Till statsrådet Margareta Winberg

Regeringen beslutade den 11 september 1997 att tillkalla en kommitté med uppgift att lämna förslag till en ny rennäringspolitik samt göra en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen, m.m (dir. 1997:102).

Till ordförande i kommittén förordnades den 11 februari 1998 numera f.d. universitetsdirektören Görel Oscarsson. Samtidigt förordnades riksdagsledamöterna Birgitta Carlsson, Ann-Kristine Johansson och Ola Sundell, numera f.d. riksdagsledamoten Leif Marklund samt renägaren Per Mikael Utsi som ledamöter. Den 8 juni 1999 förordnades dessutom riksdagsledamöterna Siv Holma och Gunilla Tjernberg som ledamöter. Den 2 april 2001 förordnades ombudsmannen Lennart Degerliden och renägaren Olof T. Johansson som ledamöter. Sedan Siv Holma begärt entledigande från sitt uppdrag, förordnades den 10 april 2001 riksdagsledamoten Maggi Mikaelsson som ledamot.

Att som experter biträda kommittén förordnades den 11 november 1998 departementssekreteraren Eric De Groat, handläggaren Hilkka Eskelinen, renägaren Aina Jonsson, vaktmästaren Bengt Oskarsson, renägaren Lena Ruth-Jonsson, rennäringsdirektören Jan-Ivar Rönnbäck, näringshandläggaren Bror Saitton, ekonomen Olov Johan Sikku, departementssekreteraren Göran Ternbo, agronomen Caroline Trapp och numera ämnesrådet Bjarne Örnstedt. Den 8 juni 1999 förordnades dessutom avdelningsdirektören Tord Constenius, departementsrådet Anders Holmgren, skogsmästaren Henrik Sandström och renägaren Lars Wilhelm Svonni att som experter biträda kommittén. Samma dag entledigades handläggaren Hilkka Eskelinen från sitt uppdrag att vara expert.

Till sekreterare förordnades den 11 februari 1998 hovrättsassessorn Ulrika Geijer. Den 12 april 1999 förordnades agronomen Ann-Marie Karlsson som biträdande sekreterare. Under tiden den 16 juni 1999 - 30 september 1999 och den 1 januari 2000 till den 30 november 2001 har även hovrättsasessorn Marie B. Hagsgård varit förordnad som sekreterare.

Kommittén har antagit namnet Rennäringspolitiska kommittén (Jo 1998:03).

Härmed överlämnas kommitténs betänkande En ny rennäringspolitik (SOU 2001:101).

Till betänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden. Kommittén har därmed slutfört sitt arbete.

Stockholm i november 2001

Görel Oscarsson

Birgitta Carlsson Lennart Degerliden Ann-Kristine Johansson

Olof T. Johansson Leif Marklund Maggi Mikaelsson

Ola Sundell Gunilla Tjernberg Per Mikael Utsi

/Ulrika Geijer

/Marie B. Hagsgård

/Ann-Marie Karlsson

Sammanfattning

Samerna har sedan lång tid tillbaka bott i norra Skandinavien och på Kolahalvön. I äldre tid levde samerna av jakt, fiske och samlande. Renen var då ett viktigt bytesdjur. Över tiden förändrades samernas traditionella verksamhet till att arbeta med och följa en sammanhållen renhjord mellan olika betesmarker.

Samernas historiska bruk av marken har givit upphov till en särskild bruksrätt till fastighet, renskötselrätten. Renskötselrätten innebär att den som är same får använda mark och vatten på visst sätt till underhåll för sig och sina renar. Renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. I renskötselrätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt och fiske. Renskötselrättens närmare innebörd utvecklas i kapitel 2.

Samerna har enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen ett grundlagsskydd i egenskap av etnisk minoritet. Riksdagen har uttalat att samerna i Sverige är en etnisk minoritet som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

Riksdagen inrättade år 1993 en särskild statlig myndighet, Sametinget. De 31 ledamöterna i Sametinget utses genom val bland den samiska befolkningen. Regeringen beslutade den 19 oktober 2000 att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av Sametingets organisation, sametingslagen (1993:327) och förordningen (1993:327) med instruktion för Sametinget (dir. 2000:70).

Uppdraget

Vi har haft i uppdrag att lämna förslag till en ny rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt bärkraftig rennäring. Vidare skall vi bl.a. föreslå hur renskötseln bör organiseras i framtiden, utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter samt granska förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar.

Våra utgångspunkter

För att uppnå målet, att skapa förutsättningar för en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbar rennäring, har vi formulerat vissa delmål för arbetet med våra förslag. För att målet skall nås bedömer vi att förslagen måste

  • förtydliga innebörden och regleringen av den civila rättigheten, renskötselrätten, som samebyarna grundar sin användning av mark och vatten på,
  • förtydliga regleringen av förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten så att den samverkan beträffande markanvändningen som måste ske på det lokala planet bygger på klara regler om den ömsesidiga hänsyn markanvändarna har att ta gentemot varandra,
  • öka inflytandet för medlemmarna i samebyarna över sin egen interna organisation,
  • ge samebyarna och Sametinget ett ökat inflytande över administrationen av rennäringen och de stöd och ersättningar som tillkommer rennäringen, samt
  • ge alla samer möjlighet att bli medlemmar i den sameby från vilken de kan härleda sitt ursprung och samebyarna möjlighet att själva besluta om villkoren för utövandet av medlemskap i samebyn.

I våra förslag om ett ökat inflytande för Sametinget har vi utgått från att utredningen om Sametingets organisation leder till en tydlighet när det gäller Sametinget som myndighet respektive folkvalt organ.

Mål för en ny rennäringspolitik (kapitel 4)

Vårt uppdrag har således varit att lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt bärkraftig rennäring. Vi föreslår därför tre mål för rennäringspolitiken. Dessa mål gäller kultur, ekonomi och miljö. De tre målen är ömsesidigt beroende av varandra och inget kan sägas vara överordnat de andra.

Kulturellt mål

Samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar som en grund för samisk kultur skall främjas.

En viktig följd av detta mål är att det är samernas egna prioriteringar, inom de ramar de förfogar över, som skall vara avgörande för hur staten skall utforma olika främjande åtgärder.

Sverige har gjort internationella åtaganden som kan ses som en ram för ett kulturellt mål. Genom dessa har Sverige åtagit sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör en minoritet skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv. I det här sammanhanget har kultur ansetts innefatta även t.ex. minoritetsgruppers traditionella markanvändning.

Ekonomiskt mål

Samerna skall så långt möjligt ha förutsättningar för att utveckla och upprätthålla ett samiskt näringsliv med renskötselrätten som grund.

På samma sätt som för annat näringsliv har vi utgått från att det är näringsidkarna själva som genom egna beslut skall utveckla näringen. Även för detta mål är det en viktig utgångspunkt att samerna i så stor utsträckning som möjligt skall besluta i sina egna angelägenheter.

Miljömål

Verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall utövas med hänsyn till

  • naturresursernas långsiktiga produktionsförmåga,
  • den biologiska mångfalden,
  • natur- och kulturmiljövärden och
  • värden för friluftslivet.

Rennäringen har stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena i fjällen. Samtidigt kan renskötseln även påverka miljön negativt. Ett miljömål för rennäringen, bör enligt vår uppfattning, formuleras mot den bakgrunden.

Vår utgångspunkt är att samerna själva bör ha ansvaret för hur deras näringsliv skall se ut. Vi anser därför att ett miljömål bör gälla för alla verksamheter som utövas med stöd av renskötselrätten. Ett sådant mål bör utformas så att de allmänna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås. Samtidigt får inte resursernas betydelse för samiskt näringsliv och kultur motverkas.

Förvaltningen av renskötselrätten (kapitel 5)

Samer bedriver med stöd av renskötselrätten renskötsel, jakt och fiske inom renskötselområdet. Renskötselområdet omfattar cirka en tredjedel av Sveriges yta och berör Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Dalarnas län.

För att kunna nyttja renskötselrätten måste den som är same vara medlem i sameby. Vilka som är medlemmar är bestämt i rennäringslagen. Samebyn är en egen juridisk person och det finns särskilda regler för hur den skall vara organiserad. Det är dock de enskilda medlemmarna som äger renarna och bedriver rennäring i form av t.ex. enskild firma.

Varje sameby är knuten till en bestämd del av renskötselområdet, byområdet. Enligt rennäringslagen är det länsstyrelsen som fattar beslut om indelning i byområdet.

Renskötselområdet

Renskötsel får bedrivas hela året i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland, på renbetesfjällen i Jämtlands län, inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Renskötsel får bedrivas från oktober till april i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Vi föreslår att Sametinget, i stället för länsstyrelserna, skall fatta beslut om indelning i byområde. Innan Sametinget fattar beslut skall som huvudregel sammanträde hållas med de berörda samebyarna. Det är

dock inte nödvändigt att hålla sammanträde om samebyarna är överens och indelningen är lämplig för sitt ändamål. Berörda fastighetsägare bör få en möjlighet att yttra sig över den planerade indelningen.

Vårt förslag till nya regler om indelning i byområde innebär inte att äldre beslut om indelning automatiskt upphör att gälla.

Samebyn

Vi anser att det alltjämt skall finnas tvingande regler om sameby. Det innebär att lagen skall innehålla en bestämmelse om att det för förvaltningen av renskötselrätten inom ett visst område skall finnas en sameby.

Bakgrunden till förslaget är att vi utgår från att renskötselrätten i huvudsak är en kollektiv rättighet. Den tillkommer den samiska befolkningen och utövas i dag av medlemmar i sameby. Vi har funnit att en lagregel om att det skall finnas en sameby för att förvalta renskötselrätten inom ett visst område är den mest ändamålsenliga lösningen.

Vi föreslår att reglerna för samebyn så långt som möjligt skall vara desamma som för ekonomiska föreningar. Det innebär bl.a. att samebyn ensam skall svara för sina skulder. Medlemmarna skall inte längre ha något personligt betalningsansvar för samebyns skulder. När det gäller frågor kring bildande och upplösning av samebyn samt frågor om medlemskap krävs särskilda regler för samebyn. Förbudet för samebyar att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort.

Vi föreslår att samebyn som medlemmar skall anta alla samer som kan härleda sitt ursprung från samebyn. Kravet på att medlem skall vara same gäller inte make eller sambo till medlem. Sametinget skall kunna pröva frågan om en sökande är same eller har sitt ursprung i samebyn om det uppstår oenighet. Vid bystämman skall röstning, som huvudregel, ske så att varje myndig medlem har en röst. Om minst en medlem begär det skall i frågor som rör renskötseln, jakt och fiske varje medlem ha en röst för varje ren han eller hon innehar.

Särskild lag om renskötselrätt

Vårt uppdrag har bl.a. inneburit att vi gjort en total översyn av rennäringslagstiftningen. Vi föreslår att rennäringslagen skall ersättas av två lagar, lagen om renskötselrätt och lagen om bedrivande av rennäring.

I lagen om renskötselrätt finns regler som i huvudsak är av civilrättslig karaktär. Det är regler som beskriver hur renskötselrätten konkret får utövas, det område där den gäller, vem som skall förvalta den

och vad som gäller förhållandet mellan renskötselrätten, äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom.

I dag regleras både civilrättsliga förhållanden och hur rennäring får bedrivas i rennäringslagen. Detta kan leda till att renskötselrätten inte alltid uppfattas som en särskild rätt till fast egendom. Syftet med att föreslå två lagar är att göra tydligt att det dels är fråga om en särskild rätt till fast egendom, dels en näring som bedrivs med stöd av denna rättighet.

Hänsyn och samverkan mellan samebyar och andra markanvändare (kapitel 6)

Inom renskötselområdet bedriver samebyarna naturbetesbaserad renskötsel. Inom samma område pågår många andra typer av markanvändning. För att skapa goda förutsättningar för en kulturellt, ekologiskt, och ekonomiskt långsiktigt hållbar rennäring behövs hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare. Sådan samverkan skall bygga på ömsesidig respekt och hänsyn för varandras rätt och behov av att använda marken för olika ändamål.

Det förekommer i dag liksom tidigare störningar för samebyarnas renskötsel och konflikter mellan samebyarnas och andras markanvändning på flera håll.

De konflikter som förekommer i dag beror i många fall på oklarheter som rör vad samebyarnas renskötselrätt innebär och hur den förhåller sig till äganderätten samt var renskötselrätten gäller.

En del av orsaken till de konflikter som finns rörande jakten och fisket inom renskötselområdet är också att det finns oklarheten om omfattningen av den jakt- och fiskerätt som är en del av renskötselrätten och hur denna jakt- och fiskerätt förhåller sig till markägares och statens jakt- och fiskerätt.

För att åstadkomma hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och en ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare föreslår vi följande åtgärder,

  • en tydligare reglering av renskötselrätten och hur den förhåller sig till äganderätten,
  • en klarare reglering av den hänsyn som måste visas av rennäringen gentemot andra intressen,
  • en klarare reglering av den hänsyn som måste visas av skogsbruket gentemot rennäringen,
  • ökad kunskap hos andra markanvändare om vilka förutsättningar som krävs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och hur olika typer av konkurrerande markanvändning påverkar dessa förutsättningar samt ökad kunskap hos renskötare om vilka förutsättningar som krävs för annan markanvändning inom renskötselområdet och hur renskötseln påverkar denna,
  • stöd för lokal samverkan mellan samebyar och andra markanvändare rörande markanvändningen. I vissa fall medling och konfliktlösning,
  • ökat deltagande av samebyarna och Sametinget i beslutsprocessen när ny markanvändning planeras,
  • en utredning om omfattningen av vars och ens jakt- och fiskerätt såväl på privatägd som på statlig mark inom renskötselområdet, med särskild uppmärksamhet kring den mark som avsattes för samernas bruk och som i gällande lagstiftning tolkas som kronomark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

På statlig mark inom renskötselområdet – dvs. mark som förvaltas av staten – föreslår vi att hänsynen för samebyarnas markanvändning för renskötsel och annan samisk markanvändning särskilt lyfts fram i markförvaltningen. Löpande samråd bör ske med samebyarna om hur den statliga marken skall förvaltas. Det skall tydligare markeras att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas renskötsel och annan samisk markanvändning. Statens fastighetsverk och länsstyrelserna kommer även fortsättningsvis att förvalta denna mark men skyddet för samebyarnas markanvändning och samebyarnas möjlighet att delta i förvaltningen av marken skall förtydligas. Skogssamebyarna får samma rätt till ersättning för nyttjanderättsupplåtelser inom sin året-runt-mark som den rätt till ersättning fjällsamebyarna nu har på sin året-runt-mark enligt 34 § rennäringslagen.

Rennäringen (kapitel 7)

Vi föreslår att regler som har anknytning till hur rennäringen bedrivs skall regleras i en särskild lag. Motivet för det framgår ovan när vi beskriver lagen om renskötselrätt. Vår utgångspunkt för förslaget till lag har varit att förenkla regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att beslutanderätten så långt möjligt delegeras.

Tillsyn över förvaltningen av betesresursen

Vi föreslår att samebyarna skall redovisa tillståndet för sina betesmarker. Utifrån bl.a. dessa redovisningar, fältstudier, studier av slaktstatistik och anmälningar angående strövrenar och sammanblandade renhjordar skall Sametinget utöva tillsyn över att samebyarnas förvaltningar av renbetet lever upp till miljömålen. Sametinget skall även bestämma ett högsta tillåtna renantal för varje sameby, som ytterligare ett led i tillsynen. Sametinget bör tillsammans med berörda kontinuerligt utvärdera att de fastställda högsta renantalen är relevanta.

Koncessionsrenskötsel

Koncessionsrenskötsel bedrivs nedanför lappmarksgränsen i Kalix och Torne älvdalar. Renskötseln får där endast bedrivas året runt sedan länsstyrelsen givit en eller flera samer tillstånd, koncession, att inom ett visst område hålla såväl egna renar som renar som tillhör markägarna i området, skötesrenar. Förutom koncessionshavaren deltar även ägarna av skötesrenar i viss utsträckning i renskötseln. Det är skötesrenägarna som tillsammans med koncessionshavaren fattar beslut om hur renskötseln skall bedrivas.

Den vanligaste kategorin skötesrenägare är markägare. För att en markägare skall få vara skötesrenägare måste han äga jordbruksfastighet i koncessionsområdet och vara bosatt på fastigheten eller åtminstone inom den del av Norrbottens län där koncessionsrenskötsel får bedrivas.

Vi anser att koncessionsrenskötseln, på grund av sin kulturella betydelse och för att den bidrar till sysselsättningen i området, bör finnas kvar. Vi föreslår att koncessionsrenskötseln inte längre skall vara hänvisad till att bedrivas i form av sameby. Det är en konsekvens av att vårt förslag till nya regler för samebyn bygger på förvaltning av renskötselrätten. I stället bör förhållandet mellan skötesrenägarna och koncessionshavaren regleras genom villkor i koncessionen.

Vi föreslår att möjligheten att ha skötesrenar utvidgas något. Det innebär att den som äger jordbruksfastighet i området men är bosatt någon annanstans i Norrbottens län skall kunna ha skötesrenar. Länsstyrelsen bör få en möjlighet att om det föreligger särskilda skäl medge undantag från regeln att det får finnas högst trettio skötesrenar per hushåll hos koncessionshavaren.

Vi anser inte att förslagen i utredningen om Muonio sameby bör genomföras.

Renmärken

Inom renskötseln har sedan gammalt tillämpats metoden att skilja mellan olika renägares renar genom märken som skärs i renarnas öron. Renmärkena liknas av renskötarna vid lagfartsbevis och handlaget vid märkningen är en del av deras yrkesskicklighet.

Renmärkenas utseende, tidpunkten för märkningen m.m. är detaljerat reglerat i rennäringslagen och tillhörande föreskrifter. Renmärkena registreras efter beslut av länsstyrelsen.

Vi föreslår att det alltjämt skall finnas ett tvång i lag att märka renar. Sametinget skall föra ett register över renmärken. Registreringen skall skydda märkeshavarnas märken mot förväxlingsbara märken.

Övriga bestämmelser om renmärken och märkning av ren skall meddelas i förordning eller Sametingets föreskrifter.

Stöd och ersättningar m.m. (kapitel 8)

Vi har kartlagt de stöd och ersättningar som kommer rennäringen och den samiska kulturen till del. Vi återkommer till detta i kapitel 8. En sammanfattning av resultatet framgår av tabell 8. 1.

Med utgångspunkt från de övergripande målen föreslår vi fyra nationella mål för stöden till rennäringen. Stöden skall

  • främja samernas egna strävanden att utveckla sin näring,
  • främja ett optimalt betesutnyttjande,
  • förbättra det ekonomiska resultaten inom renskötseln, samt
  • främja en hållbar utveckling av fjällen och renskötselområdet i övrigt med beaktande av natur- och kulturmiljövärden.

Vi föreslår att Sametinget får i uppdrag att utforma stöden till rennäringen inom ramen för de nationella målen för dessa. Vi föreslår vidare att ansvaret för att administrera de medel som riktar sig till rennäringen bör flyttas från Statens jordbruksverk till Sametinget.

Den statliga rennäringsadministrationen

(kapitel 9)

Mål- och resultatstyrning av statens verksamhet är utgångspunkten för våra förslag. Vi har funnit att många uppgifter som i dag är myndighetsuppgifter kan upphöra att vara det och uppgifterna kan handhas av samerna själva. Hanteringen av de kvarvarande myndighetsuppgifterna kan förenklas och en bättre samordning av frågor som rör samer kan komma till stånd.

Vi föreslår att regeringen inrättar en särskild enhet inom regeringskansliet för alla samefrågor med en ansvarig minister och att merparten av de kvarvarande myndighetsuppgifterna som rör rennäringen och som i dag handläggs av Statens jordbruksverk överförs till Sametinget. Sametinget bör också vara central förvaltningsmyndighet (sektorsmyndighet) för rennäringsfrågor. Vi föreslår vidare att Sametinget skall ha ansvar för tillsynen över att rennäringen tar den hänsyn till miljön och övriga allmänna intressen som föreskrivs i lagen om bedrivande av rennäring.

Vi föreslår att styrelsen för Samefonden upphör och att fonden överförs till Sametinget.

Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län skall ha ansvaret för frågor kring markupplåtelser inom sitt område och vi föreslår att uppgifterna för rennäringsdelegationerna tydliggörs i instruktionen för länsstyrelserna.

När det gäller administrativa frågor som rör skogsbruk – rennäring föreslår vi att frågorna blir kvar på skogsvårdsstyrelserna och att regeringen finner former för att ge samerna inflytande i beslutsprocessen. Eftersom vi har som utgångspunkt att samerna bör tillförsäkras inflytande i statliga beslut som berör rennäringen som allmänt intresse, föreslår vi att regeringen överväger att utse en samisk ledamot i statliga beslutsorgan såsom styrelserna för Skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna, Naturvårdsverket, Statens fastighetsverk m.fl.

Kostnader (kapitel 11)

Våra förslag innebär i ett långsiktigt perspektiv huvudsakligen omfördelningar av tillgängliga medel. I några fall innebär förslagen att ytterligare resurser bör avsättas genom ökade anslag över statsbudgeten. Vi föreslår en rad tillfälliga insatser som syftar till att underlätta införandet av ny lagstiftning främst inom samebyarna och öka samverkan och minimera konflikterna mellan rennäringen och andra markanvändare.

De tillfälliga insatserna beräknas kosta nio miljoner kr per år under en treårsperiod. Vidare föreslår vi åtgärder som innebär att ersättningar i några fall betalas till rennäringen respektive skogsbruket. Dessa åtgärder samt viss ökad administration inom skogsvårdsorganisationen bedöms kosta 3,6 miljoner kr årligen. Medlen bör tas genom omfördelningar inom ramen för utgiftsområde 23; Jord och skogsbruk, fiske med anslutande näringar.

Oktiigeassu

Sámit leat dolo ¿iid rájis orron davvi Skándinávias ja Guoládatnjárggas. Dolin elle sámit bivdduin, guolástemiin ja oaggimiin. Goddi lei dalle dea ¼álaš bivdoealli. Áiggiid mielde rievddai sámiid árbevirolaš eallinmálle dasa ahte bargat ealuiguin ja uovvut daid guohtuneatnamiid gaskkas.

Sámiid historjjálaš eanangeavaheapmi lea gártan šaddat earenoamáš geavahanvuoigatvuohtan opmodahkii, boazodoallovuoigatvuohtan. Boazodoallovuoigatvuohta mearkkaša dan ahte dat guhte lea sápmi oa ¿¿u geavahit eatnamiid ja áziid vissis ládje ie¿as ja ie¿as bohccuid birgemii. Boazodoallovuoigatvuohta gullo sámi álbmogii ja dasa lea vuo un vieruiduvvan oamasteapmi. Boazodoalluvuoigatvuhtii gullo ea.ea. vuoigatvuohta boazoguohtumii, bivdui ja guolásteapmái. Boazodoallovuoigatvuo a sisdoallu ilgejuvvo dárkileappot 2 kápihttalis.

Sámiin lea 1 káp. 2 § njeallját oasis rá ehusnjuolggadusas vuo oláhkasuodji earddalaš unnitlohkun. Riikabeaivi lea cealkán ahte Ruo ¼a sámiin lea eamiálbmogin ie¿aset eatnamiin sierranas árvu (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

Riikabeaivi ásahii jagi 1993 sierranas stáhta eiseváldi, Sámedikki. Sámi álbmot nammada Sámedikki 31 lahttu válggaid bakte. Rá ehus mearridii golggotmánu 19 beaivvi 2000 goh ut sierra ielggadeaddji dárkkistit Sámedikki organisašuvnna, Sámediggelága (1993:327) ja ásahusa (1993:327) Sámedikki njuolggadusaiguin (dir. 2000:70).

Goh us

Mii leat goh on buktit evttohusa oa boazodoallopolitihkkii mii attálii vuo u ekologalaš, ekonomalaš ja kultuvrralaš bistevaš boazodollui. Dasa lassin mii galgat ea.ea. evttohit movt boazodoallu galggalii orgániserejuvvot boahtteáiggis, ielggadit makkár doaimmat ovddosguvlui galggale leahkit eiseváldedoaimmat ja maiddái suokkardit boazodoalu ja ie ¿á areálalaš ealáhusaid gaskavuoa.

Min vuolgga

Mii leat hábmen vissis oasseulbmila ie ¿amet bargui evttohusaiguin vai joksat ulbmila, ráhkadit eavttuid kultuvralaš, ekonomalaš ja ekologalaš guhkitáigái bistevaš boazodollui. Mii oaivvildit ahte ulbmila joksama várás fertejit evttohusat

  • „ielggadallat dan siviila vuoigatvuo˜a, boazodoallovuoigatvuo˜a, sisdoalu ja njuolggadusaid, mat lea vuo ˜˜un „earuid eatnamiid ja

áziid geavaheapmái,

  • „ielggadallat njuolggadusaid boazodoallovuoigatvuo˜a ja oamastanvuoigatvuo ˜a gaskavuhtii nu ahte dan oktavuo˜as mii ferte leat báikkálaš eanangeavaheamis leat vuo ˜˜on „ielga njuolggadusat dasa movt goappáš eanangeavaheaddjit galggale váldit vuhtii goabbat guoimmiska,
  • lasidit „earuid miellahttuid váikkuhanfámu ie¿aset siskkáldas organisašuvnna badjel,
  • addit „earuide ja Sámediggái eanet váikkuhanfámu boazodoallohálddahusa badjel ja daid doarjagiid ja buhtadusaid badjel mat leat boazodollui, ja
  • addit visot sámiide vejolašvuo ˜a šaddat miellahttun dan „errui gos sis leat máttut ja addit „earuide vejolašvuo˜a ie¿a mearridit eavttuid miellahttovuo ˜a ávkkástallamii „earus.

Ie ¿amet evttohusas lasihit Sámedikki váikkuhanfámu leat vuolgán das ahte ielggadus Sámedikki organisašuvnna birra dahká ielgaseabbun mii Sámediggi lea eiseváldin ja álbmotválljejuvvon orgánan.

Ulbmil o a boazodoallopolitihkkii (kápihttal 4)

Min bargu lea danin leamaš addit evttohusa boazodoallopolitihkkii mii addá vuo u kultuvrralaš, ekonomalaš ja ekologalaš guhkitáigái bistevaš boazodollui. Mii evttohit danin golbma ulbmila boazodoallopolitihkkii. Dát ulbmilat gusket kultuvrii, ekonomiai ja birrasii. Dát golbma ulbmila leat gaskaneaset gittalaga iige ovttatge sáhte lohkat leat daid nuppiid badjelis.

Kultuvralaš ulbmil

Sámiid viggamuš bisuhit ja ovddidit boazodoalu ja ie ¿á árbevirolaš sámi ealáhusaid mat leat vuo un sámi kultuvrii galgá oa¿¿ut doarjaga.

Dea ¼álaš uovus dán ulbmilii lea ahte sámiid ie¿aset vuoruheamit, addojuvvon meriid siste, leat dat mat galget mearridit movt stáhtta hábme sierranas ovddidandoaimmaid.

Ruo ¼¼a lea dahkan má¹ggaid riikkaidgaskasaš lohpádusaid mat sáhttet adnot mearrin kultuvralaš ulbmilii. Dáid bakte lea Ruo ¼¼a lohpidan ovddidit daid eavttuid mat leat dárbbašla at dasa ahte olbmot geat gullojit unnitlohkui sáhttet bisuhit ja ovddidit ie ¿aset kultuvrra ja gáhttet daid dea ¼álaš osiid ie¿aset identiteahtas, namalassii oskku, giela, dábiid ja kulturárbbi. Dán oktavuo as adno kultuvrii gullot maid o.m. unnitlogujoavkku árbevirolaš eanangeavaheapmi.

Ekonomalaš ulbmil

Sámit galget nu guhkás go vejolaš atnit eavttuid ovddidit ja bisuhit sámi ealáhusaid maidda lea vuo un boazodoallovuoigatvuohta.

Seammáládje go ie ¿á ealáhusaide mii leat vuolgán das ahte ealáhusdoallit han ie ¿aset mearrádusaiguin galget ovddidit ealáhusa. Dán ulbmilii maid lea deá ¼álaš vuolgga dat ahte sámit nu guhkás go vejolaš galget mearridit ie ¿aset áššiin.

Birasulbmil

Doaimmat maidda lea vuo un bozodoallovuoigatvuohta galget eatnamiid geavahettiin váldit vuhtii

– luondduresurssaid buvttadanmuni guhkitáigái, – biologalaš eatnatvuo a, – luonddu- ja kulturmuitoárvvuid ja – olgodaddama árvvuid.

Stuora árvu lea das ahte boazodoallu bisuha luonddu- ja kulturmuitoárvvuid duoddariin. Seammás sáhttá boazodoallu maid muosehuhttit luonddu. Dát galggalii min mielas leahkit duogá ¿in go boazodoalu birasulbmil hámuhuvvo.

Mii vuolgit das ahte sámit ie ¿a galggale vástidit das makkárat sin ealáhusat leat. Danin mii atnit ahte dát birasulbmil galggalii guoskat visot doaimmaide maidda lea vuo un boazodoallovuoigatvuohta. Dakkár ulbmil galggalii hámuhuvvot nu ahte biraspolitihka oktasaš ulbmilat devdojuvvojit. Seammás dát ii oa o cakkadit resurssaid ávkinatnima sámi ealáhusaide ja kultuvrii.

Boazodoallovuoigatvuo a hálddaheapmi (kápihttal 5)

Sámit geavahit boazodoallovuoigatvuo ain boazodoalloguovllu boazodollui, bivdui ja guolásteapmái. Boazodoalloguovlu gok á sullii goalmmádasa Ruo ¼a eatnamiin ja lea Norrbottena, Västerbottena, Jämtlandda, Västernorrlandda, Gävleborgga ja Dalarna leanain.

Boazodoallovuoigatvuo a geavaheami dihte ferte dat gii lea sápmi leahkit miellahttun earus. Boazodoallolágas lea mearriduvvon geat leat miellahttut earus. earru lea ieš sierranas juridihkalaš persovdna ja das leat sierranas njuolggadusat organiseremii. Ovttaskas olbmot goit oamastit bohccuid ja atnet boazodoalu o.m. ovttaskas firbmán.

Juohke earus lea ie¿as oassi boazodoalloguovllus. Boazodoallolága mielde mearrida leanastivra eatnamiid juohkima earuid gaskkas.

Boazodoalloguovlu

Boazodoallu oa ¿¿u geavahit Norrbottena ja Västerbottena sámieatnamiid jagiid birra sihke gilvinráji bajábealde ja dan ráji vuolábealde dain eatnamiin gos vuovdeboazodoallu dolo ¿iid rájis lea gi at, geasset dehe akat ja gos eanan gullo dehe geassemánu 1992 loahpas gullui stáhttii (ruvnnaeatnamat) dehe lea boazoguohtuneanan, boazoguohtunduoddariid Jämtlandda leanas, dain guovulluin Jämtlandda ja Dalarna leanain mat geassemánu 1992 loahpas gulloje stáhttii ja ledje vásedihte lohpiduvvon boazoguohtumii.

Boazodoallu oa ¿¿u golggotmánus gitta cuo¹ománnui geavahit ie¿á osiid sámieatnamiin gilvinráji vuolábealde, dakkár guovlluin sámieatnama ja boazoguotunduoddariid olggobealde gos boazodoallu dolo ¿iid rájis lea muhtin áiggi jagis. Mii evttohit ahte Sámediggi, leanastivrraid sadjái, galgá mearridit eatnamiid juohkima earuid gaskkas. Ovdal go Sámediggi mearrida galgá vuo onjuolggadussan lea dat ahte oahkkin dollot gullevaš earuiguin. Dat ii leat goit dárbbašlaš jos earut leat ovttaoaivilis ja

juohkin lea vuogas. Gullevaš eananoamasteaddjit galggale oa ¿¿ut vejolašvuo a addit ie¿aset oainnu plánejuvvon juohkima birra.

Min evttohus o a juohkinnjuolggadusaide earuid eatnamiidda ii mearkkaš ahte ovddeš juohkinmearrádusat automáhtala at fámuhuvvet.

Rearru

Mii atnit ahte galget ein leahkit bággonjuolggadusat earuid birra. Dat mearkkaša ahte lágas galgá leahkit njuolggadus dasa ahte vissis guovllu boazodoallovuoigatvuo a hálddaheapmái galgá gávdnot earru.

Duogáš evttohussii lea dat ahte mii vuolgit das ahte boazodoallovuoigatvuohta eanaš lea kollektiiva vuoigatvuohta. Dat gullo sámi álbmogii ja earuid miellahttut geavahit dan odne. Mii oaivvildit ahte láhkanjuolggadus dasa ahte galgá gávdnot earru juohke guovllu boazodoallovuoigatvuo a hálddaheami várás lea buoremus oavddus.

Mii evttohit ahte njuolggadusat earuide nu guhkás go vejolaš galget leat seammá lágánat go ekonomalaš servviide. Dat mearkkaša dan ahte earru akto goká ie¿as velggiid. Miellahttuin ii leat šat persuvnnalaš ovddasvástádus máksit earu velggiid. Mii guoská earu vuo udeapmái ja heaittiheapmái ja miellahttuga¿aldagaide gáibiduvvojit sierranas njuolggadusat earuide. Gielddus earuide atnit ie ¿á doaimmaid go boazodoalu váldo eret.

Mii evttohit ahte earru galgá miellahttun váldit visot sámiid geain leat máttut earus. Gáibádus ahte miellahttu galgá leat sápmi ii guoskka miellahttu eamida/isida dehe ovttasorru. Jos lea soabatmeahttunvuohta de galgá Sámediggi sáhttit iskat lea go ohcci sápmi dehe leat go sus máttut earus. earu oahkkimis galgá jienasteapmi, oavenjuolggadussan, dahkkot nu ahte juohke rávis miellahttus lea okta jietna. Jos unnimusat okta miellahttu gáibida galgá áššin mat gusket boazodoalu, bivddu ja guolásteami juohke miellahttus leahkit okta jietna juohke bohcco ovddas man son oamasta.

Sierra láhka boazodoallovuoigatvuo ba birra

Min goh us lea mearkkašan ea.ea. dan ahte mii leat ollislaat divodan boazodoalloláhkaásaheami. Mii evttohit ahte boazodoallolága sadjái galget boahtit guokte lága, láhka boazodoallovuoigatvuo a birra ja láhka boazodoalu birra.

Boazodoallovuoigatvuo a lágas leat eanaš civiilavuoigatvuoalaš njuolggadusat. Dat leat njuolggadusat mat ilgejit movt boazodoallovuoigatvuohta konkrehtala at oa¿¿u geavahuvvot, dan guovllu gos dat oa ¿¿u adnot, gii oa¿¿u hálddahit dan ja makkár lea boazodoallovuoigatvuo a, oamastanvuoigatvuoa ja ie¿á sierranas opmodatvuoigatvuo aid gaskavuohta.

Odne ásahallo boazodoallolágas sihke siviilavuoigatvuo alaš áššit ja dat movt boazodoallu galgá leat. Dat sáhttá dagahit ahte boazodoallovuoigatvuohta ii álot ipmirduvvo sierranas opmodatvuoigatvuohtan. Guovtti lága evttohemiin lea oaivilin dahkat ielggasin dan ahte lea jearaldat sihke sierranas opmodatvuoigatvuoas ja ealáhusas mii vuo oduvvo dán vuoigatvuoa nala.

Vuhtiiváldin ja oktavuohta earuid ja ie¿á eanangeavaheddjiid gaskkas (kápihttal 6)

Boazodoalloguovllus geavahit earut luonddoguohtuma boazodollui. Seammá guovllus leat má ¹ga ie¿álágán eanangeavaheami. Vai oa¿¿ut buriid eavttuid kultuvralaš, ekologalaš ja ekonomalaš guhkitáigái bistevaš boazodollui dárbbahuvvo sihke earuid boazodoalu dárbu luonddoguohtuneatnamiidda vuhtiiváldot ja dárbbahuvvo maid eanet oktavuohta earuid ja ie¿á eatnangeavaheddjiid gaskkas. Dákkár oktavuo a vuoun galgá leahkit ahte goappášagaid vuoigatvuohta ja dárbu geavahit eatnama iešgu etládje adno árvvus ja váldo vuhtii.

earuid boazodoalu ráfehuhttin ja riiddut earuid ja ie¿áid eanangeavaheami gaskkas gávdnojit má ¹gga guovllus odne nu go ovdal.

Otná riidduide lea má ¹gii vuoun dat ahte ii leat ielggas mii earuid boazodoallovuoigatvuohta lea ja makkár gaskavuohta das lea eananoamasteapmái ja main guovlluin boazodoallovuoigatvuohta lea fámus.

Oassesivva riidduide bivddu ja guolásteami birra boazodoalloeatnamiin lea maid ahte ii leat ielggas man viiddis dat bivdo- ja guolástanvuoigatvuohta lea mii lea oassin boazodoallovuoigatvuo as ja movt dán bivdo- ja guolástanvuoigatvuo a gaskavuohta lea eananoamasteddjiid ja stáhta bivdo- ja guolástanvuoigatvuhtii.

Vai earuid boazodoalu dárbu luonddoguohtoneatnamiidda váldo vuhtii ja vai eanet oktavuohta earuid ja ie¿á eanangeavaheddjiid gaskkas oa uhuvvo evttohit mii uovvovaaid,

  • „ielgaset njuolggadusat boazodoallovuoigatvuo˜a birra ja makkár oktavuohta das lea oamastanvuoigatvuhtii,
  • „ielgaset njuolggadusat dasa mainna lágiin boazodoallu ferte váldit vuhtii ie ¿á beroštumiid,
  • „ielgaset njuolggadusat dasa mainna lágiin meahccedoallu ferte váldit vuhtii boazodoalu,
  • eanet diehtu ie ¿á eanangeavaheddjiide das makkár eavttuid boazodoallu gáibida luondduguohtuma geavaheapmái ja das movt iešgu ˜etlágán gilvaleaddji eanangeavaheapmi váikkuha dáidda eavttuide ja maid eanet diehtu boazodolliide das makkár eavttuid ie ¿á eanangeavaheapmi gáibida boazodoalloguovllus ja movt boazodoallu váikkuha dasa,
  • doarjja báikkálaš oktavuhtii eanangeavahanáššiin „earuid ja ie¿á eanangeavaheddjiid gaskkas. Muhtimin soabahallan ja riido „oavdin,
  • „earuide ja Sámediggái eanet oasálastin mearridallamiidda go o˜˜a eanangeavaheamit plánejuvvojit,
  • „ielggadit juohkeha„„a bivdo- ja guolástanvuoigatvuo˜a mahtodaga sihke ovttaskas ja stáhta eatnamiin boazodoalloguovllus, earenoamá ¿it dain eatnamiin mat biddjoje sámiid geavahussi ja mat dálá láhkaásahusain goh „oduvvojit ruvnnaeatnamin gilvinráji bajábealde ja boazoguohtunduoddarin. Stáhta eatnamiin boazodoalloguovllus – d.m. eatnamiin maid stáhtta hálddaha – mii evttohit ahte „earuid boazodoalu eanangeavaheami ja ie ¿á sámi eanangeavaheami vuhtiiváldin oa¿¿u sierra fuomášumi eananhálddaheamis. Virolaš rá ˜˜ádallamat galggale dollot „earuiguin dan birra movt stáhta eanan galgá hálddahuvvot. Galgá „ielgaseappot „ujuhuvvot ahte ruvnnaeatnamat gilvinráji bajábealde ja boazoguohtunduoddarat ovddemusat leat oaivvilduvvon „earuid boazodollui ja ie ¿á sámi eanangeavaheapmái. Stáhta opmodatdoaimmahat ja leanastivrrat bohtet ein ovddosguvlui hálddahit dán eatnama muhto suodji „earuid eanangeavaheapmái ja „earuid vejolašvuhtii váldit oasi eananhálddaheamis galgá leahkit „ielgaseabbu. Vuovde „earut o¿¿ot sin birrajagieatnamiin seammá buhtadusrievtti geavahanlobiid ovddas go dat buhtadusriekti mii dál lea duottar „earuin birrajagieatnamiin boazodoallolága 34 § mielde.

Boazodoallu (kápihttal 7)

Mii evttohit ahte daid njuolggadusaid váras mat gusket boazodollui galgá ásahuvvot sierra láhka. Sivvan dasa boahtá ovdan dás bajil gos ilget boazodoallovuoigatvuoa laga birra. Láhkaevttohusa oaivilin lea

geahpidit njuolggadusráhkadusa o aáigásaš hálddahanprinsihpaid mielde ja nu guhkás go vejolaš delegeret mearridanvuoigatvuo a.

Guohtuneatnamiid geavaheami bearráigeah TTan

Mii evttohit ahte earut galget ilget sin guohtuneatnamiid dili. Ea.ea. dáid ilgehusaid, meahciiskkademiid, njuovvanstáhtistihkaid ja bo ubohccuid ja masttademiid almmuhemiid vuoul galgá Sámediggi geah at bearrái ahte earuid guohtuneatnamiid geavaheapmi uovvu birasulbmiliid. Oktan oassin bearráigeah amis galgá Sámediggi maid mearridit alimus lobálaš boazologu juohke errui. Sámediggi galggalii ovttas daiguin geaidda dat gullo duollet dálle árvvoštallat leat go alimus boazologut vuohkkasat.

Konsešuvdnaboazodoallu

Konsešuvdnaboazodoallu lea sámieananráji vuolábealde Gálás ja Durdnos eatnolegiin. Boazodoallu oa ¿¿u leahkit doppe jagiid birra easka ma ¹¹il go leanastivra lea addán ovtta dehe moatti sápmái lobi, konsešuvnna, muhtin guovllus atnit sihke ie ¿as bohccuid ja eananoamasteddjiid bohccuid, geah obohccuid. Earret dat geas lea konsešuvdna barget maid geah oboazoeaiggádat muhtin muddui bohccuiguin. Geah oboazoeaiggádat ovttasráiid dainna geas lea konsešuvdna mearridit movt bohccuiguin bargat.

Lea dábálaš ahte dat geas leat geah obohccot lea eananoamasteaddji. Eananoamasteaddji oa ¿¿u atnit geahobohccuid jos sus lea eanandoallooapmi konsešuvdnaguovllus ja orru dan opmodagas dehe goit dan guovllus Norrbottena leanas gos konsešuvdnaboazodoallu lea.

Mii atnit ahte konsešuvdnaboazodoallu, kultuvralaš mearkkašumi dihte ja danin go dat barggaha guovllu olbmuid, galggalii ein bissut. Mii evttohit ahte konsešuvdnaboazodoalu ovttastat ii šat galgga leat earu hámis. Dat vuolgá das ahte earuid oa njuolggadusaide lea boazodoallovuoigatvuo a hálddaheapmi min evttohusaid vuoun. Dan sadjái galggale konsešuvnnas mearriduvvot eavttut konsešuvnna doalli ja geah oboazoeaiggádiid gaskavuhtii.

Mii evttohit ahte vejolašvuohta atnit geah obohccuid viiddiduvvo veaháš. Dat mearkkaša ahte dat gii oamasta eanandoalu dan guovllus muhto orru ie ¿á báikkis Norrbottena leanas oa¿¿u atnit geah obohccuid. Leanastivra galggalii oa¿¿ut vejolašvuoa jos leat

earenoamáš sivat mie ihit earu njuolggadusain ahte veagas eai oao leat eanet go golbmalogi geah obohcco konsešuvnna doalli luhtte.

Min mielas eai galgga evttohusat Muonio earu ielggadeamis aahuvvot.

Bealljemearkkat

uohppat mearkkaid bohcco belljiide lea boazodoalloguovllus dolo¿is leamaš vuohkin earuhit iešgu et oamasteddjiid bohccuid. Boazogeah it buohtastit bealljemearkkaid oamastanduoaštusain ja mearkun ehppodat lea oassi sin ámmátehppodagas.

Bealljemearkasánit, mearkunáigi j.ea. leat dárkilit mearriduvvon boazodoallolágas ja gullevaš njuolggadusain. Bealljemearkkaid registrerema mearrida leanastivra.

Mii evttohit ahte lágain galgá ein bákkuhit bohccuid mearkut. Sámediggi galgá doallat bealljemearkaregistera. Registreren galgá suddjet mearkaeaiggádiid mearkkaid lotnašuvvat ie ¿á mearkkaiguin.

Ie ¿á mearrádusat bealljemearkkaid ja bohccuid mearkuma birra galget die ihuvvot ásahusas dehe Sámedikki njuolggadusain.

Doarjagat ja buhtadusat j.ea. (kápihttal 8)

Mii leat kárten daid doarjagiid ja buhtadusaid mat bohtet boazodollui ja sámi kultuvrii ávkin. Mii boahtit dasa 8 kápihttalis. Oktiigeassu bohtosiin oidno tabeallas 8.1.

Oppalaš ulbmiliid vuo ul mii evttohit njeallje nášuvnnalaš ulbmila boazodoallodoarjagiidda. Doarjagat galget

  • ovddidit sámiid ie ¿aset viggamušaid ovddidit ealáhusaset,
  • ovddidit optimala guohtungeavaheami,
  • buoridit boazodoalu ekonomalaš bohtosiid, ja
  • ovddidit bistevaš ovdáneami duoddariin ja mu ˜uid boazodoalloguovllus luonddo- ja kulturmuitoárvvuid vuhtiiválddidettiin. Mii evttohit ahte Sámediggi oa ¿¿u bargun hábmet boazodollui doarjagiid dáid nášuvnnalaš meriid siste. Mii evttohit maid ahte ovddasvástádus hálddahit daid ru ˜aid mat leat boazodoalu várás sirdojuvvolii Eanandoallodoaimmahagas Sámediggái.

Stáhta boazodoallohálddahus (kápihttal 9)

Stáhta doaimmaid ulbmiliid ja bohtosiid stivren lea vuo un min evttohusaide. Mii leat gávnnahan ahte má ¹ga doaimma mat odne leat eiseváldedoaimmat sáhttet heaittihuvvot ja dáid doaimmaid sáhttet sámit ie ¿a gieahallat. Dat báhcán eiseváldidoaimmat sáhttet álkiduvvot ja sámiide guoski áššiid ovttastahttin sáhttá buoriduvvot.

Mii evttohit ahte rá ehus ásaha sierra ossodaga visot sámiáššiid várás rá ehusa állingoddái mas lea ovddasvástideaddji minister ja ahte eanaš dain báhcán eiseváldidoaimmain mat gusket boazodollui maid Eanandoallodoaimmahat odne gie ahalla sirdojuvvojit Sámediggái. Sámediggi galggalii maid leahkit guovddáš hálddahaneiseváldin (sektoreiseváldin) boazodoalloáššiin. Mii evttohit maid ahte Sámediggi oa ¿¿u bearráigeahanovddasvástádusa das ahte boazodoallu váldá vuhtii birrasa ja ie ¿á almmolaš beroštumiid maid láhka boazodoalu birra mearrida.

Mii evttohit ahte Sámifoandda stivra heaittihuvvo ja ahte foanda sirdojuvvo Sámediggái.

Leanastivrrain Norrbottena, Västerbottena ja Jämtlandda leanain lea ovddasvástádus eanangeavahanlobiid addimis ie ¿aset guovllus ja mii evttohit ahte boazodoallodelegašuvnnaid ovddasvástádus ilgejuvvo dárkileappot leanastivrraid njuolggadusas.

Mii guoská meahccedoalu ja boazodoalu oktavuo a hálddahanáššiid ektui mii evttohit ahte dat áššit ein bissot meahccedoallostivrrain ja ahte rá ehus gávdná vugiid addit sámiide váikkuhanfámu mearridalladettiin. Go mis lea vuolggan ahte sámiide galggalii dáhkiduvvot váikkuhanfápmu stáhta mearrádusaide, de mii evttohit ahte rá ehus árvvoštallá nammadit sámi lahttuid dakkár mearridanorgánaide go Meahccestivrra, meahccedoallostivrraid, Luonddogáhttendoaimmahaga, Stáhta opmodatdoaimmahaga j.ea. stivrraide.

Golut (kápihttal 11)

Min evttohusat mearkkašit guhkádassi eanaš dan ahte dálá ru at sirdojuvvojit. Moatti oktavuo as mearkkašit evttohusat dan ahte lasi resurssat galggale biddjot stáhta bušeahta bakte. Mii evttohit má ¹ga gaskaboddasaš dagu main lea oaivilin geahpidit o a láhkaásaheami ovddemusat earuide ja lasihit oktavuoaid ja unnidit riidduid boazodoalu ja ie ¿á eanangeavaheddjiid gaskkas. Gaskaboddasaš dagut árvvoštallojit máksit ovcci miljuvnna ruvnna jahkái golmma jagi áigodagas. Dasa lassin evttohit daguid mat mearkkašit ahte buhtadusat

máksojit moatti oktavuo as boazodollui ja maid meahccedollui. Dát dagut ja muhtin lassi hálddaheapmi meahccedoalloorganisašuvnnas árvvoštallojit máksit 3,6 miljuvnna ruvnna jahkái. Ru at galggale sirdimiin váldot golluossodagas 23; Eanan- ja meahccedoallu, guolásteapmi ja gullevaš ealáhusat.

Tjoahkkájgäsos

Sáme li juo mälggatrájes årrum Nuorttaskandinavian ja Guoládaknjárgan. Dålen sáme viessun miehttse- ja guollebivdos ja tjoaggemis. Dalloj lij boatsoj ájnas judossálaj. Dade milta sámij árbbedábálasj hoajddo rievdaj ällobargguj ja ällotjuovudibmáj duojda dájda guododim-ednamijda.

Sámij histårjålasj ednamávkkim vattij ávkkimriektá álgov sierralágásj gittaåbmudahkaj, ällosujttoriektáj. Ällosujttoriektá vaddá sábmáj riektáv vissesláhkáj ednamav ja tjátjev ávkkit ietjas ja boahttsujis viessomij. Sámeálmmugij gullu ällosujttoriektá ja dan vuodon le mát-tarájggásasj ávkkim. Ällosujttoriektá merkaj i.s. riektáv guododim-ednamijda ja miehttse- ja guollebivdduj. Ällosujttoriektá ienebut tjielg-giduvvá 2. kapihttalin.

Sámijn le ráddidimlága (RF) 1. kap. 2. § nälját biehke milta vuodoláhkasuoddje álmmuktjerdak unneplåhkon. Rijkabiejve li sárnnum sámijt Svierigin álmmuktjerdak unneplåhkon gejn rijka iemeálmmugin le sierra sajádahka (prop. 1976/77:80, árvvádallam 1976/77:KrU43, rij-kabiejvij tjála 1976/77:289).

Rijkabiejve ásadin jagen 1993 sierra stáhta fábmudagáv, Sámedikkev. Dan 31 sebrulattja vállji nammaduvvi sámeálmmugis. Ráddidus mierredij gålgådismáno 19. biejve gåhttjot sierra guoradallev gehtjatjit Sámedikke organisasjåvnåv, sámedikkelágav (SFS 1993:327) ja stáhta biejadusáv (1993:327) manna li Sámediggáj bagádusá (dir. 2000:70).

Barggogåhtjos

Mijá barggogåhttjusin lij oajvvadusájt buktet ådå boatsojäláduspolitihkkaj mij vaddá vuodov ekologalattjat, ekonomalattjat ja kultuvralattjat nanos boatsojäládussaj. Dasi lassen galggap i.s. oajvvadit gåktu ällosujtto galgaluluj boahtte ájge organiseriduvvat, guoradallat ma dåjmajt åvddålijguovlluj galgalulun fábmudakdahkamuhán ja váttugit gähttjat vidjurijt boatsojäládusá ja ietjá areállaäládusáj gaskan.

Mijá álggomiere

Ulme måhkkåj jåvsådittjat åvdeldimijt dagátjit kultuvralattjat, ekonomalattjat ja ekologalattjat guhkaájggásasj nanos boatsojäládussaj de lip biedjam muhtem oasseulmijt mijá oajvvadimbargguj. Dan diehti merustallap oajvvadusá hähttuji

  • tjielgastuhttet sivijllariektá, ällosujttoriektá, sisanádusáv ja njuolga-dahttemav man vuodon tjielde/tjäro adni sijá riektá le ednam- ja tjáhtjeávkkimij,
  • tjielgastuhttet njuolgadahttemvidjurijt ällosujttoriektá ja äjggumriektá gaskan vaják aktijbargon ednamávkkima hárráj, mij bájkálattjat hähttu dagáduvvat, li tjielgugis njuolgadusá.gasskasasj árvvulasstema birra, mav ednamávkkijiddje hähttuji vuosedit nubbe nubbáj,
  • lasedit tjieldij/tjäroj sebrulattjaj bájnatjimfámov dajn ássjijn ma gulluji ietjasa sisn ¹ásj organisasjåvnnåj,
  • vaddet tjieldijda/tjärojda ja Sámediggáj ienep bájnatjimfámov dajn ássjijn ma gulluji boatsojäládusá tjuottjodibmáj ja vil doarjjagijda ja máksusijda, ja
  • vaddet gájkka sámijda máhttelisvuodav sebrulattjan bessat dan tjälldáj/tjerruj, gåsstå sijá máddo boahtá, ja tjieldijda/tjärojda máhttelisvuodav ietja mierredit njuolgadusájt tjielde/tjäro sebrulasj-vuoda vidjurijda. Lasedittjat Sámedikke bájnatjimfámov lip mijá oajvvadusájn vuolggám vuojnos guoradallam Sámedikke organisasjåvnå birra buktá tjielg-gavuodav ássjáj Sámedigge fábmudahkan ja álmmukválljim orgánan.

Ådå boatsjojäláduspolitihka ulme (4. kapihtal)

Mijá barggogåhttjusin le de oajvvadusájt buktet ådå boatsojäláduspolitihkkaj mij vaddá vuodov kultuvralattjat, ekonomalattjat ja ekologalattjat guhkaájggásasj nanos boatsojäládussaj. Danen oajvvadip gålmmå boatsojäláduspolitihkalasj ulme. Ulme gulluji kultuvrraj, ekonomiddjaj ja birrasij. Dá gålmmå ulme li gasskasattjat nubbe nubbáj tjadnasam ja dajs aktak ij le nuppes badjelin.

Kultuvralasj ulmme

Sámij dierredime ájmon bisodit ja åvdedit boatsojäládusáv ja ietjá sijá árbbedábálasj äládusájt galggi åvdeduvvat sámekultuvrra vuodon.

Dán ulme ájnas tjuovos le sámij ietjasa vuorodusá, biejadum rájáj gaskan, galggi mierredit man láhkáj stáhta hábbmi duon dán lágásj åvdediddje biedjamdagojt.

Svierik le mierredam dievddet rijkajgasskasasj välggogisvuodajt majt máhttá kultuvralasj ulme rábman gähttjat. Daj baktu Svierik le ietjas välggogissan dahkam dárbulasj åvdeldimijt åvdedit vaják ulmutja gudi gulluji unneplåhkuj bukti anodit ja åvdedit ietjasa kultuvrav ja bisodit åsijt ájnnasa identitähttasisá, d.j. jáhkkudagáv, gielav, árbbe-dábijt ja kultuvrraárbev. Dánna adnep kultuvrraj aj gullut unneplågo-juohkusij árbbedábálasj ednamávkkima.

Ekonomalasj ulmme

Sámijn galggi guhkás máhttelis åvdeldime gávnnut åvdedittjat ja anodittjat sáme äládusájt ällosujttoriektá vuodon.

Dan ¹ga láhkáj gå ietjá äládusáj lip vuolggam dasssta äládusbargge ietjasa märrádusáj baktu åvdedi äládusáv. Dan ulmen aj le ájnas álggo-mierren sáme guhkás máhttelis mierredi ietjasa ássjijt.

Birásulmme

Hoajdo majn ällosujttoriektá le vuodon galggi dåjmaduvvat

- luonndoluohkoj guhkaájggásasj buvtadimvaddásij, - biologalasj moattevuoda, - luonndo- ja kultuvrrabirásárvoj ja - ålggoádjemij árvoj gáktuj.

Boatsojäládus le stuor árvvovadden bisodittjat várij ja duoddarij luonndo- ja kultuvrrabirásárvojt. Dan ¹ga bále máhttá aj ällosujtto birrasij nievrijt buktet. Mijá mielas boatsjojäládusá birásulmme galgaluluj hábmáduvvat dat duohken.

Adnep sáme ietja galgalulun vásstedit dan åvdås man muodugin sijá äládusá galggi hábbmiduvvat. Dan diehti adnep birásulmme galgaluluj gullut divna dåjmajda majn ällosujttoriektá le vuodon. Dakkir ulmme galgaluluj hábmáduvvat vaják jåvsådit álmmukbiráspolitihkalasj ulmmáj. Dan ¹ga bále sámij äládusáj ja kultuvra luohkoj ájnasvuohta ij galga vuostelduvvat.

Ällosujttoriektá tjuottjudus (5. kapihtal)

Ällosujttoguovlojn sáme ällosujton ja miehttse- ja guollebivdon barggi ällosujttoriektá vuodon. Da guovlo li Svieriga vijddudagás gålmadisá bájkke ja li Norrbottena, Västerbottena, Jämtlánda, Västernorrlánda, Gävleborga ja Dalarna lenajn.

Guhti le sábme hähttu tjälldáj/tjerruj sebrulattjan gullut vaják buktá ällosujttoriektáv ávkkit. Boatsojäláduslágan mierreduvvá gudi li tjielde/tjäro sebrulattja. Tjiellde/tjärro le iesj juridihkalasj persåvnnå ja dan organiserimij li sierra njuolgadusá. Valla aktugasj sebrulattja boaht-tsujt äjgguji ja barggi boatsojäládusán bv. aktugasj firmá hámen.

Juohkka tjiellde/tjärro le tjanáduvvam ällosujttoguovloj mierreoassáj, tjielde/tjäro ednamijda. Da ednama gåhtjoduvvi tjielde-/tjäroguovllon.Boatsojäláduslága milta lenastivrra mierret gåktu juohket tjielde-/tjäroguovlojt.

Ällosujttoguovlo

Ällosujtto oadtju jagev birra dåjmaduvvat Norrbottena ja Västerbottena lenaj sámeednamijn (lappmarker), nuppe oassáj sáddjimrájá allelin, nuppe oassáj dan rájá vuollelin bájkijn gånnå vuovdega álldaris gidák, giessek, tjavtjak ällosujton barggi ja ednama gulluji jali biehtse-mánogietjen jagen 1992 gullujin juogu stáhtaj (kråvnåednamin) jali li guohtomednama guohtomednamvárijn/duoddarijn jali várijn/duodda-rijn Jämtlánda ja Dalarna lenajn ja biehtsemáno gietjen jagen 1992 gullujin stáhtaj ja lidjin sierra loabe baktu guohtomednama.

Ällosujtov oadtju dåjmadit gålgådismános vuoratjismánnuj ietjá bájkijn sámeednamin sáddjimrájá vuollelin, bájkijn sámeednamij (lapp-marker) ja guohtomednamvárij/-duoddarij ålggolin gånnå ällosujtto álldaris dåjmaduvvá sierra ájgijt jages.

Oajvvadip Sámedikkev ienni gå lenastivrajt mierrediddjen tjielde/tjäroguovloj juohkema birra. Mierredime åvddål, oajvvenjuolgadussan, galggá Sámedigge tjoahkkit ássjáj guosske tjieldijt/tjärojt. Valla dárbbo ij le tjieldijt/tjärojt tjoahkkit jus tjielde/tjäro li avtamielalattja ednam-juohkemij ja adni le hiebalgis dan måhkkåj. Guosske gittaåbmudakniehke galgalulun máhttelisvuodav oadtjot moalgátjit ájggomjuohkema birra.

Gå oajvvadip ådå njuolgadusájt tjielde-/tjäroguovloj juohkema birra, de ij javla åvdep märrádusá automáhtalattjat fámoduvvi.

Tjiellde/tjärro

Mijá mielas galggi vilá ájn tjieldijn/tjerujn gávnnut nággijiddje njuolga-dusá. Dan diehti galggá lágan gávnnut njuolgadus mij javllá ällosujtto-riektá tjuottjudussaj visses dáfon galggá gávnnut tjiellde/tjärro.

Dan oajvvadusá duohken le mijá álggomierre ällosujttoriektáv iene-musát gähttjat aktisasj riektán, mij le sámeálmmugin ja dåjmaduvvá uddni tjielde/tjäro sebrulattjajs. Vuogas tjoavddusin lip gávnnam láhka-njuolgadusáv mij javllá tjiellde/tjärro galggá gávnnut ällosujttoriektá-tjuottjodiddjen visses dáfon.

Oajvvadip tjielde/tjäro njuolgadusá galggi guhkás máhttelis ekonomalasj siebrij avtalágátja. Dat sisadná i.e. tjiellde/tjärro le aktu dan vielgij åvdåsvásstediddje. Sebrulattjan ij le dasti duobbelij persåvnålasj máksemåvdåsvásstádus tjielde/tjäro vielgijs. Mij guosská ássjijda tjiel-de/tjäro tjuottjeldahttemis, hiejttemis ja sebrulasjvuodas le tjieldij-da/tjärojda dárbbo sierra njuolgadusájs. Buorgulvis tjieldijda/tjärojda ietjá vidnudagájt gå ällosujtov tjuottjodit gáhtu.

Oajvvadip tjieldev/tjärov sebrulattjan dåhkkidit divna sámijt gudi bukti duodastit máttosa båhti tjieldes/tjäros. Rávkalvis sebrulattjav sábmen liehket ij le fámon sebrulattja gállatjij jali aktanårruj. Jus ij le avtamielakvuohta le Sámediggáj máhttelis gähttjalit jus åhttse le sábme jali suv máddo tjieldes/tjäros boahtá. Tjielde/tjäro aktisasj tjåhkanimen galggá, oajvvenjuolgadussan, jienastibme tjadáduvvat dan láhkáj vaj fert mindik sebrulattjan le akta jiedna. Jus binnemusát akta sebrulasj rávkká galggi ássjij birra ma ällosujttuj, miehttse- ja guollebivdduj gulluji, jienastuvvat dan láhkáj vaj sebrulattjan le akta jiedna juohkka boahttsus åvdås.

Sierra láhka ällosujttoriektá birra

Mijá barggogåhttjusis oassen le ållesláhkáj gájkat bieles boatsojäládus-láhkaásadimev gähttjat. Oajvvadip boatsojäláduslága sadjáj ásadit guokta lága, lágav ällosujttoriektá birra ja lágav boatsojäládusá dåjmadime birra.

Lágan ällosujttoriektá birra li njuolgadusá manna li ienemusát sivijllariektásasj dåbddomerka. Danna li njuolgadusá ma tjielggiji man láhkáj ällosujttoriektá konkrehtalattjat oadtju dåjmaduvvat, bájkke gånnå le fámon, guhti dav galggá tjuottjodit ja mij le fámon vidjurij birra ällosujttoriektá, äjggumriektá ja ietjá sierra gittaåbmudakriektáj gaskan.

Uddni boatsojäláduslágan li goappátjagá njuolgadusá sivijllariektásasj vidjurij birra ja man láhkáj boatsojäládus oadtju dåjmaduvvat. Dát máhttá vaddet båhtusav ällosujttoriektá ij agev buojkkáduvá sierra riektán gittaåbmudagájda. Oarren guokta lága oajvvadit le tjielgastuhttet nuppet bieles le gatjálvis sierra riektás gittaåbmudagájda, nuppet bieles äládusás masi dát riektá le duvdan.

Árvvulasstem ja aktijbarggo tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan (6. kapihtal)

Ällosujttoguovlojn tjieldijn/tjärojn äloj barggi vuodon luonndoguohtom. Dajnga bájkijn li moadda ietjátjerdak ednamávkkima. Dagátjit buorre álggovidjurijt kultuvralattjat, ekologalattjat ja ekonomalattjat guhkaájggásasj nanos boatsojäládussaj, de le dárbulasj árvvulasstet tjieldij/tjäroj ednamdárbojt ma båhti ällosujtos vuodon luonndoguohtom ja dasi duodden lasedit aktijbargov tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkki-jiddjij gaskan. Dakkir aktijbargo vuodon galggá gávnnut gasskasasj roaddo ja árvvulasstem guhtik guojmesa riektás ja dárbojs ednamijt ávkkit duon dán måhkkåj.

Uddni ilmmi ja aj åvdebut ilmmin duonna dánna hiemssima ja rijdo tjieldij/tjäroj ja iehtjádij gaskan ednamávkkima diehti.

Udnásj rijdo ilmmi moaddi dan diehti gå ij le tjielgas mij le ällosujttoriektá sisanádus ja gåktu äjggumriektá le dan gáktuj ja vil gånnå ällosujttoriektá le fámon.

Muhtem oare rijdojda ällosujttoguovlojn miehttse- ja guollebivdo diehti ilmmi danen gå ij le tjielgas man vijddudahka le miehttse- ja guollebivddoriektán oassen ällosujttoriektás ja gåktu miehttse- ja

guol-lebivddoriektá le ednamniehke ja stáhta miehttse- ja guollebivddoriektá gáktuj.

Oajvvadip dájt biedjamdagojt danen gå viertti tsuojgodit árvvulasstemav mij hähttu vuoseduvvat tjieldijda/tjärojda daj ällosujttodárboj diehti, vuodon luonndoguohtom, ja danen gå dárbbo le lasse aktijbargos tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan,

  • tjielggasap njuolgadahttemav ällosujttoriektá hárráj ja gåktu dat riektá le äjggumriektá gáktuj,
  • tjielggasap njuolgadahttemav árvvulasstema hárráj mav boatsojäládus viertti vuosedit ietjá dåjmajda,
  • tjielggasap njuolgadahttemav árvvulasstema hárráj mav miehttsebarggo viertti vuosedit boatsojäládussaj,
  • lasse máhttudagáv ietjá ednamávkkijiddjijn makkir vidjura rávkaduvvi dåjmadit ällosujtov, luonndoguohtom vuodon, ja gåktu duon dán lágásj bidnustalle ednamávkkim bájnasj dajt vidjurijt ja vil lasse máhttudagáv ällosujtárijn makkir åvdeldime rávkaduvvi ávkkit ednamijt ällosujttoguovlojn ietjá måhkkåj ja man láhkáj ällo-sujtto dajt bájnasj,
  • duvdav bájkálasj aktijbargguj tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan, mij guosská ednamávkkimij. Muhtem bále såbadimev ja rijdojda tjoavddusav,
  • lasse säbrramav tjieldijs/tjärojs ja Sámedikkes mierredattijn ådå ednamávkkimplánajt,
  • guoradallamav dan birra man vijdes le fera gen miehttse- ja guollebivddoriektá, goappátjagá priváhtaäjggum ja stáhta ednamijn ällosujttoguovlojn, ållagasj ednamijn ma sámij ávkkimij várraj biejaduvvin ja majt dálásj láhkaásadimen dålkkuji kråvnåednamin sáddjimrájá allelin ja guohtomednamvárijn/duoddarijn.

Stáhta ednamijn ällosujttoguovlojn – d.j. ednamijn ma tjuottjoduvvi stáhtas – oajvvadip árvvulasstemav tjieldij/tjäroj ednamávkkimij ällo-sujto ja ietjá sáme ednamávkkimij hárráj tsuojgodit sierra ednam-tjuottjodattijn. Beras luluj aktan ájdan tjieldij/tjäroj rádudaláduvvat gåktu stáhta ednama galggi tjuottjoduvvat. Tjielggasappot galggá tsuojgoduvvat kråvnåednama sáddjimrájá allelin ja boatsojguohtom-várijn/-duoddarijn vuostatjin li ájgoduvvam tjieldij/tjäroj ällosujttuj ja ietjá sáme ednamávkkimij. Stáhta Gittaåbmudakdåjmadak ja lenastivra aj dåbelijguovlluj tjuottjodi dájt ednamijt, valla tjieldij/tjäroj ednamávkkima suoddjim ja tjieldij/tjäroj máhttelisvuohta säbrrat ednamtjuottjudussaj galggá tjielgastuvvat. Vuovdegij tjielde/tjäro oad-tju sämmi riektáv máksusijda ma båhti ávkkimriektálåbijs daj jagev-birraednamijn gå

várresámij tjielde/tjäro máksusijda ma båhti ávkkim-riektálåbijs daj jagevbirraednamijn boatsojäláduslága 34. § milta.

Boatsojäládus (7. kapihtal)

Oajvvadip njuolgadusájt sierra lágan majn le tjanos dasi gåktu boatsojäládus dåjmaduvvá. Oarev dasi buojkodip badjelin gå lágav ällosujto birra tjielggip. Mijá oajvvadusá láhkaásadibmáj båhti dassta gå adnep njuolgadusvuogádagáv galgaluluj njuolggit dálásjájggásasj tjuottjodimprinsihpaj milta ja aj dan diehti gå mierredimriektáv guhkás máhttelis galgaluluj sirddet vuolep ásadusájda.

Gähttjo gåktu guododimluohko tjuottjoduvvi

Oajvvadip tjieldijt/tjärojt lågov buktet guohtomednamij vidjurijs.Vuodon i.s. dá låhkodago, gieddeåtsådallama, njuovvamstatistihkkaåtsådallama ja viejttoboatsoj- ja masstadimälloássjij bajedime galggá Sámedigge gähttjat vaj tjieldij/tjäroj guohtomednamtjuottjudusá dievddi birásulmev. Dasi lassen galggá Sámedigge mierre-dit juohkka tjielde/tjäro alemusboatsojlågov, mij de aj le gähttjamoasse. Sámedigge aktan ássjájguosske tjieldegij/tjärogij galgaluluj aktan ájdan árvustallat jus mierreduvvam alemusboatsojlågo li ássjájgullujiddje.

Loahpeällosujtto

Loahpeällosujtto (konsesjåvnnåällosujtto) le jådon sámeednamrájá (lappmarksgräns) vuollelin Gálás- ja Duornosänoj liegijn. Dåppe ällosujtto oadtju val dåjmaduvvat jagev birra man ¹n¹el gå lenastivrra avta jali moatte sábmáj le loabev, konsesjåvnåv, vaddám mierrebájken barggat ietjas ja ednamniehkij äloj. Loahpeaddne barggá muhtem mär-ráj aktan gähttjoboatsojniehkij ällosujton. Gähttjoboatsojniehkke loah-peaddnijn aktan mierret ällosujttodåjmav.

Ienemus oasse gähttjoboatsojniehkijs li ednamniehke. Jus ednamniehkke galggá bessat gähttjoboatsojniehkken hähttu sån äjggut ednam-barggogittaåbmudagáv loahpebájken ja årrot gittaåbmudagán jali gåjt dan guovlon Norrbottena lenan gånnå dakkir ällosujttuj le loahpe.

Dakkir loahpeällosujtto galgaluluj bissot duobbelijguovlluj dan diehti gå danna li kultuvralasj árvo ja danen gå bargojt vaddá dajn bájkijn. Oajvvadip loahpeällosujtto ij dasti dárbaha doajmmat tjielde/tjäro hámen. Dát tjuovvu dassta gå oajvvadip ådå njuolgadusájt tjieldijda/tjärojda vuodon ällosujttoriektátjuottjudus. Ienni galgaluluj vijor gähttjoboatsojniehkij ja loahpeaddne gaskan njuolgaduvvat konse-sjåvnån märrádusáj baktu.

Oajvvadip máhttelisvuodav gähttjoboahttsujt äjggut vijdedasstet. Dat javllá gänna le ednambarggogittaåbmudak dan guovlon valla årru juonná Norrbottena lenan galggá máhttet gähttjoboahttsujt äjggut. Lenastivrra galgaluluj máhttelisvuodav oadtjot, jus sierra oare dasi li, miededit tjuolldasav njuolgadusás mij javllá ienemusát gålmmålåk boahttsu goahtáj galggi gähttjon gávnnut.

Mijá mielas oajvvadusá guoradallamin Muonio tjäro birra e galgalulu tjadáduvvat.

Boatsojmerka

Ällosujton li dålutjis boahttsubielje mierkkiduvvam tjuoldátjit älloniehkij boahttsujt. Ällosujtára merkajt muodugahtti gittaåbmudakriektáduodastussan ja sijá märkka- ja märkkommáhttudak le oasse virggetjähppudagástisá.

Merkaj, märkkomájgij ja enabuj birra li váttugis njuolgadusá boatsojäláduslágan ja dasi gullujiddje bagádusájn. Merka mierredime man ¹n¹el registarduvvi lenastivras. Oajvvadip boahttsuv vilá ájn lága milta bakku mierkkit. Sámedikken galggá märkkaregistar gávnnut. Registardibme galggá suoddjit märkkaniehkij merkajt masste merkajs.

Ietjá njuolgadusá merkaj ja mierkkima birra galggi diededuvvat stáhta jali Sámedikke biejadusájn

Doarjjaga ja sadjájmáksusa (8. kapihtal)

Kárttim lip doarjjagijt ja sadjájmáksusijt ma ällosujttuj ja sámekultuvraj juohkásuvvi. Dajda máhttsap 8. kapihttalin. Tjoahkkájgäsos båhtusis vuojnnu tabellan 8.1.

Gájkbadjásasj ulme vuodon oajvvadip niellja rijkalasj ulme boatsoj-äládussaj dårjan. Doarjjaga galggi

  • åvdedit sámij ietjasa rahtjamusájt ietjasa äládusáv åvddånahttet,
  • åvdedit buoremusát máhttelis guodudakávkkimav,
  • buoredit ällosujto ekonomalasj båhtusijt, ja
  • ietján åvdedit nanos åvddånahttemav duoddarijn/várijn ja ietjá ällosujttoguovlojn mij gullu luonndo- ja kultuvrrabirásárvojda. Oajvvadip Sámedikkev oadtjot barggogåhttjusin hábbmit doarjjagijt boatsojäládussaj rijkalasj ulme vuodon. Oajvvadip aj Ednambarggo-dåjmadagá åvdåsvásstádusáv tjuottjodit boatsojäládussaj biedjam bied-nikluohkojt Sámediggáj sirddet.

Stáhta boatsojäládustjuottjudus (9. kapihtal)

Ulmme- ja boadosstivrrima stáhta dåjma hárráj li vuodon gå mijá oajvvadusájt buktep. Gávnnam lip ållo vidnojt ma uddni li fábmudakdahkamuhá. Da lulun buktet hiejteduvvat ja dajt vidnojt luluj buktet sámij hállduj biedjat. Árudisfábmudakdahkamuhájt buktá njuolggit ja buorep aktidibme mij gullu sámij ássjijda buktá dagáduvvat.

Oajvvadip ráddidusáv ásadit ráddidusdåjmadagán sierra åssudagáv åvdåsvásstediddje ministarijn, divna sámeássjijda ja ienemus oasev árudisfábmudakdahkamuhájs ma guosski boatsojäládussaj ja dasi vil ássjijt ma dálla Ednambarggodåjmadagás giehtadaláduvvi Sámediggaj sirddet. Sámedigge galgaluluj aj liehket boatsojäládusá guovddelis tjuottjudusfábmudak (suorggefábmudak). Oajvvadip aj Sámedikkev åvdåsvásstediddje gähttjen dasi vaj boatsojäládus árvvulasstá ietjá álmmukdåjmajt nammaduvvam lágan boatsojäládusá dåjmadime birra.

Oajvvadip Sámefåndå stivrav låhpadit ja fåndåv Sámediggáj sirddet.

Norrbottena, Västerbottena ja Jämtlánda lenastivra galggi åvdåsvásstedit ednamloahpeássjijs sijá bájken ja boatsojäládusdelegasjåvnåj dahkamuhá tjielgastuvvi bagádusájn lenastivrajda.

Mij gullu ednambargo-boatsojäládusá tjuottjodimássjijda oajvvadip ássjijt bisodit miehttsegáhttimstivrajn ja ráddidusáv gávnnat vuogijt gåktu sáme bukti mierredimijt bájnatjit. Dan diehti gå álgos lip biedjam mijá oajvvadusáj vuoduj sámijda vaddet vissesmuvvamav bájnatjit stáhta märrádusájt ma guosski boatsojäládussaj rijkalasj doajmman, de oajvvadip ráddidusáv árvustallat jus nammadit sebrulattjav stáhta mierredimorgánajda degu

Miehttsestivrraj, miehttsegáhttimstivrajda, Luonndogáhttimdåjmadahkaj. Stáhta gittaåbmudakdåjmadahkaj j. i.

Gålo (11. kapihtal)

Mijá oajvvadusá merkahi guhkaájggásattjat ienemusát ålediddje biednikluohkoj ådåsisjuohkemav. Muhtem bále merkahi oajvvadusá ienep luohko galgalulun biejaduvvat lasse biednikdoarjjagin stáhta budjehta baktu. Oajvvadip moadda ájnibåddåsasj biedjamdago maj ulmmen le giehpedit ådå láhkásadusbuktemav ienemusát tjieldijda/tjärojda ja lasedit aktijbargov ja unnedit rijdojt boatsojäládusá ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan. Ájnibåddåsasj biedjamdago mijá merus-tallamij milta máksi aktse miljåvnå kråvnå jahkáj gålmå jage ájggu-dahkaj. Dasi lassen oajvvadip biedjamdagojt ma merkahi sadjáj-máksusa muhtem bále mávseduvvi boatsojäládussaj ja miehttsebargguj. Da biedjamdago ja muhtem lasse tjuottjodimgålo ma båhti miehttse-gáhttimorganisasjåvnnåj merustallap máksi 3,6 miljåvnå kråvnå jahkáj. Luohko galgalulun váldeduvvat ådåsisjuoge 23. gållosuorgev; Ednam- ja miehttsebarggo, guollebivddo aktan guorralakäládusáj.

Tjåangkan giesedh

Saemieh guhkie tijjen männgan noerhte Skandijnavijsne jih Kålabielienjuanesne årrome. Dovletje tijjesne saemieh vijremistie, göölemistie jih tjööngkemistie jieliejin. Bovtse lea dillie vihkeles juvre gosse aath gaskemsh målsodh. Saemiej maadth-barkoeh jeatjh-laakan sjidtieh barkien jih ealoem sjiere gåatomedajviej gaskoeh ryöjnesjin.

Saemiej histovrijesne eatnemem nuhtjeme jih sjiere reaktam åådtjeme,båatsoereaktam. Båatsoereaktesne dihte mij saemie åadtja eatnemem jih tjaetsiem nuhtjedh sjiere vuekien mietie jijtsasse jih bovtside. Båatsoereakta saemiej almetjidie maadtojne åvtetjereaktesne. Båatsoereaktesne v.g. reaktam åtna gåatodh, vijredh jih gööledh. Båatsoereaktan bijre 2 kaapitelisnie tjilkesovveme.

Saemieh utnieh goh 1 kap. 2 § njealjeden boelkesne rijhkebiejjiehammosne maadtoevaarjelimmiem juktie saemieh aalkoealmetjh. Rijhkebiejjie saarneme juktie saemieh Sveerjesne unnebe låhkoeh jih aalkoe-almetjh jijtjedh laantesne dellie sjiere reaktam utnieh (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rijhkebiejjie tjaala 1976/77:289).

Rijhkebiejjie 1993 sjiere staate reeremem tseegksovvin, Saemiedigkie. Dah 31 lihtsegh Saemiedigkesne veeljemisnie biejesovvieh saemiej almetjijstie. Reerenasse rihkeden 19 b.n 2000 nännoesti sjiere tjilkehtäjjam biejesovvedh Saemiedigkien åårganisasjovnem saemiedigkielaakem giehtjedidh, (1993:327) jih laake-öörnegem (1993:327) instruksjovnine Saemiedägkan (dir.2000:70).

Barkoeh

Mijjen barkoe orreme raeriestimmieh buektiedidh orre båatsoepolitigkese maadtojne eekologijen, eekonomijen jih kultuvren nännoes båatsoebårran. Mijjieh edtjebe dovne v.g. raeriestidh guktie båatsoem båetijebeajjan åårganiseredh, tjilkedh magkeres njolkedassh båetijebeajjan edtja reeremenjolkedassh årrodh jih giehtjedidh guktie båatsoeburrien jih jeatjah burriej gaskoeh eatnemisnie.

Mijjen aalkoevähtah

Guktie ulmiem jaksedh, guktie maehtedh kultuvren, eekonomijen jih eekologijen guhkiesvååjnoe nännoes båatsoem buektiehtidh, mijjieh gellie ulmieh beajeme guktie raeriestimmiej gujmie barkedh. Guktie ulmiem jaksedh raerestibie

  • Sisvegem tjilkedh laakesne siejhme reakteste, båatsoereaktam, gusnie saemiesijth maadtoem utnieh gosse eatnemem jih tjaetsiem nuhtjedh,
  • öörnegem tjilkedh båatsoereaktan jih utnemereaktan gaskoeh juktie ektiebarkoe eatnemenuhtjemen bijre tjoevere byjrese daltesne årrodh jih tjielke njolkedassh buektiehtidh jih dah mah eatnemem nuhtjieh tjoeverin gaskemsh dåejmies årrodh,
  • faamoem lihtsegidie lissiehtidh saemiesijtine jijtjedh åårganisasjovnen bijre,
  • saemiesijtide jih Saemiedägkan stuerebe faamoem vedtedh administrasjovnese båatsoen bijre jih dah duedtieh jih vierhtieh mejtie båatsoebårran båetieh, jih
  • gaajhkide saemide nuepiem vedtedh lihtseginie ohtsedh saemiesijtese jih saemiesijth nuepiem jijtje raeriestidh guktie lihtseginie årrodh saemiesijtesne. Mijjen raeriestimmine stuerebe faamoem Saemiedägkan aerviedibie tjilkeme Saemiedigkien åårganisasjovnen bijre veaksehke sjädta gosse buerkiestidh Saemiedigkie reereme jallh aalmetje åårgane.

Ulmie orre båatsoepolitigkese (4 kaapitele)

Mijjen barkoe orreme raeriestimmieh buektiehtidh orre båatsoepolitigkese mij maadtoe sjädta eekologijen, eekonomijen jih kultuvren veaksehke båatsoebårran. Dannasinie mijjieh golme vähtah båatsoepolitigkese raerestibie. Dah ulmieh leah kultuvre, eekonomije jih byjrese. Dah golme ulmieh ektesne viedtestahkesne jih ij gie stuerebe mubpeste.

Kultuvren ulmie

Saemiej gämpoe båatsoeburriem vaarjelidh jih öövtiehtidh jih jeatjah tradisjovne saemiej burrieh maadtojne saemien kultuvrese skraejriehtidh.

Vihkeles daehtie ulmeste lea saemieh jijtje mah jiehtieh mejtie voestes säjjan biejedh, vierhtieh sjisnjelisnie, jih dan männgan staate galka sjiere barkoeh skraejriehtidh.

