möjligheter som finns att samordna hänsynen till natur- och kulturmiljövården med hänsynen till rennäringens intressen tillvaratas.

Det finns av samma skäl anledning för skogsvårdsmyndigheterna att tillvarata möjligheten att skydda områden som är viktiga för den naturbetesbaserade renskötseln i samband med inrättande av biotopskyddsområden enligt bestämmelsen i 7 kap. 11 § miljöbalken. Biotop-

skyddsområden kan inrättas för särskilt skyddsvärd mark såsom äldre naturskogsartade skogar, äldre betespräglad skog och mark med mycket gamla träd. Sådan mark kan också vara viktig för samebyarna som renbete. Det finns därför en möjlighet att tillgodose såväl intresset av att värna om naturvården som intresset av att värna om den naturbetesbaserade renskötseln vid inrättande av biotopskyddsområden.

Möjligheten att skydda områden som är viktiga för den naturbetesbaserade renskötseln bör också tillvaratas i tillämpningen av de regler som finns i övrigt om skydd av områden i 7 kap. miljöbalken. Som exempel kan nämnas att områden med gammal hänglavskog som kan användas som bete för renarna, kalvningsland, arbetshagar och flyttleder som används i renskötseln bör kunna skyddas genom föreskrifter om vård av nationalparker och beslut om inrättande av naturreservat eller kulturreservat. Även bestämmelserna om naturvårdsavtal i 7 kap. 3 § andra stycket jordabalken bör kunna användas för att skydda viktigt trädlavbete.

Utöver dessa möjligheter att samordna skyddet för områden som är av betydelse för den naturbetesbaserade renskötseln med skyddet för områden som är av intresse för natur- och kulturmiljövården behöver, enligt vår uppfattning, områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln ett särskilt skydd.

Exempel på sådana områden är de ostörda områden i skogen där marklavtillgången är mycket god eller områden med mycket god tillgång på hänglav. Områden som används som kalvningsplatser eller platser längst flyttleder eller arbetshagar kan också vara av synnerlig betydelse för renskötseln i en sameby.

Sådana områden är delvis kartlagda. Områden med mycket god tillgång på marklav finns i stor utsträckning kartlagda genom det arbete som gjorts inom ramen för Svensk-norska renbeteskommissionen. Det rör sig om någon procent av skogsmarken inom renskötselområdet. De särskilt viktiga områden med hänglavförekomst som kan användas för renbete finns inte kartlagda på samma sätt men det rör sig om gammal barrskog (över 120 år) som ofta också är intressant att skydda ut naturvårdssynpunkt. Andra särskilt viktiga områden såsom kalvningsland, flyttleder och områden kring arbetshagar finns med i samebyarnas markanvändningskartor.

Det är enligt vår uppfattning viktigt att Sametinget i egenskap av myndighet med ansvar för rennäringen, kartlägger och sammanställer samtliga områden som är av synnerlig betydelse för samebyarnas renskötsel. När en sådan kartläggning är klar bör det övervägas att införa en möjlighet för staten att sluta renskötselavtal med markägaren för att åstadkomma ett skydd för dessa områden. Sådana renskötselavtal kan

utformas på liknande sätt som naturvårdsavtal (jfr 7 kap. 3 § andra stycket jordabalken).

Syftet med renskötselavtal skulle vara att tillgodose det allmänna intresset av skydd för områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln. Avtalet skulle innebära att markägaren åtog sig längre gående begränsningar i sin markanvändning än de allmänna hänsyn som skall tas till rennäringen enligt rennäringslagen och skogsvårdslagen. Det kan exempelvis röra sig om att i skogsbruket heltavstå från markberedning, att tillämpa särskilda avverkningsmetoder eller helt avstå från att avverka skog. Förutsättningen för att ett avtal skall slutas bör vara att den berörda samebyn lämnar sitt godkännande till avtalet. Kostnader till följd av de inskränkningar i markanvändningen som markägaren går med på genom renskötselavtal, bör liksom vad som gäller för naturvårdsavtal staten stå för eftersom det är av allmänt intresse att områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln skyddas.

Utöver att sådana avtal skulle leda till ett bättre skydd för områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln, så finns också förutsättningar för att de skulle kunna leda till ett bättre samarbete mellan samebyar och markägare i vissa områden, eftersom markägare med sådana avtal som grund kan ta större hänsyn till områden som är viktiga för samebyarnas renskötsel utan att behöva lida ekonomisk skada.

Eftersom det inte finns någon kartläggningen av samtliga områden som är av synnerlig betydelse för samebyarnas renskötsel avstår vi dock från att nu lämna något lagförslag rörande renskötselavtal motsvarande det som finns om naturvårdsavtal i jordabalken.

I samband med de ytterligare avsättningar av skyddsvärd skogsmark som planeras för att uppnå miljökvalitetsmålet ”Levande skogar” (prop. 2000/01:130, s. 137 och 142 f.), bör områden i skogen som är av betydelse för den naturbetesbaserade renskötseln beaktas.

Regeringen föreslår att ytterligare 900 000 ha skyddsvärd skogsmark skall undantas från skogsproduktion till år 2010. Detta skall ske både genom frivillig avsättning och statliga åtgärder som t.ex. att avsätta mark till naturreservat och biotopskyddsområden. Skyddet av urskogar och urskogsliknande naturskogar bör prioriteras.

Det är i första hand hänglavbärande skog som kan skyddas genom dessa förslag till åtgärder. Skog med riklig marklavförekomst anses ofta inte så värdefull ur naturvårdssynpunkt. Den kan dock bevaras som exempel på äldre betespräglad skog (se ovan vad som angetts som exempel på biotopskyddsområden).

Med hänsyn till det kulturmiljövärde den naturbetesbaserade renskötseln har, anser vi att man i samband med de ytterligare statliga inköp som skall göras av skyddsvärd skogsmark skall beakta samebyarnas behov av hänglavsskog, skog med riklig marklavförekomst och

skog kring områden av betydelse för den naturbetesbaserade renskötseln såsom kalvningsplatser, flyttleder arbetshagar m.m. En sådant synsätt ligger i linje med uttalanden i propositionen om att bevarandet av skogens kulturmiljöer ”i möjligaste mån skall samordnas med skyddet av den biologiska mångfalden i skogslandskapet för att uppnå synergieffekter i bevarandearbetet”(s. 143).

För att områden i skogen som är viktiga för den naturbetesbaserad renskötseln skall kunna bevaras genom att undantas från skogsproduktion är det viktigt att också Sametinget deltar tillsammans med Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna, i arbetet med att bedöma olika skogsområdens skyddsvärden.

6.5. Ökade kunskaper och stöd för lokal samverkan

Särskilda medel anslås till Sametinget, Skogsstyrelsen och Statens jordbruksverk för utbildning. Utbildningen skall omfatta de nya reglerna om ömsesidig hänsyn och hur olika typer av markanvändning, renskötsel, skogsbruk och jordbruk påverkar varandra och kan bedrivas med så stor ömsesidig hänsyn som möjligt. Utbildningen skall rikta sig såväl till markägare och renskötare som till tjänstemän vid kommunala, regionala och statlig myndigheter som arbetar med markförvaltning eller beslut rörande markanvändning inom renskötselområdet.

Under en treårsperiod anslås särskilda medel till stöd för lokal samverkan mellan samebyar och privata markägare inom renskötselområdet. För att skapa förutsättningar för lokal samverkan bör det i särskilda fall anslås medel till medling och konfliktlösning mellan samebyar, markägare och andra markanvändare.

Staten lämnar bidrag till instängsling av åkermark.

För att åstadkomma hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare inom renskötselområdet behövs ökade kunskaper om de förutsättningar som krävs för att bedriva naturbetesbaserad renskötsel och hur annan markanvändning påverkar dessa förutsättningar. Det behövs också ökade kunskaper om hur den renskötsel som bedrivs i dag påverkar annan markanvändning som jordbruk och skogsbruk. Därutöver behövs ett löpande samarbete på lokal nivå mellan olika

markanvändare för att uppnå ett bättre sambruk av marken inom renskötselområdet.

Både utbildning och lokala samråd förekommer redan i viss omfattning. I skogsmyndigheternas regi hålls utbildning för skogsägare om rennäringens behov och utbildning för renskötare om skogsbrukets behov. Informationsutbyte mellan skogsbruket och rennäringen sker också inom Samrådsgruppen Skogsbruk-rennäring som drivs i Skogsstyrelsens regi.

Samebyar och många skogsbolag samråder också löpande inom ramen för certifieringen (FSC-certifieringen) av skog. Denna samverkan har som vi ovan har nämnt lett till positiva effekter för samebyarnas renskötsel. Likaså har vi nämnt att lokal samverkan för närvarande planeras mellan det s.k. familjeskogsbruket och samebyarna.

Det förekommer också andra samråd på frivillig grund på lokal nivå mellan företrädare för mindre markägare och samebyar. Det kan röra sig om samarbete när det gäller förhållandet mellan rennäring och skogsbruk och jordbruk, gemensam miljövård av fjällområdena och samarbete och samplanering av jakt.

För att de nya regler vi föreslagit om ömsesidig hänsyn mellan samebyar och markägare och andra markanvändare skall leda till en ökad samverkan och ett bättre sambruk av marken, anser vi att det är viktigt att utbilda såväl samebymedlemmar som markägare och andra markanvändare om innehållet i dessa regler när de införs.

Samtidigt bör en utbildningssatsning göras på lokal nivå för att öka kunskaperna hos olika markanvändare inom renskötselområdet om de förutsättningar som krävs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och hur olika typer av markanvändning påverkar renskötseln. Det behövs också mer kunskap om hur pågående markanvändning kan bedrivas och ny markanvändning kan planeras så att den i så liten utsträckning som möjligt stör den naturbetesbaserade renskötseln. Ökade kunskaper behövs också hos renskötare och andra samebymedlemmar som arbetar med samebyns renskötsel om hur den renskötsel som bedrivs i dag påverkar andra areella näringar som jordbruk och skogsbruk och vad som kan göras för att renskötseln i så liten utsträckning som möjligt skall störa annan markanvändning.

Vi föreslår därför att särskilda medel avsätts så att Sametinget, Skogsstyrelsen och Statens jordbruksverk i samband med att de nya reglerna om hänsyn mellan samebyarnas och andras markanvändning genomförs, kan anordna utbildning om de nya reglerna. Utbildningen bör också omfatta information om hur renskötseln, skogsbruket och jordbruket påverkar varandra inom renskötselområdet samt om hur olika typer av markanvändning kan bedrivas med hänsyn till varandra.

Inom ramen för utbildningen bör Sametinget också informera om hur olika typer av markanvändning tillsammans påverkar möjligheterna att bedriva naturbetesbaserad renskötsel inom en sameby och hur konkurrerande markanvändning kan bedrivas och planeras så att den i så liten utsträckning som möjligt negativt påverkar den naturbetesbaserade renskötseln.

Utbildningen bör rikta sig såväl till markägare som renskötare och till tjänstemän på kommunala, regionala och statliga myndigheter som handlägger frågor om markanvändning och markförvaltning inom renskötselområdet.

Utbildningen bör förläggas lokalt till olika platser inom renskötselområdet och på sådan tid att såväl markägare som renskötare och tjänstemän kan delta samtidigt. På det sättet kan deltagarna själva bidra till utbildningen med egna erfarenheter och utbildningen kan ge stöd för fortsatt lokal samverkan mellan olika markanvändare.

Löpande lokal samverkan mellan markägare, samebyar och andra markanvändare (exempelvis kommuner) om markanvändningen inom renskötselområdet är enligt vår uppfattning nödvändig om ett gott sambruk av marken mellan samebyarna och markägare och myndigheter skall kunna uppnås. För att åstadkomma detta räcker inte de nya regler om ömsesidig hänsyn som vi har föreslagit och utbildning om dessa regler. Därutöver behöver samebyar och markägare träffas regelbundet för att samordna sin markanvändning och lösa eventuella konflikter som uppkommer i det gemensamma bruket av marken.

För att åstadkomma löpande lokal samverkan och stödja de initiativ som på vissa håll redan tagits till detta, anser vi att staten initialt bör ge ekonomiskt stöd för att lokal samverkan skall komma till stånd på så många platser som möjligt.

Ett sätt att ekonomiskt stödja lokal samverkan kan vara att ge ekonomiskt stöd till de samebyar som tar initiativet till lokala samråd. Det kan ske genom att de samebyar som startar sådana samråd under en treårsperiod får statligt stöd för sådan verksamhet. En förutsättning för ekonomiskt stöd bör vara att samebyn kan redovisa en plan för samråd med skogsägare och andra markanvändare inom samebyns geografiska område och visa att samråd/samverkan har genomförts,. Efter treårsperioden utvärderas verksamheten av Sametinget, Skogsstyrelsen och Statens jordbruksverk gemensamt.

Ett annat sätt kan vara att ställa medel till förfogande och ge länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna uppdrag att initiera och medverka vid årliga (eller mer ofta återkommande) lokala samråd mellan skogs-ägare, andra markägare och samebyar och utvärdera dessa efter en treårsperiod. Om detta sätt väljs är det av stor vikt att den lokala samverkan organiseras i nära samråd med markägarna och samebyarna

själva. På det sättet kan de initiativ som redan tagits till samverkan och den kunskap som redan finns tillvaratas.

Frågor som lämpligen kan diskuteras i samband med återkommande samråd är markägarnas planerade skogsbruksåtgärder eller andra markanvändningsåtgärder som kan beröra renskötseln. På motsvarande sätt kan samebyarnas markanvändning för renskötsel diskuteras, exempelvis lämpliga platser för avlastning av större lastbilstransporter av renar, platser för stödutfodring och samebyns planerade områden för vinterbete. Andra lämpliga frågor att diskutera kunde vara frågor om hur man planerar nyttja sin rätt till jakt och fiske från såväl markägarnas sida som samebyarnas.

I vissa fall finns konflikter rörande markanvändningen som hindrar att lokal samverkan kan komma till stånd. För att åstadkomma lokal samverkan även på platser där det sedan lång tid tillbaka förekommit konflikter mellan samebyar och andra markanvändare, bör enligt vår uppfattning medling och konfliktlösning prövas.

I en del fall kan det räcka att anlita medlare för att lösa en viss specifik konflikt som rör markanvändningen inom ett område. Som exempel kan nämnas att det numera i de konflikter som uppstår mellan rennäringen och jordbruket kan anlitas särskilda medlare för att lösa sådana konflikter. I konflikter mellan skogsbruk och rennäring skulle på motsvarande sätt medlare med kunskaper såväl från skogsbruk som rennäring kunna anlitas.

I andra fall kan konflikterna vara så djupgående och omfatta så många olika parter, exempelvis markägare, jägare, renskötande samer, andra samer, att konfliktlösning i ett bredare perspektiv kan behövas. För att åstadkomma samverkan i dessa fall anser vi att staten bör initiera och ekonomiskt ge stöd för konfliktlösning och medling med särskild expertis inom konfliktlösning och kunskaper om bakgrunden till de konflikter som på vissa håll pågått under mycket lång tid tillbaka. Exempel på hur sådan konfliktlösning kan gå till när det gäller de konflikter som finns rörande vinterbetet och småviltjakten har givits i doktorsavhandlingen ”Property rights, Ethics and Conflict resolution”, Foundations of the Sami Economy in Sweden, (Thomas Hahn, Uppsala 2000). Försök med medling och konfliktlösning bör liksom lokal samverkan, utvärderas efter en treårsperiod.

Vi anser också att en möjlighet att få statligt stöd för instängsling av åkermark bör införas. I vissa områden förekommer djupa konflikter rörande förekomst av renar på åkermark vintertid. I de fall medlare har konstaterat upprepade fall av skador på grund av renar på åkermarken vintertid och kommit fram till att detta inte kan förhindras för framtiden genom en rimlig arbetsinsats från samebyns sida bör det finnas

möjlighet att få statliga stöd för instängsling av åkermark inom renskötselområdet.

Det är naturligtvis viktigt att både markägare och berörd sameby är överens om att sådan instängsling behövs och var den skall sättas upp. Annars kan den orsaka nya hinder i markanvändningen för samebyn och kanske också i vissa fall för markägaren.

De förslag vi har till ömsesidiga hänsynsregler samt stöd för lokal samverkan mellan samebymedlemmar och markägare anser vi på sikt kommer att leda till positiva effekter. Utbildning om de ömsesidiga hänsynsreglerna och lokal samverkan med medling och konfliktlösning där detta behövs, kan på sikt bidra till att de konflikter som finns rörande markanvändningen kan lösas. Det kan också leda till en effektivare markanvändning för samtliga markanvändare inom renskötselområdet. Detta kommer i sin tur innebära positiva effekter såväl för rennäringen som för andra näringar som är beroende av att använda marken.

Det ekonomiska stöd från staten som vi angett behövs för utbildning i de ömsesidiga hänsynsreglerna, för lokal samverkan och för konfliktlösning (medling, instängsling av åkermark m.m.) är enligt vår uppfattning en förutsättning för att ett gott resultat skall kunna uppnås.

6.6. Samebyarnas markanvändning på statlig mark

Inom renskötselområdet förvaltas en stor del av marken av staten. Från statens sida har man allt sedan tillkomsten av den första renbeteslagen år 1886 på olika sätt markerat samernas rätt att använda statlig mark (mark som förvaltas av staten) för renskötsel, jakt och fiske.

I den första renbeteslagen reglerades såväl samernas rätt att bruka privatägd mark som statlig mark. På en viss del av den statliga marken markerades samernas företrädesrätt till bruket av marken genom att marken betecknades som ”de för lapparne afsatta land”.

Inom de för lapparne afsatta land hade samerna företräde till bruket av marken för renskötsel, jakt och fiske. Det var endast om samerna inte själva behövde allt bete, jakt eller fiske som utomstående i begränsad omfattning fick använda marken. Ett villkor för sådana upplåtelser av slåtter, jakt eller fiske var att de inte skadade eller skapade olägenheter för samerna (22 § i 1886 års renbeteslag).

Beteckningen ”de för lapparne afsatta land” ändrades i 1898 års renbeteslag till ”de områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade” (31 §). Samtidigt angavs att med detta avsågs kronomarken ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen.

Samebyarna har fortfarande särskilt stark rätt till bruket av kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen. I förarbetena till den nu gällande rennäringslagen anges att den marken i första hand är avsedd för de renskötande samernas bruk (prop. 1971:51, s. 132). Även den nu gällande rennäringslagen innehåller bestämmelser om särskilda villkor för upplåtelser av nyttjanderätter på denna mark. Villkoren tar sikte på att skydda samebyarnas markanvändning för renskötsel, jakt och fiske.

Rennäringslagen innehåller också bestämmelser om särskilda rättigheter för samerna att bruka det som betecknas som kronomark. Med kronomark menas inte bara mark som förvaltas av staten utan all mark där samebyarna får bruka marken året runt och som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (se 3 § rennäringslagen).

På kronomark har samebyarna och samebymedlemmar bl.a. rätt att uppföra anläggningar som behövs för renskötseln, att ta virke till sådana anläggningar, till familjebostad och till slöjdvirke samt att ta bränsle (16–22 §§rennäringslagen)

I och med Domänverkets bolagisering år 1992, övergick den statliga året-runt-marken nedanför odlingsgränsen – dvs. skogssamebyarnas året-runt-mark – i privat ägo (Assi Domän). Det underströks att de ändrade ägandeförhållandena inte påverkade samebyarnas rätt att använda året-runt-marken för renskötsel, jakt och fiske. Samebyarna skulle behålla samma rättigheter att bruka marken som då den var statlig. Detta markerades genom att beteckningen kronomark behölls för all året-runt-mark som fram till år 1992 varit statlig mark oavsett om den övergick i privat ägo eller behölls som statlig mark (prop. 1991/92:134, s. 34). Av fastighetsregistret framgår vilken mark som är kronomark (23 § fastighetsregisterförordningen).

De delar av samebyarnas året-runt-marker som finns ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen behölls av staten. Det skäl som angavs för att behålla marken i statlig ägo var att det ansågs föreligga en fara för att en privatisering av marken skulle kunna leda till en uppdelning av marken mellan olika privata markägare med ökade störningar och intrång i rennäringen som följd samt minskade möjligheter för samebymedlemmar att utnyttja sin rätt till jakt och fiske (s. 35 ff.).

Från samiskt håll hävdas att samernas rätt till den statliga marken inom renskötselområdet är betydligt starkare än vad som framgår av rennäringslagen. Samerna har dock inte kunnat visa äganderätt till någon statlig mark inom renskötselområdet.

I det s.k. skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) hävdade samerna utan framgång att de hade äganderätt till skattefjällen i Jämtland. I ett nyligen avgjort och ännu ej lagakraftvunnet lagfartsärende kunde inte Sörkaitums sameby hindra en lagfartsansökan med hänvisning till att samebyn och inte staten var rätt ägare till den mark som lagfart söktes för (Hovrätten för Övre Norrlands beslut i mål Ö 344/99).

Även om samebyarna inte har kunnat visa äganderätt till de markområden som har berörts av domstolarnas prövning, hänvisade dock domstolarna i båda målen till att äganderättsförhållandena kunde vara annorlunda för annan statlig mark än den mark som var under bedömning i målen.

I skattefjällsmålet slog Högsta domstolen fast att samerna hade en starkt skyddad bruksrätt till marken med samma grundlagsskydd som äganderätten.

Senare tids rättshistoriska forskning visar att samernas rätt till, i vart fall vissa delar av den statliga marken, troligen är betydligt starkare än vad som framgår av rennäringslagen.

Inom de delar av renskötselområdet som forskningen berör har samerna fram till år 1750 haft motsvarande en skattemannarätt till mark som staten i dag hävdar äganderätt till. För de jordbrukande skatteböndernas del omvandlades skattemannarätten så småningom till äganderätt medan samernas rätt till marken försvagades. Så sent som år 1809 var samernas rätt till marken betydligt starkare än i dag (se Kaisa Korpijaakko-Labba, Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland, doktorsavhandling framlagd år 1989 vid Lapplands högskola i Rovaniemi och Bertil Bengtsson, Samernas rätt i ny belysning, SvJT, 1990 s. 138 ff. samt Mera om rätten till Lappland, SvJT 2001 s. 183 ff.).

6.6.1. Våra överväganden och förslag

Staten skall i förvaltningen av mark inom renskötselområdet vara ett föredöme när det gäller att visa hänsyn till samebyarnas behov av att använda marken för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning. Förvaltningen skall präglas av löpande samråd med berörda samebyar och Sametinget om markanvändningen.

Staten skall i förvaltningen av kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen i första hand tillgodose samebyarnas behov av marken för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning. Detta skall tydligare framgå av de villkor som ställs upp för upplåtelser av nyttjanderätter inom denna mark. När det gäller avgiftsfria upplåtelser av jakt och fiske skall det införas en regel som ger den sameby som berörs av en avgiftsfri upplåtelse, rätt till kompensation av staten.

Samebyarnas rätt att delta i förvaltningen av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall göras tydligare genom att de delegationer för rennäringsfrågor som i dag finns vid länsstyrelserna och där samebyarna är representerade, får ett tydligare uppdrag att sköta länsstyrelsens förvaltning av sådan mark. Samebyarna och Sametinget skall vara representerade i den för länsstyrelserna gemensamma Fjälldelegationen.

Statlig mark inom renskötselområdet

För att skapa goda förutsättningar för att samebyarna skall kunna bedriva en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbar rennäring behövs som vi ovan har angett en ökad hänsyn till den mark som behövs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel. Det rör sig om hänsyn så att samebyarna har tillgång till centrala sammanhängande säsongbetesområden för varje årstid, däribland ändamålsenliga kalvningsland och fungerande flyttleder med rastbeten.

Ett övergripande mål för förvaltningen av statlig mark inom renskötselområdet bör enligt vår uppfattning vara hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och ett fördjupat, löpande samråd med samebyar och Sametinget rörande markanvändningen. Detta ligger väl i linje med statens åtagande, att skapa goda förutsättningar för att rennäringen kan fortleva som en väsentlig del av den samiska kulturen. Det ligger också väl i linje med Sveriges internationella åtaganden, som innebär att respektera och främja samernas

strävan att utveckla rennäringen, som en grund för samisk kultur och ekonomisk självständighet.

Den starka juridiska ställning som renskötselrätten har på statlig mark talar också för att införa hänsyn till samebyarnas behov av mark för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning som ett övergripande mål för förvaltningen av statlig mark inom renskötselområdet.

Renskötselrätten är mer omfattande på kronomark inom renskötselområdet än på annan mark enligt nu gällande lag. Som anförts ovan finns det forskning som tyder på att renskötselrätten på statlig mark kan ha en ännu starkare ställning än vad som framgår av rennäringslagen. Det finns därför särskilt starka skäl att i förvaltningen av statlig mark ta ökad hänsyn till markanvändning som sker med stöd av renskötselrätten.

All mark inom renskötselområdet som står under statlig förvaltning bör mot denna bakgrund förvaltas på ett sådant sätt att staten blir ett föredöme när det gäller att ta hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och annan samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten. Staten bör också leda utvecklingen när det gäller ett fördjupat och löpande samråd med berörda samebyar och Sametinget i frågor som rör förvaltningen av statlig mark.

Den statliga marken inom renskötselområdet förvaltas av olika myndigheter och bolag. Den mark som betecknas ”kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen” förvaltas av Statens fastighetsverk och länsstyrelserna. Det rör sig om fjällsamebyarnas året-runt-marker samt delar av skogssamebyarnas året-runt-marker. Statlig mark i andra delar av renskötselområdet förvaltas av olika myndigheter såsom Naturvårdsverket, Fortifikationsverket och av Sveaskog, ett av staten helägt bolag.

Föreskrifter om hur statens mark skall förvaltas med hänsyn till samebyarnas markanvändning kan ges på olika sätt. För myndigheter kan det ske genom att det anges i myndighetsinstruktioner att förvaltningen av statlig mark skall ske med hänsyn till samebyarnas markanvändning och i löpande samråd med berörda samebyar och Sametinget. I av staten ägda bolag kan det ske genom att sådana direktiv för förvaltningen skrivs in i bolagsordningen.

En annan möjlighet kan vara att i en förordning ange att statens mark inom renskötselområdet, oberoende av i vilken form staten förvaltar marken, skall förvaltas med hänsyn till samebyarnas markanvändning och i samråd med berörda samebyar och Sametinget.

För att åstadkomma ökad hänsyn till samebyarnas markanvändning på statlig mark är det utöver föreskrifter från regeringen angeläget att de tjänstemän som ansvarar för markförvaltning på olika statliga myn-

digheter deltar i den utbildning och information om samebyarnas behov av mark för renskötsel som vi föreslår skall anordnas av Sametinget (se avsnitt 6.5). Fördjupade kunskaper om vilken mark och vilka typer av hänsyn som samebyarna har behov av för att kunna bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och ökade kunskaper om hur konkurrerande markanvändning påverkar renskötseln, ger bättre förutsättningar för att statens mark kommer att förvaltas med ökad hänsyn till samebyarnas behov. Sådan utbildning kan också medverka till att underlätta framtida kontakter mellan olika myndigheter med ansvar för förvaltning av statens mark och Sametinget i frågor som rör markförvaltning.

En annan förutsättning för att uppnå att ökad hänsyn tas till samebyarnas behov av mark för renskötsel, jakt och fiske på statlig mark är att företrädare för den statliga markförvaltningen kontinuerligt och i ökad omfattning samråder med berörda samebyar. På det sättet kan planering av ny markanvändning anpassas så att den inte skadar förutsättningarna för fortsatt renskötsel. När det gäller mer övergripande frågor om markförvaltning är det naturligt att staten som markägare också samråder med Sametinget så att målet för rennäringen – en långsiktigt bärkraftig rennäring i Sverige – kan uppfyllas.

Enligt ett regeringsbeslut om överlämnande till oss av delar av betänkandet SOU 1999:25, Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, skall vi bearbeta och komma med förslag avseende det stärkta skydd mot inskränkningar i renskötselrätten samt ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar (dock ej avseende mineral och torv) som presenteras i betänkandet.

I betänkandet behandlas bl.a. frågan om hur Sverige skall kunna nå upp till de krav som ställs i artikel 15 i ILO-konvention nr 169. Av artikel 15 framgår att ursprungsfolk har rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar inom mark som de traditionellt använder.

För att kunna uppfylla detta krav är det viktigt att en framtida förvaltning av den statliga marken inom renskötselområdet sker på ett sådant sätt att samebyarna och Sametinget har en reell möjlighet att påverka markanvändningen och användningen av de naturtillgångar som finns där. Det gäller inte bara möjlighet att påverka användning av naturtillgångar som har betydelse för möjligheten att bedriva naturbetesbaserad renskötsel och jakt och fiske. Även en användning av marken som kan påverka samiska kulturvärden omfattas av artikel 15 i konventionen.

Det är därför viktigt att de myndigheter och bolag som förvaltar statlig mark har en löpande kontakt med samebyarna och Sametinget om användningen av marken, även när markanvändningen inte direkt berör rennäringen.

Skogsmarken har stor betydelse för samebyarnas möjlighet att hålla renar på vinterbete. För närvarande arbetar en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till en mer effektiv förvaltning av statens totala skogsinnehav. I direktiven till utredningen anges att det övergripande målet skall vara att statens skogar skall förvaltas på ett föredömligt sätt både från produktions- och miljösynpunkt för att trygga en långsiktigt ekologiskt och produktionsmässigt hållbar utveckling. Det skogsbruk som bedrivs i statens skogar skall bli ledande för utvecklingen mot ett långsiktigt, ekologiskt, ekonomiskt och produktionsmässigt hållbart skogsbruk (dir. 2000:60).

Statens skogar inom renskötselområdet bör enligt vår uppfattning också förvaltas med hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och i löpande samråd med samebyarna. Vi anser därför att utredaren bör få tilläggsdirektiv som anger att en utgångspunkt för förslagen skall vara att ett övergripande mål för förvaltningen av statens skogar skall vara att de förvaltas på ett föredömligt sätt med hänsyn till samebyarnas behov av mark för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning. En annan del av det övergripande målet för förvaltningen av statens skogar bör vara att det skogsbruk som bedrivs skall bli ledande när det gäller att förvalta skogarna i samråd med berörda samebyar och Sametinget och med hänsyn till samebyarnas behov av mark.

Förvaltningen av kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen

I våra direktiv anges att förvaltningen av marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall ligga kvar hos länsstyrelserna och Statens fastighetsverk. Våra förslag när det gäller förvaltningen av denna mark får därför begränsas till åtgärder som kan vidtas inom ramen för länsstyrelsernas och Fastighetsverkets förvaltning.

Kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen förvaltats för statens räkning av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och av Statens fastighetsverk. Vissa frågor beslutas av Regeringen, Statens jordbruksverk och Sveriges geologiska undersökning, se 1, 2, 4 och 8 §§rennäringsförordningen.

Statens fastighetsverk svarar huvudsakligen för förvaltningen av skog inom kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och bereder ärenden rörande försäljning av sådan mark. Beslut om försäljning fattas av Regeringen.

Länsstyrelserna svarar för upplåtelser av nyttjanderätter inom kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Vanligast är

upplåtelser av jakt, fiske, bostadsarrende och anläggningsarrende samt lägenhetsarrende. Upplåtelser av mineraliska ämnen som inte omfattas av minerallagen prövas av Sveriges geologiska undersökningar.

För länsstyrelsernas upplåtelser av nyttjanderätter på kronomark ovanför odlingsgränsen under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen finns särskilda regler om skydd för samebyarnas bruk av denna mark i samband med upplåtelser. En liknande bestämmelse – men med starkare skydd för samernas rätt att bruka marken – fanns som vi nämnt inledningsvis redan i den första renbeteslagen år 1886.

Skälet till det särskilda skyddet för samebyarnas användning av marken för renskötsel, jakt och fiske är att den statligt förvaltade marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas bruk.

Detta sammanfaller väl med vad som anges om miljökvalitetsmålet ”Storslagen fjällmiljö” och de delmål som ställts upp för att nå upp till miljökvalitetsmålet. Kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen omfattas av miljömålet Storslagen fjällmiljö.

I proposition 2000/01:130, Svenska miljömål, delmål och åtgärdsstrategier anges att riksdagen för miljökvalitetsmålet ”Storslagen fjällmiljö” fastställt att fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturmiljövården. Enligt regeringen bör några av delmålen för att uppnå miljökvalitetsmålet vara att fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vidsträckta sammanhängande områden bibehålls, att kulturmiljövården, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas och att rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande av fjällen liksom bebyggelse och annan exploatering bedrivs med hänsyn till naturens långsiktiga produktionsförmåga, biologisk mångfald, natur och kulturmiljövården samt värden för friluftsliv (s. 159 f.).

I propositionen betonas både vikten av att värna om rennäringen och den samiska kulturmiljön i fjällen och vikten av att rennäringen bedrivs med hänsyn till den känsliga naturmiljön i fjällen.

Sametinget har föreslagit att samebyarna bör upprätta särskilda miljöprogram för sin markanvändning. Regeringen anger att man anser att en strategi för kunskapsuppbyggnad och bevarande av det samiska kulturarvet lämpligen bör ingå i miljöprogrammet.

Kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är åretrunt-mark för fjällsamebyarnas renskötsel. Delar av skogssamebyarnas året-runt-mark finns också inom detta område. Det rör sig därmed om en viktig del av det område som samer sedan lång tid tillbaka brukat mest intensivt och där samernas bruksrätt till mark och vatten är särskilt stark. Området är inte bara av stort värde för renskötseln utan också

för samisk kultur och historia. Det rör sig om ett sorts ”samiskt kärnområde”.

Det är därför viktigt att denna mark förvaltas så att samebyarnas behov av att använda den för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning i första hand tillgodoses. Det kan åstadkommas genom att på ett tydligare sätt än i dag lyfta fram att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas bruk, för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten. Samebyarna bör också ges en tydligare rätt till delaktighet och inflytande över den statliga förvaltningen av marken.

Vi föreslår därför att regeringen i föreskrifter till Statens fastighetsverk, länsstyrelserna och övriga myndigheter som har ansvar för förvaltningen av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen anger att förvaltningen av denna mark skall ske i samråd med samebyarna och på ett sådant sätt att samebyarnas behov av marken för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning i första hand tillgodoses.

Förvaltningen av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen omfattas av vårt förslag att förvaltningen av all statlig mark inom renskötselområdet skall ske i samråd med berörda samebyar och – när det rör sig om mer övergripande frågor – med Sametinget. Med hänsyn till att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas bruk, bör de synpunkter som framförs av samebyarna och Sametinget angående förvaltningen av sådan mark, väga särskilt tungt.

När det gäller länsstyrelsernas förvaltning av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen finns också anledning att se över reglerna om upplåtelser av nyttjanderätter inom sådan mark och möjligheten för samebyarna att delta i länsstyrelsens förvaltning av marken.

Länsstyrelsernas upplåtelser av nyttjanderätter

Förvaltningen av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen innefattar de upplåtelser av nyttjanderätter som regleras i 32 § rennäringslagen. Enligt den bestämmelsen får nyttjanderätter, som rätt att uppföra byggnader och anläggningar eller rätt att jaga och fiska, inte upplåtas om upplåtelsen innebär ”avsevärd olägenhet för renskötseln” eller ”besvärande intrång i samebymedlems rätt till jakt och fiske”. Tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen varierar.

I samband med beslutet år 1993 att utöka småviltjakten och fisket på kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen angavs i propositionen att en väsentlig ökning av upplåtelserna av småviltjakt och fiske kunde ske, utan att upplåtelserna skulle inkräkta på samebyarnas markanvändning för renskötsel, jakt och fiske. Endast mindre områden – nära samlad bebyggelse eller nära områden där samling, skiljning eller slakt av ren pågår samt vid känsliga avsnitt vid flyttleder – behövde, enligt vad som angavs i propositionen, undantas från upplåtelser (prop. 1992/93:32 s. 147).

Vi har haft kontakt med företrädare för länsstyrelsernas rennäringsenheter. Samtliga tre länsstyrelser är i sin tillämpning av 32 § rennäringslagen mycket restriktiva när det gäller att upplåta nyttjanderätter för uppförande av byggnader och anläggningar på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Detta beror dels på att man tar hänsyn till samebyarnas behov av marken för renskötsel (upplåtelserna får inte medföra ”avsevärd olägenhet för renskötseln”), dels på att man tar hänsyn till naturmiljön i fjällen. Länsstyrelserna är också restriktiva när det gäller att medge upplåtelser av småviltjakt om det bedöms att det finns risk för att jakten kan störa renskötseln.

Bedömningen av villkoret att jakt och fiske inte får innebära ”besvärande intrång” i samebymedlems jakt- och fiskerätt är mer oklar. När det gäller älgjakten på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen tillämpar exempelvis de olika länsstyrelserna olika fördelningsprinciper när det gäller förhållandet mellan samebymedlemmar och dem som får jakt upplåten inom denna mark.

Den restriktiva tillämpning länsstyrelsen har, när det gäller att medge markupplåtelser eller upplåtelser av jakt när det finns risk för att upplåtelserna kan påverka renskötseln negativt, anser vi är bra. Den stämmer väl överens med att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för renskötsel och annan samisk markanvändning. Den överensstämmer också med de av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålet för fjällmark, där det anges att fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vidsträckta sammanhängande områden skall bibehållas och att det samiska kulturarvet skall bevaras och utvecklas.

Det skydd samebyarnas renskötsel har genom länsstyrelsernas restriktiva tillämpning av bestämmelsen om upplåtelser av nyttjanderätter avspeglas dock inte tydligt i bestämmelsen i 32 § rennäringslagen, så som den är utformad i dag. Vi anser därför att bestämmelsen bör ändras så att det framgår att villkoret för upplåtelser av nyttjanderätter på denna mark är att upplåtelserna inte försämrar förutsättningarna för att bedriva renskötsel och annan samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten.

På det sättet markeras tydligare än i dag att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall förvaltas så att samebyarnas behov av marken för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning i första hand tillgodoses. Det skapar i sin tur bättre förutsättningar för att området kan användas av de nya öppnare samebyar som vi föreslår för olika typer av samisk markanvändning och företagsamhet som bygger på renskötselrätten.

Skyddet för samebymedlemmars rätt till jakt och fiske i samband med upplåtelser, såsom den tillämpas i dag, är mer oklar än tillämpningen av skyddet för renskötseln. Villkoret för upplåtelser är att jakt och fiske inte får innebära ”besvärande intrång” i samebymedlems jaktoch fiskerätt.

En orsak till den oklara tillämpningen kan vara att det inte är klarlagt hur omfattande samebymedlemmars jakt- och fiskerätt är på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Utan ett klarläggande av hur omfattande samebymedlemmars jakt- och fiskerätt på denna mark är, går det inte att avgöra när upplåtelser av nyttjanderätter av mark eller av rätt att jaga och fiska innebär risk för att samebymedlemmars förutsättningar att utöva sin rätt till jakt och fiske försämras.

Ett av våra förslag när det gäller rätten till jakt och fiske inom renskötselområdet är att omfattningen av samebymedlemmars rätt till jakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall utredas och klarläggas (se avsnitt 6.9). Om detta blir klarlagt kommer länsstyrelserna kunna göra en bedömning av om en upplåtelse av en nyttjanderätt riskerar att försämra förutsättningarna för samebymedlemmar att utöva sin rätt till jakt och fiske.

I detta sammanhang vill vi erinra om att frågan om länsstyrelsernas framtida roll när det gäller upplåtelser av jakt- och fiskerätt på statlig mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen kommer att bli beroende av resultatet av den utredning vi föreslår rörande jakten och fisket. Först när det klarlagts hur omfattande samebymedlemmars, respektive statens jakt och fiskerätt är på marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, kan frågan om länsstyrelsens framtida roll som upplåtare av jakt- och fiskerätt avgöras. Beroende på resultatet av en sådan utredning kan upplåtelserna i framtiden ske genom en samförvaltning av jakten och fisket mellan samebyarna och länsstyrelserna eller genom att samebyarna ensamma upplåter sin jakt- och fiskerätt till utomstående (jfr avsnitt 6.9).

Innan länsstyrelsen medger upplåtelse av en nyttjanderätt på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall den sameby som berörs av en upplåtelse höras. Även om detta, enligt den information vi har fått, regelmässig sker, framgår det inte av bestämmelsen i 32 § rennäringslagen. Vi anser att det är viktigt att detta direkt framgår

av en ny bestämmelse. På det sättet markeras att beslut som berör samebyarnas renskötsel, jakt och fiske inom kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall föregås av samråd med samebyarna. Genom en sådan förändring markeras samebyarnas rätt att vara delaktiga i förvaltningen av marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Länsstyrelsens beslut om upplåtelse av nyttjanderätt enligt 32 § rennäringslagen får enligt gällande regler överklagas till regeringen (99 § rennäringslagen). Denna ordning skall ändras så att sameby som vill överklaga länsstyrelsens beslut om upplåtelser av nyttjanderätter på statlig mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall göra detta till förvaltningsdomstol när beslutet berör renskötselrätten. Skälet till denna ändring är att renskötselrätten är en civil rättighet.

Enligt artikel 6:1 i Europakonventionen, som numera är en del av svensk lag, skall var och en vid prövning av en civil rättighet ha rätt till prövning av denna rättighet av en domstol. En prövning av en samebys överklagande av länsstyrelsernas beslut om upplåtelser av nyttjanderätter på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall därför när beslutet berör renskötselrätten ske hos domstol.

Vi föreslår också att det ska införas en regel som ger den sameby som berörs av en avgiftsfri upplåtelse av rätt att jaga eller fiska inom samebyns område, rätt till kompensation för sådana upplåtelser.

Så som regeln om avgifter i 34 § rennäringslagen är utformad i dag får samebyn ingen kompensation för sådana upplåtelser. Detta förhållande har kritiserats bl.a. av Skogssamerättsutredningen, som framhåller att det strider mot renskötselrättens egendomsskydd enligt 2 kap. 18 § 2 stycket regeringsformen.

Avgiftsfria upplåtelser kommer i första hand i fråga för yrkesfiskare, fiskesamer och fjällägenhetsinnehavare. Från länsstyrelserna har vi inhämtat att det totalt är fråga om drygt 50 avgiftsfria upplåtelser av vardera fiske respektive jakt. Även om det är motiverat med avgiftsfria upplåtelser för dessa grupper innebär en upplåtelse ett intrång i samebyns renskötselrätt oavsett vem den sker till. Samebyn skall därför ha rätt till ersättning för intrånget.

Länsstyrelsernas delegationer för rennäringsfrågor

Enligt länsstyrelseinstruktionen (Förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion) skall det finnas en delegation för rennäringsfrågor, rennäringsdelegation, inom var och en av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I rennäringsdelegationerna skall tre av totalt sju ledamöter vara rennäringsutövare.

Rennäringsdelegationer med ledamöter som representerar rennäringen infördes i samband med att Lappväsendet upphörde år 1971. De administrativa uppgifterna rörande rennäringen övergick då till lantbruksnämnderna och länsstyrelsen. För rennäringsfrågornas behandling i lantbruksnämnderna infördes rennäringsdelegationer.

Syftet med att ge rennäringsutövare ledamotsplatser i rennäringsdelegationerna var enligt departementschefen att ge dem medbestämmanderätt i alla frågor som skulle behandlas i lantbruksnämndens rennäringsdelegation. Förslaget innebar enligt departementschefen en god grund för ett ytterligare utvidgat och förtroendefullt samarbete mellan lantbruksstyrelsen och rennäringsutövarna (prop. 1971:51 s. 142 ff.).

Sedan lantbruksnämnderna upphört och rennäringsfrågorna överförts till länsstyrelserna är det länsstyrelserna som närmare beslutar vilket ansvarsområde rennäringsdelegationen skall ha.

Utöver näringsfrågor fattar rennäringsdelegationerna i samtliga tre län beslut om den övergripande tillämpningen av bestämmelsen i 32 § rennäringslagen om upplåtelser av nyttjanderätter på mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. I Norrbottens län fattar rennäringsdelegationen också beslut i relativt många enskilda ärenden om upplåtelser av nyttjanderätter medan detta förekommer mer sällan i de övriga länen. Det förekommer också att yttranden över försäljning och exploatering av mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen beslutas i rennäringsdelegationerna.

I praktiken fattar således rennäringsdelegationerna i alla tre länen övergripande beslut om såväl rennäringen i länet som länsstyrelsens upplåtelser av nyttjanderätter inom kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Vi föreslår att Sametinget skall bli sektorsmyndighet för rennäringen och ta över det ansvar länsstyrelserna nu har för tillsyn av rennäringen m.fl. frågor som rör rennäringen (se kapitel 9). De frågor som blir kvar hos länsstyrelsen är frågor rörande upplåtelser av nyttjanderätter på kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen enligt 32 § rennäringslagen (upplåtelser av jakt och fiske kommer i vart fall att skötas av länsstyrelserna tills frågan om vem som har jakt- och fiskerätten på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen har klarlagts, se vidare avsnitt 6.9).

Rennäringsdelegationernas mandat och namn måste ändras så att det framgår att delegationerna inte längre ansvarar för rennäringen utan för övergripande beslut om upplåtelser av nyttjanderätter på kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Vi anser också att andra övergripande frågor som berör fjällförvaltningen (jfr 4 § punkt 4 länsstyrelseinstruktionen) bör beslutas av delegationerna eller beslutas av länsstyrelsens styrelse efter det att delega-

tionerna har hörts. Skälet till detta är att samebyarna skall ha rätt att delta i beslut som rör förvaltningen av marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen eftersom den marken i första hand är avsedd för samebyarnas bruk, för renskötsel och annan samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten. Om besluten fattas av delegationerna eller efter det att delegationerna har hörts, kan samebyarna vara delaktiga i besluten genom sina representanter i delegationerna.

Exempel på frågor som delegationen bör besluta om, eller i vart fall yttra sig över, är frågor som berör kulturmiljövärdena i fjällen eller naturvården och miljöskyddet där. Länsstyrelsernas yttranden över försäljning eller exploatering av mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen hör också hit.

Enligt ett förslag från regeringen skall länsstyrelsernas roll som organ för tillsyn, uppföljning och utvärdering av nationella mål att stärkas (prop. 2001/02:7 s. 59). Om länsstyrelserna inom renskötselområdet, i enlighet med detta förslag, får en tydligare roll när det gäller att bevaka att den samiska kulturen och rennäringen fortlever, bör delegationen också vara delaktiga i länsstyrelsernas tillsyn, uppföljning och utvärdering av detta nationella mål.

Med de nya öppna samebyar vi föreslår finns möjlighet för nya medlemmar att komma in i samebyn och möjlighet att bedriva nya verksamheter inom samebyns ram. För att de nya samebyarna skall kunna förvalta och utveckla det samiska kulturarvet inom fjällområdena är det också viktigt att samebyarna har möjlighet att påverka alla frågor som rör statens förvaltning av denna mark.

I dag utses ledamöterna i rennäringsdelgationen av länsstyrelsens styrelse. Sametinget lämnar förslag till de ledamöter som skall företräda rennäringen i länet. Övriga ledamöter nomineras av de politiska partierna i länet. Det finns inget krav på att ledamöterna i rennäringsdelegationen också skall vara ledamöter i länsstyrelsens styrelse.

Vi föreslår att den nya samebyn skall vara öppen för alla samer med hemortsrätt i samebyn. I den nya samebyn kommer renskötselrätten således att förvaltas av såväl renskötande som icke-renskötande medlemmar. I framtiden bör därför såväl renskötande som icke-renskötande medlemmar i samebyarna kunna nomineras av Sametinget till de delegationer som skall behandla frågor som rör länsstyrelsens förvaltning av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

För länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län finns en gemensam delegation för fjällfrågor, Fjälldelegationen (29 § länsstyrelseinstruktionen). Fjälldelegationen är ett samarbetsorgan för frågor som rör fjällområdet med inriktning mot en hållbar utveckling i landets fjällområden.

Arbetet bedrivs för närvarande så att landshövdingarna i de fyra länen träffas två gånger per år för att diskutera gemensamma frågor. Såväl miljöfrågor som frågor om upplåtelser av nyttjanderätter diskuteras.

För att samebyarna skall få ökad möjlighet att delta i förvaltningen av statlig mark föreslår vi att samebyarna också skall bli representerade i Fjälldelegationen. Det motiveras också av att huvuddelen av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ligger inom fjällområdet. Eftersom samebyarna har företräde till användningen av denna mark finns en särskild anledning för dem att delta i arbetet i Fjälldelegationen. De har också ett särskilt ansvar för en hållbar utveckling av fjällen. Det är därför viktigt att de deltar i detta samarbetsorgan. Förslagsvis kan fyra ledamöter i Fjälldelegationen utses av Sametinget att representera samebyarna med en företrädare för samebyarna från varje län.

Ökat lokalt inflytande över markanvändningen

Flera initiativ har på senare tid tagits för att uppnå större lokalt inflytande över förvaltningen av statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Såväl företrädare för samebyar som för övrig lokalbefolkning har deltagit i dessa.

Ett exempel på ett sådant initiativ är det arbete som bedrivits inom ramen för ”FjällAgendan”. I projektet har det bedrivits försök inom tre delområden – Västra Härjedalen, södra Jämtlandsfjällen och Tärna-Hemavan (Västerbotten) – med att utveckla former för en bättre samordnad markanvändning i fjällen med större lokalt inflytande för att uppnå ett hållbart nyttjande av fjällen.

Bakgrunden har bl.a. varit att fjällområdena i dag nyttjas intensivare och av fler än tidigare, förutom av samebyarna också av ortsbefolkningen och för en utökad turism. Detta ställer krav på att samordning av markanvändningen och ett gemensamt ansvar för att uppnå ett hållbart nyttjande av fjällen.

Enligt slutrapporten (FjällAgendan, Slutrapport från FoU-projekt om hållbart nyttjande av naturresurser i fjällen, Ulf Alexandersson, augusti 2000) har arbetet med FjällAgendan i västra Härjedalen lyckats väl. Genom projektet har områden med slitage/erosionsproblem identifierats, reglering av skotertrafiken är under genomförande, ökad lokal livsmedelsproduktion är på gång och en konstruktiv dialog mellan de olika intressenterna; markägare, samebyar, turistnäringen, naturvårdare, skoterklubbar, kommun och länsstyrelse, har påbörjats.

I södra Jämtland och Tärna-Hemavan har man inte kunnat enas om lösningar på de problem som finns rörande markanvändningen på

samma sätt. Man har dock påbörjat en konstruktiv dialog om olika gruppers intresse av att använda fjällområdena.

De gemensamma erfarenheterna från arbetet med FjällAgendan i alla tre områdena avses att tillsammans med andra erfarenheter användas i ett planerat projekt med inriktning mot att utveckla nya former för fjällförvaltningen med en mer systematisk och regelbunden samverkan mellan stat, kommun, samebyar och lokala intressegrupper.

Vi vill peka på möjligheten för länsstyrelserna att delegera delar, eller på sikt kanske hela, förvaltningen av marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen till lokal nivå så att samebyarna tillsammans med övrig lokalbefolkning kan få ett större inflytande över markförvaltningen.

Det finns redan förslag angående en sådan förvaltning av Laponiaområdet som utsetts till ett världsarvsområde i Sverige.

De nio samebyar som direkt eller indirekt berörs av världsarvsområdet Laponia har utarbetat ett eget förslag till program för hur Laponiaområdets naturvärden, den samiska kulturen och näringar skall kunna skyddas, förvaltas och utvecklas lokalt. Samebyarna föreslår att förvaltningen av området skall anförtros dem i samverkan med övrig ortsbefolkning, kommunerna, det lokala näringslivet, myndigheter, statliga verk, universitet och andra. Förslaget har överlämnats till regeringen med begäran om att regeringen med erfoderliga författningsbestämmelser skapar möjligheter för en lokal förvaltning med samisk majoritet. Genom en sådan förvaltning vill samebyarna bevara Laponias naturvärden, och en fortsatt utveckling av den samiska kulturen och dess näringar, renskötsel, jakt och fiske (Mijá ednam, Samebyarnas Laponiaprogram, Jokkmokk 1999).

Även Gällivare och Jokkmokks kommuner har utarbetat ett förslag till en lokal förvaltningsmodell av Laponiaområdet. Man föreslår en samförvaltning i en organisation där samer, kommuner, länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Sametinget finns representerade. Målet anges vara att uppnå ett ekologiskt, social/kulturell och ekonomisk utveckling av världsarvsområdet Laponia, Lapplands världsarv, Strategiska frågor för utveckling av Världsarvet Laponia, Gällivare och Jokkmokks kommun, 2000-06-15).

Naturvårdsverket har givit länsstyrelsen i Norrbottens län uppdrag att mot bakgrund av dessa förslag utarbeta ett förslag till förvaltningsplan för världsarvet Laponia. Förslaget som skall vara klart senast den 1 januari 2002, skall bygga på den lagstiftning som finns i dag om förvaltning av nationalparker men med möjlighet till ökat lokalt inflytande. Förslaget skall utarbetas tillsammans med samebyarna i området och berörda kommuner.

Vi anser att lokal förvaltning av den statliga marken inom renskötselområdet med större inflytande från samebyarna över markanvändningen bör övervägas i regeringens fortsatta arbete med dessa frågor. Ökat lokalt inflytande över förvaltningen av statens mark skulle kunna medverka till en bättre samarbete mellan samebyarna och andra lokala markanvändare rörande användningen av marken. Om samebyarna deltar i lokal förvaltning av statlig mark inom renskötselområdet kan förståelsen också öka för de förutsättningar som krävs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel.

Samebyarna skulle också kunna bidra till ett hållbart nyttjande av naturresurserna i fjällen. Det traditionellt samiska sättet att se på bevarandet och brukandet av djur, natur, mark och vatten stämmer väl överens med ett hållbart nyttjande av naturresurserna. Genom ett samiskt inflytande över förvaltningen av fjällområdena kan detta synsätt spridas och bidra till att bevara och utveckla det samiska kulturarvet som en viktig del av det gemensamma svenska kulturarvet. En sådan lösning skulle överensstämma med vad som sägs i FN-rapporten GLOBIO UNEP Report 2000 om att medverkan av ursprungsfolk i förvaltningen av mark är ett bra sätt för att åstadkomma skydd och bevara miljön i Arktis.

Detta skulle också vara ett sätt att tillgodose Sveriges åtaganden enligt konventionen om Biologisk mångfald, särskilt artikel 8j, som behandlar delaktighet för ursprungsfolk i förvaltningen av marken (se vidare avsnitt 4.4).

Förvaltning av statlig mark med inflytande för ursprungsfolk praktiseras redan på många håll i världen. På Grönland anses marken ägas av danska staten. Marken förvaltas dock av det s.k. Hjemmestyret. I Hjemmestyret finns befolkningen på Grönland representerad. Eftersom ca 90 procent av Grönlands befolkning utgörs av ursprungsfolket, inuiterna, har de det avgörande inflytandet över markanvändningen på Grönland.

Canada, Australien och Nya Zeeland är exempel på andra länder där ursprungsfolken på olika sätt och i olika omfattning har rätt att förvalta mark som de traditionellt har brukat och bebott.

Internationellt anses olika typer av lokal förvaltning av mark och vatten under medverkan av ursprungsfolken bidra både till respekten för ursprungsfolkens självbestämmande och till bevarandet av ursprungsfolkens kultur.

6.7. Upplåtelser av nyttjanderätter på skogssamebyarnas året-runt-mark

En ny regel införs i rennäringslagen som ger skogssamebyarna samma rätt till ersättning för nyttjanderättsupplåtelser inom åretrunt-mark som den rätt till ersättning för nyttjanderättsupplåtelser som fjällsamebyarna har på sin året-runt-mark enligt 34 § rennäringslagen.

Fjällsamebyarnas året-runt-mark ligger ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och förvaltas av staten genom länsstyrelserna. En förutsättning för att upplåtelser av nyttjanderätter skall få ske inom sådan mark är att det kan ske med de hänsyn till renskötseln och samebymedlemmarnas rätt att jaga och fiska som anges i 32 § rennäringslagen. Avgifter för upplåtelser som avser annat än tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning skall tas ut och fördelas mellan Samefonden och den sameby som berörs av upplåtelsen, 34 § rennäringslagen. För upplåtelser som avser tillgodogörande av naturtillgångar skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför.

Skogssamebyarnas året-runt-mark ägs och förvaltas sedan Domänverkets bolagisering till största delen av privata markägare. På denna mark gäller inga särskilda hänsynsregler till samebyarnas markanvändning i samband med upplåtelser av nyttjanderätter. Inte heller gäller några regler om rätt till ersättning för sådana upplåtelser.

Bakgrunden till den skillnad som i dag finns mellan de regler som gäller för upplåtelser av nyttjanderätter och ersättning för dessa inom fjällsamebyarnas året-runt-mark och skogssamebyarns året-runt-mark har behandlats av Skogssamerättsutredningen (Skogssamerättsutredningen, Sametinget 1997).

Enligt Skogssamerättsutredningen var avsikten när regeln om upplåtelser av nyttjanderätter först infördes genom 1886 års renbeteslag, att den skulle gälla för såväl fjällsamebyarnas som för skogssamebyarnas året-runt-mark som inte var i enskild ägo. Skälet till att regeln skulle omfatta såväl skogssamebyarnas som fjällsamebyarnas året-runtmark i statens ägo var enligt Skogssamerättsutredningen att samebyarnas sedvanerätt var lika stark på all året-runt-mark. Det fanns därför samma skäl att ta hänsyn till samernas bruk av marken i samband med upplåtelser av nyttjanderätter och samma skäl för att avgifterna för sådan upplåtelser skulle tillfalla samebyarna inom all året-runt-mark (s. 74).

Genom ett misstag i samband med tillkomsten av 1898 års renbeteslag kom dock regeln om hänsyn till samebyarnas markanvändning i samband med upplåtelser av nyttjanderätter på statlig mark och avgifter och ersättning för sådana upplåtelser att inskränkas till att bara omfatta året-runt-marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Därmed föll skogssamebyarnas året-runt-mark utanför bestämmelsens tillämpningsområde.

Misstaget grundade sig på en feltokning av begreppet de för ”lapparne afsatta land” som var det tillämpningsområde som angavs för bestämmelsen i 1886 års lag. Man trodde att begreppet bara omfattade marken ovanför odlingsgränsen medan det enligt Skogssamerättsutredningen omfattade all samebyarnas året-runt-mark såväl ovanför som nedanför odlingsgränsen.

Skogssamerättsutredningen anger flera möjliga förklaringar till att misstaget kunde ske. En sådan förklaring är att skogssamerenskötseln inte fick särskilt stor uppmärksamhet i samband med utredningsarbetet eftersom man trodde att skogssamerenskötseln skulle dö ut (s. 75).

Skogssamerättsutredningen har föreslagit att staten fortsättningsvis skall ersätta skogssamebyarna för upplåtelser av nyttjanderätter inom deras året-runt-mark på motsvarande sätt som sker på fjällsamebyarnas året-runt-marker enligt bestämmelsen i 34 § rennäringslagen. På det sättet skulle bruten rätt i viss utsträckning kunna återställas.

Däremot anser man inte att den särskilda regeln om hänsyn till samebyarnas bruk av marken i samband med upplåtelser av nyttjanderätter i 32 § rennäringslagen kan utsträckas till skogssamebyarnas åretrunt-marker eftersom denna mark i dag är i privat ägo och en sådan ändring skulle innebära en inskränkning i de privata markägarnas äganderätt.

Vi anser också att en regel om ersättning från staten för upplåtelser av nyttjanderätter på skogssamebyarnas året-runt-mark bör införas. Det främsta skälet för detta är att vi anser att samebyarnas året-runt-mark så långt möjligt bör ha samma ställning i lagstiftningen antingen året-runtmarken finns ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen eller den finns nedanför odlingsgränsen.

Året-runt-marken är den del av renskötselområdet som samerna traditionellt brukat mest intensivt och som har störst betydelse för samisk kultur och historia. Där har samernas bruksrätt också sedan lång tid tillbaka ansetts vara starkast. Det är viktigt att detta markeras i lagstiftningen. Ett sätt att göra detta är att så långt möjligt införa samma regler för upplåtelser av nyttjanderätter på all året-runt-mark.

Ett annat skäl för att införa en regel om ersättning från staten för upplåtelser av nyttjanderätter inom skogssamebyarnas året-runt-mark är de historiska förhållanden som lyfts fram i Skogssamerätts-

utredningen. När vissa områden i den första renbeteslagen betecknades som för ”lapparne afsatta land” är det mycket som talar för att man med detta avsåg all statlig mark som var samebyarnas året-runt-mark. Det var denna mark som samerna hade brukat intensivast och som de hade störst behov av. Både juridiskt och praktiskt fanns det därför anledning att anse att samerna hade förtur till bruket av all året-runt-mark.

Om skogssamebyarnas året-runt-mark fortfarande hade varit statlig mark hade samtliga regler som gäller för förvaltning och upplåtelser av nyttjanderätter på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen kunnat utsträckas till att omfatta också skogssamebyarnas året-runt-mark.

Sedan Domänverkets bolagisering år 1992 är dock skogssamebyarnas året-runt-mark privatägd. Det är därför inte möjligt att utan vägande skäl och ersättning ålägga privata markägare att ta samma särskilda hänsyn till samebyarnas markanvändning som staten genom länsstyrelserna måste göra som ett villkor för att medge upplåtelser av nyttjanderätter på statens mark enligt 32 §. Däremot kan man som Skogssamerättsutredningen har föreslagit, införa regler om rätt till ersättning från staten för upplåtelser av nyttjanderätter som markägaren för på skogssamebyarnas året-runt-mark.

När det gäller ökad hänsyn gentemot skogssamebyarnas markanvändning i samband med markägarens upplåtelser av nyttjanderätter så kommer den ömsesidiga och generella hänsynsregel som vi föreslår att omfatta sådana upplåtelser.

Skogssamebyarna har uppgivit att privata markägares upplåtelser av jakt inom deras året-runt-mark kan medföra störningar på renskötseln, särskilt i de fall där markägaren inte informerat sig om var renar befinner sig när jakt skall äga rum eller meddelat samebyarna var jakt kommer att äga rum. Syftet med den ömsesidiga och generella hänsynsreglen är bl.a. att sådana situationer skall undvikas i fortsättningen genom att markägaren tar hänsyn till renskötseln i samband med jakt och samråder med samebyn innan jakt upplåts eller bedrivs.

Med tanke på den stora betydelse året-runt-marken har för alla samebyar finns det särskild anledning för markägare att visa hänsyn till samebyarnas bruk av året-runt-marken. Detta gäller såväl för upplåtelser av nyttjanderätter som markägaren gör, som i annan markanvändning.

Skulle hänsynen från markägarna gentemot skogssamebyarnas markanvändning inom året-runt-markerna trots den nya hänsynsregeln inte öka i tillfredställande omfattning bör ytterligare åtgärder till skydd för denna mark övervägas av regering och riksdag.

6.8. Rennäringen i samhällsplaneringen

6.8.1. Planerings- och beslutsprocesser om markanvändning

Riksintressen enligt miljöbalken

Följande redogörelse för reglerna i 3 och 4 kap. miljöbalken bygger i huvudsak på prop. 1985/86:3 och 1997/97:45 samt Stefan Rubenson, Miljöbalken, 1998.

Bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken om hushållning med mark och vatten motsvarar 2 och 3 kap. i naturresurslagen, som upphävdes när miljöbalken infördes.

Hushållningsbestämmelserna skall tillämpas vid prövning enligt miljöbalken, bl.a. i frågor om områdesskydd, miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet och täkter. Av väglagen, lagen om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen (1987:10) och minerallagen (1991:45) m.fl. lagar framgår att hushållningsbestämmelserna skall tillämpas där. Länsstyrelsen har uppsikt inom länet över hushållningen med markoch vattenområden.

Syftet med reglerna är att främja en användning av naturresurserna som är förnuftig för samhället både på lång och kort sikt. Grundtanken är att både bevarande- och exploateringsintressen skall kunna tas till vara.

I 3 kap. miljöbalken finns de grundläggande bestämmelserna om hushållningen med mark och vatten. De beskriver samhällets grundläggande synsätt på vad som är god hushållning med mark- och vattenområden och hur vissa angivna intressen skall vägas mot varandra. Bestämmelserna lägger fast riktlinjer för nyttjande av dels sådana områden som bör bevaras, dels sådan områden som kan vara skyddsvärda på grund av sitt värde för vissa typer av näringsverksamhet. För de olika typerna av områden gäller att myndigheterna vid sin planering särskilt skall uppmärksamma om en ändrad markanvändning kan innebära att något viktigt intresse hotas.

De olika intressen som behandlas i 3 kap. miljöbalken gäller jordoch skogsbruk, rennäring, yrkesfiske, vattenbruk, naturvård, kulturmiljövård, friluftsliv, värdefulla ämnen eller material, energiproduktion och kommunikation, totalförsvaret m.m.

Vissa intressen som skall skyddas av 3 kap. miljöbalken har ansetts så kvalificerade att de fått beteckningen riksintresse. Rennäringen är ett sådant intresse. Ett område som är av riksintresse i något hänseende skall skyddas mot skador eller åtgärder som påtagligt kan försvåra dess nyttjande. Genom att använda ordet ”påtagligt” utesluts bagatellartad

påverkan. Endast sådana åtgärder som kan ha en bestående negativ inverkan på det aktuella intresset eller som tillfälligt kan ha mycket stor negativ påverkan åsyftas.

Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Område som är av riksintresse för rennäringen skall skyddas mot sådana åtgärder. (3 kap. 5 § miljöbalken)

Skyddet för områden som är av riksintresse för rennäringen har till syfte att bibehålla förutsättningarna för näringen genom att ge de viktigaste områdena inom varje sameby ett särskilt skydd. Skyddet skall ta sikte på sådana områden som det med hänsyn till skilda led i rennäringens utövande i olika samebyar är särskilt angeläget att skydda. Sådana områden kan omfatta t.ex. flyttningsleder, kalvningsland samt vissa områden med särskilt goda betesförhållanden. Vid bedömningen av vilka områden som skall anses vara av riksintresse bör näringens behov av sammanhängande betesområden och tillgång till alternativa betesområden inom de olika årstidsmarkerna samt alternativa flyttningsleder beaktas. Vinterbetesmarkernas särskilda betydelse för renskötsel bör särskilt beaktas.

Motivet för att införa en sådan bestämmelse till skydd för rennäringen var att rennäringens markanspråk ofta fått träda tillbaka för andra viktiga markanvändningsintressen (prop. 1985/86:3 s. 57f). Främst gruvbrytning, vattenkraftutbyggnad och utbyggnad av vägar angavs ha lett till förluster av renbetesmarker och till att flyttningsleder stängts av. Vidare påpekades att riksdagens ställningstagande att den samiska kulturens fortlevnad måste garanteras, innebar att det måste finnas grundläggande förutsättningar för rennäringen inom i princip varje sameby. Som exempel på områden av avgörande betydelse för en sameby angavs bl.a. flyttningsleder, särskilt där alternativ saknas, viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda betesförhållanden. Sådana områden i en viss sameby ansågs vara riksintresse och skulle skyddas från åtgärder som kunde påtagligt försvåra näringens bedrivande.

I 4 kap. miljöbalken behandlas geografiska bestämmelser om hushållningen med mark och vatten. Dessa regler utgår från att vissa närmare angivna geografiska områden på grund av sina stora natur- och kulturvärden är av riksintresse i sin helhet. Särskilt starkt skydd mot exploatering gäller för de s.k. obrutna fjällområdena, som omfattar de klassiska delarna av den svenska fjällvärlden, t.ex. Sylarna, Marsfjällen, Sarek och Kebnekaise. Dessa områden saknar vägar och järnvägar och är i praktiken reserverade för renskötsel och friluftsliv och andra åtgärder som hänger samman med områdenas unika karaktär och dess traditionella nyttjande.

I förarbetena till naturresurslagen fick sektorsmyndigheterna ansvar för att peka ut riksintressen inom sitt område. Det innebar vid lagens tillkomst att Lantbruksstyrelsen fick det ansvaret avseende rennäringen. Numera är det Statens jordbruksverk som är sektorsmyndighet för rennäringen. Lantbruksnämnderna fick ansvaret för att ta fram kunskapsunderlag för att bedöma olika områdens betydelse för rennäringen. Detta ansvar ligger nu hos länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

Lantbruksstyrelsen preciserade efter naturresurslagens tillkomst vissa riktlinjer för vad som skulle anses vara riksintresse för rennäringen. Lantbruksstyrelsen uttalade vidare att de områden som lantbruksnämnderna med stöd av dessa riktlinjer utpekade som riksintressen också var sådana enligt Lantbruksstyrelsens mening.

För närvarande pågår ett arbete inom Statens jordbruksverk med att ta fram nya riktlinjer för bedömningen av rennäringens riksintressen. Även länsstyrelserna och Sametinget deltar i arbetet. Tanken är att arbetet skall utgå från det material som finns i den databas Svensk – Norska renbeteskommissionens svenska delegation skapat, se nedan. Den utgångspunkten innebär att grundmaterialet är likartat för alla tre länen, något som inte varit fallet tidigare.

Kommunal planering

I Sverige är det en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen. Regleringen av markens användning och av bebyggelse inom kommunen sker genom detaljplaner. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att uppnå ett syfte med översiktsplanen eller för att säkerställa ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken.

Översiktsplan

Översiktsplanen skall ge vägledning för beslut om användningen av mark- och vattenområden samt om hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är dock inte bindande för myndigheter och enskilda. Av översiktsplanen skall framgå grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden, kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras,

och hur kommunen avser att tillgodose redovisade riksintressen och iaktta gällande miljökvalitetsnormer.

När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättas, skall kommunen samråda med bl.a. länsstyrelsen. De myndigheter samt de sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Syftet med samrådet är att förbättra beslutsunderlaget och att ge möjlighet till insyn och påverkan. Innan översiktsplanen eller en ändring av denna antas, skall kommunen ställa ut planförslaget under minst två månader.

Översiktsplanen och ändringar av den antas av kommunfullmäktige. Kommunfullmäktige skall minst en gång under mandatperioden ta ställning till översiktsplanens aktualitet.

Länsstyrelsen uppgift under arbetet med översiktsplanen är att ta till vara och samordna statens intressen. Länsstyrelsen skall därför bl.a. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses.

Även om översiktsplanen inte är bindande för myndigheter eller enskilda får den betydelse i olika typer av tillståndsärenden. Varje myndighet som skall tillämpa miljöbalken skall ha tillgång till sådana planer enligt plan- och bygglagen som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten (6 kap. 11 § miljöbalken). De planer som avse är bl.a. översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser.

Detaljplan, områdesbestämmelser och lovärenden

I vissa fall skall prövningen av markens lämplighet för bebyggelse och regleringen av bebyggelsemiljöns utformning ske genom detaljplan. Det gäller bl.a. för ny sammanhållen bebyggelse och ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen om prövningen inte bör ske i samband med ansökan om bygglov eller förhandsbesked.

När förslag till detaljplan upprättas skall kommunen samråda bl.a. med länsstyrelsen. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Sameby är att betrakta som sakägare om planen rör fastigheter som belastas av renskötselrätt. Innan detaljplanen antas skall den ställas ut.

Länsstyrelsens ansvar i samråden är det samma som i samband med översiktsplanen. Länsstyrelsen är skyldig att hålla andra berörda statliga myndigheter underrättade om planarbetet. Det innebär att kommu-

nen inte är skyldig att samråda med andra statliga myndigheter än länsstyrelsen.

Om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse, saknar intresse för allmänheten och är förenligt med översiktsplanen kan ett förenklat planförfarande användas. Det innebär bl.a. att förslaget inte ställs ut och att planen kan antas snabbare.

Förfarandet när områdesbestämmelser antas motsvarar i princip det för detaljplaner.

I 8 kap. plan- och bygglagen regleras vilka åtgärder som kräver bygglov, rivningslov eller marklov. Kommunen har möjlighet att i detaljplan eller områdesbestämmelser inskränka det antal åtgärder som kräver bygglov. Kommunen kan även under vissa förutsättningar utöka bygglovsplikten.

Innan lov lämnas skall kända sakägare m.fl. beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen om den avviker från detaljplan eller områdesbestämmelser eller skall utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan. Inom renskötselområdet anses sameby som känd sakägare om renskötselrätten berörs av ansökan (jmf. Regeringsrättens dom den 28 januari 2000, mål nr 8252-1999).

Ärenden enligt miljöbalken m.m.

Genom miljöbalken har flera lagar på miljöområdet sammanförts till en. Det gäller bl.a. naturvårdslagen, delar av vattenlagen och miljöskyddslagen. Det innebär att den prövning som tidigare skedde enligt dessa lagar numera sker enligt miljöbalken. Beroende på typen av ärende kan första instans vara kommunal nämnd, länsstyrelsen, centrala myndigheter eller miljödomstolen.

Centrala myndigheter, t.ex. Naturvårdsverket, meddelar vissa tillstånd och dispenser i enskilda ärenden enligt de föreskrifter som följer av miljöbalken.

Länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd i en rad olika typer av ärenden. Det kan gälla tillstånd till miljöfarlig verksamhet när inte miljödomstolen skall vara första instans. Vidare fattar länsstyrelsen beslut om tillstånd till täktverksamhet och markavvattning.

Miljödomstolen är första instans i ärenden om tillstånd till större miljöfarlig verksamhet och till vattenverksamhet.

Vid sidan av miljöbalken kräver olika verksamheter tillstånd enligt specialförfattningar. Hur prövningen skall gå till finns reglerat i respektive författning. Reglerna i dessa skiljer sig åt i betydande utsträckning när det gäller krav på samråd och information till berörda sakägare och myndigheter. Gemensamt gäller dock att i de fall länsstyrelsen inte är

beslutsmyndighet så har den i vart fall ett ansvar för hur 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas i ärendena.

Minerallagstiftningen

Även beträffande tillstånd enligt minerallagen (1991:45) skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Prövningen kommer dock in i ett sent skede och vissa typer av åtgärder får vidtas utan att länsstyrelsen blir underrättad. Frågor kring markägares och andra sakägares insyn i beslut enligt minerallagen samt behovet av skydd för värdefull miljö har nyligen utretts (SOU 2000:89). Gruvnäring är en viktig näring inom delar av det område där renskötsel bedrivs och kan innebära stor påverkan på rennäringens markanvändning. Det finns därför anledning att kort redogöra för gällande lagstiftning och utredningens förslag.

Minerallagen ställer upp regler för vad som skall gälla vid sökandet efter utvinningsbara mineralfyndigheter samt när utvinning blir aktuellt. För att få utföra undersökningsarbete krävs normalt undersökningstillstånd. Undersökningsarbete innebär arbete i syfte att påvisa en fyndighet och att utröna dess sannolika ekonomiska värde om arbetet medför intrång i markägarens eller någon annan rättsinnehavares rätt.

Undersökningstillstånd meddelas av bergmästaren. För att tillstånd skall beviljas skall det finnas geologiska förutsättningar att finna koncessionsmineral, en avsikt hos sökanden att undersöka området och sökanden skall ha förmåga att göra en ändamålsenlig undersökning. Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersökningstillstånd utan att annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig. Detta innebär att berörda markägare och andra sakägare inte behöver underrättas om att en ansökan om undersökningstillstånd som berör dem har getts in och att någon kommunikation i enlighet med förvaltningslagens bestämmelser inte sker med dem. Sedan undersökningstillståndet meddelats delges kända sakägare beslutet.

Undersökningstillståndet ger tillståndshavaren rätt att bedriva undersökningsarbeten. Det innebär vidare rätt att uppföra byggnader som är oundgängligen nödvändiga för undersökningsarbetet samt att använda och bygga nödvändiga vägar. Efter bergmästarens tillstånd får tillståndshavaren också ta i anspråk mark för att bygga väg till området. Minst två veckor innan undersökningsarbetena påbörjas skall tillståndshavaren underrätta bergmästaren, fastighetsägaren och nyttjanderättshavarna.

Undersökningsarbeten skall genomföras så att minst skada och intrång vållas. Minerallagen ställer vidare upp vissa särskilda regler till skydd för enskilda och allmänna intressen. Dessa berör bl.a. national-

parker, mark som planeras ingå i nationalpark och det obrutna fjällområdena (4 kap. 5 § miljöbalken).

För att kunna utvinna och tillgodogöra sig funnen mineral krävs bearbetningskoncession. Vid prövningen av bearbetningskoncessionen skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. En miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas ansökan. Ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen skall delges berörda sakägare. Koncessionen skall förenas med villkor som behövs föra att skydda allmänna intressen och enskild rätt.

Utredningen om minerallagen, markägarna och miljön tillsattes för att ta ställning till tre huvudfrågor.

1. markägarnas och nyttjanderättshavarnas ställning vid prospektering

2. markägarnas ställning vid gruvbrytning

3. skyddet för värdefull miljö vid undersökningsarbeten Utredningen konstaterar att vissa inslag i lagstiftningen, t.ex. att markägare och andra berörda inte underrättas förrän undersökningstillstånd beviljats, med fog har upplevts som alltför långtgående och närmast kränkande. Vidare konstaterar utredningen att det är både möjligt och lämpligt att stärka markägarnas ställning utan att det får några allvarliga negativa konsekvenser för mineralintresset. Utredningen föreslår bl.a. att markägare och andra sakägare skall underrättas om ansökningar om undersökningstillstånd, att bergmästaren alltid skall ha möjlighet att meddela villkor till skydd för enskild rätt i undersökningstillstånd, att ingripande undersökningsarbeten skall föregås av förhandlingar med markägaren och berörda sakägare och att rätten att uppföra byggnader avskaffas.

När det gäller skyddet för värdefulla natur- och kulturmiljöer föreslår utredningen att länsstyrelsen skall få tillfälle att yttra sig över alla ansökningar om undersökningstillstånd och att ansökan skall innehålla en beskrivning av undersökningsarbetena och deras miljöpåverkan.

Utredningens förslag har remissbehandlats. För närvarande bereds ärendet inom Regeringskansliet.

Fastighetsbildningslagen

Beslut om fastighetsbildning, dvs. ombildning eller nybildning av fastighet eller bildande, ändring eller upphävande av servitut, skall innebära att fastighet, med hänsyn till sin belägenhet, omfång och övriga förutsättningar, är varaktigt lämpad för sitt ändamål (3 kap. 1 § fastighetsbildningslagen). Bland de förutsättningar som skall beaktas i samband med fastighetsbildning finns bestämmelserna i 3 kap. miljöbalken om hushållningen med mark och vatten. Detta innebär att en av de om-

ständigheter som skall beaktas i samband med ombildning eller nybildning av fastighet eller inrättande eller ändring av servitut är att markoch vattenområde som är av riksintresse för rennäringen skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande.

6.8.2. Våra överväganden och förslag

Sametinget skall ha ansvar för att sammanställa olika uppgifter om markanvändningen i renskötselområdet och på så sätt få överblick över denna. Som ett led i det arbetet skall myndigheten ha ansvar för att underhålla och uppdatera den databas Svensk – Norska renbeteskommissionens svenska delegation byggt upp. För att informationen i databasen skall vara så aktuell som möjligt och för att beslutsunderlaget beträffande markanvändning i renskötselområdet skall bli så fullständigt som möjligt införs en skyldighet för länsstyrelsen att inhämta yttrande från Sametinget.

Svensk – Norska renbeteskommissionens databas

Svensk – Norska renbeteskommissionens uppdrag är att utarbeta underlag för förhandlingarna mellan Sverige och Norge om en ny renbeteskonvention. Den nuvarande konventionen upphör att gälla år 2002.

Som en del i uppdraget ingår att i nödvändig utsträckning undersöka betestillgångarna och driftsförhållandena i renskötseln samt att klarlägga hur betestillgångarna används. För det ändamålet har renbeteskommissionens svenska delegation, med hjälpa av Metria (Lantmäteriverket), byggt upp en databas över renskötseln i Sverige. Där har aktuella data om renskötselns markanvändning, tillgängliga betesarealer etc. sammanställts. Uppgifterna har samlats in och lagrats i digital form av rennäringsfunktionerna vid länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Dessa uppgifter har sammanställts med digitaliserade vegetationskartor. För de områden där vegetationskartor saknats har relevanta vegetationsklasser fastställts med hjälp av satellitdata. Databasen har byggts upp med GIS (geografiskt informationssystem). Det innebär att det är möjligt att på ett lättillgängligt sätt lagra data strukturerat samtidigt som systemet gör det möjligt att genomföra olika typer av analyser. Databasens uppbyggnad gör det möjligt att på ett tydligt sätt redovisa t.ex. strategiska platser, vegetationstyper inom betesområdet samt betesreducerande faktorer.

Delegationen har i avtalet med Metria förbehållit sig rätten att överlåta nyttjanderätten till det material som ingår i databasen. Sådan överlåtelse kan ske till Statens jordbruksverk, länsstyrelserna i Norrlands, Västerbottens och Jämtlands län, Sametinget och annan myndighet som genom politiskt beslut får ansvaret för administrationen av rennäringsfunktionen.

Delegationens avslutade sitt arbete i maj 2001. Länsstyrelsen i Norrbottens län har tagit över databasfilerna från Metria. Nu pågår ett arbete med att ta fram underlag för på vilka sätt databasen skall kunna användas. Arbetet skall vara klart till mitten av oktober 2001. Därefter skall arbetet med att utveckla de olika användningsområdena påbörjas.

Sametinget bör ha överblick över markanvändningen i renskötselområdet

Som vi tidigare påpekat, kapitel 3, bedrivs renskötsel över stora betesarealer där olika delar fyller olika funktioner. Att varje samebys markanvändning är mycket arealkrävande i förhållande till andra intressens, innebär att rennäringen har ett något annorlunda utgångsläge när det gäller att framföra sina markanspråk än vad andra näringar har. Det intrång som blir följden av att bete inom ett mindre område faller bort är inte enbart beroende av mängden bete på just det området utan även av om det skett intrång tidigare där liknande bete bortfallit i andra områden och om det försvårar och fördyrar de säsongsbundna förflyttningarna mellan olika betesområden. Det är av naturliga skäl svårt att visa sådana samband på ett överskådligt sätt utan en omfattande redovisning av hela samebyns markanvändning.

Kommunernas översiktsplaner upprättas för att vara underlag för beslut om användningen av mark- och vattenområden. De är dock mycket översiktliga. Vidare har länsstyrelsen ansvar för att miljöbalkens hushållningsbestämmelser iakttas i ärenden om mark- och vattenanvändning. En samebys markanvändning pågår ofta i flera kommuner. Samtliga samebyar har redovisat sin markanvändning i markanvändningsplaner. Dessa är dock ganska översiktliga och kan vara svåra att använda för att bedöma behovet i enskilda ärenden. Mot bakgrund av de speciella förhållandena som gäller för rennäringens markanvändning anser vi att det finns behov av en instans som kan få överblick över markanvändningen i renskötselområdet.

Genom den databas som Svensk-Norska renbeteskommissionens svenska delegation skapat finns nu stora mängder information om rennäringen samlad på ett sätt som gör att den är lätt att uppdatera, utveckla och presentera utifrån olika frågeställningar. Det ger myndig-

heter som har ansvar för hushållningen med mark och vatten ett bra redskap för att peka ut vilka områden som är betydelsefulla för rennäringen och vilka som är så betydelsefulla att de bör betraktas om riksintresse för rennäringen. Det arbetet har, som nämnts ovan, redan påbörjats.

Det är av stor vikt att arbetet med att peka ut områden av riksintresse för rennäringen kan avslutas så snart som möjligt. I avsnitt 9.5.4 föreslår vi att Sametinget skall vara sektorsmyndighet för rennäringen. En följd av det är att Sametinget får ansvar för att, tillsammans med andra berörda myndigheter, driva arbetet med att peka ut områden av riksintresse för rennäringen. Skyddet för områden som är av riksintresse för rennäringen har till syfte att bibehålla förutsättningarna för näringen genom att ge de viktigaste områdena inom varje sameby ett särskilt skydd (prop. 1985/86:3 s. 57). Så länge det inte finns några klara uttalanden om rennäringens riksintresse har rennäringen inte det skydd som avsetts.

För att den information som samlats i databasen inte skall förlora i värde krävs att förändringar i de data den innehåller förs in så snabbt som möjligt. Informationen som finns i databasen bör betraktas som en färskvara och användbarhet försämras snabbt om den inte korrekt återger aktuell markanvändning. För att undvika detta krävs att en myndighet får ett tydligt uppdrag att ansvara för att databasen ständigt uppdateras.

Vi föreslår att den myndighet som har sektorsansvaret för rennäringen skall ha ansvaret för databasen. Som framgår av kapitel 9 föreslår vi att Sametinget bör vara sektorsmyndighet. Ett skäl för att ansvaret bör placeras hos sektorsmyndigheten är att det är denna som har ansvaret för att peka ut områden som är av riksintresse för rennäringen.

Vårt förslag innebär inte att databasen rent fysiskt måste flytta till Sametinget. Det bör vara Sametinget som bedömer på vilket sätt man mest effektivt kan fullgöra sitt uppdrag i denna delen.

Ett annat skäl till varför sektorsmyndigheten bör ha ansvaret hänger samman med det sätt på vilket databasen enligt vår mening bör utvecklas. Som nämnts ovan innebär det ett problem för rennäringen att andra näringars, t.ex. skogsbruk, turism och gruvnäring, markanvändningsåtgärder planeras utan samband med varandra. Det finns således ett behov av överblick över den samlade markanvändningen, både pågående och planerad, inom renskötselområdet.

Vårt förslag är att Sametinget skall ha ansvar för att skaffa sig denna överblick. Ett viktigt redskap är bearbetning av den information som finns i databasen. För att det skall bli möjligt att få en helhetsbild krävs samtidigt att information om planerade åtgärder förs in i databasen. Ett sätt att nå dit är att för varje typ av ärende som rör markanvändning fö-

reskriva att tillståndsmyndigheten skall informera Sametinget om ärendet berör renskötselområdet.

I de flesta ärenden som berör markanvändning har länsstyrelsen en central roll, antingen som beslutsmyndighet eller som ansvarig för att hushållningsreglerna i 3 och 4 kap. miljöbalken beaktas. Det innebär att länsstyrelsen redan med gällande regler får kännedom om åtgärder som kan påverka renskötselns markanvändning. Ett annat sätt att se till att planerade åtgärder kommer till Sametingets kännedom är därför att föreskriva att länsstyrelsen i samband med att den får in ett ärende angående markanvändning i renskötselområdet skall bereda Sametinget tillfälle att yttra sig.

Den sistnämnda lösningen skulle stämma bättre med den uppbyggnad som plan- och bygglagstiftningen har fått. Den bygger på tanken att kommunerna ensamma har ansvaret för planeringen av mark- och vattenanvändningen inom sitt område. Staten har förbehållit sig vissa befogenheter enbart i några särskilda fall, däribland hushållningsbestämmelserna i miljöbalken. Det är länsstyrelsen som fullgör statens befogenheter i dessa hänseenden. Detta talar mot att kommunen i vissa typer av ärenden enligt plan- och bygglagen skulle ha informationsplikt gentemot Sametinget.

En nackdel, med en lösning där länsstyrelsen har skyldighet att bereda Sametinget tillfälle att yttra sig om markanvändning som kan påverka rennäringen, är att en vanlig typ av ärenden, bygglov, inte skulle komma till Sametingets kännedom. Plan- och bygglagen bygger dock på tanken att detaljplan eller områdesbestämmelser skall upprättas för åtgärder som kan få en betydande påverkan på omgivningen. Eftersom kommunen skall samråda med länsstyrelsen om förslag till detaljplan och områdesbestämmelser kommer länsstyrelsen att få kännedom om alla åtgärder som berörs av plan- och bygglagen och är av någon betydelse. I de fall ett bygglovsärende innebär större påverkan på en samebyns markanvändning bör det ligga i byns intresse att underrätta Sametinget om detta. I dessa fall är samebyn att betrakta som sakägare. Den skall därför beredas tillfälle att yttra sig innan beslut i lovärende fattas.

Förslaget i utredningen om minerallagen, markägarna och miljön (SOU 2000:89) skulle, om de genomförs, innebära att samebyarna i ett tidigare skede än i dag skulle få kännedom om planerad prospektering inom deras område samt en viss möjlighet att påverka utförandet av de planerade arbetena. Vidare innebär förslaget att länsstyrelsen skall få del av alla ansökningar om undersökningstillstånd som görs. Det innebär för vårt resonemang att länsstyrelsen skulle ha möjlighet att underrätta Sametinget om dessa. Sametinget skulle således i databasen kunna få en god överblick över vilka undersökningstillstånd som meddelats inom renskötselområdet.

Vi föreslår således att länsstyrelsen skall inhämta yttrande från Sametinget i ärende som rör markanvändning i renskötselområdet. Det bör gälla oavsett om länsstyrelsen skall yttra sig eller är beslutsmyndighet i ärendet. Bästa sättet att uppnå detta bör vara att göra ett tillägg i förordningen (1998:896) om hushållning med mark- och vattenområden m.m. Beträffande detaljplaner och områdesbestämmelser kan ett tillägg föras in i plan- och byggförordningen (1987:383) som innebär att länsstyrelsen skall inhämta yttrande från Sametinget om renskötselområdet berörs av planarbetet. Motsvarande lösning finns redan i dag för skogsmark. Länsstyrelsen skall enligt förordningen inhämta yttrande från skogsvårdsstyrelsen om skogsmark berörs av planarbetet.

I detta sammanhang vill vi påpeka att det inte bara är länsstyrelserna i de tre län som i dag har rennäringsfunktioner som enligt förslaget skall inhämta yttrande från Sametinget. Det kan även bli aktuellt för länsstyrelserna i Dalarnas, Västernorrlands och Gävleborgs län, eftersom renskötselområdet berör även dessa län. I avsnitt 6.5 har vi föreslagit att Sametinget skall få ansvar för utbildningsinsatser beträffande de regler vi föreslår för markanvändningen inom renskötselområdet. Denna utbildning skall bl.a. vända sig till tjänstemän vid myndigheter som sysslar med markförvaltning eller beslut rörande markanvändning inom renskötselområdet. Genomförs en sådan utbildning innebär det också att Sametinget får möjlighet att redogöra för den regel om skyldighet för länsstyrelsen att inhämta yttrande som vi föreslagit.

När det gäller skyddet för de obrutna fjällområdena, 4 kap. 5 § miljöbalken, är det särskilt viktigt att Sametingets synpunkter beaktas. De obrutna fjällområdena är i sin helhet av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i området, 4 kap. 1 § miljöbalken. Det omfattar bl.a. områdets betydelse för rennäringen och den samiska kulturen (prop. 1985/86:3 s. 86). Det är Sametingets uppgift att verka för en levande samisk kultur. Sametinget bör således vara den myndighet som är mest lämpad att med tyngd uttala sig om samiska kulturmiljövärden. Enligt vår uppfattning kan sannolikt även områden utanför de obrutna fjällområdena anses ha så stora värden för den samiska kulturen att de i sin helhet bör betraktas som riksintresse. Det är dock svårt att för närvarande föreslå avgränsningar av ett sådant område. Resultatet av arbetet i den gränsdragningskommission som regeringen tillsatt bör kunna utgöra ett underlag för en sådan bedömning.

Samråd sker för sent

Företrädare för samebyarna framhåller ofta att ett stort problem när det gäller andras markanvändning i renskötselområdet är att samebyarnas

synpunkter kommer in för sent i planeringsarbetet. Utgångspunkten för resonemanget är att om de hade fått lämna sina synpunkter på t.ex. lokalisering och utformning tidigt i planering så skulle många konflikter kunnat undvikas.

Det är naturligtvis önskvärt att så många synpunkter som möjligt kommer in i en planeringsprocess så tidigt som möjligt. På det sättet kan man undvika slöseri med tid och pengar samt att det uppstår onödiga konflikter. Det bör således ligga i en exploatörs intresse att så tidigt som möjligt få in synpunkter från berörda intressen för att om möjligt kunna tillgodose dessa.

I olika typer av lagstiftning som berör markanvändning har man försökt lösa problemet genom regler om att sakägare och berörda myndigheter i vart fall vid någon tidpunkt i processen skall få möjlighet att yttra sig. Det är ingen fullständig lösning på problemet men speglar den avvägning lagstiftaren ansett vara rimlig mellan syftet med lagen, exploatörens och andra berördas intressen.

Det förslag vi lämnat här angående överblicken över markanvändningen i renskötselområdet innebär inte någon direkt lösning på problemet med för sena samråd. Samebyarna kan dock ha nytta av förslaget på det sättet att de med hjälp av material från sektorsmyndighetens databas tydligare än i dag kan åskådliggöra vad den aktuella åtgärden innebär för deras renskötsel. För vissa fall av konkurrerande intressen har vi i avsnitt 6.5 föreslagit en satsning för att få en ökad frivillig lokal samverkan kring markanvändningsfrågor.

På 1970-talet fanns en permanent arbetsgrupp för samefrågor inom regeringskansliet. I denna uppmärksammades frågan om samernas kontakter med kommunerna. Underlaget för arbetsgruppens arbete med frågan presenterades i Samerna och kommunerna (DsKn 1979:8). Rapporten redogör för tre huvudgrupper av frågor som företrädare för såväl samer som kommuner tog upp (s. 30). Dessa huvudgrupper var samerna som kulturell minoritet, samiska näringsfrågor samt samerna och den kommunala servicen.

Inom ramen för arbetet med rapporten utfördes en enkätundersökning för att kartlägga kommunernas kontakter med samiska organisationer. Av denna framgick att få kommuner hade regelbundna sammankomster med samebyar och sameföreningar, att några kommuner höll samråd för speciella projekt och att vissa kommuner inhämtade samernas synpunkter genom remissförfarande (s. 37 ff). I rapporten diskuterades också behovet av att utveckla samrådsformerna lokalt och några möjliga lösningar. De diskussioner som beskrivs i rapporten Samerna och kommunerna kan fortfarande anses utgöra ett underlag för arbetet med samrådsformer.

Vi har under vårt arbete uppfattat att vissa kommuner på olika sätt försöker ha ett mera kontinuerligt samarbete med samebyar och andra företrädare för samer för att undvika att diskussionerna splittras upp på enskilda ärenden och för att på ett tidigt stadium få in samiska synpunkter i planeringsprocesser. Ett exempel är Kommunala samverkansorganet kommunen - samerna i Kiruna kommun. Samverkansorganet skall enligt sitt reglemente vara ett organ för samverkan före kommunala beslut som berör samernas villkor och behov, samt ömsesidig information och beredning av ärenden mellan samverkansorganet å ena sidan och kommunens styrelser och nämnder å andra sidan. Kommunen skall förelägga organet planer till förändringar av samhällsinsatsernas utformning och organisation som kan anses beröra samerna. Kommunen skall inhämta organets synpunkter i ett så tidigt skede som möjligt, så att dess uppfattning och förslag kan påverka ärendets handläggning. Samverkansorganet består av tre kommunalt förtroendevalda, representanter från var och en av de i kommunen verksamma samebyarna (åtta stycken) och representanter från tre sameföreningar i kommunen. Organet skall sammanträda minst fyra gånger per kalenderår.

I kapitel 4 har vi redogjort för regeringens förslag angående miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö (prop. 2000/01:130). Regeringen konstaterar att fjällmiljön är känslig och att ett alltför intensivt nyttjande lätt leder till skador på mark och vegetation (s. 161). Vidare framhålls att det är viktigt att fjällbygderna kan fortleva och att rennäring jämte andra traditionella verksamheter kan leva vidare och utvecklas (s. 166). I propositionen påpekas att det på kommunal nivå finns förutsättningar att i samverkan mellan berörda parter finna praktiskt fungerande samlade lösningar på miljö- och resurshushållningsproblem och de utvecklingsfrågor som är knutna till lokalsamhällets miljö, organisation och funktion (s. 240).

Vi anser att det är viktigt att kommunen och samerna, både de inom rennäringen och de utanför, skapar forum för kontinuerliga kontakter angående frågor som berör samerna. Sådana kontakter kan vara ett sätt att skapa förståelse för och sprida kunskap om viktiga förhållanden. De kan också vara ett led i att utveckla det kunskapsunderlag och de miljöprogram som behövs för att uppnå miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö. Sannolikt bör man för att uppnå dessa syften ha mera omfattande kontakter än årliga samråd. Vi anser dock inte att det finns någon möjlighet att säga att en viss modell för samverkan är bättre eller sämre än en annan. Det måste vara upp till de berörda att avgöra. Vi anser dock att det är viktigt att den här typen av samverkan kommer till stånd även i kommuner där rennäringen och samisk kultur inte har en lika framträdande roll som i de nordligaste kommunerna. Detta är enligt vår uppfattning särskilt viktigt mot bakgrund av den dialog och

samverkan som behövs för att nå upp till miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö.

