Prop. 1971:51

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rennäringslag, m.m.;given Stockholms slott den 26 februari 1971.

Nr 51

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rennäringslag, m. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden och lagrådets protokoll, fö- reslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen fö- redragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF '

INGEMUND BENGTSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås olika åtgärder för att främja renskötseln, som utövas av i huvudsak omkring 700 samefamiljer inom ett fyrtiotal lapp- byar. 1928 års renbeteslag föreslås ersatt med en ny rennäringslag. Lapp— byarna omorganiseras till samebyar med huvudsaklig uppgift att driva renskötseln. Denna organisation bygger på principen om samverkan mel- lan medlemmarna i byn såsom inom ekonomiska föreningar. Samerna skall själva få bestämma om sina angelägenheter på bystämma och ge— nom stadgar för byn. Innehållet i samernas renskötselrätt blir enligt lag- förslaget samma som i 1928 års lag. Det nuvarande lappväsendet, som är en statlig administration för rennäringen, upphör. I stället inrättas vid var och en av lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län en rennäringsdelegation. Lantbruksstyrelsen skall fortsät- ta att vara central rennäringsmyndighet. Till styrelsen skall knytas en rådgivande nämnd. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som f.n. gäller skall Kungl. Maj:t kunna förordna om upphävande av renskötsel- rättcn för visst markområde. I fråga om ersättning för skada eller olä- genhet av upphävandet skall expropriationslagens regler om värdering och om domstolsförfarande gälla. Ersättningen, vilken nu tillfaller lapp- fonden, skall i princip fördelas lika mellan vederbörande sameby och fonden, som skall kallas samefonden. Denna fond skall få en särskild styrelse. Styrelsen skall bestämma om fondmedlens användning.

Stöd i form av statlig lånegaranti samt bidrag skall lämnas till ren— näringens rationalisering. Renskötande samer som inte får tillräcklig sysselsättning inom renskötseln skall beredas annan sysselsättning inom renskötselområdet.

Prop. 1971: 51

1) Förslag till

Rennäringslag

Härigenom förordnas som följ er.

Renskötselrätt m. m.

15

Rätt att enligt denna lag begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätt) har den som är av samisk härkomst, om hans fader eller moder eller någon av hans far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke.

Adoptivbarns och dess barns rätt till renskötsel bedömes efter adoptantens härkomst samt dennes och hans föräldrars befattning med renskötsel.

Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge person med samisk härkomst renskötselrätt, även i annat fall än som avses i första stycket.

25

Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar renskötsel- rätt. _

Upplöses äktenskapet genom äktenskapsskillnad eller dömes till återgång i äktenskapet, kan länsstyrelsen upphäva renskötselrätt som förvärvats en- ligt första stycket, om särskilda skäl föreligger.

35

Renskötsel får bedrivas

1. hela året i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlings- gränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (kronornark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives under våren, som- maren eller hösten,

på renbetesfjällen i Jämtlands län, inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete,

2. den 1 oktober—den 30 april i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där ren- skötsel av ålder bedrives vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra

renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de om- råden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

45

Betestid enligt 3 5 första stycket 2 kan av lantbruksnämnden förlängas såvitt avser kronomark, om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl. I fråga om annan mark får tiden förlängas med ägarens samtycke.

55

Om rätt att efter särskilt tillstånd driva renskötsel under hela året inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen finns bestämmelser i 85—89 55.

65

För renskötseln finns samebyar. Mark som anges i 3 5 första stycket 1 fördelas mellan samebyar i sär- skilda byområden. Byområde kan omfatta även mark som anges i 3 5 första stycket 2.

Om särskilda skäl föreligger, kan del av byonlråde vara gemensam för samebyar.

75.

Indelning i byområden göres av lantbruksnämnden. Indelningen skall göras så, att områdena blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter.

85

Med samebys betesområde förstås byområdet och övriga områden som samebyn begagnar för renskötsel.

Sameby

Ändamål och medlemmar 111. m. 9 %

Sameby har till ändamål att enligt denna lag för medlemmarnas gemen- samma bästa ombesörja renskötseln inom byns bctesområde.

Det åligger sameby särskilt att svara för .att renskötseln drives på ekono— miskt bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som be— hövs för renskötseln.

Sameby får ej driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.

105

Sameby kan förvärva rättigheter och åtaga sig skyldigheter när registre- ring skett enligt 39 5.

Sameby företräder medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt.

115

Medlem i sameby är

1. renskötselherättigad som deltar i renskötseln inom byns betesområde,

2. renskötselberättigad som har deltagit i renskötsel inom byns betesom- råde och haft detta som stadigvarande yrke samt ej övergått till annat hu- vudsakligt förvärvsarbete,

3. renskötselberättigad som är make eller hemmavarande barn till med- lem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller under- årigt barn till avliden sådan medlem.

125

Sameby kan som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges i 11 5, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betes— område. Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom in— träde, om särskilda skäl föreligger.

135

Med renskötande medlem i sameby förstås medlem som själv eller genom sitt hus-folk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde.

Renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses i denna lag tillhöra den renskötande medlemmen.

14g

Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är renskötsel-berättigad dödsbodelä— gare under 20 år, räknas tiden från det han fyller 20 år.

Renskötselrättens utövande 15 &

Sameby får för medlemmarnas gemensamma behov begagna byns betes— område för renbete. Lantbruksnämnden bestämmer det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde. Om det behövs för att bevara renbetet eller eljest främja renskötseln, kan lantbruksnämnden förordna om inskränkning i betesrätten.

165

Sameby får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs för renskötseln.

Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln.

Är anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk, skall den förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga om byggnad som anges i andra stycket, om den skall uppföras för sta- digvarande bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen på

annan mark än kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog.

Vill sameby eller, om byggnad .ska'll uppföras av medlem i byn, denne icke godtaga anvisad plats, bestämmer lantbruksnämnden platsen.

17 5

Behövs virke till anläggning eller byggnad som avses i 16 5 första eller andra .stycket, får skog avverkas på de delar av betesområdet som hör till lappmarkerna eller renbetesfjällen. Inom samma delar av betesområdet får medlem i samebyn för eget behov taga bränsle och slöj dvirke.

Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om ej denne medger annat.

På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till samebys betesområde får byn eller medlem i byn för ändamål som anges i första stycket taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och grant jur eller, för tillfälligt behov, på utmark växande lövträd.

185

Medlem i sameby har rätt att inom byns betesområde på kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till all- männingsskog taga virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad. Avverkning får ske endast efter anvisning av markägare.

195

Medlem i sameby som tillfälligt uppehåller sig inom annan bys betesom- råde för renskilj-ning eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel får där taga bränsle för eget behov.

205

Om det är oundgängligen nödvändigt för att skaffa foder till renarna, får sameby fälla lavbevuxna träd, i första hand torra eller oväxtliga träd, inom byns betesområde. Sådan avverkning skall 0111 möjligt ske efter anvisning av markens ägare eller brukare.

21 5

För skog som avverkas på kronomark under statens omedelbara disposi- tion eller mark som vid avvittring utlagts till all-männingsskog behöver er- sättning ej lämnas. Detsamma gäller växande lövträd som eljest tages inom lappmarkerna eller på renbetesfjällen.

I andra fall än som avses i första stycket skall ersättning lämnas för rot- värdet av växande träd som tages. Kan överenskommelse ej uppnås om er- sättningen, utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika parterna.

225

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan för viss tid för- bjuda avverkning enligt 17 eller 18 5 av växande tall, gran eller björk, om det behövs för att bevara skogen eller för skogens återväxt.

23 5 Sameby har rätt att flytta byns renar mellan skilda delar av byns betes- område.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 24 5 Flyttningsvägs sträckning fastställes av lantbruksnämnden, om sameby begär det eller fråga om sträckningen eljest uppkommer. Föreligger särskilda skäl för ändring av fastställd eller eljest gällande flyttningsväg och kan ändringen ske utan väsentlig olägenhet för rensköt- seln, kan lantbr-uksnämnden förordna om ändring av vägens sträckning.

255

Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns be- tesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby som tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel. Han får dock jaga och fiska endast för sitt uppehälle.

Uppehåller sig björn, varg, järv eller 10 bevisligen i trakten, får jakt efter sådant djur företagas på mark som anges i första stycket inom annan same- bys bete-sområde, i den mån Konungen eller myndighet, som Konungen be- stämmer, tillåter det.

Renskötselrättens upphörande i vissa fall m. m.

265

Konungen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 1 5 lagen (1917: 189) om expropriation eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För område som väsentligen är utan betydelse för ren- skötseln får sådant förordnande meddelas, när området behövs för allmänt ändamål.

Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrät- ten ingående befogenheter.

275

Meddelas förordnande enligt 26 5, kan Konungen föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln.

285

Medför upphävande av renskötselrätt skada eller olägenhet för renskötseln eller för sådan rätt till jakt eller fiske som avses i 25 5, utgår ersättning där- för.

Ersättning för skada eller olägenhet som ej drabbar bestämd person till- faller till hälften sameby som beröres av upphävandet och till hälften same- fonden, om ej särskilda skäl föreligger.

295

I fråga om upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning därav gäller, utöver bestämmelserna i 26—28 55, i tillämpliga delar de all- männa bestämmelserna om expropriation av särskild rätt till fast egendom ilagen (1917: 189) om expropriation.

Den som inom område som avses i 3 5 1 äger eller brukar mark där ren- skötsel bedrives får ej ändra användningen av marken på sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln i annan mån än som följer av förord-

nande enligt 26 5. Första stycket hindrar ej att mark användes i enlighet med fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

315

Sameby eller medlem i sameby får ej upplåta rättighet som ingår i ren- skötselrätten.

Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 25 5.

325

På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas en- dast om upplåtelsen kanske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.

Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske, kräves dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande in- trång i rätten till jakt eller fiske enligt 25 5. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten får ske endast om samebyn medger det.

33 5 Fråga om upplåtelse enligt 32 5 prövas av Konungen eller myndighet som Konungen bestammer.

345

Upplåtelse enligt 32 5, som ej avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning, skall ske mot avgift, om ej särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas mellan samefonden och sameby som be- röres av upplåtelsen enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten utge er- sättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen med- för. I fråga om fördelning av ersättning som ej utgår till- bestämd person äger 28 5 andra stycket motsvarande tillämpning.

Samebys förvaltning m. m. Allmänna bestämmelser

355

Om det är påkallat med hänsyn till vad som bestämts om högsta renanta- let enligt 15 5 andra stycket eller om det behövs för att främja renskötseln, kan sameby bestämma hur många renar medlem högst får inneha eller med- dela andra föreskrifter om innehavet.

Föreskrift enligt första stycket får ej ges sådant innehåll att renskötande medlems fortsatta verksamhet omöjliggöres eller väsentligt försvåras.

365

Om sameby medger det, får inom byns betesområde hållas renar som till- hör annan än renskötande medlem i byn (skötesrenar). Fråga om sådant medgivande avgöres efter samråd med lantbruksnämnden.