Sveerje internasjovne luhpiedimmieh dorjeme mejtie maehtebe ulmiem kultuvrese utnedh. Daejtie tjirrh Sveerje åadtja darjodh mij daerpies vaarjelidh almetjidie mejti unnebe låhkosne leah ahte åadjoeh jijtjedh kultuvresne jieledh jih daam öövtiedidh jih vihkelommes jijtjedh aerpisne vaarjelidh, goh reelijovnem, gielem, tradisjovnem jih kultuvre-aerpiem. Dan åssjalommesne kultuvrine ussjedh v.g. unnebe låhkoedåehkiej nuhtjeme eatnamistie.

Ekonomijen ulmie

Saemieh galkieh man gåhkese nuepiem åadtjoeh saemiej jielemem öövtiedidh jih vaarjelidh båatsoereaktine goh maadtojne.

Seamma goh jeatja burriejieleminie mijjieh aerviedibie båatsoeburrie jijtje mah edtjien nännoestidh guktie burriem öövtiedidh. Dovne daejtie ulmide vihkeles maadtoevähta ahte saemieh nuepiem åadtjoeh jijtjedh barkoej bijre nännoestidh.

Byjrese-ulmie

Barkoeh mejtie duedtiem båatsoereaktoste utnieh tjoeverin daejtie vuartasjidh – eatnemevierhtiej guhkiesvååjnoeh buektiedimmievierhtieh, – biologijen jijnjevoete, – eatneme- jih kultuvrebyjresevierhtieh jih – mij vihkeles eejehtimmiejieliemasse.

Båatsoe vihkeles eatneme- jih kultuvrebyjresevierhtieh vaerine tseegksovvedh. Båatsoe maahta dovne byjresasse nåake årrodh. Byjrese-ulmie båatsose, guktie mijjieh ussjedh, tjoeverin dan maadtoen mietie tjaalasovvedh.

Mijjen aalkoevähta leah saemieh jijtsh åadtjoeh diedtem utnedh guktie burriejieleme galka årrodh. Dannasinie mijjieh ussjedibie byjrese-ulmie edtja gaajhkide barkojde ulmie årrodh duedtine båatsoereaktaeste. Daagkeres ulmiem åadtjoen tjaeledh ahte siejhme ulmieh byjresepolitigkese jaksieh. Eah vierhtiej sisvege åadtjoeh saemiej burriejielemen jih kultuvren vuestie årrodh.

Reereme båatsoereakteste (5 kaapitele)

Saemieh duedtine båatsoereakteste båatsoeburrine, vijreminie jih gööleminie barkieh båatsoedajvesne. Båatsoedajve annjebodts gåalmehts Sveerjen aarealeste jih Norrbottene, Västerbottene, Jämtlaante, Västernorrlaante, Gävleborgen jih Dalarna läänine.

Guktie maehtedh båatsoereaktam nuhtjedh dihte mij saemie tjoevere lihtsege saemiesijtesne årrodh. Gieh lihtsegh båatsoelaakesne nännoestamme. Saemiesijte jurijdigken ålma jih sjiere njolkedassh gååvnese guktie daam åårganiseredh. Mohte läjhkan dah aajne lihtsegh mejtie bovtsh utnieh jih burrine barkieh v.g. aajne firmesne (firma).

Fierhte saemiesijte tjielke dajvem åtna båatsoedajvesne, sijtedajvesne. Duedtine båatsoelaakesne lääneståvroe mij nännoste guktie dajvem juekedh sijtedajvesne.

Båatsoedajve

Båatsojne abpe jaepiem Norrbottenen jih Västebottenen läänij saemielaantine (lappmarker) åadtjoeh barkedh dovne seejemeraedtien jilleln, jih dovne raedtien vueleln dajvine gusnie skåajjeburrine åvtetjemehkine barkeme, gijrege, giesegi jallh tjaktjege jis dajve ruffien minngiegietjesne 1992 staatenlaante (kronomark) lij jallh gåatemelaante leah, gåatomevaerine Jämtlaanten läänesne, dajvine Jämtlaanten jih Dalarna läänine ruffien minngiegietjesne 1992 staaten lij jih sjiere luhpiem gåatoemasse lij.

Båatsojne luhpiem rihkedistie voerhtjese barkedh jeatja dajvine saemielaantijstie (av lappmarkerna) sjidtemeraedtien vueleln, nimhtemes dajvine saemielaantij (lappmark) bäjngolen mejtie dovletje tijjesne båatsojne sjiere tijjine barkeme.

Miijieh Saemiedigkiem raeriestibie, eah lääneståvroeh galkieh, nännoestidh guktie dajvem sijtesne juekedh , Saemiedigkie galka daam darjodh. Eannan Saemiedigkie nännoste åejvienjolkedasse galka årrodh saemiesijtine tjåahkoeh utnedh. Ij leah daerpies tjåahkoeh saemesijtine utnedh jis siemes leah guktie dajvem gaskemesh juekedh barkose. Dah almetjh mejtie gåetie-eekh utnieh nuepiem åadtjoeh jiehtedh soejkesjamme juekemen bijre.

Mijjen raeriestimmie orre njolkedasside sijtedajvesne juekemen bijre ij leah destie sjädta ahte båeries nännostimmieh luejhtedh.

Saemiesijte

Mijjieh ussjedibie njolkedassh daelie goh aerebi galkien saemiesijtesne viedtsovvedh årrodh. Laaken sisvegisnie njolkedasse galka årrodh gosse båatsoereaktam reeredh sjiere dajvesne dellie tjoevere desnie saemiesijte årrodh.

Raeriestimmien duekesne mijjieh ussjedibie båatsoereaktam gaajhkh ektesne utnieh. Saemiealmetjh daam utnieh jih danbien lihtsegh saemiesijtesne dan mietie barkeminie. Mijjieh libie guarkeme laakenjolkedasse sjiere dajvesne dihte bööremes vaestiedimmie.

Mijjieh raerestibie njolkedassh saemiesijtese dan guhkemes mejtie nupie seammaligkie galka årrodh goh eekonomijen siebride. Destie v.g. sjädta saemiesijte oktegh galka jijtjedh lååjkoeh maeksedh. Eah lihtsegh galkieh jijtje maaksoediedtem vielie utnedh saemiesijten lååjkode. Gåessie gihtjedh guktie saemiesijtem tseegsovvedh jih luejhtedh jih gyhtjelassh guktie lihtseginie sjidtedh daerpies sjiere njolkedassh utnedh. Tjöödtjestimmie saemiesijtide jeatja barkojne tjieskesidh jallh båatsoeburrine, dam destie vaeltedh.

Mijjieh raerestibie saemiesijte galka gaajhkide saemide goh lihtseginie dååhkasjehtedh mah maehtieh maadtoem saemiesijteste buerkiestidh. Kriepesje lihtsege galka saemie årrodh ij leah dihte daerpies gosse gelle jallh ektiejielije. Saemiedigkie galka maehtedh gyhtjelassem pryövedh jis dihte mij lihtseginie ohtseminie jis dihte saemie jallh maadtoem saemiesijteste åtna jis ov-siemes sjidtieh. Sijtetjåangkosne galkieh gielem biejedh, goh åejvienjolkedassine, fierhte geerve almetje aktem gielem åtna. Jis unnemes akte lihtsege gihtjie gosse gyhtjelassh båatsoen, vijremen jih göölemen bijre fierhte lihtsege galka aktem gielem fierhte bovtsese utnedh.

Sjiere laake båatsoereaktan bijre

Mijjen barkosne v.g. orreme abpe båatsoeburrielaakem giehtjedidh. Mijjieh raeriestibie båatsoeburrielaakeste göökte laakh buektiehtidh, laake båatsoereaktan bijre jih laake båatsoeburrien bijre.

Laakesne båatsoereaktan bijre njolkedassh stööremes siejhmereakta vååjnoeh. Dah njolkedassh jiehtieh guktie båatsoereaktine barkedh, dajvesne gusnie årrodh, gie edtja dam utnedh jih guktie sjädta båatsoereaktaj, nuhtjijereaktaj gaskoeh jih mubpie sjiere reaktaj gujmie eekij gujmie.

Danbien laake dovne siejhmreaktaj jih båatsoburrien bijre nännoste båatsoeburrielaakesne. Dellie naemhtie sjädta ij guarkah båatsoereaktine sjiere reaktam åadtjoeh gåetie-eekese.

Ulmie göökte laakh raeriestidh lea buerkiestidh sjiere reaktan åtna gåetie-eekese, dovne bovtesejieliemasse mij sjiere duedtem reakteste åtna.

Dåejmies jih ektiebarkoe saemiesijtij jih jeatja eatnamenuhtjij gaskoeh (6 kaapitele)

Båatsoeburrie dajvesne saemiesijth burrine barkieh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh. Seamman dajvesne jijnjh jeatja barkieh. Guktie maehtedh hijven-laakan barkedh juhkoe kultuvren, eekologijen jih eekonomijen guhkiesvååjnoe nännoes båatsoeburriem buektiehtidh dellie daerpies dåejmies årrodh jih saemiesijtij daarpoeh dajvij mietie giehtjedidh guktie maehtedh burrine barkedh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh. Naemhtie galkieh dåejmies-laakan vyöhkesadtedh jih gaskems goltelidh reaktan jih daarpoen mietie sjiere barkojde.

Daaletje goh aerebi tjomperh saemiesijtide gåessie bovtsi gujmie barkeminie jih ov-geahpa saemiesijtij jih jeatjah eatnamenuhtij gaskoeh gellie laehkine.

Dah tjomperh mejtie daelie utnieh eah rikti daejrieh guktie saemiesijtij båatsoereaktam buerkiestidh jih guktie utnemereaktan vuestie jih guktie båatsoereaktam buerkiestidh.

Muvth dejstie tjomperistie mah gååvnesh vijremen jih göölemen bijre båatsoedajvesne leah aaj tjomperh man stoerre dihte vijreme- jih göölemereakta dovne båatsoereaktesne jih guktie daate vijreme- jih göölemereakta vååjnoeh laanteburriej jih staaten vijreme- jih göölemereaktan vuestie.

Guktie maehtedh dåejmies årrodh jih saemiesijtij daarpoej mietie vuartasjidh man stoerre dajvem utnedh juktie maehtedh burrine barkedh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh jih stuerebe ektiebarkoe saemiesijtij jih laanteburrij gaskoeh raerestibie daam darjodh

  • tjielkebe laake båatsoereaktan bijre jih guktie dihte utnemeraktan vuestie vååjnoe,
  • tjielkebe laake gusnie båatsoeburrie tjoevere jeatja iedtjiej vuestie dåejmies årrodh,
  • tjielkebe laake gusnie skåajjeburrie tjoevere båatsoebårran dåejmies årrodh,
  • maahtoem jeatjah eatnemenuhtjijidie lissiehtidh barkoej bijre mah daerpies juktie maehtedh båatsoeburrine barkedh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh jih mij sjädta gosse sjiere jeatjaj gujmie barkedh seamma dajvesne jih maahtoem båatsoeburride lissiehtidh

mij sjädta gosse jeatjah edtjieh eatnemen nuhtjedh båatsoedajvesne jih guktie båatsoeburreste sjädta,

  • duedtem lihkesbijre ektiebarkose vedtedh saemiesijtij jih jeatjah laanteburrij gaskoeh. Muvhtene guktie siemes sjidtedh jih tjomperh luejhtedh,
  • stuerebe ektiebarkoe saemiesijtijste jih Saemiedigkeste gåessie orre dajvenuhtjemem nännoestidh soejkesjidh
  • tjilkemem man stoerre fierhtene vijreme- jih göölemereakta seamma jis jijtjedh jallh staaten laantesne båatsoedajvesne, sjiere vååjnojne dan laanten bijre mejtie saemieh åadtjoen nuhtjedh laaken mietie jih gåhtjoejin kråvnalaante sjidtemeraedtie bijjelen jih båatsoedajvesne.

Staaten laantine – v.g. laante gusnie staate reereminie – raerestibie dåejmies årrodh saemiesijtij laantenuhtjemistie båtsoebårran jih jeatjah saemiej laantebarkose voestes säjjan biejedh laantereeremisnie. Tjarkebe galka vuesiehtidh kråvnalaante sjidtemeraedtien jilleln voestes säjjan saemiesijtij båatsoebårran jih jeatjah saemien laantebarkose. Statens fastighetsverk jih Lääneståvroe båetijebäjjan aaj daam laanten edtien reeredh mohte vaarjelimmie saemiesijtij laantebarkoe jih saemiesijtij nuepie meatan årrodh tjoeverebe buerkiestidh. Skåajjesaemiesijth seamma rektam åadtjoeh viertide gosse eatnemem nuhtjedh seamma abpe-jaepiej-laantine seamma vierhtieh goh vaeriesaemiesijtih daelie åadtjoeh abpe-jaepiej-laantine.

Båatsoeburrie (7 kaapitele)

Mijjieh raerestibie njolkedassh mejtie jiehtieh guktie båatsoeburrine barkedh edja sjiere laakesne årrodh. Ulmie mannasinie naemhtie darjodh mijjieh daam tjaaleme gosse båatsoereaktam buerkiestibie. Mijjen aalkoevähta raeristimmine laakem leah njolkedasside aelkebe darjodh daaletje reeremeprinsijpij mietie jih reaktam nännoestidh juekedh jijnebidie.

Vaaksjome guktie gåatomem reeredh

Mijjieh raerestibie saemiesijth galkieh gåatomedajvide buerkiestidh. Daj v.g. vaaksjomij, dajvegiehtjedimmiej mietie, giehtjedimmie slaaterdimmiestaatistigken bijre jih gedtehkebovtsh jih ealoeh mejtie masteme galka Saemiedigkie vuartasjidh guktie saemiesijth gåatomem reerieh byjrese-ulmide jaksedh. Saemiedigkie galka dovne nännoestidh man gellie bovtsh fierhte saemiesijte åadtja utnedh. Saemiedigkie

tjoevere ektesne saemiesijtine vuartasjidh jis jillemes låhkoeh man jijnjh bovtsh utnedh.

Koncessione-båatsoeburrie

Koncessjovnebåatsojne barkieh saemieraedtien vueleln Kalix jih Torne jeanoevuemine. Båatsoeburrine åadtjoen desnie barkedh abpe jaepiem gosse Lääneståvroe aktem jallh jienebidie saemide luhpiem vaadteme dam darjodh, koncessionem, sjiere dajvem sjisjnjelen jijtjedh bovtsh jih laanteburriej bovtsh utnedh, såjhtoebovtsh Dihte mij koncessionem åtna jih dihte dovne mij såjhtoebovtsh åtna muvhtene båatsoeburresne barka. Dah mah såjhtoebåatsoeh leah jih dah mah koncessionem utnieh dah ektesne nännoestieh guktie barkedh.

Siejhme dah mah såjhtoebovtsh utnieh leah laanteburrieh. Juktie laanteburrije åadjta såjhtoebovtsh utnedh dellie tjoevere gåetie-eekem koncessionelaantesne utnedh jih eekesne hööltestidh jallh masten dajvesne Norrbottenen läänesne gusnie koncessionem åtna.

Mijjieh ussjedibie koncessionebåatsoe, vihkeles kultuvren gaavhtan jih barkoeh dajvesne destie sjädta jih dan åvteste tjoevere årrodh. Mijjieh raerestibie koncessionebåatsoe ij galkieh seamma vuekien mietie barkedh goh saemiesijte. Naemhtie sjädta juktie mijjieh raerestibie orre njolkedassh saemiesijtese guktie båatsoereaktine reeredh. Dannasinie hijven jis barkoeh såjhtoebåatsoej jih koncessioneutnijej gaskoeh koncessionesne reeredh.

Mijjieh raerestibie nuepiem jienebh såjhtoebovtsh utnedh. Destie sjädta dihte mij gåetie-eekem dajvesne åtna mohte jeatjh-laehkesne Norrbottenisnie höölteste åadtja såjhtoebovtsh utnedh. Lääneståvroe åadtja nuepiem utnedh jis sjiere maadtoeh gååvnesjh njolkedassen bijre vuartasjidh ahte jillemes golmeluhkie såjhtoebovtsh fierhtene koncessionesne utnedh.

Ibie vientieh raeriestimmieh tjilkeminie Muonion saemiesijten bijre galkieh darjodh.

Bovtsimierhkh

Båatsoeburresne åvtetje vuekiem åtneme bovtside mierhkesjidh juktie maehtedh bovtside juekedh båatsoej gaskoeh. Mierhkine maehtebe jiehtedh dah båatsoeburreij laakereakta jih dah dan väjkele gosse mieside mierhkesjidh.

Guktie mierhkh vååjnoeh, gåessie mierhkesjidh j.j.v. båatsoeburrielaakesne daam reereme. Lääneståvroe bovtsimierhkh nännostieh jih registreri.

Mijjieh raerestibie laaken mietie tjoeverin miesieh mierhkesjidh. Saemiedigkie edtja mierhkide registreredh. Reegistreringe galka vaarjelidh dejtie mij mierhkh utnieh juktie eah galkieh mierhkide pleentedh.

Jeatja njolkedassh mierhkiej jih mierhemen bijre galkieh laakeöörnegisnie jallh Saemiedigkien laakesne tjaeledh.

Duedtieh jih vierhtieh j.j.v. (8 kaapitele)

Mijjieh vuartasjamme guktie duedtieh jih vierhtieh båatsoebårran jih saemieen kultuvrese vååjnoe. Vielie dan bijre 8 kaapitelisnie. Tjåangkan tjaaleme mestie destie sjidtieh tabeellesne 8:1.

Aalkoevähta dah stööremes ulmijste mijjieh njieljie naasjovne ulmie raerestibie duedtine båatsoebårran. Duedtieh galkieh

  • saemiej jijtjedh gämpoem burrien skraejiehtidh,
  • stööremes gåatomem skraejriehtidh
  • buerbe eekonomijen båatsoebårran buektiedidh, jih
  • hijven öövtiedimmiem skraejriehtidh vaerine jih båatsoedajvesne
  • vaaksjomen gujmie guktie eatnamen- jih kultuvrebyjresen miteie.

Mijjieh raerestibie Saemiedigkie barkoem åadtjoeh guktie vierhtiem båatsoebårran buerkiestidh naasjovne ulmie sjisnjelen. Mijjieh dovne raerestibie diedtem vierhtide administreredh båatsoebårran Jordbruksverkeste vaeltedh Saemiedägkan.

Staaten båatsoburrie-administrasjovne ( 9 kaapitele)

Ulmie jih mij sjädta staaten barkoste mijjen aalkoevähta raerestimmide orreme. Mijjieh gaavneme jijnjh dejstie laavenjassijste mejtie danbien reereme åtna saemieh jijtje maehtieh dej gujmie digkiedidh. Barkoeh dej reeremelaavenjassh mah baetsieh aelkebe darjodh jih buerebe ektiebarkoem gyhtjelassh saemiej bijre buektiedidh.

Mijjieh raerestibie reerenasse sjiere sijjiem reeremekaanslijesne tseegksovva gaajhkide saemiegyhtjelasside akten ministerinie mij diedtem åtna jih jienjebistie dej reeremelaavenjassijste mah baetsie båatsoeburrien bijre jih mejtie Jordbruksverke åtna, dejtie Saemidägkan sedtedh. Saemiedigkie edtja dovne gievlie reereme

båatsoebårran gyhtjelasside årrodh. Mijjieh aaj raerestibie saemiedigkie galka diedtem utnedh båatsoeburriem giehtjedidh ahte dåejmies byjresasse jih jeatja iedtjide guktie laakesne tjaalasovveme.

Mijjieh raerestibie ståvroe Saemiefåantine tjöödtjeste jih fåantem Saemiedägkan sedtedh.

Lääneståvroeh Norrbottenisnie, Västerbottenisnie jih Jämtland läänesne galkieh diedtem utnedh gyhtjelassij bijre gåessie laantem luhpiehtidh jijtjedh dajvine jih laavenjasside buerkiestidh båatsoedelegasjovnese öörnegisnie lääneståvrine.

Gåessie administrativegyhtjelassh skåajjeburrien- båatsoeburrien bijre mijjieh raerestibie dah gyhtjelassh skåajjevaarjelimmieståvrosne baetsieh jih reerenasse galka vuekieh gaavnodh saemide faamoem vedtedh gosse nännoestidh. Juktie mijjen aalkoetvähtah leah saemieh edtjieh faamoem utnedh gosse staate nännoste båatsoen jih siejhme iedtjiej bijre, mijjieh raerestibie reerenasse edtja lihtsegem veeljedh staaten nännoestimmie-åårganine ståvrojnij luvnie v.g. Skogsstyrelsen, Skogsvårdsstyrelsen, Naturvårdsverket, Statens fastighetsverk j.j.v.

Maaksoeh (11 kaapitele)

Mijjen raeriestimmijstie guhkies vååjnoeh sjädta stööremes vierhtieh juekedh. Muvhten aejkien raeriestimminie dovne tjoevere vierhtiem lissiehtidh staatebudsjedteste. Mijjieh raerestibie gellie annjebodts viehkieh juktie maehtedh aelkebe orre laakem stegksovvedh voestes säjjan saemiesijtine jih ektiebarkoem lissiehtidh jih joekehtsem unniedidh båatsoen jih jeatja laanteburriej gaskoeh. Dah annjebodts viehkieh vientebe 9 miljovnh maaksojne fierhten jaepesne golmejaepieh boelhkesne. Mijjieh dovne raerestibie muvhten aejkien båatsoebårran jih muvhtene skåajjebårran. Daam darjodh jih annje administrasjovnem lissiehtidh skåajjeåårganisasjovnesne vientebe 3,6 miljonh fierhten jaepiem. Vierhtieh byörebe vaeltedh gosse beetnegh juekedh maaksoedajveste 23; Jord jih Skogsbruk, gööleme jih balte burrie.

Summary

For a long time the Sami have lived in northern Scandinavia and on the Kola Peninsula. Hunting, fishing and gathering were their means of support in former times. Of the animals hunted, the reindeer was an important one. In the course of time the traditional occupation of the Sami changed and became one of working with and following a coherent herd between various pastures.

The Sami's historical use of the land has given rise to a particular right to make use of property: the reindeer management right. The reindeer management right means that a person who is a Sami is entitled to make use of land and water in a particular fashion for the maintenance of himself and his reindeer. The reindeer management right is applicable to the Sami population and is based on prescription from time immemorial. Among other things, rights to reindeer pasture, hunting and fishing are included in the reindeer management right. There is an elaboration on the more detailed purport of the reindeer management right in chapter 2.

In accordance with the fourth part of section 2 of chapter 1 of the constitution, the Sami enjoy constitutional protection by virtue of being an ethnic minority. The Swedish Parliament has stated that the Sami in Sweden are an ethnic minority that enjoys a particular status by virtue of being the aboriginal population of their own country (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

In 1993 the Swedish Parliament inaugurated a special state authority, the Sami Parliament (Sametinget). The 31 members of the Sami Parliament are elected by the Sami population. On October 19th 2000, the government decided to appoint a special investigator to review the organisation of the Sami Parliament, the Sami Parliament Act (1993:327) and the regulation (1993:327) providing instructions for the Sami Parliament (dir. 2000:70).

The task

Our task was to submit proposals for a new reindeer management policy that would provide the basis for an ecologically, economically and culturally viable reindeer management. Moreover, we are to suggest, among other things, how reindeer management should be organised in the future, evaluate which tasks the authorities should be given in the future and investigate the relationship between reindeer management and other forms of livelihood that make use of the land area.

Our starting-point

In order to achieve our goal of creating the conditions necessary for a reindeer management that is culturally, economically and ecologically viable in the long term, we have formulated certain intermediate aims concerning the work on our proposals. In order for the aim to be achieved, we consider that the proposals must

clarify the purport and regulation of the civil right, the reindeer management right, on which the Sami villages base their use of land and water.

clarify the regulation of the relationship between the reindeer management right and the right of ownership so that the collaboration that has to take place on the local level is based on clear rules regarding the mutual consideration that users of the land are obliged to show to each other.

increase the influence of the members of the Sami villages in their own organisations.

give the Sami villages and the Sami Parliament an increased influence over the administration of reindeer management and the grants and compensations that apply to reindeer management and

give all Sami the possibility of becoming members in the Sami village from which they can trace their origins and give the Sami villages the possibility of deciding for themselves the conditions that apply for exercising membership in a Sami village. Our proposals for increased influence for the Sami villages presume that the inquiry into the organisation of the Sami Parliament leads to clarification concerning the Sami Parliament, both as an authority and as an institution elected by the people.

The aims of a new reindeer management policy (chapter 4)

Our task has thus been to submit proposals for a reindeer

management policy that provides the basis for reindeer management that is culturally, economically and ecologically viable in the long term. We therefore propose three aims for the reindeer management policy. These aims concern culture, economics and the environment. These three aims are mutually interdependent and none of them can be said to take precedence over the others.

Cultural aim

The efforts of the Sami to maintain and develop reindeer management and other traditional Sami enterprises as a basis for Sami culture, are to be encouraged.

An important consequence of this aim is that it is the priorities of the Sami themselves, within the framework that is at their disposal, that are to be decisive with respect to how the state is to formulate various measures of encouragement.

Sweden has made international commitments that can be viewed as a framework for a cultural aim. By means of these, Sweden has undertaken to foster the prerequisites that are necessary in order for persons belonging to an ethnic minority to maintain and develop their culture and preserve the principal components of their identity, namely religion, language, traditions and cultural heritage. In this context culture has been deemed also to include the traditional use of land by minority groups, for example.

Economic aim

As far as possible, the Sami are to have the prerequisites in order to develop and maintain a Sami industry based on reindeer management.

As with any other industry, we have presumed that it is the entrepreneurs themselves who are to develop the industry by means of their own decisions. For this aim as well it is important premise that the Sami should, as far as possible, make the decisions concerning their own affairs.

Environmental aim

Enterprises that make use of the support of the reindeer management right shall be conducted in a manner that shows consideration towards

  • the long-term productive ability of the natural resources
  • biological diversity
  • natural and cultural environmental values and
  • its value for the outdoor life.

Reindeer management is of great significance for the maintenance of natural and cultural environmental values in the mountains. At the same time, reindeer management can also have a negative effect on the environment. In our opinion the formulation of an environmental aim for reindeer management should take this background into account.

Our premise is that the responsibility for the state of their industry should rest with the Sami themselves. We therefore consider that an environmental aim should apply to all enterprises that are conducted with the support of the reindeer management right. Such an aim should be formulated so that the general aims of the environmental policy are achieved. At the same time this should not counteract the importance of these resources for Sami industry and culture.

The administration of the reindeer management right (chapter 5)

With the support of the reindeer management right the Sami conduct reindeer management, hunting and fishing within the reindeer management area. The reindeer management area comprises approximately one third of the territory of Sweden in the counties of Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Gävleborg and Dalarna.

In order to make use of the reindeer management right, a person who is a Sami must be a member of a Sami village. What constitutes membership is determined by the reindeer management act. The Sami village is a legal entity in itself and there are particular regulations concerning how it is to be organised. However, it is the individual members who conduct reindeer management, operating in the form of a private firm, for example.

Each Sami village is linked to a specific part of the reindeer management area, the village area. According to the reindeer

management act, it is the county administrative board that makes the decisions concerning the division in the village area.

The reindeer management area

Reindeer management may be conducted throughout the year in the Sami territories of Norrbotten and Västerbotten counties, partly above the limit of cultivation, partly below this limit on land where forest reindeer management is traditionally conducted in the spring, summer or autumn on land belonging to the state or that belonged to the state on the last day of June 1992 (Crown Lands) or constitutes reindeer pasture on reindeer mountains in Jämtland county within those areas in Jämtland and Dalarna counties that belonged to the state on the last day of June 1992 and that were specifically made available for reindeer pasture.

Reindeer management may be carried out from October to April in other parts of the Sami territories below the cultivation limit, within such areas outside the Sami territories and reindeer mountain pastures where reindeer management has traditionally been conducted during certain times of the year.

We propose that the Sami Parliament, instead of the county administration boards, should make decisions concerning divisions in the village areas. As a rule, before the Sami Parliament makes such decisions, a meeting should be held with the Sami villages affected. However, it is not necessary to hold such a meeting if the Sami villages are in agreement and if the division is suitable for its purpose. The property owners affected should be given the opportunity to express their opinions concerning the planned division.

Our proposal concerning new rules with respect to divisions within village areas does not mean that previous decisions with respect to divisions automatically cease to apply.

The Sami village

We consider that even in the future there should be obligatory rules concerning a Sami village. This means that the law should contain a provision to the effect that there should be a Sami village within a particular area for the administration of the reindeer management right.

The background to this proposal is that we presume that the reindeer management right is primarily a collective right. It belongs to the Sami population and is exercised today by members of a Sami village. We

have found that a legal regulation that there should be a Sami village within a particular area in order to administer the reindeer management right, is the most expedient solution.

We propose that as far as possible the rules for the Sami village should be the same as those for economic associations. This means, among other things, that the Sami village shall be solely responsible for its debts. The members shall no longer be personally liable for the debts of the Sami village. Special rules for the Sami village are required when it comes to matters concerning the founding and dissolution of the Sami village and questions of membership.The prohibition against Sami villages conducting any other kind of enterprise than reindeer management is to be abolished.

We propose that the Sami village is to accept as members all Sami who can trace their ancestry from the Sami village. The requirement that a member is to be a Sami does not apply to the spouse of a member. If there is disagreement, the Sami Parliament must be able to decide the matter of whether an applicant is a Sami or originates from a Sami village. As a general rule, every member who is of age should have one vote, when voting takes place. If at least one member demands it, each member shall have one vote for every reindeer he or she owns when it comes to matters concerning reindeer management, hunting and fishing.

Special act concerning the reindeer management right

Among other things our task has meant that we have carried out a complete review of the legislation concerning reindeer management. We propose that the reindeer management act should be replaced by two acts: the reindeer management right act and the conduct of reindeer management act.

There are regulations in the reindeer management right act, the nature of which primarily pertains to civil law. These are regulations that describe how the reindeer management right may be exercised in practice, the area where it applies, who is to administer it and what the relationship is between the reindeer management right, the right of ownership and other particular rights to real estate.

At the present time, both the civil law circumstances and how reindeer management is to be conducted are regulated in the reindeer management act. As a result it can happen that the reindeer management right is not always perceived as a particular right to real estate. The purpose of proposing two acts is to make it clear that it is

partly a question of a particular right to real estate and partly an enterprise undertaken with the support of this right.

Consideration and collaboration between Sami villages and other users of land (chapter 6)

The Sami villages conduct reindeer management based on natural pasture within the reindeer management area. Many other types of land use take place within the same area. In order to create good prerequisites for a reindeer management that is culturally, ecologically and economically viable in the long term, consideration must be taken of the need that the Sami villages have of land for reindeer management based on natural pasture and of the increased collaboration between the Sami villages and other users of land. Such collaboration must be based on mutual respect and consideration for mutual rights and needs to use the land for various purposes.

Nowadays, as in former times, disruption of the Sami villages' reindeer management occurs and conflicts concerning the use of land by the Sami villages and by others arise in several places.

In many cases the conflicts that arise nowadays are due to lack of clarity, not only concerning what the Sami villages' reindeer management right constitutes and how it is related to ownership rights, but also to where the reindeer management right applies.

Part of the reason for the conflicts concerning hunting and fishing in the reindeer management area is also due to the fact that there is a lack of clarity concerning the extent of the hunting and fishing rights that are a part of the reindeer management right and how this right of hunting and fishing is related to the hunting and fishing rights of landowners and the state.

In order to ensure that there is both consideration for the need of the Sami villages for reindeer management based on natural pasture and an increased collaboration between the Sami villages and other users of land, we propose the following:

a clearer regulation of the reindeer management right and how it relates to the right of ownership

a clearer regulation of the consideration that must be shown by those engaged in reindeer management towards other interests

a clearer regulation of the consideration that must be shown by forestry towards reindeer management

increased knowledge on the part of other users of land concerning the requirements for reindeer husbandry based on natural pasture

and how various types of competing use of land affects these requirements, as well as increased knowledge on the part of those managing reindeer with respect to the requirements of other users of land within the reindeer management area and how this is affected by reindeer management

support for local collaboration between Sami villages and other users of land concerning the use of land. Arbitration and the resolution of conflicts in certain cases.

increased participation by the Sami villages and the Sami Parliament in the decision-making process when new use of land is planned.

an investigation into the extent of each and every hunting and fishing right on both privately-owned and state land within the reindeer management area, with particular attention being paid both to land that is set aside for the use of the Sami and which in the applicable legislation is interpreted as crown land above the limit of cultivation, and to reindeer pasture mountains.

On state land within the reindeer husbandry area, i. e. land that is administered by the state, we propose that consideration towards the use of land by the Sami villages for reindeer management, as well as other use of the land by the Sami, is particularly emphasised in the administration of the land. There should be ongoing consultation with the Sami villages with respect to the administration of the state land. It should be more clearly indicated that the crown land above the limit of cultivation and on the reindeer pasture mountains is primarily intended for the reindeer management of the Sami villages and other use of the land by the Sami. The National Property Board and the county administrative boards will administer this land in the future as well, but the protection of the land for the use of the Sami villages and the possibility for the Sami villages to participate in the administration of the land should be clarified. The forest Sami villages would be granted the same right to compensation for granting of usufruct within their allthe-year-round land as the right to compensation currently enjoyed by the mountain Sami villages on their all-the-year-round land according to section 34 of the reindeer management act.

Reindeer management (chapter 7)

We propose that the regulations that are linked to the manner in which reindeer management is conducted should be regulated by a special act. The reason for this is apparent in the preceding text where we describe the reindeer husbandry right act. The basis for our proposed legislation has been our intention to simplify the system of regulations in accordance with modern principles of administration and to ensure that the right to make decisions is delegated as far as possible.

Supervision of the administration of pasture resources

We propose that the Sami villages should account for the status of their pasture lands. On the basis, among other things, of these reports, field studies, studies of slaughter statistics and notifications of wandering reindeer and reindeer herds that have mingled, the Sami Parliament should exercise supervision to ensure that the administration of the reindeer pasture by the Sami villages lives up to the environmental aims. The Sami Parliament should also establish the maximum number of reindeer allowed for every Sami village as an additional aspect of the supervision exercised. Together with those concerned, the Sami Parliament should continually evaluate whether the established maximum number of reindeer permitted is relevant.

Concession reindeer management

Concession reindeer management is conducted below the Sami territory border in the Kalix and Torne river valleys. Reindeer management may only be conducted all the year round once the county administrative board has given one or several Sami permission (a concession) to have both their own reindeer and those belonging to the landowner in the area (managed reindeer) within a particular area. As well as the holder of the concession, the owner of the managed reindeer also participates in the reindeer management to some extent. It is the owner of the managed reindeer who, together with the holder of the concession, makes the decisions concerning how the reindeer management is to be conducted.

Landowners are the most common category of owners of managed reindeer. In order for a landowner to be an owner of managed reindeer, he has to own an agricultural property in the concession area and be a resident of the property or at least resident within that part of

Norrbotten county where the management of concession reindeer is permitted.

We consider that because of its cultural significance and the fact that it contributes towards employment in the area, concession reindeer management should remain. We propose that there should no longer be an obligation to conduct concession reindeer management in the Sami village format. This is the result of our proposed new regulations for the Sami village based on the administration of the reindeer management right.The relationship between the owners of managed reindeer and the holders of concessions should instead be regulated by conditions in the concession.

We propose that the possibility of having managed reindeer should be extended somewhat. This means that the person who owns an agricultural property in the area but is resident somewhere else in Norrbotten county should be able to have managed reindeer. The county administrative board should be given an opportunity, if there are particular reasons for doing so, to grant exemptions from the rule that the holder of the concession should enjoy a maximum of thirty managed reindeer per household.

We do not consider that the proposals in the inquiry concerning Muonio Sami village should be implemented.

Reindeer markings

Traditionally, the method employed in reindeer management to distinguish between the reindeer of various owners has been marks cut in the ears of the reindeer. The reindeer owners compare the reindeer markings to the certificate of registration of title, and the dexterity used in marking is part of their professional skill.

The appearance of the reindeer markings, the time when the marks are made and so forth are regulated in detail in the reindeer management act and the regulations pertaining to it. The reindeer markings are registered according to decisions made by the county administrative board.

We propose that there should always be a legal obligation to mark reindeer. The Sami Parliament should have a register of reindeer markings.The registration should protect the owner of the marking against markings that may be confused with it.

Other regulations concerning reindeer markings and the marking of reindeer are to be notified in ordinances or in the regulations of the Sami Parliament.

Grants and compensation etc (chapter 8)

We have surveyed the grants and compensation that are given to reindeer management and the Sami culture. We shall return to this in chapter 8. A summary of the result may be seen in table 8.1.

With the overriding aims as a basis, we propose four national aims for the grants given to reindeer management. The grants shall

encourage the Sami's own efforts to develop their industry

encourage an optimal use of pasture

improve the financial outcome of reindeer management and

foster a sustainable development of the mountains and the reindeer management area in general, acknowledging the environmental values of the countryside and culture. We propose that the Sami Parliament is given the task of working out the grants given to reindeer management within the framework of the national aims for them. Moreover we propose that the responsibility for administering the funds directed towards reindeer management should be transferred from the Board of Agriculture to the Sami Parliament.

The state reindeer management administration (chapter 9)

Governance of the aims and results of state activities are the basis of our proposals. We have found that many tasks that are allocated to the authorities at the present time need no longer to be, and the tasks can be managed by the Sami themselves. The administration of the tasks remaining to the authorities can be simplified and a better coordination of issues concerning the Sami can be achieved.

We propose that the government institute a special unit within the Cabinet Office and the Ministries for all Sami issues, with one minister responsible, and that most of the tasks remaining to the authorities concerning reindeer management that are currently administered by the Board of Agriculture should be transferred to the Sami Parliament. The Sami Parliament should also be the central administrative authority (the sector authority) for issues concerning reindeer management. In addition we propose that the Sami Parliament should be responsible for the supervision needed to ensure that reindeer husbandry shows the consideration for the environment and the other matters of public interest that are prescribed in the law concerning the conduct of reindeer management.

We propose that the board for the Sami Fund should be disbanded and that the fund should be transferred to the Sami Parliament.

The county administrative boards for Norrbotten, Västerbotten and Jämtland counties should be given the responsibility for issues concerning the disposal of land in their respective areas and that the tasks for the reindeer management delegations should be clarified in the instructions for the county administrative boards.

As for the administrative issues concerning forestry and reindeer management, we propose that the issues remain with the County Forestry Boards and that the government finds ways of enabling the Sami to influence the decision-making process. Since our premise is that the Sami should be ensured of an influence in state decisions concerning reindeer management as a matter of public interest, we propose that the government considers appointing a Sami member of state decision-making bodies such as the board of the National Board of Forestry, the forest management boards, the National Environmental Protection Agency, the state property board, etc.

Costs (chapter 11)

In the long term our proposals primarily constitute a redistribution of available funds. In some cases our proposals mean that additional resources should be allocated by means of additional appropriations over and above the state budget. We propose a number of temporary contributions designed to ease the implementation of new legislation, primarily within the Sami villages, and to increase collaboration and minimise the conflicts between reindeer management and other users of the land. These temporary contributions are estimated to cost nine million Kronor per year for a three-year period. In addition we propose measures that entail in some cases the payment of compensation to reindeer management and forestry interests respectively. The cost of these measures, together with a certain increase in administration within the forest management organisation, is estimated to be 3.6 million Kronor per year. The funds should be acquired by means of a redistribution within the framework of expenditure area 23: agriculture and forestry, fisheries and related industries.

Förkortningar

Bq Bequerel FSC Forest Stewardship Council AC HD Högsta domstolen ILO International Labour Organization LRF Lantbrukarnas Riksförbund MISTRA Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning NJA Nytt juridiskt arkiv I PEFC Pan European Forest Certification RNL Rennäringslagen (1971:437) SCB Statistiska centralbyrån SJVFS Statens jordbruksverks författningssamling SLU Sveriges lantbruksuniversitet SVL Skogsvårdslagen (1979:429) SSR Svenska Samernas Riksförbund

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om renskötselrätt

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

1 kap. Renskötselrätt

Grundregler

1 § Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.

Rätten enligt första stycket (renskötselrätten) tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom.

För förvaltningen av renskötselrätten skall det finnas samebyar. Renskötselrätten får utövas av den som är medlem i sameby.

Bestämmelser om hur rennäring skall bedrivas och om rätt att efter tillstånd (koncession) bedriva renskötsel i vissa delar av Norrbottens län finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

2 § Renskötselrätten omfattar, enligt bestämmelserna i denna lag,

  • rätt till renbete,
  • rätt att uppföra hagar, stängsel, renvaktarstuga, slakteri eller andra anläggningar och mindre byggnader som behövs för renskötseln,
  • rätt till virke för renskötselanläggningar, familjebostad, bränsle för husbehov och slöjdvirke,
  • rätt att flytta renar,
  • rätt till jakt och fiske.

3 § Renskötselrätt gäller inom följande områden (renskötselområdet)

1. hela året (året-runt-marker) i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland, på renbetesfjällen, inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete,

2. den 1 oktober – den 30 april (vinterbetesmarkerna) i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen i Jämtlands län och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

4 § Året-runt-marker skall fördelas mellan samebyarna i särskilda byområden. Byområde kan omfatta även vinterbetesmarker.

Del av byområde kan vara gemensam för samebyar om det föreligger särskilda skäl.

Byområdet och övriga områden som samebyn använder för renskötsel utgör samebyns betesområde.

Bestämmelser om indelning i byområde m.m. finns i 2 kap.

Renbete

5 § Samebyns betesområde får användas för renbete. Bestämmelser om högsta renantal och inskränkningar i betesrätten på grund av hänsyn till miljön finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

6 § Lavbevuxna träd får fällas inom samebyns betesområde om det är oundgängligen nödvändigt för att skaffa foder till renarna. I första hand skall torra eller oväxtliga träd fällas. Avverkning skall om möjligt ske efter anvisning av markens ägare eller brukare.

Anläggningar, bränsle och slöjdvirke m.m.

7 § Arbetshage eller annat stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs för renskötseln får utföras inom samebyns betesområde.

Renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln får uppföras på utmark inom byns betesområde.

Är anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk skall den förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga om byggnad som anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen på mark som varken är sådan kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog.

Uppstår tvist om anvisad plats bestämmer länsstyrelsen platsen.

8 § Om det behövs virke till en anläggning eller en byggnad som avses i 7 § får skog avverkas på den del av samebyns betesområde som hör till lappmarkerna, renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Bränsle och slöjdvirke får tas för eget behov inom den i första stycket angivna delen av betesområdet.

Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om denne inte medger något annat.

På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till en samebys betesområde får för ändamål som anges i första och andra stycket endast tas torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för tillfälligt behov, lövträd som växer på utmark.

9 § Till uppförande eller ombyggnad av familjebostad får skog avverkas inom byns betesområde på kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog. Avverkning får ske endast efter anvisning av markägare.

10 § Bränsle får för eget behov tas inom annan samebys betesområde vid renskiljning eller annan verksamhet som har samband med renarnas skötsel.

11 § Ersättning behöver inte lämnas för skog som med stöd av renskötselrätt avverkas på kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog. Detsamma gäller växande lövträd som avverkas på annan mark inom lappmarkerna, på renbetesfjällen samt inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Ersättning skall i andra fall än som avses i första stycket lämnas för rotvärdet av växande träd som avverkas. Kan överenskommelse inte uppnås om ersättning, utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika parterna.

Bestämmelser om den hänsyn till skogsbruket samt till natur- och kulturmiljövården som skall tas inom rennäringen finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

Flyttning av renar

12 § Mark och vatten får nyttjas för att flytta renar mellan skilda delar av byns betesområde.

Jakt och fiske

13 § Jakt och fiske får bedrivas på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen och lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Jakt och fiske för husbehov får bedrivas på den i första stycket angivna delen av annan samebys betesområde vid renskiljning eller annan verksamhet som har samband med renarnas skötsel.

Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter sådant djur företagas även inom annan samebys område på mark

som anges i första stycket, i den mån regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det.

Inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete får fiske till husbehov bedrivas. Inom samma område får jakt på rovdjur bedrivas i den mån regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det.

För jakt och fiske med stöd av renskötselrätten gäller även jaktlagen (1987:259) och fiskelagen (1993:787) samt föreskrifter utfärdade med stöd av dessa lagar.

2 kap. Indelning i byområden m.m.

1 § Indelning i byområden skall göras så att varje byområde blir varaktigt lämpat för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång, behov av nödvändiga årstidsbeten och övriga omständigheter.

2 § Sametinget beslutar om indelning i byområden. Innan Sametinget fattar beslut skall sammanträde hållas med berörda samebyar. Sammanträde behövs inte, om samebyarna kommit överens i ärendet och den föreslagna indelningen inte strider mot 1 §.

I den utsträckning som är nödvändigt med hänsyn till indelningens art och förhållandena i övrigt skall Sametinget utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet kan komma att beröras av beslutet. Dessa skall beredas tillfälle att yttra sig över den föreslagna indelningen innan beslut fattas.

3 § Betestid på vinterbetesmark kan förlängas av länsstyrelsen efter samråd med Sametinget, om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl.

4 § Om rätt att efter särskilt tillstånd driva renskötsel (koncessionsrenskötsel) under hela året inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen finns bestämmelser i lagen (2002:xx) om bedrivande av renskötsel.

3 kap. Förhållandet mellan renskötselrätt och andra rättigheter till samma mark

1 § Vad som sägs om ägare i denna lag gäller också innehavare av annan särskild rätt till fast egendom än renskötselrätt.

2 § Markägare och innehavare av renskötselrätt skall visa hänsyn till varandras rätt att bruka marken och såvitt möjligt undvika att hindra varandras markanvändning.

I skogsvårdslagen (1979:429) finns regler om den särskilda hänsyn som skall tas till renskötseln vid skogsbruk. I lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring finns regler om den särskilda hänsyn som skall tas till andra intressen vid bedrivande av rennäring.

Den som brister i hänsyn enligt första eller andra stycket skall ersätta uppkommen person- och sakskada.

3 § Vad som anges i 2 § hindrar inte att mark används i enlighet med en detaljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

4 § När renar befinner sig inom betesområde vid tid då renskötsel är tillåten där, skall hund i trakten, som inte används i renskötseln, hållas i band eller instängd, om inte länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyttas, om hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.

Anträffas hund medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där renskötsel då är tillåten, får hunden, om den inte låter sig fångas, dödas av den som äger eller vårdar ren.

Den som på så sätt dödat hund är skyldig att snarast möjligt anmäla det inträffade till polismyndigheten.

5 § Har ren orsakat skada

1. under tiden juni – augusti på åker, äng eller trädgård som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen eller under tiden maj – september på åker, äng eller trädgård som är belägen inom annat område där renskötsel får bedrivas under hela året,

2. på mark inom renskötselområdet under tid då renskötsel inte får bedrivas där eller

3. på mark utanför renskötselområdet, skall skadan ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten, om det inte visas att skadan inte orsakats av byns renar.

Är flera samebyar ersättningsskyldiga enligt första stycket, fördelas ansvaret lika mellan byarna inbördes. Kan det visas att renar från någon av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela skadan.

Har skada orsakats av renar från flera samebyar och kan det inte utredas i vilken omfattning varje bys renar har del i skadan, fördelas ansvaret mellan byarna inbördes efter antalet renar från varje by som vid

tiden för skadans uppkomst fanns i trakten och som inte stod under bevakning.

6 § Ersättning som sameby betalt enligt 5 § får den kräva åter av den som varit vållande till skadan.

7 § Den rätt till ersättning för att ren blivit dödad eller skadad som enligt vad särskilt är föreskrivet eller enligt allmänna skadeståndsregler kan tillkomma renens ägare skall i fall då ägaren är okänd tillfalla den sameby inom vars betesområde renen befann sig.

4 kap. Inskränkning eller upphörande av renskötselrätt

1 § Regeringen kan förordna om inskränkning eller upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen (1972:719).

Inskränkning kan avse viss tid eller vissa i renskötselrätten ingående befogenheter.

2 § Regeringen kan i förordnande enligt 1 § föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln.

3 § Om inskränkning eller upphävande av renskötselrätt medför skada eller olägenhet för renskötseln eller för jakt och fiske med stöd av renskötselrätten, skall ersättning utgå.

Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person tillfaller sameby som berörs av inskränkningen eller upphävandet.

4 § I fråga om inskränkning eller upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning därav gäller, utöver bestämmelserna i 1–3 §§, i tillämpliga delar bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) om expropriation av särskild rätt till fastighet.

5 kap. Upplåtelse av mark och vatten

1 § Sameby eller medlem i sameby får inte upplåta rättighet som ingår i renskötselrätten.

Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 1 kap. 13 §.

2 § På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen inte försämrar förutsättningarna för att inom det berörda området bedriva samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten.

Avser upplåtelsen rätt till jakt och fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god viltvård eller fiskevård.

Innan upplåtelse av nyttjanderätt får ske skall berörd sameby höras. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten få ske endast om sameby medger det.

3 § Fråga om upplåtelse enligt 2 § prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Upplåtelse enligt 2 §, som inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning, skall ske mot avgift, om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften tillfaller sameby som berörs av upplåtelsen.

Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person tillfaller sameby som berörs av skadan eller olägenheten.

Vid avgiftsfri upplåtelse enligt första stycket skall staten ersätta samebyn för bortfallet av avgift.

5 § På sådana året-runt-marker nedanför odlingsgränsen som antingen tillhör eller vid utgången av 1992 tillhörde staten skall staten för nyttjanderättsupplåtelser som inte avser skogsavverkning utge ersättning till sameby som berörs av upplåtelsen.

Ersättningen skall beräknas enligt de grunder som gäller vid bestämmande av avgift och annan ersättning som enligt 4 § skall utgå för upplåtelser ovanför odlingsgränsen.

Ersättningen fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

6 kap. Sameby

Inledande bestämmelser

1 § En sameby har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa förvalta renskötselrätten inom sitt byområde samt de övriga om-

råden samebyn nyttjar. Förvaltningen får inte ske i strid med renskötselns intressen inom samebyn. En sameby kan även ha andra ändamål enligt vad som framgår av stadgarna.

En samebys verksamhet får bedrivas i ett av byn helägt dotterföretag.

2 § En sameby skall registreras. Sedan samebyn har registrerats kan den förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter.

3 § För en samebys förpliktelser svarar endast samebyns tillgångar. I tillgångarna inräknas insatser och avgifter som har förfallit till betalning, även om de ännu inte har betalts.

4 § Bestämmelserna i 1 kap.46 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall gälla även för sameby. Vad som i bestämmelserna sägs om moderförening skall gälla modersameby.

Bildande av en sameby

5 § Sameby bildas vid sammanträde genom att deltagarna antar stadgar och utser styrelse.

Sammanträde enligt första stycket skall hållas av Sametinget. Till sammanträdet skall Sametinget kalla samtliga medlemmar i samebyn som tidigare förvaltat renskötselrätten inom byområdet.

6 § Kan sameby inte bildas vid sammanträde enligt 5 § skall Sametinget hålla nytt sammanträde.

Sametinget skall i ortstidning kungöra att nytt sammanträde för bildande av sameby skall äga rum. Kungörelsen skall ange för vilket betesområde sameby skall bildas samt vad den som inte varit medlem i sameby som tidigare förvaltat renskötselrätten i byområdet har att iaktta för att kallas till sammanträdet. Kungörelse skall ske senast fyra månader före sammanträdet.

Till sammanträdet skall Sametinget kalla samtliga

  • medlemmar i sameby som tidigare förvaltat renskötselrätten inom betesområdet, och
  • same som senast två månader före sammanträdet anmält att han är intresserad av medlemskap i den bildade samebyn.

7 § I frågor som avses i 22 § tredje stycket 2 har, om minst en deltagare begär det, varje deltagare en röst för varje ren som enligt senast gällande renlängd innehas av honom. I övriga frågor har varje myndig deltagare vid sammanträdet en röst.

8 § Vid sammanträdet skall föras protokoll genom ordförandens försorg.

9 § Som sammanträdets beslut gäller den mening som fått mer än hälften av de avgivna rösterna eller, vid lika röstetal, den mening som biträdes av ordföranden. Vid val anses den vald som har fått de flesta rösterna. Vid lika röstetal avgörs val genom lottning. 10 § I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 7 kap. 17 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar motsvarande tillämpning.

11 § Kostnaden för sammanträdet skall slutligt betalas av samebyn.

12 § Samebyns stadgar skall ange

1. samebyns firma,

2. den ort inom samebyns område, där samebyns styrelse skall ha sitt säte.

3. ändamålet med samebyns verksamhet och verksamhetens art,

4. den insats med vilken varje medlem skall delta i samebyn, hur insatsen skall fullgöras samt i vad mån en medlem får delta i samebyn med insats utöver vad han är skyldig att delta med,

5. för det fall att regelbundna eller på särskilt beslut om uttaxering beroende avgifter till samebyn skall förekomma, avgifternas belopp eller de högsta belopp till vilka de får bestämmas,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och revisorer samt eventuella suppleanter, tiden för deras uppdrag samt, om någon av dem skall utses på annat sätt än som anges i denna lag, hur det i så fall skall ske,

7. för det fall att fullmäktige enligt 7 kap. 12 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall finnas, deras befogenhet, hur de skall utses och tiden för deras uppdrag,

8. inom vilken tid och hur bystämma skall sammankallas samt hur andra meddelanden skall bringas till medlemmarnas eller fullmäktiges kännedom,

9. vilka ärenden som skall förekomma på ordinarie stämma, 10. vilken tid samebyns räkenskapsår skall omfatta, 11. grunderna för fördelning av samebyns vinst, samt

12. för det fall att insatsemission som avses i 10 kap. 2 a § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall förekomma, vad som skall gälla för dessa.

13 § Samebyn skall anmälas för registrering senast två månader efter det att beslut fattades om att bilda den.

Första stycket gäller även vid ändring av stadgarna. Vad som sägs om åtgärder före registrering i 2 kap. 4 § första och andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall gälla även för sameby.

Samebyns medlemmar m.m.

14 § Medlem i sameby kan den bli som är

1. same som kan härleda sitt ursprung till samebyn,

2. make till medlem enligt punkten 1 eller efterlevande make till

avliden sådan medlem. Med make jämställs den som varaktigt bor tillsammans med medlem under äktenskapsliknande förhållanden.

En sameby får inte vägra den som uppfyller kraven enligt första stycket inträde som medlem. Om samebyn inte antar sökanden som medlem, kan frågan prövas av Sametinget på samebyns eller sökandens begäran. Sametingets beslut får inte överklagas.

En sameby kan som medlem anta same som är medlem i annan sameby trots att kravet på ursprung i samebyn inte är uppfyllt.

I stadgarna får föreskrivas att inträdesansökan skall göras skriftligen och att ansökningshandlingen skall vara försedd med sökandens bevittnade namnunderskrift.

15 § Den som genom bodelning, arv eller testamente har förvärvat en medlems andel skall ansöka om inträde i samebyn inom den tid som anges i 3 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Den som genom överlåtelse har förvärvat en medlems andel skall ansöka om inträde i samebyn inom sex månader därefter.

Om den, som genom bodelning eller överlåtelse har förvärvat en medlems andel, antas, inträder han som medlem i överlåtarens ställe.

Ansöker förvärvaren inte om inträde inom föreskriven tid, eller avslås hans ansökan, skall medlemmen därmed anses ha sagt upp sig till utträde. Förvärvaren har i sådana fall den rätt som tillkommer en avgången medlem vad gäller återbetalning av medlemsinsatser.

16 § En medlem har rätt att säga upp sig till utträde ur samebyn. I stadgarna får föreskrivas att en uppsägning skall göras skriftligen och att uppsägningshandlingarna skall vara försedd med medlemmens bevittnade namnunderskrift.

Medlem som beviljats medlemskap i annan sameby skall anses ha sagt upp sig till utträde.

I stadgarna får även föreskrivas att uppsägning inte får göras förrän efter viss tid, högst två år, från inträdet. Tiden får utsträckas till högst fem år, om registermyndigheten medger det. Föreskrifter i stadgarna enligt detta stycke gäller inte i fall som avses i 7 kap. 15 § tredje stycket och 12 kap. 4 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

17 § Avseende tidpunkt för när avgång ur samebyn sker gäller 3 kap. 5 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

18 § Beträffande samebys medlemsförteckning skall 3 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar äga motsvarande tillämpning.

19 § Beträffande återbetalning av medlemsinsatser gäller 4 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

Samebyns ledning

20 § För samebyns ledning gäller bestämmelserna i 6 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

21 § Saknar samebyn styrelse, kan Sametinget på yrkande av någon vars rätt är beroende av att behörig styrelse finns förordna syssloman att handha byns angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman har rätt att av byn erhålla arvode som bestäms av Sametinget.

Bystämma

22 § Samebymedlemmarnas rätt att besluta i samebyns angelägenheter utövas vid bystämman.

För stämman gäller i tillämpliga delar reglerna i 7 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar utom såvitt avser medlems rösträtt.

I fråga om rösträtt på bystämma gäller att

1. varje myndig medlem har en röst,

2. en medlem kan begära att röstning skall ske efter renantal vid val av en majoritet av styrelsens ledamöter, i frågor som avser användningen av byns betesområde för renbete, anläggningar för renskötseln, flyttning av renar eller på annat sätt rör renskötselarbetet och därmed sammanhängande ekonomiska frågor, jakt och fiske, intrångs- och upplåtelseersättningar, samt ändring av sådana föreskrifter i stadgarna som avses i 12 § 3-4, 5 om föreskriften avser avgifter i renskötseln, 7 och 11-12,

3. vid röstning enligt 2 har medlem en röst för varje ren som enligt gällande renlängd innehas av medlemmen, dock inte för fler renar än samebyn bestämt för denne med stöd av stadgarna. Ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet.

Revision och särskild granskning

23 § För revision och särskild granskning gäller i tillämpliga delar reglerna i 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Överskottsutdelning och annan användning av samebyns egendom

24 § För överskottsutdelning och annan användning av samebyns egendom gäller i tillämpliga delar reglerna i 10 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Konkurs och företagsrekonstruktion

25 § Om en sameby är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är samebyn upplöst när konkursen avslutas.

Om det finns överskott, skall bystämman inom en månad från det att konkursen avslutades förordna ny styrelse, verkställande direktör och revisorer.

26 § Om en sameby försätts i konkurs eller beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion meddelas för samebyn, skall tingsrätten för registrering underrätta registreringsmyndigheten om beslutet, vem som har utsetts till konkursförvaltare och vilken tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över förvaltningen.

Under konkursen företräds samebyn som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör som finns vid konkursens början. Även under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.

När en konkurs har avslutats eller en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion har upphört, skall tingsrätten genast för registrering underrätta registermyndigheten och i det förra fallet ange om något överskott finns eller inte. Tingsrätten skall även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när högre rätt har upphävt ett beslut att försätta samebyn i konkurs eller ett beslut om företagsrekonstruktion.

Fusion m.m.

27 § Beträffande fusion mellan samebyar eller mellan sameby och ett helägt dotteraktiebolag gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 12 kap.18 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Genom ett avtal om fusion kan också

1. en ekonomisk förening (den överlåtande parten) gå upp i en sameby (den övertagande parten), eller

2. en eller flera ekonomiska föreningar förenas med en eller flera samebyar (de överlåtande parterna) genom att bilda en ny sameby (den övertagande parten).

Beträffande inlösen av aktier i ett dotteraktiebolag gäller bestämmelserna i 12 kap.9-13 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Skadestånd m.m.

28 § I fråga om skyldighet för styrelseledamot, verkställande direktör, revisor eller samebymedlem att ersätta skada som vållats samebyn, medlem eller tredje man och i fråga om talan om sådan ersättning tilllämpas 13 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Samebyns firma

29 § En samebys firma skall innehålla ordet ”sameby”. I firman får inte ordet ”bolag” eller något annat som betecknar ett bolagsförhållande tas in på ett sådant sätt som kan leda till missförståndet att ett bolag innehar firman. Firman skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i samebyregistret. Registreringen av en

samebys firma gäller för hela landet. I övrigt finns bestämmelser om registrering i firmalagen (1974:156).

Om samebyns firma skall registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse anges i stadgarna.

Samebyns styrelse kan anta bifirma. Bestämmelserna i första stycket gäller även bifirma. Uttrycket sameby får dock inte tas in i en bifirma.

Endast sameby får i sin firma använda uttrycket sameby. I fråga om skriftliga handlingar som utfärdas för en sameby gäller 14 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Registrering m.m.

30 § Sametinget är registreringsmyndighet för en sameby.

Registreringsmyndigheten skall för registrering enligt denna lag föra ett samebyregister för hela landet.

I fråga om förfarandet hos registreringsmyndigheten och verkan av registrering gäller bestämmelserna i 15 kap.2-5 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Om någon anmälan rörande en sameby inte har kommit in till registreringsmyndigheten under de fem senaste åren, skall registreringsmyndigheten undersöka om samebyn har upphört med sin verksamhet. Detta skall ske genom brev till den i samebyregistret registrerade adressen samt genom kungörelse i ortstidning.

Om det två månader efter kungörandet enligt föregående stycke inte framgår att verksamhet fortfarande bedrivs inom samebyn, skall registreringsmyndigheten vidta åtgärder i syfte att förvaltningen av renskötselrätten inom samebyns område återupptas. Registreringsmyndigheten kan i samband med sådana åtgärder avföra samebyn ur registret. Samebyn är därmed upplöst.

7 kap. Ansvar och överklagande m.m.

1 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet, i strid med bestämmelserna i denna lag,

1. stänger av flyttningsväg för renar eller vidtar åtgärder på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligt försämras, 2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på ett område där renskötsel då är tillåten,

3. driver bort renar från ett område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att beta på ett sådant område, 4. bryter mot 3 kap. 4 § första eller tredje stycket.

2 § I fråga om gärningar som är straffbara enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och som på grund av hänvisning i denna lag kan komma i fråga även för sameby gäller i tillämpliga delar 16 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 6 kap. 29 § fjärde stycket.

I fråga om vite i samband med beslut enligt bestämmelser i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar som på grund av hänvisning i denna lag gäller även för sameby, gäller bestämmelsen i 16 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Sametinget får meddela föreläggande för sameby att fullgöra sin skyldighet enligt 6 kap. 13 §. Sådant föreläggande får förenas med vite.

3 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut om upplåtelse enligt 5 kap. 2 § överklagas dock hos regeringen om beslutet rör annat än samebys renskötselrätt.

Beslut enligt 5 kap 2 § som avser upplåtelse av rätt till jakt eller fiske får överklagas endast av sameby.

I fråga om överklagande av myndighets beslut som genom hänvisning i denna lag fattats med stöd av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller i tillämpliga delar 15 kap. 6 § samma lag.

4 § Myndighets beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte den beslutande myndigheten bestämmer något annat.

5 § Länsstyrelsens uppgifter enligt denna lag fullgörs såvitt avser Västernorrlands län av länsstyrelsen i Västerbottens län och såvitt avser Dalarnas och Gävleborgs län av länsstyrelsen i Jämtlands län.

6 § I 22 § lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring finns bestämmelser om expediering av beslut som angår många och beräkning av tiden för överklagande av sådana beslut.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003, då rennäringslagen (1971:437) upphör att gälla.

2. Beslut om indelning i byområde enligt rennäringslagen (1971:437) eller motsvarande beslut enligt äldre bestämmelser skall anses som beslut om indelning i byområde enligt denna lag.

3. Vad i lag eller annan författning betecknas som områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande skall i stället avse sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

5. Sameby enligt denna lag skall bildas genom beslut av bystämman i sameby enligt rennäringslagen (1971:437). För sådan stämma skall bestämmelserna i rennäringslagen tillämpas utom såvitt avser reglerna om röstning. Beträffande röstning skall reglerna i 6 kap. 22 § denna lag tillämpas. Samebyn skall registreras enligt reglerna i denna lag inom tre år från det att denna lag trätt i kraft. Har samebyn inom den tiden inte bildats skall Sametinget starta ett förfarande enligt 6 kap. 5 – 11 §§ denna lag. Sedan den nya samebyn registrerats skall den gamla anses upplöst och samtliga tillgångar och skulder skall anses ha övergått till den nya samebyn.

6. Sameby enligt denna lag skall utge ersättning till medlem i sameby enligt rennäringslagen (1971:437) om förvaltningen av renskötselrätten medför att medlemmen inte längre kan utöva sådan enskild rättighet som före denna lags ikraftträdande utövades med stöd av rennäringslagen (1971:437).

2. Förslag till Lag om bedrivande av rennäring

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall bedrivas så att nyttjade naturresurser uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls och samiska kulturvärden beaktas.

Hänsyn vid utövande av rennäring

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

3 § När rennäring bedrivs skall, utöver vad som sägs i 3 kap. 2 § lagen (2002:xx) om renskötselrätt, hänsyn tas också till allmänna intressen.

Renar skall såvitt möjligt hindras från att vistas på marker där det inte är tillåtet. Särskilt skall hänsyn visas för plantskog och aktivt brukad åkermark med växande gröda.

Den hänsyn som skall visas till allmänna intressen kan aldrig vara så ingripande att pågående markanvändning för rennäring avsevärt försvåras.

Betesmarksredovisning

4 § För varje sameby skall det finnas en redovisning som anger tillståndet för betesmarkerna och vilka natur- och kulturmiljövärden som finns inom området.

Redovisningen skall upprättas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Renmärken och renmärkesregister

5 § Ren som förs på bete med stöd av renskötselrätten skall vara märkt på ett sådant sätt att det framgår vem som äger renen.

Anträffas inom samebyns betesområde omärkt ren och framgår det inte vem som är ägare tillfaller renen samebyn.

Anträffas inom betesområdet ren med förfalskat, förstört eller okänt märke eller med märke som inte är rätt utformat, skall renen tas om hand av samebyn. Den som inom två år från omhändertagandet styrker sig vara ägare till renen har rätt att av byn få ut renen eller ersättning för dess slaktvärde med avdrag för byns kostnader för renen.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Sametinget får meddela föreskrifter om märkning av ren och renmärken.

6 § Sametinget skall för att uppfylla syftet i 5 § första stycket föra register över renmärken (renmärkesregister). Sametinget är personuppgiftsansvarigt för behandlingen av personuppgifter i registret. Registret skall innehålla renmärket, det område där märket får användas, märkesinnehavarens namn, personnummer och adress.

Renmärke får registreras endast om det tydligt skiljer sig från annat giltigt märke som får användas på renar med vilka sökandens renar kan sammanblandas.

Registrerat renmärke skall avlysas om märket under tio år inte använts vid renmärkning. Uppgifter om renmärket i registret skall då genast gallras.

Är två eller flera registrerade renmärken helt lika eller så lika att de lätt kan förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma med varandra, kan Sametinget på ansökan av sameby eller märkeshavare för vilken likheten medför olägenhet förordna att något eller några av märkena skall avlysas eller ändras. Uppgifter om renmärket i registret skall gallras senast tio år efter beslutet om avlysning.

Renräkning och renlängd

7 § Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Om sameby begär det, kan Sametinget medge att räkningen får ske med större tidsmellanrum.

En sameby skall underrätta Sametinget om tid och plats för byns renräkning. Sametinget kan utse någon att närvara vid renräkningen. Finns anledning anta att samebyn inte följt meddelade föreskrifter, kan Sametinget besluta om kompletterande renräkning.

Den som av Sametinget förordnats att närvara vid renräkningen har rätt att få tillträde till område och anläggningar där renar hålls samt rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för att fullgöra uppdraget.

8 § På grundval av renräkning enligt 7 § första stycket skall renlängd upprättas.

I renlängden skall tas upp ägarna till de renar som hålls på byns betesområde och det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare.

Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse i den.

Rennäringsregister

9 § Sametinget skall med renlängden som underlag föra ett rennäringsregister. Syftet med registret är att använda uppgifterna vid handläggning av ärenden som rör rennäringen, för statistiska ändamål och för planering som rör rennäringen. Sametinget är personuppgiftsansvarigt för behandlingen av personuppgifter i registret.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Sametinget får meddela närmare föreskrifter om användningen av renlängd som underlag för ett rennäringsregister och om skyldighet att lämna renlängden och andra uppgifter om renskötseln av betydelse för registret till Sametinget.

Främmande renar

10 § Om främmande renar kommit in på samebys betesområde, skall de skiljas ut så snart det kan ske. Underrättelse om tid och plats för skiljningen skall i god tid dessförinnan lämnas till sameby till vilken renarna kan antagas höra. Sådan sameby är skyldig att avdela den arbetspersonal som behövs för skiljningen och för att återföra renarna.

Uteblir sameby som underrättats om skiljning och kan renarna inte återföras utan väsentlig olägenhet, får den by som ombesörjer skiljningen låta slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning.

Om inte annat avtalats, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande samt återförande eller slakt och försäljning.

Koncessionsrenskötsel

11 § Den som är same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession innefattar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas, om denne är bosatt på fastigheten eller inom Norrbottens län,

2. den som tidigare har haft koncession inom området, om denne är bosatt inom Norrbottens län och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. make, hemmavarande barn, efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till koncessionshavare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om denne är bosatt inom Norrbottens län.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan antas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.

12 § Fråga om koncession prövas av länsstyrelsen.

13 § Beslut om att bevilja koncession skall ange

1. koncessionsområdet,

2. flyttningsvägs sträckning,

3. det högsta antal renar som varje koncessionshavare får hålla inom området och det högsta antal skötesrenar som han får ta emot,

4. om koncessionshavare har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och taga virke inom koncessionsområdet,

5. de villkor som skall gälla för förhållandet mellan koncessionshavare och skötesrenägare, 6. övriga villkor för renskötseln.

Koncessionshavare får ha högst trettio renar i vinterhjorden från varje hushåll. Länsstyrelsen kan, om det föreligger särskilda skäl, medge att koncessionshavare får ha fler än trettio renar i vinterhjorden från varje hushåll.

Länsstyrelsen skall samråda med Sametinget innan beslut om koncessionsområdet fattas.

14 § Har förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan länsstyrelsen återkalla koncessionen eller besluta om nya villkor.

Skyldighet att samla renar

15 § Samebys styrelse är skyldig att i den omfattning som behövs låta samla ihop renar som hör till byn eller skilja ut ren från dessa, om polismyndighet eller kronofogdemyndighet begär det. Koncessionshavare har motsvarande skyldighet beträffande renar som han får hålla inom koncessionsområde.

Myndigheten kan låta verkställa åtgärden på den ansvariges bekostnad om skyldigheten inte fullgörs.

Tillsyn

16 § Sametinget utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 2 – 5, 7 och 8 §§ och med stöd av dessa meddelade föreskrifter.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över att regler och meddelade villkor för koncessionsrenskötseln följs.

17 § Som ett led i tillsynen över förvaltningen av betesresursen skall Sametinget bestämma det högsta antal renar som får hållas på bete inom samebys betesområde.

Föreläggande och vite

18 § Länsstyrelsen och Sametinget får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Ett föreläggande eller förbud får meddelas sedan det har visat sig att myndighetens råd inte har följts. I brådskande fall, eller när det annars finns särskilda skäl, får dock ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart.

Förelägganden och förbud kan förenas med vite.

Om någon inte rättar sig efter ett föreläggande, får beslutsmyndigheten besluta att åtgärden skall vidtas på den försumliges bekostnad.

Följer koncessionshavare eller ägare av skötesren inte föreläggande att minska sitt renantal får länsstyrelsen besluta om slakt och försäljning av de övertaliga renarna. Kostnaden för slakten och försäljningen skall tas ut ur köpeskillingen medan återstoden av köpeskillingen tillfaller renarnas ägare. Detsamma gäller om tidigare koncessionshavare inte följer ett föreläggande om att avveckla sitt reninnehav.

Ansvar, överklagande m.m.

19 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte följer ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 2 § om inte föreläggandet eller förbudet förenats med vite.

20 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut att bevilja registrering av renmärke får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

21 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte respektive myndighet bestämmer något annat.

22 § Angår ett beslut som länsstyrelse eller Sametinget meddelar enligt denna lag så många att en kopia av beslutet inte lämpligen kan tillställas var och en av dem, skall beslutet sändas till samebyns styrelse, som skall hålla det tillgängligt för medlemmarna. För koncessionsrenskötseln skall beslutet sändas till koncessionshavare, som skall hålla det tillgängligt för skötesrenägarna.

Meddelande om detta skall tas in i ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003, då rennäringslagen (1971:437) upphör att gälla.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen. 3. Rennäringslagen (1971:437) skall tillämpas beträffande koncessioner som meddelats innan denna lag trädde i kraft.

3. Förslag till Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)

dels att 14, 20, 21 och 31 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 21 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om 1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark,

2. sådan dikning i samband med

avverkning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken,

3. vad han avser göra för att

tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark, och

4. vad han avser att göra för att

trygga återväxten.

Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om 1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark,

2. sådan dikning i samband med

avverkning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken,

3. vad han avser göra för att

tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark,

4. vad han avser att göra för att

trygga återväxten, och

5. för det fall marken ligger

inom renskötselområdet, vad han avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen i samband med avverkning på hans mark.

20 §

Innan avverkning sker inom ett område där renskötsel får bedrivas enligt rennäringslagen (1971:437)under hela året (renskötselns året-runt-marker) skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Innan avverkning sker inom ett område där renskötsel får bedrivas enligt rennäringslagen (1971:437) skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

21 §

I ansökan om tillstånd enligt 16 § till avverkning skall sökanden redovisa vad han avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen.

Inom renskötselområdet åretrunt-marker får tillstånd inte meddelas om avverkningen

1. medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas, eller

2. omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord.

Om berörd sameby har motsatt sig en avverkning i samband med samråd enligt 20 §, skall regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer pröva om beslut om begränsning av, eller förbud mot avverkningen skall meddelas med hänsyn till rennäringens intressen.

Sådant beslut skall meddelas om avverkningen

1.

medför sådant väsentligt

bortfall av renbete att samebyns möjlighet att bedriva rennäring inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras, eller

2.

avsevärt försvårar sed-

vanlig samling och flyttning av renhjord inom berörd del av samebyns betesområde.

När tillstånd ges skall Skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverkningsform.

Sådana villkor får dock inte avse annat än vad som uppenbart påkallas med hänsyn till renskötselrätten

Skada till följd av beslut om begränsning av eller tillfälligt förbud mot skogsbruksåtgärd skall ersättas av allmänna medel enligt den bestämmelse som anges i 19 §.

21 a §

I ansökan om tillstånd enligt 16 § till avverkning skall sökanden redovisa vad han avser göra för att tillgodose rennäringens intressen. När tillstånd ges, skall skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverkningsform.

Sådana villkor får dock inte leda till att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvåras.

31 §

Vid skötsel av skog skall ifråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning den anpassning ske som uppenbart påkallas med hänsyn till rennäringen. Vid planläggning och genomförande av åtgärderna skall eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhängande betesområden och till vegetation som behövs inom områden för samling, flyttning och rastning av renarna.

Vid skötsel av skog inom renskötselområdet skall hänsyn tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av träd och trädsamlingar, markberedning gödsling, dikning och skogsbilvägars sträckning.

Därvid skall eftersträvas att samebyarnas tillgång till marklavbete och trädlavbete väsentligen kan bibehållas och samling och flyttning av renar inte onödig förhindras.

Den hänsyn som skall visas till rennäringens intressen kan aldrig vara så ingripande att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvåras.

4. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 15 kap. 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

5 §

Hos Patent- och registreringsverket skall, för de ändamål som anges i 6 §, med hjälp av automatisk databehandling föras ett för hela landet gemensamt register över fysiska personers och dödsbons konkurser.

I handelsregisterlagen (1974:157), aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar finns bestämmelser om registrering av juridiska personers konkurser.

I handelsregisterlagen (1974:157), aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och lagen (2002:xx) om renskötselrätt finns bestämmelser om registrering av juridiska personers konkurser.

1. Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande

1.1. Våra direktiv och uppdrag i övrigt

Regeringen beslutade den 11 september 1997 att tillkalla en kommitté med uppgift att kartlägga och redovisa de stödformer som kommer rennäringen, samerna, samisk kultur och sameskolorna till del samt göra en översyn av rennäringslagen (1971:437) och rennäringsförordningen (1993:384).

I direktiven, se bilaga 1, angavs att vi utifrån kartläggningen och översynen skulle lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt bärkraftig rennäring, föreslå hur renskötseln bör organiseras i framtiden, utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter, granska förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar, överväga behovet av statligt engagemang i rådgivningen för rennäringen, utreda effekterna av bestämmelserna om högsta tillåtna renantal, utreda hur långa transporter av renar kan undvikas och göra en översyn av bestämmelserna om Samefonden.

Under utredningstidens gång har regeringen överlämnat ett antal utredningar, en rapport från Statens jordbruksverk, skrivelser och handlingar till oss för behandling.

Följande utredningar har överlämnats till kommittén.

  • skogssamerättsutredningen, Sametinget 1997,
  • utredningen om Muonio sameby, Sametinget 1996, med remissvar, och
  • utredningen SOU 1999:25 Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, i de delar som avser stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten samt ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar, dock ej avseende mineral och torv.

Utredningen SOU 1999:25 överlämnades till oss för vidare bearbetning och förslag i de aktuella delarna.

Statens jordbruksverks rapport om renbetning på åkermark, dnr 92 3616/98, har överlämnats till oss såvitt avser behovet av ändring av gällande ansvarsregler.

Följande handlingar och skrivelser har vidare överlämnats till oss.

  • handlingar från länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län angående förändringar i förordningen (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291) [förordningen sedan den 1 januari 1999 ersatt av förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter],
  • skrivelser från Sametinget och Statens jordbruksverk angående katastrofskadefond för rennäringen,
  • tre skrivelser från Same Ätnam angående avgiftsfria upplåtelser av rätt till jakt och fiske för vissa samer samt senareläggning av startdatum för ripjakt,
  • skrivelse från Saminuorra angående regler för bevisbördan i processer om rätt till renbete,
  • skrivelse från Lars-Anders Gillenbjörk angående möjligheten att så vintergröna gräsarter på kalhyggen för att åstadkomma vinterbete för ren,
  • skrivelse från Gällivare kommun och samebyarna i Gällivare angående stödutfodringsfond för rennäringen, och
  • skrivelser från Länsstyrelsen i Jämtlands län, Bergs kommun och Tåssåsens sameby angående upprättande av en renskadefond med syfte att ersätta markägare för skador som renar åstadkommer på skog.

1.2. Avgränsningen av uppdraget

Vi har haft en lång rad frågor att ta ställning till. För att uppnå målet, att skapa förutsättningar för en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbar rennäring har vi bedömt att vissa frågor är viktigare än andra.

Vi har ansett att följande frågor är bland de viktigaste.

  • att förtydliga innebörden och regleringen av den civila rättighet – renskötselrätten – som samebyarna och dess medlemmar grundar sin användning av mark och vatten på,
  • att vi i vår granskning av förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar förtydligar regleringen av förhållandet mellan ren-

skötselrätten och äganderätten så att den samverkan som måste ske på det lokala planet bygger på klarare regler om den ömsesidiga hänsyn utövare av renskötselrätt respektive markägare har att ta,

  • ett ökat inflytande för medlemmarna i samebyarna över sin egen interna organisation,
  • att ge samebyarna och Sametinget ett ökat inflytande över administrationen av rennäringen och de stöd och ersättningar som tillkommer rennäringen, samt
  • att ge samebyarna möjlighet att själva besluta om villkoren för medlemskap i samebyn.

Viktiga begrepp för den fortsatta framställningen är rennäring och renskötsel. Dessa ord används ibland synonymt. Vi anser dock att det är fråga om två olika saker. Rennäring är, enligt vår uppfattning, ett vidare begrepp än renskötsel och omfattar, förutom renskötsel, bl.a. jakt och fiske med stöd av renskötselrätten. Med renskötsel menar vi skötseln av och arbetet med renhjorden.

1.3. Konsekvensbeskrivningar

Ett betänkande skall innehålla en beskrivning av eventuella konsekvenser av förslagen med hänsyn till den kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, jämställdheten mellan kvinnor och män och möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen (15 § kommittéförordningen [1998:1474]). Vidare skall betänkandet innehålla beräkningar av förslagens eventuella konsekvenser för kostnader och intäkter för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt skall dessa också redovisas (14 § kommittéförordningen).

Vi har valt att presentera den konsekvensanalys som anges i 15 § kommittéförordningen i samband med respektive förslag. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna presenteras de i kapitel 11.

1.4. Arbetes bedrivande

Arbetet i kommittén inleddes den 1 mars 1998. Vi började med att inhämta information om och synpunkter på de frågor vi har haft att behandla från företrädare för ett stort antal samebyar och myndigheter.

Ledamöterna besökte Sametinget och SSR:s landsmöte, olika samebyar samt företrädare för de tre rennäringsdelegationerna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I samband med denna informationsinhämtning anordnade vi ett seminarium angående rennäringens villkor och dess betydelse för och påverkan på den biologiska mångfalden med professor Öje Danell, universitetslektor Urban Emanuelsson, föreståndare för Centrum för biologisk mångfald, och universitetslektor, numera professor, Leif Mattsson.

Vi har också inhämtat synpunkter från företrädare för andra markanvändare inom renskötselområdet när det gäller frågor som rör ömsesidig påverkan mellan rennäringen och annan markanvändning. Framförallt har förhållandet mellan rennäringen och skogsbruket behandlats. Vi har haft möten/hearings med företrädare för Skogsägarna/LRF i såväl Östersund som Umeå och Luleå. Ledamöterna har också träffat företrädare för kommuner inom renskötselområdet, Skogsindustrierna, Sveaskog och Statens fastighetsverk samt företrädare för Fjällbygdens Nybyggarförening, Fjälljägarna i Tärnaby och Föreningen för Jämtlands fjällbygd.

Vid ett tillfälle har en större hearing hållits angående förhållandet mellan skogsbruket och rennäringen med företrädare för Sametinget, SSR , Skogsindustrierna, Sveaskog, Statens fastighetsverk, Skogsägarna/LRF, Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, FSC-certifieringsorgan i Sverige, m.fl. Ledamöterna har också deltagit i två skogsexkursioner, en med Skogsägarnas Inlandsråd och en med Centrala samrådsgruppen skogsbruk – rennäring. Det har också bedrivits ett grupparbete inom kommittén med företrädare för Skogsägarna/LRF och rennäringen i syfte att bättre belysa hur näringarna påverkar varandra.

Kommittén har som grund för sitt arbete med förhållandet mellan rennäringen och skogsbruket inhämtat statistik rörande renbete på skogsmark från Riksskogstaxeringen och från Svensk-Norska renbeteskommissionens databas, som finns hos Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Ordförande och sekretariatet har under utredningsarbetes gång besökt och löpande hållit kontakt med och inhämtat synpunkter från berörda myndigheter såsom Sametinget, länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna, Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk och SLU.

Vi har också haft kontakt med och löpande hållit oss underrättad om arbetet i en rad utredningar med anknytning till kommitténs arbete, nämligen ILO-utredningen, Rovdjursutredningen, Svensk–Norska renbeteskommissionen, Miljömålskommittén, Sametingsutredningen och Statsskogsutredningen. Vi har också haft ett seminarium med företrädare för Urbefolkningsdelegationen.