I avsnitt 6.5 har vi föreslagit att särskilda medel anslås till Sametinget för utbildning om de nya regler vi föreslår om markanvändning inom renskötselområdet och om samebyarnas behov av mark för renskötsel. Utbildningen skall bl.a. rikta sig till tjänstemän vid myndigheter som sysslar med markförvaltning eller beslut rörande markanvändning inom renskötselområdet. Således kommer även kommunala tjänstemän att omfattas. Det bör vara möjligt att inom den föreslagna utbildningen diskutera olika former för samverkan mellan kommunerna och samer, både inom och utanför rennäringen.

6.9. Jakt och fiske inom renskötselområdet

I äldre tid innan renskötsel började bedrivas i större skala var jakt och fiske basen för samernas försörjning. Inkomsterna från samernas jakt och fiske beskattades av kronan och betalades bl.a. i form av pälsverk och torkad fisk.

De samer som började med tamrenskötsel med större renhjordar fortsatte att jaga och fiska som ett komplement till renskötseln. Andra samer fortsatte att försörja sig uteslutande på jakt och fiske. En del samer blev jordbrukare och fortsatte att jaga och fiska vid sidan om jordbruket. I dag är jakten och fisket viktiga för såväl renskötande som icke-renskötande samer, som en del av det samiska traditionella bruket av marken. Inkomsterna från jakt och fiske har också betydelse.

Jakt- och fiskerätt ingår som en del av renskötselrätten som vilar på urminnes hävd och tillkommer den samiska befolkningen. Enligt rennäringslagen har endast samebymedlemmar rätt att jaga och fiska. Samebymedlems jakt- och fiskerätt gäller på utmark inom de delar av samebyns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna när renskötsel är tillåten där. Rätten gäller oberoende av vem som äger marken.

Inom de delar av renskötselområdet där samebymedlemmar har jaktoch fiskerätt har också andra rätt att jaga och fiska. Privata markägare har jakt- och fiskerätt på den mark som de äger. På kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen förvaltar och upplåter länsstyrelsen rätten att jaga och fiska. På annan mark som förvaltas av staten ansvarar andra, exempelvis Statens fastighetsverk, Sveaskog m.fl. för förvaltningen av jakten och fisket.

Rätten att jaga och fiska har stor betydelse för många som är bosatta inom renskötselområdet. Det gäller såväl för markägare som för dem

som får jakt- och fiske upplåtet av länsstyrelsen. Jakten och fisket har också betydelse för turistnäringen i området.

Omfattningen av samebymedlemmars jakt- och fiskerätt är oklar i olika avseenden. Det finns också oklarheter om hur jakt- och fiske skall utövas av samebymedlemmar och markägare när båda har jakt- och fiskerätt inom samma mark. Oklarheten ger utrymme för olika tolkningar av rättsläget och olika uppfattningar om hur jakt- och fiskerätten skall fördelas mellan samebymedlemmar och andra som har jakt- och fiskerätt.

I det följande redogör vi för samers/samebymedlemmars och privata markägares rätt till jakt och fiske samt deras rätt att upplåta jakt och fiske till utomstående och de oklarheter som finns om förhållandet mellan samers/samebymedlemmars och markägares jakt- och fiskerätt (6.9.1 och 6.9.2)

Därefter redogör vi för de särskilda regler som gäller för länsstyrelsernas upplåtelser av rätt till jakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen samt för de olika uppfattningar som finns om vem som har jakt- och fiskerätten på sådan mark (6.9.3). Vi redogör också för upplåtelser av jakt och fiske och jakt och fiskerätten på övrig statlig mark inom renskötselområdet (6.9.4). Slutligen redogör vi för våra överväganden och förslag (6.9.5).

6.9.1. Samers jakt-och fiskerätt

Jakt- och fiskerätt

Samernas rätt att jaga och fiska är en del av renskötselrätten som vilar på urminnes hävd. När samernas rätt att bruka marken inom renskötselområdet för första gången lagfästes i 1886 års renbeteslag reglerades de renskötande samernas rätt att jaga och fiska som binäringar till renskötseln. Den rätt andra samer hade att jaga och fiska reglerades inte i lagen.

Enligt 1886 års renbeteslag hade samer rätt till jakt och fiske på ”för dem avsatta land och sådana områden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker som för dem bibehållas”, dels ”på annan utmark inom lappmarkerna under den tid de äga att på sådan utmark uppehålla sig med sina renar” (21§ i 1886 års renbeteslag).

Den nuvarande regleringen av samebymedlems jakt- och fiskerätt överensstämmer i allt väsentligt med regleringen i den första renbeteslagen. I rennäringslagen 25 § anges att medlem i sameby har rätt att jaga och fiska på utmark inom de delar av samebyns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna när renskötsel är tillåten där

(1 st). Samebymedlem som tillfälligt uppehåller sig inom annan bys betesområde för renarnas skötsel har också rätt att jaga och fiska där, men bara för sitt eget uppehälle (2 st). Efter tillstånd får samebymedlem också jaga vissa rovdjur inom annan samebys område (3 st). På vissa fjällmarker i Jämtlands län och Dalarnas län kräver husbehovsfiske liksom rovdjursjakt särskilt tillstånd (4 st).

Vad som avses med begreppet ”utmark” har ibland ansetts oklart. Innebörden av utmarksbegreppet diskuterades bl.a. av Rennäringssakkunniga (SOU 1968:16). Där ansåg man att utmark var mark som inte var inäga, dvs. all mark som inte är åker och äng eller trädgård. Någon annan uppfattning framgår inte av övriga förarbeten till den nu gällande rennäringslagen.

Sedan tillkomsten av 1928 års renbeteslag anges i lagen att bara den som är medlem i sameby får utöva de rättigheter som ingår i renskötselrätten, alltså bl.a. jakt- och fiskerätt. De samer som inte är medlemmar i sameby kan liksom andra få rätt att jaga och fiska efter upplåtelse från länsstyrelsen.

Inom de områden där samerna har rätt till jakt och fiske gäller rätten på såväl privatägd som statligt och kommunalt ägd mark och innefattar både jakt och fiske för husbehov och för försäljning.

Förhållandet mellan samebymedlemmars och andras rätt till jakt och fiske

Det finns inga bestämmelser i rennäringslagen som anger hur samebymedlems jakt- och fiskerätt förhåller sig till markägares jakt- och fiskerätt när båda har rätt att jaga och fiska på samma mark.

Av förarbetena till 1886 års renbeteslag framgår endast att samernas jakt- och fiskerätt, liksom betesrätten, ansågs vila på det bruk av marken som samerna av ålder hade utövat i de trakter där de vistats med sina renar. Man konstaterade att samerna jagade och fiskade på enskilt ägd mark utan att det hade påtalats av markägarna. Det intrång samernas jakt- och fiske innebar för enskilda fastighetsägare angavs inte vara större än att det ”med fog betingas af hans ställning såsom innehafare av områden, dem en gång Lapparna ensamme tillgodogjort sig”.

Någon närmare beskrivning av hur omfattande samernas jakt- och fiskerätt var i förhållande till markägarens jakt- och fiskerätt på enskild mark gavs inte, varken i lagtexten eller i förarbetena till lagen.

Upplåtelser av jakt- och fiskerätt

Sameby eller medlem i sameby får som huvudregel inte upplåta sin jakt- eller fiskerätt till utomstående, 31 § rennäringslagen. Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska inom byns betesområde.

Förbudet att upplåta rätt till jakt och fiske och renbete till utomstående tillkom genom 1886 års renbeteslag. Tidigare hade det förekommit att enskilda samer upplåtit sådana rättigheter. Detta ansågs ha lett till att andra samers rätt hade blivit lidande. Av detta skäl och eftersom de då nybildade lappbyarna inte ansågs klara av att sköta sådana upplåtelser till medlemmarnas gemensamma bästa, ansåg kommittén att samerna borde förbjudas att upplåta de rättigheter som ingick i deras nyttjanderätt. Staten borde i stället ansvara för sådana upplåtelser (1883 års kommittébetänkande).

I utskottsbetänkandet (Särskilda utskottets Utlåtande N:o 1) angavs ett annat skäl för att samerna inte hade rätt att förfoga över de nyttigheter – bete, slåtter, jakt och fiske – som de inte själva hade behov av. Myndigheterna ansågs bäst kunna bedöma hur stort samernas behov av dessa nyttigheter var. Den del av nyttigheterna som samerna inte behövde kunde myndigheterna upplåta till utomstående. I utskottsbetänkandet uttrycktes detta på följande sätt, ”Ehuru lapparnes befogenhet att till underhåll för sig och sina renar betjena sig af land och vatten å de trakter där de ega vistas, är grundad på deras naturliga rätt till de för deras existens nödiga förutsättningar, så är med afseende å dessas beskaffenhet denna rätt likväl icke ens inom de för lapparne afsatta land att anse som en eganderätt. Den är endast en nyttjanderätt till det omfång som bestämmes af vilkoren för renskötselns bedrifvande. Hvad dertill icke erfordras bör således falla utom gränsen för denna rätt. Det bör derför icke ligga i lapparnes fria skön att på sätt hittills i vissa trakter af Jemtlands län egt rum, upplåta betes- eller slåtterlägenheter å skattefjellen åt bofaste, hvilket gifit anledning till inrättande af fäbodar och dermed följaktlig skogsförödelse. Om å något område finnes större tillgång till bete och slåtter än som för de till området hörande lappar behöfves så bör det vara den myndighet hvilken har högsta tillsynen över lappväsendet inom länet och är i tillfälle att mera stort öfverskåda lapparnes behof som skall förfoga öfver den öfverskjutande tillgången.”(utskottsbetänkandet s. 31 f.).

Förbudet för samer att upplåta sin jakt- och fiskerätt gällde enligt 1886 års lag på ”de för lapparna afsatta land”. På annan mark, exempelvis enskilt ägd mark, diskuterades aldrig någon rätt eller något förbud för samer att upplåta sin jakt eller fiskerätt. Numera är förbudet för samebyar och medlemmar i samebyar att upplåta jakt, och fiske och

andra rättigheter som ingår i renskötselrätten formulerat på ett sådant sätt att det klart omfattar all mark där samerna har renskötselrätt, såväl ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen som nedanför dessa områden.

6.9.2. Markägares jakt- och fiskerätt

Jakt- och fiskerätt

Enligt gällande jaktlag har markägare (fastighetsägare) jakträtt på sin mark, 10 § jaktlagen (1987:259). I samma paragraf hänvisas till att det finns särskilda bestämmelser om samernas rätt att jaga.

Markägare har också fiskerätt på sin mark 9 § fiskelagen (1993:787). Liksom i jaktlagen hänvisas i 3 § fiskelagen till att det finns särskilda bestämmelser om samernas rätt till fiske. Av övergångsbestämmelserna till såväl jakt- som fiskelagen framgår att dessa lagar inte inskränker rätt till jakt och fiske som gäller på grund av urminnes hävd (övergångsbestämmelserna till jaktlagen p. 4 och övergångsbestämmelserna till fiskelagen p. 2).

Förhållandet mellan markägares och samebymedlemmars rätt till jakt och fiske

Det finns inga bestämmelser i jakt- eller fiskelagen som anger hur markägares och samernas jakt- och fiskerätt förhåller sig till varandra eller som anger hur de olika rättigheterna skall kunna utövas i de geografiska områden där såväl markägare som samer har jakt- och fiskerätt.

I förarbetena till jaktlagen finns vissa rekommendationer om hur jakträtten skall fördelas mellan samebymedlemmar och markägare när det gäller tillämpningen av de regler som gäller för älgjakten (prop.1986/87:58 s. 45 ff.). Rekommendationerna rör förhållandena inom samebyarnas året-runt-marker som i förarbetena anges vara de marker som i första hand är av intresse för älgjakt.

I förarbetena påpekas att varken samebyar eller privata markägare (eller de som får älgjakt upplåten av länsstyrelsen) har ensam jakträtt inom samebyarnas året-runt-marker. Det talas om att det föreligger en ”dubbel jakträtt” för samerna och markägarna.

För att få jaga älg krävs licens av länsstyrelsen (33 § jaktlagen). Licensen omfattar rätt att jaga älg i ett geografiskt område som länsstyrelsen har registrerat, s.k. licensområde. Länsstyrelsen fattar också

beslut om hur många älgar som får skjutas inom varje licensområde, s.k. älgtilldelning.

I förarbetena till jaktlagen föreslås att hela året-runt-marken i en sameby bör registreras som licensområde för älgjakt. Inom detta större licensområde registreras särskilda licensområden omfattande de privata markägarnas mark. Följden blir s.k. dubbelregistrering av licensområden för älgjakt för samebyar och privata markägare inom samebyarnas året-runt-marker.

När det gäller älgtilldelningen inom de dubbelregistrerade områdena anges att varken samebyar eller privata markägare, till följd av att det finns dubbel jakträtt, kan påräkna lika stor tilldelning av älg som om de varit ensamma jakträttsinnehavare i sina licensområden. Hur stor tilldelning som är motiverad mot bakgrund av omfattningen av samebyarnas, respektive markägarnas jakträtt klargörs inte. Det anges att länsstyrelsen är hänvisad till en skälighetsbedömning. De faktorer som bör vägas in i skälighetsbedömningen är, enligt förarbetena, bl.a. jaktens totala omfattning inom betesområdet och antalet medlemmar i samebyn.

I förarbetena kommenteras också hur jakten bör bedrivas inom dubbelregistrerade områden. En lösning anges vara att göra en geografisk uppdelning av marken så att samebymedlemmar och markägare inte jagar på samma mark. En annan kan vara att dela upp jakten i olika jakttider.

Upplåtelser av jakt- och fiskerätt

Markägare har rätt att upplåta jakt- och fiskerätten på sin fastighet till utomstående.

Den som är delägare i samfällighet får inte utan överenskommelse med övriga delägare upplåta sin andel av jakten (13 § jaktlagen).

Det finns ingen motsvarande regel om att markägare innan han/hon upplåter sin rätt till jakt och fiske skall samråda med eller träffa överenskommelse med den sameby vars medlemmar jakt- och fiskerätt på samma mark.

6.9.3. Jakt- och fiskerätt på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen

Upplåtelser av jakt- och fiskerätt

I 32–34§§ rennäringslagen finns särskilda regler om villkor för upplåtelser av nyttjanderätter på sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen. Reglerna kompletteras av föreskrifter i 2–8 §§rennäringsförordningen. Av dessa bestämmelser framgår att länsstyrelsen upplåter nyttjanderätter, t.ex. rätt till jakt och fiske, på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen (32 och 33 §§rennäringslagen och 2 § rennäringsförordningen).

Upplåtelser av rätt till jakt och fiske sker som huvudregel mot en avgift som tillfaller den sameby som berörs av upplåtelsen och Samefonden (34 § rennäringslagen och 6 § rennäringsförordningen).

Som villkor för upplåtelser av jakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen gäller att upplåtelserna kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln eller besvärande intrång i samernas rätt till jakt eller fiske ( 32 § rennäringslagen).

Som beskrivits ovan tillkom reglerna om rätt för länsstyrelsen att upplåta nyttjanderätter (jakt och fiske m.m.) genom 1886 års renbeteslag. Enligt 1886 års bestämmelse var skyddet för samernas rätt att nyttja kronomarken (de för lapparne afsatta land) starkare än enligt den nu gällande bestämmelsen i 32 § rennäringslagen. Upplåtelser till utomstående fick bara ske om samerna inte själva hade behov av hela betet, slåttern jakten eller fisket och om det kunde ske utan intrång eller skada för samerna. Berörda samer skulle höras innan upplåtelse medgavs. Avgifterna för upplåtelserna skulle användas till förmån för samerna (22 § i 1886 års renbeteslag).

Länsstyrelsernas upplåtelser av rätt att jaga och fiska, enligt 32 § rennäringslagen, kan delas in i upplåtelser av rätt till jakt på småvilt och handredskapsfiske samt upplåtelse av annan jakt (exempelvis älgjakt).

För all upplåtelse av jakt och fiske gäller allmänna regler om viltvård och fiskevård.

Älgjakt

För älgjakt måste jägare förutom upplåtelse från länsstyrelsen enligt 32 § rennäringslagen också ha licens för älgjakt från länsstyrelsen enligt reglerna i 33 § jaktlagen.

I förarbetena till jaktlagen anges att lantbruksnämnden (numera länsstyrelsen) efter det att licensområden för samebyarnas och de privata markägarnas älgjakt registrerats skall fatta beslut om vilka områden inom kronomarken som skall upplåtas för älgjakt och det antal älgar som får skjutas inom dessa områden (se beskrivningen ovan angående tillämpningen av dessa regler).

Småviltjakt och fiske

Upplåtelse av rätt till jakt på småvilt och handredskapsfiske regleras förutom i rennäringslagen 32 § också i rennäringsförordningen 3 §. Där anges att rätt till småviltjakt och handredskapsfiske skall upplåtas om olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen och om det inte möter något hinder enligt bestämmelserna i 32 § rennäringslagen.

Föreskriften om att småviltjakt och handredskapsfiske skall upplåtas tillkom år 1993 i syfte att väsentligt öka upplåtelserna av småviltjakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Tidigare fanns ingen skyldighet för länsstyrelsen att upplåta sådan jakt och fiske. För att öka möjligheterna att få upplåtelser av rätt till småviltjakt och fiske ansåg statsmakterna att betydligt större områden ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen kunde upplåtas för jakt och fiske. Detta ansågs kunna ske utan att samernas renskötsel eller rätt till jakt och fiske träddes för när.

Samtidigt som länsstyrelsernas upplåtelser ökade väsentligt angavs att den möjlighet som dittills hade funnits för bl.a. sammanslutningar av samebymedlemmar att med länsstyrelsens tillstånd upplåta småviltjakt och fiske (s.k. underupplåtelser) i huvudsak borde avvecklas. Skälet var att systemet med underupplåtelser hade försvårat en samlad och effektiv marknadsföring av jakten och ofta fördyrat jakten i onödan (prop. 1992/93:32, s. 133 ff.).

På regeringens uppdrag redovisade Statens jordbruksverk och Sametinget våren 1994 en utvärdering av det nya upplåtelsesystemet. Regeringen beslutade då att utvecklingen av det nya upplåtelsesystemet borde följas under en längre tidsperiod för att det säkrare skall kunna avgöras vilken påverkan det kunde ha på renskötselrätten, viltvården, fiskevården och naturvården. Våren 1996 lämnade Statens jordbruksverk, Naturvårdsverket och Sametinget en ny utvärdering. År 1997 fick Sametinget ett uppdrag att komplettera utvärderingarna inför det slutliga ställningstagandet. Sametinget lämnade sommaren 1998 ett förslag till förändringar av upplåtelsesystemet.

Jakt- och fiskerätt

Rätten till jakt- och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är omtvistad.

Enligt en uppfattning har staten i egenskap av ägare till kronomarken jakt- och fiskerätt tillsammans med samebymedlemmar på denna mark. Enligt en annan uppfattning har samerna på grundval av urminnes hävd ensamrätt till jakt- och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Som stöd för uppfattningen att staten tillsammans med samebymedlemmarna har jakt- och fiskerätt på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen anförs att markägare enligt jaktlagen och fiskelagen har jakt- respektive fiskerätt på sin egen mark. Eftersom staten är ägare till kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen har staten enligt denna uppfattning också den jakt- och fiskerätt som följer med äganderätten till marken.

En annan omständighet som anförs till stöd för att staten har jaktoch fiskerätt är att staten genom länsstyrelserna upplåter rätt till jakt och fiske på denna mark i enlighet med bestämmelserna i 32 § rennäringslagen

Bestämmelsen om statens rätt att upplåta jakt och fiske och andra nyttjanderätter inom området ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen tillkom genom 1886 års lag.

I förarbetena till bestämmelsen om statens rätt att upplåta nyttjanderätter finns vissa uttalanden som kan åberopas som stöd för att staten har jakt- och fiskerätt tillsammans med samerna. I utskottsbetänkandet angavs att samernas nyttjanderätt till bl.a. jakt och fiske är begränsad till det de behövde för renskötselns bedrivande. Den myndighet som hade tillsynen över lappväsendet, och därmed ansågs kunna bedöma samernas behov av bl.a. jakt och fiske, skulle förfoga över överskottet.

Till stöd för att staten har jakträtt på kronomark åberopas också äldre jaktlagstiftning. Enligt 1864 års jaktstadga lät staten, i egenskap av innehavare av jakträtt, envar man jaga på kronan vid avvittringen i de norra länen tillfallen överloppsmark, dock inte älg (4 § 1864 års jaktstadga). Enligt denna uppfattning kunde staten inte ge envar man rätt att jaga om staten inte haft egen jakt- och fiskerätt. Det faktum att enskilda som fick mark avvittrad från kronomark fick jakt- och fiskerätt på sin enskilda mark efter avvittringen åberopas också som stöd för statens jakt- och fiskerätt.

Till stöd för den andra uppfattningen, att samerna på grund av urminnes hävd har ensamrätt till jakten och fisket på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, åberopas att såväl äldre som nu-

varande jakt- och fiskelagstiftning gör undantag för jakträtt och fiskerätt som vilar på urminnes hävd.

I 1864 års jaktstadga angavs att det som där stadgas om statens jakträtt gäller om det inte genom urminnes hävd är annorledes bestämt om jakträtten ( 5 § ). I 1912 års jaktlag – som skrevs efter tillkomsten av renbeteslagen – framgår att lagen ( dvs. även bestämmelsen om envar mans rätt att jaga) inte gäller på mark som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisad. Även den nu gällande jaktlagen och fiskelagen innehåller övergångsbestämmelser som innebär att äldre rättigheter grundade på urminnes hävd inte inskränks genom den nya lagstiftningen. Undantaget i jakt- och fiskelagstiftningen för vad som gäller på grund av urminnes hävd innebär, enligt denna uppfattning, att staten inte har någon jakt- och fiskerätt om samerna på grund av urminnes hävd har ensamrätt till jakten och fisket.

Till stöd för att samernas på urminnes hävd grundade jakt- och fiskerätt innebär en ensamrätt till jakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen åberopas Högsta domstolens dom i det s.k. skattefjällsmålet. I domen behandlas de historiska förhållanden som gällt på renbetesfjällen. I domen anges att det finns skriftliga dokument där det framgår att samerna sedan gammalt och fram till, år 1886, haft ensamrätt till fisket på skattefjällen och inom lappmarkerna (s. 235). Av domen framgår också att samerna själva upplät rätt till fiske och slåtter till utomstående.

En annan omständighet som åberopas till stöd för att samer har ensamrätt till jakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är att staten länge betraktade denna mark som särskilt avsedd för samernas bruk för bl.a. renbete jakt och fiske. I den första renbeteslagen år 1886 betecknades den kronomark som ”de för lapparne afsatta land” och i 1898 års renbeteslag markerades markens särställning genom benämningen ”de områden som bifvit till lapparnes uteslutande begagnande anvisade” (31 § 1898 års renbeteslag). Detta åberopas som stöd för att samerna hade ensamrätt till jakten och fisket inom området.

Enligt den uppfattningen är det därmed samernas jakt- och fiskerätt som länsstyrelserna förfogar över när de upplåter rätt till jakt och fiske och andra nyttjanderätter inom kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Som ytterligare stöd för denna uppfattning åberopas de skäl som angavs då bestämmelsen tillkom i samband med 1886 års lag. Då angavs att lappbyarna inte själva kunde klara att sköta upplåtelser av jakt, fiske, slåtter m.m. till utomstående. Skälen formulerades på följande sätt i förarbetena; ”Betänker man, huru föga egnadt ett lappsamfund är att förhandla till gemensamt beslut och ingå aftal samt till samfäldt gagn använda inflytande medel, så torde finnas

lämpligast att åt Konungens Befallningshafvande uppdraga ärenden av dylik art” (Förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige, s. 106).

Regeln i 34 § rennäringslagen som anger att de avgifter som tas ut för upplåtelser av jakt och fiske inom området ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall tillfalla samerna (samebyn och Samefonden), ses också som ett stöd för att det är samernas, och inte statens, jakt- och fiskerätt som länsstyrelserna upplåter på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Till stöd för uppfattningen att samerna på grund av urminnes hävd har ensamrätt till jakten och fisket på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen åberopas också att staten själv tidigare givit uttryck för en sådan uppfattning. I ett rättsfall från Högsta domstolen år 1942 (NJA 1942 s. 336) som behandlade privata markägares anspråk på jakträtt på kronomark ovan odlingsgränsen angav staten att samerna hade ensamrätt till renbete ovanför odlingsgränsen och att man hade fullt skäl att anse att även rätten till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen tillkom samerna ensamma.

Först på senare åt i förarbetena till den nuvarande jaktlagen (prop. 1986/87:58) och i samband med förändringen av reglerna om upplåtelser av småviltjakt och fiske år 1993, förs resonemang som bygger på uppfattningen att staten skulle ha en egen jakt- och fiskerätt vid sidan av samernas rätt på marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

6.9.4. Jakt- och fiskerätt på övrig statlig mark

Upplåtelser av jakt- och fiskerätt

På mark som staten förvaltar nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen upplåts nyttjanderätter av den som har ansvar för förvaltningen. Det kan röra sig om Statens Fastighetsverk, Naturvårdsverket, försvaret, Sveaskog m.fl.

På sådan kronomark gäller inte de villkor för upplåtelser som anges i 32 §. Avgifterna för jakt- och fiskeupplåtelser tillfaller staten och inte som enligt 34 § rennäringslagen, berörd sameby och Samefonden.

Jakt- och fiskerätt

Från statens sida hävdar man jakt- och fiskerätt på all statlig mark. På statlig mark ovanför lappmarksgränsen och på renbetesfjällen där samebymedlem har jakt- och fiskerätt enligt 25 § rennäringslagen

hävdar man att det föreligger en ”dubbel rätt till jakt- och fiske”, för staten som markägare och för samebymedlem på grund av urminnes hävd.

Från samisk sida hävdas ensamrätt till jakt och fiske på all året-runtmark som förvaltas av staten, dvs. såväl året-runt-mark på renbetesfjällen och ovanför som nedanför odlingsgränsen. Endast mindre delar av året-runt-marken nedanför odlingsgränsen är fortfarande statlig mark. Sedan år 1992 ägs merparten av denna mark av Assi Domän.

På statlig mark mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen som är vinterbetesmark är det oklart hur jakt- och fiskerätten fördelas mellan staten och samebymedlemmar, på samma sätt som det är oklart på privatägd mark.

6.9.5. Våra förslag och överväganden

En särskild utredare skall tillsättas med uppdrag att så långt det är möjligt klarlägga hur omfattande samebymedlemmars, markägares och statens rätt till jakt och fiske är inom olika delar av renskötselområdet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt förhållandena inom den mark som i 1886 års renbeteslag betecknades som avsatt för samernas bruk.

De oklarheter som finns om jakt- och fiskerätten inom renskötselområdet har lett till olika uppfattningar om hur regler om rätt till jakt och fiske och upplåtelser av småviltjakt, älgjakt och upplåtelser av rätt till fiske skall tolkas och tillämpas. Detta har i sin tur lett till motsättningar och ibland till konflikter mellan samebymedlemmar och markägare och övriga som har fått rätt att jaga och fiska på grund av upplåtelser från staten i området.

Konflikterna har främst rört de nya reglerna för upplåtelser av småviltjakt ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, som infördes år 1993 och registreringen av licensområden för älgjakt och beslut om älgtilldelning.

Jakt- och fiskerätt ingår som en del av renskötselrätten i de delar av renskötselområdet som ligger ovanför lappmarksgränsen under den tid då renskötsel är tillåten där. En del av marken är privatägd och annan mark är statligt ägd. Den mark som i samband med den första renbeteslagen år 1886 avsattes för samernas bruk och som i dag anses omfatta kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, intar en särställning.

Av vår beskrivning ovan framgår att förhållandet mellan samebymedlemmars jakt- och fiskerätt och markägares jakt- och fiskerätt inte är klarlagd inom någon del av det område där samebymedlemmars jaktoch fiskerätt gäller. De fakta vi har funnit pekar dock på att samebymedlemmars jakt- och fiskerätt är mest omfattande på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Detsamma gäller troligen också på annan kronomark som är året-runt-mark för skogssamebyarna (jfr avsnitt 6.7, och vad som där refereras från Skogssamerättsutredningen).

Vi har inte inom ramen för vårt arbete kunnat göra en sådan kartläggning av de historiska förhållandena som vi anser behövs för att klarlägga omfattningen av den jakt- och fiskerätt som ingår i renskötselrätten och hur den förhåller sig till privata markägares och statens jakt- och fiskerätt. För att kunna reglera jakt- och fiskerätten inom renskötselområdet tydligare behövs ett sådant klarläggande.

Det behövs också ett klarläggande av förhållandet mellan samebymedlemmars och markägares jakt- och fiskerätt för att åstadkomma ett samarbete dem emellan när det gäller viltvård och fiskevård inom området och för att utforma regler om ömsesidig hänsyn vid utövande av jakt och fiske inom områden där flera har jakt och fiskerätt.

Ett sådant klarläggande behövs också för att samebymedlemmar skall kunna förfoga över de rättigheter som ingår i renskötselrätten. En viktig del av våra förslag till en ny rennäringspolitik är att de nya öppna samebyarna skall kunna bedriva den näringsverksamhet de önskar med renskötselrätten som grund. För att detta skall vara möjligt måste förbudet i 31 § rennäringslagen mot att upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten, däribland rätten till jakt och fiske, tas bort.

Innan en sådan förändring genomförs är det dock enligt vår uppfattning nödvändigt att klarlägga omfattningen av den jakt- och fiskerätt som ingår i renskötselrätten. I annat fall uppstår nya oklarheter när samebymedlemmar skall förfoga över jakt- och fiskerätten, genom att t.ex. upplåta denna till utomstående, i sin näringsverksamhet.

Vi föreslår därför att regeringen tillsätter en särskild utredning med uppdrag att så långt möjligt klarlägga hur omfattande samebymedlemmars, markägares och statens rätt till jakt och fiske är inom olika delar av renskötselområdet där samebymedlemmar har jakt- och fiskerätt.

Särskild uppmärksamhet behöver ägnas åt förhållandena inom den mark som i 1886 års renbeteslag betecknades som avsatt för samernas bruk. Det rör sig om kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, men kan också omfatta den mark som är skogssamebyarnas året-runt-mark (jfr Skogssamerättsutredningen).

När förhållandet mellan samebymedlemmars och andras jakt- och fiskerätt klarlagts av utredningen bör vidare åtgärder vidtas för att

åstadkomma ömsesidig hänsyn och ökad säkerhet i de områden där både samebymedlemmar och privata markägare har jakt- och fiskerätt. Det är angeläget att lösa dessa frågor, särskilt inom områden där fler har jakträtt, eftersom dessa frågor inte är reglerade i lag. Privata markägare som upplåter jakt på sin mark är exempelvis inte skyldiga att informera samebymedlemmar om detta. Inte heller behöver samebymedlemmar informera markägaren om sin jakt.

Det bör också övervägas om en samförvaltning av vilt- och fiskeresurserna kan åstadkommas i områden där såväl samebymedlemmar som andra har jakt och fiskerätt. Samförvaltning av jakten kan i dag ske genom bildande av viltvårdsområden enligt lagen om viltvårdsområden (2000:592). Ett viltvårdsområde får dock enligt 2 § inte omfatta mark, där samerna har rätt till jakt enligt rennäringslagen, när det är fråga om kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition eller mark på renbetesfjällen. För annan mark där samerna har rätt till jakt får viltvårdsområden bildas men samebymedlemmar får inte vara medlemmar i viltvårdsområdesförening som finns där. Motsvarande regler finns om fiskevårdsområden och fiskevårdsföreningar (2 § lagen 1981:533 om fiskevårdsområden).

När frågorna kring jakt- och fiskerätten är klarlagda genom utredningen, bör det enligt vår uppfattning övervägas om de regler som finns om viltvårdsområden och fiskevårdsområden kan anpassas och utvidgas till att också omfatta en samförvaltning av viltvården- och fiskevården mellan samebymedlemmar och andra innehavare av jaktoch fiskerätt inom renskötselområdet.

Det är angeläget att samebyarna så snart som möjligt får delta i förvaltningen av vilt- och fiskeresurserna inom den mark där deras medlemmar har jakt- och fiskerätt. Vårt förslag att öppna samebyarna för nya medlemmar kommer att leda till att betydligt fler samer än i dag kan bli medlemmar i samebyn och därmed kan delta i förvaltningen av den jakt- och fiskerätt som ingår i renskötselrätten.

Det är också angeläget att så snart som möjligt åstadkomma ett bättre samarbete lokalt mellan samtliga som har rätt att jaga och fiska inom renskötselområdet antingen de har jakt- och fiskerätt som en del av renskötselrätten eller på grund av äganderätt till mark.

I avvaktan på att frågan om omfattningen av samebymedlemmars, markägares och statens jakt- och fiskerätt utreds bör därför olika försök med samförvaltning av vilt- och fiskeresurserna uppmuntras och utvärderas. Initiativ till sådana försök finns redan i dag.

Som exempel kan nämnas att Svenska samernas riksförbund har beviljats ekonomiskt stöd från Statens jordbruksverk för ett projekt som bl.a. innefattar upplåtelser av jakt och fiske i samebyarnas regi. Projektet innebär att samebyarna på försök skall utarbeta en ”Jämt-

landsmodell” för upplåtelse av småviltjakt på renbetesfjällen, inom ramen för samiska jakt- och fiskeföreningar, för att på sikt bygga upp ett professionellt entreprenörskap inom jakt/fiske- och kulturturism. Sådana projekt bör uppmuntras och utvärderas för att kunna användas som underlag för vidare åtgärder.

Om privata markägare och samebymedlemmar så önskar bör det också skapas möjligheter för dem att pröva samförvaltning av vilt- och fiskeresurserna inom viltvårds- och fiskevårdsområdesföreningar där såväl samebymedlemmar som privata markägare kan ingå. Sådana projekt skulle exempelvis kunna komma till stånd inom ramen för den lokala samverkan som vi föreslagit skall stödjas för att förbättra samarbetet om markanvändningen mellan markägare och samebyar i renskötselområdet (se avsnitt 6.5).

7. Rennäringen

7.1. Särskild lag om hur rennäring skall bedrivas

I avsnitt 5.1 har vi föreslagit att renskötselrätten bör regleras i en egen lag för att dess karaktär av särskild rätt till fast egendom, dvs. en civil rättighet, skall bli tydlig.

Ett sätt att nyttja renskötselrätten är att bedriva rennäring, dvs. renskötsel, jakt och fiske. Rennäringen innebär ett nyttjande av naturresurser. Vidare har rennäringen en stor betydelse för den samiska kulturen. Detta motiverar ett långsiktigt synsätt och att staten formulerar en rennäringspolitik. I kapitel 4 har vi lämnat förslag till mål för en ekologiskt, kulturellt och ekonomiskt långsiktigt hållbar rennäringspolitik.

För att uppnå målen för rennäringspolitiken finns en rad olika medel som kan komma till användning, bl.a. lagstiftning, ekonomiska medel, forskning, utbildning och informationssatsningar. Vi anser att lagstiftning bör användas för att formulera regler som kan främja att uppnå miljömålet. Vidare behövs lagregler för att uppnå de syften som finns med koncessionsrenskötseln. Denna typ av regler riktar sig till näringsidkarna och kan i vissa fall innebära begränsningar för hur näringen får bedrivas. Därmed avviker den på ett sådant sätt från reglerna om renskötselrätt att vi anser att de bör finnas i en särskild lag.

7.2. Så få regler som möjligt

I vårt uppdrag ingår att göra en förutsättningslös översyn av rennäringslagstiftningen. Utgångspunkten skall vara att förenkla regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att beslutanderätten så långt möjligt delegeras. Direktiven anger att bestämmelser behövs i fråga om konflikter mellan rennäringen och andra markanvändare i renskötselområdet. Det är denna typ av regler som vi bedömt berör förhållandet mellan olika typer av rättigheter till fast egendom och som vi därför föreslår skall regleras i en särskild lag.

Direktiven anger också att det behövs bestämmelser till skydd för miljön och andra allmänna intressen. Det är denna typ av regler som inriktar sig på hur rennäring får bedrivas. De motsvarar de regler som för skogsnäringen finns i skogsvårdslagen. Ovan har vi föreslagit att dessa regler för rennäringens del bör finnas i en särskild lag.

Under 1990-talet har synen på och arbetet med den statliga förvaltningen förändrats. Moderna förvaltningsprinciper innebär en förändring av styrningen från detaljregler till resultatstyrning. Det innebär också ett arbete med att öka medborgarnas valfrihet och möjligheter till inflytande och insyn i offentlig verksamhet.

I kapitel 4 har vi föreslagit tre mål för en ny rennäringspolitik. Vår utgångspunkt när vi har formulerat dessa har varit att samerna i egenskap av ursprungsbefolkning i så stor utsträckning som möjligt bör fatta beslut i sina egna angelägenheter och utifrån sina egna prioriteringar. Denna utgångspunkt förstärker behovet att så långt möjligt förenkla regelverket kring hur rennäringen bör bedrivas.

I kapitel 5 har vi i samband med våra överväganden kring hur renskötselrätten bör förvaltas och av vem lämnat förslag till regler som innebär att beslutanderätt flyttas över från staten till i första hand samebyarna. Ett exempel på sådana regler är att vi föreslår att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall tas bort. Andra exempel är de regler som innebär att samebyarna i större utsträckning än i dag själv skall få besluta om sin organisation och ekonomi genom sina stadgar.

I detta kapitel kommer vi att, mot bakgrund av de utgångspunkter som angetts ovan, göra överväganden kring reglerna om tillsynen över förvaltningen av betesresursen, renmärken och renmärkesregister samt koncessionsrenskötseln.

7.3. Tillsyn över förvaltningen av betesresursen

7.3.1. Utvecklingen av nuvarande regler om högsta renantal

Äldre regler

Före rennäringslagens tillkomst gällde att varje lappbys byordning skulle innehålla en bestämmelse om det antal renar som fick finnas på bete inom ett visst betesområde. Byordningen utfärdades av länsstyrelsen. Vidare fanns det bestämmelser som maximerade enskilda samers reninnehav.

I rennäringslagen lyftes frågan om renantal ur stadgarna för samebyn och fördes in i den paragraf som beskriver betesrätten (15 §). Det innebar att lantbruksnämnden skulle bestämma det högsta antal renar som fick hållas på bete inom byns betesområde. Samtidigt infördes en regel om att samebyn kunde bestämma hur många renar en medlem högst fick inneha (35 §).

I propositionen till rennäringslagen (prop. 1971:51) utvecklades inte närmare på vilka grunder lantbruksnämnden skulle fatta sitt beslut om högsta renantal. I det betänkande som föregick propositionen (SOU 1968:16) utvecklade Rennäringssakkunniga varför de ansåg att det förelåg ett behov av att kunna begränsa renantalet (s. 215f). De framhöll att det hängde samman med två för rennäringen speciella förhållanden. För det första att rennäringen bedrivs av en viss speciell grupp näringsutövare jämsides med annat nyttjande av marken. För det andra att betesrätten är gemensam för flera näringsutövare, av vilka ingen kunde sägas ha någon egentlig rätt att nyttja betet i större omfattning än de övriga.

Rennäringssakkunniga ansåg att lantbruksnämnden vid fastställande av renantalet skulle se till att betestrycket under normalår inte översteg fodertillgången samtidigt som det inte fick vara så lågt att en rationell och lönsam rennäring inte kunde bedrivas. Om det möjliga antalet var lägre än vad som krävdes för en rationell och lönsam rennäring borde lantbruksnämnden, enligt Rennäringssakkunniga, överväga att ändra byområdesgränserna.

Nuvarande regler

I förarbetena till 1993 års ändringar i rennäringslagen diskuterades frågan om åtgärder vid för högt renantal (prop. 1992/93:32 s. 109 ff, bet. 1992/93:BoU8 s. 14 ff). Där upprepades att regeln om högsta renantal kommit till av främst två orsaker. Ett skäl är att rennäringen utövas jämsides med annat nyttjande av markerna. Därtill kommer att renbetesrätten inom samebyn är gemensam för flera näringsutövare av vilka ingen kan sägas ha rätt att nyttja betet i större omfattning än de övriga.

I propositionen konstaterades att varken rennäringslagen eller dess förarbeten angav vilka faktorer som skall ligga till grund vid fastställandet av en samebys högsta tillåtna renantal. Ett första steg vid fastställandet av högsta renantalet för en sameby borde vara att fullfölja betesinventeringarna och att sedan i den markanvändnings- och utvecklingsplanering, som pågick i flertalet samebyar, planera och ta ställning till lämpligt antal renskötselföretag och renantal. Det ansågs därför an-

geläget att Statens jordbruksverk, vid överläggningarna mellan staten och rennäringen om användningen av de medel som anslås för främjande av rennäringen, bl.a. beaktade behovet av att erforderliga medel avsattes för slutförande av betesinventeringarna.

Resultatet av betesinventeringen borde enligt departementschefens mening kunna ligga till grund för att fastställa det högsta renantal som en sameby fick ha. Uppgifter om hur många renar som tidigare betat inom byns område samt om djurens ålder och vikt borde också ingå i beslutsunderlaget. Inom renskötselområdet förutsätts ett sambruk av markerna. Därför måste beaktas att även andra näringar skall kunna bedrivas inom renskötselområdet. Hänsyn borde även tas till faktorer av betydelse för djurskyddet.

Enligt departementschefens uppfattning gick det inte att närmare precisera den hänsyn som måste tas till motstående intressen. Vid fastställande av högsta tillåtna renantal måste dock beaktas att reservbetesområden måste finnas i rimlig utsträckning. En skogsavverkning kan medföra ett temporärt bortfall av renbete. Å andra sidan uppkommer nytt bete på äldre föryngringsytor. Det högsta tillåtna renantalet måste därför anpassas till bl.a. denna varierande tillgång på bete så att normala avverkningar kan genomföras.

Mot denna bakgrund infördes i rennäringslagen en bestämmelse om att vid fastställandet av högsta tillåtna renantal hänsyn skall tas till andra intressen (15 § andra stycket).

I förarbetena diskuterades också att det i rennäringslagen inte fanns några direkta sanktionsbestämmelser mot en sameby som överskrider det högsta tillåtna renantalet. Därför övervägdes föreläggande av vite mot sameby, eller i vissa fall mot en enskild medlem, för att få till stånd rättelse.

Ett vitesföreläggande kan användas mot en sameby som håller fler renar än vad som bestämts enligt äldre bestämmelser eller av länsstyrelsen enligt 15 § rennäringslagen. Om en sameby med stöd av 35 § rennäringslagen bestämt hur många renar en medlem högst får inneha, eller meddelat andra föreskrifter för innehavet, bör ett vitesföreläggande även kunna riktas mot en enskild medlem som inte följer samebyns beslut.

En förutsättning för att kunna avgöra om renantalet är för högt är att samebyn räknat renarna och upprättat renlängd. Om räkning av samebyns renar inte sker årligen bör samebyn därför vid vite kunna åläggas att företa sådan räkning. Möjligheten att utfärda ett sådant föreläggande saknades ursprungligen i rennäringslagen. Det infördes år 1993.

Möjligheten att förelägga vite bör enligt förarbetena inte alltid utnyttjas så snart samebys handlande strider mot någon av de ovan nämnda bestämmelserna. Av stor betydelse är om det uppkommer någon

skada eller olägenhet för tredje man, t.ex. för grannbyn eller för andra areella näringar. Ett ingripande kan dock vara påkallat också för att förhindra en överbetning till skada för den framtida renskötseln.

7.3.2. Renbetesinventering

År 1994 beslutade riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört om renbetesinventering (bet. 1993/94:BoU11, rskr. 1993/94:186). Utskottet uttalade att det är viktigt att arbetet med renbetesinventeringarna fortsätter. Inventeringarna måste utföras så att de kan tjäna sitt syfte, dvs. utgöra underlag för fastställande av högsta renantal inom varje sameby. Det är också viktigt att den metod som används ger ett adekvat och vederhäftigt resultat. Metoden eller metoderna måste därför förankras hos rennäringen, skogsbruket och naturvården. Med hänsyn till angelägenheten av att inventeringarna av särskilt vinterbetesmarkerna fortsätter inom renskötselområdet bör metodfrågan snarast lösas och en plan tas fram för inventeringsarbetet. Även andra åtgärder i syfte att skapa en bra balans mellan renantalet och betestillgången, t.ex. att basera renantalet efter renarnas slaktvikt, kan behöva övervägas. En redovisning av vidtagna åtgärder borde föreläggas riksdagen.

Regeringen redogjorde i prop. 1994/95:100 bil. 10 för vilka krav som bör ställas på renbetesinventeringar och hur de bör göras. Regeringen ansåg att det var angeläget att en inventeringsmetod kunde användas både för rennäringens behov och för miljöövervakning i övrigt. Riksdagen konstaterade med anledning därav att det inte är helt okomplicerat att finna en allmänt accepterad metod för hur inventeringarna skall göras. Det var enligt riksdagen viktigt att olika möjligheter prövades i syfte att skapa förutsättningar för att genomföra inventeringarna så att dessa blir tillförlitliga och relevanta för sitt ändamål. Riksdagen utgick från att det pågående utvecklingsarbetet skedde utan onödig tidsutdräkt (bet. 1994/95:BoU16).

Statens jordbruksverk fick i uppdrag att fortsätta ett utvecklingsarbete i samarbete med Naturvårdsverket, Sametinget och berörda länsstyrelser. Statens jordbruksverk begärde i oktober 1997 att få frånträda uppdraget att utveckla en ny metod för renbetesinventering. Verket ansåg sig i rådande kunskapsläge inte kunna föreslå en metod som med tillräcklig precision kunde användas för beräkning av högsta tillåtna renantal för varje sameby. Dessutom konstaterade verket att miljön i fjällvärlden påverkas av fler faktorer än renbete. Frågan om miljöövervakning i fjällvärlden behövde enligt verket från såväl teknisk som ekonomisk synpunkt bedömas i ett vidare perspektiv än inom ramen för

en renbetesinventering. Statens jordbruksverk angav att arbete med att stödja olika projekt som avser utveckling av metoder för att kartlägga betesbehov och betestillgång fortsätter.

Regeringen konstaterade i budgetpropositionen (prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 23 s. 77) att arbetet med att ta fram en ny metod för renbetesinventering bekräftar riksdagens konstaterande att det inte är helt okomplicerat att finna en metod för hur inventeringarna skall göras. I samband med den Svensk-Norska renbeteskommissionens arbete sker emellertid ett arbete med syfte att klarlägga hur betestillgångarna bör utnyttjas för att ge ett långsiktigt underlag för en ekologisk, ekonomisk och kulturellt bärkraftig rennäring. Avsikten är att inrätta ett gemensamt geografiskt informationssystem för hela renskötselområdet. Det material som tas fram i samband med det arbetet bör kunna utnyttjas även för renbetesinventeringar. Genom det s.k. Fjäll-MISTRAprogrammet kommer vidare ett brett upplagt projekt att startas med syfte att utveckla ett operativt förvaltningssystem. Bland annat kommer forskning om förändringar av antalet renar, slaktvikter och köttklassificering att initieras för att utröna om detta kan vara indikatorer på miljöförändringar.

Regeringen angav i budgetpropositionen (prop. 2000/2001:1 utgiftsområde 23 s. 84) att den avser att, mot bakgrund av lämnade uppdrag och den utvecklingsverksamhet som pågår, senare återkomma till riksdagen i fråga om lämplig metod för renbetesinventering. Riksdagen kommenterade inte frågan närmare (bet. 2000/2001:MJU2, rskr. 86). Regeringen gjorde en liknande bedömning i den senaste budgetpropositionen (prop. 2001/02:1 utgiftsområde 23 s. 86).

7.3.3. Högsta renantal i Norge respektive Finland

Norge

Med stöd av 2 § reindriftsloven har Reindriftsstyret och Lantbruksdepartementet bestämt högsta renantal på distriktsnivå. Det gäller för de flesta sommarbetesdistrikten och för några vinterbetesdistrikt. Syftet är att få balans mellan betesresursen och renantalet.

Renägarna är skyldiga att ha kontroll över sitt renantal och skall varje år rapportera det till Reindriftsforvaltningen. Reindriftsforvaltningen utför offentliga kontrollräkningar av renantalet.

Enligt uppgifter från Reindriftsforvaltningen hösten 1999 är deras ambition att det inom två eller tre år skall finnas fastställt ett biologiskt godtagbart högsta renantal för alla betesdistrikt. Rent praktiskt används två olika metoder parallellt för att fastställa högsta renantal. Förvalt-

ningen kontrollerar renarnas kondition genom att väga dem. Är konditionen tillfredsställande räknas renarna och det inräknade antalet renar bedöms vara högsta godtagbara renantal. Vidare sker inventeringar av lavbetet. Där kombineras studier av satellitbilder med fältstudier. Lavbetets kondition kontrolleras med jämna mellanrum i vissa fasta rutor. Har det inte slitits görs bedömningen att renantalet är riktigt.

Finland

Jord- och skogsbruksministeriet bestämmer för tio år i sänder det högsta antal renar som får hållas inom varje renbeteslags område och hur många renar en delägare högst får äga. Innan beslutet fattas skall ministeriet ha hört Renbeteslagsföreningen och lantbruksproducenternas förbund. Vid beslutet om renantal skall ministeriet vara uppmärksam på att det sammanlagda antal renar som under vintern betar på renbeteslagets område inte får överstiga den uthålliga avkastningsförmågan hos renbeteslagets vinterbeten.

I februari 2000 sänkte ministeriet det totala renantalet från 220 000 renar till drygt 200 000 renar. Det medför att de enskilda renägarna måste minska sitt renantal proportionellt i förhållande till sitt innehav. Det är studier angående överbetning som legat till grund för beslutet. Beslutet innebär att renantalet sänks mest för de nordligare renbeteslagen eftersom slitaget på betet är störst där.

I de nordligare renbeteslagen får varje delägare ha högst 500 renar. Söderut är det högsta renantalet per delägare 350 renar. Det beror på att renskötseln där kombineras med andra sysselsättningar, t.ex. jordbruk.

När det gäller fördelningen av reninnehavet mellan delägarna i renbeteslagen finns det inga regler i lagstiftningen. Vissa renbeteslag tilllämpar dock ett system med kvoter. Det innebär att varje delägare tilldelas rätt att inneha ett visst antal renar. Han har sedan möjlighet att köpa ytterligare rätt att ha renar från andra delägare som vill sälja sådan rätt.

7.3.4. Tillämpningen av bestämmelserna om högsta renantal

Det är endast i Jämtlands län som länsstyrelsen bestämt högsta renantal med stöd av 15 § rennäringslagen. Dessa beslut fattades med stöd av betesinventeringar från 1970-talet. I början av 1990-talet justerades högsta tillåtna renantal för vissa samebyar i länet. Länsstyrelsen har inte använt möjligheten att vid vite förelägga sameby att minska sitt

renantal. Enligt länsstyrelsens uppfattning är de högsta renantal som gäller i länet hållbara. Den bedömningen grundas bl.a. på att slaktvikterna sjunker när renantalet överstiger det högsta tillåtna renantalet.

I Västerbottens och Norrbottens län framgår samebyarnas renantal av byordningar från 1940-talet. I Norrbotten har dessa dock jämkats i vissa fall. I ett fall har länsstyrelsen förelagt en skogssameby att minska renantalet vid vite. Vitet behövde dock inte dömas ut. I Västerbottens län har möjligheten till vitesföreläggande inte använts. Där är man av den uppfattningen att byordningarnas bestämmelser om högsta tillåtna renantal endast kan ses som ett mycket grovt riktmärke, bl.a. på grund av att landskapet och flyttningsmönster i renskötseln förändrats sedan 1940-talet.

7.3.5. Våra överväganden

Vi föreslår att samebyarna skall redovisa tillståndet för sina betesmarker. Utifrån bl.a. dessa redovisningar, fältstudier, studier av slaktstatistik och anmälningar angående strövrenar och sammanblandade renhjordar skall Sametinget utöva tillsyn över samebyarnas förvaltningar av renbetet. Vidare skall det även i fortsättningen finnas ett högsta tillåtna renantal för varje sameby, som ytterligare ett led i tillsynen. Sametinget bör tillsammans med berörda kontinuerligt utvärdera att de fastställda högsta renantalen är relevanta.

Renantal

Renantalet har under de senaste hundra åren varierat mellan 150 000 och 300 000 renar. Variationen är cyklisk med regelbundet återkommande toppar ungefär vart tjugonde år, se kapitel 3. Renarna är beroende av att beta på lavmarker under vintern och variationen i renantalet hänger samman med den variation som finns i förekomsten och tillgängligheten av lav.

Ett i förhållande till betesresurserna för högt renantal kan för en sameby få negativa konsekvenser, t.ex. slitage av betet, problem att hålla renarna samlade och ökad känslighet för svåra väderleksförhållanden. Det innebär också konsekvenser för den enskilde renägaren, eftersom renarnas tillväxt kan minska och därmed det möjliga slaktuttaget. Problem med att hålla renarna samlade kan också påverka angränsande samebyar, eftersom det kan innebära att hjordar blandas

samman. För många renar kan också vara till men för naturvårdens intressen.

Renbete sker i stor utsträckning på marker som även nyttjas för andra ändamål. Det innebär att ingen användare av marken kan räkna med att nyttja den för egna ändamål utan hänsyn till andra användare. Ett för högt renantal kan medföra att andra markanvändare drabbas av större begränsningar i sitt nyttjande än de haft anledning räkna med.

Vår utgångspunkt när det gäller frågan om förvaltningen av de resurser som ingår i renskötselrätten är att samebyarna i så stor utsträckning som möjligt skall ha det ansvaret. När det gäller förvaltningen av renbetet påverkar denna dock inte bara den egna samebyns medlemmar utan även angränsande samebyar, andra markanvändare i området och allmänna intressen som miljövården. Detta är inget unikt förhållande för nyttjandet av renbete. För skogsbruket har det ansetts nödvändigt med regler som begränsar den enskildes valfrihet för att tillgodose behovet av skogsproduktion, miljöhänsyn i skogsbruket och hänsyn till rennäringen. När det gäller möjligheten att uppföra byggnader eller anläggningar har regler införts för att bl.a. tillgodose behovet av en ordnad samhällsplanering och andra berörda, enskilda och allmänna, intressen.

Det föreligger således ett behov av att från myndigheternas sida kunna övervaka nyttjandet av renbetet. Högsta renantal är ett sätt att göra detta. Det innebär att myndigheten bestämmer det högsta antal renar som får hållas inom ett område och att myndigheten har möjlighet att ingripa med vitesföreläggande om antalet renar överskrids. Vidare finns det ett intresse från såväl produktions- som miljösynpunkt att samebyn har kontroll över det totala betestrycket inom byns område. För att uppnå detta måste byn kunna förhindra en alltför stor konkurrens om betet mellan de enskilda renägarna.

Problem med att styra betestrycket genom reglering av renantalet

Det är svårt att bestämma ett högsta tillåtna renantal för en hel sameby om det skall ta hänsyn till den långsiktiga betestillgången. Det kan finnas god tillgång på bete inom områden där renarna vistas en viss tid av året, medan det inte finns tillräckligt med bete inom områden där renarna skall uppehålla sig andra delar av året. De olika betesområdena innehåller också betesväxter med varierande tillväxthastigheter. Dessutom kan bete vara otillgängligt för renarna, t.ex. på grund av väderförhållanden eller landskapets utseende.

En nackdel med att bestämma ett högsta renantal utifrån en inventering av betet är att beslutet om renantal blir statiskt medan förhållande-

na i naturen ständigt förändras. Beslutet grundas på betets tillstånd och tillgänglig kunskap vid en viss tidpunkt. Det är inte anpassat till att renhjordens sammansättning varierar eller att utfodring eller ändrade slakttider kan påverka hur mycket bete som behövs.

En annan nackdel med begreppet högsta renantal är att det inte behöver sammanfalla med det långsiktigt optimala renantalet. Ett långsiktigt optimalt renantal inträffar när tillväxten i hjorden är som högst och följaktligen också den avkastning som kan tas ut i form av slakt. Det renantal som motsvarar det optimala betesuttaget ligger normalt under det antal renar som uthålligt kan beta inom området. Det beror på att renarnas kondition försämras när de är så många att de närmar sig gränsen för betets bärkraft och att avkastningen från varje djur därmed sjunker.

Ytterligare en nackdel med begreppet högsta renantal är att det endast bedömer en faktor som påverkar betesmarkernas tillstånd. Även faktorer som klimatet och andra markanvändares åtgärder kan spela in.

Ovan har vi konstaterat att det av flera skäl föreligger ett behov av att från myndigheternas sida kunna utöva tillsyn över nyttjandet av renbetet. Frågan är om det finns något alternativ till ett fastställt högsta renantal.

Flexibel förvaltning av betesresurserna

För att få ledning för en löpande bedömning och styrning av betestrycket skulle man kunna nyttja olika indikatorer. Dessa kan dels avse inventering av provytor inom betesområdet, dels uppföljning av djurens kondition. Ett sådant system skulle kortfattat kunna se ut på följande sätt.

Samebyns betesområde delas in i mindre områden som kan sägas motsvara skogsbrukets avdelningar. Inom varje sådant mindre område undersöks vegetationen och fasta provytor läggs ut. Dessa provytor skall betas på samma sätt som resten av området. Genom att regelbundet studera provytorna kan man se hur områdets tillstånd förändras med betestrycket. Parallellt med detta analyseras slaktdata för att följa upp avkastningen. Dessutom finns ett visst antal referensdjur i hjorden. Deras viktutveckling följs upp och man kan därigenom få en uppfattning om kvaliteten på betet i de områden som använts. Förändringarna på provytorna och viktutvecklingen hos referensdjuren kan då ge en uppfattning om betesuttaget är för högt eller för lågt i förhållande till det sätt man vill att området skall brukas på.

Denna metod för betesförvaltning kan samebyn använda för att fördela bete mellan renägarna i byn och därmed undvika att vissa områden

nyttjas på ett felaktigt sätt, vilket kan minska den totala avkastningen i byn. Vidare kan systemet nyttjas för att ta en del av det miljöansvar som åligger rennäringen. Viktiga områden ur naturvårdssynpunkt kan behandlas som egna områden och man kan därmed studera hur betningen påverkar t.ex. känsliga arter i området.

I denna modell bör staten ha en rådgivande och övervakande funktion. Övervakningen bör gälla om näringen når upp till miljömålet.

För att övervakningen skall fungera tillfredsställande förutsätter det att myndigheterna har tillgång till nödvändig information. En fungerande modell för detta finns för skogsbrukets del i skogsvårdslagen. Enligt denna skall det för varje brukningsenhet finnas en redovisning som anger hur skogen ser ut och vilka natur- och kulturmiljövärden som har registrerats för brukningsenheten. Samebyn skulle utifrån den ovan beskrivna modellen kunna göra en liknande redovisning av hur deras betesmarker ser ut.

Forskning och projekt kring betesförvaltning

Arbetet med uppdraget angående renbetesinventering ledde under våren 2001 till att Statens jordbruksverk och Naturvårdsverket anordnade ett seminarium i frågan. I seminariet deltog representanter från bl.a. Statens jordbruksverk, Naturvårdsverket, Sametinget, länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna, SLU och SSR. Vid seminariet diskuterades att använda en adaptiv metod för renbetesinventering. Det innebär att man utifrån olika förhållanden studerar förändringar i dessa och tar fram trender ur resultaten. Motsatsen är en prediktiv metod som innebär att man försöker bedöma vad som kommer att hända i framtiden. Vid seminariet enades deltagarna om att tillsätta en arbetsgrupp för det fortsatta arbetet. Arbetsgruppen består av representanter från Statens jordbruksverk, Naturvårdsverket och SLU.

Fjäll-MISTRA är ett försök att tillämpa ett tvärvetenskapligt angreppssätt på forskningsproblem i anslutning till nyttjandet av fjällområdets resurser. Programmet tar upp sex specifika programområden, bl.a. rennäring, skogsbruk och naturvård/biodiversitet. Inom varje programområde är inriktningen att ta fram kunskaper rörande uthållig användning och förvaltning av resursen samt att utveckla förvaltningsmodeller och redskap för detta.

Rennäringsprogrammet är inriktat på att utveckla kunskap och redskap för ett betesförvaltningssystem. Detta system skall underlätta näringens egen förvaltning av resursbasen betet, finna strategier för en hållbar samexistens med rovdjur samt att utveckla underlag för företagsekonomiska analyser och styrning av rennäringsföretag. Syftet är

att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling av näringen till gagn både för det samiska samhället och regionen.

Naturvårdsaspekter ingår som integrerade delar i de övriga programområdena. Detta kompletteras inom programområdet naturvård/biodiversitet med forskningsinsatser rörande renars, lämlars och ripors påverkan på växter och forskning beträffande relationerna mellan rovdjur och de av människorna nyttjade bytesdjuren ren och ripa. Syftet med programområdet är att belysa vilka bevarandeåtgärder som bör vidtas i samband med annan resursanvändning.

Bl.a. i Finland har det bedrivits forskning om hur renars betning av lavtäcket påverkar skogens tillväxt. Studierna visar att effekterna av en hård nedbetning kan vara både positiva och negativa. En faktor som kan ha betydelse för om nedbetningen skall ge positiva eller negativa effekter är skogens ålder. Andra finska studier visar att renen formar sin egen betesvegetation och att ett kraftigt ökat renantal inom ett visst område kan innebära att mängden av de växter som renen föredrar att beta minskar medan gräs och mossor inte påverkas eller ökar. I Abisko pågår ett projekt för att studera vilka faktorer som påverkar renens val av betesplatser. Ett annat syfte med projektet är att kartlägga hur ofta renen betar i olika vegetationstyper. Målet för projektet är att den insamlade informationen skall underlätta planeringen av markanvändningen och att man skall kunna förutsäga framtida betessituationer givet vissa miljöförändringar. Projektet beräknas vara klart 2001.

Fastställande av högsta tillåtna renantal bör kombineras med mera flexibla metoder för tillsyn

Ett av myndigheterna fastställt högsta renantal har länge använts som ett instrument för att övervaka nyttjandet av renbete. Vi har uppfattat att innebörden av begreppet är spritt inte bara bland utövare av renskötsel utan även bland de som på olika sätt kommer i kontakt med renskötseln. Samebyarnas renantal är också förhållandevis lätt att kontrollera under förutsättning att renräkningarna är tillförlitliga, se nedan. Vidare innebär högsta renantal att det finns ett effektivt sätt att ingripa mot en sameby som överskrider sitt högsta renantal, nämligen genom föreläggande vid vite att minska renantalet till en viss nivå.

Den svensk-norska renbeteskonventionen från år 1972 innehåller regler för hur renar från respektive land får beta i det andra landet. Konventionen identifierar de områden där sådan betning får ske och anger också det högsta tillåtna renantalet inom olika områden. Vidare finns det bestämmelser om att renägaren/samebyn kan bli skyldig att

betala betesavgift om betning sker i strid med konventionen, dvs. bland annat om det högsta tillåtna renantalet överskrids.

Renbeteskonventionen upphör att gälla den 30 april 2002. För att utarbeta ett underlag för förhandlingar om en ny konvention tillsattes Svensk-Norska renbeteskommissionen. Den överlämnade den 18 maj 2001 sitt betänkande till regeringarna i Sverige och Norge. Betänkandet innehåller bl.a. ett förslag till ny konvention. I detta förslag anges de områden som konventionen skall gälla. Förslaget innehåller dock inte några bestämmelser om högsta tillåtna renantal för respektive område. Det finns däremot en möjlighet för ett mellanstatligt organ som inrättas med stöd av konventionen att, om det skulle visa sig nödvändigt, bestämma det högsta renantal som får finnas i ett visst område. Ett sådant beslut bör dock inte gälla längre än nödvändigt (s. 143). Om ett sådant beslut inte följs finns det i förslaget en möjlighet att utfärda föreläggande att följa beslutet. Ett sådant föreläggande kan förenas med en skyldighet att betala konventionsavgift om föreläggandet inte följs.

Svensk-Norska renbeteskommissionens förslag utgår i denna delen från att regleringar av högsta tillåtna renantal för ett visst område generellt inte är någon hållbar lösning för att övervaka betesförvaltningen. Den utgångspunkten överensstämmer med den problembeskrivning som framkommit i samband med arbetet att finna en metod för renbetesinventering.

Ovan har vi redogjort för kritiken mot systemet med fastställda högsta tillåtna renantal. Men vi har också konstaterat att det har fördelar bl.a. genom att det är inarbetat hos de aktiva i renskötseln och hos andra som kommer i kontakt med det och genom att det är förhållandevis lätt att kontrollera. Vidare kan ett fastställt högsta tillåtna renantal utgöra ett stöd för en sameby när man har behov av att tvinga enskilda medlemmar att minska sitt renantal. Vi anser således att systemet med fastställda högsta tillåtna renantal för närvarande bör finnas kvar.

Ett högsta renantal bör således fastställas för varje sameby. Utifrån detta kan samebyn bestämma ett visst antal renar som varje renägare, renskötselföretag eller grupp av renägare får ha. Det bör alltså vara samebyns angelägenhet att bestämma fördelningsgrunden för renantalet efter de förhållanden som råder inom samebyn. Vid denna fördelning kan samebyn även ta hänsyn till att ett lägre renantal än det högsta tilllåtna kan vara optimalt ut produktionssynpunkt. Ett fastställt högsta renantal kan således användas av samebyn för att förhindra att enskilda renägare ökar sitt reninnehav okontrollerat. För samebyn kan högsta renantal även innebära ett mått på den rätt att nyttja marken samebyn har i förhållande till andra markanvändare.

För att myndigheternas tillsyn av att rennäringen lever upp till sitt miljömål när det gäller betesmarkernas tillstånd skall bli så effektiv

som möjligt, bör systemet med högsta tillåtna renantal kompletteras med andra metoder. Sådana metoder kan utgå bl.a. från fältstudier och slaktstatistik. En försämrad beteskondition kan visas genom försämrade siffror i slaktstatistiken, under förutsättning att omfattande utfodring inte sker. I så fall är renarnas levandevikt mera rättvisande. Vidare skall de redovisningar samebyn lämnar in om tillståndet för betesmarkerna utgöra ett underlag för tillsynen.

Även enligt vårt förslag kommer det att vara möjligt för myndigheten att meddela ett föreläggande till samebyn att ta bort renar som vistas där betning inte är tillåten. Det kommer således alltjämt att finnas anledning för markägare utanför renskötselområdet eller inom områden där betning endast tidvis är tillåten att vända sig till myndigheten om renar vistas där det inte är tillåtet. Detta kan vara en indikation på att samebyn har så mycket renar att man inte har kontroll över dem. Detsamma gäller om angränsande samebyar i stor utsträckning får in renar från samebyn i sina hjordar.

Den information som kommer fram på detta sätt kan myndigheten använda för att i samarbete med samebyn komma till rätta med situationen. Under den processen bör myndigheten, om det behövs för att inte ett visst område skall skadas eller för att det skall kunna återhämta sig, kunna begränsa eller förbjuda betning under en viss tid.

Vi är medvetna om att det krävs ytterligare arbete för att ta fram de kompletterande metoderna. I detta arbete är det naturligt att ta till vara erfarenheter och resultat från forskning och olika projekt.

Även i ett system för tillsyn där fastställande av högsta tillåtna renantal kompletteras med andra metoder är arbetet med renbetesinventeringen viktigt. Det är viktigt för näringen att få kännedom om vilka resurser man har tillgång till både för sin egen planering och styrning av betestrycket och för att kunna hävda dessa i förhållande till annan verksamhet. Det är också viktigt ur miljösynpunkt, eftersom renbetets kondition är en indikator på den påverkan miljön i området utsätts för. Vi anser således att det är viktigt att arbetet med renbetesinventeringen fortsätter. Vår bedömning är dock att frågan bör ses i ett vidare perspektiv än enbart det näringsmässiga, eftersom den har stor betydelse för miljöövervakningen i området.

Fastställande av högsta renantal

I prop. 1992/93:32 s. 111ff diskuteras frågan om vad som bör ligga till grund för ett beslut om högsta renantal. Där framhålls att det är viktigt att betesinventeringar fullföljs och att resultatet av dessa bör ligga till grund för det högsta antal renar som en sameby får ha. Inventeringen

kan dock bara grovt ange hur många renar som långsiktigt kan hållas. Uppgifterna om hur många renar som tidigare betat inom byns område samt om djurens ålder och vikt bör också ingå i beslutsunderlaget. Vidare måste beaktas att även andra näringar skall kunna bedrivas inom renskötselområdet. Även faktorer av betydelse för djurskyddet, t.ex. risken för svält, bör beaktas.

Det är angeläget att högsta tillåtna renantal bestäms med utgångspunkt i aktuella förhållanden. Därför är det olyckligt att gällande högsta renantal i större delen av renskötselområdet är fastställda på 1940talet. I och för sig är det säkert så att renantalen hade justerats om de varit helt otidsenliga. Det kan dock ha betydelse för tilltron till metoden med högsta renantal att dessa inte framstår som statiska. Vidare är det olyckligt att det kan uppstå juridiska frågetecken kring giltigheten av renantal som fastställts i byordningar för lappbyar.

Vi har i avsnitt 9.5.3 tagit ställning till vilken myndighet som bör ha ansvar för tillsynen av att rennäringen tar den hänsyn till miljön och andra intressen som anges i lagen. Ett led i denna tillsyn kommer att vara att fastställa högsta renantal. Mot bakgrund av vad vi angett ovan om tilltron till dessa anser vi att det är önskvärt att Sametinget tillsammans med de berörda kontinuerligt utvärderar de gällande högsta renantalen. Det innebär naturligtvis inte att dessa ständigt skall ändras om det inte motsvaras av några förändringar i faktiska förhållanden. Att de högsta renantalen är aktuella är väsentligt för att metoden skall fylla sin funktion som ett sätt för myndigheterna att övervaka rennäringens nyttjande av betesmarkerna. Det har också betydelse för de enskilda samebyarnas möjlighet att hävda sin markanvändning genom att hänvisa till renantalet.

Ovan har vi föreslagit att systemet för tillsyn skall kompletteras med metoder som utgår från olika indikatorer. Det är viktigt att arbetet med att ta fram sådana metoder utvärderas löpande. Vi anser också att en utvärdering av metoden med högsta tillåtna renantal måste göras efter cirka fem år.

Vitessanktion mot för högt renantal

Möjligheten att förelägga en sameby att vid vite minska sitt renantal om det överstiger det högsta tillåtna infördes år 1993. Möjligheten har inte använts i någon större utsträckning.

Ovan har vi gjort den bedömningen att övervakningen av rennäringens nyttjande av betesmarkerna alltjämt bör ske bl.a. genom att Sametinget fastställer det högsta renantal en sameby får ha. För att övervakningen skall få ett reellt innehåll måste det finnas en möjlighet för

Sametinget att använda sanktioner mot den sameby som inte följer ett beslut om högsta renantal. En sådan möjlighet fyller sannolikt inte sin funktion bara när föreläggande faktiskt utfärdas. Redan hotet om att föreläggande kan bli aktuellt kan fungera som ett påtryckningsmedel.

I kapitel 5 föreslår vi att samebyns roll som förvaltare av renskötselrätten inom sitt område skall bli tydligare. Det innebär bl.a. att samebyn har möjlighet att i sina stadgar bestämma det antal renar en enskild renägare eller grupp av renägare, t.ex. företag eller hushåll, får ha samt att bestämma straffavgifter för den som inte följer samebyns beslut. Mot den bakgrunden är det inte längre nödvändigt att i lagen ha en särskild bestämmelse om att samebyn kan vända sig till länsstyrelsen för att få ett vitesföreläggande mot en enskild medlem.

Renräkning och renlängd

En förutsättning för att de berörda skall ha förtroende för Sametingets möjligheter att utöva tillsyn över samebyarnas nyttjande av betesmarkerna och för att kunna fullgöra sina åtaganden för miljöövervakningen är att det finns tillförlitliga uppgifter om renantalet i respektive sameby. För att få en överblick över rennäringens utveckling i landet är det vidare viktigt att uppgifter om antalet renar m.m. kommer in till myndigheterna. Det allmänna har även ur skattesynpunkt ett intresse av att enskildas reninnehav inventeras årligen. Även för den enskilde renägaren är det naturligtvis viktigt att ha kunskap om sitt reninnehav. En förteckning över medlemmarnas reninnehav som alla kan acceptera har också betydelse i de fall samebyn skall fatta beslut genom röstning efter renantal.

I rennäringslagen finns bestämmelser om att samebyn skall räkna renarna en gång om året vid ungefär samma tidpunkt (66 §). Samebyn skall underrätta länsstyrelsen om tid och plats för renräkning och länsstyrelsen kan utse någon att vara närvarande vid renräkning (66 a §). På grundval av renräkningen skall samebyn upprätta en renlängd (68 §). Renlängden skall innehålla ägarna till renarna och deras respektive renantal. Renlängden skall lämnas in till länsstyrelsen.

Ovan har vi redogjort för våra ställningstaganden beträffande högsta renantal. För att högsta renantal skall kunna fylla sin funktion krävs att det finns tillförlitliga siffror över samebyarnas renantal. Under arbetets gång har kritiska synpunkter mot de nuvarande renräkningarna framförts. Några gör gällande att renantalet i renlängderna är för högt och att det beror på att enskilda vill få fler röster vid bystämman och större tilldelning av rovdjursersättning. Andra gör gällande att renantalet i renlängderna är lägre än det verkliga. Syftet med det skulle vara att

undvika åtgärder från myndigheterna mot för höga renantal eller att undandra sig kostnadsansvar.

Sannolikt är det svårt att få ett kontrollsystem som är fullständigt tillförlitligt. Det gäller oavsett vad som skall kontrolleras. Vi anser dock att problemen inte bör överskattas. Om medvetna fel skulle begås på de grunder som angetts ovan skulle det innebära ett brottsligt förfarande, antingen genom att t.ex. undandra sig skatt eller få mer ersättning än man är berättigad till. Det är inte möjligt att utan mycket starka skäl utgå från att det skulle vara vanligt förekommande. Därmed inte sagt att fel aldrig förekommer. Vi anser dock att det är ett intresse för såväl samebyarna som myndigheterna att skapa förtroende för renlängdens uppgifter. Det nuvarande systemet med renräkning och renlängder är anpassat för att kunna tillgodose det behovet. Hur dessa bestämmelser rent praktiskt skall tillämpas kan variera mellan olika byar och delar av renskötselområdet. Det bör därför vara upp till samebyarna och Sametinget att samarbeta kring detta.

Ovan har vi redogjort för olika situationer där det finns behov av att känna till renantalet. Sannolikt förutsätter det praktiska arbetet i renskötseln att någon forma av renräkning sker även om det inte följer av lagen. Vi anser dock att det allmänna intresset av att renräkning genomförs är så stort att det bör framgå av lagstiftningen.

7.4. Koncessionsrenskötsel

7.4.1. Vad är koncessionsrenskötsel

Koncessionsrenskötseln skiljer sig på avgörande punkter från annan renskötsel i Sverige. En skillnad är att den får bedrivas året runt på marker som annars utgör vinterbetesmarker. Ytterligare en skillnad är att markägarna i egenskap av skötesrenägare har en stark ställning i koncessionssamebyarna. Slutligen krävs ett tidsbegränsat tillstånd (koncession) för att få bedriva renskötseln.

Reglerna om koncessionsrenskötsel infördes genom 1928 års renbeteslag. De infördes för att lösa en gammal stridsfråga. Under de äldre renbeteslagarnas giltighetstid var renskötsel sommartid inte tillåten inom det område där koncession nu kan meddelas, närmast Kalix och Torne älvdalar. År 1917 antog riksdagen skärpta bestämmelser i syfte att få bort de renar som året om hölls nedanför lappmarksgränsen. Bestämmelserna kom dock inte att tillämpas i praktiken, och sedvanan att även sommartid hålla renar i vissa socknar utanför lappmarkerna gick inte att få bort. Lagstiftaren valde då att avskaffa gällande förbud mot

sådan renskötsel och i stället anvisa lagliga former för näringens bedrivande (prop. 1928:43 s. 194, bet. Första lagutskottet 1928:29 s. 6).

I början av 1980-talet tillsattes en särskild utredare för att studera bl.a. frågan om koncessionsrenskötselns fortbestånd (DsJo 1984:2). Bakgrunden var att förutsättningarna för koncessionsrenskötseln förändrats bl.a. på så sätt att det inte längre förelåg något behov av skötesrenar för den bofasta befolkningen och att det från samiskt håll anfördes att koncessionshavarens ställning i förhållande till skötesrenägarna var mycket svag. Utredaren fann dock att koncessionsrenskötseln inte borde avvecklas och denna uppfattning delades av samtliga remissinstanser utom SSR och Same Ätnam. I propositionen framhölls främst regionalpolitiska och sysselsättningsskäl som skäl för att behålla koncessionsrenskötseln (prop. 1984/85:226 s. 6f). Riksdagen delade denna uppfattning (bet. JoU 1985/86:2 s. 7, rskr. 1985/86:11).

Det förhållandet att visst område utgör koncessionssamebys område innebär inte att angränsande samebyars eventuella sedvanerätt till vinterbete på samma område inskränks. Det blir i stället under vintern fråga om dubbla betesrätter. Länsstyrelserna har möjlighet att i koncessionen bestämma att vissa betesområden inte får användas av koncessionshavaren under vintern.

För närvarande finns det åtta koncessionssamebyar; Muonio, Sattajärvi, Tärendö, Korju, Ängeså, Pirttijärvi, Kalix och Liehittäjä. År 1998 fanns det 1 019 renägare med totalt 11 854 renar i vinterhjorden i koncessionssamebyarna. Av renägarna var 15 koncessionshavare. I hela riket fanns det samma år 4 654 renägare och 227 150 renar. Koncessionshavarna ägde totalt drygt 1 000 renar medan övriga ägdes av skötesrenägare. I genomsnitt ägde varje renägare i koncessionssameby tolv renar. Den siffran har varit förhållandevis konstant sedan år 1994.

År 1998 var medelåldern för renägarna i koncessionsbyarna 60 år. För hela riket var medelåldern för renägarna samma år 47 år. Det året var 80 procent av renägarna i koncessionssamebyarna män och 82 procent av renarna ägdes av män. För hela landet gällde samma år att ungefär två tredjedelar av renägarna var män och att dessa ägde drygt 80 procent av renarna. (Uppgifterna är hämtade ur Svensk rennäring, SSR/SCB m.fl., 1999.) Enligt renlängderna för år 2000 fanns det 11 395 renar i koncessionssamebyarna.

7.4.2. Gällande regler om koncessionsrenskötsel

Koncession

Den som är same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession innefattar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis

är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas, om han är bosatt på fastigheten eller inom området,

2. den som tidigare har haft koncession inom området, om han är bo-

satt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas och inte övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till konces-

sionshavare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om den efterlevande är bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan antas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt. Koncession meddelas för viss tid, högst tio år.

Kretsen av skötesrenägare har både inskränkts och utvidgats under årens lopp. Beträffande markägarna har detta främst motiverats av regionalpolitiska skäl (prop. 1984/85:226 s. 10f och prop. 1992/93:32 s. 120). Utvidgningen av kretsen med de personer som finns i punkterna 2 och 3 genomfördes av sociala skäl (prop. 1984/85:226 s. 18f). Ett annat syfte var att öka viljan hos äldre koncessionshavare att lämna över till yngre.

Det ankommer på koncessionssamebyarna att bestämma vem som kan komma i fråga som ägare av skötesrenar och hur många renar var och en får inneha. Om samebyn har att ta ställning till ansökningar både från ägare eller brukare av jordbruksfastighet och från tidigare koncessionshavare eller efterlevande make eller underårigt barn, bör de sociala skälen för de senare väga tungt vid en bedömning av vilka som skall få företräde att inneha skötesrenar (prop 1984/85:226 s. 19).

För samma hushåll får hos koncessionshavare finnas högst trettio skötesrenar i vinterhjord. Antalet skötesrenar har begränsats för att ge utrymme för koncessionshavarna att utöka sitt renantal, eftersom de ska

kunna försörja sig på renskötseln i kombination med avgifterna för skötesrenarna (prop. 1984/85:226 s. 12). Vidare ansågs möjligheterna att bevilja flera samer koncession öka. En annan effekt av begränsningen ansågs vara att flera markägare fick möjlighet att bli medlemmar i samebyn.

Vid tillståndsprövningen skall en avvägning ske mellan fördelarna av den sökta renskötseln och därmed eventuellt förenade olägenheter för andra näringar i orten (prop. 1971:51 s. 196). Framför allt bör hänsyn tas till strävandena att av regionalpolitiska skäl främja sysselsättningen inom koncessionsområdena och på så sätt medverka till att stärka underlaget för nödvändig service i dessa glesbygder. Hänsyn bör således tas till hur många koncessionshavare som kan få en godtagbar sysselsättning och inkomst av renskötseln inom ett område och i vilken omfattning rätten att äga skötesrenar ger den som bedriver främst jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsnäring inom området ett tillskott till försörjningen. Vid koncessionsprövningen bör även motstående intressen beaktas. Hänsyn skall tas till de vanliga samebyarnas sedvanerätt till bete nedanför lappmarksgränsen. Kommunen bör alltid ges tillfälle att yttra sig och kommunens åsikt har stor betydelse vid intresseavvägningen (prop. 1984/85:226 s. 9).

Det vanligaste är att koncession meddelas för fem år. Om det är problem med renskötseln i något område kan koncessionstiden bestämmas till ett eller två år tills problemen lösts.

Koncessionssameby

För renskötsel inom koncessionsområde skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är koncessionshavare, dennes make och hemmavarande barn, annan same som biträder koncessionshavare i renskötseln och som inte har annat huvudsakligt förvärvsarbete samt ägare av skötesrenar inom koncessionsområdet. Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel. Ägare av skötesrenar skall dock anses som renskötande medlem.

I koncessionssameby är även skötesrenägarna medlemmar. Detta behöver inte vara fallet i andra samebyar. Skillnaden beror på att koncessionsrenskötseln bygger på tanken att skötesrenägarna, dvs. ägare eller brukare av jordbruksfastigheter inom koncessionsområdet, är villiga att upplåta sina marker till renbetning, något som knappast kan bli fallet om de inte får möjlighet att påverka planeringen och ledningen av byns renskötsel. Det är även detta som är förklaringen till att skötes-

renägare skall anses som renskötande medlem (prop. 1984/85:226 s. 15).

För att stärka koncessionshavarens ställning i förhållande till skötesrenägarna har rösträttsreglerna ändrats vid några tillfällen (prop. 1992/93:32 s. 120f). Koncessionshavaren har en röst per påbörjat tjugotal renar medan skötesrenägarna endast har en röst per person.

Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder inom de ramar som styrelsen lagt fast renskötseln inom byn och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln. En av de viktigaste orsakerna till denna ordning är att koncessionen meddelas enskilda tillståndshavare vilka således har ett ansvar för att villkoren i tillståndet uppfylls. Regeln om att koncessionshavare ska ingå i samebyns styrelse har införts för att ytterligare stärka koncessionshavarnas ställning (prop. 1984/85:226 s. 17).

Koncessionsbeslut

Frågor om koncession prövas av Länsstyrelsen i Norrbottens län.

I koncessionsbeslutet skall koncessionsområdet anges. Vidare ska beslutet innehålla bestämmelser om flyttningsvägs sträckning, det högsta antal renar som varje koncessionshavare får hålla inom området och det högsta antal skötesrenar som han får ta emot, i vilken utsträckning koncessionshavare har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och taga virke inom koncessionsområdet samt de villkor i övrigt under vilka renskötseln får bedrivas.

De rättigheter som ingår i renskötselrätten, t.ex. vissa skogsfång, jakt och fiske, får utövas inom renskötselområdet på de tider renskötsel är tillåten där. Koncessionsrenskötsel bedrivs efter särskilt tillstånd och medför inte att koncessionshavaren får tillgång till de rättigheter som ingår i renskötselrätten. Detta är förklaringen till varför det av koncessionsvillkoren måste framgå hur flyttningsväg får tas, stängsel och byggnader uppföras och skogsfång ske.

Länsstyrelsen har fattat beslut om allmänna villkor som gäller samtliga koncessioner. Dessa innehåller bl.a. att koncessionshavaren är skyldig att ta emot skötesrenar upp till det antal som länsstyrelsen bestämt, att samebyn har ansvaret för skötesrenarna, att koncessionshavare vars koncession upphör skall minska sitt reninnehav till högst 30 renar i vinterhjorden inom två år och att koncessionen inte innebär någon begränsning av lappmarksrenskötselns sedvanerätt till renbetning inom koncessionsområdet.

Därutöver kan koncessionen vara förenad med särskilda villkor för just den samebyn. Dessa kan bl.a. gälla förbud mot vinterbetning på vissa områden till förmån för lappmarksrenskötseln.

Bryter en sameby eller koncessionshavare mot villkor som gäller för verksamheten kan länsstyrelsen vid vite förelägga byn eller koncessionshavaren att vidta rättelse. Möjligheten för länsstyrelserna att utnyttja vitessanktioner infördes år 1993 samtidigt som vitessanktioner mot för högt renantal infördes för andra samebyar (prop. 1992/93:32 s. 121). För koncessionssamebyarnas del finns, till skillnad från för andra samebyar, en möjlighet att utnyttja tvångsslakt som sanktion mot för högt renantal. Orsaken till detta är enligt förarbetena att koncessionsrenskötseln bedrivs under hela året på marker där renskötsel av hänsyn till jordbruket annars får bedrivas endast vintertid.

Har förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan länsstyrelsen återkalla koncessionen eller besluta om nya villkor. Syftet är att koncessionen endast ska återkallas om allvarliga olägenheter för andra intressen uppkommer genom koncessionsrenskötseln och dessa inte kan avhjälpas genom villkor för renskötselns bedrivande. En koncessionshavare, som inte uppenbarligen missköter renskötseln till förfång för medlemmar eller tredje man, bör kunna räkna med att få sin koncession förlängd (prop. 1984/85:226 s. 13).

Uppgifter från koncessionshavare och koncessionssamebyar om dagens koncessionsrenskötsel

För att få någon uppfattning om hur dagens regler för koncessionsrenskötseln fungerar i praktiken har vi talat med samebyarna genom deras ordförande och med koncessionshavarna. Nedan redogör vi för de synpunkter som kommit fram. Redogörelsen omfattar inte de synpunkter som kommit från Muonio sameby, eftersom den på flera sätt inte liknar övriga koncessionssamebyar, se avsnitt 7.4.3. Vi har fått svar från sex av sju samebyordförande och fem av åtta koncessionshavare.

Alla koncessionshavare i de sju övriga koncessionssamebyarna är män. I dessa byar finns det en koncessionshavare i varje, utom i en by som har två. Den yngste koncessionshavaren är 21 år gammal och den äldste 62 år. De flesta är dock över femtio år gamla. Den tid de varit koncessionshavare i respektive by varierar. Vissa har varit det under lång tid medan andra blivit koncessionshavare i sin by ganska nyligen. De flesta har en koncessionstid om fem år.

Samtliga ordförandena uppger att fem år är en bra koncessionstid. Några motiverar det med att längre tid skulle binda upp samebyn för hårt eller att perioden gör det möjligt att följa upp hur samarbetet

fungerar på ett bra sätt. I de flesta samebyarna är koncessionshavaren säsongsanställd omkring sex månader varje år. I en sameby är dock koncessionshavaren, på egen begäran, uppdragstagare och får betalt per skötesren i stället för lön. Samtliga samebyar anställer dessutom ytterligare en eller flera personer. I en av samebyarna finns en person anställd som arbetsledare.

Ordförandena uppger att det är styrelsen som har ansvar för rekrytering och anställning av extra arbetskraft. I den sameby där koncessionshavaren är uppdragstagare ingår i avtalet att samebyn till hans hjälp skall anställa personal motsvarande heltid i sex månader per år. I en sameby fastställer styrelsen endast riktlinjer för anställning av extra personal men det är koncessionshavaren tillsammans med ordföranden som bestämmer vem som skall anställas och när. I alla samebyarna anses koncessionshavaren vara huvudansvarig för den praktiska renskötseln. I en by är han det dock i samråd med ordföranden och i en annan tillsammans med den särskilt anställde arbetsledaren.

I de flesta samebyarna betalar koncessionshavaren samma sköteslega för sina renar som övriga renägare i byn. I två byar har man dock valt att låta koncessionshavaren endast betala den del av sköteslegan som motsvarar direkta kostnader för t.ex. foder och medicin men inte den del som motsvarar hans lön.

När det gäller skötesrenägarnas delaktighet i arbetet bedömer alla ordförandena att denna är mycket viktig. Det är i första hand löpande underhåll av gärden och liknande som sköts av skötesrenägarna men de kan även bistå med annat, t.ex. som chaufförer. De flesta gör dock bedömningen att skötesrenägarnas medverkan minskat under senare tid och flera anger att det kan bero på den stigande medelåldern bland skötesrenägarna.

Ordförandena är överens om att det nuvarande reglerna för samebyn fungerar bra. En ansåg dock att det kunde vara en nackdel att samebyn inte får bedriva annan verksamhet än renskötsel och att den inte kan gå med vinst. En annan kunde inte utesluta att det kunde vara en fördel att ha större valfrihet vid val av organisation, men han angav också att det var en fördel att vara en sameby, eftersom det gav en anknytning till rennäringen som helhet.

Koncessionshavarna anser i stor utsträckning att fem års koncessionstid är för kort. De motiverar det med att det ger en för kort planeringshorisont för t.ex. investeringar och att det innebär en otrygghet. Någon har dock självmant valt kortare koncessionstid under en viss period för att inte vara för hårt bunden till verksamheten om det ekonomiska utbytet skulle bli för dåligt. Under den tid koncessionshavarna inte är anställda av samebyn uppbär de ersättning från arbetslöshets-

försäkringen. Någon tar också tillfälliga arbeten under den tid han inte är anställd av samebyn.

Flera koncessionshavare upplever att det är de som har det huvudsakliga ansvaret för renskötseln i byn och att styrelsen har respekt för att det är koncessionshavaren som har ansvaret för att villkoren i koncessionen följs. Dessa koncessionshavare anser att samarbetet med styrelsen fungerar bra. Någon uppger dock att han upplever att han inte har någon kontroll över verksamheten.

De flesta koncessionshavarna anser att skötesrenägarnas arbetsinsats behövs för att renskötseln skall fungera. Flera förklarar att det dock blivit svårare att få nödvändig hjälp på senare tid och att det i stor utsträckning beror på att det är brist på yngre personer som intresserar sig för renskötseln.

De koncessionshavare som uttalat sig i frågan anser att det skulle vara bra med så få regler om organisationen som möjligt och att det skulle kunna fungera att ta bort samebyn. Någon har dock påpekat att koncessionshavarens ställning måste stärkas, eftersom det i vissa byar är styrelsen som bestämmer allt. När det gäller koncessionshavarnas familjs förhållande till byn har flera förklarat att de upplever det som problematiskt att deras barn förlorar rätten att ha skötesrenar när de flyttar hemifrån.

7.4.3. Muonio sameby

Regeringens uppdrag till Sametinget

Sametinget hemställde år 1993 i skrivelse till regeringen att en utredning skulle tillsättas för att utreda möjligheterna att överföra Muonio sameby från koncessionssameby till skogssameby.

Regeringen beslutade i december samma år att uppdra åt Sametinget att senast den 1 december 1994 ha undersökt förutsättningarna för att få till stånd sådana gränsförändringar att Muonio sameby kunde beredas tillgång till erforderliga året-runt-marker samt att redovisa förslag till hur detta borde ske liksom de åtgärder i övrigt som kunde behöva vidtas. Sametinget överlämnade till en extern utredare att genomföra utredningen. Efter att tiden för uppdragets slutförande förlängts överlämnade Sametinget den 1 oktober 1996 utredningen Muonio sameby – en särskild skogssameby till regeringen. Utredningen har remissbehandlats.

Bakgrunden till utredningen Muonio sameby – en särskild skogssameby

Muonio är den nordligaste av de för närvarande åtta koncessionssamebyarna. Dess område utgör norra delen av Pajala kommun.

En del av problemen i Muonio har anknytning till den sk. Sunnagruppen. Denna bedrev i början av 1980-talet koncessionsrenskötsel i Sattajärvi koncessionssameby. Koncessionen förlängdes inte med hänvisning till att gruppen inte följde villkor om att samordna sin renskötsel med övrig renskötsel i byn. Utan att själv ansöka om det erhöll medlemmarna i gruppen några år senare koncession i Muonio.

Mellan år 1991 och år 2000 förlängdes koncessionerna i Muonio med endast ett år i taget. Enligt de allmänna villkoren för koncessionerna är koncessionshavarna skyldiga att ta emot skötesrenar upp till ett antal som länsstyrelsen bestämmer. Koncessionen får inte heller innebära någon begränsning av lappmarksrenskötselns sedvanerätt till renbete i koncessionsområdet. För koncessionshavarna i Muonio gäller även vissa särskilda villkor. Koncessionshavarna är skyldiga att verka för att förhållandet mellan markägares skötesrenar och koncessionshavare egna renar skall förändras så att fler skötesrenägare bereds tillfälle att hålla renar i byn. Vidare innehåller koncessionerna inskränkningar i rätten att vintertid nyttja vissa delar av koncessionsområdet för renbete.

Länsstyrelsens rennäringsenhet utredde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet förhållandena i Muonio. Orsaken var att det framförts kritik mot renskötseln i byn. Länsstyrelsen kom fram till att förhållandena inom Muonio inte var tillfredsställanden när det gällde renskötseln, organisationen och sambruket med andra areella näringar i området. En följd av länsstyrelsens utredning blev de korta koncessionstiderna.

Förslagen i utredningen Muonio sameby – en särskild skogssameby

Utredningen föreslog att Muonio skall bli en sameby av ett speciellt slag. Det väsentliga för förslaget var att renskötseln i byn inte längre skulle vara beroende av koncession. I stället borde byns område, trots att det ligger utanför lappmarksgränsen, anses vara en del av renskötselns året-runt-marker. Syftet var dock inte att tillerkänna medlemmarna i samebyn rättigheter utöver de som de redan i dag har på grund av koncession.

Enligt förslaget skulle markägarnas och skötesrenägarnas rättsliga ställning inte förändras trots att kravet på koncession togs bort. Därför

föreslog utredningen att reglerna i rennäringslagen om medlemmar, renskötande medlemmar och rösträtt kompletterades. Därmed skulle skötesrenägarna alltjämt vara renskötande medlemmar i Muonio sameby. Vidare föreslog utredningen att det i rennäringslagen infördes en regel enligt vilken länsstyrelsen i Norrbottens län skall bestämma det antal skötesrenar som Muonio sameby skall vara skyldig ta emot.

Övervägandena i utredningen Muonio sameby – en särskild skogssameby

Utredningen konstaterade att Muonio i ett historiskt perspektiv skiljer sig från övriga koncessionssamebyar och att förhållandena för renskötseln där inte var tillfredsställande. Rationell renskötsel var inte möjlig med de korta koncessionstiderna, eftersom planering och investeringar inte kunde genomföras. Vidare måste betestvisterna med Vittangi sameby lösas. Slutligen måste också Sunna-gruppens bytillhörighet och den därmed sammanhängande betesfrågan lösas.

Av utredningen framgick att man övervägt att lösa problemen genom en sammanslagning av Vittangi sameby och Muonio. Muonio skulle därigenom komma att utgöra en del av en skogssameby. En annan lösning som övervägts var att Muonio meddelas koncessioner med betydligt längre koncessionstider än för närvarande.

Utredningen fann att det för närvarande inte var möjligt att nå kompromisslösningar beträffande Sunna-gruppen och förhållandet till Vittangi sameby. Den menade vidare att de nuvarande problemen delvis berodde på orsaker som parterna inte kunnat rå över. I det innefattades länsstyrelsens beslut om Sunna-gruppens koncession, ett gammalt beslut om att flytta en renskötselgrupp från Könkämä till Vittangi sameby och skogsbrukets utveckling.

Mot bakgrund av det material man tagit fram menade utredningen att en lösning av frågorna kring Muonio sameby på sikt underlättades om man skapade förutsättningar för att driva renskötsel inom Muonio sameby under tryggare förhållanden än nu. Därför föreslog man att Muonio skulle övergå till att vara en sameby enligt rennäringslagen men med särskilda regler som avviker från de som gäller för andra fjäll- och skogssamebyar.

Remissvaren

Hovrätten för Övre Norrland, Statens jordbruksverk, Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, AssiDomän AB, Gabna, Könkämä, Laevas, Muonio, Sattajärvi och Vittangi samebyar, Lantbrukarnas länsförbund i Norrbottens län, Pajala kommun, SSR och Pajala m.fl. socknars allmänningsskog har yttrat sig över utredningen.