Skötseln av skötesrenar handhas av samebyn.

37 5 Sameby får endast om medlem medger det låta slakta dennes renar eller försälja vid slakt utvunna produkter.

Renmärkning ombesörjes av samebyn, om ej byn beslutar annat. Renä- gare får dock efter anmälan till byn-s styrelse själv märka sina renar.

Stadgar

385

Sameby skall antaga stadgar för byn. Stadgarna skall ange

1. samebyns benämning,

2. den ort inom byns betesområde, där byns styrelse skall ha sitt säte,

3. antalet styrelseledamöter och revisorer, tiden för deras uppdrag och, om suppleanter skall finnas, motsvarande uppgifter beträffande dem,

4. samebyns räkenskapsår,

5. hur ofta ordinarie bystämma skall hållas och tiden för sådan stämma,

6. hur kallelse till bystämma skall ske och andra meddelanden till med- lemmarna skall tillställas dem och när föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vidtagas,

7. tid för betalning av debiterad förskottslikvid,

8. tid för betalning av belopp som enligt 44 5 kommer samebyn eller ren- skötande medlem till godo,

9. vilka fonder byn skall ha, deras ändamål och hur avsättning till dem skall ske,

10. de närmare föreskrifter om renskötseln som behövs.

395

Sameby och dess stadgar registreras hos länsstyrelsen i det län där byns styrelse enligt stadgarna skall ha sitt säte, om ej annat följer av 102 5. Innan stadgarna registrerats är de ej giltiga.

Länsstyrelsen prövar att stadgarna tillkommit i föreskriven ordning och att de ej innehåller något som strider mot lag eller författning.

Första och andra styckena gäller även vid ändring av stadgarna.

Ekonomiska förhållanden

405

Kostnaderna för renskötseln fördelas mellan de renskötande medlem- marna efter reninnehavet.

Om samebyn beslutar det, får kostnad som ej avser alla renarna fördelas mellan ägarna till de renar på vilka kostnaden belöper i förhållande till inne- havet av dessa renar. Sådant beslut får ej avse kostnad som uppkommit före beslutet. ' '

Renskötande medlem som lämnar renskötseln svarar ej för kostnader som belöper på tiden därefter. Motsvarande gäller ny renskötande medlem för ti— den före det han börjar driva renskötsel.

425

De renskötande medlemmarna har att förskottera de medel som behövs för renskötseln.

Styrelsen utdebiterar sådana medel på grundval av debiteringslängd. Ut- debiteringen göres efter vad som är skäligt med hänsyn till medlems ren- innehav och omfattningen av det arbete han och hans husfolk kan antagas komma att utföra för byn under räkenskapsåret.

I debiteringslängden skall anges det belopp som utdebiteras, vad som belö- per på varje renskötande medlem och när betalning skall ske.

435

Om tillgängliga medel ej förslår till betalning av klar och förfallen skuld för vilken samebyn svarar, skall styrelsen ofördröjligen utdebitera förskott enligt 42 5.

Försummar styrelsen vad som åligger den enligt första stycket, är ledamö- terna solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera och uttaga erforderligt belopp. Syssloman har rätt att av samebyn uppbära ar— vode, som bestäm-mes av länsstyrelsen.

445

Samebys kostnader för renskötseln fördelas slutligt mellan de renskötan- de medlemmarna för varje räkenskapsår. Vid kostnadsfördelningen bestäm- mes de belopp som renskötande medlem för räkenskapsåret skall utge till byn eller mottaga av byn.

Slutlig kostnadsfördelning sker på grundval av avräkning som styrelsen har att upprätta enligt 53 5 tredje stycket. Kostnaderna fördelas enligt vad som anges i 40 och 41 55. Vid fördelningen gottskrives renskötande medlem erlagt förskott och värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för byn. Samebyn bestämmer i förväg värde för dag eller timme av sådant ar— bete.

455

Kan förskotts- eller slutlikvid som påförts renskötande medlem enligt 42—44 5 ej uttagas hos honom, fördelas bristen mellan övriga renskötande medlemmar i förhållande till deras inbördes skyldighet att svara för likvi- den. Bristen utdebiteras genom debiteringslängd enligt 42 5. I den mån sä- dan likvid senare inbetalas, skall det influtna beloppet tillgodoräknas dem som täckt ubristen i förhållande till vad de betalat.

Debiterad och till betalning förfallen likvid får uttagas enligt bestäm-mel- serna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om fordran, för vilken betalnings- skyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft, om ej besvärsmyndighe- ten i samband med besvärstalan förordnar annat.

11' Riksdagen 1971. ] saml. Nr 51

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 46 5 Sameby får ej upptaga lån som skall återbetalas senare än under nästkom- mande räkenskapsår, om ej amorteringsplan för länets återbetalning har antagits av bystämma. Lånetiden får uppgå till högst tio år eller den längre tid för vilken statlig kreditgaranti för länet kan ha beviljats. Beslut om upptagande av lån enligt första stycket är giltigt endast om det på bystämma biträdes av minst två tredjedelar av det på slänunan av ren- skötande medlemmar företrädda röstetalet och av flertalet sådana medlem- mar i byn.

475

Ersättning som tillfaller sameby enligt 28 eller 34 5 eller eljest med anled- ning av intrång i renskötselrätten skall användas för att täcka byns utgifter under räkenskapsåret eller fonderas.