För att få ett så fullständigt underlag som möjligt för arbetet med frågor kring rennäringens interna organisation har vi anordnat konfe-

renser i olika delar av renskötselområdet med samebyarna. Vid dessa har olika frågor och synpunkter kring rennäringens organisation och samebyarnas funktion diskuterats dels i större grupper, dels vid grupparbeten. För att få synpunkter på dessa frågor deltog sekretariatet också vid SSR:s landsmöte i Arvidsjaur år 1999. Merparten av kommitténs ledamöter deltog vid landsmötet år 2001 då preliminära förslag beträffande samebyarna diskuterades. Sekretariatet har även deltagit i seminarier angående dessa frågor anordnade av andra samiska organisationer.

Under hösten 1999 skickade vi ut ett första utkast beträffande rennäringens interna organisation till samtliga fjäll- och skogssamebyar samt SSR för synpunkter. Sådana synpunkter har kommit in från de flesta tillfrågade samt även från flera andra samiska organisationer.

När det gäller frågor kring koncessionsrenskötseln har vi träffat företrädare för koncessionssamebyarna. Sekretariatet har vidare ställt direkta frågor till koncessionshavarna och ordförandena i koncessionssamebyarna för att kunna redogöra för hur de nuvarande reglerna fungerar i praktiken. För att fördjupa beslutsunderlaget beträffande utredningen om Muonio sameby träffade vi under en dag i Pajala företrädare för kommunen, samebyn och markägarna i området.

Under utredningsarbetes gång har vi vidare inhämtat synpunkter från samebyarna och SSR på olika typer av stöd.

Vi har också informerat oss om hur rennäringen är organiserad i Norge och Finland genom besök där. I samband med detta träffade vi Reindriftslovutvalget i Kautokeino, Norge, samt rennäringsadministrationen i Alta. Vidare har vi träffat företrädare för Renbeteslagens förening i Rovaniemi, Finland, och tjänstemän på ministeriet i Helsingfors.

För beskrivningen av renskötselrätten i kapitel 2 svarar f.d. justitierådet professor Bertil Bengtsson.

2. Renskötselrätten

För detta kapitel svarar f.d. justitierådet professor Bertil Bengtsson.

2.1. Inledande anmärkningar

Renskötselrätten är en särskild bruksrätt till fastighet, som är grundad på urminnes hävd till viss mark och ger samerna rätt framför allt att använda marken till renbete, jakt och fiske. Rätten lagreglerades första gången genom en renbeteslag av år 1886; i dag framgår dess innehåll i första hand av rennäringslagen (RNL).

Som framgår av fortsättningen är renskötselrätten på flera sätt en säregen rätt. Fast den bara är en bruksrätt är den i vissa avseenden likställd med äganderätten. Också renskötselrätten gäller på obegränsad tid, oberoende av avtal – detta i motsats till vanliga nyttjanderätter. Som påpekas i RNL:s motiv framgår dess närmare innehåll liksom äganderätten av den lagstiftning som gäller vid varje tid.1 Enligt vad Högsta domstolen uttalat i det s.k. skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) reglerades bruksrätten på de aktuella fjällområdena uttömmande av RNL; samerna hade inte sådana längre gående befogenheter inom dessa områden som de påstått i målet.2 Men Högsta domstolen intog samtidigt ståndpunkten att allmänt sett renskötselrätten lika litet som äganderätten berodde av sådan lagstiftning: om RNL skulle upphävas skulle ändå renskötselrätten bestå, så länge den utövas. Rätten utgör också egendom enligt grundlagen (se 2 kap. 18 § regeringsformen) och har motsvarande grundlagsskydd som äganderätten.3 Redan 1886 års lagstiftning bygger på uppfattningen att eftersom samerna var först på platsen hade man egentligen bättre rätt än nybyggarna, när det gällde de befogenheter som ingick i renskötselrätten.4 Från denna synpunkt är

1Prop. 1992/93:32 s. 90.2 Se NJA 1981 s. 248; märk att domstolen talar om befogenheter ”på av sameparterna åberopad grund”.3 Se åter NJA 1981 s. 248. – Detsamma framhölls redan i motiven till 1886 års lag (prop. 1886:2 s. 35: ”lika värn som eganderätten”).4 ”Lappen var den som först tog de nordliga trakterna af vårt land i besittning. Innan den förste nybyggaren fällde det första trädet i Norrlands skogar var lap-

skillnaden bara att ägaren har mycket större befogenheter över marken än renskötselrätten ger samerna; skyddet är lika starkt för båda typerna av rättigheter.

RNL:s reglering kan alltså ses som en precisering av samernas ursprungliga civilrättsliga rättigheter som inte behöver exakt stämma med dessa i alla avseenden men i vart fall inte avviker från dem på sådant sätt att lagstiftningen är uppenbart grundlagsstridig.5 Genom att renskötselrätten vilar på urminnes hävd kommer dess innebörd och omfattning att i vissa avseenden bli beroende av hur samerna traditionellt har brukat marken. Bl.a. fann HD i skattefjällsmålet att sådan hävd under vissa omständigheter kunde ha medfört äganderätt för samerna, fast detta inte var fallet för skattefjällens del, och att vissa rättigheter till marken ingick i renskötselrätten på sådan grund, utöver vad som framgick av RNL.6 Man kan därför inte utgå från att lagen ger samerna allt det rättsskydd de skulle varit berättigade till på grund av urminnes hävd. De historiska förhållandena får på detta vis betydelse för RNL:s tolkning och tillämpning. Det leder också till att innebörden och omfattningen av renskötselrätten kan ändras när nya historiska fakta kommer fram om samernas traditionella bruk av mark och vatten.

Att renskötselrätten grundas på urminnes hävd innebär att den är av civilrättsligt slag: den är inte något privilegium som lagstiftaren gett samerna. Samtidigt utgör den en näringsrätt av offentligrättslig typ. Bara samer får bedriva renskötsel. Denna ensamrätt är ett avsteg från den allmänna principen att begränsningar i rätten att utöva näring inte får ske i syfte att ekonomiskt gynna enskilda personer eller företag (se 2 kap. 20 § regeringsformen, där uttryckligt undantag görs för samernas del). Innebörden av denna näringsrätt, som noga får skiljas från den civilrättsliga bruksrätten, skall inte närmare behandlas i fortsättningen.

Det är naturligt att samernas bruk av marken enligt renskötselrättens regler kan vålla konflikter med ägaren, vare sig detta är staten eller enskilda. RNL bestämmer, fast på ett ganska ofullständigt sätt, parternas förhållande till varandra. Men man får hela tiden komma ihåg att det gäller två grundlagsskyddade rättigheter som kolliderar. Lagen får inte inkräkta på äganderätten så att det kränker dess grundlagsskydd enligt 2 kap. 18 § regeringsformen. Men den får inte heller kränka den rätt

pen redan där. Under århundraden hade landet från Kölens fjellrygg till Bottenhafvet varit den obestridt nyttjade betesmarken för hans renar. Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste anses bättre än den, som senare tillkommit.” Se Särskilda utskottets utlåtande 1886:1 s. 18.5 Jfr 11 kap. 14 § regeringsformen. Se vidare om förhållandet mellan 1886 års lag och gällande lag NJA 1981 s. 244 ff.6NJA 1981 s. 190 f (skattemannarätt som kunnat leda till äganderätt), s. 245 f (rätt till husbehovstäkt, annat bete än renbete och slåtter).

samerna har enligt samma paragraf. Regeringsformen skyddar som sagt inte bara samernas rätt enligt RNL utan också den rätt de har på grund av sin urminnes hävd, om den skulle gå längre än vad RNL anger.

Tidigare var grundlagsskyddet för egendom ganska svagt. Före tillkomsten av vår nuvarande regeringsform fanns inte heller något skydd för etniska minoriteter mot särbehandling genom lagstiftningen (se nu 2 kap. 15 § regeringsformen). Det medförde att lagstiftaren, både år 1886 och senare, kunde inskränka renskötselrätten på olika vis utan att komma i konflikt med grundlagen. Idag skulle flera av dessa inskränkningar inte vara tillåtna. Vid en genomgång av RNL:s bestämmelser får man hela tiden pröva om dessa är förenliga med grundlagens nuvarande regler.

Det är tydligt att renskötselrätten är en rättighet av helt annat slag än allemansrätten, som den ibland jämförts med. Allemansrätten är inte av civilrättslig natur, den tillkommer allmänheten – inte enskilda personer – och den enskilde kan inte gentemot markens ägare driva igenom de begränsade rättigheter som han har enligt allemansrättens regler.7Dessutom går allmänhetens befogenheter naturligtvis inte tillnärmelsevis så långt som samernas befogenheter enligt renskötselrätten.

2.2. Rättsliga utgångspunkter

Renskötselrättens innehåll är på vissa punkter omstritt. Den följande framställningen utgår i första hand från lagens regler. Samtidigt får man emellertid beakta den historiska bakgrunden; den kan klargöra vad för rätt det är som samerna kan grunda på urminnes hävd. Bl.a. vid diskussionen om ILO-konventionens rättsverkningar är det en viktig fråga hur denna rätt uppkommit och utövats under årens lopp. En viss ledning ger också rättspraxis. Särskilt gäller detta det nyss omtalade skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1), som visserligen rörde rätten till särskilda fjällmarker i norra Jämtland – inte samernas rätt allmänt sett – men ändå aktualiserade åtskilliga principiella frågor angående renskötselrättens innehåll. I litteraturen har frågorna framför allt behandlats i rättshistorikern Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling Om samernas ställning i Sverige–Finland (1994; den finskspråkiga versionen utkom 1989) och i hennes nyutkomna arbete Samelaisten oikeusasemasta Suomessa, som dock i första hand sysslar med finländska förhållanden. Sedan de senaste ändringarna i RNL har bl.a. vissa historiska förhållanden också behandlats i Skogssamerättsutredningen (1995).

7 En annan sak är att myndigheterna har vissa möjligheter att skydda en hotad allemansrätt; se särskilt 26 kap. 11 § miljöbalken.

Redan här kan påpekas, att samerna själva ofta gör gällande att man på historisk grund har en längre gående rätt till marken än renskötselrätten innebär; såsom första innehavare av fjällområdena skulle man egentligen ha en äganderätt till dessa områden, som aldrig lagligen skulle ha tagits ifrån dem. Vissa rättshistoriska förhållanden kan åberopas till stöd för detta8, liksom också en del allmänna uttalanden av Högsta domstolen i skattefjällsmålet. På grundval av detta material har hovrätten för Övre Norrland nyligen funnit samernas påstående om äganderätt till viss kronomark inte kunna ”generellt lämnas utan avseende”.9 I det följande bortses dock från denna möjlighet, som i vart fall bara kan bli aktuell beträffande vissa fastigheter inom fjällområdet. Samernas rätt lär nämligen ha varierat inom olika delar av detta område; inom Jämtlands skattefjäll, där man ofta konkurrerade med den bofasta befolkningen om marken, synes den t.ex. ha varit mindre omfattande än i nordligaste Sverige.10 – Den rättsliga situationen idag måste i alla händelser bedömas mot bakgrunden att enligt vad forskningen utvisar samerna ursprungligen haft en starkare rätt till marken än nu, i varje fall inom vissa delar av landet.

Det bör framhållas att inget hindrar att renskötande samer liksom andra medborgare har förvärvat exempelvis jakt- och fiskerätt oberoende av rennäringslagen, enligt allmänna regler om urminnes hävd. Då är det dock inte fråga om inslag i renskötselrätten, och lagens regler blir inte tillämpliga. Inte heller denna situation skall diskuteras i fortsättningen.

Till en början skall behandlas renskötselrättens innebörd enligt RNL:s regler. Avslutningsvis skall tas upp innebörden av den rätt samerna har på grund av sin urminnes hävd, oberoende av gällande lagstiftning, och hur sådana historiska förhållanden kan påverka rättsläget (se 3.8 nedan).

8 Här kan framför allt hänvisas till Kaisa Korpijaakko-Labbas nämnda avhandling, vars resultat synes allmänt accepterade på rättshistoriskt håll. I hennes senaste arbete Samelaisten oikeusasemasta Suomessa (2000) konstaterar hon, på grundval av ytterligare forskning, att samernas starka rätt till marken i nordligaste Sverige-Finland ännu omkring år 1800 synes väsentligen ha bestått (s. 87 ff, 94). Liknande slutsatser, i vart fall för tiden till 1700-talets mitt, i justitierådet Juhani Wirilanders utlåtande Lausunto maanomistusoloista ja niiden kehityksesta saamelaisten kotiseutualueella (2001) s. 41, 60, 62.9 Se hovrättens slutliga beslut 22 juni 2000 i mål 344/99. Beträffande den omtvistade fastigheten ansågs dock den aktuella samebyn inte kunna göra gällande någon äganderätt. Beslutet är överklagat.10 Förhållandet har särskilt framhållits av Högsta domstolen i NJA 1981 s. 1 (se bl.a. s. 196).

2.3. Allmänt om renskötselrätten

Renskötselrätten utgör enligt 1 § RNL den rätt som personer av samisk härkomst har att enligt RNL: s bestämmelser använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I motsats till nyttjanderätt till fastighet – alltså t.ex. arrende och hyra – är den inte begränsad till tiden. I paragrafen tilläggs att rätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Enligt 1 § 3 st. kan en same dock utöva rätten bara om han eller hon är medlem i sameby (jfr även 6 §). Om någon civilrättslig rättighet som tillkommer hela befolkningen som kollektiv torde inte vara fråga.

10a

Liksom andra bruksrätter är renskötselrätten såtillvida begränsad som den får utövas bara inom visst område – det s.k. renskötselområdet, som beskrivs i 3 §. Bestämmelsen skiljer mellan åretruntmarkerna och vinterbetesmarkerna. Åretruntmarkerna anges noga i paragrafen: det är i stora drag Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker (nedanför odlingsgränsen dock bara på kronomark eller renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under vår, sommar och höst), renbetesfjällen i Jämtlands län samt viss därmed likställd fjällmark i Jämtlands och Kopparbergs län. Vinterbetesmarkerna beskrivs som ”övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen” och ”sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året”. På dessa marker får renskötsel bedrivas under tiden 1 oktober–30 april. Man skulle kunna jämföra den rätt samerna har på vinterbetesmarken med ett slags servitut grundat på urminnes hävd, något som skett vid tillkomsten av 1886 års lagstiftning. – Åretruntmarkerna och viss vinterbetesmark är fördelade mellan samebyarna i särskilda byområden (6 §).

Vilka rättigheter som samerna har i förhållande till markägaren eller andra enskilda – alltså de civilrättsliga rättigheterna – framgår (dock inte helt uttömmande) av 15–25 §§. När staten äger marken, är samernas befogenheter inte helt desamma som när den ägs av enskilda (jfr nedan).

10a En sådan rätt, som i övrigt är okänd inom vårt rättssystem, kan inte gärna ha varit avsedd med bestämmelsen (jfr prop.1992/93:32 s.92, seäven prop. 1971:51 s. 146 ff). Samebyarna måste i varje fall anses ha rättsskydd inte bara mot utomstående utan också mot varandra vid intrång i renskötselrätten. Däremot kan man tala om en villkorad rätt: varje same kan få bedriva renskötsel under förutsättning att han eller hon blir medlem i en samby.

2.4. Renskötselrättens utövande

Renskötselrätten avser alltså en rätt att ”använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar”. Rätten måste utövas samtidigt som markägaren och andra, t.ex. arrendatorer, använder marken. Detta är såtillvida en ovanlig situation som rätten i motsats till de flesta andra bruksrätter11 inte grundas på något avtal som kan precisera parternas skyldigheter mot varandra. I stället har lagstiftaren fått ange skyldigheterna.

Bestämmelserna om vad rätten innebär är ganska detaljerade. Delvis växlar samernas befogenheter beroende på om marken ägs av staten eller enskilda. Ibland förutsätter de särskilt tillstånd, närmast av länsstyrelsen. I stora drag gäller följande.

Enligt 15 § RNL får sameby använda byns betesområde för renbete, med ett högsta renantal som länsstyrelsen bestämmer. I 16 § medges sameby rätt att inom byns betesområde uppföra stängsel för renarna, renslakteri och annan anläggning som behövs för renskötseln. Vidare får sameby eller bymedlem på utmark inom betesområdet uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre anläggning som behövs för renskötseln, varvid markägaren i vissa fall skall anvisa platsen eller i sista hand länsstyrelsen skall bestämma placeringen (16 § 2 och 3 st.). – Enligt 17 § får skog avverkas inom betesområdet på statens mark inom lappmarkerna och renbetesfjällen (jämte därmed likställd mark) dels för behövligt virke till sådana anläggningar eller byggnader; utanför denna mark gäller vissa begränsningar (4 st.). På samma områden får medlemmar i samebyn ta bränsle för eget behov och slöjdvirke. Beträffande avverkning av växande barrträd har markens ägare eller brukare anvisningsrätt. – 18 § ger bymedlem rätt att ta virke för uppförande av familjebostad på viss kronomark och mark utlagd till allmänningsskog, även här med anvisningsrätt för markens ägare och brukare. – Enligt 19 § får bymedlem ta behövligt virke för bränsle inom annan samebys område. – I 20 § föreskrivs att sameby får fälla lavbevuxna träd inom byns betesområde för att i nödfall skaffa foder till renarna, om möjligt efter anvisning av markens ägare eller brukare. – 21 § innehåller regler om ersättningsskyldighet för avverkade växande träd, dock inte inom viss kronomark. – Enligt 22 § får förbud meddelas mot viss avverkning om det behövs för att bevara skogen eller för skogens återväxt. – 23 § ger sameby rätt att flytta byns renar mellan olika delar

11 Med renskötselrätten kan dock jämföras servitutsrätt som grundas på ett myndighetsbeslut, t.ex. enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller expropriationslagen (1972:719) ; också då är det fråga om en rättighet som består på obegränsad tid och inte grundar sig på avtal.

av byns betesområde; flyttningsvägarnas sträckning bestäms enligt 24 § av länsstyrelsen. – Slutligen behandlar 25 § rätten till jakt och fiske. Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där (1 st.) – däremot inte i övrigt på vinterbetesmarkerna. Sådan rätt har också bymedlem som tillfälligt uppehåller sig inom annan bys betesområde för renarnas skötsel, dock bara för sitt uppehälle (2 st.). Efter tillstånd får jakt efter vissa rovdjur företas även inom annan samebys betesområde (3 st.). På vissa fjällmarker i Jämtlands och Dalarnas län kräver husbehovsfiske liksom rovdjursjakt särskilt tillstånd (4 st.).

Utöver vad som på detta sätt föreskrivs i RNL lär samerna ha vissa andra rättigheter som inte klart framgår av lagtexten. I renskötselrätten har sålunda ansetts ingå rätt till grustäkt och annan täkt till husbehov samt rätt till annat bete än renbete och slåtter, i den mån detta behövs för samernas egen försörjning.12

Rörande renskötselrättens utövande förekommer vidare bestämmelser i 65 §, vilka avser att inskärpa vikten av att renarna hålls under kontroll men i övrigt ansetts böra vara allmänt hållna.13 Sålunda skall hänsyn tas till andra intressen – självfallet bl.a. skogsbrukets och jordbrukets intressen. Renarna skall såvitt möjligt hindras att komma utanför samebyns betesområde eller att annars vålla skada eller olägenhet, de skall flyttas i samlade flockar, väg skall tas där minsta skada vållas. Vid flyttning skall tillses att renar inte lämnas kvar på område där renskötsel inte är tillåten, och flyttning utanför samebyns betesområde skall ske utan onödig tidsutdräkt. Sanktionen vid försummelse är i första hand skadeståndsskyldighet (se 7 nedan). – Beträffande den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturvårdens intressen får föreskrifter meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, dock inte så att pågående markanvändning avsevärt försvåras (65a § 1 st.).

12 Se NJA 1981 s. 1 (s. 245 f).13 Se prop. 1971:51 s. 182 f.

2.5. Upphörande och inskränkning av renskötselrätten

Renskötselrätten gäller som nämnt i princip på obegränsad tid. Lagen innehåller dock vissa regler om upphörande eller inskränkning av rätten. Regeringen kan förordna om helt eller delvis upphävande av renskötselrätten för visst markområde när rätten behövs för sådant allmännyttigt ändamål som anges i 2 § expropriationslagen (26 §). Den kan då föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln (27 §). Om upphävandet medför skada eller olägenhet för renskötseln eller för jakt eller fiske enligt 25 §, skall ersättning betalas; är den skadelidande inte bestämd person går hälften till berörd sameby och hälften till samefonden (28 §). I övrigt tillämpas reglerna om expropriation (29 §).

I 30 § behandlas den väsentliga frågan om renskötselrättens skydd mot åtgärder från markägarens sida. På åretruntmarkerna får den som äger eller brukar marken inte vid dess användning vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln utöver vad som följer av 26 § – alltså av regeringsbeslut om upphävande av renskötselrätten. Detta hindrar dock inte att mark används enligt detaljplan eller för ”företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning” – t.ex. sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd enligt miljöbalken, byggande av allmän väg eller mineralbrytning. – Åtgärder som medför viss olägenhet är alltså tillåtna, om inte olägenheten är ”avsevärd”. Samebyn eller annan skadelidande anses då berättigad till ersättning för skada, fast inget sägs om detta i lagtexten.14 Sannolikt svarar inte markägaren oberoende av vållande för sådan skada, vilket samerna gör i vissa fall (jfr 2.7 nedan).15

Vilka olägenheter som kan bedömas som avsevärda är ganska osäkert. I förarbetena till RNL talas om åtgärder av påtagligt betydelsefull karaktär – inte smärre ändringar i användningssättet eller mindre väsentliga olägenheter för renägarna16. Senare har sagts att paragrafen bara skall gälla allvarligare intrång som rubbar förutsättningarna för fortsatt renskötsel.17 Frågan synes bara ha prövats i ett refererat avgörande, där hovrätten ansåg en skogsavverkning om 354 hektar fjällnära

14 Se prop. 1992/93:32 s. 107, jfr prop. 1971:51 s. 130.15 Jfr prop. 1971:51 s. 136, där departementschefen säger sig ha övervägt en regel om ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet men ansett tveksamt om detta borde gälla utan inskränkningar, t.ex. om den borde gälla fullt ut inom hela renbetesområdet.16Prop. 1971:51 s. 129 f.17Prop. 1992/93:32 s. 101 f.

skog (varav ett stort område med hänglavbärande träd) med efterföljande markberedning – plöjning och harvning – inte innebar väsentliga olägenheter för samebyns renskötsel; domstolen åberopade att samebyn inte kunnat visa hur omfattande stödutfodring eller hur mycket merarbete åtgärderna orsakat och att inte dessa lett till att samebyn tvingats minska renantalet (RH 1990:18). Rättsfallets prejudikatvärde kan idag verka tveksamt, även frånsett att det bara är ett hovrättsfall (jfr 2.8 nedan).

Någon särskild regel ges inte om användning av vinterbetesmark som försvårar renskötseln. Förbudet mot åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln gäller inte beträffande dessa områden. Frågan om samernas eventuella rätt till ersättning i sådana fall har lämnats till rättstillämpningen, eftersom det ansetts för svårt att ge generella regler för områden av varierande typ.18 Någon rättspraxis på området är inte känd. Man bör kunna anta att skadestånd kan utgå för åtgärder som klart brister i hänsyn till renskötseln, men i övrigt är det oklart vad som gäller.

För skogsbrukets del föreskriver även skogsvårdslagen (1979:429) viss hänsyn till rennäringen. Särskilt kan nämnas den allmänna hänsynsregeln i 31 §, som bl.a. kräver den anpassning av skogsskötseln som ”uppenbart påkallas av hänsyn till rennäringen”; andra regler av betydelse är 20 § (om samråd före avverkning inom åretruntmarker) och 21 § (om tillstånd till avverkning inom åretruntmarker). I vart fall vid överträdelse av 31 § bör samebyn kunna kräva skadestånd för ekonomisk förlust.

I sammanhanget bör nämnas att markägare eller annan kan dömas till straff för vissa åtgärder som försvårar renskötseln, bl.a. genom att stänga av eller väsentligt försämra framkomligheten på flyttningsväg, ofreda renar, hindra renbetning och låta hund springa lös där renar uppehåller sig (se närmare 94 § p. 1–3 samt p. 9, jfr 93 § RNL). Å andra sidan kan medlem i sameby som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 17–20 §§ eller föreskrift som meddelas med stöd av 22 § straffas enligt 95 §, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

2.6. Upplåtelser av jakt- och fiskerätt m.m.

Reglerna i 31–34 §§ inskränker samernas rätt att i sin tur upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten – t.ex. jakt- och fiskerätt. Varken sameby eller bymedlem får upplåta sådana rättigheter, frånsett att

18Prop. 1971:51 s. 130, 136, prop. 1992/93:32 s. 107 f.

sameby får upplåta rätt till gratis husbehovsjakt och husbehovsfiske till tidigare bymedlem (31 §). I övrigt får nyttjanderätt på kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen upplåtas bara om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln (32 § 1 st.); här gäller alltså samma begränsning som vid faktiska åtgärder med marken (se ovan om 30 §). Innebär en nyttjanderättsupplåtelse bara mindre nackdelar från renskötselns synpunkt är den tillåten. Ersättning för skada och olägenhet för renskötseln skall enligt 34 § 2 st. utgå om upplåtelsen avser naturtillgångar, medan i övrigt bestämmelser saknas om kompensation till samerna. – När det gäller upplåtelse av jakt och fiske, ställer paragrafen dessutom upp kravet att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i samernas rätt till jakt och fiske enligt 25 §. Tydligen får man ta särskild hänsyn till denna rätt. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten fordrar vidare samebyns samtycke. (Se 32 § 2 st.)

Frågan om dessa upplåtelser på kronomark prövas av länsstyrelsen eller i vissa viktigare ärenden av fastighetsverket (33 § RNL, 2 § rennäringsförordningen, 1993:284). Beträffande upplåtelser enligt 32 § som inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning föreskrivs särskilt i 34 § att den skall ske mot avgift, om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet; avgiften fördelas med hälften till samebyn och hälften till samefonden (6 § rennäringsförordningen).

Reglerna om jakt- och fiskerättsupplåtelser på statens mark bygger på att staten har en markägares rätt till jakt och fiske på dessa områden och därför kan upplåta denna rätt till annan utan samernas medgivande. Denna uppfattning ligger till grund för 1993 års omdiskuterade regeringsbeslut om upplåtelse av småviltsjakt i fjällmarken. Beslutet har livligt kritiserats från samehåll.19 Bl.a. har man ifrågasatt om staten historiskt sett har någon sådan rätt och hänvisat till att fram till tillkomsten av jaktlagen (1987:259) samerna synbarligen ansetts ha ensamrätt till jakt inom dessa fjällområden, liksom för övrigt också till fisket. – Utgår man däremot från statens uppfattning om jakt- och fiskerätten lär beslutet i väsentliga delar ha varit förenligt med dåvarande regler om egendomsskydd i grundlagen; bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen ändrades först 1994. Det bör dock nämnas att Skogssamerättsutredningen ansett gratisupplåtelser av jakt- och fiskerätt stå i

19 Se härom Beslutet om småviltjakten – En studie i myndighetsutövning. Rapport utgiven av Sámediggi – Sametinget 1994, med bidrag av en rad författare.

strid med grundlagen, eftersom man därigenom disponerar över samernas civilrättsligt grundade rättighet utan kompensation till samerna.20

Det bör framhållas att reglerna i 32–34 §§ inte gäller alla åretruntmarker; sålunda berörs inte skogssamebyarnas åretruntmarker. Inget sägs heller om sådana upplåtelser av enskilda markägare som påverkar renskötselrätten. I och för sig lär sådana upplåtelser vara tillåtna. Om en upplåtelse inom åretruntmarkerna redan i sig medför avsevärd olägenhet för renskötseln lär man dock få tillämpa förbudsregeln i 30 §. Även vid mindre olägenheter torde samerna kunna kräva skadestånd av markägaren eller nyttjanderättshavaren, eventuellt av båda. Förutsättningarna för ansvar är dock oklara; man kan anta att markägaren svarar i vart fall om skadan varit förutsebar, medan nyttjanderättshavaren ensam blir ansvarig om skadan helt berott på hans sätt att bruka det upplåtna området.

Slutligen är att märka att reglerna i 32–34 §§ inte omfattar vinterbetesmarkerna. Här finns inte något skydd mot upplåtelser som är till skada för renbetet eller för samernas rätt till jakt och fiske inom området. Det är osäkert om samerna kan kräva ersättning i sådana fall ens då upplåtaren är medveten om skadeverkningarna.

2.7. Skadeståndsregler

Av betydelse för renskötselrätten är också de ganska invecklade reglerna om skadeståndsansvar för samerna som RNL innehåller. En sameby har enligt 90 § ett strikt ansvar – alltså ett ansvar oberoende av vållande – för skada orsakad av ren i vissa fall. Det gäller sålunda under tiden juni–augusti vid skada på åker, äng eller trädgård ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen samt under tiden maj–september på annan sådan mark inom åretruntmarkerna (1 st. 1 p.), vidare vid skada på all mark inom renskötselområdet under tid då inte renskötsel får bedrivas där, och dessutom på all mark utanför renskötselområdet. Skadeståndsskyldig är sameby inom vars byområde skadan uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten. Samebyn kan dock undgå ansvar genom att visa att skadan inte orsakats av byns renar. Om flera samebyar är ansvariga enligt dessa regler, svarar de solidariskt, varvid den slutliga ansvarigheten fördelas lika mellan dem såvida inte det visas att renar från någon av byarna orsakat skadan; kan det inte utredas i vilken omfattning varje bys renar medverkat, fördelas ansvarig-

20 Se Skogssamerättsutredning (Sametinget 1997) s. 79 f och 84, som hänvisar till regeln i 2 kap. 18 § 2 st regeringsformen om rätt till ersättning vid expropriation. Jfr även Svensk juristtidning 1994 s. 531.

heten i stället efter antalet renar från varje by som vid tiden för skadans uppkomst fanns i trakten och ej stod under bevakning. – Den ersättning en sameby utger enligt dessa regler har byn rätt att återkräva av någon som bevisligen är vållande till skadan. – I 92 § finns en särskild regel om rätten till skadestånd för dödad eller skadad ren, då ägaren är okänd; då tillfaller skadeståndet den sameby inom vars område renen befann sig.

Vid sidan av dessa regler får antas att samebyn enligt allmänna skadeståndsregler svarar för skador som vållas på marken uppsåtligen eller oaktsamt, i den mån inte åtgärden är tillåten enligt lagens regler i 15– 25 §§. Samebyn blir alltså ansvarig för bristande tillsyn av renarna.

Sameras rätt till skadestånd vid intrång i renskötselrätten har berörts i det föregående (2.5, 2.6).

2.8. Förhållandet till grundlagen och samernas urminnes hävd

En väsentlig fråga blir som nämnt hur dessa lagregler förhåller sig till gällande grundlag, särskilt förbudet mot etnisk diskriminering (2 kap. 15 §) och egendomsskyddet (2 kap. 18 §). Av betydelse blir till en början i vilken utsträckning reglerna stämmer med den rätt som samerna har på grund av urminnes hävd – alltså oberoende av RNL:s regler. Vad som av ålder gällt om samernas rättigheter är delvis oklart. Utvecklingen under vissa perioder, bl.a. under 1800-talets förra del, är otillräckligt belyst, och dessutom synes förhållandena som nämnt ha växlat i olika delar av landet; samernas befogenheter lär inte ha varit helt desamma inom hela fjällområdet.

I väsentliga delar har renskötselrätten samma innehåll enligt RNL som enligt den första renbeteslagen år 1886. Lagstiftaren avsåg visserligen vid tillkomsten av denna lag att man åtminstone till större delen skulle anknyta till äldre rätt, såsom den uppfattades vid denna tidpunkt. Lagen överförde emellertid i viktiga avseenden samernas rättigheter från individuella samer till vissa kollektiv – lappbyar, motsvarande nuvarande samebyar. Också i vissa andra hänseenden innebar lagstiftningen tydligen en ändring i rättsläget – delvis till samernas fördel, delvis till deras nackdel. De inskränkningar som förekommit får bedömas mot bakgrunden av det svaga grundlagsskydd som samernas egendomsrätt hade vid denna tid – närmast det allmänna skydd, som följde

av § 16 i 1809 års regeringsform.21 När Högsta domstolen i skattefjällsdomen beträffande olika rättigheter uttalat att lagens reglering inte inneburit något grundlagsstridigt övergrepp22, innebär detta således inte att den skulle vara godtagbar med dagens synsätt.

Vad angår rätten till renbete, framstod redan tidigare denna ensamrätt som det viktigaste inslaget i samernas befogenheter. Fram till 1873 synes betesrätten ha gällt året om på all skogsmark i Lappland. Genom den avvittringsstadga som tillkom detta år kom däremot denna rätt att begränsas; nedanför den odlingsgräns som samtidigt föreskrevs fick rätten som huvudregel utövas endast vintertid, såvitt gällde enskilda skogar. Rätten till bete sommartid kom för fjällsamernas del att ytterligare inskränkas genom 1928 års renbeteslag.23 Enligt 3 § RNL omfattar som nämnt denna rätt nedanför odlingsgränsen bara kronomark och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten. Genom 1886 års lagstiftning kom vidare renbetet att organiseras i lappbyar och vissa mera bestämda gränser drogs upp för betet. Delvis innebar lagstiftningen ett förstärkt rättsskydd särskilt för det vinterbete som alltjämt var tillåtet. – Rörande renbetets närmare utövande kan nämnas, att enligt förarbetena till 1886 års lag några konflikter med skogsbruket inte kunde påvisas; däremot förekom konflikter med bofasta jordbrukare på grund av skador som renbete särskilt på slåttermarker orsakade på växande gröda och hö.24 Vinterbetet ansågs dock inte innebära någon särskild olägenhet för den jordbrukande befolkningen.25 Det är svårt att precisera vilken hänsyn samerna respektive markägarna ansetts böra visa till andra parten vid denna tid. I vart fall har de sedvanor som förekommit begränsad betydelse idag med hänsyn till de ändrade brukningsmetoderna inom skogs- och jordbruket liksom inom renskötseln.

I förhållande till samernas urminnes hävd kan man på detta vis konstatera att åretruntmarkerna i vissa avseenden begränsats genom nuvarande lagstiftning, medan det i övrigt inte går att påvisa några klara juridiska skillnader i fråga om rätten till renbete.

Vad angår rätten till skog uppges i förarbetena till 1886 års lag att samerna dittills utan utsyning till sitt behov tagit skog av vad slag som

21 I skattefjällsdomen (s. 237) nämns också § 87 i samma regeringsform; denna blev dock aktuell bara då samernas rätt grundades på beslut av länsstyrelsen om s.k. inrymning.22 Se NJA 1981 s. 244.23 Utvecklingen beskrivs närmare av Skogssamerättsutredningen s. 67 ff.24 Se Förslag till Förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige samt till Förordning angående renmärken af den dertill utaf Kongl. Maj: t förordnade kommitté (1883) bl. a. s. 74, 90 ff.25Prop. 1886:2 s. 36, 37 f.

helst utan betalning, i första hand bränsle – i så fall torr och vindfälld skog, en och vide – men även virke till bostäder, visthus och tältstänger samt även till renhagar och annat stängsel. Enligt 8 § 1873 års avvittringsstadga var det bara fråga om en rätt till husbehov.26 Genom 1886 års lag kom rätten att i någon mån begränsas och preciseras.27

Också beträffande jakt och fiske synes lagregleringen ha inneburit vissa begränsningar i samernas rättigheter. Mycket tyder sålunda på att samerna av ålder haft en ensamrätt till jakten och fisket, en ståndpunkt som staten alltjämt hävdade på 1940-talet28 men som nämnt numera frångått. I alla händelser torde samerna ha haft rätt att sälja sina produkter och att upplåta rättigheten till annan utan att denna rättighet hade någon särskild anknytning till renbetet. I förarbetena till 1886 års lagstiftning framhölls att denna rätt till jakt och fiske inom lagstiftningen varit snarare förutsatt än uttryckligen erkänd. I lagen överfördes upplåtelserätten till länsstyrelsen, närmast på grund av svårigheten för de nyorganiserade lappbyarna att förhandla och besluta i dessa frågor. Härvid ansåg man tydligen rättens omfattning bestämmas av villkoren för renskötselns bedrivande.29 Genom att jakt- och fiskerätten kom att knytas till renskötseln, kom vidare sådana samer som inte var renskötare och inte tillhörde lappby att falla utanför denna reglering; bl.a. gällde detta de s.k. fiskesamerna, som enligt 1886 års lag och senare lagstiftning gått miste om den rätt som i varje fall åtskilliga av dem haft av ålder.30

I varje fall i dessa avseenden synes RNL:s reglering avvika från den rätt till jakt och fiske som samerna alltjämt har på grund av urminnes hävd.31 Här bortses ändå från de inskränkningar i samernas rätt som jakt- och fiskeupplåtelserna enligt renskötselförordningen innebär. Upplåtelser av sådan omfattning har självfallet inte förekommit i äldre tid.

Rörande övriga inslag i renbetesrätten – rätt till husbehovstäkt, till slåtter och till annat bete än renbete – synes nuvarande rättsläge i stort

26 Se ovan angivna betänkande 1883 s. 84, 85; jfr även NJA 1981 s. 244.27 Jfr Särskilda utskottets utlåtande s. 29 f.28 Se NJA 1942 s. 336. Inte heller i skattefjällsmålet gjorde staten gällande att den som markägare hade jakt- och fiskerätten, jfr NJA 1981 s. 233. Jfr vidare Beslutet om småviltsjakten s. 48 samt NJA 1981 s. 206 och (närmast rörande skattefjällen) s. 234 f, 236 f.29 Särskilda utskottets utlåtande s. 31 f.30 Se SOU 1990:91 s. 178 ff, 184 ff. 1993 års lagstiftning innebar inga förändringar i fråga om fiskesamernas ställning, fast förhållandet påtalats av samerättskommittén (jfr prop. 1992/93:32 s. 179 f).31 Se övergångsreglerna till jaktlagen (1987:259) p. 4 och prop. 1986/87:58 s. 94 samt övergångsreglerna till fiskelagen (1993:787) p. 2.

sett motsvara vad som gällt av ålder. Någon rätt till kommersiell täkt, till vattenkraft eller till mineralen har såvitt känt aldrig tillkommit samerna på grund av hävd.32

Renskötselrätten kan alltså enligt urminnes hävd antas omfatta ungefär de rättigheter som nu har angetts; som framgått är det delvis svårt att beskriva vad rätten närmare bestämt inneburit.

Vid en jämförelse med nuvarande lagstiftning framträder vissa skillnader. Det är tydligt att samerna genom 1886 års lag och senare berövats vissa rättigheter som de haft av ålder, dock utan att detta framstått som klart grundlagsstridigt när förändringarna skedde. I förhållande till grundlagens nuvarande egendomsskydd är det särskilt lagreglerna om jakt- och fiskerättsupplåtelser som framstår som ett problem. Som nämnt har i varje fall gratisupplåtelserna enligt 34 § RNL sagts vara grundlagsstridiga. I övrigt har påtalats det förhållandet, att inte samerna själva utan en statlig myndighet får förfoga över jaktoch fiskerättigheterna på ett sätt som berör samernas rätt. Man lär vara överens om att det ursprungliga skälet för detta – lappbyarnas svårigheter att administrera upplåtelserna – inte länge är hållbart. För att bedöma frågan om upplåtelseregeln ändå är grundlagsenlig får man ta hänsyn inte bara till regeln om egendomsskydd i 2 kap. 18 § regeringsformen utan också till bestämmelsen i 2 kap. 15 §, att lag eller annan föreskrift ej får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till etniskt ursprung tillhör minoritet. Här får också observeras Europakonventionens regler om egendomsskydd (art. 1 i första tilläggsprotokollet) och förbud mot diskriminering (art. 14 i konventionen).

I skattefjällsdomen prövade Högsta domstolen upplåtelsereglernas grundlagsenlighet, särskilt med hänsyn till regeringsformens diskrimineringsförbud, och fann dem inte strida mot förbudet. Enligt domstolen kunde inte några meningsfulla jämförelser göras med vad som gällde för medborgare i allmänhet som hade likartade jakt- och fiskerättigheter; vidare byggde RNL:s reglering på en avvägning mellan delvis motstridiga intressen, och det saknades varje stöd för att denna avvägning skulle ha påverkats av någon nedvärderande inställning till samerna som folkgrupp.

Sedan skattefjällsdomen har emellertid förhållandena ändrats i vissa hänseenden. Numera gör staten som nämnt gällande att jakt- och fiskerätten på kronomark i fjällen tillkommer staten såsom markägare, vilket inte åberopades i skattefjällsmålet. Å andra sidan har egendomsskyddet – även skyddet för renskötselrätten – förstärkts genom ändringar år 1994 i 2 kap. 18 § regeringsformen; ingrepp i en sådan rättighet som

32 Jfr om det sagda NJA 1981 s. 244 ff (dock närmast om skattefjällen).

samernas jakt- och fiskerätt är nu bara tillåtna när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen och mot ersättning. Vidare har år 1994 Europakonventionen införlivats med svensk lag: enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen. I stora drag innebär dock detta ett skydd för den enskilde motsvarande vad regeringsformen numera ger.33 – Till detta kommer att senare rättshistoriska undersökningar visat att samernas ställning inom delar av fjällområdet varit betydligt starkare än som framkom i skattefjällsmålet (se 2.2 ovan).

Det är möjligt att dessa omständigheter påverkar prejudikatvärdet av skattefjällsdomen i denna del och att även motiven till de omstridda paragraferna i RNL har fått minskad genomslagskraft. Att märka är att alla dessa lagregler, liksom regeringsbeslutet om upplåtelse av småviltsjakt, tillkom innan egendomsskyddet stärktes.

Renskötselrättens ställning i dag är alltså i vissa avseenden oklar och kontroversiell. I vart fall är det tydligt, att RNL inte blir avgörande för vad samernas grundlagsskyddade rätt till marken innebär. Bl.a. får det väsentlig betydelse vad som kan komma fram genom pågående historiska forskningar på området, både angående äganderätten till fjällmarken och rörande de rättigheter som ingå i renskötselrätten.

33 Märk dock regeln i art. 1 i första tilläggsprotokollet att ”varje fysisk och juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom”, en bestämmelse utan motsvarighet i regeringsformen.

3. Renen, renbetet och rennäringen

I detta kapitel ges en bakgrundsbeskrivning om renen, renbetesmarken och rennäringen. Använda källor är främst artiklar ur Nordiska ministerrådets skrift ”Reindrift i Nordvest-Europa”, 1999; SCB m.fl. ”Svensk rennäring”, 1999; samt 1997 års Svensk-Norska Renbeteskommissions betänkande, 2001.

Renskötsel bedrivs i 51 samebyar från Karesuando i norr till Idre i söder (se bilaga 5). Av samebyarna är 33 stycken fjällsamebyar vilka har sina åretruntmarker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och sina vinterbetesmarker nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen. Tio av samebyarna är skogssamebyar som har sina åretruntmarker ovanför lappmarksgränsen och sina vinterbetesmarker nedanför denna gräns. Åtta av samebyarna är koncessionssamebyar vars gränser och fortsatta renskötsel fastställs av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Inom samebyarna finns ett varierande antal renskötselföretag och varje företag består i sin tur av en eller flera renägare. Totalt fanns år 2000 ungefär 900 renskötselföretag. Antalet renägare var samma år cirka 4 700 varav 3 700 var samiska renägare och 1 000 renägare var fastighetsägare i koncessionsområdet. Antalet renar i vinterhjorden var cirka 220 000. Renantalet har dock under hela 1900-talet kännetecknats av att det varierat mellan 160 000 och 300 000 i 20- till 30-årsintervall.

Renskötseln är beroende av stora betesarealer. Renskötseln bedrivs genom att renskötaren utifrån renens naturliga vandringsmönster och beteskrav väljer betesområden genom att ta hänsyn till faktorer som påverkar renens bete, t.ex. vegetation, terräng, väderförhållanden och störningar, för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för renarna att beta.

För renens vandringar eller flyttningar mellan olika betesmarker utnyttjas flyttleder som använts sedan gammalt. I anslutning till lederna kan finnas mindre betesområden, rastbeten där renarna kan beta och vila under flyttningen.

Den tillväxt av renhjorden som betet ger tas tillvara genom slakt. Under slaktsäsongen 2000/2001 slaktades knappt 50 000 renar, men slakten har tidvis varit det dubbla. Den del av tillväxten som är möjlig att slakta påverkas också av det antal renar som rivs av rovdjur. Rovdjursutredningen (SOU 1999:146) bedömde att mellan 20 000 och 30 000 renar årligen rivs av rovdjur. Renskötselföretagarna kan också

påverka renhjordens tillväxt eller avkastning genom att förändra det renantal som finns på en viss betesareal och genom att förändra hjordstrukturen dvs. renhjordens köns- och ålderssammansättning.

Figur 3.1 Antalet renar i Sverige under 1900-talet

0

50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000 350 000

1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000

Källa: SCB m.fl. Svensk rennäring,1999; samt Statens jordbruksverk.

3.1. Renen

Renen är ett hjortdjur som lever i flockar i de nordliga delarna av Europa, Asien och Nordamerika. Renen är anpassad till att leva i en miljö som präglas av stora skillnader mellan sommar och vinter. Det finns olika underarter av ren men det är bara den eurasiska tundrarenen som har domesticerats av människan.

Renen är liksom andra hjortdjur en idisslare. Det innebär att den har en särskild förmåga att med mikroorganismers hjälp smälta eller bryta ner växter som den betar. Nackdelen är att den har svårt att klara snabba byten av föda eller perioder av svält. Renen strövar omkring när den betar och söker selektivt späda växtdelar i vegetationen. Renens nedbrytning av gröna växter är störst när växterna är späda och lättsmälta. Samtidigt ökar födans hastighet genom mag-tarmkanalen. Sammantaget innebär detta att renens förmåga att tillgodogöra sig näring under den korta sommaren är god.

Jämfört med andra idisslare har renen en unik förmåga att bryta ner och tillgodogöra sig energiinnehållet i lavar. Frånvaro av lav i betet måste kompenseras med större mängder av andra växter, men deras näringsmässigt sämre kvalitet under vintern begränsar renens totala konsumtionsförmåga. Även om renen har tillgång till ett gott lavbete

Antal

År

innehåller inte lav tillräckligt mycket protein för renen. Det innebär att den, för att klara vintern behöver utnyttja det förråd av protein i musklerna som den byggt upp under sommaren.

Renar har fysiologiskt stor säsongsbundenhet både vad gäller tillväxt och näringshushållning. Renens födointag sommartid är två till tre gånger så stort som under vintern. Under sommaren bygger renen upp fettdepåer och muskler. De unga renarna utnyttjar energi och protein för att växa och vajorna för att ta hand om sina kalvar. Det innebär att tillväxt, mjölkproduktion till kalven och uppbyggnad av egna kroppsreserver av fett och protein sker under en kort tid på sommaren. Övriga tider på året är renen inställd på liten eller ingen produktion. Det minskar renens aptit och därmed stressen att finna föda. Betesintaget kan på grund av yttre omständigheter vara så lågt att renen tvingas förbruka kroppsreserver av fett och protein för att klara sin överlevnad. Barmarksbetet har därför större betydelse för renhjordens tillväxt eller avkastning än vinterbetet, förutsatt att vinterbetet täcker renens minimibehov för överlevnad.

En renkalv väger 4-6 kg när den föds och ökar i vikt till mellan 35 och 55 kg under sommaren. Hondjuren, vajorna är fullvuxna vid 4-7 års ålder och har då en levande vikt av 60 till 90 kg på hösten. Vikten varierar över året och vajorna förlorar ofta upp till 15 procent av sin vikt under vinter och vår. Vuxna handjur, sarvar kan väga upp till 150 kg levande vikt före brunstperioden. Under brunsten i september tappar sarvarna i vikt och de behöver en period av betesro efter brunsten för att överleva en besvärlig vinter.

3.2. Renen och betet

Renens bete varierar både över året och från region till region beroende på klimat och vegetation. För att fylla sina behov behöver renarna beta selektivt och växla mellan olika betestyper, vilket för med sig att renskötseln kräver stora betesarealer. Betesmarkerna har skilda egenskaper som gör dem värdefulla för renskötseln vid olika tider på året. Under sommaren är områden med späda gröna växter betydelsefulla. Under vintern är lavbetesområden med ett stabilt vinterklimat en förutsättning för renarnas överlevnad. Renarnas samlade behov kan göra att ett område som bara används någon dag om året eller något enstaka år kan vara viktigt i ett större sammanhang. En väl fungerande och långsiktigt hållbar renskötsel är beroende av ändamålsenliga kalvningsland, fungerande flyttleder med rastbeten och sammanhängande säsongbetesområden för varje årstid.

Temperatur och nederbörd skiljer sig åt mellan olika delar av renskötselområdet. Den del av nederbörden som faller som snö har stor betydelse för hur tillgängligt betet är. Störst nederbördsmängd faller i fjällkedjan där i genomsnitt mer än 300 mm av nederbörden faller som snö. Lägst är nederbörden i Västerbottens och Jämtlands län. Hur länge snön ligger kvar på våren har också betydelse. I slutet av maj är andelen mark som är snötäckt störst i norr. Efter den 1 juni är det samebyarna i Västerbotten och södra delen av Norrbotten som har mest snö.

Temperaturen har stor betydelse för snöns konsistens och tjocklek. Vid temperaturväxlingar kring 0 grader C kan betet bli svårtillgängligt. Temperaturen påverkar också grönbetessäsongens längd vilket har betydelse för renens tillväxt. Under sommaren föredrar renen svalt väder eftersom förekomsten av insekter då är lägre. Renen klarar temperaturer ner till – 30 grader C innan den behöver öka sin normala förbränning av energi för att upprätthålla sin kroppstemperatur. Det beror på att den har en mycket välisolerad päls och en välutvecklad värmeväxling mellan in och utgående blodkärl i nos och ben.

Renarna i fjällsamebyarna betar i barrskogsområdet på vintern och i högfjällen på sommaren. Vår- och höstbetena finns i de mellanliggande björkskogsbältena och lågfjällen. I de nordligaste delarna av Sverige betar renarna tidvis även på vintern i björkskogen. Renarna i skogsoch koncessionssamebyarna betar året runt i barrskogsområdet och nyttjar vid skilda årstider olika vegetationstyper inom barrskogsområdet. En del fjällsamebyar har vinter- och sommarbetesområden som ansluter till varandra och en del byar måste flytta genom andra samebyars betesmarker för att komma till och från sina vinterbeten. En annan viktig skillnad mellan olika fjällsamebyar är avstånden mellan vinter- och sommarbetesområdena. Avstånden är störst i Västerbottens län med uppemot 40 till 50 mil. Idre sameby har de kortaste avstånden, endast fyra till fem mil.

Generellt har skogssamebyarna kortare avstånd mellan sina sommar- och vinterbetesland men enskilda byar, t.ex. Maskaure, flyttar ungefär 20 mil vilket är längre än många fjällsamebyar i Jämtlands och Norrbottens län.

För de byar som har långa avstånd mellan sommar- och vinterbeteslanden sker flyttningarna ofta i etapper. Is och skare utnyttjas för att underlätta vårflyttningen som ofta sker tämligen snabbt. Höstflyttningarna däremot har blivit mera komplicerade. Sjöregleringarna har t.ex. medfört att isen lägger sig senare och renarna kan därför inte flyttas längs med vattendragen som förr utan transporteras istället ofta med lastbil.

3.2.1. Barmarksbetet

Under barmarksperioden bör betet innehålla vegetationstyper som har stort inslag av löv, gräs, halvgräs och örter i så tidiga utvecklingsstadier som möjligt.

På våren söker sig renen till barmarksfläckar i småkuperade snöfattiga områden där de kan hitta både lav och späda gröna växter. Fjällrenarna söker sig ofta till sydsluttningar. De viktigaste växterna är de som tidigt skjuter gröna skott. För renens del är vårbetet under april och maj en kritisk period. Under den perioden är betet även normala år svårtillgängligt eftersom lavbetet har låsts under hård tjock snö och skare och tillgången till barfläcksbete är begränsad samtidigt som renen behöver ett gott bete för att återhämta sig. Under samma period föds också kalvarna som behöver mycket näring av sina mödrar för en god tillväxt. Försommarbetet under juni är det kvalitetsmässigt bästa betet under året. På försommaren söker sig fjällrenarna till marker med rikligt grönbete där grönskan kommer tidigt. I skogslandet är myrmarkerna viktiga.

Under högsommaren i juli-augusti påverkas renarnas betning negativt av höga temperaturer och insektsangrepp. Renarna vandrar därför upp mot högfjället där det finns snö eller ut på öppna vidder för att undgå värme och insekter. Skogsrenarna i barrskogsområdet söker sig av samma anledning gärna till fuktig och skuggrik äldre granskog. Tillgången till grönbete är liten på högre höjd och i äldre granskog. Mot kvällen när det blir svalare söker sig renarna därför ner till dalgångar och myrar för att beta. Det innebär att tillgången till områden med betesimpediment, där renarna kan tillbringa dagarna, är nödvändiga för att djuren skall kunna utnyttja dalgångarnas och myrarnas bete. På sensommaren söker sig renarna till skogsområdena där det finns växter med späda blad även på hösten t.ex. fårsvingel och kruståtel. Svamp är också mycket attraktivt för renar och ger bl.a. ett viktigt mineral- och proteintillskott. Under högsommaren betar renarna samlat för att under sensommaren sprida sig över ett större område.

3.2.2. Vinterbetet

Under senhösten framåt september – oktober försämras grönbetet och renen övergår gradvis till en diet av lavar och bärris. Busklavar, som renen betar på vintern, växer i mer eller mindre sammanhängande områden. Laven är en flerårig växt med låg årlig tillväxt. Marklavarna konkurreras ut av kärlväxter och tillgången till sammanhängande lavbeten är bäst på näringsfattig mark som är utsatt för ljus och uttorkning.

Tillväxten sker i övre delen av lavbålen och är störst när laven har god tillgång till ljus och fukt. Nederbörden bör dock inte vara alltför hög då detta gynnar kärlväxterna på lavens bekostnad. De bästa tillväxtmöjligheterna finns längst i norr och i söder av fjällkedjan där det är regnskugga samt i öppna björk- och tallskogar.

Renen övergår till vinterbete dvs. en relativt ensidig lavdiet när förhållandena blir sådana att det blir för svårt för renen att gräva efter grönbete. Beroende på tillgången på lav kan lavens andel av dieten variera mellan 30 och 80 procent. Eftersom renen är anpassad för att enbart överleva under vintern är det för renen tillgängliga energiinnehållet ett mått på betets kvalitet. Eftersom renen har en god förmåga att tillgodogöra sig energiinnehållet i lav är tillgången till lavbete avgörande för betets kvalitet.

Vid sidan av betets sammansättning måste betet också vara tillgängligt för renen. Snöförhållandena har stor betydelse för renens möjligheter att få tillräckligt med vinterbete. Det kan bildas skare som gör att renen har svårt att komma åt lav. Iskorn kan också frysa fast på laven vilket kan innebära störningar i renens matsmältning. Svåra betesförhållanden uppstår ofta vid omväxlande mild och kall väderlek.

Under vårvintern är det normalt att skare gör betet mera otillgängligt för renarna. Terrängförhållandena och vegetationen påverkar betets tillgänglighet. På senvintern ökar t.ex. tillgängligheten om terrängen är småkuperad och snön inte för djup. Förekomsten av trädlavar ökar också betets kvalitet.

Förutom att vinterbetet temporärt kan vara svårtillgängligt t.ex. på grund av vädret, kan lavbetet vara dåligt på grund av slitage, annan påverkan eller av att det betats intensivt under en längre period.

Ett gott vårbetesland kännetecknas av att det tidigt blir fläckar med bar mark. För renen är det viktigt med en blandad diet av lav, knoppar och gröna växter som ger en gradvis övergång från lavbete till en diet av gräs och örter.

3.2.3. Andra markanvändare

Rennäringens stora geografiska utbredning och extensiva markutnyttjande, som baseras på renskötselrätten, leder till att rennäringen påverkar och påverkas av andra näringar, aktiviteter och intressen. Följande sammanfattning bygger på Svensk-Norska Renbeteskommissions betänkande, 2001.

Rennäringen påverkas av andra markanvändare genom att tillgången på renbete förändras, genom att möjligheten för renarna att utnyttja

renbetet dvs, betets tillgänglighet förändras och genom att det sätt på vilket renskötselarbetet kan bedrivas förändras.

Exploatering av renbetesmarker medför bortfall av betesmark i varierande utsträckning. Tillgången på renbete har under 1900-talet till exempel påverkats av vattenkraftsutbyggnaden som bl.a. medfört att betesmark överdämts, av grustäkter vilka bl.a. medför bortfall av goda lavmarker, och av skjutfält som medfört markslitage. Skogsbruk medför bortfall av mark för kortare eller längre tid genom att lavtäcket blir skadat vid avverkningen och genom att trädlavarna inte utvecklas. En minskning av tillgången på de säsongbeten och vegetationstyper som är begränsande för samebyns reninnehav påverkar samebyn mest. I de flesta samebyar är vinterbetet den begränsande faktorn. Generellt kan konstateras att exploatering av marker, som nyttjas under februari – mars har stor påverkan på rennäringen, eftersom renarna är svaga i slutet av vintern och vajorna snart skall kalva.

Möjligheten att nyttja delar av betesområdet har under 1900-talet t.ex. också påverkats av att renarnas betesro störts. Under barmarkssäsongen är det viktigt att renarna kan beta ostört så de ges möjlighet att beta selektivt och därmed tillgodogöra sig så mycket näring som möjligt. Under vintern är det viktigt att renarna inte orsakas onödiga energiförluster.

Intensiv verksamhet av olika slag t.ex. malm- och grushantering, skogsbruk, snöskotertrafik, aktiviteter vid turistanläggningar som stugbyar och motionsslingor stör renarnas betesro och medför att de betar mindre och förbrukar mer energi. Olika arbetsmoment kan påverkas av att renarna störs eller att betesmarkerna har styckats upp. Renarna kan till exempel bli svårare att skilja, samla och bevaka vilket kan innebära att de håller till på olämpliga betesmarker och blir svårare att skydda mot olyckor eller rovdjur.

Betydande arealer kan skenbart verka vara opåverkade av en exploatering eller pågående verksamhet eftersom markvegetationen är opåverkad. Området kan ändå vara oanvändbart för betesgång eller flyttningar på grund av störande aktiviteter vid exploateringsplatsen.

3.3. Renhjordens avkastning

Jämfört med annan husdjursskötsel styr människan i liten grad renens miljö och födotillgång. Förutsättningarna för att bedriva renskötsel skiljer sig därför från annan husdjursskötsel. Renhjordens avkastning från en viss betesareal, dvs. hur många djur som kan slaktas påverkas av hur många renar som finns på betesarealen och av renhjordens könsoch åldersfördelning.

Om antalet djur är högt i förhållande till det tillgängliga betet, eller om betet av andra orsaker är dåligt, försämras djurens kondition. Renhjorden kan hamna i en spiral av sjunkande kondition och produktivitet. Ett dåligt vinterbete leder till att djuren förbrukar sina kroppsreserver under vintern. Förlusterna, särskilt när det gäller yngre djur ökar. Vajorna föder kalvar med lägre födelsevikter och har själv sämre resurser att ta hand om kalvarna. Om sommarbetet också är dåligt har vajorna låg kondition på hösten. Det innebär att brunsten försenas, vilket i sin tur leder till att kalvarna föds något senare. De får därmed en kortare sommar att utvecklas på. Det omvända förhållandet gäller då tillgången på bete är god och antalet renar är lämpligt i förhållande till betet. Djuren har då god kondition vilket leder till hög hjordtillväxt och därmed till att ett högt slaktuttag blir möjligt.

Avkastningen påverkas också av renhjordens köns- och ålderssammansättning. En stor andel hondjur i vinterhjorden innebär att fler djur kan producera kalvar. Handjuren producerar visserligen genom sin tillväxt, men deras bidrag till avkastningen är lägre än vad en vaja med kalv ger när konditionsnivån är sådan att kalvproduktionen är god. Så stor andel av vajorna som möjligt bör dessutom vara mellan tre år och tio år. Dessa förhållanden uppnås genom en hög andel kalvslakt.

Den möjliga slaktens storlek och därmed slaktintäkterna påverkas alltså av en mängd faktorer. Det är viktigt att notera att de flesta faktorerna påverkar avkastningen med en viss fördröjning och att resultaten av en händelse eller en åtgärd ett år kan påverka utfallet flera år senare.

3.4. Rennäringens struktur och ekonomi

Verksamheten inom rennäringen bedrivs i ett samspel mellan renägaren, renskötselföretaget och samebyn. Ett företag definieras i Statens jordbruksverks föreskrifter för Företagsregistret för rennäringen (SJVFS 1993:162) som renskötselverksamhet bedriven av en renskötande medlem i sameby med sitt husfolk. Om flera renskötande medlemmar ingår i samma hushåll betraktas dessa som ett företag. Samspelet regleras till viss del i rennäringslagen men har utformats på skilda sätt i olika samebyar. I vissa samebyar sker en stor del av verksamheten i form av arbete och ekonomi kollektivt inom samebyn och i andra samebyar bedrivs verksamheten mera individuellt av renskötselföretagen. Rennäringens struktur ser också olika ut i skilda delar av landet.

Rennäringen är en integrerad del av näringslivet inom de kommuner där den bedrivs. I de inlandskommuner där samebyarnas åretruntmarker är belägna har rennäringen störst betydelse. Av (SCB m.fl.

Svensk rennäring,1999) framgår att under år 1998 arbetade i skogs- och fjällsamebyarna cirka 450 personer heltid inom rennäringen, cirka 270 personer arbetade mellan halvtid och heltid och cirka 800 personer arbetade mindre än halvtid.

Vid tolkning av siffrorna i detta avsnitt är det viktigt att beakta att uppgifter om rennäringens struktur och ekonomi endast finns tillgängliga för enstaka tidpunkter. Samtidigt har rennäringen under 1900-talet kännetecknats av stora cykliska variationer i renantal och antal slaktade renar. Antalet slaktade renar den senaste 30-årsperioden framgår av diagrammet nedan.

Diagram 3.2 Antalet slaktade renar mellan 1973/74 och 2000/2001

Källa: Statens jordbruksverk

En jämförelse av uppgifter om antal renägare, antal företag och antal renar under mitten av 1960-talet, 1979 och 2000 (SOU 1983:67, SCB m.fl. Svensk rennäring, 1999) tyder på att de regionala skillnader som beskrivs nedan har varit likartade under den senaste 40-årsperioden. Det förefaller också som om skillnaderna mellan Norrbottens läns fjällsamebyar och övriga områden har ökat under perioden. Strukturuppgifter för rennäringen för år 2000 framgår av tabell 3.1.

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000

19

73/

74

19

74/

75

19

75/

76

19

76

/77

19

77

/7

8

19

78/

79

19

79/

80

19

80

/81

19

81/

82

19

82/

83

19

83/

84

19

84/

85

19

85

/86

19

86

/87

19

87/

88

19

88/

89

19

89/

90

19

90/

91

19

91

/92

19

92

/9

3

19

93/

94

19

94

/95

19

95

/96

19

96/

97

19

97/

98

19

98/

99

19

99/

00

år

ant a l kont ro ll s lakt ade

Tabell 3.1. Strukturuppgifter fördelade efter län och region år 2000.

Norrbottens läns

Västerbottens läns

Jämt-

lands läns

Hela riket

Fjällsamebyar

Skogssamebyar

Koncessionssamebyar

samebyar

samebyar

Antal renar

82 499 28 033 11 592 54 231 44 809 221 164

Antal kontrollslaktade renar

16 1241

2674

13192 14996 46 988

Antal renägare 2 028 890 1 008

317 282 4 525

Antal företag

585 122 15

108 100 930

Antal samebyar

15

9

8

7 12

51

1. Antalet kontrollslaktade renar avser både fjällsamebyar och skogssamebyar. Källa: (Statens jordbruksverk).

Norrbottens läns fjällsamebyar kännetecknas av ett stort antal renägare med få renar. Det genomsnittliga antalet renar per renägare är 41 renar. Antalet renar per företag är cirka 140 renar. Det finns i genomsnitt cirka 130 renägare per sameby och antalet företag per sameby är omkring 40 företag. Antalet slaktade renar i förhållande till antalet renar i vinterhjorden är lågt jämfört med motsvarande andel i övriga områden.

I Norrbottens läns skogssamebyar är det genomsnittliga antalet renar per renägare lågt, endast 30 renar, medan antalet renar per företag däremot är högre, omkring 230 renar. Denna omständighet avspeglas också i antalet renägare per företag som är högt, sju renägare. Anledningen är att det finns förhållandevis många skötesrenägare med ett litet renantal i skogssamebyarna (SCB m.fl. Svensk rennäring, 1999). Antalet företag per sameby är också förhållandevis lågt, 14 stycken.

Förutsättningarna för att bedriva renskötsel i Norrbottens läns koncessionssamebyar skiljer sig från övriga områden genom att ägare av jordbruksfastigheter i området får äga högst 30 renar per hushåll. Fastighetsägarnas renar sköts av en samisk koncessionshavare som har fått tillstånd av länsstyrelsen att bedriva renskötsel i området. Koncessionshavaren får själv äga mer än 30 renar. Vanligtvis råder det ett anställningsförhållande mellan koncessionshavaren och fastighetsägarna. En studie av strukturuppgifterna för koncessionsområdet visar som väntat att antalet renar per renägare är lågt, endast 12 renar. Antalet renar per företag dvs. per koncessionshavare är däremot högt, 790 renar. Det fanns år 2000 femton koncessionhavare varav sju i Muonio sameby. I Västerbottens och Jämtlands län är antalet renar per renägare högre än i övriga områden omkring 165 renar. Antalet renar per företag är också högre cirka 470 djur. Samtidigt var såväl antalet renägare per sameby som antalet företag per sameby lågt i förhållande till antalet i Norrbottens län.

En jämförelse av slaktens storlek med antalet renar i vinterhjorden kan göras för åren 1993/94 till 1998/99. En sådan jämförelse visar att slakten i kilo per livren i genomsnitt under perioden varit lägst i Norrbottens läns fjällsamebyar och högre i samebyarna i Västerbottens och Jämtlands län. (Se vidare avsnitt 8.1)

Inkomstundersökningar, där renskötselföretagarnas inkomster har studerats, har genomförts vid tre tillfällen för åren 1980, 1993 och 1996 (SOU 1983:67; Riksdagens revisorer 1995/96:8; SCB m.fl. Svensk rennäring, 1999). Undersökningarna visar att inkomstnivån vid de tre tillfällena varit låg inom rennäringen. För år 1996 var inkomsterna från näringsverksamhet inklusive nettot av räntefördelningar, i genomsnitt 24 000 kr per hushåll och företagarna med familj kompletterade i allmänhet inkomsten från näringsverksamhet med inkomster från tjänst.

Vid samtliga tre tillfällen har inkomsten från näringsverksamheten ökat när antalet renar i företaget har ökat. Vid samtliga tillfällen har också inkomsterna från näringsverksamhet, vid en jämförelse där hänsyn tagits till antalet renar per företag, varit lägre i Norrbottens läns fjällsamebyar än i övriga områden.

4. Mål för en ny rennäringspolitik

En viktig del av vårt uppdrag är att lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt bärkraftig rennäring. I detta kapitel skall vi presentera vårt förslag i den delen.

Vi kommer att presentera tre mål som gäller kultur, ekonomi och miljö. Därefter presenterar vi bakgrunden till och våra överväganden om varför vi valt dessa mål.

4.1. Tre mål för en långsiktig rennäringspolitik

4.1.1. Målens inbördes relationer

De tre målen i förslaget avser kulturella, ekonomiska och miljömässiga aspekter. De är ömsesidigt beroende av varandra.

De samiska näringarna är avgörande för att den samiska kulturen skall kunna fortleva och utvecklas. De är också nödvändiga för de samiska näringsidkarnas ekonomiska självständighet och oberoende. Samtidigt har de samiska näringarna, liksom varje sektor i samhället, ett ansvar för att de allmänna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås.

Det kulturella målet samspelar både med det ekonomiska målet och miljömålet. Den samiska kulturens utveckling och fortbestånd är nära knuten till att det finns ett samiskt näringsliv. Eftersom de samiska näringarna i stor utsträckning bygger på ett nyttjande av förnybara naturresurser är de för sin överlevnad beroende av att miljön inte skadas. Samtidigt är de samiska kulturmiljövärdena viktiga inslag i de miljövärden som bör skyddas.

Det ekonomiska målet och miljömålet kan sägas motsvara skogsvårdslagens produktionsmål respektive miljömål. De är således jämställda. För rennäringspolitiken finns också det kulturella målet. De tre målen är ömsesidigt beroende av varandra och inget kan sägas vara överordnat de andra.

4.1.2. Kulturellt mål

Samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar som en grund för samisk kultur skall främjas.

Samerna intar i egenskap av ursprungsfolk en särställning i landet. Deras kultur är en viktig del av den kulturella mångfalden. Renskötseln, liksom andra traditionella samiska näringar som jakt, fiske och slöjd, är viktiga inslag i den samiska kulturen. Samernas möjligheter att bedriva och utveckla dessa näringar bör därför främjas.

Det är samernas egna prioriteringar, inom de ramar man förfogar över, som skall vara avgörande för hur olika stödjande åtgärder skall utformas.

Sverige har gjort internationella åtaganden som kan ses som en ram för ett kulturellt mål. Artikel 27 i FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ 1971:42) syftar till att ge ett skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteters grundläggande rättigheter. I januari år 2000 ratificerade Sverige Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2) och Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (SÖ 2000:3). Det innebär bl.a. att Sverige åtagit sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör nationella minoriteter, t.ex. samer, skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv (jmf. ramkonventionen art. 5).

Staten förfogar över olika medel för att stödja samerna i deras strävanden. Genom lagstiftning kan staten klarlägga de rättigheter och skyldigheter samerna har till följd av sitt urgamla bruk av marken och reglera förhållandet mellan samernas och andras användning av samma mark. Vidare kan staten genom lagstiftning se till att det finns former för hur förhållandet mellan de samiska näringsutövarna och andra markanvändare skall hanteras samt skapa former för att lösa eventuella konflikter som uppstår i det förhållandet.

Staten förvaltar stora markområden inom renskötselområdet. Således kan staten genom sin egen markförvaltning påverka förutsättningarna för samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar. Andra medel kan vara information, ekonomiska stöd och mera informella modeller för konfliktlösning mellan olika markanvändare.

4.1.3. Ekonomiskt mål

Samerna skall så långt möjligt ha förutsättningar för att utveckla och upprätthålla ett samiskt näringsliv med renskötselrätten som grund.

Samerna skall i så stor utsträckning som möjligt besluta i sina egna angelägenheter. Det gäller även gemensamma ekonomiska angelägenheter. Renskötselrätten tillkommer samerna som folk. Samerna skall i så stor utsträckning som möjligt ha möjlighet att utveckla nyttjandet av denna rättighet som grund för sitt näringsliv.

Medel för att uppnå detta mål kan vara att samiskt näringsliv kan bedrivas på samma villkor som annat näringsliv, t.ex. genom att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort. Ett annat medel skulle kunna vara att överlämna till näringsidkarna att ensamma förfoga över de ersättningar som utgår på grund av intrång i renskötselrätten.

Renskötseln och övriga traditionella samiska näringar är en del av det mångbruk av marken som pågår inom stora delar av Norrland. Samernas möjlighet att utveckla de samiska näringarna måste ske inom ramen för de rättigheter som renskötselrätten innebär.

4.1.4. Miljömål

Verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall utövas med hänsyn till – naturresursernas långsiktiga produktionsförmåga, – den biologiska mångfalden, – natur- och kulturmiljövärden och – värden för friluftslivet.

Varje näring har ett sektorsansvar för att verksamheten bedrivs ekologiskt långsiktigt hållbart. Samerna har flera traditionella näringar. I dag är det endast renskötseln av dessa som har ett miljömål. Jakt och fiske bedrivs även av andra än samer. I viss utsträckning har miljömål formulerats även för dessa verksamheter. Sådana miljömål gäller även för jakt och fiske som bedrivs med stöd av renskötselrätten.

Vår utgångspunkt är att samerna själva bör ha ansvaret för hur deras näringsliv skall se ut. Vi anser därför att ett miljömål bör gälla för alla verksamheter som utövas med stöd av renskötselrätten.

Ett miljömål för sådan verksamheter bör utformas så att de allmänna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås. Samtidigt får inte resursernas betydelse för samiskt näringsliv och kultur motverkas.

4.2. Kulturellt mål

4.2.1. Samerna – ursprungsfolk och nationell minoritet

Riksdagen har uttalat att samerna är en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen bör etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Bestämmelsen skall uppfattas så att detta är ett mål för den samhälleliga verksamheten. Ordet kultur skall i detta sammanhang ges en vidsträckt tolkning och därmed innefatta bl.a. samernas renskötsel (prop. 1975/76:209 s. 138).

Regeringen har i propositionen Nationella minoriteter i Sverige, prop. 1998/99:143, beskrivit de åtgärder som behövs för att Sverige skall kunna ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Som en utgångspunkt för en minoritetspolitik anför regeringen att det för vårt demokratiska samhälle är av stor betydelse att principerna om icke-diskriminering och inflytande får fullt genomslag när det gäller de nationella minoritetsgrupperna. Det behövs också åtgärder för att värna om de nationella minoriteternas språk och kultur som en del av vårt kulturarv.

Riksdagen tog ställning till regeringens proposition i december 1999 (bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69). Riksdagen betonar att det är angeläget att minoriteter inom en stat åtnjuter skydd för sin egenart. Skyddet av nationella minoriteter är en viktig del av skyddet för de mänskliga rättigheterna och därmed för stabilitet, demokrati och fredlig utveckling. Beträffande samernas ställning påpekas att säkra betingelser för den samiska kulturens fortlevnad i hög grad är ett ansvar för det allmänna. Regeringen angav i propositionen att den skall göra en utvärdering av de minoritetspolitiska åtgärderna. Riksdagen räknar med en sådan utvärdering kan ge underlag för att bedöma behovet av ytterligare åtgärder för att stärka samernas ställning allmänt sett, bl.a. i de rättsliga frågor som rör användningen av land och vatten.

4.2.2. Synen på ursprungsfolk i ett internationellt perspektiv

Under lång tid har ursprungsfolkens traditionella levnadssätt varit hotade och deras resursbaser har exploaterats. De senaste årtiondena har dock dessa folk fått allt starkare stöd internationellt och de folkrättsliga insatserna på området gått kraftigt framåt.

Flera insatser har skett i FN:s regi. FN har förklarat perioden 1995-2005 för urbefolkningarnas internationella årtionde.

I flera av FN:s deklarationer och konventioner ges ursprungsfolken ett direkt eller indirekt skydd genom att dessa dokument och uttalanden rör mänskliga rättigheter och ställer krav på lika behandling av människor oavsett etnisk tillhörighet m.m.

De konventioner som Sverige ingått med andra stater är folkrättsligt bindande. Sverige är alltså skyldigt att agera i enlighet med konventionerna. För att konventionerna skall få rättslig betydelse på det nationella planet måste de omsättas till inhemska rättsregler. Befintliga svenska regler måste också anpassas till konventionerna så att de inte står i strid med dessa.

Artikel 27 i FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter syftar till att ge ett skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteters grundläggande rättigheter. Artikeln har följande lydelse.

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin religion eller att använda sitt eget språk.

Artikeln bygger på uppfattningen att kulturlivet, religionen och språket är grundpelare på vilka de åsyftade minoriteternas existens vilar. Att kulturlivet, religionen och språket värnas och ges utvecklingsmöjligheter är således av avgörande betydelse för minoriteternas fortbestånd.

Artikel 27 ger ett starkare skydd för minoritetsgrupper än vad som direkt framgår av ordalydelsen i artikeln (jmf. SOU 1986:36 s. 122 ff). Staten kan i vissa fall vara skyldig att positivt särbehandla minoriteten. Kulturvärnet innefattar vidare även ett skydd mot sådana markexploateringar och andra ingrepp i naturen som riskerar att äventyra minoritetsgruppers traditionella markanvändning.

Det folkrättsliga skyddet enligt artikel 27 får således anses innebära ett erkännande av att samerna som etnisk minoritet har behov av att åtgärder vidtas från samhällets sida så att samekulturen och det samiska

språket kan fortleva och utvecklas samt att tillgången till mark och vatten åt de samiska näringarna tryggas.

FN:s konvention mot rasdiskriminering från år 1965 (SÖ 1971:40) syftar till att förhindra att människor diskrimineras på grund av ras eller etnisk bakgrund. Även om det huvudsakliga ändamålet med konventionen är att förhindra diskriminering åläggs staterna på vissa punkter en skyldighet till positiv särbehandling. Konventionen behandlar områden som civila, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har i det s.k. Köpenhamnsdokumentet från år 1990 en bestämmelse om att de deltagande staterna skall vidta sådana åtgärder att minoriteters etniska, kulturella, språkliga och religiösa identitet kan skyddas.

Agenda 21 är namnet på det handlingsprogram som blev resultatet av FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Det innehåller ett särskilt kapitel om stärkt inflytande för ursprungsfolk. Betydelsen av ursprungsfolkens värderingar, traditionella kunskaper och metoder för resurshantering bör erkännas, heter det bl.a. Ursprungsfolkens områden bör skyddas från verksamhet som inte är miljöanpassad eller som dessa folk betraktar som socialt eller kulturellt olämpliga.

Konventionen om biologisk mångfald (SÖ 1993:77) syftar till att bevara livets variationsrikedom på jorden. Den är ett försök att komma till rätta med det stora problem som förlust av ekosystem, arter och gener utgör. Konventionen trädde i kraft i december 1993.

Konventionen innehåller en bestämmelse som talar om att man skall respektera och bevara kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för att bevara och på ett hållbart sätt nyttja den biologiska mångfalden (artikel 8 j). Vidare sägs att man skall stödja lokalbefolkningar i genomförandet av åtgärder som syftar till att återställa den biologiska mångfalden i områden där den minskats (artikel 10 d).

En av hörnstenarna i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (lag [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) är rätten till skydd för egendom. Rätten till skydd för egendom finns även i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och för vissa specifika fall i konventioner som utarbetats av FN:s underorgan. Denna rätt till skydd för egendom gäller naturligtvis även de samiska rättigheterna.

Sett i ett historiskt perspektiv har synen på ursprungsfolken förändrats i olika faser. Långt in på 1900-talet bemöttes ursprungsfolken med en förmyndarattityd och nedvärderades som ”infödingar”. Därefter vidtog ett skede av assimileringssträvanden och åtgärder sattes in till

skydd mot diskriminering. Under senare år har synsättet övergått till ett värdesättande av ursprungsfolkens kulturella särart med självförvaltning och särbehandling som viktiga instrument i politiken.

4.2.3. Överväganden

Samerna har i egenskap av ursprungsfolk och nationell minoritet en särställning. Genom sin kultur bidrar de till den kulturella och biologiska mångfalden i landet. Rennäringen, dvs. renskötsel, jakt, och fiske, är en viktig del av den samiska kulturen. Riksdagen har uttalat att det i hög grad är ett ansvar för det allmänna att säkra betingelserna för den samiska kulturen (bet. 1999/2000:KU6 s. 21f).

I avsnitt 4.4.1 redogör vi för de nationella miljökvalitetsmålen

Levande skogar och Storslagen fjällmiljö samt för regeringens förslag till hur dessa bör preciseras (prop. 2000/01:130). Miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö innebär bl.a. att fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap bibehålls och att kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas (s. 159). Regeringen konstaterar i propositionen att det är viktigt att fjällbygderna kan fortleva och att rennäringen jämte andra traditionella verksamheter kan leva vidare och utvecklas samt att rennäringen har stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena (s. 166).

Vi anser att riksdagens uttalande om det allmännas ansvar för att säkra betingelserna för den samiska kulturen bl.a. innebär att staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan fortleva som en del av det samiska kulturarvet. Ett sådant ansvar följer även av de internationella åtaganden Sverige gjort, bl.a. artikel 27 i FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter. För att kunna uppnå miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö är det också viktigt att staten verkar för att rennäringen kan fortleva och utvecklas. Samerna bör i egenskap av ursprungsfolk dessutom tillförsäkras ökat självbestämmande.

Vi återkommer till rennäringens eget ansvar för att uppnå miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö i avsnitt 4.4.

Rennäringens ekonomiska omfattning är i relation till Sveriges totala ekonomi liten. Den utgör dock ett viktigt bidrag till den biologiska och kulturella mångfalden i landet. Den svenska rennäringen bör inte omfatta endast själva skötseln av renar, utan vara en kultur där djur, människor och natur ingår som viktiga delar (bet. 1996/97:JoU12, rskr. 1996/97:168). Innebörden av detta uttalande kan tyckas självklar. I praktiken fokuseras dock diskussioner ofta just på renar. I stället bör

fokus flyttas till samerna och deras strävan att genom sin verksamhet, i samspel med andra människor, djur och miljö, skapa sin kultur.

Förutom renskötsel bedriver samerna andra traditionella näringar. Dessa är främst jakt, fiske och slöjd. I ett historiskt perspektiv har jakt och fiske utövats delvis oberoende av renskötseln eller andra näringar. I dag kombineras de ofta med renskötsel eller annan verksamhet. Även jakt, fiske och slöjd är en viktig del av den samiska kulturen. Vi anser därför att ett kulturellt mål bör avse också dessa verksamheter.

De traditionella samiska näringarna bedrivs med stöd av renskötselrätten. Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom som grundas på urminnes hävd och tillkommer den samiska befolkningen, se kapitel 2. Samernas rätt att bruka marken för bl.a. renbete, jakt och fiske är en viktig förutsättning för samisk gemenskap och kultur. Statens ansvar för den samiska kulturen medför mot den bakgrunden, enligt vår mening, även ett ansvar för att vidta åtgärder till skydd för renskötselrätten. Vi anser att det viktigaste sättet att åstadkomma ett sådant skydd är att formulera så tydliga regler som möjligt. Det gäller såväl regler om renskötselrättens innehåll som regler om hur renskötselrätten får utövas med hänsyn till andra rättighetshavare i renskötselområdet.