Gabna, Laevas, Muonio samebyar och SSR tillstyrkte utredningens förslag. På SSR:s landsmöte i Östersund 1998 uttalade sig landsmötet för utredningens förslag.

Hovrätten avstyrkte förslagen med hänvisning till att den särskilda statusen som skogssameby inte löser problemen med beteskonkurrens eller innebär att byn får klara, säkra och respekterade gränser. Stabila förhållanden borde i stället kunna uppnås genom tioåriga koncessioner. För det fall förslagen ändå borde genomföras krävdes ytterligare bearbetning av lagtexten. Bl.a. påpekade hovrätten att förslaget beträffande skyldighet att ta emot skötesrenar gick längre än de nuvarande reglerna i 85 och 88 §§rennäringslagen.

Statens jordbruksverk ansåg att det principiellt var betänkligt med lagstiftning som avser en enda person (juridisk person). Vidare menade verket att det inte av utredningen framkom några skäl som talade för att kraven på att renskötseln skall vara till övervägande nytta för orten och på den som söker koncessionen borde tas bort just för Muonio.

Skogsvårdsstyrelsen, AssiDomän AB, Lantbrukarnas länsförbund, Pajala kommun och Pajala m.fl. socknars allmänningsskog avstyrkte förslagen. Detta motiverades bl.a. med att förslagen inte skapar ordning och regellydnad i byns renskötsel. Vidare menade kritikerna att förslagens konsekvenser för markägarna, både som skötesrenägare och användare av marken för andra ändamål än renskötsel, var betydligt mera långtgående än vad utredningen angett.

Könkämä och Vittangi samebyar avstyrkte förslagen. Vittangi sameby anförde att förslaget kränker deras vinterbetesrätt och att skapandet av en ”oäkta” form av sameby på sikt kan innebära att nuvarande fjäll- och skogssamebyars rättigheter urholkas.

Pågående koncessionsärenden i Muonio sameby

Länsstyrelsen beslutade den 16 december 1997 om koncessioner i Muonio koncessionssameby. Av de allmänna villkoren framgick bl.a. att koncessionshavarna är skyldiga att ta emot skötesrenar upp till det antal som länsstyrelsen bestämt. Enligt de särskilda villkoren skulle Muonio skriftligen senast den 31 mars 1998 redovisa de åtgärder man

planerade att vidta för att komma till rätta med de olagliga reninnehav som finns inom byn. Vidare skulle samebyn aktivt verka för att förhållandet mellan markägares skötesrenar och koncessionshavares egna renar förändrades så att fler skötesrenägare bereddes tillfälle att hålla renar i byn. I de särskilda villkoren fanns också förbud mot att nyttja två områden för vinterbete.

Alla utom en av dem som omfattades av länsstyrelsens beslut överklagade till länsrätten. De yrkade bl.a. att de allmänna och särskilda villkoren rörande skötesrenar samt det särskilda villkor som gällde förbud mot viss betning skulle hävas.

Länsrätten meddelade dom den 10 november 1998. Länsrätten konstaterade att lagtexten innebär att koncessionshavare eller sameby inte kan åläggas skyldighet att ta emot skötesrenar. Domstolen hänvisade i denna del till hovrättens ovan refererade yttrande. Mot den bakgrunden upphävde länsrätten villkoren om skyldighet att ta emot skötesrenar.

När det gällde den omtvistade begränsningen av vinterbetet menade länsrätten att det inte av utredningen framgick att Vittangi sameby skulle ha bättre rätt till området än Muonio. Länsrätten ändrade därför villkoret om förbud mot vinterbetning till att avse det mindre område som angetts i koncessionsbesluten mellan åren 1966 och 1993. Länsstyrelsen överklagade länsrättens dom.

Kammarrätten meddelade dom den 6 juli 2001. Domen innebar att länsrättens domslut står fast. Kammarrätten delade således länsrättens bedömning att länsstyrelsen inte kan meddela villkor om skyldighet att ta emot skötesrenar. Vidare kom kammarrätten vid en lämplighetsavvägning fram till att det saknades skäl för att förbjuda vinterbetning på det sätt länsstyrelsen gjort. Länsstyrelsen har överklagat domen. Regeringsrätten har inte fattat beslut i fråga om prövningstillstånd.

Beträffande Sunna-gruppen beslutade länsstyrelsen den 16 december 1997 att deras koncessioner i Muonio sameby skulle upphöra fr.o.m. år 1998 och att deras reninnehav skulle vara avvecklat senast den 31 december 1999. Sunna-gruppen överklagade beslutet men återkallade vid förhandlingen i länsrätten sitt överklagande såvitt avsåg Muonio sameby. Beslutet om att Sunna-gruppens medlemmar inte längre skall ha koncession i Muonio sameby har således vunnit laga kraft. Deras ansökan om koncession i någon av de andra koncessionssamebyarna är dock ännu inte slutligt avgjord.

Länsstyrelsen i Norrbottens län beslutade den 12 december 2000 om koncession för sju personer i Muonio sameby. Koncessionerna gäller till den 31 december 2005. Enligt beslutet får koncessionshavarna ha totalt 3 800 renar, varav 1 800 renar skall vara skötesrenar.

7.4.4. Överväganden och förslag

Vi anser att koncessionsrenskötseln, på grund av sin kulturella betydelse och för att den bidrar till sysselsättningen i området, bör finnas kvar. Vi föreslår att koncessionsrenskötseln inte längre skall vara hänvisad till att bedrivas i form av sameby. Det är en konsekvens av att vårt förslag till nya regler för samebyn bygger på förvaltning av renskötselrätten. I stället bör förhållandet mellan skötesrenägarna och koncessionshavaren regleras genom villkor i koncessionen. Vi föreslår att möjligheten att ha skötesrenar utvidgas något. Det medför att den som äger jordbruksfastighet i området men är bosatt någon annanstans i Norrbottens län skall kunna ha skötesrenar. Länsstyrelsen bör få en möjlighet att om det föreligger särskilda skäl medge undantag från regeln att det får finnas högst trettio skötesrenar per hushåll hos koncessionshavaren. Länsstyrelsen bör kunna ingripa mot en f.d. koncessionshavare som inte upphör med sin renskötsel genom att förelägga honom vid vite att minska sitt renantal eller besluta om tvångsslakt. Vi anser inte att förslagen i utredningen om Muonio sameby bör genomföras.

Under vårt arbete har många framfört synpunkter angående koncessionsrenskötseln. Från samiskt håll framhålls att koncessionsrenskötseln konkurrerar med samisk renskötsel ovanför lappmarksgränsen om viktiga vinterbetesresurser. Vidare påpekar man att renskötseln ovanför lappmarksgränsen skall ge heltidssysselsättning och försörjning åt de aktiva medan de flesta som är engagerade i koncessionsrenskötseln endast har ett fåtal djur och således inte kan vara beroende av dessa för sin försörjning.

De markägare inom koncessionsområdet som är engagerade i renskötseln är mycket angelägna om att den skall bestå. De framhåller att renskötseln innebär ett tillskott till sysselsättningen och ekonomin inom ett område där man är beroende av flera sysselsättningar för att få en tillräcklig inkomst. Vidare framgår att möjligheten att äga renar traditionellt anses höra samman med att äga fastigheter i området och att den således har en kulturell betydelse. Vissa skötesrenägare föreslår ändringar av reglerna för att förbättra förutsättningarna för koncessionsrenskötseln.

Ett förslag är att koncessionssamebyarnas betesområden borde ha ett bättre skydd mot anspråken från andra samebyar. En annan önskad förändring är att koncession skall meddelas samebyn i stället för enskilda samer. Bakgrunden till det är att samebyarna upplever att det är svårt att rekrytera samer som vill vara koncessionshavare och att man

vill ta tillvara den kompetens inom renskötseln som även icke samer besitter i koncessionsområdet. Vidare kritiserar många bostadsbandets nuvarande konstruktion. Enligt gällande regler får den som äger jordbruksfastighet inom koncessionsområdet men bor utanför det, t.ex. i Kiruna eller Luleå, inte äga skötesrenar. Mot bakgrund av att många måste flytta av sysselsättningsskäl anses detta inte rimligt.

Även kommuner inom koncessionsområdet framför att man värnar om koncessionsrenskötseln. Till stöd för detta framhålls sysselsättningsskäl men även att det är frågan om en kulturföreteelse med lång historia. Pajala kommun har påpekat för oss att man anser att bostadsbandets nuvarande konstruktion inte är bra.

Koncessionsrenskötseln bör vara kvar

I mitten av 1980-talet diskuterades frågan om koncessionsrenskötseln skulle finnas kvar. I propositionen (1984/85:226 s. 7) anförde departementschefen: Koncessionsrenskötseln bedrivs huvudsakligen inom utpräglade glesbygdsområden i Norrbotten, där de regionalpolitiska problemen är särskilt stora. Möjligheten till alternativ sysselsättning är starkt begränsad. Inget annat län har en så ogynnsam sysselsättningssituation som Norrbotten. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län ger koncessionsrenskötseln arbetstillfällen som motsvarar omkring 45 årsarbeten. Till detta kommer vissa arbetstillfällen vid en skinnfabrik och vid renslakterier. Direkt ger renskötseln koncessionshavarna sysselsättning och inkomster. Den ger också ett viktigt tillskott till många små lantbruksföretag, som drivs i kombination med flera andra verksamheter såsom skogsbruk, bärodling, slöjd och pälsdjursföretag. Genom de slaktuttag som skötesrenägarna gör för egen del och genom försäljning av slaktrenar får markägarna ett tillskott till sin försörjning. Vad jag nu har redovisat är enligt min mening motiv nog för att t.v. behålla möjligheterna att bedriva koncessionsrenskötsel i Norrbotten.

Utskottet anförde (bet. JoU 1985/86:2 s. 8): Utskottet delar således jordbruksministerns uppfattning att en avveckling av koncessionsrenskötseln inte innebär att nya vinterbetesmarker ställs till de vanliga samebyarnas förfogande, utan endast att vissa områden inom koncessionssamebyarna i fortsättningen kan utnyttjas utan konkurrens från koncessionsrenskötseln. En avveckling av koncessionsrenskötseln skulle leda till en minskad sysselsättning utan att medföra några mera betydande positiva effekter för de vanliga samebyarna. Vad nu anförts innebär bl.a. att utskottet i likhet med regeringen och det övervägande flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan delar utredarens inställning att det för närvarande inte finns anledning att avveckla kon-

cessionsrenskötseln. Ej heller har utskottet funnit tillräckliga skäl för att nu förorda att sagda renskötsel på sikt avvecklas.

Enligt uppgift från länsstyrelsen finns det inte någon ny statistik beträffande koncessionsrenskötselns sysselsättningseffekter. De uppgifter vi fått från berörda kommuner, länsstyrelsens tjänstemän och markägare som är engagerade i renskötseln tyder på att koncessionsrenskötseln alltjämt uppfattas som en inkomstkälla inom ett område där man är beroende av flera olika inkomster för att få en rimlig levnadsstandard. Vidare har vi fått den uppfattningen att möjligheten att kombinera fastighetsägande i området med renägande har kulturell och historisk betydelse. Mot denna bakgrund anser vi att det för närvarande inte finns några skäl att göra en annan bedömning beträffande koncessionsrenskötseln än den riksdagen gjorde i mitten av 1980-talet. Vi föreslår således att koncessionsrenskötseln bör finnas kvar.

Även om vi anser att kulturella och sysselsättningsmässiga skäl alltjämt talar för att koncessionsrenskötseln finns kvar, är det viktigt att detta ställningstagande inte kommer i strid med de allmänna mål för rennäringspolitiken som vi föreslår i kapitel 4.

Koncessionsbeslutet

Vi anser att det liksom tidigare bör vara Länsstyrelsen i Norrbottens län som har ansvar för att fatta beslut om koncession samt utöva tillsyn över att villkoren följs.

I avsnitt 5.2.2 har vi föreslagit att Sametinget skall besluta om indelning av byområden. Som en följd av detta föreslår vi att länsstyrelsen skall samråda med Sametinget innan beslut fattas om koncessionsområdets gränser. Både indelning i byområden och beslut om koncessionsområde bygger på avvägningar av vad som är lämpligt med hänsyn till bl.a. betestillgången. Dessa bedömningar bör således samordnas i områden där olika typer av renskötsel kommer i kontakt med varandra.

Möjligheten att ha skötesrenar bör utvidgas något

När rennäringslagen infördes skulle skötesrenägarna vara ägare eller brukare av jordbruksfastighet inom koncessionsområdet. Senare inskränktes kretsen möjliga skötesrenägare till de som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet, om han är bosatt på fastigheten eller inom området. Denna ändring genomfördes av regionalpolitiska skäl.

Departementschefen motiverade ändringen på följande sätt, prop. 1984/85:226 s. 10. Den pågående utflyttningen från områdena har medfört att åtskilliga skötesrenägare, som f.n. har renar i byarna, har lämnat koncessionsområdena och har sin huvudsakliga försörjning ordnad på andra håll i landet. Den samlade positiva effekten för bygden av renskötsel är i sådana fall mindre än om en där bosatt och verksam person hade varit innehavare av skötesrenarna. Möjligheten att lämna skötesrenar i koncessionshavares vård bör mot denna bakgrund förbehållas dem som bor i områdena. Det är enligt min mening ortsbefolkningen som behöver skötesrenarna som ett tillskott till sin försörjning.

År 1993 utvidgades kretsen av möjliga skötesrenägare något. Det är den regeln som gäller i dag. Skötesrenägare kan den vara som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas, om han är bosatt på fastigheten eller inom området. I propositionen 1992/93:32 s. 120 anförde departementschefen: Med hänsyn till de speciella arbetsmarknadsförhållanden som råder i regionen delar jag länsstyrelsens uppfattning att den som bor inom den del av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs, skall kunna lämna renar i koncessionshavares vård. Sysselsättningseffekten och andra positiva effekter från regionalpolitisk synpunkt kvarstår enligt min uppfattning även om man ökar möjligheterna att inneha skötesrenar.

Nyligen har länsstyrelsen i Norrbottens län gjort en genomgång av reninnehavet och innehavet av renmärken i koncessionssamebyarna. Det har medfört att renmärken avlysts på grund av att innehavaren är bosatt utanför den del av Norrbottens län där koncessionsrenskötsel är tillåten och således inte har rätt att ha skötesrenar och därmed inte heller möjlighet att ha ett renmärke registrerat.

Frågan om vem som skall ha rätt att ha skötesrenar har på grund av detta fått ny aktualitet. De som fått sitt renmärke avlyst känner att de förlorat en möjlighet till inkomstförstärkning och en anknytning till sin hembygd. Vissa koncessionssamebyar har också haft synpunkter på avlysningarna, eftersom de inneburit att skötesrenägare, som anses som en tillgång i renskötseln, inte längre kan bedriva renskötsel. Vidare har vissa kommuner ansett att bostadsbandet bör förändras.

Enligt vår uppfattning råder det alltjämt speciella arbetsmarknadsförhållanden inom det aktuella området. För att få arbete kan människor vara tvungna att flytta till tätorter. Vi har förståelse för att människor upplever att det är konstigt om den som flyttar till Kalix får behålla sina skötesrenar medan den som flyttar till Kiruna eller Luleå inte får det. Vi har också fått den uppfattningen att möjligheten att delta i renskötseln upplevs som ett starkt band till hembygden för den som varit tvungen att flytta. Den praktiska möjligheten att aktivt delta i

renskötseln är rimligen större för den som flyttat utanför området för koncessionsrenskötsel till en annan del av länet än för den som flyttat längre bort. Mot denna bakgrund anser vi att möjligheten att inneha skötesrenar i koncessionssamebyar bör utvidgas till den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas, om han är bosatt på fastigheten eller inom Norrbottens län.

Ytterligare en justering av kretsen möjliga skötesrenägare blir nödvändig som en följd av att vi nedan föreslår att koncessionsrenskötseln inte längre bör bedrivas inom en sameby. Enligt dagens regler är koncessionshavarens make och hemmavarande barn medlemmar i koncessionssamebyn. De kan därför ha eget renmärke och renar. Som en följd av konstruktionen med renskötande medlemmar räknas dessa renar in i koncessionshavarens renantal. För att inte koncessionshavarens familj skall hamna i ett sämre läge genom vårt förslag bör de kunna vara skötesrenägare.

Koncessionsrenskötselns organisation

I kapitel 5 har vi konstaterat att det alltjämt måste finnas ett krav i lag på att organisationer för förvaltningen av renskötselrätten skall bildas och regler om en särskild organisationsform. Det ställningstagandet motiveras med att renskötselrättens kollektiva karaktär förutsätter ett organisationstvång för att garantera att det blir en ordnad förvaltning. Vidare innebär organisationstvånget samt behovet av en organisation för ekonomiska och ideella intressen att avvikelserna från vanliga associationsformer blir så stora att det krävs en särskild organisationsform, samebyn.

Med den konstruktion av samebyn som vi resonerat kring är reglerna mycket lika de för ekonomiska föreningar. Avvikelserna gäller bildande och upplösning, vilket hänger samman med organisationstvånget, samt regler som skall garantera de medlemmar som är engagerade i renskötseln visst inflytande i förhållande till andra medlemmar. När det gäller koncessionssamebyarna finns inget sådant behov av att skilja mellan medlemmar som är engagerade i renskötseln och de som inte är det. Koncessionen innebär tillstånd att bedriva näringen renskötsel inom ett visst område och inget annat.

Våra överväganden kring samebyn är inte möjliga att direkt överföra till koncessionsrenskötseln. Koncessionsrenskötseln innebär att en eller flera enskilda samer får tillstånd att bedriva renskötsel inom ett visst område som framgår av tillståndet. Precis som vid annan verksamhet som kräver tillstånd är det innehavaren av tillståndet som är an-

svarig för att meddelade villkor följs. Det finns i den situationen inget behov för lagstiftaren att försäkra sig om att en kollektiv rättighet förvaltas.

Inom alla renskötsel finns det dock ett behov av att gemensamt utföra vissa typer av arbete. Enligt rennäringslagen är det samebyns styrelse som skall ombesörja de gemensamma arbeten som behövs. I vårt förslag till regler för samebyn har vi överlämnat till medlemmarna att själva, t.ex. i samebyns stadgar, besluta om hur det gemensamma arbetet skall organiseras. Man bör därför också överväga att överlämna åt koncessionshavarna och skötesrenägarna att själva bestämma organisation.

En möjlig lösning är att skötesrenägarna bildar en ekonomisk förening eller ett aktiebolag som anställer en eller flera koncessionshavare att handha renskötseln. Vissa koncessionssamebyar tycks redan i dag fungerar på detta vis. Enligt gällande regler är de dock tvungna att använda organisationsformen sameby. En annan möjlighet skulle kunna vara att koncessionshavaren i egenskap av fysisk person eller i form av bolag tar emot uppdraget att förvalta skötesrenägarnas renar. Även denna typ av förhållande mellan koncessionshavaren och samebyn förekommer redan i dag.

Dagens krav på att koncessionsrenskötseln skall bedrivas inom en sameby har dock ytterligare motiv än att organisera det gemensamma arbetet. Ett sådant är att tillförsäkra skötesrenägarna ett rimligt inflytande över verksamheten. Det har ansetts nödvändigt, eftersom koncessionsrenskötseln bygger på tanken att skötesrenägarna, dvs. ägare eller brukare av jordbruksfastigheter inom koncessionsområdet, är villiga att upplåta sina marker till renbetning. Frågan är om detta syfte kan tillgodoses på något annat sätt än genom att föreskriva en särskild organisationsform.

En möjlighet skulle kunna vara att tillförsäkra skötesrenägarna nödvändigt inflytande genom villkor i koncessionen. Det skulle t.ex. kunna ske genom att länsstyrelsen i koncessionen föreskriver att koncessionshavaren är skyldig att ge skötesrenägarna ett rimligt inflytande över verksamheten. Hur det skall formuleras i varje enskilt fall kan enligt vår uppfattning variera. Samebyn och koncessionshavaren har vanligen kommit överens om vilka villkor som skall gälla mellan dem innan ansökan om koncession lämnas in. Sökanden och skötesrenägarna kan då också ange hur man vill att förhållandet mellan dem skall regleras. Nedan redogör vi för vår uppfattning att koncessionshavarna bör vara skyldiga att ta emot skötesrenar. Även detta innebär en trygghet för skötesrenägarna, eftersom koncessionshavaren inte har möjlighet att bedriva sin renskötsel utan att ta emot skötesrenar.

Genom att meddela villkor för förhållandet mellan koncessionshavaren och skötesrenägarna, kan länsstyrelsen också kontrollera att koncessionshavaren inte försätts i en allt för utsatt position. Därmed bör vårt förslag inte motverka syftet med de ändringar av rennäringslagen som gjorts för att stärka koncessionshavarens ställning. Länsstyrelsen kan också, när villkoren bestäms, ge koncessionshavaren rimliga möjligheter att se till att övriga villkor i koncessionen följs.

Koncession bör ges till enskilda samer

Enligt rennäringslagens regler kan den som är same få koncession. Koncessionen får endast meddelas om sökanden kan antas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt. Kravet på att koncessionshavaren skall vara same bör ses mot bakgrund av att rätten att bedriva renskötsel sedan gammalt ses som en exklusiv samisk rättighet. Renskötsel nämns därför i 2 kap. 20 § regeringsformen, eftersom den utgör ett undantag från näringsfriheten.

Från vissa skötesrenägare har det framförts önskemål om att koncession skall meddelas samebyn i stället för en enskild same. Syftet med detta skulle vara att kunna dra nytta av den kompetens inom renskötsel som finns även bland icke samer. Om koncession skall kunna meddelas en sammanslutning av samer och icke samer innebär det, enligt vår uppfattning, en avvikelse från det historiska synsättet att rätten att bedriva renskötsel är en exklusiv samisk rättighet. Vi anser därför att koncession även i fortsättningen bör beviljas enskilda samer.

I detta sammanhang vill vi påpeka att det vid tveksamhet om en sökande är same är naturligt att länsstyrelsen vänder sig till Sametinget för att få ett avgörande av frågan.

Koncessionstider

Koncession får meddelas för högst tio år. Av vad vi erfarit från länsstyrelsen är den vanligaste koncessionstiden fem år. Ett eller två år används i situationer där det har uppstått problem med tillämpningen av koncessionsvillkoren eller om det är frågan om en ny koncessionshavare.

Vi vill i detta sammanhang framhålla att långa koncessionstider ger koncessionshavarna större ekonomisk trygghet och bättre möjligheter att planera sin verksamhet. Kortare koncessionstider än fem år bör därför endast förekomma i undantagsfall. Skulle förutsättningarna för koncessionen ändras bör länsstyrelsen även i fortsättningen kunna fö-

reskriva nya villkor. Om koncessionsrenskötseln innebär allvarliga olägenheter för andra intressen och dessa inte kan avhjälpas genom ändrade villkor kan länsstyrelsen även enligt vårt förslag återkalla koncessionen.

Antal skötesrenar per hushåll

Från flera skötesrenägare har framkommit synpunkten att antalet skötesrenar per hushåll inte bör begränsas av myndigheterna. Bakgrunden till synpunkten är att antalet skötesrenägare minskar i de flesta koncessionssamebyar och att en del av de skötesrenägare som är aktiva i dag, på grund av ålder, inte är intresserade av att ha så många renar som trettio. Skötesrenägarna anser därför att det borde vara samebyarna som inom ramen för byns högsta renantal bestämmer hur många renar en skötesrenägare får ha.

Enligt rennäringslagen får samma hushåll bara ha trettio renar i vinterhjorden hos koncessionshavare. Motivet för detta är att ge utrymme för koncessionshavarna att utöka sitt renantal, eftersom de skall kunna försörja sig på renskötseln i kombination med avgifterna för skötesrenarna (prop. 1984/85:226 s. 12). Vidare ansågs möjligheterna att bevilja flera samer koncession öka. En annan effekt av begränsningen ansågs vara att flera markägare fick möjlighet att bli medlemmar i samebyn.

Ett av syftena med vårt arbete är att i så stor utsträckning som möjligt ta bort regler i lag och i stället överlämna till dem som är berörda att fatta beslut. När det gäller begränsningen av antalet skötesrenar per hushåll anser vi att det fortfarande är viktigt att beakta att koncessionshavaren skall kunna ha möjlighet att försörja sig på sin renskötsel och att flera samer kanske kan beredas tillfälle att göra det. Mot bakgrund av att de flesta byar uppger att de under en längre period har haft en ökande medelålder bland skötesrenägarna och att nyrekrytering av skötesrenägare är svårt, anser vi dock att det finns ett visst utrymme för att göra begränsningen mera flexibel.

Vi föreslår därför att länsstyrelsen skall kunna medge att skötesrenägarna inom ett visst koncessionsområde får ha fler än trettio skötesrenar per hushåll. Det skall dock vara möjligt först sedan ett eventuellt utrymme för flera renar inte kan användas genom att koncessionshavaren ökar sitt renantal eller om det inte finns möjlighet att anställa ytterligare en koncessionshavare. I detta sammanhang kan man tänka sig att ytterligare en koncessionshavare inom ett område kan vara ett sätt att låta koncessionshavarens vuxna barn vara delaktig i renskötseln.

Situationer där det således bör vara möjligt att tillåta fler skötesrenar per hushåll kan t.ex. vara om koncessionshavaren förklarar att han inte är intresserad av att öka sitt renantal eller om det visar sig vara svårt att rekrytera en ny koncessionshavare. För att länsstyrelsen skall ha ett så fullständigt beslutsunderlag som möjligt bör koncessionshavaren alltid höras innan ett sådant beslut fattas. Undantag från begränsningen bör inte heller meddelas om det endast är fråga om en tillfällig nedgång av antalet renar och/eller skötesrenägare inom ett koncessionsområde.

Skyldighet för koncessionshavaren att ta emot skötesrenar

Länsstyrelsen föreskriver i koncessionsbesluten att koncessionshavaren skall ta emot ett visst antal skötesrenar. Som vi beskrivit ovan har både Hovrätten för Övre Norrland och Länsrätten i Norrbottens län bedömt att dagens regler inte ger utrymme för att meddela sådana tvingande villkor. Kammarrätten i Sundsvall delar i dom den 6 juli 2001 (mål nr 3815–3824/1998) den uppfattningen. Länsstyrelsen har överklagat domen till Regeringsrätten.

Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för den enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag. Vid bedömningen av om föreskrifter gäller ett åliggande bör man dock skilja mellan om det är den grundläggande regleringen som är tvingande eller om det endast är enskilda beslut med stöd av regleringen som är tvingande.

Överfört till frågan om villkor i koncessioner kan detta resonemang innebära att man konstaterar att det är fråga om regler som innebär att länsstyrelsen kan meddela ett tillstånd att bedriva en renskötsel som annars hade varit otillåten. Det är således en reglering som gynnar den enskilde. Ett villkor inom den gynnande regleringen skulle kunna innebära en förpliktelse för den enskilde utan att därmed kommer i strid med 8 kap. 3 § regeringsformen.

Mot denna bakgrund anser vi att det inte är självklart att länsstyrelsen inte får meddela villkor om skyldighet att ta emot skötesrenar. Vi anser att eftersom systemet med koncessionsrenskötseln bygger på att markägarna deltar i renskötseln genom att vara skötesrenägare så är det rimligt att koncessionen kan förenas med ett sådant villkor. Då frågan om villkorets giltighet är föremål för prövning i domstol föreslår vi dock för närvarande ingen ändring i lagen. Skulle det visa sig att Regeringsrätten inte meddelar prövningstillstånd eller, vid en prövning, finner att villkoret inte är tillåtet, anser vi att lagtexten bör ändras så att

det direkt framgår att länsstyrelsen har möjlighet att meddela ett sådant villkor.

Länsstyrelsen bör kunna ingripa mot en f.d. koncessionshavare som inte upphör med sin renskötsel

Problemet med olovlig renskötsel har bl.a. uppmärksammats i samband med att Sunna-gruppen ålagts att upphöra med sin renskötsel senast den 31 december 1999. Det har dock förekommit även ovanför lappmarksgränsen att renskötsel bedrivs utanför samebyarna. Denna typ av renskötsel faller utanför rennäringslagens bestämmelser. Rennäringslagen innehåller inga regler om vad länsstyrelsen skall göra i den situationen. Det är i stället den vars rättigheter kränks av den olovliga renskötseln, t.ex. den sameby inom vars område renskötseln bedrivs eller ägare av den mark som används, som bör agera genom att vända sig till kronofogden och begära handräckning för att få bort renarna.

När det gäller renskötseln ovanför lappmarksgränsen är det i och för sig inte något anmärkningsvärt med det. Situationen motsvarar i princip t.ex. den när någon obehörig ställer sin bil på en privat parkeringsplats eller när en hyresgäst stannar kvar i en lägenhet trots att kontraktet upphört.

När renskötsel bedrivs utan koncession kan dock situationen uppfattas något annorlunda. Här är det frågan om ett offentligrättsligt tillstånd som upphört på grund av att förutsättningar för tillstånd inte längre föreligger. Förhållandet att renskötseln inte längre skall få förekomma har således föregåtts av en myndighetsprövning. I den situationen är det rimligt att myndigheterna skall har möjlighet att genomdriva sitt beslut genom att ingripa mot den renskötsel som bedrivs utan tillstånd. Vi föreslår därför att länsstyrelsen får möjlighet att förelägga den f.d. koncessionshavaren att vid vite avveckla sitt reninnehav. Om den åtgärden inte är tillräcklig anser vi att länsstyrelsen bör kunna besluta om tvångsslakt.

Muonio sameby bör inte bli en särskild skogssameby

Ovan har vi redogjort för bakgrunden till utredningen Muonio sameby – en särskild skogssameby, utredningens förslag och remissvaren beträffande dessa. Regeringen överlämnade i beslut den 10 december 1998 handlingarna i ärendet till oss.

Vi delar i och för sig utredningens uppfattning att Muonio koncessionssameby skiljer sig från övriga koncessionssamebyar. Den har fler

koncessionshavare än övriga byar och styrelsen domineras av koncessionshavarna. Numera finns det dock inte någon skillnad i koncessionstiderna sedan koncessionshavarna i Muonio sameby år 2000 meddelats koncession i fem år. Vidare råder det fortfarande tvist om vissa betesområden mellan Muonio och Vittangi samebyar. Även vissa problem kring Sunna-gruppens renskötsel kvarstår, trots att renskötarna i gruppen numera inte har koncession inom Muonio sameby.

Det problem som de korta koncessionstiderna inneburit för möjligheten att bedriva rationell renskötsel i Muonio sameby är till viss del lösta genom att koncessionstiden numera är fem år. Det medför att koncessionshavarna i Muonio sameby numera har samma planeringsoch investeringshorisont som koncessionshavarna i de andra byarna. I detta sammanhang vill vi hänvisa till vad vi ovan anfört om koncessionstidernas längd. Vi anser således att detta motiv inte längre kan anses utgöra ett tillräckligt skäl för den omfattande förändring utredningen föreslår.

När det gäller frågan om betestvisterna i förhållande till Vittangi sameby har det prövats av Kammarrätten i Sundsvall (dom 6 juli 2001, mål nr 3815–3824/1998). Kammarrätten fann vid en lämplighetsbedömning att det inte fanns skäl att inskränka Muonio samebys rätt till vinterbete inom sitt koncessionsområde på det sätt länsstyrelsen föreskrivit. Domstolen konstaterade i denna del att enbart det förhållandet att en sameby ovanför lappmarksgränsen hade förvärvat sedvanerätt till bete inom koncessionsområdet inte kunde utgöra tillräcklig grund för att begränsa koncessionssamebyns betesrätt. Domen har överklagats till Regeringsrätten.

Vittangi sameby anförde i målet att byn har bättre rätt än Muonio sameby till vinterbete i det aktuell området eftersom Vittangi sameby grundar sin rätt på sedvana och urminnes hävd. Talan om bättre rätt till ett betesområde kan prövas av allmän domstol. Det gäller även om kammarrätten bedömt att ett påstående om sedvana inte kan ligga tillgrund för ett villkor i en koncession. Lagstiftning skulle inte ta ifrån Vittangi sameby möjligheten att föra sådan talan. Mot denna bakgrund kan, enligt vår uppfattning, inte utredningens förslag om att Muonios gränser skall anges i lag anses innebära att gränserna blir klara.

När det gäller frågan om gränser kan vidare konstateras att regeringen planerar att tillsätta en gränsdragningskommission. Dess uppdrag skulle innefatta att försöka fastställa den yttre gränsen för renskötselområdet samt att peka ut på vilken mark samerna har haft det dominerande bruket. Deras arbete kommer att vara förutsättningslöst på det sättet att de inte är bundna av innebörden av de administrativa gränserna lappmarksgränsen och odlingsgränsen. Även mot denna bakgrund

är det, enligt vår uppfattning, inte lämpligt att för närvarande försöka bestämma Muonios gränser i lag.

Utredningens förslag har mött kraftigt motstånd från markägarna i området, kommunen och vissa samebyar. Förslaget innebär att en särskild form av sameby skall skapas och är således en ganska stor förändring i förhållande till vad som i dag gäller för renskötseln i området. Samtidigt kan vi inte se att det garanterar att syftet med förslaget uppnås. Vi anser därför att utredningens förslag inte bör genomföras.

För att en ändamålsenlig renskötsel skall kunna bedrivas i området är det viktigt att frågor om gränser får en lösning. Vi anser dock att detta måste ske genom överenskommelser mellan de berörda samebyarna. Det är enligt vår uppfattning det bästa sättet att uppnå en lösning som blir långsiktigt hållbar och respekteras av alla. I detta sammanhang kan såväl olika myndigheter som renskötselns organisationer ha en viktig roll att spela.

7.5. Renmärken

7.5.1. Vad är renmärken

Inom renskötseln har sedan länge tillämpats metoden att skilja mellan olika renägares renar genom märken som skärs i renarnas öron. Redan före den första renmärkeslagen, från år 1886, fanns det genom sedvana utvecklade regler för hur märkena skulle se ut, när och på vilket sätt märkning skulle ske. Genom 1886 års lag infördes regler om att renmärken skulle fastställas av domstol.

Renkalvarna föds i maj. Under sommaren märks de i örat med samma märke som modern. Renmärket består av snitt som i olika kombinationer skärs in i renens öra. I Sverige används tjugo standardiserade snitt för örats spets samt två stora och två små kantsnitt. Standardiseringen av snitten inleddes under 1960-talet, samtidigt som det infördes regler om att renmärkena inte fick vara förväxlingsbara med andra märken. Som en följd av standardiseringen blev det inte längre tillåtet att använda vissa äldre snittyper. Snitten beskrivs i Statens jordbruksverks föreskrifter om utformning och registrering av renmärken (SJVFS 1993:76).

Rennäringslagens regler om renmärken är i princip oförändrade sedan 1960 års renmärkeslag. Då infördes mera detaljerade regler om hur renmärken skulle vara utformade och om renmärkesregistrering. Motivet för detta var att renskötseln förändrats från intensiva former till extensiva former där renarna strövar fritt över stora områden. Därmed ställdes större krav på renmärkenas särskiljande förmåga.

När 1960 års lag infördes konstaterades i förarbetena att ingen hade ifrågasatt tvånget att märka renar i öronen (prop. 1960:64 s. 41). Av förarbetena framgår att renmärkningens syfte inte enbart var att skydda äganderätten till renarna utan att det även låg vissa allmänna intressen bakom. Märkningen kunde bl.a. underlätta för den bofasta befolkningen att få ersättning för skador, som vållats av ren. Innan rennäringslagen infördes var det den enskilde renägaren som var skadeståndsskyldig för de skador hans ren hade vållat. Vidare var det för det allmännas kontroll av renbeteslagens efterlevnad viktigt att renarna är märkta.

Vid våra kontakter med renskötare har framkommit att reglerna om renmärken anses ha stor betydelse för rennäringen. Renmärkena liknas vid lagfartsbevis. Handlaget vid märkningen upplevs vara en del av den yrkesskicklighet renskötarna besitter.

7.5.2. Gällande regler om renmärken

Renar som förs på bete enligt rennäringslagen skall som huvudregel vara märkta i öronen med renmärke som registrerats för renens ägare. Registrerat märke får användas för att märka renar endast vid renskötsel som bedrivs inom den sameby som anges i registreringsbeslutet. Dödsbo efter avliden renägare får använda det renmärke som registrerats för den avlidne. Användning av registrerat märke i strid med bestämmelsen är straffbart enligt rennäringslagen.

Fråga om registrering av renmärke prövas av länsstyrelsen. Register över renmärken förs hos länsstyrelsen. Renmärke får registreras endast om det tydligt skiljer sig från märken som får användas på renar med vilka sökandens renar kan sammanblandas. Det måste också ha en form som försvårar olovlig märkning. Ett släktmärke får registreras även om utformningen inte helt skyddar mot olovlig märkning. Det förutsätter dock att innehavare av äldre märke av samma grundtyp, som kan ha olägenhet av registreringen, godkänner denna.

Renmärke får inte registreras för annan än den som är medlem i den sameby ansökningen avser eller som har rätt att ha skötesrenar där. Renägare får inte ha mer än ett märke registrerat.

Samebyn har ansetts ha behov av att äga egna renar, t.ex. avelstjurar (prop. 1971:51 s. 193). Därför kan renmärke registreras även för sameby.

Den som genom avtal eller på annat sätt förvärvar rätt till annans registrerade renmärke får inte använda märket vid renmärkning förrän det registrerats för hans räkning.

Länsstyrelsen skall avlysa registrerat renmärke om märkeshavaren anmäler att han inte längre ämnar använda märket vid renmärkning, om märket under tio år inte har använts vid renmärkning, om märket efter flyttning av renar till annan sameby inte längre skall användas i någon hos länsstyrelsen registrerad sameby eller om märkeshavaren eller hans dödsbo inte längre har rätt att ha renar i sameby. Avlyses märke efter anmälan får det behållas på redan märkt ren under tio år från dagen för avlysningen. Avvecklingsfristens längd har bestämts med hänsyn till att det sällan är ekonomiskt försvarbart att låta en ren bli mer än tio år gammal (prop. 1960:64 s. 21).

Är två eller flera registrerade renmärken helt lika eller så lika att de lätt kan förväxlas eller kan de genom ändring komma att överensstämma med varandra, kan länsstyrelsen på ansökan av sameby eller märkeshavare för vilken likheten medför olägenhet förordna att något eller några av märkena skall avlysas eller ändras. Avlyses eller ändras märke, får det behållas oförändrat på redan märkt ren under tid som länsstyrelsen bestämmer. Bestämmelsen skall även tillämpas för märke som avlysts efter anmälan. I det fallet skall i stället för avlysning föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.

Byter märkt ren ägare, får ommärkning till den nye ägarens märke ske endast om styrelsen i den sameby där ommärkningen skall äga rum medger det. Lämnas inte sådant tillstånd kan renens märke förses med avbrott för att skilja renen från andra renar med samma märke. Avbrottsmärkning görs genom tillägg av ett eller flera små kantsnitt. För avbrottsmärkning fordras medgivande av styrelsen för den sameby där renen i fortsättningen skall hållas. Har ren förvärvats på annat sätt än genom bodelning, arv eller testamente, fordras även överlåtarens samtycke för ommärkning eller avbrottsmärkning. Ommärkning eller avbrottsmärkning får ske endast i närvaro av den som samebyns styrelse utser eller inför två vittnen. Avbrottsmärke får behållas på ren högst tio år efter det styrelsens medgivande gavs. Bestämmelsen om avlysning på grund av likhet med annat renmärke gäller även avbrottsmärke. I det fallet skall dock i stället för avlysning föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid. Att utföra ommärkning eller avbrottsmärkning i strid med rennäringslagens bestämmelser är straffsanktionerat enligt samma lag.

Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av det år då kalven fötts. Märkning får dock ske intill utgången av april nästföljande år, om märkningen ombesörjs av samebyn eller utförs i närvaro av någon som byns styrelse utser eller inför två vittnen. Även efter utgången av april får märkning ske, om samebyns styrelse medger det. Om den som märker egna renar anträffar annans renko med omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns märke. Är märket avbrotts-

märke eller avlyst märke, skall kalven i stället märkas med ägarens registrerade märke, om det är känt. Den som märkt annans kalv på detta sätt har rätt till gottgörelse av ägaren. Den som märker kalvar i strid med bestämmelsen kan straffas enligt rennäringslagen.

Om omärkt ren påträffas inom samebys betesområde skall samebyn sälja den levande eller slakta och sälja den. Om renen har ett förfalskat, förstört eller okänt märke eller ett märke som inte är rätt utformat, skall den tas om hand av samebyn för slakt och försäljning. I båda fallen tillfaller köpeskillingen byn. Den som inom två år från försäljningsdagen styrkt sig vara ägare till renen har rätt att av byn utfå ett belopp som motsvarar köpeskillingen med avdrag för kostnaden för renens omhändertagande, slakt och försäljning.

7.5.3. Renmärkesregistret

Registret innehåller över 6 000 märken. Av dessa är cirka 5 300 registrerade för Norrbottens län. Av dessa innehas cirka 1 200 av skötesrenägare inom koncessionsområdet.

Registret förs med hjälp av datamedia. Varje renmärke registreras som en särskild post i registret. Posten innehåller en avbildning av märket och anteckningar om registerformel, den sameby där märket skall användas och märkesinnehavarens namn, personnummer och adress. Registerformeln bildas av de tal och bokstäver som betecknar snitten enligt Statens jordbruksverks föreskrifter. Till renmärkesregistret hör ett namnregister, som i alfabetisk ordning anger namnen på märkesinnehavarna.

Enligt rennäringslagen ansvarar varje länsstyrelse för renmärkesregistreringen inom sitt län. Efter överenskommelse mellan länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län handläggs ärenden om renmärken av en tjänsteman hos länsstyrelsen i Norrbottens län. Ärendena om renmärken för Jämtlands län handläggs av länsstyrelsen i Jämtlands län. Den handläggande tjänstemannen kontaktar den sameby där märket skall användas och annan sameby som skulle kunna ha olägenhet av registreringen. När det behövs samråder handläggaren med motsvarande registreringsmyndighet i Norge eller Finland. Därefter skickas ett förslag till beslut till den länsstyrelse som skall besluta i ärendet.

7.5.4. Renmärken i Finland, Norge och i den svensk-norska renbeteskonventionen

Finland

Enligt den finska renskötsellagen skall alla renar förses med sin ägares märke. Varje renägare får endast ha ett renmärke. Även renbeteslagen och Renbeteslagsföreningen kan ha renmärke.

Det är Renbeteslagsföreningen som på förslag av renbeteslagets styrelse godkänner renmärkena. Renskötselområdet är indelat i märkesdistrikt. Märkesdistriktet har till uppgift att se till att renmärkena är användbara och skiljer sig från varandra i tillräcklig mån. I märkesdistriktet fattas beslut vid ett möte där varje renbeteslag representeras av renvärden. Märkesdistriktet skall avge sitt utlåtande innan renbeteslagets styrelse överlämnar ansökan till Renbeteslagsföreningen. Ett renmärke kan godkännas endast om sökanden har ren som skall förses med det märke som ansökan avser. Renbeteslagsföreningen för en förteckning över godkända renmärken.

En omärkt kalv som följer en renko skall förses med samma märke som renkon. Andra omärkta renar skall säljas för renbeteslagets räkning eller förses med renbeteslagets märke. Renbeteslaget kan besluta att vittnen skall vara närvarande vid renmärkning.

Renbeteslagsföreningen kan avlysa ett märke om innehavaren begär det. Om ett renmärke inte använts vid märkning under tre år och det inte finns renar märkta med det skall Renbeteslagsföreningen besluta att märket förfallit.

Norge

Enligt den norska loven om reindrift skall all tamren vara märkt. Renen skall märkas med sin ägares märke senast den 31 oktober samma år som den är född. I särskilda fall kan områdesstyret tillåta att märkning sker efter den 31 oktober men före den 31 maj året därpå. Renägaren förlorar äganderätten till en ren som inte är märkt på sådant sätt att ägaren kan identifieras eller som inte har märkts inom tidsfristen. Sådan ren skall slaktas och säljas och intäkterna tillfaller renbetesdistriktet.

Den som enligt reindriftsloven har rätt att bedriva renskötsel har också rätt att få ett renmärke registrerat. För att få registrera och använda ett renmärke måste renarna ingå i en godkänd driftsenhet. Ärenden om registrering av renmärken prövas av en nämnd som består av 3– 5 medlemmar utsedda av ordförandena i renbetesdistrikten. Varje renbetesområde skall ha en sådan nämnd. Nämnden skall, med beaktandet

av en välordnad renskötsels behov, försöka bevara traditionellt bruk och utformning av renmärken. Bl.a. bör traditionella släktmärken bevaras.

Om ett registrerat märke är sådant att förväxling eller missbruk kan bli aktuellt skall frågan om avlysning eller ändring prövas av nämnden. Ett registrerat märke som inte använts under de tre senaste åren skall avlysas. Avlysning skall också ske när innehavaren av märket avlider utan att efterlämna renar som tillsammans med märket övertas av hans arvingar.

Renbeteskonventionen

Sverige och Norge ingick år 1972 en konvention om renbetning. Konventionen gäller till och med den 30 april 2002. Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om renmärken och omärkt ren.

Enligt konventionen skall den som är ansvarig för registreringen se till att märket tydligt skiljer sig från annat giltigt märke, som används eller får användas på renar från det andra landet med vilka sökandens renar kan sammanblandas. Vidare framgår vilket lands lag som skall tillämpas för omärkta renar.

Sverige och Norge ingick år 1997 ett avtal om att upprätta en svensk-norsk renbeteskommission för att utreda frågan om det ena landets renskötande samer efter utgången av konventionens giltighetstid har behov av fortsatt renbetning i det andra landet. Kommissionen lämnade sitt betänkande den 18 maj 2001. De båda ländernas regeringar kommer med utgångspunkt från betänkandet att inleda förhandlingar rörande den fortsatta rätten till renbetning i det andra landet.

Kommissionens förslag till konvention innehåller en bestämmelse om att renmärke för att kunna registreras skall skilja sig från giltigt märke inom den berörda regionen i det andra landet. Vidare skall registreringsmyndigheten i respektive land höra det andra landets myndighet innan märke registreras.

Förslaget innehåller även en bestämmelse om omärkt eller okänd ren. Med okänd ren avses ren som är märkt men där märket av olika skäl inte kan identifieras. Omärkt eller okänd ren skall behandlas enligt bestämmelserna i det land där den finns.

7.5.5. Överväganden och förslag

Vi anser att det alltjämt skall finnas ett tvång i lag att märka renar. Sametinget skall föra ett register över renmärken. Registreringen skall skydda märkeshavarnas märken mot förväxlingsbara märken. Omärkt ren för vilken ägaren inte kan identifieras bör även enligt vårt förslag tillfalla samebyn. Ren med ett felaktigt märke skall, som i dag, tas om hand av samebyn. Ägaren till en sådan ren skall ha möjlighet att inom två år göra anspråk på renen eller dess värde. Övriga bestämmelser om renmärken och märkning av ren meddelas i förordning eller Sametingets föreskrifter.

Renmärken regleras i tolv paragrafer i rennäringslagen. Enligt direktiven skall vi överväga om det finns anledning att alls reglera frågor om renmärken i rennäringslagstiftningen. Uppdragets utformning bör ses mot bakgrund av riksdagsrevisorernas rapport 1996/97:RR4 och riksdagens uttalanden med anledning av rapporten (bet. 1996/97:JoU12, rskr. 1996/97:168).

Riksdagens revisorer föreslog att regeringen skulle ta initiativ till en genomgång av regelverket kring rennäringen i syfte att ur lagar och förordningar mönstra ut bestämmelser som kan undvaras eller ersättas av regler som kan beslutas av samerna själva. För statens vidkommande bör målet vara en avsevärd avreglering och delegering av beslutanderätten. Riksdagen delade den uppfattningen.

Enligt vår uppfattning kan regleringen av renmärken och renmärkning vara ett sådant område där avreglering och delegering bör ske. För att kunna avgöra det måste man först studera om det överhuvudtaget finns behov av ett tvång i lag att märka renar.

Märkningstvånget bör vara kvar

Renmärkningen skall, förutom att skydda äganderätten till renarna, även tillgodose vissa allmänna intressen, t.ex. att underlätta bestämmandet av ersättning för skador, som vållats av ren, och för kontroll av renbeteslagens efterlevnad (prop. 1960:64 s. 41).

Renskötsel bedrivs med hjordar av renar som har olika ägare. Det är således nödvändigt för varje enskild ägare att han kan identifiera sina renar. Möjligheten att identifiera den enskildes renar kan också ses som ett allmänt intresse, eftersom det kan minska antalet tvister som uppstår. Öronmärkningen innebär t.ex. att ersättningen för renar som körts på av bilar eller tåg kan betalas ut till rätt person. Märkningen är också

nödvändig för att en myndighet, t.ex. kronofogdemyndigheten, skall kunna urskilja en enskilds renar ur en gemensam hjord. För att en fordringsägare skall kunna göra anspråk på att få betalt genom utmätning ur en enskilds renar krävs att det framgår att renarna tillhör den betalningsskyldige. Vidare är det tillåtet för svenska samer att under vissa förutsättningar nyttja renbete i Norge. Norska rennäringsmyndigheter har således ett behov av att kunna identifiera vem som äger renar för att kunna avgöra om konventionens regler uppfylls.

Det bör vara ett starkt intresse för den enskilde renägaren att märka sina renar på ett sådant sätt att äganderätten till dem skyddas. Mot den bakgrunden borde det inte vara nödvändigt med ett i lag reglerat tvång att märka renar. I och med att renskötseln bedrivs med gemensamma hjordar finns det också ett starkt allmänt intresse kring att undvika tvister om ägandet till enskilda renar. Det är t.ex. svårt att se hur en enskild renägares renar skulle kunna skiljas ut ur en renhjord för utmätning om de inte är märkta. Det allmänna intresset består i att minimera tvister mellan renägare, renägare och andra enskilda och mellan renägare och myndigheter. Enligt vår uppfattning är detta så viktigt att det trots behovet av avreglering fortfarande bör finnas ett krav i lag på att ren skall vara märkta så att det tydligt framgår vem som äger den.

Ett statligt renmärkesregister bör finnas kvar

Renmärken har stor betydelse för utövarna av renskötseln. Vi har uppfattat att det är en viktig del av den samiska kulturen och att skyddet för märkena mot intrång är viktigt.

I vårt förslag till mål för en ny rennäringspolitik har vi betonat betydelsen av rennäringen och andra traditionella samiska näringar för samernas möjlighet att utveckla sin kultur. Det talar i och för sig inte mot att överlämna hanteringen av renmärkena till samerna själva att besluta om. Ovan har vi redogjort för olika skäl till varför det bör finnas ett tvång att märka renar i rennäringslagstiftningen. För att tvånget att märka renar skall kunna uppfylla dessa behov bör det dock enligt vår mening finnas mekanismer som skyddar enskilda märkens egenart och som innebär att uppgifterna om vem som innehar ett visst märke och därmed äger en viss ren är tillgängliga för den som vill veta. Det bör därför finnas ett statligt register över renmärken.

Enligt rennäringslagen är länsstyrelserna registermyndighet. Frågorna kring renmärken och renmärkesregistrering är huvudsakligen en samisk angelägenhet. Det talar enligt vår mening för att Sametinget skall vara registermyndighet. När det gäller Sametinget som registermyndighet finns dock en rädsla hos skötesrenägarna i koncessions-

området för att de skall missgynnas. Besluten om renmärkesregistrering är myndighetsutövning i förhållande till enskild. Det innebär att det kommer att gälla samma regler för handläggningen och för överklagande som i dag. Det medför enligt vår uppfattning tillräckliga garantier för att märkesinnehavarna kommer att behandlas på ett korrekt sätt.

Renmärkesregistret innehåller, och kommer även enligt vårt förslag, att innehålla personuppgifter enligt personuppgiftslagen (1998:204). Vårt förslag är anpassat till att renmärkesregistret omfattas av personuppgiftslagens bestämmelser. Vi föreslår därför att syftet med renmärkesregistret bör framgå direkt av lagen. Vidare bör framgå vilka uppgifter som får registreras och när uppgifter som inte längre är aktuella skall gallras ut från registret. I övrigt bör personuppgiftslagen tillämpas för behandlingen av personuppgifterna i registret. Det innebär bl.a. att den personuppgiftsansvarige skall se till att personuppgifter alltid behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed och att alla rimliga åtgärder vidtas för att rätta personuppgifter som är felaktiga. För tydlighetens skull bör det framgå att Sametinget är personuppgiftsansvarigt för behandlingen av personuppgifter i registret.

Renmärkens egenart bör skyddas

En av målsättningarna med våra förslag är att så långt som möjligt avreglera och decentralisera frågor kring rennäringen. För att syftet med tvånget att märka renar skall uppnås anser vi dock att det bör framgå av lagtexten att renmärken inte skall kunna förväxlas.

En sådan regel innebär också ett skydd för de värden som renmärket representerar för den enskilde. Märket innebär ett ekonomiskt värde dels genom att det kan överlåtas, dels genom att det identifierar den enskildes renar. Vidare är renmärkenas utseenden förknippade med olika släkter. Denna tradition kan upprätthållas om personer utanför en viss släkt inte kan registrera ett renmärke som allt för mycket liknar släktens märken.

Bruket av släktmärken är fast förankrat inom den samiska kulturen. Det medför att kravet på att ett märke skall särskilja sig från andra märken för att få registreras kan behöva tolkas olika beroende på om märket utgår från ett släktmärke eller inte. Kravet på särskiljande bör inte ställas lika högt om det är fråga om registrering av ett märke som bygger på ett släktmärke. Ett sådant synsätt stämmer enligt vår uppfattning överens med samisk sedvana.

Ovan har vi redogjort för att renmärket har ett ekonomiskt värde. Det kan även på ett kulturellt och traditionellt plan anses ha värde för den enskilde. På grund av värdet för den enskilde bör möjligheten att

avlysa renmärken, dvs. besluta att de inte får användas längre, regleras i lag. Vi anser att det bör finnas två grunder för avlysning, dels att renmärket inte använts under en längre tid, dels att det är förväxlingsbart med annat märke. Motivet för avlysning av ett märke som inte använts under en längre tid är att ett sådant märke inte längre fyller någon funktion. Ett märke som är förväxlingsbart med ett annat bör också kunna avlysas eftersom det annars kan vara svårt att upprätthålla syftet med renmärkesregistret.

Vad skall gälla för omärkta eller felaktigt märkta renar?

Rennäringslagen innehåller en bestämmelse som innebär att om en omärkt ren anträffas inom en samebys betesområde, skall den tas om hand och slaktas eller säljas levande. Köpeskillingen tillfaller samebyn. Regeln kan uppfattas fylla två funktioner. Dels innebär den ett påtryckningsmedel mot renägarna eftersom de riskerar att förlora äganderätt till ren om de inte märker sina renar i rätt tid, dels löser det frågan om vem som skall ha äganderätten till en omärkt ren.

Om lagen inte innehåller en regel om ägandet av en omärkt ren efter en viss tidpunkt bör man överväga vad som kan gälla med tillämpning av allmänna civilrättsliga regler. Så länge kalven följer sin mor uppstår det inte något problem för vajans ägare att visa äganderätt till kalven. Det gäller även om kalven tillfälligt skiljs från modern, t.ex. i en hage, men följer henne igen så snart det är möjligt. Ägaren bör således ha rätt att märka kalven med vajans märke. Det är vidare möjligt för envar som ser vajan och kalven att uppfatta att kalven ägs av samma person som äger vajan.

Problem uppstår däremot sedan renen slutat följa sin moder. I den situationen har renen fortfarande en ägare, men denne har ingen möjlighet att visa att han är ägare. Det är vidare omöjligt för andra att dra några slutsatser om vem som äger den omärkta renen. Man skulle kunna uppfatta det så att ägaren inte längre kan anses vara i besittning av renen. En möjlig följd av det är att den som påträffar renen och märker eller tar den till fånga får den i sin besittning och kan göra gällande att han är ägare.

Det kan möjligen anses som otillfredsställande att inte helt säkert kunna uttala sig om vad som skall anses gälla för äganderätten till omärkta renar som inte längre följer en vaja. Frågan är om denna osäkerhet måste lösas genom en regel i lag. En annan möjlighet är att de som gemensamt bedriver renskötsel inom ett område kommer överens om vad som skall gälla genom att ta in en bestämmelse i samebyns

stadgar. En sådan bestämmelse skulle t.ex. kunna innebära att renen tillfaller samebyn eller att den tillfaller den som påträffar den.

Vi har dock uppfattat att det hos dagens renägare finns en rädsla för att avsaknaden av en lagregel skulle kunna leda till konflikter. Vidare tycks den lösning som i dag finns i rennäringslagen, dvs. att samebyn skall ta hand om omärkta renar, vara allmänt accepterad som den bästa lösningen. Vi föreslår därför att det av lagen skall framgå att renar som är omärkta och där det inte framgår vem som äger dem skall tillfalla samebyn. Kalvar som följer sin moder kommer således inte att omfattas av den regeln, eftersom de, som diskuterats ovan, måste anses vara i sin ägares besittning. Regeln är således endast avsedd för renar där det inte längre är möjligt för ägaren att visa att han är ägare.

När det gäller renar som påträffas med förfalskat, förstört eller okänt märke eller med märke som inte är rätt utformat är situationen en annan. I dessa fall kan det vara möjligt att avgöra vilket det korrekta märket är och således vem som är ägaren. Med tillämpning av de regler som gäller för annan upphittad egendom skulle det innebära en skyldighet för upphittaren att anmäla fyndet till polisen. Om rätte ägaren inte ger sig till känna inom viss tid tillfaller renen upphittaren.

Det kan dock innebära vissa praktiska problem att behandla renar som hittegods. En viktig aspekt är att renar, till skillnad från andra tamdjur, rör sig fritt över stora ytor. Det kan således vara svårt för en renägare att inom rätt tid upptäcka att renen saknas eller att få kännedom om att den påträffats. Enligt vår mening är det därför lämpligare att det är samebyns ansvar att ta tillvara den påträffade renen. Detta system tillämpas redan i dag på grund av rennäringslagens regler och tycks vara allmänt accepterat.

Ytterligare lagregler är inte nödvändiga

Vårt förslag innehåller två paragrafer vars innehåll delvis motsvarar 73, 74, 77, 80 och 84 §§rennäringslagen. Övriga bestämmelser om renmärken i rennäringslagen reglerar vem som får ha renmärke, släktmärken, överlåtelse av renmärke, ommärkning, avbrottsmärkning och tidpunkt när kalvmärkning skall ske. Enligt vår uppfattning är det inte nödvändigt att dessa detaljerade regler framgår av lag. Enligt vårt förslag framgår att renar skall vara märkta så att ägaren går att identifiera. De övriga bestämmelser som kan behövas för att uppnå detta bör enligt vår mening beslutas av Sametinget i föreskrifter. Med en sådan metod anser vi att reglerna blir mest ändamålsenliga, eftersom Sametinget har större möjligheter att utforma reglerna i samverkan med utövarna av näringen, såväl samiska som icke samiska.

Sådana föreskrifter kan bl.a. avse sättet för märkning och vilka snitt som bör vara tillåtna. I samband med utformning och eventuell förändring av sådana föreskrifter är det viktigt att djurskyddsfrågan beaktas.

Enligt vår uppfattning finns det inte något behov av regler i lag om vid vilken tidpunkt renar senast skall märkas. Vi anser att den föreslagna regeln om att renar skall vara märkta så att det framgår vem ägaren är räcker. Genom att inte reglera tidpunkten i lag blir det möjligt för Sametinget att tillsammans med samebyarna utforma regler som gör att kalvmärkningen kan anpassas till olika regionala förhållanden. En möjlighet skulle kunna vara att det överlämnas till samebyarna att i sina stadgar besluta om när kalvmärkning skall äga rum i byn.

Enligt vårt förslag kommer de flesta reglerna om renmärken och renmärkning att finnas i föreskrifter som meddelas av Sametinget. Det bör därför finnas en möjlighet för Sametinget att meddela de förelägganden eller förbud som krävs för att reglerna skall efterlevas. Ett föreläggande eller förbud bör kunna förenas med vite. Detta är enligt vår mening tillräckligt för att myndigheten skall ha möjlighet att bevaka att lagens syfte med renmärkning uppnås.

8. Stöd och ersättningar m.m.

Av direktiven framgår att vi skall kartlägga och redovisa befintliga stöd och ersättningar. En översyn skall ske av möjligheterna att samordna, effektivisera och förenkla stödsystemen. En utgångspunkt skall vara att moderna förvaltningsprinciper med mål och resultatstyrning, avreglering och delegering tillämpas i stödgivningen. Vidare skall vi överväga om administrationen av medel kan flyttas till Sametinget. Kapitlet inleds därför med en kartläggning av de stöd och ersättningar som genom statsanslag och EU-medel kommer rennäringen och den samiska kulturen till del. Därefter förslår vi förändringar vad gäller regelverk och administration. Slutligen kartlägger vi och lämnar förslag rörande Samefonden och bygdeavgifterna.

I tabell 8.1 på nästa sida ges en översikt över de medel som behandlas i avsnitt 8.1. Nationella budgetmedel används till att stödja rennäringen genom ett pristillägg som utgår per kilo slaktat renkött, genom katastrofskadeskydd vid svåra betesförhållanden, genom stöd till redovisning av rennäringens markanvändning och genom stöd till olika typer av utvecklingsprojekt.

EU-finansierade stöd har utgått till rennäringen eftersom näringen bedrivs inom regioner där stöd kan utgå för olika typer av utvecklingsprojekt. De EU-finansierade stöden ersätter till viss del de stöd som tidigare utgick som landsbygdsstöd, regionala utvecklingsmedel och AMS-medel. Vidare kan rennäringen få del av vissa av de EU-finansierade stöd som ingår i EU:s jordbrukspolitik. Anledningen är att rennäringen ses som en del av jordbruket. Stöd har utgått till investeringar i anläggningar, i form av startstöd till unga renskötare och som miljöstöd för bevarande av äldre renvallar. För att EU-stöd skall utgå krävs nationell medfinansiering.

Pristillägget har betalts ut till renägarna och katastrofskadeskyddet till drabbade samebyar. Medlen till markanvändningsredovisning har använts av länsstyrelsen. Utvecklingsprojekten har främst bedrivits av organisationer med anknytning till rennäringen, av samebyar och av grupper av samebyar. Investerings och startstödet samt miljöstödet har betalts ut till enskilda renägare.

Tabell 8.1 Medel till rennäringen och den samiska kulturen 1993/94 t.o.m. 2000

1993/94 1 000 kr

1994/95 1 000 kr

1995/96 1 000 kr 18 mån.

1997 1 000 kr

1998 1 000 kr

1999 1 000 kr

2000 1 000 kr

RENNÄRINGEN

Stöd

36 053 33 476 27 115 33 521 26 987 25 871 21 787

Pristillägg

30 200 28 805 22 671 21 270 14 601 13 150 14 297

Markanvändn.plan. 1 000 1 150 1 000 1 000 1 200 1 800 2 761 Katastrofskadeskydd 1 000 0 0 751 986 2 393 629 Utvecklingsprojekt m.m. 3 853 3 521 3 444 10 500 10 200 8 528 4 100

EU-finansierade stöd 0 5 200 16 000 12 000 11 500 14 500 4 000

Mål 6/mål 1 program

2

0 4 200 13 000 8 500 8 500 8 500 0

Interregprogam

2

0 1 000 3 000 2 000 2 000 2 000 0

Start- o invest.-stöd

3

0 0 0 1 500 1 000 2 000 2 000

Miljöstöd

3

0 0 0 0 0 2 000 2 000

Ersättningar

41 430 42 283 45 286 44 387 40 820 49 647 44 682

Tjernobylersättningar 27 454 20 514 21 286 14 387 10 820 14 647 9 682 Rovdjursrivna renar 13 976 21 769 24 000 30 000 30 000 35 000 35 000

Underhåll av Riksgränsstängsel

5 209 6 544 11 275 5 000 4 919 6 872 5 166

Övriga statsanslag 15 183 4 623 3 000 1 2 000 1 2 000 1 2 000 1 2 000 1

Arbetsmarknadsers. 11 660 1 213 .. .. .. .. .. Reg. Utvecklingsmedel 1 425 715 .. .. .. .. .. Landsbygdsstöd 2 098 2 695 .. .. .. .. ..

SAMISK KULTUR m.m

Sametinget

.. 9 700 17 195 14 306 12 167 12 096 15 309

Sameskolstyrelsen

.. 31 100 49 831 35 704 33 729 35 061 34 991

Övrigt

.. 10 500 .. 10 500 10 500 14 515 14 515

EU-finansierade stöd 0 3 200 12 000 6 500 6 500 6 500 0

Mål 6 program 2

0 2 200 9 000 4 500 4 500 4 500 0

Interregprogam

2

0 1 000 3 000 2 000 2 000 2 000 0

1. Medlen för 1995/96–2000 är uppskattade av länsstyrelsen. 2. De sammanlagt beslutade medlen finansierade av EU mellan 1995 och 1999 har

slagits ut proportionellt över perioden. Den nationella medfinansieringen redovisas under poster för nationella medel t.ex. under utvecklingsprojekt m.m.

3. I denna post ingår både EU-finansiering och nationell finansiering

Rovdjursersättningarna dvs. ersättningar för skador orsakade av varg, järv, lo, björn och örn har sedan 1995/96 betalats ut till samebyarna. Tidigare betaldes ersättningen till renägaren. Ersättningarna på grund av radioaktivt nedfall används främst för att kompensera renägarna för inkomstförluster och merkostnader pga. Tjernobylolyckan. En del av ersättningarna avser kostnader för mätningar och analyser av radioaktivt cesium, underhåll av utfodringsanläggningar m.m. Medel för underhåll av riksgränsstängslen mellan Sverige och Norge utgår som en följd av en konvention mellan Sverige och Norge.

Medlen till Sametinget har främst använts för att bekosta myndighetens arbete. Medlen till Sameskolstyrelsen har bl.a. använts. för att driva sameskolor, utveckla utbildningsmaterial och stödja Samernas utbildningscentrum.

Under övrigt ingår medel som har utgått till samisk kultur. Medelsanvändningen har beslutats av Sametingets kulturråd.

EU-finansierade stöd har utgått till samisk kultur eftersom näringen bedrivs inom regioner där stöd kan utgå för olika typer av utvecklingsprojekt. För att få EU-stöd krävs nationell medfinansiering. Utvecklingsprojekten har bedrivits av organisationer med samisk anknytning, av samebyar och av grupper av samebyar

8.1. Kartläggning av medel till rennäringen och den samiska kulturen

I detta avsnitt ges en närmare beskrivning av stöd och ersättningar till rennäringen och den samiska kulturen. För att både ge en god överblick och en bild av den komplexitet som präglar flertalet av stöden och ersättningarna redovisas medlens historia, syfte och regelsystemet relativt detaljerat.

8.1.1. Anslaget Främjande av rennäringen

Medel till rennäringen anvisas över anslaget Främjande av rennäringen. Prisstöd till rennäringen enligt förordningen (1986:255) anvisas över anslaget. Över samma anslag anvisas ersättning till följd av Tjernobylolyckan enligt förordningen (1994:246) som kan lämnas till jordbruksföretag, renskötselföretag och till den som helt eller delvis försörjer sig på att fiska.

Vidare anvisas medel vars användning inte är författningsreglerade såsom medel för underhåll av riksgränsstängsel, statens del av kostnaden för redovisning av rennäringens markanvändning, riksintressen

m.m., medel för renbetesinventeringar samt övriga medel till åtgärder för att främja rennäringen. Dessa övriga medel beslutas efter överläggningar mellan staten och Sametinget.

Pristillägg

Regeringen föreslog i prop. 1973:96 att ett pristillägg till rennäringen skulle införas. Bakgrunden var att riskdagen tidigare hade beslutat att införa ett pristillägg för nöt-, får- och svinkött i norra Sverige. Stöden till jordbruket var bl.a. kopplade till inkomstmål. Inkomsterna från rennäringen jämfördes därför med inkomsterna från jordbruket i norra Sverige och målsättningen angavs vara att de borde vara lika stora. Pristillägget för renkött föreslogs följa utvecklingen av stödet till nötkött i norra Sverige. Tillägget infördes den 1 juli 1973 och nivån var då 35 kr per slaktad ren.

Pristilläggets syfte var också att främja en ökad avkastning genom en bättre köns- och ålderssammansättning av renhjorden samt ett rationellare slaktuttag. Eftersom renslakten utfördes under varierande förhållanden och man förutsåg svårigheter med att få underlag till att kunna betala ut ett pristillägg som baserades på slaktvikt, föreslogs att pristillägget skulle utgå per slaktat djur. Detta skulle också premiera slakt av yngre djur, vilket bedömdes som positivt ur rationaliseringssynpunkt. Man befarade dock att bidraget skulle främja slakt av djur med låga slaktvikter, vilket man såg som negativt. För att främja hygienisk slakt föreslogs att endast veterinärbesiktigade djur skulle berättiga till pristillägg.

Pristilläggets utformning har diskuterats i flera rennäringspolitiska utredningar under 1980- och 1990-talen. I Rennäringens ekonomi (SOU 1983:67) betonades att stödet borde främja en rationalisering inom näringen, öka slakten för att uppnå balans mellan renantal och betestillgång samt främja en jämnare företagsstruktur. Utredningen föreslog att det statliga pristillägget även i fortsättningen skulle utgå per slaktad ren samt att ett förhöjt prisstöd borde utgå för slakt av djur med slaktvikter under 30 kg. Det förhöjda prisstödet antogs både gynna kalvslakt och en utslaktning av lätta vajor. Pristilläggets storlek skulle bestämmas i överläggningar mellan staten och rennäringen med målsättningen att de sysselsatta i rennäringen borde ha en likvärdig inkomstutveckling som andra grupper i samhället. Utredningen resulterade dock inte i någon förändring av stödets konstruktion.

I prop. 1992/93:32 konstaterades att man med det gamla prisstödssystemet inte hade uppnått någon rationalisering inom rennäringen. Stödet per slaktad ren innebar att kalvar och vuxna djur med låg vikt

fick ett särskilt högt stöd omräknat per kilo medan tunga djur med hög köttkvalitet missgynnades. Ett kilorelaterat stöd skulle i större utsträckning främja produktion av stora djur med hög köttkvalitet. Ett differentierat kilorelaterat prisstöd med högre stöd för kalv än vuxna djur skulle dessutom ge renägaren motiv för att slakta en högre andel kalvar. Stödet borde dessutom motivera renägaren att sänka renantalet för att få ett lägre betestryck och därmed slaktdjur av bättre kvalitet. I propositionen föreslogs också att prisstöd inte borde lämnas till renägare med färre än 50 djur.

Propositionen resulterade i att Statens jordbruksverk fick i uppdrag att redovisa konsekvenserna av de föreslagna förändringarna. Verket föreslog att pristillägget skulle vara kilorelaterat, samt att nivån på pristillägget skulle vara högre för kalvar än för vuxna djur. Konsekvensen av att undanta renägare med färre än 50 djur bedömdes som kostsam och krånglig att administrera i förhållande till syftet med stödet. Stöd borde därför, liksom tidigare, utgå till samtliga renägare. Statens jordbruksverk bedömde att en del av stödet liksom tidigare borde användas för marknadsfrämjande åtgärder. Regeringen beslutade i enlighet med Statens jordbruksverks förslag.

Statens jordbruksverk svarar för administrationen av pristillägget. Utbetalningarna sker från myndigheten efter fastställda rapporteringsperioder som i allmänhet omfattar fyra veckor. Efter den 1 juli 1993 då pristillägget blev kilorelaterat har slakterierna varit skyldiga att rapportera renägarens namn och personnummer, slaktdatum och slaktvikt på djuren, samt om djurslag (vaja, sarv eller kalv). I början av 1990-talet utvecklades ett nytt administrationssystem hos slakterierna. Systemet har gjort det möjligt för Statens jordbruksverk att betala ut pristillägget direkt till renägaren. Från och med 1995/96 har samtliga slakterier redovisat på ett sådant sätt att tillägget kunnat betalas ut direkt från myndigheten till renägaren.

Sedan 1993/94 har Statens jordbruksverk samlat in statistik om antal slaktade renar, vikt och klassning. Denna information har sedan vidarebefordrats till länsstyrelserna och berörda samebyar.

Tabell 8.2 visar pristillägget mellan år 1998/90 och år 2000. Under år 2000 utbetalades 14,3 miljoner kr. Av dessa medel avsattes 50 öre per kilo för marknadsfrämjande åtgärder. Det totala pristillägget har med mindre avvikelser följt omfattningen av renslakten.

Tabell 8.2. Pristillägg mellan åren 1989/90 och 2000

År Statligt pristillägg Totalt pristillägg

Kr/slaktad

ren

Kr/kg

vuxen ren

Kr/kg

kalv

1989/90

220

..

..

15 264

1990/91

270

..

..

21 543

1991/92

364

..

..

23 803

1992/93

379

..

..

28 640

1993/94

..

10,0

16,0

30 200

1994/95

..

11,0

17,0

28 800

1995/96

..

11,0

17,0

22 671

1997

..

9,0

14,5

21 270

1998

..

9,0

14,5

14 601

1999

..

9,0

14,5

13 150

2000

..

9,0

14,5

14 297

Utvärdering av pristilläggets konsekvenser

Utvärderingen bygger på slaktstatistik på samebynivå som erhållits från Statens jordbruksverk samt på uppgifter hämtade ur publikationen ”Svensk rennäring”(SCB m.fl.1999). Pristillägget har utvärderats med avseende på regionala skillnader i utbetalda pristillägg, slaktuttagets betydelse för pristilläggets storlek, huruvida pristillägget främjar slakt av tunga djur och av kalvar samt stödets betydelse för de totala intäkterna av renkött.

Regionala skillnader i utbetalade pristillägg

Tabell 8.3 visar antalet renar i vinterhjorden, antalet slaktade renar och pristilläggets omfattning. Dessutom visas hur stor andel respektive region har av renar i livhjorden, slaktade renar och pristillägg i förhållande till hela landet. Av tabellen framgår att pristillägget 1997/1998 totalt var 13,6 miljoner kr. En jämförelse mellan olika regioner visar att sju miljoner eller drygt hälften av pristillägget utgick till Västerbottens och Jämtlands län. Knappt sex miljoner kr betalades till Norrbottens län.

Pristilläggets storlek följer i stort slaktens storlek, vilket innebär att i förhållande till antalet renar i vinterhjorden är slakten och därmed pristillägget lägst i Norrbottens läns fjällsamebyar och högst i Jämtlands län.

Såväl antalet renar per renägare som antalet renar per företag är minst i Norrbottens läns fjällsamebyar. Underlagsmaterialet kan dock inte svara på frågan om skillnaderna i slaktens andel beror på ägarstrukturen eller på regionala förhållanden. Av tabell 8.4 framgår att utslaget per renägare var pristillägget i genomsnitt 2 918 kr. Det fanns dock stora regionala skillnader.

Tabell 8.3 Antal renar, antal slaktade renar som pristillägg fördelade

efter region för slaktåret 1997/98

Län/region Renar i livhjorden Slaktade renar Pristillägg

Antal Procent Antal Procent 1000 kr Procent

Norrbottens läns

- norra fjällsamebyar 56 522 25% 4 724 10% 1 340 10% - södra fjällsamebyar 36 888 16% 5 217 11% 1 450 11% - skogssamebyar 26 949 12% 7 846 17% 2 288 17%

- koncessionssamebyar 11 854 5% 1 964 4% 596 4% Västerbottens län 53 849 24% 13 017 28% 3 903 29%

Jämtlands län

41 387 18% 14 138 30% 4 004 29%

Hela riket

227 449 100% 46 906 100% 13 582 100%

Slaktuttaget och pristillägget

Andelen kontrollslaktade renar i förhållande till renantalet var lägst i Norrbottens läns norra fjällsamebyar och högst i Jämtlands län. Detta framgår också av tabell 8.4.

Tabell 8.4. Pristilläggets storlek samt antal slaktade renar 1997/98

Län/region Pristillägg per Slaktade renar per

livren (kr) renägare (kr) livren (procent) renägare (st)

Norrbottens läns - norra fjällsamebyar

26

1 166

9 %

4,1

- södra fjällsamebyar

39

1 780

14 %

6,4

- skogssamebyar

85

2 509

29 %

8,6

- koncessionssamebyar 50

585

17 %

1,9

Västerbottens län

72

10 382

24 %

34,6

Jämtlands län

97

14 149

34 %

50,0

Hela riket

59

2 918

21 %

10,0

I Jämtlands län utgjorde andelen slaktade renar 34 procent av antalet renar i vinterhjorden. I Norrbottens läns norra fjällsamebyar var motsvarande andel nio procent. Antalet slaktade renar påverkas också av slakten för egen konsumtion och rovdjursförekomst. Slakten för egen konsumtion kan antas vara högre per livren i fjällsamebyarna i Norrbottens län än i övrig områden eftersom antalet renar per företag är färre i Norrbottens läns fjällsamebyar.

I tabell 8.4 beräknas också pristillägget per ren i vinterhjorden. Pristillägget var endast 26 kr per livren i Norrbottens läns norra fjällsamebyar jämfört med 97 kr per livren i Jämtlands län. Pristilläggets nuvarande konstruktion gynnar alltså de renägare som kan ta ut ett högt slaktuttag ur renhjorden.

Främjande av tyngre djur

Då pristillägget utgår per kilo kött i stället för per slaktad ren blir stödet högre för tyngre djur. En studie av medelslaktvikterna under perioden 1993/94 till 1998/99 visar dock att vikterna inte har ökat, vilket framgår av tabell 8.5. Istället förefaller medelslaktvikterna variera år från år. Pristilläggets förändrade utformning förefaller alltså inte ha inneburit slakt av tyngre djur.

Tabell 8.5 Medelslaktvikter mellan 1993/94 och 1998/99

1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98 1998/99

Tjur

41,0 40,6 39,6 41,8 38,4 40,8

Vaja

31,4 31,7 32,6 31,5 32,8 32,7

Kalv

20,1 19,8 19,6 20,4 20,1 20,8

Gynnas kalvslakt i det nya systemet jämfört med det gamla systemet?

I tabell 8.6 har det kilorelaterade pristillägget fördelats per kontrollslaktat djur. För 1998/99 var det genomsnittliga pristillägget 299 kr per djur. Det genomsnittliga pristillägget för kalv var dock endast 291 kr/slaktad kalv. Detta innebär att vid en jämförelse mellan det gamla och nya systemet missgynnar det nya systemet kalvslakt. I själva verket stöds en konsekvent genomförd sarvslakt i högre utsträckning än kalvslakt. Detta strider mot intentionerna med förändringen från ett pristillägg per djur till ett pristillägg per kilo slaktat kött. För att få önskad effekt borde skillnaden i pristillägg ha varit högre mellan vuxna djur och kalvar.

Antalet vuxna djur som slaktats har sjunkit från 50 000 djur 1993/94 till 20 000 djur 1998/99. Kalvslakten har under motsvarande period varit konstant cirka 30 000 djur. Det innebär att andelen kalvslakt har ökat från 40 procent till 60 procent. Antalet slaktade djur har främst minskat I Norrbottens läns fjällsamebyar. Dessa samebyar har tidigare haft en mindre andel kalvslakt än övriga samebyar. Det är således svårt att förklara den ökande andelen kalvslakt med det nya systemet för pristillägg.

Tabell 8.6 Pristillägg per kontrollslaktade djur1 1993/94 till 1998/99

Län/ Region Pristillägg per kilo kött Pristillägg per kontrollslaktat djur

Vuxna djur Kalv

Tjur Vaja Kalv Samtliga

1993/94

9,5

15,5

390 298 312 326

1994/95

10,5

16,5

426 333 327 357

1995/96

10,5

16,5

416 342 323 353

1996/97 10,5/8,5 16,5/14,0

.. .. .. ..

1997/98

8,5

14,0

326 279 281 290

1998/99

8,5

14,0

347 278 291 299

1. Förutom de pristillägg per kilo kött som redovisas ovan har 50 öre per kilo årligen

använts för marknadsfrämjande åtgärder.

Främjande av hygienisk slakt

Pristillägg utgår endast för kontrollslaktade djur, vilket innebär att stödet endast avser kött som godkänts som livsmedel.

Stödets betydelse för de totala intäkterna

Under 1997/98 utgjorde pristillägget cirka 20 procent av de totala intäkterna från renkött. Pristilläggets andel var högst i början av 1990talet då pristillägget utgjorde mellan 30 procent och 35 procent av intäkterna. Under 1980-talet var pristilläggets andel av intäkterna mellan 20 procent och 25 procent.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis konstaterar vi att det är svårt att se några effekter på renslakten av pristillägget per kilo kött jämfört med pristillägget per slaktad ren. Detta beror troligen på att förändringen mellan de två systemen var liten. Båda systemen har gynnat de renägare som tar ut ett

högt slaktuttag per betesresurs. Då systemet varit likadant sedan 1973 är det svårt att avgöra i vad mån pristillägget har påverkat slaktuttaget.

Ersättningar på grund av radioaktivt nedfall

Delar av renskötselområdet drabbades 1986 av radioaktivt nedfall från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De värst drabbade områdena fanns i södra Västerbottens och norra Jämtlands län. Av renens betesväxter är det främst lav och svamp som innehåller cesium. Cesiumhalten i renkött är därför lägst under sommaren när renen äter gräs och örter och högst under vintern då den äter lav. Halten av cesium-137 i betet minskar efterhand, vilket också resulterat i en minskning av cesiumhalterna i ren. Hittills har halterna cesium-137 i renar minskat med i genomsnitt 16–20 procent från det ena året till nästa. Den årliga minskningen förefaller dock vara något lägre ju längre tid som gått sedan nedfallet.

Strålskyddsinstitutet och Livsmedelsverket har som målsättning att begränsa stråldosen från livsmedel till högst en milliSivert per person och år, vilket innebär en begränsning av årsintaget av cesium-137 för en person till 75 000 Bq. För att intaget skall hållas under denna nivå har Livsmedelsverkets gränsvärde för cesium-137 varit 300 Bq/kg i baslivsmedel och 1 500 Bq/kg i övriga livsmedel (kött m.m. från vilt och ren, vilda bär, svamp, insjöfisk och nötter). Första året efter Tjernobylolyckan (1986/87) var dock gränsvärdet för renkött 300 Bq/kg.

Renkött med halter av cesium-137 över gränsvärdet får inte säljas i handeln. För att hindra att renkött med cesiumhalter som överstiger gränsvärdet kommer ut till konsumenterna kontrolleras allt renkött som kommer från områden där halterna av cesium-137 kan ligga över gränsvärdet 1 500 Bq. Livsmedelsverket beslutar varje år om de bestämmelser rörande kontroll som skall gälla under den kommande slaktsäsongen.

Under 1986/87 kasserades 73 300 eller 78 procent av det totala antalet slaktade renar på grund av att halten av cesium-137 i renköttet översteg gränsvärdet. De påföljande åren var antalet kasserade renar mellan 15 000 och 30 000. Sedan 1994/95 har andelen kasserade renar varit under 5 procent av den totala renslakten och under åren 1997– 2000 har andelen kasserade renar varit i det närmaste försumbar. Andelen kasserade renar har minskat eftersom cesiumhalterna i renens bete har minskat och för att förebyggande åtgärder i form av tidigareläggning av slakten och utfodring av ren har vidtagits i ökande omfattning. Renägarna har kompenserats för inkomstförluster och merkostnader till följd av Tjernobylolyckan. Speciellt under de första åren utgick

ersättning också till jordbrukare, trädgårdsodlare och fiskare. Ersättningarna regleras numera i förordningen (1994:246). om ersättning på grund av Tjernobylolyckan till jordbruksföretag, renskötselföretag och till den, som helt eller delvis försörjer sig på att fiska till avsalu eller för husbehov. De första åren efter Tjernobylolyckan var kunskapen om effekterna av det radioaktiva nedfallet begränsade och medel användes följaktligen till försöks-, kontroll- och analysverksamhet. Under det första året utgick förutom ersättning för kasserade renar, också ersättning för andra åtgärder som flyttningar av renar till områden med låga halter av cesium, helutfodring av slaktren och husbehovsren, tillskottsutfodring, lavplockning, investeringar i utfodringsanläggningar och fodersilos m.m.

Ersättningsreglerna har med åren blivit mer schablonmässiga och detaljer i regelverket har förändrats i takt med att situationen avseende cesiumhalten förändrats. I det ersättningssystem som gällde under 1999/2000 utbetalades ersättningar motsvarande avräkningspris och uteblivet pristillägg för kasserade renar. Vid kassationer betalades också ersättning till slakteriet eftersom de haft kostnader för slakten utan att kunna sälja köttet.

Renägarna ersattes, om slakten tidigarelades, med 210 kr per ren för ökade kostnader i samband med samling samt för förlorat köttvärde. Ersättning för tidigareläggning utgick endast om renen godkänts vid slakt, i annat fall utgick kassationsersättning.

Utfodringsersättningen påverkades av den cesiumhalt som kunde påvisas i en kontrollgrupp av levande renar. Ersättningen uppgick 1999/2000 till 870 kr/ren om renen före utfodringen hade en cesiumhalt över 5 000 Bq/kg och 680 kr/ren om cesiumhalten var lägre. Om halterna i hela utfodringsgruppen låg nära gränsvärdet betalades ersättning för korttidsuppfödning (10–14 dagar) med 160 kr/ren. Ersättningarna administreras av Statens jordbruksverk och länsstyrelserna.

Tabell 8.7 Utbetalade Tjernobylersättningar 1993/94–2000

1993/94

1000 kr

1994/95

1000 kr

1995/96

1000 kr

1997

1000 kr

1998

1000 kr

1999

1000 kr

2000

1000 kr

Jordbruksverket 16 089 5 108 4 463 2 037 2 589 81 892

Länsstyrelsen 11 365 15 402 16 823 12 349 8 231 14 566 8 789 Totalt 27 454 20 514 21 286 14 387 10 820 14 647 9 682

Riksgränsstängsel

Enligt renbeteskonventionen mellan Norge och Sverige (SÖ 1972:15) har staten åtagit sig att bekosta och underhålla vissa stängsel på gränsen mellan Norge och Sverige. I Jämtlands län används en del pengar till helikopterbevakning, genom vilken man förvissar sig om att konventionens regler upprätthålls.

I Norrbottens län underhålls fem stugor som efter samråd med berörda samebyar skall ersätta riksgränsstängslet. Staten har också åtagit sig ett underhållsansvar för vissa renskötselanläggningar, dvs. vägar, stigar, broar och stugor. Under år 2000 utgick 5,1 miljoner kr för skötsel av riksgränsstängsel och vissa renskötselanläggningar. Medlen anvisas till Statens jordbruksverk som i beslut fördelar ramar till länsstyrelserna.

Samtliga tre länsstyrelser upphandlar material och är huvudman för byggprojekten. Huvuddelen av dem som arbetar med byggandet anställs för respektive projekt. Undantaget är en sameby i Jämtlands län som arbetar på ackord med att underhålla stängsel.

Under 60- och 70-talen var det vanligt att arbetet utfördes som AMS-arbete genom att kostnaden för arbetet finansierades via arbetsmarknadsmedel och materialkostnaden via anslaget ”Främjande av rennäringen”. Detta är numera ovanligt. Använda medel för riksgränsstängsel redovisas i tabell 8.8. Svensk-norska renbeteteskommissionen har lämnat rapport under 2001 med förslag om en ny konvention. Enligt denna skall riksgränsstängslen så långt möjligt rivas.

Tabell 8.8 Utbetalade medel för riksgränsstängsel 1993/94 – 2000

Jämtlands län

1000 kr

Västerbottens

län 1000 kr

Norrbottens

län 1000 kr

Hela riket

1000 kr

1993/94

850

1 509

2 850

5 209

1994/95

1 500

1 994

3 050

6 544

1995/96

2 873

3 250

5 809

11 275

1997

..

..

..

5 000

1998

1 027

1 472

2 419

4 919

1999

..

..

..

6 872

2000

507

1 559

3 099

5 166

Redovisning av markanvändning, riksintressen m.m.

Ungefär en miljon kr av anslaget avsätts för statens del av kostnaderna för redovisning av samebyarnas markanvändning, riksintressen och marker som är speciellt värdefulla eller känsliga för renskötseln. Statens jordbruksverk fördelar medlen som ramar till länsstyrelserna. Länsstyrelserna använder pengarna för att i samarbete med samebyarna redovisa rennäringens markanvändning. Anslaget bedöms inte som tillräckligt av länsstyrelserna, som följaktligen har avsatt en del andra medel för ändamålet. (Pengarna används för löner, resor och kostnader för framställning av material.) Rennäringens markanvändning redovisas på kartor och med beskrivande text. Redovisningen innehåller betesområden under olika tider på året, flyttvägar, samlingsplatser, anläggningar etc. Materialet används i kommunernas översiktsplanering och vid samråd mellan rennäringen och andra markanvändare. Under år 2000 användes 2,8 miljoner kr för ändamålet.

Renbetesinventering

Riksdagen har anvisat medel till Statens jordbruksverk som skall användas för att hitta en lämplig metod för att inventera renbetet. Användbara kunskapskällor för renbetesinventeringen är vegetationskarta, flygfotografering, satellitdata och material från riksskogstaxeringen. Den metod för renbetesinventering som tas fram skall kunna användas både för att bestämma det ur betessynpunkt högsta tillåtna renantalet och för andra ändamål, t.ex. vid samråd mellan rennäringen och skogsbruket och för miljöövervakning. Statens jordbruksverk har inte slutfört arbetet varför medlen inte förbrukats.

Övriga medel

Övriga medel under anslaget fördelas av Statens jordbruksverk efter överläggningar med företrädare för rennäringen. Användningen av övriga medel redovisas i tabell 8.9. Rennäringen företräddes fram till 1994 av SSR. Därefter har rennäringen företrätts av Sametinget. Fram till och med budgetåret 1995/96 avsattes medel för information och rådgivning i Statens jordbruksverks och länsstyrelsernas regi. Rådgivningen var inriktad på att uppnå en bättre hjordsammansättning genom individmärkning och strategiskt slakturval. Medlen anvisades till Statens jordbruksverk, som delade ut en del av medlen som ramar till länsstyrelserna. Från och med 1997 utgår inga medel till länsstyrelserna för rådgivning. Enskilda projektansökningar ur de medel som Statens

jordbruksverk överlägger med Sametinget om avser dock ändamål med samma syfte.

Tabell 8.9 Utbetalade medel under posten övrigt åren 1993/94–2000 1

Post

1993/94 1000 kr

1994/95 1000 kr

1995/96 1000 kr

1997 1000 kr

1998 1000 kr

1999 1000 kr

2000 1000 kr

Information och rådgivning

423 117 700 0 0 0 0

Konsulent vid SSR 390 400 600 500 500 500 500 Trygghetspaket 2 975 3 004 1 500 0 0 0 0

Katastrofskadeskydd 1 000 0 0 751 986 2 393 629 Övrigt, t.ex. projekt 57 0 644 10 100 9 700 8 028 3 600

Summa

4 845 3 521 3 444 11 351 11 186 10 921 4 729

1. Övrigt t.ex. projekt avser beslutade medel oavsett när de är utbetalade

Sedan 1973 har en konsulenttjänst vid SSR finansierats med medel under anslagsposten övrigt. Under år 2000 användes 0,5 miljoner kr för tjänsten. I tjänsten ingår arbete med anknytning till olika EU-program, att bistå rennäringen med information och rådgivning i frågor som rör samiska näringar, att följa upp och informera om skatte- och taxeringsfrågor och former för ekonomisk stöd. Konsulenten arbetar också med sysselsättningsfrågor inklusive kombinationssysselsättningar, medverkar vid information utåt i samefrågor samt följer utvecklingen inom ansvarsområdet.

Trygghetspaketet för renskötande samer innehöll en avtalsgruppsjukförsäkring, en trygghetsförsäkring vid arbetsskada, en grupplivförsäkring och en ersättarförsäkring vid sjukdom. Statens jordbruksverk betalade ut medlen till SSR som därefter upphandlade trygghetspaketet. Trygghetspaketet finansierades från anslaget fram till och med 1995.

Under 1998 behandlades 20 ärenden med ansökningar av medel från posten övrigt t.ex. projekt. Av dessa avslogs fyra. Av de 16 ansökningar som beviljades avsåg tio nationell medfinansiering av EUprojekt. Totalt beslutades om 9,7 miljoner kr. Av dessa utgjorde drygt hälften, fem miljoner nationell medfinansiering av EU-projekt. Projekten innebär oftast försök att utveckla nya produktionsmetoder eller samarbetsformer i samebyarna.

Katastrofskadeskyddet för rennäringen infördes den 1 juli 1973. Syftet var att skydda renägarna mot ekonomiska förluster vid synnerligen svåra betesförhållanden. Skyddet lämnades i första hand i form av bidrag till sameby för att täcka kostnader för utfodring, transporter och andra skadeförebyggande åtgärder. I andra hand skulle ersättning utgå för förluster. Sedan 1980-talet har stöd endast lämnats för förebyggan-

de åtgärder, som bidrag till foderkostnader. Skyddet reglerades i en föreskrift från Lantbruksstyrelsen. Föreskriften upphörde att gälla den 1 juli 1993.

Mellan 1993/94 och 1998/99 ställdes den största andelen av de medel som utgick vid svåra renbetesförhållanden till förfogande genom särskilda regeringsbeslut. Anledningen var att de medel som avsattes vid överläggningarna inte var tillräckliga. Under 1993/94 togs tre miljoner från särredovisade medel under samefonden som avsatts på grund av regleringen av Stora Stensjön. Under 1994/95 till 1995/96 utgick inget katastrofskadeskydd på grund av medelsbrist.

Under 1998 tog Statens jordbruksverk ställning till 30 ansökningar avseende katastrofskadeskydd. Statens jordbruksverk fattade beslut på basis av betesinventeringar som genomfördes av länsstyrelserna. Sametinget var remissinstans och ansåg generellt att bidrag skulle utbetalas om länsstyrelsen bedömde att betessituationen var så svår att medel skulle utgå.

Statens jordbruksverk biföll delvis sju ansökningar genom att de sökande fick bidrag till 50 procent, i ett fall 25 procent, av styrkta foderkostnader. Av de 30 som sökte om katastrofskadeskydd begärde fem omprövning. I inget av fallen ansåg Statens jordbruksverk att beslutet skulle ändras. Samtliga fem som begärt omprövning samt ytterligare nio sökande, sammanlagt 14 samebyar, överklagade besluten till regeringen. I två av fallen upphävde regeringen besluten och överlämnade ärendena till Statens jordbruksverk för ny handläggning.

För vintern 1998/99 tog Statens jordbruksverk fram riktlinjer för medelsanvändningen vilka innebar att bidrag till utfodringskostnader lämnades för att förhindra en omfattande rendöd orsakad av vädret inom vinterbetesmarkerna. Av anvisningar framgår att en förutsättning för att katastrof skall råda är att de svåra betesförhållandena är långvariga och det förelåg ett utfodringsbehov om minst 60 dagar. Till grund för beslutet skall länsstyrelsen utföra betesundersökningar i samråd med berörd sameby. Även för vintrarna 1999/00 och 2000/2001 har Statens jordbruksverk tagit fram riktlinjer för katastrofskadeskyddet. I de områden där det enligt betesundersökningarna råder svåra betesförhållanden fattas beslut om att renägaren kan få 50 procent av styrkta utfodringskostnader ersatta.

Under år 1999 beslutade Statens jordbruksverk om 6,0 miljoner kr i katastrofskadeskydd. Under år 2000/2001 beslutades om 14,5 miljoner kr. Endast en liten del av de beslutade medlen utbetalades dock för år 1999 cirka 2,4 miljoner kr och för år 2000/2001 sammanlagt cirka 3,5 miljoner kr. Medlen betalas ofta ut under senvintern, dvs. efter årsskiftet. De medel som utbetalts för katastrofskadeskydd framgår av tabell 8.10.

Tabell 8.10 Utbetalade medel för katastrofskadeskydd 1993/94–2001

År Totalt beslutade medel 1000 kr Därav från

anslaget

1000 kr

Jämtlands

län

Västerbottens

län

Norrbottens

län

Riket

1993/94

0

259

3 591 4 000

1 000

1994/95

0

0

0

0

0

1995/96

0

0

0

0

0

1997

0

0

751

751

751

1998

0

0

986

986

986

1999

..

..

2 393 2 393

2 393

2000

..

..

629

629

629

2001

..

..

2 807 2 807

2 807

Storleken på katastrofskadeskyddet har alltså varierat inte bara efter omfattningen av de svåra betesförhållandena utan också efter ersättningsreglerna och efter hur mycket pengar som har funnits tillgängliga att betala ut. När tabellen tolkas bör man också beakta att vissa områden drabbats hårdare än andra av svåra betesförhållanden. Vissa regioner har således fått katastrofskadeskydd i högre utsträckning än andra.