Styrelse

485

För sameby skall finnas styrelse. Styrelsen skall i överensstämmelse med medlemmarnas beslut, i (len mån dessa ej strider mot lag eller samebyns stadgar, leda renskötseln inom byns betesområde, ombesörja de gemensamma arbeten som behövs för byn, tillse att medlemmarnas gemensamma intressen tillvaratages utan att någon med- lem missgynnas, uttaga de medel som renskötande medlem är skyldig att er- lägga och i övrigt handha byns angelägenheter.

Styrelsen företräder samebyn mot tredje man och för byns talan inför domstol och andra myndigheter.

495

Styrelsen består av ordförande och ytterligare en eller flera ledamöter som utses på bystämma. Styrelseledamot skall vara myndig. .

Styrelseledamot kan skilj as från sitt uppdra-g före :utgången av den tid för vilken han blivit utsedd.

Val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall anmälas till läns- styrelsen.

505

Finns ej styrelse, kan länsstyrelsen på yrkande av någon vars rätt är be- roende av att behörig styrelse finns förordna syssloman att handha byns an- gelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman har rätt att av byn erhålla arvode som bestämmes av länsstyrelsen.

515

Styrelsen sammanträder så ofta det behövs. Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta röstande förenar sig. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.

Styrelseledamot får ej taga befattning med angelägenhet vari han har ett väsentligt intresse som strider mot samebyns.

525

Styrelsen kan uppdraga åt särskild arbetsledare att under styrelsens in- seende leda renskötseln.

Styrelsen kan bemyndiga särskild person att företräda samebyn, om ej annat beslutats. Sådant bemyndigande och återkallelse därav skall anmä- las till länsstyrelsen.

535

För varje räkenskapsår skall styrelsen i förvaltningsberättelse redovisa sin förvaltning. I fölvaltningsberättelsen redogöres för verksamheten under räkenskapsåret och för bynsb ekonomiska ställning.

I berättelsen skall särskilt uppges

1. ägarna till de renar som 11nde1 året hållits på byns betesområde och an- talet renar för varje ägare,

2. årets utgifter för arbetskrafti renskötseln,

3. vad under året utbetalats i anledning av skador genom renar och vad i detta hänseende vid årets slut återstod att utkräva av annan sameby, under året gjorda investeringar och sättet för deras finansiering, samebyns övriga kostnader under året, ' vilka belopp som under året influtit till och utbetalats från byns fonder, under året inträffade ändringar i byns upplåning, storleken av de fö1 skott som utdebite1 als enligt 42 eller 43 5, .sameby ns öv riga inkomster under året, 10. vilket belopp envar renskötande medlem påförts 1 bidrag till byns ut- gifter 11nde1 året. I berättelsen skall vidare ingå avräkning som för varje renskötande medlem utvisar det saldo för redovisningsåret som kommer samebyn eller medlemmen till godo.

SDQONIQUTl-P-

545

Minst en månad före den första ordinarie bystämman efter räkenskaps- årets utgång skall styrelsen lämna förvaltningsberättelsen till revisor. Be- rättelsen skall vara underskriven av styrelsens samtliga leda-möter.

Revision 55 5

Styrelsens förvaltning och räkenskaper skall årligen granskas av en eller flera revisorer. Revisor utses på bystämma.

Medlem, som hos styrelsen påkallar granskning av samebyns böcker, rä- kenskaper eller andra handlingar, har rätt att få del av dessa på lämpligt sätt.

56 5 Revisor skall avge berättelse, som skall innehålla redogörelse för resulta- tet av hans granskning och uttalande huruvida anmärkning framställes eller ej i fråga 0111 räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt. Framstäl- les anmärkning, skall anledningen till denna anges i berättelsen. Revisions— berättelse skall även innehålla särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet för styrelsen tillstyrkes eller ej.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 57 5 Revisionsberättelse skall lämnas till styrelsen senast två veckor före första ordinarie bystämman efter räkenskapsårets utgång.

Bystämma m. m.

585

Medlems rätt att deltaga i handhavandet av samebyns angelägenheter ul- övas på bystämma.

Medlem som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet en— ligt denna lag gentemot byn får deltaga i förhandlingarna men har ej röst- rätt innan han fullgjort sin skyldig-het.

Medlem eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som ombud för annan, deltaga i behandling av fråga vari han har ett väsentligt intresse som strider mot samebyns.

595

I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av särskild bestämmelse i denna lag,

1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av ord— föra-nde på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrel- sen eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38 5 andra stycket 1—6,

2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, som därvid har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom,

3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud,

4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,

5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stämmans beslut,

6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning och i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om även antalet rös- tande är lika, av stämmans ordförande,

7. att beslut om ändring av stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar före- trädda röstetalet och dessutom, såvitt gäller föreskrift som avses i 38 5 andra stycket 1—6, av flertalet av byns myndiga medlemmar.

605

Bystämma öppnas av den som styrelsen utser. Därefter utses ordförande. Ordföranden skall upprätta och till godkännande av stämman framlägga en förteckning över närvarande medlemmar och ombud med uppgift om den rösträtt som tillkommer envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller efter omröstning, företagen bland de renskötande medlemmarna på grund- val av förteckningen, blivit godkänd med eller utan ändring, gäller den som röstlängd vid stämman.

Över beslut som fattas på stämman skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som skall 'hållas tillgängligt för medlemmarna senast två veckor efter stämman.

Förvaltningsberättelse och revisionsberättelse för det senaste räkenskaps- året skall framläggas på första ordinarie bystämman efter räkenskapsårets utgång. På stämman skall avgöras fråga om godkännande av styrelsens för- slag till fördelning av kostnaderna för byns renskötsel och om beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen.

Förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen skall under .minst tio da- gar före stämman hållas tillgängliga för medlemmarna.