Som vi angett ovan är det viktigt att renskötsel bedrivs i fjällen för att uppnå det miljökvalitetsmål som fastställts för området. För att säkerställa en fortsatt renskötsel är det viktigt att den rätt till bl.a. renbete som ingår i renskötselrätten har ett tillräckligt skydd. Det gäller inte enbart rättigheterna på det område som berörs av miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö utan även på andra marker, eftersom renskötseln under olika tider av året är beroende av olika typer av betesmarker (se kapitel 3). Även mot denna bakgrund är det således, enligt vår uppfattning, viktigt att staten vidtar åtgärder för att säkerställa samernas möjligheter att nyttja renskötselrätten.

I kapitel 6 behandlar vi nyttjandet av renskötselrätten i förhållande till andra rättigheter till samma mark. Vi lämnar där förslag till regler och åtgärder som kan stärka skyddet för renskötselrätten.

Ett annat sätt för staten att säkra förutsättningarna för renskötseln är att bidra till att klargöra vilka marker som är belastade med renskötselrätt. Utredningen om ILO:s konvention nr 169 (SOU 1999:25) föreslog att en gränsdragningskommission skulle tillsättas för att utreda gränserna för renskötselområdet. Den frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Frågan om renskötselrätt gäller på en viss fastighet kan prövas i allmän domstol. Genom reglerna för sådana processer kan således staten påverka möjligheterna att ta till vara renskötselrätten. Det kan gälla

regler om bevisbörda, rättegångskostnader eller speciella domstolar för denna typ av mål. Vi återkommer till dessa frågor i kapitel 5.

Det viktigaste uttrycket för dagens rennäringspolitik är rennäringslagen. Rennäringslagen är inte en renodlad skötsellag. Den innehåller även civilrättsliga regleringar, dvs. bestämmelser som reglerar förhållandet mellan enskilda. Exempel på sådana regler är beskrivningen av de rättigheter som ingår i renskötselrätten och omfattningen av renskötselområdet. Detta förhållande är en avgörande skillnad jämfört med reglerna för andra näringar, t.ex. skogsvårdslagen. Dessa utgår från att näringsidkarna grundar sitt brukande på olika typer av likartade rättigheter, t.ex. äganderätt eller arrende.

Samerna har i egenskap av ursprungsfolk och nationell minoritet rätt att i så stor utsträckning som möjligt själva bestämma över sina angelägenheter. Det medför att deras uppfattning om utvecklingen av den samiska kulturen och näringarna måste vara vägledande för de åtgärder staten vidtar i dessa frågor.

4.3. Ekonomiskt mål

Renen och rennäringen har en central plats i den samiska kulturen. Inom rennäringen finns en levande koppling till olika kulturyttringar. Det samiska språket används ofta som ett arbetsspråk inom rennäringen. Den samiska berättartraditionen finns t.ex. fortfarande kvar som ett nödvändigt medel för kunskapsöverföring mellan generationer. Den traditionella musikformen, jojken, lever inom rennäringen. Även slöjden har ofta sin grund och inspiration inom rennäringen.

Vidare har rennäringen regional betydelse. Den bedrivs inom glesbefolkade områden i norra Sverige och skapar sysselsättning. Den ekonomiska effekten är dock inte begränsad till själva rennäringen utan verksamheten har även betydelse för annat näringsliv i området. Rennäringen har t.ex. behov av tjänster från transportföretag och verkstäder. Genom att rennäringen sysselsätter ett visst antal människor i området uppstår också behov av kommunal service, t.ex. daghem, skolor och vårdcentraler, för dem och deras familjer. Vidare kan rennäringen vara en tillgång för turistföretag.

Rennäringen har även betydelse för att den nationella tillgång fjällen utgör skall bestå. Renarnas betning är viktig för att bibehålla landskapets karaktär och den biologiska mångfalden i fjällen (jmf. miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö). Det samiska kulturarvet är en viktig del av kulturmiljövärdena i fjällen. Flyttningar med renar mellan fjäll och kust har genom tiderna varit ett återkommande inslag i de norrländska bygderna. Även i de norrländska skogarna finns det bety-

dande kulturmiljövärden som har anknytning till samisk kultur. Den samiska kul-turen är också en viktig del av Sveriges kulturarv. En viktig del av den samiska kulturen är rennäringen.

I detta sammanhang bör man diskutera om en ny rennäringspolitik inte bör omfatta mer än enbart rennäring (renskötsel och därmed förknippad jakt och fiske). Vårt förslag till ny organisation innebär att andra samer än de som deltar i renskötseln kan bli medlemmar och därmed i viss utsträckning nyttja renskötselrätten. Vidare föreslår vi att förbudet för samebyn mot att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall försvinna. Det innebär att samer inom den nya organisationen kan bedriva även verksamhet som inte har sin grund i renskötselrätten. Vi anser att det är en önskvärd utveckling eftersom det breddar den ekonomiska basen för den samiska kulturen. Naturligtvis är det medlemmarna i samebyn som själva skall avgöra i vilken riktning en sådan utveckling skall gå och med vilka medel.

Ett annat viktigt motiv för att vidga synsättet på det samiska näringslivet är att det kan bidra till att kvinnornas roll blir tydligare. Dagens rennäring är mansdominerad. En fokusering på rennäringen innebär att kvinnornas betydelse för de samiska näringarna och den samiska kulturen inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning. Genom att ta bort förbudet mot annan verksamhet än renskötsel skapas möjligheter att inom samebyn starta verksamheter som engagerar kvinnor i större utsträckning än rennäringen. Det bör kunna bidra till att kvinnor, mer än i dag, deltar i förvaltningen av renskötselrätten på samma villkor som män.

Mot denna bakgrund anser vi således att perspektivet på rennäringspolitiken bör vidgas till att avse all verksamhet som bedrivs med stöd av renskötselrätten. Bland dessa intar dock rennäringen en särställning eftersom den är den mest omfattande av de samiska näringarna och utgör grundförutsättningen för den samiska kulturens överlevnad. Som framgått ovan finns det tungt vägande skäl för att staten skall engagera sig för rennäringens fortlevnad.

Rennäringspolitiken var vid tiden för 1971 års rennäringslags tillkomst fokuserad enbart på rennäringen och genomsyrades av ett tidstypiskt rationaliseringstänkande. Det ansågs finnas ett behov av att effektivisera näringen, att förstärka inkomsterna inom den liksom att utjämna inkomsterna mellan olika renägare. För att åstadkomma detta försökte man uppnå en mera rationell företagsstruktur inom samebyn genom att stödja en utveckling mot färre och större företag där renskötaren och hans familj skulle kunna försörja sig på inkomsterna från renskötselföretaget. Vidare främjades olika åtgärder för att mekanisera driften och därmed minska arbetskraftsbehovet. På senare år har detta synsätt kritiserats från utgångspunkten att de samer som arbetar inom

renskötseln blir för få för att vara ett underlag för en levande kulturutveckling och att mekaniseringen ökar risken för konflikter med andra brukare av mark i området samt medför en ökad påfrestning på miljön.

Enligt vår mening finns det flera nackdelar med en statlig rennäringspolitik som bygger på kunskap om rennäringen vid en bestämd tidpunkt. Ett sådant synsätt blir lätt statiskt. Dessutom finns det skillnader mellan rennäringens förutsättningar inom olika delar av renskötselområdet, t.ex. vad gäller betesmarkernas beskaffenhet, samebyarnas storlek och antalet renar per renägare. För att skapa förutsättningar för en effektiv rennäringen i hela renskötselområdet måste näringsutvecklingen vara dynamisk och i huvudsak styras av näringsutövarna själva.

Statens uppgift är att skapa förutsättningar för en ekonomiskt bärkraftig rennäring som effektivt och ansvarsfullt nyttjar sina resurser så att de ger en uthålligt god avkastning. Vidare skall staten sätta upp mål för en ekologiskt hållbar rennäring. Vi återkommer till detta i avsnitt 4.4. Staten måste också skapa regler för hur sambruk av mark mellan samer och andra brukare av marken skall genomföras så att inte konflikter behöver uppstå. Sådana regler kan bidra till att trygga de naturresurser som rennäringen är beroende av.

Vidare bör staten skapa förutsättningar för näringsutövarna att öka sina kunskaper om hur näringen kan effektiviseras samt främja en sådan kunskapsutveckling. Det kan ske genom att främja kompetensutveckling, rådgivning och forskning.

Vi anser att en ny rennäringspolitik bör utgå från att samerna själva skall leda utvecklingsarbetet inom sin näring och ta ansvar för en utveckling och effektivisering av den. Det innebär att staten inte bör sätta upp mål för en önskad företagsstruktur eller mekaniseringsgrad. Vi menar att en avreglering av rennäringens interna organisation ökar varje enskild samebys möjligheter att själva skapa en ekologiskt och ekonomiskt hållbar rennäring utifrån sina regionala och naturgivna förutsättningar. Vidare bör möjligheten för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel bredda den ekonomiska basen och underlätta rennäringens utveckling.

Staten har sedan början av 1970-talet stött rennäringen bl.a. genom ett pristillägg och genom stöd för olika rationaliseringsåtgärder. Det ekonomiska resultatet i rennäringen är lågt i förhållande till de insatser i form av arbete och kapital som görs av renägaren och samebyn. Det finns även i fortsättningen motiv för staten att stödja rennäringen. Genom finansiella stöd kan staten främja att rennäringen utvecklas i en viss riktning. Rennäringen innebär en produktion av livsmedel och stöd lämnas till denna liksom till andra livsmedelsproducenter i regionen. Vi anser att stöden till rennäringen bör utformas på ett sådant sätt att de stöder samernas egna strävanden att utveckla sin näring. Det innebär att

samerna bör få ökat inflytande över stödens konstruktion. Vi återkommer till detta i avsnitt 8.2.

Sammanfattningsvis skall alltså en ny rennäringspolitik grunda sig på en helhetssyn på de traditionella samiska näringarna, och dess nyttjande av resurserna, där ekonomiska, kulturella och miljömässiga aspekter bedöms likvärdiga.

4.4. Miljömål

4.4.1. Det miljöpolitiska arbetet i korthet

Hållbar utveckling

Begreppet hållbar utveckling har sitt ursprung i den s.k. Brundtlandkommissionens rapport Vår gemensamma framtid som lades fram år 1987. Där definieras hållbar utveckling som en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992 slogs genom konferensens handlingsprogram Agenda 21 fast att tre dimensioner av samhällsutveckling måste samverka för en hållbar utveckling, nämligen

– den sociala dimensionen, – den ekonomiska dimensionen samt – den ekologiska dimensionen. – I 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:373) framgår att det arbete som bedrivs inom ramen för miljöpolitiken syftar till att skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla med uttaget av naturresurser så att de kan nyttjas långsiktigt samt skydda natur och kulturlandskap.

Regeringen har i skrivelsen Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13, bet. 1997/98:JoU11, skr. 1997/98:140) framhållit att Sverige skall vara en pådrivande kraft och ett föregångsland för en ekologiskt hållbar utveckling. I 1997 års regeringsförklaring framhöll regeringen att målet är att till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta.

Sektorsansvar

Alla samhällssektorer skall genomsyras av en ansvarsfull hushållning med och omsorg om miljö- och naturresurserna. Det slogs fast genom 1988 års miljöpolitiska beslut (prop. 1987/88:85, bet. JoU 1987/88:23, rskr. 1987/88:373). Det innebär bl.a. att varje samhällssektor har ett ansvar för att förhindra att nya miljöskador uppstår och att lösa de problem som redan föreligger. Ett framgångsrikt miljöarbete förutsätter att miljöhänsynen integreras i utvecklingsplaner för olika samhällsområden.

Sektorsansvarets innebörd och principerna för dess tillämpning utvecklades i anslutning till 1991 års miljöpolitiska beslut. I propositionen anfördes att sektorsmyndigheternas miljöansvar kommer att vara av stor betydelse i det fortsatta miljöarbetet och att decentraliseringen av arbetet inom miljömyndigheterna skall fortsätta. Vidare anfördes att de miljömål som formulerades skall överföras till sektorsmål och åtgärdsprogram av sektorsmyndigheterna för olika samhällssektorer.

Ett sektorsansvar för miljön och för vården av naturresurserna innebär ett ansvar för såväl näringsidkare som myndigheter som driver verksamheter att anpassa sig till de fastlagda miljömålen. Till sektorsansvaret hör också att ta hänsyn till kulturvården i de miljöer som berörs av sektorsorganens verksamhet. I sektorsansvaret bör ingå att utarbeta sektorsplaner och åtgärdsprogram med preciserade mål på det mest kostnadseffektiva sättet.

Övergripande miljömål

Regeringen uttalade i anslutning till 1997 års ekonomiska vårproposition och budgetpropositionen för år 1998 att den ekologiska hållbara samhällsutvecklingen i grunden handlar om tre övergripande mål. Dessa mål, som riktar sig även till andra politikområden än miljöpolitiken, är skyddet av miljön, en hållbar försörjning och en effektiv användning av energi och naturresurser (prop. 1996/97:150, bet. 1996/97:FiU20, rskr. 1996/97:284 samt regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet, skr. 1997/98:13, bet. 1997/98:JoU11, rskr. 1997/98:140).

Skyddet av miljön innebär att utsläppen av föroreningar inte skall skada människans hälsa eller överskrida naturens förmåga att ta emot eller bryta ner dem. Naturligt förekommande ämnen skall användas på ett sådant sätt att de naturliga kretsloppen värnas. Naturfrämmande hälso- och miljöskadliga ämnen bör på sikt inte få förekomma i miljön.

Den biologiska mångfalden skall bevaras och värdefulla kulturmiljöer skyddas.

En hållbar försörjning innebär att ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga måste säkras. Så långt som möjligt skall försörjningen baseras på ett långsiktigt hållbart nyttjande av förnybara resurser. Det betyder att användningen inte långsiktigt kan överskrida den takt med vilken naturen skapar nya resurser och att material bör återvinnas i kretslopp. Vi skall vidare hushålla med icke förnybara resurser och kontinuerligt sträva efter förnybara ersättningar.

En effektiv användning innebär att användning av energi och andra naturresurser kan bli mycket effektivare än den är i dag. Flödena av energi och material kan begränsas så att de är förenliga med en hållbar utveckling. Samhällsplanering, teknikutveckling och investeringar skall därför också inriktas på resurssnåla produkter och processer.

Miljöbalken

Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999. I den inledande paragrafen, 1 kap. 1 §, står att balkens syfte är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Vidare framgår att en sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta den väl. Miljöbalken skall tillämpas så att:

  • människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
  • värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
  • den biologiska mångfalden bevaras,
  • mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en ur ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god resurshushållning tryggas, och så att
  • återanvändning och återvinning, liksom annan hushållning med material, råvaror och energi, främjas så att ett kretslopp uppnås.

Nationella miljökvalitetsmål

Regering föreslog år 1998 en helt ny struktur för arbetet med miljömål (prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Den föreslagna strukturen kan sammanfattas så att under de övergripande målen för ekologiskt hållbar utveckling och för miljöpolitiken skall det finnas

ett begränsat antal nationella miljökvalitetsmål, som fastställs av riksdagen. Med utgångspunkt i dessa skall de delmål anges som behövs för att precisera miljökvalitetsmålen. Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet eller det tillstånd för miljön och dess natur- och kulturresurser som är långsiktigt ekologiskt hållbart. De skall vara utgångspunkten för ett system med mål- och resultatstyrning. Det innebär en styrning med hjälp av uppställda mål medan vägarna att nå dit inte bestäms i detalj. Miljökvalitetsmålen bildar således utgångspunkter för fortsatt precisering samt sektorsvis och geografisk anpassning.

Delmålen är utgångspunkter för att precisera mål och strategier inom olika samhällssektorer och på skilda nivåer. Ansvaret för att med utgångspunkt i delmålen precisera sektorsmål ligger på de olika samhällssektorerna.

Regeringen tillsatte en parlamentariskt sammansatt beredning för att göra en samlad översyn av vilka delmål som behövs för att Sveriges nationella miljökvalitetsmål skall kunna nås inom en generation. Miljömålskommittén har i sitt betänkande Framtidens miljö – allas vårt ansvar! (SOU 2000:52) presenterat resultatet av sitt arbete. Regeringen har därefter i propositionen Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier (prop. 2000/01:130) lämnat förslag till delmål och åtgärdsstrategier för fjorton av de femton miljökvalitetsmålen. Nedan redogör vi kort för regeringens förslag och bedömningar beträffande miljökvalitetsmålen Storslagen fjällmiljö och Levande skogar.

Storslagen fjällmiljö

Miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö lyder:

Fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Verksamheter i fjällen skall bedrivas med hänsyn till dessa värden och så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar.

Miljökvalitetsmålet innebär bl.a.:

  • Fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vidsträckta sammanhängande områden bibehålls.
  • Fjällens biologiska mångfald bevaras.
  • Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den biologiska mångfalden introduceras inte.
  • Kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas.
  • Rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande av fjällen liksom bebyggelse och annan exploatering bedrivs med hänsyn till naturens långsiktiga produktionsförmåga, biologiska mångfald, natur- och kulturmiljövärden samt värden för friluftsliv.
  • Låg bullernivå eftersträvas.
  • Enligt regeringens bedömning i prop 2000/01:130 innebär miljökvalitetsmålet vidare:
  • Förslitningen av fjällvegetationen minskar och lavtäckets utbredning ökar i omfång och tjocklek.
  • Hotade arter och arter som drabbats av stark tillbakagång har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras.
  • Lokala bestånd av fisk och andra vattenlevande arter i fjällens sjöar och vattendrag bibehålls.
  • Arealen områden med stora upplevelsevärden eller höga natur- och kulturvärden som är fria från buller och andra störningar ökar.

Regeringen har föreslagit följande delmål:

1. Skador på mark och vegetation orsakade av mänsklig verksamhet skall vara försumbara senast år 2010.

2. Buller från motordrivna fordon och flyg i fjällen skall minska och senast år 2010 uppfylla vissa specificerade krav.

3. Senast år 2010 skall merparten av områden med representativa höga kultur- och naturvärden i fjällområdet ha ett långsiktigt skydd, som vid behov innefattar skötsel och restaurering.

4. Senast år 2005 skall åtgärdsprogram finnas och ha inletts för de hotade arter som har behov av riktade åtgärder.

Regeringen anför i propositionen att påverkan från bl.a. terrängkörning och rennäring ökat i omfattning. Även påverkan från turistnäringen har medfört skador på mark och vegetation. Miljökvaliteten har successivt försämrats sett över en längre period och vissa områden i fjällen uppvisar långt gångna skador. Ett överutnyttjande av betesresursen har förekommit lokalt. Samtidigt är renbetet en förutsättning för att bevara såväl biologisk mångfald som betesresursen. Begränsningar av skador på mark och vegetation förutsätter minskad barmarkskörning, bättre lokal reglering av antalet renar och ökad hänsyn i turistnäringen. (s. 162)

Syftet med delmål 1 är att nya varaktiga skador på mark och vegetation orsakade av terrängkörning och annan mänsklig verksamhet skall vara försumbara senast år 2010 (s. 162). I det sammanhanget påpekar regeringen att resultat från bl.a. utveckling av mindre miljöskadande

terrängfordon och kommande förslag från Rennäringspolitiska kommittén kan medföra att delmål och åtgärder bör bli föremål för ytterligare överväganden. När det gäller barmarkskörning, anger regeringen, att vissa motordrivna terrängfordon som används inom rennäringen, t.ex. terrängmotorcyklar, har större påverkan än andra (s. 163). Rennäringen bör samtidigt kunna bedrivas rationellt och med hjälp av modern teknik inom ramen för den hänsyn som krävs för att uppfylla näringens miljömål i rennäringslagen. Det är dock angeläget att de fordon som ger de största negativa effekterna ersätts med nya, mindre miljöskadande fordon eller andra hjälpmedel. Regeringen anser att de miljöprogram samebyarna bör upprätta enligt Sametingets förslag kan fylla en viktig funktion när det gäller åtgärder för att begränsa skador från såväl renbete som barmarkskörning. Regeringen anser vidare att det behövs en fortsatt utveckling av alternativa metoder i rennäringen för att begränsa skador på mark och vegetation.

Beträffande delmål 2 anger regeringen att bullerstörningar kan begränsas i fjällen genom dels restriktioner för användningen inom vissa områden, dels åtgärder vid själva bullerkällan, dvs. byte av maskiner till tystare sorter (s. 164). Vidare bör flygrutterna och landningsplatserna i fjällen anpassas till skoterregleringsområdena och nationalparkerna. När det gäller sådana restriktioner bör dock generellt undantag medges för s.k. nyttoflyg (s.166).

Delmål 3 syftar enligt regeringen främst till att områden som har höga kulturvärden kan fortleva och utvecklas (s. 167). För att fjällens kulturhistoriska särprägel skall kunna bevaras krävs att traditionella verksamheter fortsatt bedrivs och att nya verksamheter varsamt fogas till den befintliga kulturmiljön. I anslutning till delmål 3 konstaterar regeringen att fjällen är ett natur- och kulturlandskap där människor levt och verkat under lång tid (s. 166). Samspelet mellan människor och fjällens naturresurser har inte bara varit en förutsättning för överlevnad utan även skapat biologiskt och kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Regeringen konstaterar vidare att det är viktigt att fjällbygderna kan fortleva och att rennäring jämte andra traditionella verksamheter kan leva vidare och utvecklas. Rennäringen har också stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena.

Regeringen bedömer att för att kunna uppnå delmål 3 så krävs ett kompletterande kunskapsunderlag om fjällens forn- och kulturlämningar (s. 167). Regeringen förutsätter att ansvariga myndigheter tar fram ett sådant underlag i samverkan med berörda aktörer. Ett sådant underlag är samtidigt viktigt för en kommande översyn av riksintressena för kulturmiljövården enligt 3 kap. miljöbalken.

Regeringen konstaterar i samband med delmål 4 att de arter som i första hand kan komma i fråga för åtgärdsprogram är akut hotade arter

för vilka kunskapsläget är tillräckligt för att sätta in åtgärder (s. 168). Målet bör vara att värna den biologiska mångfalden och de särskilda arter som är så sällsynta och tillbakaträngda att de inte kan återhämta sig på egen hand även om miljön förbättras.

Regeringen gör bedömningen att länsstyrelserna har det övergripande ansvaret för regionalt mål- och uppföljningsarbete (s. 232). Arbetet bör utföras i en sektorsövergripande process i dialog med kommuner, näringsliv och andra aktörer. Lokalt har kommunerna det samlande ansvaret för att åstadkomma en god livsmiljö (s. 238). Kommunerna har ett övergripande ansvar för lokal anpassning av de nationella målen.

Levande skogar

Ytterligare ett miljökvalitetsmål berör direkt den miljö där samisk kultur och samiska näringar utövas. Miljökvalitetsmålet Levande skogar lyder:

Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas. Det innebär:

  • Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga bevaras.
  • Skogsekosystemets naturliga funktioner och processer upprätthålls.
  • Inhemska växt- och djurarter fortlever under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.
  • Hotade arter och naturtyper skyddas.
  • Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den biologiska mångfalden introduceras inte.
  • Kulturminnen och kulturmiljöer värnas.
  • Skogens betydelse för naturupplevelser samt friluftsliv tas till vara.
  • Regeringen bedömer i propositionen att miljökvalitetsmålet även bör innebära (s. 137):
  • Naturlig föryngring används på för metoden lämpliga marker.
  • Skogarnas naturliga hydrologi värnas.
  • Brändernas påverkan på skogarna bibehålls.
  • Skötselkrävande skogar med höga natur- och kulturmiljövärden vårdas så att värdena bevaras och förstärks.
  • Skogar med hög grad av olikåldrighet och stor variation i trädsammansättning värnas.
  • Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden så att livskraftiga populationer säkras.

Regeringen föreslår beträffande detta miljökvalitetsmål fyra delmål (s. 137). Syftet med delmålen är att miljökvalitetsmålet skall kunna nås inom en generation. Delmålen avser att skyddsvärd skogsmark skall undantas från skogsproduktion, att mängden död ved, äldre lövrik skog och gammal skog skall bevaras, att fornlämningar inte skadas och att åtgärder vidtas för hotade arter.

Beträffande frågor om mångbruk av skogen konstaterar regeringen att konflikter mellan olika former av markutnyttjande kan utgöra ett hot mot den biologiska mångfalden (s. 141). I norra Sverige utgör renarnas bete i skogslandskapet en av förutsättningarna för rennäringen samtidigt som renar åstadkommer skador i skogsplanteringar. Det moderna skogsbrukets markutnyttjande står i konflikt med renskötselns djurhållning. Motsvarande konflikt råder mellan å ena sidan skogsbrukets intressen och å andra sidan jaktens och viltvårdens intressen avseende älg- och rådjursstammarnas utveckling.

Regeringen redogör i propositionen därefter för arbetet med propositionen om jaktens villkor (prop. 1999/2000:73, bet. 1999/2000:MJU17, rskr. 1999/2000:253) och hänvisar till att frågan om förhållandet mellan skogsbruket och rennäringen ingår som en del av vårt uppdrag. Mot denna bakgrund konstaterar regeringen att det inte finns någon anledning att i samband med miljömålspropositionen särskilt behandla frågor om mångbruk av skogen med avseende på jakt, viltvård eller rennäring.

Sammanhållen rovdjurspolitik

Regeringen har i prop. 2000/01:57 om sammanhållen rovdjurspolitik redovisat en sammanhållen rovdjurspolitik för att säkerställa att de fem rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Individantalet för arterna björn, lo och kungsörn bedöms åtminstone kortsiktigt livskraftigt. För dessa föreslår därför regeringen miniminivåer som skall betraktas som en vägledning för val av förvaltningsstrategier av rovdjursstammen. Målet för förvaltningen skall vara att arterna ökar i antal utöver respektive miniminivå, till sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan.

För arterna varg och järv bedöms dessa ännu inte ha nått sådant antal att deras överlevnad kan anses säkrad i ett längre perspektiv.

Regeringen föreslår därför att etappmål skall fastställas för dessa arter. Innan etappmålen är uppnådda bör skyddsjakt tillåtas endast i mycket begränsad omfattning. När etappmålet är nått görs en ny bedömning av stammens utveckling och den framtida förvaltningen av stammen.

I utgångspunkterna för propositionen anger regeringen att det tillkommer särskilda aspekter beträffande rennäringen som hänger samman med näringens grundläggande betydelse för den samiska kulturen (s. 20). Särskild hänsyn måste därför tas till rennäringen vid utformandet av rovdjurspolitiken. Det medför bl.a. att regeringen föreslår att rovdjursstammarnas utveckling inom renskötselområdet bör styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby (s. 31f).

Regeringen anger i propositionen att man avser att reglera rätten till ersättning för skada av vilt, inklusive skador på ren, liksom bidrag för att förebygga skada av vilt i en särskild förordning. När det gäller ersättningen för rovdjursrivna renar anser regeringen att den, liksom i dag, skall baseras på rovdjursförekomst (s. 63f). Det är även i fortsättningen Sametinget som skall ha ansvaret för administrationen och fördelningen av ersättningen. Ersättningen skall betalas till respektive sameby som bör få avgöra hur pengarna skall användas.

När det gäller administrationen av åtgärderna inom rovdjurspolitiken föreslår regeringen att ett rådgivande organ knyts till Naturvårdsverket (s. 82f). Organet skall bestå av representanter för rennäringen, den ideella naturvården, jakten, jordbruket och forskningen. I organet skall övergripande policyfrågor, inventeringsarbetet och rovdjursstammarnas utveckling diskuteras. Även generella beslut om jakt på rovdjur kan diskuteras.

Regeringen föreslår vidare att länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar av de stora rovdjuren skall bilda rovdjursgrupper (s. 83f). Dessa bör bestå av representanter för länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, åklagare, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och markägare. Syftet med rovdjursgrupperna är främst att öka utbytet av information. Men gruppen skall också vara rådgivande när det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor.

Propositionen har behandlats av riksdagen (bet. 2000/01:MJU9, rskr. 2000/01:174). Riksdagen godtog regeringens förslag när det gäller miniminivåer för lo, björn och kungsörn och etappmål för varg och järv. Miljö- och jordbruksutskottet anförde att rennäringen är den näring som drabbas hårdast av skador på grund av förekomsten av rovdjur, att det är ett grundläggande krav att en ordnad renskötsel kan bedrivas och att skadorna av rovdjur därför inte får bli för omfattande (s. 13). Utskottet anförde vidare att man delar regeringens uppfattning

att rovdjursstammarnas utveckling inom renskötselområdet bör styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby (s. 16). Riksdagen godtog också regeringens bedömning beträffande ersättningssystemets utformning och finansiering samt administrationen av åtgärderna inom rovdjurspolitiken.

4.4.2. Dagens miljömål för rennäringen

År 1996 infördes ett miljömål i rennäringslagen, 65 a § första stycket. Enligt den bestämmelsen skall rennäringen bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Bakgrunden var att regeringen ansåg att eftersom rennäringen bör betraktas som jämställd med andra areella näringar borde även rennäringen, liksom skogs- och jordbruket, omfattas av ett uttryckligt miljömål (prop. 1995/96:226 s. 53ff).

Miljömålet innebär att samebyarnas betesuttag, renantal och hjordsammansättning skall vara anpassade till betesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bevarandet av den biologiska mångfalden. Därigenom har miljömålet betydelse inte bara för den biologiska mångfalden utan också för rennäringens framtid. Det bidrar således också till att stärka en verksamhet som är av central betydelse för att långsiktigt säkra den samiska kulturen. Miljömålet innebär samtidigt att kraven på hänsynstagande till miljön vid rennäringens utövande görs tydliga. Hänsynen gäller inte enbart själva renbetet utan även påverkan på naturmiljön av rennäringens anläggningar och driftsformer. (prop. 1995/96:226 s. 54)

Riksdagen framhöll i samband med att målet infördes att det är viktigt att miljömålet uppfylls och att resultatet redovisas för riksdagen. Om en sådan redovisning skall vara meningsfull krävs dock först att metoder utarbetas för att mäta måluppfyllelsen i termer av bl.a. naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bibehållen biologisk mångfald (bet. 1996/97:JoU5 s. 28f). I denna del hänvisade riksdagen till beslutet om renbetesinventeringarna.

Riksdagen uppmanade år 1994 regeringen att med hänsyn till angelägenheten av att inventeringarna av särskilt vinterbetesmarkerna fortsätter inom renskötselområdet bör metodfrågan snarast lösas och en plan tas fram för inventeringsarbetet (bet. 1993/94:BoU11, rskr. 1993/94:186). Regeringen uppdrog mot bakgrund av detta åt Statens jordbruksverk att utarbeta en plan för renbetesinventeringar och därvid ange lämpliga metoder för inventeringarna. Statens jordbruksverk fann att det saknades kunskapsunderlag för ett snabbt beslut om lämplig

inventeringsmetodik. Statens jordbruksverk uppmanades att i samarbete med Statens naturvårdsverk, Sametinget och länsstyrelserna fortsätta utvecklingsarbetet (prop. 1994/95:100 bil. 10, bet. 1994/95:BoU16, rskr. 1994/95:272). Mot bakgrund av kravet på att metoden skall kunna användas även av naturvården för miljöövervakning ansåg regeringen i budgetpropositionen för år 1998 att det var omöjligt att bedöma när en ny inventeringsmetod kunde börja tillämpas (prop 1997/98:1 utgiftsområde 23 s. 42).

4.4.3. Överväganden

I dag är det i det närmaste självklart att ett miljömål är en viktig komponent i en näringspolitik. Den nya strukturen för arbetet med miljömål som beslutades av riksdagen år 1999 (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183) bygger på att riksdagen fastställer nationella miljökvalitetsmål som skall vara utgångspunkt för ett system med mål- och resultatstyrning. Dessa miljökvalitetsmål bildar således utgångspunkter för fortsatt precisering samt sektorsvis och geografisk anpassning. Detta betonar ytterligare vikten av miljömål som är anpassade till olika samhällssektorer, t.ex. rennäringen. Enligt vår mening bör ett sådant miljömål ha en framskjuten placering i lagstiftningen.

Från samiskt håll betraktas renskötsel, jakt och fiske som delar av samma näring, rennäringen. Det har även funnits, och finns i mindre utsträckning fortfarande, samer som bedriver yrkesfiske utan att bedriva renskötsel. Sådan verksamhet bedrivs i dag med stöd av upplåtelser från länsstyrelsen enligt 32 § rennäringslagen. Med vårt förslag till intern organisation skulle den i fortsättningen kunna bedrivas med stöd av renskötselrätten. För viltvård och fiske finns det miljömål som gäller oavsett på vilken grund jakt och fiske bedrivs. Dessa mål gäller även för den jakt och det fiske som bedrivs med stöd av renskötselrätten.

En annan fråga som vi måste ta ställning till för att kunna formulera ett miljömål är om vi, som i rennäringslagen, skall utgå från näringen eller, som i skogsvårdslagen, skall utgå från den naturresurs som brukas. Från samiskt håll har framhållits att det tydligare än i rennäringslagen borde framgå att rennäringen innebär brukande av naturresurser och att tillgång till dessa naturresurser således är av avgörande betydelse för näringen. Ett skäl att ändra utgångspunkten skulle vara att det då, tydligare än i dag, framgår att även rennäringen bygger på nyttjande av naturresurser. För att undvika oklarhet anser vi dock att miljömålet även i fortsättningen skall utgå från de verksamheter som bedrivs.

Vi delar regeringens bedömning i prop. 2000/01:130 att rennäringen har stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena

i fjällen. Samtidigt kan man inte bortse från att renskötsel även kan påverka miljön negativt. Ett miljömål för rennäringen bör formuleras mot den bakgrunden.

Renskötsel kan påverka miljön negativt på olika sätt. Om det finns flera renar i ett område än vad naturbetet kan föda kan det medföra att mängden naturbete minskar. Denna risk gäller särskilt på lavmarker, eftersom lav har låg tillväxttakt. Markskador kan uppstå på grund av renars tramp. Det kan t.ex. ske om renarna på grund av hinder, naturliga eller tillverkade, hindras i sin naturliga strövning. Även användning av hästar eller barmarkskörning med t.ex. terrängmotorcykel kan orsaka markskador. Användandet av terrängfordon i renskötsel kan också leda till arbetsskador. Motorfordon, flygplan och helikoptrar som används i renskötseln påverkar också miljön genom buller och avgaser.

När det gäller renantalet diskuterar vi det närmare i avsnitt 7.3. Kortfattat kan man säga att en förutsättning för rennäringen är att betestrycket långsiktigt anpassas till betestillgången. Överbetning innebär inte bara risker för miljön utan medför också att renarnas kondition försämras och därmed avkastningen för renägarna. Renskötsel bedrivs av enskilda på gemensamma betesmarker. Det kan således finnas en risk att en enskild ökar sitt renantal kraftigt för att få så stor del av det gemensamma betets avkastning som möjligt. För att motverka detta finns det behov av en tydlig struktur för förvaltningen av den gemensamma nyttigheten. Vårt förslag när det gäller förvaltningen av renskötselrätten har till syfte att uppnå detta, se kapitel 5. De olika mekanismerna för tillsyn av förvaltningen av betesresursen som vi diskuterar i avsnitt 7.3 kan ses som en möjlighet för myndigheterna att kontrollera att denna struktur fungerar.

Sametinget har föreslagit att samebyarna skall upprätta miljöprogram. Vi anser att det är viktigt att det genomförs. Det är viktigt att miljöarbetet är förankrat hos de som berörs av verksamheten. Genom miljöprogram kan samebyarna anpassa miljöarbetet till sina specifika förhållanden och särskilda förutsättningar.

Enligt vår uppfattning kommer miljöplanerna att se olika ut i olika samebyar. Det är naturligt, eftersom renskötseln bedrivs inom ett stort område med skiftande förutsättningar. För att få ett verkligt engagemang för miljöfrågor inom näringen är det inte önskvärt att miljöplanerna utformas efter en av myndigheterna given mall. Det är dock viktigt att Sametinget och andra myndigheter tar på sig en stödjande och rådgivande roll när det gäller miljöarbetet. Även näringens egna organisationer har en viktig roll att spela i detta sammanhang.

En miljöplan kan innehålla strategier för hur skador på mark och vegetation skall undvikas. Det kan gälla åtgärder för att anpassa renantalet till betestillgången, riktlinjer för hur anläggningar skall utfor-

mas och lokaliseras samt hur barmarkskörning i samband med renskötselarbetet kan minska. Vidare kan en miljöplan innehålla program för utbyte av terrängfordon till mindre miljöstörande typer samt för att utveckla alternativa metoder i renskötselarbetet. En miljöplan bör också kunna innehålla planerade åtgärder för områden som redan skadats genom överbetning, renars tramp eller barmarkskörning.

Vi har fått uppfattningen att många samebyar redan i dag aktivt är engagerade i arbetet med att se över hur verksamheten kan anpassas bättre till miljön och därigenom bli ekologiskt långsiktigt hållbar. Exempel på åtgärder som vidtagits eller planeras är att prova om hästar kan användas i renskötseln i stället för motorfordon, att byta ut skotrar mot sådana som är mindre miljöstörande och bättre för förarens hälsa, att använda mindre miljöstörande helikoptrar och att ta bort stängsel som inte behövs eller är olämpligt placerade.

I avsnitt 7.3 föreslår vi att samebyarna skall redovisa tillståndet för sina betesmarker till Sametinget. Redovisningarna skall sedan utgöra ett instrument för myndighetens tillsyn över samebyarnas förvaltning av betesresursen. De miljöplaner vi beskrivit ovan kommer att vara ett naturligt underlag för samebyarnas redovisning till tillsynsmyndigheten.

I det moderna miljöarbetet är det numera en vedertagen uppfattning att det grundläggande ansvaret för en sektors naturresurser skall ligga hos de enskilda brukarna av resursen. Det innebär att de har ett ansvar för att bekosta de åtgärder som kan behövas av miljöhänsyn och som bör ingå som ett normalt led i verksamheten. Kostnadsansvaret gäller alla åtgärder som inte innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

För rennäringens del innebär det att det slutliga ansvaret för renskötselrättens naturresurser skall ligga på den organisation som förvaltar renskötselrätten, dvs. samebyn, och enskilda näringsidkare. Exempel på naturvårdsåtgärder som bör anses ingå som ett led i den normala verksamheten är att vid placering av anläggningar ta olika naturhänsyn samt att flytta anläggningar som kan anses mindre lämpligt placerade ur naturvårdssynpunkt. Ett annat exempel är att användningen av motorfordon i renskötselarbetet i större utsträckning anpassas till naturvårdens behov.

Som vi angett ovan finns det behov av utvecklingsarbete när det gäller alternativa metoder i renskötseln och miljöplaner. Finansieringen av sådana projekt bör delvis kunna ske bl.a. med medel som avsatts för rennäringen, t.ex. anslaget främjande av rennäringen och bygdemedel, EU-medel (t.ex. mål 1) och medel som avsatts för miljöändamål.

Vi anser att ett miljömål för rennäringen bör utformas så att de ovan beskrivna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås. I avsnitt 4.1.1 har

vi redogjort för hur våra förslag till mål för en långsiktig rennäringspolitik, kulturellt mål, ekonomiskt mål och miljömål, inbördes hänger samman. Där framgår att ett långsiktigt ekologiskt nyttjande av betesmarkerna är en förutsättning för att renskötsel skall kunna bedrivas och således för att de ekonomiska och kulturella målen skall uppnås. Samtidigt bidrar renskötseln till att bevara höga natur- och kulturvärden i norra Sverige. Av de tre målen kan således inget sägas vara överordnat det andra. Det medför i det här sammanhanget att ett miljömål inte bör formuleras så att det motverkar de övriga målen.

För ett sådant mål kan ett antal principer anges. De verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall utövas med hänsyn till

  • naturresursernas långsiktiga produktionsförmåga,
  • den biologiska mångfalden,
  • natur- och kulturmiljövärden och
  • värden för friluftslivet.

5. Förvaltningen av renskötselrätten

5.1. Särskild lag om renskötselrätt

Rennäringslagen innehåller både civilrättsliga regler och regler om hur rennäring får bedrivas. Exempel på civilrättsliga regler i rennäringslagen är beskrivningen av de befogenheter som ingår i renskötselrätten och omfattningen av renskötselområdet. Dessa regler kan sägas motsvara de som för andra särskilda rättigheter till fastighet finns i jordabalken eller i det avtal som rättigheten grundar sig på. Exempel på regler i rennäringslagen som gäller hur näringen får bedrivas är bestämmelserna om högsta renantal och hänsyn till natur- och kulturmiljövården. Motsvarigheten till dessa regler för skogsbruket finns i skogsvårdslagen och för jordbruket i miljöbalken.

Under vårt arbete har vi uppfattat att det förhållandet att renskötselrätten och rennäringen regleras i samma lag kan leda till oklarheter beträffande renskötselrättens karaktär. Det finns en risk att renskötselrätten endast uppfattas som en näringsrätt och inte som en särskild rätt till fastighet. Det kan leda till att renskötselrättens ställning i förhållande till äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom missuppfattas.

Ett sätt att göra det tydligt att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet skulle kunna vara att införa de civilrättsliga reglerna i jordabalken. Renskötselrätten skiljer sig dock i viktiga avseenden från andra särskilda rättigheter till fast egendom. Några sådana viktiga skillnader är att den grundas på urminnes hävd i stället för på avtal eller beslut. En annan skillnad i förhållande till nyttjanderätter är att renskötselrätten saknar tidsbegränsning. Sammanfattningsvis anser vi därför att det skulle vara svårt att ordna in renskötselrätten i jordabalkens systematik.

Vi har därför i stället valt att föreslå att renskötselrätten skall regleras i en särskild lag. I denna lag bör finnas de regler som beskriver hur renskötselrätten konkret kan utövas, det område där renskötselrätt gäller, vem som skall förvalta renskötselrätten och vad som gäller för förhållandet mellan renskötselrätten, äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom.

Syftet med att dela upp bestämmelserna i två lagar är naturligtvis inte att på något sätt förändra renskötselrättens innehåll och omfattning. Vi vill med uppdelningen åstadkomma ett nödvändigt förtydligande av att rennäringen grundar sin markanvändning på en särskild rätt till fastighet.

Vi är medvetna om att det i vissa fall kan vara svårt att dra en tydlig skiljelinje mellan civilrättsliga och offentligrättsliga regler. Det är inte unikt för regler som rör rennäring och renskötselrätt, utan gäller även beträffande vissa regler i t.ex. skogsvårdslagen och miljöbalken. Vi anser dock att de eventuella nackdelar det kan medföra mer än väl uppvägs av den fördel det innebär att förtydliga renskötselrättens karaktär av civil rättighet samt att ge spridning till detta synsätt.

I detta kapitel presenterar vi våra överväganden och förslag beträffande renskötselområdet och förvaltningen av renskötselrätten. Vi behandlar förhållandet mellan renskötselrätten och andra markrättigheter i kapitel 6.

När det gäller hur renskötselrätten rent konkret kan utövas är detta, enligt domen i skattefjällsmålet (NJA 1981:1 s. 246 f), uttömmande reglerat i den nuvarande rennäringslagen. Det innefattar även rätt till grustäkt för husbehov och viss rätt till annat bete än renbete, även om det inte uttryckligen framgår av lagtexten, se kapitel 2. Mot denna bakgrund saknas det anledning för oss att självständigt behandla dessa bestämmelser. Vi kommer dock att föreslå vissa förändringar av bestämmelserna som en följd av våra förslag när det gäller förvaltningen av renskötselrätten. Dessa förslag diskuteras i anslutning till respektive avsnitt.

5.2. Renskötselområdet

Vi föreslår att det skall finnas regler om att byområden skall vara lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång, behov av nödvändiga årstidsbeten och övriga omständigheter. Vi föreslår vidare att Sametinget skall fatta beslut om indelning i byområde. Vårt förslag till nya regler om indelning i byområde innebär inte att äldre beslut om indelning automatiskt upphör att gälla. Innan Sametinget fattar beslut skall som huvudregel sammanträde hållas med de berörda samebyarna. Det är dock inte nödvändigt att hålla sammanträde om samebyarna är överens och indelningen är lämplig. Berörda fastighetsägare bör få en möjlighet att yttra sig över den planerade indelningen.

Det finns flera olika faktorer som påverkar renars betning, t.ex. vilka typer av betesväxter som finns, topografiska förhållanden och klimat. Dessa biologiska samband är viktiga att känna till när man diskuterar hur renskötselområdet bör delas in i lämpliga geografiska enheter. Eftersom det är fråga om komplexa samband som bör beskrivas förhållandevis utförligt har vi valt att beskriva dessa i kapitel 3.

5.2.1. Rennäringslagens regler

Året-runt-marker och vinterbetesmarker

Renskötselområdet består dels av året-runt-marker, dels av vinterbetesmarker. På vinterbetesmarkerna får renskötsel bedrivas under perioden 1 oktober – 30 april. Länsstyrelsen kan förlänga vinterbetestiden om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl.

Året-runt-markerna utgörs för det första av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovanför odlingsgränsen. Vidare är de jämtländska renbetesfjällen och de områden inom Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och som var särskilt upplåtna till renbete året-runt-marker. Med de senare områdena avses områden som sedan slutet av 1800-talet av dåvarande Domänstyrelsen upplåtits för renbete. I samband med att Domänverket upphörde och en del av marken överfördes till ett aktiebolag ändrades rennäringslagen så att rätten att använda dessa områden för renbete numera grundas direkt på lagen och inte på upplåtelse (prop. 1991/92:134 s. 37f).

Året-runt-marker är vidare de områden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker som tillhör staten, tillhörde staten vid utgången av juni 1992 eller utgör renbetesland och där skogsrenskötsel av ålder bedrivits under våren, sommaren eller hösten. De marker som tillhör staten och de som tillhörde staten vid utgången av juni 1992 kallas med ett gemensamt ord för kronomark. Renbetesland är mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land.

I Norrbottens län får renskötsel bedrivas året runt inom ytterligare ett område. Den som är same kan få tillstånd (koncession) att bedriva renskötsel nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. I praktiken rör det sig om området längs Torne och Kalix älvdalar. Koncessionsrenskötseln behandlar vi i avsnitt 7.4.

Vilken typ av mark ett visst betesområde tillhör får betydelse bl.a. för hur vissa av de rättigheter som ingår i renskötselrätten får utövas.

En annan viktig konsekvens är att inom året-runt-markerna får markägare eller nyttjanderättshavare vid användningen av marken inte vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln.

Byområde och betesområde

Året-runt-markerna skall fördelas mellan samebyarna i särskilda byområden. Ett sådant byområde kan även omfatta vinterbetesmark. En del av ett byområde kan vara gemensamt för flera samebyar om det föreligger särskilda skäl. Det ansågs vid rennäringslagens tillkomst inte praktiskt genomförbart att dela in all vinterbetesmark i byområden bl.a. eftersom en stor del av markerna inte nyttjas regelbundet utan endast under år med speciella väderleks- och betesförhållanden. Det kan därför vara svårt att avgöra bl.a. vilken av två eller flera byar som har störst behov av vissa betestrakter (prop. 1971:51 s. 159). Ett skäl för att dela in vinterbetesmarker i byområden kan vara att konkurrens råder mellan flera samebyar om att använda ett visst vinterbetesområde och att det finns risk för att området överutnyttjas. I förarbetena till rennäringslagen angavs dock att det vore önskvärt om vinterbetesområden i större utsträckning än för närvarande reserverades för bestämda byar.

Länsstyrelsen fattar beslut om indelning i byområden. Beslutet får överklagas till länsrätten. Indelningen skall göras så, att områdena blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter. Samebyarna skall höras innan indelning sker och frågorna bör om möjligt lösas i samförstånd (prop 1971:51 s. 160).

Genom rennäringslagen infördes begreppet betesområde. Med detta menas samebyns byområde och övriga områden som samebyn begagnar för renskötsel. Begreppet har betydelse för utövandet av de rättigheter som innefattas i renskötselrätten. Innebörden av begreppet har prövats av regeringsrätten vid två tillfällen år 1988 i samband med beslut om rovdjursersättning.

En koncessionssameby har enligt rennäringslagen inte något byområde. Reglerna i 6 § rennäringslagen om att vissa marker skall fördelas mellan samebyarna i byområden hänvisar endast till 3 § rennäringslagen. Den bestämmelsen innehåller inte något om marker där koncessionsrenskötsel kan bedrivas. Dessa bestämmelser finns i stället i 5 och 85 §§rennäringslagen. Den avgörande geografiska enheten för koncessionsrenskötseln är i rennäringslagen det område som anges i beslutet om koncession. Av 86 § rennäringslagen framgår att det för renskötseln inom koncessionsområde skall finnas sameby. Den sameby som åsyftas är en juridisk person bildad enligt rennäringslagen, inte ett geografiskt område, jmf. prop. 1971:51 s. 197.

5.2.2. Våra överväganden

Byområde och betesområde

Enligt rennäringslagen skall alla året-runt-marker delas in i byområden. Byområdet kan även omfatta vinterbetesmarker. En sameby kan också nyttja betesmarker som inte ingår i byområdet. Det gäller t.ex. om vinterbetesmarkerna inte ingår i byområdet. I rennäringslagen kallas dessa områden tillsammans med byområdet för samebyns betesområde.

Indelningen i byområden skall göras så att området blir lämpat för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter. I propositionen om rennäringslagen ges inte några exempel på vad som utgör övriga omständigheter. I betänkandet Rennäringen i Sverige (SOU 1968:16) anges att renskötarnas bostadsort såväl som vägar, stängsel eller andra hinder för renarnas strövning bör uppmärksammas vid frågans bedömning (s. 214).

Även när det gäller indelningen av mark i fastigheter finns det föreskrifter om hur en fastighet skall vara beskaffad. Generellt innebär dessa regler att fastigheten skall vara varaktigt lämpad för sitt ändamål. Beträffande jordbruksfastigheter och mark avsedd för skogsbruk finns det även ett krav på att fastigheten skall kunna nyttjas på ett ekonomiskt godtagbart sätt.

Vårt förslag innebär att begreppen byområde och betesområde finns kvar och har samma betydelse som enligt rennäringslagen. Vi anser också att vårt förslag till lag, precis som rennäringslagen, skall innehålla bestämmelser om att byområdet skall vara lämpat för sitt ändamål. Det är ett sätt att främja en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring. I kapitel 3 finns en mera utförlig beskrivning av hur olika faktorer påverkar renars betning.

Fördelningen av olika årstidsbeten är viktig för att ett område skall vara lämpat för renskötsel. Andra omständigheter som spelar in är att i så stor utsträckning som möjligt ta hänsyn till naturliga gränser i landskapet. På det sättet minskar behovet av att sätta upp stängsel. Förutom att det innebär en extra kostnad för samebyn att sätta upp stängsel kan det också medföra påverkan på miljön. Risken för överbetning och trampskador kan öka vid ett stängsel.

För vissa områden kan det för närvarande inte vara möjligt att dela in även vinterbetesområden i byområden. Vi återkommer till det nedan. I dessa fall innebär det således att ett byområde inte kan innehålla alla nödvändiga årstidsbeten. Kravet på att byområdet skall vara lämpat för sitt ändamål bl.a. med hänsyn till behovet av nödvändiga årstidsbeten bör tolkas mot den bakgrunden. Vi anser dock att det är viktigt att i

lagtexten betona att renskötseln är beroende av flera olika typer av betesområden, som inte kan ersätta varandra.

Det ansågs i förarbetena till rennäringslagen önskvärt att gränserna för vinterbetesmarkerna bestämdes i större utsträckning än vad som dittills hade skett. När det gäller gränsbestämning av vinterbetesmarker finns det stora skillnader mellan länen. I Jämtlands län finns det endast ett beslut om en gräns som avser vinterbeten. En orsak till detta är att det råder tvist inom vissa områden mellan markägare och samebyar om vinterbetets omfattning. I den situationen har det inte ansetts lämpligt att dela upp dessa marker mellan byarna med myndighetsbeslut. Det pågår dock diskussioner mellan samebyar i Härjedalen om hur man skall undvika att vinterbetesmarker nyttjas av flera samebyar.

I Norrbottens län har länsstyrelsen satt upp ett verksamhetsmål som innebär att vinterbetesgränser skall fastställas för samtliga samebyar. Detta verksamhetsmål har i stor utsträckning uppnåtts. I Västerbottens län har länsstyrelsen fattat ett beslut om vinterbetesgränser för en del av länet. Beslutet var tidsbegränsat till mitten av år 2001. Syftet var att en arbetsgrupp till dess skulle ha kommit fram till mera permanenta gränser mellan byarna som därefter kunde fastställas av länsstyrelsen. Andra skäl för att tidsbegränsa beslutet var att det saknades beskrivningar av vegetationen för Västerbottens län samt att länsstyrelsen vill ha möjlighet att studera utfallet av gränsdragningen. Gränsdragningarna kan komma att påverkas av resultatet av svensk – norska renbeteskommissionens arbete.

Fördelen med att dela in även vinterbetesområdet i byområden är att det blir tydligt vem som har ansvar för förvaltningen av renskötselrätten inom det området. Underlaget för samebyns planering av nyttjandet av vinterbetesmarkerna blir bättre när man kan vara säker på under vilka omständigheter ett visst område kan nyttjas. Även för utomstående, t.ex. markägare eller kommunen, är det en fördel att veta vem som använder ett visst område. Att dela in även vinterbetesområdet i byområden främjar enligt vår uppfattning en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring. Vi anser således att målsättningen även i fortsättningen bör vara att dela in vinterbetesområdet i byområden.

Förfarandet vid indelning i byområden

Enligt rennäringslagen är det länsstyrelsen som beslutar om indelning i byområden. För flera samebyar har dock länsstyrelsen inte fattat något beslut angående indelningen av året-runt-markerna enligt rennäringslagen. I stället gäller de gränser som under 1940-talet fastställdes för

lappbyarna i deras byordningar. I viss utsträckning har dessa dock ändrats genom beslut enligt rennäringslagen.

Om ett byområde skall omfatta mark inom mer än ett av Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län, skall indelningen göras av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av byområdet ligger (102 § andra stycket rennäringslagen). Att denna bestämmelse inte är helt enkel att tillämpa har visat sig i ett ärende där länsstyrelsen i Norrbottens län har gränsbestämt vinterbetesmarker inom redan gränsbestämda områden i Västerbottens län. Detta beslut har upphävts av länsrätten i Västerbottens län. Kammarrätten i Sundsvall har numera undanröjt länsrättens dom och återförvisat ärendet dit för ny handläggning.

Genom våra diskussioner med samebyarna har vi uppfattat att frågan om indelning i byområden kan vara känslig. Vi har dock fått intrycket att samebyarna i stor utsträckning anser att de själva bör ta ett större ansvar för indelningen. Under diskussionerna kom det också fram exempel på projekt för att komma fram till överenskommelser mellan samebyarna om användningen av vinterbetesmarker.

Regeringsrätten har i ett ärende om rättsprövning tagit ställning till regeringens prövning av ett gränsärende (Regeringsrättens dom den 23 maj 2000 i mål nr 5877-1998). Samebyn gjorde i ärendet om rättsprövning gällande att den hade sedvanerätt till det område som gått förlorat genom beslutet och att den genom beslutet blivit föremål för tvångsingripande utan ersättning, vilket strider mot regeringsformen. Vidare gjorde samebyn gällande att beslutet innebar att deras och en annan samebys områden inte blev lämpade för sitt ändamål och att beslutet därför innebar skada för rennäringen som helhet.

Regeringsrätten konstaterade att den lämplighetsprövning som regeringen gjort inte överskred det handlingsutrymme 7 § rennäringslagen ger. Vidare bedömde Regeringsrätten att regeringens tillämpning inte stred mot bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen. Av domskälen framgår ingen ytterligare motivering för det ställningstagandet. En rimlig tolkning kan vara att det framgår att länsstyrelsens beslut innebar att samebyn tilldelades ett annat område i stället för det man förlorade och att detta har ansetts utgöra tillräcklig kompensation.

En viktig utgångspunkt för vårt arbete är att samer i så stor utsträckning som möjligt skall besluta i egna angelägenheter. Indelningen i byområden är enligt vår uppfattning en sådan angelägenhet. Ovan har vi redogjort för olika faktorer som påverkar om ett område kan anses lämpat för renskötsel. Vi har också föreslagit att det i lagen bör framgå att ett byområde skall vara lämpat för sitt ändamål. Vidare bör berörda markägare anses ha ett intresse av att få kännedom om och möjlighet att avge synpunkter på förändringar av gränser. Detta intresse tillgodoses inte i rennäringslagen.

För att regler om lämplig gränsdragning och berördas möjlighet att yttra sig skall vara effektiva krävs det någon form av myndighetskontroll. När det gäller gränser mellan fastigheter har lämplighetsavvägningen lösts på så sätt att gränserna fastställs vid sammanträde inför lantmäterimyndigheten. Enligt rennäringslagen är det respektive länsstyrelse som har denna uppgift. Vidare gäller vid fastighetsbildning att lantmäterimyndigheten skall utreda vilka som är berörda sakägare samt bereda dem tillfälle att yttra sig.

Eftersom indelningen i byområden är en i första hand samisk angelägenhet anser vi att den lämpliga myndigheten är Sametinget. Genom att låta Sametinget fatta beslut om indelning i byområden undviker man även de problem som visat sig kunna uppstå när det gäller att fastställa gränser för byområden som sträcker sig över två län. Vidare kan man tänka sig att en myndighet med hela renskötselområdet som verksamhetsområde lättare kan bortse från läns- och kommungränser om dessa inte sammanfaller med lämpliga naturliga gränser.

För att det tydligare skall framgå att indelningen i byområden i första hand är samebyarnas ansvar, föreslår vi att Sametinget som huvudregel skall hålla sammanträde med berörda samebyar innan beslutet fattas. På så sätt måste de berörda samebyarna aktivt medverka i processen. Det bör underlätta frivilliga uppgörelser. Är samebyarna överens redan när förfarandet inleds är det dock inte nödvändigt med sammanträde. Då kan Sametinget direkt fastställa den indelning samebyarna kommit överens om under förutsättning att den inte strider mot lämplighetsreglerna.

Sammanträdet skall ledas av en person som Sametinget utser. Sametinget bör vara skyldigt att utreda vilka markägare som berörs av åtgärden samt ge dem tillfälle att yttra sig.

Frågan om ersättning i samband med ändringar av gränser tycks inte ha diskuterats i förarbetena till rennäringslagstiftningen. När en del av en fastighet överförs till en annan fastighet genom fastighetsreglering skall ersättning utgå. Vi har övervägt att införa motsvarande bestämmelser för indelningen i byområden. Vi har dock uppfattat att man från samiskt håll inte anser att sådana regler är nödvändiga. En orsak till det är att det skulle vara svårt att avgöra vem som är berättigad till ersättning, eftersom indelningen ibland ändrats flera gånger. Mot den bakgrunden anser vi att det saknas skäl att föreslå bestämmelser om ersättning.

Renskötselområdets omfattning

Renskötselområdet motsvarar ungefär en tredjedel av Sveriges yta. Det är indelat i året-runt-marker och vinterbetesmarker. Områdets gränser finns angivna i 3 § rennäringslagen. Inom vissa delar av renskötselområdet är framför allt gränserna för vinterbetesmarkerna omtvistade. Dessa gränser har aldrig närmare preciserats. I de fall där oenighet råder om renskötsel av ålder bedrivits under vissa tider av året på ett visst område måste frågan avgöras av domstol.

För närvarande pågår sju processer i domstol angående vinterbetesmarkerna omfattning. Dessa processer berör totalt tolv samebyar. Av processerna har än så länge endast en avgjorts i sak. Den 21 februari 1996 meddelade Svegs tingsrätt dom i ett mål mellan ett stort antal fastighetsägare och fem samebyar om vinterbetesrätt inom Härjedalens kommun. Tingsrätten fann att det inte fanns någon av avtal oberoende rätt till renbete på de aktuella fastigheterna. Domen har överklagats till hovrätten. Hovrätten har hållit huvudförhandling i målet under oktober månad 2001 och kommer att meddela dom den 15 februari 2002.

Ytterligare en process angående vinterbetesrätt har avslutats genom tredskodom. Idre sameby avstod från att delta i processen eftersom man ansåg att man inte hade tillräckliga ekonomiska resurser. Som en följd av samebyns utevaro meddelade domstolen en dom som innebär att markägarnas talan bifölls. Domen innebär därmed att Idre sameby inte har rätt till vinterbete på de aktuella fastigheterna. Sannolikt kommer även ett mål i Norrbottens län att avgöras på detta sätt.

Våren 1999 avlämnade Utredningen om ILO:s konvention nr 169 sitt betänkande Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25). Utredningens uppdrag vara att studera om Sverige kan ansluta sig till konventionen och vilka åtgärder som i så fall krävs för att kunna efterleva den. Konventionen innehåller bl.a. artiklar som gäller ursprungsfolks rättigheter till mark och skyddet för dessa rättigheter. Konventionen ställer vidare upp ett krav på att staterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att identifiera den mark som berörs av ursprungsfolkens rättigheter. Utredningen konstaterade att det i Sverige inte är klarlagt vilken mark som skulle omfattas av konventionens bestämmelser, eftersom rennäringslagens indelning i året-runt-marker och vinterbetesmarker inte överensstämmer med konventionens definitioner. Vidare ansåg utredningen att så länge det råder ovisshet om var samernas markrättigheter gäller så är konventionens krav på identifiering av ursprungsfolkens marker inte uppfyllt. Utredningen föreslog därför att en gränsdragningskommission borde tillsättas. Kommissionen borde bestå av en grupp experter specialiserade inom juridik (fastighetsrätt), lantmäteri och rättshistoria.

Utredningens betänkande har remissbehandlats. Ett stort antal av remissinstanserna anser att utredningens förslag om en gränsdragningskommission bör genomföras. Det gäller även remissinstanser som i övrigt är negativa till utredningens slutsatser eller till en ratificering av konventionen. Frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Lappmarksgränsen, odlingsgränsen och gränserna för renbetesfjällen, som används för att beskriva rennäringens året-runt-marker, är administrativa gränser som fastställdes på 1700-talet respektive 1800talet. Det är inte givet att dessa överensstämmer med renarnas behov av olika typer av bete vid olika tider av året. Mot den bakgrunden skulle man kunna tänka sig en lösning där man överlåter till regeringen att utifrån betesmarkernas karaktär bestämma gränsen för året-runtmarken. Gränsen skulle således bli mera anpassad till de biologiska förhållandena.

Som angetts ovan överväger regeringen att tillsätta en gränsdragningskommission. Eftersom året-runt-markernas utsträckning är beroende av historiska rättigheter bör frågan om att ta större biologisk hänsyn när året-runt-markerna beskrivs vara beroende av resultatet av gränsdragningskommissionens arbete. Mot den bakgrunden avser vi inte att komma med några förslag när det gäller hur renskötselområdet beskrivs i lagtexten.

I avsnitt 4.2.3 har vi räknat upp några olika möjligheter för staten att säkra förutsättningarna för renskötseln och därigenom uppnå målen för rennäringspolitiken. En sådan möjlighet är den gränsdragningskommission som vi redogjort för ovan. En annan möjlighet skulle kunna vara att med hänsyn till de speciella förhållanden i mål om en fastighet är belastad av renskötselrätt formulera särskilda regler om t.ex. bevisregler, rättegångskostnader eller specialdomstolar.

När det gäller frågan om vilka bevisregler som skall gälla i denna typ av mål kommer hovrätten att bli tvungen att ta ställning till detta i samband med prövningen av domen från Svegs tingsrätt, som nämnts ovan. Tingsrätten har i domen ställt ett högt krav på den bevisning samebyarna måste kunna åberopa till stöd för sitt påstående om att de sedvanemässigt brukat viss mark för bete. Så länge hovrätten inte avgjort frågan om vilka krav på bevisning som skall ställas i denna typ av mål, anser vi att det är svårt att avgöra om det finns något behov av förändringar beträffande bevisreglerna.

I Norge finns en särskild bevisregel för mål om rätt till renbete. Den innebär att markägaren måste göra sannolikt att renbetning inte förekommit i sådan utsträckning att rätt till renbete uppkommit. Regeln tilllämpas om tvisten rör renbete på mark innanför den gräns som dragits för renskötselområdet.

Vi anser att det finns skäl att överväga en liknande lösning när gränsdragningskommissionen fastställt den yttre gränsen för renskötselområdet. En sådan regel skulle kunna innebära att markägaren har bevisbördan för att rätt till renbete inte föreligger om tvisten rör mark innanför den gräns gränsdragningskommissionen drar upp. Utanför denna gräns skulle det alltjämt vara samebyn som har bevisbördan för att rätt till renbete finns.

Ett viktigt syfte med en sådan regel skulle vara att ge en särskild tyngd åt det resultat som gränsdragningskommissionen kommit fram till. Regeln skulle vidare kunna förhindra onödiga processer om gränser efter det att gränsdragningskommissionen avslutat sitt arbete. En sådan regel skulle dock endast gälla för tvister som inletts sedan regeln trätt i kraft.

ILO-utredningen ansåg i sitt betänkande att det i större utsträckning måste bli ekonomiskt möjligt för samerna att föra talan vid domstol rörande sina anspråk på mark, för att leva upp till vissa krav i konventionen. För att uppnå detta föreslog utredningen att staten bör stå för parternas rättegångskostnader i mål som rör principiellt viktiga frågor om samernas markrättigheter (SOU 1999:25 s. 179). De flesta remissinstanser som uttalade sig om detta var positiva till förslaget. Det gäller även remissinstanser som i övrigt var negativa till utredningens slutsatser eller en ratificering av konventionen.

Frågan bereds för närvarande i Regeringskansliet. Vi kommer därför inte att lämna några förslag beträffande rättegångskostnader. Vi vill dock framhålla att det kan vara värdefullt att överväga denna fråga fristående från beredningen kring ILO-konventionen, eftersom det kan bidra till att lösa konflikter mellan olika markanvändare i renskötselområdet.

Förlängning av vinterbetestiden efter den 30 april

Som nämnts finns det en möjlighet för länsstyrelsen att, om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl, förlänga vinterbetestiden efter den 30 april. Behovet av att tillämpa bestämmelsen skiftar mellan olika delar av renskötselområdet. Både i Jämtlands och Norrbottens län har länsstyrelserna uppgett att det är ovanligt att betestiden förlängs. I Västerbottens län har länsstyrelsen vid tre eller fyra tillfällen under 1990-talet meddelat beslut om att förlänga vinterbetestiden. Besluten om förlängning har varit utformade så att gränsen för det tillåtna betesområdet successivt skjutits uppåt mot gränsen för året-runt-markerna. Anledningen till att besluten meddelats har varit att väderleksförhållandena varit sådana att

en framtvingad flyttning före den 30 april riskerat att leda till stora problem med strövren i vinterbetesområdet. Besluten har fattats efter samråd med LRF.

Tillämpningen av möjligheten att förlänga vinterbetestiden visar att det vid t.ex. svåra väderförhållanden alltjämt finns behov av att förlänga vinterbetestiden efter den 30 april. Vi föreslår därför att denna möjlighet skall finnas kvar. Vår utgångspunkt är att så många beslut i samiska angelägenheter som möjligt skall hanteras av samerna själva, t.ex. inom samebyarna eller Sametinget. En förlängning av betestiden berör både annan markanvändning än renbete och nyttjandet av vinterbetet. Därför anser vi att beslutet även i fortsättningen skall fattas av länsstyrelserna, men efter samråd med Sametinget.

5.3. Vissa tvingande regler krävs för förvaltningen av renskötselrätten

Vi föreslår att det alltjämt skall finnas tvingande regler om sameby. Det innebär att lagen skall innehålla en bestämmelse om att det för förvaltningen av renskötselrätten inom ett visst område skall finnas en sameby.

5.3.1. Organisationstvång är nödvändigt

Den nuvarande rennäringslagen är tvingande när det gäller kravet på att det ska finnas en viss organisation, samebyn, för att bedriva renskötsel. För att kunna nyttja renskötselrätten och bedriva renskötsel måste man vara medlem i samebyn. Det är samebyn som för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörjer renskötseln inom sitt område.

Av förarbetena till dagens lagstiftning framgår att det obligatoriska medlemskapet ansågs vara en konsekvens av att rätten till renskötsel inte är individuell utan samfälld för dem som driver renskötsel inom ett och samma område (prop. 1971:51 s. 118). Det ansågs vidare viktigt för att uppnå syftet med ett rationellt nyttjande av betesresurserna att inget företag kunde ställa sig utanför associationen.

I vart fall sedan lappbyarna infördes genom den första renbeteslagen år 1886 har renskötselrätten av lagstiftaren betraktats som en kollektiv rätt för dem som bedrev renskötsel inom en lappby. Förarbetena till den lagen angav att lagen i princip innebar en kodifiering av gällande rätt. Nyare historisk och rättshistorisk forskning antyder dock att det är osäkert om lagstiftaren hade uppfattat rättsläget beträffande renskötselrättens kollektiva karaktär på ett korrekt sätt.

Resultatet av forskningen visar bl.a. att samerna delade upp nyttjandet av markerna mellan familjer och att dessa familjer hade möjlighet att skydda sina marker mot intrång från andra samer. Samtidigt tycks den samiska sedvanerätten ha inneburit en rätt för kollektivet i lappbyn/samebyn att i viss utsträckning fördela om markerna mellan familjerna om deras behov förändrades. Jmf. Korpijaakko-Labba, 1989 och Lundmark, 2000.

Även i Norge använder man begreppet kollektiv rätt när man talar om renskötselrätten. Reindriftslovutvalget avslutade under våren 2001 sin översyn av delar av den norska reindriftsloven (Innstilling fra Reindriftslovutvalget, avgiven den 15 mars 2001). Utvalget diskuterar ganska ingående vad kollektiv rätt egentligen innebär. Det konstaterade att det inte innebär en samisk allemansrätt att driva renskötsel var man vill utan att det förutsätter tillhörighet till en grupp som har rätt att bedriva renskötsel inom ett visst område. Därefter diskuterar utvalget vilken denna grupp är.

Beträffande den frågan konstaterar utvalget att gruppen ibland kan motsvara ett renbetesdistrikt (ung. sameby) men ibland en mindre grupp inom distriktet. Man konstaterar vidare att det för varje grupp normalt inte är fråga om en ensamrätt utan t.ex. om en företrädesrätt under en viss tid av året. Upphovet till dessa rättigheter återfinns i renens traditionella betesmönster och flyttningar. Utvalget konstaterar att denna uppdelning av rättigheter inom ett betesdistrikt inte alltid accepteras av myndigheterna och att det kan ge upphov till problem.

Renskötselrätten innebär i Sverige en särskild bruksrätt till fastighet som innebär rätt att använda mark och vatten till renbete, jakt och fiske. Denna bruksrätt är kollektiv i den meningen att den får utövas av alla som är medlemmar i samebyn inom samebyns geografiska område. Av 1 § rennäringslagen framgår att den som tillhör den samiska befolkningen och är medlem i samebyn får utöva renskötselrätten.

När det gäller våra fortsatta överväganden beträffande samebyns organisation utgår vi från att samebyn företräder kollektivet av medlemmar som utövar renskötselrätten inom samebyns område. Våra direktiv omfattar inte det tids- och resurskrävande arbete som skulle krävas för att utreda de eventuella felaktigheter som kan finnas i den utgångspunkten. Utgångspunkten har dessutom, som vi uppfattat det, stöd hos flertalet samer, oavsett om de bedriver renskötsel eller inte. Denna utgångspunkt utesluter naturligtvis inte att enskilda individer eller en sameby i rättegång kan hävda starkare rättigheter, t.ex. äganderätt, till vissa områden.

Enligt vår uppfattning förefaller det sannolikt att det inom en sameby kan finnas samma uppdelning av rättigheter mellan grupper som Reindriftslovutvalget diskuterat. Det kan uppfattas som utslag av

samisk sedvanerätt. I den utsträckning sådana förhållanden går att reda ut anser vi att de borde kunna få genomslag i myndigheters beslutsfattande. Vårt förslag om att indelning av byområde skall beslutas av Sametinget efter sammanträde bedömer vi kan underlätta detta.

Det kollektiva draget hos renskötselrätten gör att den skiljer sig från andra civila rättigheter i det svenska rättssystemet. Det innebär bl.a. att det inte finns någon eller några personer som direkt kan behandlas som innehavare av renskötselrätten och som kan anses inneha de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med den. Samebyn företräder kollektivet av medlemmar som utövar renskötselrätt inom byns område. Samebyn och dess föregångare lappbyn är dock en konstruktion av lagstiftaren. Eftersom vårt uppdrag innebär att göra en förutsättningslös översyn av rennäringslagen, bl.a. med målet att överlämna så många beslut som möjligt till de samer som berörs, har vi funnit att vi bör överväga om lagstiftningen måste innehålla regler om sameby.

Ett alternativ är att inte formulera några regler för medlemmarna i samebyn om förvaltningen av deras renskötselrätt. Det skulle innebära att lagstiftningen endast innehåller en beskrivning av vad renskötselrätten innebär, vilka krav staten ställer, i miljöhänseende och för att tillgodose andra allmänna intressen, på den som nyttjar renskötselrätten samt regler för förhållandet mellan dem som nyttjar renskötselrätten och andra markanvändare.

Mot bakgrund av att vi anser att samerna i så stor utsträckning som möjligt själva skall få hantera sina angelägenheter skulle det kunna vara en tilltalande lösning. Problemet med en sådan lösning är dock att det inte finns några garantier för att de nödvändiga institutionerna för förvaltning av resurserna uppstår. Både de som nyttjar renskötselrätten och de som nyttjar marken med stöd av andra rättigheter behöver veta vilka som förvaltar och nyttjar renskötselrätten. Bl.a. krävs det för att förhindra ett överutnyttjande av de resurser som renskötselrätten omfattar. Osäkerheten kring om nödvändiga institutioner kommer att uppstå gör att vi anser att denna lösning inte är möjlig.

Ett annat alternativ till regler om en obligatorisk organisation är att fördela de resurser som ingår i den kollektiva förvaltningen mellan olika personer, juridiska eller fysiska, så att dessa får ett "personligt" ansvar för sin del av rättigheten. Detta brukar kallas ”inhägnad av allmänningen”. Beträffande renskötselrätten skulle det kunna innebära att rätten att nyttja viss mark för renbete, jakt och fiske delades upp mellan enskilda renägare eller grupper av renägare.

Inhägnad av en allmänning innebär att en innehavare får ensam tillgång till alla rättigheter och skyldigheter som är förknippade med en del av allmänningen. Det innebär att det finns ett direkt samband mellan de åtgärder han planerar och utfallet av dessa. Utfallet påverkas

inte, som är fallet med allmänningar, av de åtgärder andra vidtar med samma del av allmänningen. Det skulle innebära att innehavaren av den inhägnade delen är mera benägen att satsa resurser på sin del av allmänningen eftersom han kan vara säker på att det är han ensam som får del av utfallet av satsningen. Om så är fallet skulle det kunna innebära ett mera effektivt nyttjande av allmänningen.

En sådan lösning kan dock också medför stora praktiska svårigheter. En privatisering kan få legalitetsproblem. Sannolikt kommer flera samer att vara intresserade av att tilldelas privat renskötselrätt än vad det finns enheter att dela ut. Det gäller i vart fall om enheterna skall vara så beskaffade att de möjliggör en rationell renskötsel. I så fall uppstår frågan på vilka grunder en fördelning skall ske.

Det finns en stor risk att en sådan fördelning skulle ytterligare förstärka de motsättningar som i dag råder mellan olika samiska grupper, t.ex. renskötande och icke renskötande. Vidare skulle en privatisering kunna leda till att antalet samer som är engagerade i renskötseln minskar. Det är inte önskvärt med hänsyn till de stora kulturvärden som ligger i att det bedrivs samisk renskötsel i landet. Eftersom en privatisering skulle komma att utgå från de förhållanden som råder i dag inom renskötseln finns det också en risk för att kvinnor missgynnas. I dag är kvinnor i ganska liten utsträckning huvudmän inom renskötseln. Sannolikt skulle det få till följd att de privatiserade enheterna i större utsträckning tillfaller män än kvinnor. På så sätt kan en privatisering leda till att samiska kvinnors betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling marginaliseras.

I Norge krävs det att den som vill bedriva renskötsel tillhör en driftsenhet. En driftsenhet är en renhjord som ägs och sköts av en ansvarig ledare eller av två makar gemensamt. I driftsenheten får även renar som tillhör vissa av ledarens släktingar ingå. Det finns möjlighet för rennäringsmyndigheterna att besluta hur många driftenheter som skall finnas i varje renbetesdistrikt (ung. motsvarande samebyar). Det norska stödsystemet för rennäringen är knutet till driftsenheternas renantal och produktion. Det norska systemet med driftsenheter kan i viss utsträckning jämföras med en privatisering på det sätt som beskrivits ovan.

Vi har uppfattat att norska samer är kritiska till systemet med driftsenheter. De anser att det strider mot samisk kultur och samernas traditionella sätt att organisera sig. Nyligen avslutades en utredning i Norge, Reindriftslovutvalget, som bl.a. hade i uppdrag att se över reglerna för rennäringens interna organisation. De samiska representanterna i utvalget har uppgett att driftsenheterna kallas för nådegåvor, eftersom det ibland framstår som oklart på vilka grunder vissa har driftsenhet medan andra inte har det. Vidare påpekade de att systemet kräver

ett stort antal beslut, t.ex. vem som skall få driftsenhet, och att det är en viktig fråga vem som skall fatta dessa beslut. Rennäringsmyndigheterna i Norge har vidare uppgett att systemet med driftsenheter missgynnar kvinnor på så sätt att kvinnor får driftsenheter först om det inte finns någon man som kan bli aktuell. Dessa synpunkter från Norge angående driftsenheter visar att de ovan beskrivna resonemangen kring privatisering har stöd i verkligheten.

Som vi har uppfattat flertalet samers inställning till renskötselrätten, dvs. att den är kollektiv, skulle en privatisering också stå i strid med denna. Det är ytterligare ett problem med en sådan lösning. Vi anser således inte att detta är en framkomlig lösning.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att den bästa lösningen för att åstadkomma en ändamålsenlig förvaltning av renskötselrätten är ett krav i lag på en organisation. En sådan organisation skall bestå av samer och ha till uppgift att förvalta renskötselrätten.

Ovan har vi diskuterat möjligheten att det finns vissa rättigheter för grupper inom en sameby till en del av byområdet. Vi gör bedömningen att vårt förslag att samebyn skall förvalta renskötselrätten inte behöver stå i strid med sådana eventuella rättigheter. Ett sätt att förvalta renskötselrätten bör kunna vara att delegera förvaltningen till en mindre grupp inom samebyn, som då agerar på samebyns vägnar.

Nästa fråga är om det skall finnas tvingande regler om att använda en viss organisationsform eller om organisationsformen skall vara valfri. Slutligen måste man ta ställning till om det krävs en särskild organisationsform, t.ex. sameby, eller om andra ”vanligare” organisationsformer, t.ex. bolag eller ekonomiska föreningar, är tillräckliga.

5.3.2. Tvingande regler om organisationsform är nödvändiga

Förbättrad lönsamhet som motiv för viss organisationsform

Bakgrunden till de nuvarande samebyarnas tillkomst var bl.a. en vilja att förbättra rennäringens lönsamhet. Enligt förarbetena var det svårt att få de befintliga lappbyarna, som i och för sig hade ett tillräckligt renantal, att fungera som en arbetsenhet. För att uppnå en sådan funktion ansågs det nödvändigt att stärka lappbyns ställning i förhållande till såväl de egna medlemmarna som till myndigheter och tredje man. Avsikten var att samerna själva skulle bestämma om renskötselmetoder och driftsenhetsindelning. Regleringen av samebyarna begränsades därför till rambestämmelser avseende organisationsfrågor och bestämmelser till skydd för enskilda medlemmars intressen (prop. 1971:51 s. 117).

Problemen med dålig lönsamhet i renskötseln kvarstår. Enligt vår uppfattning kan kravet på en viss organisationsform inte motiveras enbart av lönsamhetsskäl. Denna bedömning måste ses mot bakgrund av att moderna förvaltningsprinciper innebär ett krav på mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering. En viktig utgångspunkt för våra ställningstaganden är dessutom att samernas självbestämmande skall öka så långt som möjligt.

Samebyns sociala och kulturella betydelse som motiv för viss organisationsform

Vid några tillfällen har regeringen i propositioner betonat att sameby i rennäringslagens mening enbart är en renskötarförening, dvs. en ekonomisk sammanslutning vars enda ändamål är att på bästa sätt ombesörja renskötseln, t.ex. prop. 1976/77:80 s. 115 och prop. 1992/93:32 s. 155f. Med utgångspunkt från de kontakter vi haft med samer under utredningsarbetet är dock vår uppfattning att samebyn uppfattas som något mera. Historiskt sett har samerna varit organiserat i lokala samhällen. Många samer uppfattar samebyarna som en fortsättning av den strukturen. Samebyn tycks således spela en kulturell och social roll i det samiska samhället. Denna roll är mer eller mindre betonad i olika delar av renskötselområdet. Detta måste enligt vår uppfattning påverka valet av organisationsform.

De vanligaste associationsformerna i svensk rätt är avsedda antingen för ekonomisk eller ideell verksamhet. Det är enligt vår uppfattning viktigt att den sociala och kulturella betydelsen av samebyn skyddas. Varken bolag eller ekonomiska föreningar är därför en självklar organisationsform. Å andra sidan bedriver samebyn ekonomisk verksamhet och kan således inte vara en ideell förening. Detta är en aspekt som, enligt vår mening, talar för att det finns behov av att med särskilda regler bestämma i vilken form renskötselrätten skall förvaltas.

Det offentligrättsliga inslaget som motiv för viss organisationsform

Vi har ovan tagit ställning för att det måste finnas en organisation som förvaltar renskötselrätten. Det innebär att organisationen har ett offentligrättsligt inslag. Det offentligrättsliga inslaget innebär i det här fallet att en same för att nyttja renskötselrätten måste vara medlem i organisationen. Vidare innebär det att de berörda samerna måste bilda organisationen för att kunna nyttja renskötselrätten.

Bolag och föreningar bildas genom frivilliga handlingar av deltagarna. Det är i princip fråga om ett avtal mellan deltagarna. Beroende

på vilken form av bolag eller förening det gäller finns det olika möjligheter att förändra avtalet och sammansättningen av deltagarna.

När det gäller förvaltningen av renskötselrätten finns i stället ett tvång att bilda en organisation och ett tvång att vara medlem i den för att kunna bedriva viss verksamhet. Detta talar starkt för att lagen både bör innehålla ett krav på att en viss organisationsform är obligatorisk och en särskild organisationsform för ändamålet.

Tvånget att bilda organisationen kommer att innebära ett behov av regler för att vara säker på att organisationen verkligen bildas. Genom denna typ av regler avviker organisationen på ett avgörande sätt från bolag och föreningar. Avvikelsen är så stor att vi anser att den ensam talar för att det måste finnas tvingande regler om en särskild organisationsform. Ett annat skäl för ett sådant ställningstagande är att det, på grund av samebyns kulturella och sociala betydelse, finns ett behov av att förena ekonomisk och ideell verksamhet inom organisationen. Det är i princip inte möjligt med de existerande bolags- och föreningsformerna.