Statlig lånegaranti

För att stödja rennäringens rationalisering kan enligt rennäringsförordningen (1993:384) statlig lånegaranti lämnas till en sameby eller en medlem i en sameby. Lånegarantier regleras av garantiförordningen (1997:1006). En statlig lånegaranti innebär att staten åtar sig ansvaret för lånet samt för de räntor som förfallit och övriga kostnader som långivaren haft. Staten kan ställa krav på långivaren, t.ex. att denne skall göra utmätning och begära kvarstad hos låntagaren.

Lånegaranti kan lämnas för:

  • utförande eller varaktig förbättring av anläggningar som behövs för renskötseln (rationaliseringslån) Garanti för rationaliseringslån lämnas endast till sameby.
  • förvärv av renar samt inventarier som behövs för renskötseln (rendriftslån). Garanti för rendriftslån får lämnas när renskötsel påbörjas, renantalet utökas, eller för åtgärder som vidtas för att förbättra renhjordens struktur.
  • förvärv av hästar, transportredskap och andra rörliga driftanordningar samt investering i stall och i byggnader för förvaring av driftsanordningar (redskapslån).

Lånegaranti lämnas endast för den del av kostnaden som inte täcks av andra bidrag och endast om kostnaden för investeringen överstiger ett halvt basbelopp. Lånegarantin får avse högst det belopp som motsvarar den godkända kostnaden för rationaliseringsåtgärden. Frågor om lånegaranti prövas av Riksgäldskontoret efter yttrande av länsstyrelsen. Riksgäldskontoret beräknar och fastställer också den avgift, mellan en och fem procent, som tas ut för garantin. De senaste åren har endast ett fåtal ansökningar om lånegaranti för rationaliseringsändamål inom renskötseln gjorts.

8.1.2. Rovdjursersättningar

Riksdagen har i (prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9, rskr. 2000/01:88) beslutat om en sammanhållen rovdjurspolitik för att säkerställa att de fem rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Rovdjurspolitiken som innehåller ett förslag om ett reviderat ersättningssystem redovisas i avsnitt 4.4. Rovdjursersättningarnas storlek mellan åren 1989/90 och 2000 framgår av tabell 8.11.

Tabell 8.11 Utbetald rovdjursersättning 1989/90 – 2001

År Utbetald ersättning Antal upphittade

ersatta renar

Z län 1000 kr

AC-län 1000 kr

BD-län 1000 kr

Totalt 1000 kr

Z -län AC-

län

BDlän

Totalt

1989/90 8 010 3 361 7 952 19 323 3 500 1 439 3 313 8 252 1990/91 3 699 2 574 16 013 22 286 1 512 1 085 6 433 9 030 1991/92 6 649 3 939 11 206 21 795 2 582 1 490 4 090 8 162

1992/93 5 108 8 657 19 015 32 779 2 134 3 327 7 034 12 495 1993/94 2 900 2 629 8 447 13 976 1 185 1 019 3 287 5 491

1994/95 5 774 5 262 10 732 21 769 2 150 1 874 3 754 7 778

1996 9 346 4 998 9 624 24 000

.

. . .

1997 13 183 5 806 10 996 30 000

.

. . .

1998 12 108 5 804 12 062 30 000

.

. . .

1999 13 206 8 576 13 196 35 000

.

. . .

2000 13 529 8 295 13 082 35 000

.

. . .

1. Under perioden 1989/90–1994/95 anvisades medel över ett förslagsanslag. Fr.o.m. 1996 anvisas medel med ett fast belopp per år.

Ersättningar för rovdjursrivna djur har betalts ut under större delen av 1900-talet. Under perioden 1946 till 1994/95 fick renägaren ersättning för upphittade rovdjursrivna renar. Fr.o.m. 1996 har ersättningarna fördelats efter rovdjursförekomst. Sametinget har ansvarat för administrationen av ersättningen i samverkan med Naturvårdsverket. Sametingets beslut om ersättningar har baserats på resultatet av de rovdjursinventeringar som berörda länsstyrelser utfört tillsammans med samebyarna. Ersättningssystemet, som inte har varit författningsreglerat har byggt på en gemensam rapport av Naturvårdsverket och Sametinget från den 7 februari 1995. Rapporten byggde i sin tur på prop. 1992/93:32 där det föreslogs att rennäringen årligen skulle få disponera ett belopp motsvarande det skäliga värdet av de renar som rivits av rovdjur.

Varje föryngring av järv och lo föreslogs bli ersatt med värdet av 200 renar. Föryngring av varg föreslogs bli ersatt med värdet av 500 renar. Vid endast tillfällig förekomst av varg, lo eller järv ersätts samebyn med en summa som är arealbaserad och bygger på samebyns barmarksareal multiplicerad med 0,02. Ersättningen för björn och kungsörn är också arealbaserad och beräknas som samebyns barmarksareal multiplicerad med 0,02. Den totala medelsramen för rovdjursersättningarna har uppgått till ett från början fastställt belopp, vilket har

inneburit att antalet renar endast använts som fördelningsgrund mellan samebyarna.

Sametinget har också betalat ut ersättning för massdödande renar. Massdödande innebär att ett eller flera rovdjur har dödat minst 10 renar inom ett begränsat område inom loppet av högst sju dagar. Ersättningen har betalats ut till renägaren för renens värde på samma sätt som för trafikdödade renar. Ersättning har även utgått för merkostnader vid skadetillfället.

8.1.3. Samerna och samisk kultur

I utredningsuppdraget ingår också att kartlägga medelsanvändningen för Sametinget, Sameskolstyrelsen och övriga medel till samisk kultur. Tabell 8.12 redovisar en sammanställning av dessa medel.

Tabell 8.12. Medel till samerna och samisk kultur för åren 1994/95–2000

1994/95

1 000 kr

1995/96

1 000 kr 18 mån.

1997

1 000 kr

1998

1 000 kr

1999

1 000 kr

2000

1 000 kr

Sametinget

9 700 17 195 14 306 12 167 12 096 15 309

Sameskolstyrelsen 31 100 49 831 35 704 33 729 35 061 34 991

Övrigt kulturanslag 10 500 .. 10 500 10 500 14 515 14 515

Sametinget

Sametinget är både en statlig förvaltningsmyndighet och ett samiskt folkvalt organ. Sametingets verksamhet regleras i Sametingslagen (1992:1433). Sametinget skall verka för en levande samisk kultur, leda det samiska språkarbetet och informera om samiska förhållanden. Kultur skall ses i ett vidare perspektiv och innefattar därför även den samiska näringsverksamheten. Sametinget skall utse Sameskolstyrelsen. Sametinget skall också medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, t.ex. rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten.

Sametinget har 31 ledamöter som utses i val. Val till Sametinget sker vart fjärde år. Sametinget har en styrelse med sju ledamöter som ansvarar för Sametingets löpande verksamhet.

De medel som avsatts för Sametinget har använts för anställd personal, administration, lokaler, resor, Sametingets sammanträden, ersättningar till nämnder och styrelsen m.m.

Sameskolstyrelsen

Sameskolstyrelsen är en förvaltningsmyndighet för de statliga sameskolorna och därtill hörande verksamhet, vilka regleras i sameskolförordningen (1995:205). Styrelsens uppgift är att främja och utveckla samiska undervisningsinslag i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom och att främja utveckling och produktion av läromedel för samisk undervisning. Sameskolstyrelsen består av fem ledamöter som utses av Sametinget.

Sameskolan som omfattas av årskurs 1–6 är en skolform likvärdig med grundskolan men utformad och profilerad efter samernas behov av en utbildning som tillvaratar och utvecklar det samiska språket och kulturarvet. Läsåret 2001/02 fanns det sex sameskolor med sammanlagt 177 elever varav 23 i förskoleklass.

Integrerad samisk undervisning i grundskolan bedrivs från årskurs 1 till och med årskurs 9. Undervisningen i ämnet samiska är obligatoriskt och flera av följande ämnen skall ingå i den samiskt integrerade undervisningen; orienteringsämnena, slöjd, hemkunskap, bild och musik. Besök/aktiviteter inom de samiska näringarna är också obligatoriska inslag i undervisningen. Läsåret 2001/02 bedrevs den integrerade undervisningen i nio kommuner och omfattade 184 elever.

Anslaget till Sameskolstyrelsen används för att finansiera sameskolorna och den integrerade samiska undervisningen inom den kommunala grundskolan. Vidare används medel för läromedelsproduktion och Sameskolstyrelsens arbete. Ungefär fem miljoner kr årligen utgår ur anslaget till Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk.

Övrigt, anslag för samisk kultur

Bidrag till samisk kultur fördelas över anslaget ”Bidrag till allmän kulturverksamhet”. Kulturbidragets storlek framgår av Kulturdepartementets regleringsbrev avseende vissa myndigheter inom Kulturdepartementets ansvarsområde (KU1999/3735). För år 1998 avsattes 10,5 miljoner kr för samisk kultur. För år 1999 och år 2000 avsattes 14,5 miljoner kr för samisk kultur, varav minst 4,0 miljoner kr/år 1999 och 5,5 miljoner kr år 2000 skulle användas som bidrag till verksamhet vid samisk teater under förutsättning av medfinansiering från berörda

kommuner och landsting. Vidare reglerades att verksamheten med en samisk bibliotekskonsult får bekostas inom anslagsposten. I övrigt beslutar Sametinget om medelsanvändningen enligt bestämmelserna i Sametingslagen.

Under år 2000 användes 5,3 miljoner kr för organisations- och föreningsbidrag och till tidningen Samefolket, 2.0 miljoner kr till Sameslöjd, 0,7 miljoner kr till olika typer av projekt, 3,8 miljoner kr till samisk teaterverksamhet, 0,7 miljoner till forskning och utveckling och 0,6 miljoner kr till samisk biblioteksverksamhet.

8.1.4. EU-finansierade stöd

EU-finansierade stöd har kommit rennäringen till del eftersom rennäringen räknas som en del av EU:s jordbruk och för att rennäringen bedrivs i en region där stöd under perioden 1995–1999 har utgått för att gynna utvecklingen i regionen.

Strukturpolitiken delades för perioden 1995–1999 in i sex målområden, där främst område 5 och 6 var intressanta för rennäringen. Medlemsstaterna gjorde femåriga program för de insatser som skulle stödjas och en ekonomisk ram för de olika programmen bestämdes av EU-kommissionen. Stöden delfinansieras av EU med mellan 25 procent och 50 procent. Resterande del finansierades av medlemslandet. För de åtgärder som berör rennäring har bl.a. medel från anslaget ”Främjande av rennäringen” använts för den nationella medfinansieringen.

Ett nytt program med ungefär samma innehåll som tidigare har utvecklats för perioden 2000–2006. Rennäringen berörs i det nya programmet av stödområde 1 samt av insatser i det miljö- och landsbygdsprogram som riktar sig till jordbruket.

Stöd enligt EU:s jordbrukspolitik

Stöd under målområde 5 avsåg under perioden 1995–1999 att stödja jordbruket i områden med sämre förutsättningar för livsmedelsproduktion. De stöd som tidigare fanns under målområde 5 ingår för perioden 2000–2005 i miljö och landsbygdsprogrammet. De stöd som har införts i Sverige och som kommer såväl jordbruket som rennäringen till del är startstödet och investeringsstödet.

Startstödet

Startstödets syfte är att underlätta för yngre företagare inom jordbruk, trädgård och renskötsel att etablera sig som självständiga företagare. Under perioden 1995–2000 lämnades stödet i form av ett räntestöd som betalas ut under fem år. För perioden 2000–2005 lämnas stödet som en bidragsdel och ett räntestöd under 2 år. Sökanden skall vara under 35 år och det företag som etableras skall ge en tillfredställande sysselsättning och försörjning. Stödet administreras av Statens jordbruksverk och länsstyrelserna.

Under år 1997 beviljades fyra renskötselföretag stöd och under år 1998 och år 1999 var motsvarande antal två. Under år 1997 var det genomsnittliga stödbeloppet som betalas ut under hela femårsperioden 188 000 kr per renskötselföretag. Motsvarande siffra för år 1998 var 133 000 kr , för år 1999 var den 145 000 kr och för år 2000 var den 100 000 kr.

Investeringsstödet

Investeringsstödet infördes år 1997 och syftar till att förbättra företagens konkurrenskraft och bidra till förbättrade levnadsvillkor för företagarna. Stödet utgår i form av ett bidrag som varierar geografiskt. Inom området för Mål-6, där rennäringen bedrivs, är bidragsandelen 45 procent av investeringsutgifterna dock högst 600 000 kr i bidrag per företag. Stödet administreras av Statens jordbruksverk och länsstyrelserna.

Under år 1997 fick fem renskötselföretag investeringsstöd. År 1998 var motsvarande antal åtta företag och år 1999 var antalet 14. Stödbeloppet var totalt 1,2 miljoner kr under 1997, 0,8 miljoner kr under 1998, 1,9 miljoner kr under år 1999 och 1,2 miljoner kr under år 2000.

Miljöstöd

Miljöstöd för bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer i renskötselområdet infördes 1999. Syftet med stödet är att bevara äldre renvallar och renhägn. För att en renvall skall var stödberättigad skall det i anslutning till vallen finnas värdefulla landskapselement t.ex. bostadskåta, jordkällare eller rökhärd. Vallen måste vara minst 0,2 hektar och minst en fjärdedel skall vara öppen mark. För att ett renhägn skall vara stödberättigat skall det bl.a. vara uppfört av traditionellt material. Den som söker stödet åtar sig att sköta renvallen eller ren-

hägnet under en 5-årsperiod. Under perioden 1999–2005 har 10 miljoner kr totalt avsatts till stödet.

Samiskt Mål-6 program/mål 1 program

Det strukturstöd som sorterade under målområde 6 syftade till att stödja regioner med svag befolkningsutveckling. Sverige gjorde en femårig plan för de insatser som skulle genomföras i Mål-6 området. Då rennäringen huvudsakligen bedrivs i detta område upprättades ett sammanhållet samiskt program.

Det samiska programmet syftade till att stödja:

  • utvecklingen av den samiska kulturen genom att dra fördel av nya tekniker för att skydda och utveckla kultur, traditionella kunskaper och tillvarata sysselsättningsmöjligheter.
  • Utvecklingen av rennäringen genom att underlätta och stimulera utvecklingen av samiskt näringsliv genom att förbättra renskötselns affärsmässiga betingelser med avseende på produktutveckling, förädlingsgrad och marknadsföring.

En beslutsgrupp under Sametinget beslutade om fördelningen av pengar inom det samiska programmet. Totalt beslutade EU om en ram om ca 65 miljoner kr för perioden 1995–1999. EU krävde 50 % nationell medfinansiering, vilket innebar en total ram om 130 miljoner kr. För den svenska medfinansieringen användes bl.a. medel från anslaget ”Främjande av rennäringen”.

Mellan år 1995 och år 1999 har totalt ungefär cirka 140 projekt tilldelats pengar, 70 projekt med syfte att utveckla den samiska kulturen och 70 projekt med syfte att utveckla rennäringen. Projektmedlen användes huvudsakligen till att utveckla samebyar.

Den nya programperiod som inletts med det s.k. mål 1 programmet har syftet att utveckla norra Norrland så att näringslivets tillväxt blir jämförbar med tillväxten i andra framgångsrika regioner i landet och inom EU. Mål 1 programmet har sex insatsområden varav ett avser samisk utveckling.

Det samiska insatsområdet är uppdelat i tre åtgärder

1. Utveckling av rennäringen och samebyarna

2. Samisk landsbygds- och kulturutveckling

3. Kompetensutveckling, forskning och utbildning

Medelsramen för åtgärd 1 är 33, 9 miljoner kr ur jordbruksfonden och det övergripande målet är att skapa förutsättningar för utvecklingen av en livskraftig näring och främja en utveckling av samebyarna. Åtgärd 2 har en medelsram om 20,3 miljoner kr från den regionala fonden och målet är att skapa förutsättningar för en utveckling av det samiska lokalsamhället. Åtgärd 3 har en medelsram om 13,6 miljoner kr från den sociala fonden och har som målsättning att genom kompetensutveckling, utbildning och forskning skapa förutsättningar för ett livskraftigt samiskt samhälle. Samtliga åtgärder kräver nationell medfinansiering.

Under år 2000 beslutades inte om några nya projektpengar istället avslutades de projekt som tidigare beslutats. Arbetet inriktades istället på att implementera mål 1 programmet.

Sametinget bereder och beslutar om projekt inom det samiska insatsområdet.

Regionalt samarbete över gränserna – Interreg

Inom strukturpolitiken finns också program för gränsregionalt samarbete, Interreg II. Regeringen har fördelat pengarna för Interreg II i fyra regioner. Nordkalotten, Barentsregionen, Kvarken och Jämtland/ Tröndelag. Speciella samiska program finns för Nordkalotten, Jämtland/Tröndelag och Barentsregionen.

För Nordkalotten kallas det Samiska programmet Interreg Sápmi och innefattar åtgärder för utveckling av samiska näringar och samisk kultur. En beslutsgrupp vars ledamöter valts av sametingen i Sverige, Norge och Finland beslutade om pengar för programmet. Den totala ekonomiska ramen för perioden 1995–1999 var 30 miljoner kr varav EU medfinansierade ca 8,5 miljoner kr. Under år 2000 har arbete pågått med att ta fram ett nytt program för Intereg Sapmi för nästa period.

I Jämtland/Tröndelag fanns under samma programperiod 1995– 1999 ett samiskt projekt för gränsöverskridande renskötsel mellan Sverige och Norge.

Under år 2000 har arbetet med den tidigare programperioden avslutats och åtgärder för en ny programperiod startat.

8.1.5. Övriga förhållanden som kan påverka lönsamhet och stöd

Renkött räknas i EU:s jordbrukspolitik som en jordbruksprodukt. Det innebär t.ex. att nationella stöd till rennäringen måste godkännas av EU-kommissionen. Kriteriet är att de inte skall medföra någon ökning av den traditionella produktionsnivån. Det medför att om Sverige vill förändra stödet till rennäringen, t.ex. pristillägget, måste förändringen godkännas av EU-kommissionen. I samband med medlemskapet utvecklade Finland ett stöd till rennäringen vars omfattning skulle motsvara den svenska nivån. Anledningen var att de öppnade gränserna inte skulle snedvrida konkurrensen. Den finska regeringen försökte få kommissionens tillåtelse att utforma ett stödsystem liknande det svenska med ett pristillägg per kilo slaktat kött. Kommissionen godkände dock inte ett pristillägg för Finlands del. Finland utformade då ett stöd per ren i livhjorden, vilket godkändes av EU-kommissionen

Handeln med renkött liksom livsmedelspolitiken påverkar lönsamheten inom rennäringen. EU-medlemskapet har bl.a. inneburit att handeln med renkött är fri mellan länderna inom EU.

Före år 1995 krävdes licens för import av bl.a. ryskt renkött. Licenser krävdes däremot inte för import av norskt och finskt renkött. Import tilläts endast om det inte fanns överskott på svenskt renkött. Under år 1994 beviljades licenser för import av renkött från Ryssland.

EU-medlemskapet innebar att Sverige övertog EG:s gränsskydd. EG har en tull på det renkött som förs in i gemenskapen. Tulltaxan för import av färskt, kylt eller fryst kött från Norge var 9,8 procent i september 1999. Motsvarande tulltaxa för rökt kött var 16,8 procent. Ryssland har till följd av ett särskilt avtal med EG möjlighet att exportera bl.a. renkött med reducerad tull till gemenskapen. Vid Sveriges medlemskapsförhandlingar uppmärksammades att import från tredje land skulle kunna leda till marknadsstörningar. Som en del av avtalet konstaterade EG, att import av renkött från tredje land kan medföra marknadsstörningar och att man är beredd att använda alla tillgängliga medel för att genom bilaterala eller multilaterala överenskommelser komma till rätta med sådana störningar.

EG förbjöd fram till början av år 2000 all import av kött som kommer från klövdjur däribland renkött från Ryssland på grund av risken för spridning av mul- och klövsjuka. Därefter har import varit tillåten. Mellan år 1995 och år 2000 har alltså inget renkött importerats från Ryssland. För import av livsmedel från tredje land gäller sedan EU-inträdet att gränsvärdet för de båda isotoperna cesium-135 och cesium-137 är 370 Bq/kg för barnmat, mjölk och mjölkprodukter och för övriga livsmedel 600 Bq/kg. Reglerna innebär att renkött som

importeras från Norge måste ha ett gränsvärde som understiger 600 Bq/kg. Under 1999 var gränsvärdet i Norge 3 000 Bq/kg. Gränsvärdena är inte harmoniserade inom gemenskapen, vilket innebär att renkött med ett gränsvärde som understiger det i Sverige satta gränsvärdet för cesium-137 nämligen 1 500 Bq/kg kan säljas till andra medlemsländer.

Under 1998 importerades totalt 218 ton renkött till Sverige från Finland. Någon import från Norge eller något annat land utanför EU förekom inte. Exporten var under samma period 403 ton. Under år 1999 importerades totalt 173 ton renkött och under år 2000 totalt 566 ton renkött varav 310 ton från Ryssland. År 1999 var exporten 316 ton och år 2000 exporterades 464 ton renkött.

8.2. Förslag avseende statsanslag

I detta avsnitt lämnar vi förslag rörande möjligheterna att samordna, effektivisera och förenkla stödsystemen till rennäringen och samerna. En utgångspunkt för förslagen skall vara att moderna förvaltningsprinciper med mål- och resultatstyrning avreglering och delegering tillämpas i stödgivningen. Med utgångspunkt i de övergripande mål för rennäringspolitiken som anges i kapitel 2 har vi därför tagit fram mål för det ekonomiska stödet till rennäringen. Vi menar att Sametinget inom ramen för målen skall utforma stöden till rennäringen.

Enligt direktiven skall vi överväga behovet av det statliga engagemanget inom rådgivningen till rennäringen. Den rådgivning som under perioden 1994/95 till 2000 har finansierats av budgetmedel ingår i anslaget ”Främjande av rennäringen” (se tabell 8.9). Traditionell rådgivning i form av personer anställda för att ge råd i olika frågor har minskat under den senaste tioårs-perioden och bedrevs under år 2000 i mycket liten omfattning. Istället ingår utveckling av ny kunskap och kunskapsspridning som en del av de utvecklingsprojekt som finansierats av såväl nationella medel som medel från EU.

Vi menar att traditionell rådgivning liksom pristillägg, katastrofskadeskydd, utbildning och utvecklingsprojekt är exempel på åtgärder som kan utnyttjas för att uppnå de mål för stöden till rennäringen som redovisas nedan. Sametinget bör därför inom ramen för befintliga medel utforma den kombination av stödjande åtgärder som bäst uppfyller målen.

8.2.1. Mål för stödet till rennäringen

Stöd skall

  • främja samernas egna strävanden att utveckla sin näring
  • främja ett optimalt betesutnyttjande
  • förbättra det ekonomiska resultaten inom renskötseln
  • främja en hållbar utveckling av fjällen och renskötselområdet i övrigt med beaktande av natur- och kulturmiljövärden.

Främja samernas egna strävanden att utveckla sin näring

Målen för stöden till rennäringen bör liksom den föreslagna politiken i övrigt utgå från en helhetssyn på de samiska näringarna och deras utnyttjande av resurserna där ekonomiska kulturella och miljömässiga aspekter bedöms som likvärdiga. Det innebär att stöden till rennäringen bör utformas på ett sådant sätt att de stöder samernas egna strävanden att utveckla sin näring. Överläggningar om användningen av en del av det nuvarande anslaget ”Främjande av rennäringen” hålls för närvarande mellan Statens jordbruksverk och Sametinget. Vi föreslår att överläggningar i fortsättningen bör hållas mellan Sametinget och företrädare för rennäringen.

Samernas egna strävanden att utveckla sin näring har enligt vår bedömning främjats av den utveckling av stödformerna som har skett under slutet av 1990-talet. De EU-stöd som har utgått genom mål 6programmet och som delvis har medfinansierats från anslaget ”Främjande av rennäringen” har medfört att samernas inflytande över medelsanvändningen har ökat. Mål 6-programmet har inneburit att samerna själva fått ökade möjligheter att söka medel för utvecklingsprojekt av olika slag. En genomgång av de projekt som initieras tyder på att en mångfald av idéer har testats. Vi menar att det är viktigt att denna utveckling fortsätter och att initiativ från näringen själv prioriteras när staten finansierar olika typer av projekt.

Främja ett optimalt betesutnyttjande

Renantalet har under 1900-talet enligt renlängderna varierat mellan 150 000 och 300 000 renar. Renantalet avser vinterhjorden och räknas efter det att slaktuttaget är gjort och före kalvningarna.

När tillgången på bete är god ökar renantalet. Det finns då risk att renantalet blir högt i förhållande till betet. Tillgången på bete för renar-

na blir då sämre, vilket ledar till att produktiviteten och därmed renantalet sjunker.

I ett område påverkas alltså djurens kondition och därmed det möjliga slaktuttaget av hur många renar det finns i förhållande till betet. Om antalet djur är högt i förhållande till betet och betesförhållandena därmed blir sämre hamnar renhjorden i en spiral med sjunkande kondition och produktionsförmåga. Ett dåligt vinterbete leder till att djuren förbrukar mer än normalt av sina kroppsreserver under vintern. Förluster av särskilt yngre djur ökar. Vajorna föder kalvar med lägre födelsevikter och har själva sämre kroppsresurser för att ge kalvarna en god start under sommaren. Är tillgången till bete under sommaren god kan de vuxna djuren hinna återhämta sig. Om tillgången däremot är dålig, är vajorna i dålig kondition på hösten, vilket försenar brunsten och leder till en lägre andel dräktiga vajor. Påföljande vår föds kalvarna ännu senare och med lägre födelsevikter. Sammantaget innebär detta en flerårig minskning i renhjordens ökningstakt. Det leder i sin tur till lägre produktionsförmåga och innebär att färre djur kan slaktas.

Om betesförhållandena under såväl sommar som vinter däremot är goda är djuren i god kondition. Det leder till en hög produktionsförmåga med snabb tillväxt av renhjorden och därmed kan fler djur slaktas. En optimal betesförbrukning innebär alltså att färre djur hålls på betesmarkerna, vilket främjar en ekologiskt uthållig renskötsel.

Renhjordens produktionsförmåga påverkas också av köns- och ålderssammansättningen i hjorden. Stor andel hondjur i vinterhjorden innebär att andelen kalvproducerande djur blir högre. Handjuren producerar visserligen genom sin egen tillväxt, men deras bidrag till avkastningen är lägre än vad en vaja med kalv ger, när konditionsnivån är sådan att kalvproduktionen är god. För att ge en hög avkastning bör renhjorden dessutom bestå av en stor andel vuxna vajor som är äldre än 3–4 år. För att uppnå detta bör slakten koncentreras till årskalvar.

Tillgången på bete påverkas förutom av renantalet också av de åtgärder som andra markanvändare vidtar. Renarnas möjlighet att beta påverkas dessutom av betets tillgänglighet. Dåliga snöförhållanden eller åtgärder från andra markanvändare kan göra att det bete som finns inte kan utnyttjas av renarna. Renantalet och möjligheten att styra renhjordens sammansättning påverkas också av andra faktorer än betet t.ex. av antalet rovdjur. Stödet till rennäringen bör mot bakgrund av de samband som beskrivits ovan främja en balans mellan betestillgång och renantal. Vid utformningen av stöden är det viktigt att beakta att betesmarken brukas gemensamt av de renägare som finns i en sameby, vilket innebär att renägarna inom samebyn måste samarbeta för att åtgärderna skall lyckas. Vidare påverkas renägarnas beslut om renantal och slaktuttag också av t.ex. priset på renkött, rovdjursförluster, skatter, renägar-

nas långsiktiga mål för sin näringsutövning och deras inkomstmöjligheter utanför renskötseln.

I det här sammanhanget är det viktigt att understryka att förutsättningarna avseende klimat, företagsstruktur osv. skiljer sig åt mellan olika samebyar. Förutsättningarna skiljer sig också åt över tiden avseende t.ex. renantal och slakt. Det innebär att stödåtgärderna också bör kunna anpassas och förändras.

Förbättra rennäringens ekonomiska resultat

Avkastningen per ren är låg och stödet till rennäringen bör därför tjäna som en inkomstförstärkning. Vid ett företag behövs sammanlagt minst 500–600 renar för att det skall vara möjligt att uppnå en rimlig levnadsstandard med enbart inkomster från renskötsel. Samtidigt har en tredjedel av renskötselföretagen färre än 100 renar. Det innebär att merparten av Sveriges renskötare inte har renskötsel som sin enda inkomstkälla. Renägandets och renskötselföretagens storleksstruktur skiljer sig åt mellan olika regioner. Såväl renägarna som företagen har fler renar i Jämtland och Västerbotten jämfört med speciellt Norrbottens läns fjällsamebyar.

Frågan om stödet borde differentieras på ett sådant sätt att det förbehålls personer som har renskötsel som sitt huvudsakliga yrke och inkomstkälla har diskuterats (jfr. prop. 1992/93:32 s.172). Skälen som har angetts har ofta varit att större renskötselföretag bör eftersträvas av rationaliseringsskäl, men också att det är de större företagen som har störst behov av den lönsamhetsförstärkning som stödet utgör. Ett annat argument som har framförts är att ett visst antal stora renskötselföretag där renskötarna kan arbeta heltid inom renskötseln är nödvändigt för att renskötseln inom ett område praktiskt skall fungera. Samtidigt är kombinationsverksamheter vanliga t.ex. i den norra delen av renskötselområdet och den intäkt som de små renskötselföretagen ger kan vara ett avgörande tillskott till ekonomin för dessa företagare.

En undersökning om renägarnas arbetstid inom renskötseln visar att arbetstiden inom företag med färre än 200 – 300 renar ökar med renantalet (SCB m.fl Svensk rennäring, 1999). I företag med flera renar är arbetstiden relativt konstant. Detta förhållande tyder på att renskötselföretag med en storlek av 300 – 500 renar lägger ner en stor arbetsinsats inom renskötseln men har ändå så få renar att det ekonomiska utbytet förmodligen är lågt.

Mot bakgrund av de övergripande målen med rennäringspolitiken och genomgången ovan menar vi att staten inte bör utforma mål för vilken storleksstruktur som är önskvärd inom rennäringen. Det bör

istället vara upp till näringen själv att leda rationaliseringsarbetet inom sin näring. Det innebär att staten inte bör sätta upp mål för en önskad storleksstruktur, eller mekaniseringsgrad. Vi menar att en avreglering av rennäringens interna organisation ökar varje enskild samebys möjligheter att skapa ett regelverk som utifrån de förutsättningar den har möjliggör en effektiv rennäring. Detta är speciellt viktigt då de regionala förutsättningarna för att bedriva renskötsel skiljer sig åt. Vidare bör möjligheten för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel bredda den ekonomiska basen och underlätta rennäringens utveckling.

Sametinget bör dock i samband med att Sametinget föreslår stödåtgärder ges möjlighet att precisera målen inom de områden som nämnts ovan.

Främja en hållbar utveckling av fjällen och renskötselområdet i övrigt med beaktande av natur- och kulturmiljövärden.

Stöden till rennäringen bör främja en hållbar utveckling av fjällen med beaktande av natur- och kulturmiljövärden. Det innebär att stöden till rennäringen bör främja ett långsiktigt bruk av betesmarken på ett sådant sätt att fjällen behåller sin karaktär av ett betespräglat landskap.

Stöden till rennäringen bör också motverka överbetning och i övrigt samverka med miljömålet Storslagen fjällmiljö (Se avsnitt 4.4.1).

8.2.2. Administration av budgetmedel

Ansvaret för de statsanslag som används för att främja rennäringen bör flyttas från Statens jordbruksverk till Sametinget. Sametinget bör också bli central tillsynsmyndighet för de miljöstöd inom ramen för EU:s jordbrukspolitik som riktar sig särskilt till rennäringen.

Utgångspunkten för de följande förslagen är att en så stor del av ansvaret för administrationen som möjligt bör föras över till Sametinget. Detta leder enligt vår bedömning till att samernas inflytande över medelsanvändningen ökar. Vidare får en myndighet, Sametinget, överblick över huvuddelen av de medel som kommer rennäringen och samerna till del.

Vissa stöd är enbart riktade till rennäringen, t.ex. en del av de medel som anvisas över anslaget ”Främjande av rennäringen” och de samiska EU-programmen. I och med att Sametinget föreslås administrera de

flesta stöden till rennäringen bör stödhanteringen kunna samordnas och förenklas.

Vad gäller medel som kan komma rennäringen till del men där regelsystemen i huvudsak är uppbyggda för annan verksamhet menar vi att det är viktigt med så få specialregler som möjligt för rennäringen. Stöden bör därför handläggas av de myndigheter som handlägger stöden eller ersättningarna i övrigt.

Administrationen av de medel som fördelas över anslaget ”Främjande av rennäringen” bör flyttas till Sametinget. I samband med slakt av ren sker köttbesiktning enligt Livsmedelsverkets regler. Som grund för utbetalningar av det nuvarande pristillägget används de uppgifter som Statens jordbruksverk erhåller från slakterierna i samband med dessa köttbesiktningar. Överflyttningen av ansvaret för anslaget innebär också att Sametinget får huvudansvaret för medel för markanvändningsredovisning, renbetesinventeringar, Tjernobylersättningar och riksgränsstängsel. Statens jordbruksverk fördelar en viss del av anslaget till länsstyrelserna som också handlägger vissa stöd och ersättningar. Det rör underhåll av riksgränsstängsel, medel för markanvändningsredovisning viss del av Tjernobylersättningarna samt ersättningarna för katastrofskadeskydd. I och med att ansvaret för administrationen flyttas över till Sametinget innebär det att Sametinget också tar över ansvaret för att samordna länsstyrelsernas insatser.

De EU-stöd till jordbruket som också rennäringen kan få del av bör handläggas av Statens jordbruksverk. Startstödet, investeringsstödet och stödet till förädling och avsättning är en integrerad del av EU:s politik gentemot jordbruket. Handläggningen av stöden, liksom utvecklingen av stöden, görs för närvarande av de personer inom Statens jordbruksverk som handlägger och utvecklar jordbruksdelen av stöden.

Det miljöstöd som rennäringen kan få del av har också tagits fram och handläggs tillsammans med de miljöstöd som riktar sig till jordbruket. Regelverket för miljöstödet är dock framtaget speciellt för rennäringen och vi menar att det finns likheter mellan detta stöd och det miljöstöd som utgår till viss verksamhet inom skogsbruket. För miljöstödet till skogsbruket är Skogsstyrelsen central tillsynsmyndighet och vi menar att ett liknande synsätt bör kunna tillämpas på miljöstödet till rennäringen. Sametinget bör alltså bli central tillsynsmyndighet för miljöstöd till rennäringen. I samband med förändringar av stöden och vid en diskussion om införande av nya EU-stöd, t.ex. nya miljöstöd, menar vi att det är viktigt att Sametinget aktivt medverkar i utvecklingsarbetet. Övriga EU-stöd som kan komma rennäringen eller den samiska kulturen till del handläggs redan nu till största delen av Sametinget.

Av våra direktiv framgår att vi skall diskutera stöden inom ramen för befintliga medel. Det är dock viktigt att, när Sametinget skall utforma stöden till rennäringen, beakta att de medel som utgått till rennäringen minskat under den senaste 5-årsperioden. De medel som utbetalts som pristillägg har t.ex. halverats från 28 miljoner kr till 14 miljoner kr.

8.2.3. Samordning av anslag

Den nuvarande anslagsstrukturen bör behållas.

Av kommittédirektiven framgår att vårt uppdrag är att överväga möjligheten att fördela medlen till rennäringen och samerna över så få anslag som möjligt. Under kommittéarbetets gång har tre anslag inom rennäringens område, anslagen för pristillägg, Tjernobylersättningar och anslaget för främjande av rennäringen, av regeringen slagits ihop till ett anslag.

De statsanslag som vi behandlat i utredningen är därför:

  • Anslaget till Sametinget under utgiftsområde 1 Rikets styrelse.
  • Anslaget till Sameskolstyrelsen inom Utbildningsdepartementets verksamhetsområde.
  • Anslaget till samisk kultur inom Kulturdepartementets verksamhetsområde.
  • Anslaget ”Främjande av rennäringen” inom Jordbruksdepartementets verksamhetsområde.
  • Anslaget för ersättning för rovdjursskadade renar inom Jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

Det finns fördelar med att föra samman anslagen till rennäringen och den samiska kulturen. Samordningen och överblicken över den totala medelstilldelningen kan antas öka inom regeringskansliet liksom möjligheten att vid behov fördela om pengar mellan olika verksamheter. Samtidigt bör beaktas att även om syftet med samtliga anslag i någon mening är att stödja samerna och den samiska kulturen skiljer sig inriktningen av de olika anslagen åt mellan områdena kultur, utbildning och djurskötsel. Vi menar att det innebär att den sakkunskap som behövs och de nationella mål som ställts upp inom respektive område skiljer sig åt. Detta resonemang motsäger inte att vi anser att en enhet inom regeringskansliet bör samordna samefrågorna.

Vårt förslag om administration innebär att Sametinget blir den myndighet som får ansvaret för att administrera samtliga anslag, vilket bör innebära att samordningen av medlen ökar.

Vad gäller en sammanslagning av anslaget ”Främjande av rennäringen” med anslaget för att ersätta rovdjursskadade renar menar vi att en sammanslagning inte är förenligt med riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik. Rovdjurspolitiken innebär att målet att det skall vara möjligt bedriva djurskötsel i områden med rovdjur vägs samman med målet att skydda rovdjuren. En viktig komponent i systemet är att staten ersätter skador som rovdjuren orsaker. Vi menar att sambandet och avvägningen mellan målen blir tydligare om ersättningen för rovdjursskadade renar tilldelas genom ett särskilt anslag och inte göms i ett allmänt anslag med syfte att främja rennäringen.

8.2.4. Upphävande av förordningar

Sametinget bör utforma stöden till rennäringen inom ramen för anvisade medel och de nationella målen för stöden till rennäringen.

Av kommittédirektiven framgår att vårt uppdrag är att överväga möjligheterna att upphäva förordningen om pristillägg på renkött (1986:255) samt förordningen (1994:246) om ersättning för vissa merkostnader och förluster i samband med Tjernobylolyckan.

Stöden till rennäringen bör användas som en del av rennäringspolitiken för att främja en önskad utveckling inom näringen. En viktig del i rennäringspolitiken är att samerna själva skall ges möjlighet att utveckla sin näring. Vi har dock angett tre huvudmål med rennäringspolitiken genom att de ekonomiska, kulturella och miljömässiga målen bedöms som likvärdiga. Som en följd av huvudmålen diskuteras ett antal syften eller mål som stöden till rennäringen bör främja. Vi menar att Sametinget bör utforma stöden till rennäringen inom ramen för de mål för stöden som redovisas i avsnitt 8.2.1. Det innebär att Sametinget till regeringen bör lämna förslag till om förordningen om pristillägg på renkött (1986:255) bör upphävas eller inte. I samband med att Sametinget lämnar förslag till regeringen om hur stöden bör utformas bör man också redovisa kriterier för hur måluppfyllelsen skall mätas.

Vad gäller förordningen (1994:246) om ersättning för vissa merkostnader och förluster i samband med Tjernobylolyckan menar vi att den inte bör upphävas. Anledningen är att den svenska staten har åtagit sig ett ansvar både att ersätta de renägare, fiskare och jordbrukare som drabbats av Tjernobylolyckan. och att kontrollera att konsumenterna

inte utsätts för livsmedel med halter av cesium över gränsvärdet. Det är dock viktigt att utvecklingen av cesiumhalterna i renkött följs och att regelverket förenklas i takt med att cesiumhalterna avklingar.

8.3. Bygdeavgifter

8.3.1. Bakgrund

Bygdeavgifter regleras i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Den som har tillstånd till vattenverksamhet skall betala en årlig bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen om verksamheten innebär drift av vattenkraftverk, vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering, vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål eller innebär ytvattentäkt.

Avgiften tas ut med en varierande procent av basbeloppet för varje avgiftsenhet beroende på vilken avgiftsklass vattenverksamheten tillhör. För vattenkraftverk är t.ex. avgiftsenheten installerad generatoreffekt och för vattenregleringar regleringsmagasinets rymd. Avgiftsklassen bestäms bl.a. av vattenverksamhetens storlek och påverkan på omgivningen.

Bygdeavgifternas syfte är att förebygga, minska eller gottgöra för skador som vattenverksamheten medför och att tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs. Avgifterna betalas in till länsstyrelsen.

Bygdeavgifterna regleras närmare i förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter. Av förordningen framgår att avgiftsmedel för allmänna ändamål skall användas till investeringar för ändamål som främjar näringsliv eller service i bygden eller annars är till nytta för denna. Medel till investeringar kan lämnas som lån eller bidrag. Medel får inte utgå om det blir nödvändigt att även i fortsättningen bevilja medel för ändamålet. När låne- eller bidragsbeloppets storlek bestäms skall hänsyn också tas till ändamålets beskaffenhet, lånets eller bidragets andel av den totala kostnaden samt om stöd lämnas i annan ordning. Ansökan om lån eller bidrag görs till länsstyrelsen i det län där medlen skall användas.

Om ansökan gäller lån eller bidrag till främjande av rennäringen skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till Statens jordbruksverk för avgörande. Statens jordbruksverks beslut får inte överklagas. Storleken av de medel som skall stå till Statens jordbruksverks omedelbara förfogande för främjande av rennäringen fastställs för varje år i samråd mellan Jordbrukverket och länsstyrelsen. Om

myndigheterna inte kan enas om storleken av dessa medel eller vid prövning av en ansökan avgör regeringen frågan.

I början av 1980-talet kom dåvarande Lantbruksstyrelsen och Länsstyrelsen i Jämtlands län inte överens om storleken av de medel som skulle användas för att främja rennäringen. Regeringen prövade därför frågan och beslutade att åtta procent av influtna regleringsavgifter skulle avsättas för att främja rennäringen i Jämtlands län. Från Sylsjöns regleringsfond skulle dock huvuddelen av medlen avsättas för rennäringen (beslut 1981-09-24). Någon liknande prövning har inte gjorts av bygdeavgifterna i Norrbottens och Västerbottens län, men andelen för rennäringen avsatta medel är ungefär densamma cirka åtta procent. Fram till och med år 1990 avgjorde Lantbruksnämnden enskilda ärenden. Mellan år 1991 och år 1997 avgjordes motsvarande ärenden av länsstyrelsen. Därefter har Statens jordbruksverk avgjort enskilda ärenden efter det att verket tagit del av länsstyrelsernas yttranden. Det är främst de samebyar som är berörda av vattenföretag som får del av bygdeavgifterna. Under år 1998 fattade Statens jordbruksverk 26 beslut. I 25 fall beslutade man helt i enlighet med länsstyrelsens förslag. Statens jordbruksverk biföll 23 ansökningar. Av dessa gällde två nationell medfinansiering av EU:projekt.

Bygdeavgifter har de senaste åren t.ex. använts för investeringar i slakterier, inköp av vågar, inköp av GIS-utrustning, byskiljande stängsel, försöksanläggningar, iordningställande av slaktplatser, uppförande av utfodringshagar och uppförande av stugor.

Tabell 8.13. Beslutade bygdeavgifter 1990/91– 1999 1

År Jämtlands län

1 000 kr

Västerbottens län

1 000 kr

Norrbottens

län1 000 kr

Riket 1 000 kr

1990/91

276

1 800

2 300

4 376

1991/92

590

1 246

2 300

4 136

1992/93

1 733

1 487

2 479

5 699

1993/94

10 753

3 447

1 888 15 088

1994/95

3 648

2 083

301

6 032

1995/96

1 922

2 595

3 700

8 217

1997

1 922

2 595

3 700

8 217

1998

1 170

5 519

1 038

7 727

1999

1 810

2 090

632

3 900

1. Avser beslutade medel utom för åren 1995/96 och 1997 då uppgifterna avser den

ram som avsatts för främjande av rennäringen.

8.3.2. Överväganden

Ansvaret för att i samråd med länsstyrelsen fastställa storleken av de medel som skall stå till omedelbart förfogande för att främja rennäringen förs över från Statens jordbruksverk till Sametinget. Beslut i enskilda ärenden skall fattas av Sametinget.

Vi föreslår att ansvaret för att i samråd med länsstyrelsen fastställa storleken av de medel som skall stå till omedelbart förfogande för att främja rennäringen förs över från Statens jordbruksverk till Sametinget. Förslaget innebär att Sametinget får det övergripande ansvaret för att bevaka att rennäringens intressen tillgodoses. Vidare föreslår vi att Sametinget skall pröva ansökningar om bidrag eller lån till enskilda projekt. Sammantaget bör detta bidra till att samordningen ökar mellan bygdeavgifterna och de medel som av andra skäl betalas ut till rennäringen. Administrationen bör förenklas genom att Sametinget fattar beslut i enskilda ärenden.

Förslaget innebär en förändring av förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter.

8.4. Samefonden

Av direktiven framgår att vi skall kartlägga Samefonden samt överväga om beslut om användning och förvaltning av fondens medel kan överlämnas till Sametinget.

8.4.1. Beskrivning av Samefonden

Samefondens syfte är att främja och stödja rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationer.

Samefonden benämndes tidigare Statens lappfond. Lappfonden skapades år 1943 då Jämtländska renbetesfjällens skogsfond, Jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder sammanfördes till en gemensam fond. Lappfonden omvandlades 1971 till Samefonden (prop 1971:51, bet.1971:JoU 37 rskr. 216). Samefonden regleras i rennäringsförordningen (1993:384). Fonden administreras av Styrelsen för samefonden som är en särskild myndighet.

Fondens inkomster utgörs av ränta och vinst på fondens tillgångar, intrångsersättningar, avgifter för upplåtelser samt en del övriga medel som avsatts för att främja rennäringen.

De största inkomstkällorna under senare år har varit ersättning för upplåtelser och andra intrång på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i Jämtlands län. (Se tabell 8.14) Ersättning för intrång tillfaller till hälften den sameby där intrånget sker och till hälften Samefonden. Bakgrunden till fördelningen mellan samebyarna och Samefonden beskrivs i (prop 1971:51, bet.1971:JoU 37 rskr. 216). Enligt propositionen tillkommer renskötselrätten samer i allmänhet som en för folkgruppen kollektiv rätt och inte enbart en särskild sameby eller dess medlemmar. Den del av ersättningen som tillkommer samefonden anses därför som ett skydd för den kollektiva folkgruppsrätten, medan den del som tillfaller samebyn tjänar som personlig ersättning för dem som vid skadetillfället bedriver renskötsel inom samebyn.

En mindre del av fondens intäkter kommer från de s.k. Samefondsskogarna. Samefondsskogarna utgörs av skogar på renbetesfjällen i Jämtlands län samt några enstaka fastigheter i Västerbottens och Norrbottens län. Intäkterna från dessa områden har avsatts för rennäringen och tillfaller Samefonden. Intäkterna är indexreglerade med 1962 som basår och betalas in till Samefonden av Statens fastighetsverk.

Samefondens styrelse har sex ledamöter som utses av regeringen för högst tre år. Tre av ledamöterna utses efter förslag från Sametinget. Övriga tre ledamöter arbetar inom den statliga rennäringsadministrationen. Fondens medel förvaltas av Kammarkollegiet.

Fondens medel får enligt rennäringsförordningen användas till inköp eller arrende av mark för renskötsel, rennäringens rationalisering och andra åtgärder till främjande av rennäringen samt främjande av den samiska kulturen och samiska organisationer. Dessutom skall fondens förvaltning bekostas av medel ur fonden.

Regeringen beslutar efter förslag från Samefondens styrelse hur mycket bidrag som får lämnas ur fonden varje år. Styrelsen föreslår också hur stor andel av medlen som skall användas till främjande av den samiska kulturen och samiska organisationer och hur mycket som högst får användas för att främja rennäringen. Fördelningen av de medel som används för den samiska kulturen beslutas av Sametinget. Under år 2000 användes medlen i huvudsak för verksamhetsstöd till olika föreningar.

Fondens medelsanvändning redovisas i tabell 8.14. Av tabellen framgår att den del av samefondens medel som används för att främja rennäringen huvudsakligen används för underhåll av renskötselanläggningar. Under 1970-talet tillsattes en förhandlingsgrupp, ”Förhandlingsgruppen för renskötselanläggningar”, för att förhandla med samebyarna om att ta över huvudmannaskapet från staten för ett antal

renskötselanläggningar (DsJo 1978:11). Förhandlingsgruppens arbete omfattade förutom avtal med samebyarna om övertagande av anläggningar också en genomgång av anläggningar som staten förslogs få ansvar för genom budgetmedel t.ex. riksgränsstängsel, järnvägsstängsel samt vägar och broar som användes av allmänheten.

Tabell 8.14 Samefondens inkomster och utgifter 1992/93–1994/95, 1998 och 2000

Samefondens inkomster och utgifter:

1992/93 1 000 kr

1993/94 1 000 kr

1994/95 1 000 kr

1998 1 000 kr

2000 1000 kr

Inkomster

Ränta och utdelning

2 014 1069 1 107 1 079 982

Upplåtelser, jakt, fiske, mark 2 056 1 209 3 833 5 586 6 325 Samefondsskogarna 1162 1 218 1 244 2 58111 309 Övriga intrångs-ersättningar 49 2 300 1 318 512 102

Summa inkomster

5 281 5 796 7 502 9 757 8 718

Utgifter

Förvaltning, förluster

262 131 42 86 93

Samisk kultur och organisationer 3 535 3 812 3 760 4 158 4 540 Rotvärdesersättningar 175 85 72 25 0 Underhåll av anläggningar 1 375 1 572 2 600 2 836

Summa kostnader

3 972 5 403 5446 6 869 7 469

Fondens behållning 93-06-30 94-06-30 95-06-30 98-12-31 01-12-31 Eget kapital 12 545 12 926 14 987 21 678 21 570

1. Avser inbetalningar för två år.

Vissa anläggningar som byarna inte ville ta emot eller som förhandlingsgruppen bedömde att staten fortsatt borde vara ägare till och huvudman för beslutades då underhållas med medel från Samefonden. Exempel på sådana anläggningar är byskiljande stängsel, vägar, stigar och stugor. Anläggningarna används till största delen i renskötseln. Vissa anläggningar används dock gemensamt av staten eller allmänheten och samebyarna. Ett exempel är stugor där samebyn disponerar ett låst rum medan ett rum är öppet för allmänheten. Storleken på det årliga underhållet fastställdes som en procentsats av anläggningarnas anskaffningsvärde. Länsstyrelsen ansöker varje år om en ram för underhållet ur fonden och beslutar sedan i de enskilda fallen hur medlen skall användas.

Medel från samefonden lämnas också till rotvärdesersättningar. Renskötare som bygger familjebostad och inte utnyttjar sin rätt enligt

rennäringslagen att avverka skog för byggandet kan få ersättning för att inte rättigheten att ta virke ur skogen utnyttjas. Ansökan lämnas till Samefondens styrelse, som beslutar om rotvärdesersättningarna.

8.4.2. Särredovisade medel under Samefonden

Regeringen prövar större vattenföretag och kan då bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen. Villkoren kan t.ex. avse utplantering av fisk eller att medel skall avsättas för främjande av rennäringen. De medel som är avsatta av denna anledning framgår av tabell 8.15.

Tabell 8.15. Särredovisade medel under Samefonden

Fond Behållning, 1 000 kr Fondens användningsområde Beslutande

00-12-31 98-12-31 95-06-30

6675 Avslutad 7 352 2 911 Samekulturella ändamål inom Arjeplogs kommun

Sametinget

6679 2 354 6 900 6 459 Främjande av renskötseln i hela landet (Messaure m.fl.)

Samefonds styrelsen

6681

1

0

3 951 3 475 Åtgärder till stöd för rennäringen i

landet (Olden)

Samefonds-

styrelsen

6682 4 201 3 878

6 914

Underhåll av vissa renskötselan-

läggningar i Sörkaitums samebyar

Samefonds-

styrelsen

6683 4 219 3 939 Underhåll av vissa

renskötselanläggningar i Sirkas

Samefonds-

styrelsen

6689 11 947 11 189 9 046 Åtgärder för främjande av

renskötseln i hela Sverige (Stensjömedel)

Samefonds-

styrelsen

6697 1 528 3 018 2 357 Årliga kostnader för arrende av

renbete i Tännäs (Ruvhten Sijte)

Läns-

styrelsen

6698 6 205 6 776 6 815 Forsknings- och

försöksverksamhet inom renskötselns område

Samefonds-

styrelsen

6699 949

864 907 Främjande av rennäringen i Vilhelmina norra och södra samebyar

Regeringen

Totalt 31 403 47 867 38 884

1. Behållningen i denna fond har lånats ut i form av ränte- och amorteringsfria garantilån

för rättegångskostnader i samband med markprocesser.

Förhöjd ersättning enligt en äldre vattenlagstiftning s.k. 4:13 medel

Under Samefonden särredovisas också så kallade 4:13 medel. Medlen avsattes till samebyarna i samband med vattenregleringar. De utgjorde en förhöjd ersättning för intrånget enligt en äldre vattenlagstiftning. Numera tillförs fonderna inga ytterligare medel. Sexton samebyar har 4:13 medel. Behållningen den 30 juni 1995 var totalt 11,7 miljoner kr. Det är främst Sirkas-, Norrkaitum-, Baste- Vapsten- och Vilhelmina norra samebyar som har 4:13 medel. Byarna rekvirerar medel via Samefondens styrelse som attesterar utbetalningarna. Samebyn anger i rekvisitionen det sökta beloppet samt vad samebyn avser att använda pengarna till. Någon kontroll av att medlen används för rekvirerade ändamål görs inte.

8.4.3. Våra överväganden och förslag

Ansvaret för förvaltningen och användningen av Samefondens medel förs över till Sametinget. Samtliga intrångsersättningar bör tillfalla berörd sameby och inte som nu delas mellan samebyn och Samefonden. En genomgång görs av de anläggningar som Samefonden enligt avtal mellan staten och samebyarna underhåller. Målsättningen med genomgången skall vara att underhållsansvaret och ägandet förs över till samma person, staten eller samebyn. Medel för rotvärdesersättningar bör inte utgå ur Samefonden. Ansvaret för de särredovisade fonder som avser användning i en enskild sameby bör om möjligt föras över till berörda samebyar. De s.k. 4.13 medlen förs under en tioårsperiod över till de samebyar för vilka medel är avsatta.

Samefonden består av medel som har tillkommit samerna som folkgrupp och det är därför enligt vår uppfattning naturligt att det samiska inflytandet över fonden ökar. Ansvaret för samefonden bör föras över till Sametinget. Det innebär att Sametinget bör få ansvar för alla beslut som rör fonden t.ex. administration, förvaltning, regler för medelsanvändning, eventuell upplösning och så vidare. Samefonden bör förvaltas av Kammarkollegiet till dess Sametinget fått möjlighet att besluta om Kammarkollegiet eller någon annan förvaltare skall förvalta fonden. Om fonden skulle upplösas bör medel som skall komma samerna som folkgrupp till del betalas ut till Sametinget.

Intrångsersättningar tillfaller till hälften den sameby där intrånget skett och till hälften samefonden. I (prop 1971:51, bet.1971:JoU 37 rskr. 216) motiveras fördelningen med att renskötselrätten tillkommer samer i allmänhet som en för folkgruppen kollektiv rätt och inte enbart en särskild sameby eller dess medlemmar. Den del av ersättningen som tillkommer samefonden anses därför som ett skydd för den kollektiva folkgruppsrätten, medan den del som tillfaller samebyn tjänar som personlig ersättning för dem som vid skadetillfället bedriver renskötsel inom samebyn. Vidare anfördes att intrången även drabbade kommande generationer av renskötare liksom angränsande byar och att dessas intressen bäst togs tillvara genom att en del av intrångsersättningarna tillfördes fonden.

Vi menar att de intrångsersättningar som kan hänföras till en speciell sameby i sin helhet bör tillfalla denna sameby. Samebyn är den organisation som förvaltar den samiska renskötselrätten och det är därför rimligt att den sameby som lidit skada av intrånget i renskötselrätten erhåller hela ersättningen för skadan. Detta synsätt överensstämmer dessutom med det synsätt som råder för expropriations- och intrångsersättningar inom andra områden.

De ersättningar som betalas ut från Statens fastighetsverk och som ursprungligen uppkom genom försäljning av skog på renbetesfjällen i Jämtlands län är svåra att direkt hänföra till en viss sameby. Vi föreslår därför att dessa medel även i fortsättningen betalas till Samefonden eller om Samefonden upplöses till Sametinget.

För närvarande tilldelar Samefondsstyrelsen fondmedel till länsstyrelserna för underhåll av vissa renskötselanläggningar som staten äger eller är huvudman för. Vi menar att detta förhållande innebär att samerna inte har full beslutanderätt över fondens medel. Förfarandet bör därför avskaffas. Dessutom menar vi att förhållandet inskränker samebyarnas möjligheter att besluta i sina egna angelägenheter. Det är olämpligt att samebyn använder en anläggning, staten är huvudman för den och underhållsansvaret åvilar samefonden. Därtill är det inte rimligt att Samefonden skall bekosta underhållet för den del av anläggningarna som används av staten eller allmänheten.

Vi menar därför att en ny förhandlingsomgång mellan staten och samebyarna bör genomföras. Målsättningen med förhandlingarna bör vara att anläggning som underhålls av samefonden skall överlåtas till berörda samebyar som därmed också övertar underhållsansvaret för anläggningen. I de fall samebyn inte vill ta emot anläggningen bör staten bedöma om anläggningen behövs för allmänna ändamål och då med budgetmedel eller med hjälp av andra medel ta över underhållsansvaret. Om så inte är fallet bör anläggningen rivas. I de fall staten

och samebyn kommer överens om att en gemensam användning av en anläggning är lämplig bör förhållandet dem emellan lösas genom avtal.

Länsstyrelserna är huvudman för olika typer av anläggningar på statens mark ovan odlingsgränsen. Det kan finnas anläggningar byggda av AMS-medel eller inom ramen för Tjernobylersättningarna där ägarförhållandena är oklara. Även andra myndigheter kan vara huvudman för anläggningar som rennäringen använder. I Norrbottens län pågår t.ex. ett projekt för att kartlägga anläggningar och deras ägarförhållanden, det s.k. RUSTA – projektet. Vi menar att det är viktigt att en ny förhandlingsomgång mellan staten och samebyarna vad gäller anläggningar som rör Samefonden samordnas med andra insatser för att kartlägga anläggningar. Utgångspunkten bör vara att de anläggningar som används av samebyarna också ägs av samebyarna.

Rotvärdesersättningar betalas ut ur fonden till renskötare som bygger anläggningar och inte utnyttjar sin rätt att avverka skog för byggandet. Ersättning utgår alltså för att renskötaren inte utnyttjar sin rätt enligt rennäringslagen att ta virke ur skogen. Därmed är det enligt vår bedömning mot markägaren som eventuella ersättningsanspråk skall riktas, inte mot Samefonden.

Ansvaret för att förvalta de särredovisade fonder under samefonden som avser åtgärder inom en viss sameby bör föras över till samebyn. I de fall staten enligt dom har ett underhållsansvar för anläggningen bör avtal slutas mellan berörd sameby och staten så att samma person förvaltar fonden och har underhållsansvaret för anläggningen.

Ansvaret för de s.k. 4.13-medel som är avsatta enligt en äldre vattenlagstiftning som förvaltas under samefonden bör under en tioårsperiod föras över till de samebyar för vilka medel är avsatta.

8.5. Transport av ren

Bidrag för transport av levande renar utgår inte för närvarande och bör inte införas. Utformningen av regelverket för transporter av levande renar bör vara en integrerad del i utformningen av regelverk för transporter av andra levande djur. Detsamma gäller övriga åtgärder t.ex. ekonomiska styrmedel, utbildning och informationsinsatser.

Av direktiven framgår att vi skall utreda hur långa transporter av renar kan undvikas samt överväga att föreslå att bidrag inte skall kunna lämnas för transport av levande renar.

När direktiven utfärdades utgick bidrag för transport av levande renar enligt 6 § förordningen (1980:803) om regionalpolitiskt trans-

portstöd. Den 1 juni 2000 upphävdes förordningen genom förordning (2000:281) om regionalt transportbidrag. Av 2 § i förordningen (2000:281) om regionalt transportbidrag framgår att bidrag inte längre kan utgå för transport av levande renar.

Levande renar transporteras dels mellan olika betesmarker och dels till slakteri. Transporterna mellan olika betesmarker sker främst under hösten och våren. Skälen till att renarna transporteras mellan betesmarker kan vara flera. Framkomligheten längs de traditionella flyttvägarna kan ha försvårats eller omöjliggjorts genom samhällsutbyggnad t.ex. i form av vägar och broar. Renarnas kondition kan bli bättre av att renarna transporteras istället för att de vandrar, renskötarens kontroll över renhjorden kan öka. Även företagsekonomiska överväganden avseende skillnaden i intäkter och kostnader mellan att transportera och att driva renarna långa sträckor kan spela in.

Av SCB/SSR/SJV/SLU:s, publikation ”Svensk rennäring” 1999 framgår att rentransporter under 1997/98 förekom i 80 procent av företagen i samband med höstflyttningarna medan rentransporter endast förekom i 30 procent av företagen under vårflyttningen. Ungefär 30 procent transporterade samtliga renar på hösten och hälften så många transporterade samtliga sina renar vid vårflyttningen. Andelen företag som transporterade sina renar var störst i Västerbotten län och minst i Jämtlands län.

De företagare som transportade sina renar tillfrågades om transporternas längd. I samband med höstflyttningarna transporterade under 1997/98 knappt 38 procent av företagen renarna upp till 10 mil, ungefär lika många 37 procent transporterade renarna mellan 10 och 20 mil. Cirka 20 procent av företagen transporterade renarna mellan 20 och 30 mil. Knappt 5 procent transporterade renarna längre än 30 mil. Vid vårflyttningarna var motsvarande siffror 50 procent, 20 procent, 25 procent och 5 procent.

Det finns ingen motsvarande undersökning för transport av levande renar till slakteri. Det finns dock ett 20:tal slakterier godkända för renslakt utspridda över renskötselområdet. Livsmedelsverket meddelar med stöd av Livsmedelsförordningen (1971:807) föreskrifter om renslakterier.

Transport av levande djur regleras i EG:s rättsakter, Europarådets konvention (ETS nr 65) och i svensk lagstiftning. Rådets direktiv 91/628/EEG ändrat genom 95/29/EG om skydd av djur vid transport ligger till grund för Sveriges transportlagstiftning.

Rådets förordning (EG) nr 1255/97 om gemenskapskriterier för mellanstationer och färdplan behandlar hur färdplaner skall se ut och användas samt hur mellanstationer skall utformas. Rådets förordning (EG) nr 411/98 innehåller regler för transporter som överstiger åtta

timmar. Kommissionens förordning (EG) nr 615/98 behandlar regelverket runt exportbidrag.

I svensk lagstiftning finns grundläggande bestämmelser om hur levande djur skall transporteras i djurskyddslagen (1998:534) och djurskyddsförordningen (1998:539). Mer detaljerade bestämmelser finns i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2000:133) om transport av levande djur.

Grundregeln för transport av levande djur är att transporten inte får överstiga åtta timmar. Transporttiden kan dock förlängas om transportmedlet uppfyller vissa villkor. För transport av ren kan transporttiden förlängas upp till 15 timmar om fordonet uppfyller tilläggskrav för ventilation, tillsyn, vattningsmöjligheter etc. Transporttiden för slaktdjur får inte överstiga åtta timmar inom landet men kan i enstaka fall förlängas med högst tre timmar för transport till närmaste slakteri.

Av Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2000:133) om transport av levande djur finns särskilda bestämmelser för ren. Renar får inte transporteras om utomhustemperaturen överstiger 18 grader Celsius. Renar får inte transporteras infängslade. Lastning får påbörjas först sedan alla renar samlats och alla arbetsmoment inför transporten avslutats. Renar med stora hornkronor skall transporteras individuellt. Hornen på sarvar som transporteras i grupp till slakteri skall sågas av före transporten. Övriga hornbärande djur skall grupperas efter hornstorlek. Renar får inte transporteras under den tid då de har basthorn.

Vidare finns i föreskrifterna bestämmelser om storleken på de behållare som renarna transporteras i och det antal renar av olika storlek som får transporteras i varje behållare. Väggarna i behållarna skall ha god ventilationen och behållarna skall vara konstruerade så att djuren inte kan fastna med horn, klövar eller någon annan kroppsdel.

Statens jordbruksverk har genomfört ett projekt, det s.k. transportprojektet, för att utvärdera hur lagstiftningen om skydd för levande djur under transport efterlevs i Sverige. Inom projektet beaktades speciellt rentransporter. Med anledning av projektet gjorde Statens jordbruksverk bedömningen att djurtransporterna överlag är bra. Samtidigt visar projektet att gällande lagstiftning inte alltid efterlevs fullständigt. Påtagliga brister i djurskyddet under transport är ovanligt. 0,6 procent av de undersökta transporterna, tre transporter varav en rentransport hade grava brister. 5,4 procent av de undersökta fallen hade smärre brister. För rentransporter avsåg de smärre bristerna främst överbeläggning dvs. för stort antal renar i respektive behållare.

Statens jordbruksverk föreslår i rapporten att de personer som transporterar djur bör utbildas om djurens beteende, och om hur djur bör hanteras under transport. Vidare bör kunskapen om gällande lagstift-

ning öka. De lokala och regionala tillsynsmyndigheterna bör också få ökat stöd i sitt tillsynsarbete.

Regeringen beslutade 1 mars 2001 att tillsätta en särskild utredare för att utreda åtgärder för att förhindra onödiga respektive långa djurtransporter (Dir 2001:15). Utredaren skall bl.a. kartlägga transporttider och transportvägar, utreda vilka förhållanden som styr var slakt av djur äger rum. Vidare skall utredaren undersöka hur mobila slakterier kan bidra till lösning av problemen och utreda möjligheten att med att med förändringar i regelverket eller med ekonomiska styrmedel förhindra onödiga respektive långa djurtransporter.

Renar är inte undantagna i direktiven varför även rentransporter ingår i utredarens uppdrag.

Vi menar att utformningen av regelverket för transporter av levande renar bör vara en integrerad del i utformningen av regelverk för transporter av andra levande djur. Detsamma gäller övriga åtgärder t.ex. ekonomiska styrmedel, utbildning, eller informationsinsatser som vidtas för att förbättra djurtransporter. Förutsättningarna för att bedriva rennäring skiljer sig från förutsättningarna för att bedriva annan djurhållning. Även slakteristrukturen skiljer sig åt mellan rennäring och annan djurhållning. Det innebär att de åtgärder som kan behöva vidtas för att förhindra onödiga transporter respektive långa transporter av levande renar till slakteri kan skilja sig från de åtgärder som är lämpliga att vidta för transporter av andra djurslag.

9. Den statliga rennäringsadministrationen

9.1. Bakgrund

Regler för administrationen av frågor med anknytning till rennäringen har växt fram under lång tid. De har historiskt haft betydligt fler inslag av föreskrifter i näringens utövande än vad som är gängse inom andra näringar. Man kan konstatera att rennäringen under 1900-talet haft en statlig styrning, vars avsikt varit att åstadkomma en rationalisering samt att undvika konflikter mellan samer och mellan samer och andra markanvändare.

I slutet av 1800-talet växte det s.k. lappväsendet fram. I Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län fanns fram t.o.m. 1960-talet lappfogdar (fr.o.m. 1962 kallade förste konsulenter) med ansvar för den regionala tillsynen över rennäringens bedrivande. Det övergripande ansvaret för rennäringen ankom på lantbruksstyrelsen. I dess styrelse ingick vid handläggning av ärenden som rörde rennäringen en representant för SSR.

Rennäringslagen och rennäringsförordningen reglerar i dag både de civilrättsliga reglerna om särskild rätt till fastighet för renbete, jakt och fiske m.m. och frågor om hur näringen skall bedrivas.

Rennäringslagen och rennäringsförordningen tillkom under en tid då staten genom detaljbestämmelser sökte styra ett önskvärt handlande.

Under 1960- och 70-talen dominerade ett sektorstänkande både på central och regional nivå när det gällde myndigheters ansvar m.m. Dåvarande Lantbruksstyrelsen med sina i regionerna underställda lantbruksnämnder var en sådan myndighet. Jordbruket levde i en regleringsekonomi. Avtal mellan staten och jordbrukets organisationer om jordbrukspriserna sköttes av dåvarande Jordbruksnämnden. Skogsbruket, som sorterade under Skogsstyrelsen, styrdes av en detaljerad skogsvårdslagstiftning med krav på olika åtgärder för att öka skogsproduktionen. Regionalt fanns skogsvårdsstyrelser i varje län. Genom rationaliseringar inom skogsvårdsorganisationen finns i dag tio skogs-

vårdsstyrelser samt en enhet inom länsstyrelsen för Gotlands län. Rennäringen, som hörde till Lantbruksstyrelsen, styrdes av rennäringslagen och rennäringsförordningen. Bestämmelserna för rennäringen är alltjämt mycket detaljerade.

Administrationen av statens ansvar när det gällde såväl jordbruket som skogsbruket utreddes under slutet av 1980-talet och båda utredningarna ledde till en mycket omfattande statlig avreglering av respektive näring i riktning mot ett marknadsstyrt förhållningssätt och med ett större hänsynstagande till miljön än tidigare. Lantbruksstyrelsen och Jordbruksnämnden lades ned. I stället inrättades Statens jordbruksverk, medan de regionala lantbruksnämnderna fördes in under respektive länsstyrelse. Verkets två viktigaste roller avsågs bli att vara regeringens expertmyndighet på jordbruksområdet och att i enlighet med samhällets intresse följa och utvärdera utvecklingen i jordbruket. Den administration som avsåg rennäring fördes relativt opåverkad över till de olika nya myndigheterna, dvs. Statens jordbruksverk och länsstyrelserna.

Avsikten med att föra över lantbruksnämnderna till länsstyrelserna var bl.a. ett uttryck för regeringens strävanden under 1970- och 80talen att avsektorisera förvaltningen, söka tillgodose olika samverkansbehov och att därigenom åstadkomma en bättre hänsyn till helheten samt att i högre grad decentralisera beslutanderätten till regionerna.

Jordbruksverket, som vid sitt bildande var en myndighet med mindre än 200 anställda, har efter inträdet i EU fått många nya uppgifter och blivit en myndighet med drygt 900 anställda.

När det gäller de areella näringarna är sålunda det statliga ansvaret fördelat på följande sätt

Central nivå Regional nivå

Jordbruk

Statens jordbruksverk Länsstyrelserna

Skogsbruk

Skogsstyrelsen Skogsvårdsstyrelserna

Fiske

Fiskeriverket Länsstyrelserna

Jakt

Naturvårdsverket Länsstyrelserna

Rennäring

Sametinget/Statens Länsstyrelserna jordbruksverk

Det övergripande ansvaret för miljöfrågor har Naturvårdsverket och landets länsstyrelser har sålunda ansvaret på regional nivå utom när det gäller skogsbruket, där skogsvårdsstyrelserna har ansvaret att tillse att skogsägaren beaktar både produktion och miljö i sitt skogsbruk. Samtidigt åligger det alltid varje näringsgren att ta ansvar för miljöfrågor inom sitt område och kontrollen och tillsynen över att så sker åvilar respektive sektorsmyndighet.

Flera myndigheter förvaltar mark under statens omedelbara disposition inom renskötselområdet. Länsstyrelserna förvaltar mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Regeringen har ansvar för försäljning av sådan mark. Statens fastighetsverk förvaltar skogsmarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Naturvårdsverket och Fortifikationsverket m.fl. förvaltar också mark inom renskötselområdet.

Regeringen har den 21 september 2000 beslutat att tillkalla en särskild utredare med uppgift att inventera all skogsmark som ägs direkt av staten eller via ett helägt statligt aktiebolag och lägga fram förslag till en mer effektiv förvaltning av statens totala skogsinnehav (dir. 2000:60). Enligt våra direktiv är utgångspunkten ”att förvaltningen av statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen blir kvar hos Statens fastighetsverk och länsstyrelsen”.

9.2. Utgångspunkter för våra förslag till ändring av administrationen

Administrationen skall präglas av den mål- och resultatstyrning, som varit vägledande för statlig förvaltning under 1990-talet (prop. 1997/98:136 Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst). Detta innebär en övergång från detaljreglering till resultatstyrning och att därigenom fokus flyttas från resurser till resultat.

En genomgående tanke är vidare en strävan att ett ökat självbestämmande för samerna skall prägla våra förslag.

Med resultatstyrning av rennäringen anser vi att en måluppfyllelse av de mål som en ny rennäringspolitik innebär måste vara grunden. Däri ingår en uppföljning av att myndigheterna uppfyller de krav som kan ställas på dem i fråga om Sveriges internationella åtaganden att leva upp till bestämmelser om ursprungsfolks rättigheter.

De myndighetsuppgifter som behövs för rennäringen skall sålunda bygga på de mål som satts upp i kapitel 4, där vi preciserat vilka mål som skall utgöra grund för en ny rennäringspolitik. Enkelt uttryckt kan man säga att statens mål när det gäller också rennäringen är att såväl produktion som miljö skall bli tillgodosett samt att den samiska kulturen skall främjas.

Administrationen måste präglas av ett ökat självstyre och ett ökat inflytande för samerna i frågor som rör rennäringen.

Sametinget inrättades år 1993 med uppgift att verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Tingets uppgifter och organisation, framgår av sametingslagen (1992:1433).

Regeringen har den 26 oktober 2000 (dir. 2000:70) tillsatt en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av Sametingets organisation, sametingslagen och förordningen med instruktion för Sametinget. Utredningen skall lämna sitt betänkande senast den 30 juni 2002.

9.3. Framtida myndighetsuppgifter

Vi anger i vårt betänkande under olika avsnitt ett antal myndighetsuppgifter som bör upphöra och skälen för det. Vi anger också i olika kapitel hur kvarvarande myndighetsuppgifter bör hanteras.

Av kapitel 5 om förvaltningen av renskötselrätten (samebyorganisationen) framgår att vi föreslår att ett antal olika myndighetsuppgifter avseende samebyarna skall upphöra att vara myndighetsuppgifter och i stället överföras till samebyarna att själva besluta. Återstående myndighetsuppgifter avseende samebyarna föreslår vi skall överföras till Sametinget.

I kapitel 6 om förhållandet mellan samernas och andras markanvändning föreslås vissa förstärkningar av skyddet för samernas renskötselrätt och hur skyddet skall följas upp.

I kapitel 7 om rennäringens bedrivande har vi framfört att vi skall ha så få regler som möjligt och att det i stället är näringsutövarna själva som har till uppgift att uppnå målet. Vi för fram bestämmelser om tillsyn över förvaltningen av betesresursen och om koncessionsrenskötseln samt om renmärken.

Kapitel 8 om stöd och ersättningar innebär att vi föreslår att ett antal uppgifter som i dag ligger på Statens jordbruksverk, Samefonden eller länsstyrelserna förs över till Sametinget. Vi föreslår att styrelsen för Samefonden avvecklas och att dess uppgifter förs över till Sametinget.

9.4. En ny rennäringspolitik kräver två lagar samt en översyn av skogsvårdslagstiftningen

Redan Samerättsutredningen (Samerätt och Sameting, SOU 1989:41) föreslog att i rennäringslagen skulle inskrivas att renskötselrätten är en rätt till fastighet av särskilt slag. Detta infördes inte i lagen och vi bedömer att bl.a. detta har gjort att det råder oklarhet om gällande rätt såvitt avser renskötselrätten. Vi har därför utarbetat ett förslag om en lag om renskötselrätt. Gällande rätt utvecklas i kapitel 2. De delar som

avser näringens bedrivande och hänsynen till andra m.m. har vi samlat i en ny lag om bedrivande av rennäring.

I den föreslagna näringslagstiftningen har vi eftersträvat att med så få regler som möjligt föreslå en statlig politik när det gäller framtida renskötsel. De mål som riksdagen vill sätta upp för rennäringen skall framgå av en portalparagraf.

De regler som behövs omfattar i huvudsak sådana som har betydelse för att miljömålen uppnås och sådana som avser förhållandet till andra intressen, t.ex. frågor som avser rennäringens skyldigheter i förhållande till andra areella näringar vid sitt utövande av näringen.

Vidare finns inom skogsvårdslagstiftningen myndighetsuppgifter som berör rennäringen. För tillsyn av att skogsbruket bedrivs med hänsyn till rennäringen har Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna ansvar. Vi har i kapitel 6 föreslagit vissa förändringar i skogsvårdslagen.

9.5. Överväganden

9.5.1. Regeringens ansvar

Vi föreslår att regeringen inrättar en särskild enhet inom regeringskansliet för alla samefrågor med en ansvarig minister.

Den generella regeln för styrning av myndigheter är att regeringen har ansvar för att olika myndigheter får de direktiv som behövs för verksamheten och att dessa följs upp. Vid behov har regeringen att vidta åtgärder.

Tidigare utredningar har visat att frågor som är delar av en samepolitik, där bl.a. rennäringen och dess villkor ingår, är uppsplittrad på många olika departement och deras myndigheter. Ingen har det samlade ansvaret. Ett exempel på när detta kan vara en nackdel är när det gäller att ta till vara det allmänna intresse som rennäringen utgör. Det innebär att det kan vara svårt att få en samlad syn på markanvändningen ur rennäringssynpunkt, eftersom det berör flera olika typer av mark, t.ex. skogsmark, kommunal eller statlig mark.

Merparten av samefrågorna har numera förts till ett departement, Jordbruksdepartementet. Vi menar att detta är ett steg i rätt riktning.

Regeringen har numera delat upp ansvaret för olika delar i regeringens politik genom att hänföra huvuddelen av olika frågor till olika politikområden, såsom t.ex. livsmedelspolitik, skogspolitik eller samepolitik. Detta innebär ett mer sammanhållet ansvarstagande för alla

policyfrågor som avser Sveriges ursprungsbefolkning. Rennäringsfrågorna utgör en betydelsefull del av denna politik.

Innebörden av samernas rättigheter har i alla tider visat sig vara svåra att tolka. Dessa svårigheter beror på osäkerhet beträffande rättsförhållandena i området och orsakar konflikter. Att det är fråga om en bruksrätt till mark och vatten av särskilt slag slogs fast i skattefjällsmålet. Tolkningen av vad detta innebär är inte alltid lätt men måste ske mot bakgrund av samernas traditionella bruk av marken. Även samernas behov av mark för renskötsel måste beaktas. Det är nödvändigt att regeringen vid genomförandet av en ny rennäringspolitik med mål- och resultatstyrning utvecklar och klargör den rättsordning som gäller, särskilt avseende bruksrätten till mark och vatten och de förutsättningar som behövs för att kunna behålla en livskraftig rennäring i landet. Det politiska ansvaret såvitt avser vår ursprungsbefolkning måste ligga på regeringen. En klar policy är därför nödvändig om uppdrag till olika myndigheter skall bli meningsfull.

Vi har sökt att inom vårt uppdrag komma med förslag till sådana klargöranden i rättsordningen.

9.5.2. Myndighetsstrukturen

Vi föreslår att merparten av de kvarvarande myndighetsuppgifter som rör rennäringen och som i dag handläggs av Statens jordbruksverk överförs till Sametinget. Vi föreslår vidare att styrelsen för Samefonden upphör och att fonden överförs till Sametinget.

Expertmyndighet för rennäringen är såväl Sametinget som Statens jordbruksverk. Båda skall främja rennäringen. Dessutom finns Samefonden vars ändamål är att av befintliga medel främja och stödja rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationer.

Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen t.ex. vid utnyttjandet av mark och vatten.

Riksdagen beslutade år 1971 att omvandla Statens lappfond till Samefonden (prop. 1971:51, JoU37, rskr. 216) med uppgift att gagna samerna. Vi har närmare redogjort för Samefondens ursprung och våra förslag beträffande denna i avsnitt 8.4.

Statens jordbruksverk är i dag sektorsmyndighet för rennäringen. Enligt instruktionen skall verket, såvitt avser rennäringsfrågor, arbeta aktivt för en konkurrenskraftig, miljö- och djurskyddsanpassad livs-

medelsproduktion till nytta för konsumenterna. För att uppnå detta skall verket

  • följa, utvärdera och hålla regeringen informerad om utvecklingen inom näringen
  • bistå regeringen och medverka i det internationella arbetet med rennäringsfrågor.

Verket har också ansvar för djurskyddet.

Man kan dela in verkets arbetsområden när det gäller rennäringsfrågor i följande grova områden.

  • Ekonomiskt stöd och utveckling av näringen
  • Utredningar
  • Registerhållning (företagsstatistik, slaktstatistik, produktstatistik)
  • Markanvändning och intressekonflikter (utfärdande av föreskrifter)
  • Överklaganden av vissa av länsstyrelsernas beslut

Statens jordbruksverk har också det samordnande ansvaret för utbetalning av EU-stöd i Sverige.

Sametinget är en myndighet, vars beslutande församling består av samer. Ledamöterna väljs i direkta val av samer som är registrerade i den samiska röstlängden. Det är därför naturligt att merparten av alla frågor som berör det samiska folket skall skötas av denna myndighet.

Samefonden har delvis liknande uppgifter som Sametinget. Vi finner det därför naturligt att fonden överförs till Sametinget och att Samefonden upphör att vara ett självständigt organ.

9.5.3. Tillsynsmyndighet för rennäringen

Vi föreslår att Sametinget skall ha ansvar för tillsynen över att rennäringen tar den hänsyn till miljön och övriga allmänna intressen som föreskrivs i lagen om bedrivande av rennäring.

Den hänsyn rennäringen bör ta till natur- och kulturmiljövården har vi diskuterat i avsnitt 4.4 och 7.3. I kapitel 6 har vi bl.a. diskuterat den hänsyn rennäringen bör ta till andra allmänna intressen. Den hänsyn som vi anser krävs ger upphov till en rad tillsynsuppgifter för att syftet med den skall uppnås. Det gäller tillsyn över att hänsyn verkligen tas, att betsmarksredovisning lämnas, att renräkning görs och att renlängd upprättas.

Dessa uppgifter hänger i stort sett samman. De är alla olika aspekter av att se till att rennäringen lever upp till de mål om ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring som ställts upp. Betesmarksredovisningen är ett medel för att kunna följa upp att rennäringen tar den hänsyn man skall. Vidare är tillförlitliga renräkningar och besked om dessa genom renlängd nödvändiga för att kunna kontrollera att högsta renantal följs. Renräkningen och renlängden fyller dock också andra funktioner, förutom enskilda intressen, bl.a. det allmänna intresset av att ha en tillförlitlig statistik över rennäringen.

I avsnitt 9.5.4 föreslår vi att Sametinget skall vara central förvaltningsmyndighet (sektorsmyndighet) för rennäringen. Det innebär bl.a. att Sametinget får ansvar för att överföra de miljömål som formuleras till sektorsmål och åtgärdsprogram (jmf. prop. 1990/91:90). Ur denna aspekt framstår det som rimligt att Sametinget även skulle ha ansvaret för tillsynen gentemot enskilda samebyar.

Regeringen tillsatte i oktober 2000 en utredning med uppdrag att göra en översyn av Sametingets organisation (dir. 2000:70). Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2002. Vår bedömning är att uppdraget kommer att leda fram till en lösning där myndighetsstrukturens organisation och uppgifter framgår tydligt. Mot denna bakgrund anser vi således inte att det finns något hinder att föreslå att Sametinget skall ha ansvar för tillsynsuppgifterna enligt lagen om bedrivande av rennäringen. Sametingets anknytning till rennäringen skulle då inte avvika från andra sektorsmyndigheters anknytning till ”sina” näringar. Genom att föreslå att Sametinget skall vara tillsynsmyndighet undviker man också en onödig dubbelreglering mellan Sametinget och länsstyrelserna.

9.5.4. Hantering av övriga myndighetsuppgifter

Vi föreslår att uppgiften att vara central förvaltningsmyndighet (sektorsmyndighet) för rennäringsfrågor överförs från Statens jordbruksverk till Sametinget.

I Norge finns myndigheter vars beslutsorgan på olika nivåer skall bestå av både samer och icke samer. I Sverige styrs myndigheter som handlägger frågor som berör rennäringen, t.ex. Statens jordbruksverk eller Statens fastighetsverk, av styrelser som tillsatts utan att hänsyn har tagits till behovet av samiskt inflytande.

I länsstyrelserna finns obligatoriskt rennäringsdelegationer där såväl renägande samer som icke samer skall ingå. Delegationerna avgör på

delegation vissa frågor inom sitt område men är i övrigt beredande i frågor som rör rennäringen.

I Demokratiutredningen SOU 2000:1 En uthållig demokrati finns ett avsnitt om de nationella minoriteterna med följande lydelse. ”Om staten visar tolerans och ger spelrum för urbefolkningen att stärka sin egen identitet, och inte motarbetar detta, är det också troligt att gruppens lojalitet och samhörighet med det övriga samhället ökar. Detta kan ge en bredare uppslutning från urbefolkningen i det politiska livet. En sådan utveckling ger samhället en demokrativinst i och med att det ger jämlikare deltagande, inflytande och delaktighet.” (sid. 224)

Vi delar denna uppfattning och menar att det innebär att i frågor, som på ett viktigt sätt berör samer måste dessa delta i beslutsprocessen både för att öka delaktigheten men också för att det svenska samhället skall få del av den särskilda kompetens som samer har. Statens jordbruksverks huvuduppgift och tyngdpunkt gör att det är föga ägnat åt en modell där såväl samer som icke samer ingår i beslutsprocessen.

Vi föreslår att Sametinget skall vara central förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor och att huvuddelen av rennäringsfrågorna därför förs från Statens jordbruksverk till Sametinget.

Huvudskälet för vårt förslag är att samernas inflytande bör stärkas. Sametinget är i dag både en myndighet och ett folkvalt organ. Sametinget har därför i egenskap av myndighet samma ställning som andra myndigheter. Sametinget är den myndighet som bäst behärskar rennäringsfrågor. Sametingets organisation är som ovan anförts under utredning. Vi utgår från, att utredningens resultat kommer att klargöra de oklarheter som finns om Sametingets roll som å ena sidan statlig myndighet och å andra sidan folkvalt organ.

Vårt förslag innebär att Sametingets uppgifter ökar och därmed att Sametinget måste förstärkas med fler anställda. Sametinget ligger i Kiruna. Vi anser att det är ytterligare en positiv effekt av vårt förslag att det skapar förutsättning för att utveckla en myndighet som ligger inom ett område där det finns behov av arbetstillfällen.

Vi föreslår sålunda att Statens jordbruksverk upphör att vara central förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågorna. Dessa upptar en mycket liten del av verkets arbete.

Det är inte något nytt förslag att flytta näringsfrågorna till annan myndighet (SOU 1995:97 sid. 33). I propositionen som blev resultatet av utredningen (prop. 1995:226) anförde dock jordbruksministern att myndighetsansvaret för rennäringen skulle ligga kvar på Statens jordbruksverk.

Som skäl för den ståndpunkten anfördes i huvudsak följande. Statens jordbruksverk hade 1995 genomfört en omorganisation av arbetsuppgifterna, som avser rennäringsfrågor så att de numera behandlas på ett

antal olika enheter inom verket. Vidare hade verket utfört ett antal utredningsuppdrag. Att ren och renprodukter omfattas av EU:s bestämmelser om jordbruksprodukter liksom att Statens jordbruksverk har ansvaret för djurskyddet angavs också som skäl att bibehålla myndigheten som central förvaltningsmyndighet för rennäringen.

Vårt förslag innebär att regeringen tar ett ansvar för principiella politiska frågor som gäller rennäringen, överför myndighetsuppgifter till Sametinget som central myndighet och till respektive länsstyrelse när det gäller frågor om markförvaltning som inte skall prövas av regeringen. Hit hör t.ex. upplåtelsefrågor, jakt, fjällägenheter m.m. De frågor som gäller gemensamma EU-frågor måste utredas närmare.

Vi har ovan redogjort för de uppgifter som Statens jordbruksverk i dag har, när det gäller rennäringen och en genomgång av dessa visar att de flesta kan överföras till Sametinget eller länsstyrelserna.

När det gäller frågor om djurskyddstillsynen och hur denna skall organiseras har detta nyligen utretts, SOU 2000:108. Förslaget innebär att Statens jordbruksverks ansvar för djurskyddsfrågor förs över till en ny djurskyddsmyndighet. Av budgetpropositionen 2001/02:1 utgiftsområde 23, framgår att regeringen har för avsikt att föreslå att en särskild djurskyddsmyndighet skall inrättas. Vi utgår från att tillsyn över rennäringen ur djurskyddssynpunkt, om förslaget bifalls av riksdagen, kommer att föras över till den nya myndigheten.

Statens jordbruksverks övriga uppgifter enligt instruktionen kan som vi tidigare angivit övergå till Sametinget.

När det gäller frågor som i dag handläggs av Statens jordbruksverk föreslår vi följande

  • Utredningar. Det får ankomma på regeringen att beställa de utredningar som behövs och som inte kan utföras inom Sametinget.
  • Registerhållning. Med dagens moderna teknik kan sådan lätt flyttas från en myndighet till en annan och det är därför naturligt att myndigheten Sametinget övertar registerhållning som avser rennäringen.

Vissa frågor som berör rennäringen handläggs av Naturvårdsverket, t.ex. rovdjursfrågor och av Livsmedelsverket, såvitt avser t.ex. livsmedelskontroll. Vi föreslår inga förändringar här.

De uppgifter som återstår gäller i huvudsak förvaltning av viss mark. Frågor om markanvändning och konflikter mellan olika markanvändare bör lösas av respektive länsstyrelse.

Länsstyrelserna och Statens fastighetsverk förvaltar i dag stora delar av den mark som står under statens disposition. Frågan om förvaltning av skogsmark som står under statens disposition utreds som angetts under 9.1 för närvarande. Vi föreslår att utredaren skall få i uppdrag att

särskilt beakta hur sådan mark inom renskötselområdet som är av stort intresse för renskötseln skall kunna skyddas.

Vi har kunnat konstatera att det endast är inom länsstyrelserna man närmar sig en ordning där samerna har ett inflytande och där beslutsmyndigheten har direkt formell möjlighet att inom myndigheten ta del av den samiska kunskapen före beslut i frågor som rör rennäringen. Vi menar därför att ett sådant synsätt måste prägla den organisation som handhar frågor som berör rennäringen. Såväl samer som icke samer måste ingå i beslutsprocessen. Detta kan ske på olika sätt.

Ett sätt är att som i Norge bygga upp en särskild sidoställd rennäringsadministration på olika nivåer. Ett annat är att i den befintliga organisationen tillförsäkra respektive myndighet kunskap om rennäringen och samerna ett inflytande i frågor som berör dem.

Det norska systemet har stor omfattning och är sannolikt dyrbart i förhållande till svenska förhållanden. Samtidigt är det så att tjänstemännen inom denna administration upplever att de inte blir involverade i ärenden som till övervägande del berör andra norska medborgare men som ändå har betydelse för samerna och rennäringen. Detta torde bero på att det finns en särskild sidoställd administration för rennäringen.

Den norska rennäringsadministrationens organisation har nyligen utretts. Reindriftslovutvalget föreslog att den regionala organisationen skall överföras till en enhet hos fylkesmannen (ung. länsstyrelsen). Till denna skall knytas en styrelse. Ledamöterna i denna skall utses av renägarna, Sametinget och fylkestinget. Renägarna skall vara i majoritet. På central nivå skall ansvaret för rennäringsfrågor ligga kvar på en egen myndighet, Statens reindriftsforvaltning. Även till denna skall det vara knutet en styrelse bestående av ledamöter utsedda av renägarna, Sametinget och departementet. Renägarna skall vara i majoritet. Den centrala myndigheten skall bl.a. vara överinstans när det gäller beslut av fylkesmannen.

Vi har till uppgift att söka minska kostnaderna för administrationen utan att kvaliteten i den blir sämre och vi tror bl.a. av kostnadsskäl inte att den nuvarande norska modellen är eftersträvansvärd. Vi föreslår i stället dels att en ytterligare delegering av beslut och förenkling av bestämmelserna sker, dels att vissa förändringar sker i myndighetsstrukturen.

När det gäller policyfrågor där en gemensam linje är önskvärd bör förslag kunna utarbetas av länsstyrelserna gemensamt i samråd med Sametinget och beslut fattas av regeringen.

I dag samråder länsstyrelserna rörande upplåtelsefrågor och uthålligt brukande av fjällmarken inom ramen för arbetet i Fjälldelegationen, se avsnitt 6.6. Vi föreslår att Sametinget också skall vara representerat i Fjälldelegationen. Därmed blir detta organ lämpligt som forum

för samråd när det gäller policyfrågor rörande förvaltningen av statlig mark.

Beslut av länsstyrelsen som berör upplåtelser av nyttjanderätter behandlas i dag i rennäringsdelegationerna. Dessa är tillförsäkrade en sakkunskap inom rennäringen, eftersom där skall ingå rennäringsutövare.

Vi har i avsnitt 6.6 närmare utvecklat våra förslag när det gäller upplåtelsefrågor.

Eftersom vi föreslår att Statens jordbruksverk inte längre skall vara sektorsmyndighet för rennäringen kan verket inte längre vara den myndighet som utfärdar föreskrifter för småviltsjakten och fisket. Sådana föreskrifter får i stället meddelas av regeringen efter samråd med länsstyrelserna och Sametinget.

9.5.5. Myndighetsuppgifter avseende skogsmark

Vi föreslår att frågor i skogsvårdsstyrelserna som berör rennäringen blir kvar där och att samerna får inflytande i beslutsprocessen.

Samma principiella resonemang om behovet av kunskap om rennäring och rätt till delaktighet i beslutsprocessen som ovan diskuteras när det gäller länsstyrelserna kan föras, när det gäller beslut om sådana åtgärder i skogen som försvårar rennäringen. Det ligger i sakens natur att de hänsynsregler för rennäringen som finns, kräver sådan kunskap om rennäring som endast rennäringsutövare besitter, liksom det krävs sådan skoglig kunskap som skogsägare besitter när ställning skall tas till dessa ibland svåra avvägningar. Det är regeringen som utser ledamöter i skogsvårdsstyrelserna.

De samråd som i dag förekommer mellan samer och skogsägare har stor tilltro hos skogsbruket, medan samerna är mer tveksamma till om samrådet har någon betydelse för att bevaka deras rättigheter. Enligt vår mening är det angeläget att beslutssystemet är sådant att samerna har tilltro till det.

När de tre berörda skogsvårdsstyrelserna har att utöva tillsyn över att markägarna iakttar den hänsyn till rennäringen som är föreskrivet är det angeläget att dessa har god kunskap inte bara om skogsbruket utan också om rennäringen. För att samerna skall ha förtroende för skogsvårdsstyrelsens objektivitet är det betydelsefullt att de har inflytande i beslutsprocessen.

Det kunde därför finnas skäl att lämna över ärenden som berör rennäringen till länsstyrelserna med sin vana att göra avvägningar mellan

olika intressen. Ett annat sätt att tillförsäkra att avvägningen mellan renskötselrätten och äganderätten får trovärdighet, kunde vara att lägga beslutet på ett medlingsinstitut med en representant för vardera parten samt en av båda parter utsedd lagfaren ordförande.

Vi har emellertid stannat för att beslutet skall ligga kvar på skogsvårdsstyrelsen, eftersom de beslut man tar ofta är det sista skedet i en process som dess tjänstemän lett. Det skulle då bli mycket tungrott att flytta över det slutliga beslutet till någon annan. Men vi anser att vissa garantier för ett samiskt inflytande är nödvändiga.

I skogsvårdsstyrelsernas beredning av ärenden finns i dag på många håll anställda med speciell miljöinriktad utbildning för att kunna uppfylla målet att bedriva ett skogsbruk som uppfyller både produktionsoch miljömålet. Vi tror att det är angeläget att de tre nordligaste skogsvårdsstyrelserna anställer samer med erfarenhet från rennäringen vid handläggning av ärenden av berört slag.

9.5.6. Återstående myndighetsuppgifter bör inte läggas på en av länsstyrelserna

Vår bedömning är att länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län alltjämt skall ha ansvaret för kvarvarande frågor kring markförvaltning inom renskötselområdet inom sina respektive områden.