625

Byns medlemmar kallas till ordinarie bystämma av styrelsen. Styrelsen kan kalla medlemmarna till extra bystämma. Revisor kan begära att styrelsen skall kalla till extra bystämma, om hans granskning ger anledning därtill.

Om minst en femtedel av samtliga myndiga medlemmar eller det mindre antal som kan vara bestämt i stadgarna skriftligen begär det, skall styrelsen kalla till extra stämma.

Finns ej styrelse eller underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla medlemmarna till ordinarie eller extra stämma, skall länsstyrelsen på anmä- lan av röstberättigad medlem eller revisor ofördröjligen utlysa stämma.

635

I kallelse till bystämma skall anges tid och plats för stämman och de ären- den som skall förekomma på stämman.

645

I fråga om skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda samebyn eller för revisor eller medlem att ersätta skada som vållats byn, medlem eller tredje man och i fråga om talan om sådan ersättning tillämpas vad som för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonomisk förening.

Renarnas skötsel m. m.

655

Vid renskötselns utövande skall skälig hänsyn tagas till andra intressen. Renarna skall såvitt möjligt hindras från att komma utanför samebyns betesområde eller att eljest vålla skada eller olägenhet.

Flyttning av renarna skall ske i samlade .flockar. Väg skall tagas där minsta skada vållas. Vid flyttning skall tillses att renar icke lämnas kvar på område där renskötsel icke är tillåten. Flyttning som äger rum utanför same- bys betesområde skall ske utan onödig tidsutdräkt.

665

Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Om sameby begär det, kan lantbruksnämnden medge att räkningen får ske med större tidsmellanrum.

Lantbruksnämnden kan på begäran av renskötande medlem förordna om extra renräkning, om denne gör sannolikt att resultatet av räkning enligt

första stycket är oriktigt och kostnaderna för den extra renräkningen ej är oskäliga i förhållande till den betydelse det kan ha för medlemmen att rät- telse kommer till stånd.

675

Kostnaden för renräkning enligt 66 5 första stycket är en gemensam utgift för samebyn.

Kostnaden för extra renräkning fördelas mellan den som begärt räkningen och samebyn efter vad lantbruksnämnden finner skäligt.

685

På grundval av renräkning enligt 66 5 första stycket skall renlängd upp- rättas. Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.

I renlängden skall upptagas ägarna till de renar som hålles på byns betes- område, dct räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare och, om föreskrift meddelats om reninnehavet enl-igt 35 5, förhållande som är av be- tydelse för kontroll av att föreskriften efterföljts.

Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.

695

När renägares rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag beror på anta- let renar, har gällande renlängd vitsord, om det ej visas att ägarens reninne- hav förändrats väsentligt sedan renlängden upprättades.

705

Har främmande renar kommit in på samebys betesområde, skall de skiljas ut så snart det kan ske. Underrättelse 0111 tid och plats för skilj ningen skall i god tid dessförinnan lämnas till sameby till vilken renarna kan antagas höra. Sådan s_"ameby är skyldig att avdela den arbetspersonal som behövs för skiljningen och för att återföra renarna.

Uteblir sameby som underrättats 0111 skiljning och kan renarna ej åter- föras utan väsentlig olägenhet, får den by som ombesörjer skiljningen låta slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning.

Om ej annat avtalats, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande samt återförande eller slakt och försäljning.

715

Uppehåller sig renar utanför renskötselområdet eller på mark inom detta område under tid då renskötsel icke får bedrivas där, kan länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden eller markägare som därigenom lider skada eller olägenhet av någon betydelse förordna att renarna skall slaktas och säljas.

Är det känt till vilken sameby renarna hör, får förordnande enligt första stycket meddelas endast om samebyn underlåter att' 1nom skälig tid efter an- maning taga hand om renarna. -

Kostnaden för renarnas omhändertagande, slakt och försälj ning skall ut- tagas ur köpeskillingen. Återstoden tillfaller lenarnas ägare, 0111 han är känd, och annars den eller de samebyar till vilka renarna kan antagas ha hört.

725

Är renskötseln inom samebys betesområde bristfällig, skall lantbruks- nämnden på begäran av medlem i byn eller annan 'ars rätt är beroende därav söka att träffa överenskommelse med byn 0111 rättelse inom viss tid.

Kan överenskommelse ej träffas eller vidtages ej rättelse, kan länsstyrel- sen efter anmälan av lantbruksnämnden förordna syssloman att omhänder- taga renskötseln i byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter.

Syssloman har rätt att av byn erhålla arvode som bestämmes av länsstyrel- sen.

Renmärken 73 5

Ren som föres på bete enligt denna lag skall vara märkt i öronen med ren- märke som registrerats för reuens ägare, om ej annat följer av 79—82 5.

0111 renmärkes utformning meddelas bestämmelser av Konungen eller myndighet som Konungen bestäm-mer.

Registrerat märke får användas för att märka renar endast vid renskötsel som bedrives inom den sameby som anges i registreringsbeslutet.

74 5 Fråga 0111 registrering av remnärkc prövas av länsstyrelsen i det län där byns styrelse har sitt säte. Register över renmärken föres hos länsstyrelsen. Ansökan om registrering av renmärke göres skriftligen. Ansökningshand— lingen skall innehålla uppgift om sökandens namn och hemvist och 0111 den sameby där märket skall användas vid renskötsel. Vid ansökningshand— lingen skall fogas avbildning av märket.

755

Renmärke får ej registreras för annan renägare än den som är medlem i den sameby ansökningen avser eller som har rätt att ha skötesrenar där.

Renmärke får registreras för sameby. Renägare får ej ha mer än ett märke registrerat.