Sammanfattningsvis föreslår vi således att lagen skall innehålla ett krav på att det för förvaltningen av renskötselrätten inom ett visst område skall finnas en organisation. Den organisationen skall bedrivas i en särskild form, sameby.

5.4. Nya regler för samebyn

Vi föreslår att reglerna för samebyn så långt som möjligt skall vara de samma som för ekonomiska föreningar. Det innebär bl.a. att samebyn ensam skall svara för sina skulder. Medlemmarna skall inte ha något personligt betalningsansvar för samebyns skulder. När det gäller frågor kring bildande och upplösning av samebyn samt frågor om medlemskap krävs särskilda regler för samebyn. Vi föreslår också att reglerna för röstning vid samebystämma skall ge utrymme för undantag från huvudregeln om en medlem – en röst för att tillgodose behovet av inflytande för de medlemmar som bedriver renskötsel. Förbudet för samebyar att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort.

I föregående avsnitt föreslår vi att det skall finnas tvingande regler om en organisation för förvaltningen av renskötselrätten. De tvingande reglerna gäller att organisationen skall bildas och vilken form den skall ha. I detta avsnitt skall vi närmare redogöra för våra överväganden kring organisationens form, samebyn.

En sameby bildad enligt rennäringslagens regler skiljer sig mycket från olika bolags- och föreningsformer. Det gäller även vid en jämförelse med ekonomiska föreningar, som i förarbetena angetts som förebild för samebyn.

Vissa av skillnaderna kan motiveras med samebyns offentligrättsliga karaktär eller med den särskilda lösning för medlemmarnas ekonomiska ansvar som gäller för samebyn. Andra skillnader beror på att det ansetts tillräckligt med förenklade regler för samebyn jämfört med en ekonomisk förening. Det bygger på en föreställning om att samebyn endast skall bedriva en i ekonomiskt hänseende begränsad verksamhet som bara medlemmarna har behov av att kunna kontrollera.

Trots begränsningen av verksamheten till enbart renskötsel har de flesta samebyar i dag en mera omfattande ekonomi än vad som förutsattes vid rennäringslagens tillkomst. Samebyn har därutöver omfattande uppgifter när det gäller att företräda renskötseln utåt mot andra intressen, t.ex. vid samråd med skogsbruket och i samband med exploateringsåtgärder. Det finns utrymme för samebyns verksamhet att öka om begränsningen till enbart renskötsel tas bort. Vi kommer nedan att motivera varför vi föreslår att begränsningen skall tas bort. En ny sameby bör således anpassas till detta.

När den första renbeteslagen infördes år 1886 gjordes ingen formell skillnad mellan kvinnor och mäns möjligheter att bedriva renskötsel. Forskning tyder också på att de samiska kvinnorna spelade en aktiv roll inom renskötseln kring sekelskiftet 1900. Genom 1928 års renbeteslag förändrades lagstiftarens syn på kvinnans roll i renskötseln. Kvinnornas medlemskap i lappbyn kopplades till deras olika relationer till lappbyns män, som hustrur, döttrar eller änkor. Genom att renskötseln betraktades som ett manligt dominerat yrke, vilket inte motsvarade den samiska verkligheten vid den tiden, tillmättes inte kvinnorna så stort värde för näringen. Genom 1971 års renbeteslag omvandlades lappbyarna till samebyar och de samiska kvinnorna inom rennäringen jämställdes formellt med männen.

Statistiskt material från 1971/72 visar att enbart omkring sex procent av de aktivt renskötande samerna var kvinnor (SOU 1975:100). Någon liknande statistisk analys har inte gjorts senare, men för år 1998 framgår av företagsregistret att 14 procent av företagen hade en kvinnlig huvudman (Svensk rennäring, 1999). Siffrorna är inte direkt jämförbara men de tyder på att antalet kvinnor som är aktiva i renskötseln inte förändrats nämnvärt. En förklaring till detta kan vara konstruktionen av rösträtten vid stämman i samebyn. För de flesta viktiga frågor är rösträtt förbehållen de renskötande medlemmarna. De renskötande medlemmarna har rösträtt i förhållande till det renantal de representerar på så sätt att de har en röst för varje påbörjat hundratal renar. I den ren-

skötande medlemmens renantal räknas såväl hans egna som hans husfolks renar (13 § rennäringslagen). I många samebyar har detta inneburit att de kvinnliga familjemedlemmarnas renar registreras under antingen fadern eller maken.

Frågan om samebyns uppbyggnad engagerar många samer. Många anser att samebyn ur olika aspekter måste förändras. Inom samiska organisationer, t.ex. Sametinget och samebyarna, pågår diskussioner i frågan. Vi har försökt att i så stor utsträckning som möjligt följa med i de samiska diskussionerna och ta till oss de synpunkter som kommer fram.

Vår avsikt med förslaget till nya regler för samebyn är att skapa en organisation som både är anpassad till renskötselrättens särskilda egenskaper och till modernt näringsliv. Vi har därför valt att så långt som möjligt låta samma regler gälla för samebyn som för ekonomiska föreningar. Orsaken till det är att reglerna för ekonomiska föreningar utarbetats för att passa många skiftande typer av föreningar och verksamheter samtidigt som de tillgodoser berördas intressen, dvs. medlemmarna, blivande medlemmar och utomstående som anställda, kreditgivare och det allmänna. En sådan lösning bör enligt vår mening även kunna bidra till att höja de samiska näringarnas status eftersom den inte pekar ut dem som mindre betydelsefulla i ekonomiskt hänseende.

Vidare anser vi att ett förslag till nya regler för samebyn bör innebära att förutsättningarna för kvinnor och män är lika. Vi kommer därför att föreslå att röstning, om den skall ske efter renantal, skall innebära att varje medlem röstar för sitt renantal. I avsnitt 5.5.3 utvecklar vi våra överväganden beträffande röstning vid bystämma. Även vårt förslag att ta bort verksamhetsbegränsningen för samebyn kan ses mot bakgrund av att lagstiftningen bör utgå från att förutsättningarna för män och kvinnor skall vara lika.

Det offentligrättsliga inslaget, tvånget att vara med i organisationen för att kunna nyttja renskötselrätten, gör att vissa regler i lagen om ekonomiska föreningar inte utan vidare kan tillämpas i samebyn. Det gäller främst frågor kring bildande, upplösning och medlemskap.

5.4.1. Bildande och upplösning av samebyn

Samebyarna anses enligt rennäringslagen bildade genom lagen. Rennäringslagen saknar bestämmelser om hur samebyn skall upplösas. Enligt förarbetena förelåg det inte något behov av sådana regler eftersom samebyn på grund av sin offentligrättsliga karaktär inte kunde upplösas (prop. 1971:51 s. 173). Detta förklarades närmare med att renskötselrätten är en på urminnes hävd grundad rätt till ett visst område och att

det området är samebyn. Eftersom renskötseln enligt rennäringslagen endast får bedrivas av samebyn och det är ett allmänt intresse att renskötseln bedrivs kan samebyns verksamhet inte upphöra.

Resonemanget i förarbetena leder till konsekvenser som är svåra att överblicka om man föreställer sig en situation där samebyn är på obestånd och således bör försättas i konkurs. I och för sig innehåller förarbetena uttalanden som antyder att det inte skulle bli aktuellt att en sameby kommer på obestånd, eftersom de endast skall få ägna sig åt renskötsel och dessutom skall kunna erhålla statliga stöd för sin verksamhet (prop. 1971:51 s. 120).

I dag är det trots allt så att vissa samebyar har mycket stora skulder på grund av rättegångskostnader. De renskötande medlemmarna har ett sekundärt personligt betalningsansvar för samebyns skulder. Vissa av dessa byar har emellertid ett ganska litet antal sådana medlemmar. Tanken att en sameby skulle kunna komma på obestånd är således inte fullständigt orealistisk.

Vid ett tillfälle har en sameby rekonstruerats. Det gäller Idre sameby. I Idre sameby fanns i början av 1980-talet stora brister i bykassan. Med godkännande från samebyn tillsattes en syssloman av länsstyrelsen för att rekonstruera samebyn. Det beslutades att byn skulle ha fem renskötselföretag. Två ungdomar som tillhörde byn fick statligt stöd för att skaffa sig renar och startade två företag. Ytterligare två företag startades av personer som kom till byn utifrån. Det femte företaget bestod av de tidigare medlemmarnas renar. Beträffande skulderna gjordes överenskommelser med borgenärerna och länsstyrelsen bidrog med en del pengar så att inga skulder fanns kvar till den ”nya” byn.

Mot denna bakgrund anser vi att nya regler för sameby måste anpassas till att en sameby kan komma att försättas i konkurs. Det bör således var möjligt att upplösa en sameby. Därav följer att det även måste vara möjligt att bilda en sameby.

Som framgår av vårt förslag till mål för en ny rennäringspolitik är det ett viktigt allmänt intresse att renskötselrätten förvaltas väl och att renskötsel bedrivs inom renskötselområdet. Det tillgodoses genom att lagen innehåller ett krav på att det skall finnas samebyar för att förvalta renskötselrätten. Detta är dock i sig inte ett skäl för att en sameby med dålig ekonomi och organisation inte skall kunna ersättas av en annan utan att denna belastas av den gamla byns skulder.

Frågorna om bildande och upplösning är två sidor av samma mynt. I en ekonomisk förening är beslutet att bilda föreningen ett frivilligt beslut, dvs. en avtalsrättslig handling. Av det följer att medlemmarna när som helst kan välja att upplösa föreningen. Beträffande samebyn råder i stället ett tvång att bilda den. Av det följer att medlemmarna inte heller kan förfoga över när samebyn skall upplösas.

I en situation kan det bli aktuellt att bilda och upplösa samebyar utan att det har samband med konkurs. Det gäller när två eller flera samebyar går samman till en eller när en större delas i flera samebyar. I dessa situationer är det frågan om att ersätta en samebys förvaltning med en annans. Mot bakgrund av att en viktig utgångspunkt för vårt förslag är att samebyns medlemmar i så stor utsträckning som möjligt själva skall besluta om formerna för sin verksamhet bör detta vara möjligt.

Bildande av sameby vid övergången från rennäringslagen till nya regler

I ett övergångsskede mellan de gamla och de nya reglerna föreslår vi att uppdraget att bilda den nya samebyn skall överlämnas till de som är medlemmar i den existerande samebyn. Vi föreslår därför övergångsbestämmelser med den innebörden. Av övergångsbestämmelserna bör vidare framgå den tid inom vilken ombildningen skall ha skett. Vi anser att det är rimligt att samebyarna skall vara ombildade inom tre år från det att de nya reglerna trätt i kraft.

Vi gör bedömningen att för de flesta samebyarna kommer inte ombildningen att ställa till några problem. Det viktigaste är att man i byn tar sig tid att verkligen fundera över hur man vill att byn skall fungera och därmed vad stadgarna skall innehålla. En viktig fråga att lösa är hur den gamla samebyns tillgångar och skulder skall hanteras i den nya byn. I det här sammanhanget vill vi framhålla att det finns ett visst ansvar för Sametinget och rennäringens organisationer att vara delaktiga i processen vid ombildandet så att man kan undvika att samebyar kommer i tidsnöd. Enligt vår uppfattning bör denna process för bildande vara tillräcklig för de allra flesta byar. I avsnitt 5.6 redogör vi för våra förslag till åtgärder för att de nya reglerna om sameby skall få genomslag.

En särskild fråga i samband med övergången från gamla till nya samebyar är borgenärernas ställning. Enligt rennäringslagen finns det ett obegränsat sekundärt personligt betalningsansvar för samebyns renskötande medlemmar. Det innebär att de renskötande medlemmarna är skyldiga att personligen tillskjuta medel om samebyn inte kan betala sina skulder. Borgenärerna kan dock inte vända sig direkt till alla eller vissa renskötande medlemmar och begära att de skall betala samebyns skulder. Om styrelsen inte agerar för att få in erforderliga medel från de renskötande medlemmarna är styrelseledamöterna solidariskt betalningsansvariga för skulden. Ur borgenärernas synvinkel är det således enbart samebyn, utom vid försummelse från styrelsens sida, som kan

vara betalningsskyldig. Samebyns betalningsförmåga måste bedömas från den utgångspunkten.

Enligt vårt förslag skall samebyn ensam svara för sina åtaganden. Medlemmarna kommer inte att ha något betalningsansvar, varken sekundärt eller solidariskt. Det innebär att förslaget innehåller samma regler för uppbyggnad av samebyns kapital som gäller för ekonomiska föreningar. Samebyns betalningsförmåga kommer således att bedömas på samma sätt som för en ekonomisk förening.

Eftersom borgenärerna enligt rennäringslagens regler inte har möjlighet att vända sig direkt till de renskötande medlemmarna för att få betalt, anser vi att borgenärernas ställning inte påverkas på ett sådant sätt av vårt förslag att det krävs speciella övergångsbestämmelser. Enligt vad vi har fått erfara är det dessutom så att borgenärerna redan i dag kräver personlig borgen från t.ex. styrelseledamöterna som säkerhet för lån till samebyn. Denna situation påverkas inte av vårt förslag om ändrade regler för betalningsansvaret i samebyn.

Bildande av sameby

Nedan kommer vi att presentera ett förslag som innebär att samebyn skall anses upplöst efter en konkurs som avslutas med underskott. Det innebär att det finns ett behov av att kunna bilda en ny organisation i området.

Renskötselrätten betraktas som kollektiv för medlemmarna i samebyn. Efter en konkurs kan dock samebyn i princip inte vidta några åtgärder. Det är därför inte självklart vilka som skall vara med och bilda en ny sameby sedan den gamla gått i konkurs. Vidare är det inte självklart vem som skall ha ansvar för att den bildas. Mot den bakgrunden anser vi att det bör vara en statlig myndighets ansvar att samebyn bildas. Eftersom det är fråga om en samisk angelägenhet är Sametinget den lämpliga myndigheten.

För att finna former för proceduren kan man jämföra med andra fall där myndigheter medverkar vid bildande av organisationer. Ett exempel på en sådan situation är bildandet av samfällighetsföreningar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Vid oenighet mellan delägarna i en samfällighet kan en delägare begära att lantmäterimyndigheten håller ett sammanträde för att bilda en samfällighetsförening.

Vi föreslår att proceduren för bildande av en ny sameby utformas på ett liknande sätt. Sametinget får ansvar för att kalla till ett sammanträde där samebyn kan bildas. Till sammanträdet skall Sametinget kalla medlemmar i den gamla samebyn. Det finns dock en risk att samebyn

inte kan bildas vid detta sammanträde, t.ex. för att medlemmarna inte är intresserade eller för att tillräckligt många inte är intresserade och finansieringen av byn därför inte kan lösas.

Kan samebyn inte bildas vid det första sammanträdet skall Sametinget sätta ut ett nytt sammanträde till vilket medlemmarna i den gamla samebyn och utomstående som anmält att de är intresserade av att bli medlemmar i byn kallas. När det gäller utomstående bör Sametinget innan kallelse sker kontrollera att de uppfyller de krav för medlemskap i sameby som lagstiftningen ställer upp.

Inför sammanträdet bör Sametinget ha utarbetat ett förslag till stadgar för den nya samebyn. Deltagarna i sammanträdet skall ta ställning till dessa och välja styrelse i byn. Röstreglerna vid sammanträdet bör motsvara de som gäller för stämman i den bildade samebyn. Det innebär att varje myndig deltagare har en röst men att man kan rösta efter renantal i vissa frågor som rör renskötselrätten. Beslut vid sammanträdet kan klandras på samma sätt som beslut av bystämma.

I vissa fall kan det kanske vara bättre att låta byområdet och medlemmarna i den upplösta samebyn ingå i en angränsande sameby i stället för att bilda en ny. Det skulle t.ex. kunna vara fallet om den upplösta samebyn är mycket liten. Eftersom samebyn är upplöst finns det inte någon juridisk person som kan ingå ett fusionsavtal med den angränsande samebyn. Vi anser ändå att det är önskvärt att även denna lösning är möjlig. Vi föreslår därför att Sametinget som ett alternativ till att bilda en ny sameby skall kunna föreslå att man vid sammanträdet för bildandet i stället beslutar att området och medlemmarna skall ingå i den angränsande samebyn. Det förutsätter naturligtvis att den angränsande samebyn fattat beslut om att så får ske.

Den beskrivna proceduren för bildande kan tyckas komplicerad. I praktiken avviker den dock inte nämnvärt från hur det rent praktiskt gick till när Idre sameby rekonstruerades. Skillnaden är att det statliga inflytandet i det fallet var större. Med hänsyn till att berörda samer i så stor utsträckning som möjligt bör bestämma i egna angelägenheter anser vi att den statliga inblandningen bör vara så liten som möjligt.

Slutligen kommer detta förfarande sannolikt inte att behöva tillämpas särskilt ofta. Skall verksamheterna i samebyn kunna bedrivas och ha fortsatt förtroende hos leverantörer och kreditgivare förutsätts att konkurser inte är vanligt förekommande.

Upplösning av sameby

När det gäller överväganden kring om samebyn skall kunna upplösas gör sig samebyns offentligrättsliga karaktär starkt gällande. Rennäringslagens utgångspunkt är att samebyn inte kan upplösas. Som framgått ovan anser vi att detta synsätt i samband med en konkurs kan innebära konsekvenser som är svåra att överblicka.

Enligt vårt förslag skall samebyn ensam svara för sina förpliktelser med sin egen förmögenhetsmassa. Vid en konkurs måste förmögenheten realiseras för att kunna betala så mycket av skulderna som möjligt. Om tillgångarna inte täcker skulderna och konkursen avslutas med brist måste konsekvensen bli att samebyn skall anses upplöst när konkursen avslutas. En organisation av denna typ, liksom en ekonomisk förening, måste ha en förmögenhetsmassa för att kunna existera. Om organisationen upplösts efter konkurs måste en ny bildas för att förvalta renskötselrätten inom området.

Det är ett viktigt allmänt intresse att renskötsel bedrivs inom renskötselområdet. Enskilda näringsidkare och samebyar kan dock gå i konkurs och deras verksamhet upphör. Enligt vårt förslag skall en ny sameby bildas om den gamla går i konkurs. En viktig aspekt vid bildandet av den nya samebyn är i vilken utsträckning den kan ta över den gamla samebyns anläggningar. Anläggningarna, t.ex. stängsel och slakterier, är en tillgång hos samebyn som konkursförvaltaren vid en konkurs skall försöka omsätta till pengar för att täcka skulderna. De praktiska problemen kring att bilda en ny sameby kan öka om anläggningarna säljs och fraktas bort. Detta bör vara en omständighet som Sametinget, i egenskap av myndighet med ansvar för att förvaltningen av renskötselrätten i området fortsätter, måste beakta i samband med att myndigheten underrättas om en samebys konkurs.

För ekonomiska föreningar gäller att de skall träda i likvidation och på så sätt upplösas även om en konkurs avslutas med överskott. Bakgrunden till det är att konkursen anses innebära ett sådant avbrott i föreningens verksamhet att det regelmässigt är lämpligast både för medlemmarna och andra intressenter att föreningen upphör, även om konkursen lämnar överskott.

Det samma kan i och för sig sägas gälla för samebyn. Å andra sidan gäller i vårt fall att det måste finnas en sameby för att förvalta renskötselrätten. Mot det avbrott som konkursen orsakat i verksamheten skall ställas de konsekvenser för verksamheten som kan uppstå om en ny organisation måste bildas. Eftersom det förfarandet för att tillgodose alla berörda intressen är ganska komplicerat är det rimligt att den gamla samebyn består om konkursen avslutats med överskott.

Om samebyn försätts i konkurs bör det finnas en regel om att tingsrätten skall underrätta registermyndigheten, dvs. Sametinget, om konkursen, vem som är konkursförvaltare och vilken tillsynsmyndighet som har tillsyn över förvaltningen. På så sätt kan Sametinget bevaka om konkursen kommer att leda till brist eller överskott. Om den leder till brist kan Sametinget i god tid sätta igång ett förfarande för att bilda en ny organisation så att det inte uppstår ett glapp i förvaltningen av renskötselrätten i området.

Eftersom det måste finnas en sameby för förvaltning av renskötseln inom varje betesområde tänker vi inte föreslå att det skall vara möjligt att upplösa organisationen genom likvidation, varken tvångsvis eller frivilligt. Det innebär vissa nackdelar. En är att medlemmarna inte kan upplösa sameby trots att de märker att den ekonomiska ställning försämras i sådan utsträckning att den börjar närma sig obestånd. Om frivillig likvidation inte är möjligt kan sammanslagning av samebyar inte ske på något annat sätt än genom fusion. En annan konsekvens är att tvångslikvidation inte går att använda som sanktion mot samebyar som inte har styrelse eller som bedriver sin verksamhet i strid mot de ändamål som framgår av lag och stadgar.

För att i viss mån lösa de problem som uppstår till följd av att en sameby inte kan upplösas genom likvidation föreslår vi att det skall vara möjligt för en samebys medlemmar att besluta att samebyn skall delas upp i flera samebyar. Det kan ske utan att den ursprungliga samebyn måste upplösas. Som framgått ovan, avsnitt 5.2, föreslår vi att samebyarna i större utsträckning än i dag skall kunna avtala om sina gränser. Ett sådant avtal kan således träffas mellan den ursprungliga och den nya samebyn. De medlemmar som skall ingå i den nya samebyn utträder ur den ursprungliga byn. Vårt förslag innebär att samebyn, precis som en ekonomisk förening, skall bygga upp en egen förmögenhet bl.a. genom att medlemmarna betalar insatser. De medlemmar som utträder för att ingå i den nya samebyn har rätt att få ut sina insatser på samma villkor som vid utträde av andra orsaker. Reglerna om rätt att ta ut innestående insatser innehåller regler till skydd för den ursprungliga samebyns borgenärer.

Vi föreslår att reglerna om fusion i lagen om ekonomiska föreningar skall vara tillämpliga för samebyn. Det innebär att två eller flera samebyar genom stämmobeslut med kvalificerad majoritet kan besluta att gå ihop till en sameby. Fusion innebär att de ursprungliga samebyarna anses upplösta utan likvidation när den nya samebyn bildats. Användningen av samma fusionsförfarande som för ekonomiska föreningar innebär att de samgående samebyarnas borgenärers intressen beaktas.

Sametinget bör på begäran av någon som berörs kunna förordna syssloman om en sameby saknar styrelse. Sysslomannen skall handha

byns angelägenheter och företräda byn på samma sätt som en styrelse. Han bör således så snart som möjligt försöka få till stånd en stämma som kan utse ny styrelse. Enligt rennäringslagen kan länsstyrelsen i motsvarande situation förordna syssloman. En liknande konstruktion gäller för samfällighetsföreningar.

För ekonomiska föreningar gäller att om någon anmälan rörande föreningen inte har kommit in till registermyndigheten under de tio senaste åren, så skall myndigheten undersöka om föreningen har upphört med sin verksamhet. Om så visar sig vara fallet skall föreningen avföras ur registret och anses därigenom upplöst.

Vi anser att en liknande regel skall gälla för den nya samebyn. Motivet är att det finns ett krav i lagen på att det skall finnas en organisation för förvaltningen av renskötselrätten och att det inte är önskvärt med för långa uppehåll i förvaltningen. Konstaterar registreringsmyndigheten att samebyn har upphört med sin verksamhet måste myndigheten vidta åtgärder så att förvaltningen återupptas. En första åtgärd bör vara att försöka få i gång verksamheten i den byn. Om det inte är möjligt, t.ex. för att byn belastas av stora skulder, kan myndigheten besluta att byn skall avföras från registret. Samtidigt bör myndigheten starta ett förfarande för att förvaltningen av renskötselrätten skall återupptas. Det kan gälla att bilda en ny sameby eller kanske att införliva området med ett angränsande byområde.

5.4.2. Samebyns verksamhet

Enligt rennäringslagen får samebyn inte driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel (9 § tredje stycket). Redan i samband med lagens tillkomst protesterade företrädare för samebyarna mot detta och menade att samebyns uppgifter på så sätt blev allt för snävt kringskurna. Allt sedan dess har frågan diskuterats intensivt.

Begränsningen motiverades, prop. 1971:51 s. 118, i första hand med farhågor för att en vidare verksamhet skulle innebära stora ekonomiska risker och kanske få ogynnsamma återverkningar på renskötseln. För det andra ansågs samebyns konstruktion med obligatoriskt medlemskap och att samtliga kostnader för verksamheten skulle fördelas mellan medlemmarna i förhållande till deras reninnehav oförenligt med andra ekonomiska aktiviteter som endast engagerar en del. Vid varje tillfälle som frågan om samebyns verksamhetsområde tagits upp har från officiellt håll understrukits att medlemmar i en sameby fritt kan bilda bolag eller ekonomiska föreningar för att bedriva annan verksamhet än renskötsel, t.ex. prop. 1976/77:80 s. 116 och prop. 1992/93:32 s. 155f.

Bestämmelsen innebär, förutom att samebyn inte direkt inom samebyn kan bedriva annan verksamhet än renskötsel, att samebyn inte heller kan bedriva sådan verksamhet indirekt genom bildande av bolag eller ekonomisk förening. Vidare är samebyns ändamål begränsat till renskötseln inom byns betesområde. Detta medför praktiska problem när en sameby tillsammans med andra vill starta verksamhet, t.ex. med gemensamma inköp.

Att ta bort förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel kan ses ur två aspekter. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att ett borttagande av verksamhetsförbudet inte innebär att renskötselrätten utökas. En aspekt är att samebyn, precis som bolag och ekonomiska föreningar, får möjlighet att bedriva vilken verksamhet man vill. Det kan gälla åkeri, en verkstad eller en inköpscentral. Villkoren för verksamheten är de samma som för andra. För denna typ av verksamhet är det inte fråga om nyttjande av renskötselrätten. Den andra aspekten skulle kunna vara att samebyn får möjlighet att bedriva verksamhet där renskötselrätten nyttjas för andra ändamål än renskötsel.

Som framgår nedan föreslår vi att det personliga betalningsansvaret för medlemmar i samebyn skall tas bort. Därmed försvinner ett av motiven för verksamhetsbegränsningen. Vidare finns följande skäl som talar mot verksamhetsbegränsningen.

Sysselsättnings- och näringsmässiga skäl för att ta bort verksamhetsbegränsningen

Rennäringen är en viktig del av den samiska kulturen. Det är således angeläget att rennäring alltjämt bedrivs i åtminstone samma omfattning som i dag. Samtidigt är de ekonomiska villkoren för de enskilda renskötselföretagen ofta mycket kärva. Det är endast ett litet antal företag som är sådana att de ger företagaren både sysselsättning på heltid och en inkomst som motsvarar ett heltidsarbete. Detta förhållande innebär att det antal personer som har möjlighet att engagera sig i renskötseln riskerar att minska. Det finns således ett behov av kompletterande sysselsättning och inkomstmöjligheter.

En annan aspekt är att renskötsel typiskt sett bedrivs av små företag eller enskilda näringsidkare i utpräglad glesbygd. Det är således av regionalpolitisk betydelse att skapa så goda förutsättningar som möjligt för deras verksamhet. En åtgärd för att uppnå detta skulle enligt vår bedömning kunna vara att avskaffa verksamhetsförbudet.

Som påpekats tidigare i diskussionerna om samebyns verksamhetsområde är det naturligtvis möjligt för samebyns medlemmar att åstad-

komma komplement genom att ensamma eller tillsammans starta företag eller ekonomiska föreningar utanför samebyn. Vi anser dock att det kan finnas ett värde i att även samebyn kan engagera sig i annan verksamhet. Ett sådant engagemang skulle både direkt och indirekt kunna innebära ett stöd för rennäringen inom byn.

Direkt sådant stöd skulle kunna skapas om samebyn ensam eller tillsammans med andra, både samebyar och andra aktörer, kan starta bolag eller ekonomiska föreningar för inköp, marknadsföring eller förädling. Ett indirekt stöd skulle uppstå om samebyn genom att engagera sig i annan verksamhet kan få inkomster som kan användas för att stödja renskötseln inom byn.

Jämställdhet som skäl för att ta bort verksamhetsbegränsningen

Ytterligare ett förhållande som talar mot verksamhetsförbudet är att det, enligt vår uppfattning, kan anses motverka jämställdheten inom samebyn. Renskötseln domineras i dag av män. Det kan finnas flera orsaker till det. Renskötselarbetet är rent fysiskt ett tungt arbete. Vidare innebär den svaga ekonomin i renskötseln att en familj där mannen arbetar i renskötseln ofta har behov av att kvinnan heltidsarbetar utanför renskötseln.

Det förhållandet att renskötseln domineras av män innebär också att kvinnor i liten utsträckning är representerade i samebyarnas styrelser. Mot bakgrund av den betydelse samebyn har för den samiska kulturen och det samiska samhället kan detta inte anses som tillfredsställande.

För att representationen av kvinnor i samebyarnas styrelser skall öka måste frågan angripas på flera olika sätt. De viktiga attitydförändringar som krävs kan bara skapas inom det samiska samhället. Ansvaret för det arbetet ligger i första hand på samiska organisationer och institutioner. Lagstiftaren kan bidra med att se över lagstiftningen så att regler som medför olika förutsättningar för kvinnor och män tas bort. Ett exempel på en sådan regel kan vara begränsningen av samebyns verksamhet.

Om förbudet för samebyarna att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort innebär det en möjlighet för samebyn att delta i verksamhet som i större utsträckning än renskötseln engagerar kvinnor. När sådana verksamheter blir en del av samebyns ekonomi är det också naturligt att en del av styrelseledamöterna hämtas därifrån. Det skulle kunna innebära att representationen av kvinnor i samebyarnas styrelser på sikt ökar. En sådan utveckling måste mot bakgrund av strävandena mot jämställdhet i samhället i övrigt anses som viktig i sig själv. Enligt vår bedömning bör det också vara viktigt för den samiska kulturens

fortlevnad och utveckling att fler kvinnor deltar i förvaltningen av en av det samiska samhällets viktigaste resurser, renskötselrätten.

5.4.3. Ansvaret för samebyns skulder

Ansvaret enligt rennäringslagen

Enligt rennäringslagen fördelas kostnaderna för renskötseln mellan de renskötande medlemmarna efter reninnehavet (40 §). Med renskötande medlem avses medlem som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde. Renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses i rennäringslagen tillhöra den renskötande medlemmen (13 §).

Begreppet renskötande medlem har införts för att det ansetts lämpligt att ha en särskild benämning på de medlemmar som bedriver egen rennäringsrörelse (prop. 1971:51 s. 162). Bestämmelsen om att renar som tillhör den renskötande medlemmens husfolk skall anses tillhöra den renskötande medlemmen har införts för att förenkla debiteringen av renägarnas bidrag till samebyns kostnader. Den har även betydelse vid utövandet av rösträtt vid bystämma.

Samebyns kostnader för renskötseln fördelas slutligt mellan de renskötande medlemmarna för varje räkenskapsår. Vid fördelningen tillgodoräknas renskötande medlem betalt förskott och värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för byn (44 §).

Principen för fördelningen bygger således på att samebyns inkomster och utgifter under ett visst räkenskapsår skall balansera varandra. Det underskott eller överskott som uppkommer under året överförs till de renskötande medlemmarna. Ett motiv för denna ordning var att det skulle göra det möjligt att förenkla kontrollsystemet i jämförelse med vad som t.ex. gäller för ekonomiska föreningar (prop. 1971:51 s. 176).

Om en renskötande medlem inte kan betala det han är skyldig samebyn fördelas beloppet mellan de övriga renskötande medlemmarna i förhållande till deras betalningsskyldighet i övrigt (45 §).

Samebymedlemmarnas betalningsansvar är obegränsat men inte solidariskt med samebyn. Den som vill kräva pengar av samebyn kan således inte välja att i stället vända sig direkt till medlemmarna för att få betalt.

Det obegränsade betalningsansvaret diskuterades i förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 120). Där hänvisades till att det var en allmän uppfattning att samebyn som driftsenhet hade förutsättningar att bestå som självständig rationell enhet. Vidare påpekades att det under senare år hade utgått ett betydande ekonomiskt stöd till näringen

och att avsikten var att det skulle öka. Förarbetena framhöll att det stod samebyarna fritt att bilda fonder för att stärka sin ställning både inåt och utåt. Mot denna bakgrund ansågs frågan om ansvaret mera vara en principfråga än ett praktiskt problem under förutsättning att samebyns verksamhet begränsades till att endast avse renskötsel. Vidare skulle en begränsning av det personliga ansvaret av hänsyn till borgenärerna framtvinga regler om obligatorisk fondbildning och man ville inte tynga samebyns förvaltning med detta.

Det obegränsade personliga betalningsansvaret bör tas bort

I samband med våra förslag kring bildande och upplösning av samebyn har vi konstaterat att samebyarna, trots att verksamhetsbegränsningen ansågs kunna förhindra det, i vissa fall har en svår ekonomisk situation. Det innebär att enskilda företag och företagarnas familjer på grund av det obegränsade betalningsansvaret riskerar att hamna i ekonomiska svårigheter.

Som framgått ovan föreslår vi att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall tas bort. För att en sådan förändring skall få genomslag i praktiken krävs enligt vår uppfattning att det personliga betalningsansvaret tas bort. Det är enligt vår mening inte heller rimligt att motivera en viss ordning för betalningsansvar med att den verksamhet som bedrivs åtnjuter statligt stöd. Även andra verksamheter i landet får statligt stöd och det är ett förhållande som kan förändras medan betalningsansvaret består.

Vi föreslår således att det personliga betalningsansvaret tas bort. Det innebär att samebyn ensam med sin egen förmögenhet svarar för sina skulder. Av hänsyn till samebyns borgenärer förutsätter detta att det finns regler om att samebyn skall bygga upp en viss förmögenhet.

Vi anser att reglerna för samebyn i den delen skall motsvara de som gäller för ekonomiska föreningar. Det innebär att det skall finnas regler för hur samebyn får förfara med en eventuell vinst samt regler om obligatorisk fondbildning. Det saknas enligt vår mening skäl att anse att detta skulle vara mera betungande för den verksamhet som bedrivs av samer inom samebyn än för annan verksamhet som bedrivs inom ekonomiska föreningar.

En annan följd av att vi föreslår att förbudet mot att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall tas bort är att rennäringslagens princip för kostnadsfördelning inte kan vara kvar. Den är konstruerad för en verksamhet av mycket begränsad ekonomisk omfattning och måste anses otidsenlig.

Samebyns verksamhet kommer i ett viktigt hänseende alltid att skilja sig från den i en ekonomisk förening. Medlemskap är nödvändigt för att kunna bedriva renskötsel. Vidare innebär renskötseln att en del arbeten måste utföras gemensamt. Mot den bakgrunden skulle ett borttagande av regeln om kostnadsfördelning efter renantal kunna utnyttjas av medlemmar med stort reninnehav för att övervältra kostnader på medlemmar med få renar. Vi anser att redan bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar innehåller tillräckliga skyddsmekanismer mot sådana förfaranden. Vi föreslår därför inte att lagen bör innehålla någon tvingande regel om kostnadsfördelning.

Enligt vårt förslag skall samebymedlemmarnas ekonomiska skyldigheter och rättigheter framgå av stadgarna. Detsamma gäller i ekonomiska föreningar. Ett sätt att hantera olikheter i renantal i förhållande till kostnaderna är att fatta beslut om att insatser och/eller avgifter skall vara beroende av medlemmens renantal. På motsvarande sätt kan samebyn, om den bedriver annan verksamhet än renskötsel, göra för dessa verksamheter. Som ett ytterligare skydd för den enskilde gäller att samebyn inte får fatta beslut som är ägnade att bereda en medlem otillbörlig fördel på bekostnad av samebyn eller någon annan medlem.

Vi föreslår sammanfattningsvis att samebyn, precis som en ekonomisk förening, skall finansiera sin verksamhet genom insatser och avgifter från medlemmarna samt genom lån eller andra inkomster efter vad som är lämpligt. Det innebär att samma regler för revision och årsredovisning skall gälla för samebyn som för ekonomiska föreningar.

Enligt vår uppfattning saknas det skäl att, som äldre förarbeten anger, förenkla kontrollsystemet för den verksamhet som bedrivs inom samebyn. Sådan regler måste ofelbart leda till begränsningar i samebyns handlingsutrymme som är både omotiverade och olämpliga. Särskilt meningslöst framstår det eftersom samebyn numera anses vara ett skattesubjekt enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och således måste ha en ekonomisk redovisning som lever upp till skattemyndigheternas krav.

5.5. Medlemskap i samebyn

Vi föreslår att samebyn som medlemmar skall anta alla samer som kan härleda sitt ursprung från samebyn. Det bör dock inte vara möjligt att vara medlem i mer än en sameby. Kravet på att medlem skall vara same gäller inte make eller sambo till medlem. Sametinget skall kunna pröva frågan om en sökande är same eller har sitt ursprung i samebyn om det uppstår oenighet. Vid bystämman skall röstning, som huvudregel, ske så att varje myndig medlem har en röst. Om minst en medlem begär det skall i frågor som rör renskötseln, jakt och fiske varje medlem ha en röst för varje ren han eller hon innehar.

5.5.1. Rennäringslagens regler

Medlemskap i samebyn regleras i 11 och 12 §§rennäringslagen. Medlem i sameby är same som deltar eller har deltagit i renskötseln inom byns betesområde. För att den som inte längre är aktiv skall kunna vara medlem krävs att han haft renskötseln som stadigvarande yrke och inte övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete. Medlem i sameby är även make eller hemmavarande barn till ovan nämnd medlem eller den som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

En sameby kan som medlem anta annan same än som anges i 11 §, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde. Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om det finns särskilda skäl. Denna bestämmelse skall tillämpas med stor försiktighet eftersom risken för att det nödvändiga samarbetet i en by försvåras om en sökande vinner inträde mot majoritetens önskan är påtaglig (prop. 1971:51 s.162).

Rennäringslagen innehåller inte någon definition av vem som skall anses vara same.

5.5.2. Medlemmarna skall vara samer

Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom som tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Denna rättighet förvaltas av samebyn. Det innebär att lagstiftningen måste ställa upp krav på de som skall bli medlemmar. Ett sådant krav är att medlemmen måste vara same. Eftersom renskötselrätten är en rättigheter

som enbart tillkommer samer skall förvaltningen vara förbehållen samer.

I ett fall bör även den som inte är same kunna bli medlem i samebyn. Det gäller make till den som är medlem. Enligt rennäringslagen är även make till medlem som deltar eller har deltagit i renskötseln medlem. Motivet för att makar skall vara medlemmar är att det annars finns risk för att de ställs utanför delaktigheten i samebyn (prop. 1992/93:32 s. 183).

Detta motiv kan i och för sig anses gälla även om en medlem inte är gift med sin partner. År 1999 presenterade Samboendekommittén sitt betänkande Nya samboregler (SOU 1999:104). Kommitténs uppdrag var bl.a. att göra en utvärdering av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen). Sambolagens övergripande syfte är att ge den svagare parten i förhållandet ett minimiskydd när förhållandet avslutas. I det sammanhanget diskuterade kommittén principerna bakom vilken egendom som skall bodelas (s. 197). Kommittén gör bedömningen att sambandet mellan vad som skall delas och vad som skall anses vara gemensamt är väl avvägt i sambolagen. Vidare konstaterar kommittén att lagen endast rör det som ur praktisk synvinkel är absolut nödvändigt och att det gör att reglerna kan avgränsas på ett sätt som är lätt att förstå. Samboendekommitténs betänkande har remissbehandlats. Det bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Vid en bodelning i samband med skilsmässa eller dödsfall omfattas för ett gift par, enligt huvudregeln, all makarnas egendom. En bodelning mellan sambor innefattar däremot, som huvudregel, endast deras gemensamma bostad och bohag. Det innebär bl.a. att egendom, t.ex. renar, som den ene äger i egenskap av näringsidkare omfattas av bodelningen om det gäller äkta makar men inte om det gäller sambor. Det finns således redan på grund av dessa regler en skillnad i behandlingen av gifta par respektive sambor.

Men frågan är om makes eller sambos ställning i samebyn enbart skall ses ur detta näringsmässiga perspektiv. Barn till medlemmar i samebyn kan bli medlemmar oavsett om deras föräldrar är gifta eller sammanboende. Den nuvarande ordning innebär att en icke samisk förälder ställs utanför denna gemenskap mellan den samiske föräldern och barnen om det rör sig om ett samboförhållande.

För det fall förhållandet avslutas skulle det inte bli någon skillnad mellan om medlemmarna är gifta eller sammanboende. I båda fallen måste den icke samiske medlemmen avsluta sitt medlemskap, eftersom förutsättningarna för det inte längre finns kvar. Det innebär således att om samboförhållandet avslutas på något annat sätt än genom dödsfall, så kan den icke samiske medlemmen inte längre vara medlem. Eftersom vi nedan föreslår att medlemskap skall inträda först sedan det be-

viljats av samebyn, skulle en utvidgning av medlemskretsen till sammanboende inte innebära att personer som inte vill vara medlemmar blir det ofrivilligt. Sammanfattningsvis anser vi således att undantaget från att medlemmar skall vara samer bör jämställa gifta och sammanboende par.

Vem är same?

Den nuvarande rennäringslagen innehåller inte någon definition av vem som skall anses vara same. I 1 § rennäringslagen anges som subjekt för renskötselrätten ”den som är av samisk härkomst”. Detta begrepp utvecklas dock inte närmare. Enligt gällande rätt skulle frågan kunna komma att bli aktuell för länsstyrelsen i vissa typer av ärenden, bl.a. när det gäller den som vill bli medlem med stöd av 12 § rennäringslagen och i koncessionsärenden. Den norska motsvarigheten till rennäringslagen, reindriftsloven, har inte heller någon definition av vem som skall anses vara same.

Vid våra kontakter med samerna i frågor om den interna organisationen har framkommit önskemål om en definition i rennäringslagen av vem som är same. Önskemålet motiveras med att vissa samebyar kommer att möta ett stort intresse från ortsbefolkningen av att bli medlemmar. De upplever att det i den situationen finns en uppenbar risk för att byarna inte kan upprätthålla strikta medlemskriterier. Samebyarnas centrala betydelse för det samiska samhället och den samiska kulturen skulle därigenom kunna äventyras. Även samer som inte är medlemmar i samebyarna har framfört synpunkten att det behövs en definition i lag av vem som är same. Motivet i deras fall är att man anser att det finns en risk för att samebyarna tolkar begreppet same så snävt att det blir en ännu mindre krets än i dag som kan bli medlemmar i samebyn.

Det rimligaste när det gäller att avgöra vem som skall anses tillhöra ett ursprungsfolk borde vara att folket själv avgör detta. Eftersom medlemskap skall vara förbehållet samer och det är samebyarna som beviljar medlemskap innebär det att det är samebyarna som avgör vem som är same.

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder innehåller en beskrivning av vilka grupper som konventionen skall tillämpas på. Av denna framgår det att det är ett grundläggande kriterium att ett folk själv identifierar sig som ursprungsfolk eller stamfolk. Vidare skall folket ha behållit en del eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner. Det kan t.ex. innebära att man behållit ett eget språk, en speciell näringsverksamhet eller religion. Eftersom konventionens definition är formulerad för att

beskriva den grupp av människor som artiklarna är avsedda att skydda, kan det vara svårt att utifrån den avgöra vilka enskilda individer som skall anses ingå i gruppen.

I Minoritetsspråkskommitténs betänkande SOU 1997:193 finns en redogörelse för diskussionerna inom internationell rätt kring definitioner av minoriteter (s. 31f). En gemensam nämnare för samtliga förslag är att de anger dels objektiva kriterier, t.ex. ett eget språk eller egna religiösa föreställningar, dels subjektiva kriterier, t.ex. en vilja att bevara sin språkliga eller religiösa särart.

Kommittén föreslog en definition av begreppet nationell minoritet som ett underlag för ratificering av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter (s. 37f). Enligt denna skall en minoritetsgrupp, för att betraktas som nationell minoritet, uppfylla fyra kriterier:

  • grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning
  • religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart
  • historiska eller långvariga band med Sverige
  • självidentifikation – den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet

Regeringen utgick från kommitténs förslag till definition av nationella minoriteter och angav att i Sverige är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar nationella minoriteter (prop. 1998/99:143 s. 32-33). Riksdagen hade inte någon avvikande uppfattning (bet. 1999/2000:KU6 s. 23, rskr. 1999/2000:69).

Sametingslagen innehåller en definition av vem som skall anses vara same i lagens mening. Den innebär att med same avses den som anser sig vara same och

1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hemmet,

eller

2. gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har

eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Same-

tinget.

Om sametingslagens definition skall tillämpas i samband med frågan om medlemskap i sameby kan det eventuellt leda till oönskade konsekvenser. Möjligen skulle inte alla i dag aktiva renskötare kunna uppfylla språkkriteriet. Särskilt stor risk för detta kan det vara i den södra delen av renskötselområdet. Det finns även risk för att det problemet ökar i nästa generation.

Från vissa samer som i dag är aktiva i renskötseln har framförts att en definition av vem som skall anses vara same i samband med frågor om medlemskap i samebyn skulle kunna utgå från reglerna om renskötselberättigade som fram till år 1993 fanns i rennäringslagen. Regeln innebar att endast samer av renskötarsläkt ansågs ha renskötselrätt. Syftet med bestämmelsen var att begränsa den grupp som hade rätt att bedriva renskötsel. Begreppet togs bort år 1993 eftersom kravet på medlemskap i sameby ansågs vara en tillräcklig begränsning (prop. 1992/93:32 s. 92).

Syftet med bestämmelsen om renskötselberättigade var således inte att definiera vem som skulle anses vara same. Det är således inte en framkomlig väg att utifrån detta försöka formulera en definition av vem som är same.

Resonemanget ovan pekar på de svårigheter som uppstår om man i lag vill formulera en ändamålsenlig definition av vem som är same och som samtidigt kan accepteras av flertalet samer. Under processen som föregick 1928 års renbeteslag fanns en ambition att i lagen ange vem som var same/lapp. Trots att man vid den tiden hade en annan inställning till att dela in människor efter etnisk tillhörighet än vad vi har i dag övergavs den lösningen för den ovan beskrivna mera praktiska begränsningen av vem som fick utöva renskötselrätt.

Sammanfattningsvis anser vi således inte att det är möjligt att i lagstiftning styra vem samebyarna skall anse vara samer.

5.5.3. Medlemmarna skall kunna härleda sitt ursprung från samebyn

Exempel på hur ytterligare krav för medlemskap kan formuleras

Frågan är om kravet på att medlemmar skall vara samer är det enda som lagstiftningen bör ställa upp. Olika typer av argument förs fram för att det krävs ytterligare kriterier för medlemskap i lagstiftningen. Ett argument kommer från de som i dag är aktiva i renskötseln. Hos dessa finns en rädsla för att ett allt för öppet medlemskap enligt lagen kan äventyra renskötarnas inflytande över markanvändning och ekonomi och därmed försvåra deras möjligheter att bedriva en hållbar renskötsel. Ett annat argument gäller farhågor för att de resurser som ingår i renskötselrätten, renbete men också jakt och fiske, kan komma att överutnyttjas om det blir möjligt enligt lag att ha flera medlemmar i samebyarna.

För att möta de ovan angivna farhågorna skulle lagens krav på att medlemmarna skall vara samer kunna kompletteras med ytterligare

krav. Ett sätt att formulera ett sådant krav skulle kunna vara att kräva att medlemmarna kan härleda sitt ursprung från samebyn. Motivet för ett sådant krav skulle vara att samebyn för de flesta samer representerar det lokala samiska samhället inom ett visst område. Ett sådant krav skulle begränsa kretsen möjliga medlemmar i varje sameby utan att för den sakens skull utesluta de samer som inte direkt har någon anknytning till renskötseln. Det bör dock med en sådan lösning kunna vara möjligt att byta medlemskap till en annan sameby.

Ett annat sätt att formulera ytterligare krav för medlemskap är att ange att medlemmarna skall ha en viss anknytning till renskötseln. Anknytningen skulle kunna formuleras så att medlemmen själv skall delta eller ha deltagit i renskötseln eller att medlemmens föräldrar, mor- eller farföräldrar skall delta eller ha deltagit i renskötseln. Motivet för ett sådant krav på medlemmarna är att renskötseln har en mycket stor betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det är därför viktigt att renskötselrätten förvaltas på ett sådant sätt att förutsättningarna för renskötseln bibehålls.

Ytterligare ett sätt att avgränsa kategorin möjliga medlemmar skulle kunna vara att ansluta till vad som i dag gäller enligt rennäringslagen. Det innebär att frågan om medlemskap förblir beroende av om den som avser att bedriva renskötsel inom byns betesområde är eller har varit knuten till renskötseln inom byn.

Angränsande frågor som påverkar ställningstagandena till medlemskap

Renskötselrättens omfattning

Samernas rättigheter när det gäller att låta sina renar beta över stora områden liksom rätten att jaga och fiska (renskötselrätten) grundas inte primärt på lagstiftning eller upplåtelser i särskilda avtal. Däremot är renskötselrättens utövande reglerad och preciserad genom den vid varje tid gällande lagstiftningen. I det avseendet påminner renskötselrätten om äganderätten som består även utan lagstiftning men vars innehåll och utövande regleras genom bestämmelser i olika lagar (prop. 1992/93:32 s. 90).

Renskötselrätten som sådan medför emellertid ingen given rätt att bedriva renskötsel. Utövandet av renskötselrätten förutsätter medlemskap i sameby. Det är en nödvändig begränsning av renskötselrätten, eftersom renantalet, och därmed det antal personer som kan försörja sig på renskötsel, begränsas av tillgången på bete (prop. 1992/93:32 s. 92).

De rättigheter som med stöd av renskötselrätten kan utövas inom samebyn framgår av 15-25 §§rennäringslagen, se kapitel 2. Där framgår att samebyn för medlemmarnas gemensamma behov får använda byns betesområde för renbete. Vidare får samebyn och i viss utsträckning även enskilda medlemmar uppföra anläggningar som behövs för renskötseln. Samebyn har också rätt att flytta byns renar mellan skilda delar av betesområdet. Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Vårt förslag innebär att det alltjämt skall krävas medlemskap i samebyn för att kunna nyttja de rättigheter som ingår i renskötselrätten. Det är en följd av att det är samebyn som har ansvaret för hur renskötselrätten inom byområdet förvaltas. Det är således i första hand samebyns ansvar att se till att de resurser som ingår i renskötselrätten inte överutnyttjas.

Detta ansvar för samebyn är i princip oberoende av hur kraven för medlemskap formuleras i lagstiftningen. När det gäller renskötseln är det redan i dag möjligt för samebyn att avgöra hur många renar medlemmarna får föra på bete inom byns område samt hur många renskötselföretag som skall finnas i byn. Beslut av den typen kan även enligt de nya reglerna vara ett bra sätt för samebyn att ordna förvaltningen av renbetet.

Frågan om storleken på den grupp som kan komma i fråga för medlemskap i samebyn blir dock mera intressant om den diskuteras i förhållande till de rättigheter som enligt dagens rennäringslag tillkommer de individuella medlemmarna. Det gäller rätten att uppföra renvaktarstugor, ta bränsle, slöjdvirke eller virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad samt jakt och fiske. Med den nuvarande lydelsen för dessa rättigheter skulle ett ökat medlemsantal i samebyarna kunna innebära att flera personer än i dag gör anspråk på att få nyttja dessa rättigheter. I så fall kan inte samebyn som en del av sin förvaltning av renskötselrätten begränsa vissa medlemsgruppers rättigheter.

I den norska reindriftsloven presenteras renskötselrätten på ett annat sätt. I en bestämmelse preciseras vad renskötselrätten är och vad den omfattar. Därefter följer bestämmelser som närmare preciserar innehållet i de olika befogenheterna.

Det är möjligt att göra motsvarande i svensk lagstiftning. Det skulle innebära att lagtexten först konstaterar att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd samt att den omfattar

  • rätt till renbete,
  • rätt att uppföra hagar, stängsel, renvaktarstuga, slakteri eller andra anläggningar som behövs för renskötseln,
  • rätt till virke till renskötselanläggningar, familjebostad, bränsle för husbehov och slöjdvirke,
  • rätt att flytta renar,
  • rätt till jakt och fiske.

Därefter skulle följa de bestämmelser som närmare preciserar under vilka förutsättningar de olika rättigheterna får nyttjas. Det gäller t.ex. inom vilka delar av renskötselområdet rättigheterna får utövas, om ersättning skall utgå eller regler om det antal renar som högst får föras på bete.

Som framgår av kapitel 2 innebär renskötselrätten vissa rättigheter som inte framgår av rennäringslagen. Det gäller rätt till grustäkt och annan täkt till husbehov samt rätt till annat bete än renbete och slåtter, om det behövs för samernas egen försörjning. En förändring av lagens beskrivning av renskötselrätten på det sätt som beskrivits ovan innebär inte att dessa ytterligare rättigheter försvinner.

En sådan beskrivning av renskötselrätten gör det möjligt för medlemmarna i varje sameby att själva besluta hur resurserna skall fördelas mellan dem. Det innebär också att lösningarna kan skilja sig mellan olika samebyar, eftersom de kan anpassas till lokala förhållanden. En sameby kan t.ex. besluta att nätfiske skall vara förbehållet de aktiva renskötarna medan övriga medlemmar får bedriva handredskapsfiske. Ett annat sätt att fördela resurserna kan vara genom att dela upp fisket i flera sjöar så att varje sjö nyttjas av olika grupper av medlemmar, t.ex. en familj eller en vintergrupp.

I förhållande till rättighetshavare utanför samebyn innebär den förändrade lydelsen inte att deras rättigheter påverkas. Möjligen skulle man kunna resonera så att om det samtidigt blir möjligt för samebyn att anta medlemmar ur en större grupp skulle det kunna innebära att samebyarna ökar sitt resursutnyttjande till nackdel för andra. När det gäller renbete föreslår vi att det alltjämt skall finnas ett fastställt högsta renantal för varje sameby samt andra mekanismer för tillsyn av samebyns betesförvaltning. Det innebär att samebyn aldrig kan öka antalet renskötare bland medlemmarna utan att samtidigt minska var och ens renantal.

När det gäller jakt och fiske med stöd av renskötselrätten är omfattningen av denna oklar. Det förhållandet påverkas inte av om antalet medlemmar i samebyn eventuellt ökar. Det blir således inte fråga om en utökning av renskötselrätten.

För att undvika osäkerhet kring om anspråken på jakt och fiske med stöd av renskötselrätten skall öka om fler ges möjlighet att vara medlemmar i samebyn, bör byn kunna nyttja sina befogenheter att begränsa medlemmarnas möjlighet att utöva dessa rättigheter. Sådana begränsningar bör kunna beslutas för att inte omöjliggöra eller avsevärt försvåra försörjningen för de medlemmar som bedriver jakt och fiske för avsalu eller som kombinationsnäringar till renskötseln.

Möjligheten att jaga och fiska har stor betydelse för den bofasta befolkningen i Norrlands inland oavsett om de är samer eller inte. Jakten och fisket är en viktig del av livskvaliteten men betyder också ett tillskott till hushållet i ett område där en kombination av verksamheter är vanligt för att få en skälig levnadsstandard. Vi gör bedömningen att trycket mot naturresurserna jakt och fiske inte kommer att öka i någon större utsträckning, eftersom de nya samebymedlemmar som i första hand kan komma i fråga för att nyttja jakten och fisket sannolikt redan i dag jagar och fiskar med stöd av upplåtelser.

Enligt 5 § rennäringsförordningen skall upplåtelser av jakt och fiske med stöd av 32 § rennäringslagen ske avgiftsfritt till fiskesamer och fjällägenhetsinnehavare. Vidare skall fiske upplåtas avgiftsfritt till den som har licens för yrkesfiske. Motivet för bestämmelsen är att dessa kategorier ansetts vara de bofasta utanför samebyn som har störst behov av jakt och fiske för sin försörjning.

Enligt uppgifter från länsstyrelserna finns det inom hela renskötselområdet cirka 30 avgiftsfria upplåtelser av fiske till fjällägenhetsinnehavare. Motsvarande siffra för jaktupplåtelser är cirka 15 stycken. Vidare finns det ett liten antal yrkesfiskare i Norrbottens län, som också får avgiftsfria upplåtelser. I Jämtlands län finns en delvis annan lösning för fjällägenhetsinnehavarna. Där regleras frågor om jakt och fiske direkt i arrendekontrakten. Det är frågan om cirka 50 sådana avtal.

Av uppgifterna från länsstyrelserna framgår att det är ett förhållandevis litet antal fjällägenhetsinnehavare som har avgiftsfria upplåtelser av fiske. Om länsstyrelsen kan konstatera att ett ökat antal medlemmar i samebyn påverkar fjällägenhetsinnehavarnas fiske negativt bör det vara möjligt att genom överenskommelser med samebyn begränsa dessa effekter.

Rösträtt vid bystämma

Renskötseln har en mycket stor betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det är därför viktigt att renskötselrätten förvaltas på ett sådant sätt att förutsättningarna för renskötseln bibehålls.

Detta har regering och riksdag flera gånger uttalat. För att försäkra att nyttjandet av renskötselrätten i första hand sker så att renskötseln kan bedrivas i samebyarna är det viktigt att de med anknytning till renskötseln har ett avgörande inflytandet över hur samebyns renskötselrätt förvaltas.

Mot denna bakgrund är det viktigt att samtidigt som man diskuterar medlemskap i samebyn också diskutera hur beslutanderätten skall fördelas. Om reglerna om rösträtt kan utformas så att de som bedriver renskötsel behåller det avgörande inflytandet över sin verksamhet så ökar möjligheten för dem att acceptera medlemmar som inte är engagerade i renskötseln.

Enligt rennäringslagen har rösträtten i de allra flesta frågor förbehållits de renskötande medlemmarna. Ett viktigt motiv för detta är att dessa är betalningsskyldiga för verksamhetens kostnader i förhållande till sitt reninnehav. Det har därför ansetts rimligt att de skall ha ett bestämmande inflytande över frågor som kan påverka denna betalningsskyldighet. Enligt vårt förslag försvinner den personliga betalningsskyldigheten. Detta argument för graderad rösträtt bortfaller således.

Den graderade rösträtten i samebyn har kritiserats ur olika synpunkter. En invändning är att det innebär en förskjutning av inflytande mot de större renägarna, vilket i sin tur kan verka passiviserande på övriga medlemmars delaktighet. En annan invändning är att den graderade rösträtten i många fall rör beslut av långsiktig karaktär och att de unga renägarna, vars verksamhet är under uppbyggnad, därmed inte får ett berättigat inflytande.

Trots att det personliga betalningsansvaret försvinner enligt vårt förslag finns det andra tungt vägande skäl för att i frågor som rör renskötseln behålla möjligheten till röstning efter renantal. Av Svensk rennäring, 1999, framgår att inkomsterna från rennäringen är en större andel av en individs ekonomi ju flera renar han har. Vidare verkar det som om arbetsinsatsen i renskötseln ökar med renantalet, i vart fall upp till en viss gräns. Det förefaller således rimligt att den som är mest beroende av renskötseln för sin försörjning och som gör de största arbetsinsatserna även bör ha det största inflytandet över verksamheten.

Vi anser att huvudregeln för röstning vid bystämman bör utformas så att huvudregeln är en medlem – en röst. I frågor som rör renskötseln bör dock röstning ske efter renantal om minst en medlem begär det. Jakt och fiske är viktiga beståndsdelar i verksamheten för många renskötare. Därför bör röstning efter renantal tillämpas även i frågor som rör jakt och fiske om minst en medlem begär det.

I avsnitt 5.4 har vi redogjort för forskning som tyder på att tillämpningen av begreppet renskötande medlem missgynnar kvinnor. Vårt förslag innebär att det personliga betalningsansvaret i samebyn tas bort.

Begreppet renskötande medlem fyller mot den bakgrunden inte längre någon funktion och bör tas bort. Det innebär att varje medlem röstar för sina egna renar vid röstning efter renantal.

Vi föreslår att rösträtt efter renantal skall beräknas så att en ren ger en röst. Enligt rennäringslagen ger varje påbörjat hundratal renar en röst. Förslaget är en följd av att vi tagit bort begreppet renskötande medlemmar ur lagtexten. Det innebär att antalet röstberättigade ökar. Sannolikt innebär det att antalet röstberättigade med färre än hundra renar ökar mest. Bibehåller man systemet med en röst per påbörjat hundratal renar skulle dessa således få ett oproportionerligt stort inflytande i förhållande till sitt reninnehav och den betydelse detta har för respektive medlems försörjning.

Regeln om röstning efter renantal i rennäringslagen är obligatorisk. Det innebär att samebyn inte kan ändra den genom beslut i sina stadgar. Även enligt vårt förslag skall röstning efter renantal i vissa frågor vara nödvändig, men först sedan en medlem begärt det. En sådan förändring av regeln innebär att samebyns medlemmar kan välja i vilken utsträckning de vill tillämpa röstning efter renantal.

Sammanfattning av våra ställningstaganden beträffande ytterligare krav i lag för medlemskap

En av de viktigaste utgångspunkterna för vårt förslag när det gäller samebyns organisation är att så många beslut som möjligt skall överlämnas till samebyarna. Det talar med styrka för att lagen skall ställa upp så få krav för medlemskap som möjligt. Vi har dock funnit att det är nödvändigt att lagen innehåller ett krav på att medlemmar, med undantag för make och sambo, skall vara samer. Det hänger samman med att renskötselrätten är en samisk rättighet.

Ovan har vi redogjort för några möjliga ytterligare krav för medlemskap som skulle kunna ställas upp i lag samt för argument till stöd för detta. När det gäller argumentet om att renskötselutövarnas verksamhet måste skyddas har vi ovan föreslagit att huvudregeln för rösträtt vid bystämma skall formuleras så att röstning i frågor som rör renskötseln, jakt och fiske sker efter renantal om minst en medlem begär det. På så sätt kan renägarna tillförsäkras inflytande i dessa frågor. I det sammanhanget bör påpekas att vi föreslår att lagen skall innehålla en bestämmelse om att förvaltningen av renskötselrätten i samebyn inte får ske i strid med renskötselns intressen. Behovet av kontroll över verksamheten kan således inte ensamt utgöra skäl för att i lag ställa upp fler krav för medlemskap.

Beträffande frågan om renskötselrättens omfattning och medlemskapets utformning har vi ovan konstaterat att det är möjligt att beskriva renskötselrätten så att medlemskap inte automatiskt innebär tillgång till vissa rättigheter. I stället blir det en fråga för samebyn att utifrån sina stadgar fördela resurserna mellan medlemmarna. Det antal medlemmar som kan bedriva renskötsel begränsas av de betesresurser samebyn har och som grovt kommer till uttryck i samebyns högsta renantal. Samebyn bestämmer hur detta möjliga renantal skall fördelas mellan medlemmarna. Detta förhållande gäller redan enligt rennäringslagen.

När det gäller tillgången till jakt och fiske innebär vårt förslag att den rättigheten inte automatiskt följer med medlemskapet. Som vi konstaterat ovan påverkar ett eventuellt ökande medlemsantal i samebyarna inte bedömningen av omfattningen av den jakt och fiske som ingår i renskötselrätten. Det är inte heller självklart att färre tvingande regler i lag innebär att antalet medlemmar i samebyarna ökar.

Vissa samebyar har redan i dag ett ganska stort antal medlemmar och uppger att de inte upplever något större tryck från samer utanför samebyn att bli medlemmar. Vidare bygger vårt förslag om sameby på att den kan bygga upp en förmögenhet med hjälp av insatser från medlemmarna samt i viss utsträckning finansiera sin verksamhet med avgifter. Den som skall bli medlem måste således göra en avvägning mellan fördelar och ekonomiska skyldigheter som medlemskapet innebär. Mot denna bakgrund anser vi att inte heller den osäkerhet som råder kring omfattningen av vissa av de rättigheter som ingår i renskötselrätten utgör skäl för att i lag ställa upp mera detaljerade krav för medlemskap.

Resonemanget kring ett krav på att medlemmarna skall kunna härleda sitt ursprung från samebyn avviker från de vi redogjort för ovan. I detta fall handlar det om ett samiskt synsätt på det samiska samhället. Det utgår från att alla samer har ett berättigat intresse av att vara medlem i en sameby och att detta intresse är knutet till den gemenskap man härstammar från snarare än till vilken verksamhet man bedriver. Vi har uppfattat att denna syn på samebyn är så viktig för samer, oavsett om de i dag är medlemmar i en sameby eller inte, att den bör framgå av lagtexten om samebyn. Vi återkommer nedan till vad som skall avses med ursprung.

Sammanfattningsvis föreslår vi således att lagen skall ställa upp ett krav på att medlemmarna, med ovan beskrivet undantag, skall vara samer. Vidare skall det framgå av lagen att medlemmarna skall kunna härleda sitt ursprung från samebyn.

5.5.4. Samebyn skall anta den som uppfyller lagens krav som medlem

Enligt rennäringslagen är en person automatiskt medlem i samebyn om han uppfyller de kriterier som ställs upp i lagen. Dessa kriterier är att personen skall vara same, med undantag för make till medlem, och ha en viss i lagen angiven anknytning till renskötseln. Detta innebär att det är endast en mindre del av den samiska befolkningen som är medlemmar i någon sameby.

Som framgått ovan upplever många denna uppdelning av den samiska befolkningen som negativ. Särskilt gäller det samer som inte är medlemmar i samebyn och som därmed känner att de ställs utanför en viktig samisk gemenskap. Även vissa samebyar har dock påpekat att det skulle kunna vara en tillgång att ha även medlemmar som inte har anknytning till renskötseln.

I kapitel 4 har vi föreslagit tre mål för en ny rennäringspolitik. Av dessa följer att samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar som en grund för samisk kultur skall främjas. Vidare skall samerna så långt möjligt ha förutsättningar för att utveckla och upprätthålla ett samiskt näringsliv med renskötselrätten som grund. Som ett medel för att uppnå målen har vi föreslagit att förbudet för samebyarna att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort.

Rennäringen nyttjar med stöd av renskötselrätten den naturresurs som renbete, jakt och fiske utgör. Denna resurs är begränsad och det innebär att det inte kan finnas ett obegränsat antal personer som brukar den. För att förhindra överutnyttjande av resursen har vi föreslagit att det är samebyn som, precis som i dag, skall förvalta renskötselrätten och fördela nyttjandet av resurserna mellan sina medlemmar. För att övervaka att detta sker på ett tillfredsställande sätt föreslår vi att myndigheterna, precis som enligt gällande lagstiftning, skall ha möjlighet att meddela de föreskrifter och förbud som krävs för att rennäringen skall leva upp till det miljöåtagande som för närvarande beskrivs i 65 a § rennäringslagen.

Genom de ovan beskrivna åtgärderna anser vi att det finns tillräckliga begränsningar för att förhindra ett överutnyttjande av de resurser som omfattas av renskötselrätten. Vi föreslår således att lagen inte skall ställa upp några andra krav på samebyns medlemmar än att de skall vara samer som kan härleda sitt ursprung från samebyn. Nästa fråga som måste besvaras är om det skall vara upp till samebyn att avgöra vilka samer som skall vara medlemmar eller om alla samer skall ha rätt att vara medlemmar i den sameby där de har sitt ursprung.

Som framgått tidigare i detta betänkande är en av de viktigaste utgångspunkterna för våra förslag när det gäller samebyns organisation att så många beslut som möjligt skall överlämnas till samebyarna att själva bestämma över. Av detta skulle vid ett hastigt övervägande följa att det är självklart att samebyn själv skall besluta om vilka samer som skall vara medlemmar. Ett sådant beslut skulle då fattas utifrån vad samebyn angett i sina stadgar.

Ett sådant övervägande bortser dock från den långvariga uppdelning som lagstiftningen skapat mellan samer som är medlemmar i sameby och de som inte är det. Denna har inneburit att medlemmar i samebyar upplever att deras verksamhet skulle försvåras om även de som inte bedriver renskötsel fick bli medlemmar. En sameby skulle kunna formulera stadgar som i princip innebär att ingen annan än de som i dag är medlemmar i samebyn kan bli medlemmar i den nya samebyn. Detta skulle motverka syftet med förslaget som innebär att alla samer kan bli medlemmar i sameby, dvs. att skapa en större samhörighet mellan alla samer oavsett vilken verksamhet de bedriver.

Olika samebyar är olika förberedda för att kunna ta emot nya medlemmar. Att genast tvinga dem att anta alla samer med anknytning till samebyn som medlemmar skulle kunna skapa flera konflikter än det löser. En lösning är att överlåta åt samebyarna att avgöra vad de anser är nödvändig anknytning till samebyn.

Ovan har vi redogjort för att den allmänna uppfattningen i internationell rätt är att ett ursprungsfolk själv bäst kan bestämma vem som tillhör ursprungsfolket. Den föreslagna lösningen kan kombineras med en möjlighet att vid oenighet låta Sametinget avgöra frågan om sökanden har tillräcklig anknytning till samebyn för att bli medlem. På så sätt ges Sametinget en central roll i att driva en process där misstron mellan olika samiska grupper kan minska. Tolkningen av begreppet kan också gradvis anpassas till beredskapen hos samebyarna att ta emot nya medlemmar för att därigenom undvika att de konflikter som i dag finns mellan samebyarna och samer utanför samebyarna flyttas in i samebyarna. Enligt vår bedömning bör Sametingets beslut inte kunna överklagas.

Vi föreslår således att samebyarna skall vara skyldiga att som medlem anta en same som uppfyller det krav på ursprung i samebyn som stadgarna ställer upp. Det bör dock vara möjligt för samebyn att vägra medlemskap för den som är medlem i annan sameby, om inte det tidigare medlemskapet avslutas. Vi har uppfattat att det samiska synsättet på medlemskap innebär att en same bara kan vara medlem i en sameby i taget.

Kravet på ursprung bör dock inte hindra att samebyn som medlem antar även same som inte kan härleda sitt ursprung från samebyn. I

detta fall är det dock inte fråga om en rätt att bli medlem utan ansökan får i varje enskilt fall prövas mot stadgarna.

Tidigare i detta kapitel har vi föreslagit att samebyns beslut skall kunna överklagas till allmän domstol. När det gäller frågan om ursprung i samebyn är allmän domstol dock mindre väl lämpad för en sådan prövning. Det bör således vara Sametinget som prövar just frågan om oenighet beträffande medlemskap i samebyn.

När det gäller Sametingets prövning kan varje enskilt ärende rimligen inte avgöras av Sametingets plenum. I stället bör plenum fastställa generella principer för vem som är same och hur ursprung skall bedömas. De enskilda ärenden kan därefter avgöras av en nämnd under Sametinget.

Beträffande olika typer av associationer har det ansetts föreligga ett behov av att kunna utesluta medlemmar som försvårar samarbete. Det gäller bl.a. för ekonomiska föreningar. Denna möjlighet har dock inte ställts till samebyns förfogande. En förklaring till detta skulle kunna vara att en uteslutning innebär att den uteslutne medlemmen måste upphöra med sin verksamhet. Eftersom möjligheten att utöva renskötselrätten är beroende av medlemskap i samebyn innebär uteslutning att denna möjlighet försvinner. På grund av renskötselrättens och dess utövandes stora betydelse för den samiska kulturen kan det också innebära mer än ekonomiska konsekvenser för enskilda att inte längre kunna utöva renskötselrätten.

Enligt vårt förslag skall samebyn bildas för att ha ansvaret för förvaltningen av renskötselrätten inom sitt område. Det är ett ansvar som har stor betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det är också ett ansvar gentemot de enskilda medlemmar som är beroende av att kunna nyttja renskötselrätten för sin försörjning. Mot den bakgrunden kan det vara rimligt att samebyn kan utesluta en medlem som motverkar dessa syften genom att orsaka de andra medlemmarna större kostnader eller mer arbete.

Vi anser dock att de skäl som talar mot en uteslutning skall vara möjlig väger tyngre än de som talar för. Det innebär inte att samebyn och dess medlemmar står utan sanktionsmöjligheter mot en illojal medlem. Precis som i en ekonomisk förening kan medlemmarna i samebyns stadgar besluta t.ex. att en medlem som på visst sätt bryter mot stadgarna måste betala en avgift. När sådana bestämmelser formuleras och tillämpas måste dock samebyn vara uppmärksam så att det inte sker i strid med likhetsprincipen. Likhetsprincipen innebär att alla medlemmar skall ha lika rätt, om inte annat följer av stadgarna. Vidare gäller att samebyn inte får fatta beslut som innebär att vissa medlemmar gynnas otillbörligt till nackdel för samebyn eller andra medlemmar.

Rennäringslagens bestämmelser om automatiskt medlemskap innebär att en verklig prövning av om någon är medlem görs först i samband med att röstlängd upprättas vid bystämman. Beslutet om röstlängd kan överklagas till länsstyrelsen. Detta innebär att osäkerhet om stämmobeslutens giltighet kan bestå under ganska lång tid. Det måste anses otillfredsställande för verksamheten som bedrivs i samebyn. Vi föreslår därför att samebyarna skall fatta beslut om varje medlems medlemskap och att vilka som är medlemmar skall framgå av en medlemsförteckning.

5.6. Informationsprogram vid införandet av ny rennäringslagstiftning

I samband med införandet av den nya rennäringslagstiftningen bör medel avsättas till ett program för utbildnings-, informations- och utvecklingsinsatser riktat till samebyarna.

När ny lagstiftning införs behöver många parter lära sig de nya bestämmelserna. Myndigheterna som skall tillämpa lag, förordningar och föreskrifter måste självfallet känna till dessa, liksom allmänhet, företag, och organisationer som berörs av lagen. Vid stora förändringar i lagstiftningen blir behovet av utbildning och information inför lagens ikraftträdande extra tydligt. Vi återkommer till detta i avsnitt 6.5.

Införandet av de nya reglerna för samebyn ställer också mycket höga krav på samebymedlemmarnas kompetens att utveckla ett regelverk som leder till ett gott nyttjande av de resurser som finns inom ramen för renskötselrätten.

Mot bakgrund av detta är det enligt vår bedömning viktigt att avsätta resurser för utbildnings-, informations-, och utvecklingsinsatser främst riktade till samebyarna. Medlen bör dels användas för att ta fram utbildningsmaterial om den nya lagstiftningen, dels för att genomföra olika åtgärder.

Samebyarnas förutsättningar skiljer sig åt. Det finns skillnader t.ex. när det gäller antalet renägare och betesresursens storlek. Därtill skiljer sig miljön runt samebyarna åt. För att en utbildningsinsats ska lyckas är det därför enligt vår bedömning viktigt att samebyarna själva utarbetar planer för hur det vill utveckla sin kompetens vid införandet av en ny lagstiftning. Samebyarna bör därför ensamma, tillsammans eller genom sina organisationer kunna söka medel för kompetensutveckling. Kompetensutvecklingen bör kunna ske både som information, utbildning,

rådgivning i frågor som är speciella för den enskilda samebyn, och som utvecklingsprojekt.

Åtgärder som framhåller delaktighet av så många samebymedlemmar som möjligt liksom åtgärder för att förbättra samverkan med andra intressen bör prioriteras. Det gäller även för åtgärder som ökar samiska kvinnors delaktighet i förvaltningen av renskötselrätten.

6. Förhållandet mellan samebyarnas och andras markanvändning

6.1. Bakgrund

I kapitel 3 har renen, renbetet och rennäringen beskrivits. Av den beskrivningen framgår att samebyarna behöver stora arealer mark för att kunna bedriva en naturbetesbaserad renskötsel. Med naturbetesbaserad renskötsel menas en renskötsel som baseras på tillgång till olika betesområden för varje årstid och fungerande flyttleder för att kunna flytta renarna mellan dessa betesområden.

Inom det område där samebyarna bedriver naturbetesbaserad renskötsel har också medlemmar i samebyarna sedan lång tid tillbaka använt marken för jakt och fiske till husbehov och till försäljning.

Sedan gammalt används också marken inom renskötselområdet av andra än samer, bl.a. för jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske.

När kronan under slutet av 1600-talet började uppmuntra uppodlingen av Norrlands inland ansåg man att jordbruk och renskötsel kunde bedrivas parallellt inom samma område utan att störa varandra.

Ganska snart visade det sig dock att konkurrens uppkom mellan samer och nybyggare om användningen av marken. Främst konkurrerade man om bete, slåtter och fiske.

En viss uppdelning av samers och nybyggares bruk av marken gjordes genom den år 1749 fastslagna Lappmarksgränsen. Nedanför Lappmarksgränsen fick nyodling äga rum, men ovanför gränsen, dvs. väster om den, fick nybyggen bara etableras, om det inte skadade renskötsel, jakt och fiske.

Under 1800-talet ökade antalet nybyggen i Lappmarkerna. Mellan år 1800 och 1890 fyrdubblades befolkningen i Lappland. Jordbruket uppmuntrades av staten eftersom man ansåg att det skulle kunna utvecklas i Norrland och ge försörjning till många fler. Även samer tog upp nybyggen (Lundmark s. 70).

Under slutet av 1800-talet tillkom den första renbeteslagen, 1886 års renbeteslag, där de renskötande samernas rätt att bruka marken för ren-

bete, jakt och fiske lagfästes för första gången. Renbeteslagen reglerade bl.a förhållandet mellan renskötande samer och enskilda markägare som bedrev jordbruk.

Samtidigt påbörjades den s.k. avvittringen i Västerbottens och Norrbottens län. I Jämtland hade avvittringen påbörjats redan på 1600talet. Genom avvittringen reglerades äganderättsförhållandet mellan staten och enskilda markägare (Riksdagens revisorers Informationsrapport 1999/2000:2).

I samband med avvittringen, med början år 1867 och under 25 år framåt, drogs en s.k. odlingsgräns i Västerbotten och Norrbotten. Syftet med odlingsgränsen var att uppodling av marken inte skulle ske väster om gränsen, eftersom det inte ansågs att den marken framgångsrikt kunde användas för jordbruk. Redan då odlingsgränsen drogs förekom dock nybyggen ovanför gränsen och fler etablerades efter det att gränsen dragits. I dag förvaltas fortfarande merparten av marken ovanför odlingsgränsen av staten, men ca 10 procent av marken ovanför odlingsgränsen i Norrbottens län och ca 30 procent av marken i Västerbottens län är privatägd (bolagsägd och enskilt ägd).

Odlingsgränsen fick också betydelse för de renskötande samerna. Genom 1886 års renbeteslag lyftes samernas rättigheter inom ”de för lapparne afsatta land” särskilt fram. Vilket område som avsågs klargjordes inte men senare har det kommit att tolkas som det område som är kronomark ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen. Inom det området hade de renskötande samerna enligt renbeteslagen förtur till bruket av marken.

Under 1900-talet har nya typer av markanvändning introducerats inom renskötselområdet. Mineralutvinning och gruvdrift, utbyggnad av vattenkraften, storskaligt skogsbruk, utbyggnad av vägnätet och ökad turism och rörligt friluftsliv m.m. har tillsammans inneburit att naturbetesbaserad renskötsel har försvårats. Tidigare sammanhängande ostörda betesområden har styckats upp av vägar och järnvägar och annan samhällsutbyggnad. Buller och störningar från olika typer av verksamheter har ökat och påverkat renarnas möjlighet att finna betesro och ostörda områden. Olika hinder, exempelvis reglerade älvar, försvårar flyttning av renar på marken. Betesmark har försvunnit i samband med exploatering av mark för andra ändamål. I kapitel 3 finns en närmare beskrivning av hur olika typer av markanvändning påverkar förutsättningarna att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel.

Rennäringen har å sin sida också förändrats under senare delen av 1900-talet vilket lett till att rennäringen i vissa avseenden påverkar naturmiljön och annan markanvändning inom renskötselområdet negativt. Renskötsel bedrivs i dag med stöd av skotrar, motorcyklar, helikoptrar och lastbilstransporter av renar. Barmarkskörning innebär

risker för skador på marken. Stor koncentration av renar inom begränsade markområden, exempelvis i samband med flyttning, transport och utfodring av renar, innebär risk för skador på nyplanterad skogsmark och växande gröda.

Olika åtgärder har vidtagits för att skydda samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel gentemot konkurrerande markanvändning och för att åstadkomma en bättre samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare inom renskötselområdet.

Exempel på detta är den år 1971 införda regeln i 30 § rennäringslagen som ålägger den som brukar mark inom renskötselns året-runtmarker att inte vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Bakgrunden till den nya regeln var att den tekniska och ekonomiska utvecklingen som skett inom renskötselområdet gjorde att skyddet för renskötseln mot motstående intressen behövde ses över (prop. 1971:51 s. 123). För att skydda rennäringen mot markanvändning som gjorde värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete infördes regeln i 30 § rennäringslagen (s. 129).

Under 1990-talet ändrades reglerna för upphävande av renskötselrätten inom ett område (26 § rennäringslagen). Sådant upphävande kan endast ske när området behövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen (1972:719). De expropriationsändamål som räknas upp i 2 kap. är bl.a. att mark krävs för tätbebyggelse, kommunikationer eller försvaret. Vidare har väglagen (1971:984) och lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter ändrats så att det numera klart framgår att renskötselrätten vid tillämpning av dessa lagar är att betrakta som en särskild rätt till fastighet.

Ett annat exempel på lagstiftning, som syftar till att åstadkomma hänsyn till samebyarnas behov av mark i samband med konkurrerande markanvändning, är miljöbalkens regler om skydd för mark- och vattenområden som är av riksintresse för rennäringen. Områden av riksintresse för rennäringen skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra rennäringens bedrivande (3 kap. 5 § miljöbalken).

År 1991 infördes särskilda regler i skogsvårdslagen om hänsyn till renskötselns behov av mark i samband med skogsbruk i 20, 21 och 31 §§skogsvårdslagen (1979:429).

Olika myndigheter som Sametinget, Statens jordbruksverk, länsstyrelserna (dess rennäringsenheter), Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna arbetar på olika sätt med att sprida information om, och öka kunskaperna om renskötselns behov av mark och försöker åstadkomma ett bättre samutnyttjande av marken mellan rennäringen och annan markanvändning.

För att förbättra samarbetet mellan samebyarna och andra markanvändare har flera initiativ också tagits på frivillig väg. De flesta skogs-

bolag och staten har genom FSC-certifiering av skogsbruket (Forest Stewardship Council International) åtagit sig att hålla samråd med samebyarna om alla planerade skogsavverkningar inom renskötselområdet. LRF/Skogsägarna har antagit ett policydokument, Familjeskogsbruk och renskötsel – i samverkan för Norrland, som syftar till ökad samverkan mellan skogsbruk, jordbruk och renskötseln. Flera kommuner inom renskötselområdet håller samråd med samebyarna för att inhämta deras synpunkter på planerad markanvändning och för att åstadkomma ett bättre samutnyttjande av marken.