Av direktiven framgår att vi skall överväga om alla länsstyrelsers rennäringsfrågor kan föras till en länsstyrelse. Vi har övervägt detta, men tror inte att det är lämpligt att föra samman alla regionala uppgifter till en länsstyrelse. Vi bedömer att förhållandena är alltför olika i de tre länen och att det geografiska området alltför stort, för att de skall bli en kvalitativt godtagbar rationalisering. Det finns också en risk att i de länsstyrelser som inte skulle få ansvar för t.ex. upplåtelsefrågor, skulle kompetens saknas i allmänna frågor där rennäringens intressen bör beaktas. Det är också tveksamt om beslut i sådana frågor skulle fattas av en länsstyrelse avseende förhållanden i ett annat län, eftersom besluten kan påverka andra förhållanden än rennäringen. Hanteringen av rennäringen utgör också en del av länsstyrelsernas ansvar i miljöfrågor och i näringsfrågor.

En annan aspekt är att uppgifter med anknytning till förvaltningen av mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen är en omfattande del av arbetet på alla tre länsstyrelserna. I denna del innebär våra för-

slag inte någon förändring. Länsstyrelsernas arbete med dessa frågor har stor betydelse för rennäringen.

Regeringen har i prop. 2001/02:7 Regional samverkan och statlig länsförvaltning bl.a. behandlat vissa frågor om länsstyrelsernas roll, uppgifter och organisation. Regeringen föreslår att länsstyrelsernas roll skall stärkas när det gäller tillsyn, uppföljning och utvärdering. Vidare föreslår regeringen att länsstyrelsens styrelse från år 2003 skall utses av regeringen för att markera att regeringen har det fulla politiska ansvaret för länsstyrelsens verksamhet.

9.5.7. Samisk delaktighet i övrigt

Med utgångspunkt i uppfattningen att samer bör tillförsäkras inflytande i statliga beslut som berör rennäringen som allmänt intresse, föreslår vi att regeringen överväger möjligheten att utse en samisk ledamot i statliga beslutsorgan såsom styrelsen för Statens fastighetsverk, Riksantikvarieämbetet, Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket m.fl.

Vårt förslag om en bredare delaktighet för samerna i beslutsprocessen i Sverige anser vi skulle vara av stort värde. I våra diskussioner i kommittén och med företrädare för samerna kan vi konstatera att beslut i principiella frågor om t.ex. markförvaltning, markutnyttjande och naturvård ibland tas utan att rennäringen som riksintresse eller allmänt intresse beaktas. Detta sker inte därför att avsikten varit att bortse från intresset för rennäring utan ofta därför att beslutsfattaren helt enkelt inte tänker på att rennäringen har speciella behov.

Även om besluten många gånger skulle bli desamma även med samiskt inflytande innebär systemet, som vi tidigare anfört, att det finns stor risk att samerna inte har tilltro till den svenska beslutsapparaten när de inte har fått göra sin röst hörd. I modernt miljöarbete fästs allt större vikt vid ursprungsfolks traditionella kunskap. Ett samiskt förhållningssätt till naturen kan således tillföra värdefulla kunskaper i en beslutssituation. Vidare har under de senaste årtiondena de folkrättsliga insatserna i förhållande till ursprungsfolk stärkts. Synsättet har övergått från assimileringssträvanden till att värdesätta ursprungsfolkens kulturella särart med bl.a. ett ökat inflytande som viktigt instrument för politiken.

10. Våra förslag i förhållande till ILOkonvention nr 169

Regeringen har genom beslut den 9 mars 2000 överlämnat vissa delar av utredningen SOU 1999:25, Samerna ett ursprungsfolk i Sverige, till Rennäringspolitiska kommittén för vidare bearbetning och förslag (nedan kallad ILO-utredningen). De delar av utredningen som överlämnats till oss avser ett stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten samt ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar, dock ej avseende mineral och torv.

10.1. Ett stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten

I ILO-utredningen bedömdes att skyddet mot inskränkningar i renskötselrätten måste stärkas så att åtgärder, som innebär mer än ringa olägenheter för renskötseln eller samernas rätt till jakt och fiske inte tillåts. För att skyddet mot inskränkningar i samernas rättigheter skall bli effektivt bedömde utredaren, att samerna måste ges rätt att yttra sig över åtgärder innan dessa vidtas. Inom mark som samerna traditionellt innehar ansåg utredaren att samerna, om de begär det, skall ha rätt att få planerade åtgärder prövade av en opartisk instans.

Vi har föreslagit att förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten skall regleras genom en generell och ömsesidig hänsynsregel mellan dem som utövar renskötselrätt och dem som har äganderätt eller andra rättigheter till fast egendom inom renskötselområdet. Syftet med detta förslag är att åstadkomma en ömsesidig hänsyn och ett lika starkt skydd för samtliga som brukar marken med stöd av olika rättigheter. Innehållet i renskötselrätten ändras inte genom våra förslag. Däremot klargörs att samtliga som brukar marken inom renskötselområdet med stöd av olika rättigheter – äganderätt, renskötselrätt, arrende m.m.– har samma rätt till hänsyn och respekt för de rättigheter de har till marken.

Våra förslag för att åstadkomma ömsesidig hänsyn mellan samebyarna och andra markanvändare utgår från att samråd och lokal samverkan skall uppmuntras och stödjas. När det gäller förhållandet mellan

samebyarnas renskötsel och skogsbruket har vi förslagit att samebyarna skall ha rätt till samråd innan planerade avverkningar vidtas, om dessa kan påverka tillgången på renbete i större omfattning eller negativt påverka platser som är särskilt viktiga för renskötseln. Om samråden inte leder till överenskommelser har vi föreslagit att en prövning av avverkningarna skall ske av skogsvårdsstyrelsen.

På kronomark ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen föreslår vi att det tydligare skall markeras att marken i första hand är avsedd för samebyarnas bruk för renskötsel och annan samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten. Nyttjanderätter skall inte upplåtas om de försämrar förutsättningarna för att bedriva samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten.

Våra förslag har en annan inriktning än den utredaren anvisade i ILO-utredningen. De syftar till ömsesidig hänsyn mellan samebyar och andra markanvändare och utökade samråd i förhållande till skogsbruket samt stöd för lokal samverkan.

Vi bedömer att våra förslag, genom ett ökat ömsesidigt hänsynstagande kommer att leda till att renskötselrätten får ett lika starkt skydd mot inskränkningar som andra liknande bruksrätter till mark har. Genom en utökad rätt till samråd med skogsbruket och stöd för löpande lokal samverkan bedömer vi också, att samebyarna kommer att ha möjlighet att ge synpunkter på planerad markanvändning som kan konkurrera med samebyarnas användning av marken för renskötsel, jakt och fiske.

När det gäller kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen syftar våra förslag till att förtydliga att marken där i första hand är avsedd för samebyarnas bruk.

Vi föreslår däremot inte att åtgärder som innebär mer än ringa olägenhet för renskötseln eller samernas rätt till jakt och fiske skall förbjudas. Inte heller föreslår vi någon rätt för samebyarna att yttra sig innan sådan åtgärder vidtas eller rätt till överprövning av alla planerade åtgärder som kan medföra inskränkningar i renskötselrätten inom mark som samerna traditionellt innehar.

10.2. Ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar

När det gäller samernas rätt till naturtillgångar, med undantag av mineral och torv, angavs i ILO-utredningen att Sametinget skall ha rätt att yttra sig innan områden av riksintresse för rennäringen fastställs och rätt att yttra sig innan exploatering av mark och vatten tillåts inom sådana områden.

Utredaren bedömde att mark som samerna traditionellt innehar är av så stor betydelse för samerna och deras kultur och historia att den i miljöbalken borde skyddas som riksintressant med hänsyn till dess betydelse för samisk kultur. Sametinget borde enligt utredaren alltid ha rätt att yttra sig över planerade exploateringar inom denna mark.

Våra förslag innebär att länsstyrelsen skall vara skyldig att inhämta yttrande från Sametinget i ärenden som rör markanvändning inom renskötselområdet. På det sättet kommer Sametinget få rätt att yttra sig över planerade exploateringar av mark inom renskötselområdet.

Vi har inte föreslagit något särskilt skydd i miljöbalken, mot exploatering av mark som samerna traditionellt innehar. Ett skäl till detta är att det inte är klarlagt var den mark som samerna traditionellt innehar finns. I ILO-utredningen angavs att det i vart fall rör sig om mark inom renskötselområdets året-runt-marker som in i våra dagar varit i statlig ägo. En av uppgifterna för den gränsdragningskommission som regeringen aviserat skall tillsättas, är att fastställa var sådan mark finns.

För en viss del av den mark, som kan antas vara mark som samerna traditionellt innehar – nämligen kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen – har vi dock föreslagit att det tydligare skall anges att denna mark i första hand är avsedd för renskötsel och annan samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten. Genom att förtydliga att de delegationer som finns i länsstyrelserna, och där samebyarna är representerade, skall besluta eller bereda ärenden som rör förvaltningen av denna mark, har samebyarna möjlighet att delta i förvaltningen av marken.

11. Kostnader

Våra förslag omfattar förändringar i såväl lagstiftning främst rennäringslagen som förändringar inom administrationen. Våra förslag avseende lagstiftningen innebär i sin helhet en enklare och tydligare lagstiftning. Våra förslag avseende administration innebär att administrativa uppgifter flyttas från Statens jordbruksverk respektive länsstyrelserna till Sametinget.

Sammanfattningsvis innebär våra förslag i de flesta fall omfördelningar av tillgängliga medel. I några fall innebär förslagen att ytterligare resurser bör avsättas genom ökade anslag över statsbudgeten. Vi föreslår en rad tillfälliga insatser som syftar till att underlätta införandet av ny lagstiftning främst inom samebyarna och öka samverkan och minimera konflikterna mellan rennäringen och andra markanvändare. De tillfälliga insatserna beräknas kosta nio miljoner kr per år under en treårsperiod. Vidare föreslår vi åtgärder som innebär att ersättningar i några fall betalas till rennäringen respektive skogsbruket. Dessa åtgärder samt viss ökad administration inom skogsvårdsorganisationen bedöms kosta 3,6 miljoner kr årligen. Medlen bör tas genom omfördelningar inom ramen för utgiftsområde 23; Jord och skogsbruk, fiske med anslutande näringar.

11.1. Förändringar i lagstiftningen

I avsnitt 5.4 föreslår vi att vid beslut om fastställande av gränser mellan samebyar skall sammanträde hållas. Vi bedömer dock att tidsåtgången i sin helhet minskar för dessa ärenden varför förslaget inte innebär någon ökad kostnad. Vidare föreslår vi att det införs ett förfarande för att efter en konkurs bilda en ny sameby. Vår bedömning är att det kommer att bli en mycket ovanlig typ av ärenden. Vårt förslag innebär att de flesta ärenden som rör samebyn inte längre skall vara en angelägenhet för myndigheterna. Mot den bakgrunden bedömer vi att våra förslag inte kommer att innebära ökade kostnader.

I kapitel 6 föreslår vi en rad åtgärder som syftar till att underlätta sambruket av marken vilket bör ge samhällsekonomiska vinster. Vinst-

erna kan t.ex. yttra sig i att de direkta konflikterna mellan rennäring, jordbruk och skogsbruk minskar och genom att en visad hänsyn innebär att respektive näring kan bedrivas mera långsiktigt och därmed mera effektivt. För att uppnå detta innebär våra förslag dock ökade kostnader inom några områden.

I avsnitt 6.4 föreslår vi att samråd skall hållas mellan samebyar och skogsägare om större avverkningar som berör vinterbetet och om avverkningar som berör särskilt känsliga områden för renskötseln i hela renskötselområdet. Om överenskommelse inte kan träffas föreslår vi att skogsvårdsstyrelsen under vissa förutsättningar skall kunna begränsa eller stoppa avverkningar med efterföljande skogsvårdsåtgärder. Om ett sådant beslut av skogsvårdsstyrelsen leder till att markägarens markanvändning avsevärt försvåras, skall staten betala ersättning till markägaren enligt samma ersättningsregler som gäller för skogsbrukets hänsyn till naturvården enligt 19 § Skogsvårdslagen. Vi förutsätter att man i de flesta fall kommer överens i samråd varför behovet av ersättningar bör bli begränsat. Kostnaderna för staten är svåra att bedöma då omständigheterna i varje fall bör bedömas för sig. Vissa åtgärder sammanfaller troligen också med åtgärder inom naturvårdens område. Vi uppskattar att en miljon kr årligen bör avsättas för ändamålet genom ökade anslag över statsbudgeten.

Den ökade samrådsrätten skulle också kunna leda till att personal från skogsvårdsstyrelserna i ökad utsträckning kallas att närvara vid samråd. Även om tillsynen redan idag ingår i Skogsvårdsstyrelsernas uppgifter, menar vi att de tre nordligaste skogsvårdsstyrelserna bör tillföras ökade resurser motsvarande 1,5 tjänst eller 1,2 miljoner kr.

I avsnitt 6.5 föreslår vi att medel skall kunna avsättas för instängsling av åkermark. Förslaget innebär att 800 000 kr per år under en treårsperiod bör avsättas genom ökade anslag över statsbudgeten.

I avsnitt 6.6. föreslår vi att samebyarna skall kompenseras för avgiftsfria jakt, och fiskeupplåtelser. För närvarande sker cirka 50 upplåtelser och ersättningsbeloppet kan uppskattas till knappt 200 000 kr årligen. Dessa medel bör tas genom ökade anslag över statsbudgeten.

I avsnitt 6.7 föreslår vi att skogssamebyarna skall erhålla samma ersättning för nyttjanderättsupplåtelser inom sina året-runt-marker som fjällsamebyarna har på sina året-runt-marker enligt 34 § rennäringslagen. Skogssamerättsutredningen har med hjälp av AssiDomän AB uppskattat intäkterna från jakt och fiskeupplåtelser under mitten av 1990-talet till 1,9 miljoner kr årligen. Från den avgift som jägare och fiskare betalar inom fjällsamebyarnas året-runt-mark får högst en tredjedel användas till administration. Vi antar att också AssiDomän använder en viss andel av avgifterna för administration. Statens kost-

nader för att ersätta skogssamebyarna kan därför beräknas till cirka 1,2 miljoner kr årligen. Dessa medel bör tas genom ökade anslag över statsbudgeten.

I avsnitt 7.3 föreslår vi att högsta renantal som miljöövervakningsinstrument skall kompletteras med andra sätt att mäta betesutnyttjandet t.ex. fältrutor och mätområden. Redan nu förekommer dock arbete inom detta område, samtidigt som insatserna för att bevaka det högsta renantalet kan begränsas. Vi anser därför inte att förslaget kommer att leda till ökade kostnader.

11.2. Information, utbildning och samverkan

I betänkandet föreslår vi tre olika satsningar som har till syfte att underlätta införandet av ny lagstiftning inom samebyarna och medverka till ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare. För att minska kostnaderna bör insatserna i så stor utsträckning som möjligt samordnas t.ex. genom att samma utbildningsmaterial kan användas till olika grupper trots att olika myndigheter är ansvariga för de olika satsningarna.

I avsnitt 5.6 föreslår vi en informations- och utbildningsinsats i samband med införandet av ny förenklad lagstiftning. Insatsen innebär framtagning av informations- och utbildningsmaterial, seminarier, kurser och utvecklingsprojekt och riktar sig främst till samebyarna men också till olika myndigheter. Insatsen bör särskilt behandla vad den nya lagstiftningen innebär för samebyn t.ex. regelverket runt stadgar. Kostnaderna för den del av satsningen som riktar sig till rennäringen kan uppdelade på en 3-årsperiod beräknas uppgå till cirka 20 miljoner kr. De insatser som riktar sig till rennäringen bör till hälften kunna finansieras inom ramen för anslaget ”Främjande av rennäringen” och till hälften bör medel avsättas genom ökade anslag över statsbudgeten. De insatser som riktar sig till olika myndigheter kan beräknas kosta en miljon kr och bör kunna finansieras inom ramen för den kompetensutveckling som kontinuerligt sker inom de berörda organisationerna.

I avsnitt 6.5 föreslår vi utbildning i Sametingets, Statens jordbruksverks och Skogsstyrelsens regi om förhållandena mellan rennäring, jordbruk och skogsbruk och de nya regler som skall gälla för ömsesidig hänsyn mellan markägare och innehavare av renskötselrätt. Skogsstyrelsen bedriver redan nu viss sådan utbildning. Utbildningsinsatserna skall riktas till såväl markägare och renskötare och tjänstemän på myndigheter eller bolag som förvaltar statlig mark som till tjänstemän på länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna, kommunerna m.fl. som arbe-

tar med frågor som rör markanvändning, skogsbruk och jordbruk inom renskötselområdet. För att satsningen skall kunna genomföras bedömer vi att ytterligare tio miljoner kr under en tre-årsperiod bör avsättas för ändamålet genom ökade anslag över statsbudgeten.

I avsnitt 6.5 föreslår vi vidare att det under en treårsperiod anslås särskilda medel som stöd till lokal samverkan och till medling och konfliktlösning mellan samebyar, markägare och andra markanvändare. Kostnaderna för dessa insatser kan beräknas till tre miljoner kr under en tre-årsperiod. Kostnaderna bör tas genom ökade anslag över statsbudgeten.

De medel som rör förhållandet mellan rennäringen och skogsbruket respektive jordbruket bör administreras av Skogsstyrelsen i samråd med Sametinget och Statens jordbruksverk.

11.3. Förändringar i administrationen

De förändringar vi föreslår i betänkandet innebär sammantaget att administrationen förenklas och att myndigheternas arbetsuppgifter såväl på central som på regional nivå minskar. De förändringar vi föreslår i kapitel 8 och i kapitel 9 innebär att Sametinget får ökade arbetsuppgifter medan arbetsuppgifterna i motsvarande grad minskar inom Statens jordbruksverk och inom länsstyrelserna. Sametinget är för närvarande en liten myndighet och våra förslag innebär att antalet årspersoner vid Sametinget fördubblas. Det bör leda till ökade kostnader för t.ex. ekonomiadministration, juridisk kompetens etc. Vi menar dock att de vinster som kan göras på grund av den förenklade administrationen bör användas för dessa kostnader. De administrativa förändringar vi föreslår innebär således ingen förändring av den totala kostnaden för rennäringsadministrationen utan endast en omfördelning av kostnader mellan olika myndigheter.

Inom Statens jordbruksverk arbetar mellan fem och sex årspersoner med de arbetsuppgifter som vi föreslår skall flyttas till Sametinget. En årsperson arbetar med utbetalningar av prisstöd; en årsperson arbetar med miljöstöd riktat till rennäringen; tre till fyra årspersoner arbetar med anslaget ”Främjande av rennäringen” i sin helhet, frågor med anledningen av rennäringslagen, beslut om bygdeavgifter samt övriga frågor som ryms inom sektorsansvaret. Vi föreslår därför att medel motsvarande sex tjänster inklusive kringkostnader flyttas från Statens jordbruksverk till Sametinget. Det innebär att cirka fem miljoner kr bör överföras från Statens jordbruksverks anslag till Sametingets anslag.

Inom länsstyrelserna arbetar cirka fyra årspersoner med de arbetsuppgifter som vi föreslår skall flyttas till Sametinget. Det innefattar t.ex. renmärkesregistret och beredning av ärenden rörande bygdeavgifter samt viss miljöövervakning. Våra förslag innebär att cirka 3,2 miljoner kr sammantaget bör överföras från anslag som disponeras av länsstyrelserna i Norrbottens-, Västerbottens och Jämtlands läns till Sametingets anslag.

12. Författningskommentar

12.1. Förslaget till lag om renskötselrätt

1 kap. Renskötselrätt

Grundregler

1 §

Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmel-

serna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.

Rätten enligt första stycket (renskötselrätten) tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom.

För förvaltningen av renskötselrätten skall det finnas samebyar. Renskötselrätten får utövas av den som är medlem i sameby.

Bestämmelser om hur rennäring skall bedrivas och om rätt att efter tillstånd (koncession) bedriva renskötsel i vissa delar av Norrbottens län finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

Första och andra stycket överensstämmer med 1 § första och andra stycket rennäringslagen. Det innehåller den grundläggande beskrivningen av vad renskötselrätten är.

Tredje stycket har sin närmaste motsvarighet i 6 § rennäringslagen första stycket. Utgångspunkten för rennäringslagens regler om sameby har varit att reglera en viss näringsverksamhet, rennäringen. I vårt förslag har tyngdpunkten i stället flyttats till att avse förvaltningen av renskötselrätten, dvs. att ordna vissa civilrättsliga förhållanden. Eftersom renskötselrätten även enligt rennäringslagen betraktas som en civil rättighet har således reglerna om sameby indirekt samma syfte.

Av bestämmelsen framgår att organisationstvång gäller. Motivet för detta framgår av avsnitt 5.3.1. Sammanfattningsvis kan sägas att det beror på att vi uppfattar renskötselrätten som en kollektiv rättighet. Bestämmelsens tredje stycke innebär därmed att det är samebyn som företräder den samiska befolkningen i frågor kring renskötselrätten.

Som konstaterats ovan innebär det i praktiken inte någon förändring jämfört med rennäringslagen.

Vidare framgår av bestämmelsen att det är en viss organisationsform som är obligatorisk för förvaltningen av renskötselrätten. Våra ställningstagande beträffande detta framgår av avsnitt 5.3.2. Sammanfattningsvis kan sägas att ett organisationstvång medför att det krävs särskilda bestämmelser för hur organisationen skall bildas respektive upplösas. Den avviker därmed väsentligt från vanliga associationsformer, bolag och föreningar, som är frivilliga. Vidare är vår avsikt att samebyn skall kunna ha både ekonomiska och ideella syften. De existerande associationsformerna är inte anpassade för detta.

I avsnitt 7.4.4 föreslår vi bl.a. att koncessionsrenskötseln, dvs. den renskötsel som bedrivs efter tillstånd från länsstyrelsen i Torne- och Kalix älvdalar, inte skall vara bunden av organisationstvånget. Eftersom denna renskötsel således inte kommer att bedrivas inom en sameby, föreslår vi att det av bestämmelsen bör framgå att även denna form av renskötsel existerar.

2 §

Renskötselrätten omfattar, enligt bestämmelserna i denna lag,

  • rätt till renbete,
  • rätt att uppföra hagar, stängsel, renvaktarstuga, slakteri eller andra anläggningar och mindre byggnader som behövs för renskötseln,
  • rätt till virke för renskötselanläggningar, familjebostad, bränsle för husbehov och slöjdvirke,
  • rätt att flytta renar,
  • rätt till jakt och fiske.

Bestämmelsen innehåller den grundläggande beskrivningen av innehållet i renskötselrätten. Tillsammans med bestämmelserna i 5–13 §§ motsvarar den 15–22 §§rennäringslagen.

Av domen i skattefjällsmålet (NJA 1981:1 s. 245f) framgår att utöver de i rennäringslagen uppräknade, innehåller renskötselrätten även vissa andra rättigheter, som grundas på urminnes hävd. Det gäller t.ex. rätt till slåtter, annat bete än renbete och grustäkt för husbehov. Precis som i motsvarande bestämmelser i rennäringslagen, innehåller inte vårt förslag någon uttrycklig beskrivning av dessa rättigheter. Det innebär naturligtvis inte att vi föreslår att dessa rättigheter inte längre ingår i renskötselrätten. Bedömningen i skattefjällsmålet kommer att ha samma betydelse i förhållande till vårt förslag, som i förhållande till rennäringslagen.

3 §

Renskötselrätt gäller inom följande områden (renskötselområdet)

1. hela året (året-runt-marker)

  • i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland,
  • på renbetesfjällen,
  • inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete,

2. den 1 oktober – den 30 april (vinterbetesmarkerna)

  • i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen i Jämtlands län och de områden som sedemera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

Bestämmelsen motsvarar 3 § rennäringslagen. Vi föreslår dock att renskötselområdet skall vara de områden där renskötselrätt gäller i stället för där renskötsel får bedrivas. Det är en konsekvens av vårt syfte att göra den civila rättigheten renskötselrätt så tydlig som möjligt. Det innebär inte att vi avser att åstadkomma någon förändring av innehållet i renskötselrätten.

Därutöver föreslår vi endast smärre redaktionella ändringar. Motiveringen till varför bestämmelsen i sak kvarstår i princip oförändrad framgår av avsnitt 5.2.2.

4 §

Året-runt-marker skall fördelas mellan samebyarna i särskilda

byområden. Byområde kan omfatta även vinterbetesmarker.

Del av byområde kan vara gemensam för samebyar om det föreligger särskilda skäl.

Byområdet och övriga områden som samebyn använder för renskötsel utgör samebyns betesområde.

Bestämmelser om indelning i byområde m.m. finns i 2 kap.

Den bestämmelse i vårt förslag som motsvarar 6 § första stycket rennäringslagen har vi placerat i 1 kap. 1 § tredje stycket i förslaget. Se närmare avsnitt 5.3.

Första stycket i vårt förslag motsvarar 6 § andra stycket rennäringslagen. Vi föreslår dock att man i lagtexten använder begreppen året-

runt-marker och vinterbetesmarker i stället för att hänvisa till de lagrum där dessa definieras.

Andra stycket i förslaget motsvarar 6 § tredje stycket rennäringslagen. Vissa språkliga ändringar föreslås dock. Tredje stycket i förslaget motsvarar 8 § rennäringslagen.

Renbete

5 §

Samebyns betesområde får användas för renbete. Bestämmelser om högsta renantal och inskränkningar i betesrätten på grund av hänsyn till miljön finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

6 §

Lavbevuxna träd får fällas inom samebyns betesområde om det

är oundgängligen nödvändigt för att skaffa foder till renarna. I första hand skall torra eller oväxtliga träd fällas. Avverkning skall om möjligt ske efter anvisning av markens ägare eller brukare.

Anläggningar, bränsle och slöjdvirke m.m.

7 §

Arbetshage eller annat stängsel för renarna, renslakteri eller annan

anläggning som behövs för renskötseln får utföras inom samebyns betesområde.

Renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln får uppföras på utmark inom byns betesområde.

Är anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk skall den förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga om byggnad som anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen på mark som varken är sådan kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog.

Uppstår tvist om anvisad plats bestämmer länsstyrelsen platsen.

8 §

Om det behövs virke till en anläggning eller en byggnad som

avses i 7 § får skog avverkas på den del av samebyns betesområde som hör till lappmarkerna, renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Bränsle och slöjdvirke får tas för eget behov inom den i första stycket angivna delen av betesområdet.

Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om denne inte medger något annat.

På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till en samebys betesområde får för ändamål som anges i första och andra stycket endast tas torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för tillfälligt behov, lövträd som växer på utmark.

9 §

Till uppförande eller ombyggnad av familjebostad får skog av-

verkas inom byns betesområde på kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog. Avverkning får ske endast efter anvisning av markägare.

10 § Bränsle får för eget behov tas inom annan samebys betesområde vid renskiljning eller annan verksamhet som har samband med renarnas skötsel.

11 § Ersättning behöver inte lämnas för skog som med stöd av renskötselrätt avverkas på kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog. Detsamma gäller växande lövträd som avverkas på annan mark inom lappmarkerna, på renbetesfjällen samt inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Ersättning skall i andra fall än som avses i första stycket lämnas för rotvärdet av växande träd som avverkas. Kan överenskommelse inte uppnås om ersättning, utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika parterna.

Bestämmelser om den hänsyn till skogsbruket samt till natur- och kulturmiljövården som skall tas inom rennäringen finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

Flyttning av renar

12 § Mark och vatten får nyttjas för att flytta renar mellan skilda delar av byns betesområde.

Jakt och fiske

13 § Jakt och fiske får bedrivas på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen och lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Jakt och fiske för husbehov får bedrivas på den i första stycket angivna delen av annan samebys betesområde vid renskiljning eller annan verksamhet som har samband med renarnas skötsel.

Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter sådant djur företagas även inom annan samebys område på mark som anges i första stycket, i den mån regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det.

Inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete får fiske till husbehov bedrivas. Inom samma område får jakt på rovdjur bedrivas i den mån regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det.

För jakt och fiske med stöd av renskötselrätten gäller även jaktlagen (1987:259) och fiskelagen (1993:787) samt föreskrifter utfärdade med stöd av dessa lagar.

Bestämmelserna i 2 och 5–13 §§ motsvarar i princip 15–22 §§rennäringslagen. Vissa delar av rennäringslagens bestämmelser har dock överförts till vårt förslag till lag om bedrivande av rennäring. Det beror på att de, enligt vår bedömning, snarare reglerar hur rennäringen får bedrivas för att inte kommer i konflikt med miljön och andra allmänna intressen än rent civilrättsliga förhållanden.

I vårt förslag har bestämmelserna som närmare beskriver vad renskötselrätten innebär utformats så att en enskild medlem inte direkt på grund av dessa kan kräva att få nyttja en viss rättighet. Motivet för detta framgår av avsnitt 5.5.3. Bakgrunden är att vi föreslår att fler samer än i dag skall ha möjlighet att bli medlemmar i samebyn. De naturresurser som nyttjas med stöd av renskötselrätten är dock begränsade. Det innebär att samebymedlemmarna inte individuellt kan nyttja dem som de vill, eftersom resurserna då skulle riskera att utarmas. En bärande tanke i vårt förslag är att det är samebyn som skall ha ansvaret för förvaltningen av renskötselrätten. Bestämmelserna om rättigheterna som ingår i renskötselrätten måste därmed formuleras så att det blir möjligt för medlemmarna i samebyn att genom gemensamma beslut fördela resurserna mellan sig så att de nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt.

Vårt förslag innehåller inte någon motsvarighet till 17 § andra stycket rennäringslagen. Enligt den bestämmelsen kan same som yrkes-

mässigt arbetar med slöjd men inte är medlem i sameby få tillstånd av länsstyrelsen att ta slöjdvirke. Länsstyrelserna har uppgett att endast ett fåtal sådana tillstånd utfärdats och att det inte funnits något nämnvärt intresse för dem.

Vi föreslår att det skall bli möjligt för flera samer att bli medlemmar i sameby. Vidare tycks inte bestämmelsen på något nämnvärt sätt påverkat förhållandena för de samer den var avsedd att hjälpa. Sammantaget finner vi därför att det saknas skäl att ha motsvarande bestämmelse i vårt förslag.

2 kap. Indelning i byområden m.m.

1 §

Indelning i byområden skall göras så att varje byområde blir var-

aktigt lämpat för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång, behov av nödvändiga årstidsbeten och övriga omständigheter.

Förslaget motsvarar i stort sett 7 § andra stycket rennäringslagen. Våra överväganden beträffande bestämmelsen framgår av avsnitt 5.2.2.

Med hänsyn till hur viktigt det är för renskötseln att ha tillgång till olika typer av bete under olika delar av året föreslår vi att det skall framgå direkt av lagtexten. Förslaget skall dock inte uppfattas så att det alltid måste finnas alla typer av årstidsbeten inom ett byområde. Av 1 kap. 4 § framgår att ett byområde inte alltid behöver omfatta vinterbetesmarker.

2 §

Sametinget beslutar om indelning i byområden. Innan Sametinget fattar beslut skall sammanträde hållas med berörda samebyar. Sammanträde behövs inte, om samebyarna kommit överens i ärendet och den föreslagna indelningen inte strider mot 1 §.

I den utsträckning som är nödvändigt med hänsyn till indelningens art och förhållandena i övrigt skall Sametinget utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet kan komma att beröras av beslutet. Dessa skall beredas tillfälle att yttra sig över den föreslagna indelningen innan beslut fattas.

Första stycket i förslaget motsvarar 7 § första stycket rennäringslagen. Vi föreslår att Sametinget skall besluta om indelning i byområden och att detta som huvudregel bör ske vid sammanträde mellan berörda samebyar. Våra övervägande i denna del framgår av avsnitt 5.2.2.

I bestämmelsen föreslår vi att beslutsprocessen skall innebära att berörda fastighetsägare bereds tillfälle att yttra sig i den utsträckning det kan anses befogat. Frågan är om det även innebär att fastighets-

ägare skall anses ha rätt att överklaga beslut om indelning i byområden. Hittills har det inte ansetts vara fallet. Vi anser inte att det förhållandet bör förändras. Enligt vår uppfattning kan fastighetsägaren inte anses vara berörd av beslutet på det sättet att det skulle anses föreligga en rätt att överklaga. Syftet med bestämmelsen om att fastighetsägare bör ha möjlighet att yttra sig är i stället att de skall kunna få nödvändig information om förändringar i nyttjandet av renskötselrätten på fastigheten samt ha möjlighet att tillföra information om fastigheten som kan ha betydelse för lämplighetsbedömningen. Beslutsunderlaget bör därmed kunna bli fylligare. En sådan möjlighet bör enligt vår uppfattning också underlätta samarbetet mellan olika brukare, samebyn och markägarna, av samma mark.

Vi har övervägt frågan om Sametinget bör kunna besluta att en sameby skall betala ersättning till annan sameby i samband med beslut om indelning i byområde. Vi föreslår dock inte några sådana regler. Våra motiv för detta framgår av avsnitt 5.2.2.

I fastighetsbildningslagen finns bestämmelser om att ett fastighetsbildningsbeslut kan innehålla beslut om rivning eller flyttning av byggnader. En viktig förutsättning för sådana beslut är att möjligheterna att få en ändamålsenlig fastighetsindelning därigenom väsentligt underlättas. Vidare får fastighetsreglering inte innebära att mark tillsammans med byggnad överförs till annan fastighet. Det gäller dock inte t.ex. om överföringen i betydande mån underlättar möjligheterna att få en ändamålsenlig fastighetsindelning. Enligt vår bedömning skulle denna typ av regler ha liten praktisk betydelse när det gäller indelning i byområden. Det bör anses ingå i den allmänna lämplighetsbedömningen att varje byområde innehåller lämpliga platser för nödvändiga anläggningar. Det är således en naturlig följd av en förändring av byområdenas gränser att anläggningar kan komma att byta ägare eller behöva tas bort.

3 §

Betestid på vinterbetesmark kan förlängas av länsstyrelsen efter

samråd med Sametinget, om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl.

4 §

Om rätt att efter särskilt tillstånd driva renskötsel (koncessions-

renskötsel) under hela året inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen finns bestämmelser i lagen (2002:xx) om bedrivande av renskötsel.

Bestämmelserna motsvarar 4–5 §§rennäringslagen. Motiveringen till varför dessa bestämmelser kvarstår i princip oförändrade framgår beträffande 3 § av avsnitt 5.2.2 och beträffande 4 § av avsnitt 7.4.4.

3 kap. Förhållandet mellan renskötselrätt och andra rättigheter till samma mark

1 §

Vad som sägs om ägare i denna lag gäller också innehavare av

annan särskild rätt till fast egendom än renskötselrätt.

2 §

Markägare och innehavare av renskötselrätt skall visa hänsyn till

varandras rätt att bruka marken och såvitt möjligt undvika att hindra varandras markanvändning.

I skogsvårdslagen (1979:429) finns regler om den särskilda hänsyn som skall tas till renskötseln vid skogsbruk. I lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring finns regler om den särskilda hänsyn som skall tas till andra intressen vid bedrivande av rennäring.

Den som brister i hänsyn enligt första eller andra stycket skall ersätta uppkommen person- och sakskada.

3 §

Vad som anges i 2 § hindrar inte att mark används i enlighet med

en detaljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

Bestämmelserna i 3 kap 1–2 §§ lag om renskötselrätt klargör att det förutom renskötselrätt finns andra rättigheter till marken inom renskötselområdet, äganderätt och andra särskilda rättigheter till marken. Bestämmelsen i 3 kap 2 § lag om renskötselrätt reglerar förhållandet mellan å ena sidan dem som brukar marken med stöd av renskötselrätt och å andra sidan markägare och andra som brukar mark med stöd av olika rättigheter till fast egendom.

Med särskilda rättigheter i 3 kap 1 § avses exempelvis arrende, nyttjanderätter av olika slag; exempelvis rätt att jaga och fiska, servitut m.m. Även den som har undersökningstillstånd eller koncession enligt minerallagen eller torvlagen eller annars får tillfälligt använda annans mark t.ex. med stöd av 28 kap miljöbalken eller annars på grund av myndighets beslut får använda mark inom renskötselområdet får likställas med den som har särskild rätt till fastighet.

De rättigheter som finns till marken inom renskötselområdet är olika omfattande. Äganderätten omfattar exempelvis fler befogenheter än renskötselrätten.

Avsikten med den nya ömsesidiga bestämmelsen är att tydligare än i dag klargöra att alla som brukar marken oavsett om detta sker med stöd av renskötselrätt, äganderätt eller annan särskild rätt till fast egendom, har rätt till samma skydd för sina rättigheter. Detta uttrycks genom att det anges att samtliga som har rätt att bruka marken inom renskötsel-

området skall visa hänsyn för varandras rätt att bruka marken och såvitt möjligt undvika att hindra varandras markanvändning.

I de regler som finns i dag i rennäringslagen anges att den som brukar mark inte får vidta åtgärd som innebär ”avsevärd olägenhet för renskötseln” (30 § rennäringslagen) och att vid renskötsel skall hänsyn tas till andra intressen och renar ”såvitt möjligt hindras från att komma utanför samebyns betesområde eller annars vålla skada eller olägen-het” (65 § rennäringslagen).

Genom vårt förslag har vi reglerat både markägarens och samebyns skyldighet att i sitt bruk av marken visa hänsyn och undvika att orsaka andra hinder i en och samma bestämmelse. Den grad av hänsyn som skall visas och det hinder som man skall undvika att orsaka annan i dennes markanvändning uttrycks på samma sätt antingen det rör sig om markägarens bruk eller samebyns bruk. Syftet med den nya bestämmelsen är att skärpa kravet på ömsesidig hänsyn jämfört med vad som gäller enligt den nuvarande bestämmelsen i 30 § rennäringslagen.

Hänsyn skall visas på ett sådant sätt att de hinder som orsakas andra i deras markanvändning blir så små som möjligt. Å andra sidan innebär uttrycket ”såvitt möjligt” att hänsyn inte behöver visas i sådan omfattning den egna markanvändningen inte kan fortgå på ett rimligt vis. Det blir följaktligen fråga om en avvägning. Det egna bruket av marken skall utformas så att andra som också har rätt till marken också kan bruka den. Det egna bruket måste alltid vägas mot andras rätt och möjlighet att bruka samma mark.

Situationen med konkurrerande rättigheter till samma mark är inte unik för renskötselområdet. Ledning för tolkningen av den nya regeln om ömsesidig hänsyn kan hämtas från den reglering som redan finns av andra konkurrerande rättigheter till fast egendom.

När det gäller regleringen av servitut föreskrivs i jordabalken att den som har servitut (rätt för ägaren av en fastighet att i visst avseende nyttja en annan fastighet) vid utövningen av servitutet skall förfara så att den tjänande fastigheten icke betungas mer än nödvändigt. Har servitutshavaren väg, byggnad eller annan anläggning åligger det honom att hålla den i sådant skick att ”skada eller olägenhet icke vållas onödigtvis” (14 kap. 7 § jordabalken). Har den som har servitut i annan fastighet överskridit sin rätt eller ägaren av någondera fastigheten (den som har servitutet eller den som belastas av servitutet) åsidosatt sin skyldighet, åligger det honom att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts och att ersätta skada (14 kap.6 och 7 §§jordabalken).

Av denna reglering framgår att den fastighet som belastas av ett servitut måste tåla visst intrång i sin äganderätt. Den som har servitutet måste också ta hänsyn så att ägaren till fastigheten inte betungas mer än

nödvändigt. Vidare får varken innehavaren av servitutet eller ägaren till den fastighet som belastas av servitutet åsidosätta sin skyldighet gentemot motparten. Gör någon av dem det måste ersättning för skada betalas.

Överfört på renskötselområdet måste ägare till mark inom renskötselområdet tåla visst intrång till följd av att samebyarna brukar marken med stöd av renskötselrätten för renbete, jakt och fiske. Samebyarna å sin sida måste visa hänsyn vid sitt bruk av marken så att ägaren inte betungas av samebyns bruk av marken mer än nödvändigt.

En annan jämförelse kan göras med vad som gäller för rättsförhållandet mellan grannar. Fastighetsägare som lever i varandras närhet är ömsesidigt skyldiga att iaktta vissa begränsningar i sitt nyttjande av fastigheterna så att inte störningar över en godtagbar nivå uppstår för grannen i samband med det egna nyttjandet. I 3 kap. 1 § jordabalken uttrycks detta på så sätt att, var och en vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom skall ta skälig hänsyn till omgivningen.

På samma sätt måste utövare av renskötselrätt iaktta vissa begränsningar i sin rätt att använda marken för bl.a. renbete, jakt och fiske så att inte störningar över en viss godtagbar nivå uppstår för markägaren i dennes rätt att använda marken. Markägaren måste å sin sida iaktta vissa begränsningar i sin användning av marken så att inte störningar över en viss godtagbar nivå drabbar den som har renskötselrätt i dennes rätt att nyttja marken.

Hänvisningen till skogsvårdslagen och lagen om bedrivande av rennäring innebär att närmare anvisningar om den hänsyn som skall visas i utövandet av skogsbruk och rennäring finns i dessa lagar. Den som av vårdslöshet eller uppsåtligen brister i hänsyn enligt första stycket, eller enligt vad som anges i dessa lagar, drabbas av skadeståndsansvar. Motsatsvis gäller att den som har visat hänsyn enligt dessa lagar inte kan drabbas av skadeståndsansvar.

Vid oenighet mellan parterna, får frågan om vilken hänsyn som krävs i det enskilda fallet ytterst avgöras av domstol. När det gäller oenighet om vilken hänsyn som skall visas i skogsbruket har vi förslag om att skogsvårdsstyrelsen skall fatta beslut i dessa fall, se avsnitt 6.4.

Skadeståndsansvaret enligt bestämmelsen omfattar såväl sakskada som personskada i enlighet med huvudregeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Däremot omfattas inte ren förmögenhetsskada.

4 §

När renar befinner sig inom betesområde vid tid då renskötsel är

tillåten där, skall hund i trakten, som inte används i renskötseln, hållas i band eller instängd, om inte länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyttas, om hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.

Anträffas hund medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där renskötsel då är tillåten, får hunden, om den inte låter sig fångas, dödas av den som äger eller vårdar ren.

Den som på så sätt dödat hund är skyldig att snarast möjligt anmäla det inträffade till polismyndigheten.

Bestämmelsen är den samma som nu finns i 93 § rennäringslagen.

I lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter finns en bestämmelse om att hund som visar benägenhet att bita människor eller djur inte får vara lös utomhus. Om får hålls på bete i trakten gäller samma sak hund som visar benägenhet att driva får. Av lagen följer också att om sådan hund påträffas lös där det finns tamdjur, så får djurens ägare döda hunden om den inte låter sig fångas. Den som dödar hunden skall snarast underrätta polismyndigheten.

Bestämmelsen i rennäringslagen och vårt förslag skiljer sig från den i tillsynslagen genom att den inte förutsätter att hunden visat benägenhet för ett visst beteende för att den inte skall få vara lös. Å andra sidan förutsätter inte tillsynslagen att det är frågan om ett pågående angrepp för att hunden skall få dödas.

Vid diskussionerna kring den nuvarande rennäringslagen tillkomst fanns ett förslag om att skyldigheten att hålla hundar instängda eller i band endast skulle gälla hund som driver eller på annat sätt jagar ren. Beträffande detta och vissa andra förslag angående ofredande av renar konstaterade Rennäringssakkunniga att de skulle innebära ett väsentligt försvagat skydd mot störningar i renskötseln, vilket med hänsyn till rennäringens framtid inte kunde tillstyrkas (SOU 1968:16, s. 239). Detta kommenterades inte närmare i propositionen och rennäringslagen kom att i denna del innehålla en bestämmelse som i stort sett motsvarade den i renbeteslagen (prop. 1971:51 s. 208).

Vi anser att det saknas skäl att nu göra en annorlunda bedömning. Det innebär att bestämmelsen för att undvika att hund ofredar ren avviker på ett sådant sätt från den i tillsynslagen att det alltjämt finns skäl att behålla en speciell reglering.

5 §

Har ren orsakat skada 1. under tiden juni – augusti på åker, äng eller trädgård som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen eller under tiden maj – september på åker, äng eller trädgård som är belägen inom annat område där renskötsel får bedrivas under hela året,

2. på mark inom renskötselområdet under tid då renskötsel inte får bedrivas där eller

3. på mark utanför renskötselområdet,

skall skadan ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten, om det inte visas att skadan inte orsakats av byns renar.

Är flera samebyar ersättningsskyldiga enligt första stycket, fördelas ansvaret lika mellan byarna inbördes. Kan det visas att renar från någon av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela skadan.

Har skada orsakats av renar från flera samebyar och kan det inte utredas i vilken omfattning varje bys renar har del i skadan, fördelas ansvaret mellan byarna inbördes efter antalet renar från varje by som vid tiden för skadans uppkomst fanns i trakten och som inte stod under bevakning.

6 §

Ersättning som sameby betalt enligt 5 § får den kräva åter av den

som varit vållande till skadan.

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ överensstämmer med 90 och 91 §§rennäringslagen. Vi föreslår dock vissa språkliga förändringar.

Bestämmelserna innebär att samebyn i vissa fall har strikt ansvar för skador som orsakats av ren. Strikt ansvar innebär att skadeståndsskyldighet inträder även om samebyn inte varit oaktsam vid skötseln av renarna.

Motiveringen till det strikta ansvaret är de särskilda förhållanden som råder inom renskötseln. Renskötsel bedrivs under barmarkstiden så att renarna hålls i stora hjordar som inte övervakas kontinuerligt. Det har ansetts att denna driftsmetod, som är rationell ur rennäringens synpunkt, inte får användas på bekostnad av utomstående, för skadegörelse genom renar utsatta personer (prop. 1971:51 s. 208). En liknande regel om strikt ansvar för skada genom djur som kommit in på annans mark finns i 47 § ägofredslagen (1933:269).

Skälen för strikt ansvar har naturligtvis ansetts starkare för marker där renskötsel inte är tillåten när skadan inträffar. Där ersätts också flera typer av skador enligt denna bestämmelse än på året-runt-marker. Det strikta ansvaret omfattar inte bara odlad jord, dvs. åker, äng eller trädgård, utan alla markskador, således även t.ex. skador på skogsmark. Det strikta ansvaret är dock begränsat till markskador eftersom det ansetts att det är sådana skador som renar normalt brukar orsaka, dvs. markskador genom bete eller nedtrampning. (prop. 1971:51 s. 207)

Samebyn kan undvika strikt ansvar om den visar att skadan inte orsakats av byns renar. Kan den sameby som är ansvarig visa att det inte är byns renar som orsakat en skada och det samtidigt inte går att fastställa vem som i stället är ansvarig innebär detta att den skadelidande blir utan ersättning. I förarbetena till rennäringslagen har denna

situation ansetts bli sällan förekommande. Det har således ansetts allt för betungande att ålägga samebyn skadeståndsansvar trots att den kan visa att dess renar inte varit vållande. (prop. 1971:51 s. 275)

Skadan skall ersättas av den sameby inom vars byområde skadan uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten. Det står alltså den skadelidande fritt att välja vilken av dessa byar han vill kräva på skadestånd för hela skadan. Regeln är delvis motiverad av att vissa delar av renskötselområdet inte har lagts ut för viss by. Den är också motiverad av den risk för rättsförlust för en skadelidande som svårigheterna att utreda renarnas tillhörighet kan medföra. (prop. 1971:51 s. 207)

För andra skadesituationer gäller allmänna rättsgrundsatser inom skadeståndsrätten, vilket bl.a. innebär att skadeståndsansvar inte inträder med mindre den som haft djuren i sin vård brustit i skälig tillsyn. Detta gäller t.ex. för trafikskador som vållats av renar. (prop. 1971:51 s. 207)

Den ersättning samebyn betalt på grund av ansvar enligt 5 § får den kräva åter av den som varit vållande till skadan. I enlighet med den allmänna skadeståndsrättens huvudregel har alltså den strikt ansvarige regressrätt mot den som svarar på grund av eget vållande. Detta gäller sannolikt också gentemot den som i egenskap av arbetsgivare svarar för skada som arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten (3 kap. 1 § skadeståndslagen [1972:207] SkL). Troligen begränsas dock regressrätten gentemot arbetstagare av regeln i 4 kap. 1 § SkL, enligt vilken en arbetstagare själv blir ansvarig för skada han vållar i tjänsten endast om det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

7 §

Den rätt till ersättning för att ren blivit dödad eller skadad som

enligt vad särskilt är föreskrivet eller enligt allmänna skadeståndsregler kan tillkomma renens ägare skall i fall då ägaren är okänd tillfalla den sameby inom vars betesområde renen befann sig.

Bestämmelsen överensstämmer med 92 § rennäringslagen.

Bestämmelsen innebär att renägarens rätt till ersättning upphör i och med att ersättningen tillfaller samebyn (prop. 1971:51 s. 208). Om renägaren senare blir känd kan han således inte kräva att från samebyn få ut den ersättning som enligt paragrafen tillfallit samebyn.

4 kap. Inskränkning eller upphörande av renskötselrätt

1 §

Regeringen kan förordna om inskränkning eller upphävande av

renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen (1972:719).

Inskränkning kan avse viss tid eller vissa i renskötselrätten ingående befogenheter.

2 §

Regeringen kan i förordnande enligt 1 § föreskriva åtgärder för

att motverka skada eller olägenhet för renskötseln.

3 §

Om inskränkning eller upphävande av renskötselrätt medför skada

eller olägenhet för renskötseln eller för jakt och fiske med stöd av renskötselrätten, skall ersättning utgå.

Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person tillfaller sameby som berörs av inskränkningen eller upphävandet.

4 §

I fråga om inskränkning eller upphävande av renskötselrätt och

ersättning med anledning därav gäller, utöver bestämmelserna i 1–3 §§, i tillämpliga delar bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) om expropriation av särskild rätt till fastighet.

Bestämmelserna överensstämmer i princip med 26–29 §§rennäringslagen. Vi föreslår dock vissa språkliga justeringar. Vi föreslår bl.a. att begreppet inskränkning bör användas när det är fråga om ett begränsat upphävande av renskötselrätten. Den terminologin stämmer bättre med systematiken i t.ex. 2 kap. 18 § regeringsformen. Vidare ger ordalydelsen ”inskränkning eller upphävande” uttryck för att det i första hand bör prövas om det är tillräckligt att endast inskränka renskötselrätten istället för att upphäva den helt.

Vi föreslår vidare att den ersättning som utgår i sin helhet skall tillfalla samebyn. De är en följd av att vi föreslår att Samefonden bör avvecklas. Våra överväganden i den delen framgår av avsnitt 8.4.

Renskötselrätten är en sådan särskild rätt till fastighet som avses i 1 § expropriationslagen (prop. 1972:109 s. 268). Renskötselrätten är dock uttryckligen undantagen från expropriationslagens tillämpning (2 §). Renskötselrätt kan således inte bli föremål för expropriation (självständig rättighetsexpropriation) enligt expropriationslagen. I stället upphävs renskötselrätt med stöd av speciallagstiftning. Exproprieras en fastighet inom renskötselområdet kan emellertid renskötselrätten exproprieras tillsammans med fastigheten (osjälvständig rättighetsexpropriation). För att renskötselrätten skall påverkas när en

fastighet exproprieras krävs dock att det fattas ett särskilt beslut med den innebörden. (prop. 1992/93:32 s. 95)

I samband med rennäringslagens tillkomst diskuterades om bestämmelserna om renskötselrättens upphävande skulle utmönstras ur rennäringslagen och expropriationslagen i stället göras tillämplig även på renskötselrätten. Av flera skäl behölls dock reglerna om upphävande i rennäringslagen.

År 1993 ändrades 26 § rennäringslagen. Då konstaterade departementschefen att upphävande av renskötselrätten för något av expropriationsändamålen eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt endast hade skett i ett fåtal fall. Vidare hade renskötselrätten aldrig upphävts med stöd av den bestämmelse som gjorde det möjligt att för andra allmänna ändamål upphäva renskötselrätten inom område som väsentligen var utan betydelse för renskötseln. (prop. 1992/93:32 s. 95)

Mot denna bakgrund ändrades regeln om upphävande av renskötselrätten så att detta endast kan ske om något expropriationsändamål är för handen. Därigenom fick renskötselrätten samma skydd mot tvångsvisa ingripanden som andra särskilda rättigheter till fastighet. Trots detta finns reglerna om upphävande av renskötselrätten fortfarande i speciallagstiftning. Ett skäl till detta är att ersättningsbestämmelserna där ansetts bättre tillgodose samernas intressen än vad reglerna i expropriationslagen ensamma skulle gjort (prop. 1992/93:32 s. 96).

Möjligheten att upphäva renskötselrätten är avsedd att användas ytterst sällan. Åtgärden bör tillgripas först sedan överenskommelse med berörd sameby inte kunnat träffas.

Vår uppfattning är att det saknas skäl att i dag göra andra bedömningar än de som vi redogjort för ovan. Vi föreslår således inga ändringar i sak av de aktuella bestämmelserna.

5 kap. Upplåtelse av mark och vatten

1 §

Sameby eller medlem i sameby får inte upplåta rättighet som

ingår i renskötselrätten.

Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 1 kap. 13 §.

Bestämmelsen överensstämmer med 31 § rennäringslagen.

Enligt vårt förslag skall same som kan härleda sitt ursprung från samebyn kunna bli medlem. Enligt samebyns beslut får medlemmarna därmed tillgång till jakt och fiske på samma villkor som övriga med-

lemmar. Mot den bakgrunden framstår det som onödigt att ha kvar andra stycket. Vi har dock låtit möjligheten vara kvar för att inte i onödan begränsa samebyns handlingsmöjligheter.

2 §

På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under

statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen inte försämrar förutsättningarna för att inom det berörda området bedriva samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten.

Avser upplåtelsen rätt till jakt och fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god viltvård eller fiskevård.

Innan upplåtelse av nyttjanderätt får ske skall berörd sameby höras. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten få ske endast om sameby medger det.

Utgångspunkten för bedömningen av när upplåtelse av nyttjanderätt får ske är att den statliga marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas bruk av marken med stöd av renskötselrätten. Det bruk som avses är användning av marken för renskötsel, jakt och fiske och annan markanvändning som samebyarna kan komma att bedriva med stöd av renskötselrätten inom de nya öppna samebyar som vi föreslår (se avsnitt 5.4.2).

Om en upplåtelse av en nyttjanderätt försämrar förutsättningarna för att bedriva renskötsel, jakt, fiske eller annan markanvändning som sker med stöd av renskötselrätten inom det område som upplåtelsen omfattar, skall upplåtelse inte medges. Detta innebär att samebyarnas markanvändning med stöd av renskötselrätten har företräde framför annan markanvändning på kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Om en upplåtelse innebär små hinder för en samebys markanvändning får den dock medges.

Vid bedömningen av om en upplåtelse kommer att innebära att förutsättningarna för den samiska markanvändningen försämras bör stor vikt fästas vid samebyns yttrande i ärendet.

I sista hand får frågan om en upplåtelse får ske med hänsyn till renskötselrätten avgöras av förvaltningsdomstol dit länsstyrelsens beslut kan överklagas av samebyn.

3 §

Fråga om upplåtelse enligt 2 § prövas av regeringen eller myn-

dighet som regeringen bestämmer.

4 §

Upplåtelse enligt 2 §, som inte avser tillgodogörande av naturtill-

gångar eller skogsavverkning, skall ske mot avgift, om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften tillfaller sameby som berörs av upplåtelsen.

Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person tillfaller sameby som berörs av skadan eller olägenheten.

Vid avgiftsfri upplåtelse enligt första stycket skall staten ersätta samebyn för bortfallet av avgift.

Bestämmelserna i 3 och 4 §§ motsvarar 33 och 34 §§rennäringslagen. Vi föreslår dock att avgifter och ersättningar enbart skall tillfalla samebyn och inte delas med Samefonden. Våra överväganden i denna del framgår av avsnitt 8.4.3.

Avgift för jakt och fiske som upplåts på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall enligt första stycket tillfalla den sameby som berörs av upplåtelsen. Avgiften är att se som en kompensation för den jakt och det fiske som bortfaller för samebyn till följd av upplåtelsen. Om särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet kan jakt och fiske upplåtas utan avgift. Även i dessa fall skall enligt det nya tredje stycket, staten utge kompensation för den jakt och fiske upplåtelsen omfattar, till den sameby som berörs av den avgiftsfria upplåtelsen.

Tredje stycket i 4 § saknar motsvarighet i rennäringslagen. Våra överväganden i denna del framgår av avsnitt 6.6.

5 §

På sådana året-runt-marker nedanför odlingsgränsen som anting-

en tillhör eller vid utgången av 1992 tillhörde staten skall staten för nyttjanderättsupplåtelser som inte avser skogsavverkning utge ersättning till sameby som berörs av upplåtelsen.

Ersättningen skall beräknas enligt de grunder som gäller vid bestämmande av avgift och annan ersättning som enligt 4 § skall utgå för upplåtelser ovanför odlingsgränsen.

Ersättningen fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelsen är ny. Den innebär att skogssamebyarna i så stor utsträckning som möjligt skall bli jämställda med fjällsamebyarna när det gäller möjligheten att få ersättning för det intrång i renskötselrätten som upplåtelser innebär. Våra närmare överväganden i denna del framgår av avsnitt 6.7.

6 kap. Sameby

Inledande bestämmelser

1 §

En sameby har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma

bästa förvalta renskötselrätten inom sitt byområde samt de övriga områden samebyn nyttjar. Förvaltningen får inte ske i strid med renskötselns intressen inom samebyn. En sameby kan även ha andra ändamål enligt vad som framgår av stadgarna.

En samebys verksamhet får bedrivas i ett av byn helägt dotterföretag.

Bestämmelsen motsvarar närmast 9 § rennäringslagen. I vårt förslag framgår dock renskötselrättens civilrättsliga karaktär tydligare än av den äldre bestämmelsen.

Samebyns ändamål är att förvalta renskötselrätten. Detta ändamål är gemensamt för alla samebyar och är avgörande för om en verksamhet måste bedrivas i form av sameby. Det utesluter dock inte att en enskild sameby i stadgarna kan besluta att även ha andra ändamål. Sådana kompletterande ändamål får dock inte strida mot det lagstadgade ändamålet att förvalta renskötselrätten.

I 9 § rennäringslagen finns ett förbud för samebyn att driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Enligt vårt förslag skall det förbudet inte finnas kvar längre. Det bör vara möjligt för samebyn att bedriva andra typer av verksamhet än renskötsel. Nya verksamheter kan bidra till att kvinnor får en mera framträdande roll än i dagens samebyar, som är mansdominerade. Våra närmare överväganden beträffande samebyns verksamhet framgår av avsnitt 5.4.2.

Syftet med vårt förslag är att samebyarna i så stor utsträckning som möjligt själva skall besluta om hur förvaltningen av renskötselrätten skall ordnas. Regeringen och riksdagen har flera gånger uttalat att det är viktigt att renskötselrätten förvaltas så att förutsättningarna för att driva renskötsel behålls. Vi anser att det är så viktigt att det bör framgå av lagtexten. Därför föreslår vi att samebyns lagstadgade ändamål kompletteras med en bestämmelse om att samebyns förvaltning inte får strida mot renskötseln intressen.

Renskötsel bedrivs av enskilda näringsidkare inom samebyn. Bestämmelsen innebär ett skydd för deras verksamhet. En enskild renägare kan inte, om han är missnöjd med samebyns förvaltning, bedriva sin renskötsel utanför samebyn. Samebyn måste ta hänsyn till detta vid sin förvaltning. Det innebär dock inte att medlemmarna kan protestera mot varje förändring i sin verksamhet som följer av samebyns beslut. Det bör t.ex. vara möjligt för samebyn att besluta att renägarna skall minska

sitt renantal till en viss nivå. Det viktiga vid bedömningen är att sådana beslut inte får vara otillbörligt till nackdel eller fördel för någon enskild medlem eller hota renskötseln i samebyn.

Bestämmelsen om att samebyns verksamhet får bedrivas i ett av byn helägt dotterföretag motsvarar 1 kap. 1 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar. Den infördes i lagen om ekonomiska föreningar den 1 januari 1998 för att det ansågs oklart om detta var möjligt (prop. 1996/97:163 s. 20 ff). För att undvika tveksamhet kring vad som gäller för samebyn föreslår vi att samma bestämmelse skall gälla. I prop. 1996/97:163 s. 41 anges att lagändringen medför att i den ekonomiska föreningens stadgar “bör anges” (något krav uppställs inte) att föreningen har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att det i föreningen eller i ett helägt dotterföretag bedrivs ifrågavarande kooperativa verksamhet. Motsvarande bör gälla för samebyn.

2 §

En sameby skall registreras. Sedan samebyn har registrerats kan den förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter.

Bestämmelsen motsvarar 10 § första stycket rennäringslagen. Det innebär att samebyn måste registreras för att var en juridisk person. Det samma gäller för ekonomiska föreningar enligt lagen om ekonomiska föreningar. I 30 § finns bestämmelser om registrering. Enligt vårt förslag är Sametinget registreringsmyndighet.

I vårt förslag saknas en motsvarighet till 10 § andra stycket rennäringslagen. Det beror på att samebyns uppgift att företräda medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten följer direkt av vårt förslags 2 §.

3 §

För en samebys förpliktelser svarar endast samebyns tillgångar. I

tillgångarna inräknas insatser och avgifter som har förfallit till betalning, även om de ännu inte har betalts.

Enligt rennäringslagen är de renskötande medlemmarna sekundärt betalningsansvariga för samebyns skulder. Det innebär att styrelsen, om samebyn inte kan betala en klar och förfallen skuld, är skyldig att kräva in motsvarande belopp från de renskötande medlemmarna. Vad var och en skall betala beräknas utifrån det renantal han representerar samt hur mycket arbete han har bidragit med till samebyns renskötsel.

Vårt förslag innebär att det personliga betalningsansvaret avskaffas. Samebyn bör, precis som en ekonomisk förening, svara för sina förpliktelser enbart med samebyns egna medel. Det innebär att samebyn,

precis som en ekonomisk förening, måste bygga upp ett eget kapital. Våra närmare överväganden i denna del framgår av avsnitt 5.4.3.

Förslagets lydelse motsvarar 1 kap. 3 § lagen om ekonomiska föreningar.

4 §

Bestämmelserna i 1 kap.4–6 §§ lagen (1987:667) om ekono-

miska föreningar skall gälla även för sameby. Vad som i bestämmelserna sägs om moderförening skall gälla modersameby.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i rennäringslagen.

Bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar ger en definition av koncernbegreppet. Definitionen är anpassad till EG:s sjunde bolagsdirektiv. Definitionen av koncernbegreppet har betydelse främst för redovisningsreglerna men har även föreningsrättslig betydelse, t.ex. för vad som är utdelningsbar vinst enligt den aktuella koncernbalansräkningen, 10 kap. 2 § lagen om ekonomiska föreningar, och styrelsens och VD:s upplysningsplikt gentemot föreningsstämman, 7 kap. 11 § lagen om ekonomiska föreningar.

I dag framstår behovet av att bilda koncerner kanske inte som så stort för samebyarna. Vi föreslår dock att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall tas bort. Det vore därför olämpligt att begränsa samebyarnas möjlighet att organisera sin verksamhet i olika strukturer på något annat sätt än vad som gäller för ekonomiska föreningar.

Bildande av en sameby

5 §

Sameby bildas vid sammanträde genom att deltagarna antar stad-

gar och utser styrelse.

Sammanträde enligt första stycket skall hållas av Sametinget. Till sammanträdet skall Sametinget kalla samtliga medlemmar i samebyn som tidigare förvaltat renskötselrätten inom byområdet.

6 §

Kan sameby inte bildas vid sammanträde enligt 5 § skall Same-

tinget hålla nytt sammanträde.

Sametinget skall i ortstidning kungöra att nytt sammanträde för bildande av sameby skall äga rum. Kungörelsen skall ange för vilket betesområde sameby skall bildas samt vad den som inte varit medlem i sameby som tidigare förvaltat renskötselrätten i byområdet har att iaktta för att kallas till sammanträdet. Kungörelse skall ske senast fyra månader före sammanträdet.

Till sammanträdet skall Sametinget kalla samtliga

  • medlemmar i sameby som tidigare förvaltat renskötselrätten inom betesområdet, och
  • same som senast två månader före sammanträdet anmält att han är intresserad av medlemskap i den bildade samebyn.

7 §

I frågor som avses i 22 § tredje stycket 2 har, om minst en del-

tagare begär det, varje deltagare en röst för varje ren som enligt senast gällande renlängd innehas av honom. I övriga frågor har varje myndig deltagare vid sammanträdet en röst.

8 §

Vid sammanträdet skall föras protokoll genom ordförandens för-

sorg.

9 §

Som sammanträdets beslut gäller den mening som fått mer än

hälften av de avgivna rösterna eller, vid lika röstetal, den mening som biträdes av ordföranden. Vid val anses den vald som har fått de flesta rösterna. Vid lika röstetal avgörs val genom lottning.

10 § I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 7 kap. 17 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar motsvarande tillämpning.

11 § Kostnaden för sammanträdet skall slutligt betalas av samebyn.

Samebyarna anses i rennäringslagen bildade direkt genom lagen. Rennäringslagen utgår vidare från att samebyn inte skall kunna upplösas. Det innebär konsekvenser som är svåra att överblicka i de fall samebyn kommer på obestånd och således borde försättas i konkurs. Vi föreslår därför att en sameby som försatts i konkurs skall upplösas om konkursen avslutas med brist. Det innebär också att det finns behov av regler för att bilda en ny sameby. Våra överväganden i denna del framgår av avsnitt 5.4.1.

Förfarandet motsvarar i princip det som gäller för bildande av samfällighetsföreningar inför lantmäterimyndigheten enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Vårt förslag innebär att sammanträdet skall äga rum inför Sametinget. Det är således Sametinget som utser en ordförande att leda mötet. Reglerna om röstning motsvarar de som gäller för samebyn sedan den bildats. Syftet är att säkerställa inflytandet för de som skall bedriva renskötsel i den nybildade samebyn.

Det aktuella förfarandet kan komma att användas i två olika situationer. Den första avser det fallet att en sameby enligt rennäringslagens regler inte inom den tid som anges i övergångsbestämmelserna beslutar att bilda en ny sameby. Den andra är när en sameby har upp-

lösts på grund av att konkurs avslutats utan överskott. I båda dessa situationer är det viktigt att de som bedrivit renskötsel i området och vill fortsätta med det får möjlighet att delta i bildandet av den nya samebyn. Därför bör medlemmarna i den sameby som tidigare bedrivit renskötsel i området alltid kallas till sammanträdet.

Bestämmelsen om att Sametinget under vissa förutsättningar skall kungöra att sammanträde för bildande av sameby kommer att äga rum innebär att lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. och kungörelseförordningen (1977:827) gäller. Där framgår vilka ortstidningar som skall användas för kungörelsen. Vidare framgår att kungörande får ske även i annan form eller i större utsträckning än den föreskrivna, om det finns särskilda skäl till det och kostnaden inte blir för hög i förhållande till behovet av spridning av kungörelsen. När det gäller kungörande av sammanträde för bildande av sameby kan det bli aktuellt för Sametinget att nyttja tillgängliga samiska massmedia, t.ex. tidningar och radio, för att informationen skall kunna nå så många samer som möjligt.

Så snart Sametinget tagit initiativet till att bilda samebyn skall den också bildas. Själva frågan om samebyn skall bildas eller inte kan således inte göras till föremål för omröstning. Sametinget måste innan sammanträdet sammankallas kontrollera att det föreligger lagliga förutsättningar att bilda samebyn. En sådan förutsättning är att det finns ett byområde för samebyn som uppfyller lagens krav. En sameby kan inte bildas utan att det finns ett byområde, eftersom ändamålet skall vara att förvalta renskötselrätten inom ett visst område.

Vad som enligt vårt förslag skall gälla för bildandet av samebyar när rennäringslagen upphävs och de nya bestämmelserna börjar gälla framgår av övergångsbestämmelserna.

12 § Samebyns stadgar skall ange

1. samebyns firma,

2. den ort inom samebyns område, där samebyns styrelse skall ha sitt säte.

3. ändamålet med samebyns verksamhet och verksamhetens art,

4. den insats med vilken varje medlem skall delta i samebyn, hur insatsen skall fullgöras samt i vad mån en medlem får delta i samebyn med insats utöver vad han är skyldig att delta med,

5. för det fall att regelbundna eller på särskilt beslut om uttaxering beroende avgifter till samebyn skall förekomma, avgifternas belopp eller de högsta belopp till vilka de får bestämmas,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och revisorer samt eventuella suppleanter, tiden för deras uppdrag samt, om

någon av dem skall utses på annat sätt än som anges i denna lag, hur det i så fall skall ske,

7. för det fall att fullmäktige enligt 7 kap. 12 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall finnas, deras befogenhet, hur de skall utses och tiden för deras uppdrag,

8. inom vilken tid och hur bystämma skall sammankallas samt hur andra meddelanden skall bringas till medlemmarnas eller fullmäktiges kännedom,

9. vilka ärenden som skall förekomma på ordinarie stämma, 10. vilken tid samebyns räkenskapsår skall omfatta, 11. grunderna för fördelning av samebyns vinst, samt 12. för det fall att insatsemission som avses i 10 kap. 2 a § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall förekomma, vad som skall gälla för dessa.

Bestämmelsen motsvarar i stort sett motsvarande bestämmelse för ekonomiska föreningar. Den enda avvikelsen gäller punkten 11. En ekonomisk förenings stadgar skall även innehålla bestämmelser om hur man skall förfara med föreningens behållna tillgångar när föreningen upplöses. Eftersom samebyn inte kommer att kunna upplösas frivilligt är en sådan bestämmelse inte nödvändig för samebyn.

Motsvarande bestämmelse om stadgarnas innehåll finns i 38 § rennäringslagen. Den är dock starkt förenklad i förhållande till vårt förslag. Det finns inget krav på att stadgarna skall ange verksamhetens art och ändamål. Bakgrunden till det är att samebyns ändamål och verksamhetens art framgår direkt av rennäringslagen. Vi föreslår också en ändamålsbestämmelse i lag. Syftet är dock inte att den skall vara uttömmande. Det skall vara möjligt för enskilda samebyar att besluta om kompletterande ändamål samt begränsa de typer av verksamhet man vill bedriva. För en sameby som vill bedriva näringsverksamhet med t.ex. åkeriverksamhet blir det nödvändigt att komplettera verksamhetens ändamål i stadgarna eftersom sådan verksamhet inte kan anses rymmas inom lagtextens ändamål att förvalta renskötselrätten.

Vidare saknar 38 § rennäringslagen bestämmelser om att stadgarna skall innehålla bestämmelser om insats, avgifter och vinst. I stället skall stadgarna innehålla bestämmelser om hur betalningar på grund av den årliga kostnadstäckningen skall göras. Förändringen av vad stadgarna skall innehålla är en naturlig följd av att vi föreslår att den årliga kostnadstäckningen och det personliga betalningsansvaret skall tas bort. I stället bör samebyn, precis som en ekonomisk förening, bygga upp ett eget kapital med hjälp av insatser och täcka löpande kostnader med medlemsavgifter. Det innebär också att vinst kan uppkomma. Därför behövs bestämmelser för hur sådan skall fördelas.

Punkterna 7 och 12 innehåller stadgebestämmelser som är nya för samebyn. Punkten 7 berör de fall det skall finnas fullmäktige som helt eller delvis utövar stämmans befogenheter. Punkten 12 gäller insatsemissioner. Insatsemission innebär att kollektivt, fritt eget kapital i föreningen överförs till individuellt, bundet eget kapital, medlemsinsatser. Det är ett sätt att göra det mer attraktivt för medlemmar att låta föreningens överskott stå kvar i föreningen. Belopp som tillgodoräknats medlem genom insatsemission får inte betalas ut till medlem under medlemstiden.

Behovet av att utse fullmäktige finns troligen i första hand i mycket stora ekonomiska föreningar. Det saknas dock enligt vår mening skäl att undanta samebyarna från dessa regler. Olikheter mellan samebyar och ekonomiska föreningar, som kan ge upphov till oklarheter, bör så långt möjligt undvikas. Vidare är det inte lämpligt att utforma regler som tillgodoser enbart dagens förhållanden, eftersom sådana regler riskerar att bli statiska.

Beträffande insatsemissioner anser vi att det bör vara möjligt för samebyarna att öka det bundna kapitalet på det sättet. Här bör således samma regler som för ekonomiska föreningar gälla.

För ekonomiska föreningar finns det en möjlighet att skaffa kapital genom förlagsinsatser. Syftet med förlagsinsatser är att möjliggöra externt eget kapital i ekonomiska föreningar. Förlagsinsatser är särskilda kapitalinsatser och utgör bundet eget kapital i föreningens balansräkning. De intar en mellanställning mellan medlemskapitalet och det lånade kapitalet och är bundna under minst fem år. Med förlagsinsatser följer vissa insynsrättigheter och rätt att klandra stämmobeslut samt rätt till medrevisor, under vissa förutsättningar.

Vi förslår att denna möjlighet inte skall finnas för samebyn. Detta strider visserligen mot vår utgångspunkt att förenklingar i förhållande till vad som gäller ekonomiska föreningar inte skall förekomma. Vår inställning när det gäller förlagsinsatser hänger dock samman med samebyns särskilda ändamål.

Samebyn skall förvalta renskötselrätten. Enbart samer skall delta i denna förvaltning. Om förlagsinsatser skulle tillämpas på samma sätt som i ekonomiska föreningar skulle det innebära att såväl samer som icke samer kan göra förlagsinsatser. Eftersom den som gör förlagsinsatser får vissa befogenheter skulle det kunna komma i konflikt med kravet på samisk förvaltning. Vi stannar därför vid att föreslå att reglerna om förlagsinsatser inte skall gälla för samebyn.

I den föreslagna bestämmelsen saknas bestämmelser motsvarande

38 § andra stycket 9 och 10. Punkten 9 gäller att stadgarna skall innehålla bestämmelser om vilka fonder samebyn skall ha. Det ansågs vid rennäringslagens tillkomst inte lämpligt att ha samma regler om tvingan-

de fondbildning som för ekonomiska föreningar, men ändå önskvärt att samebyarna hade fonder. Vi anser att samma krav på fondbildning skall gälla för samebyar som för ekonomiska föreningar. Behovet av att framhålla nyttan av fondbildning faller således bort.

Enligt punkten 10 skall stadgarna innehålla de närmare föreskrifter om renskötseln som anses nödvändiga. Syftet var att göra det möjligt att i stadgarna ta in bestämmelser om uppdelning av betet mellan skilda grupper av renskötande medlemmar. Det framstår som onödigt att ha kvar denna punkt. Av samebyns ändamål framgår att den för medlemmarnas bästa skall förvalta renskötselrätten inom byns område. Det är således självklart att byn i sina stadgar för in de bestämmelser man anser behövs för att kunna uppfylla ändamålet. Exempel på sådana bestämmelser skulle kunna vara att reglera det högsta antal renar varje enskild medlem får ha eller på vilket sätt medlemmarnas arbetsinsatser för byn skall tillgodoräknas dem.

13 § Samebyn skall anmälas för registrering senast två månader efter det att beslut fattades om att bilda den.

Första stycket gäller även vid ändring av stadgarna. Vad som sägs om åtgärder före registrering i 2 kap. 4 § första och andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall gälla även för sameby.

Bestämmelsen motsvarar delvis 39 § rennäringslagen. Enligt denna skall stadgarna, med vissa undantag, registreras hos den länsstyrelse där samebyns styrelse skall ha sitt säte. Enligt vårt förslag är det i stället Sametinget som skall vara registermyndighet, se kommentaren till 30 §.

I 39 § rennäringslagen finns en bestämmelse om att stadgarna inte är giltiga förrän de har registrerats. Denna bestämmelse finns inte i vårt förslag. Det innebär att stadgarna gäller för förhållanden mellan medlemmarna oavsett registrering. Det är däremot inte möjligt för samebyn att förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter förrän registrering skett. Motsvarande gäller för ekonomiska föreningar.

I rennäringslagen finns ingen bestämmelse om inom vilken tid registrering skall ske. Det hänger troligen samman med att samebyns bildande enligt rennäringslagen följer direkt av lagen. För ekonomiska föreningar gäller att bildande måste anmälas senast sex månader efter att beslutet om bildande fattades. Vi anser att det bör finnas en tidsgräns inom vilken bildandet av samebyn skall anmälas för registrering. Eftersom det är viktigt att den sameby som förvaltar renskötselrätten inom varje område är känd bör dock tiden sättas kortare än sex månader.

För ekonomiska föreningar är påföljden av att anmälan till registrering inte sker i tid att frågan om föreningens bildande förfaller. Detta är inte lämpligt när det gäller samebyn eftersom den måste bildas. I stället bör Sametinget kunna agera, antingen genom föreläggande, eller genom att påbörja ett nytt förfarande för att bilda sameby.

Bestämmelserna om registrering av stadgar gäller även för ändring av stadgarna. Det innebär att en förändring av stadgarna skall anmälas för registrering till Sametinget inom två månader från beslutet. Förändringen gäller i förhållandet mellan medlemmarna redan från beslutets dag men utåt först sedan den registrerats.

Det sista styckets hänvisning till lagen om ekonomiska föreningar innebär att samebyns styrelse redan före registreringen kan föra talan i mål rörande samebyns bildande och även i övrigt vidta åtgärder för att erhålla utfästa insatser eller avgifter. Vidare innebär det att om en förpliktelse uppkommer genom en åtgärd på samebyns vägnar före registrering, så svarar de som har beslutat eller deltagit i åtgärden solidariskt för förpliktelsen. Vid registreringen övergår ansvaret på samebyn om förpliktelsen har tillkommit efter det att samebyn bildats.

Hänvisningen är nödvändig eftersom vi inte längre anser att samebyn bildas direkt genom lagen. Då finns det ett behov av att reglera de åtgärder som vidtas för att bilda samebyn.

Samebyns medlemmar m.m.

14 § Medlem i sameby kan den bli som är

1. same som kan härleda sitt ursprung till samebyn,

2. make till medlem enligt punkten 1 eller efterlevande make till avliden sådan medlem.

Med make jämställs den som varaktigt bor tillsammans med medlem under äktenskapsliknande förhållanden.

En sameby får inte vägra den som uppfyller kraven enligt första stycket inträde som medlem. Om samebyn inte antar sökanden som medlem, kan frågan prövas av Sametinget på samebyns eller sökandens begäran. Sametingets beslut får inte överklagas.

En sameby kan som medlem anta same som är medlem i annan sameby trots att kravet på ursprung i samebyn inte är uppfyllt.

I stadgarna får föreskrivas att inträdesansökan skall göras skriftligen och att ansökningshandlingen skall vara försedd med sökandens bevittnade namnunderskrift.

I rennäringslagen regleras medlemskapet i 11 och 12 §§. Huvudregeln är att medlemskap i samebyn är automatiskt om någon uppfyller kriterierna i paragrafen. I 12 § finns en möjlighet för samebyn att bevilja medlemskap för den som har för avsikt att bedriva renskötsel i samebyn.

Vi föreslår att den som är same och som kan härleda sitt ursprung till samebyn skall ha rätt att bli medlem. Det är i första hand samebyn som skall avgöra om sökanden uppfyller kravet. Vid oenighet kan frågan prövas av Sametinget. Våra grundläggande ställningstaganden när det gäller valet av denna lösning framgår av avsnitt 5.5.

I en speciell situation kan en person som inte är same bli medlem. Det är om han eller hon är gift eller sammanboende med en medlem. Syftet med detta tillägg är att förslaget inte skall innebära en försämring för makar i förhållande till vad som gäller enligt den nuvarande rennäringslagen. Om tillägget inte görs skulle det kunna innebära att makar, vanligen kvinnor, som i dag är medlemmar i samebyn skulle kunna förvägras medlemskap i samebyn. Av förarbetena till rennäringslagen framgår att motivet för att låta även make till medlem vara medlem var att maken inte bör ställas utanför delaktigheten i renskötseln. Samma resonemang bör gälla även för den som varaktigt sammanbor med medlem under äktenskapsliknande förhållanden, se avsnitt 5.5.2.

Medlemskap inträder först efter beslut av samebyn. Det är samebyn som i första hand skall ta ställning till om en sökande uppfyller kravet att vara same och kunna härleda sitt ursprung till byn. Denna bedömning kan dock inte ske godtyckligt från fall till fall. Den mest ändamålsenliga lösningen bör därför vara att i stadgarna bestämma efter vilka kriterier en sådan bedömning skall göras. Samebyn bör också i stadgarna bestämma vilket beslutsorgan, i första hand stämman eller styrelsen, som skall besluta i enskilda medlemsärenden.

Samebyn avviker i ett väsentligt avseende från en ekonomisk förening. Medlemskapet i samebyn är nödvändigt för att kunna bedriva renskötsel. Renskötseln innebär också att visst arbete måste utföras gemensamt. För att renskötseln skall kunna bedrivas effektivt är det således viktigt att samarbetet mellan medlemmarna fungerar. Enligt rennäringslagen är medlemmarna tvungna att samarbeta med den som uppfyller kraven på automatiskt medlemskap även om denne beter sig illojalt.

Enligt vårt förslag kan samebyn i sina stadgar formulera de närmare krav som ställs på medlemmarna. Det kan gälla krav på viss ekonomisk prestation, arbetsplikt m.m. Vidare kan samebyns medlemmar i stadgarna besluta om sanktioner som kan komma att tillämpas om en medlem bryter mot någon bestämmelse i stadgarna.

För att bedriva renskötsel är det nödvändigt att vara medlem i sameby. Det medför att vägrat medlemskap är en allvarlig konsekvens för

den enskilde. Samebyns beslut bör därför kunna överklagas. När det gäller beslut om medlemskap bör det ske till Sametinget. Motivet för detta framgår av avsnitt 5.5.4.

15 § Den som genom bodelning, arv eller testamente har förvärvat en medlems andel skall ansöka om inträde i samebyn inom den tid som anges i 3 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Den som genom överlåtelse har förvärvat en medlems andel skall ansöka om inträde i samebyn inom sex månader därefter.

Om den, som genom bodelning eller överlåtelse har förvärvat en medlems andel, antas, inträder han som medlem i överlåtarens ställe.

Ansöker förvärvaren inte om inträde inom föreskriven tid, eller avslås hans ansökan, skall medlemmen därmed anses ha sagt upp sig till utträde. Förvärvaren har i sådana fall den rätt som tillkommer en avgången medlem vad gäller återbetalning av medlemsinsatser.

I rennäringslagen finns en bestämmelse om att renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln under tre år från dödsfallet (14 §). Är dödsbodelägare under 18 år, räknas tiden från det han fyller 18 år. Kravet på medlemskap i sameby gäller inte för rätt till renskötsel enligt den aktuella bestämmelsen.

Bestämmelsen innebär att dödsbo under en viss tid kan bedriva renskötsel inom samebyn utan att dödsbodelägarna är medlemmar i samebyn eller ens samer. Undantaget från kravet på medlemskap för att bedriva renskötsel hänger samman med att juridiska personer inte kan vara medlemmar. Eftersom dödsboet inte är medlem kommer det, om inte någon av delägarna är medlem, att sakna inflytande över de beslut som fattas i samebyn.

Vårt förslag utgår från att samebyn svarar för sina skulder med sin egen förmögenhet och att medlemmarna inte har något eget personligt betalningsansvar för samebyns skulder. Samebyn kommer i detta hänseende att fungera på ett sätt som motsvarar ekonomiska föreningar. Det innebär att en del av samebyns förmögenhet kan bestå av de insatser som medlemmarna betalar i samband med att de inträder i samebyn. Det innebär att en medlem som bedriver renskötsel på tillgångssidan inte enbart har värdet av renar, eventuella fordon och stugor utan även värdet av den insats han betalt till samebyn. Den som genom ett familjerättsligt förvärv övertar hans verksamhet behöver således inte betala ny insats till samebyn för att bli medlem.

I avsnitt 5.5 framgår våra motiv för att lagen skall innehålla vissa krav beträffande medlemskapet i samebyn. Dessa motiv gäller även i förhållande till den som förvärvar en medlems verksamhet genom ett familjerättsligt fång. Kan förvärvaren inte bli medlem i samebyn skall

medlemskapet upphöra med de följder, t.ex. utbetalning av insats, som det normalt innebär.

En medlems dödsfall jämställs med uppsägning av medlemskapet. Dödsboet blir därför provisoriskt medlem med alla rättigheter och skyldigheter under uppsägningstiden. Det innebär att det i vårt förslag inte behövs någon motsvarighet till 14 § rennäringslagen. Den praktiska följden av detta är att den tid som ett dödsbo kan agera som medlem i samebyn förkortas. Vidare innebär det att dödsboet under den tiden har samma inflytande över samebyns beslut som den avlidne medlemmen hade. Dessa skillnader kan enligt vår mening inte anses som en nackdel.

Bestämmelsen om överlåtelse av medlems andel är ny i förhållande till rennäringslagen. Den är en följd av att vårt förslag innebär att det automatiska medlemskapet tas bort och att medlemmarna bidrar till samebyns ekonomi genom bl.a. insatser i stället för genom årlig kostnadstäckning. Det innebär dock inte att den krets som kan bli medlemmar i samebyn utökas.

Den som bedriver renskötsel kan redan i dag överlåta sina renar och sitt renmärke samt ytterligare tillgångar i rörelsen. För att förvärvaren skall kunna fortsätta att bedriva renskötsel krävs att han är eller blir medlem i samebyn. Detta förhållande förändras inte enligt vårt förslag. Skillnaden består enbart i att överlåtelsen enligt vårt förslag även omfattar den insats säljaren har gjort i samebyn.

Denna bestämmelse kommer bara att tillämpas i de fall överlåtelsen av t.ex. ett renskötselföretag verkligen omfattar även andelen i samebyn. En sådan överlåtelse blir endast aktuell om överlåtaren inte längre är intresserad av att vara medlem i samebyn. Enligt vårt förslag är det möjligt för andra än den som aktivt bedriver renskötsel att vara medlem i samebyn. Det vanligaste kommer således sannolikt vara att renskötselföretaget överlåts utan att andelen i samebyn ingår. I den situationen kvarstår överlåtaren som medlem i samebyn och förvärvaren måste i samband med att han ansöker om medlemskap betala den insats och eventuellt andra avgifter som krävs av en ny medlem.

16 § En medlem har rätt att säga upp sig till utträde ur samebyn. I stadgarna får föreskrivas att en uppsägning skall göras skriftligen och att uppsägningshandlingarna skall vara försedd med medlemmens bevittnade namnunderskrift.

Medlem som beviljats medlemskap i annan sameby skall anses ha sagt upp sig till utträde.

I stadgarna får även föreskrivas att uppsägning inte får göras förrän efter viss tid, högst två år, från inträdet. Tiden får utsträckas till högst fem år, om registermyndigheten medger det. Föreskrifter i stadgarna

enligt detta stycke gäller inte i fall som avses i 7 kap. 15 § tredje stycket och 12 kap. 4 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Bestämmelsen är ny i förhållande till rennäringslagen. Den motsvarar 3 kap. 4 § lagen om ekonomiska föreningar. Avsikten är att göra tydligt att det är möjligt att utträda som medlem ur samebyn. Vi har därför valt att skriva in bestämmelsen i vårt förslag i stället för att hänvisa till motsvarande bestämmelse i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Rennäringslagen saknar bestämmelser om möjlighet för medlem att utträda. Det enda sätt att avsluta ett medlemskap som framgår av rennäringslagen är att genom att övergå till annat huvudsakligt förvärvsarbete diskvalificera sig från fortsatt medlemskap. Sannolikt är det dock så att det är möjligt att utträda trots att det inte framgår av rennäringslagen. Anledningen till det är att det i vissa situationer kan vara enda sättet för en medlem att undvika ansvar för åtaganden som han inte accepterat.

I praktiken är frågan om utträde ur sameby inte vanlig. Medlemskapet i sameby kommer även i vårt förslag att vara en förutsättning för att kunna nyttja renskötselrätten. För att undvika oklarhet beträffande om utträde ur samebyn är möjligt anser vi dock att det bör framgå direkt av lagtexten.

Det bör endast vara möjligt att vara medlem i en sameby. Därför inför vi en bestämmelse om att den som beviljas medlemskap i en annan sameby skall anses ha sagt upp sig till utträde ur sin tidigare sameby.

Samebyn bör, precis som en ekonomisk förening, kunna föreskriva att utträde får ske först efter en viss tid, karenstid. Syftet med karenstiden är att skapa stabilitet i samebyn eftersom verksamheten i viss utsträckning bygger på medlemmarnas deltagande. De fall som undantagits från karenstidens giltighet gäller rätten att utträda som en del av minoritetsskyddet i samebyn. Sådan rätt uppstår när bystämman fattat beslut om en stadgeändring som innebär att skyldigheten att betala insats eller avgifter ökar eller att rätten till vinstutdelning minskar. Rätten till omedelbart utträde inträder även vid en fusion för de medlemmar i den sameby som skall försvinna som inte samtyckt till fusionen. I båda dessa fall är uppsägningstiden, oavsett vilka stadgebestämmelser som finns, en månad.

En sameby kan enligt rennäringslagen inte utesluta en medlem. Det kommer att gälla även enligt vår förslag. Våra överväganden i den delen framgår av avsnitt 5.5.4.

17 § Avseende tidpunkt för när avgång ur samebyn sker gäller 3 kap. 5 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

Bestämmelsen är ny i förhållande till rennäringslagen. Den innehåller en hänvisning till motsvarande bestämmelse i lagen om ekonomiska föreningar.

Bestämmelsen innebär att avgång ur samebyn sker vid utgången av det räkenskapsår som slutar näst efter en månad eller den längre tid, högst sex månader som har bestämts i stadgarna, sedan medlemmen har sagt upp sig till utträde eller någon annan omständighet som föranlett avgången har inträffat. Detta gäller dock inte i de fall när en medlem utnyttjar sin rätt att utträda som en del av minoritetsskyddet. En sådan möjlighet uppstår när bystämman ändrar stadgarna så att medlemmarnas skyldigheter att betala insats eller avgift ökar eller deras rätt att få del i vinst minskar. Den andra situationen där det blir aktuellt är vid fusion för medlem i den sameby som skall försvinna om han inte samtyckt till fusionen.

En medlem avgår efter uppsägning antingen under ett räkenskapsår eller vid utgången av ett sådant. Den första situationen uppstår när någon inträder i medlemmens ställe efter att ha förvärvat hans andel. Skälet till att tidpunkten för avgången kopplas till räkenskapsåret är att balansräkningen vid avgången ligger till grund för rätten till insatsåterbetalning, där sådan skall ske. Med “annan omständighet” i 3 kap. 5 § lagen om ekonomiska föreningar avses bl.a. fall då medlem avlider utan att arvinge inträder som medlem i den avlidnes ställe. Stadgarna kan inom lagens ram föreskriva olika uppsägningstider för olika avgångssituationer.

Skyldigheterna för medlem mot samebyn kvarstår till avgången. Genom bestämmelse i stadgarna kan föreskrivas att vad lagen om ekonomiska föreningar anger om utesluten medlems rätt att delta i överläggningar och beslut även skall gälla medlem som sagt upp sig.

18 § Beträffande samebys medlemsförteckning skall 3 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar äga motsvarande tillämpning.

Kravet på att samebyn skall ha medlemsförteckning är nytt jämfört med rennäringslagen. Det har av myndigheter som skall ha kontakt med samebyar ansetts som otillfredsställande att medlemsförteckning saknas för en del byar.

Enligt vår uppfattning saknas det skäl för att samebyn i detta avseende skall avvika från ekonomiska föreningar. Det finns inga speciella bestämmelser om vilken verkan medlemsförteckningen har. Den utgör

ett bevis om medlemskap. Förteckningen kan även innehålla andra uppgifter än de som är obligatoriska.

19 § Beträffande återbetalning av medlemsinsatser gäller 4 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

Bestämmelsen är ny. Den är en följd av att vårt förslag innebär att samebyn skall ha en egen förmögenhetsmassa.

Reglerna i lagen om ekonomiska föreningar innebär att en medlem som avgått ur föreningen har rätt att sex månader efter avgången få ut sina inbetalda eller genom insatsemission tillgodoförda medlemsinsatser. Detta gäller dock bara om föreningens insatskapital är intakt. Om så inte är fallet har en avgående medlem bara rätt till en proportionell andel av det totala insatskapitalet. Orsaken till detta är att skydda kvarvarande medlemmar och samebyns borgenärer.

En avgången medlem har vidare rätt att i samma ordning som övriga medlemmar få ut vad som belöper på honom av beslutad vinstutdelning.

Rätten för avgången medlem att få tillbaka sin insats eller ta del av beslutad vinstutdelning kan begränsas i stadgarna. Det gäller dock inte i de fall möjligheten att utträda anses vara en del av minoritetsskyddet. Så är fallet om medlem begär utträde på grund av att stämman beslutat om stadgeändring som innebär att medlemmarnas skyldigheter att betala insats eller avgifter ökar eller deras rätt att få vinstutdelning minskar. Motsvarande gäller vid fusion för medlem i den sameby som skall upphöra om han inte samtyckt till fusionen.

Vidare gäller enligt 4 kap. att avgången medlem är skyldig att betala tillbaka den insats han fått ut om föreningen försätts i konkurs på en ansökan som gjorts inom ett år från medlemmens avgång. Återbetalning behöver bara ske om det behövs för att kunna betala föreningens skulder.

Om en medlem deltar med högre insatsbelopp än han är skyldig att delta med kan han få ut det överskjutande beloppet efter uppsägning utan att utträda ur samebyn. Det gäller dock inte insatser som betalts genom insatsemission.

Eftersom inbetalda medlemsinsatser ingår i samebyns bundna egna kapital och inbetalda och förfallna men obetalda medlemsinsatser svarar för samebyns förpliktelser råder i princip förbud mot återbetalning under medlemskapet. Syftet med detta är att upprätthålla det skydd för borgenärerna som ett visst bundet kapital utgör. En samebys stadgar skall ange i vad mån en medlem får delta med insats utöver vad han är skyldig att delta med Detta kallas vanligen överinsats. Rätten för medlem att få ut överinsatser kan begränsas genom stadgeregler, såväl

under medlemskapet som efter avgång. Medlem som har flera överinsatser kan säga upp vissa och behålla övriga, förutsatt att stadgarna inte hindrar det. En medlems skyldighet att betala insats kan enligt stadgarna variera över tiden. Den kan t.ex. ske genom att stadgarna knyter insatsen storlek till hur mycket medlemmen deltar i verksamheten.

Skälet till fristen på sex månader innan utbetalning är att balansräkningen per avgångsdagen skall hinna fastställas av ordinarie bystämma påföljande år. Inbetalda avgifter återbetalas inte.

Möjligheterna att i stadgarna ta bort eller försämra medlemmarnas rätt till återbetalning av insatser, t.ex. genom förlängd återbetalningstid, har utnyttjats i många ekonomiska föreningar. Det blir en fråga för de enskilda samebyarna att bedöma i vilken utsträckning det är nödvändigt för deras verksamhet. Oskäliga bestämmelser kan jämkas enligt 36 § avtalslagen.

Samebyns ledning

20 § För samebyns ledning gäller bestämmelserna i 6 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

21 § Saknar samebyn styrelse, kan Sametinget på yrkande av någon vars rätt är beroende av att behörig styrelse finns förordna syssloman att handha angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman har rätt att av byn erhålla arvode som bestäms av Sametinget.

Vårt förslag innebär att samma regler skall gälla för samebyns ledning som för en ekonomisk förening. Det innebär i vissa fall att större krav kommer att ställas på samebyns ledning än vad som gäller enligt rennäringslagen. Motivet för detta är att även samebyn bör motsvara de krav som modernt affärsliv ställer, se vidare avsnitt 5.4.

Styrelsens sammansättning

Vi har övervägt att införa en regel som anger att ett visst antal styrelseledamöter alltid måste representera renskötseln i samebyn. Syftet skulle vara att tillförsäkra företrädare för renskötseln ett avgörande inflytande över besluten i samebyn.

Vi har dock stannat för en lösning som är mindre inskränkande för samebyns valfrihet. Vi föreslår att val av majoriteten av styrelseleda-

möterna skall kunna vara en sådan fråga där en medlem vid bystämman kan begära att röstning skall ske efter renantal, se 22 § tredje stycket 2.

I en ekonomisk förening skall styrelsen bestå av minst tre ledamöter. Styrelsen för en sameby behöver enligt 49 § rennäringslagen endast bestå av två ledamöter. Det finns enligt vår mening ingen anledning att upprätthålla den skillnaden.

Det är stämman som utser styrelsen. Genom hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar införs dock en möjlighet att i stadgarna bestämma att en eller flera styrelseledamöter skall utses på annat sätt.

Hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar innebär att det klart framgår att alla styrelseledamöter inte måste väljas vid samma bystämma. Det blir möjligt att i stadgarna besluta att styrelseledamot väljs för t.ex. två år och att bara hälften av ledamöternas platser skall väljas vid årlig stämma.