76 å .

Renmärke av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren (släkt- märke) får ej utan särskilda skäl registreras för någon som ej tillhör'släkten eller släktgrenen.

77 5

Renmårke får registreras endast 0111 det

1. tydligt skiljer sig från annat giltigt märke som får användas på renar med vilka sökandens renar kan sammanblandas,

2. har en form som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning. Utan hinder av första stycket 2 får släktmärke registreras med samtycke av sådan innehavare av äldre märke av samma grundtyp som kan ha olägen- het av registreringen.

785

Den som genom avtal eller på annat sätt förvärvaträtt till annans regist- rerade renmärke får ej använda märket vid renmärkning förrän det regist— rerats för hans räkning. '

16. Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 79 5 Länsstyrelsen skall avlysa registrerat renmärke

1. om märkeshavaren anmäler att han ej längre ämnar använda märket vid renmärkning,

2. om märket under tio år ej har använts vid renmärkning,

3. om märket efter flyttning av renar till annan sameby ej längre sk-all an- vändas i någon hos länsstyrelsen registrerad sameby,

4. om märkeshavaren eller hans dödsbo ej längre har rätt att ha renar i sameby.

Avlyses märke efter anmälan enligt första stycket 1, får det behållas på re- dan märkt ren under tio år från dagen för avl-ysningen.

805

Är två eller flera registrerade renmärken helt lika eller så lika att de lätt: kan förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma med var- andra, kan länsstyrelsen på ansökan av sameby eller märkeshavare för vil- ken likheten medför olägenhet förordna att något eller några av märkena skall avlysas eller ändras.

Avlyses eller ändras märke, får det behållas oförändrat på redan märkt ren under tid som länsstyrelsen bestämmer.

Första och andra styckena äger tillämpning på avlyst märke som får be- hållas på ren enligt 79 5 andra stycket och på avbrottsmärke enligt 81 5. I stället för avlysning skall dock föreskrivas förkortning av märkets giltighets- tid.

815

Byter märkt ren ägare, får ommärkning till den nye ägarens märke ske en- dast om styrelsen i den sameby där ommärkningen skall äga rum medger det. Lämnas ej sådant medgivande, kan renens märke förses med avbrott för att skilja renen från andra renar med samma märke. För avbrottsmärkning fordras medgivande av styrelsen för den sameby där renen i fortsättningen skall hållas.

För ommärkning eller avbrottsmärkning av ren som förvärvats på annan grund än giftorätt, arv eller testamente fordras dessutom överlåtarens sam- tycke.

Ommärkning eller avbrott-smärkning får ske endast i närvaro av den som samebyns styrelse utser eller inför två vittnen.

Avbrottsmärke får behållas på ren högst tio år efter det styrelsens medgi- vande gavs.

825

Dödsbo efter avliden renägare får begagna det renmärke som registrerats för den avlidne.

83 5 Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av det år då kalven fötts. Märkning får dock ske intill utgången av april näst- följande år, om märkningen ombesörjes av samebyn eller utföres i närvaro av någon som byns styrelse utser eller inför två vittnen.

Även efter utgången av april får märkning ske, om samebyns styrelse medger det.

Om den som märker egna renar anträffar annans renko med omärkt kalv, hör han märka kalven med moderns märke. Är märket avbrottsmärke eller avlyst märke, skall i stället ägarens registrerade märke, om det är känt, åsättas kalven. Den som sålunda märkt annans kalv har rätt till gottgörelse av ägaren.

845

Anträffas inom samebys betesområde ren som ej blivit märkt inom den i 83 5 första stycket andra punkten angivna tiden och märkes ej renen enligt andra stycket i samma paragraf, skall den tagas om hand av samebyn och säljas levande eller slaktas och säljas. Köpeskillingen tillfaller samebyn.

Anträffas inom betesområdet ren med förfalskat, förstört ell-er okänt märke eller med märke som icke är rätt utformat, skall renen omhänderta- gas av samebyn för slakt och försäljning. Köpeskillingen tillfaller byn. Den som inom två år från försäljningsdagen styrker sig vara ägare till renen har rätt att av byn ut'-få ett belopp som motsvarar köpeskillingen med avdrag för kostnaden för renens omhändertagande, slakt och försäljning.

Koncessionsrenskötsel

855

Den som är renskötselberättigad kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedan-för lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession kan innefatta rätt att mottaga skötesrenar från ägare eller brukare av jordbruksfastighet inom koncessionsområdet.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till gagn för ortsbefolkningen och endast om den som söker koncession kan an- tagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, hög-st tio år.

865

För renskötseln inom koncessionsområde skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är koncessionshavaren, dennes make och hemmavarande barn, renskötselberättigad som biträder koncessionshavaren i ren-skötseln och ägare av skötesrenar inom koncessionsområdet.

Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel. Skötesrenägare anses därvid som renskötande medlem. Koncessionshavaren leder under styrelsens in- seende renskötseln inom byn.

87 5 Fråga 0111 koncession prövas av lantbruksnämnden.

885

I beslut varigenom koncession beviljas skall anges 1. koncessionsområdet, 2. flyttningsvägs sträckning,

3. det högsta antal renar som får hållas inom koncessionsområdet,

4. 0111 och till vilket antal koncessionshavaren får mottaga skötesrenar,

5. i vad mån koncessionshavaren har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och taga virke mom koncessionsomr ådet,

6. de villkor' 1 övrigt under vilka renskötseln får bedrivas.

895

Har förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan lantbruksnäumden återkalla koncessionen eller föreskriva nya villkor.

Ansvar, skadestånd och besvär m. m.