6.1.1. Hänsyn till natur- och kulturmiljövården

Generellt sett gynnas naturbetesbaserad renskötsel av att mark skyddas mot exploatering. Då kan renarna lättast, utan hinder och störningar, röra sig mellan olika årstidsbeten, kalvningsplatser m.m. Samebyarnas intresse av en varsam exploatering och markanvändning sammanfaller därför ofta med intresset av att skydda natur- och kulturmiljön.

Detta bekräftas av en FN-rapport rörande den påverkan mänskliga ingrepp har på naturen i Arktis (GLOBIO, UNEP Report 2000). I rapporten anges att den ackumulerade effekten av exploatering av mark för mineral, olje- och gasutvinning samt utbyggnad av vattenkraft, vägnät och växande turism under senare delen av 1900-talet, har lett till en ökad påverkan på djur och natur och försämrade möjligheter för ursprungsfolk att försörja sig på traditionella näringar såsom jakt, fiske och renskötsel. Som exempel på detta nämns utvecklingen i delar av Ryssland och norra Skandinavien där utbyggnaden av infrastruktur relaterad till transporter, olja, gas och mineralutvinning i ökande grad är oförenlig med traditionell renskötsel.

För att djur- och växtlivet i Arktis och därmed förutsättningarna för ursprungsfolks traditionella näringar skall kunna bevaras, är det enligt FN-rapporten viktigt att bedöma de ackumulerade effekterna av de ingrepp som redan har gjorts i området och anpassa den markanvändning som bedrivs eller planeras så att den i så liten grad som möjligt stör djur och växtlivet. För att ursprungsfolk skall kunna fortsätta med renskötsel, jakt och fiske och annan traditionell markanvändning är det enligt FN-rapporten viktigt att de har möjlighet att delta i arbetet med planering av utbyggnad av infrastruktur och förvaltning av marken i dessa områden.

De hänsyn som på senare år tagits till natur- och kulturmiljön inom renskötselområdet har lett till positiva effekter för den naturbetesbaserade renskötseln. Som exempel kan nämnas att begränsningen av exploatering av fjällområdena har inneburit att marker som är viktiga

för renskötseln skyddats mot ingrepp och störningar. Stopp för utbyggnad av vissa älvar innebär också ett skydd för renskötseln i de områden som finns kring älvarna.

Om hänsynen till natur- och kulturmiljövården aktivt samordnades med hänsynen för den naturbetesbaserade renskötseln skulle ännu bättre effekter för rennäringen uppnås.

Den naturbetesbaserade renskötseln bidrar till natur- och kulturmiljövärdena inom renskötselområdet genom att fjällen bibehålls som ett öppet betespräglat landskap. Men renskötseln kan också leda till skador på miljön t.ex. i form av markslitage till följd av renars tramp och barmarkskörning med motorcyklar och fyrhjulingar. Det är därför viktigt att den naturbetesbaserade renskötseln bedrivs på ett sådant sätt att natur- och kulturmiljövärdena inom renskötselområdet kan bevaras (se vidare avsnitt 4.4 och 7.3).

6.1.2. Våra utgångspunkter

För att skapa goda förutsättningar för en kulturellt, ekologiskt, och ekonomiskt långsiktigt bärkraftig rennäring behöver flera åtgärder vidtas när det gäller förhållandet mellan samebyarnas och andras markanvändning.

Dessa åtgärder bör dels syfta till att åstadkomma sådan hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel, att renskötsel kan bedrivas långsiktigt inom alla samebyar inom renskötselområdet. Dels bör de syfta till att åstadkomma en ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare så att alla, som använder mark inom renskötselområdet, gör detta med respekt och hänsyn till varandras rätt och behov av att använda marken för olika ändamål.

På flera håll förekommer det i dag, liksom tidigare, störningar av samebyarnas renskötsel och konflikter mellan samebyarnas och andras markanvändning. De konflikter som förekommer i dag beror i många fall på oklarheter om vad samebyarnas renskötselrätt innebär och hur den förhåller sig till äganderätten samt var renskötselrätten gäller.

En orsak till de konflikter som finns rörande jakten och fisket inom renskötselområdet är oklarheter rörande omfattningen av den rätt till jakt och fiske som ingår i renskötselrätten. Det rör sig om oklarheter om omfattningen av samebymedlemmars jakt- och fiskerätt i olika delar av renskötselområdet och hur samebymedlemmarnas jakt- och fiskerätt förhåller sig till markägares och statens jakt- och fiskerätt.

För att åstadkomma hänsyn till den naturbetesbaserade renskötseln och en ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare, behöver enligt vår uppfattning i huvudsak följande åtgärder vidtas,

  • en tydligare reglering av renskötselrätten och hur den förhåller sig till äganderätten,
  • en klarare reglering av den hänsyn som måste visas av rennäringen gentemot andra intressen,
  • en klarare reglering av den hänsyn som måste visas av skogsbruket gentemot rennäringen,
  • ökad kunskap hos andra markanvändare om vilka förutsättningar som krävs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och hur olika typer av konkurrerande markanvändning påverkar dessa förutsättningar samt ökad kunskap hos renskötare om vilka förutsättningar som krävs för annan markanvändning inom renskötselområdet och hur renskötseln påverkar denna,
  • stöd för lokal samverkan mellan samebyar och andra markanvändare rörande markanvändningen (i vissa fall medling och konfliktlösning),
  • ökat deltagande av samebyarna och Sametinget i beslutsprocessen när ny markanvändning planeras,
  • en utredning om omfattningen av vars och ens jakt- och fiskerätt såväl på privatägd som på statlig mark inom renskötselområdet. I utredningen skall särskild uppmärksamhet ägnas åt förhållandena inom den mark som i 1886 års renbeteslag betecknades som avsatt för samernas bruk.

På statlig mark inom renskötselområdet – dvs. mark som förvaltas av staten- bör hänsynen till samebyarnas markanvändning för renskötsel och annan samisk markanvändning särskilt lyftas fram i förvaltningen. Löpande samråd bör ske med samebyarna om hur den statliga marken skall förvaltas. Det bör tydligare markeras att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas renskötsel och annan samisk markanvändning. Den möjlighet samebyarna har att delta i förvaltningen av denna mark genom sin representation i länsstyrelsernas rennäringsdelegationer bör förtydligas. Staten bör också kompensera skogssamebyarna för upplåtelser av nyttjanderätter inom deras året-runt-mark. Vi utvecklar i det följande varför vi anser att dessa åtgärder behövs och hur vi anser att de bör utformas.

Utöver dessa åtgärder krävs att den av regeringen aviserade gränsdragningskommissionen så långt möjligt klarlägger var renskötselrätten gäller genom att ange den yttre gränsen för renskötselområdet och den inre gränsen mellan den mark där samerna sedan lång tid tillbaka dominerat bruket av marken och den mark där samer sedan lång tid tillbaka delat bruket med andra.

6.2. Renskötselrätt och äganderätt

Såväl samebyarna som markägare och andra som brukar marken inom renskötselområdet grundar sitt bruk på olika rättigheter till marken. Rättigheterna gäller inom samma geografiska område och konkurrerar därför delvis med varandra.

För att åstadkomma hänsyn till samebyarnas användning av marken för renskötsel och ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare, är det viktigt att så klart som möjligt reglera förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten (och annan särskild rätt till fast egendom). Ju tydligare den rättsliga regleringen av förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten är, desto tydligare blir ”spelreglerna” för sambruket av marken. Därmed ökar möjligheterna att åstadkomma ett sambruk av marken byggt på ömsesidig respekt och hänsyn till varandras rätt och behov av att bruka marken.

6.2.1. Nuvarande reglering

Medlemmarna i samebyn grundar sin användning av marken för renskötsel, jakt och fiske på renskötselrätten. I kapitel 2 finns en närmare redogörelse för innebörden och omfattningen av renskötselrätten.

Markägare, såväl staten som kommuner och privata markägare, grundar sitt bruk av marken på äganderätten. Därutöver finns andra markanvändare inom renskötselområdet som grundar sitt bruk av marken på andra rättigheter såsom arrende, hyra, servitut m.m.

Både renskötselrätten och äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom omfattas av grundlagens egendomsskydd, 2 kap. 18 § regeringsformen. Det innebär att två eller flera grundlagsskyddade rättigheter konkurrerar med varandra inom renskötselområdet.

Egendomsskyddet i grundlagen innebär att varken den som har renskötselrätt eller markägaren kan tvingas avstå från sin rätt till marken eller tåla att det allmänna inskränker rätten att använda marken, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Ersättning skall utgå till den som tvingas avstå från mark eller finna sig i inskränkning av användningen av mark på ett sådant sätt att pågående markanvändning (exempelvis renskötsel eller skogsbruk) inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras, eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på den delen av fastigheten.

I rennäringslagen finns framför allt två regler som berör förhållandet mellan den som har renskötselrätt och den som har äganderätt eller bruksrätt till marken inom renskötselområdet. I 30 § rennäringslagen regleras vilka åtgärder markägare eller annan brukare av mark får vidta

med hänsyn till renskötseln inom året-runt-markerna. I 65 § rennäringslagen regleras den hänsyn som skall tas till andra intressen vid renskötselns utövande. Bestämmelserna är begränsade på olika sätt så att de inte fullt ut reglerar förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten inom hela renskötselområdet.

Av bestämmelsen i 30 § rennäringslagen framgår att den som äger eller brukar mark inom renskötselns året-runt-marker inte får vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln där.

Syftet med regeln när den infördes år 1971 angavs vara att skydda renskötseln mot att markägaren ensidigt vidtog åtgärder, som gjorde värdefull renbetesmark oanvändbar.

Regeln i 30 § rennäringslagen har senare tolkats så att den bara förbjuder allvarligare intrång som rubbar förutsättningarna för fortsatt renskötsel (prop. 1992/93:32 s. 102). Mindre ingripande intrång är däremot inte förbjudna enligt 30 § rennäringslagen, men kan leda till skadeståndsskyldighet gentemot den berörda samebyn, något som dock inte framgår av lagtexten (se prop. 1971:51 s. 136). Skadeståndsskyldighet kan också uppstå om markägare vidtar åtgärder som skadar renskötseln inom vinterbetesområdet. Det är dock oklart när skadeståndsskyldighet inträder (se Karnov 2000/01, Rennäringslagen med kommentarer s. 2432).

Regeln i 30 § rennäringslagen har flera brister när det gäller att reglera förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten.

Den främsta bristen är att den inte avspeglar att den berör förhållandet mellan rättigheter, äganderätt (och andra rättigheter till fast egendom) å ena sidan och renskötselrätt å andra sidan, som samtliga är ”egendom” enligt grundlagen och därmed har samma grundlagsskydd genom bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen. Bestämmelsen reglerar i stället ensidigt vilka åtgärder markägare och andra brukare får vidta gentemot den som brukar marken med stöd av renskötselrätt. Det skydd som bestämmelsen i 30 § rennäringslagen ger samebyns renskötselrätt gentemot markägares markanvändning speglar inte heller att den rör förhållandet mellan civila rättigheter med lika starkt skydd enligt grundlagen.

En annan brist med den nuvarande bestämmelsen i 30 § rennäringslagen är att det är oklart om all markanvändning som sker med stöd av renskötselrätten omfattas av bestämmelsen. Den omfattar åtgärder som innebär avsevärd olägenhet för ”renskötseln”. Med den formuleringen är det oklart om bestämmelsen förbjuder såväl åtgärder som innebär avsevärd olägenhet för samebymedlemmars rätt till renbete som rätt till jakt och fiske och rätt att ta virke. Dessa rättigheter ryms inom renskötselrätten men det är tveksamt om de faller inom begreppet ”renskötsel”.

Ytterligare en brist är att bestämmelsen bara omfattar åtgärder som vidtas inom året-runt-mark. Förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten inom vinterbetesområdet regleras inte alls. Ändå kan skadeståndsskyldighet enligt förarbetena till bestämmelsen uppstå för den markägare som skadar renskötseln inom vinterbetesområdet. Detta framgår dock inte av bestämmelsen.

Slutligen har bestämmelsen i 30 § rennäringslagen inte lett till det skydd för renbetesmarkerna som avsågs då den tillkom. Redan Samerättsutredningen konstaterade detta (SOU 1989:41, s. 279). I våra kontakter med samebyarna har det framkommit att man inte anser att bestämmelsen medfört sådan hänsyn gentemot renskötseln från markägare eller andra brukare av mark som man anser behövs för att bevara förutsättningarna för att långsiktigt kunna fortsätta att bedriva naturbetesbaserad renskötsel. Från samebyarnas sida har man också påpekat svårigheten att med stöd av bestämmelsen i 30 § rennäringslagen få ersättning för skador som orsakats på renbetet till följd av åtgärder som vidtas av markägare eller annan brukare av mark i den löpande markanvändningen.

Den hänsyn som skall tas till andra intressen vid renskötselns utövande regleras i dag i 65 § rennäringslagen. Med detta avses bl.a. att hänsyn skall visas gentemot naturvårdens, kulturmiljövårdens och skogsbrukets intressen. År 1993 ändrades uttrycket ”skälig hänsyn” till ”hänsyn” för att överensstämma med motsvarande regler i skogsvårdslagen och lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark.

Som exempel på den hänsyn som skall tas, anges i 65 § rennäringslagen att renarna så vitt möjligt skall hindras från att komma utanför samebyns betesområde eller annars vålla skada eller olägenhet. När renarna flyttas skall det ske i samlade flockar och väg skall tas där minsta skada vållas. Det anges särskilt att man i samband med flyttning skall se till att renar inte lämnas kvar inom områden där renskötsel inte är tillåten.

Även bestämmelsen i 65 § rennäringslagen har brister när det gäller att reglera förhållandet mellan samebyarnas renskötselrätt och andras rätt till marken. En brist är att bestämmelsen liksom 30 § rennäringslagen utgår från ”renskötseln”. Det tyder på att inte all markanvändning som samebyarna kan utöva med stöd av renskötselrätten – dvs. utöver renskötsel också exempelvis jakt och fiske – omfattas av bestämmelsens krav på hänsyn till andra intressen.

Vidare är bestämmelsen ofullständig när den anger exempel på vilken hänsyn som skall visas gentemot andra intressen t.ex. i samband med flyttning av renar. Exemplen speglar inte den moderna renskötseln där flyttning av renar ofta sker med lastbil och den särskilda hänsyn detta ställer krav på.

Liksom regeln i 30 § rennäringslagen saknar bestämmelsen i 65 § rennäringslagen också uttryckliga bestämmelser om skadeståndsansvar. Om en samebymedlem är vårdslös och brister i tillsynen av sina renar och renarna till följd av detta orsakar skada på mark är samebymedlemmen enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ansvarig för den skada som djuren vållar. Detta framgår dock inte av rennäringslagen.

6.2.2. En generell och ömsesidig hänsynsregel

En generell och ömsesidig hänsynsregel införs för alla som brukar marken inom renskötselområdet.

Regeln klargör att de som brukar marken med stöd av olika rättigheter med olika innehåll – renskötselrätt och äganderätt – skall visa varandra hänsyn och så långt möjligt undvika att hindra varandras markanvändning. Den som brister i hänsyn så att annan orsakas skada är skyldig att betala skadestånd.

Ömsesidig hänsyn och respekt mellan alla som har rätt att bruka marken

I stället för de regler som i dag finns i rennäringslagen, som är ofullständiga och inte speglar det egendomsskydd renskötselrätten har enligt grundlagen, behövs en ny regel som tydligare klargör innebörden av renskötselrätten och förhållandet mellan denna och äganderätten.

För att åstadkomma ett gott sambruk av marken föreslår vi att det av en ny regel skall framgå att den som brukar marken inom renskötselområdet, antingen det sker med stöd av renskötselrätt eller äganderätt, skall bruka marken med hänsyn och respekt för andras rätt att bruka samma mark. Det skall också framgå att de som brukar marken med stöd av olika rättigheter såvitt möjligt skall undvika att hindra varandras markanvändning. Att vissa hinder uppstår till följd av att flera brukar samma mark för olika ändamål kan inte undvikas, men dessa hinder skall begränsas så långt det är möjligt.

Den nya regeln skall inte ändra på innehållet i de olika rättigheter till marken som finns inom renskötselområdet i dag. Det rör sig i första hand om renskötselrätt och äganderätt, men också om andra rättigheter till fast egendom, såsom arrende, servitut m.fl.

Innehållet i renskötselrätten skall inte förändras utan kommer liksom i dag att variera i omfattning inom året-runt-mark och vinterbetesmark. Även andra gränser såsom lappmarksgränsen och odlingsgränsen kommer även fortsättningsvis innebära att renskötselrätten har olika

innehåll inom olika delar av renskötselområdet (exempelvis när det gäller samebymedlems rätt till jakt och fiske och rätt att ta virke, jfr vidare kapitel 2, Renskötselrätten).

Däremot skall den nya hänsynsregeln i motsats till den nu gällande bestämmelsen i 30 § rennäringslagen reglera all markanvändning som kan utövas med stöd av renskötselrätten inom hela renskötselområdet. Den skall inte begränsas till ”renskötsel” inom ”året-runt-markerna” utan omfatta såväl samebyarnas användning av marken för renbete som för jakt och fiske och rätt att ta virke och bränsle (dvs. de befogenheter som ingår i renskötselrätten) inom alla de delar av renskötselområdet där dessa rättigheter gäller.

Innehållet i äganderätten skall inte heller förändras. Äganderätten kommer även fortsättningsvis att omfatta betydligt fler befogenheter än renskötselrätten (utöver rätt till bete, jakt och fiske innefattar äganderätten exempelvis en rätt att förfoga över skogen och jorden m.m.). Alla befogenheter som ingår i äganderätten kommer att omfattas av hänsynsregeln.

Syftet med en ny generell och ömsesidig hänsynsregel är att markera att oavsett hur omfattande den egna rätten till marken inom renskötselområdet är så måste rätten utövas med hänsyn till att andra också har rätt att bruka samma mark.

Detta innebär att medlemmar i samebyar som brukar marken med stöd av renskötselrätt i sitt bruk av marken för renbete, jakt och fiske måste visa hänsyn till att andra som brukar samma mark med stöd av äganderätt (eller annan rätt till fast egendom) skall kunna bruka marken för exempelvis jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske.

På motsvarande sätt måste markägare och annan som har särskild rätt till fast egendom i sitt bruk av marken för exempelvis jordbruk och skogsbruk, jakt och fiske visa hänsyn så att medlemmar av samebyn kan bruka marken för renbete, jakt och fiske med stöd av renskötselrätten.

Även om renskötselrätten innefattar färre befogenheter än äganderätten har de befogenheter som omfattas av renskötselrätten ett lika starkt skydd mot inskränkningar enligt grundlagen som äganderätten. Av den nya regeln bör det framgå att alla som brukar marken inom renskötselområdet, antingen det sker med stöd av renskötselrätt eller äganderätt, skall visa hänsyn till varandras lika starkt skyddade rättigheter att bruka marken.

Liksom alla som har rätt att bruka marken kan ställa krav på hänsyn till sin rätt att använda marken måste alla tåla vissa hinder i sin markanvändning till följd av andras markanvändning. Markägare inom renskötselområdet måste tåla att renar betar på fastigheten, att samebyn använder virke i viss omfattning och att samebymedlemmar jagar

och fiskar på fastigheten om den ligger ovanför lappmarksgränsen eller på renbetesfjällen. Omvänt måste samebymedlemmar tåla att markägare bedriver exempelvis jordbruk och skogsbruk på renbetesmarken och att markägaren jagar och fiskar på samma mark där samebymedlem har jakt- och fiskerätt.

Målsättningen bör dock vara att så långt det är möjligt undvika att hindra varandras markanvändning. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är, att det egna bruket av marken bör ske med största möjliga hänsyn till att andra som har rätt att bruka marken skall kunna göra detta med så små hinder som möjligt. Detta bör framgå av en ömsesidig hänsynsregel.

Var gränsen i det enskilda fallet går för den hänsyn som skall visas respektive de hinder en sameby eller en markägare måste tåla i sin markanvändning bör inte anges i en generell hänsynsregel av det slag vi föreslår. Syftet med bestämmelsen är inte att i detalj ange vad som är tillåten respektive otillåten markanvändning, utan att uppnå en ökad löpande lokal samverkan och samarbete byggt på ömsesidig respekt och hänsyn till varandras rättigheter och behov av marken. För att uppnå detta och kunna lösa de konkurrenssituationer som uppstår i det enskilda fallet är kunskaper om vilka förutsättningar som krävs för att samebyarna skall kunna bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och hur renskötseln och annan markanvändning påverkar varandra viktiga. Vi återkommer till detta i avsnitt 6.5.

Den hänsyn som krävs gentemot renskötseln eller skogsbruket eller jordbruket eller annan pågående markanvändning kan variera beroende på hur skadekänslig markanvändningen är inom ett visst område av en sameby eller ett visst område av en markägares fastighet.

För samebyarnas renskötsel är olika delar av renskötselområdet olika viktiga ur renskötselsynpunkt. Områden med god tillgång på bete och som är fria ifrån störningar är mycket viktiga för samebyarnas renskötsel. Redan små ingrepp i sådana områden kan innebära stora skador på renskötseln och därmed innebära ett brott mot hänsynsregeln. Andra områden kan vara särskilt känsliga för störningar under vissa tider på året. Det kan gälla områden som används för kalvning, som samlingsplatser eller som rastbeten. Även små störningar, exempelvis buller från skotertrafik eller jakt med hund kan under dessa perioder innebära stora olägenheter i samebyarnas renskötsel. Under andra perioder kan sådant buller däremot vara godtagbart inom samma område eftersom de då inte skadar renskötseln.

Vissa områden inom renskötselområdet används däremot sällan för renskötsel eller är redan så exploaterade/störda att de inte alls kan användas för renskötsel. Sådana områden kan i högre utsträckning använ-

das för annan markanvändning utan att det innebär någon olägenhet av betydelse för samebyarnas markanvändning för renskötseln.

När det gäller uppgifter om vilken mark som är viktig för samebyarnas renskötsel finns numera tillgång till betydligt mer information än tidigare. För alla samebyar finns markanvändningskartor för renskötseln som anger var flyttleder, arbetshagar, samlingsplatser m.m. finns inom samebyns område. Det framgår också vilka delar av byns område som används under olika årstider. Därutöver finns numera genom det arbete som utförts inom ramen för Svensk-norska renbeteskommissionen uppgifter om vilka områden som är viktiga som årstidsbeten i respektive sameby (se bilaga 5). En annan informationskälla är uppgifter om vilka områden som anses vara av riksintresse för rennäringen. Dessa områden håller för närvarande på att omprövas för att en enhetlig redovisning skall kunna ges för hela renskötselområdet. Genom information om vilka områden som är av riksintresse för rennäringen kan man utläsa vilka geografiska områden som är av störst vikt för samebyarnas markanvändning för renskötsel.

Den hänsyn som samebyarna skall visa för markägares användning av sin mark varierar också beroende på hur känslig markanvändningen inom ett visst område av fastigheten är för störningar till följd av renskötsel. Områden med plantskog och ungskog är exempelvis särskilt känsliga för renars tramp och fejning. Även åkermark kan skadas av betning och tramp av renar. Särskilt gäller detta om marken är ofrusen. På sådan skadekänslig mark blir kraven på hänsyn från samebyarna större än på annan mark. Koncentrationer av ett stort antal renar med åtföljande risk för skador bör undvikas i nära anslutning till skadekänslig mark. Det kan t.ex. röra sig om samling av renar i samband med flyttning, transport eller utfodring. Inom andra områden exempelvis med äldre skog behöver hänsyn inte visas i samma omfattning.

Vid bedömningen av vilken hänsyn som skall visas till annan markanvändning bör man också hämta vägledning i de regler som finns i skogsvårdslagen om hänsyn i skogsbruket gentemot renskötseln och den regel som finns om hänsyn till andra allmänna intressen vid renskötselns utövande i lagen om bedrivande av rennäring.

Den ömsesidiga hänsynsregeln reglerar utövandet av de civila rättigheterna renskötselrätt å en sidan och äganderätt, arrende m.m. å andra sidan medan skogsvårdslagen och lagen om bedrivande av rennäring i första hand reglerar den hänsyn som vid bedrivande av skogsbruk och rennäring skall visas mot allmänna intressen såsom rennäringen, skogsbruket, jordbruket, miljön m.m. Detta hindrar naturligtvis inte att den hänsyn som skall visas till skogsbruket respektive rennäringen som allmänna intressen även skall visas i det enskilda fallet. Genom att i den ömsesidiga hänsynsregeln hänvisa till hänsynsreglerna i

skogsvårdslagen och lagen om bedrivande av rennäring vill vi klargöra att den hänsyn som skall visas till rennäring och skogsbruk som allmänna intressen också skall visas i förhållandet mellan den enskilde samebymedlemmen som bedriver renskötsel och den enskilde markägaren, som bedriver skogsbruk.

Vår bedömning är att det i de allra flesta fall, genom ökade kunskaper om vilka områden som är viktiga för renskötseln under olika perioder av året, kommer att vara möjligt för markägare och annan brukare av mark inom renskötselområdet att undvika markanvändning som innebär att man brister mot hänsynsregeln. På motsvarande sätt kan ökade kunskaper hos samebymedlemmar om de förutsättningar som krävs för att bedriva skogsbruk och jordbruk inom renskötselområdet, i de flesta fall komma att leda till att man kan uppfylla kraven på hänsyn i utövandet av renskötselrätten.

Ökade kunskaper och ökad hänsyn till varandras markanvändning bör kunna leda till en bättre samverkan mellan samebyarna och markägare och andra markanvändare om användningen av marken inom renskötselområdet. Det bör också kunna leda till att man kan göra överenskommelser om markanvändningen som båda parter kan acceptera, se vidare avsnitt 6.5.

Skadestånd

En ömsesidig hänsynsregel för förhållandet mellan samebyarnas och andras bruk av marken bör innehålla en uttrycklig bestämmelse om att den som brister i hänsyn i sitt bruk av marken skall ersätta den som drabbas av skada till följd av den bristande hänsynen. Genom att det uttryckligen framgår att den som brister i hänsyn kan drabbas av skadeståndsansvar, inskärps vikten av att såväl den som utövar renskötselrätt som markägare skall visa varandra hänsyn.

Om en markägare i sitt bruk av marken inte visar tillräcklig hänsyn till samebyns renbete och renbetet skadas, skall markägaren följaktligen betala skadestånd till samebyn. På motsvarande sätt skall en sameby som brister i hänsyn i sin renskötsel så att detta orsakar skada på markägarens användning av marken, betala skadestånd till markägaren.

Som vi angett ovan kan sådan skadeståndsskyldighet uppstå redan i dag även om det inte uttryckligen framgår av rennäringslagen.

Skadeståndsskyldighet kan inte bli aktuell om sådan hänsyn som föreskrivs i skogsvårdslagen respektive i lagen om bedrivande av rennäring har visats.

Den generella regeln kommer fortfarande att kompletteras med en särskild regel i 3 kap. 4 § lag om renskötselrätt om strikt skadeståndsansvar för samebyarna, dvs. skyldighet att i vissa fall, oberoende av visad vårdslöshet eller uppsåt, ersätta skador orsakade av ren.

Det strikta skadeståndsansvaret för samebyarna gäller skador orsakade av renar på mark där samebyarna inte har renskötselrätt, dvs. utanför renskötselområdet och inom vinterbetesområden sommartid. Därutöver har samebyarna strikt skadeståndsansvar för skador på åker, äng eller trädgård sommartid inom året-runt-markerna.

Samebyarnas strikta skadeståndsansvar har i dessa fall motiverats med att markägare inte skall behöva tåla de negativa konsekvenser som den extensiva renskötseln innebär i form av att renarna tillåts ströva mer fritt och därmed kan komma utanför renskötselområdet, bli kvar inom vinterbetesområdet sommartid eller skada växande grödor sommartid på åker, äng och i trädgårdar.

Man skulle kunna föra motsvarande resonemang rörande vissa skador orsakade av det moderna skogsbruket på renbetet inom områden som är av synnerlig vikt för renskötseln. Strikt skadeståndsansvar skulle exempelvis kunna åläggas markägare för åtgärder som orsakar att renbetet inom sådana områden blir obrukbart för lång tid framöver.

Ett ömsesidigt strikt generellt skadeståndsansvar mellan fastighetsägare eller nyttjanderättshavare å ena sidan och sameby eller dess medlemmar å andra sidan övervägdes redan i samband med rennäringslagens tillkomst. Någon sådan regel föreslogs emellertid inte. Som skäl till detta hänvisade föredraganden bl.a. till svårigheterna att avgränsa och precisera en sådan regel. Frågorna överlämnades åt rättspraxis (prop. 1971:51 s. 136).

Vi delar uppfattningen att det kan uppstå svårigheter när det gäller att ange för vilken typ av skador ett strikt skadeståndsansvar skulle gälla. Detta gäller både skador på renbete och annat som omfattas av renskötselrätten och ett utökat strikt skadeståndsansvar för samebyarna för skador orsakade av renar.

Ett strikt ansvar kan vidare uppmuntra till ersättningskrav som inte kan väntas förbättra förhållandet mellan samebyar och markägare. Det stämmer bättre med vår tanke att inskärpa vikten av ett ömsesidigt hänsynstagande om man låter skadeståndsansvaret åtminstone i princip inträda bara när någon av parterna har brustit i hänsyn mot den andre. Vi har därför stannat vid att föreslå en sådan regel.

Från markägarnas sida har man föreslagit att kravet på att visa att skador på åkermark orsakade av ren skall mjukas upp. Det framgår av en rapport från Statens jordbruksverk som rör renbetning på åkermark som överlämnats till oss (se kapitel 1). LRF har enligt rapporten föreslagit att det skulle räcka med att visa att ren vistats på åkermark för att

sameby skulle bli strikt ansvarig för skador på åkermarken. Man har hänvisat till svårigheten att visa att skador som uppkommit efter att ren vistats på åkermark, har orsakats av ren och inte av annat eller av andra orsaker i kombination med att ren vistats där, exempelvis väderförhållanden.

Den arbetsgrupp som står bakom Statens jordbruksverks rapport konstaterar i detta sammanhang att det är svårt att vid domstol uppfylla lagens krav på full bevisning när det gäller skador genom renbete på åkermark. Det är dock enligt gruppen inte bara jordbruket utan också skogsbruket och rennäringen som drabbas av skador med komplicerade orsakssamband. Omfattande skogsbruksåtgärder eller turistexploateringar kan vålla skador på rennäringen som är svåra att utreda.

Arbetsgruppen anser att både jordbruket och rennäringen har ett gemensamt intresse av att det blir lättare att vid domstol styrka komplicerade orsakssamband. Mildare beviskrav kan antas få preventiva effekter vad gäller skador på båda näringarna. Arbetsgruppen föreslår därför att frågan om ett mildare beviskrav i mål som rör såväl skador på åkermark som skador på renbete skall prövas av oss.

Vi delar arbetsgruppens bedömning att det är fråga om komplicerade orsakssamband, när skador på såväl jordbruk som skogsbruk och rennäring till följd av annan konkurrerande markanvändning skall bedömas. Likaså kan vi konstatera att det har visat sig svårt för samtliga tre näringar att bevisa att skador på de egna näringarna orsakats av konkurrerande markanvändning. Detta kan, som arbetsgruppen anger, leda till att det skadeståndsansvar som finns, inte har åsyftad avhållande effekt på ett bruk av marken som skadar andra.

Vi anser emellertid inte att det finns skäl att överväga någon lagstiftning om ett uppmjukat beviskrav, särskilt som det kan vara svårt att i lagtext avgränsa de fall där en sådan regel bör gälla. Högsta domstolen har i sin praxis i åtskilliga avgöranden från senare tid slagit fast att ett lägre beviskrav skall tillämpas i vissa situationer där det kan vara svårt för en skadelidande att lägga fram fullständig bevisning om att andra skadeorsaker varit uteslutna. Kravet har formulerats så att det i betraktande av samtliga omständigheter skall framstå som klart mer sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken (NJA 1993 s. 764 och hänvisning där till NJA 1991 s. 481).

Denna praxis kan också tillämpas på de komplicerade orsakssamband som det är frågan om då skador uppkommit på åkermark, skogsplanteringar eller renbetesmark till följd av annan konkurrerande markanvändning. Redan detta bör kunna delvis lösa de omtalade problemen.

När det gäller ersättning för skador på skog och annan mark av ren har det från flera håll kommit förslag om att inrätta en renskadefond.

Syftet med fonden skulle vara att minska antalet domstolsprocesser om rätt till renbete genom att göra det möjligt för markägare att få ersättning för skador orsakade av renar.

Som beskrivits ovan saknar markägaren inte möjlighet att få ersättning för skador orsakade av renar. Enligt det förslag vi lämnar kommer markägares rätt att få ersättning för skador till följd av bristande hänsyn från den som bedriver rennäring att förtydligas.

Vi är tveksamma till att utöver detta öppna en generell möjlighet att begära ersättning hos staten för skador orsakade av ren eftersom vi anser att det finns en risk för att detta kan motverka syftet med den ömsesidiga hänsynsregel som vi föreslår.

En möjlighet att få ersättning av staten för skador orsakade av ren, kan leda till en missuppfattning att varje hinder till följd av att renskötselrätt utövas på en fastighet skall ersättas av staten. Det finns också en risk att de som utövar renskötselrätt inte visar den grad av hänsyn som vi vill åstadkomma, om man vet att eventuella skador ersätts av staten.

Ett system med fonder för skadeersättning skulle således enligt vår bedömning inte leda till ett bättre sambruk av marken. En tydligare bestämmelse om vilka hänsyn parterna skall ta till varandra i kombination med rätt till skadestånd i fall där en part brustit i hänsyn mot den andre, är enligt vår uppfattning bättre för att åstadkomma ett gott sambruk av marken.

6.3. Hänsyn till andra intressen i samband med rennäring

Bestämmelsen om den hänsyn som skall visas till andra allmänna intressen vid bedrivande av rennäring preciseras. Särskilt känslig mark med plantskog och aktivt brukad åkermark med växande gröda, får ett tydligare skydd. Tillsyn av att rennäringen visar den hänsyn som anges regleras genom en ny bestämmelse.

Bestämmelsen i 65 § om vilka hänsyn som skall visas vid renskötselns utövande ger uttryck för en detaljreglering som vi vill undvika i den nya lagstiftningen. Det anges bl.a. att flyttning av renar skall ske i samlade flockar och utan onödig tidsutdräkt.

Vi vill i stället markera den allmänna hänsynsskyldighet som finns gentemot andra allmänna intressen vid bedrivande av rennäring. Exempel på allmänna intressen som de som bedriver rennäring skall visa hänsyn till, är bl.a. jord- och skogsbruket. Jord- och skogsbruket är också av enskilt intresse för dem som utövar dessa näringar.

Att helt skilja på jord- och skogsbruket som enskilt intresse och som allmänt intresse är inte möjligt. Vår ambition har dock varit att i lag om bedrivande av rennäring i första hand reglera den hänsyn som skall visas vid bedrivande av rennäring gentemot andra allmänna intressen, medan hänsynen för enskilda huvudsakligen regleras i 3 kap. 2 § lag om renskötselrätt.

För att hänsyn skall kunna visas i rennäringen, så att andra allmänna intressen i så liten omfattning som möjligt drabbas av hinder i sin markanvändning, är det viktigt att det i samebyarna finns kunskaper om hur annan markanvändning såsom exempelvis skogsbruk och jordbruk påverkas av rennäringen. Det är också viktigt med en löpande dialog mellan samebyarna och markägare om den markanvändning som pågår. Genom sådana kontakter kan samebyarna få veta var markägare bedriver jord- eller skogsbruk som är skadekänslig för renars tramp eller fejning. På det sättet kan stora koncentrationer av renar, exempelvis i samband med transporter av renar eller stödutfodring, undvikas i nära anslutning till sådan mark.

I avsnitt 6.5 ger vi förslag till hur kunskaperna om annan markanvändning hos samebymedlemmar skall kunna ökas och förslag till hur löpande lokal samverkan mellan samebyar och andra markanvändare skall kunna stödjas.

Utöver den allmänna anvisningen om hänsyn till andra allmänna intressen, finns det enligt vår uppfattning anledning att i två avseenden precisera den hänsyn som skall visas när rennäring bedrivs. Dels bör det liksom nu framgå att renar såvitt möjligt skall hindras från att vistas på marker där det inte är tillåtet, dels bör viss mark som är särskilt känslig för skador av ren lyftas fram.

Skälet till att behålla bestämmelsen om att renar såvitt möjligt skall hindras från att vistas i områden där renskötsel inte är tillåten (utanför renskötselområdet eller som sommartid befinner sig på vinterbetesmark), s.k. strövrenar är att detta när det förekommer skapar problem på flera olika sätt. Om många renar blir kvar sommartid inom vinterbetesområdet kan detta leda till skador på jordbruksmark och till att vinterbetet utnyttjas för hårt. Strövrenar kan också skapa problem i samband med älgjakt. Vi anser därför att det särskilt bör framgå av hänsynsbestämmelsen att renar såvitt möjligt skall hindras från att vistas på marker där det inte är tillåtet att bedriva renskötsel.

Orsaken till att i hänsynsbestämmelsen lyfta fram viss mark som är särskilt känslig för skador av ren är att det genom de kontakter vi haft med markägare har framkommit att risken för skador på plantskog och åkermark med växande gröda är särskilt stor med den renskötsel som bedrivs i dag. Den innebär att det tidvis finns ett stort antal renar inom begränsade områden, exempelvis efter lastbilstransporter eller i anslut-

ning till utfodring av renar. Om ett stort antal renar hålls samlade i nära anslutning till ofrusen åkermark med växande gröda eller nyplanterad skog kan skadorna på grödan och plantorna bli stora. Det finns därför skäl att särskilt markera att den som bedriver rennäring skall visa hänsyn till sådan skadekänslig mark.

Ett annat problem som kommit fram i våra kontakter med markägare är att de upplever att betestrycket generellt sett har ökat i kustområdena till följd av att renar oftare flyttas med lastbil på hösten till vinterbetesområdena. Man oroar sig för att detta skall leda till överbetning av marken med markskador och försämrad återväxt av skogen som följd.

Rennäringen har liksom andra näringar ett ansvar för att samhällets miljömål uppnås. Det innebär att rennäringen skall bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden bibehålls.

Detta miljöåtagande, som enligt vårt förslag skall följas upp av den myndighet som skall utöva tillsyn över rennäringen, innebär tillsammans med de bestämmelser som finns om tillsyn av betesresursen, ett skydd för överbetning av mark inom renskötselområdet. Vi utvecklar detta närmare i kapitel 7.

Länsstyrelserna har i dag ett ansvar för tillsyn av att olika bestämmelser i rennäringslagen efterföljs. Bl.a. gäller detta tillsyn av att regler om högsta tillåtna renantal efterföljs och att renar inte finns i områden där samebyn inte har betesrätt.

Vi har valt att reglera tillsynen av rennäringen i en gemensam bestämmelse i 16 § lagen om bedrivande av rennäring. Av den bestämmelsen framgår att tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen om bedrivande av rennäring skall efterlevas. Denna tillsyn omfattar såväl tillsyn av betesresursen som tillsyn av att miljömålet uppfylls samt tillsyn av att den som bedriver rennäring visar den hänsyn mot allmänna intressen som framgår av den hänsynsbestämmelse vi föreslår.

Den reglering av tillsynen av rennäringen som vi föreslår motsvarar regleringen av tillsynen av skogsbruket i 35 § skogsvårdslagen. Den tillsyn som skall ske enligt skogsvårdslagen omfattar bl.a. bestämmelser om tillsyn av att den som bedriver skogsbruk visar den hänsyn till rennäringen och natur- och kulturmiljövården som framgår av skogsvårdslagen.

6.4. Hänsyn till rennäringen i samband med skogsbruk

Det storskaliga skogsbruk som bedrevs under 1960- och 1970-talen innebar att samebyarnas tillgång till tillgängligt vinterbete minskade (jfr bilaga 4). För skogssamebyarnas del påverkades även betet inom året-runt-markerna.

Påverkan skedde på olika sätt. Stora kalavverkningar med hyggesavfall och spår av skogsmaskiner innebar bl.a. svårigheter att flytta renarna över hyggena och minskad tillgång på lavbete. Snön packades hårt på hyggena, vilket gjorde det svårt för renarna att komma åt det markbete som fanns kvar efter avverkningarna.

Markberedning efter avverkning innebar skador på marklavbetet. Eftersom marklav återväxer långsamt, innebar detta mindre tillgång på marklav under lång tid efter markberedning. Tillgången på trädlavbete minskade till följd av avverkningen av gammal barrskog.

Utbyggnad av skogsbilvägnätet styckade upp betesområdena och gjorde det svårare att samla och flytta renarna.

Rennäringens problem uppmärksammades av Samerättsutredningen som föreslog ökad hänsyn från framför allt storskogsbruket gentemot renskötseln (SOU 1989:41 s. 280 ff.). Det ledde år 1991 till att nya regler utformades om hänsyn till rennäringen i samband med skogsbruk.

I dag finns tre bestämmelser i skogsvårdslagen om hänsyn till rennäringens intressen; en bestämmelse om generell hänsyn till rennäringens intressen i samband med skogsbruk inom renskötselområdet (31 § skogsvårdslagen), en bestämmelse om möjlighet att med hänsyn till rennäringens intressen neka avverkningar inom området för svårföryngrad skog och skyddsskog (21 § skogsvårdslagen) och en bestämmelse om skyldighet att samråda med berörd sameby innan större avverkningar inom året-runt-markerna äger rum (20 § skogsvårdslagen).

År 1993 genomfördes en ny skogspolitik som innebar att miljömålet i skogsbruket jämställdes med produktionsmålet. Som en följd av detta infördes en rad nya bestämmelser om ökad hänsyn till naturvården och kulturmiljövården i skogsvårdslagen. I samband med de nya reglerna startades en informations- och utbildningskampanj ”Grönare skog”, för att åstadkomma ett mer miljöanpassat skogsbruk.

Många skogsägare har gått längre än lagens krav i sin miljöanpassning av skogsbruket genom att på frivillig grund certifiera sitt skogsbruk. Den certifiering som de flesta större skogsbolag och staten har valt, FSC-certifiering, innebär förutom åtaganden om hänsyn till miljön också åtaganden om att visa hänsyn till ursprungsfolks rätt att bruka

skogen. Det innebär att man åtagit sig att samråda med samebyarna om alla skogsbrukåtgärder inom hela renskötselområdet och där visa de hänsyn som följer av skogsvårdlagen. Många skogsägare med mindre skogsfastigheter har valt miljöcertifiering enligt PEFC (Pan European Forest Certification). Denna certifiering innefattar inte åtaganden om hänsyn till ursprungsfolks rätt att bruka skogen. Däremot har de skogsägare som är medlemmar i LRF skogsägarna antagit en policy för utökad samverkan mellan det s.k. familjeskogsbruket och renskötseln (LRF, skogsägarnas policy, Familjeskogsbruk och renskötsel – i samverkan för Norrland).

Genom de kontakter vi haft med företrädare för samebyarna, skogsägare och skogsmyndigheterna har vi kunnat konstatera att dessa åtgärder sammantaget lett till ett skogsbruk som innebär minskad negativ påverkan på samebyarnas markanvändning för naturbetesbaserad renskötsel. Samråd mellan företrädare för skogsbruket och samebyar har också lett till ökade kunskaper om renskötseln hos företrädare för skogsbruket, vilket i sin tur har lett till anpassning av skogsbruket med hänsyn till renskötselns behov av mark.

Trots dessa förbättringar anser de flesta samebyar att skogsbruket fortfarande påverkar möjligheterna att bedriva naturbetesbaserad renskötsel negativt. Det största problemet för renskötseln i dag är enligt samebyarna den begränsade tillgången till vinterbete. Man önskar därför att andra markanvändare i sin markanvändning så långt möjligt visar hänsyn till samebyarnas behov av vinterbete, marklav och trädlav.

Vinterbetet har länge ansetts vara rennäringens ”flaskhals”. Både marklaven och trädlaven är svårföryngrad. I de flesta samebyar är tillgången på lavbete begränsad och avgör hur stora renhjordar som samebyarna kan hålla uthålligt med en naturbetesbaserad renskötsel. Minskad tillgång på vinterbete leder till att samebyarna måste stödutfodra renar i ökad omfattning. Det innebär ökade kostnader för samebyarna och leder till en annan typ av renskötsel, mer stationär än den traditionella naturbetesbaserade.

För att skapa en kulturellt och ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt bärkraftig rennäring är det därför viktigt med tillräcklig tillgång till områden som kan användas för vinterbete.

De vinterbetesområden som är viktiga för samebyarnas renskötsel finns huvudsakligen i skogen. Det rör sig både om områden med trädlav och områden med marklav där snöförhållandena gör det möjligt att utnyttja marklaven. Sådana förhållanden finns i barrskogarna i Norrlands inland och nära Bottenviken. Marklav finns i olika omfattning på skogsmarken, framförallt i tallskog på torr mark. Trädlav som kan användas som renbete finns framför allt i gammal granskog på fuktig mark.

Det finns numera, som tidigare nämnts, en kartläggning av var mycket gott vinterbete finns inom renskötselområdet. Enligt beräkningar som grundar sig på data från Svensk-norska renbeteskommissionens databas finns mycket gott vinterbete inom ca 9 procent av barrskogen i renskötselområdet, se vidare tabell i bilaga 5. Mycket gott vinterbete i lavrik barrskog motsvaras av marktyper av lav- och lavristyp i lantmäteriets karta. Uppgifterna om var mycket gott vinterbete finns grundar sig på satellitbilder, stickprovsvisa fältundersökningar och vegetationskartor där sådana finns. Var mycket gott vinterbete finns framgår också av kartor över renbetet i bilaga 5.

Vi har också inhämtat statistik från Riksskogstaxeringen rörande skogsbruket på lavmark och i skog med trädlav som kan användas som renbete. För perioden år 1995-1999 visar dessa data att ca 60 procent av landarealen inom renskötselområdet, definierat som hela eller delar av länen Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland (Ångermanland) och Dalarna (Särna-Idre), utgörs av skogsmark. Inom länen utgör lavmark 12,8 procent av skogsmarksarealen.

Som lavmark definieras mark av lavtyp, dvs. mark: där minst 50 procent av bottenskiktet är lav och mark av lavrik typ, dvs. mark där minst 25 procent av bottenskiktet är lav. Mark med torra ristyper med inslag av lav ingår däremot inte i begreppet ”lavmark”. Uppgifterna om var lavmarker finns baseras på stickprov av markvegetationen inom provytor som är tio meter i radie (se vidare bilaga 4).

Av skogsägarna har Fastighetsverket och Assi Domän störst andel lavmarker. Cirka 20 procent av deras mark är lavmark. Hos övriga skogsbolag och hos privata skogsägare är andelen lavmark ca 10 procent av det totala skogsinnehavet. Contortatall finns på knappt 3 procent av all lavmark.

På lavmarkerna är drygt 20 procent av skogen yngre än 20 år, drygt 20 procent av skogen är 21-40 år och ca 8 procent av skogen är äldre än 120 år .

Under perioden 1994-1998 förekom årligen avverkning på 0,6 procent av lavmarkerna och markberedning på knappt 5 procent av den slutavverkade arealen.

Störst areal hänglavbärande skog som kan användas som renbete (definierat som barrskog över 120 år) finns i Norrbottens och Västerbottens län. I reservat och nationalparker finns ca 20 procent av all gammal barrskog. Under perioden 1994-1998 slutavverkades årligen ca 2 procent av hänglavskogen. Under perioden 1982-1986 slutavverkades årligen en större andel, ca 3 procent.

Andelen opåverkade lavmarker har minskat väsentligt sedan 1950talet och är i dag ca 8 procent. Drygt 20 procent av lavmarken har på-

verkats under de senaste 20 åren. Vidare visar en jämförelse att avverkningar på lavmarker varit mer omfattande än på övrig skogsmark.

Mot den ovan angivna bakgrunden har vi funnit att det finns anledning att göra en översyn av de regler som finns i skogsvårdslagen om hänsyn till rennäringens intressen i samband med skogsbruk och hur dessa tillämpas, särskilt med hänsyn till samebyarnas tillgång till vinterbetesmark. Vi har också informerat oss om i vilken mån de regler om skydd för naturvården och kulturmiljövården som finns i skogsvårdslagen tillämpas med hänsyn till samebyarnas behov av mark för renskötsel.

6.4.1. Nuvarande reglering av skogsbrukets hänsyn till rennäringens intressen

Skogsbrukets hänsyn till rennäringen regleras inte bara genom reglerna i skogsvårdslagen utan omfattas också av regeln i 30 § rennäringslagen (angående innebörden av den regeln se avsnitt 6.2.1). I skogsvårdslagen (20, 21 och 31 §§) regleras den hänsyn som skall visas för rennäringens intressen i samband med skötseln av skog.

Ett ändamål med att införa bestämmelser om hänsyn till rennäringen i skogsvårdslagen var att tydligare markera den hänsyn som skogsbruket skall ta till rennäringen i egenskap av ett allmänt intresse. I likhet med de regler som finns i miljöbalken om rennäringen som ett riksintresse, var syftet att bevara de grundläggande förutsättningarna för en fortsatt rennäring inom renskötselområdet (prop. 1990/91:3, s. 52 f).

Den generella regeln om skogsbrukets hänsyn gentemot rennäringen i 31 § skogsvårdslagen gäller för allt skogsbruk inom hela renskötselområdet. Den innebär att inom renskötselområdet skall den anpassning av skogsbruksåtgärder ske som uppenbart påkallas med hänsyn till rennäringen.

De skogsbruksåtgärder som räknas upp i bestämmelsen är anpassning av hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning. När skogsägaren planerar och genomför sådana åtgärder skall det eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhängande betesområden och till vegetation som behövs inom områden för samling, flyttning och rastning av renarna.

Skogsstyrelsen har utfärdat allmänna råd om tillämpningen av bestämmelsen i 31 §. I de allmänna råden anges att avverkningar bör ske så att koncentration av hyggen undviks, för att varje sameby årligen skall ha tillgång till sammanhängande betesområden.

När det gäller avverkning av hänglavbärande träd anges att det är angeläget att åstadkomma en samplanering av avverkning av sådan skog så att tillgången till hänglav kan utnyttjas under en längre tidsperiod och att mindre trädsamligar sparas som spridningskällor för hänglav.

Flyttleder, rastbeten och samlingsställen bör visas särskild hänsyn så att deras funktion inte onödigtvis försämras. Som exempel på hänsyn som kan visas anges att trädvegetation sparas i lämplig bredd upp till 100 meter i kanten av en myr.

När markberedning behövs för återväxten av skog, bör denna enligt de allmänna råden ske med minsta möjliga påverkan på lavhävdade marker samt så att framkomligheten vid flyttning och samling av renar inte onödigtvis försvåras.

Slutligen ges allmänna råd för planeringen av skogsbrukets vägnät. Det anges att vägnätsplanering bör ske efter samråd med berörda samebyar för att undvika sönderstyckning av betesområden och svårigheter att hålla renarna samlade vid betet.

Skogsstyrelsen har övergripande tillsynsansvar och skogsvårdsstyrelserna har den löpande tillsynen över att 31 § skogsvårdslagen följs och kan meddela föreläggande eller förbud om det behövs för att bestämmelsen, eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen, skall efterlevas (35 § skogsvårdslagen).

Den generella bestämmelsen om hänsyn till rennäringen i 31 § skogsvårdslagen, kompletteras av regeln i 21 § som gäller inom området för svårföryngrad skog och skyddsskog. Inom detta område får avverkning inte ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd (16 § skogsvårdslagen). Huvudskälet till detta är att det finns särskilda svårigheter att åstadkomma återväxt av skog på denna typ av mark.

Den som ansöker om tillstånd för avverkning inom området för svårföryngrad skog eller skyddsskog skall redovisa vad sökanden avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen (16 § och 21 § 1 st skogsvårdslagen). De hänsyn som skogsägaren skall redovisa i en ansökan om tillstånd till avverkning, är de hänsyn som skall tas till rennäringen enligt den generella bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen.

Skogsvårdsstyrelsen får inte ge tillstånd till avverkning inom svårföryngrad skog eller skyddsskog, som samtidigt är året-runt-mark för renskötseln, om avverkningen medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas, eller om avverkningen omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord (21 § 2 st skogsvårdslagen)

.

Om skogsvårdsstyrelsen ger tillstånd till avverkning, skall myndigheten besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom i fråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverk-

ningsform. Liksom i 31 §, anges i 21 §, att villkor om hänsyn till rennäringens intressen inte får avse annat än vad som uppenbart påkallas med hänsyn till renskötselrätten.

Bestämmelserna i 21 och 31§§ skogsvårdslagen har vissa brister när det gäller att skydda samebyarnas vinterbetesmark mot skogsbruk som kan skada vinterbetet.

Regeln i 21 § omfattar bara den del av samebyarnas året-runtmarker som samtidigt befinner sig inom området för svårföryngrad skog och skyddsskog. Det som i rennäringslagen betecknas som vinterbetesmark faller helt utanför bestämmelsen (vissa områden med viktigt trädlavbete finns dock inom detta område).

Tillämpningen av bestämmelsen i 21 § skogsvårdslagen har inte i något fall lett till att skogsmyndigheterna nekat tillstånd till avverkning inom renskötselns året-runt-marker. En orsak till detta är enligt uppgifter från Skogsstyrelsen att det är svårt att visa att en enskild avverkning medför ett så väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas. En annan orsak kan enligt Skogsstyrelsen vara att bestämmelsen lett till en frivillig anpassning av avverkningar så att de inte omöjliggör samebyarnas samling och flyttning av renar.

Även om bestämmelsen i 21 § skogsvårdslagen inte har lett till att avverkningstillstånd nekats med hänsyn till rennäringens intressen har den dock haft betydelse för tillämpningen av den allmänna hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen.

Både i ansökan om avverkning och i de villkor som anges för avverkningen enligt 21 §, tillämpas hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen och de allmänna råd som Skogsstyrelsen har utfärdat i anslutning till denna. Med hänvisning till detta har skogsvårdsstyrelserna i tillstånd till avverkning inom området för svårföryngrad skog och skyddsskog t.ex. angett att trädvegetation skall sparas i kanten av myrar så att flyttning och samling av renar inte onödigtvis försämras, eller markbehandling skall ske med minsta möjliga påverkan på lavhävdade marker.

Utanför området för svårföryngrad skog och skyddsskog har bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen fått sämre genomslag. I vart fall gäller detta för de skogsägare som inte är FSC-certifierade.

De FSC-certifierade skogsbolagen tillämpar i enlighet med sina åtaganden bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen inom hela renskötselområdet. Sådana hänsyn gentemot rennäringen som anges i 31 § skogsvårdslagen aktualiseras i samband med samråd som hålls med samebyarna rörande avverkningar (jfr Svensk FSC-standard för certifiering av skogsbruk).

De skogsägare som inte FSC-certifierat sin skog tycks dock inte tilllämpa hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen i någon större omfattning inom vinterbetesmarkerna. I våra kontakter med såväl skogsägare som samebyar har vi kunnat notera att det är en vanlig missuppfattning att bestämmelsen i 31 § inte gäller för allt skogsbruk i vinterbetesområdet. Man har uppfattningen att bestämmelsen bara gäller för förhållandet mellan skogsbolagens skogsbruk och rennäringen inom detta område.

En förklaring till denna missuppfattning kan vara att skogsägaren – i motsats till vad som gäller angående hänsynen för naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen – inte behöver ange vad som skall göras för att tillgodose rennäringens intressen i samband med anmälan om avverkning inom renskötselområdet (jfr 14 § skogsvårdslagen).

En annan omständighet som kan ha medverkat till att bestämmelserna i 21 och 31 §§skogsvårdslagen lett till ett mer begränsat skydd för samebyarnas renskötsel än det man avsåg när de infördes, är att skogsbrukets hänsyn är begränsad till vad som ”uppenbart påkallas” med hänsyn till renskötselrätten/rennäringen. Uttrycket kan ge intryck av att hänsyn gentemot rennäringens intressen inte behöver visas i normalfallet. Detta var inte avsikten med formuleringen när den infördes. Avsikten var att markera att de krav på hänsyn till rennäringen som föreskrivs i skogsvårdslagen inte fick bli så långtgående att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvårades. Detta framgår av förarbetena (prop. 1990/91:3 s. 52 ff och s.182 f.).

6.4.2. Nuvarande reglering av skogsbrukets hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen

Miljömålet är jämställt med produktionsmålet i den nya skogspolitiken. Miljömålet definieras på följande sätt, ”Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga skall bevaras. En biologisk mångfald och genetisk variation i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden skall värnas” (prop. 1992/93:226).

Skydd för samebyarnas naturbetesbaserade renskötsel skulle kunna falla inom ramen för skogsbrukets miljömål. Renen är en djurart som naturligt hör hemma i skogen. Inte minst gäller detta inom skogssamebyarnas områden. Att skogen skall brukas så att renen kan fortleva under naturliga betingelser, med tillgång till naturbete och platser där

renen trivs och kan söka skydd stämmer överens med miljömålet för skogsbruket.

Likaså skulle värnandet av skogens kulturmiljövärden kunna omfatta områden som är av betydelse för samebyarnas renskötsel. Renskötseln är en central del av den samiska kulturen som under mycket lång tid tillbaka bedrivits i skogen. De områden i skogen som behövs för att samebyarna skall kunna fortsätta att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel – exempelvis tillräcklig tillgång till bete, flyttleder med rastbeten och arbetshagar – är områden med stora kulturmiljövärden.

Det anges dock inte i förarbetena till de regler som finns om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens att dessa skall tillämpas så att de innefattar hänsyn till de förutsättningar som krävs för att samebyarna skall kunna bedriva naturbetesbaserad renskötsel i skogen. Den generella bestämmelsen i 30 § skogsvårdslagen om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog tillämpas inte heller så. Kulturhistoriskt viktiga samiska platser såsom renvallar och samevisten skyddas enligt bestämmelsen, men däremot inte arbetshagar och flyttvägar som fortfarande är i bruk. Värdefulla biotoper som urskogsrester skyddas, men inte med tanke på deras betydelse som renbete.

Det nya miljöanpassade skogsbruket har dock i många avseenden indirekt lett till positiva effekter för samebyarnas möjlighet att använda skogsmarken för renskötsel. Detta gäller framför allt marken i de fjällnära områdena där miljöskyddet för skogen är starkast. Som exempel på positiva effekter för rennäringen kan nämnas att hyggena har minskat i storlek och att markbehandling efter avverkning har blivit skonsammare. Detta har underlättat för renskötseln och inneburit minskad negativ inverkan på tillgången på lavbete. Det ökade skyddet för i fjällnära skog har inneburit att hänglavbärande urskog kunnat bevaras i vissa områden.

De positiva effekterna för rennäringen av det miljöanpassade skogsbruk som i dag bedrivs skulle dock kunna bli betydligt större om hänsynen till samebyarnas naturbetesbaserade renskötsel sågs som en del av den hänsyn som skall visas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog.

6.4.3. Nuvarande samråd skogsbruk-rennäring

Samråd mellan skogsbruket och rennäringen hålls i olika former. Dels finns en samrådsplikt enligt 20 § skogsvårdslagen som gäller för avverkningar inom renskötselns året-runt-mark, dels hålls samråd på frivillig grund mellan företrädare för skogsbruket och samebyarna. De frivilliga samråden kan i sin tur indelas i samråd som hålls inom ramen för FSC-samarbetet och övriga samråd/samverkan mellan skogsbruket och rennäringen.

De flesta större skogsägare, skogsbolagen, har som vi nämnt certifierat sin skog enligt de villkor som ställts upp av FSC. Därigenom har man åtagit sig att hålla samråd om planerade avverkningar med efterföljande skogsvårdsåtgärder inom hela renskötselområdet. Övriga samråd/samverkan förekommer i dag i begränsad omfattning mellan skogsägare och samebyar. LRF/Skogsägarna har dock i sin policy för utökad samverkan mellan det s.k. familjeskogsbruket och renskötseln angett att man vill verka för ett utökat samarbete mellan skogsbruket och renskötseln på lokal nivå. Man föreslår bl.a. att parterna genom lokala avtal skall kunna komma överens både om särskilda hänsyn från skogsbrukets sida inom områden som är viktiga för renskötseln och om särskilda hänsyn från rennäringen för att undvika skador i jord- och skogsbruket.

Den lagliga samrådsplikten enligt 20 § skogsvårdslagen är utformad så att berörd sameby skall beredas tillfälle till samråd innan avverkning sker inom renskötselns året-runt-marker.

Enligt de föreskrifter som finns utfärdade för samråd enligt 20 § skogsvårdslagen skall skogsmarkens ägare bereda berörd sameby tillfälle till samråd innan föryngringsavverkning eller avverkning för byggande av skogsbilväg påbörjas. Samråden skall omfatta såväl avverkningen som efterföljande skogsvårdsåtgärder.

Samrådsplikten gäller generellt för större skogsägare. De kan dock komma överens med samebyn om motsvarande begränsningar i samråden som de som gäller för skogsägare med mindre än 500 hektar produktiv skogsmark.

Huvudregeln för den som har en brukningsenhet som är mindre än 500 hektar produktiv skogsmark är att samebyn skall ges tillfälle till samråd om den planerade avverkningen är 20 hektar eller större. Om avverkningen skall ske i området för fjällnära skog gäller dock samrådsplikten för hyggen som är 10 hektar eller större. Samråd måste också hållas om den planerade avverkningen ansluter till kalmark eller plantskog som sammanlagt med det planerade hygget överstiger 20 hektar, i fjällnära skog 10 hektar, inom brukningsenheten. Samrådsplikten gäller även för mindre avverkningar om de berör för rennäring-

en särskilt viktig hänglavbärande skog, rastbete, arbeteshage eller flyttled.

Skogsstyrelsens föreskrifter innehåller också en bestämmelse om att den som ansöker om tillstånd eller anmäler en avverkning inom renskötselns året-runt-marker skall foga ett skriftligt bevis om att berörd sameby beretts tillfälle till samråd.

Skogsstyrelsen har utfärdat allmänna råd för samråd. Där anges bl.a. att samrådsmöten bör ske minst en gång om året för större skogsägare och att ett protokoll bör upprättas och justeras av båda parterna vid mötena. Av protokollen bör det framgå vilka områden och vilka åtgärder som berörts vid samrådet, vad som överenskommits och vilka skiljaktiga uppfattningar som kvarstår.

De samråd som hålls mellan större skogsägare och samebyar inom ramen för FSC skall, om annat inte överenskommits mellan skogsägaren och samebyn, utformas på samma sätt som samråden enligt 20 § skogsvårdslagen (Svensk FSC-standard för certifiering av skogsbruk s. 10).

De samråd som hålls mellan skogsägare och samebyar har utvärderats vid tre tillfällen. Den senaste utvärderingen gäller för samråd som hölls under år 1998. Utvärderingen har gjorts på initiativ av Samrådsgruppen skogsbruk-rennäring som arbetar på uppdrag av Skogsstyrelsen.

Av den senaste utvärderingen framgår att samråden i första hand avser slutavverkning med efterföljande markberedning. Mer sällan samråder man om röjning och gallring av skog. Samebyarna önskar samråd om röjning och gallring medan skogsbruket i allmänhet tycker detta är onödigt.

I allmänhet ändras endast ett litet antal objekt under samråden. Av samebyarna har 70 procent uppfattningen att samråden med skogsbruket har någon, liten eller ingen betydelse för rennäringen, medan 30 procent anser att samråden har ganska stor betydelse för rennäringen. Av företrädarna för skogsbruket har 72 procent uppfattningen att samråden med samebyarna har stor, ganska stor eller någon betydelse för skogsbruket, medan 27 procent anser att samråden har liten eller ingen betydelse.

Samebyarna önskar enligt utvärderingen ett större inflytande i samråden med en ökad möjlighet att påverka planerade skogsbruksåtgärder. Många samebyar upplever idag samråden mer som informationsmöten från skogsbrukets sida än som en reell möjlighet att påverka skogsbruket. Företrädare för skogsbruket tycker däremot att samråden i huvudsak fungerar bra. Många önskar dock bättre information om samebyarnas behov av mark för renskötsel.

Våra kontakter med företrädare för samebyar och skogsägare bekräftar i stort sett utvärderingens resultat. Företrädare för de flesta samebyar anser att samråden inte lett till den hänsyn till behovet av mark för renskötsel som behövs. Främst gäller detta hänsynen till behovet av tillgång på vinterbete. Det finns dock enskilda samebyar som är nöjda med de samråd som hålls och anser att de i många avseenden lett till ökad hänsyn till renskötseln. Man nämner bl.a. skonsammare markbehandling som gör att skador på lavbetet i samband med avverkning har minskat och avverkningsmetoder som innebär att träd sparas så att snön inte packas så hårt på hyggena och betet därmed är lättare att komma åt.

Företrädare för skogsbruket anser i huvudsak att samråden fungerar bra. De anser att samråden lett till ökad kunskap och ökad hänsyn till rennäringens behov. Som exempel på detta nämns ofta att avverkningar förskjuts i tiden för att tillgodose önskemål från samebyarna. Man försöker också planera avverkningarna så att de inte förläggs i för nära anslutning till varandra och därmed skapar onödiga svårigheter för renskötseln. Andra exempel som ofta nämns är att hänglavbärande träd sparas i samband med avverkningar för att underlätta spridning till uppväxande träd samt att trädskärmar sparas för att underlätta flyttning och samling av renar.

6.4.4. Våra överväganden och förslag

Målet för våra överväganden och förslag är att åstadkomma ett så gott sambruk av marken som möjligt mellan samebyarnas renskötsel och markägarnas skogsbruk. Inom ramen för ett sådant sambruk skall förutsättningar finnas för att en naturbetesbaserad renskötsel uthålligt skall kunna bedrivas inom hela renskötselområdet.

Det finns goda möjligheter att uppnå detta mål med det miljöanpassade skogsbruk som bedrivs i dag och de samrådsformer som redan finns och är under utveckling mellan samebyar och skogsägare.

Utöver detta behöver dock vissa ytterligare åtgärder vidtas. Det gäller framför allt en utökad möjlighet till samråd för samebyarna, ett tydligare skydd för vinterbetet och en möjlighet att få större avverkningar prövade av skogsvårdsmyndigheterna om man inte kan komma överens.

Vi vill också i våra förslag eftersträva att samordna hänsynen till natur- och kulturmiljövården med hänsynen till rennäringen. I många avseenden sammanfaller intresset av att skydda natur- och kulturmiljövården med samebyarnas behov av skydd för mark för att kunna bedriva naturbetesbaserad renskötsel. En samordning av tillämpningen av

regler som finns om hänsyn till natur- och kulturmiljövården med de regler som finns om hänsyn till rennäringen kommer därför att leda till ett bättre skydd för mark som är viktig för samebyarnas renskötsel. Det skulle också vara till fördel för skogsbruket om de regler som finns om hänsyn till natur- och kulturmiljövården, när detta är möjligt, samordnas med hänsynen till rennäringen, så att olika åtgärder som vidtas utförs på ett sådant sätt att båda hänsynen tillgodoses samtidigt. I de följande avsnitten, 6.4.5 – 6.4.10, redogör vi för våra förslag.

6.4.5. Samråd i hela renskötselområdet

Bestämmelsen om samråd ändras så att den omfattar hela renskötselområdet. Protokoll skall föras vid samråden och lämnas in till skogsvårdsmyndigheten.

Ömsesidig information

En viktig förutsättning för att samråd skall vara meningsfulla och för att uppnå ett gott sambruk av marken mellan skogsbruket och rennäringen är att båda parter har tillgång till information om varandras verksamhet och behov.

I de kontakter vi har haft med skogsbruket har det framförts önskemål om mer och tydligare information om var de områden finns som är viktiga för samebyarnas renskötsel, exempelvis information om viktiga vinterbetesområden. Genom ökad och mer exakt information om var viktiga områden för renskötseln är belägna skulle samråden kunna bli mer effektiva, anser företrädare för skogsbruket. Man har också påpekat att information om var områden som är viktiga för rennäringen finns, skulle kunna leda till att hänsyn till sådana områden bättre kan planeras in i förväg i skogsbolagens planer för skogsbruket i sådana områden.

Det material som gjorts tillgängligt genom Svensk-norska renbeteskommissionens arbete gör att information, bl.a. om var mycket gott vinterbete finns, kan användas som underlag för de samråd som hålls mellan samebyarna och skogsbruket. Det kan också användas i lokal samverkan med mindre skogsägare och i eventuella avtal med dessa om markanvändning. I bilaga 5 finns översiktliga kartor som visar var mycket gott vinterbete finns inom olika markägares mark inom renskötselområdet.

Annan information som finns eller håller på att färdigställas är så som vi angett i avsnitt 6.2.2., information om samebyarnas årstidsbeten

m.m. på samebyarnas markanvändningskartor och kartläggningen av rennäringens riksintresseområden.

En mer detaljerad information om samebyarnas behov av mark för renskötsel prövas inom ett projekt ”Renbruksplan”. Projektet som drivs av Skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten med länsstyrelsen som huvudman, innebär en noggrann kartläggning av mark som är viktig för renskötsel, bl.a. vinterbetesmark och så kallade ”nyckelområden” i två samebyar. Syftet är både att åstadkomma ett bättre underlag för planering av utnyttjandet av betesresurserna för samebyarna själva och ett bättre underlag för samebyarnas samråd med företrädare för konkurrerande markanvändning, som exempelvis skogsbruket.

Vi delar uppfattningen att det för att åstadkomma bättre samråd mellan rennäringen och skogsbruket, är angeläget med så noggrann information som möjligt om vilka områden som är viktiga för samebyarnas renskötsel. Det är därför viktigt att den databas som tagits fram av Svensk-norska renbeteskommissionen och som vi föreslår att Sametinget skall ha ansvaret för, hålls uppdaterad så att den exempelvis kan användas i samråd mellan rennäringen och skogsbruket. Det är också angeläget att projektet ”Renbruksplan” följs upp för att se om de kan användas även i andra samebyar för att få fram bättre underlag för samråd med exempelvis skogsbruket.

Från samebyarnas sida har man framfört önskemål om att få information om planerade skogsbruksåtgärder så lång tid i förväg som möjligt. Ju mer information samebyarna har om vilka skogsbruksåtgärder som planeras under den kommande fem- till tioårsperioden inom samebyn desto lättare är det för samebyn att få en överblick över den påverkan skogsbruket som helhet kommer att ha på samebyns betestillgång under den kommande perioden. Med en sådan överblick blir det lättare att bedöma hur en planerad enskild skogsbruksåtgärd kommer att påverka samebyns vinterbete och komma överens om hur den negativa påverkan av en skogsbruksåtgärd kan minimeras.

Sådan information kan också utnyttjas av samebyarna så att de kan utnyttja de områden som skall avverkas mer intensivt för bete under perioden före avverkningen. På det sättet kan det bortfall av tillgängligt lavbete som en avverkning innebär minskas (Jfr; Modellstudie av potentialen för renbete anpassat till kommande slutavverkning, Mirjam Nordh, SLU, Umeå). Detta kräver dock att samebyarna har tidig information om planerade avverkningar.

Samråd i hela renskötselområdet

Även om samråd hålls mellan många skogsbolag och samebyar i hela renskötselområdet är det många skogsägare som inte samråder på frivillig grund med samebyarna inom vinterbetesområdet innan man genomför avverkningar och efterföljande skogsbruksåtgärder som kan skada mark som är viktig för vinterbetet eller renskötseln i övrigt.

Detta är enligt vår uppfattning olyckligt. Utan samråd saknas möjligheter för samebyar och skogsägare att samverka om markanvändningen. Samebyn får inte tillfälle att lämna information om en planerad avverkning med efterföljande skogsbruksåtgärder påverkar mark som är viktig för samebyns renskötsel eller vad som kan göras för att ta hänsyn till vinterbetet och renskötseln i övrigt i samband med avverkningen.

Om samebyarna fick möjlighet till samråd innan avverkningar också inom vinterbetesmarkerna skulle de ha möjlighet att påverka större avverkningar som berör viktigt vinterbete eller områden som i övrigt är särskilt viktiga för renskötseln såsom kalvningsplatser, flyttvägar och mark kring arbetshagar. Samråd mellan samebyn och skogsägare inom vinterbetesområdet kan också vara ett sätt att åstadkomma att hänsynsregeln i 31 § skogsvårdslagen blir mer känd och använd även inom vinterbetesområdet. Som vi redogjort för ovan har hänsynsregeln inte fått fullt genomslag, varken hos samebyarna eller skogsägare.

Vi föreslår därför att bestämmelsen om samråd i 20 § skogsvårdslagen ändras till att omfatta hela renskötselområdet.

Skogsstyrelsen bör liksom nu genom föreskrifter närmare ange vilka avverkningar som skall föregås av att samebyn bereds möjlighet till samråd. Syftet med sådana föreskrifter är att begränsa samråden till större avverkningar i områden som är viktiga för samebyarnas tillgång till renbete och avverkningar som berör områden som är särskilt viktiga för renskötseln (exempelvis kalvningsland, flyttleder, samlingsplatser och renskötselanläggningar).

När det gäller avverkningar som berör områden som är viktiga för samebyarnas tillgång till renbete kommer det främst att röra sig om områden med lavbete eftersom lavbete är det bete som huvudsakligen finns i skogen. Lavbetet är också det renbete som påverkas mest av skogsbruket eftersom det återväxer långsamt efter en avverkning.

Vi vill understryka att vårt förslag gäller en möjlighet till samråd, inte att samråd under alla omständigheter måste ha föregått en avverkning. Det är tillräckligt att en skogsägare i samband med avverkningsanmälan kan visa att berörd sameby beretts tillfälle till samråd, eller att man kan visa att man kommit överens med samebyn om att samråd inte skall ske.

Det skulle varken vara rimligt för skogsägaren eller samebyn med en ordning där man hade en plikt att hålla samrådsmöten inför alla större avverkningar. Det skulle vara allt för tidskrävande, framför allt för samebyn. Dessutom har inte samebyn anledning att samråda om alla större avverkningar inom vinterbeteområdet eftersom vissa avverkningar inte berör viktiga betesområden eller andra områden som är särskilt viktiga för renskötseln.

Med det förslag vi lämnar kan samebyn avgöra om en avverkning kommer att beröra mark som är viktig för samebyns renskötsel. Om så är fallet har man rätt att påkalla samråd med skogsägaren rörande den avverkningen.

Uppföljning av samråd

För att samråden skall leda till ett gott samarbete mellan samebyarna och skogsbruket och till den hänsyn som behövs för renskötselns behov av mark är uppföljningen av samråden viktig.

Enligt de allmänna råd som finns för samråd enligt skogsvårdslagen bör protokoll föras vid samråden. Av dessa bör framgå vilka områden och åtgärder som berörts vid samrådet, vad som överenskommits och vilka skiljaktiga uppfattningar som kvarstår.

En uppföljning av samråden skulle bli mer effektiv om det fanns en skyldighet för skogsägare att inge protokoll från samråd i samband med avverkningsanmälan. Skogsvårdsmyndigheten skulle på det sättet enklare kunna bilda sig en uppfattning om de eventuella skiljaktiga meningar som finns mellan samebyar och skogsägare när det gäller former för avverkning och eventuell markbehandling. Därmed skulle myndighetens tillsyn av att de hänsyn som föreskrivs i 31 § skogsvårdslagen kunna underlättas och bli mer effektiv.

Vi anser därför att Skogsstyrelsen bör utforma föreskrifter om att protokoll från samråd skall ges in i samband med avverkningsanmälan och föreskrifter om att protokollen skall innehålla uppgifter om vad som överenskommits och vilka skiljaktiga uppfattningar som kvarstår efter samrådet.

För att samråd skall upplevas som meningsfulla för såväl rennäringen som skogsbruket är det av stor betydelse att de överenskommelser som träffas i samband med samråd hålls.

Det förekommer att överenskommelser som träffats vid samråd inte följs. Det kan exempelvis röra sig om att lavmarker markbereds trots att man kommit överens om att detta inte skall ske eller att avverkning äger rum vid en annan tidpunkt än den man kommit överens om. Det

förekommer också att samebyar ändrar överenskomna tidpunkter eller platser för lastbilstransporter och avlastning av renar i skogen.

Orsakerna till att överenskommelser inte hålls varierar. Tidsförskjutningar för när olika åtgärder genomförs kan bero på ändrade förutsättningar eller ändrad planering i såväl skogsbruket som renskötseln. Att avverkning och markbehandling sker på annat sätt än det man kommit överens om kan bero på missförstånd mellan skogsägaren och den entreprenör som utför avverkningen.

Avvikelser i förhållande till det man kommit överens om vid samråd skapar irritation i samarbetet och kan leda till ökad misstro mellan parterna. Det kan också leda till ekonomiska konsekvenser för ena parten. Om exempelvis stora områden med marklav markbereds trots att man kommit överens om att detta inte skall ske, innebär detta att samebyns tillgång till bete minskar under lång tid framöver.

För att samarbetet skall fungera så bra som möjligt är det angeläget att den part som inte kan följa en överenskommelse tar kontakt med motparten och informerar om detta. Om skada redan har inträffat, har den som lider skada rätt till ersättning från den som varit vårdslös och därigenom brustit i hänsyn enligt den regel vi föreslår i 3 kap. 2 § lag om renskötselrätt.

För att understryka vikten av att överenskommelser som träffats i samband med samråd hålls, anser vi också att det är angeläget att skogsvårdsmyndigheten använder de befogenheter myndigheten har för att följa upp överenskommelserna. Det kan ske genom att skogsvårdsstyrelserna använder de överenskommelser som träffats om hänsyn till rennäringen som underlag för de villkor för avverkning som myndigheten skall utfärda i samband med att tillstånd ges till avverkning inom området för svårföryngrad skog och skyddsskog. Innehållet i överenskommelser kan också användas som underlag för förelägganden och förbud i myndighetens tillsyn av att bestämmelsen om hänsyn till rennäringen i 31 § skogsvårdslagen följs.

6.4.6. Tydligare skydd för samebyarnas vinterbetesmark

Den generella regeln i skogsvårdslagen om hänsyn för rennäringens intressen preciseras så att samebyarnas vinterbete får ett tydligare skydd.

Tillräcklig tillgång till vinterbetesmark är som vi tidigare angett av avgörande betydelse för att samebyarna långsiktigt skall kunna bedriva en naturbetesbaserad renskötsel.

Olika faktorer påverkar tillgången till vinterbete inom en sameby. Det egna utnyttjandet av betesresursen, skogsbrukets markanvändning och klimatpåverkan är några exempel.

För att den påverkan som orsakas av skogsbruket skall bli så liten som möjligt bör samebyarnas behov av hänsyn till vinterbetesmarken tydligare än i dag lyftas fram i den generella hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen. Det kan ske genom att hänsynsbestämmelsen preciseras så att det anges att hänsyn skall visas vid skötseln av skog så att det eftersträvas att tillgången till marklavbete och trädlavbete i varje sameby väsentligen kan bibehållas.

En målsättning för skogsbruket bör vara att hänsyn skall tas till vinterbetet så att inte mer än en mindre del av den totala lavförekomsten i renskötselområdet är oanvändbart som vinterbete till följd av skogsbrukets påverkan.

Genom att tydligare lyfta fram hänsynen för vinterbetet i bestämmelsen kan skogsbrukets hänsyn till renskötseln i ökad grad koncentreras till de skogsområden där det finns tillgång på marklav och trädlav samt till områden i anslutning till kalvningsland, flyttleder, samlingsplatser och arbetshagar.

Totalt finns marklav lämplig för renbete inom ca 9 procent av skogsmarken inom renskötselområdet. Tillgången på trädlav som kan användas som renbete är störst inom områden med gammal skog, främst barrskog som är mer än 120 år gammal. Barrskog äldre än 120 år finns inom ca 15-20 procent av skogsmarken inom renskötselområdet. Av denna finns 20 procent i reservat och nationalparker.

Tillgången på lavbete minskar i samband med avverkningar men återväxer sedan. Marklav skadas av skogsmaskiner och markberedning. Trädlaven försvinner i den omfattning träd med lav avverkas. Det tar normalt cirka 20 år för marklaven att återväxa efter en avverkning. För trädlaven tar det betydligt längre tid. Träden får normalt inte hänglav som kan användas som renbete förrän de är ca 100-120 år gamla. Åter-

planteras marken med främmande trädslag som exempelvis contortatall minskar eller uteblir återväxten av såväl marklav som trädlav.

För att samebyarnas totala tillgång på marklav och trädlav som kan användas som vinterbete väsentligen skall kunna bibehållas, är det viktigt att avverkningar i sådana områden planeras noga. Bäst är om samebyn får reda på planerade avverkningar på lavmark i så god tid att laven kan utnyttjas och betas ned innan avverkning genomförs. Om avverkning av trädlavskog görs på vårvintern kan trädlaven betas av renarna, innan virket forslas bort.

Inom större sammanhängande lavbetesområden är det viktigt att begränsa avverkningarnas storlek så att endast mindre områden inom betestrakten blir oanvändbara som bete. Under den tid som marklaven är borta eller otillgänglig inom ett mindre område kan betet ändå utnyttjas i den skog som lämnats kvar. När laven och skogen växt till på hygget, så att bete finns tillgängligt på nytt, kan den skog som tidigare lämnats kvar avverkas.

När det gäller trädlav är det viktigt att lämna tillräckligt många träd för att laven skall kunna sprida sig till den skog som växer upp på ett hygge.

Även andra åtgärder kan vidtas för att lavbetet skall skadas i så liten omfattning som möjligt i samband med avverkning. För marklavbetet rör det sig både om att använda skonsamma avverkningsmetoder och en skonsam markberedning. Exempel på sådana metoder kan vara att satsa på självföryngring med hjälp av fröträd i stället för markbehandling och plantering. Lämnas tillräckligt antal träd på lavmark kan man också motverka packning av snö på hyggena som gör det svårt för renarna att komma åt marklaven.

Avverkning på lavmarker under den tid då marken är frusen innebär att skador från skogsmaskinerna på lavtäcket minskar. Måste markbehandling användas finns numera moderna metoder för detta som innebär mindre skador på lavtäcket.

För trädlavbetet rör det sig bl.a. om att sträva efter att inte avverka hänglavsskog så att den totala tillgången på hänglavsbärande skog i en sameby minskar i för stor omfattning. Det viktigaste trädlavbetet finns i vårbetestrakterna.

Lika stora hänsyn behöver inte visas rennäringen inom hela renskötselområdet. Kraven på den hänsyn som skall visas i skogsbruket bör variera med hänsyn till hur viktigt området är för samebyarna som renbete. Ju större förekomsten av marklav eller trädlav är inom ett område ju större hänsyn bör krävas från skogsbruket.

En målsättning för skogsbruket bör vara att visa hänsyn till marklavbetet så att aldrig mer än tio procent av marklavbetet inom det område som berörs av en avverkning bortfaller på grund av skogsbru-

ket. Detta innebär att ju lavrikare mark som berörs av en avverkning ju skonsammare bör markberedningen vara.