Av rennäringslagen framgår att en styrelseledamot kan skiljas från sitt uppdrag i förtid (49 § andra stycket). Det saknas dock en bestämmelse om att styrelseledamot på egen begäran får frånträda ett uppdrag. Eftersom utträde ur styrelsen i vissa fall kan vara enda sättet att undvika personligt betalningsansvar på grund av styrelsens beslut är det sannolikt så att styrelseledamot redan i dag kan utträda på egen begäran. Genom hänvisningen till reglerna för ekonomiska föreningar kommer det nu att framgå direkt av lagtexten.

Verkställande direktör

Hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar innebär att reglerna om verkställande direktör kommer att bli tillämpliga på samebyn. För att det skall råda tvång att ha verkställande direktör måste det finnas i medeltal 200 anställda. Det kommer kanske inte att inträffa så ofta för en sameby. Men reglerna om verkställande direktör innebär också att samebyn i stadgarna kan besluta att sådan skall finnas. Det saknas enligt vår mening anledning att ta bort den möjligheten för samebyn.

Verkställande direktör utses av styrelsen. Denne skall ha hand om den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Vidare skall verkställande direktören sörja för att bokföringen fullgörs i överensstämmelse med lag och att medelsförvaltningen sköts på ett betryggande sätt.

Krav på styrelseledamöterna

Hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar innebär ett krav på att minst hälften av styrelseledamöterna skall vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare innebär det, vilket även följer av rennäringslagens regler, att styrelseledamot inte får vara underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Enligt rennäringslagen är inte den som är i konkurs diskvalificerad som styrelseledamot. Så kommer däremot att vara fallet enligt vårt förslag. Det är enligt vår mening den enda rimliga lösningen om regler om ekonomiska sanktioner mot styrelseledamöter, t.ex. personligt betalningsansvar i vissa fall eller skadeståndsskyldighet, skall få någon verkan.

Rennäringslagen innehåller ingen bestämmelse om att styrelseledamöterna måste vara medlemmar av samebyn. För ekonomiska föreningar gäller att styrelseledamöterna skall vara medlemmar om inte stadgarna tillåter något annat. Kravet på medlemskap gäller dock inte ställföreträdare för medlem, eller, om medlemmen är juridisk person, styrelseledamot eller delägare i den juridiska personen. Det saknas enligt vår mening skäl att reglera frågan annorlunda för samebyarna. Det innebär t.ex. att en underårig medlems förälder kan vara styrelseledamot utan att själv vara medlem.

Styrelsens uppgifter

Enligt lagen om ekonomiska föreningar svarar styrelsen för föreningens organisation och förvaltningen av föreningens angelägenheter. Styrelsen skall vidare se till att organisationen beträffande bokföringen och medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll.

Rennäringslagen innehåller i vissa delar ganska detaljerade bestämmelser om styrelsens ansvar. Styrelsen skall leda renskötseln inom byns betesområde, ombesörja de gemensamma arbeten som behövs för byn, tillse att medlemmarnas gemensamma intressen tas till vara, utdebitera de medel som renskötande medlem är skyldig att betala och i övrigt handha byns angelägenheter. Styrelsen skall vidare företräda samebyn mot tredje man och föra byns talan inför domstolar och andra myndigheter. Styrelsen kan uppdra åt en särskild arbetsledare att under styrelsens överinseende leda renskötseln.

Vårt förslag innebär att samebyns lagstadgade ändamål är att förvalta renskötselrätten inom sitt område. När det gäller styrelsens ansvar innebär det en stor skillnad i förhållande till rennäringslagen som anger att ändamålet är att ombesörja renskötseln. Även i vårt förslag kan

detta vara samebyns ändamål men i så fall följer det av samebyns stadgar. Vårt förslag innebär dock att det inte tvunget måste vara samebyn som svarar för renskötseln. Då kan det inte heller finnas några bestämmelser i lag om att styrelsen har ansvar för praktiskt renskötselarbete. Av samma skäl saknas det behov av en lagbestämmelse som ger styrelsen möjlighet att utse en arbetsledare.

Styrelsens sammanträden

Enligt lagen om ekonomiska föreningar skall styrelsens ordförande se till att sammanträden hålls när det behövs. På begäran av styrelseledamot skall styrelsen sammankallas. Vid sammanträdena skall protokoll föras. Styrelseledamöterna har rätt att få avvikande mening antecknad till protokollet.

Rennäringslagen saknar bestämmelser om att det är ordföranden som kallar till sammanträde och att sammanträde skall hållas om styrelseledamot begär det. Vidare saknas bestämmelser om att protokoll skall föras. En förklaring kan vara att rennäringslagen utgår från att styrelsen skall fatta beslut som är viktiga för det praktiska renskötselarbetet och att det därför är viktigt att snabbt kunna fatta beslut.

Denna utgångspunkt gäller inte för vårt resonemang. Det ankommer på samebyn att avgöra hur verksamheten skall organiseras. Vi anser därför inte att det finns skäl att avvika från reglerna i lagen om ekonomiska föreningar när det gäller när sammanträde skall hållas. Beträffande kravet på protokoll finns det ytterligare skäl att även för samebyn hålla sig till ett krav på protokoll. Eftersom styrelseledamöter i vissa situationer kan drabbas av personligt betalningsansvar eller skadeståndsansvar är det viktigt att de i samband med beslut kan anmäla en avvikande mening och få den dokumenterad.

Styrelsens beslut

Enligt lagen om ekonomiska föreningar är styrelsen beslutsför om mer än hälften av styrelseledamöterna är närvarande. Stadgarna kan föreskriva att fler skall vara närvarande för att styrelsen skall vara beslutsför. Bestämmelsen innehåller också ett krav på att alla skall ha fått möjlighet att ta del av materialet inför sammanträdet. En sådan bestämmelse saknas i rennäringslagen. Det saknas skäl att i detta hänseende göra skillnad mellan sameby och ekonomisk förening.

Rennäringslagens röstregler avviker från de för ekonomiska föreningar. Enligt rennäringslagen gäller som styrelsens beslut den mening

som de flesta röstande biträder. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder. Den finns ingen möjlighet att justera bestämmelsen genom bestämmelser i samebyns stadgar.

Enligt lagen om ekonomiska föreningar gäller som styrelsens beslut, om inte stadgarna innehåller annat, den mening för vilken mer än hälften av de närvarande röstar, eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Det finns enligt vår mening inget skäl att låta något annat gälla för samebyn. Det skall också enligt vår mening vara möjligt för samebyn att i stadgarna besluta om annan röstmajoritet.

Jäv

Enligt rennäringslagen gäller att styrelseledamot inte får ta befattning med angelägenhet vari han har ett väsentligt intresse som strider mot samebyns. Jävsbestämmelsen i lagen om ekonomiska föreningar är mera vidsträckt. En styrelseledamot får aldrig delta i handläggningen av frågor som rör avtal mellan honom och föreningen. Här ställs alltså inte upp något krav på motstående intressen. Vidare får inte styrelseledamoten delta i handläggningen av frågor om avtal mellan föreningen och en utomstående om han i frågan har ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot föreningens. Enligt vår uppfattning saknas det skäl för att ha en lindrigare syn på jäv i samebys styrelse än i en ekonomisk förenings styrelse.

Förhållanden som begränsar styrelsens beslutsbefogenheter

Det aktuella kapitlet i lagen om ekonomiska föreningar innehåller i 13 § den associationsrättsliga likhetsprincipen. Den innebär i princip att medlemmarna är likställda i den mån stadgarna inte föreskriver annat. Lagtexten har utformats för att möjliggöra en inte alltför restriktiv tillämpning. Överträdelse av likhetsprincipen kan medföra skadeståndsskyldighet för styrelsen och annan ställföreträdare.

Av rennäringslagen framgår att likhetsprincipen gäller även för samebyns styrelse. Enligt 48 § andra stycket skall styrelsen bl.a. tillse att medlemmarnas gemensamma intressen tas tillvara utan att någon medlem missgynnas. För att så långt möjligt undvika skillnader mellan samebyn och en ekonomisk förening anser vi att samma formulering bör gälla i båda fall. Det medför också att de rättsfall och liknande som finns beträffande likhetsprincipens tillämpning i ekonomiska föreningar kan vara till ledning även när det gäller samebyn.

Enligt rennäringslagen får styrelsen inte verkställa ett stämmobeslut som strider mot lag eller samebyns stadgar. Det samma gäller för styrelsen i en ekonomisk förening. Hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar innebär således ingen förändring i denna del.

Syssloman

Vårt förslag innehåller en bestämmelse om att Sametinget skall kunna förordna syssloman i sameby som saknar behörig styrelse. Motsvarande bestämmelse finns i dag i 50 § rennäringslagen. Den är en följd av samebyns offentligrättsliga inslag.

Om en ekonomisk förening saknar behörig styrelse är det grund för tvångslikvidation. Det innebär att en likvidator utses och att denne har till uppgift att avveckla föreningen. Sedan likvidationen avslutats är föreningen upplöst.

För samebyn gäller att den skall finnas enligt lag. Enligt vårt förslag skall den bara kunna upplösas i en speciell situation; när konkurs avslutas med brist. En följd av detta är att likvidation inte är möjligt för en sameby som saknar styrelse. En sameby utan styrelse kan, precis som en ekonomisk förening, inte fungera. Det krävs således en annan lösning för att åtgärda problemet.

Bestämmelsen om att syssloman skall förordnas när styrelse saknas finns, enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, även för samfällighetsföreningar. En bestämmelse om syssloman är enligt vår mening den bästa lösningen även för samebyn. Eftersom Sametinget är registermyndighet bör det vara den myndigheten som utser sysslomannen. En av sysslomannens viktigaste uppgifter bör vara att sammankalla bystämman så att ny styrelse kan utses.

Bystämma

22 § Samebymedlemmarnas rätt att besluta i samebyns angelägenheter utövas vid bystämman.

För stämman gäller i tillämpliga delar reglerna i 7 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar utom såvitt avser medlems rösträtt.

I fråga om rösträtt på bystämma gäller att

1. varje myndig medlem har en röst,

2. en medlem kan begära att röstning skall ske efter renantal vid val av en majoritet av styrelsens ledamöter, i frågor som avser användningen av byns betesområde för renbete, anläggningar för renskötseln,

flyttning av renar eller på annat sätt rör renskötselarbetet och därmed sammanhängande ekonomiska frågor, jakt och fiske, intrångs- och upplåtelseersättningar, samt ändring av sådana föreskrifter i stadgarna som avses i 12 § 3–4, 5 om föreskriften avser avgifter i renskötseln, 7 och 11–12,

3. vid röstning enligt 2 har medlem en röst för varje ren som enligt gällande renlängd innehas av medlemmen, dock inte för fler renar än samebyn bestämt för denne med stöd av stadgarna.

Ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet.

Rösträtt

För ekonomiska föreningar gäller som huvudregel att varje medlem har en röst vid stämman. Röstreglerna kan dock utformas annorlunda i föreningens stadgar. Ekonomiska föreningar som är öppna och där varje medlem har en röst vid stämman gynnas i skattehänseende på så sätt att överskottsutdelning endast beskattas hos medlemmarna. Föreningen undviker således dubbelbeskattning.

I avsnitt 5.5.3 har vi redogjort för varför vi föreslår att rösträttsreglerna för samebyn bör avvika från de för ekonomiska föreningar. Sammanfattningsvis beror det på att det är viktigt att renskötselutövarna tillförsäkras ett bestämmande inflytande över de frågor som rör deras verksamhet.

Förslaget avseende rösträtt liknar i viss utsträckning reglerna i rennäringslagen. I rennäringslagen är dock röstregeln tvingande. Vårt förslag innebär att röstning enligt renantal endast skall äga rum om någon begär det. Begränsningen i punkt ett till att endast myndiga medlemmar har rösträtt finns även i rennäringslagen. Motivet är att även underåriga barn kan vara medlemmar i samebyn och att rösträtt för dem skulle ge barnfamiljerna ett omotiverat merinflytande.

Förslaget beträffande röstning efter renantal har justerats i förhållande till rennäringslagen eftersom vårt förslag innebär att begreppet renskötande medlem tas bort ur lagstiftningen. Rösträtten knyts i stället till varje enskild medlems reninnehav. Under denna punkt utgör således även underårigas reninnehav grund för rösträtt. Rösträtten utövas av den underåriges förmyndare, dvs. normalt föräldrarna tillsammans. I praktiken innebär det ingen större praktisk skillnad jämfört med dagens regler. Enligt rennäringslagen utgör den underåriges reninnehav en del av underlaget för en renskötande medlems rösträtt.

Förslaget beträffande röstning efter renantal har justerats i förhållande till 59 § 2 rennäringslagen i ytterligare ett hänseende. Det är

en följd av att vårt förslag innebär att möjligheten att begränsa enskilda medlemmars renantal inte behöver framgå utav lagen utan i stället bör framgå av byns stadgar.

Fjärde stycket i förslaget överensstämmer med 59 § 4 rennäringslagen.

Ombud

Enligt rennäringslagen får en medlems rösträtt utövas genom ombud. Sådant ombud måste vara medlem. Hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar innebär ingen större förändring. Det blir dock möjligt för medlems make eller sambo att vara ombud utan att denne är medlem.

Jäv

Hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar innebär att bestämmelsen om jäv vid stämman får en delvis annan lydelse än enligt rennäringslagen. Enligt rennäringslagen får en medlem, varken själv eller som ombud för annan, delta i behandlingen av fråga där han har ett väsentligt intresse som strider mot samebyns. Jävsbestämmelsen i lagen om ekonomiska föreningar är mera inskränkt. Enligt den får en medlem inte rösta i fråga om talan mot honom eller hans befrielse från skadeståndsansvar eller annan förpliktelse gentemot föreningen. Förbudet gäller således själva omröstningen, inte att delta i diskussioner som föregår röstningen. En utvidgning av jävet i förhållande till rennäringslagen är dock att medlem inte heller får delta i beslut om att väcka talan mot någon annan eller någon annans skadeståndsansvar eller annan förpliktelse om medlemmen i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot föreningens.

Tidpunkt för ordinarie stämma

Enligt lagen om ekonomiska föreningar skall ordinarie föreningsstämma hållas inom sex månader efter utgången av varje räkenskapsår. Motsvarande bestämmelse saknas i rennäringslagen. Det framstår som lika angeläget för medlemmarna i en sameby som för de i en ekonomisk förening att en stämma hålls inom rimlig tid så att de har möjlighet att utöva sin beslutanderätt.

Årsredovisning och revisionsberättelse

Vid stämman i en ekonomisk förening skall styrelsen lägga fram årsredovisningen och revisionsberättelsen. Stämman skall fatta beslut om att fastställa resultaträkning och balansräkning, om hur vinst eller förlust skall disponeras, om ansvarsfrihet för styrelsen och om andra ärenden som följer av lag eller stadgar. Vårt förslag till sameby innebär att de ekonomiska förhållanden kommer att bli de samma som för en ekonomisk förening. Det innebär att samebyn måste tillgodose samma krav på insyn och kontroll från medlemmar, långivare och det allmänna när det gäller ekonomiska förhållanden som en ekonomisk förening.

I det sammanhanget är rennäringslagens bestämmelser om förvaltningsberättelse inte tillräckliga. Av propositionen till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 179) framgår att det förutsatts att endast samebyns medlemmar är intresserade av styrelsens redogörelse för den ekonomiska ställningen och sin förvaltning. Sannolikt bör utomstående, t.ex. långivare och det allmänna, ha intresse av dagens samebyars ekonomiska ställning. Detta behov kommer att understrykas ytterligare, eftersom vi föreslår att medlemmarna inte längre skall ha något personligt betalningsansvar för samebyns skulder samt att begränsningarna för att ta upp lån tas bort.

Extra stämma

Möjligheten för styrelsen, revisorerna eller en minoritet av medlemmarna att få till stånd en extra stämma finns såväl i rennäringslagen som i lagen om ekonomiska föreningar. Hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar innebär i sak endast att storleken på den minoritet som kan kräva extra stämma minskar. Enligt rennäringslagen kan en femtedel av samtliga myndiga medlemmar eller det mindre antal som framgår av stadgarna kräva extra stämma. I en ekonomisk förening har en tiondel av samtliga röstberättigade, eller det mindre antal som kan vara bestämt i stadgarna, den möjligheten. Enligt vår mening finns det inget skäl att bibehålla det strängare kravet i rennäringslagen. Kravet på att det skall vara en tiondel av samtliga röstberättigade medlemmar innebär att det även i vårt förslag endast är de myndiga medlemmarna som räknas.

Motionsrätt och frågerätt

Hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar innebär två viktiga nyheter för medlemmarnas möjlighet att verka vid stämman. Det gäller rätten att få ett ärende behandlat vid stämman. Någon sådan rätt finns inte enligt rennäringslagen. Vidare skall styrelsen om det kan ske utan väsentlig nackdel för samebyn, på stämman lämna upplysningar om förhållanden som kan inverka på bedömningen av föreningens årsredovisning och dess ställning i övrigt eller av ett ärende på stämman.

Kallelse till stämman

Precis som enligt rennäringslagen innebär förslaget att det är styrelsen som kallar till stämma. Vidare kan länsstyrelsen utfärda sådan kallelse om det av någon anledning inte sker i föreskriven ordning. Den krets som kan begära det hos länsstyrelsen utvidgas dock något, förutom röstberättigad medlem och revisor gäller det även styrelseledamot och verkställande direktör.

Bestämmelserna om hur kallelse till stämma skall ske är mera omfattande i lagen om ekonomiska föreningar än i rennäringslagen. Samtidigt är det möjligt för en ekonomisk förening att besluta om egna regler för kallelse i sina stadgar. Lagen om ekonomiska föreningar innehåller också regler om vad som händer om kallelse inte skett på rätt sätt. Det innebär att beslut i det ärende där reglerna åsidosatts inte får fattas utan att alla medlemmar som berörs av felet samtycker. Eftersom stämman är den enda möjligheten för medlemmarna att utöva sin bestämmanderätt i samebyn anser vi att det är lika viktigt för dem som för medlemmarna i en ekonomisk förening att kunna utöva denna rätt under så säkra former som möjligt. Det saknas således skäl att ha avvikande regler för samebyn.

Protokoll och röstlängd

Både i rennäringslagen och lagen om ekonomiska föreningar finns bestämmelser om röstlängd och protokoll. Reglerna om protokoll är dock mera detaljerade för ekonomiska föreningar. Förutom de beslut som fattas vid stämman skall protokollet innehålla röstlängden och, om röstning skett, resultatet av denna.

Fullmäktige

En ekonomisk förening får i stadgarna besluta att föreningsstämmans befogenheter helt eller delvis skall utövas av särskilt valda fullmäktige. Rent praktiskt kan det vara en lösning för ekonomiska föreningar med ett mycket stort antal medlemmar, t.ex. konsumentkooperationen. Som vi angett tidigare anser vi dock att det inte är ändamålsenligt att förenkla reglerna för samebyn endast av det skälet att man inte kan tänka sig att vissa bestämmelser kan komma att tillämpas. Mot den bakgrunden bör hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar även omfatta bestämmelserna i 7 kap. 12 § om fullmäktige.

Beslut vid stämman

Bestämmelsen om vad som skall anses utgöra stämmans beslut är olika utformad i lagen om ekonomiska föreningar och i rennäringslagen. Enligt rennäringslagen skall den mening som erhållit det högsta röstetalet gälla som stämmans beslut. I en ekonomisk förening utgörs föreningsstämmans beslut av den mening som har fått mer än hälften av de avgivna rösterna. Sannolikt beror skillnaden på att rennäringslagen utformats med 1951 års lag om ekonomiska föreningar som förebild. Där formulerades majoritetskravet på samma sätt.

Med den formulering som finns i lagen om ekonomiska föreningar framgår klart att det ställs upp ett krav på absolut majoritet. I en situation där det finns mer än två förslag till beslut innebär det att det blir nödvändigt att ställa förslagen mot varandra så att det i den slutliga omröstningen endast finns två förslag kvar. Sannolikt var detta avsikten även med den äldre formuleringen i 1951 års lag (Mallmén, 1989). Vi föreslår att samma regler i denna del skall gälla för samebyn som för ekonomiska föreningar. Det kommer således tydligt framgå att samma ordning gäller även för samebyn.

En följd av att vi föreslår en hänvisning till reglerna för ekonomiska föreningar är att samebyn i stadgarna kan ställa upp avvikande krav för beslut av stämman. I de fall lagen föreskriver viss kvalificerad majoritet, t.ex. två tredjedelar av de röstande, får avvikelser i stadgarna inte innebära ett lindrigare krav utan endast gå längre än lagens krav.

Enligt lagen om ekonomiska föreningar krävs kvalificerad majoritet för att ändra stadgarna. Det innebär att beslutet blir giltigt om samtliga röstberättigade i föreningen är eniga om det. Om det inte är möjligt blir beslutet giltigt om det har fattats på två på varandra följande stämmor och på den senare stämman biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Detta krav är strängare än det i rennäringslagen. Enligt ren-

näringslagen är det tillräckligt att ett beslut om stadgeändring vid en stämma biträds av minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar företrädda röstetalet och, för vissa frågor, flertalet av byns myndiga medlemmar.

När det gäller förändringar av stadgarna som innebär att en medlems förpliktelse att betala insatser eller avgifter till föreningen ökas eller att hans rätt till vinst inskränks krävs en ännu större majoritet vid den andra stämman, tre fjärdedelar av de röstande. Om ändringen innebär inskränkning i en medlems rätt att återfå insatser eller att en medlems utträde ur föreningen försvåras och ändringen skall gälla även dem som var medlemmar i föreningen när frågan avgjordes måste beslutet på den senare stämman biträdas av samtliga röstande.

Enligt vårt förslag kommer det ekonomiska engagemanget i samebyarna att vara av samma typ som i ekonomiska föreningar. Medlemmarna i samebyn kommer således att ha samma behov av skydd mot att åtagandet alltför enkelt kan öka i omfattning. Enligt vår uppfattning bör det således vara en naturlig följd av samebymedlemmarnas skyldigheter mot samebyn att majoritetskravet är detsamma som i en ekonomisk förening.

Den associationsrättsliga generalklausulen

Enligt lagen om ekonomiska föreningar får stämman inte fatta beslut som är ägnade att bereda otillbörlig fördel åt en medlem eller någon annan till nackdel för föreningen eller annan medlem. Motsvarande bestämmelse saknas i rennäringslagen. Sannolikt gäller principen dock redan i dag även samebyarna, eftersom ett stämmobeslut får överklagas om det kränker den enskildes rätt. Genom en hänvisning till reglerna i lagen om ekonomiska föreningar blir det dock tydligt att så är fallet.

Klander av stämmobeslut

Ett beslut av stämman kan enligt lagen om ekonomiska föreningar klandras om det inte tillkommit i behörig ordning eller i övrigt strider mot lagen eller stadgarna. Sådan talan får föras av föreningsmedlemmar, styrelsen, styrelseledamöter eller verkställande direktör. Talan skall föras vid allmän domstol, dvs. i första instans tingsrätten.

Enligt rennäringslagen får medlem i samebyn klaga på ett beslut av stämman till länsstyrelsen. Klagorätt föreligger om beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller i övrigt strider mot lag eller annan författning eller mot samebyns stadgar. Klagorätt föreligger även om

beslutet kränker medlemmens enskilda rätt. Enligt samma bestämmelse får en medlem klaga på styrelsens beslut om att begära in förskott från de renskötande medlemmarna.

Möjligheten att överklaga styrelsens beslut saknas i lagen om ekonomiska föreningar. Enligt vårt förslag försvinner konstruktionen med förskott för att täcka samebyns löpande utgifter. Styrelsen i samebyn kommer således inte att vara skyldig att fatta beslut som innebär krav på ekonomiska prestationer från enskilda medlemmar. Enligt vår mening finns det därför inte längre någon grund för att kunna överklaga några beslut av styrelsen.

När det gäller stämmobeslut finns det tre viktiga skillnader mellan rennäringslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Den ena gäller sättet för att angripa beslutet. Enligt rennäringslagen skall beslutet överklagas till länsstyrelsen, vars beslut sedan kan överklagas till länsrätten. Ett beslut av stämman i en ekonomisk förening angrips genom att man väcker talan mot föreningen vid allmän domstol. Denna skillnad motiverades i förarbetena till rennäringslagen med att det var billigare med ett skriftligt förfarande hos länsstyrelsen samt att ett sådant kunde anses innebära mindre risk för det fortsatta samarbetet inom byn. Det är således inte samebyns offentligrättsliga karaktär som motiverat denna lösning.

Enligt vår uppfattning finns det starka skäl som talar för att även stämmobeslut i samebyn skall klandras till allmän domstol. Några stämmobeslut som överklagas rör allmänna föreningsrättsliga frågor, t.ex. likhetsprincipens tillämpning. Det innebär att samma frågor med nuvarande ordning kan komma att avgöras i olika instansordningar, allmän domstol för ekonomiska föreningar respektive statlig förvaltning för samebyn, vilket innebär risk för olikheter i rättstillämpningen. Ett annat skäl är att en medlems angrepp mot stämmobeslut är en tvist mellan två enskilda personer, föreningen/samebyn och medlemmen. För den typen av tvister finns de allmänna domstolarna. Rent principiellt passar således den aktuella typen av tvister bättre i allmän domstol.

En nackdel med domstolsförfarandet är, som påpekas i förarbetena, att det kan innebära kostnader. Förfarandet hos länsstyrelsen är i princip skriftligt och enklare än det i domstol. Dessutom riskerar man inte att behöva betala motpartens kostnader om man skulle förlora.

Kostnaderna skall dock inte enbart ses som en nackdel. När det gäller alla typer av processer brukar man diskutera kostnadernas handlingsdirigerande effekt. Det innebär att den som planerar att starta en process måste väga det han kan vinna mot de kostnader han riskerar, dels sina egna, dels motpartens om han förlorar. Ett sådant resonemang får till följd att man bara ger sig in på en process som man har chans att

vinna och som inte skulle kosta mer än den smakar. Det är uppenbart att saker som inte kostar mycket att utnyttja riskerar att överutnyttjas.

Det andra argumentet i förarbetena till rennäringslagen för att stämmobeslut skulle överklagas till länsstyrelsen var att det skriftliga förfarandet kunde anses innebära mindre risk för det fortsatta samarbetet inom byn. Enligt vår uppfattning kan resonemanget ifrågasättas. Den grundläggande konflikten bör vara den samma oavsett vilket förfarande som väljs för att slita tvisten. Dessutom är det så att lagstiftningsarbetet under senare år varit inriktat på att öka de muntliga inslagen även inom den statliga förvaltningen för att underlätta för människor att få sin rätt.

Sammanfattningsvis anser vi således att de skäl som talar för att även stämmobeslut i sameby skall klandras till allmän domstol överväger.

En annan skillnad är att stämmobeslut i sameby endast kan angripas av medlemmar, alltså inte av styrelsen eller styrelseledamöter. Enligt vårt förslag kan även styrelsen och styrelseledamot klandra stämmobeslut. I och för sig kan man säga att styrelseledamöter normalt är medlemmar och således kan komma till tals även enligt rennäringslagens regler. Men det finns inget krav på att styrelseledamöter skall vara medlemmar. Ett viktig skäl för att styrelsen eller styrelseledamöter bör kunna angripa ett stämmobeslut i egenskap av just styrelse eller styrelseledamot har sin grund i förvaltningsorganens uppbyggnad. Styrelsen skall verkställa stämmans beslut. Det kan hända att stämman fattar ett beslut som på något sätt strider mot lagen eller andra regler. Är beslutet sådant att det inte får fattas ens med samtliga medlemmars samtycke får styrelsen inte verkställa det. Oklarhet beträffande om ett beslut är sådant att det inte får verkställas kan innebära allvarliga konsekvenser för styrelsens arbete och verksamheten i byn. Styrelsen bör därför ha möjlighet att undanröja tveksamheter genom att klandra stämmobeslutet.

Den tredje skillnaden är att enligt rennäringslagen kan stämmans beslut angripas inte bara om det tillkommit på fel sätt eller strider mot lag utan även om det kränker en enskild medlems rätt. Denna möjlighet saknas i ekonomiska föreningar. Motivet för att beslut skulle kunna angripas om de kränker den enskildes rätt var, enligt förarbetena till rennäringslagen, att besluten direkt påverkar den enskildes ekonomi och att den enskilde i praktiken inte kan undandra sig följderna av majoritetsmissbruk genom att utträda ur samebyn. Ett beslut anses således kränka den enskildes rätt om det åsidosätter hans rätt att åtnjuta lika behandling med övriga medlemmar vid nyttjandet av renskötselrättens befogenheter, t.ex. genom att beslutet otillbörligt gynnar någon eller några medlemmar på de andras bekostnad.

I det här sammanhanget kan det vara intressant att jämföra med reglerna för förvaltningen av allmänningsskogar som har samma offentligrättsliga inslag som samebyn. Enligt dessa kan delägare som menar att beslut som fattats på delägar- eller allmänningsstämma inte tillkommit i rätt ordning eller strider mot lag eller mot reglementet (allmänningens författning) överklaga beslutet till länsstyrelsen. Inte heller för denna typ av sammanslutning finns således en grund för överklagande som gäller den enskildes rätt.

Vårt förslag innebär att beslut av samebyns stämma kan klandras på samma sätt som beslut av en ekonomisk förenings stämma. Det medför således att grunden att beslutet kränker den enskildes rätt inte längre skall finnas kvar. Grunden har inte någon direkt anknytning till tvånget att vara medlem i samebyn. Motsvarande tvång gäller för delägarna i allmänningsskogarna utan att det ansetts nödvändigt med en motsvarande klagogrund.

Den situation som i förarbetena till rennäringslagen anges som motiv för grunden om kränkning av den enskildes rätt är ett brott mot likhetsprincipen. Likhetsprincipen, dvs. att vissa medlemmar inte otillbörligt får gynnas till förfång för andra medlemmar, gäller såväl för samebyar som för ekonomiska föreningar. Trots att motsvarande grund för klander saknas för ekonomiska föreningar kan ett brott mot likhetsprincipen ändå utgöra grund för en klandertalan eftersom beslutet då strider mot lag. Således anser vi att det saknas skäl att formulera grunderna för när stämmobeslut kan angripas annorlunda i samebyn än i en ekonomisk förening.

Skiljeförfarande

Hänvisningen till lagen om ekonomiska föreningar gör att det blir möjligt för samebyn att i sina stadgar ta in en bestämmelse om att tvister mellan föreningen och styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktör eller föreningsmedlem skall hänskjutas till skiljemän. Enligt vår uppfattning saknas det skäl att ta bort denna möjlighet. Den kan snarare vara en fördel för samebyn eftersom det kan finnas vissa typer av tvister inom samebyn där det är lämpligt att de som skall avgöra tvisten har djupgående samisk kunskap om renskötsel och historiska förhållanden.

Revision och särskild granskning

23 § För revision och särskild granskning gäller i tillämpliga delar reglerna i 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Enligt rennäringslagen skall en eller flera revisorer årligen granska samebyns styrelses förvaltning och räkenskaper. Revisorerna utses på bystämman. Revisorerna skall upprätta en revisionsberättelse över sin granskning. Rennäringslagen innehåller inget om att revisionen skall ske enligt ”god revisionssed”. Det saknas också särskilda regler om revisors kompetens och om jäv. Sådana regler har, enligt förarbetena, ansetts onödiga. Förhållandet liknar alltså det som anses gälla för revisorer i ideella föreningar som inte bedriver näringsverksamhet.

Kompetenskrav

I en association ligger revisionen till grund för många viktiga beslut på stämman. Av denna anledning innehåller de flesta lagar ett kompetenskrav för revisorn. Detta är vanligen utformat så att revisorn skall ha den insikt och erfarenhet av redovisning och ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till arten av och storleken på associationens verksamhet krävs för att uppdraget skall kunna fullgöras. Ett sådant krav finns bl.a. i lagen om ekonomiska föreningar.

Skälet till att rennäringslagen saknar kompetenskrav för revisorer tycks vara att det inom samebyn inte skulle vara möjligt att uppbringa revisorer som uppfyllde kravet (SOU 1968:16 s. 220). En sådan motivering utgår från att samebyarna huvudsakligen skulle hämta sina revisorer från den egna organisationen. Detta förutsätts inte beträffande någon annan associationsform och överensstämmer sannolikt inte heller med förhållandena i de flesta samebyarna.

Jäv

Revisorerna tillsätts och entledigas normalt av associationen genom dess egna organ. De avlönas också av associationen. De kan därför finnas risk för att de när de utför sitt uppdrag tar sådana hänsyn till de makthavande i associationen att granskningen inte blir så objektivt kritisk som den borde vara. För att motverka denna risk innehåller lagen om ekonomiska föreningar regler om jäv. Den vars verksamhet i associationen skall granskas anses jävig, t.ex. styrelseledamöter. Vidare anses vissa närstående till sådana personer, den som är anställd eller

annars underordnad associationen eller någon som skall granskas, som jäviga.

Revisorernas uppdrag

Revisorernas utåt mest uppmärksammade aktivitet är deras granskning av associationens årsredovisning jämte räkenskaperna och företagsledningens förvaltning. I princip skall de dessutom utöva en kontinuerlig kontroll över associationens verksamhet. Omfattningen av granskningen skall vara enligt ”god revisionssed”. Det innebär att granskningsskyldigheten anpassas till utvecklingen inom revisionsväsendet. Revisorerna skall enligt lagen om ekonomiska föreningar särskilt granska att skyldigheterna avseende vissa skatter och avgifter fullgjorts. Som ett resultat av sin granskning skall revisorerna varje år lägga fram en revisionsberättelse. Denna skall bli offentlig på samma sätt som årsredovisningen.

Beträffande revisorer kan man konstatera att rennäringslagens regler i viktiga avseenden är starkt förenklade i förhållande till reglerna för ekonomiska föreningar. Mot bakgrund av revisionens betydelse för samebymedlemmarnas och utomståendes kontroll av den ekonomiska förvaltningen är dessa förenklingar enligt vår uppfattning inte motiverade. Vi anser därför att det bör gälla samma regler för revision i en sameby som i en ekonomisk förening. Sannolikt innebär det för de flesta samebyar inte någon förändring i praktiken, eftersom dessa redan anpassat sin ekonomiska redovisning till moderna krav. Jävsreglerna i lagen om ekonomiska föreningar utesluter dock inte att en medlem är revisor, om samebyn önskar det, men fyller samtidigt en funktion när det gäller förtroendet för revisionen.

Medrevisor och särskild granskning

I rennäringslagen finns en regel om att en medlem har rätt att på lämpligt sätt få del av samebyns böcker, räkenskaper och andra handlingar. Motsvarande möjlighet har bolagsmän i handelsbolag och aktieägare i aktiebolag med få aktieägare. Denna möjlighet finns inte kvar i vårt förslag. I stället innebär förslaget att bestämmelserna om medrevisor och särskild granskning blir tillämpliga för samebyn.

Bestämmelserna om medrevisor och särskild granskning är en del av minoritetsskyddet. Medrevisor skall utses av länsstyrelsen om en tiondel av samtliga röstberättigade eller en tredjedel av de på stämman närvarande röstberättigade begär det. Hans uppdrag är det samma som

övriga revisorers. Särskild granskning innebär att länsstyrelsen skall utse en granskare för särskild granskning av förvaltning och räkenskaper under viss förfluten tid eller av vissa åtgärder eller förhållanden om minst en tiondel av samtliga röstberättigade eller en tredjedel av de närvarande röstberättigade begär det. Regeln bygger på att granskning är en extraordinär åtgärd som avses komma i fråga när oegentligheter misstänks eller andra missförhållanden bör utredas. Man bör observera att minoritetens storlek beräknas efter röstberättigade medlemmar. Det innebär att i samebyn så har i dessa frågor samtliga myndiga medlemmar en röst. Redan enligt rennäringslagen har frågan om kontrollen av förvaltningen ansetts vara sådan att samtliga myndiga medlemmar bör ha rösträtt.

Överskottsutdelning och annan användning av samebyns egendom

24 § För överskottsutdelning och annan användning av samebyns egendom gäller i tillämpliga delar reglerna i 10 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Rennäringslagen bygger på principen om årlig kostnadstäckning. Det innebär att vinst inte anses uppkomma i verksamheten. Följaktligen saknas bestämmelser om hur samebyn skall förfara med en eventuell vinst.

Vårt förslag innebär att enskilda samebymedlemmars skyldighet att varje år betala in ett tillräckligt stort belopp för att samebyns kostnader skall kunna täckas försvinner. I stället kommer medlemmarnas ekonomiska skyldigheter att bestå i att betala de insatser och medlemsavgifter som samebyn beslutar. För det fall samebyns intäkter, t.ex. avgifter och intrångsersättningar, är större än kostnaderna kommer det således att uppstå ett överskott. Eftersom medlemmarna i samebyn inte har personligt ansvar för byns skulder behövs, precis som för ekonomiska föreningar, ett visst skydd för borgenärer genom föreskrifter om bundet kapital i samebyn. Samebyns medel får betalas ut till medlemmarna endast i form av överskottsutdelning, återbetalning av medlemsinsatser och utbetalning vid nedsättning av medlemsinsatser. För ekonomiska föreningar finns ytterligare en möjlighet, nämligen utskiftning vid föreningens upplösning. Detta kommer inte att vara möjligt i samebyn, eftersom den inte på frivillig väg kan upplösas av medlemmarna.

Av hänsyn till skyddet för borgenärerna är möjligheterna att betala ut medel till medlemmarna begränsade på olika sätt. Överskottsutdelning kan ske dels i förhållande till hur mycket medlemmen deltagit i verksamheten, dels som vinstutdelning från årsresultatet. Utdelningens

storlek begränsas av bestämmelser om avsättning till reservfond och av att den inte får överstiga det fria kapitalets storlek.

Konkurs och företagsrekonstruktion

25 § Om en sameby är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är samebyn upplöst när konkursen avslutas.

Om det finns överskott, skall bystämman inom en månad från det att konkursen avslutades förordna ny styrelse, verkställande direktör och revisorer.

26 § Om en sameby försätts i konkurs eller beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion meddelas för samebyn, skall tingsrätten för registrering underrätta registreringsmyndigheten om beslutet, vem som har utsetts till konkursförvaltare och vilken tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över förvaltningen.

Under konkursen företräds samebyn som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör som finns vid konkursens början. Även under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.

När en konkurs har avslutats eller en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion har upphört, skall tingsrätten genast för registrering underrätta registermyndigheten och i det förra fallet ange om något överskott finns eller inte. Tingsrätten skall även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när högre rätt har upphävt ett beslut att försätta samebyn i konkurs eller ett beslut om företagsrekonstruktion.

Motsvarande regler saknas i rennäringslagen. De föreslagna reglerna motsvarar de för ekonomiska föreningar utom när det gäller effekterna av att en konkurs avslutas med överskott. Vi föreslår att samebyn inte skall upplösas om en konkurs avslutas med överskott. Eftersom samebyn enligt lag måste finnas bör det endast vara möjligt att upplösa den under speciella omständigheter. Motivet för vårt förslag har utvecklats i avsnitt 5.4.1.

När en sameby försätts i konkurs betyder detta inte att den därigenom upplösts eller att byns organ upphört att existera. Organen förlorar dock rätten att befatta sig med de rättigheter och skyldigheter som tillkommer konkursboet. Konkursförvaltaren övertar ansvaret för samebyns förvaltning enligt konkurslagen.

Fusion m.m.

27 § Beträffande fusion mellan samebyar eller mellan sameby och ett helägt dotteraktiebolag gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 12 kap.1–8 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Genom ett avtal om fusion kan också

1. en ekonomisk förening (den överlåtande parten) gå upp i en sameby (den övertagande parten), eller

2. en eller flera ekonomiska föreningar förenas med en eller flera samebyar (de överlåtande parterna) genom att bilda en ny sameby (den övertagande parten).

Beträffande inlösen av aktier i ett dotteraktiebolag gäller bestämmelserna i 12 kap.9–13 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i rennäringslagen. Enligt förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 173) har det ansetts möjligt att samebyar skall kunna slås ihop. Hur detta skall ske rent praktiskt diskuteras dock inte.

I associationsrättslig lagstiftning har det ansetts nödvändigt att bevaka vissa intressen i samband med fusioner. De skyddsvärda intressena är främst medlemmarnas och fordringsägarnas. Enligt vår uppfattning har dessa intressen behov av skydd även vid sammanslagning av samebyar. En tolkning av att det saknas regler för sammanslagning av samebyar är att det krävs att samtliga fordringsägare i båda byarna samtycker eller att de som inte samtycker får betalt. Vidare är det sannolikt så att beslutet av bystämmorna måste fattas med samma kvalificerade majoritet som vid stadgeändringar. Det innebär bl.a. att det inte finns några regler om att genom kungörelse försöka nå även okända fordringsägare samt att kravet på majoritet är lindrigare för samebyar än för ekonomiska föreningar.

Fusion mellan samebyar bör kunna ske antingen genom absorption eller genom kombination. Absorption innebär att fusionsavtalet innehåller att en sameby (den överlåtande) skall gå upp i en annan sameby (den övertagande). Sedan fusionen genomförts blir medlemmarna i den överlåtande samebyn medlemmar i den övertagande samebyn, den överlåtande samebyn anses upplöst och dess tillgångar och skulder övertas av den övertagande samebyn.

Kombination innebär att två eller flera samebyar (de överlåtande) förenas genom att bilda en ny sameby (den övertagande). När fusionen genomförts är medlemmarna i de överlåtande byarna medlemmar i den övertagande samebyn, de överlåtande samebyarna anses upplösta och deras tillgångar och skulder övertas av den nya samebyn.

I vårt förslag har vi ansett att det är nödvändigt att det framgår av texten att sameby genom fusion kan förenas med en ekonomisk förening. Vi anser att den möjligheten måste stå öppen för samebyarna för att flexibiliteten i organisationen skall bli så stor som möjligt. I de fall det kan bli aktuellt att fusionera en ekonomisk förening med en sameby är medlemmarna i den ekonomiska föreningen sannolikt ofta redan medlemmar i samebyn. När så inte är fallet krävs det för att fusionen skall vara möjlig att medlemmarna i den överlåtande parten uppfyller de krav som lag och stadgar ställer upp för medlemskap i den övertagande parten. I annat fall strider fusionsavtalet mot samebyns ändamål på ett sådant sätt att det måste anses vara ogiltigt och inte får verkställas.

För en ekonomiska förening är det möjligt att låta ett helägt dotteraktiebolag gå upp i föreningen genom fusion. Skälen till detta är flera (Mallmén, 1995, s. 464). Den verksamhet som drivs av ett helägt dotteraktiebolag kan likväl drivas av moderföreningen direkt, om denna skulle finna det lämpligt. Vidare ansågs en möjlighet till fusion gynna arbetskooperativ, eftersom dessa ekonomiska föreningar ofta övertagit en verksamhet som i aktiebolagsform drivits av de gamla ägarna. Även för samebyn kan man tänka sig en motsvarande situation. Det kan t.ex. bli aktuellt för samebyn att förvärva ett slakteri som bedrivs i aktiebolagsform. Det bör då finnas en valfrihet mellan att fortsätta driva aktiebolag eller låta verksamheten ingå i samebyns verksamhet.

Möjlighet föreligger för en ekonomisk förening att inlösa aktier i ett dotteraktiebolag. Skälet härtill är att möjligheterna för en moderförening att nyttja de organisatoriska fördelar som en koncernbildning innebär ökar om moderföreningen äger samtliga aktier i ett dotteraktiebolag. En aktieägarminoritet som inte kommer upp till en tiondel av alla aktier i ett bolag går, enligt aktiebolagslagen, miste om ett betydande antal minoritetsrättigheter. När en moderförening, eventuellt jämte dotterföretag, förvärvat mer än nio tiondelar av aktierna och röstetalet i ett dotteraktiebolag har det därför ansetts att moderföreningen bör vara skyldig att lösa in minoritetsaktierna i dotteraktiebolaget. (se Mallmén, 1995, s. 466)

Vårt förslag innebär att samebyn skall ha samma möjligheter att äga dotterföretag som en ekonomisk förening. De organisatoriska fördelar som nämns ovan kan således uppkomma även i detta fall. Förhållandena för minoritetsaktieägarna i ett sådant dotterbolag till en sameby är desamma som när modern är en ekonomisk förening. Mot denna bakgrund bör reglerna om inlösen av aktier i ett dotteraktiebolag gälla även för samebyn.

För att verkställa avtal om fusion mellan ekonomiska föreningar krävs tillstånd av domstol. Domstolen underrättar samtliga kända ford-

ringsägare genom brev och de okända genom kungörelse i tidningar om fusionsavtalet. Om ingen motsätter sig fusionen eller om de som motsätter sig den får betalt eller tillräcklig säkerhet meddelar tingsrätten tillstånd till fusionen. Det innebär att den förening som skall försvinna anses upplöst utan att likvidation behöver ske. Vårt förslag innebär att denna process bör tillämpas även för samebyarna. Den viktigaste orsaken är att behovet av skydd för borgenärerna är lika stort i de fall samebyar skall gå samman som när ekonomiska föreningar skall göra det.

Skadestånd m.m.

28 § I fråga om skyldighet för styrelseledamot, verkställande direktör, revisor eller samebymedlem att ersätta skada som vållats samebyn, medlem eller tredje man och i fråga om talan om sådan ersättning tillämpas 13 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Bestämmelsen motsvarar 64 § rennäringslagen.

I 13 kap. 1–3 §§ lagen om ekonomiska föreningar finns en beskrivning av under vilka förutsättningar styrelseledamot, verkställande direktör, revisor eller medlem kan ådra sig skadeståndsskyldighet. I 4 § finns en möjlighet att under vissa förutsättningar jämka skadeståndet och i 5 och 6 §§ regleras under vilka förutsättningar skadeståndstalan kan väckas för föreningens räkning.

Talan om skadestånd till föreningen kan väckas, om vid en stämma majoriteten eller en minoritet bestående av minst en tiondel av samtliga röstberättigade har biträtt ett förslag om att väcka skadeståndstalan eller, såvitt gäller en styrelseledamot eller verkställande direktören, har röstat mot ett förslag om att bevilja ansvarsfrihet. När denna regel tillämpas i samebyn blir följden att de röstberättigade är samtliga myndiga medlemmar ( jmf. vårt förslag 22 §).

Samebyns firma

29 § En samebys firma skall innehålla ordet ”sameby”. I firman får inte ordet ”bolag” eller något annat som betecknar ett bolagsförhållande tas in på ett sådant sätt som kan leda till missförståndet att ett bolag innehar firman. Firman skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i samebyregistret. Registreringen av en samebys firma gäller för hela landet. I övrigt finns bestämmelser om registrering i firmalagen (1974:156).

Om samebyns firma skall registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse anges i stadgarna.

Samebyns styrelse kan anta bifirma. Bestämmelserna i första stycket gäller även bifirma. Uttrycket sameby får dock inte tas in i en bifirma.

Endast sameby får i sin firma använda uttrycket sameby. I fråga om skriftliga handlingar som utfärdas för en sameby gäller 14 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Rennäringslagen saknar bestämmelser om samebys firma. Motivet för detta framgår inte av förarbetena.

Firma är den benämning under vilken en näringsidkare driver sin verksamhet. Om näringsidkaren är en juridisk person, t.ex. en ekonomisk förening, är firman den juridiska personens namn. Firmans fyller olika funktioner för olika näringsidkare. För vissa är den enbart som en benämning för näringsidkaren i samband med avtal och i andra privata och offentliga sammanhang. Andra näringsidkare däremot, särskilt sådana som bedriver en omfattande marknadsföring, använder den ofta som ett kännetecken i stil med varumärket. Mot denna bakgrund har det utformats regler om ensamrätt till firma. Det innebär att ingen annan än den som har rätt till firman får använda denna eller en därmed förväxlingsbar firma.

På det offentligrättsliga planet har firman den viktiga uppgiften att identifiera en enskild näringsidkare. Firman fyller där samma funktion som det personliga namnet genom att identifiera sin bärare i olika sammanhang, som part i rättegång eller som skattebetalare.

Firmarätten reglerar skyddet för det namn under vilket en näringsidkare driver sin rörelse och är en del av det rättsområde som kallas immaterialrätt. Firmalagen (1974:156) reglerar firmaskyddet för alla slag av näringsidkare. Lagstiftning om olika former för näringsutövning, t.ex. aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar hänvisar till firmalagen och innehåller i övrigt huvudsakligen bara regler om registrering. (Beskrivningen av firmans betydelse och firmarättens innehåll bygger helt på Essén, 1998.)

Enligt vår uppfattning är det rimligt att samebyarna har samma skydd för sina namn som andra näringsidkare. Vidare innebär vårt förslag att samebyns medlemmar inte har något personligt betalningsansvar för samebyns skulder. Det är således viktigt att utomstående inte behöver tveka om vilken typ av organisation det gäller. I dag förekommer ideella föreningar som av olika skäl använder ordet ”sameby” i sitt namn. Det kommer inte längre att vara tillåtet enligt vårt förslag. Vidare kommer förbudet att vara straffsanktionerat, se 7 kap. 2 § i förslaget. Detsamma gäller även för motsvarande förbud i lagen om ekonomiska föreningar.

Registrering m.m.

30 § Sametinget är registreringsmyndighet för en sameby.

Registreringsmyndigheten skall för registrering enligt denna lag föra ett samebyregister för hela landet.

I fråga om förfarandet hos registreringsmyndigheten och verkan av registrering gäller bestämmelserna i 15 kap.2–5 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Om någon anmälan rörande en sameby inte har kommit in till registreringsmyndigheten under de fem senaste åren, skall registreringsmyndigheten undersöka om samebyn har upphört med sin verksamhet. Detta skall ske genom brev till den i samebyregistret registrerade adressen samt genom kungörelse i ortstidning.

Om det två månader efter kungörandet enligt föregående stycke inte framgår att verksamhet fortfarande bedrivs inom samebyn, skall registreringsmyndigheten vidta åtgärder i syfte att förvaltningen av renskötselrätten inom samebyns område återupptas. Registreringsmyndigheten kan i samband med sådana åtgärder avföra samebyn ur registret. Samebyn är därmed upplöst.

Enligt rennäringslagen är respektive länsstyrelse registreringsmyndighet för samebyarna. Vi har tidigare redogjort för våra överväganden kring varför Sametinget bör ha ansvar för att lagens krav på bildande av organisationer som förvaltar renskötselrätten uppfylls. En följd av det ställningstagandet är att Sametinget bör vara registreringsmyndighet motsvarande vad Patent- och registreringsverket är för ekonomiska föreningar. Bestämmelserna om vad som rent praktiskt skall gälla vid registrering finns i förordning (1987:978) om ekonomiska föreningar. Motsvarande bestämmelser, t.ex. om registreringsavgifter och vad en anmälan skall innehålla bör meddelas i förordning.

Rennäringslagen saknar bestämmelser om kungörelse av vad som registreras om sameby eller vilken verkan det skall anses ha gentemot tredje man. Eftersom det även beträffande samebyarna är fråga om ekonomisk verksamhet som inte är av obetydlig omfattning framstår det som en brist att lagstiftningen är otydlig på den punkten. Vårt förslag medför således att registrering av t.ex. vem som har rätt att företräda föreningen skall innebära att det registrerade anses vara känt för tredje man.

De två sista styckena saknar motsvarighet i rennäringslagen. I lagen om ekonomiska föreningar finns en bestämmelse om att om någon anmälan rörande en förening inte har kommit in till registermyndigheten under de tio senaste åren så skall registreringsmyndigheten vidta åtgärder som motsvarar de vi föreslår. Om det efter ett sådant för-

farande inte framgår att en ekonomisk förening fortfarande består skall den genast avföras ur föreningsregistret och anses därigenom upplöst utan likvidation.

Vårt förslag innebär att det skall finnas samebyar som svarar för förvaltningen av renskötselrätten inom sitt område. Om det efter en viss längre tid inte skett några anmälningar till registreringsmyndigheten av t.ex. ny styrelse finns det anledning att misstänka att verksamheten i samebyn upphört. Enligt vårt förslag bör därför registreringsmyndigheten vid sådana misstankar undersöka hur det ligger till. Skulle det visa sig att verksamheten i samebyn upphört, bör det åligga registreringsmyndigheten att vidta åtgärder för att förvaltningen av renskötselrätten inom det aktuella området skall återupptas. Vilken typ av åtgärder som bör vidtas kan sannolikt variera med hänsyn till omständigheterna. En lösning är att slå ihop samebyn med en angränsande by. En annan är att försöka intressera ett lämpligt antal renägare för att starta verksamhet i byn. Eftersom det är angeläget att renskötselrätten förvaltas på ett ändamålsenligt sätt bör den tid under vilken anmälningar inte skett kortas i förhållande till lagen om ekonomiska föreningar. Vi föreslår därför att tiden skall sättas till fem år.

7 kap. Ansvar och överklagande m.m.

1 §

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet, i strid

med bestämmelserna i denna lag,

1. stänger av flyttningsväg för renar eller vidtar åtgärder på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligt försämras,

2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på ett område där renskötsel då är tillåten,

3. driver bort renar från ett område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att beta på ett sådant område,

4. bryter mot 3 kap. 4 § första eller tredje stycket.

Bestämmelsen motsvarar delvis 94 § rennäringslagen.

Vid våra överväganden beträffande översynen av straffbestämmelserna i rennäringslagen har vi haft som utgångspunkt att kriminalisering bör användas med försiktighet för att straffhotet inte skall förlora den tyngd det är avsett att ha.

Systematiskt genomförande av de beteenden som beskrivs i förslaget kan innebär att renskötsel åtminstone temporärt blir omöjlig på det aktuella området. Det leder till att renskötselrätten i praktiken kommer att upphävas trots att något beslut om detta inte fattats. Även mindre omfattande gärningar kan innebära stora kostnader för samebyn, t.ex.

genom att renar sprids och måste samlas igen, eller produktionsbortfall på grund av att renarna inte får betesro. Beteendena är således sådana att de bör vara kriminaliserade.

Frågan vi därefter ställt oss är om de kanske redan är kriminaliserade genom bestämmelserna i brottsbalken. Beträffande punkterna 1 och 3 skulle det i första hand kunna vara fråga om egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 11 § andra stycket brottsbalken. När det gäller punkten 2 skulle det eventuellt kunna vara fråga om skadegörelse, 12 kap. 1 § brottsbalken.

Egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 11 § andra stycket brottsbalken innebär bl.a. att den som obehörigen skiljer någon från hans besittning av fastighet eller del av fastighet kan dömas för egenmäktigt förfarande. Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom. Det framstår dock som oklart vilket förhållande som råder när det gäller frågan om besittning till fastighet mellan renskötselrätten och äganderätten eller nyttjanderätter som upplåtits av markägaren (jmf. Hovrätten för Övre Norrland, dom 2001-04-24, B 305/99). Mot denna bakgrund anser vi att det är nödvändigt att behålla en kriminalisering i specialstraffrätten för de aktuella beteendena.

Ansvar för skadegörelse skulle kunna uppkomma om ett ofredande av renar innebär att renarna skadas. Enligt vår uppfattning är det dock inte enbart den effekten som är så allvarlig att beteendet bör kriminaliseras. Att skrämma eller på annat sätt ofreda renar som betar kan innebära arbete för samebyn med att samla dem på nytt eller minskad köttproduktion som en följd av att renarna inte får beta i fred. Dessa följder kan uppstå även om renarna inte skadas rent fysiskt. Mot denna bakgrund anser vi att även dessa beteenden bör vara kriminaliserat i speciallagstiftningen.

Straff enligt den föreslagna bestämmelsen skall enligt vår uppfattning kunna dömas ut dels för den som begår gärningen och är ägare eller på annat sätt har rätt till den fastighet där renarna finns, dels för den som utan att ha sådan rätt begår gärningen. Renskötsel bedrivs med stöd av renskötselrätten på mark där även annan kan ha rätt till marken. Det kan t.ex. vara frågan om markägare eller nyttjanderättsinnehavare. Förhållandet mellan renskötselrätten och andra rättigheter regleras i vårt förslag till lag om renskötselrätt. En markägare eller annan som är jämställd med honom bör naturligtvis inte riskera att drabbas av straff för åtgärder som är tillåtna. Straff kan däremot bli aktuellt om en åtgärd enligt punkterna 1–3 överskrider det intrång i renskötselrätten som samebyn måste tåla enligt lagen.

I 3 kap. 4 § finns en bestämmelse om att hund skall hindras från att ofreda ren. Om en hund påträffas medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren får den som äger eller vårdar ren döda hunden, om den inte

låter sig fångas. Den som på det sättet dödat hund skall så snart som möjligt anmäla det till polismyndigheten. Fjärde punkten i bestämmelsen innebär att den som inte följer bestämmelsen kan drabbas av straff. Motsvarande straffstadgande finns för den som håller hund lös i strid med lagen (1943:459) om tillsyn över katter och hundar.

I 95 § rennäringslagen finns bestämmelser om att medlem i sameby i vissa fall kan dömas till böter. Det gäller bl.a. om han tar virke i strid med lagen. Straff skall dock inte dömas ut enligt rennäringslagen om den är belagd med straff enligt brottsbalken. Straff kan följa om gärningen begås med uppsåt eller av oaktsamhet.

De brottsrubriceringar som i första hand borde kunna bli aktuella i brottsbalken är stöld, snatteri, skadegörelse och åverkan. Stöld och snatteri innebär att man olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det. Det krävs också att tillgreppet innebär skada. Skadegörelse och åverkan innebär att man förstör eller skadar egendom till men för annans rätt till egendomen. Det kan också vara åverkan att i skog eller mark ta bl.a. växande träd om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa.

Uppsåtligt brott enligt 95 § rennäringslagen bör enligt vår uppfattning normalt vara att bedöma som i vart fall åverkan (12 kap. 2 § andra stycket brottsbalken). Frågan är om det finns ett sådan behov av kriminalisering av eventuella övriga uppsåtliga gärningar och de oaktsamma beteenden som kan bli aktuella att det bör finnas en särskild bestämmelse om straff i lagen om renskötselrätt.

Enligt vår uppfattning är det svårt att tänka sig uppsåtliga beteenden som, trots att de inte är straffbara som åverkan, är så straffvärda att de bör vara kriminaliserade. När det gäller oaktsamhet kan man konstatera att det i brottsbalken inte har ansetts lämpligt att straffbelägga oaktsamma motsvarigheter till stöld och skadegörelse. Vi gör bedömningen att de oaktsamma beteenden som nu är kriminaliserade enligt 95 § rennäringslagen har så ringa straffvärde att det saknas skäl för kriminalisering.

Sammanfattningsvis föreslår vi således inte någon motsvarighet till

95 § rennäringslagen i denna del. Övriga straffstadganden i rennäringslagen diskuteras i specialmotiveringen till 19 § förslag till lag om bedrivande av rennäring.

2 §

I fråga om gärningar som är straffbara enligt lagen (1987:667)

om ekonomiska föreningar och som på grund av hänvisning i denna lag kan komma i fråga även för sameby gäller i tillämpliga delar 16 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 6 kap. 29 § fjärde stycket.

I fråga om vite i samband med beslut enligt bestämmelser i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar som på grund av hänvisning i denna lag gäller även för sameby, gäller bestämmelsen i 16 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Sametinget får meddela föreläggande för sameby att fullgöra sin skyldighet enligt 6 kap. 13 §. Sådant föreläggande får förenas med vite.

I rennäringslagen saknas straffbestämmelser beträffande organisatoriska förhållanden. För ekonomiska föreningar har dock vissa förhållanden ansetts så viktiga att de förenats med straffsanktioner. Det gäller dels vissa regler kring styrelsearbetet, dels skyldigheten att föra medlemsförteckning.

Straffsanktionerna beträffande styrelsearbetet har kommit till för att främja ett effektivt deltagande i styrelsearbetet från ledamöternas sida. Det som är straffbart är att styrelseordföranden uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att kalla till styrelsesammanträde trots att ledamot eller verkställande direktör begärt det. Vidare är det straffbart att uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåta att bereda samtliga ledamöter respektive suppleanter tillfälle att delta i behandlingen av styrelseärenden eller att inte ge dem tillfredsställande beslutsunderlag.

Lagen om ekonomiska föreningar innehåller en straffsanktion av förbudet mot att använda beteckningen ”ekonomisk förening” för andra organisationer än just ekonomiska föreningar. Vi anser att motsvarande sanktion bör finnas för förbudet mot att använda beteckningen ”sameby” i strid med lagen.

Revisorerna i en ekonomisk förening har enligt 8 kap. 16 § första stycket lagen om ekonomiska föreningar tystnadsplikt. Denna är inte straffsanktionerad utan det har ansetts tillräckligt med skadeståndsansvar vid brott mot tystnadsplikten. Därför anger lagen om ekonomiska föreningar att revisorerna inte heller kan straffas för brott mot tystnadsplikten enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Vårt förslag innebär att tystnadsplikten och skadeståndsansvaret gäller även för revisorer i sameby. Undantaget från brottsbalken bestämmelser bör således gälla även dem.

Möjligheten att vid vite förelägga verkställande direktör eller styrelseledamöter att fullgöra sina skyldigheter enligt lag, t.ex. i registreringsärenden, saknas i rennäringslagen. Enligt vår mening är det dock rimligt att t.ex. anmälningar kan tvingas fram av registreringsmyndigheten genom hot om vite. Behovet av att använda vite är något större beträffande samebyn än den ekonomiska föreningen. Det beror på att underlåtenhet att fullgöra vissa skyldigheter, t.ex. anmäla vilka som utsetts till styrelseledamöter, i ekonomiska föreningar leder till tvångslikvidation. Den möjligheten saknas i förhållande till samebyn, efter-

som det finns ett tvång att ha sameby för förvaltningen av renskötselrätten.

Om en ekonomisk förening inte registreras i rätt tid anses frågan om dess bildande förfallen. En sameby måste bildas. Därför skulle en sådan lösning vara mindre lyckad. Det bör därför vara möjligt för Sametinget att meddela föreläggande om att samebyn skall registreras. Ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite.

I övrigt saknas det enligt vår uppfattning skäl att kunna förena beslut enligt förslaget till lag om renskötselrätt med vite. Inget av de övriga beslut som enligt vårt förslag bör fattas med stöd av lagen om renskötselrätt kan i dag, enligt rennäringslagen, förenas med vite.

3 §

Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag får över-

klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut om upplåtelse enligt 5 kap. 2 § överklagas dock hos regeringen om beslutet rör annat än samebys renskötselrätt.

Beslut enligt 5 kap 2 § som avser upplåtelse av rätt till jakt eller fiske får överklagas endast av sameby.

I fråga om överklagande av myndighets beslut som genom hänvisning i denna lag fattats med stöd av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller i tillämpliga delar 15 kap. 6 § samma lag.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 99 § rennäringslagen. En förändring är dock att beslut om upplåtelser av nyttjanderätter på kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen enligt 5 kap. 2 § skall överklagas till förvaltningedomstol om de berör renskötselrätten. Som framgår av den allmänna motiveringen är skälet till detta att sådana överklaganden berör en civil rättighet, renskötselrätten, och skall därmed enligt Europakonventionens artikel 6:1 prövas av domstol.

Vidare har en ny typ att beslut som kan överklagas tillkommit. Det är beslut som genom hänvisning i bestämmelser i vårt förslag skall fattas enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Beslut som avses är undantag från bestämmelserna om verkställande direktör (6 kap. 3 och 4 §§ lagen om ekonomiska föreningar), undantag från vissa bestämmelser om revisorer (8 kap. 3–5 §§ lagen om ekonomiska föreningar) samt undantag från bestämmelserna om avsättning till reservfond (10 kap. 6 § femte stycket lagen om ekonomiska föreningar). Sådana ärenden prövas enligt förordningen (1987:978) om ekonomiska föreningar av Patent- och registreringsverket och skall enligt lagen om ekonomiska föreningar överklagas till regeringen.

Den ovan beskrivna typen av ärenden kommer troligen att vara sällsynta beträffande samebyar. Vi anser således inte att det är någon uppenbar nackdel att vår hänvisning innebär att just dessa frågor kommer att prövas av Patent- och registreringsverket, trots att övriga myndighetsfrågor beträffande samebyn i princip skall prövas av Sametinget.

Bestämmelsen i 15 kap. 6 § lagen om ekonomiska föreningar innehåller vidare regler för överklagande av registreringsärenden. Dessa skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol inom två månader från beslutets dag. Vidare innehåller bestämmelsen att länsstyrelsens beslut enligt lagen skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Hänvisningen till 15 kap. 6 § lagen om ekonomiska föreningar innebär att registreringsärenden överklagas till samma instans som övriga beslut av Sametinget. Överklagandetiden är dock normalt längre än de tre veckor som enligt förvaltningslagen gäller för övriga beslut.

Den typ av befogenheter som länsstyrelsen har när det gäller ekonomiska föreningar är bl.a. att kalla till stämma om styrelsen inte gör det och utse medrevisor om en minoritet av medlemmarna begär det. Vi har gjort bedömningen att dessa uppgifter enbart har anknytning till associationsrättsliga regler om t.ex. skydd för en minoritet bland föreningens medlemmar. Vi anser därför inte att det är något hinder att länsstyrelsen fattar dessa beslut även för samebyarna, trots att vår utgångspunkt är att så många beslut som möjligt i interna samiska angelägenheter skall fattas av samiska organ.

Sammantaget gör vi den bedömningen att när det gäller överklagande av beslut som har att göra med samebyn som organisation bör samma regel gälla som för ekonomiska föreningar.

Enligt vårt förslag skall Sametinget vara beslutsmyndighet när det gäller frågan om indelning i byområden. Sametinget har sitt säte i Kiruna. Den allmänna regeln i 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar medför därmed att Länsrätten i Norrbottens län kommer att vara första instans vid överklagande. Det kan ses som en fördel att samtliga mål av en viss typ som inte är så vanligt förekommande prövas av samma domstol. Det långa geografiska avståndet från vissa delar av renskötselområdet behöver inte innebära någon större nackdel, eftersom handläggningen i länsrätten i huvudsak är skriftlig.

4 §

Myndighets beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om

inte den beslutande myndigheten bestämmer något annat.

Bestämmelsen motsvarar 101 § rennäringslagen. I sak har den dock fått ett annat innehåll. Vi föreslår att beslut som fattas med stöd av lagen om renskötselrätt skall gälla omedelbart, dvs. utan hinder av att de över-

klagats. Motsvarande bestämmelse finns i rennäringslagen. I rennäringslagen saknas dock en möjlighet för den beslutande myndigheten att för ett enskilt beslut bestämma att det inte skall gälla omedelbart.

Vårt förslag till lag om renskötselrätt innehåller följande beslut som kan komma att överklagas.

  • Länsstyrelsens beslut vid tvist om var en anläggning får uppföras

(1 kap. 7 § fjärde stycket).

  • Länsstyrelsens beslut om att förordna viss person att förlika parterna beträffande rotvärdesersättning (1 kap. 11 § andra stycket).
  • Länsstyrelsens beslut att förlänga vinterbetestiden (2 kap. 3 §).
  • Sametingets beslut om indelning i byområden (2 kap. 2 §).
  • Länsstyrelsens beslut om undantag från kopplingstvång för hund

(3 kap. 4 §).

  • Beslut om upplåtelser med stöd av 5 kap. 2 §.
  • Sametingets beslut att förordna syssloman om samebyn saknar styrelse (6 kap. 21 §).

Rättsläget är oklart när det gäller om ett beslut kan anses gälla innan tiden för överklagande gått ut eller, om det överklagats, innan överklagandet prövats. Om ett beslut säkert skall anses gälla omedelbart behövs ofta en uttrycklig föreskrift om det.

Besvärssakkunniga gjorde i sitt slutbetänkande (SOU 1964:27 s. 465–471) en principiell genomgång av när olika typer av individuella beslut kan anses börja gälla. Av denna kan man bl.a. dra slutsatsen att en aspekt av om ett beslut skall anses gälla direkt är vilket syftet med beslutet är och om rättsverkningarna för enskilda är sådana att de innebär ett mindre problem att de börjar gälla direkt än att de kan komma att upphävas genom bifall till ett överklagande.

Av de typer av beslut som det här är frågan om är i vart fall beslut om placering av anläggning, förlängning av vinterbetestid och förordnande av syssloman sådana att det normalt bör vara viktigt att de gäller direkt. Den bedömningen gör vi mot bakgrund av att de två första typerna av beslut kan komma att bli aktuella mitt under pågående arbete med renhjorden och att den tredje typen av beslut blir aktuell i en situation där samebyn inte fungerar på grund av att den saknar styrelse.

Beträffande Sametingets beslut om indelning i byområden framstår det som mindre självklart att besluten bör gälla direkt. Här är det fråga om vem som i ett längre perspektiv skall ha ansvar för förvaltningen av ett visst område. I praktiken är det normalt fråga om indelning av vinterbetesmarker. Om beslutet inte gäller omedelbart skulle det innebära att det äldre förhållandet, dvs. att flera byar nyttjar samma vinterbetesmark, består tills frågan slutligt avgjorts. Skulle beslutet börja gälla omedelbart innebär det att samebyarna måste inrätta sig efter den

indelning beslutet innebär, trots att den kan komma att ändras. Innebär det att anläggningar uppförs skulle det kunna medföra negativa konsekvenser. Å andra sidan skulle det innebära att man genast kan komma till rätta med ett eventuellt överutnyttjande av ett betesområde.

När det gäller beslut om upplåtelser är dessa sinsemellan mycket olika. Det är därför svårt att göra några generella uttalanden om dessa bör gälla direkt eller inte. En vanlig form av upplåtelser är dock länsstyrelsens beslut om upplåtelse av jakt och fiske. Sådana beslut kan endast överklagas av samebyn. Det är således frågan om en viss upplåtelse kommer i konflikt med renskötseln som kan bli fråga för prövning. I de allra flest fall bör dock enskilda beslut om upplåtelse av jakt eller fiske vara oproblematiska och det är således ett värde för den som får upplåtelsen att kunna nyttja den direkt.

Förutom möjligheten för myndigheten att förordna att beslutet inte skall gälla förrän det vunnit laga kraft finns det ytterligare en möjlighet att undvika att ett beslut, som kan komma att ändras leder till stora olägenheter för berörda enskilda. Denna möjlighet är att den myndighet eller domstol som skall pröva ett överklagande kan besluta om inhibition. Det innebär att myndigheten förordnar att det överklagade beslutet tills vidare inte får gälla. I dag framgår denna möjlighet direkt av rennäringslagen. Möjligheten för länsrätten att besluta om inhibition följer dock av 28 § förvaltningsprocesslagen och för förvaltningsmyndigheternas del av 29 § förvaltningslagen. Enligt vår uppfattning är det således onödigt att upprepa detta i vårt förslag till lag om renskötselrätt.

5 §

Länsstyrelsens uppgifter enligt denna lag fullgörs såvitt avser

Västernorrlands län av länsstyrelsen i Västerbottens län och såvitt avser Dalarnas och Gävleborgs län av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Bestämmelsen överensstämmer med 102 § första stycket rennäringslagen.

6 §

I 22 § lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring finns bestäm-

melser om expediering av beslut som angår många och beräkning av tiden för överklagande av sådana beslut.

Bestämmelsen motsvarar 100 § rennäringslagen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003, då rennäringslagen (1971:437) upphör att gälla.

2. Beslut om indelning i byområde enligt rennäringslagen (1971:437) eller motsvarande beslut enligt äldre bestämmelser skall anses som beslut om indelning i byområde enligt denna lag.

Vårt förslag innebär att de gränser som fastställts när de nya reglerna träder i kraft skall fortsätta gälla. Det gäller såväl beslut som fattats med stöd av rennäringslagen och äldre beslut, t.ex. i byordningar. Det bör uttryckligen framgå av övergångsbestämmelserna, eftersom den nuvarande rennäringslagens övergångsbestämmelser fått en sådan lydelse att det är oklart vad som gäller för äldre beslut.

3. Vad i lag eller annan författning betecknas som områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande skall i stället avse sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen.

Bestämmelsen är samma som punkt 2 i övergångsbestämmelserna till rennäringslagen (1971:437). Syftet med bestämmelsen var att förtydliga att bytet av begrepp mellan renbeteslagen och rennäringslagen inte skulle innebära en inskränkning i förhållande till gällande rätt. Eftersom renskötselrätten bygger på urminnes hävd och således är beroende av hur den historiskt utövats, bedömer vi att övergångsbestämmelsen alltjämt bör finnas kvar.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

5. Sameby enligt denna lag skall bildas genom beslut av bystämman i sameby enligt rennäringslagen (1971:437). För sådan stämma skall bestämmelserna i rennäringslagen tillämpas utom såvitt avser reglerna om röstning. Beträffande röstning skall reglerna i 6 kap. 22 § denna lag tillämpas. Samebyn skall registreras enligt reglerna i denna lag inom tre år från det att denna lag trätt i kraft. Har samebyn inom den tiden inte bildats skall Sametinget starta ett förfarande enligt 6 kap. 5–11 §§ denna lag. Sedan den nya samebyn registrerats skall den gamla anses upplöst och samtliga tillgångar och skulder skall anses ha övergått till den nya samebyn.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen beträffande samebyns bildande innebär att det är medlemmarna i den ursprungliga samebyn som genom beslut på stämma skall bilda den nya samebyn. Det innebär att det är medlemmarna i den gamla samebyn som skall fatta beslut om hur stadgarna skall formuleras och utse den nya samebyns första styrelse. Det innebär att medlemmarna i den gamla samebyn har ett mycket stort utrymme för att utforma den nya samebyn på ett ändamålsenligt sätt. Det gäller t.ex. frågor om kompletterande ändamålsbestämmelser och hur olika verksamheter skall förhålla sig till varandra inom den nya samebyn samt vad som skall gälla för den gamla samebyns skulder och tillgångar.

En sameby i rennäringslagens mening är en ekonomisk sammanslutning för att bedriva renskötsel. Genom att låta medlemmarna i denna utforma den nya samebyn blir renskötselns behov av inflytande över processen tillgodosett.

Vårt förslag till regler om samebyn innebär att begreppet renskötande medlem avskaffas. Det är dels en följd av att det personliga betalningsansvaret försvinner, dels en följd av att konstruktionen tycks ha missgynnat kvinnor. I stället anser vi att när röstning skall ske efter renantal bör var och en rösta för sitt renantal. För att denna förändring av röstreglerna skall få genomslag direkt föreslår vi att den skall tillämpas vid den stämma där den gamla samebyn beslutar att bilda den nya samebyn.

Den nya samebyns ändamål enligt vårt förslag är att förvalta renskötselrätten inom sitt område. Det är således mycket viktigt att den bildas. Samtidigt är det viktigt att medlemmarna i den gamla samebyn får god tid på sig att sätta sig in i vad de nya reglerna kräver och att formulera ändamålsenliga stadgar. Vi anser därför att det är rimligt att processen skall vara avslutad och den nya samebyn registrerad inom tre år.

För att sätta press på medlemmarna i den gamla samebyn att bilda den nya samebyn föreslår vi att Sametinget skall ta över ansvaret för bildandet om den gamla samebyn inte kunnat slutföra det inom den angivna tiden. Det bör vara en nackdel för medlemmarna i den gamla samebyn, eftersom de då förlorar den totala kontroll över förfarandet som de annars skulle ha haft. Enligt vår uppfattning måste man dock undvika att ha olika typer av samebyar parallellt under allt för lång tid. Det blir särskilt angeläget att de gamla samebyarna har avvecklats inom en viss tid, eftersom medlemmarna i dessa till skillnad från i de nya har personligt betalningsansvar för samebyns skulder.

6 . Sameby enligt denna lag skall utge ersättning till medlem i sameby enligt rennäringslagen (1971:437) om förvaltningen av renskötselrätten medför att medlemmen inte längre kan utöva sådan enskild rättighet som före denna lags ikraftträdande utövades med stöd av rennäringslagen (1971:437).

Bestämmelsen är en följd av att vi föreslår att beskrivningen av renskötselrätten skall ändras så att enskilda samebymedlemmars rättigheter inte framgår direkt av lag. I stället skall samebyns medlemmar genom gemensamma beslut fördela resurserna mellan sig. Denna lagändring kan strida mot 2 kap. 18 § regeringsformen om samebyns beslut leder till att medlem som i dag har viss rätt förlorar den.

Vi anser dock att det är angeläget att samebyn kan fördela sina resurser mellan medlemmarna på ett ändamålsenligt sätt. Det är särskilt viktigt mot bakgrund av att vi föreslår att flera samer skall kunna bli medlemmar i samebyn än tidigare. För att undvika att vår lösning kommer i konflikt med egendomsskyddet föreslår vi att samebyn skall betala ersättning till den som på grund av samebyns beslut går miste om en enskild rätt som han i egenskap av medlem i samebyn innehaft med stöd av rennäringslagen.

12.2. Förslaget till lag om bedrivande av rennäring

Inledande bestämmelse

Verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall

1 §

bedrivas så att nyttjade naturresurser uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls och samiska kulturvärden beaktas.

Bestämmelsen uttrycker de tre övergripande mål vi funnit bör finnas för rennäringspolitiken. Våra närmare överväganden kring dessa framgår av kapitel 4.

Bestämmelsen är en portalparagraf och kan således inte tillämpas direkt. Den är dock viktig för tolkningen av övriga bestämmelser i lagen. Dessa bör tolkas så att de målsättningar som kommer till uttryck i 1 § uppnås.

Hänsyn vid utövande av rennäring

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

2 §

meddela föreskrifter om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Bestämmelsen motsvarar 65 a § andra stycket rennäringslagen.

När rennäring bedrivs skall, utöver vad som sägs i 3 kap. 2 § lagen

(2002:xx) om renskötselrätt, hänsyn tas också till allmänna intressen.

3 §

Renar skall såvitt möjligt hindras från att vistas på marker där det inte är tillåtet. Särskilt skall hänsyn visas för plantskog och aktivt brukad åkermark med växande gröda.

Den hänsyn som skall visas till allmänna intressen kan aldrig vara så ingripande att pågående markanvändning för rennäring avsevärt försvåras.

I den ömsesidiga hänsynsregeln 3 kap. 2 § lag om renskötselrätt är förhållandet mellan olika civila rättigheter, som renskötselrätten, äganderätten och annan särskild rätt till fast egendom, reglerat. Anvisningen i det nuvarande andra stycket, som anger att renar såvitt möjligt skall hindras från att vålla skada eller olägenhet, faller in under den ömsesidiga hänsynsregeln i 3 kap. 2 § lag om renskötselrätt.

I den nya bestämmelsen i 3 § lag om bedrivande av rennäring regleras den hänsyn som skall tas till andra allmänna intressen i samband med att rennäring bedrivs. Den överensstämmer med vad som gäller för skogsbruk enligt skogsvårdslagen. Angivandet av allmänna intressen är bara ett förtydligande av vad som gäller i dag.

De anvisningar som ges i den nuvarande bestämmelsen om flyttning av renar omfattas av den allmänna hänsyn som den som bedriver rennäring skall visa enligt första stycket i vårt förslag.

I det nya andra stycket finns en uttrycklig bestämmelse om att renar såvitt möjligt skall hindras från att vistas på marker där det inte är tillåtet. Ett av skälen för att ha kvar en bestämmelse om detta har vi utvecklat i den allmänna motiveringen i avsnitt 6.3. Det andra skälet till att det bör finnas en sådan bestämmelse är att det gör det tydligare att tillsynsmyndigheten kan ingripa i en situation där renar finns på platser där det inte är tillåtet. Se vidare angående skälet för att tillsynsmyndigheten bör ha en sådan möjlighet i avsnitt 7.3.

Tillägget om särskild hänsyn för plantskog och åkermark syftar till att markera att denna mark är särskilt skadekänslig och att det därför

finns särskild anledning att iaktta hänsyn när rennäring bedrivs på eller i närheten av sådan mark. Skyddet för aktivt brukad åkermark med växande gröda tar sikte på skydd för sådan mark under såväl sommarsom vinterhalvåret, däremot inte på åkermark som ligger i träda.

I det nya tredje stycket erinras om att den hänsyn, som kan åläggas rennäringen enligt denna bestämmelse, aldrig kan vara så långtgående att pågående markanvändning för rennäring avsevärt försvåras. Detta överensstämmer med det egendomsskydd som rennäringen omfattas av enligt 2 kap. 18 § regeringsformen. Motsvarande begränsning finns i skogsvårdslagen när det gäller kravet på hänsyn till rennäringen vid bedrivande av skogsbruk.

Betesmarksredovisning

För varje sameby skall det finnas en redovisning som anger till-

4 §

ståndet för betesmarkerna och vilka natur- och kulturmiljövärden som finns inom området.

Redovisningen skall upprättas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i rennäringslagen. Syftet med bestämmelsen är att ge myndigheterna ett instrument för tillsynen av att förvaltningen av betesresursen når upp till de mål som finns. Vår motivering till detta framgår av avsnitt 7.3.5.

I avsnitt 4.4 har vi redogjort för Sametingets förslag att samebyarna skall upprätta miljöprogram. Sådana skulle vara ett naturligt underlag för en betesmarksredovisning enligt denna bestämmelse.

Av bestämmelsen framgår att närmare bestämmelser om redovisningen skall meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Detta kan bl.a. avse vilken tidsperiod som skall avses med redovisningen och hur ofta den skall uppdateras.

Renmärken och renmärkesregister

Ren som förs på bete med stöd av renskötselrätten skall vara

märkt på ett sådant sätt att det framgår vem som äger renen.

5 §

Anträffas inom samebyns betesområde omärkt ren och framgår det inte vem som är ägare tillfaller renen samebyn.

Anträffas inom betesområdet ren med förfalskat, förstört eller okänt märke eller med märke som inte är rätt utformat, skall renen tas om hand av samebyn. Den som inom två år från omhändertagandet styrker sig vara ägare till renen har rätt att av byn få ut renen eller ersättning för dess slaktvärde med avdrag för byns kostnader för renen.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Sametinget får meddela föreskrifter om märkning av ren och renmärken.

Sametinget skall för att uppfylla syftet i 5 § första stycket föra

6 §

register över renmärken (renmärkesregister). Sametinget är personuppgiftsansvarigt för behandlingen av personuppgifter i registret. Registret skall innehålla renmärket, det område där märket får användas, märkesinnehavarens namn, personnummer och adress.

Renmärke får registreras endast om det tydligt skiljer sig från annat giltigt märke som får användas på renar med vilka sökandens renar kan sammanblandas.

Registrerat renmärke skall avlysas om märket under tio år inte använts vid renmärkning. Uppgifter om renmärket i registret skall då genast gallras.

Är två eller flera registrerade renmärken helt lika eller så lika att de lätt kan förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma med varandra, kan Sametinget på ansökan av sameby eller märkeshavare för vilken likheten medför olägenhet förordna att något eller några av märkena skall avlysas eller ändras. Uppgifter om renmärket i registret skall gallras senast tio år efter beslutet om avlysning.

Bestämmelserna är i väsentlig utsträckning förenklade i förhållande till de regler som gäller enligt rennäringslagen. Våra överväganden beträffande renmärken och registret framgår av avsnitt 7.5.5. Vi föreslår att Sametinget skall ta över handläggningen av ärendena från länsstyrelsen och rätten att meddela föreskrifter från Statens jordbruksverk.

Renmärkesregistret innehåller, och kommer även enligt vårt förslag, att innehålla personuppgifter enligt personuppgiftslagen (1998:204). Registret förs av länsstyrelsen med stöd av rennäringslagen. De närmare föreskrifterna för registret, t.ex. vilka uppgifter som skall registreras och att det skall finnas ett namnregister över märkesinnehavarna, har meddelats av Statens jordbruksverk. Den behandling av personuppgifter som sker i renmärkesregistret har påbörjats före den 24 oktober 1998. Det innebär enligt övergångsbestämmelserna till personuppgiftslagen att den lagen började gälla för behandlingen den 1 oktober 2001. Personuppgiftslagen är sekundär i förhållande till lagar eller förordningar som innehåller avvikelser från lagen. Avvikelser kan således inte finnas i myndigheters föreskrifter. Personuppgiftslagen tillåter dock att

en allmänt hållen lagregel om att personuppgift skall registreras preciseras i föreskrifter.

Enligt rennäringslagen skall ett renmärke avlysas om innehavaren inte längre har rätt att ha renar i samebyn. Det tillämpas bl.a. när en koncessionshavares tillstånd till renskötsel och därmed hans rätt att ha renar upphört. Enligt vårt förslag finns inte den grunden för avlysning kvar. Den renskötsel som bedrivs av någon som inte har rätt att ha renar, t.ex. en koncessionshavare som förlorat sin koncession, är otillåten. Det förhållandet kan enligt vårt förslag angripas t.ex. med ett föreläggande vid vite att upphöra med renskötseln. Detta har inget omedelbart samband med frågan om renmärket skall fortsätta att vara registrerat eller inte. Enligt vår uppfattning kan det vara en fördel att ett renmärke som används för otillåten renskötsel förblir registrerat tills renskötseln upphört. På så sätt kan risken för att ett förväxlingsbart märke, som används för tillåten renskötsel, registreras minimeras.

Vi föreslår att det skall gälla olika regler om gallring vid avlysning beroende på grunden för beslutet. Om avlysning sker på grund av att märket inte använts vid renmärkning under tio år ligger redan i det ett antagande om att det inte finns några renar med det märket. Gallring kan således ske genast. Sker avlysning däremot på grund av att märket är förväxlingsbart kan det finnas renar med märket. Uppgifterna i registret om märket bör därför finnas kvar tills det inte längre finns renar med märket.

Renräkning och renlängd

Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma

7 §

tidpunkt. Om sameby begär det, kan Sametinget medge att räkningen får ske med större tidsmellanrum.

En sameby skall underrätta Sametinget om tid och plats för byns renräkning. Sametinget kan utse någon att närvara vid renräkningen. Finns anledning anta att samebyn inte följt meddelade föreskrifter, kan Sametinget besluta om kompletterande renräkning.

Den som av Sametinget förordnats att närvara vid renräkningen har rätt att få tillträde till område och anläggningar där renar hålls samt rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för att fullgöra uppdraget.

På grundval av renräkning enligt 7 § första stycket skall renlängd

upprättas.

8 §

I renlängden skall tas upp ägarna till de renar som hålls på byns betesområde och det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare.

Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse i den.

Bestämmelserna motsvarar 66–68 §§rennäringslagen. I avsnitt 7.3.5. redogör vi för de allmänna intressen av renräkning som är grund för att vi föreslår att detta fortfarande skall regleras i lag.

Vi föreslår inte någon motsvarighet till rennäringslagens bestämmelser om att medlem kan begära att länsstyrelsen skall förordna om extra renräkning. Möjligheten tycks knappast ha används. Vidare anser vi att det är en onödig detaljreglering av samebyns verksamhet. Visserligen kan uppgifterna i renlängden ha stor betydelse, t.ex. när det gäller röstning vid stämma och fördelning av kostnader eller ersättningar. I dessa situationer är det dock inte omöjligt att bortse från renlängden om det skulle visa sig att den är felaktig. Samebyn kan t.ex. i sina stadgar ta in bestämmelser om hur en sådan situation skall hanteras.

Vårt förslag innehåller inte heller någon bestämmelse om att kostnaden för renräkningen är en gemensam utgift för samebyn. Enligt vårt förslag om samebyns verksamhet och organisation är det tänkbart att en sameby organiserar sig så att det inte är samebyn i sin helhet som bedriver renskötsel. Eftersom den interna organisationen enligt vårt förslag i stort sett beslutas av samebyn själv är det inte möjligt att i lagen bestämma vissa kostnaders karaktär.

Rennäringsregister

Sametinget skall med renlängden som underlag föra ett ren-

9 §

näringsregister. Syftet med registret är att använda uppgifterna vid handläggning av ärenden som rör rennäringen, för statistiska ändamål och för planering som rör rennäringen. Sametinget är personuppgiftsansvarigt för behandlingen av personuppgifter i registret.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Sametinget får meddela närmare föreskrifter om användningen av renlängd som underlag för ett rennäringsregister och om skyldighet att lämna renlängden och andra uppgifter om renskötseln av betydelse för registret till Sametinget.

Enligt 68 § rennäringslagen får regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, meddela närmare föreskrifter om användningen av

renlängd som underlag för ett företagsregister och om skyldighet att lämna renlängden och andra uppgifter om renskötseln till den myndighet som för registret. I rennäringsförordningen finns bestämmelser om företagsregistret. Registret skall föras av och förvaras hos Statens jordbruksverk. Uppgifterna får användas vid handläggning av frågor enligt rennäringslagen och rennäringsförordningen samt om stöd, för statistiska ändamål och för planering som rör rennäringen.

I kapitel 9 föreslår vi att Sametinget skall vara central förvaltningsmyndighet för rennäringen. Det medför enligt vår uppfattning att det är Sametinget som bör ha ansvar för registret och för de närmare föreskrifter som krävs. I praktiken innebär vårt förslag ingen annan ändring i förhållande till rennäringslagen. Vi föreslår dock att registret skall kallas rennäringsregister, eftersom begreppet företag upplevs som oklart bl.a. av rennäringens utövare.

Registret innehåller och kommer att innehålla personuppgifter enligt personuppgiftslagen (1998:204).

Främmande renar

10 § Om främmande renar kommit in på samebys betesområde, skall de skiljas ut så snart det kan ske. Underrättelse om tid och plats för skiljningen skall i god tid dessförinnan lämnas till sameby till vilken renarna kan antagas höra. Sådan sameby är skyldig att avdela den arbetspersonal som behövs för skiljningen och för att återföra renarna.

Uteblir sameby som underrättats om skiljning och kan renarna inte återföras utan väsentlig olägenhet, får den by som ombesörjer skiljningen låta slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning.

Om inte annat avtalats, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande samt återförande eller slakt och försäljning.

Bestämmelsen motsvarar 70 § rennäringslagen. Vi föreslår dock vissa språkliga justeringar.

Bestämmelsen rör ett civilrättsligt förhållande, nämligen samebyarnas skyldigheter gentemot varandra när renar blandats samman. Vi har således övervägt om bestämmelsen bör placeras i lagen om renskötselrätt. I lagen om renskötselrätt regleras i första hand renskötselrätten, dvs. en särskild rätt till fast egendom. Vi anser därför att bestämmelsen bättre passar i lagen om bedrivande av rennäring.

Vid rennäringslagens tillkomst ansågs ett av de största problemen för den moderna renskötseln vara den rikliga förekomsten av främmande renar, dvs. renar som uppehöll sig utanför den egna byns betes-

marker. Så länge renarna befann sig utanför ägarens räckhåll kunde inte kalvarna märkas och renarnas tamhetsgrad minskade med tiden så att de till slut blev mer eller mindre förvildade. Även för den by inom vars betesområde strövrenarna uppehöll sig ansågs de medföra problem genom att tära på betesmarkerna, försvåra hopsamlingen av byns egna renar och lätt dra dem med sig på nya strövningar. En lösning på problemen ansågs vara att renarna ofta skulle samlas ihop och att de främmande renarna skiljas ut. (prop. 1971:51 s. 188)

För att komma till rätta med de problem som de främmande renarna gav upphov till ansågs det nödvändigt att ge värdbyarna långtgående befogenheter att förfoga över renarna. I första hand skulle värdbyn försöka återföra renarna till sin hemby. I många fall, särskilt när det var fråga om renar som vid vårflyttning lämnats kvar på vinterbeteslanden, ansågs det dock i praktiken omöjligt att ordna med ett återförande. Värdbyn borde då vara berättigad att slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning. (prop. 1971:51 s. 188f)

Ersättningen till värdbyn bör motsvara värdbyns kostnader för nödigt arbete med renarna samt gottgörelse för utlägg, exempelvis för resor. Hur stor del av kostnaderna för renarnas hopsamlande som skall kunna tas ut av hembyarna måste bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta medför samlingen nytta också för värdbyn. I förarbetena ansågs att det kunde var lämpligt att ingå avtal t.ex. avseende normer för beräkning av ersättningsbeloppens storlek i dessa frågor för att minska risken för tvister mellan byarna. (prop. 1971:51 s. 189)

Koncessionsrenskötsel

11 § Den som är same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession innefattar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas, om denne är bosatt på fastigheten eller inom Norrbottens län,

2. den som tidigare har haft koncession inom området, om denne är bosatt inom Norrbottens län och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. make, hemmavarande barn, efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till koncessionshavare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om denne är bosatt inom Norrbottens län.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan antas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.

Enligt vårt förslag utökas den möjliga kretsen av skötesrenägare något. Motivet för detta framgår av avsnitt 7.4.4.

Vi föreslår att även make och hemmavarande barn till koncessionshavaren skall finnas med i uppräkningen. Det är en följd av att vi föreslår att begreppet renskötande medlem skall avskaffas. Koncessionshavaren är enligt rennäringslagen renskötande medlem. Det innebär att hans renskötsel bedrivs dels med egna renar, dels med sitt husfolks renar. Makens och barnens renar ingår således enligt dagens rennäringslag i koncessionshavarens renantal.

Om begreppet renskötande medlem avskaffas utan att punkten 3 förändras skulle koncessionshavarens make och barn inte längre kunna ha renar. En sådan försämring av koncessionshavarens familjs ställning är inte önskvärd.

12 § Fråga om koncession prövas av länsstyrelsen.

13 § Beslut om att bevilja koncession skall ange

1. koncessionsområdet,

2. flyttningsvägs sträckning,

3. det högsta antal renar som varje koncessionshavare får hålla inom området och det högsta antal skötesrenar som han får ta emot,

4. om koncessionshavare har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och taga virke inom koncessionsområdet,

5. de villkor som skall gälla för förhållandet mellan koncessionshavare och skötesrenägare,

6. övriga villkor för renskötseln. Koncessionshavare får ha högst trettio renar i vinterhjorden från varje hushåll. Länsstyrelsen kan, om det föreligger särskilda skäl, medge att koncessionshavare får ha fler än trettio renar i vinterhjorden från varje hushåll.

Länsstyrelsen skall samråda med Sametinget innan beslut om koncessionsområdet fattas.

Vårt förslag innebär att lagen inte längre ställer upp krav på att koncessionsrenskötseln skall bedrivas i någon särskild form. Våra motiv för detta framgår av avsnitt 7.4.4. Det medför att vårt förslag inte innehåller någon bestämmelse som motsvarar 86 § rennäringslagen. I stället

kommer de regler att gälla som i allmänhet gäller för den organisationsform koncessionshavaren och skötesrenägarna valt. Vi föreslår i stället att länsstyrelsen i sitt beslut om koncession skall meddela villkor för förhållandet mellan koncessionshavare och skötesrenägare.

Vårt förslag motsvarar delvis 88 § rennäringslagen. Vissa språkliga ändringar har dock gjorts. Förslaget innebär dock att beslut om koncession skall innehålla en ny typ av villkor som reglerar organisationen av renskötseln inom koncessionsområdet.

Vidare innehåller förslaget en möjlighet att utöka antalet skötesrenar per hushåll. Våra motiv för den ändringen framgår av avsnitt 7.4.4.

Vi föreslår också att länsstyrelsen skall samråda med Sametinget innan beslut fattas om koncessionsområdets storlek. Vi utvecklar detta närmare i avsnitt 7.4.4.

Förslaget att beslut om koncession skall innehålla villkor om organisationen kan vid en första anblick framstå som svårt att tillämpa. Utifrån dagens förhållanden är det naturligt för skötesrenägarna inom ett koncessionsområde att organisera sig för att bedriva det gemensamma arbetet. Det gällde även innan rennäringslagens tvång på att ingå i en sameby infördes för koncessionsrenskötseln. Mot den bakgrunden framstår det som sannolikt att de flesta koncessionssamebyar ombildas till ekonomiska föreningar om tvånget att vara sameby tas bort. I den situationen blir det tillräckligt för länsstyrelsen att i beslutet ange att renskötseln i koncessionsområdet skall bedrivas inom den ekonomiska föreningen samt meddela vissa villkor för att garantera koncessionshavarens inflytande.

En avvikelse mot dagens förhållanden är att förslaget innebär att skötesrenägarna inte kommer att vara tvungna att vara medlemmar i en organisation av renägare. Skötesrenägaren har trots det med stöd av lagen rätt att, i mån av plats, mot betalning ha sina renar hos koncessionshavaren. Det kan upplevas som en nackdel för renskötseln i området, eftersom en sådan renägare inte kan tvingas delta i det gemensamma arbetet. Det kan dock kompenseras genom att den som inte deltar i arbetet måste betala en högre sköteslega. Inte heller med rennäringslagens regler finns det några effektiva medel för att tvinga en skötesrenägare att bidra med arbete, eftersom medlemskapet i koncessionssamebyn följer automatiskt av lag. Enligt vår uppfattning bör dock en skötesrenägare ha mer att förlora än att vinna på att stå utanför den ekonomiska förening där renskötseln bedrivs. Står han utanför har han ingen möjlighet att påverka skötseln av renarna och organisationens verksamhet genom att t.ex. rösta på stämman.