905

Har ren orsakat skada

1. under tiden juni—augusti på åker, äng eller trädgård som är belägen ovanför odlingsgr” ansen eller på renbetesfjällen eller under tiden maj—sep- tember på åker, äng eller trädgård som är belägen inom annat område där renskötsel får bedrivas under hela året,

2. på mark inom renskötselområdet under tid då renskötsel ej får be- drivas där eller

3. på mark utanför renskötselområdet, skall skadan ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkom- mit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten, om det ej visas att skadan ej orsakats av byns renar.

Åvilar ersättningsskyldighet enligt första stycket flera samebyar, fördelas ansvarigheten lika mellan byarna inbördes. Kan det visas att renar från nå- gon av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela skadan.

I—lar skada orsakats av renar från flera samebyar och kan ej utredas i vilken omfattning varje bys renar har del i skadan, fördelas ansvarigheten mellan byarna inbördes efter antalet renar från varje by som vid tiden för skadans uppkomst fanns i trakten och som ej stod under bevakning.

91

Ersättning som sameby utgivit enligt 90 5 får den kräva åter av den som varit vållande till skadan.

925

Den rätt till ersättning för att ren blivit dödad eller skadad som enligt vad särskilt är föreskrive t eller enligt allmänna skadeståndsregler kan tillkom- ma renens ägare skall i fall då ägaren är okänd tillfalla den sameby inom vars betesområde renen befann sig.

93

När renar befinner sig inom betesområde där renskötsel (lå är tillåten, skall lmnd i trakten som ej användes i renskötseln hållasi band eller in- stängd, om ej länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyt- tas, såvida hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.

Anträffas hund medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom om- råde där renskötsel då är tillåten, får hunden dödas av den som äger eller

vårdar ren. Detsamma skall gälla om hund utan tillsyn anträffas omedelbart efter det att den på sådant område jagat eller på annat sätt ofredat ren. Den som sålunda dödat hund är skyldig att anmäla förhållandet till polis-

myndigheten.

945

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtager åtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligen försämras,

2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på 0111- råde där renskötsel då är tillåten, 3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att heta på sådant område,

4. bryter mot 73 5 tredje stycket,

5. i andra fall än som avses i 81 eller 82 5 vid märkning av egna renar använder renmärke som ej är registrerat för honom,

6. utför ommärkning eller avbrottsmärkning i strid mot 81 5,

7. 111ärker renkalvi strid mot 83 5 första eller andra stycket,

8. bryter mot 93 5 första eller tredje stycket.

955

Bryter medlem i sameby uppsåtligen eller av oaktsamhet mot 17—20 5 eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 22 5 eller lämnar han upp— såtligen eller av oaktsamhet oriktig uppgift vid renräkning eller vid upp- rättande av renlängd dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken .

965

Samebys styrelse är skyldig att i den omfattning som behövs låta samla ihop renar som hör till byn eller skilja ut ren från dessa, om polismyndighet eller kronofogdemyndighet begär det.

Fullgör ej styrelsen sådan skyldighet, kan myndigheten låta verkställa åt- gärden på samebyns bekostnad.

975

Anser medlem i sameby att beslut som' fattats av bystämma, av styrelsen enligt 42 5 eller av syssloman enligt 43 eller 72 5 ej tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller annan författning eller mot same- byns stadgar eller kränker hans enskilda rätt, får han föra talan mot beslu— tet hos länsstyrelsen genom besvär. -

Besvärshandlingen skall ha inkommit till länsstyrelsen inom två månader från beslutets dag. I fråga om besvär mot styrelsens eller sysslomans beslut räknas (lock besvärstidcn från den dag då medlemmen fick delav beslutet.

Beslut varigenom hystämmas beslut ändrats eller upphävts gäller" även för medlem som ej fört talan mot beslutet.

985

Talan mot beslut enligt denna lar-r av lantb1uksnämnd föl es genom besv' 111 5 hos lantbr uksstyrelsen. T alan mot lantbruksstyrelsens beslut föres genom besvär hos Konungen."

995

Talan mot beslut enligt denna lag av länsstyrelse föres genom besvär hos kammarrätten.

Mot länsstyrelsens beslut varigenom registrering av renmärke bevilj ats får dock talan ej föras.

100 5

Angår beslut som länsstyrelse, lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen meddelar enligt denna lag så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet sändas till samebyns styrelse som skall hålla beslutet tillgängligt för medlemmarna. Meddelande härom skall på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Den som beslutet rör skall anses ha fått del av beslutet den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.

101 5

Beslut som avses i 97 och 98 55 samt 99 5 första stycket länder till efter- rättelse utan hinder av att talan däremot föres, om ej besvärsmyndigheten förordnar annat.

102 5

Länsstyrelses och lantbruksnämnds åligganden enligt denna lag fullgöres såvitt avser Västernorrlands län av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Västerbottens län och såvitt avser Kopparbergs och Gävleborgs län av läns— styrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län.

Skall byområde omfatta mark inom mer än ett av Norrbottens, Västerbot— tens eller Jämtlands län, göres indelning enligt 7 5 av lantbruksnämnden i det län inom vilket huvuddelen skall ligga.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971, då lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen (1960: 144) om ren- märken skall upphöra att gälla.

2. Förekommer i lag eller ann-an författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya be- stämmelsen.

3. Lappby, som avses i lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, ombildas i samband med nya lagens ikraftträdande till sameby. Intill dess samebyn och dess stadgar registrerats skall i fråga om kallelse till bystämma vad som i motsvarande hänseende gällt för lapp- byn fortfarande tillämpas. I den mån det behövs kan Konungen för tiden intill dess registrering sålunda skett förordna att äldre bestämmelser även i övrigt skall tillämpas på byn i stället för nya lagens bestämmelser om sameby och dess förvaltning.