Såväl skonsam markbehandling och självföryngring som överhållning av skog hör till åtgärder som också anges som önskvärda med hänsyn till naturvården och kulturmiljövården. Genom att sträva efter att samordna dessa hänsyn på ett sådant sätt att hänsyn till naturvården och kulturmiljövården förläggs till områden med marklav och trädlav kan ökad hänsyn till mark- och trädlavsområden uppnås relativt enkelt.

Enligt vår bedömning behöver en ökad hänsyn till samebyarnas tillgång till marklavbete inte innebära stora ingrepp i skogsbruket. Redan i dag avverkas lavmark i relativt liten omfattning och en liten del av lavmarken markbereds. Statistik från Riksskogstaxeringen för år 1994-1998 visar att endast 0,2 procent av skogsmarken med lavvegetation (lavrik typ och lavtyp) slutavverkades per år under denna period, medan 0,4 procent gallrades Bara 5 procent av den slutavverkade arealen skog på lavmark, markbereddes under samma period.

Som en jämförelse kan nämnas att 1,3 procent av den totala skogsmarken avverkades per år (slutavverkning och gallring) i norra Norrland under samma period och 1,7 procent i södra Norrland (se vidare bilaga 4).

Studier som gjorts visar att hänsyn från skogsbrukets sida inom områden som skogsvårdsstyrelsen bedömt som kärnområden för samebyarnas vinterbete ger stor effekt för samebyarnas tillgång på marklavbete. Hänsyn såsom begränsning av föryngringsytor och skonsam markberedning på mark av lavtyp, lavrik typ och torra ristyper ger stora effekter på tillgången till tillgängligt lavbete (Rennäringsanpassat skogsbruk, Skogsvårdsstyrelsen Västerbotten, mars 2001).

Andra studier visar att renbetestillgången över tid kan hållas i det närmaste konstant om skogsbruket bedrivs med skonsammare markberedning och den överhållning av skog som sker förläggs till lavmark (Hänsyn till renskötsel vid långsiktig virkesproduktion, Jonas Björklund och Avverkningsmöjligheter och skogens utveckling på lång sikt inom Vindelns kommun, Erik Wilhelmsson).

Det finns fler exempel än de som vi nämnt på vad som kan göras för att eftersträva att samebyarnas tillgång till vinterbete skyddas i samband med skogsbruk. Det bör bli en uppgift för Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna att i samarbete med Sametinget och samebyarna ta fram förslag till olika åtgärder som kan vidtas för att skydda tillgången till lavbete i samband med olika skogsbruksåtgärder. Information om hur skogen kan brukas med minsta möjliga skada på marklav och trädlav kan sedan spridas vidare till skogsägarna genom de utbildningsinsatser vi föreslår och de initiativ till lokal samverkan mellan samebyarna och skogsägare som vi anser skall stödjas (se avsnitt 6.5).

Skyddet av områden för samling, flyttning och rastning av renar bör vara kvar i den generella hänsynsregeln i 31 § skogsvårdslagen. Det rör sig bl.a. om att undvika hinder av olika slag längst flyttleder, se till att det finns tillgång till mindre rastbeten och bete kring samlingsplatser och kalvningsplatser samt att lämna skog kring fasta renskötselanläggningar.

Utan tillgång till den mark och det bete som behövs för att renarna skall kunna samlas, vila och flyttas mellan olika betesområden mister också betesområdena i betydelse. Det är viktigt att Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna har tillgång till aktuell information från samebyarna om var sådana områden finns och kan sprida denna information vidare till skogsägare.

6.4.7. Hänsyn till rennäringen i avverkningsanmälan

Skogsägare skall i samband med avverkningsanmälan ange vad som skall göras för att tillgodose rennäringens intressen.

Det är angeläget med åtgärder som gör att skogsägarna i ökad omfattning blir uppmärksamma på sin skyldighet att i samband med skogsbruk visa hänsyn till samebyarnas behov av bete och de områden som i övrigt behövs för renskötsel.

I dag finns en skyldighet för skogsägaren att i samband med avverkningsanmälan ange vad han avser göra för att tillgodose hänsynen för naturvårdens- och kulturmiljövårdens intressen. Motsvarande skyldighet finns inte när det gäller rennäringens intressen.

För att åstadkomma ett bättre genomslag för hänsynsregeln i 31 § skogsvårdslagen föreslår vi att bestämmelsen om avverkningsanmälan kompletteras så att skogsägare i avverkningsanmälan också skall ange vad han/hon avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen. På det sättet ”aktiveras” bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen om hänsyn till rennäringen inom hela renskötselområdet.

En annan fördel med att införa en sådan skyldighet också när det gäller hänsynen för rennäringens intressen är att skogsägaren görs mer uppmärksam på möjligheten att samordna hänsyn till rennäringens intressen med hänsynen för natur- och kulturmiljövården.

Samordning av hänsyn till naturvårdens- och kulturmiljövårdens intressen med hänsyn till rennäringens intressen bör underlättas genom råd från skogsvårdsstyrelserna till skogsägarna om hur dessa hänsyn kan samordnas i skogsbruket.

6.4.8. Skogsvårdsstyrelsens roll

Skogsvårdsmyndigheten får rätt att i enskilda fall meddela bindande beslut om hänsynstagande till mark som behövs för rennäringen utan att först behöva ge råd och anvisningar.

Liksom när det gäller hänsynen till natur- och kulturmiljövården har skogsvårdsstyrelserna en viktig roll när det gäller att informera och ge råd till skogsägare om hur hänsyn bör tas till mark som är viktig för att samebyarnas naturbetesbaserde renskötel. Skogsvårdsstyrelsernas tillsyn av att hänsyn tas på det sätt som anges i 31 § skogsvårdslagen, är också viktig för att bestämmelsen skall kunna leda till att samebyarna har tillräcklig tillgång till bete och annan mark som behövs för att kunna bedriva naturbetesbaserad renskötsel.

För att skogsvårdsstyrelserna skall kunna uppfylla sin uppgift att ge råd och utöva tillsyn av att hänsyn tas till rennäringen i samband med alla skogsvårdsåtgärder måste myndigheten ha ett löpande samråd med samebyarna och tillgång till information om samebyarnas markanvändning och var lavbetesområdena finns inom varje sameby.

Sådan information finns numera tillgänglig digitalt för hela renskötselområdet när det gäller mycket gott vinterbete och mark som är viktig för flyttning och samling av renar. Som vi tidigare har angett har en kartläggning av detta gjorts inom ramen för det arbete som utförts i Svensk-norska renbeteskommissionen, se vidare bilaga 5.

Databasens informationen om var samebyarnas marklavbete finns är inte lika god för hela renskötselområdet. Inom de områden där vegetationskartor finns är informationen bäst. I de områden där vegetationskartornas redovisning grundar sig på satellitbilder finns vissa osäkerheter. Det råder dels en viss osäkerhet om vilken markvegetationstyp som finns på hyggen (rör sig om 5-15 procent av skogsmarken), dels osäkerhet om vilken markvegetation som finns inom områden med starkt kuperad terräng, där det förekommer skuggbildning på satellitbilderna (0-2 procent av årstidsbetenas nettoareal). Inom dessa områden kan det följaktligen finnas marklavbete som inte framgår av databasen (se vidare Svensk-norska renbeteskommissionens betänkande, Bilaga 1 s. 29).

Det är angeläget att materialet så fort som möjligt kompletteras med uppgifter om vilken markvegetation som finns inom dessa områden. Att så sker bör bli en uppgift för Sametinget som ny sektorsmyndighet för rennäringen. Likaså bör uppgifter om var viktiga hänglavsområden finns kartläggas av Sametinget.

I avvaktan på att detta arbete färdigställs får det ankomma på samebyarna att i samband med de samråd som hålls med skogsbruket lämna kompletterande upplysningar om lavbetesområden som är av betydelse för samebyn. Sådana upplysningar bör föras till de protokoll som förs vid samråden.

Genom att protokollen fogas till avverkningsanmälan och ansökan om tillstånd till avverkning får också skogsvårdsstyrelsen del av denna information och kan beakta den vid sin bedömning. Uppgifter om lavtillgången i protokollen kan kompletteras med fältbesök från skogsvårdsstyrelsen sida.

Det är angeläget att skogsvårdsstyrelsen i sin tillsyn av hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen eftersträvar att alla skogsbruksåtgärder skall vidtas så att minsta möjliga skada orsakas på lavbetet. Detta kan ske genom att skogsvårdsstyrelsen aktivt utnyttjar de möjligheter myndigheten har enligt 35 § skogsvårdslagen, att ge råd, meddela förelägganden och förbud som behövs för att de hänsyn som anges i 31 § skogsvårdslagen skall efterlevas. Det kan exempelvis gälla skonsam eller ingen markbehandling, kvarlämnande av träd vid avverkning m.m. Som vi angett ovan kan överenskommelser som träffats i samband med samråd användas som underlag för förelägganden eller förbud från skogsvårdsmyndigheten.

I vissa fall kan det vara så angeläget att skydda ett lavbetesområde från skogsbruksåtgärder som kan skada lavbetet, exempelvis kraftig markberedning, att skogsvårdsmyndigheten bör ha möjlighet att meddela bindande beslut om hänsynstagande utan att först behöva ge råd. Skogsvårdsmyndigheterna har en sådan möjlighet att meddela förbud eller förelägganden direkt, när det behövs för att bevara natur- eller kulturmiljövården.

Vi föreslår att motsvarande möjlighet införs så att skogsvårdsmyndigheten kan meddela förelägganden eller förbud direkt när det behövs för att skydda områden som behövs för rennäringen.

Målet för tillsynen är att den totala tillgången på lavbete inom en sameby väsentligen kan bibehållas så att samebyns pågående markanvändning för renskötsel inom samebyn inte avsevärt försvåras.

Med en aktiv rådgivning och tillsyn samt tillgång till information som visar var lavbete och andra områden som är särskilt viktiga för renskötseln finns, bör skogsbruket kunna ta sådan hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel att naturbetesbaserad renskötsel långsiktigt kan bedrivas inom alla samebyar inom renskötselområdet.

6.4.9. Prövning av avverkningar med hänsyn till rennäringens intressen

Skogsvårdsstyrelsen skall om sameby och skogsmarkens ägare inte kan komma överens om en avverkning vid ett samråd, pröva om det finns behov av begränsning av eller förbud mot avverkningen.

Sådant beslut skall meddelas om den planerade avverkningen medför ett sådant väsentligt bortfall av renbete att samebyns möjlighet att bedriva rennäring inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras eller om den planerade avverkningen leder till att sedvanlig samling eller flyttning av renhjord inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras.

Om ett beslut om begränsning eller förbud av en avverkning leder till att markägarens pågående markanvändning avsevärt försvåras skall ersättning utgå av allmänna medel.

Vi anser att det i särskilda fall behövs en möjlighet för skogsvårdsstyrelserna att fatta beslut om begränsningar av, eller förbud mot avverkningar som skulle medföra att pågående markanvändning för renskötsel inom den del av samebyn som berörs av avverkningen avsevärt försvåras.

En sådan möjlighet finns i dag om det rör en avverkning inom området för svårföryngrad skog eller skyddsskog. Inom detta område får inte avverkningstillstånd ges av skogsvårdsmyndigheten om det medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord.

De områden som är viktigast för samebyarna som vinterbete finns utanför det område där den nuvarande bestämmelsen gäller. I vissa fall kan en stor avverkning av skog på vinterbetesmark som är viktig för samebyns renskötsel innebära att pågående markanvändning för renskötsel, inom den del av samebyn som berörs av avverkningen, avsevärt försvåras. Med gällande regler kan en sådan avverkning inte begränsas eller stoppas med hänsyn till rennäringen.

Vi anser att det är angeläget att öppna en möjlighet för skogsvårdsmyndigheterna att begränsa eller stoppa större avverkningar, eller avverkningar inom för renskötseln särskilt viktiga områden, om avverkningen leder till att renskötseln inom den del av samebyns betesområde som berörs, avsevärt försvåras.

För att understryka vikten av de samråd som hålls mellan skogsbruket och samebyarna föreslår vi att en sådan prövning knyts till samråden. Om det av protokoll från samråd mellan samebyn och markägaren, framgår att samebyn motsatt sig en avverkning skall skogsvårdsstyrelserna göra en prövning av om avverkningen skall begränsas eller stoppas.

Beslut om begränsning eller förbud mot avverkningen skall kunna meddelas om den planerade avverkningen medför ett sådant väsentligt bortfall av renbete att samebyns möjlighet att bedriva rennäring inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras eller avverkningen leder till att sedvanlig samling eller flyttning av renhjord inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras.

Med berörd del av samebyns betesområde menas den betestrakt i samebyn som berörs av den planerade avverkningen. En betestrakt är det område som får användas av en vinterbetesgrupp i en sameby som vinterbetesområde. Om användningen av en betestrakt avsevärt försvåras på grund av bortfall av renbete eller på grund av att området inte kan användas som kalvningsplats eller renar inte kan samlas eller flyttas inom området, skall avverkningen begränsas eller stoppas.

Av den senaste utvärderingen av samråden framgår att en majoritet av samebyarna anser att de har allt för liten möjlighet att påverka skogsbruket så att hänsyn visas för deras behov av mark för renskötsel. Företrädare för skogsbruket däremot är i stort sett nöjda med resultaten av samråden. Mycket tyder på en ojämlikhet i förhandlingssituationen.

En regel som på det sätt vi föreslår gör det möjligt för skogsvårdsmyndigheterna att väga skogsbrukets intressen mot rennäringens intressen, anser vi kommer att leda till att en större jämlikhet mellan parterna kan åstadkommas i förhandlingarna i samband med samråd.

Om skogsbruket löpande tar hänsyn till rennäringens intressen i samband med olika skogsbruksåtgärder, och skogsvårdsmyndigheterna bidrar med kunskap om vilka åtgärder som kan vidtas för att skydda samebyarnas behov av mark för renskötsel, bedömer vi att en regel av detta slag inte behöver tillämpas annat än i undantagsfall. Mindre avverkningsytor, kvarlämnande av träd och skonsam markberedning på lavmark samt hänsyn i anslutning till flyttvägar, arbetshagar och samlingsplatser kommer i de flesta fall att leda till att pågående markanvändning inom den del av samebyn som berörs av en enskild avverkning inte avsevärt försvåras.

Skogsvårdsstyrelsens prövning av en avverkning skall, liksom samråden, både omfatta avverkningen och planerade efterföljande skogsvårdsåtgärder.

Om det är tillräckligt, skall skogsvårdsstyrelsen i första hand besluta om begränsning av avverkningen eller den efterföljande skogsvårdsåtgärden. Om begränsning av avverkningen eller den efterföljande skogsvårdsåtgärden inte är tillräcklig för att undvika att samebyns möjlighet att bedriva rennäring inom berörd del av samebyns betesområdet avsevärt försvåras, skall skogsvårdsstyrelsen besluta om förbud.

Beslut om begränsning eller förbud mot en avverkning gäller tills nytt samråd hållits och ny avverkningsanmälan eller ansökan om tillstånd till avverkning kommer in till skogsvårdsmyndigheten. Om överenskommelse träffats mellan samebyn och skogsägaren i samband med nytt samråd, saknas anledning för skogsvårdsstyrelsen att pröva om avverkningen skall begränsas eller förbjudas med hänsyn till rennäringens intressen.

Skogsvårdsstyrelsen skall liksom i dag alltid besluta om vilken hänsyn som skall tas till rennäringens intressen i samband med tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog. Det är också, som vi påpekat ovan, angeläget att myndigheten aktivt i sin tillsyn följer upp de överenskommelser som träffats i samband med samråd t.ex. när det gäller sättet för avverkning och efterföljande skogsvårdsåtgärder.

Om förbud eller begränsning av en planerad större avverkning är nödvändigt med hänsyn till rennäringens intressen och ett sådant beslut leder till att markägarens pågående markanvändning avsevärt försvåras skall ersättning utgå enligt de bestämmelser som anges i 19 § skogsvårdslagen. På detta vis begränsas de negativa konsekvenserna av beslutet för markägaren. Eftersom avsikten med att kunna begränsa eller förbjuda en avverkning är att tillgodose rennäringen som ett allmänt intresse, bör ersättning betalas av staten.

6.4.10. Samordning av hänsyn till natur- och kulturmiljövården med hänsyn till rennäringens intressen

De möjligheter som finns att samordna skyddet för områden som är av betydelse för natur- och kulturmiljövården med skyddet för områden som är av betydelse för den naturbetesbaserade renskötseln skall tillvaratas. Det gäller såväl i skogsbruket som vid tillämpning av de regler som gäller för nationalparker, naturreservat, kulturreservat och biotopskyddsområden.

När kartläggningen av områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln är klar bör det övervägas att införa en möjlighet för staten att sluta renskötselavtal med markägare om restriktioner i markanvändningen inom dessa områden.

I samband med de statliga inköp som skall göras av skyddsvärd skogsmark, skall samebyarnas behov av skog med trädlav och riklig tillgång på marklav samt skog kring flyttleder, kalvningsplatser, renskötselanläggningar m.m. beaktas.

Som vi nämnt i avsnitt 6.4.2 skulle de positiva effekterna för rennäringen av det miljöanpassade skogsbruk som i dag bedrivs kunna bli betydligt större om hänsynen till samebyarnas naturbetesbaserade renskötsel samordnades med, och sågs som en del av den hänsyn som skall visas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Det skulle också vara till fördel för skogsbruket om olika åtgärder som vidtas kan utformas på ett sådant sätt att båda hänsynen kan tillgodoses samtidigt.

De möjligheter som finns att ta hänsyn till natur- och kulturmiljövården på ett sådant sätt att också förutsättningarna för den naturbetesbaserade renskötseln skyddas bör därför tillvaratas. Det kan bl.a. ske genom att, som ett led i naturvården, skydda skog i viktiga betesområden för att värna om goda livsbetingelser för renen i skogen. Skog kring arbetshagar och flyttleder som används i renskötseln kan skyddas som en del av den samiska kulturmiljövården. Gammal hänglavskog kan skyddas såväl av hänsyn till naturvärdena i sådan skog som av hänsyn till samebyarnas behov av trädlavbete.

Det bör bli en uppgift för skogsvårdsmyndigheterna att se till att de möjligheter som finns att samordna hänsynen till natur- och kulturmiljövården med hänsynen till rennäringens intressen tillvaratas.

Det finns av samma skäl anledning för skogsvårdsmyndigheterna att tillvarata möjligheten att skydda områden som är viktiga för den naturbetesbaserade renskötseln i samband med inrättande av biotopskyddsområden enligt bestämmelsen i 7 kap. 11 § miljöbalken. Biotop-

skyddsområden kan inrättas för särskilt skyddsvärd mark såsom äldre naturskogsartade skogar, äldre betespräglad skog och mark med mycket gamla träd. Sådan mark kan också vara viktig för samebyarna som renbete. Det finns därför en möjlighet att tillgodose såväl intresset av att värna om naturvården som intresset av att värna om den naturbetesbaserade renskötseln vid inrättande av biotopskyddsområden.

Möjligheten att skydda områden som är viktiga för den naturbetesbaserade renskötseln bör också tillvaratas i tillämpningen av de regler som finns i övrigt om skydd av områden i 7 kap. miljöbalken. Som exempel kan nämnas att områden med gammal hänglavskog som kan användas som bete för renarna, kalvningsland, arbetshagar och flyttleder som används i renskötseln bör kunna skyddas genom föreskrifter om vård av nationalparker och beslut om inrättande av naturreservat eller kulturreservat. Även bestämmelserna om naturvårdsavtal i 7 kap. 3 § andra stycket jordabalken bör kunna användas för att skydda viktigt trädlavbete.

Utöver dessa möjligheter att samordna skyddet för områden som är av betydelse för den naturbetesbaserade renskötseln med skyddet för områden som är av intresse för natur- och kulturmiljövården behöver, enligt vår uppfattning, områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln ett särskilt skydd.

Exempel på sådana områden är de ostörda områden i skogen där marklavtillgången är mycket god eller områden med mycket god tillgång på hänglav. Områden som används som kalvningsplatser eller platser längst flyttleder eller arbetshagar kan också vara av synnerlig betydelse för renskötseln i en sameby.

Sådana områden är delvis kartlagda. Områden med mycket god tillgång på marklav finns i stor utsträckning kartlagda genom det arbete som gjorts inom ramen för Svensk-norska renbeteskommissionen. Det rör sig om någon procent av skogsmarken inom renskötselområdet. De särskilt viktiga områden med hänglavförekomst som kan användas för renbete finns inte kartlagda på samma sätt men det rör sig om gammal barrskog (över 120 år) som ofta också är intressant att skydda ut naturvårdssynpunkt. Andra särskilt viktiga områden såsom kalvningsland, flyttleder och områden kring arbetshagar finns med i samebyarnas markanvändningskartor.

Det är enligt vår uppfattning viktigt att Sametinget i egenskap av myndighet med ansvar för rennäringen, kartlägger och sammanställer samtliga områden som är av synnerlig betydelse för samebyarnas renskötsel. När en sådan kartläggning är klar bör det övervägas att införa en möjlighet för staten att sluta renskötselavtal med markägaren för att åstadkomma ett skydd för dessa områden. Sådana renskötselavtal kan

utformas på liknande sätt som naturvårdsavtal (jfr 7 kap. 3 § andra stycket jordabalken).

Syftet med renskötselavtal skulle vara att tillgodose det allmänna intresset av skydd för områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln. Avtalet skulle innebära att markägaren åtog sig längre gående begränsningar i sin markanvändning än de allmänna hänsyn som skall tas till rennäringen enligt rennäringslagen och skogsvårdslagen. Det kan exempelvis röra sig om att i skogsbruket heltavstå från markberedning, att tillämpa särskilda avverkningsmetoder eller helt avstå från att avverka skog. Förutsättningen för att ett avtal skall slutas bör vara att den berörda samebyn lämnar sitt godkännande till avtalet. Kostnader till följd av de inskränkningar i markanvändningen som markägaren går med på genom renskötselavtal, bör liksom vad som gäller för naturvårdsavtal staten stå för eftersom det är av allmänt intresse att områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln skyddas.

Utöver att sådana avtal skulle leda till ett bättre skydd för områden som är av synnerlig betydelse för renskötseln, så finns också förutsättningar för att de skulle kunna leda till ett bättre samarbete mellan samebyar och markägare i vissa områden, eftersom markägare med sådana avtal som grund kan ta större hänsyn till områden som är viktiga för samebyarnas renskötsel utan att behöva lida ekonomisk skada.

Eftersom det inte finns någon kartläggningen av samtliga områden som är av synnerlig betydelse för samebyarnas renskötsel avstår vi dock från att nu lämna något lagförslag rörande renskötselavtal motsvarande det som finns om naturvårdsavtal i jordabalken.

I samband med de ytterligare avsättningar av skyddsvärd skogsmark som planeras för att uppnå miljökvalitetsmålet ”Levande skogar” (prop. 2000/01:130, s. 137 och 142 f.), bör områden i skogen som är av betydelse för den naturbetesbaserade renskötseln beaktas.

Regeringen föreslår att ytterligare 900 000 ha skyddsvärd skogsmark skall undantas från skogsproduktion till år 2010. Detta skall ske både genom frivillig avsättning och statliga åtgärder som t.ex. att avsätta mark till naturreservat och biotopskyddsområden. Skyddet av urskogar och urskogsliknande naturskogar bör prioriteras.

Det är i första hand hänglavbärande skog som kan skyddas genom dessa förslag till åtgärder. Skog med riklig marklavförekomst anses ofta inte så värdefull ur naturvårdssynpunkt. Den kan dock bevaras som exempel på äldre betespräglad skog (se ovan vad som angetts som exempel på biotopskyddsområden).

Med hänsyn till det kulturmiljövärde den naturbetesbaserade renskötseln har, anser vi att man i samband med de ytterligare statliga inköp som skall göras av skyddsvärd skogsmark skall beakta samebyarnas behov av hänglavsskog, skog med riklig marklavförekomst och

skog kring områden av betydelse för den naturbetesbaserade renskötseln såsom kalvningsplatser, flyttleder arbetshagar m.m. En sådant synsätt ligger i linje med uttalanden i propositionen om att bevarandet av skogens kulturmiljöer ”i möjligaste mån skall samordnas med skyddet av den biologiska mångfalden i skogslandskapet för att uppnå synergieffekter i bevarandearbetet”(s. 143).

För att områden i skogen som är viktiga för den naturbetesbaserad renskötseln skall kunna bevaras genom att undantas från skogsproduktion är det viktigt att också Sametinget deltar tillsammans med Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna, i arbetet med att bedöma olika skogsområdens skyddsvärden.

6.5. Ökade kunskaper och stöd för lokal samverkan

Särskilda medel anslås till Sametinget, Skogsstyrelsen och Statens jordbruksverk för utbildning. Utbildningen skall omfatta de nya reglerna om ömsesidig hänsyn och hur olika typer av markanvändning, renskötsel, skogsbruk och jordbruk påverkar varandra och kan bedrivas med så stor ömsesidig hänsyn som möjligt. Utbildningen skall rikta sig såväl till markägare och renskötare som till tjänstemän vid kommunala, regionala och statlig myndigheter som arbetar med markförvaltning eller beslut rörande markanvändning inom renskötselområdet.

Under en treårsperiod anslås särskilda medel till stöd för lokal samverkan mellan samebyar och privata markägare inom renskötselområdet. För att skapa förutsättningar för lokal samverkan bör det i särskilda fall anslås medel till medling och konfliktlösning mellan samebyar, markägare och andra markanvändare.

Staten lämnar bidrag till instängsling av åkermark.

För att åstadkomma hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare inom renskötselområdet behövs ökade kunskaper om de förutsättningar som krävs för att bedriva naturbetesbaserad renskötsel och hur annan markanvändning påverkar dessa förutsättningar. Det behövs också ökade kunskaper om hur den renskötsel som bedrivs i dag påverkar annan markanvändning som jordbruk och skogsbruk. Därutöver behövs ett löpande samarbete på lokal nivå mellan olika

markanvändare för att uppnå ett bättre sambruk av marken inom renskötselområdet.

Både utbildning och lokala samråd förekommer redan i viss omfattning. I skogsmyndigheternas regi hålls utbildning för skogsägare om rennäringens behov och utbildning för renskötare om skogsbrukets behov. Informationsutbyte mellan skogsbruket och rennäringen sker också inom Samrådsgruppen Skogsbruk-rennäring som drivs i Skogsstyrelsens regi.

Samebyar och många skogsbolag samråder också löpande inom ramen för certifieringen (FSC-certifieringen) av skog. Denna samverkan har som vi ovan har nämnt lett till positiva effekter för samebyarnas renskötsel. Likaså har vi nämnt att lokal samverkan för närvarande planeras mellan det s.k. familjeskogsbruket och samebyarna.

Det förekommer också andra samråd på frivillig grund på lokal nivå mellan företrädare för mindre markägare och samebyar. Det kan röra sig om samarbete när det gäller förhållandet mellan rennäring och skogsbruk och jordbruk, gemensam miljövård av fjällområdena och samarbete och samplanering av jakt.

För att de nya regler vi föreslagit om ömsesidig hänsyn mellan samebyar och markägare och andra markanvändare skall leda till en ökad samverkan och ett bättre sambruk av marken, anser vi att det är viktigt att utbilda såväl samebymedlemmar som markägare och andra markanvändare om innehållet i dessa regler när de införs.

Samtidigt bör en utbildningssatsning göras på lokal nivå för att öka kunskaperna hos olika markanvändare inom renskötselområdet om de förutsättningar som krävs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och hur olika typer av markanvändning påverkar renskötseln. Det behövs också mer kunskap om hur pågående markanvändning kan bedrivas och ny markanvändning kan planeras så att den i så liten utsträckning som möjligt stör den naturbetesbaserade renskötseln. Ökade kunskaper behövs också hos renskötare och andra samebymedlemmar som arbetar med samebyns renskötsel om hur den renskötsel som bedrivs i dag påverkar andra areella näringar som jordbruk och skogsbruk och vad som kan göras för att renskötseln i så liten utsträckning som möjligt skall störa annan markanvändning.

Vi föreslår därför att särskilda medel avsätts så att Sametinget, Skogsstyrelsen och Statens jordbruksverk i samband med att de nya reglerna om hänsyn mellan samebyarnas och andras markanvändning genomförs, kan anordna utbildning om de nya reglerna. Utbildningen bör också omfatta information om hur renskötseln, skogsbruket och jordbruket påverkar varandra inom renskötselområdet samt om hur olika typer av markanvändning kan bedrivas med hänsyn till varandra.

Inom ramen för utbildningen bör Sametinget också informera om hur olika typer av markanvändning tillsammans påverkar möjligheterna att bedriva naturbetesbaserad renskötsel inom en sameby och hur konkurrerande markanvändning kan bedrivas och planeras så att den i så liten utsträckning som möjligt negativt påverkar den naturbetesbaserade renskötseln.

Utbildningen bör rikta sig såväl till markägare som renskötare och till tjänstemän på kommunala, regionala och statliga myndigheter som handlägger frågor om markanvändning och markförvaltning inom renskötselområdet.

Utbildningen bör förläggas lokalt till olika platser inom renskötselområdet och på sådan tid att såväl markägare som renskötare och tjänstemän kan delta samtidigt. På det sättet kan deltagarna själva bidra till utbildningen med egna erfarenheter och utbildningen kan ge stöd för fortsatt lokal samverkan mellan olika markanvändare.

Löpande lokal samverkan mellan markägare, samebyar och andra markanvändare (exempelvis kommuner) om markanvändningen inom renskötselområdet är enligt vår uppfattning nödvändig om ett gott sambruk av marken mellan samebyarna och markägare och myndigheter skall kunna uppnås. För att åstadkomma detta räcker inte de nya regler om ömsesidig hänsyn som vi har föreslagit och utbildning om dessa regler. Därutöver behöver samebyar och markägare träffas regelbundet för att samordna sin markanvändning och lösa eventuella konflikter som uppkommer i det gemensamma bruket av marken.

För att åstadkomma löpande lokal samverkan och stödja de initiativ som på vissa håll redan tagits till detta, anser vi att staten initialt bör ge ekonomiskt stöd för att lokal samverkan skall komma till stånd på så många platser som möjligt.

Ett sätt att ekonomiskt stödja lokal samverkan kan vara att ge ekonomiskt stöd till de samebyar som tar initiativet till lokala samråd. Det kan ske genom att de samebyar som startar sådana samråd under en treårsperiod får statligt stöd för sådan verksamhet. En förutsättning för ekonomiskt stöd bör vara att samebyn kan redovisa en plan för samråd med skogsägare och andra markanvändare inom samebyns geografiska område och visa att samråd/samverkan har genomförts,. Efter treårsperioden utvärderas verksamheten av Sametinget, Skogsstyrelsen och Statens jordbruksverk gemensamt.

Ett annat sätt kan vara att ställa medel till förfogande och ge länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna uppdrag att initiera och medverka vid årliga (eller mer ofta återkommande) lokala samråd mellan skogs-ägare, andra markägare och samebyar och utvärdera dessa efter en treårsperiod. Om detta sätt väljs är det av stor vikt att den lokala samverkan organiseras i nära samråd med markägarna och samebyarna

själva. På det sättet kan de initiativ som redan tagits till samverkan och den kunskap som redan finns tillvaratas.

Frågor som lämpligen kan diskuteras i samband med återkommande samråd är markägarnas planerade skogsbruksåtgärder eller andra markanvändningsåtgärder som kan beröra renskötseln. På motsvarande sätt kan samebyarnas markanvändning för renskötsel diskuteras, exempelvis lämpliga platser för avlastning av större lastbilstransporter av renar, platser för stödutfodring och samebyns planerade områden för vinterbete. Andra lämpliga frågor att diskutera kunde vara frågor om hur man planerar nyttja sin rätt till jakt och fiske från såväl markägarnas sida som samebyarnas.

I vissa fall finns konflikter rörande markanvändningen som hindrar att lokal samverkan kan komma till stånd. För att åstadkomma lokal samverkan även på platser där det sedan lång tid tillbaka förekommit konflikter mellan samebyar och andra markanvändare, bör enligt vår uppfattning medling och konfliktlösning prövas.

I en del fall kan det räcka att anlita medlare för att lösa en viss specifik konflikt som rör markanvändningen inom ett område. Som exempel kan nämnas att det numera i de konflikter som uppstår mellan rennäringen och jordbruket kan anlitas särskilda medlare för att lösa sådana konflikter. I konflikter mellan skogsbruk och rennäring skulle på motsvarande sätt medlare med kunskaper såväl från skogsbruk som rennäring kunna anlitas.

I andra fall kan konflikterna vara så djupgående och omfatta så många olika parter, exempelvis markägare, jägare, renskötande samer, andra samer, att konfliktlösning i ett bredare perspektiv kan behövas. För att åstadkomma samverkan i dessa fall anser vi att staten bör initiera och ekonomiskt ge stöd för konfliktlösning och medling med särskild expertis inom konfliktlösning och kunskaper om bakgrunden till de konflikter som på vissa håll pågått under mycket lång tid tillbaka. Exempel på hur sådan konfliktlösning kan gå till när det gäller de konflikter som finns rörande vinterbetet och småviltjakten har givits i doktorsavhandlingen ”Property rights, Ethics and Conflict resolution”, Foundations of the Sami Economy in Sweden, (Thomas Hahn, Uppsala 2000). Försök med medling och konfliktlösning bör liksom lokal samverkan, utvärderas efter en treårsperiod.

Vi anser också att en möjlighet att få statligt stöd för instängsling av åkermark bör införas. I vissa områden förekommer djupa konflikter rörande förekomst av renar på åkermark vintertid. I de fall medlare har konstaterat upprepade fall av skador på grund av renar på åkermarken vintertid och kommit fram till att detta inte kan förhindras för framtiden genom en rimlig arbetsinsats från samebyns sida bör det finnas

möjlighet att få statliga stöd för instängsling av åkermark inom renskötselområdet.

Det är naturligtvis viktigt att både markägare och berörd sameby är överens om att sådan instängsling behövs och var den skall sättas upp. Annars kan den orsaka nya hinder i markanvändningen för samebyn och kanske också i vissa fall för markägaren.

De förslag vi har till ömsesidiga hänsynsregler samt stöd för lokal samverkan mellan samebymedlemmar och markägare anser vi på sikt kommer att leda till positiva effekter. Utbildning om de ömsesidiga hänsynsreglerna och lokal samverkan med medling och konfliktlösning där detta behövs, kan på sikt bidra till att de konflikter som finns rörande markanvändningen kan lösas. Det kan också leda till en effektivare markanvändning för samtliga markanvändare inom renskötselområdet. Detta kommer i sin tur innebära positiva effekter såväl för rennäringen som för andra näringar som är beroende av att använda marken.

Det ekonomiska stöd från staten som vi angett behövs för utbildning i de ömsesidiga hänsynsreglerna, för lokal samverkan och för konfliktlösning (medling, instängsling av åkermark m.m.) är enligt vår uppfattning en förutsättning för att ett gott resultat skall kunna uppnås.

6.6. Samebyarnas markanvändning på statlig mark

Inom renskötselområdet förvaltas en stor del av marken av staten. Från statens sida har man allt sedan tillkomsten av den första renbeteslagen år 1886 på olika sätt markerat samernas rätt att använda statlig mark (mark som förvaltas av staten) för renskötsel, jakt och fiske.

I den första renbeteslagen reglerades såväl samernas rätt att bruka privatägd mark som statlig mark. På en viss del av den statliga marken markerades samernas företrädesrätt till bruket av marken genom att marken betecknades som ”de för lapparne afsatta land”.

Inom de för lapparne afsatta land hade samerna företräde till bruket av marken för renskötsel, jakt och fiske. Det var endast om samerna inte själva behövde allt bete, jakt eller fiske som utomstående i begränsad omfattning fick använda marken. Ett villkor för sådana upplåtelser av slåtter, jakt eller fiske var att de inte skadade eller skapade olägenheter för samerna (22 § i 1886 års renbeteslag).

Beteckningen ”de för lapparne afsatta land” ändrades i 1898 års renbeteslag till ”de områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade” (31 §). Samtidigt angavs att med detta avsågs kronomarken ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen.

Samebyarna har fortfarande särskilt stark rätt till bruket av kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen. I förarbetena till den nu gällande rennäringslagen anges att den marken i första hand är avsedd för de renskötande samernas bruk (prop. 1971:51, s. 132). Även den nu gällande rennäringslagen innehåller bestämmelser om särskilda villkor för upplåtelser av nyttjanderätter på denna mark. Villkoren tar sikte på att skydda samebyarnas markanvändning för renskötsel, jakt och fiske.

Rennäringslagen innehåller också bestämmelser om särskilda rättigheter för samerna att bruka det som betecknas som kronomark. Med kronomark menas inte bara mark som förvaltas av staten utan all mark där samebyarna får bruka marken året runt och som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (se 3 § rennäringslagen).

På kronomark har samebyarna och samebymedlemmar bl.a. rätt att uppföra anläggningar som behövs för renskötseln, att ta virke till sådana anläggningar, till familjebostad och till slöjdvirke samt att ta bränsle (1622 §§rennäringslagen)

I och med Domänverkets bolagisering år 1992, övergick den statliga året-runt-marken nedanför odlingsgränsen – dvs. skogssamebyarnas året-runt-mark – i privat ägo (Assi Domän). Det underströks att de ändrade ägandeförhållandena inte påverkade samebyarnas rätt att använda året-runt-marken för renskötsel, jakt och fiske. Samebyarna skulle behålla samma rättigheter att bruka marken som då den var statlig. Detta markerades genom att beteckningen kronomark behölls för all året-runt-mark som fram till år 1992 varit statlig mark oavsett om den övergick i privat ägo eller behölls som statlig mark (prop. 1991/92:134, s. 34). Av fastighetsregistret framgår vilken mark som är kronomark (23 § fastighetsregisterförordningen).

De delar av samebyarnas året-runt-marker som finns ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen behölls av staten. Det skäl som angavs för att behålla marken i statlig ägo var att det ansågs föreligga en fara för att en privatisering av marken skulle kunna leda till en uppdelning av marken mellan olika privata markägare med ökade störningar och intrång i rennäringen som följd samt minskade möjligheter för samebymedlemmar att utnyttja sin rätt till jakt och fiske (s. 35 ff.).

Från samiskt håll hävdas att samernas rätt till den statliga marken inom renskötselområdet är betydligt starkare än vad som framgår av rennäringslagen. Samerna har dock inte kunnat visa äganderätt till någon statlig mark inom renskötselområdet.

I det s.k. skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) hävdade samerna utan framgång att de hade äganderätt till skattefjällen i Jämtland. I ett nyligen avgjort och ännu ej lagakraftvunnet lagfartsärende kunde inte Sörkaitums sameby hindra en lagfartsansökan med hänvisning till att samebyn och inte staten var rätt ägare till den mark som lagfart söktes för (Hovrätten för Övre Norrlands beslut i mål Ö 344/99).

Även om samebyarna inte har kunnat visa äganderätt till de markområden som har berörts av domstolarnas prövning, hänvisade dock domstolarna i båda målen till att äganderättsförhållandena kunde vara annorlunda för annan statlig mark än den mark som var under bedömning i målen.

I skattefjällsmålet slog Högsta domstolen fast att samerna hade en starkt skyddad bruksrätt till marken med samma grundlagsskydd som äganderätten.

Senare tids rättshistoriska forskning visar att samernas rätt till, i vart fall vissa delar av den statliga marken, troligen är betydligt starkare än vad som framgår av rennäringslagen.

Inom de delar av renskötselområdet som forskningen berör har samerna fram till år 1750 haft motsvarande en skattemannarätt till mark som staten i dag hävdar äganderätt till. För de jordbrukande skatteböndernas del omvandlades skattemannarätten så småningom till äganderätt medan samernas rätt till marken försvagades. Så sent som år 1809 var samernas rätt till marken betydligt starkare än i dag (se Kaisa Korpijaakko-Labba, Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland, doktorsavhandling framlagd år 1989 vid Lapplands högskola i Rovaniemi och Bertil Bengtsson, Samernas rätt i ny belysning, SvJT, 1990 s. 138 ff. samt Mera om rätten till Lappland, SvJT 2001 s. 183 ff.).

6.6.1. Våra överväganden och förslag

Staten skall i förvaltningen av mark inom renskötselområdet vara ett föredöme när det gäller att visa hänsyn till samebyarnas behov av att använda marken för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning. Förvaltningen skall präglas av löpande samråd med berörda samebyar och Sametinget om markanvändningen.

Staten skall i förvaltningen av kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen i första hand tillgodose samebyarnas behov av marken för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning. Detta skall tydligare framgå av de villkor som ställs upp för upplåtelser av nyttjanderätter inom denna mark. När det gäller avgiftsfria upplåtelser av jakt och fiske skall det införas en regel som ger den sameby som berörs av en avgiftsfri upplåtelse, rätt till kompensation av staten.

Samebyarnas rätt att delta i förvaltningen av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall göras tydligare genom att de delegationer för rennäringsfrågor som i dag finns vid länsstyrelserna och där samebyarna är representerade, får ett tydligare uppdrag att sköta länsstyrelsens förvaltning av sådan mark. Samebyarna och Sametinget skall vara representerade i den för länsstyrelserna gemensamma Fjälldelegationen.

Statlig mark inom renskötselområdet

För att skapa goda förutsättningar för att samebyarna skall kunna bedriva en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbar rennäring behövs som vi ovan har angett en ökad hänsyn till den mark som behövs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel. Det rör sig om hänsyn så att samebyarna har tillgång till centrala sammanhängande säsongbetesområden för varje årstid, däribland ändamålsenliga kalvningsland och fungerande flyttleder med rastbeten.

Ett övergripande mål för förvaltningen av statlig mark inom renskötselområdet bör enligt vår uppfattning vara hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och ett fördjupat, löpande samråd med samebyar och Sametinget rörande markanvändningen. Detta ligger väl i linje med statens åtagande, att skapa goda förutsättningar för att rennäringen kan fortleva som en väsentlig del av den samiska kulturen. Det ligger också väl i linje med Sveriges internationella åtaganden, som innebär att respektera och främja samernas

strävan att utveckla rennäringen, som en grund för samisk kultur och ekonomisk självständighet.

Den starka juridiska ställning som renskötselrätten har på statlig mark talar också för att införa hänsyn till samebyarnas behov av mark för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning som ett övergripande mål för förvaltningen av statlig mark inom renskötselområdet.

Renskötselrätten är mer omfattande på kronomark inom renskötselområdet än på annan mark enligt nu gällande lag. Som anförts ovan finns det forskning som tyder på att renskötselrätten på statlig mark kan ha en ännu starkare ställning än vad som framgår av rennäringslagen. Det finns därför särskilt starka skäl att i förvaltningen av statlig mark ta ökad hänsyn till markanvändning som sker med stöd av renskötselrätten.

All mark inom renskötselområdet som står under statlig förvaltning bör mot denna bakgrund förvaltas på ett sådant sätt att staten blir ett föredöme när det gäller att ta hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och annan samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten. Staten bör också leda utvecklingen när det gäller ett fördjupat och löpande samråd med berörda samebyar och Sametinget i frågor som rör förvaltningen av statlig mark.

Den statliga marken inom renskötselområdet förvaltas av olika myndigheter och bolag. Den mark som betecknas ”kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen” förvaltas av Statens fastighetsverk och länsstyrelserna. Det rör sig om fjällsamebyarnas året-runt-marker samt delar av skogssamebyarnas året-runt-marker. Statlig mark i andra delar av renskötselområdet förvaltas av olika myndigheter såsom Naturvårdsverket, Fortifikationsverket och av Sveaskog, ett av staten helägt bolag.

Föreskrifter om hur statens mark skall förvaltas med hänsyn till samebyarnas markanvändning kan ges på olika sätt. För myndigheter kan det ske genom att det anges i myndighetsinstruktioner att förvaltningen av statlig mark skall ske med hänsyn till samebyarnas markanvändning och i löpande samråd med berörda samebyar och Sametinget. I av staten ägda bolag kan det ske genom att sådana direktiv för förvaltningen skrivs in i bolagsordningen.

En annan möjlighet kan vara att i en förordning ange att statens mark inom renskötselområdet, oberoende av i vilken form staten förvaltar marken, skall förvaltas med hänsyn till samebyarnas markanvändning och i samråd med berörda samebyar och Sametinget.

För att åstadkomma ökad hänsyn till samebyarnas markanvändning på statlig mark är det utöver föreskrifter från regeringen angeläget att de tjänstemän som ansvarar för markförvaltning på olika statliga myn-

digheter deltar i den utbildning och information om samebyarnas behov av mark för renskötsel som vi föreslår skall anordnas av Sametinget (se avsnitt 6.5). Fördjupade kunskaper om vilken mark och vilka typer av hänsyn som samebyarna har behov av för att kunna bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och ökade kunskaper om hur konkurrerande markanvändning påverkar renskötseln, ger bättre förutsättningar för att statens mark kommer att förvaltas med ökad hänsyn till samebyarnas behov. Sådan utbildning kan också medverka till att underlätta framtida kontakter mellan olika myndigheter med ansvar för förvaltning av statens mark och Sametinget i frågor som rör markförvaltning.

En annan förutsättning för att uppnå att ökad hänsyn tas till samebyarnas behov av mark för renskötsel, jakt och fiske på statlig mark är att företrädare för den statliga markförvaltningen kontinuerligt och i ökad omfattning samråder med berörda samebyar. På det sättet kan planering av ny markanvändning anpassas så att den inte skadar förutsättningarna för fortsatt renskötsel. När det gäller mer övergripande frågor om markförvaltning är det naturligt att staten som markägare också samråder med Sametinget så att målet för rennäringen – en långsiktigt bärkraftig rennäring i Sverige – kan uppfyllas.

Enligt ett regeringsbeslut om överlämnande till oss av delar av betänkandet SOU 1999:25, Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, skall vi bearbeta och komma med förslag avseende det stärkta skydd mot inskränkningar i renskötselrätten samt ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar (dock ej avseende mineral och torv) som presenteras i betänkandet.

I betänkandet behandlas bl.a. frågan om hur Sverige skall kunna nå upp till de krav som ställs i artikel 15 i ILO-konvention nr 169. Av artikel 15 framgår att ursprungsfolk har rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar inom mark som de traditionellt använder.

För att kunna uppfylla detta krav är det viktigt att en framtida förvaltning av den statliga marken inom renskötselområdet sker på ett sådant sätt att samebyarna och Sametinget har en reell möjlighet att påverka markanvändningen och användningen av de naturtillgångar som finns där. Det gäller inte bara möjlighet att påverka användning av naturtillgångar som har betydelse för möjligheten att bedriva naturbetesbaserad renskötsel och jakt och fiske. Även en användning av marken som kan påverka samiska kulturvärden omfattas av artikel 15 i konventionen.

Det är därför viktigt att de myndigheter och bolag som förvaltar statlig mark har en löpande kontakt med samebyarna och Sametinget om användningen av marken, även när markanvändningen inte direkt berör rennäringen.

Skogsmarken har stor betydelse för samebyarnas möjlighet att hålla renar på vinterbete. För närvarande arbetar en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till en mer effektiv förvaltning av statens totala skogsinnehav. I direktiven till utredningen anges att det övergripande målet skall vara att statens skogar skall förvaltas på ett föredömligt sätt både från produktions- och miljösynpunkt för att trygga en långsiktigt ekologiskt och produktionsmässigt hållbar utveckling. Det skogsbruk som bedrivs i statens skogar skall bli ledande för utvecklingen mot ett långsiktigt, ekologiskt, ekonomiskt och produktionsmässigt hållbart skogsbruk (dir. 2000:60).

Statens skogar inom renskötselområdet bör enligt vår uppfattning också förvaltas med hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och i löpande samråd med samebyarna. Vi anser därför att utredaren bör få tilläggsdirektiv som anger att en utgångspunkt för förslagen skall vara att ett övergripande mål för förvaltningen av statens skogar skall vara att de förvaltas på ett föredömligt sätt med hänsyn till samebyarnas behov av mark för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning. En annan del av det övergripande målet för förvaltningen av statens skogar bör vara att det skogsbruk som bedrivs skall bli ledande när det gäller att förvalta skogarna i samråd med berörda samebyar och Sametinget och med hänsyn till samebyarnas behov av mark.

Förvaltningen av kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen

I våra direktiv anges att förvaltningen av marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall ligga kvar hos länsstyrelserna och Statens fastighetsverk. Våra förslag när det gäller förvaltningen av denna mark får därför begränsas till åtgärder som kan vidtas inom ramen för länsstyrelsernas och Fastighetsverkets förvaltning.

Kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen förvaltats för statens räkning av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och av Statens fastighetsverk. Vissa frågor beslutas av Regeringen, Statens jordbruksverk och Sveriges geologiska undersökning, se 1, 2, 4 och 8 §§rennäringsförordningen.

Statens fastighetsverk svarar huvudsakligen för förvaltningen av skog inom kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och bereder ärenden rörande försäljning av sådan mark. Beslut om försäljning fattas av Regeringen.

Länsstyrelserna svarar för upplåtelser av nyttjanderätter inom kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Vanligast är

upplåtelser av jakt, fiske, bostadsarrende och anläggningsarrende samt lägenhetsarrende. Upplåtelser av mineraliska ämnen som inte omfattas av minerallagen prövas av Sveriges geologiska undersökningar.

För länsstyrelsernas upplåtelser av nyttjanderätter på kronomark ovanför odlingsgränsen under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen finns särskilda regler om skydd för samebyarnas bruk av denna mark i samband med upplåtelser. En liknande bestämmelse – men med starkare skydd för samernas rätt att bruka marken – fanns som vi nämnt inledningsvis redan i den första renbeteslagen år 1886.

Skälet till det särskilda skyddet för samebyarnas användning av marken för renskötsel, jakt och fiske är att den statligt förvaltade marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas bruk.

Detta sammanfaller väl med vad som anges om miljökvalitetsmålet ”Storslagen fjällmiljö” och de delmål som ställts upp för att nå upp till miljökvalitetsmålet. Kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen omfattas av miljömålet Storslagen fjällmiljö.

I proposition 2000/01:130, Svenska miljömål, delmål och åtgärdsstrategier anges att riksdagen för miljökvalitetsmålet ”Storslagen fjällmiljö” fastställt att fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturmiljövården. Enligt regeringen bör några av delmålen för att uppnå miljökvalitetsmålet vara att fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vidsträckta sammanhängande områden bibehålls, att kulturmiljövården, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas och att rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande av fjällen liksom bebyggelse och annan exploatering bedrivs med hänsyn till naturens långsiktiga produktionsförmåga, biologisk mångfald, natur och kulturmiljövården samt värden för friluftsliv (s. 159 f.).

I propositionen betonas både vikten av att värna om rennäringen och den samiska kulturmiljön i fjällen och vikten av att rennäringen bedrivs med hänsyn till den känsliga naturmiljön i fjällen.

Sametinget har föreslagit att samebyarna bör upprätta särskilda miljöprogram för sin markanvändning. Regeringen anger att man anser att en strategi för kunskapsuppbyggnad och bevarande av det samiska kulturarvet lämpligen bör ingå i miljöprogrammet.

Kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är åretrunt-mark för fjällsamebyarnas renskötsel. Delar av skogssamebyarnas året-runt-mark finns också inom detta område. Det rör sig därmed om en viktig del av det område som samer sedan lång tid tillbaka brukat mest intensivt och där samernas bruksrätt till mark och vatten är särskilt stark. Området är inte bara av stort värde för renskötseln utan också

för samisk kultur och historia. Det rör sig om ett sorts ”samiskt kärnområde”.

Det är därför viktigt att denna mark förvaltas så att samebyarnas behov av att använda den för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning i första hand tillgodoses. Det kan åstadkommas genom att på ett tydligare sätt än i dag lyfta fram att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas bruk, för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten. Samebyarna bör också ges en tydligare rätt till delaktighet och inflytande över den statliga förvaltningen av marken.

Vi föreslår därför att regeringen i föreskrifter till Statens fastighetsverk, länsstyrelserna och övriga myndigheter som har ansvar för förvaltningen av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen anger att förvaltningen av denna mark skall ske i samråd med samebyarna och på ett sådant sätt att samebyarnas behov av marken för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning i första hand tillgodoses.

Förvaltningen av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen omfattas av vårt förslag att förvaltningen av all statlig mark inom renskötselområdet skall ske i samråd med berörda samebyar och – när det rör sig om mer övergripande frågor – med Sametinget. Med hänsyn till att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas bruk, bör de synpunkter som framförs av samebyarna och Sametinget angående förvaltningen av sådan mark, väga särskilt tungt.

När det gäller länsstyrelsernas förvaltning av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen finns också anledning att se över reglerna om upplåtelser av nyttjanderätter inom sådan mark och möjligheten för samebyarna att delta i länsstyrelsens förvaltning av marken.

Länsstyrelsernas upplåtelser av nyttjanderätter

Förvaltningen av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen innefattar de upplåtelser av nyttjanderätter som regleras i 32 § rennäringslagen. Enligt den bestämmelsen får nyttjanderätter, som rätt att uppföra byggnader och anläggningar eller rätt att jaga och fiska, inte upplåtas om upplåtelsen innebär ”avsevärd olägenhet för renskötseln” eller ”besvärande intrång i samebymedlems rätt till jakt och fiske”. Tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen varierar.

I samband med beslutet år 1993 att utöka småviltjakten och fisket på kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen angavs i propositionen att en väsentlig ökning av upplåtelserna av småviltjakt och fiske kunde ske, utan att upplåtelserna skulle inkräkta på samebyarnas markanvändning för renskötsel, jakt och fiske. Endast mindre områden – nära samlad bebyggelse eller nära områden där samling, skiljning eller slakt av ren pågår samt vid känsliga avsnitt vid flyttleder – behövde, enligt vad som angavs i propositionen, undantas från upplåtelser (prop. 1992/93:32 s. 147).

Vi har haft kontakt med företrädare för länsstyrelsernas rennäringsenheter. Samtliga tre länsstyrelser är i sin tillämpning av 32 § rennäringslagen mycket restriktiva när det gäller att upplåta nyttjanderätter för uppförande av byggnader och anläggningar på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Detta beror dels på att man tar hänsyn till samebyarnas behov av marken för renskötsel (upplåtelserna får inte medföra ”avsevärd olägenhet för renskötseln”), dels på att man tar hänsyn till naturmiljön i fjällen. Länsstyrelserna är också restriktiva när det gäller att medge upplåtelser av småviltjakt om det bedöms att det finns risk för att jakten kan störa renskötseln.

Bedömningen av villkoret att jakt och fiske inte får innebära ”besvärande intrång” i samebymedlems jakt- och fiskerätt är mer oklar. När det gäller älgjakten på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen tillämpar exempelvis de olika länsstyrelserna olika fördelningsprinciper när det gäller förhållandet mellan samebymedlemmar och dem som får jakt upplåten inom denna mark.

Den restriktiva tillämpning länsstyrelsen har, när det gäller att medge markupplåtelser eller upplåtelser av jakt när det finns risk för att upplåtelserna kan påverka renskötseln negativt, anser vi är bra. Den stämmer väl överens med att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för renskötsel och annan samisk markanvändning. Den överensstämmer också med de av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålet för fjällmark, där det anges att fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vidsträckta sammanhängande områden skall bibehållas och att det samiska kulturarvet skall bevaras och utvecklas.

Det skydd samebyarnas renskötsel har genom länsstyrelsernas restriktiva tillämpning av bestämmelsen om upplåtelser av nyttjanderätter avspeglas dock inte tydligt i bestämmelsen i 32 § rennäringslagen, så som den är utformad i dag. Vi anser därför att bestämmelsen bör ändras så att det framgår att villkoret för upplåtelser av nyttjanderätter på denna mark är att upplåtelserna inte försämrar förutsättningarna för att bedriva renskötsel och annan samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten.

På det sättet markeras tydligare än i dag att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall förvaltas så att samebyarnas behov av marken för renskötsel, jakt och fiske och annan samisk markanvändning i första hand tillgodoses. Det skapar i sin tur bättre förutsättningar för att området kan användas av de nya öppnare samebyar som vi föreslår för olika typer av samisk markanvändning och företagsamhet som bygger på renskötselrätten.

Skyddet för samebymedlemmars rätt till jakt och fiske i samband med upplåtelser, såsom den tillämpas i dag, är mer oklar än tillämpningen av skyddet för renskötseln. Villkoret för upplåtelser är att jakt och fiske inte får innebära ”besvärande intrång” i samebymedlems jaktoch fiskerätt.

En orsak till den oklara tillämpningen kan vara att det inte är klarlagt hur omfattande samebymedlemmars jakt- och fiskerätt är på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Utan ett klarläggande av hur omfattande samebymedlemmars jakt- och fiskerätt på denna mark är, går det inte att avgöra när upplåtelser av nyttjanderätter av mark eller av rätt att jaga och fiska innebär risk för att samebymedlemmars förutsättningar att utöva sin rätt till jakt och fiske försämras.

Ett av våra förslag när det gäller rätten till jakt och fiske inom renskötselområdet är att omfattningen av samebymedlemmars rätt till jakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall utredas och klarläggas (se avsnitt 6.9). Om detta blir klarlagt kommer länsstyrelserna kunna göra en bedömning av om en upplåtelse av en nyttjanderätt riskerar att försämra förutsättningarna för samebymedlemmar att utöva sin rätt till jakt och fiske.

I detta sammanhang vill vi erinra om att frågan om länsstyrelsernas framtida roll när det gäller upplåtelser av jakt- och fiskerätt på statlig mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen kommer att bli beroende av resultatet av den utredning vi föreslår rörande jakten och fisket. Först när det klarlagts hur omfattande samebymedlemmars, respektive statens jakt och fiskerätt är på marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, kan frågan om länsstyrelsens framtida roll som upplåtare av jakt- och fiskerätt avgöras. Beroende på resultatet av en sådan utredning kan upplåtelserna i framtiden ske genom en samförvaltning av jakten och fisket mellan samebyarna och länsstyrelserna eller genom att samebyarna ensamma upplåter sin jakt- och fiskerätt till utomstående (jfr avsnitt 6.9).

Innan länsstyrelsen medger upplåtelse av en nyttjanderätt på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall den sameby som berörs av en upplåtelse höras. Även om detta, enligt den information vi har fått, regelmässig sker, framgår det inte av bestämmelsen i 32 § rennäringslagen. Vi anser att det är viktigt att detta direkt framgår

av en ny bestämmelse. På det sättet markeras att beslut som berör samebyarnas renskötsel, jakt och fiske inom kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall föregås av samråd med samebyarna. Genom en sådan förändring markeras samebyarnas rätt att vara delaktiga i förvaltningen av marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Länsstyrelsens beslut om upplåtelse av nyttjanderätt enligt 32 § rennäringslagen får enligt gällande regler överklagas till regeringen (99 § rennäringslagen). Denna ordning skall ändras så att sameby som vill överklaga länsstyrelsens beslut om upplåtelser av nyttjanderätter på statlig mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall göra detta till förvaltningsdomstol när beslutet berör renskötselrätten. Skälet till denna ändring är att renskötselrätten är en civil rättighet.

Enligt artikel 6:1 i Europakonventionen, som numera är en del av svensk lag, skall var och en vid prövning av en civil rättighet ha rätt till prövning av denna rättighet av en domstol. En prövning av en samebys överklagande av länsstyrelsernas beslut om upplåtelser av nyttjanderätter på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall därför när beslutet berör renskötselrätten ske hos domstol.

Vi föreslår också att det ska införas en regel som ger den sameby som berörs av en avgiftsfri upplåtelse av rätt att jaga eller fiska inom samebyns område, rätt till kompensation för sådana upplåtelser.

Så som regeln om avgifter i 34 § rennäringslagen är utformad i dag får samebyn ingen kompensation för sådana upplåtelser. Detta förhållande har kritiserats bl.a. av Skogssamerättsutredningen, som framhåller att det strider mot renskötselrättens egendomsskydd enligt 2 kap. 18 § 2 stycket regeringsformen.

Avgiftsfria upplåtelser kommer i första hand i fråga för yrkesfiskare, fiskesamer och fjällägenhetsinnehavare. Från länsstyrelserna har vi inhämtat att det totalt är fråga om drygt 50 avgiftsfria upplåtelser av vardera fiske respektive jakt. Även om det är motiverat med avgiftsfria upplåtelser för dessa grupper innebär en upplåtelse ett intrång i samebyns renskötselrätt oavsett vem den sker till. Samebyn skall därför ha rätt till ersättning för intrånget.

Länsstyrelsernas delegationer för rennäringsfrågor

Enligt länsstyrelseinstruktionen (Förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion) skall det finnas en delegation för rennäringsfrågor, rennäringsdelegation, inom var och en av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I rennäringsdelegationerna skall tre av totalt sju ledamöter vara rennäringsutövare.

Rennäringsdelegationer med ledamöter som representerar rennäringen infördes i samband med att Lappväsendet upphörde år 1971. De administrativa uppgifterna rörande rennäringen övergick då till lantbruksnämnderna och länsstyrelsen. För rennäringsfrågornas behandling i lantbruksnämnderna infördes rennäringsdelegationer.

Syftet med att ge rennäringsutövare ledamotsplatser i rennäringsdelegationerna var enligt departementschefen att ge dem medbestämmanderätt i alla frågor som skulle behandlas i lantbruksnämndens rennäringsdelegation. Förslaget innebar enligt departementschefen en god grund för ett ytterligare utvidgat och förtroendefullt samarbete mellan lantbruksstyrelsen och rennäringsutövarna (prop. 1971:51 s. 142 ff.).

Sedan lantbruksnämnderna upphört och rennäringsfrågorna överförts till länsstyrelserna är det länsstyrelserna som närmare beslutar vilket ansvarsområde rennäringsdelegationen skall ha.

Utöver näringsfrågor fattar rennäringsdelegationerna i samtliga tre län beslut om den övergripande tillämpningen av bestämmelsen i 32 § rennäringslagen om upplåtelser av nyttjanderätter på mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. I Norrbottens län fattar rennäringsdelegationen också beslut i relativt många enskilda ärenden om upplåtelser av nyttjanderätter medan detta förekommer mer sällan i de övriga länen. Det förekommer också att yttranden över försäljning och exploatering av mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen beslutas i rennäringsdelegationerna.

I praktiken fattar således rennäringsdelegationerna i alla tre länen övergripande beslut om såväl rennäringen i länet som länsstyrelsens upplåtelser av nyttjanderätter inom kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Vi föreslår att Sametinget skall bli sektorsmyndighet för rennäringen och ta över det ansvar länsstyrelserna nu har för tillsyn av rennäringen m.fl. frågor som rör rennäringen (se kapitel 9). De frågor som blir kvar hos länsstyrelsen är frågor rörande upplåtelser av nyttjanderätter på kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen enligt 32 § rennäringslagen (upplåtelser av jakt och fiske kommer i vart fall att skötas av länsstyrelserna tills frågan om vem som har jakt- och fiskerätten på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen har klarlagts, se vidare avsnitt 6.9).

Rennäringsdelegationernas mandat och namn måste ändras så att det framgår att delegationerna inte längre ansvarar för rennäringen utan för övergripande beslut om upplåtelser av nyttjanderätter på kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Vi anser också att andra övergripande frågor som berör fjällförvaltningen (jfr 4 § punkt 4 länsstyrelseinstruktionen) bör beslutas av delegationerna eller beslutas av länsstyrelsens styrelse efter det att delega-

tionerna har hörts. Skälet till detta är att samebyarna skall ha rätt att delta i beslut som rör förvaltningen av marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen eftersom den marken i första hand är avsedd för samebyarnas bruk, för renskötsel och annan samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten. Om besluten fattas av delegationerna eller efter det att delegationerna har hörts, kan samebyarna vara delaktiga i besluten genom sina representanter i delegationerna.

Exempel på frågor som delegationen bör besluta om, eller i vart fall yttra sig över, är frågor som berör kulturmiljövärdena i fjällen eller naturvården och miljöskyddet där. Länsstyrelsernas yttranden över försäljning eller exploatering av mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen hör också hit.

Enligt ett förslag från regeringen skall länsstyrelsernas roll som organ för tillsyn, uppföljning och utvärdering av nationella mål att stärkas (prop. 2001/02:7 s. 59). Om länsstyrelserna inom renskötselområdet, i enlighet med detta förslag, får en tydligare roll när det gäller att bevaka att den samiska kulturen och rennäringen fortlever, bör delegationen också vara delaktiga i länsstyrelsernas tillsyn, uppföljning och utvärdering av detta nationella mål.

Med de nya öppna samebyar vi föreslår finns möjlighet för nya medlemmar att komma in i samebyn och möjlighet att bedriva nya verksamheter inom samebyns ram. För att de nya samebyarna skall kunna förvalta och utveckla det samiska kulturarvet inom fjällområdena är det också viktigt att samebyarna har möjlighet att påverka alla frågor som rör statens förvaltning av denna mark.

I dag utses ledamöterna i rennäringsdelgationen av länsstyrelsens styrelse. Sametinget lämnar förslag till de ledamöter som skall företräda rennäringen i länet. Övriga ledamöter nomineras av de politiska partierna i länet. Det finns inget krav på att ledamöterna i rennäringsdelegationen också skall vara ledamöter i länsstyrelsens styrelse.

Vi föreslår att den nya samebyn skall vara öppen för alla samer med hemortsrätt i samebyn. I den nya samebyn kommer renskötselrätten således att förvaltas av såväl renskötande som icke-renskötande medlemmar. I framtiden bör därför såväl renskötande som icke-renskötande medlemmar i samebyarna kunna nomineras av Sametinget till de delegationer som skall behandla frågor som rör länsstyrelsens förvaltning av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

För länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län finns en gemensam delegation för fjällfrågor, Fjälldelegationen (29 § länsstyrelseinstruktionen). Fjälldelegationen är ett samarbetsorgan för frågor som rör fjällområdet med inriktning mot en hållbar utveckling i landets fjällområden.

Arbetet bedrivs för närvarande så att landshövdingarna i de fyra länen träffas två gånger per år för att diskutera gemensamma frågor. Såväl miljöfrågor som frågor om upplåtelser av nyttjanderätter diskuteras.

För att samebyarna skall få ökad möjlighet att delta i förvaltningen av statlig mark föreslår vi att samebyarna också skall bli representerade i Fjälldelegationen. Det motiveras också av att huvuddelen av kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ligger inom fjällområdet. Eftersom samebyarna har företräde till användningen av denna mark finns en särskild anledning för dem att delta i arbetet i Fjälldelegationen. De har också ett särskilt ansvar för en hållbar utveckling av fjällen. Det är därför viktigt att de deltar i detta samarbetsorgan. Förslagsvis kan fyra ledamöter i Fjälldelegationen utses av Sametinget att representera samebyarna med en företrädare för samebyarna från varje län.

Ökat lokalt inflytande över markanvändningen

Flera initiativ har på senare tid tagits för att uppnå större lokalt inflytande över förvaltningen av statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Såväl företrädare för samebyar som för övrig lokalbefolkning har deltagit i dessa.

Ett exempel på ett sådant initiativ är det arbete som bedrivits inom ramen för ”FjällAgendan”. I projektet har det bedrivits försök inom tre delområden – Västra Härjedalen, södra Jämtlandsfjällen och Tärna-Hemavan (Västerbotten) – med att utveckla former för en bättre samordnad markanvändning i fjällen med större lokalt inflytande för att uppnå ett hållbart nyttjande av fjällen.

Bakgrunden har bl.a. varit att fjällområdena i dag nyttjas intensivare och av fler än tidigare, förutom av samebyarna också av ortsbefolkningen och för en utökad turism. Detta ställer krav på att samordning av markanvändningen och ett gemensamt ansvar för att uppnå ett hållbart nyttjande av fjällen.

Enligt slutrapporten (FjällAgendan, Slutrapport från FoU-projekt om hållbart nyttjande av naturresurser i fjällen, Ulf Alexandersson, augusti 2000) har arbetet med FjällAgendan i västra Härjedalen lyckats väl. Genom projektet har områden med slitage/erosionsproblem identifierats, reglering av skotertrafiken är under genomförande, ökad lokal livsmedelsproduktion är på gång och en konstruktiv dialog mellan de olika intressenterna; markägare, samebyar, turistnäringen, naturvårdare, skoterklubbar, kommun och länsstyrelse, har påbörjats.

I södra Jämtland och Tärna-Hemavan har man inte kunnat enas om lösningar på de problem som finns rörande markanvändningen på

samma sätt. Man har dock påbörjat en konstruktiv dialog om olika gruppers intresse av att använda fjällområdena.

De gemensamma erfarenheterna från arbetet med FjällAgendan i alla tre områdena avses att tillsammans med andra erfarenheter användas i ett planerat projekt med inriktning mot att utveckla nya former för fjällförvaltningen med en mer systematisk och regelbunden samverkan mellan stat, kommun, samebyar och lokala intressegrupper.

Vi vill peka på möjligheten för länsstyrelserna att delegera delar, eller på sikt kanske hela, förvaltningen av marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen till lokal nivå så att samebyarna tillsammans med övrig lokalbefolkning kan få ett större inflytande över markförvaltningen.

Det finns redan förslag angående en sådan förvaltning av Laponiaområdet som utsetts till ett världsarvsområde i Sverige.

De nio samebyar som direkt eller indirekt berörs av världsarvsområdet Laponia har utarbetat ett eget förslag till program för hur Laponiaområdets naturvärden, den samiska kulturen och näringar skall kunna skyddas, förvaltas och utvecklas lokalt. Samebyarna föreslår att förvaltningen av området skall anförtros dem i samverkan med övrig ortsbefolkning, kommunerna, det lokala näringslivet, myndigheter, statliga verk, universitet och andra. Förslaget har överlämnats till regeringen med begäran om att regeringen med erfoderliga författningsbestämmelser skapar möjligheter för en lokal förvaltning med samisk majoritet. Genom en sådan förvaltning vill samebyarna bevara Laponias naturvärden, och en fortsatt utveckling av den samiska kulturen och dess näringar, renskötsel, jakt och fiske (Mijá ednam, Samebyarnas Laponiaprogram, Jokkmokk 1999).

Även Gällivare och Jokkmokks kommuner har utarbetat ett förslag till en lokal förvaltningsmodell av Laponiaområdet. Man föreslår en samförvaltning i en organisation där samer, kommuner, länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Sametinget finns representerade. Målet anges vara att uppnå ett ekologiskt, social/kulturell och ekonomisk utveckling av världsarvsområdet Laponia, Lapplands världsarv, Strategiska frågor för utveckling av Världsarvet Laponia, Gällivare och Jokkmokks kommun, 2000-06-15).

Naturvårdsverket har givit länsstyrelsen i Norrbottens län uppdrag att mot bakgrund av dessa förslag utarbeta ett förslag till förvaltningsplan för världsarvet Laponia. Förslaget som skall vara klart senast den 1 januari 2002, skall bygga på den lagstiftning som finns i dag om förvaltning av nationalparker men med möjlighet till ökat lokalt inflytande. Förslaget skall utarbetas tillsammans med samebyarna i området och berörda kommuner.

Vi anser att lokal förvaltning av den statliga marken inom renskötselområdet med större inflytande från samebyarna över markanvändningen bör övervägas i regeringens fortsatta arbete med dessa frågor. Ökat lokalt inflytande över förvaltningen av statens mark skulle kunna medverka till en bättre samarbete mellan samebyarna och andra lokala markanvändare rörande användningen av marken. Om samebyarna deltar i lokal förvaltning av statlig mark inom renskötselområdet kan förståelsen också öka för de förutsättningar som krävs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel.

Samebyarna skulle också kunna bidra till ett hållbart nyttjande av naturresurserna i fjällen. Det traditionellt samiska sättet att se på bevarandet och brukandet av djur, natur, mark och vatten stämmer väl överens med ett hållbart nyttjande av naturresurserna. Genom ett samiskt inflytande över förvaltningen av fjällområdena kan detta synsätt spridas och bidra till att bevara och utveckla det samiska kulturarvet som en viktig del av det gemensamma svenska kulturarvet. En sådan lösning skulle överensstämma med vad som sägs i FN-rapporten GLOBIO UNEP Report 2000 om att medverkan av ursprungsfolk i förvaltningen av mark är ett bra sätt för att åstadkomma skydd och bevara miljön i Arktis.

Detta skulle också vara ett sätt att tillgodose Sveriges åtaganden enligt konventionen om Biologisk mångfald, särskilt artikel 8j, som behandlar delaktighet för ursprungsfolk i förvaltningen av marken (se vidare avsnitt 4.4).

Förvaltning av statlig mark med inflytande för ursprungsfolk praktiseras redan på många håll i världen. På Grönland anses marken ägas av danska staten. Marken förvaltas dock av det s.k. Hjemmestyret. I Hjemmestyret finns befolkningen på Grönland representerad. Eftersom ca 90 procent av Grönlands befolkning utgörs av ursprungsfolket, inuiterna, har de det avgörande inflytandet över markanvändningen på Grönland.

Canada, Australien och Nya Zeeland är exempel på andra länder där ursprungsfolken på olika sätt och i olika omfattning har rätt att förvalta mark som de traditionellt har brukat och bebott.

Internationellt anses olika typer av lokal förvaltning av mark och vatten under medverkan av ursprungsfolken bidra både till respekten för ursprungsfolkens självbestämmande och till bevarandet av ursprungsfolkens kultur.

6.7. Upplåtelser av nyttjanderätter på skogssamebyarnas året-runt-mark

En ny regel införs i rennäringslagen som ger skogssamebyarna samma rätt till ersättning för nyttjanderättsupplåtelser inom åretrunt-mark som den rätt till ersättning för nyttjanderättsupplåtelser som fjällsamebyarna har på sin året-runt-mark enligt 34 § rennäringslagen.

Fjällsamebyarnas året-runt-mark ligger ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och förvaltas av staten genom länsstyrelserna. En förutsättning för att upplåtelser av nyttjanderätter skall få ske inom sådan mark är att det kan ske med de hänsyn till renskötseln och samebymedlemmarnas rätt att jaga och fiska som anges i 32 § rennäringslagen. Avgifter för upplåtelser som avser annat än tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning skall tas ut och fördelas mellan Samefonden och den sameby som berörs av upplåtelsen, 34 § rennäringslagen. För upplåtelser som avser tillgodogörande av naturtillgångar skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför.

Skogssamebyarnas året-runt-mark ägs och förvaltas sedan Domänverkets bolagisering till största delen av privata markägare. På denna mark gäller inga särskilda hänsynsregler till samebyarnas markanvändning i samband med upplåtelser av nyttjanderätter. Inte heller gäller några regler om rätt till ersättning för sådana upplåtelser.

Bakgrunden till den skillnad som i dag finns mellan de regler som gäller för upplåtelser av nyttjanderätter och ersättning för dessa inom fjällsamebyarnas året-runt-mark och skogssamebyarns året-runt-mark har behandlats av Skogssamerättsutredningen (Skogssamerättsutredningen, Sametinget 1997).

Enligt Skogssamerättsutredningen var avsikten när regeln om upplåtelser av nyttjanderätter först infördes genom 1886 års renbeteslag, att den skulle gälla för såväl fjällsamebyarnas som för skogssamebyarnas året-runt-mark som inte var i enskild ägo. Skälet till att regeln skulle omfatta såväl skogssamebyarnas som fjällsamebyarnas året-runtmark i statens ägo var enligt Skogssamerättsutredningen att samebyarnas sedvanerätt var lika stark på all året-runt-mark. Det fanns därför samma skäl att ta hänsyn till samernas bruk av marken i samband med upplåtelser av nyttjanderätter och samma skäl för att avgifterna för sådan upplåtelser skulle tillfalla samebyarna inom all året-runt-mark (s. 74).

Genom ett misstag i samband med tillkomsten av 1898 års renbeteslag kom dock regeln om hänsyn till samebyarnas markanvändning i samband med upplåtelser av nyttjanderätter på statlig mark och avgifter och ersättning för sådana upplåtelser att inskränkas till att bara omfatta året-runt-marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Därmed föll skogssamebyarnas året-runt-mark utanför bestämmelsens tillämpningsområde.

Misstaget grundade sig på en feltokning av begreppet de för ”lapparne afsatta land” som var det tillämpningsområde som angavs för bestämmelsen i 1886 års lag. Man trodde att begreppet bara omfattade marken ovanför odlingsgränsen medan det enligt Skogssamerättsutredningen omfattade all samebyarnas året-runt-mark såväl ovanför som nedanför odlingsgränsen.

Skogssamerättsutredningen anger flera möjliga förklaringar till att misstaget kunde ske. En sådan förklaring är att skogssamerenskötseln inte fick särskilt stor uppmärksamhet i samband med utredningsarbetet eftersom man trodde att skogssamerenskötseln skulle dö ut (s. 75).

Skogssamerättsutredningen har föreslagit att staten fortsättningsvis skall ersätta skogssamebyarna för upplåtelser av nyttjanderätter inom deras året-runt-mark på motsvarande sätt som sker på fjällsamebyarnas året-runt-marker enligt bestämmelsen i 34 § rennäringslagen. På det sättet skulle bruten rätt i viss utsträckning kunna återställas.

Däremot anser man inte att den särskilda regeln om hänsyn till samebyarnas bruk av marken i samband med upplåtelser av nyttjanderätter i 32 § rennäringslagen kan utsträckas till skogssamebyarnas åretrunt-marker eftersom denna mark i dag är i privat ägo och en sådan ändring skulle innebära en inskränkning i de privata markägarnas äganderätt.

Vi anser också att en regel om ersättning från staten för upplåtelser av nyttjanderätter på skogssamebyarnas året-runt-mark bör införas. Det främsta skälet för detta är att vi anser att samebyarnas året-runt-mark så långt möjligt bör ha samma ställning i lagstiftningen antingen året-runtmarken finns ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen eller den finns nedanför odlingsgränsen.

Året-runt-marken är den del av renskötselområdet som samerna traditionellt brukat mest intensivt och som har störst betydelse för samisk kultur och historia. Där har samernas bruksrätt också sedan lång tid tillbaka ansetts vara starkast. Det är viktigt att detta markeras i lagstiftningen. Ett sätt att göra detta är att så långt möjligt införa samma regler för upplåtelser av nyttjanderätter på all året-runt-mark.

Ett annat skäl för att införa en regel om ersättning från staten för upplåtelser av nyttjanderätter inom skogssamebyarnas året-runt-mark är de historiska förhållanden som lyfts fram i Skogssamerätts-

utredningen. När vissa områden i den första renbeteslagen betecknades som för ”lapparne afsatta land” är det mycket som talar för att man med detta avsåg all statlig mark som var samebyarnas året-runt-mark. Det var denna mark som samerna hade brukat intensivast och som de hade störst behov av. Både juridiskt och praktiskt fanns det därför anledning att anse att samerna hade förtur till bruket av all året-runt-mark.

Om skogssamebyarnas året-runt-mark fortfarande hade varit statlig mark hade samtliga regler som gäller för förvaltning och upplåtelser av nyttjanderätter på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen kunnat utsträckas till att omfatta också skogssamebyarnas året-runt-mark.

Sedan Domänverkets bolagisering år 1992 är dock skogssamebyarnas året-runt-mark privatägd. Det är därför inte möjligt att utan vägande skäl och ersättning ålägga privata markägare att ta samma särskilda hänsyn till samebyarnas markanvändning som staten genom länsstyrelserna måste göra som ett villkor för att medge upplåtelser av nyttjanderätter på statens mark enligt 32 §. Däremot kan man som Skogssamerättsutredningen har föreslagit, införa regler om rätt till ersättning från staten för upplåtelser av nyttjanderätter som markägaren för på skogssamebyarnas året-runt-mark.

När det gäller ökad hänsyn gentemot skogssamebyarnas markanvändning i samband med markägarens upplåtelser av nyttjanderätter så kommer den ömsesidiga och generella hänsynsregel som vi föreslår att omfatta sådana upplåtelser.

Skogssamebyarna har uppgivit att privata markägares upplåtelser av jakt inom deras året-runt-mark kan medföra störningar på renskötseln, särskilt i de fall där markägaren inte informerat sig om var renar befinner sig när jakt skall äga rum eller meddelat samebyarna var jakt kommer att äga rum. Syftet med den ömsesidiga och generella hänsynsreglen är bl.a. att sådana situationer skall undvikas i fortsättningen genom att markägaren tar hänsyn till renskötseln i samband med jakt och samråder med samebyn innan jakt upplåts eller bedrivs.

Med tanke på den stora betydelse året-runt-marken har för alla samebyar finns det särskild anledning för markägare att visa hänsyn till samebyarnas bruk av året-runt-marken. Detta gäller såväl för upplåtelser av nyttjanderätter som markägaren gör, som i annan markanvändning.

Skulle hänsynen från markägarna gentemot skogssamebyarnas markanvändning inom året-runt-markerna trots den nya hänsynsregeln inte öka i tillfredställande omfattning bör ytterligare åtgärder till skydd för denna mark övervägas av regering och riksdag.

6.8. Rennäringen i samhällsplaneringen

6.8.1. Planerings- och beslutsprocesser om markanvändning

Riksintressen enligt miljöbalken

Följande redogörelse för reglerna i 3 och 4 kap. miljöbalken bygger i huvudsak på prop. 1985/86:3 och 1997/97:45 samt Stefan Rubenson, Miljöbalken, 1998.

Bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken om hushållning med mark och vatten motsvarar 2 och 3 kap. i naturresurslagen, som upphävdes när miljöbalken infördes.

Hushållningsbestämmelserna skall tillämpas vid prövning enligt miljöbalken, bl.a. i frågor om områdesskydd, miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet och täkter. Av väglagen, lagen om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen (1987:10) och minerallagen (1991:45) m.fl. lagar framgår att hushållningsbestämmelserna skall tillämpas där. Länsstyrelsen har uppsikt inom länet över hushållningen med markoch vattenområden.

Syftet med reglerna är att främja en användning av naturresurserna som är förnuftig för samhället både på lång och kort sikt. Grundtanken är att både bevarande- och exploateringsintressen skall kunna tas till vara.

I 3 kap. miljöbalken finns de grundläggande bestämmelserna om hushållningen med mark och vatten. De beskriver samhällets grundläggande synsätt på vad som är god hushållning med mark- och vattenområden och hur vissa angivna intressen skall vägas mot varandra. Bestämmelserna lägger fast riktlinjer för nyttjande av dels sådana områden som bör bevaras, dels sådan områden som kan vara skyddsvärda på grund av sitt värde för vissa typer av näringsverksamhet. För de olika typerna av områden gäller att myndigheterna vid sin planering särskilt skall uppmärksamma om en ändrad markanvändning kan innebära att något viktigt intresse hotas.

De olika intressen som behandlas i 3 kap. miljöbalken gäller jordoch skogsbruk, rennäring, yrkesfiske, vattenbruk, naturvård, kulturmiljövård, friluftsliv, värdefulla ämnen eller material, energiproduktion och kommunikation, totalförsvaret m.m.