Att bilda en ekonomisk förening för renskötseln kommer inte att vara den enda tänkbara lösningen. Ett annat alternativ är att konces-

sionhavaren och skötesrenägarna inom ett koncessionsområde föredrar bolagsform. Det kan påverka länsstyrelsens beslut om koncession på så sätt att det kommer att innehålla ett villkor om att renskötseln skall bedrivas av koncessionshavaren som anställd av eller uppdragstagare till bolaget.

För att övergången från samebyar till andra organisationsformer skall gå så smidigt som möjligt bör det ske i samband med att nya beslut om koncession meddelas. Det medför att det är medlemmarna i koncessionssamebyarna som får det huvudsakliga ansvaret för att utveckla ändamålsenliga lösningar för verksamheten inom sitt område.

Har förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan länsstyrel-

sen återkalla koncessionen eller besluta om nya villkor.

14 §

Vårt förslag motsvarar 89 § fjärde stycket rennäringslagen. Övriga delar av 89 § rennäringslagen behandlar sanktionsmöjligheter mot koncessionshavare och skötesrenägare. Enligt vårt förslag regleras detta tillsammans med övriga sanktionsmöjligheter i 18 §.

Skyldighet att samla renar

15 § Samebys styrelse är skyldig att i den omfattning som behövs låta samla ihop renar som hör till byn eller skilja ut ren från dessa, om polismyndighet eller kronofogdemyndighet begär det. Koncessionshavare har motsvarande skyldighet beträffande renar som han får hålla inom koncessionsområde.

Myndigheten kan låta verkställa åtgärden på den ansvariges bekostnad om skyldigheten inte fullgörs.

Bestämmelsen överensstämmer med 96 § rennäringslagen. Den är dock justerad eftersom vi inte förutsätter att koncessionsrenskötsel måste bedrivas i viss form.

Praktiska situationer när det kan bli aktuellt att samla ihop renarna för polismyndighetens eller kronofogdemyndighetens räkning är t.ex. för att kunna genomför förundersökning i fråga om renstöld eller för att verkställa utmätning mot enskild renägare.

Tillsyn

16 § Sametinget utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 2–5, 7 och 8 §§ och med stöd av dessa meddelade föreskrifter.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över att regler och meddelade villkor för koncessionsrenskötseln följs.

Som ett led i tillsynen över förvaltningen av betesresursen skall

17 §

Sametinget bestämma det högsta antal renar som får hållas på bete inom samebys betesområde.

Reglerna i vårt förslag till lag om bedrivande av rennäring ger upphov till en rad tillsynsuppgifter för att syftet med dem skall uppnås. Det gäller tillsyn över att den hänsyn som beskrivs i 2 och 3 §§ tas, att betsmarksredovisning lämnas, att renar är märkta, att renräkning görs, att renlängd upprättas och att regler och villkor för koncessionsrenskötseln följs.

När det gäller märkning av renar följer direkt av bestämmelsernas konstruktion att det är Sametinget som har ansvaret för kontrollen av att reglerna följs. Beträffande koncessionsrenskötseln är det lika naturligt att tillsynen utövas av länsstyrelsen, eftersom det är beslutsmyndigheten.

Övriga uppgifter hänger i stort sett samman. De är alla olika aspekter av att se till att rennäringen lever upp till de mål om ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring som ställts upp. Våra överväganden beträffande denna tillsyn framgår av avsnitt 9.5.3.

Bestämmelsen i 17 § motsvarar 15 § andra stycket rennäringslagen. Våra överväganden kring tillsynen över nyttjandet av betesresursen framgår av avsnitt 7.3.5.

Föreläggande och vite

18 § Länsstyrelsen och Sametinget får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Ett föreläggande eller förbud får meddelas sedan det har visat sig att myndighetens råd inte har följts. I brådskande fall, eller när det annars finns särskilda skäl, får dock ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart.

Förelägganden och förbud kan förenas med vite. Om någon inte rättar sig efter ett föreläggande, får beslutsmyndigheten besluta att åtgärden skall vidtas på den försumliges bekostnad.

Följer koncessionshavare eller ägare av skötesren inte föreläggande att minska sitt renantal får länsstyrelsen besluta om slakt och försäljning av de övertaliga renarna. Kostnaden för slakten och försäljningen skall tas ut ur köpeskillingen medan återstoden av köpeskillingen tillfaller renarnas ägare. Detsamma gäller om tidigare koncessionshavare inte följer ett föreläggande om att avveckla sitt reninnehav.

Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i rennäringslagen. Rennäringslagen innehåller dock bestämmelser som för flera olika typer av beslut innebär rätt att meddela förelägganden och förena dessa med vite.

Möjligheten att meddela förelägganden, med eller utan vite, är ett medel för att göra tillsynen av att lagen följs effektiv. I vårt förslag till lag om bedrivande av rennäring har vi samlat de bestämmelser som bör finnas för att miljöhänsyn och andra allmänna intressen skall kunna beaktas gentemot verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten. För tillsynen av att dessa bestämmelser följs bör det finnas en generell möjlighet för beslutsmyndigheten att meddela förelägganden och förbud som kan förenas med vite.

Andra stycket i förslaget har samma ordalydelse som 65 a § fjärde stycket rennäringslagen. Vi anser att det är en lämplig formulering, eftersom den ger uttryck för att myndigheten i första hand skall försöka lösa ett problem på frivillig väg och först, sedan detta misslyckats, använda föreläggnaden, med eller utan vite.

Vårt förslag innehåller en särskild sanktionsmöjlighet gentemot koncessionsrenskötsel. Där finns en möjlighet att tillämpa tvångsslakt om koncessionshavare, f.d. koncessionshavare eller skötesrenägare inte följer ett föreläggande om att minska sitt renantal. Möjligheten finns i dag beträffande koncessionshavare och skötesrenägare i 89 § rennäringslagen. Det är en följd av att koncessionsrenskötseln bedrivs på grund av ett offentligrättsligt tillstånd. Det finns således ett behov av att myndigheten kan se till att den bedrivs enligt sina villkor så att den inte medför olägenheter för andra intressen i området.

Vårt förslag innehåller också en förändring som innebär att länsstyrelsen kan ingripa även mot den som inte längre är koncessionshavare på grund av att hans koncession återkallats eller upphört. Rennäringslagens nuvarande lydelse har tolkats så att detta inte är möjligt eftersom bestämmelserna om föreläggande vid vite och tvångsslakt riktar sig till koncessionshavare, ägare av skötesrenar och samebyn.

Ansvar, överklagande m.m.

19 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte följer ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 2 § om inte föreläggandet eller förbudet förenats med vite.

Vårt förslag motsvarar 94 § 4 rennäringslagen. Det innebär att straff kan dömas ut för den som bryter mot ett föreläggande eller förbud som meddelats med hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Det förutsätter dock att föreläggandet eller förbudet inte förenats med vite. Denna inskränkning är en följd av att vite ibland anses vara likartat med straffpåföljd och att man vill undvika att dessa dubbleras. En liknande straffbestämmelse finns för skogsbrukets del i skogsvårdslagen.

I rennäringslagen finns straffbestämmelserna i 94 och 95 §§. I 7 kap. 1 § förslag till lag om renskötselrätt har vi föreslagit att vissa beteenden som avser ofredande av ren och intrång i renskötselrätten alltjämt skall vara kriminaliserade. Dessa bestämmelser motsvarar 94 § 1–3 och 9 rennäringslagen. I specialmotiveringen till bestämmelsen har vi redogjort för varför vi anser att vissa av de straffsanktionerade beteendena i 95 § rennäringslagen inte längre bör vara kriminaliserade.

I 94 § 5–8 rennäringslagen finns straffbestämmelser som gäller renmärken. Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. använder registrerat renmärke i annan sameby än som anges i registreringsbeslutet,

2. vid märkning av egna renar använder märke som inte är registrerat för honom,

3. utför ommärkning eller avbrottsmärkning i strid mot lagen, eller

4. märker renkalvar i strid med lagen. Är det otillåtna förfarandet en del i ett brott som straffas enligt brottsbalken, t.ex. stöld eller häleri, skall dock de bestämmelserna tillämpas i första hand.

Vårt förslag innebär att inget av de straffbelagda beteendena längre kommer att regleras i lag. Redan av det skälet bör straffbestämmelsen tas bort.

Rent allmänt kan man vidare säga att kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelser av olika normer i samhället bör användas med försiktighet för att straffhotet inte skall förlora den tyngd det är avsett att ha. Om märkning sker i strid med gällande regler med uppsåt att tillägna sig renen eller att försvåra ett återställande av den till den rätte ägaren bör gärningen regelmässigt vara att bedöma som stöld respektive häleri. Om det inte förekommit något tillägnelseuppsåt eller om gärningsmannen inte haft kännedom om att renen frånhänts annan

genom brott föreligger inte något brott i brottsbalkens mening. Då kan man å andra sidan ifrågasätta om förfarandet överhuvudtaget bör vara straffbart. Beträffande situationen att någon av oaktsamhet förfarit på något av de sätt som anges i bestämmelsen kan det starkt ifrågasättas om sådana beteenden har tillräckligt straffvärde för att en kriminalisering skall vara nödvändig.

I 95 § rennäringslagen stadgas bl.a. att medlem i sameby som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av renlängd döms till böter, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. I propositionen till rennäringslagen konstaterades att sådana gärningar normalt ofta bör innefatta brott som är att bedöma enligt brottsbalken och då bör den balken tillämpas (prop. 1971:51 s. 209). Propositionen utvecklar dock inte närmare varför även sådan fall som inte omfattas av brottsbalken bör vara kriminaliserade och vilka typer av gärningar det skulle kunna vara frågan om. Detta utvecklas inte heller i det betänkande som låg till grund för propositionen (SOU 1968:16 s. 243).

Mot bakgrund av vad vi ovan anfört om att undvika allt för omfattande kriminalisering, anser vi att de beteenden vid renräkning och upprättande av renlängd som eventuellt kan vara att bedöma enligt 95 § rennäringslagen inte har ett sådan straffvärde att kriminalisering bör finnas kvar. Vi föreslår således inte någon bestämmelse som motsvarar den aktuella.

20 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut att bevilja registrering av renmärke får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Bestämmelsen motsvarar 99 § rennäringslagen. Eftersom vårt förslag innebär att Sametinget skall överta myndighetsuppgifter från länsstyrelsen framgår det av bestämmelsen att även Sametingets beslut kan överklagas.

Formuleringen av bestämmelsen innebär att polismyndighets eller kronofogdemyndighetens beslut om att samla en renhjord med stöd av

15 § förslaget till lag om bedrivande rennäring inte omfattas. Detsamma gäller enligt rennäringslagen, 96 § andra stycket jämfört med

99 § rennäringslagen.

21 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte respektive myndighet bestämmer något annat.

Bestämmelsen motsvarar 101 § rennäringslagen. Vårt förslag innebär dock att det införs en möjlighet för beslutsmyndigheten att för ett enskilt beslut bestämma att det inte skall gälla förrän det vunnit laga kraft. De principiella diskussionerna kring denna lösning framgår av specialmotiveringen till 7 kap. 4 § förslag till lag om renskötselrätt.

Vidare innebär det att vårt förslag inte innehåller något om att länsrätten har möjlighet att meddela inhibition. Denna möjlighet framgår redan av 28 § förvaltningsprocesslagen. Enligt vår uppfattning är det således överflödigt att reglera det här.

22 § Angår ett beslut som länsstyrelse eller Sametinget meddelar enligt denna lag så många att en kopia av beslutet inte lämpligen kan tillställas var och en av dem, skall beslutet sändas till samebyns styrelse, som skall hålla det tillgängligt för medlemmarna. För koncessionsrenskötseln skall beslutet sändas till koncessionshavare, som skall hålla det tillgängligt för skötesrenägarna.

Meddelande om detta skall tas in i ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett.

Bestämmelsen är samma som i dag finns i 100§ rennäringslagen.

Vårt förslag till lag om bedrivande av rennäring saknar motsvarighet till 102 § första stycket rennäringslagen. Det beror på att endast Länsstyrelsen i Norrbottens län har uppgifter enligt lagen om bedrivande av rennäring.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003, då rennäringslagen (1971:437) upphör att gälla.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. Rennäringslagen (1971:437) skall tillämpas beträffande koncessioner som meddelats innan denna lag trädde i kraft.

12.3. Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

14 § Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om

1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark,

2. sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken,

3. vad han avser göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark,

4. vad han avser att göra för att trygga återväxten, och

5. för det fall marken ligger inom renskötselområdet, vad han avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen i samband med avverkning på hans mark.

På motsvarande sätt som en skogsägare i avverkningsanmälan skall ange vad han avser göra för att tillgodose naturvårdens- och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning skall en skogsägare som planerar en avverkning inom renskötselområdet ange vad han avser göra för att tillgodose rennäringens intressen. De hänsyn som bör iakttas och som skall anges i avverkningsanmälan framgår av 31 § skogsvårdslagen och de allmänna råd som utfärdats i anslutning till paragrafen. Överenskommelser som träffats i samband med lokala samråd/samverkan med samebyarna skall också iakttas och kan anges i avverkningsanmälan.

20 § Innan avverkning sker inom ett område där renskötsel får bedrivas enligt rennäringslagen (1971:437) skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt den nya regeln utökas samebyns möjlighet att begära samråd till att gälla inom hela renskötselområdet. Berörd sameby skall beredas tillfälle till samråd innan avverkning med efterföljande skogsbruksåtgärder vidtas inom renskötselområdet (såväl året-runt-mark som vinterbetesmark).

Liksom nu skall Skogsstyrelsen i föreskrifter ange de närmare begränsningar i samrådsplikten som bör gälla. Syftet med sådana föreskrifter är att begränsa samråden till områden som är av betydelse för samebyarnas renbete (kommer huvudsakligen att gälla vinterbete efter-

som det främst är detta bete som finns i skogen) eller som annars är särskilt viktiga för renskötseln (se vidare i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.4.5 och 6.4.6).

Protokoll från samråd, eller bevis om att samebyn beretts tillfälle till samråd men avstått att påkalla samråd, skall ges in till skogsvårdsmyndigheten i samband med avverkningsanmälan eller ansökan om tillstånd till avverkning.

Den yttre gränsen för renskötselområdet anges i lagen om renskötselrätt vara områden där renskötsel av ålder bedrivs. Det förekommer på vissa håll tvister om var denna gräns går. I avvaktan på att dessa tvister avgörs i domstol får skogsvårdsstyrelsen med utgångspunkt från det material som finns tillgängligt, exemplevis hos länsstyrelserna, ta ställning till var skogsvårdslagens regler om samråd och hänsyn för rennäringens intressen skall tillämpas (jfr liknande resonemang i prop. 1990/91:3 s. 54, angående tillämpningen av 31 § skogsvårdslagen).

21 § Om berörd sameby har motsatt sig en avverkning i samband med samråd enligt 20 §, skall regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer pröva om beslut om begränsning av, eller förbud mot avverkningen skall meddelas med hänsyn till rennäringens intressen.

Sådant beslut skall meddelas om avverkningen

1. medför sådant väsentligt bortfall av renbete att samebyns möjlighet att bedriva rennäring inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras, eller

2. avsevärt försvårar sedvanlig samling och flyttning av renhjord inom berörd del av samebyns betesområde.

Skada till följd av beslut om begränsning av eller tillfälligt förbud mot skogsbruksåtgärd skall ersättas av allmänna medel enligt den bestämmelse som anges i 19 §.

Bestämmelsen öppnar en möjlighet för en sameby att få en planerad större avverkning med efterföljande skogsvårdsåtgärder (exempelvis markberedning eller anläggande av skogsbilväg) som omfattas av samråd enligt 20 § prövad av en oberoende myndighet, skogsvårdsstyrelsen.

Myndigheten skall göra en sådan prövning om det av protokoll från samråd enligt 20 § skogsvårdslagen framgår att samebyn har motsatt sig en viss avverkning eller efterföljande skogsvårdsåtgärd, men skogsägaren ändå avser att vidta avverkningen med efterföljande skogsvårdsåtgärder.

Om myndigheten i en sådan prövning finner att samebyns markanvändning inom den del av samebyn som berörs av avverkningen med efterföljande skogsvårdsåtgärd kommer att avsevärt försvåras, kan

myndigheten besluta om begränsning eller förbud mot avverkningen eller begränsning eller förbud mot den efterföljande skogsvårdsåtgärden. Vad som avses med berörd del av samebyns betesområde har behandlats i den allmänna motiveringen.

Bedömningen av när samebyns markanvändning för rennäring inom den del av samebyn som berörs av en avverkning med efterföljande skogsvårdsåtgärd skall anses avsevärt försvårad blir beroende av hur viktigt området är ur betessynpunkt eller annars ur renskötselsynpunkt. En avverkning med efterföljande kraftig markbehandling av skog med mycket god tillgång på marklavbete som regelbundet används i renskötseln kan innebära att pågående markanvändning för rennäring anses avsevärt försvårad i det område som berörs av avverkningen medan en avverkning på mark med mindre inslag av marklav troligen inte bedöms försvåra rennäringen avsevärt inom området. En avverkning som hindrar att ett visst område som används som kalvningsplats eller samlingsplats eller som flyttled, i fortsättningen kan användas för dessa ändamål, kan också innebära att pågående markanvändning för rennäring inom området anses avsevärt försvårad.

Myndigheten skall, om det är tillräckligt för att förhindra att pågående markanvändning för rennäring avsevärt försvåras inom berörd del av samebyns betesområde, i första hand fatta beslut om att begränsa avverkningen eller den efterföljande skogsvårdsåtgärden. Det kan röra sig om att besluta att den planerade avverkningsytan skall minskas, att besluta att träd skall lämnas för att underlätta hänglavspridning eller att förbjuda eller begränsa markbehandling som kan skada tillgången på marklav. När det gäller områden som är viktiga som flyttleder, områden kring arbetshagar och kalvningsplatser kan beslut om begränsning innebära att trädskärmar och tillräcklig tillgång till bete skall lämnas kring dessa platser.

Först om beslut om begränsning inte är tillräckligt för att hindra att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom det berörda området, skall en avverkning eller efterföljande skogsvårdsåtgärd förbjudas. Ett beslut om förbud gäller till dess ny avverkningsanmälan eller ansökan om tillstånd till avverkning lämnas in. Om det av protokoll från samråd med samebyn framgår att samebyn inte längre motsätter sig avverkning eller efterföljande skogsvårdsåtgärd, skall inte avverkning hindras med hänsyn till rennäringens intressen.

Beslut om begränsning eller förbud mot avverkning eller efterföljande skogsvårdsåtgärd enligt denna bestämmelse, kan överklagas till Skogsstyrelsen och vidare till förvaltningsdomstol.

Enligt den bestämmelse som finns i dag kan ersättning inte utgå till skogsägare om skogsvårdsmyndigheten nekar en avverkning. Enligt vårt förslag skall ersättning utgå från staten om ett beslut från skogs-

vårdsstyrelsen om stoppad eller begränsad avverkning eller annan skogsbruksåtgärd medför att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvåras.

I ansökan om tillstånd enligt 16 § till avverkning skall sökan-

21 a §

den redovisa vad han avser göra för att tillgodose rennäringens intressen. När tillstånd ges, skall skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverkningsform.

Sådana villkor får dock inte leda till att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvåras.

Bestämmelsen motsvarar första, tredje och fjärde stycket i nuvarande

21 § skogsvårdslagen. Om berörd sameby i samråd har motsatt sig avverkningen skall skogsvårdsstyrelsen pröva om avverkningen skall ske med hänsyn till bestämmelsen i 21 § skogsvårdslagen. Om samebyn inte motsatt sig avverkningen, eller avverkningen inte omfattas av samrådsplikt enligt 20 § skogsvårdslagen, skall skogsvårdsstyrelsens beslut om tillstånd till avverkning, liksom i dag, innehålla föreskrifter om vilken hänsyn som skall tas till rennäringens intressen i samband med avverkningen.

31 § Vid skötsel av skog inom renskötselområdet skall hänsyn tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av träd och trädsamlingar, markberedning gödsling, dikning och skogsbilvägars sträckning.

Därvid skall eftersträvas att samebyarnas tillgång till marklavbete och trädlavbete väsentligen kan bibehållas och samling och flyttning av renar inte onödigt förhindras.

Den hänsyn som skall visas till rennäringens intressen kan aldrig vara så ingripande att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvåras.

Bestämmelsen skall liksom nu gälla inom hela renskötselområdet. När det gäller graden av hänsyn har hänvisningen till vad som uppenbart påkallas tagit bort. Den infördes efter ett påpekande av lagrådet för att spegla förhållandet mellan rennäringen och skogsbruket som enskilda intressen. Lagrådet ansåg att bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen väsentligen rörde förhållanden mellan enskilda intressen vilket dock inte hindrade att bestämmelsen hade inslag av allmänna intressen. Departementschefen ansåg att bestämmelsen hade ett större inslag av allmänintresse (prop. 1990/91:3 s. 53).

Vi har valt att reglera förhållandet mellan rennäringen och andra enskilda intressen i lagen om renskötselrätt, genom den ömsesidiga och generella hänsynsregel vi föreslagit för alla som har rätt att bruka mark inom renskötselområdet. Den regeln omfattar också förhållandet mellan den som bedriver skogsbruk och den som bedriver rennäring.

Vår avsikt är att i skogsvårdslagens regler om hänsyn för rennäringen, i första hand reglera hänsynen till rennäringen som ett allmänt intresse, även om bestämmelsen också har betydelse för förhållandet mellan rennäringen och skogsbruket som enskilda intressen (jfr. Hänvisningen till skogsvårdslagens bestämmelser i 3 kap. 2 § andra stycket lag om renskötselrätt). Målsättningen med den nya bestämmelsen är att sådan hänsyn skall visas för vinterbetet och för områden som är viktiga för samling och flyttning av renar, att rennäring kan bedrivas utan för stora hinder i samtliga samebyar.

Det allmänna intresset av att rennäring bedrivs sammanfaller i många avseenden med det allmänna intresset av hänsyn till naturvården- och kulturmiljövården. Vi har därför strävat efter att utforma regler om hänsyn till rennäringen i så nära anslutning till reglerna om hänsyn för naturvården och kulturmiljövården.

Uppräkningen av skogsvårdsåtgärder i 31 § skogsvårdslagen överensstämmer med ett tillägg dem som finns i 30 § samma lag. Den bestämmelsen reglerar hänsynen till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Tillägget avser markbehandling. Samtliga dessa skogsvårdsåtgärder påverkar samebyarnas möjlighet att använda skogsmarken för renskötsel. Det innebär att markägaren måste ta hänsyn till rennäringens intressen när dessa åtgärder vidtas. Genom att det på detta sätt görs tydligt att såväl hänsyn för naturvårdens, kulturmiljövårdens som rennäringens intressen skall beaktas i samband med samma slags skogsvårdsåtgärder, kan hänsynen bättre samordnas.

I andra stycket anges vilken hänsyn som skall visas. Där framgår att hänsynen till tillgången på vinterbete är central. Visst intrång i vinterbetet måste samebyarna dock tåla. Det markeras av att det anges att tillgången på bete väsentligen skall bibehållas. Målsättningen skall vara att skogsbruket i så liten grad som möjligt skall minska samebyarnas tillgång till trädlav och marklav som kan användas för renbete. Vi har närmare utvecklat hur sådan hänsyn kan tas i olika avseenden i den allmänna motiveringen till bestämmelsen, avsnitt 6.4.6.

I övrigt bör hänsynen till möjligheten att samla och flytta renarna bibehållas från den nuvarande regeln i 31 § skogsvårdslagen. Det rör sig således bl.a. om att lämna skog och tillgång till marklav i samband med avverkning så att arbete med flyttning och samling av renar inte onödigtvis försvåras.

Det tredje stycket klargör att de hänsyn som åläggs skogsbruket enligt denna bestämmelse aldrig kan vara så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Stycket överensstämmer med vad som föreskrivs i 30 § skogsvårdslagen om att föreskrifter om hänsyn till naturvården och kulturmiljövården inte får vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

12.4. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

15 kap.

Hos Patent- och registreringsverket skall, för de ändamål som

5 §

anges i 6 §, med hjälp av automatisk databehandling föras ett för hela landet gemensamt register över fysiska personers och dödsbons konkurser.

I handelsregisterlagen (1974:157), aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och lagen (2002:xx) om renskötselrätt finns bestämmelser om registrering av juridiska personers konkurser.

Se kommentaren till 6 kap. 25 och 26 §§ förslaget till lag om renskötselrätt.

Reservation från Birgitta Carlsson(c), Leif Marklund(s), Ola Sundell(m) och Gunilla Tjernberg(kd)

Inledning

Regeringen beslutade den 11 september 1997 att tillsätta en kommitté med uppgift att lämna förslag till ny rennäringspolitik, göra en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, samt lämna förslag på hur den framtida rennäringslagstiftningen och rennäringsadministrationen skall se ut.

Vi har ansett det särskilt viktigt att åstadkomma en ändamålsenlig lagstiftning som både förenklar och avreglerar och därmed förtydligar, utan att de olika rättigheternas innehåll och omfattning förändras. Samverkan och lokala lösningar mellan skogsbruk och renskötsel måste vara utgångspunkten för bruk av mark inom renskötselområdet, som grundas på renskötselns bruksrätt och den rätt som följer av markägande. Det utesluter inte förändringar i lagstiftning eller slopande av regler. Men för att åstadkomma bättre förutsättningar för renskötseln krävs en helhetssyn som utgår ifrån de rättigheter som samerna har (skattefjällsdomen) och de rättigheter som markinnehavet innebär. Vi anser det oklart hur dessa intressen förhåller sig till varandra och om det överhuvud är möjligt att i detalj, och med de förändringar som följer av att samhället förändras, reglera hur dessa rättigheter förhåller sig till varandra. Det är därför vi i våra utgångspunkter beträffande markanvändning anser att samverkansformen har rätt avstamp för att på ändamålsenligt och tidsenligt sätt lösa upp knuten hur samutnyttjandet av marken fortsättningsvis skall fungera.

Enligt vår mening borde det innebära att konfliktorsakerna mellan renskötsel och andra näringar elimineras och därmed skapas en solid grund för ett gott samarbetsklimatet inom renskötselområdet. Det har varit grundläggande för vårt arbete i kommittén att åstadkomma förslag som minskar konflikterna mellan berörda näringar och ge dem arbetsro inför framtiden. Det anser vi sker bäst genom samverkan, grundat på

respekt och kunskap om varandras näringar, och med en lagstiftning som är anpassad till de faktiska förhållanden som råder i renskötselområdet. Den nya skogsvårdslagen har tjänat som förebild för oss till ny lagstiftning för rennäringen, där man genom avreglering och ökat eget ansvar lyckats åstadkomma goda resultat från både miljömässig och produktionsmässig synpunkt.

Vi anser här att utredningens förslag inte på något avgörande sätt kommer att underlätta för berörda näringar att inom renskötselområdet sambruka mark, och ser med oro på effekterna av den regleringsiver som i vissa delar kännetecknar utredningen. Vår uppfattning är att utredningen inte tillräckligt lagt sig vinn om att åstadkomma lösningar som syftar till förenkling och avreglering.

Vidare har vi funnit att länsstyrelserna i de nordliga länen sköter sina uppgifter på ett för renskötseln och övriga intressenter tillförlitligt sätt och anser inte att finns skäl att flytta ansvar och befogenheter till någon annan myndighet. Kännedom om lokala förhållanden, närhetsprincipen, och kompetensen är för vår del avgörande för var vi anser att förvaltningen även framgent skall ligga.

Kommittén har haft ett omfattande uppdrag att arbeta fram förslag till ny lagstiftning i enlighet med fastställda direktiv (dir.1997:102). Arbetet i kommittén har haft en ambitiös inriktning med resor och besök i fält för att kunna studera verkliga förhållanden. Det är en inriktning vi anser har varit bra och en absolut förutsättning för att förstå de problem som kan uppstå när olika näringar brukar mark utifrån sina rättigheter och behov.

Med facit i hand har omfattningen på utredningen inte stått i proportion till de resurser utredningen förfogat över. Som exempel kan nämnas bristen på skoglig/biologisk kompetens i sekretariatet, samt det faktum att storskogsbruket lämnats utanför utredningen. En medverkan från storskogsbruket hade specifikt ökat kommitténs kunskaper om certifiering och samråd vilket hade underlättat vårt arbete. Regeringens ställningstagande att inte låta storskogsbruket som expert delta i utredningens arbete är anmärkningsvärt och måste starkt ifrågasättas. Vidare ifrågasätter vi regeringens agerande när den i utredningens slutfas, några veckor innan utredningen skulle vara klar, beslutar utan kommitténs vetskap, att utöka kommittén med tre nya ledamöter samt förlänga utredningstiden fram till 31 december 2001. Beslutet har påtagligt försvårat kommitténs arbete samt lett till onödiga fördyringar.

Utredningsarbetet hade också underlättats om utredningen innan förslag presenterats för kommittén haft underlag som bättre speglat de förhållanden som råder. Arbetsmetoden borde ha varit det omvända nämligen, först utreda med analys och sedan presentera förslag till åtgärd. Enligt vår mening anser vi att de ständiga förändringarna av

kommitténs sammansättning och kanske framförallt tilläggsdirektivet om ILO, menligt har inverkat på kommitténs arbete.

Medlemsskap i sameby

Vi står bakom kommitténs förslag att öppna samebyarna för fler medlemmar än renägande samer. Detta får inte innebära att nya medlemmar som inte bedriver renskötsel får tillgång till de rättigheter som följer av renskötselrätten, som exempel att uppföra renvaktarstugor, ta bränsle, slöjdvike eller virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad samt jakt och fiske.

Det nya förslaget om att samebyn som medlem ska anta alla samer som kan härleda sitt ursprung från samebyn har vårt stöd. Även den nuvarande rätten som innebär att maka/make till samebymedlem kan bli medlem i en sameby har vårt stöd. Vi kan däremot inte stödja majoritetsförslaget som innebär en utvidgning till att även gälla sambo till samebymedlem.

Vårt skäl till detta ställningstagande ser vi som en naturlig följd av hur nuvarande lagstiftning gällande äktenskapslagstiftning samt sambolagstiftning är utformad vad det gäller ägande och rättighetsfrågor.

Förhållandet mellan samebyarnas och andras markanvändning

Grunden för ny politik

Vår kommitté har haft i uppdrag att lägga politiska förslag för att reglera förhållandet mellan samebyarnas och andras markanvändning inom den tredjedel av Sverige som kallas renskötselområdet. När nya regler övervägs vill vi understryka vikten av helhetssyn, ömsesidig respekt, avvägningar, gränsbestämningar av rättigheter, lokala lösningar samt ökade kunskaper. Det är nödvändigt att behandla renskötseln och övriga areella näringar i Norrland eftersom de griper in i och är beroende av varandra. Även om en översyn av markanvändningen initieras av ett behov av en ny rennäringspolitik kan man i politiken därför inte ensidigt utgå från rennäringens behov och önskemål.

Lokala lösningar

Vid beslut om nyttjandet av naturresurser i Norrlands inland under senare decennier har lösningarna ofta varit storskaliga och drivits igenom av organ med säte långt från inlandets verklighet. Som en reaktion har det vuxit fram en opinion för nya lokala lösningar. Praktiska och godtagbara avvägningar vid markanvändningen bör enligt vår uppfattning sökas på det lokala planet. Ofta kan ett kommunalt engagemang förstärka en lokal lösning. Inom renskötselområdet pågår idag utveckling av samverkansformer som i sig är lovande. Fjäll-agendan är ett projekt där lokalbefolkning och myndigheter tillsammans söker nya former för nyttjande av naturresurserna i fjällområdet. Lokal förvaltning av statens mark innebär att bygdens befolkning ges ett ökat inflytande över hur naturresurserna används i t ex skogsbruk, turism och vilt- och fiskevård. Lokal samverkan på frivillig grund mellan renägare och jord- och skogsbrukare skulle kunna öppna vägen för behovsanpassade avvägningar.

Samebyarnas markanvändning på statlig mark

Utredningen anser att samebyarnas behov av mark och annan traditionell markanvändning bör vara ett överordnat mål i förvaltningen av den statliga marken inom renskötselområdet. Det är en stark skrivning som radikalt kommer att förändra förutsättningarna för skogsbruk i inlandet och i områden som i dag har de sämsta förutsättningarna att skapa nya arbetstillfällen. Vi anser att ägardirektiv som utgår ifrån att staten som markägare skall agera som föredöme gentemot rennäringen är tillräckligt för att tillgodose rennäringens intressen i dessa områden. Vi anser inte att länsstyrelsernas förvaltning av kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall delegeras till rennäringsdel egationerna.

Beträffande länsstyrelsernas handläggning av upplåtelser på kronomark (32 § RNL) har det visat sig att tillämpningen är restriktiv. Vi tycker det är bra och anser därmed att nuvarande formulering i RNL är tillräcklig för att tillgodose rennäringens intressen. En ytterligare skärpning av 32 § är inte enligt vår mening förenligt med kravet på tillgänglighet till de svenska fjällen

Ändamålsenliga avvägningar

Det ingick i kommitténs uppgifter att utreda rennäringens rättigheter och skyldigheter och minimera risken för konflikter mellan rennäringen

och andra markanvändare. Kommittén gav representanter för renägare och markägare i uppgift att identifiera respektive näringars behov och önskemål om ytterligare hänsyn från andre parten. Dessa förslag skulle kunna följas upp med anpassningar i rennärings- och skogsvårdslagstiftningen. Vi anser att staten – med respekt för markägarnas äganderätt och renägarnas bruksrätt – har ett ansvar för tillkomsten av ändamålsenliga avvägningar i lagstiftningen mellan rennäring och jord- och skogsbruk. Vi vill dock understryka att sådana avvägningar inte går att genomdriva om staten samtidigt förskjuter gällande rätt.

Utredningen går motsatt väg

Det är med stor oro vi konstaterar att utredningens majoritet väljer att gå motsatt väg. Man riskerar goda möjligheter till ökad samverkan mellan olika näringar och intressen i Norrland. Den norrländska befolkningens befogade krav på politiskt inflytande i frågor som specifikt berör dem kan komma på skam. Vi kan följaktligen inte stödja den inställning som ligger bakom de politiska förslagen till framtida förhållanden mellan samebyarnas och andras markanvändning.

Tudelat direktiv

Markanvändningen i norra Sverige måste baseras på en väl avstämd politik. En sådan borde varit möjlig att uppnå med de direktiv som Rennäringspolitiska kommittén ursprungligen fick. Det ingick däremot inte i den tidigare ILO-utredningens uppdrag att söka avvägningar mellan olika markanvändningsintressen eller göra regionalpolitiska överväganden. När ILO-utredningens betänkande överlämnades till vår kommitté under pågående arbete innebar detta därför i sak att direktivet i dessa avseende blev tudelat.

Renskötselområdets omfattning

Det är av flera skäl nödvändigt att nå enighet om renskötselområdets omfattning. Vi välkomnar därför regeringens beslut att tillsätta en gränsdragningskommission med experter inom juridik, lantmäteri och rättshistoria. Uppgiften måste vara att närmare identifiera var renskötsel av ålder bedrivits under vintern. Renskötselområdets omfattning måste också klarläggas innan en ny svensk-norsk renbeteskonvention kan antas. Vi anser att uppdraget skall läggas ut utan anspelning på en

ratificering av ILO:s konvention nr 169. Vi delar inte heller utredningens tankar om att med kommissionen skulle följa ändrade bevisregler om betesrätt.

Brist på bakgrundsfakta

Arbetet i kommittén har kännetecknats av en brist på bakgrundsfakta och data. Viktiga kartunderlag om betestillgångar m.m. har inte varit tillgängliga förrän i mycket sent skede. Utredningens bakgrundsbeskrivning har blivit mycket ojämn. Vi saknar t.ex. information om den vikande jordbruksnäringen i inlandet, det småskaliga familjeskogsbruket samt renskötselns expansion i rummet under senare decennier. Utredningen vill satsa på en naturbetesbaserad renskötseln, som anses vara försvårad av modern infrastruktur och andra näringar. Denna syn är svårförenlig med det faktum att rennäringen är en tidsenlig näring som utnyttjar både modern infrastruktur och teknik. Vi anser att denna brist på bakgrundsfakta blivit förödande för utredningsarbetet.

Ingen analys av rättigheter

Utredningen markerar hur viktigt det är att reglera förhållandet mellan de civila rättigheterna renskötselrätt och äganderätt. Den föreslår en ny, generell och ömsesidig hänsynsregel för alla som brukar mark inom renskötselområdet. Man utvecklar denna tanke om ömsesidig hänsyn utan att närmare analysera eller förklara i vilken grad den förändring av gällande rätt som härmed uppkommer är förenlig med renskötselrätt enligt urminnes hävd. Det nya rättsläget blir inte lättare att förutse då ömsesidigheten dessutom är tänkt vara relativ. Utredningen exemplifierar med att i områden med gott renbete kan redan små ingrepp i renbetet innebära ett brott mot hänsynsregeln och medföra skadestånd. Vi finner det högst anmärkningsvärt att utredningen så medvetet lämnar denna fundamentala analys för äganderätten och renskötselrätten därhän.

Starka restriktioner på skogsbruk

När relationen mellan samebyarnas och andras markanvändning skall ses över kommer av naturliga skäl skogsbruket att särskilt uppmärksammas. Utredningen tar fasta på samebyarnas krav på tryggade, naturbetesbaserade vinterbetesmarker. Man föreslår därför ytterligare

restriktioner i skogsvårdslagen med speciell udd mot skogsbruket på vinterbetesmarkerna.

En stor andel av dessa marker finns i familjeskogsbrukares ägo. Utredningen har tendens att se på skogsbruket som en helhet då man motiverar och drar konsekvenser av sina lagförslag. Detta leder bl.a. till att man drar fel slutsatser om ekonomiska och andra konsekvenser för ett mycket stort antal enskilda familjeskogsbruk. I grunden anser vi att skogsbruk med dagens kunskaper och metoder går att förena med modern renskötsel. Vi anser, som ovan nämnts, att senare års rationaliseringar i rennäringen och skogsbruket ändå kan motivera vissa anpassningar i lagstiftningarna. Vi kan också instämma med utredningen i att det finns fog för viss kritik mot myndigheternas tillämpning av hänsynsreglerna. De restriktioner för markägarna som utredningen nu yrkar på skadar emellertid skogsbruket i landsändan och försvårar en positiv samverkan mellan skogsbruk och rennäring.

Utredningen vill utveckla samrådsplikten (20§) och utvidga den till att gälla hela renskötselområdet. Motsätter sig sameby en avverkning skall, i något som kan liknas vid ett tillståndsförfarande, skogsmyndigheten pröva en begränsning av eller förbud mot avverkningen (21§). I svårföryngrad skog tänker man sig att tillstånd inte kan ges om sameby motsätter sig avverkning (21a). Hänsynsreglerna (31§) ansluter bara delvis till reglerna om hänsyn till naturvård och kulturminnesvård. Paragrafens tyngdpunkt flyttas till att bli en administrativ bedömning av myndigheten om eller när en enskild skogsbruksåtgärd inom samebys område innebär att skogsbruket gör intrång på samebys tillgång till bete. I förslaget till lag om bedrivande av rennäring har hänsynsparagrafen ändrats och Sametinget utnämnts till regionalt tillsynsorgan. Trots att kommittédirektiven talar om avreglering ger utredningen skogsvårdsstyrelserna och Sametinget nyckelroller i en upptrappad byråkratisering av skogsbruket i norra Sverige. En sådan utveckling skulle också strida mot en av grundtankarna i gällande skogspolitik. Med undantag för 14 § SVL avvisar vi dessa förslag till ändringar genom de aktuella lagarna.

Lokal samverkan en andrahandsfråga

Efter det att man lagt förslag att reglera markrättigheterna talar utredningen i ett kortare stycke om att gynna lokal samverkan genom att bl.a. utbilda om de nya reglerna och ge ett visst initialt stöd till den sameby, som tar initiativ till lokalt samråd. Som ett alternativ föreslås att skogsvårdsstyrelsen arrangerar lokal samverkan mellan parterna. Utredningen har med sitt politiska grepp visat att den förordar central

styrning, nya regler och ökad byråkrati och ser lokal samverkan som en andrahandsfråga. Vi anser tvärtom att staten borde eftersträva de bästa förutsättningarna för lokal samverkan och komplettera med de anpassningar av brukslagstiftningen som kan behövas. Vi vill stödja framväxten av en lokal samverkan som kan bygga på årliga möten mellan representanter för renägarna och markägarna. I detta forum kan man diskutera problem och möjligheter, rekommendera lösningar för skogsoch renskötseln i området samt följa upp tidigare insatser och överenskommelser. Inom ramen för detta lokala forum kan man ta initiativ till lokala markanvändningsavtal mellan skogsägare och renägare. Som ett uttryck för den politiska särbehandlingen av samerna borde då staten under vissa villkor svara för renföretagens avtalskostnader.

Glömda kostnader

Utredningen tar bara med administrativa kostnader för information och utbildning i beräkningen. De merkostnader som uppkommer för både små och stora skogsföretag samt statens kostnader för att ersätta markägarna när verksamhet begränsas till följd av lagförslagen har inte bedömts på ett seriöst sätt. Utredningen hyser åsikten att förslagen till att reglera markanvändningen ger samhällsekonomiska vinster. När vi lägger ihop kostnaderna och den osäkerhet som förslagen för med sig har vi svårt att dela den åsikten.

Rennäringen i samhällsplaneringen

Denna fråga som berör såväl kommunerna som andra myndigheter har blivit blott marginellt behandlad i kommittén. Utredningen vill ge Sametinget en nyckelposition rörande markanvändningen i renskötselområdet. Det föreslås att länsstyrelsen alltid skall inhämta yttrande från Sametinget i ärenden som kan påverka rennäringen. Det framgår emellertid inte hur stor tyngd detta yttrande skall ha vid enskilda tillståndsärenden då mark behöver tas i anspråk för olika arbetsföretag. Enligt vårt förmenande måste utredningens målsättningar med detta viktiga avsnitt framgå tydligt.

Utredningen kommenterar hur deras förslag förhåller sig till ILOutredningens slutsatser. Vi drar slutsatsen att utredningen inte anser sig lägga förslag som ligger i nivå med de krav som ILO-utredaren kommit fram till att konventionen kräver. Utredningen nämner dock inte om man anser att deras förslag kan ligga till grund för en ratificering av ILO:s konvention nr 169 eller om det krävs fler förändringar.

Den statliga rennäringsadministrationen

I beslut som berör renskötseln i t.ex. skogsvårdssyrelser, Skogsstyrelsen, Statens Fastighetsverk och Riksantikvarieämbetet är det tillräckligt att adjungera medlem från sameby eller motsvarande som beslutet berör.

Jakten och fisket

Rätten att jaga anges vara av stor betydelse för många som är bosatta inom renskötselområdet. Jakten anses också ha betydelse för turistnäringen i området. Andras önskan om att ur ett jaktligt perspektiv få ta del av de enorma landarealer varom är fråga beaktas dock inte utan blir endast en del i hänsynen till turistnäringen. Det bör noteras att exempelvis fjälljaktsreformen årligen nyttjas av uppskattningsvis tiotusen jägare, varav en stor del inte är bosatta inom renskötselområdet. Även andras än samer och inom renskötselområdet bosattas intressen borde beaktas i det framtida utredningsarbetet om jakträttigheterna i berörda områden.

Reformen om jakten på småvilt på statens mark ovan odlingsgränsen och i renbetesfjällen i Jämtland har nu verkat sedan 1993. Genom reformen blev enorma arealer mark tillgängliga för jakt. En jakt som dittills varit förbehållen ett fåtal men som nu är åtkomlig för landets alla jägare inklusive den stora majoritet av samer som inte är medlemmar i en sameby. Fjälljaktsreformen har dessutom inneburit ett uppsving för turistnäringen. Farhågorna om att fjälljaktsreformen skulle leda till ett för högt jakttryck på ripstammarna har inte besannats, vilket aktuella forskningsresultat visar. Inte heller har några konflikter mellan renskötseln och jakten kunnat beläggas. Inget har framkommit i vare sig denna utredning eller tidigare utvärderingar som motsäger detta. Tvärtom framhålls i utredningen att berörda länsstyrelser är restriktiva i sin tillämpning av upplåtelser av småviltjakt om det bedöms finnas risk för att jakten kan störa renskötseln eller naturmiljön. Dagens rennäringslag 32 § tillgodoser på ett tillfredställande sätt renskötselns intressen i förhållande till upplåtelser av småviltjakt. Mot bakgrund av den redan i dag restriktiva tillämpningen av upplåtelser av småviltjakt torde den föreslagna ändringen av nämnda bestämmelse – upplåtelser får inte riskera att försämra förutsättningarna för att bedriva renskötsel och annan samisk markanvändning - kunna helt undanröja den av riksdagen beslutade fjälljaktsreformen från 1993.

Allt övervägande skäl talat för att fjälljaktreformen även framgent skall administreras av länsstyrelsen på sätt som sker i dag. Vi anser det vara en garant för en fortsatt god viltvård.

Det anges genomgående i utredningen att det jakträttsliga förhållandet mellan samebymedlemmar och markägare inte är klarlagd. Det bortses närmast i sammanhanget från att det föreligger en av riksdagen beslutad lagstiftning som reglerar förhållandet.

Den s.k. dubbelregistreringen av älgjaktslicensområden är en källa till irritation mellan samebymedlemmar och enskilda markägare. Samebyarna har rätt att registrera hela området ovan odlingsgränsen för älgjakt. Samma rätt har enskilda markägare och marken blir alltså dubbelregistrerad med negativa konsekvenser för både säkerhet och viltförvaltning. Det är sedan länsstyrelsernas uppgift att bedöma avskjutningens storlek och fördelning av älgarna mellan de enskilda markägarna och samebyarna. På statens mark ovan odlingsgränsen sker ingen formell dubbelregistrering. Däremot fördelas älgjaktlicenser till både samebyar och andra jakträttshavare. Detta system skapar liknande problem som föreligger på den dubbelregistrerade marken. Problemen med dubbelregistreringen har uppmärksammats av riksdagens revisorer i deras rapport Informationsrapport 1999/2000:2 och måste åtgärdas.

Därför välkomnar vi en särskild utredning om jakt och fiske.

Reservation av Maggie Mikaelsson (v)

Jag står bakom merparten av det betänkande som den rennäringspolitiska kommittén har överlämnat, men vill reservera mig på två punkter. Det gäller dels rösträtten i samebyn och dels förslaget om utvidgade befogenheter för rennäringsdelegationerna.

Rösträtt i den nya samebyn

Det är ett framsteg för det samiska folket att ge alla samer rätt att vara medlemmar i samebyn och därmed rätt att delta i förvaltningen av renskötselrätten. Tillsammans med rätten att bedriva annan verksamhet än renskötsel ger det samebyn nya möjligheter att utveckla ett samiskt näringsliv. Detta kommer att ge dels nya förutsättningar för de samiska kvinnornas deltagande i samebyns arbete, dels skapa underlag för en positiv regional utveckling med nyföretagande grundat på samiska traditionella verksamheter.

En "plump i protokollet" är emellertid förslaget att ge de renskötande samerna vetorätt i alla frågor som rör renskötselrättens förvaltning, dvs. rennäring, jakt och fiske. Den graderade rösträtten, som innebär att samebyns medlemmar får röster i förhållande till renantal om någon medlem kräver det, innebär i praktiken att en av de viktigaste förutsättningarna för en ny struktur omintetgörs. Jag anser att kommittén med detta förslag missar chansen att göra alla samer likvärdiga och undanröja det misstag som begicks vid utformandet av 1928 års renbeteslag. Det var då icke renskötande samer fråntogs sina rättigheter till bl.a. jakt och fiske. Om den nya utvidgade samebyn skall få en rimlig chans att utveckla nya verksamheter måste alla samer i samebyn ha samma rösträtt. Renens betydelse som kulturbärare i det samiska samhället är så viktig att även renskötsel måste bli en angelägenhet för hela samebyn.

Det innebär inte att ett antal nya samebymedlemmar får möjlighet att bedriva renskötsel. Utrymmet för antalet renar är begränsat och de nuvarande renskötarna måste naturligtvis få fortsätta med sina renskötselföretag, men den nya samebyn måste vara öppen för nya verk-

samheter där renen spelar en annan roll än hittills. Inriktningen på i stort sett enbart livsmedelsproduktion med åtföljande krav på storleksrationalisering och ökat användande av terrängfordon m.m. har också negativa konsekvenser. Antalet renskötselföretag och antalet aktivt renskötande samer minskar liksom lönsamheten. Här kan den nya samebyn finna nya verksamhetsområden där renens lönsamhet inte bara räknas i slaktvärdet. En sådan utveckling försvåras av kommitténs förslag till graderad rösträtt. Det samiska samhället får inte innebära frizoner för vissa verksamheter. Även andra modeller där de samiska medlemmarna i samebyn som inte är renägare kan vara med på lika villkor och utforma förvaltningen av andra delar av renskötselrätten, som t.ex. jakt och fiske omöjliggörs – eller fördröjs i onödan. Jag motsätter mig därför förslaget i denna del och förordar en modell med en kvinna/man en röst, som modell för röstning i samebyns angelägenheter.

Utvidgade befogenheter för rennäringsdelegationerna

Jag vill också reservera mig emot förslaget att utvidga rennäringsdelegationernas mandat så att de skall behandla frågor som rör bl.a. tillsyn, uppföljning och utvärdering av nationella mål som rör fjällområdet. Skälen är i huvudsak två. Dels är frågan för tidigt väckt, dels är rennäringsdelegationernas roll och funktion otydlig och bör ses över.

I kommittén föreslår vi en särskild utredning om omfattningen av samebymedlemmars, markägares och statens rätt till jakt och fiske i dag. Det är bra. De oklarheter som finns i dag ligger till grund för en del av de konflikter och motsättningar som finns, framför allt i Västerbottens län och en utredning med den inriktning vi föreslår kan bidra till en lösning på dessa konflikter. Den utredningen bör dock göras innan större förändringar genomförs i rennäringsdelegationernas mandat.

Ett annat skäl är den konstruktion som rennäringsdelegationerna har i dag. Tre av ledamöterna tillsätts på politisk grund av de största partierna med personliga suppleanter från andra partier. Det innebär att det politiska mandatet är oklart. Praxis skiljer sig dessutom åt vad gäller icke tjänstgörande suppleanters närvarorätt mellan de olika länen, liksom vilka frågor man behandlar. Jag anser det inte lämpligt att utvidga mandatet för en sådan församling. Det behov som finns av ett samiskt deltagande i förvaltningen av fjällområdena bör enligt min mening lösas i ett sammanhang när omfattningen av samiska rättigheter i området är klarlagda. Privata markägares liksom lokalbefolk-

ningens medverkan är dessutom nödvändig om medinflytandet skall gå utöver renskötselns behov.

Övrigt

När det gäller omfattningen av olika rättigheter på statlig och enskild mark är både den utredning kommittén föreslår och den gränsdragningskommission som planeras avgörande för lösandet av de konflikter som finns inom renskötselområdet. I Västerbottens län har frågan en särskild betydelse eftersom andelen privat/enskild mark i fjällområdet är så stor: 30 procent av marken väster om odlingsgränsen i Västerbottens län är privat-, bolags- eller enskilt ägt medan motsvarande siffra för Norrbottens län är 10 procent. Det finns även frågetecken beträffande den geografiska omfattningen av rättigheterna. T.ex. kan rennäringslagens begrepp ”renbetesland” tolkas på olika sätt. Det är därför viktigt, vilket även kommittén påpekar att gränsdragningskommissionens uppdrag omfattar både inre och yttre gränser och hela renskötselområdet. Avgörande för att resultatet skall bli trovärdigt är också att lokala intresseorganisationer är representerade i utredningen.

Reservation av Per Mikael Utsi

Renskötselrätten grundas på urminnes hävd. Förslagen i detta betänkande tar sikte på att förtydliga innebörden och regleringen av renskötselrätten, förtydliga regleringen av förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten, skapa förutsättningar för en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbar rennäring, öka inflytandet för samebymedlemmarna, samebyarna och Sametinget och ge alla samer möjlighet att genom medlemskap i sameby utöva renskötselrätten. Förslagen är dock inte tillräckliga för att ge skydd för renskötselrätten, möjliggöra för samerna att fritt förfoga över renskötselrätten och ge renskötselrätten ett fullt erkännande i den svenska rättsordningen lika med andra markrättigheter.

ILO-konventionen nr 169

Regeringen överlämnade vissa delar av utredningen SOU 1999:25, Samerna ett ursprungsfolk i Sverige, till kommittén för vidare bearbetning och förslag. Min bedömning är i likhet med ILO-utredarens att Sverige kan ansluta sig till ILO:s konvention nr 169.

För att samernas rättigheter skall nå upp till den nivå som konventionen kräver föreslås i detta betänkande

  • bestämmelser för att minimera konflikterna mellan rennäringen och andra markanvändare inom renskötselområdet,
  • att lika stor hänsyn skall tas till renskötselrätten som till andra markrättigheter,
  • förtydligas att kronomarken ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition, sådana året-runt-marker nedanför odlingsgränsen som antingen tillhör eller vid utgången av 1992 tillhörde staten och renbetesfjällen i första hand är avsedd för same byarnas bruk,
  • att länsstyrelsen skall vara skyldig att inhämta yttrande från Sametinget i ärenden som rör markanvändning inom renskötselområdet och
  • regler för hur skogsbruket skall ta hänsyn till rennäringen så att tillgången till renbete bibehålls.

Regeringen

  • bedriver en nationell informationskampanj om samerna som ursprungsfolk och
  • avser tillsätta en gränsdragningskommission för att identifiera den mark som samerna har rättigheter till. Följande frågor återstår att klara ut för att samernas rättigheter skall nå upp till den nivå som konventionen kräver.
  • Åtgärder bör vidtas för att säkerställa att samerna har tillräckligt med mark för att kunna fortsätta bedriva rennäring. Samerna kan förlora en del marker som de i dag utnyttjar för renskötsel, bl.a. till följd av de rättsprocesser som pågår i dag.
  • Det bör finnas möjlighet till ersättning från staten för rättegångskostnader i principiellt viktiga mål rörande samernas markrättigheter. Som det är i dag finns det en risk för att samerna av ekonomiska skäl inte kan få sina anspråk på mark rättsligt prövade och klarlagda.
  • Omfattningen av samernas jakt- och fiskerätt inom den mark som de traditionellt innehar måste leda till att de bör få rätt att förvalta marken, bl.a. upplåta sin jakt- och fiskerätt till andra mot betalning. Samtliga dessa åtgärder är nödvändiga för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen. Dessa åtgärder är så angelägna att de bör genomföras oavsett om en ratificering kommer till stånd eller inte.

Renskötselrätten

Bostad i någon form har samer haft sedan urminnes tider och detta är en del i renskötselrätten. Rätt att uppföra bostad åt sig var medtagen i 1928-års renbeteslag. 1971-års lag reducerade den rätten. Rätt till bostad skall åter införas i lagstiftningen (1 kap. 2 § i förslag till lag om renskötselrätt).

Rätten till bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed jämförlig nyttighet var angiven i 1928-års renbeteslag. 1964-års rennäringssakkunniga konstaterade att stadgande härom knappast hade sin rätta plats i en lag om rennäringen. I en lag om renskötselrätt får sådana inskränkningar inte finnas (1 kap. 2 § i förslag till lag om renskötselrätt).

Strikt skadeståndsansvar för samebyarna för skador på åker, äng eller trädgård kan inte bli aktuell om särskild hänsyn visats i enlighet med betänkandet (3 kap. 5 § i förslag till lag om renskötselrätt och 3 § i förslag till lag om bedrivande av rennäring).

Upplåtelse av renskötselrätten, bl.a. jakt och fiske

I detta betänkande föreslås att sameby eller medlem i sameby inte får förvalta hela renskötselrätten förrän förbudet från 1886-års renbeteslag för samerna att upplåta rätt till jakt, fiske och renbete utretts. Fråga om upplåtelse prövas av staten.

Omfattningen av samernas jakt- och fiskerätt inom den mark som de traditionellt innehar är tillräckligt klarlagd för att samerna själva skall få förvalta marken, bl.a. upplåta sin jakt- och fiskerätt till andra. Uppfattningen att staten skulle ha en egen jakt- och fiskerätt vid sidan av samernas rätt på dessa marker är ogrundad.

På sådana marker som samerna traditionellt innehar skall sameby få upplåta nyttjanderätt (5 kap. 1 och 3 §§ i förslag till lag om renskötselrätt).

Samebyn

Sambo skall inte jämställas med make/maka (6 kap. 14 § i förslag till lag om renskötselrätt). Renskötselrätten omfattar mer än gemensam bostad, bl.a. underhåll för sig m.m. och omfattar den skyldighet makar har gentemot varandra enligt äktenskapsbalken.

Det bör övervägas om skyldigheten att delta i kostnader för skilda verksamhetsgrenar, bl.a. att kostnaderna för den gemensamma renskötseln fördelas mellan medlemmarna efter reninnehavet, bör regleras på samma sätt som i gällande rennäringslag och i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (6 kap. 3 och 12 §§ i förslag till lag om renskötselrätt).

Det bör övervägas om sameby skall likt trossamfund (lag 1999:291) kunna få hjälp av staten med bestämmande, debitering och redovisning av avgifter från medlemmarna (6 kap. 3 och 12 §§ i förslag till lag om renskötselrätt).

Skogssamebyarnas året-runt-marker bör också i övergångsbestämmelserna räknas till de områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande (förslag till lag om renskötselrätt).

Koncessionsrenskötseln

Koncessionshavare skall också kunna ha i sin vård renar som tillhör barnen oavsett ålder och andra villkor (11 § i förslag till lag om bedrivande av rennäring). Det kan underlätta rekryteringen av nya koncessionshavare.

Villkoret om vem som är same kan endast prövas av samerna själva (12 § i förslag till lag om bedrivande av rennäring).

Länsstyrelsen får inte bemyndigas att med särskilda skäl bevilja den som äger eller brukar jordbruksfastighet renskötselrätt, dvs. att utan begränsning få ha fler renar på bete än trettio. Renskötselrätt tillkommer den samiska befolkningen och kan inte prövas av länsstyrelsen (13 § i förslag till lag om bedrivande av rennäring).

Länsstyrelsen skall samråda med Sametinget om allt som ingår i Sametingets myndighets- och tillsynsområde, renskötseln (13 § i förslag till lag om bedrivande av rennäring).

Renskötseln i Muonio sameby skall inte vara beroende av koncession. Byns område bör anses vara en del av renskötselns året-runtmarker med rätt till renbete för samebyn och dess medlemmar (1 kap. 3 § i förslag till lag om renskötselrätt).

Särskilt yttrande av Olof T Johansson (mp)

I huvudsak ställer jag mig bakom betänkandet avgivet av Rennäringspolitiska kommittén. På några punkter anser jag emellertid att kommittén borde lämnat förslag som varit mer långtgående än det nu avgivna. Punkter jag framfört under kommittéarbetet utan att få majoritet bakom och som därför ej kommit med.

Det gäller dels i kapitel 6.6, samebyarnas markanvändning på statlig mark, angående samisk representation i rennäringsdelegationerna där jag anser att majoriteten i delegationerna skall utgöras av samer till skillnad mot i dag där de samiska ledamöterna är i minoritet.

Dels gäller det i samma kapitel, 6.6, där jag anser att Sametinget skall ges en vetorätt mot exploateringar på de marker som tillhör staten eller så gjorde när Domänverket bolagiserades 1 juli 1992, i Norrbottens och Västerbottens läns dels ovan odlingsgränsen, dels nedanför på skogssamebyarnas året-runt-marker samt inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som är renbetesfjäll eller särskilt upplåtna för året runt bete.

Jag anser också att kommittén borde ha föreslagit en förändring av nu gällande upplåtelsesystem för småviltjakt och fiske på samebyarnas marker, med inriktning på att samebyarna själva får möjlighet att upplåta statens eventuella rätt till småviltjakt och fiske. Detta kunde mycket väl genomföras utan föregående ny utredning om samernas jakt- och fiskerätt vilket kommittén föreslår i kap 6.9, och utan att gå emot direktiven då länsstyrelserna även fortsättningsvis skulle ha det övergripande ansvaret för upplåtelserna.

Ovanstående frågor berörs också i kapitel 10 angående våra förslag i förhållande till ILO-konvention nr 169.

Med mina förslag enligt ovan genomförda, skulle Sverige bättre anpassa sig till vad som sägs i kapitel 8 j i konventionen om biologisk mångfald, angående ursprungsfolks inflytande över sina egna territorier, vilken Sverige har ratificerat, samt till ILO:s konvention 169 om ursprungsfolks rättigheter vilken Sverige avser att ratificera.

I övrigt ställer jag mig bakom betänkandet.

Särskilt yttrande av Aina Jonsson, Lena Ruth-Jonsson och Bror Saitton

Vi ansluter oss till innehållet i reservationen från ledamoten Per Mikael Utsi.

Särskilt yttrande av Bengt Oskarsson

Renskötselrätten

Vad jag tycker är förvånande är att kommittén föreslår att samebymajoritet eller sametingsmajoritet kan besluta om vem som äger renskötselrätt, trots att rätten tillhör den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Rätten ses som en kollektiv rätt trots att den är enskild egendom enligt HD. Jag stöder här Lars Wilhelm Svonnis yttrande när det gäller renskötselrätt.

Jag delar i vissa frågor Per-Mikael Utsis och övriga samiska experters inställning, men har en avvikande uppfattning på vissa punkter.

När det gäller röstning inom samebyn tycker jag det är märkligt att politiker från Sveriges riksdag vill stadfästa adeln, dvs. föreslå röstning efter renantal när det gäller jakt och fiske. Med ironi kan man undra över när förslaget läggs i Sveriges riksdag att man inför röstning efter sitt bankkonto. Tanken är skrämmande. Här återförs samer utan renar till 1928 års lag (den som inte har renar är inte lapp). Vårt ursprung, vår rätt finns inte längre. Var är vi i lagen om renskötselrätt och dess regler om röstning i samebyn? Vi står fortfarande utanför. Vi måste bevisa och slåss för vår rätt och vi kommer att förlora, eftersom det från statens sida kan anses vara en intern samisk konflikt. Min målsättning var att dessa stridigheter skulle lösas under denna utredning. Tyvärr står vi dock på ruta ett när det gäller majoriteten av den samiska befolkningen, vilka med största sannolikhet besitter urminnes hävd. Samer som bott och bor på sina fäders marker och vars ursprung kan härledas flera hundra år bakåt i tiden har sedan 1928 års rennäringslag fått sin kultur urholkad. 1971 års rennäringslag gjorde dem rättslösa, samebyarna och länsstyrelsen urholkade deras jaktmöjligheter med hänvisning till rennäringens behov, fiskerättigheterna togs för allmännyttan. Vad ger den nya lagstiftningen?

När det gäller avgifter till den nya samebyn vet jag att synen är olika på vilken rättsstatus man innehar. Det gäller bofasta samer som fått lämna sina traditionella rättigheter till samer som inflyttat under 1900-

talet och statens påstående om egna rättigheter. Olika inställningar i denna fråga kommer att påverka avgifterna till samebyn. Jag hävdar att samerna som folk äger rätten till jakt och fiske varför rätten till nyttjandet bör vila på samerna själva.

Som sista inlägg vill jag beklaga att det inte fanns tid för möten med den bofasta samiska befolkningen som saknar renar. Sådana möten hade med säkerhet lett till att många frågetecken rätats ut och att många nya sidor av saken hade kunnat diskuteras. Den viktigaste effekten hade dock blivit kunskap om vad konflikterna beror på.

Särskilt yttrande av Caroline Trapp och Henrik Sandström

Våra utgångspunkter

Inför Rennäringspolitiska kommitténs arbete tog LRF/Skogsägarna fram en ny policy, ”Familjeskogsbruk och renskötsel – i samverkan för Norrland”, som distribuerades till bl.a. kommitténs ledamöter och experter. Där utgår vi från att familjeskogsbrukets förutsättningar kommer att påverkas när rennäringens framtida villkor aktualiseras politiskt. Under några rubriker utvecklar vi närmare vår synpunkt på ämnen som kommittén skall behandla, särskilt förhållanden mellan samebyarnas och jord- och skogsbrukarnas markanvändning. Vi vill se en lösning som tar hänsyn till båda näringarna och som inte leder till inskränkningar i jord- och skogsbrukarna intressen. Vi kräver respekt för jord- och skogsbrukarnas äganderätt.

Under kommittéarbetet har vi tillsammans med företrädare för rennäringen deltagit i en konstruktiv arbetsgrupp som sammanställt de önskemål om ytterligare hänsyn som dagens rationella rennäring och skogsbruk kan ha på varandra. I två inlagor till kommittén har vi utifrån vår policy och grupparbetet kommenterat förslag från sekretariatet och lagt egna förslag till anpassningar av aktuell lagstiftning. Våra förslag är väl förankrade i en referensgrupp inom LRF och i Skogsägarnas Inlandsråd.

Vår syn på betänkandet

Kapitel 5: Förvaltning av renskötselrätten

Särskild lag om renskötselrätt

I betänkandet föreslås att rennäringslagen delas upp i två lagar, den ena benämnd lag om renskötselrätt och den andra lag om bedrivande av rennäring. Kommittén påpekar att rennäringslagen innehåller både civilrättsliga regler och regler om hur rennäring får bedrivas. Det förhållandet att renskötselrätten och rennäringen regleras i samma lag har kommittén uppfattat kan leda till oklarheter beträffande renskötselrättens karaktär. Det finns en risk att renskötselrätten endast uppfattas som en näringsrätt och inte som en särskild rätt till fastighet. Det kan enligt kommittén leda till att renskötselrättens ställning i förhållande till äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom missuppfattas.

Vi ifrågasätter bärkraften av de anförda skälen för den föreslagna uppdelningen. Även i de renbeteslagar som föregått rennäringslagen har funnits både civilrättsliga och näringsrättsliga regler. Vad vi känner till har detta inte lett till sådana konsekvenser som kommittén anfört. Rennäringslagen har funnits i trettio år och är väl inarbetad. En uppdelning av bestämmelserna i två lagar är därför snarare ägnad att förvirra än att skapa ökad klarhet. Uppdelningen kan även leda till osäkerhet om renskötselrätten härigenom förändras till innehåll och omfattning. I verkligheten finns det inte heller alltid klara skiljelinjer mellan vare sig civilrätt och offentlig rätt eller mellan enskilda och allmänna intressen. I många fall är dessa rättigheter och intressen så sammanvävda att de inte går att särskilja. Ett närliggande exempel är skogsvårdslagens regler rörande förhållandet mellan skogsbruk och rennäring.

Sammanfattningsvis anser vi sålunda att bestämmelserna i rennäringslagen även i fortsättningen skall vara samlade i en och samma lag.

Renskötselområdets omfattning

Det är bra att regeringen nu beslutat att tillsätta en saklig och kompetent gränsdragningskommission. Det är viktigt att tillräckliga resurser avsätts för att avgränsa renskötselområdet genom att identifiera var renskötsel har bedrivits av ålder. Betydelsen av en gränsdragningskommission har ytterligare åskådliggjorts genom den Svensk-Norska Renbeteskommissionens förslag till konventionsområden. Att hänvisa till ILO-konventionen är egentligen ovidkommande i detta samman-

hang. Kommittén har haft synpunkter på både bevisregler och rättegångskostnader men lägger inga förslag. Vi avvisar den framlagda idén om att ändra bevisreglerna. Däremot hade vi gärna sett att utredningen tagit ställning för att staten står för parternas rättegångskostnader i principiellt viktiga mål om samernas markrättigheter.

Kapitel 6: Förhållandet mellan samebyarnas och andras markanvändning

Under kommittéarbetet har vi poängterat och framhållit vikten av samverkan mellan jordbruket och skogsbruket å ena sidan och rennäringen å den andra. Det framlagda förslaget utmärks endast i ringa utsträckning av detta synsätt. Istället föreslås bestämmelser och görs motivuttalanden som innebär tydliga rättighetsförskjutningar till förmån för renskötselrätten. Detta är ägnat att motverka samförståndslösningar. De bygder som ligger inom renskötselområdet tål inte ytterligare uppslitande konflikter och processer. Vi kan därför i flera avseenden inte ställa oss bakom de förslag och uttalanden som framförs i detta avsnitt. Inte heller kan vi finna att f.d. justitierådet professor Bertil Bengtsson i kapitel 2 om renskötselrätten ger stöd för de långtgående rättighetsförskjutningar som föreslås. Vi vill nedan utveckla detta närmare och härvid även komma med andra lösningar.

Bakgrund och statistik

Vi har under kommitténs arbete pekat på avsaknad av fakta som kunnat ge utredningen en plattform att utgå från. Detta har inneburit att bakgrundsbeskrivningen ligger öppen för kritik. Till en del har bristerna varit utan egen förskyllan eftersom viktigt kartunderlag om betestillgångar m.m. inte gjorts tillgängligt förrän i sent skede.

Historieskrivningen haltar. Man förbiser t.ex. förekomsten av en mycket gammal bondekultur i Jämtland och Härjedalen. Vi saknar den första stora exploateringsfasen i det norrländska skogsbruket under slutet av 1800-talet. Man borde ha noterat något om rennäringens utbredning under senare årtionden. Med tanke på att landsbygdens befolkning inom renskötselområdet minskat kraftigt blir inte beskrivningen av alla störningar helt trovärdig utan att underbyggas med siffror. Under 1900-talets två senaste decennier har dessutom metoder, teknik och hänsynstaganden inom skogsbruket genomgått stora förändringar som minskat störningarna för rennäringen. Den förändringen blir en bisats i betänkandet.

Vi reagerar mot att familjeskogsbruket, som kännetecknas av småskalighet och närhet till rennäringen, mer eller mindre beskrivs som ett hot. En belysande uppgift om familjeskogsbrukets driftsformer som kunde ha funnits med i betänkandet är medelhyggets areal. Enligt statistiken är detta i Västerbotten 3,8 ha i familjeskogsbruket att jämföra med 17,1 ha för storskogsbruket.

Mot bakgrund av kommitténs beskrivningar av det hotade vinterbetet förutsätter vi att de olika data som redovisas närmare kommer att analyseras. Enligt en källa har 20 procent eller motsvarande 1,5 milj. ha av barrskogen i renskötselområdet ett mycket gott vinterbete. Eftersom det samtidigt finns betesområden som är hårt nerbetade, välkomnar vi en studie som kan förklara orsaken till den ojämna betestillgången och kanske kan motivera en modifiering av kommitténs bild av vinterbetesmarkerna.

Vi anser att utredningen borde uttryckt sig mer objektivt då man kommenterar de befintliga certifieringssystem FSC och PEFC. Det är vår uppfattning att PEFC som system är bredare i sitt hänsynstagande till urbefolkningars rättigheter och är säkrare i sitt förhållande till gällande rätt.

En generell och ömsesidig hänsynsregel

Vi kan ställa oss bakom en allmän hänsynsregel av portalkaraktär som från de areella näringarnas synvinkel får sitt närmare innehåll genom hänvisning till skogsvårdslagstiftningen och till de regler i rennäringslagen som anger den närmare hänsyn som skall tas till andra intressen vid bedrivande av rennäring. Vi anser dock att regelns inledande stycke enbart skall ange att markägare och innehavare av renskötselrätt skall visa varandra hänsyn. Ett angivande av att ägare och brukare dessutom skall tåla viss grad av intrång leder inte till någon ökad klarhet. Det utgör snarare - i förening med vad som uttalas i motiven till regeln - en ansats till att stärka renskötselrätten på bekostnad av äganderätten. Det ifrågavarande uttrycket är dessutom ett negativt sätt att uttrycka en konkurrenssituation om mark. Det kan övervägas att ange någon form av mått på den grad av hänsyn som brukarna skall visa varandra. Härvid kan värderingsordet ”skälig” övervägas. I belysning av det sagda föreslår vi att hänsynsregelns inledande stycke ges följande lydelse.

Markägare och innehavare av renskötselrätt skall visa skälig hänsyn för varandras rätt att bruka marken.

Vi anser det inte lämpligt att förena den ömsesidiga hänsynsregeln med en uttrycklig skadeståndsregel. Exempelvis finns inte någon uttrycklig skadeståndsregel kopplad till hänsynsregeln i 3 kap. 1 § jordabalken, som rör förhållanden mellan grannar. Det får anses tillräckligt med de regler som finns i skadeståndslagen.

Hänsyn till andra intressen i samband med rennäring

Vi har inte någon erinran mot att bestämmelsen om den hänsyn som skall visas till andra allmänna intressen - till vilka jordbruket och skogsbruket räknas - preciseras samt att särskilt känslig mark med plantskog och aktivt brukad åkermark får ett tydligare skydd. Uttrycket ”aktivt brukad mark med växande gröda” är dock mindre väl funnit. Känslig mark är nämligen ofta vallbeväxt åkermark vintertid. Denna mark är aktivt brukad men kan knappast sägas rymma ”växande gröda” under den känsliga vinterperioden. Vi anse därför att sistnämnda uttryck skall utgå.

Vi ställer oss däremot tveksamma till förslaget om att den hänsyn som kan åläggas rennäringen aldrig kan vara så långtgående att pågående markanvändning för rennäring avsevärt försvåras. Av motiven framgår att skälet till förslaget är att skapa överensstämmelse med det egendomsskydd som rennäringen omfattas av enligt 2 kap 18 § regeringsformen. Grundlagsskyddet är dock uppbyggt kring fastighetsbegreppet. Det uppkommer därför stor oklarhet hur sagda begräsningsregel skall tillämpas för rennäringens del. Det är inte heller presenterat någon lösning för det fall att begränsningen i den hänsyn rennäringen skall visa gentemot exempelvis jord- och skogsbruket får till konsekvens att pågående markanvändning för de som utövar jord- och skogsbruk avsevärt försvåras. Vi föreslår därför att sagda begränsningsregel utmönstras.

I enlighet med vår tidigare deklarerade uppfattning att den allmänna hänsynsregeln enbart skall föreskriva att markägare och innehavare av renskötselrätt skall visa hänsyn för varandras rätt att bruka marken, måste nuvarande andra, tredje och fjärde styckena i 65 § rennärings lagen finnas kvar.

Våra förslag till samråd i hela renskötselområdet

I förhållande till gällande rätt har samrådsskyldigheten utvidgats till att gälla även vinterbetesmarkerna, Vi kan i princip ställa oss bakom denna utvidgning. En förutsättning är dock att de begränsningar i samrådsplikten som i dag gäller enligt föreskrifter meddelade av Skogsstyrelsen framgent skall gälla hela renskötselområdet. Vi vill ifrågasätta om dagens ordning, som innebär att Skogsstyrelsen har i sin hand att ange vilka begränsningar som bör gälla, är en tillräcklig garanti härför. Vi förordar i stället att de begränsningar som Skogsstyrelsen har meddelat i föreskriftsform arbetas in i lagtexten.

I motiven till förslaget till ny lydelse av 20 § skogsvårdslagen talas om avverkning ”med efterföljande skogsbruksåtgärder” medan lagtexten enbart nämner ”avverkning”. Denna skillnad mellan lagtext och motiv måste undanröjas. Samrådet skall enbart avse avverkning.

Tydligare skydd för samebyarnas vinterbetesmarker

Vi kan i stort sett ställa oss bakom den inriktning förslaget ger uttryck åt. Det krävs dock några viktiga förtydliganden. Den föreslagna bestämmelsen i tredje stycket i 31 § skogsvårdslagen måste omformuleras för att nå den åsyftade överensstämmelsen med 2 kap. 18 § regeringsformen. Bestämmelsen bör ha följande lydelse.

Den hänsyn som skall visas till rennäringens intressen kan aldrig vara så ingripande att pågående markanvändning inom berörd del av skogsfastigheten avsevärt försvåras.

I konsekvens härmed bör även 30 § fjärde stycket skogsvårdslagen ändras på motsvarande sätt.

Vidare måste innebörden av den föreslagna bestämmelsen i andra stycket i 31 § skogsvårdslagen förtydligas. Enligt förslaget görs inte någon skillnad på om den faktiska tillgången till marklavbete och trädlavbete inom samebyns betesområde beror på överbetning, klimatpåverkan, skogsbruksåtgärder, en kombination av dessa påverkansfaktorer eller på andra omständigheter. Om sådan åtskillnad inte görs blir innebörden av förslaget att det alltid är skogsbruket som bär ansvaret för att det finns tillräckligt med bete. Avser en skogsbrukare göra en avverkning inom ett område där det finns dålig tillgång på marklavbete och trädlavbete, kan han få vidkännas kännbara inskränkningar i avverkningsrätten, fastän orsaken till den bristfälliga betestillgången är överbetning. Det känns inte rimligt. Problemställningen måste lyftas

fram och närmare diskuteras i motiven. Utgången av diskussionen måste bli att markägaren inte kan ges det fulla ansvaret för att det finns tillräcklig tillgång på bete. De i motiven angivna procentsatserna förefaller mera grunda sig på subjektiva värderingar än på objektiv vederhäftighet.

Prövning av avverkningar med hänsyn till rennäringens intressen

Förslaget under förevarande avsnitt har kommit till konkret uttryck i en förändrad lydelse av 21 § skogsvårdslagen. Vi motsätter oss förslaget.

Om förslaget drivs igenom kan följden bli att en förlamande hand kommer att läggas över stora delar av norrländskt skogsbruk. Konsekvensen av förslaget blir att en stor byråkratisk beslutsapparat tillskapas. Markägare kan under lång tid få leva i ovisshet om han överhuvudtaget kommer att få vidta den av honom önskade skogsbruksåtgärden. Markägare kan härvid komma att ställas inför svåra likviditetsproblem. Vidare kan arbetstillfällena i skogsbruket komma att påverkas negativt. Frågan har även bäring på skogsindustrins möjligheter att i tid få tillräcklig tillgång till råvara.

I en ny 21a § hanteras villkor vid tillståndsprövning av avverkningar inom svårföryngrad skog. Liksom under 31 § anser vi att uttrycket ”inom berörd del” bör infogas efter orden ”pågående markanvändning”.

Skogsvårdsstyrelsens roll bör istället vara en annan. Det huvudsyfte som förslaget ytterst har, nämligen att säkra tillgången på tillräckligt renbete, kan i stor utsträckning uppnås genom 20 och 31 §§skogsvårdslagen. Det krävs emellertid en betydligt aktivare tillämpning av dessa bestämmelser än vad som skett hitintills. Förutom en intensifierad rådgivning kan skogsvårdsstyrelsen med stöd av 35 § skogsvårdslagen meddela de förelägganden och förbud som behövs för att hänsynsreglerna skall efterlevas. Med stöd av nya och säkrare inventeringar av betestillgången förbättras myndighetens möjligheter att koncentrera sina resurser till de områden där betestillgången är i farozonen eller där samebyn har speciella intressen. Staten bör på detta sätt särskilt uppmärksamma de större avverkningsföretag där parterna har delade meningar under samrådsförfarandet. Härtill borde, menar vi, finnas en möjlighet att säkerställa mindre, väldefinierade områden av synnerlig betydelse för renskötseln samt andra resultat som kan följa på en lokal samverkan i god atmosfär. Vi förutsätter vidare att den centrala samrådsgruppen Skogsbruk - rennäring följer utvecklingen noga och avrapporterar till ansvariga myndigheter.

Samordning av hänsyn till natur- och kulturmiljövärden och hänsyn till rennäringens intressen

Vi instämmer med kommittén i att det bör övervägas att införa en möjlighet för staten att, på motsvarande sätt som sker enligt reglerna för naturvårdsavtal, sluta renskötselavtal med markägare om restriktioner i markanvändningen inom områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln. Utöver att sådana avtal skulle leda till ett bättre skydd för områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln, så finns också förutsättningar för att det skulle kunna leda till ett bättre samarbete mellan samebyar och markägare i vissa områden, eftersom markägare med sådana avtal som grund kan ta större hänsyn till områden som är viktiga för samebyarnas renskötsel utan att behöva lida ekonomisk skada.

Till skillnad mot kommittén anser vi dock att det redan nu, och inte i avvaktan på kartläggningen av områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln, bör utformas ett lagförslag om renskötselavtal. Ett sådant kan utformas med 7 kap. 3 § andra stycket jordabalken som förebild.

Rennäringen i samhällsplaneringen

Denna fråga som har stor betydelse för såväl enskilda personer, företag, kommuner som andra myndigheter har blivit mycket ofullständigt belyst under kommittéarbetet. Efter vad man kan utläsa föreslås Sametinget bli en central myndighet när det gäller markanvändningen inom renskötselområdet. Länsstyrelsen skall alltid inhämta yttrande från Sametinget då rennäringen berörs i enskilda tillståndsärenden. Det har emellertid inte diskuterats vilken vikt myndigheter skall lägga vid dessa yttranden över arbetsföretag som tar mark i anspråk.

Jakt och fiske inom renskötselområdet

Vi stödjer förslaget om att tillsätta en utredare som skall se över jaktoch fiskerättigheterna inom renskötselområdet men vi tycker att det inte är lämpligt att kommittén redan nu gör uttalanden om vad som skall ske på jakt- och fiskerättens område efter det den tilltänkta utredningen är färdig.

Kapitel 7 och 9: Tillsyn och rennäringsadministration

Kommittén föreslår att Sametinget skall fastställa högsta renantalet och ta ansvar för tillsynen över att rennäringen tar föreskriven hänsyn till miljön och andra allmänna intressen. Trots att markägarna rimligen är ytterst ansvariga för den mark de äger blir man utan inflytande i en så viktig fråga som utvärderingen av gällande högsta renantal. Med motiveringen att samerna skulle sakna förtroende för skogsvårdsstyrelsernas objektivitet föreslås vidare att samer anställs och ges inflytande i beslutsprocessen. Vi avvisar dessa förslag som vi finner närmast orättfärdiga.

Kapitel 10: Våra förslag i förhållande till ILO-konventionen nr 169

Direktiven bakom Rennäringspolitiska kommittén och ILO-utredningen är principiellt åtskilda. Trots det har kommittén fått båda uppdragen på sitt bord. Den anser nu att deras förslag inte ligger i nivå med ILOutredarens förslag, eller riktigare uttryckt vad utredaren menade att konventionen kräver. Vi konstaterar att det är en öppen fråga om kommittén menar att deras förslag kan ligga till grund för en ratificering av ILO-konventionen nr 169 eller om det skulle krävas ytterligare rättighetsförskjutningar inom olika delar av renskötselområdet.

Kapitel 11: Kostnader

Kommittén har den uppfattningen att deras förslag att reglera förhållandet mellan samebyarnas och andras markanvändning ger samhällsekonomiska vinster. Vi anser snarare att kostnader och motsättningar kommer att öka. Markägarna får räkna med ökade kostnader eftersom avverkningar kan komma att förbjudas eller fördröjas. Det fordras speciella anpassningar i skötseln och administrationskostnaderna ökar. Man skall heller inte underskatta effekterna av den osäkerhet som uppkommer då brukaren känner sig utsatt för successivt växande politiska krav för att tillfredsställa rennäringens behov. För skogsindustrin växer en tveksamhet om hur man i fortsättningen skall se på vissa områden inom renskötselområdet från virkesförsörjningssynpunkt. Vi påminner om att minskat skogsbruk i glesbygden leder till ökad avfolkning. I detta kapitel summerar utredningen ”sina” kostnader. Dessa är tämligen blygsamma och rör i huvudsak utgifter för myndigheternas informations- och utbildningsaktiviteter. Vi tycker inte att en statlig utredning får ta så lättvindigt på de ekonomiska frågorna i denna så ekonomiskt trängda landsända.

Särskilt yttrande av Olov J Sikku

Rennäringspolitiska kommittén föreslår att samernas jakt- och fiskerätt inte skall förvaltas av samerna. Upplåtelser på samernas marker skall fortfarande skötas av staten. En ny utredning föreslås av omfattningen där både statens och samernas rätt behandlas. Kommitténs majoritet befäster därmed synen sedan 1800-talet att samerna inte är kompetenta att förvalta sina egna marker inklusive jakt och fiske.

Vad gäller skogsvårdsstyrelsens roll att bedöma och ta beslut om renskötselfrågor är det tveksamt att rättvisa kan skapas. Skogsvårdsstyrelsen är de facto tillskapad för att främja skogsproduktionen och inte att ta tillvara renskötseln intressen.

Alla samer föreslås kunna bli medlemmar i den sameby varifrån personens ursprung kan härledas, vilket är ett tecken på ett erkännande av att den samiska rätten hör till det samiska folket. Vad gäller beslutanderätten i den nya samebyn föreslås att renröster skall kunna användas vid beslut om användning av byns betesområde, jakt och fiske, verksamhetsinriktning m.m. Eftersom alternativ inte är utredda är det den lämpligaste lösningen. Det är ett steg i rätt riktning utan att kullkasta den befintliga renskötselorganisationen. Däremot uppstår både krav på och möjligheter för den nya samebyn att driva på en inre förändring där alla samer skall komma i åtnjutande av de samiska rättigheterna.

I övrigt ansluter jag mig i allt väsentligt till reservationen och det särskilda yttrandet från Per Mikael Utsi m.fl.

Särskilt yttrande av Lars Wilhelm Svonni

Kommitténs synsätt om renskötselrättens innehåll strider mot Högsta Domstolens uppfattning (NJA 1981 s 1) och jag kan därför inte biträda förslagen som rör renskötselrätten. Utgångspunkten för kommittén synes vara att rätten är kollektiv utan att beskriva vad som därmed åsyftas. Begreppet ”kollektiv” omnämns första gången i lagstiftningssammanhang i prop 1992/93:32 (dock endast en gång - på sid 88). Inte heller i den propositionen finns några motivuttalanden om vad som avses.

Kommittén föreslår att en mindre grupp av människor (samebymajoritet eller Sametingets majoritet) får besluta om vem som har egendom, dvs. faktisk innehavare av renskötselrätt. Att rätten grundas på urminnes hävd förefaller inte ha bekymrat kommittén.

Till skillnad mot vad som är föreskrivet i gällande rennäringslag föreslår kommittén att egendomen (renskötselrätten) skall tvångsförvaltas av sameby. Det torde inte finnas någon motsvarighet i svensk rätt gällande annan egendom, som kan tvångsförvaltas, utan varje egendomsinnehavare bestämmer själv vem som ges förvaltningsansvaret. I mångt och mycket kan kommitténs förslag därför jämföras med idéer, som var härskande för mer än hundra år sedan. Är kommitténs uppfattning att samer, till skillnad från vad som gäller den övriga befolkningen i landet, skall fråntas förvaltningsansvaret över den egna egendomen?

Skall, i så fall, nästa lagstiftningsåtgärd vara att skapa en ”lag om markägande”? Skall markägarna också, via lagstiftning, tvångsvis ha speciella förvaltare av deras egendom? Skall all egendom, till innehållet, i framtiden vara beskriven och begränsad av lag? Skall det införas ändringar i grundlagen (2 kap. 18 § regeringsformen) också? Vill kommittén införa en ny rättsordning?

Jag delar inte kommitténs uppfattning i den grundläggande delen, renskötselrättens innehåll, varför jag inte har funnit skäl att ta ställning till andra delar av förslaget.

Jag förordar istället lagstiftningsåtgärder som tar sin utgångspunkt från förslagen i Siida-framtidens sameby, som har behandlats av Sametinget och som med smärre justeringar åter skall underställas Sametinget i plenum.

Kommittédirektiv

Bilaga 1

En ny rennäringspolitik samt en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen, m.m.

Beslut vid regeringssammanträde den 11 september 1997.

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté tillkallas med uppgift att kartlägga och redovisa de stödformer som kommer rennäringen, samerna, samisk kultur och sameskolorna till del samt göra en översyn av rennäringslagen (1971:437) och rennäringsförordningen (1993:384). Utifrån kartläggningen och översynen skall kommittén

  • lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt bärkraftig rennäring,

kap. 4

  • föreslå hur renskötseln bör organiseras i framtiden, kap. 5.3-5.5
  • utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter,

kap. 5.2, 5.4, 6.4 6.8, 7.3-7.5, 9

  • granska förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar,

kap. 6

  • överväga behovet av statligt engagemang i rådgivningen för rennäringen,

kap. 8.2

  • utreda effekterna av bestämmelserna om högsta tillåtna renantal, kap. 7.3
  • utreda hur långa transporter av renar kan undvikas, kap. 8.5
  • göra en översyn av bestämmelserna om samefonden. kap. 8.4

Bakgrund

Riksdagen har med anledning av Riksdagens revisorers förslag Stödet till rennäringen (försl. 1996/97:RR4) beslutat att förorda en

Dir. 1997:102

översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen (bet. 1996/97:JoU12, rskr. 1996/97:168).

Kommittédirektiven grundar sig på revisorernas förslag och riksdagens beslut.

Tidigare överväganden

Rennäringskommittén

Rennäringskommittén lämnade i december 1983 sitt betänkande Rennäringens ekonomi (SOU 1983:67). I betänkandet tog kommittén upp frågor om grundläggande mål för samhällets insatser för rennäringen samt lämnade förslag till åtgärder för att förbättra rennäringens ekonomi.

Regeringen tog ställning till vissa av kommitténs förslag i 1985 års budgetproposition. Riksdagen godkände de förslag som lades fram i propositionen (prop. 1984/85:100 bil. 11, bet. 1984/85:JoU25, rskr. 1984/85:186).

Samerättsutredningen

Samerättsutredningen lämnade i juni 1989 sitt huvudbetänkande Samerätt och sameting (SOU 1989:41) samt i november 1990 slutbetänkandet Samerätt och samiskt språk (SOU 1990:91).

I betänkandet Samerätt och sameting behandlades frågor om skyddet för rennäringen, inrättandet av ett samiskt folkvalt organ, ett grundlagsstadgande om samerna och behovet av en särskild samelag.

I betänkandet Samerätt och samiskt språk lade Samerättsutredningen fram förslag som syftar till att stärka det samiska språkets ställning och åtgärder för att ge de s.k. fiskesamerna bättre möjligheter att utöva sin näring.

Regeringen tog ställning till Samerättsutredningens betänkanden i prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. I propositionen tog regeringen också ställning till en rapport av Lantbruksstyrelsen om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi. Riksdagen godkände med vissa smärre avvikelser förslagen i propositionen (bet. 1992/93:BoU8, rskr. 1992/93:115).

Miljövårdsberedningen

Miljövårdsberedningen lämnade i oktober 1995 betänkandet Hållbar utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100) med förslag som bl.a. rörde rennäringen.

Regeringen tog ställning till förslagen i prop. 1995/96:226 om hållbar utveckling i landets fjällområden. Bl.a. föreslogs att ett miljömål skulle införas i rennäringslagen (1971:437). Riksdagen godkände vad regeringen förordade om rennäringen (bet. 1996/97:JoU5, rskr. 1996/97:63).

Uppdraget

Kommittén skall göra en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen. De förslag som lämnas av kommittén skall sammantaget rymmas inom ramen för de stöd som kommer rennäringen, samerna och samisk kultur till del. Omprioriteringar mellan verksamheter skall övervägas.

Allmänna utgångspunkter

Samerna har enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen ett grundlagsskydd i egenskap av etnisk minoritet. Riksdagen har tidigare uttalat att samerna i Sverige är en etnisk minoritet som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289). Denna grundsyn innebär att staten vid uppbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen skall ge utrymme även för andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället.

Ny rennäringspolitik

Rennäringen är en viktig del av det samiska kulturarvet. Staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan fortleva som en del av det arvet. Samerna som urbefolkning bör samtidigt tillförsäkras större självbestämmande. I enlighet med moderna förvaltningsprinciper bör staten i ökad grad låta principerna om bl.a. mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering omfatta rennäringen. Staten bör formulera och följa upp mål för verksamheten samt ställa upp de restriktioner som krävs till skydd för miljön och för att nä-

ringen skall kunna leva jämsides med andra brukare i området. Ett exempel på detta är det nyligen införda miljömålet i 65 a § rennäringslagen och möjligheten enligt samma paragraf för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid renskötselns utövande. Härutöver bör staten så långt möjligt överlåta åt näringsutövarna själva att utforma verksamheten.

En effektiviserad rennäring kommer lätt i konflikt med andra mål av överordnat slag. Ett exempel på detta är att en högt mekaniserad renskötsel innebär påfrestningar på naturen och ökar risken för konflikter med andra brukare inom det samiska bosättningsområdet. Den innebär även ett hot mot den samiska kulturen. Det finns därför skäl att ha ett vidare synsätt på rennäringen än ett strikt rationaliserings- och effektiviseringstänkande.

Kommittén skall mot denna bakgrund lämna förslag till en rennäringspolitik som ger förutsättningar för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring.

kap. 4

Stödet till rennäringen

Kommittén skall kartlägga och redovisa de stöd som kommer rennäringen och samerna till del, såväl de nationella som de från EU. En översyn skall ske av möjligheterna att samordna, effektivisera och förenkla stödsystemen. En utgångspunkt skall vara att moderna förvaltningsprinciper med mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering tillämpas i stödgivningen. Kommittén skall därvid överväga om förordningen (1986:255) om pristillägg på renkött kan upphävas och om förordningen (1994:246) om ersättning för vissa merkostnader och förluster med anledning av Tjernobylolyckan kan upphävas för rennäringen. En annan utgångspunkt skall vara att bidragen till rennäringen och samerna anvisas på så få anslag som möjligt. Kommittén skall överväga om ansvaret för stödgivningen kan överlåtas åt Sametinget.

kap. 8.1

kap. 8.2

kap. 8.4

Kommittén skall se om det är lämpligt att beslut om användningen och förvaltningen av samefondens medel överlämnas till Sametinget.

Stödet till samisk kultur

Kommittén skall kartlägga och redovisa de stöd som kommer samerna och samisk kultur till del. De stöd som är aktuella är främst

kap. 8.1

anslagen till Sametinget, samisk kultur och sameskolorna, men även andra stöd till samisk kultur som ligger utanför statsbudgeten, såsom stöd från EU-program och från Vattenfall. kap. 8.3

En översyn skall ske av möjligheterna att samordna och förenkla stödsystemen. En utgångspunkt skall vara att moderna förvaltningsprinciper med mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering tillämpas i stödgivningen.

kap. 8.2

Anslaget till Sametinget under utgiftsområde 1 är ett ramanslag som avser både myndighetsdelen och den folkvalda delen av Sametinget. Anslaget hör till Jordbruksdepartementets verksamhetsområde. Anslaget till samisk kultur är ett ramanslag under utgiftsområde 17 med beteckningen Bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete. Anslagsposten disponeras av Sametinget och går företrädesvis till samiska organisationer, projekt och forskning. Anslaget hör till Kulturdepartementets verksamhetsområde. Anslaget A 9 Sameskola är även det ett ramanslag, men som hör till Utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Anslaget disponeras av Sameskolstyrelsen. Sameskolorna skall ge samers barn en utbildning med samisk inriktning som i övrigt motsvarar utbildningen t.o.m. årskurs 6 i grundskolan. Sameskolstyrelsen är ansvarig myndighet för sameskolorna. Styrelsen tillsätts av Sametinget. Sameskolstyrelsen skall också stödja en integrerad samisk undervisning i grundskolan samt främja utveckling och produktion av läromedel för samisk undervisning.

Kommittén skall se över den statliga bidragsgivningen till sameskolan med föresatsen att verksamheten skall ha bibehållen kvalitet och oförändrad medelstilldelning.

kap. 8.1.3

Rennäringsadministrationen

Statens jordbruksverk är central förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor. Länsstyrelserna i de tre nordligaste länen samordnar rennäringsfrågor på länsnivå, förvaltar statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, bedriver rådgivning och administrerar byggande och underhåll av vissa tekniska anläggningar för renskötseln.

Kommittén skall utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen. En utgångspunkt skall vara att den statliga rennäringsadministrationen i möjligaste mån förenklas och att utgifterna för den minskas. Utgångspunkten för kommitténs överväganden skall vara att de myndighetsuppgifter som avser förhållandet mellan rennäringen och andra

kap. 5.2, 5.4, 6 7.3-7.5, 9

användare av marken liksom förvaltningen av statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen blir kvar hos Statens fastighetsverk och länsstyrelsen. Det bör övervägas om de kvarvarande regionala uppgifterna kan skötas av en av länsstyrelserna i renskötsellänen. När det gäller övriga myndighetsuppgifter skall kommittén överväga om dessa kan tas över av Sametinget. Kommittén skall överväga om rådgivningen i rennäringsfrågor kan bli en uppgift som näringen själv svarar för.

Rennäringslagstiftningen

Bestämmelser om rennäringen finns huvudsakligen i rennäringslagen (1971:437) och rennäringsförordningen (1993:384). Kommittén skall göra en förutsättningslös översyn av rennäringslagen och rennäringsförordningen. Utgångspunkten skall vara att förenkla regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att beslutanderätten så långt möjligt delegeras. Bestämmelser behövs i fråga om rennäringens rättigheter och skyldigheter för att minimera konflikterna mellan rennäringen och andra markanvändare i renskötselområdet. Dessutom behövs bestämmelser till skydd för miljön och andra allmänna intressen. Detaljbestämmelser därutöver skall så långt möjligt undvikas. Kommittén skall även överväga i vad mån frågor om rennäringens inre förhållanden i framtiden behöver regleras av rennäringslagstiftningen.

kap. 6

kap. 4.4.3, 7.3

kap. 5.3-5.5

Förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar skall omfattas av översynen. Effekterna av de skärpta bestämmelserna om högsta tillåtna renantal m.m. som infördes i rennäringslagen den 1 juli 1993 skall också utvärderas. Riksdagen tog år 1992 ställning till ett antal förslag i prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. såvitt gäller rennäringens rättigheter och skyldigheter. Översynen i de delar som behandlades av riksdagen år 1992 kan därför ske översiktligt.

kap. 6

kap. 7.3

En sameby är en juridisk person som enligt 9 § rennäringslagen har till ändamål att för medlemmarnas bästa ombesörja renskötseln inom samebyns betesområde. I rennäringslagen finns närmare 40 paragrafer om samebyn, dess ändamål, medlemmar, stadgar, ekonomiska förhållanden, styrelse och stämma. Av hänsyn till andra markanvändare krävs även i fortsättningen att antalet renar inom ett område inte är högre än vad myndigheterna fastställt. Det är emellertid inte givet att renskötseln inom ett område behöver organiseras i samma form som i dag.

En sameby får inte bedriva annan ekonomisk verksamhet än ren-

skötsel. Med vissa undantag är enligt 11 och 12 §§rennäringslagen endast den som deltar i renskötseln medlem i en sameby. Både näringspolitiska och sysselsättningspolitiska skäl talar för att det nuvarande förbudet mot att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort. En utvidgning av verksamhetsområdet kan ge förbättrade förutsättningar för att samerna skall kunna överleva som ett folk med egen näring och kultur samt eget språk. Detta skall dock ske med beaktande av att subventioner inte snedvrider de lokala konkurrensförutsättningarna.

Kommittén skall mot denna bakgrund överväga hur renskötseln bör organiseras i framtiden. Utgångspunkten skall vara att samerna ges möjlighet att i större utsträckning än i dag bestämma organisationsform för rennäringen och organisationens verksamhetsområde.

kap. 5.3-5.5

I rennäringslagen finns ett tiotal paragrafer om renmärken. En ren som förs på bete skall vara märkt i öronen med renmärke som länsstyrelsen registrerat för renens ägare. Kommittén skall överväga om det längre finns anledning att alls reglera frågor om renmärken i rennäringslagstiftningen. Finner kommittén att frågan om renmärken bör vara en myndighetsuppgift skall kommittén överväga om handläggningen kan skötas av Sametinget.

kap. 7.5.5

Transport av renar

I Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1996:105) om transport av levande djur finns bestämmelser om bl.a. transport av renar. Enligt 6 § förordningen (1980:803) om regionalpolitiskt transportstöd kan bidrag lämnas bl.a. för transport av levande renar. Kommittén skall utreda hur långa transporter av renar kan undvikas. Ett alternativ som därvid skall övervägas är att inte lämna bidrag för transport av levande renar.

kap. 8.5

Övrigt

Kommittén bör uppmärksamma vad man i Finland och Norge gjort eller planerar att göra för samerna som ursprungsbefolkning.

För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om prövning av offentliga åtaganden (dir. 1994:23), om redovisning av jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och om det brottsförebyggande arbetet (1996:49).

Kommittén skall hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om sitt arbete och ge dem tillfälle att framföra synpunkter.

Kommittén skall vidare samråda med berörda myndigheter och intresseorganisationer.

Redovisning av uppdraget

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast vid utgången av år 1999.

(Jordbruksdepartementet)

Rennäringslagen (1971:437) och motsvarande bestämmelser i förslaget

Om en bestämmelse i förslaget skiljer sig i sak från en bestämmelse i rennäringslagen har det markerats i tabellen med ”motsvaras av”. Saknas den anmärkningen innebär det att förslagets bestämmelse är i sak oförändrad även om ordalydelsen kan ha ändrats av redaktionella skäl. När förslagets bestämmelse hänvisar till bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar har de aktuella bestämmelserna i den lagen anmärkts inom parentes.

Rennäringslagen (1971:437) Förslaget

1 § första stycket 1 kap. 1 § första stycket lagen om renskötselrätt

1 § andra stycket motsvaras av 1 kap. 1 § andra stycket lagen om renskötselrätt.

1 § tredje stycket 1 kap. 1 § tredje stycket andra meningen lagen om renskötselrätt

3 § 1 kap. 3 § lagen om renskötselrätt

4 § motsvaras av 2 kap. 3 § lagen om renskötselrätt

5 § 2 kap. 4 § lagen om renskötselrätt 6 § första stycket motsvaras av 1 kap. 1 § tredje

stycket första meningen lagen om renskötselrätt

6 § andra och tredje stycket 1 kap. 4 § första och andra stycket lagen om renskötselrätt 7 § första stycket motsvaras av 2 kap. 2 § första

stycket lagen om renskötselrätt

7 § andra stycket motsvaras av 2 kap. 1 § lagen om renskötselrätt

8 § 1 kap. 4 § tredje stycket lagen om renskötselrätt

Rennäringslagen (1971:437) Förslaget

9 § första stycket motsvaras av 6 kap. 1 § första

stycket lagen om renskötselrätt

9 § andra stycket saknar motsvarighet

9 § tredje stycket saknar motsvarighet

10 § första stycket 6 kap. 2 § andra stycket lagen om renskötselrätt

10 § andra stycket saknar motsvarighet

11 § motsvarar 6 kap. 14 § första stycket lagen om renskötselrätt

12 § saknar motsvarighet

13 § saknar motsvarighet

14 § motsvaras av 6 kap. 15 § första stycket lagen om renskötselrätt

15 § första stycket 1 kap. 2 § och 5 § första stycket lagen om renskötselrätt

15 § andra stycket 17 § lag om bedrivande av rennäring

15 § tredje och fjärde stycket 18 § lagen om bedrivande av rennäring

16 § 1 kap. 2 § och 7 § lagen om renskötselrätt

17 § första stycket 1 kap. 2 § och 8 § första och andra styckena lagen om renskötselrätt

17 § andra stycket saknar motsvarighet

17 § tredje stycket 1 kap. 8 § tredje stycket lagen om renskötselrätt

17 § fjärde stycket 1 kap. 8 § fjärde stycket lagen om renskötselrätt

18 § 1 kap. 2 och 9 §§ lagen om renskötselrätt

19 § 1 kap. 2 och 10 §§ lagen om renskötselrätt

20 § 1 kap. 2 och 6 §§ lagen om renskötselrätt

21 § 1 kap. 11 § första och andra stycket lagen om renskötselrätt

22 § 18 § lagen om bedrivande av rennäring

Rennäringslagen (1971:437) Förslaget

23 § 1 kap. 2 och 12 §§ lagen om renskötselrätt

24 § saknar motsvarighet

25 § 1 kap. 2 och 13 §§ lagen om renskötselrätt

26 § 4 kap. 1 § lagen om renskötselrätt

27 § 4 kap. 2 § lagen om renskötselrätt

28 § första stycket 4 kap. 3 § första stycket lagen om renskötselrätt

28 § andra stycket motsvaras av 4 kap. 3 § andra stycket lagen om renskötselrätt

29 § 4 kap. 4 § lagen om renskötselrätt

30 § första stycket motsvaras av 3 kap. 2 § lagen om renskötselrätt

30 § andra stycket 3 kap. 3 § lagen om renskötselrätt

31 § 5 kap. 1 § lagen om renskötselrätt

32 § motsvaras av 5 kap. 2 § lagen om renskötselrätt

33 § 5 kap. 3 § lagen om renskötselrätt

34 § motsvaras av 5 kap. 4 § första och andra stycket lagen om renskötselrätt

35 § saknar motsvarighet

36 § saknar motsvarighet

37 § saknar motsvarighet

38 § första stycket motsvaras delvis av 6 kap. 5 § första stycket lagen om renskötselrätt

38 § andra stycket motsvaras av 6 kap. 12 § lagen om renskötselrätt

39 § första stycket motsvaras dels av 6 kap. 13 § första stycket, dels av 6 kap. 30 § första stycket lagen om renskötselrätt

39 § andra stycket motsvaras av 6 kap. 30 § tredje stycket lagen om renskötselrätt (15 kap. 4 § FL)

Rennäringslagen (1971:437) Förslaget

39 § tredje stycket motsvaras av 6 kap. 13 § andra stycket lagen om renskötselrätt

40 § saknar motsvarighet

41 § saknar motsvarighet

42 § saknar motsvarighet

43 § saknar motsvarighet

44 § saknar motsvarighet

45 § saknar motsvarighet

46 § saknar motsvarighet

47 § saknar motsvarighet

48 § första stycket motsvaras av 6 kap. 20 § lagen om renskötselrätt (6 kap. 1 § första

stycket FL)

48 § andra stycket motsvaras av 6 kap. 20 § lagen om renskötselrätt (6 kap. 6 § FL)

48 § tredje stycket motsvaras av 6 kap. 20 § lagen om renskötselrätt (6 kap. 11 och 12 §§ FL)

49 § första stycket motsvaras av 6 kap. 20 § lagen om renskötselrätt (6 kap. 1 § första och andra stycket och 4 § FL)

49 § andra stycket motsvaras av 6 kap. 20 § lagen om renskötselrätt (6 kap. 2 § andra

stycket FL)

49 § tredje stycket motsvaras av 6 kap. 20 § lagen om renskötselrätt (6 kap. 15 § FL)

50 § motsvaras av 6 kap. 21 § lagen om renskötselrätt

51 § första stycket motsvaras av 6 kap. 20 § lagen om renskötselrätt (6 kap. 8 § andra

stycket och 9 § andra stycket FL)

51 § andra stycket motsvaras av 6 kap. 20 § lagen om renskötselrätt (6 kap. 10 § FL)

52 § första stycket saknar motsvarighet

52 § andra stycket motsvaras av 6 kap. 20 § lagen om renskötselrätt (6 kap. 11 § andra stycket och 15 § FL)

Rennäringslagen (1971:437) Förslaget

53 § saknar motsvarighet. Bokföringslagen (1999:1078) gäller

54 § motsvaras delvis av 6 kap. 23 § lagen om renskötselrätt (8 kap. 11 § FL)

55 § första stycket motsvaras av 6 kap. 23 § lagen om renskötselrätt (8 kap. 1 § första

stycket och 10 § FL)

55 § andra stycket saknar motsvarighet

56 § motsvaras av 6 kap. 23 § lagen om renskötselrätt (8 kap. 13 § FL)

57 § motsvaras av 6 kap. 23 § lagen om renskötselrätt (8 kap. 13 § första stycket FL)

58 § första stycket 6 kap. 22 § första stycket lagen om renskötselrätt

58 § andra stycket saknar motsvarighet

58 § tredje stycket motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 3 § FL)

59 § 1 och 2 motsvaras av 6 kap. 22 § tredje stycket lagen om renskötselrätt

59 § 3 motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 2 § FL)

59 § 4 6 kap. 22 § fjärde stycket lagen om renskötselrätt

59 § 5-7 motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 13-15 §§ FL)

60 § första stycket motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 10 § första stycket FL)

60 § andra stycket motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 10 § andra stycket FL)

Rennäringslagen (1971:437) Förslaget

60 § tredje stycket motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 10 § tredje stycket FL)

61 § första stycket motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 4 § andra stycket FL)

61 § andra stycket motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 8 § fjärde stycket FL)

62 § första stycket motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 7 § första meningen FL)

62 § andra - fjärde stycket motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 5 § FL)

62 § femte stycket motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 7 § andra meningen FL)

63 § motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 8 § andra och tredje stycket FL)

64 § motsvaras av 6 kap. 28 § lagen om renskötselrätt ( 13 kap. FL)

65 § motsvaras av 3 § lagen om bedrivande av rennäring 65 a § första stycket motsvaras av 1 § lagen om bedrivande av rennäring 65 a § andra stycket motsvaras av 2 § lagen om bedrivande av rennäring 65 a § tredje - femte stycket motsvaras av 18 § lagen om bedrivande av rennäring

66 § första stycket 7 § lagen om bedrivande av rennäring

66 § andra stycket saknar motsvarighet

66 § tredje stycket motsvaras av 18 § lagen om bedrivande av rennäring

Rennäringslagen (1971:437) Förslaget

66 a § 7 § lagen om bedrivande av rennäring

67 § saknar motsvarighet

68 § första stycket första meningen, andra och tredje styckena

motsvaras av 8 § lagen om bedrivande av rennäring

68 § första stycket andra meningen

saknar motsvarighet

68 § fjärde stycket motsvarar 9 § lagen om bedrivande av rennäring

68 § femte stycket motsvarar 18 § lagen om bedrivande av rennäring

69 § saknar motsvarighet

70 § 10 § lagen om bedrivande av rennäring

71 § motsvarar 3 § jmf med 18 § lagen om bedrivande av rennäring

72 § saknar motsvarighet

73 § första stycket motsvaras av 5 § första stycket lagen om bedrivande av rennäring

73 § andra stycket motsvaras av 5 § fjärde stycket lagen om bedrivande av rennäring

73 § tredje stycket saknar motsvarighet

74 § första stycket motsvaras av 6 § första stycket lagen om bedrivande av rennäring

74 § andra stycket saknar motsvarighet

75 § saknar motsvarighet

76 § saknar motsvarighet

77 § första stycket motsvaras av 6 § andra stycket lagen om bedrivande av rennäring

77 § andra stycket saknar motsvarighet

78 § saknar motsvarighet

79 § första stycket 1, 3 och 4 samt andra stycket

saknar motsvarighet

79 § första stycket 2 motsvaras av 6 § tredje stycket lagen om bedrivande av rennäring

80 § första stycket motsvaras av 6 § fjärde stycket lagen om bedrivande av rennäring

Rennäringslagen (1971:437) Förslaget

80 § andra och tredje stycket saknar motsvarighet

81 § saknar motsvarighet

82 § saknar motsvarighet

83 § saknar motsvarighet

84 § första stycket motsvaras av 5 § andra stycket lagen om bedrivande av rennäring

84 § andra stycket motsvaras av 5 § tredje stycket lagen om bedrivande av rennäring

85 § motsvaras av 11 § lagen om bedrivande av rennäring

86 § saknar motsvarighet

87 § 12 § lagen om bedrivande av rennäring

88 § motsvaras av 13 § lagen om bedrivande av rennäring

89 § motsvaras av 14 § lagen om bedrivande av rennäring

90 § 3 kap. 5 § lagen om renskötselrätt

91 § 3 kap. 4 § lagen om renskötselrätt

92 § 3 kap. 7 § lagen om renskötselrätt

93 § 3 kap. 4 § lagen om renskötselrätt

94 § 1-3 och 9 7 kap 1 § lagen om renskötselrätt

94 § 4 19 § lagen om bedrivande av rennäring

94 § 5-8 saknar motsvarighet

95 § saknar motsvarighet

96 § motsvaras av 15 § lagen om bedrivande av rennäring

97 § motsvaras av 6 kap. 22 § andra stycket lagen om renskötselrätt (7 kap. 17 § FL) 99§ motsvaras av 20 § lagen om bedrivande av rennäring och 7 kap. 3 § första och andra stycket lagen om renskötselrätt

100 § 22 § lagen om bedrivande av rennäring och 7 kap 5 § lagen om renskötselrätt

Rennäringslagen (1971:437) Förslaget

101 § motsvaras av 21 § lagen om bedrivande av rennäring och 7 kap 4 § lagen om renskötselrätt

102 § första stycket 7 kap 5 § lagen om renskötselrätt

102 § andra stycket saknar motsvarighet

Förslagen och motsvarande bestämmelser i rennäringslagen (1971:437)

1.1 Lag om renskötselrätt

Om en bestämmelse i förslaget skiljer sig i sak från en bestämmelse i rennäringslagen har det markerats i tabellen med ”motsvarar”. Saknas den anmärkningen innebär det att förslagets bestämmelse är i sak oförändrad även om ordalydelsen kan ha ändrats av redaktionella skäl.

Lag om renskötselrätt Rennäringslagen

1 kap. 1 § första stycket 1 § första stycket

1 § andra stycket första meningen

1 § andra stycket

1 § andra stycket andra meningen

saknar motsvarighet

1 § tredje stycket första meningen

motsvarar 6 § första stycket

1 § tredje stycket andra meningen

1 § tredje stycket

1§ fjärde stycket saknar motsvarighet

2 § första punkten 15 § första stycket, 20 §

2 § andra punkten 16 § första och andra stycket

2 § tredje punkten 17 § första stycket, 18 och 19 §§

2 § fjärde punkten 23 §

2 § femte punkten 25 §

3 § 3 §

4 § första och andra stycket 6 § andra och tredje stycket

4 § tredje stycket 8 §

4 § fjärde stycket saknar motsvarighet

Lag om renskötselrätt Rennäringslagen

5 § första stycket 15 § första stycket

5 § andra stycket saknar motsvarighet

6 § 20 §

7 § 16 §

8 § 17 § första, tredje och fjärde stycket

9 § 18 §

10 § 19 §

11 § första och andra stycket 21 §

11 § tredje stycket saknar motsvarighet

12 § 23 §

13 § första - fjärde stycket 25 §

13 § femte stycket saknar motsvarighet 2 kap

1 § motsvarar 7 § andra stycket

2 § första stycket motsvarar 7 § första stycket

2 § andra och tredje stycket saknar motsvarighet

3 § motsvarar 4 §

4 § 5 §

3 kap. 1§ saknar motsvarighet

2 § första och andra stycket motsvarar 30 § första stycket

2 § tredje stycket saknar motsvarighet

3 § 30 § andra stycket

4 § 93 §

5 § 90 §

6 § 91 §

7 § 92 §

4 kap.

1 § 26 §

2 § 27 §

3 § första stycket 28 § första stycket

3 § andra stycket motsvarar 28 § andra stycket

4 § 29 §

5 kap.

1 § 31 §

2 § motsvarar 32 §

3 § 33 §

Lag om renskötselrätt Rennäringslagen

4 § första och andra stycket motsvarar 34 §

4 § tredje stycket saknar motsvarighet

5 § saknar motsvarighet 6 kap. 1 § första stycket motsvarar 9 § första stycket

1 § andra stycket saknar motsvarighet

2 § 10 § första stycket

3 § saknar motsvarighet

4 § saknar motsvarighet 5 - 11 §§ saknar motsvarighet

12 § motsvarar 38 § andra stycket

13 § första och andra stycket 39 § första och tredje stycket

13 § tredje stycket saknar motsvarighet

14 § första stycket motsvarar 11 §

14 § andra och tredje stycket saknar motsvarighet

15 § saknar motsvarighet

16 § saknar motsvarighet

17 § saknar motsvarighet

18 § saknar motsvarighet

19 § saknar motsvarighet

20 § motsvarar 48, 49, 51 och 52 §§

21 § motsvarar 50 §

22 § första stycket 58 § första stycket

22 § andra stycket motsvarar 58 § tredje stycket, 59 § 3, 5-7, 60 - 63 §§

22 § tredje och fjärde stycket motsvarar 59 § 1, 2 och 4

23 § motsvarar 54, 55 första stycket,

56 och 57 §§

24 § saknar motsvarighet

25 § saknar motsvarighet

26 § saknar motsvarighet

27 § saknar motsvarighet

28 § motsvarar 64 §

29 § saknar motsvarighet

30 § första och tredje stycket motsvarar 39 § första och andra stycket 30 andra, fjärde och femte styckena

saknar motsvarighet

Lag om renskötselrätt Rennäringslagen

31 § saknar motsvarighet 7 kap. 1 § 1 - 3 94 § 1 - 3

1 § 4 94 § 9

2 § saknar motsvarighet

3 § första och andra stycket delvis 99§

3 § tredje stycket saknar motsvarighet

4 § motsvarar 101 §

5 § 102 § första stycket

6 § 100 §

1.2 Lag om bedrivande av rennäring

Om en bestämmelse i förslaget skiljer sig i sak från en bestämmelse i rennäringslagen har det markerats i tabellen med ”motsvarar”. Saknas den anmärkningen innebär det att förslagets bestämmelse är i sak oförändrad även om ordalydelsen kan ha ändrats av redaktionella skäl.

Lag om bedrivande rennäring Rennäringslagen

1 § motsvarar 65 a § första stycket

2 § 65 a § andra stycket

3 § motsvarar 65 §

4 § saknar motsvarighet

5 § första stycket motsvarar 73 § första stycket

5 § andra och tredje stycket motsvarar 84 §

5 § fjärde stycket motsvarar 73 § andra stycket

6 § första stycket motsvarar 74 § första stycket

6 § andra stycket motsvarar 77 § första stycket

6 § tredje stycket motsvarar 79 § första stycket

6 § fjärde stycket motsvarar 80 § första stycket

7 § första stycket 66 § första stycket

7 § andra och tredje stycket 66 a §

8 § första stycket 68 § första stycket första meningen

8 § andra och tredje stycket motsvarar 68 § andra och tredje stycket

Lag om bedrivande rennäring Rennäringslagen

9 § första stycket motsvarar 68 § fjärde stycket, 12 och 13 §§rennäringsförordningen

9 § andra stycket motsvarar 68 § fjärde stycket

10 § 70 §

11 § första stycket motsvarar 85 § första stycket

11 § andra och tredje stycket 85 § andra och tredje stycket

12 § 87 §

13 § motsvarar 88 §

14 § 89 § fjärde stycket

15 § motsvarar 96 §

16 § saknar motsvarighet

17 § motsvarar 15 § andra stycket

18 § motsvarar 15 § tredje och fjärde stycket, 22 §, 65 a § tredje -

femte stycket, 66 § tredje stycket, 68 § femte stycket, 71 §

19 § 94 § 4

20 § motsvarar 99 §

21 § 100 §

22 § motsvarar 101 §

Skogsbruk och lavbete

Bilaga 4

För att belysa hur skogsbruket har påverkat och påverkar tillgången på marklav och trädlav som kan användas som vinterbete för renar har Rennäringspolitiska kommittén beställt statistiskt material från Riksskogstaxeringen Renskötselområdet definierades i beställningen som omfattande Norrbottens län, Västerbottens län samt större delarna av Jämtlands län, delar av Härjedalen och norra Dalarna. Följande frågor har ställts till Riksskogstaxeringen,

1) Hur stor andel av marken inom renskötselområdet är produktiv skogsmark?

2) Hur stor andel av den produktiva skogsmarken är lavmark? När det gäller denna fråga vill vi ha ett differentierat svar med uppgifter om andel produktiv skogsmark som är lavrik typ, respektive lavtyp. Finns det något samband mellan hur mycket lav det finns och ålder på skogen?

3) Hur stor andel av skogen inom renskötselområdet är hänglavbärande? (Om man utgår från att detta gäller barrskog som är 120 år eller äldre)? Hur stor del av den hänglavbärande skogen är undantagen från skogsbruk till följd av att marken är skyddad som naturreservat, nationalpark eller liknande?

4) Hur stor andel av den produktiva skogsmarken med hänglavvegetation avverkas årligen ?

5) Hur stor andel av den produktiva skogsmarken på lavmark avverkas årligen?

6) Hur stor andel av den produktiva skogsmarken på lavmark är plantskog yngre än 20 år?

7) Vilka avverkningsmetoder används på lavmark? (Andel kalavverkningar andel andra avverkningsmetoder)

8) Hur stor andel av den skog som avverkas på lavmark markbereds?

9) Vilka typer av markberedning rör det sig om? (Andel hyggesharvning, högläggning, bränning. Andel mer skonsamma markberedningsmetoder)?

10) Hur stor andel av lavmarken är idag planterad med contortatall eller lärkträd?

11) Hur många kilometer skogsbilvägar finns inom renskötselområdet idag? Hur stor andel av det totala vägnätet (allmänna vägar och skogsbilvägar) utgör skogsbilvägarna idag?

12) Hur är situationen idag när det gäller fråga 1-11 jämfört med hur det såg ut på 1950-talet?

Vi vill ha resultaten såväl länsvis som för hela området och för följande ägarkategorier, 1) Statens fastighetsverk, Sveaskog och Assi domän, 2) Övriga storskogsägare, 3) Privata mindre skogsägare och Allmänningsskogarna.

Nedan följer svaren baserade på data från Riksskogstaxeringen.

Utredning om renbetesförhållanden med data från Riksskogstaxeringen

Utredningen rör i första hand förhållanden och åtgärder baserade på Riksskogstaxeringen (RT) för perioden 1995-99. I några fall har även data från 1953-55 kunnat användas för att se eventuella förändringar över tiden. RT är en stickprovsinventering med ett relativt glest, årligt stickprov över hela landet. Normalt används fem års data för att få en tillräcklig noggrannhet på länsnivå.

I data av denna typ förekommer stickprovsfel och mätfel. Stickprovsfelen härör av att inte hela populationen (här skogsmark inom renskötselområdet) undersöks, utan bara en liten del av den. Felen kan bli mycket stora om dataunderlaget är litet. Därför är enskilda uppgifter för ägargrupper, åldersklasser osv. – särskilt inom renskötselområdet i W län – mycket osäkra. De slutsatser som dras nedan, baseras dock på relativt säkra resultat av beräkningarna.

Mätfelen härur av rena mätfel och variationer i bedömningar. Ett exempel är bottenskiktstypen, som klassas utifrån olika artgruppers andel av bottenskiktets täckning inom en provyta med 10 m:s radie. Vid jämförelser mellan olika perioder, som här mellan 1953–57 och 1995– 99, tillkommer problem med olika definitioner och tillämpning av instruktionen. Därför måste jämförelsen av andelen lavrik skogsmark mellan de två perioderna anses osäker.

Ett ytterligare problem vid jämförelsen mellan perioderna, är att i datat från 1953-57 har inte renskötselområdet kunnat urskiljas exakt. Det har därför approximerats med hela län/länsdelar (BD, AC, Z, Y Ångermanland och W Särna-Idre). Arealer, särskilt för Z, Y och W län, bör således jämföras med försiktighet. Andelar av arealer bör dock påverkas marginellt.

Slutsatser

1. Ca 60 % av landarealen exkl. fridlyst mark inom de aktuella länen utgörs av skogsmark (produktion minst 1 m3sk per hektar och år). Denna andel har förändrats obetydligt sedan mitten av 1950-talet.

2. Andel lavmark av all skogsmark.

Definition, bottenskikt

Lavtyp: Minst 50 % av befintligt bottenskikt inom provytan (10 m radie) utgörs av lavar

Lavrik typ: Minst 25 % av befintligt bottenskikt inom provytan (10 m radie) utgörs av lavar

Inom län, %

Län

Lavtyp Lavrik typ Lavtyp++lavrik

BD

8,2

9,2

17,4

AC

4,2

5,3

9,5

Z

2,2

3,7

5,9

Y

6,1

7,9

14,0

W

49,4

15,6

65,0

W-BD

6,0

6,8

12,8

Inom ägare, % (lavtyp+lavrik typ)

Ägare

BD

AC

Z

Y

W W-BD

1

21

15

19

20

57

19

2

15

8

7

15

84

11

3

14

6

3

8

65

9

Alla

17

10

6

14

65

13

Inom åldersklasser, hela landet

-20 år

21-40 år

41-60 år

61-80 år

81-100 år

101-120 år

121 - år

Total

1000 ha

233 307 137 112 70 77

118 1054

%

11,9 22,9 14,6 12, 5

9,1 9,4 7,7 12,8

* Inom länen utgörs 6–65 % av skogsmarksarealen av lavmark, Andelen är minst i Z och störst i W län. I BD, AC och Y län varierar andelen mellan 10 och 17 %. Lavtyp och lavrik typ upptar ungefär lika stor areal, i W län dominerar dock lavtyp.

Jämfört med 1953–57, har andelen lavtyp (som är jämförbar) minskat, särskilt i BD, AC och Z län. I Norrbotten har andelen minskat från 22 till 8 %, i Västerbotten från 9 till 4 och i Jämtland från 11 till 2 %.

* Fastighetsverket och AssiDomän har störst andel lavmarker (ca 20 %), hos övriga storskogsbruket och privata är andelen ca 10 %.

* Andelen lavmarker är något mindre i den äldre skogen, störst inom åldersklassen 21–40 år (ca 23 %), minst i skog äldre än 120 år (ca 8 %). 1953–57 var andelen lavtyp 16 % i skog äldre än 120 år.

* 1953–57 fanns väsentligt större arealer riktigt gammal skog med lavtyp, dvs med ett bottenskikt med minst 50 % lav. Under 90-talet var denna areal ca 120 000 hektar, under 50-talet hela 420 000 hektar (en del av denna areal har dock blivit reservat mellan perioderna).

3. Andel hänglavbärande skog (barrskog äldre än 120 år)

Areal, 1000 ha för olika ägare samt skyddat

Län

Ägare

Skyddat

1

2

3 Alla

BD

316 50 236 602 234

AC

119 94 210 423 81

Z 31 153 174 358 58 Y 7 26 5 38 W 16 4 8 28 13 W-BD 488 328 634 1450 386

Andel av alla skogsmark, %

Län

Ägare

1

2

3

Alla

BD

18

14

18

18

AC

13

12

17

15

Z

30

23

23

24

Y

11

14

7

12

W

39

26

45

38

W-BD

17

16

19

18

* Störst areal gammal barrskog i BD och AC län, 602 000 resp. 423 000 ha. Små arealer i Y och W län. ”Normal” andel av alla skog är 15–25 %, andelen är störst i Z och W län, 24 resp. 38 %.

Arealen gammal barrskog har minskat betydligt sedan 1950-talet. Då fanns ca 2,5 milj hektar sådan skog inom renskötselområdet.

* Ägare 1 och 3 har störst areal gammal barrskog totalt sett, 488 000 resp. 634 000 ha. Vad gäller andel av all skog för de olika ägarna, är den 15–20 % med små skillnader mellan ägarna.

* I reservat och nationalparker finns 386 000 ha gammal barrskog, vilket motsvarar ca 20 % av all gammal barrskog inom renskötselområdet.

4. Under perioden 1994–98 slutavverkades ca 2 % den gamla barrskogen (hänglavskogen) årligen medan 0,7 % gallrades. Andelen som slutavverkades var oförändrad jämfört med föregående femårsperiod och tidigare förekom knappast gallring i denna typ av skog. Under perioden 1982–86 slutavverkades en större andel, ca 3 % av arealen årligen. 5/7. Under perioden 1994-98 förekom avverkning på endast 0,6 % av skogsmarken med lavvegetation (lavtyp och lavrik typ), varav slutav-

verkning 0,2 % och gallring 0,4 %. Gallring har ökat och slutavverkning minskat jämfört med föregående femårsperioder.

6. Areal skog yngre än 20 år på lavmark (lavtyp+lavrik typ)

1000 hektar

Län Ägare

1

2

3

Alla

BD

65

14

27 106

AC

34

14

24 72

Z

5

18

7 30

Y

5

8

2 15

W

5

2

3 10

W-BD

114

55

64 233

Andel av total areal lavmark, %

Län

Ägare

1

2

3

Alla

BD

18

24

15

18

AC

24

21

36

26

Z

28

38

33

34

Y

40

29

41

34

W

21

12

30

21

W-BD

21

26

22

22

* Sett över all lavmark, är andelen skog yngre än 20 år drygt 20 %, andelen är störst hos ägare 2, 26 %. 1953–57 återfanns ca 15% av all lavmark i skog under 20 år.

* Andelen ung skog av all lavmark är störst i Z och Y län, 34 %, lägst i BD län, 18 %.

8/9. Under perioden 1994–98 markbereddes knappt 5 % av slutavverkad areal på lavmarker. Andelen sjönk betydligt jämfört med föregående femårsperioder. Huvuddelen fläckmarkbereddes. Tidigare dominerade harvning (ingen hyggesplogning finns registrerad).

10. Contortatall finns idag på 31 000 hektar lavmark, dvs på knappt 3 % av all lavmark. Andelen är störst hos ägare 2 (storbolag exkl. AssiDomän), 5,7 %, och minst hos småskogsbruket, 1,4 %. Andel con-

tortaskog på lavmark är störst i Z och W län, 10,5 % resp. 8,1 %, och minst i BD och AC län med knappt 2 %.

11. Finns inga uppgifter hos Riksskogstaxeringen om detta.

12. Hyggesstorlek, dvs arealen av slutavverkade områden (”hyggen”) har förändrats inom renskötselområdet under den studerade perioden. Andelen av den slutavverkade arealen som återfinns i den största arealklassen, över 20 ha, har minskat betydligt. Detta gäller särskilt i AC och Z län (i tabellen nedan saknas uppgifter för Y och W län pga för lite data).

Andel av hyggesareal inom hyggen med areal över 20 ha, %. Avverkat säsong 1–5.

Län Tax.period 1983-87 1988-92 1995-99 BD 50 42 43 AC 54 41 28 Z 57 50 23 Total 53 45 34

Skogsmarksarealens fördelning på åldersklasser och bottenskiktstyper 1953-57.

Procent

BD

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 37 41 30 24 20 12 23 25

6<Lav<50 %

20 15 19 18 19 18 23 21

Övriga

42 44 51 58 61 69 54 54

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

AB+Eckl Lav>50% 23 43 13 20 20 14 25 23

6<Lav<50 %

25 12 12 12 17 13 21 16

Övriga

52 45 75 68 64 73 55 61

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 22 27 14 15 9 10 22 17

6<Lav<50 %

20 14 22 20 12 15 26 19

Övriga

58 59 64 65 79 75 52 65

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Alla Lav>50% 31 36 21 19 15 11 23 22

6<Lav<50 %

21 14 19 18 16 16 24 19

Övriga

48 50 60 62 69 72 54 59

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

AC

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 20 28 17 10 6 6 8 12

6<Lav<50 %

15 11 20 20 19 14 21 18

Övriga

66 60 63 71 75 80 71 70

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

AB+Eckl Lav>50% 12 15 7 10 6 2 8 8

6<Lav<50 %

10 17 13 19 18 13 13 15

Övriga

78 68 80 72 76 85 79 77

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 9 11 7 5 7 4 6 7

6<Lav<50 %

12 14 13 14 12 14 14 13

Övriga

78 74 80 81 81 81 80 80

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Alla Lav>50% 14 17 10 8 6 4 7 9

6<Lav<50 %

12 14 15 17 15 14 17 15

Övriga

74 69 75 76 78 82 76 76

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Z

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 12 0 14 23 13 3 0 7

6<Lav<50 %

0 13 21 8 28 19 15 15

Övriga

88 87 65 69 59 79 85 77

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

AB+Eckl Lav>50% 15 24 16 19 14 9 9 14

6<Lav<50 %

17 11 11 20 17 11 12 15

Övriga

67 65 73 61 69 80 79 71

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 15 10 6 13 4 4 7 8

6<Lav<50 %

18 13 12 18 21 12 13 16

Övriga

67 78 82 69 74 84 80 77

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Alla Lav>50% 15 15 11 17 10 6 7 11

6<Lav<50 %

17 12 12 19 19 12 13 15

Övriga

69 73 77 65 71 82 80 74

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Y Ång

Beståndålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 16 21 0 10 10 19 4 11

6<Lav<50 %

0 23 15 17 4 8 2 10

Övriga

84 57 85 73 85 73 95 79

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

AB+Eckl Lav>50% 14 8 5 7 5 8 9 7

6<Lav<50 %

9 14 13 11 10 9 8 11

Övriga

77 77 82 83 85 83 83 82

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 6 3 3 5 5 2 7 4

6<Lav<50 %

6 16 9 8 5 9 10 9

Övriga

88 81 88 87 90 89 84 87

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Alla Lav>50% 10 7 4 6 5 7 7 6

6<Lav<50 %

7 16 11 10 7 9 8 10

Övriga

83 77 85 84 87 84 85 84

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

W S-I

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 54 63 48 45 46 35 42 45

6<Lav<50 %

30 10 6 11 22 12 19 17

Övriga

16 28 46 45 31 53 39 38

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

AB+Eckl Lav>50% 83 100 100 0 60 51 87 77

6<Lav<50 %

10 0 0 0 0 13 7 7

Övriga

7 0 0 100 40 36 7 15

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 23 71 25 34 34 12 20 25

6<Lav<50 %

24 29 25 30 20 35 40 31

Övriga

54 0 51 36 46 53 40 43

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Alla Lav>50% 56 68 46 40 43 29 44 44

6<Lav<50 %

22 14 10 15 19 20 21 19

Övriga

22 18 44 45 38 51 35 36

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Total

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 31 34 24 19 15 11 19 21

6<Lav<50 %

18 14 19 18 19 16 22 19

Övriga

52 52 57 63 66 73 59 60

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

AB+Eckl Lav>50% 16 21 11 14 11 8 13 13

6<Lav<50 %

14 14 12 17 16 11 13 14

Övriga

70 65 77 69 73 80 74 73

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 14 15 8 10 7 6 12 10

6<Lav<50 %

16 15 15 15 13 14 18 15

Övriga

70 70 77 75 80 81 70 75

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

Alla Lav>50% 21 22 13 13 10 8 16 14

6<Lav<50 %

16 14 15 16 15 14 19 16

Övriga

64 64 73 71 74 79 66 70

Total

100 100 100 100 100 100 100 100

BD

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 18 13 7 9 10 5 38 100

6<Lav<50 %

12 6 5 8 12 9 48 100

Övriga

9 7 5 10 14 13 43 100

Total

12 8 6 9 13 10 43 100

AB+Eckl Lav>50% 9 24 5 14 15 8 25 100

6<Lav<50 %

13 9 7 12 18 11 30 100

Övriga

7 9 11 18 18 16 21 100

Total

9 13 9 16 18 13 23 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 14 16 8 13 11 9 30 100

6<Lav<50 %

11 8 11 15 13 11 31 100

Övriga

9 9 9 14 24 17 18 100

Total

10 10 9 14 20 15 22 100

Alla Lav>50% 16 15 7 10 11 6 35 100

6<Lav<50 %

12 7 7 11 13 10 41 100

Övriga

9 8 7 12 19 15 30 100

Total

11 9 7 11 16 12 33 100

AC

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 24 20 11 10 9 6 20 100

6<Lav<50 %

11 5 8 13 17 9 35 100

Övriga

13 7 7 12 18 14 29 100

Total

14 8 7 12 17 12 29 100

AB+Eckl Lav>50% 23 18 7 17 13 4 18 100

6<Lav<50 %

11 11 8 19 21 13 16 100

Övriga

16 9 9 14 17 16 19 100

Total

16 10 9 15 17 14 19 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 16 17 9 12 20 10 16 100

6<Lav<50 %

11 11 8 16 18 17 18 100

Övriga

12 10 8 16 21 17 18 100

Total

12 10 8 16 20 16 18 100

Alla Lav>50% 21 19 9 12 13 7 18 100

6<Lav<50 %

11 9 8 16 19 13 24 100

Övriga

13 9 8 14 19 16 21 100

Total

14 10 8 14 18 14 22 100

Z

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 17 0 21 37 18 6 0 100

6<Lav<50 %

0 13 15 7 19 21 25 100

Övriga

12 16 9 11 8 17 26 100

Total

10 15 11 12 10 17 24 100

AB+Eckl Lav>50% 9 11 10 25 21 10 14 100

6<Lav<50 %

10 5 7 25 24 11 18 100

Övriga

8 6 9 16 20 17 24 100

Total

8 6 9 18 21 15 22 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 17 8 8 29 10 8 20 100

6<Lav<50 %

11 6 8 20 24 14 19 100

Övriga

8 7 11 15 17 19 24 100

Total

9 7 10 17 18 17 23 100

Alla Lav>50% 12 10 10 27 17 9 15 100

6<Lav<50 %

10 6 8 21 24 13 19 100

Övriga

8 7 10 15 18 18 24 100

Total

9 7 9 17 19 16 22 100

Y Ång

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 8 24 0 19 17 26 7 100

6<Lav<50 %

0 28 16 33 7 12 4 100

Övriga

6 9 11 18 19 14 24 100

Total

5 13 10 20 17 15 20 100

AB+Eckl Lav>50% 17 15 9 18 13 16 12 100

6<Lav<50 %

7 17 16 21 18 13 8 100

Övriga

8 13 13 21 19 15 11 100

Total

9 13 13 21 19 15 10 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 12 8 9 27 21 6 17 100

6<Lav<50 %

6 20 16 23 11 11 13 100

Övriga

8 10 15 25 20 11 11 100

Total

8 11 15 24 20 11 11 100

Alla Lav>50% 14 14 8 21 16 15 13 100

6<Lav<50 %

6 20 16 23 14 12 9 100

Övriga

8 11 14 22 20 13 12 100

Total

8 12 14 22 19 13 12 100

W S-I

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 12 10 7 10 9 10 42 100

6<Lav<50 %

17 4 2 6 12 9 50 100

Övriga

4 5 8 12 7 18 46 100

Total

10 7 6 10 9 13 44 100

AB+Eckl Lav>50% 29 5 4 0 5 10 48 100

6<Lav<50 %

36 0 0 0 0 26 38 100

Övriga

13 0 0 17 17 35 18 100

Total

27 4 3 3 7 15 42 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 10 18 6 10 21 11 25 100

6<Lav<50 %

8 6 5 7 10 24 41 100

Övriga

14 0 7 6 17 27 30 100

Total

11 6 6 7 16 22 32 100

Alla Lav>50% 16 10 6 7 10 10 41 100

6<Lav<50 %

15 4 3 6 10 16 45 100

Övriga

8 3 7 10 11 22 39 100

Total

13 6 6 8 10 16 41 100

Total

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 18 14 8 10 10 6 34 100

6<Lav<50 %

11 6 6 10 13 9 43 100

Övriga

11 7 6 11 15 13 36 100

Total

12 9 7 10 14 11 37 100

AB+Eckl Lav>50% 13 15 8 19 17 9 19 100

6<Lav<50 %

10 9 8 21 21 12 18 100

Övriga

10 8 10 17 19 16 19 100

Total

11 9 10 17 19 15 19 100

Priv+ Ö allm Lav>50% 15 14 8 16 13 9 24 100

6<Lav<50 %

11 9 9 17 17 14 23 100

Övriga

10 9 10 16 21 16 18 100

Total

10 9 10 17 19 15 20 100

Alla Lav>50% 16 14 8 14 13 8 28 100

6<Lav<50 %

11 8 8 15 17 12 29 100

Övriga

10 8 9 15 19 16 23 100

Total

11 9 9 15 17 14 25 100

Skogsmarksarealens fördelning på åldersklasser och bottenskiktstyper 1953-57. 100 Hektar

BD

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 910 664 344 432 515 238 1933 5037

6<Lav<50 %

500 239 216 330 482 364 2005 4136

Övriga 1034 713 577 1039 1531 1370 4645 10909

Total

2444 1616 1137 1802 2527 1972 8583 20082

AB+Eckl Lav>50% 78 214 43 123 137 75 223 892

6<Lav<50 %

84 59 41 76 113 67 185 625

Övriga

174 221 251 432 436 379 494 2387

Total

336 494 335 630 686 521 902 3904

Priv+ Ö allm Lav>50% 316 363 187 287 249 202 678 2282

6<Lav<50 %

292 195 282 384 338 297 804 2591

Övriga

826 791 833 1233 2154 1514 1598 8948

Total

1434 1349 1302 1905 2740 2013 3079 13822

Alla Lav>50% 1304 1241 574 843 900 515 2834 8212

6<Lav<50 %

875 493 538 790 933 729 2994 7352

Övriga 2034 1725 1661 2704 4120 3262 6737 22244 Total 4214 3459 2773 4337 5953 4506 12565 37807

AC

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 273 234 127 116 98 68 230 1146

6<Lav<50 %

201 94 147 238 311 168 625 1784

Övriga

910 502 464 855 1238 962 2052 6983

Total

1384 829 738 1210 1647 1198 2906 9912

AB+Eckl Lav>50% 152 115 46 112 86 27 116 654

6<Lav<50 %

126 130 91 219 243 145 183 1137

Övriga

969 511 564 842 1013 937 1146 5981

Total

1247 755 701 1173 1341 1109 1445 7771

Priv+ Ö allm Lav>50% 151 156 80 111 184 97 146 925

6<Lav<50 %

197 201 137 287 329 312 328 1790

Övriga 1248 1029 871 1706 2253 1799 1911 10816

Total

1596 1386 1088 2103 2766 2208 2385 13531

Alla Lav>50% 577 504 253 339 368 192 492 2724

6<Lav<50 %

523 424 375 744 883 624 1136 4710

Övriga 3126 2041 1899 3403 4504 3698 5108 23780 Total 4226 2970 2527 4486 5755 4515 6736 31215

Z

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 18 0 23 39 19 7 0 106

6<Lav<50 %

0 28 33 14 42 46 53 216

Övriga

132 182 102 121 89 193 290 1110

Total

150 210 158 175 150 245 344 1432

AB+Eckl Lav>50% 148 178 162 407 344 159 228 1626

6<Lav<50 %

170 80 116 430 417 195 307 1716

Övriga

658 481 752 1286 1673 1426 1966 8243

Total

977 739 1030 2123 2434 1780 2502 11585

Priv+ Ö allm Lav>50% 153 74 71 260 85 71 176 889

6<Lav<50 %

190 99 139 350 431 242 332 1783

Övriga

698 601 927 1363 1499 1631 2078 8799

Total

1041 775 1136 1974 2015 1944 2587 11471

Alla Lav>50% 319 252 255 707 448 237 404 2622

6<Lav<50 %

360 207 288 795 890 482 693 3715

Övriga 1489 1265 1782 2770 3262 3250 4335 18152 Total 2168 1723 2325 4272 4600 3969 5432 24489

Y Ång

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 10 30 0 23 21 33 8 125

6<Lav<50 %

0 33 18 38 9 13 4 116

Övriga

53 82 102 163 169 124 219 912

Total

62 145 120 225 199 170 231 1153

AB+Eckl Lav>50% 73 65 40 79 56 71 54 438

6<Lav<50 %

45 111 101 131 113 85 49 634

Övriga

399 605 627 1001 931 741 513 4817

Total

516 781 768 1211 1100 897 616 5890

Priv+ Ö allm Lav>50% 30 22 23 70 54 16 45 261

6<Lav<50 %

31 106 85 121 60 57 66 526

Övriga

445 537 804 1296 1071 570 566 5288

Total

507 665 912 1487 1185 642 677 6075

Alla Lav>50% 113 117 64 172 131 120 107 824

6<Lav<50 %

76 250 204 291 181 155 120 1277

Övriga

896 1224 1533 2461 2171 1434 1298 11017

Total

1085 1591 1800 2924 2484 1710 1525 13118

W S-I

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 70 56 40 56 53 58 236 569

6<Lav<50 %

38 8 5 13 26 20 108 218

Övriga

21 24 38 56 36 90 222 488

Total

129 89 83 125 115 168 567 1275

AB+Eckl Lav>50% 66 11 8 0 12 23 110 231

6<Lav<50 %

8 0 0 0 0 6 8 22

Övriga

6 0 0 8 8 16 8 46

Total

80 11 8 8 20 45 127 299

Priv+ Ö allm Lav>50% 13 24 8 13 29 14 34 136

6<Lav<50 %

14 10 8 12 17 40 69 169

Övriga

32 0 16 14 39 62 70 233

Total

59 34 32 39 85 117 173 538

Alla Lav>50% 149 91 56 69 94 96 380 936

6<Lav<50 %

60 18 13 25 42 66 186 410

Övriga

58 24 54 78 84 168 301 767

Total

267 134 123 172 220 330 867 2113

Total

Beståndsålder

Ägare Bottenskikt -20 -40 -60 -80 -100 -120 121-Total Kronan Lav>50% 1281 983 534 667 706 404 2407 6983

6<Lav<50 %

738 402 419 635 869 611 2796 6470

Övriga 2149 1504 1283 2235 3064 2738 7428 20401

Total

4169 2889 2236 3537 4639 3753 12631 33854

AB+Eckl Lav>50% 517 583 299 722 634 355 732 3842

6<Lav<50 %

433 379 349 856 886 498 733 4134

Övriga 2205 1818 2195 3568 4061 3500 4127 21474

Total

3155 2780 2843 5146 5581 4353 5592 29450

Priv+ Ö allm Lav>50% 664 639 369 741 601 400 1079 4493

6<Lav<50 %

723 611 650 1154 1174 948 1600 6860

Övriga 3249 2959 3451 5612 7016 5576 6223 34085

Total

4636 4208 4470 7507 8791 6924 8901 45438

Alla Lav>50% 2462 2205 1202 2131 1941 1160 4217 15317

6<Lav<50 %

1894 1392 1418 2645 2929 2057 5129 17464

Övriga 7603 6281 6929 11415 14141 11813 17778 75960 Total 11960 9877 9549 16190 19011 15030 27124 108742

Areal skogsmark fördelad på bottenskiktiktstyp och beståndsålder. Tax 1995-99. 100 ha

Ägare 1 AssiDomän/Fastighetsverket Ägare 2 Övr AB/Ecklesiastika Ägare 3 Privata/Allmänningar/Övr allmänna

BD Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

371 686 265 194 82 88 162 1848

Lavrik

278 574 212 241 148 70 236 1760

Lavrik vitmoss

7

Övriga

2747 2438 1641 1560 1156 1259 2990 13791

Total

3396 3699 2118 1994 1392 1418 3388 17405

BD Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

56 91 45 19

13 14 238

Lavrik

80 106 40 29 25 32 15 329

Lavrik vitmoss

8

Övriga

862 412 342 546 201 312 495 3170

Total

998 616 427 594 226 357 525 3743

BD Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

97 182 126 136 72 47 74 733

Lavrik

173 255 132 160 73 70 176 1038

Lavrik vitmoss

8

8 16

Övriga

2370 1609 1399 1336 1222 1069 2256 11262

Total

2640 2045 1665 1632 1367 1186 2514 13049

BD Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

524 959 436 348 154 148 250 2819

Lavrik

530 936 384 430 246 173 427 3127

Lavrik vitmoss

8 8

7

8 31

Övriga

5979 4459 3382 3441 2579 2640 5741 28222

Total

7034 6361 4210 4220 2985 2961 6427 34198

AC Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

172 284 83 51 21 8 19 637

Lavrik

172 241 122 76 64 37 53 765

Lavrik vitmoss

14

Övriga

2157 1277 1090 893 713 552 1141 7823

Total

2501 1802 1309 1020 798 597 1213 9239

AC Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

92 109 52 32

51 8 344

Lavrik

43 93 39 31 29 32 19 287

Lavrik vitmoss

8

Övriga

1643 942 1075 791 817 854 941 7062

Total

1777 1144 1166 862 846 938 968 7701

AC Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

83 54 39 8 2 26 12 224

Lavrik

158 93 26 32 23 53 62 447

Lavrik vitmoss

7

Övriga

2637 1228 1292 1493 1206 1395 2141 11390

Total

2877 1376 1356 1533 1230 1481 2214 12068

AC Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

346 447 174 91 22 86 39 1205

Lavrik

373 428 187 140 116 122 134 1499

Lavrik vitmoss

14 8

7

Övriga

6436 3447 3457 3177 2736 2800 4223 26275

Total

7155 4321 3831 3415 2875 3016 4395 29008

Z Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

31 21 36 8

8

Lavrik

23 23

22 12 8 87

Lavrik vitmoss Övriga 163 187 45 7 62 71 306 842 Total 217 231 81 16 83 92 315 1035

Z Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

77 23 11 21 7 18 39 197

Lavrik

105 22 20 8 18 45 56 273

Lavrik vitmoss

8 9

1

Övriga

1712 1023 308 337 592 723 1557 6252

Total

1893 1069 347 375 617 788 1652 6740

Z Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

23

10

Lavrik

49 11 17 24 26 17 41 183

Lavrik vitmoss Övriga 2113 785 484 613 659 809 1788 7252 Total 2184 796 511 637 684 826 1829 7468

Z Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

131 45 57 30 7 27 39 335

Lavrik

176 56 37 32 65 73 105 544

Lavrik vitmoss

8 9

1

Övriga

3988 1996 837 957 1313 1604 3652 14347

Total

4295 2096 939 1027 1385 1705 3796 15243

Y Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

18 8

16

Lavrik

30 34 7 8

Lavrik vitmoss Övriga 137 84 42 50 57 59 66 494 Total 185 126 49 58 73 59 66 615

Y Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

46 33 10 10 11 19

Lavrik

34 73 7

8 11 12 145

Lavrik vitmoss Övriga 404 294 172 89 198 172 245 1574 Total 483 400 189 99 217 202 257 1847

Y Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

15

11

Lavrik

7 7 7

8

Lavrik vitmoss Övriga 216 84 76 77 64 106 54 677 Total 238 91 83 77 64 125 54 733

Y Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

78 41 10 10 27 30

Lavrik

71 114 21 8 8 19 12 253

Lavrik vitmoss Övriga 757 462 290 216 319 337 365 2746 Total 906 617 321 233 354 387 377 3194

W Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

40 2

11 18 34 56 162

Lavrik

9 18

20 24 71

Lavrik vitmoss Övriga 35

20

11 28 78 173

Total

85 21 20 11 29 82 159 405

W Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

8 17 9

26 17 34 112

Lavrik

9

7

9 26

Lavrik vitmoss Övriga

8 8 9 26

Total

18 17 17

35 26 52 164

W Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

34

16

16 27 93

Lavrik

19 19

Lavrik vitmoss Övriga 20

43 62

Total

54

16

16 88 175

W Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

83 20 26 11 44 67 117 367

Lavrik

19 18 7

20 52 116

Lavrik vitmoss Övriga 55

20

19 36 130 261

Total

157 38 53 11 63 123 299 743

Hela landet Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

632 1002 384 263 136 139 237 2793

Lavrik

512 890 341 325 234 140 321 2763

Lavrik vitmoss

14

7

Övriga

5239 3987 2838 2510 1999 1969 4582 23123

Total

6384 5878 3577 3099 2375 2247 5139 28699

Hela landet Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

279 274 126 82 44 118 96 1019

Lavrik

270 295 114 68 80 121 111 1060

Lavrik vitmoss

8 8 17

1

Övriga

4621 2670 1898 1762 1816 2070 3247 18084

Total

5169 3247 2146 1929 1941 2310 3453 20196

Hela landet Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

251 236 191 144 74 100 113 1109

Lavrik

387 366 182 216 121 148 297 1716

Lavrik vitmoss

8

7 8 24

Övriga

7356 3706 3251 3518 3151 3379 6282 30643

Total

7993 4308 3632 3878 3346 3634 6701 33492

Hela landet Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

1162 1512 702 489 254 357 446 4921

Lavrik

1169 1551 637 610 434 408 729 5539

Lavrik vitmoss

8 30 17 7 9 8 77

Övriga

17216 10363 7987 7791 6966 7418 14110 71850

Total

19547 13433 9355 8906 7661 8191 15293 82387

Areal skogsmark fördelad på bottenskiktiktstyp och beståndsålder. Tax 1995-99. Åldersfördelning procent.

Ägare 1 AssiDomän/Fastighetsverket Ägare 2 Övr AB/Ecklesiastika Ägare 3 Privata/Allmänningar/Övr allmänna

BD Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

20,1 37,1 14,3 10,5 4,4 4,8 8,8 100,0

Lavrik

15,8 32,6 12,0 13,7 8,4 4,0 13,4 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 100,0 0,0 0,0 100,0 Övriga 19,9 17,7 11,9 11,3 8,4 9,1 21,7 100,0 Total 19,5 21,3 12,2 11,5 8,0 8,1 19,5 100,0

BD Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

23,5 38,2 18,9 8,0 0,0 5,5 5,9 100,0

Lavrik

24,3 32,2 12,2 8,8 7,6 9,7 4,6 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 100,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 100,0 Övriga 27,2 13,0 10,8 17,2 6,3 9,8 15,6 100,0 Total 26,7 16,5 11,4 15,9 6,0 9,5 14,0 100,0

BD Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

13,2 24,8 17,2 18,6 9,8 6,4 10,1 100,0

Lavrik

16,7 24,6 12,7 15,4 7,0 6,7 17,0 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 50,0 0,0 0,0 0,0 50,0 100,0 Övriga 21,0 14,3 12,4 11,9 10,9 9,5 20,0 100,0 Total 20,2 15,7 12,8 12,5 10,5 9,1 19,3 100,0

BD Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

18,6 34,0 15,5 12,3 5,5 5,3 8,9 100,0

Lavrik

16,9 29,9 12,3 13,8 7,9 5,5 13,7 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 25,8 25,8 0,0 22,6 0,0 25,8 100,0 Övriga 21,2 15,8 12,0 12,2 9,1 9,4 20,3 100,0 Total 20,6 18,6 12,3 12,3 8,7 8,7 18,8 100,0

AC Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

27,0 44,6 13,0 8,0 3,3 1,3 3,0 100,0

Lavrik

22,5 31,5 15,9 9,9 8,4 4,8 6,9 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 100,0 0,0 0,0 0,0 0,0 100,0 Övriga 27,6 16,3 13,9 11,4 9,1 7,1 14,6 100,0 Total 27,1 19,5 14,2 11,0 8,6 6,5 13,1 100,0

AC Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

26,7 31,7 15,1 9,3 0,0 14,8 2,3 100,0

Lavrik

15,0 32,4 13,6 10,8 10,1 11,1 6,6 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 100,0 0,0 0,0 0,0 100,0 Övriga 23,3 13,3 15,2 11,2 11,6 12,1 13,3 100,0 Total 23,1 14,9 15,1 11,2 11,0 12,2 12,6 100,0

AC Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

37,1 24,1 17,4 3,6 0,9 11,6 5,4 100,0

Lavrik

35,3 20,8 5,8 7,2 5,1 11,9 13,9 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 100,0 0,0 100,0 Övriga 23,2 10,8 11,3 13,1 10,6 12,2 18,8 100,0 Total 23,8 11,4 11,2 12,7 10,2 12,3 18,3 100,0

AC Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

28,7 37,1 14,4 7,6 1,8 7,1 3,2 100,0

Lavrik

24,9 28,6 12,5 9,3 7,7 8,1 8,9 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 48,3 27,6 0,0 24,1 0,0 100,0 Övriga 24,5 13,1 13,2 12,1 10,4 10,7 16,1 100,0 Total 24,7 14,9 13,2 11,8 9,9 10,4 15,2 100,0

Z Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

29,5 20,0 34,3 7,6 0,0 7,6 0,0 100,0

Lavrik

26,4 26,4 0,0 0,0 25,3 13,8 9,2 100,0

Lavrik vitmoss Övriga 19,4 22,2 5,3 0,8 7,4 8,4 36,3 100,0 Total 21,0 22,3 7,8 1,5 8,0 8,9 30,4 100,0

Z Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

39,1 11,7 5,6 10,7 3,6 9,1 19,8 100,0

Lavrik

38,5 8,1 7,3 2,9 6,6 16,5 20,5 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 44,4 50,0 0,0 5,6 0,0 100,0 Övriga 27,4 16,4 4,9 5,4 9,5 11,6 24,9 100,0 Total 28,1 15,9 5,1 5,6 9,2 11,7 24,5 100,0

Z Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

69,7 0,0 30,3 0,0 0,0 0,0 0,0 100,0

Lavrik

26,8 6,0 9,3 13,1 14,2 9,3 22,4 100,0

Lavrik vitmoss Övriga 29,1 10,8 6,7 8,5 9,1 11,2 24,7 100,0 Total 29,2 10,7 6,8 8,5 9,2 11,1 24,5 100,0

Z Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

39,1 13,4 17,0 9,0 2,1 8,1 11,6 100,0

Lavrik

32,4 10,3 6,8 5,9 11,9 13,4 19,3 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 44,4 50,0 0,0 5,6 0,0 100,0 Övriga 27,8 13,9 5,8 6,7 9,2 11,2 25,5 100,0 Total 28,2 13,8 6,2 6,7 9,1 11,2 24,9 100,0

Y Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

43,9 19,5 0,0 0,0 39,0 0,0 0,0 100,0

Lavrik

38,0 43,0 8,9 10,1 0,0 0,0 0,0 100,0

Lavrik vitmoss Övriga 27,7 17,0 8,5 10,1 11,5 11,9 13,4 100,0 Total 30,1 20,5 8,0 9,4 11,9 9,6 10,7 100,0

Y Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

35,9 25,8 7,8 7,8 8,6 14,8 0,0 100,0

Lavrik

23,4 50,3 4,8 0,0 5,5 7,6 8,3 100,0

Lavrik vitmoss Övriga 25,7 18,7 10,9 5,7 12,6 10,9 15,6 100,0 Total 26,2 21,7 10,2 5,4 11,7 10,9 13,9 100,0

Y Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

57,7 0,0 0,0 0,0 0,0 42,3 0,0 100,0

Lavrik

24,1 24,1 24,1 0,0 0,0 27,6 0,0 100,0

Lavrik vitmoss Övriga 31,9 12,4 11,2 11,4 9,5 15,7 8,0 100,0 Total 32,5 12,4 11,3 10,5 8,7 17,1 7,4 100,0

Y Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

40,0 21,0 5,1 5,1 13,8 15,4 0,0 100,0

Lavrik

28,1 45,1 8,3 3,2 3,2 7,5 4,7 100,0

Lavrik vitmoss Övriga 27,6 16,8 10,6 7,9 11,6 12,3 13,3 100,0 Total 28,4 19,3 10,1 7,3 11,1 12,1 11,8 100,0

W Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

24,7 1,2 0,0 6,8 11,1 21,0 34,6 100,0

Lavrik

12,7 25,4 0,0 0,0 0,0 28,2 33,8 100,0

Lavrik vitmoss Övriga 20,2 0,0 11,6 0,0 6,4 16,2 45,1 100,0 Total 21,0 5,2 4,9 2,7 7,2 20,2 39,3 100,0

W Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

7,1 15,2 8,0 0,0 23,2 15,2 30,4 100,0

Lavrik

34,6 0,0 26,9 0,0 0,0 0,0 34,6 100,0

Lavrik vitmoss Övriga 0,0 0,0 0,0 0,0 30,8 30,8 34,6 100,0 Total 11,0 10,4 10,4 0,0 21,3 15,9 31,7 100,0

W Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

36,6 0,0 17,2 0,0 0,0 17,2 29,0 100,0

Lavrik

0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 100,0 100,0

Lavrik vitmoss Övriga 32,3 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 69,4 100,0 Total 30,9 0,0 9,1 0,0 0,0 9,1 50,3 100,0

W Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

22,6 5,4 7,1 3,0 12,0 18,3 31,9 100,0

Lavrik

16,4 15,5 6,0 0,0 0,0 17,2 44,8 100,0

Lavrik vitmoss Övriga 21,1 0,0 7,7 0,0 7,3 13,8 49,8 100,0 Total 21,1 5,1 7,1 1,5 8,5 16,6 40,2 100,0

Hela landet Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

22,6 35,9 13,7 9,4 4,9 5,0 8,5 100,0

Lavrik

18,5 32,2 12,3 11,8 8,5 5,1 11,6 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 70,0 0,0 35,0 0,0 0,0 100,0 Övriga 22,7 17,2 12,3 10,9 8,6 8,5 19,8 100,0 Total 22,2 20,5 12,5 10,8 8,3 7,8 17,9 100,0

Hela landet Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

27,4 26,9 12,4 8,0 4,3 11,6 9,4 100,0

Lavrik

25,5 27,8 10,8 6,4 7,5 11,4 10,5 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 24,2 24,2 51,5 0,0 3,0 0,0 100,0 Övriga 25,6 14,8 10,5 9,7 10,0 11,4 18,0 100,0 Total 25,6 16,1 10,6 9,6 9,6 11,4 17,1 100,0

Hela landet Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

22,6 21,3 17,2 13,0 6,7 9,0 10,2 100,0

Lavrik

22,6 21,3 10,6 12,6 7,1 8,6 17,3 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 33,3 0,0 0,0 29,2 33,3 100,0 Övriga 24,0 12,1 10,6 11,5 10,3 11,0 20,5 100,0 Total 23,9 12,9 10,8 11,6 10,0 10,9 20,0 100,0

Hela landet Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

23,6 30,7 14,3 9,9 5,2 7,3 9,1 100,0

Lavrik

21,1 28,0 11,5 11,0 7,8 7,4 13,2 100,0

Lavrik vitmoss 0,0 10,4 39,0 22,1 9,1 11,7 10,4 100,0 Övriga 24,0 14,4 11,1 10,8 9,7 10,3 19,6 100,0 Total 23,7 16,3 11,4 10,8 9,3 9,9 18,6 100,0

Areal skogsmark fördelad på bottenskiktiktstyp och beståndsålder. Tax 1995-99. Bottenskiktsfördelning procent.

Ägare 1 AssiDomän/Fastighetsverket Ägare 2 Övr AB/Ecklesiastika Ägare 3 Privata/Allmänningar/Övr allmänna

BD Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

10,9 18,5 12,5 9,7 5,9 6,2 4,8 10,6

Lavrik

8,2 15,5 10,0 12,1 10,6 4,9 7,0 10,1

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,5 0,0 0,0 0,0 Övriga 80,9 65,9 77,5 78,2 83,0 88,8 88,3 79,2 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

BD Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

5,6 14,8 10,5 3,2 0,0 3,6 2,7 6,4

Lavrik

8,0 17,2 9,4 4,9 11,1 9,0 2,9 8,8

Lavrik vitmoss 0,0 1,3 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,2 Övriga 86,4 66,9 80,1 91,9 88,9 87,4 94,3 84,7 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

BD Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

3,7 8,9 7,6 8,3 5,3 4,0 2,9 5,6

Lavrik

6,6 12,5 7,9 9,8 5,3 5,9 7,0 8,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,5 0,0 0,0 0,0 0,3 0,1 Övriga 89,8 78,7 84,0 81,9 89,4 90,1 89,7 86,3 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

BD Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

7,4 15,1 10,4 8,2 5,2 5,0 3,9 8,2

Lavrik

7,5 14,7 9,1 10,2 8,2 5,8 6,6 9,1

Lavrik vitmoss 0,0 0,1 0,2 0,0 0,2 0,0 0,1 0,1 Övriga 85,0 70,1 80,3 81,5 86,4 89,2 89,3 82,5 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

AC Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

6,9 15,8 6,3 5,0 2,6 1,3 1,6 6,9

Lavrik

6,9 13,4 9,3 7,5 8,0 6,2 4,4 8,3

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 1,1 0,0 0,0 0,0 0,0 0,2 Övriga 86,2 70,9 83,3 87,5 89,3 92,5 94,1 84,7 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

AC Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

5,2 9,5 4,5 3,7 0,0 5,4 0,8 4,5

Lavrik

2,4 8,1 3,3 3,6 3,4 3,4 2,0 3,7

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,9 0,0 0,0 0,0 0,1 Övriga 92,5 82,3 92,2 91,8 96,6 91,0 97,2 91,7 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

AC Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

2,9 3,9 2,9 0,5 0,2 1,8 0,5 1,9

Lavrik

5,5 6,8 1,9 2,1 1,9 3,6 2,8 3,7

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,5 0,0 0,1 Övriga 91,7 89,2 95,3 97,4 98,0 94,2 96,7 94,4 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

AC Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

4,8 10,3 4,5 2,7 0,8 2,9 0,9 4,2

Lavrik

5,2 9,9 4,9 4,1 4,0 4,0 3,0 5,2

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,4 0,2 0,0 0,2 0,0 0,1 Övriga 90,0 79,8 90,2 93,0 95,2 92,8 96,1 90,6 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Z Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

14,3 9,1 44,4 50,0 0,0 8,7 0,0 10,1

Lavrik

10,6 10,0 0,0 0,0 26,5 13,0 2,5 8,4

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 Övriga 75,1 81,0 55,6 43,8 74,7 77,2 97,1 81,4 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Z Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

4,1 2,2 3,2 5,6 1,1 2,3 2,4 2,9

Lavrik

5,5 2,1 5,8 2,1 2,9 5,7 3,4 4,1

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 2,3 2,4 0,0 0,1 0,0 0,3 Övriga 90,4 95,7 88,8 89,9 95,9 91,8 94,2 92,8 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Z Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

1,1 0,0 2,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,4

Lavrik

2,2 1,4 3,3 3,8 3,8 2,1 2,2 2,5

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 Övriga 96,7 98,6 94,7 96,2 96,3 97,9 97,8 97,1 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Z Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

3,1 2,1 6,1 2,9 0,5 1,6 1,0 2,2

Lavrik

4,1 2,7 3,9 3,1 4,7 4,3 2,8 3,6

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,9 0,9 0,0 0,1 0,0 0,1 Övriga 92,9 95,2 89,1 93,2 94,8 94,1 96,2 94,1 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Y Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

9,7 6,3 0,0 0,0 21,9 0,0 0,0 6,7

Lavrik

16,2 27,0 14,3 13,8 0,0 0,0 0,0 12,8

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 Övriga 74,1 66,7 85,7 86,2 78,1 100,0 100,0 80,3 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Y Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

9,5 8,3 5,3 10,1 5,1 9,4 0,0 6,9

Lavrik

7,0 18,3 3,7 0,0 3,7 5,4 4,7 7,9

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 Övriga 83,6 73,5 91,0 89,9 91,2 85,1 95,3 85,2 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Y Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

6,3 0,0 0,0 0,0 0,0 8,8 0,0 3,5

Lavrik

2,9 7,7 8,4 0,0 0,0 6,4 0,0 4,0

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 Övriga 90,8 92,3 91,6 100,0 100,0 84,8 100,0 92,4 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Y Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

8,6 6,6 3,1 4,3 7,6 7,8 0,0 6,1

Lavrik

7,8 18,5 6,5 3,4 2,3 4,9 3,2 7,9

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 Övriga 83,6 74,9 90,3 92,7 90,1 87,1 96,8 86,0 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

W Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

47,1 9,5 0,0 100,0 62,1 41,5 35,2 40,0

Lavrik

10,6 85,7 0,0 0,0 0,0 24,4 15,1 17,5

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 Övriga 41,2 0,0 100,0 0,0 37,9 34,1 49,1 42,7 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

W Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

44,4 100,0 52,9

74,3 65,4 65,4 68,3

Lavrik

50,0 0,0 41,2

0,0 0,0 17,3 15,9

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0

0,0 0,0 0,0 0,0

Övriga

0,0 0,0 0,0

22,9 30,8 17,3 15,9

Total

100,0 100,0 100,0

100,0 100,0 100,0 100,0

W Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

63,0

100,0

100,0 30,7 53,1

Lavrik

0,0

0,0

0,0 21,6 10,9

Lavrik vitmoss 0,0

0,0

0,0 0,0 0,0

Övriga

37,0

0,0

0,0 48,9 35,4

Total

100,0

100,0

100,0 100,0 100,0

W Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

52,9 52,6 49,1 100,0 69,8 54,5 39,1 49,4

Lavrik

12,1 47,4 13,2 0,0 0,0 16,3 17,4 15,6

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 Övriga 35,0 0,0 37,7 0,0 30,2 29,3 43,5 35,1 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Hela landet Ägare 1

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

9,9 17,0 10,7 8,5 5,7 6,2 4,6 9,7

Lavrik

8,0 15,1 9,5 10,5 9,9 6,2 6,2 9,6

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,4 0,0 0,3 0,0 0,0 0,1 Övriga 82,1 67,8 79,3 81,0 84,2 87,6 89,2 80,6 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Hela landet Ägare 2

Bottenskikt Beståndsålder

-20,0 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

5,4 8,4 5,9 4,3 2,3 5,1 2,8 5,0

Lavrik

5,2 9,1 5,3 3,5 4,1 5,2 3,2 5,2

Lavrik vitmoss 0,0 0,2 0,4 0,9 0,0 0,0 0,0 0,2 Övriga 89,4 82,2 88,4 91,3 93,6 89,6 94,0 89,5 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Hela landet Ägare 3

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

3,1 5,5 5,3 3,7 2,2 2,8 1,7 3,3

Lavrik

4,8 8,5 5,0 5,6 3,6 4,1 4,4 5,1

Lavrik vitmoss 0,0 0,0 0,2 0,0 0,0 0,2 0,1 0,1 Övriga 92,0 86,0 89,5 90,7 94,2 93,0 93,7 91,5 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Hela landet Ägare alla

Bottenskikt Beståndsålder

-20 21-40 41-60 61-80 81-100 101-120 121-Total

Lavtyp

5,9 11,3 7,5 5,5 3,3 4,4 2,9 6,0

Lavrik

6,0 11,5 6,8 6,8 5,7 5,0 4,8 6,7

Lavrik vitmoss 0,0 0,1 0,3 0,2 0,1 0,1 0,1 0,1 Övriga 88,1 77,1 85,4 87,5 90,9 90,6 92,3 87,2 Total 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Andel skog på lavmark i åldersklass -20 år.

100 ha

Ägare

1 2 3 Alla

BD

649 136 270 1055

AC

344 135 241 720

Z

54 183 72 309

Y

48 80 22 150

W

49 17 34 100

Hela landet 1144 551 639 2334

Total areal skogsmark på lavmark

100 ha

Ägare

1 2 3 Alla

BD

3615 575 1787 5977

AC

1416 639 678 2733

Z

192 488 221 901

Y

120 273 54 447

W

233 138 112 483

Hela landet 5576 2113 2852 10541

Andel<=20 år, procent

Ägare

1 2 3 Alla

BD

18,0 23,7 15,1 17,7

AC

24,3 21,1 35,5 26,3

Z

28,1 37,5 32,6 34,3

Y

40,0 29,3 40,7 33,6

W

21,0 12,3 30,4 20,7

Hela landet 20,5 26,1 22,4 22,1

Areal barrskog resp övrig skog över 120 år. Tax 1995-99.

100 ha

Procent

BD

BD

Ägare 1

Ägare 1

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog 11829 3162 14991

Barrskog 68,0 18,2 86,1

Övr skog

2189 225 2415

Övr skog 12,6 1,3 13,9

Total

14018 3388 17405

Total

80,5 19,5 100,0

BD

BD

Ägare 2

Ägare 2

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

2746 504 3250

Barrskog 73,4 13,5 86,8

Övr skog

472 21 493

Övr skog 12,6 0,6 13,2

Total

3219 525 3743

Total

86,0 14,0 100,0

BD

BD

Ägare 3

Ägare 3

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

8137 2361 10498

Barrskog 62,4 18,1 80,5

Övr skog

2398 153 2551

Övr skog 18,4 1,2 19,5

Total

10535 2514 13049

Total

80,7 19,3 100,0

BD

BD

Ägare alla Ägare alla

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog 22712 6028 28740

Barrskog 66,4 17,6 84,0

Övr skog

5060 399 5459

Övr skog 14,8 1,2 16,0

Total

27771 6427 34198

Total

81,2 18,8 100,0

AC

AC

Ägare 1

Ägare 1

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

6778 1186 7964

Barrskog 73,4 12,8 86,2

Övr skog

1248 26 1275

Övr skog 13,5 0,3 13,8

Total

8026 1213 9239

Total

86,9 13,1 100,0

AC

AC

Ägare 2

Ägare 2

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

5477 941 6419

Barrskog 71,1 12,2 83,4

Övr skog

1256 27 1283

Övr skog 16,3 0,4 16,7

Total

6734 968 7701

Total

87,4 12,6 100,0

AC

AC

Ägare 3

Ägare 3

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

7494 2102 9595

Barrskog 62,1 17,4 79,5

Övr skog

2360 113 2472

Övr skog 19,6 0,9 20,5

Total

9853 2214 12068

Total

81,6 18,3 100,0

AC

AC

Ägare alla Ägare alla

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog 19749 4230 23978

Barrskog 68,1 14,6 82,7

Övr skog

4865 165 5030

Övr skog 16,8 0,6 17,3

Total

24613 4395 29008

Total

84,8 15,2 100,0

Z

Z

Ägare 1

Ägare 1

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

635 305 940

Barrskog 61,4 29,5 90,8

Övr skog

85 10 95

Övr skog 8,2 1,0 9,2

Total

720 315 1035

Total

69,6 30,4 100,0

Z

Z

Ägare 2

Ägare 2

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

4093 1531 5624

Barrskog 60,7 22,7 83,4

Övr skog

995 122 1117

Övr skog 14,8 1,8 16,6

Total

5088 1652 6740

Total

75,5 24,5 100,0

Z

Z

Ägare 3

Ägare 3

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

4090 1744 5833

Barrskog 54,8 23,4 78,1

Övr skog

1549 85 1634

Övr skog 20,7 1,1 21,9

Total

5639 1829 7468

Total

75,5 24,5 100,0

Z

Z

Ägare alla Ägare alla

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

8818 3579 12397

Barrskog 57,8 23,5 81,3

Övr skog

2629 217 2846

Övr skog 17,2 1,4 18,7

Total

11447 3796 15243

Total

75,1 24,9 100,0

Y

Y

Ägare 1

Ägare 1

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

483 66 548

Barrskog 78,5 10,7 89,1

Övr skog

66

66

Övr skog 10,7 0,0 10,7

Total

549 66 615

Total

89,3 10,7 100,0

Y

Y

Ägare 2

Ägare 2

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

1317 257 1574

Barrskog 71,3 13,9 85,2

Övr skog

273

273

Övr skog 14,8 0,0 14,8

Total

1590 257 1847

Total

86,1 13,9 100,0

Y

Y

Ägare 3

Ägare 3

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

582 54 636

Barrskog 79,4 7,4 86,8

Övr skog

97

97

Övr skog 13,2 0,0 13,2

Total

679 54 733

Total

92,6 7,4 100,0

Y

Y

Ägare alla Ägare alla

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

2381 377 2758

Barrskog 74,5 11,8 86,3

Övr skog

436

436

Övr skog 13,7 0,0 13,7

Total

2817 377 3194

Total

88,2 11,8 100,0

W

W

Ägare 1

Ägare 1

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

239 159 398

Barrskog 59,0 39,3 98,3

Övr skog

8

8

Övr skog 2,0 0,0 2,0

Total

247 159 405

Total

61,0 39,3 100,0

W

W

Ägare 2

Ägare 2

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

112 43 155

Barrskog 68,3 26,2 94,5

Övr skog

9 9

Övr skog 0,0 5,5 5,5

Total

112 52 164

Total

68,3 31,7 100,0

W

W

Ägare 3

Ägare 3

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

61 79 140

Barrskog 34,9 45,1 80,0

Övr skog

25 9 34

Övr skog 14,3 5,1 19,4

Total

86 88 175

Total

49,1 50,3 100,0

W

W

Ägare alla Ägare alla

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog

412 281 693

Barrskog 55,5 37,8 93,3

Övr skog

32 18 50

Övr skog 4,3 2,4 6,7

Total

445 299 743

Total

59,9 40,2 100,0

Hela landet Hela landet Ägare 1 Ägare 1

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog 19963 4878 24841

Barrskog 69,6 17,0 86,6

Övr skog

3596 261 3858

Övr skog 12,5 0,9 13,4

Total

23559 5139 28699

Total

82,1 17,9 100,0

Hela landet Hela landet Ägare 2 Ägare 2

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog 13745 3276 17021

Barrskog 68,1 16,2 84,3

Övr skog

2997 177 3174

Övr skog 14,8 0,9 15,7

Total

16742 3453 20196

Total

82,9 17,1 100,0

Hela landet Hela landet Ägare 3 Ägare 3

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog 20363 6340 26704

Barrskog 60,8 18,9 79,7

Övr skog

6428 360 6789

Övr skog 19,2 1,1 20,3

Total

26792 6701 33492

Total

80,0 20,0 100,0

Hela landet Hela landet Ägare alla Ägare alla

Skogstyp Beståndsålder

Skogstyp Beståndsålder

-120 121-Total

-120,0 121-Total

Barrskog 54072 14494 68566

Barrskog 65,6 17,6 83,2

Övr skog 13022 799 13821

Övr skog 15,8 1,0 16,8

Total

67094 15293 82387

Total

81,4 18,6 100,0

Areal skogsmark med bottenskikt lavtyp/lavrik typ och contorta Tax 1995-99

100 ha

Procent

BD

BD

Ägare Beståndstyp

Ägare Beståndstyp

Contorta Övrig Total

Contorta Övrig Total

1 91 3524 3615

1 2,5 97,5 100,0

2

574 574

2 0,0 100,0 100,0

3 22 1766 1788

3 1,2 98,8 100,0

Total

113 5864 5976

Total

1,9 98,1 100,0

AC

AC

Ägare Beståndstyp

Ägare Beståndstyp

Contorta Övrig Total

Contorta Övrig Total

1 26 1390 1416

1 1,8 98,2 100,0

2 20 619 639

2 3,1 96,9 100,0

3

678 678

3 0,0 100,0 100,0

Total

46 2687 2733

Total

1,7 98,3 100,0

Z

Z

Ägare Beståndstyp

Ägare Beståndstyp

Contorta Övrig Total

Contorta Övrig Total

1 12 181 193

1 6,2 93,8 100,0

2 64 424 488

2 13,1 86,9 100,0

3 18 198 215

3 8,4 92,1 100,0

Total

94 802 896

Total

10,5 89,5 100,0

Y

Y

Ägare Beståndstyp

Ägare Beståndstyp

Contorta Övrig Total

Contorta Övrig Total

1

120 120

1 0,0 100,0 100,0

2 19 254 273

2 7,0 93,0 100,0

3

55 55

3 0,0 100,0 100,0

Total

19 430 449

Total

4,2 95,8 100,0

W

W

Ägare Beståndstyp

Ägare Beståndstyp

Contorta Övrig Total

Contorta Övrig Total

1 21 211 233

1 9,0 90,6 100,0

2 18 120 138

2 13,0 87,0 100,0

3

112 112

3 0,0 100,0 100,0

Total

39 444 483

Total

8,1 91,9 100,0

Hela landet Hela landet

Ägare Beståndstyp

Ägare Beståndstyp

Contorta Övrig Total

Contorta Övrig Total

1 150 5426 5576

1 2,7 97,3 100,0

2 121 1991 2112

2 5,7 94,3 100,0

3 40 2809 2849

3 1,4 98,6 100,0

Total

310 10227 10537

Total

2,9 97,1 100,0

Årligen avverkad barrskog över 120 år (hänglavskog) under tre femårsperioder (tax.år).

100 ha

Procent

period 1983-87 period 1983-87

Län

Län

Ej avverk Slutavv Gallr Total

Ej avverk Slutavv Gallr Total

BD

8743 200 16 8856 BD

98,7 2,3 0,2 100,0

AC

6162 262 11 6306 AC

97,7 4,2 0,2 100,0

Z

4982 127 11 5054 Z

98,6 2,5 0,2 100,0

Y

600 23

613 Y

97,9 3,8 0,0 100,0

W

297 11

303 W

98,0 3,6 0,0 100,0

H Landet 20785 623 38 21132 H Landet 98,4 2,9 0,2 100,0 period 1988-92 period 1988-92

Län

Län

Ej avverk Slutavv Gallr Total

Ej avverk Slutavv Gallr Total

BD

5714 170

5805 BD

98,4 2,9 0,0 100,0

AC

4629 64

4663 AC

99,3 1,4 0,0 100,0

Z

4537 75

4576 Z

99,1 1,6 0,0 100,0

Y

407 21

419 Y

97,1 5,0 0,0 100,0

W

269

269 W

100,0 0,0 0,0 100,0

H Landet 15555 330

15732 H Landet 98,9 2,1 0,0 100,0

period 1995-99 period 1995-99

Län

Län

Ej avverk Slutavv Gallr Total

Ej avverk Slutavv Gallr Total

BD

5982 132 46 6108 BD

97,9 2,2 0,8 100,0

AC

4177 73 34 4253 AC

98,2 1,7 0,8 100,0

Z

3572 66 10 3624 Z

98,6 1,8 0,3 100,0

Y

352 21 12 374 Y

94,1 5,6 3,2 100,0

W

281

281 W

100,0 0,0 0,0 100,0

H Landet 14365 292 102 14641 H Landet 98,1 2,0 0,7 100,0

Årligen avverkad skog på lavmark (bottenskikt lavtyp, lavrik, lavrik vitmosstyp) under tre femårsperioder (tax.år).

100 hektar

Procent

period 1983-87 period 1983-87

Län

Län

Ej av-

verk

Slutavv Gallr Total

Ej

avverk

Slutavv Gallr Total

BD

6616 16

6624

BD

99,9 0,2 0,0 100,0

AC

2623 21 28 2649

AC

99,0 0,8 1,1 100,0

Z

969

969

Z

100,0 0,0 0,0 100,0

Y

309

309

Y

100,0 0,0 0,0 100,0

W

423 11

429

W

98,6 2,6 0,0 100,0

H Landet

10940 49 28 10981

H Landet

99,6 0,4 0,3 100,0

period 1988-92 period 1988-92

Län

Län

Ej av-

verk

Slutavv Gallr Total

Ej

avverk

Slutavv Gallr Total

BD

6946 17 34 6972

BD

99,6 0,2 0,5 100,0

AC

3419 17

3428

AC

99,7 0,5 0,0 100,0

Z

1350 22

1361

Z

99,2 1,6 0,0 100,0

Y

253

253

Y

100,0 0,0 0,0 100,0

W

524

524

W

100,0 0,0 0,0 100,0

H Landet

12491 56 34 12538

H Landet

99,6 0,4 0,3 100,0

period 1995-99 period 1995-99

Län

Län

Ej av-

verk

Slutavv Gallr Total

Ej

avverk

Slutavv Gallr Total

BD

5964

16 5976

BD

99,8 0,0 0,3 100,0

AC

2718 11 11 2733

AC

99,5 0,4 0,4 100,0

Z

896

896

Z

100,0 0,0 0,0 100,0

Y

432 10 14 449

Y

96,2 2,2 3,1 100,0

W

483

483

W

100,0 0,0 0,0 100,0

H Landet

10493 22 41 10537

H Landet

99,6 0,2 0,4 100,0

Slutavverkad areal säsong 6-10 (på lavmark) fördelad på markberedningstyper.

100 ha

Procent

period 1983-87 period 1983-87

Län

Län

Ej mb Fläck Harv Total

Ej mb Fläck Harv Total

BD 115 31 39 185 BD 62,2 16,8 21,1 100,0 AC 39 15 15 69 AC 56,5 21,7 21,7 100,0 Z 5 15 33 54 Z 9,3 27,8 61,1 100,0 Y Y W 9 6 15 W 60,0 0,0 40,0 100,0 H landet

168 61 92 322 H landet 52,2 18,9 28,6 100,0

period 1988-92 period 1988-92

Län

Län

Ej mb Fläck Harv Total

Ej mb Fläck Harv Total

BD

80 18 82 180 BD 44,4 10,0 45,6 100,0

AC

22 15 53 90 AC 24,4 16,7 58,9 100,0

Z

13 27 40 Z

0,0 32,5 67,5 100,0

Y

7

7 Y

W

11 11 W

0,0 0,0 100,0 100,0

H landet

109 45 174 328 H landet 33,2 13,7 53,0 100,0

period 1995-99 period 1995-99

Län

Län

Ej mb Fläck Harv Total

Ej mb Fläck Harv Total

BD 100

100 BD 100,0 0,0 0,0 100,0

AC

73

2 75 AC 97,3 0,0 2,7 100,0

Z

44 10

54 Z

81,5 18,5 0,0 100,0

Y

14

14 Y

W

12

12 W 100,0 0,0 0,0 100,0

H landet

243 10 2 255 H landet 95,3 3,9 0,8 100,0

Areal barrskog (talland+granand ge 7) minst 120 år inom reservat avsatta före 1994. Hektar.

BDL BDK ACL Jämt Härj Kopp S-I ALL

SKYDD

1

220373,5 13686,49 80588,98 52245,1 5859,31 13051,8 385805,2

2

9444,28 . 13166,26 . . .

22610,55

ALL 229817,8 13686,49 93755,24 52245,1 5859,31 13051,8 408415,7

Skydd 1= Totalt skydd Skydd 2= Delvis totalt skydd

Renbete

Bilaga 5

I denna bilaga redovisas renbetet inom renskötselområdet i två uppsättningar kartor. I den första kartuppsättningen redovisas var mycket gott vinterbete och mycket gott grönbete finns inom respektive sameby. I den andra kartuppsättningen redovisas var mycket gott vinterbete finns inom olika markägarkategoriers mark.

Sist i bilagan finns en tabell som visar hur mycket gott vinterbete som finns på skogsmark inom renskötselområdet fördelat på olika markägarkategoriers mark.

Uppgifterna bygger på data från Svensk-Norska renbeteskommissionens databas som för närvarande finns hos länsstyrelsen i Norrbottens län. Bearbetningarna har utförts av Nihad Hodzic.

Referenslista

SOU och Ds

Förslag till Förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i

Sverige samt till Förordning angående renmärken af den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade kommitté (1883)

DsKn 1979:8 Samerna och kommunerna DsJo 1984:2 Koncessionsrenskötseln SOU 1964:27 Lag om förvaltningsförfarandet SOU 1968:16 Rennäringen i Sverige SOU 1975:99 och 100 Samerna i Sverige SOU 1986:36 Samernas folkrättsliga ställning SOU 1989:41 Samerätt och Sameting SOU 1995:97 Miljöklassning av snöskotrar SOU 1997:193 Steg mot en minoritetspolitik SOU 1999:25 Samerna ett ursprungsfolk i Sverige SOU 1999:104 Nya samboregler SOU 2000:1 En uthållig demokrati! SOU 2000:52 Framtidens miljö - allas vårt ansvar SOU 2000:89Minerallagen, markägarna och miljön SOU 2000:108 Ett förbättrat djurskydd

Propositioner och skrivelser

prop. N:o 2, 1886 Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1, 1886 prop. N:o 56, 1898 prop. 1928:43 Förslag till lag om svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m. prop. 1960:64 Lag om renmärken m.m. prop. 1971:51 Förslag till rennäringslag m.m. prop. 1972:109 Förslag till expropriationslag m.m. prop. 1975/76:209 Ändring i regeringsformen

prop. 1976/77:80 Insatser för samerna prop. 1984/85:226 Ändring i rennäringslagen (1971:437)prop. 1985/86:3 Förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m. prop. 1986/87:58 Jaktlag m.m. prop. 1987/88:85 Miljöpolitiken inför 1990-talet prop. 1990/91:3 Skogsbruket i fjällnära skogar prop. 1990/91:90 En god livsmiljö prop. 1991/92:134 Riktlinjer för överföringen av verksamheten vid domänverket till aktiebolagsform prop. 1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m. prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik prop. 1994/95:100 bilaga 10 Budgetpropositionen 1995 prop. 1995/96:226 Hållbar utveckling i landets fjällområden prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition prop. 1996/97:163 Den kooperativa företagsformen prop. 1997/98:1 utgiftsområde 23 Budgetpropositionen för 1998 skr. 1997/98:13 Ekologisk hållbarhet prop. 1997/98:45 Miljöbalk prop. 1997/98:136 Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst prop. 1997/98:145 Svenska miljömål prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 23 Budgetpropositionen för 2000 prop. 1999/2000:73 Jaktens villkor prop. 2000/01:1 utgiftsområde 23 Budgetpropositionen för 2001 prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik prop. 2000/01:130 Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier prop. 2001/02:1 utgiftsområde 23 Budgetpropositionen för 2002 prop. 2001/02:7 Regional samverkan och statlig länsförvaltning

Konventioner

FN:s konvention om rasdiskriminering från år 1965 (SÖ 1971:40) FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter

(SÖ 1971:42)

Konventionen om biologisk mångfald (SÖ 1993:77) Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (SÖ

2000:2)

Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (SÖ 2000:3) ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder

Domar

NJA 1942 s. 336NJA 1981 s. 1(skattefjällsdomen) NJA 1993 s. 764 Regeringsrättens dom den 28 januari 2000 i mål 8252/1999 Regeringsrättens dom den 23 maj 2000 i mål 5877/1998 Hovrättens för Övre Norrland beslut i mål Ö344/99 Hovrättens för Övre Norrland dom den 24 april 2001 i mål B 305/99 Kammarrätten i Sundsvalls dom den 6 juli 2001 i mål 3815-3824/1998

Övrig litteratur

Alexandersson, Ulf: FjällAgendan, Slutrapport från Fou-projekt om

hållbart nyttjande av naturresurser i fjällen, augusti 2001

Bengtsson, Bertil: Statsmakten och äganderätten, 1987 Bengtsson, Bertil: Samernas rätt i ny belysning Sv JT 1990 Bengtsson, Bertil: Aktuell debatt, SvJT 1994 Bengtsson, Bertil: Grundlagen och fastighetsrätten, 1996 Bengtsson Bertil; Några samerättsliga frågor, SvJT 2000 Bengtsson, Bertil: Mera om rätten till Lappland SvJT 2001 Danell, Öje: Skogsbrukets effekter på renbetet är oftast negativa,

Hänglavsresurserna påverkas långsiktigt, Renbetes effekter på skogsbruket varierar, Boazodiehtu, Nyhetsblad om forskning & utveckling i renskötseln, Nr 2-99(4)

Danell, Ö., Holand, Ö., Staaland, H. & Nieminen,M. 1999. Renenes

anpassning och näringsbehov - Reindrift i NordvestEuropa i 1998:31-46

Danell, Ö., Gaare, E. 1999. Renhjordens produksjonspotensial-

Reindrift i NordvestEuropa i 1998:73-86

Essén, Eric W.: Firmarätt, 1998 GLOBIO UNEP Report 2000 om medverkan av ursprungsfolk för att

åstadkomma skydd och bevara miljön i Arktis

Gustavsson, Knut : Rennäringen, en presentation för skogsfolk, 1989 Hahn, Thomas: Property rights, Ethics and Conflict resolution,

Foundations of the Sami Economy in Sweden, doktorsavhandling, SLU, Uppsala 2000

Håstad, Torgny: Sakrätt avseende lös egendom, 1994 Korpijaakko-Labba Kaisa, Om samernas rättsliga ställning i Sverige -

Finland, doktorsavhandling 1989 vid Lapplands högskola, Rovaniemi

Laponia, Lapplands världsarv, Strategiska frågor för utveckling av

världsarvet Laponia i Gällivare och Jokkmokks kommuner 2000-06-15

LIFE 96ENV/S/367RAPPORT/SVSAC/VIN14 Hänsyn till renskötsel

vid långsiktig virkesproduktion

LIFE 96ENV/S/367RAPPORT/SVSAC/VIN15 Avverkningsmöjlig-

heter och skogens utveckling på lång sikt inom Vindelns kommun

LRF/Skogsägarnas Policy: Familjeskogsbruk och renskötsel - i

samverkan för Norrland

Lundmark, Lennart: Så länge vi har marker, 1989 Lundmark, Lennart: Samernas skatteland - Med särskild syftning på

tiden efter 1750, artiklar i Samefolket nr 1 och 2/2000

Mallmén, Anders: Lagen om ekonomiska föreningar, 1989 Mallmén, Anders: Lagen om ekonomiska föreningar, 1995 Mijá Ednam, Samebyarnas Laponiaprogram, Jokkmokk 1999 Nial, Håkan: Svensk associationsrätt i huvuddrag, 1998 Nord, Mirjam: Modellstudie av potentialen för renbete anpassad till

kommande slutavverkning, SLU Umeå

Persson Erik: Slutrapport, Projekt Rennäringsanpassat skogsbruk, Dnr

S. 43-44/96, Upprättad av Skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten, mars 2001

Reindriftslovutvalget, Innstilling avgiven den 15 mars 2001 Renbruksplan; Delrapport projekt Renbruksplan år 2000, Dnr 351-252-

2001, länsstyrelsen i Västerbottens län

Riksdagsrevisorernas rapport 1996/97:RR4, förslag angående stödet till

rennäringen

Riksskogstaxeringen Statistik 1995-1999 Rubenson, Stefan: Miljöbalken, 1998 SCB, m.fl. 1999. Svensk rennäring. Statistiska Centralbyrån,Svenska

Samernas riksförbund, Statens Jordbruksverk, Sveriges Lantbruksuniversitet. Halmstad.

Skogsbruk - rennäring, Utvärdering av samråden 1998, Skogsstyrelsen Skogsvårdslagen, Handbok, Skogsstyrelsen, 1999 Svensk FSC-standard för certifiering av skogsbruk, 2000 Svensk-Norska renbeteskommissionen av år 1997: Betänkande lämnat

den 18 maj 2001

Undén, Östen: Svensk sakrätt, I Lös egendom, 1974 Åhman, B 1998 Radiocesium i ren slaktsäsongen 1998/99 - Årsrapport

till SLV och SJV. Enheten för renskötsel, SLU. Uppsala.