Vissa intressen som skall skyddas av 3 kap. miljöbalken har ansetts så kvalificerade att de fått beteckningen riksintresse. Rennäringen är ett sådant intresse. Ett område som är av riksintresse i något hänseende skall skyddas mot skador eller åtgärder som påtagligt kan försvåra dess nyttjande. Genom att använda ordet ”påtagligt” utesluts bagatellartad

påverkan. Endast sådana åtgärder som kan ha en bestående negativ inverkan på det aktuella intresset eller som tillfälligt kan ha mycket stor negativ påverkan åsyftas.

Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Område som är av riksintresse för rennäringen skall skyddas mot sådana åtgärder. (3 kap. 5 § miljöbalken)

Skyddet för områden som är av riksintresse för rennäringen har till syfte att bibehålla förutsättningarna för näringen genom att ge de viktigaste områdena inom varje sameby ett särskilt skydd. Skyddet skall ta sikte på sådana områden som det med hänsyn till skilda led i rennäringens utövande i olika samebyar är särskilt angeläget att skydda. Sådana områden kan omfatta t.ex. flyttningsleder, kalvningsland samt vissa områden med särskilt goda betesförhållanden. Vid bedömningen av vilka områden som skall anses vara av riksintresse bör näringens behov av sammanhängande betesområden och tillgång till alternativa betesområden inom de olika årstidsmarkerna samt alternativa flyttningsleder beaktas. Vinterbetesmarkernas särskilda betydelse för renskötsel bör särskilt beaktas.

Motivet för att införa en sådan bestämmelse till skydd för rennäringen var att rennäringens markanspråk ofta fått träda tillbaka för andra viktiga markanvändningsintressen (prop. 1985/86:3 s. 57f). Främst gruvbrytning, vattenkraftutbyggnad och utbyggnad av vägar angavs ha lett till förluster av renbetesmarker och till att flyttningsleder stängts av. Vidare påpekades att riksdagens ställningstagande att den samiska kulturens fortlevnad måste garanteras, innebar att det måste finnas grundläggande förutsättningar för rennäringen inom i princip varje sameby. Som exempel på områden av avgörande betydelse för en sameby angavs bl.a. flyttningsleder, särskilt där alternativ saknas, viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda betesförhållanden. Sådana områden i en viss sameby ansågs vara riksintresse och skulle skyddas från åtgärder som kunde påtagligt försvåra näringens bedrivande.

I 4 kap. miljöbalken behandlas geografiska bestämmelser om hushållningen med mark och vatten. Dessa regler utgår från att vissa närmare angivna geografiska områden på grund av sina stora natur- och kulturvärden är av riksintresse i sin helhet. Särskilt starkt skydd mot exploatering gäller för de s.k. obrutna fjällområdena, som omfattar de klassiska delarna av den svenska fjällvärlden, t.ex. Sylarna, Marsfjällen, Sarek och Kebnekaise. Dessa områden saknar vägar och järnvägar och är i praktiken reserverade för renskötsel och friluftsliv och andra åtgärder som hänger samman med områdenas unika karaktär och dess traditionella nyttjande.

I förarbetena till naturresurslagen fick sektorsmyndigheterna ansvar för att peka ut riksintressen inom sitt område. Det innebar vid lagens tillkomst att Lantbruksstyrelsen fick det ansvaret avseende rennäringen. Numera är det Statens jordbruksverk som är sektorsmyndighet för rennäringen. Lantbruksnämnderna fick ansvaret för att ta fram kunskapsunderlag för att bedöma olika områdens betydelse för rennäringen. Detta ansvar ligger nu hos länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

Lantbruksstyrelsen preciserade efter naturresurslagens tillkomst vissa riktlinjer för vad som skulle anses vara riksintresse för rennäringen. Lantbruksstyrelsen uttalade vidare att de områden som lantbruksnämnderna med stöd av dessa riktlinjer utpekade som riksintressen också var sådana enligt Lantbruksstyrelsens mening.

För närvarande pågår ett arbete inom Statens jordbruksverk med att ta fram nya riktlinjer för bedömningen av rennäringens riksintressen. Även länsstyrelserna och Sametinget deltar i arbetet. Tanken är att arbetet skall utgå från det material som finns i den databas Svensk – Norska renbeteskommissionens svenska delegation skapat, se nedan. Den utgångspunkten innebär att grundmaterialet är likartat för alla tre länen, något som inte varit fallet tidigare.

Kommunal planering

I Sverige är det en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen. Regleringen av markens användning och av bebyggelse inom kommunen sker genom detaljplaner. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att uppnå ett syfte med översiktsplanen eller för att säkerställa ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken.

Översiktsplan

Översiktsplanen skall ge vägledning för beslut om användningen av mark- och vattenområden samt om hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är dock inte bindande för myndigheter och enskilda. Av översiktsplanen skall framgå grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden, kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras,

och hur kommunen avser att tillgodose redovisade riksintressen och iaktta gällande miljökvalitetsnormer.

När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättas, skall kommunen samråda med bl.a. länsstyrelsen. De myndigheter samt de sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Syftet med samrådet är att förbättra beslutsunderlaget och att ge möjlighet till insyn och påverkan. Innan översiktsplanen eller en ändring av denna antas, skall kommunen ställa ut planförslaget under minst två månader.

Översiktsplanen och ändringar av den antas av kommunfullmäktige. Kommunfullmäktige skall minst en gång under mandatperioden ta ställning till översiktsplanens aktualitet.

Länsstyrelsen uppgift under arbetet med översiktsplanen är att ta till vara och samordna statens intressen. Länsstyrelsen skall därför bl.a. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses.

Även om översiktsplanen inte är bindande för myndigheter eller enskilda får den betydelse i olika typer av tillståndsärenden. Varje myndighet som skall tillämpa miljöbalken skall ha tillgång till sådana planer enligt plan- och bygglagen som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten (6 kap. 11 § miljöbalken). De planer som avse är bl.a. översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser.

Detaljplan, områdesbestämmelser och lovärenden

I vissa fall skall prövningen av markens lämplighet för bebyggelse och regleringen av bebyggelsemiljöns utformning ske genom detaljplan. Det gäller bl.a. för ny sammanhållen bebyggelse och ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen om prövningen inte bör ske i samband med ansökan om bygglov eller förhandsbesked.

När förslag till detaljplan upprättas skall kommunen samråda bl.a. med länsstyrelsen. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Sameby är att betrakta som sakägare om planen rör fastigheter som belastas av renskötselrätt. Innan detaljplanen antas skall den ställas ut.

Länsstyrelsens ansvar i samråden är det samma som i samband med översiktsplanen. Länsstyrelsen är skyldig att hålla andra berörda statliga myndigheter underrättade om planarbetet. Det innebär att kommu-

nen inte är skyldig att samråda med andra statliga myndigheter än länsstyrelsen.

Om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse, saknar intresse för allmänheten och är förenligt med översiktsplanen kan ett förenklat planförfarande användas. Det innebär bl.a. att förslaget inte ställs ut och att planen kan antas snabbare.

Förfarandet när områdesbestämmelser antas motsvarar i princip det för detaljplaner.

I 8 kap. plan- och bygglagen regleras vilka åtgärder som kräver bygglov, rivningslov eller marklov. Kommunen har möjlighet att i detaljplan eller områdesbestämmelser inskränka det antal åtgärder som kräver bygglov. Kommunen kan även under vissa förutsättningar utöka bygglovsplikten.

Innan lov lämnas skall kända sakägare m.fl. beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen om den avviker från detaljplan eller områdesbestämmelser eller skall utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan. Inom renskötselområdet anses sameby som känd sakägare om renskötselrätten berörs av ansökan (jmf. Regeringsrättens dom den 28 januari 2000, mål nr 8252-1999).

Ärenden enligt miljöbalken m.m.

Genom miljöbalken har flera lagar på miljöområdet sammanförts till en. Det gäller bl.a. naturvårdslagen, delar av vattenlagen och miljöskyddslagen. Det innebär att den prövning som tidigare skedde enligt dessa lagar numera sker enligt miljöbalken. Beroende på typen av ärende kan första instans vara kommunal nämnd, länsstyrelsen, centrala myndigheter eller miljödomstolen.

Centrala myndigheter, t.ex. Naturvårdsverket, meddelar vissa tillstånd och dispenser i enskilda ärenden enligt de föreskrifter som följer av miljöbalken.

Länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd i en rad olika typer av ärenden. Det kan gälla tillstånd till miljöfarlig verksamhet när inte miljödomstolen skall vara första instans. Vidare fattar länsstyrelsen beslut om tillstånd till täktverksamhet och markavvattning.

Miljödomstolen är första instans i ärenden om tillstånd till större miljöfarlig verksamhet och till vattenverksamhet.

Vid sidan av miljöbalken kräver olika verksamheter tillstånd enligt specialförfattningar. Hur prövningen skall gå till finns reglerat i respektive författning. Reglerna i dessa skiljer sig åt i betydande utsträckning när det gäller krav på samråd och information till berörda sakägare och myndigheter. Gemensamt gäller dock att i de fall länsstyrelsen inte är

beslutsmyndighet så har den i vart fall ett ansvar för hur 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas i ärendena.

Minerallagstiftningen

Även beträffande tillstånd enligt minerallagen (1991:45) skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Prövningen kommer dock in i ett sent skede och vissa typer av åtgärder får vidtas utan att länsstyrelsen blir underrättad. Frågor kring markägares och andra sakägares insyn i beslut enligt minerallagen samt behovet av skydd för värdefull miljö har nyligen utretts (SOU 2000:89). Gruvnäring är en viktig näring inom delar av det område där renskötsel bedrivs och kan innebära stor påverkan på rennäringens markanvändning. Det finns därför anledning att kort redogöra för gällande lagstiftning och utredningens förslag.

Minerallagen ställer upp regler för vad som skall gälla vid sökandet efter utvinningsbara mineralfyndigheter samt när utvinning blir aktuellt. För att få utföra undersökningsarbete krävs normalt undersökningstillstånd. Undersökningsarbete innebär arbete i syfte att påvisa en fyndighet och att utröna dess sannolika ekonomiska värde om arbetet medför intrång i markägarens eller någon annan rättsinnehavares rätt.

Undersökningstillstånd meddelas av bergmästaren. För att tillstånd skall beviljas skall det finnas geologiska förutsättningar att finna koncessionsmineral, en avsikt hos sökanden att undersöka området och sökanden skall ha förmåga att göra en ändamålsenlig undersökning. Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersökningstillstånd utan att annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig. Detta innebär att berörda markägare och andra sakägare inte behöver underrättas om att en ansökan om undersökningstillstånd som berör dem har getts in och att någon kommunikation i enlighet med förvaltningslagens bestämmelser inte sker med dem. Sedan undersökningstillståndet meddelats delges kända sakägare beslutet.

Undersökningstillståndet ger tillståndshavaren rätt att bedriva undersökningsarbeten. Det innebär vidare rätt att uppföra byggnader som är oundgängligen nödvändiga för undersökningsarbetet samt att använda och bygga nödvändiga vägar. Efter bergmästarens tillstånd får tillståndshavaren också ta i anspråk mark för att bygga väg till området. Minst två veckor innan undersökningsarbetena påbörjas skall tillståndshavaren underrätta bergmästaren, fastighetsägaren och nyttjanderättshavarna.

Undersökningsarbeten skall genomföras så att minst skada och intrång vållas. Minerallagen ställer vidare upp vissa särskilda regler till skydd för enskilda och allmänna intressen. Dessa berör bl.a. national-

parker, mark som planeras ingå i nationalpark och det obrutna fjällområdena (4 kap. 5 § miljöbalken).

För att kunna utvinna och tillgodogöra sig funnen mineral krävs bearbetningskoncession. Vid prövningen av bearbetningskoncessionen skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. En miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas ansökan. Ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen skall delges berörda sakägare. Koncessionen skall förenas med villkor som behövs föra att skydda allmänna intressen och enskild rätt.

Utredningen om minerallagen, markägarna och miljön tillsattes för att ta ställning till tre huvudfrågor.

1. markägarnas och nyttjanderättshavarnas ställning vid prospektering

2. markägarnas ställning vid gruvbrytning

3. skyddet för värdefull miljö vid undersökningsarbeten Utredningen konstaterar att vissa inslag i lagstiftningen, t.ex. att markägare och andra berörda inte underrättas förrän undersökningstillstånd beviljats, med fog har upplevts som alltför långtgående och närmast kränkande. Vidare konstaterar utredningen att det är både möjligt och lämpligt att stärka markägarnas ställning utan att det får några allvarliga negativa konsekvenser för mineralintresset. Utredningen föreslår bl.a. att markägare och andra sakägare skall underrättas om ansökningar om undersökningstillstånd, att bergmästaren alltid skall ha möjlighet att meddela villkor till skydd för enskild rätt i undersökningstillstånd, att ingripande undersökningsarbeten skall föregås av förhandlingar med markägaren och berörda sakägare och att rätten att uppföra byggnader avskaffas.

När det gäller skyddet för värdefulla natur- och kulturmiljöer föreslår utredningen att länsstyrelsen skall få tillfälle att yttra sig över alla ansökningar om undersökningstillstånd och att ansökan skall innehålla en beskrivning av undersökningsarbetena och deras miljöpåverkan.

Utredningens förslag har remissbehandlats. För närvarande bereds ärendet inom Regeringskansliet.

Fastighetsbildningslagen

Beslut om fastighetsbildning, dvs. ombildning eller nybildning av fastighet eller bildande, ändring eller upphävande av servitut, skall innebära att fastighet, med hänsyn till sin belägenhet, omfång och övriga förutsättningar, är varaktigt lämpad för sitt ändamål (3 kap. 1 § fastighetsbildningslagen). Bland de förutsättningar som skall beaktas i samband med fastighetsbildning finns bestämmelserna i 3 kap. miljöbalken om hushållningen med mark och vatten. Detta innebär att en av de om-

ständigheter som skall beaktas i samband med ombildning eller nybildning av fastighet eller inrättande eller ändring av servitut är att markoch vattenområde som är av riksintresse för rennäringen skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande.

6.8.2. Våra överväganden och förslag

Sametinget skall ha ansvar för att sammanställa olika uppgifter om markanvändningen i renskötselområdet och på så sätt få överblick över denna. Som ett led i det arbetet skall myndigheten ha ansvar för att underhålla och uppdatera den databas Svensk – Norska renbeteskommissionens svenska delegation byggt upp. För att informationen i databasen skall vara så aktuell som möjligt och för att beslutsunderlaget beträffande markanvändning i renskötselområdet skall bli så fullständigt som möjligt införs en skyldighet för länsstyrelsen att inhämta yttrande från Sametinget.

Svensk – Norska renbeteskommissionens databas

Svensk – Norska renbeteskommissionens uppdrag är att utarbeta underlag för förhandlingarna mellan Sverige och Norge om en ny renbeteskonvention. Den nuvarande konventionen upphör att gälla år 2002.

Som en del i uppdraget ingår att i nödvändig utsträckning undersöka betestillgångarna och driftsförhållandena i renskötseln samt att klarlägga hur betestillgångarna används. För det ändamålet har renbeteskommissionens svenska delegation, med hjälpa av Metria (Lantmäteriverket), byggt upp en databas över renskötseln i Sverige. Där har aktuella data om renskötselns markanvändning, tillgängliga betesarealer etc. sammanställts. Uppgifterna har samlats in och lagrats i digital form av rennäringsfunktionerna vid länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Dessa uppgifter har sammanställts med digitaliserade vegetationskartor. För de områden där vegetationskartor saknats har relevanta vegetationsklasser fastställts med hjälp av satellitdata. Databasen har byggts upp med GIS (geografiskt informationssystem). Det innebär att det är möjligt att på ett lättillgängligt sätt lagra data strukturerat samtidigt som systemet gör det möjligt att genomföra olika typer av analyser. Databasens uppbyggnad gör det möjligt att på ett tydligt sätt redovisa t.ex. strategiska platser, vegetationstyper inom betesområdet samt betesreducerande faktorer.

Delegationen har i avtalet med Metria förbehållit sig rätten att överlåta nyttjanderätten till det material som ingår i databasen. Sådan överlåtelse kan ske till Statens jordbruksverk, länsstyrelserna i Norrlands, Västerbottens och Jämtlands län, Sametinget och annan myndighet som genom politiskt beslut får ansvaret för administrationen av rennäringsfunktionen.

Delegationens avslutade sitt arbete i maj 2001. Länsstyrelsen i Norrbottens län har tagit över databasfilerna från Metria. Nu pågår ett arbete med att ta fram underlag för på vilka sätt databasen skall kunna användas. Arbetet skall vara klart till mitten av oktober 2001. Därefter skall arbetet med att utveckla de olika användningsområdena påbörjas.

Sametinget bör ha överblick över markanvändningen i renskötselområdet

Som vi tidigare påpekat, kapitel 3, bedrivs renskötsel över stora betesarealer där olika delar fyller olika funktioner. Att varje samebys markanvändning är mycket arealkrävande i förhållande till andra intressens, innebär att rennäringen har ett något annorlunda utgångsläge när det gäller att framföra sina markanspråk än vad andra näringar har. Det intrång som blir följden av att bete inom ett mindre område faller bort är inte enbart beroende av mängden bete på just det området utan även av om det skett intrång tidigare där liknande bete bortfallit i andra områden och om det försvårar och fördyrar de säsongsbundna förflyttningarna mellan olika betesområden. Det är av naturliga skäl svårt att visa sådana samband på ett överskådligt sätt utan en omfattande redovisning av hela samebyns markanvändning.

Kommunernas översiktsplaner upprättas för att vara underlag för beslut om användningen av mark- och vattenområden. De är dock mycket översiktliga. Vidare har länsstyrelsen ansvar för att miljöbalkens hushållningsbestämmelser iakttas i ärenden om mark- och vattenanvändning. En samebys markanvändning pågår ofta i flera kommuner. Samtliga samebyar har redovisat sin markanvändning i markanvändningsplaner. Dessa är dock ganska översiktliga och kan vara svåra att använda för att bedöma behovet i enskilda ärenden. Mot bakgrund av de speciella förhållandena som gäller för rennäringens markanvändning anser vi att det finns behov av en instans som kan få överblick över markanvändningen i renskötselområdet.

Genom den databas som Svensk-Norska renbeteskommissionens svenska delegation skapat finns nu stora mängder information om rennäringen samlad på ett sätt som gör att den är lätt att uppdatera, utveckla och presentera utifrån olika frågeställningar. Det ger myndig-

heter som har ansvar för hushållningen med mark och vatten ett bra redskap för att peka ut vilka områden som är betydelsefulla för rennäringen och vilka som är så betydelsefulla att de bör betraktas om riksintresse för rennäringen. Det arbetet har, som nämnts ovan, redan påbörjats.

Det är av stor vikt att arbetet med att peka ut områden av riksintresse för rennäringen kan avslutas så snart som möjligt. I avsnitt 9.5.4 föreslår vi att Sametinget skall vara sektorsmyndighet för rennäringen. En följd av det är att Sametinget får ansvar för att, tillsammans med andra berörda myndigheter, driva arbetet med att peka ut områden av riksintresse för rennäringen. Skyddet för områden som är av riksintresse för rennäringen har till syfte att bibehålla förutsättningarna för näringen genom att ge de viktigaste områdena inom varje sameby ett särskilt skydd (prop. 1985/86:3 s. 57). Så länge det inte finns några klara uttalanden om rennäringens riksintresse har rennäringen inte det skydd som avsetts.

För att den information som samlats i databasen inte skall förlora i värde krävs att förändringar i de data den innehåller förs in så snabbt som möjligt. Informationen som finns i databasen bör betraktas som en färskvara och användbarhet försämras snabbt om den inte korrekt återger aktuell markanvändning. För att undvika detta krävs att en myndighet får ett tydligt uppdrag att ansvara för att databasen ständigt uppdateras.

Vi föreslår att den myndighet som har sektorsansvaret för rennäringen skall ha ansvaret för databasen. Som framgår av kapitel 9 föreslår vi att Sametinget bör vara sektorsmyndighet. Ett skäl för att ansvaret bör placeras hos sektorsmyndigheten är att det är denna som har ansvaret för att peka ut områden som är av riksintresse för rennäringen.

Vårt förslag innebär inte att databasen rent fysiskt måste flytta till Sametinget. Det bör vara Sametinget som bedömer på vilket sätt man mest effektivt kan fullgöra sitt uppdrag i denna delen.

Ett annat skäl till varför sektorsmyndigheten bör ha ansvaret hänger samman med det sätt på vilket databasen enligt vår mening bör utvecklas. Som nämnts ovan innebär det ett problem för rennäringen att andra näringars, t.ex. skogsbruk, turism och gruvnäring, markanvändningsåtgärder planeras utan samband med varandra. Det finns således ett behov av överblick över den samlade markanvändningen, både pågående och planerad, inom renskötselområdet.

Vårt förslag är att Sametinget skall ha ansvar för att skaffa sig denna överblick. Ett viktigt redskap är bearbetning av den information som finns i databasen. För att det skall bli möjligt att få en helhetsbild krävs samtidigt att information om planerade åtgärder förs in i databasen. Ett sätt att nå dit är att för varje typ av ärende som rör markanvändning fö-

reskriva att tillståndsmyndigheten skall informera Sametinget om ärendet berör renskötselområdet.

I de flesta ärenden som berör markanvändning har länsstyrelsen en central roll, antingen som beslutsmyndighet eller som ansvarig för att hushållningsreglerna i 3 och 4 kap. miljöbalken beaktas. Det innebär att länsstyrelsen redan med gällande regler får kännedom om åtgärder som kan påverka renskötselns markanvändning. Ett annat sätt att se till att planerade åtgärder kommer till Sametingets kännedom är därför att föreskriva att länsstyrelsen i samband med att den får in ett ärende angående markanvändning i renskötselområdet skall bereda Sametinget tillfälle att yttra sig.

Den sistnämnda lösningen skulle stämma bättre med den uppbyggnad som plan- och bygglagstiftningen har fått. Den bygger på tanken att kommunerna ensamma har ansvaret för planeringen av mark- och vattenanvändningen inom sitt område. Staten har förbehållit sig vissa befogenheter enbart i några särskilda fall, däribland hushållningsbestämmelserna i miljöbalken. Det är länsstyrelsen som fullgör statens befogenheter i dessa hänseenden. Detta talar mot att kommunen i vissa typer av ärenden enligt plan- och bygglagen skulle ha informationsplikt gentemot Sametinget.

En nackdel, med en lösning där länsstyrelsen har skyldighet att bereda Sametinget tillfälle att yttra sig om markanvändning som kan påverka rennäringen, är att en vanlig typ av ärenden, bygglov, inte skulle komma till Sametingets kännedom. Plan- och bygglagen bygger dock på tanken att detaljplan eller områdesbestämmelser skall upprättas för åtgärder som kan få en betydande påverkan på omgivningen. Eftersom kommunen skall samråda med länsstyrelsen om förslag till detaljplan och områdesbestämmelser kommer länsstyrelsen att få kännedom om alla åtgärder som berörs av plan- och bygglagen och är av någon betydelse. I de fall ett bygglovsärende innebär större påverkan på en samebyns markanvändning bör det ligga i byns intresse att underrätta Sametinget om detta. I dessa fall är samebyn att betrakta som sakägare. Den skall därför beredas tillfälle att yttra sig innan beslut i lovärende fattas.

Förslaget i utredningen om minerallagen, markägarna och miljön (SOU 2000:89) skulle, om de genomförs, innebära att samebyarna i ett tidigare skede än i dag skulle få kännedom om planerad prospektering inom deras område samt en viss möjlighet att påverka utförandet av de planerade arbetena. Vidare innebär förslaget att länsstyrelsen skall få del av alla ansökningar om undersökningstillstånd som görs. Det innebär för vårt resonemang att länsstyrelsen skulle ha möjlighet att underrätta Sametinget om dessa. Sametinget skulle således i databasen kunna få en god överblick över vilka undersökningstillstånd som meddelats inom renskötselområdet.

Vi föreslår således att länsstyrelsen skall inhämta yttrande från Sametinget i ärende som rör markanvändning i renskötselområdet. Det bör gälla oavsett om länsstyrelsen skall yttra sig eller är beslutsmyndighet i ärendet. Bästa sättet att uppnå detta bör vara att göra ett tillägg i förordningen (1998:896) om hushållning med mark- och vattenområden m.m. Beträffande detaljplaner och områdesbestämmelser kan ett tillägg föras in i plan- och byggförordningen (1987:383) som innebär att länsstyrelsen skall inhämta yttrande från Sametinget om renskötselområdet berörs av planarbetet. Motsvarande lösning finns redan i dag för skogsmark. Länsstyrelsen skall enligt förordningen inhämta yttrande från skogsvårdsstyrelsen om skogsmark berörs av planarbetet.

I detta sammanhang vill vi påpeka att det inte bara är länsstyrelserna i de tre län som i dag har rennäringsfunktioner som enligt förslaget skall inhämta yttrande från Sametinget. Det kan även bli aktuellt för länsstyrelserna i Dalarnas, Västernorrlands och Gävleborgs län, eftersom renskötselområdet berör även dessa län. I avsnitt 6.5 har vi föreslagit att Sametinget skall få ansvar för utbildningsinsatser beträffande de regler vi föreslår för markanvändningen inom renskötselområdet. Denna utbildning skall bl.a. vända sig till tjänstemän vid myndigheter som sysslar med markförvaltning eller beslut rörande markanvändning inom renskötselområdet. Genomförs en sådan utbildning innebär det också att Sametinget får möjlighet att redogöra för den regel om skyldighet för länsstyrelsen att inhämta yttrande som vi föreslagit.

När det gäller skyddet för de obrutna fjällområdena, 4 kap. 5 § miljöbalken, är det särskilt viktigt att Sametingets synpunkter beaktas. De obrutna fjällområdena är i sin helhet av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i området, 4 kap. 1 § miljöbalken. Det omfattar bl.a. områdets betydelse för rennäringen och den samiska kulturen (prop. 1985/86:3 s. 86). Det är Sametingets uppgift att verka för en levande samisk kultur. Sametinget bör således vara den myndighet som är mest lämpad att med tyngd uttala sig om samiska kulturmiljövärden. Enligt vår uppfattning kan sannolikt även områden utanför de obrutna fjällområdena anses ha så stora värden för den samiska kulturen att de i sin helhet bör betraktas som riksintresse. Det är dock svårt att för närvarande föreslå avgränsningar av ett sådant område. Resultatet av arbetet i den gränsdragningskommission som regeringen tillsatt bör kunna utgöra ett underlag för en sådan bedömning.

Samråd sker för sent

Företrädare för samebyarna framhåller ofta att ett stort problem när det gäller andras markanvändning i renskötselområdet är att samebyarnas

synpunkter kommer in för sent i planeringsarbetet. Utgångspunkten för resonemanget är att om de hade fått lämna sina synpunkter på t.ex. lokalisering och utformning tidigt i planering så skulle många konflikter kunnat undvikas.

Det är naturligtvis önskvärt att så många synpunkter som möjligt kommer in i en planeringsprocess så tidigt som möjligt. På det sättet kan man undvika slöseri med tid och pengar samt att det uppstår onödiga konflikter. Det bör således ligga i en exploatörs intresse att så tidigt som möjligt få in synpunkter från berörda intressen för att om möjligt kunna tillgodose dessa.

I olika typer av lagstiftning som berör markanvändning har man försökt lösa problemet genom regler om att sakägare och berörda myndigheter i vart fall vid någon tidpunkt i processen skall få möjlighet att yttra sig. Det är ingen fullständig lösning på problemet men speglar den avvägning lagstiftaren ansett vara rimlig mellan syftet med lagen, exploatörens och andra berördas intressen.

Det förslag vi lämnat här angående överblicken över markanvändningen i renskötselområdet innebär inte någon direkt lösning på problemet med för sena samråd. Samebyarna kan dock ha nytta av förslaget på det sättet att de med hjälp av material från sektorsmyndighetens databas tydligare än i dag kan åskådliggöra vad den aktuella åtgärden innebär för deras renskötsel. För vissa fall av konkurrerande intressen har vi i avsnitt 6.5 föreslagit en satsning för att få en ökad frivillig lokal samverkan kring markanvändningsfrågor.

På 1970-talet fanns en permanent arbetsgrupp för samefrågor inom regeringskansliet. I denna uppmärksammades frågan om samernas kontakter med kommunerna. Underlaget för arbetsgruppens arbete med frågan presenterades i Samerna och kommunerna (DsKn 1979:8). Rapporten redogör för tre huvudgrupper av frågor som företrädare för såväl samer som kommuner tog upp (s. 30). Dessa huvudgrupper var samerna som kulturell minoritet, samiska näringsfrågor samt samerna och den kommunala servicen.

Inom ramen för arbetet med rapporten utfördes en enkätundersökning för att kartlägga kommunernas kontakter med samiska organisationer. Av denna framgick att få kommuner hade regelbundna sammankomster med samebyar och sameföreningar, att några kommuner höll samråd för speciella projekt och att vissa kommuner inhämtade samernas synpunkter genom remissförfarande (s. 37 ff). I rapporten diskuterades också behovet av att utveckla samrådsformerna lokalt och några möjliga lösningar. De diskussioner som beskrivs i rapporten Samerna och kommunerna kan fortfarande anses utgöra ett underlag för arbetet med samrådsformer.

Vi har under vårt arbete uppfattat att vissa kommuner på olika sätt försöker ha ett mera kontinuerligt samarbete med samebyar och andra företrädare för samer för att undvika att diskussionerna splittras upp på enskilda ärenden och för att på ett tidigt stadium få in samiska synpunkter i planeringsprocesser. Ett exempel är Kommunala samverkansorganet kommunen - samerna i Kiruna kommun. Samverkansorganet skall enligt sitt reglemente vara ett organ för samverkan före kommunala beslut som berör samernas villkor och behov, samt ömsesidig information och beredning av ärenden mellan samverkansorganet å ena sidan och kommunens styrelser och nämnder å andra sidan. Kommunen skall förelägga organet planer till förändringar av samhällsinsatsernas utformning och organisation som kan anses beröra samerna. Kommunen skall inhämta organets synpunkter i ett så tidigt skede som möjligt, så att dess uppfattning och förslag kan påverka ärendets handläggning. Samverkansorganet består av tre kommunalt förtroendevalda, representanter från var och en av de i kommunen verksamma samebyarna (åtta stycken) och representanter från tre sameföreningar i kommunen. Organet skall sammanträda minst fyra gånger per kalenderår.

I kapitel 4 har vi redogjort för regeringens förslag angående miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö (prop. 2000/01:130). Regeringen konstaterar att fjällmiljön är känslig och att ett alltför intensivt nyttjande lätt leder till skador på mark och vegetation (s. 161). Vidare framhålls att det är viktigt att fjällbygderna kan fortleva och att rennäring jämte andra traditionella verksamheter kan leva vidare och utvecklas (s. 166). I propositionen påpekas att det på kommunal nivå finns förutsättningar att i samverkan mellan berörda parter finna praktiskt fungerande samlade lösningar på miljö- och resurshushållningsproblem och de utvecklingsfrågor som är knutna till lokalsamhällets miljö, organisation och funktion (s. 240).

Vi anser att det är viktigt att kommunen och samerna, både de inom rennäringen och de utanför, skapar forum för kontinuerliga kontakter angående frågor som berör samerna. Sådana kontakter kan vara ett sätt att skapa förståelse för och sprida kunskap om viktiga förhållanden. De kan också vara ett led i att utveckla det kunskapsunderlag och de miljöprogram som behövs för att uppnå miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö. Sannolikt bör man för att uppnå dessa syften ha mera omfattande kontakter än årliga samråd. Vi anser dock inte att det finns någon möjlighet att säga att en viss modell för samverkan är bättre eller sämre än en annan. Det måste vara upp till de berörda att avgöra. Vi anser dock att det är viktigt att den här typen av samverkan kommer till stånd även i kommuner där rennäringen och samisk kultur inte har en lika framträdande roll som i de nordligaste kommunerna. Detta är enligt vår uppfattning särskilt viktigt mot bakgrund av den dialog och

samverkan som behövs för att nå upp till miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö.

I avsnitt 6.5 har vi föreslagit att särskilda medel anslås till Sametinget för utbildning om de nya regler vi föreslår om markanvändning inom renskötselområdet och om samebyarnas behov av mark för renskötsel. Utbildningen skall bl.a. rikta sig till tjänstemän vid myndigheter som sysslar med markförvaltning eller beslut rörande markanvändning inom renskötselområdet. Således kommer även kommunala tjänstemän att omfattas. Det bör vara möjligt att inom den föreslagna utbildningen diskutera olika former för samverkan mellan kommunerna och samer, både inom och utanför rennäringen.

6.9. Jakt och fiske inom renskötselområdet

I äldre tid innan renskötsel började bedrivas i större skala var jakt och fiske basen för samernas försörjning. Inkomsterna från samernas jakt och fiske beskattades av kronan och betalades bl.a. i form av pälsverk och torkad fisk.

De samer som började med tamrenskötsel med större renhjordar fortsatte att jaga och fiska som ett komplement till renskötseln. Andra samer fortsatte att försörja sig uteslutande på jakt och fiske. En del samer blev jordbrukare och fortsatte att jaga och fiska vid sidan om jordbruket. I dag är jakten och fisket viktiga för såväl renskötande som icke-renskötande samer, som en del av det samiska traditionella bruket av marken. Inkomsterna från jakt och fiske har också betydelse.

Jakt- och fiskerätt ingår som en del av renskötselrätten som vilar på urminnes hävd och tillkommer den samiska befolkningen. Enligt rennäringslagen har endast samebymedlemmar rätt att jaga och fiska. Samebymedlems jakt- och fiskerätt gäller på utmark inom de delar av samebyns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna när renskötsel är tillåten där. Rätten gäller oberoende av vem som äger marken.

Inom de delar av renskötselområdet där samebymedlemmar har jaktoch fiskerätt har också andra rätt att jaga och fiska. Privata markägare har jakt- och fiskerätt på den mark som de äger. På kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen förvaltar och upplåter länsstyrelsen rätten att jaga och fiska. På annan mark som förvaltas av staten ansvarar andra, exempelvis Statens fastighetsverk, Sveaskog m.fl. för förvaltningen av jakten och fisket.

Rätten att jaga och fiska har stor betydelse för många som är bosatta inom renskötselområdet. Det gäller såväl för markägare som för dem

som får jakt- och fiske upplåtet av länsstyrelsen. Jakten och fisket har också betydelse för turistnäringen i området.

Omfattningen av samebymedlemmars jakt- och fiskerätt är oklar i olika avseenden. Det finns också oklarheter om hur jakt- och fiske skall utövas av samebymedlemmar och markägare när båda har jakt- och fiskerätt inom samma mark. Oklarheten ger utrymme för olika tolkningar av rättsläget och olika uppfattningar om hur jakt- och fiskerätten skall fördelas mellan samebymedlemmar och andra som har jakt- och fiskerätt.

I det följande redogör vi för samers/samebymedlemmars och privata markägares rätt till jakt och fiske samt deras rätt att upplåta jakt och fiske till utomstående och de oklarheter som finns om förhållandet mellan samers/samebymedlemmars och markägares jakt- och fiskerätt (6.9.1 och 6.9.2)

Därefter redogör vi för de särskilda regler som gäller för länsstyrelsernas upplåtelser av rätt till jakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen samt för de olika uppfattningar som finns om vem som har jakt- och fiskerätten på sådan mark (6.9.3). Vi redogör också för upplåtelser av jakt och fiske och jakt och fiskerätten på övrig statlig mark inom renskötselområdet (6.9.4). Slutligen redogör vi för våra överväganden och förslag (6.9.5).

6.9.1. Samers jakt-och fiskerätt

Jakt- och fiskerätt

Samernas rätt att jaga och fiska är en del av renskötselrätten som vilar på urminnes hävd. När samernas rätt att bruka marken inom renskötselområdet för första gången lagfästes i 1886 års renbeteslag reglerades de renskötande samernas rätt att jaga och fiska som binäringar till renskötseln. Den rätt andra samer hade att jaga och fiska reglerades inte i lagen.

Enligt 1886 års renbeteslag hade samer rätt till jakt och fiske på ”för dem avsatta land och sådana områden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker som för dem bibehållas”, dels ”på annan utmark inom lappmarkerna under den tid de äga att på sådan utmark uppehålla sig med sina renar” (21§ i 1886 års renbeteslag).

Den nuvarande regleringen av samebymedlems jakt- och fiskerätt överensstämmer i allt väsentligt med regleringen i den första renbeteslagen. I rennäringslagen 25 § anges att medlem i sameby har rätt att jaga och fiska på utmark inom de delar av samebyns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna när renskötsel är tillåten där

(1 st). Samebymedlem som tillfälligt uppehåller sig inom annan bys betesområde för renarnas skötsel har också rätt att jaga och fiska där, men bara för sitt eget uppehälle (2 st). Efter tillstånd får samebymedlem också jaga vissa rovdjur inom annan samebys område (3 st). På vissa fjällmarker i Jämtlands län och Dalarnas län kräver husbehovsfiske liksom rovdjursjakt särskilt tillstånd (4 st).

Vad som avses med begreppet ”utmark” har ibland ansetts oklart. Innebörden av utmarksbegreppet diskuterades bl.a. av Rennäringssakkunniga (SOU 1968:16). Där ansåg man att utmark var mark som inte var inäga, dvs. all mark som inte är åker och äng eller trädgård. Någon annan uppfattning framgår inte av övriga förarbeten till den nu gällande rennäringslagen.

Sedan tillkomsten av 1928 års renbeteslag anges i lagen att bara den som är medlem i sameby får utöva de rättigheter som ingår i renskötselrätten, alltså bl.a. jakt- och fiskerätt. De samer som inte är medlemmar i sameby kan liksom andra få rätt att jaga och fiska efter upplåtelse från länsstyrelsen.

Inom de områden där samerna har rätt till jakt och fiske gäller rätten på såväl privatägd som statligt och kommunalt ägd mark och innefattar både jakt och fiske för husbehov och för försäljning.

Förhållandet mellan samebymedlemmars och andras rätt till jakt och fiske

Det finns inga bestämmelser i rennäringslagen som anger hur samebymedlems jakt- och fiskerätt förhåller sig till markägares jakt- och fiskerätt när båda har rätt att jaga och fiska på samma mark.

Av förarbetena till 1886 års renbeteslag framgår endast att samernas jakt- och fiskerätt, liksom betesrätten, ansågs vila på det bruk av marken som samerna av ålder hade utövat i de trakter där de vistats med sina renar. Man konstaterade att samerna jagade och fiskade på enskilt ägd mark utan att det hade påtalats av markägarna. Det intrång samernas jakt- och fiske innebar för enskilda fastighetsägare angavs inte vara större än att det ”med fog betingas af hans ställning såsom innehafare av områden, dem en gång Lapparna ensamme tillgodogjort sig”.

Någon närmare beskrivning av hur omfattande samernas jakt- och fiskerätt var i förhållande till markägarens jakt- och fiskerätt på enskild mark gavs inte, varken i lagtexten eller i förarbetena till lagen.

Upplåtelser av jakt- och fiskerätt

Sameby eller medlem i sameby får som huvudregel inte upplåta sin jakt- eller fiskerätt till utomstående, 31 § rennäringslagen. Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska inom byns betesområde.

Förbudet att upplåta rätt till jakt och fiske och renbete till utomstående tillkom genom 1886 års renbeteslag. Tidigare hade det förekommit att enskilda samer upplåtit sådana rättigheter. Detta ansågs ha lett till att andra samers rätt hade blivit lidande. Av detta skäl och eftersom de då nybildade lappbyarna inte ansågs klara av att sköta sådana upplåtelser till medlemmarnas gemensamma bästa, ansåg kommittén att samerna borde förbjudas att upplåta de rättigheter som ingick i deras nyttjanderätt. Staten borde i stället ansvara för sådana upplåtelser (1883 års kommittébetänkande).

I utskottsbetänkandet (Särskilda utskottets Utlåtande N:o 1) angavs ett annat skäl för att samerna inte hade rätt att förfoga över de nyttigheter – bete, slåtter, jakt och fiske – som de inte själva hade behov av. Myndigheterna ansågs bäst kunna bedöma hur stort samernas behov av dessa nyttigheter var. Den del av nyttigheterna som samerna inte behövde kunde myndigheterna upplåta till utomstående. I utskottsbetänkandet uttrycktes detta på följande sätt, ”Ehuru lapparnes befogenhet att till underhåll för sig och sina renar betjena sig af land och vatten å de trakter där de ega vistas, är grundad på deras naturliga rätt till de för deras existens nödiga förutsättningar, så är med afseende å dessas beskaffenhet denna rätt likväl icke ens inom de för lapparne afsatta land att anse som en eganderätt. Den är endast en nyttjanderätt till det omfång som bestämmes af vilkoren för renskötselns bedrifvande. Hvad dertill icke erfordras bör således falla utom gränsen för denna rätt. Det bör derför icke ligga i lapparnes fria skön att på sätt hittills i vissa trakter af Jemtlands län egt rum, upplåta betes- eller slåtterlägenheter å skattefjellen åt bofaste, hvilket gifit anledning till inrättande af fäbodar och dermed följaktlig skogsförödelse. Om å något område finnes större tillgång till bete och slåtter än som för de till området hörande lappar behöfves så bör det vara den myndighet hvilken har högsta tillsynen över lappväsendet inom länet och är i tillfälle att mera stort öfverskåda lapparnes behof som skall förfoga öfver den öfverskjutande tillgången.”(utskottsbetänkandet s. 31 f.).

Förbudet för samer att upplåta sin jakt- och fiskerätt gällde enligt 1886 års lag på ”de för lapparna afsatta land”. På annan mark, exempelvis enskilt ägd mark, diskuterades aldrig någon rätt eller något förbud för samer att upplåta sin jakt eller fiskerätt. Numera är förbudet för samebyar och medlemmar i samebyar att upplåta jakt, och fiske och

andra rättigheter som ingår i renskötselrätten formulerat på ett sådant sätt att det klart omfattar all mark där samerna har renskötselrätt, såväl ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen som nedanför dessa områden.

6.9.2. Markägares jakt- och fiskerätt

Jakt- och fiskerätt

Enligt gällande jaktlag har markägare (fastighetsägare) jakträtt på sin mark, 10 § jaktlagen (1987:259). I samma paragraf hänvisas till att det finns särskilda bestämmelser om samernas rätt att jaga.

Markägare har också fiskerätt på sin mark 9 § fiskelagen (1993:787). Liksom i jaktlagen hänvisas i 3 § fiskelagen till att det finns särskilda bestämmelser om samernas rätt till fiske. Av övergångsbestämmelserna till såväl jakt- som fiskelagen framgår att dessa lagar inte inskränker rätt till jakt och fiske som gäller på grund av urminnes hävd (övergångsbestämmelserna till jaktlagen p. 4 och övergångsbestämmelserna till fiskelagen p. 2).

Förhållandet mellan markägares och samebymedlemmars rätt till jakt och fiske

Det finns inga bestämmelser i jakt- eller fiskelagen som anger hur markägares och samernas jakt- och fiskerätt förhåller sig till varandra eller som anger hur de olika rättigheterna skall kunna utövas i de geografiska områden där såväl markägare som samer har jakt- och fiskerätt.

I förarbetena till jaktlagen finns vissa rekommendationer om hur jakträtten skall fördelas mellan samebymedlemmar och markägare när det gäller tillämpningen av de regler som gäller för älgjakten (prop.1986/87:58 s. 45 ff.). Rekommendationerna rör förhållandena inom samebyarnas året-runt-marker som i förarbetena anges vara de marker som i första hand är av intresse för älgjakt.

I förarbetena påpekas att varken samebyar eller privata markägare (eller de som får älgjakt upplåten av länsstyrelsen) har ensam jakträtt inom samebyarnas året-runt-marker. Det talas om att det föreligger en ”dubbel jakträtt” för samerna och markägarna.

För att få jaga älg krävs licens av länsstyrelsen (33 § jaktlagen). Licensen omfattar rätt att jaga älg i ett geografiskt område som länsstyrelsen har registrerat, s.k. licensområde. Länsstyrelsen fattar också

beslut om hur många älgar som får skjutas inom varje licensområde, s.k. älgtilldelning.

I förarbetena till jaktlagen föreslås att hela året-runt-marken i en sameby bör registreras som licensområde för älgjakt. Inom detta större licensområde registreras särskilda licensområden omfattande de privata markägarnas mark. Följden blir s.k. dubbelregistrering av licensområden för älgjakt för samebyar och privata markägare inom samebyarnas året-runt-marker.

När det gäller älgtilldelningen inom de dubbelregistrerade områdena anges att varken samebyar eller privata markägare, till följd av att det finns dubbel jakträtt, kan påräkna lika stor tilldelning av älg som om de varit ensamma jakträttsinnehavare i sina licensområden. Hur stor tilldelning som är motiverad mot bakgrund av omfattningen av samebyarnas, respektive markägarnas jakträtt klargörs inte. Det anges att länsstyrelsen är hänvisad till en skälighetsbedömning. De faktorer som bör vägas in i skälighetsbedömningen är, enligt förarbetena, bl.a. jaktens totala omfattning inom betesområdet och antalet medlemmar i samebyn.

I förarbetena kommenteras också hur jakten bör bedrivas inom dubbelregistrerade områden. En lösning anges vara att göra en geografisk uppdelning av marken så att samebymedlemmar och markägare inte jagar på samma mark. En annan kan vara att dela upp jakten i olika jakttider.

Upplåtelser av jakt- och fiskerätt

Markägare har rätt att upplåta jakt- och fiskerätten på sin fastighet till utomstående.

Den som är delägare i samfällighet får inte utan överenskommelse med övriga delägare upplåta sin andel av jakten (13 § jaktlagen).

Det finns ingen motsvarande regel om att markägare innan han/hon upplåter sin rätt till jakt och fiske skall samråda med eller träffa överenskommelse med den sameby vars medlemmar jakt- och fiskerätt på samma mark.

6.9.3. Jakt- och fiskerätt på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen

Upplåtelser av jakt- och fiskerätt

I 32–34§§ rennäringslagen finns särskilda regler om villkor för upplåtelser av nyttjanderätter på sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen. Reglerna kompletteras av föreskrifter i 28 §§rennäringsförordningen. Av dessa bestämmelser framgår att länsstyrelsen upplåter nyttjanderätter, t.ex. rätt till jakt och fiske, på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen (32 och 33 §§rennäringslagen och 2 § rennäringsförordningen).

Upplåtelser av rätt till jakt och fiske sker som huvudregel mot en avgift som tillfaller den sameby som berörs av upplåtelsen och Samefonden (34 § rennäringslagen och 6 § rennäringsförordningen).

Som villkor för upplåtelser av jakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen gäller att upplåtelserna kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln eller besvärande intrång i samernas rätt till jakt eller fiske ( 32 § rennäringslagen).

Som beskrivits ovan tillkom reglerna om rätt för länsstyrelsen att upplåta nyttjanderätter (jakt och fiske m.m.) genom 1886 års renbeteslag. Enligt 1886 års bestämmelse var skyddet för samernas rätt att nyttja kronomarken (de för lapparne afsatta land) starkare än enligt den nu gällande bestämmelsen i 32 § rennäringslagen. Upplåtelser till utomstående fick bara ske om samerna inte själva hade behov av hela betet, slåttern jakten eller fisket och om det kunde ske utan intrång eller skada för samerna. Berörda samer skulle höras innan upplåtelse medgavs. Avgifterna för upplåtelserna skulle användas till förmån för samerna (22 § i 1886 års renbeteslag).

Länsstyrelsernas upplåtelser av rätt att jaga och fiska, enligt 32 § rennäringslagen, kan delas in i upplåtelser av rätt till jakt på småvilt och handredskapsfiske samt upplåtelse av annan jakt (exempelvis älgjakt).

För all upplåtelse av jakt och fiske gäller allmänna regler om viltvård och fiskevård.

Älgjakt

För älgjakt måste jägare förutom upplåtelse från länsstyrelsen enligt 32 § rennäringslagen också ha licens för älgjakt från länsstyrelsen enligt reglerna i 33 § jaktlagen.

I förarbetena till jaktlagen anges att lantbruksnämnden (numera länsstyrelsen) efter det att licensområden för samebyarnas och de privata markägarnas älgjakt registrerats skall fatta beslut om vilka områden inom kronomarken som skall upplåtas för älgjakt och det antal älgar som får skjutas inom dessa områden (se beskrivningen ovan angående tillämpningen av dessa regler).

Småviltjakt och fiske

Upplåtelse av rätt till jakt på småvilt och handredskapsfiske regleras förutom i rennäringslagen 32 § också i rennäringsförordningen 3 §. Där anges att rätt till småviltjakt och handredskapsfiske skall upplåtas om olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen och om det inte möter något hinder enligt bestämmelserna i 32 § rennäringslagen.

Föreskriften om att småviltjakt och handredskapsfiske skall upplåtas tillkom år 1993 i syfte att väsentligt öka upplåtelserna av småviltjakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Tidigare fanns ingen skyldighet för länsstyrelsen att upplåta sådan jakt och fiske. För att öka möjligheterna att få upplåtelser av rätt till småviltjakt och fiske ansåg statsmakterna att betydligt större områden ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen kunde upplåtas för jakt och fiske. Detta ansågs kunna ske utan att samernas renskötsel eller rätt till jakt och fiske träddes för när.

Samtidigt som länsstyrelsernas upplåtelser ökade väsentligt angavs att den möjlighet som dittills hade funnits för bl.a. sammanslutningar av samebymedlemmar att med länsstyrelsens tillstånd upplåta småviltjakt och fiske (s.k. underupplåtelser) i huvudsak borde avvecklas. Skälet var att systemet med underupplåtelser hade försvårat en samlad och effektiv marknadsföring av jakten och ofta fördyrat jakten i onödan (prop. 1992/93:32, s. 133 ff.).

På regeringens uppdrag redovisade Statens jordbruksverk och Sametinget våren 1994 en utvärdering av det nya upplåtelsesystemet. Regeringen beslutade då att utvecklingen av det nya upplåtelsesystemet borde följas under en längre tidsperiod för att det säkrare skall kunna avgöras vilken påverkan det kunde ha på renskötselrätten, viltvården, fiskevården och naturvården. Våren 1996 lämnade Statens jordbruksverk, Naturvårdsverket och Sametinget en ny utvärdering. År 1997 fick Sametinget ett uppdrag att komplettera utvärderingarna inför det slutliga ställningstagandet. Sametinget lämnade sommaren 1998 ett förslag till förändringar av upplåtelsesystemet.

Jakt- och fiskerätt

Rätten till jakt- och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är omtvistad.

Enligt en uppfattning har staten i egenskap av ägare till kronomarken jakt- och fiskerätt tillsammans med samebymedlemmar på denna mark. Enligt en annan uppfattning har samerna på grundval av urminnes hävd ensamrätt till jakt- och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Som stöd för uppfattningen att staten tillsammans med samebymedlemmarna har jakt- och fiskerätt på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen anförs att markägare enligt jaktlagen och fiskelagen har jakt- respektive fiskerätt på sin egen mark. Eftersom staten är ägare till kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen har staten enligt denna uppfattning också den jakt- och fiskerätt som följer med äganderätten till marken.

En annan omständighet som anförs till stöd för att staten har jaktoch fiskerätt är att staten genom länsstyrelserna upplåter rätt till jakt och fiske på denna mark i enlighet med bestämmelserna i 32 § rennäringslagen

Bestämmelsen om statens rätt att upplåta jakt och fiske och andra nyttjanderätter inom området ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen tillkom genom 1886 års lag.

I förarbetena till bestämmelsen om statens rätt att upplåta nyttjanderätter finns vissa uttalanden som kan åberopas som stöd för att staten har jakt- och fiskerätt tillsammans med samerna. I utskottsbetänkandet angavs att samernas nyttjanderätt till bl.a. jakt och fiske är begränsad till det de behövde för renskötselns bedrivande. Den myndighet som hade tillsynen över lappväsendet, och därmed ansågs kunna bedöma samernas behov av bl.a. jakt och fiske, skulle förfoga över överskottet.

Till stöd för att staten har jakträtt på kronomark åberopas också äldre jaktlagstiftning. Enligt 1864 års jaktstadga lät staten, i egenskap av innehavare av jakträtt, envar man jaga på kronan vid avvittringen i de norra länen tillfallen överloppsmark, dock inte älg (4 § 1864 års jaktstadga). Enligt denna uppfattning kunde staten inte ge envar man rätt att jaga om staten inte haft egen jakt- och fiskerätt. Det faktum att enskilda som fick mark avvittrad från kronomark fick jakt- och fiskerätt på sin enskilda mark efter avvittringen åberopas också som stöd för statens jakt- och fiskerätt.

Till stöd för den andra uppfattningen, att samerna på grund av urminnes hävd har ensamrätt till jakten och fisket på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, åberopas att såväl äldre som nu-

varande jakt- och fiskelagstiftning gör undantag för jakträtt och fiskerätt som vilar på urminnes hävd.

I 1864 års jaktstadga angavs att det som där stadgas om statens jakträtt gäller om det inte genom urminnes hävd är annorledes bestämt om jakträtten ( 5 § ). I 1912 års jaktlag – som skrevs efter tillkomsten av renbeteslagen – framgår att lagen ( dvs. även bestämmelsen om envar mans rätt att jaga) inte gäller på mark som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisad. Även den nu gällande jaktlagen och fiskelagen innehåller övergångsbestämmelser som innebär att äldre rättigheter grundade på urminnes hävd inte inskränks genom den nya lagstiftningen. Undantaget i jakt- och fiskelagstiftningen för vad som gäller på grund av urminnes hävd innebär, enligt denna uppfattning, att staten inte har någon jakt- och fiskerätt om samerna på grund av urminnes hävd har ensamrätt till jakten och fisket.

Till stöd för att samernas på urminnes hävd grundade jakt- och fiskerätt innebär en ensamrätt till jakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen åberopas Högsta domstolens dom i det s.k. skattefjällsmålet. I domen behandlas de historiska förhållanden som gällt på renbetesfjällen. I domen anges att det finns skriftliga dokument där det framgår att samerna sedan gammalt och fram till, år 1886, haft ensamrätt till fisket på skattefjällen och inom lappmarkerna (s. 235). Av domen framgår också att samerna själva upplät rätt till fiske och slåtter till utomstående.

En annan omständighet som åberopas till stöd för att samer har ensamrätt till jakt och fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är att staten länge betraktade denna mark som särskilt avsedd för samernas bruk för bl.a. renbete jakt och fiske. I den första renbeteslagen år 1886 betecknades den kronomark som ”de för lapparne afsatta land” och i 1898 års renbeteslag markerades markens särställning genom benämningen ”de områden som bifvit till lapparnes uteslutande begagnande anvisade” (31 § 1898 års renbeteslag). Detta åberopas som stöd för att samerna hade ensamrätt till jakten och fisket inom området.

Enligt den uppfattningen är det därmed samernas jakt- och fiskerätt som länsstyrelserna förfogar över när de upplåter rätt till jakt och fiske och andra nyttjanderätter inom kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Som ytterligare stöd för denna uppfattning åberopas de skäl som angavs då bestämmelsen tillkom i samband med 1886 års lag. Då angavs att lappbyarna inte själva kunde klara att sköta upplåtelser av jakt, fiske, slåtter m.m. till utomstående. Skälen formulerades på följande sätt i förarbetena; ”Betänker man, huru föga egnadt ett lappsamfund är att förhandla till gemensamt beslut och ingå aftal samt till samfäldt gagn använda inflytande medel, så torde finnas

lämpligast att åt Konungens Befallningshafvande uppdraga ärenden av dylik art” (Förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige, s. 106).

Regeln i 34 § rennäringslagen som anger att de avgifter som tas ut för upplåtelser av jakt och fiske inom området ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall tillfalla samerna (samebyn och Samefonden), ses också som ett stöd för att det är samernas, och inte statens, jakt- och fiskerätt som länsstyrelserna upplåter på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Till stöd för uppfattningen att samerna på grund av urminnes hävd har ensamrätt till jakten och fisket på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen åberopas också att staten själv tidigare givit uttryck för en sådan uppfattning. I ett rättsfall från Högsta domstolen år 1942 (NJA 1942 s. 336) som behandlade privata markägares anspråk på jakträtt på kronomark ovan odlingsgränsen angav staten att samerna hade ensamrätt till renbete ovanför odlingsgränsen och att man hade fullt skäl att anse att även rätten till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen tillkom samerna ensamma.

Först på senare åt i förarbetena till den nuvarande jaktlagen (prop. 1986/87:58) och i samband med förändringen av reglerna om upplåtelser av småviltjakt och fiske år 1993, förs resonemang som bygger på uppfattningen att staten skulle ha en egen jakt- och fiskerätt vid sidan av samernas rätt på marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

6.9.4. Jakt- och fiskerätt på övrig statlig mark

Upplåtelser av jakt- och fiskerätt

På mark som staten förvaltar nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen upplåts nyttjanderätter av den som har ansvar för förvaltningen. Det kan röra sig om Statens Fastighetsverk, Naturvårdsverket, försvaret, Sveaskog m.fl.

På sådan kronomark gäller inte de villkor för upplåtelser som anges i 32 §. Avgifterna för jakt- och fiskeupplåtelser tillfaller staten och inte som enligt 34 § rennäringslagen, berörd sameby och Samefonden.

Jakt- och fiskerätt

Från statens sida hävdar man jakt- och fiskerätt på all statlig mark. På statlig mark ovanför lappmarksgränsen och på renbetesfjällen där samebymedlem har jakt- och fiskerätt enligt 25 § rennäringslagen

hävdar man att det föreligger en ”dubbel rätt till jakt- och fiske”, för staten som markägare och för samebymedlem på grund av urminnes hävd.

Från samisk sida hävdas ensamrätt till jakt och fiske på all året-runtmark som förvaltas av staten, dvs. såväl året-runt-mark på renbetesfjällen och ovanför som nedanför odlingsgränsen. Endast mindre delar av året-runt-marken nedanför odlingsgränsen är fortfarande statlig mark. Sedan år 1992 ägs merparten av denna mark av Assi Domän.

På statlig mark mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen som är vinterbetesmark är det oklart hur jakt- och fiskerätten fördelas mellan staten och samebymedlemmar, på samma sätt som det är oklart på privatägd mark.

6.9.5. Våra förslag och överväganden

En särskild utredare skall tillsättas med uppdrag att så långt det är möjligt klarlägga hur omfattande samebymedlemmars, markägares och statens rätt till jakt och fiske är inom olika delar av renskötselområdet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt förhållandena inom den mark som i 1886 års renbeteslag betecknades som avsatt för samernas bruk.

De oklarheter som finns om jakt- och fiskerätten inom renskötselområdet har lett till olika uppfattningar om hur regler om rätt till jakt och fiske och upplåtelser av småviltjakt, älgjakt och upplåtelser av rätt till fiske skall tolkas och tillämpas. Detta har i sin tur lett till motsättningar och ibland till konflikter mellan samebymedlemmar och markägare och övriga som har fått rätt att jaga och fiska på grund av upplåtelser från staten i området.

Konflikterna har främst rört de nya reglerna för upplåtelser av småviltjakt ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, som infördes år 1993 och registreringen av licensområden för älgjakt och beslut om älgtilldelning.

Jakt- och fiskerätt ingår som en del av renskötselrätten i de delar av renskötselområdet som ligger ovanför lappmarksgränsen under den tid då renskötsel är tillåten där. En del av marken är privatägd och annan mark är statligt ägd. Den mark som i samband med den första renbeteslagen år 1886 avsattes för samernas bruk och som i dag anses omfatta kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, intar en särställning.

Av vår beskrivning ovan framgår att förhållandet mellan samebymedlemmars jakt- och fiskerätt och markägares jakt- och fiskerätt inte är klarlagd inom någon del av det område där samebymedlemmars jaktoch fiskerätt gäller. De fakta vi har funnit pekar dock på att samebymedlemmars jakt- och fiskerätt är mest omfattande på kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Detsamma gäller troligen också på annan kronomark som är året-runt-mark för skogssamebyarna (jfr avsnitt 6.7, och vad som där refereras från Skogssamerättsutredningen).

Vi har inte inom ramen för vårt arbete kunnat göra en sådan kartläggning av de historiska förhållandena som vi anser behövs för att klarlägga omfattningen av den jakt- och fiskerätt som ingår i renskötselrätten och hur den förhåller sig till privata markägares och statens jakt- och fiskerätt. För att kunna reglera jakt- och fiskerätten inom renskötselområdet tydligare behövs ett sådant klarläggande.

Det behövs också ett klarläggande av förhållandet mellan samebymedlemmars och markägares jakt- och fiskerätt för att åstadkomma ett samarbete dem emellan när det gäller viltvård och fiskevård inom området och för att utforma regler om ömsesidig hänsyn vid utövande av jakt och fiske inom områden där flera har jakt och fiskerätt.

Ett sådant klarläggande behövs också för att samebymedlemmar skall kunna förfoga över de rättigheter som ingår i renskötselrätten. En viktig del av våra förslag till en ny rennäringspolitik är att de nya öppna samebyarna skall kunna bedriva den näringsverksamhet de önskar med renskötselrätten som grund. För att detta skall vara möjligt måste förbudet i 31 § rennäringslagen mot att upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten, däribland rätten till jakt och fiske, tas bort.

Innan en sådan förändring genomförs är det dock enligt vår uppfattning nödvändigt att klarlägga omfattningen av den jakt- och fiskerätt som ingår i renskötselrätten. I annat fall uppstår nya oklarheter när samebymedlemmar skall förfoga över jakt- och fiskerätten, genom att t.ex. upplåta denna till utomstående, i sin näringsverksamhet.

Vi föreslår därför att regeringen tillsätter en särskild utredning med uppdrag att så långt möjligt klarlägga hur omfattande samebymedlemmars, markägares och statens rätt till jakt och fiske är inom olika delar av renskötselområdet där samebymedlemmar har jakt- och fiskerätt.

Särskild uppmärksamhet behöver ägnas åt förhållandena inom den mark som i 1886 års renbeteslag betecknades som avsatt för samernas bruk. Det rör sig om kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, men kan också omfatta den mark som är skogssamebyarnas året-runt-mark (jfr Skogssamerättsutredningen).

När förhållandet mellan samebymedlemmars och andras jakt- och fiskerätt klarlagts av utredningen bör vidare åtgärder vidtas för att

åstadkomma ömsesidig hänsyn och ökad säkerhet i de områden där både samebymedlemmar och privata markägare har jakt- och fiskerätt. Det är angeläget att lösa dessa frågor, särskilt inom områden där fler har jakträtt, eftersom dessa frågor inte är reglerade i lag. Privata markägare som upplåter jakt på sin mark är exempelvis inte skyldiga att informera samebymedlemmar om detta. Inte heller behöver samebymedlemmar informera markägaren om sin jakt.

Det bör också övervägas om en samförvaltning av vilt- och fiskeresurserna kan åstadkommas i områden där såväl samebymedlemmar som andra har jakt och fiskerätt. Samförvaltning av jakten kan i dag ske genom bildande av viltvårdsområden enligt lagen om viltvårdsområden (2000:592). Ett viltvårdsområde får dock enligt 2 § inte omfatta mark, där samerna har rätt till jakt enligt rennäringslagen, när det är fråga om kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition eller mark på renbetesfjällen. För annan mark där samerna har rätt till jakt får viltvårdsområden bildas men samebymedlemmar får inte vara medlemmar i viltvårdsområdesförening som finns där. Motsvarande regler finns om fiskevårdsområden och fiskevårdsföreningar (2 § lagen 1981:533 om fiskevårdsområden).

När frågorna kring jakt- och fiskerätten är klarlagda genom utredningen, bör det enligt vår uppfattning övervägas om de regler som finns om viltvårdsområden och fiskevårdsområden kan anpassas och utvidgas till att också omfatta en samförvaltning av viltvården- och fiskevården mellan samebymedlemmar och andra innehavare av jaktoch fiskerätt inom renskötselområdet.

Det är angeläget att samebyarna så snart som möjligt får delta i förvaltningen av vilt- och fiskeresurserna inom den mark där deras medlemmar har jakt- och fiskerätt. Vårt förslag att öppna samebyarna för nya medlemmar kommer att leda till att betydligt fler samer än i dag kan bli medlemmar i samebyn och därmed kan delta i förvaltningen av den jakt- och fiskerätt som ingår i renskötselrätten.

Det är också angeläget att så snart som möjligt åstadkomma ett bättre samarbete lokalt mellan samtliga som har rätt att jaga och fiska inom renskötselområdet antingen de har jakt- och fiskerätt som en del av renskötselrätten eller på grund av äganderätt till mark.

I avvaktan på att frågan om omfattningen av samebymedlemmars, markägares och statens jakt- och fiskerätt utreds bör därför olika försök med samförvaltning av vilt- och fiskeresurserna uppmuntras och utvärderas. Initiativ till sådana försök finns redan i dag.

Som exempel kan nämnas att Svenska samernas riksförbund har beviljats ekonomiskt stöd från Statens jordbruksverk för ett projekt som bl.a. innefattar upplåtelser av jakt och fiske i samebyarnas regi. Projektet innebär att samebyarna på försök skall utarbeta en ”Jämt-

landsmodell” för upplåtelse av småviltjakt på renbetesfjällen, inom ramen för samiska jakt- och fiskeföreningar, för att på sikt bygga upp ett professionellt entreprenörskap inom jakt/fiske- och kulturturism. Sådana projekt bör uppmuntras och utvärderas för att kunna användas som underlag för vidare åtgärder.

Om privata markägare och samebymedlemmar så önskar bör det också skapas möjligheter för dem att pröva samförvaltning av vilt- och fiskeresurserna inom viltvårds- och fiskevårdsområdesföreningar där såväl samebymedlemmar som privata markägare kan ingå. Sådana projekt skulle exempelvis kunna komma till stånd inom ramen för den lokala samverkan som vi föreslagit skall stödjas för att förbättra samarbetet om markanvändningen mellan markägare och samebyar i renskötselområdet (se avsnitt 6.5).

7. Rennäringen

7.1. Särskild lag om hur rennäring skall bedrivas

I avsnitt 5.1 har vi föreslagit att renskötselrätten bör regleras i en egen lag för att dess karaktär av särskild rätt till fast egendom, dvs. en civil rättighet, skall bli tydlig.

Ett sätt att nyttja renskötselrätten är att bedriva rennäring, dvs. renskötsel, jakt och fiske. Rennäringen innebär ett nyttjande av naturresurser. Vidare har rennäringen en stor betydelse för den samiska kulturen. Detta motiverar ett långsiktigt synsätt och att staten formulerar en rennäringspolitik. I kapitel 4 har vi lämnat förslag till mål för en ekologiskt, kulturellt och ekonomiskt långsiktigt hållbar rennäringspolitik.

För att uppnå målen för rennäringspolitiken finns en rad olika medel som kan komma till användning, bl.a. lagstiftning, ekonomiska medel, forskning, utbildning och informationssatsningar. Vi anser att lagstiftning bör användas för att formulera regler som kan främja att uppnå miljömålet. Vidare behövs lagregler för att uppnå de syften som finns med koncessionsrenskötseln. Denna typ av regler riktar sig till näringsidkarna och kan i vissa fall innebära begränsningar för hur näringen får bedrivas. Därmed avviker den på ett sådant sätt från reglerna om renskötselrätt att vi anser att de bör finnas i en särskild lag.

7.2. Så få regler som möjligt

I vårt uppdrag ingår att göra en förutsättningslös översyn av rennäringslagstiftningen. Utgångspunkten skall vara att förenkla regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att beslutanderätten så långt möjligt delegeras. Direktiven anger att bestämmelser behövs i fråga om konflikter mellan rennäringen och andra markanvändare i renskötselområdet. Det är denna typ av regler som vi bedömt berör förhållandet mellan olika typer av rättigheter till fast egendom och som vi därför föreslår skall regleras i en särskild lag.

Direktiven anger också att det behövs bestämmelser till skydd för miljön och andra allmänna intressen. Det är denna typ av regler som inriktar sig på hur rennäring får bedrivas. De motsvarar de regler som för skogsnäringen finns i skogsvårdslagen. Ovan har vi föreslagit att dessa regler för rennäringens del bör finnas i en särskild lag.

Under 1990-talet har synen på och arbetet med den statliga förvaltningen förändrats. Moderna förvaltningsprinciper innebär en förändring av styrningen från detaljregler till resultatstyrning. Det innebär också ett arbete med att öka medborgarnas valfrihet och möjligheter till inflytande och insyn i offentlig verksamhet.

I kapitel 4 har vi föreslagit tre mål för en ny rennäringspolitik. Vår utgångspunkt när vi har formulerat dessa har varit att samerna i egenskap av ursprungsbefolkning i så stor utsträckning som möjligt bör fatta beslut i sina egna angelägenheter och utifrån sina egna prioriteringar. Denna utgångspunkt förstärker behovet att så långt möjligt förenkla regelverket kring hur rennäringen bör bedrivas.

I kapitel 5 har vi i samband med våra överväganden kring hur renskötselrätten bör förvaltas och av vem lämnat förslag till regler som innebär att beslutanderätt flyttas över från staten till i första hand samebyarna. Ett exempel på sådana regler är att vi föreslår att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall tas bort. Andra exempel är de regler som innebär att samebyarna i större utsträckning än i dag själv skall få besluta om sin organisation och ekonomi genom sina stadgar.

I detta kapitel kommer vi att, mot bakgrund av de utgångspunkter som angetts ovan, göra överväganden kring reglerna om tillsynen över förvaltningen av betesresursen, renmärken och renmärkesregister samt koncessionsrenskötseln.

7.3. Tillsyn över förvaltningen av betesresursen

7.3.1. Utvecklingen av nuvarande regler om högsta renantal

Äldre regler

Före rennäringslagens tillkomst gällde att varje lappbys byordning skulle innehålla en bestämmelse om det antal renar som fick finnas på bete inom ett visst betesområde. Byordningen utfärdades av länsstyrelsen. Vidare fanns det bestämmelser som maximerade enskilda samers reninnehav.

I rennäringslagen lyftes frågan om renantal ur stadgarna för samebyn och fördes in i den paragraf som beskriver betesrätten (15 §). Det innebar att lantbruksnämnden skulle bestämma det högsta antal renar som fick hållas på bete inom byns betesområde. Samtidigt infördes en regel om att samebyn kunde bestämma hur många renar en medlem högst fick inneha (35 §).

I propositionen till rennäringslagen (prop. 1971:51) utvecklades inte närmare på vilka grunder lantbruksnämnden skulle fatta sitt beslut om högsta renantal. I det betänkande som föregick propositionen (SOU 1968:16) utvecklade Rennäringssakkunniga varför de ansåg att det förelåg ett behov av att kunna begränsa renantalet (s. 215f). De framhöll att det hängde samman med två för rennäringen speciella förhållanden. För det första att rennäringen bedrivs av en viss speciell grupp näringsutövare jämsides med annat nyttjande av marken. För det andra att betesrätten är gemensam för flera näringsutövare, av vilka ingen kunde sägas ha någon egentlig rätt att nyttja betet i större omfattning än de övriga.

Rennäringssakkunniga ansåg att lantbruksnämnden vid fastställande av renantalet skulle se till att betestrycket under normalår inte översteg fodertillgången samtidigt som det inte fick vara så lågt att en rationell och lönsam rennäring inte kunde bedrivas. Om det möjliga antalet var lägre än vad som krävdes för en rationell och lönsam rennäring borde lantbruksnämnden, enligt Rennäringssakkunniga, överväga att ändra byområdesgränserna.

Nuvarande regler

I förarbetena till 1993 års ändringar i rennäringslagen diskuterades frågan om åtgärder vid för högt renantal (prop. 1992/93:32 s. 109 ff, bet. 1992/93:BoU8 s. 14 ff). Där upprepades att regeln om högsta renantal kommit till av främst två orsaker. Ett skäl är att rennäringen utövas jämsides med annat nyttjande av markerna. Därtill kommer att renbetesrätten inom samebyn är gemensam för flera näringsutövare av vilka ingen kan sägas ha rätt att nyttja betet i större omfattning än de övriga.

I propositionen konstaterades att varken rennäringslagen eller dess förarbeten angav vilka faktorer som skall ligga till grund vid fastställandet av en samebys högsta tillåtna renantal. Ett första steg vid fastställandet av högsta renantalet för en sameby borde vara att fullfölja betesinventeringarna och att sedan i den markanvändnings- och utvecklingsplanering, som pågick i flertalet samebyar, planera och ta ställning till lämpligt antal renskötselföretag och renantal. Det ansågs därför an-

geläget att Statens jordbruksverk, vid överläggningarna mellan staten och rennäringen om användningen av de medel som anslås för främjande av rennäringen, bl.a. beaktade behovet av att erforderliga medel avsattes för slutförande av betesinventeringarna.

Resultatet av betesinventeringen borde enligt departementschefens mening kunna ligga till grund för att fastställa det högsta renantal som en sameby fick ha. Uppgifter om hur många renar som tidigare betat inom byns område samt om djurens ålder och vikt borde också ingå i beslutsunderlaget. Inom renskötselområdet förutsätts ett sambruk av markerna. Därför måste beaktas att även andra näringar skall kunna bedrivas inom renskötselområdet. Hänsyn borde även tas till faktorer av betydelse för djurskyddet.

Enligt departementschefens uppfattning gick det inte att närmare precisera den hänsyn som måste tas till motstående intressen. Vid fastställande av högsta tillåtna renantal måste dock beaktas att reservbetesområden måste finnas i rimlig utsträckning. En skogsavverkning kan medföra ett temporärt bortfall av renbete. Å andra sidan uppkommer nytt bete på äldre föryngringsytor. Det högsta tillåtna renantalet måste därför anpassas till bl.a. denna varierande tillgång på bete så att normala avverkningar kan genomföras.

Mot denna bakgrund infördes i rennäringslagen en bestämmelse om att vid fastställandet av högsta tillåtna renantal hänsyn skall tas till andra intressen (15 § andra stycket).

I förarbetena diskuterades också att det i rennäringslagen inte fanns några direkta sanktionsbestämmelser mot en sameby som överskrider det högsta tillåtna renantalet. Därför övervägdes föreläggande av vite mot sameby, eller i vissa fall mot en enskild medlem, för att få till stånd rättelse.

Ett vitesföreläggande kan användas mot en sameby som håller fler renar än vad som bestämts enligt äldre bestämmelser eller av länsstyrelsen enligt 15 § rennäringslagen. Om en sameby med stöd av 35 § rennäringslagen bestämt hur många renar en medlem högst får inneha, eller meddelat andra föreskrifter för innehavet, bör ett vitesföreläggande även kunna riktas mot en enskild medlem som inte följer samebyns beslut.

En förutsättning för att kunna avgöra om renantalet är för högt är att samebyn räknat renarna och upprättat renlängd. Om räkning av samebyns renar inte sker årligen bör samebyn därför vid vite kunna åläggas att företa sådan räkning. Möjligheten att utfärda ett sådant föreläggande saknades ursprungligen i rennäringslagen. Det infördes år 1993.

Möjligheten att förelägga vite bör enligt förarbetena inte alltid utnyttjas så snart samebys handlande strider mot någon av de ovan nämnda bestämmelserna. Av stor betydelse är om det uppkommer någon

skada eller olägenhet för tredje man, t.ex. för grannbyn eller för andra areella näringar. Ett ingripande kan dock vara påkallat också för att förhindra en överbetning till skada för den framtida renskötseln.

7.3.2. Renbetesinventering

År 1994 beslutade riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört om renbetesinventering (bet. 1993/94:BoU11, rskr. 1993/94:186). Utskottet uttalade att det är viktigt att arbetet med renbetesinventeringarna fortsätter. Inventeringarna måste utföras så att de kan tjäna sitt syfte, dvs. utgöra underlag för fastställande av högsta renantal inom varje sameby. Det är också viktigt att den metod som används ger ett adekvat och vederhäftigt resultat. Metoden eller metoderna måste därför förankras hos rennäringen, skogsbruket och naturvården. Med hänsyn till angelägenheten av att inventeringarna av särskilt vinterbetesmarkerna fortsätter inom renskötselområdet bör metodfrågan snarast lösas och en plan tas fram för inventeringsarbetet. Även andra åtgärder i syfte att skapa en bra balans mellan renantalet och betestillgången, t.ex. att basera renantalet efter renarnas slaktvikt, kan behöva övervägas. En redovisning av vidtagna åtgärder borde föreläggas riksdagen.

Regeringen redogjorde i prop. 1994/95:100 bil. 10 för vilka krav som bör ställas på renbetesinventeringar och hur de bör göras. Regeringen ansåg att det var angeläget att en inventeringsmetod kunde användas både för rennäringens behov och för miljöövervakning i övrigt. Riksdagen konstaterade med anledning därav att det inte är helt okomplicerat att finna en allmänt accepterad metod för hur inventeringarna skall göras. Det var enligt riksdagen viktigt att olika möjligheter prövades i syfte att skapa förutsättningar för att genomföra inventeringarna så att dessa blir tillförlitliga och relevanta för sitt ändamål. Riksdagen utgick från att det pågående utvecklingsarbetet skedde utan onödig tidsutdräkt (bet. 1994/95:BoU16).

Statens jordbruksverk fick i uppdrag att fortsätta ett utvecklingsarbete i samarbete med Naturvårdsverket, Sametinget och berörda länsstyrelser. Statens jordbruksverk begärde i oktober 1997 att få frånträda uppdraget att utveckla en ny metod för renbetesinventering. Verket ansåg sig i rådande kunskapsläge inte kunna föreslå en metod som med tillräcklig precision kunde användas för beräkning av högsta tillåtna renantal för varje sameby. Dessutom konstaterade verket att miljön i fjällvärlden påverkas av fler faktorer än renbete. Frågan om miljöövervakning i fjällvärlden behövde enligt verket från såväl teknisk som ekonomisk synpunkt bedömas i ett vidare perspektiv än inom ramen för

en renbetesinventering. Statens jordbruksverk angav att arbete med att stödja olika projekt som avser utveckling av metoder för att kartlägga betesbehov och betestillgång fortsätter.

Regeringen konstaterade i budgetpropositionen (prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 23 s. 77) att arbetet med att ta fram en ny metod för renbetesinventering bekräftar riksdagens konstaterande att det inte är helt okomplicerat att finna en metod för hur inventeringarna skall göras. I samband med den Svensk-Norska renbeteskommissionens arbete sker emellertid ett arbete med syfte att klarlägga hur betestillgångarna bör utnyttjas för att ge ett långsiktigt underlag för en ekologisk, ekonomisk och kulturellt bärkraftig rennäring. Avsikten är att inrätta ett gemensamt geografiskt informationssystem för hela renskötselområdet. Det material som tas fram i samband med det arbetet bör kunna utnyttjas även för renbetesinventeringar. Genom det s.k. Fjäll-MISTRAprogrammet kommer vidare ett brett upplagt projekt att startas med syfte att utveckla ett operativt förvaltningssystem. Bland annat kommer forskning om förändringar av antalet renar, slaktvikter och köttklassificering att initieras för att utröna om detta kan vara indikatorer på miljöförändringar.

Regeringen angav i budgetpropositionen (prop. 2000/2001:1 utgiftsområde 23 s. 84) att den avser att, mot bakgrund av lämnade uppdrag och den utvecklingsverksamhet som pågår, senare återkomma till riksdagen i fråga om lämplig metod för renbetesinventering. Riksdagen kommenterade inte frågan närmare (bet. 2000/2001:MJU2, rskr. 86). Regeringen gjorde en liknande bedömning i den senaste budgetpropositionen (prop. 2001/02:1 utgiftsområde 23 s. 86).

7.3.3. Högsta renantal i Norge respektive Finland

Norge

Med stöd av 2 § reindriftsloven har Reindriftsstyret och Lantbruksdepartementet bestämt högsta renantal på distriktsnivå. Det gäller för de flesta sommarbetesdistrikten och för några vinterbetesdistrikt. Syftet är att få balans mellan betesresursen och renantalet.

Renägarna är skyldiga att ha kontroll över sitt renantal och skall varje år rapportera det till Reindriftsforvaltningen. Reindriftsforvaltningen utför offentliga kontrollräkningar av renantalet.

Enligt uppgifter från Reindriftsforvaltningen hösten 1999 är deras ambition att det inom två eller tre år skall finnas fastställt ett biologiskt godtagbart högsta renantal för alla betesdistrikt. Rent praktiskt används två olika metoder parallellt för att fastställa högsta renantal. Förvalt-

ningen kontrollerar renarnas kondition genom att väga dem. Är konditionen tillfredsställande räknas renarna och det inräknade antalet renar bedöms vara högsta godtagbara renantal. Vidare sker inventeringar av lavbetet. Där kombineras studier av satellitbilder med fältstudier. Lavbetets kondition kontrolleras med jämna mellanrum i vissa fasta rutor. Har det inte slitits görs bedömningen att renantalet är riktigt.

Finland

Jord- och skogsbruksministeriet bestämmer för tio år i sänder det högsta antal renar som får hållas inom varje renbeteslags område och hur många renar en delägare högst får äga. Innan beslutet fattas skall ministeriet ha hört Renbeteslagsföreningen och lantbruksproducenternas förbund. Vid beslutet om renantal skall ministeriet vara uppmärksam på att det sammanlagda antal renar som under vintern betar på renbeteslagets område inte får överstiga den uthålliga avkastningsförmågan hos renbeteslagets vinterbeten.

I februari 2000 sänkte ministeriet det totala renantalet från 220 000 renar till drygt 200 000 renar. Det medför att de enskilda renägarna måste minska sitt renantal proportionellt i förhållande till sitt innehav. Det är studier angående överbetning som legat till grund för beslutet. Beslutet innebär att renantalet sänks mest för de nordligare renbeteslagen eftersom slitaget på betet är störst där.

I de nordligare renbeteslagen får varje delägare ha högst 500 renar. Söderut är det högsta renantalet per delägare 350 renar. Det beror på att renskötseln där kombineras med andra sysselsättningar, t.ex. jordbruk.

När det gäller fördelningen av reninnehavet mellan delägarna i renbeteslagen finns det inga regler i lagstiftningen. Vissa renbeteslag tilllämpar dock ett system med kvoter. Det innebär att varje delägare tilldelas rätt att inneha ett visst antal renar. Han har sedan möjlighet att köpa ytterligare rätt att ha renar från andra delägare som vill sälja sådan rätt.

7.3.4. Tillämpningen av bestämmelserna om högsta renantal

Det är endast i Jämtlands län som länsstyrelsen bestämt högsta renantal med stöd av 15 § rennäringslagen. Dessa beslut fattades med stöd av betesinventeringar från 1970-talet. I början av 1990-talet justerades högsta tillåtna renantal för vissa samebyar i länet. Länsstyrelsen har inte använt möjligheten att vid vite förelägga sameby att minska sitt