4. Märke som enligt övergångsbeståmmelserna till lagen (1960: 144) om renmärken tagits in i övergångsförteckning får behållas på därmed märkt ren intill den 1 juli 1975. På sådant märke äger 80 5 den nya lagen motsva- rande tillämpning.

5. Vad i nya lagen föreskrives om avlyst märke och avbrottsmärke gäller i tillämpliga delar sådant enligt äldre lag avlyst märke som behålles på där- med märkt ren och avbrottsmärke som tillkommit enligt äldre lag.

6. Har enligt 57 5 lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till ren- bete i Sverige tillstånd meddelats att driva renskötsel och omfattar till- ståndet tid även efter nya lagens ikraftträdande, skall det anses som en en- ligt 85 5 nya lagen meddelad koncession.

7. Talan mot sådant beslut enligt den nya lagen av länsstyrelse som med- delats före den 1 januari 1972 föres hos Konungen genom besvär.

2) Förslag

till-

Lag

om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 5 kommunal- skattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar till 28 5.1

1. Till intäkt av rörelse hän-föras samtliga intäkter i penningar eller varor, som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom ett led i den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i handel eller tillverkar, och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen till annan lå- ter i överlåtelsen ingå befintliga va- ror eller produkter. Denna överlåtel- se utgör då så att säga den sista affärshändelscn i hans rörelse. Dår- emot räknas icke hit sådan intäkt, som till (len skattskyldige kan infly- ta vid sidan av rörelsen eller utan- för vad som normalt är att anse så- som driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av personlig lösegen- dom eller för stadigvarande bruk i

1 Senaste lydelse 1969: 363

1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter 1 penningar eller varor, som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom ett led i den f örvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytan- de betalning för varor eller produk- ter, som den skattskyldige t ör i han- del eller tillvcrkar, och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter. Denna överlå- telse utgör då så att säga den sista affärshändelsen i hans rörelse. Där- emot räknas icke hit sådan intäkt, som till den skattskyldige kan infly— ta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller för stadigvarande bruk i rörel-

rörelsen avsedda fastigheter eller andra tillgångar _ angående för så- dant bruk avsedda maskiner och andra inventarier så ock. palenträtter och liknande tidsbegränsade rättig- heter ävensom hyresrätter och rättig- heter av goodwills natur, se dock andra och tredje styckena här ne- dan. Den intäkt, som erhålles genom en dylik, oberoende av rörelsen verk- ställd avyttring, skall tagas i betrak— tande vid inkomstheräkningen för förvärvskällan tillfällig förvärvs- verksamhet och bedömas efter de

sen avsedda fastigheter eller andra tillgångar —— angående för sådant bruk avsedda maskiner och andra inventarier så ock patcnträtter och liknande tidsbegränsade rättigheter ävensom hyresrätter och rättigheter av goodwills natur, se dock andra och tredje styckena här nedan. Den intäkt, som erhålles genom en dylik, oberoende av rörelsen verkställd av- yttring, skall tagas i betraktande vid inkomstberäkningen för förvärvskäl- lan tillfällig förvärvsverksamhet och bedömas efter de för denna förvärvs-

för denna förvärv-skälla stadgade källa stadgade grunder. Såsom skat- grunder. tepliklig intäkt räknas icke statligt avgångsvederlag i form av engångs- belopp till renskötselutövare i sam- band med att han upphör med sin renskötsel. Till intäkt ———————— goodwills natur. Skattskyldig, som _______ realisationsvins-t föreligga.

Utskiftar svenskt _______

-— _— vid utskiftningen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt dårå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången vid 1972 års taxering.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 december 1970.

Närvarande:

Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NiLSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, Whom-MN, Mont-mo, BENGTSSON, NORLING, LöFBEaG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstift— ning om renskötsel m. m. och anför.

1. Inledning

chskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Den regleras främst i lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbetes- lagen). Lagen innehåller, vid sidan av bestämmelser om samernas rätt att under vissa förutsättningar begagna vissa områden till underhåll för sig och renarna, ingående föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande och om rennäringens organisation. Till följd av samhällsutvecklingen har förut- sättningarna för rennäringen liksom för andra näringar ändrats väsentligt. _ Detta har bl. a. lett till ett behov att ändra näringens driftsformer och att vidta andra rationaliseringsåtgärder för att höja näringens lönsamhet.

Med anledning härav och sedan Svenska samernas riksförbund i skrivelse den 4 oktober 1963 bl. a. anhållit om översyn av bestämmelserna på rensköt- selns område, tillkallades år 1964 sakkunniga för att se över renbeteslagstift- ningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga1 antog namnet 1964 års rennäringssakkunniga.

I skrivelse den 24 januari 1966 hemställde riksdagens justitieombudsman om åtgärder bl.a. i syfte dels att ge de renskötande samerna bättre möjlig- het att själva tillvarata sina rättigheter enligt renbeteslagen, dels att hindra att intrång görs i dessa rättigheter. Genom beslut den 11 februari 1966 för-

1 Vattenrättsdomaren Lennart af Klintberg, ordförande, samt lantbruksdirektören Nils Ager- berg, landshövdingen Ragnar Lassinantti, ordningsmannen Anders Persson-Blind och över— inspektören Åke Wikman.

ordnade Kungl. Maj:t att skrivelsen skulle överlämnas till rennäringssak- kunniga för att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.

Rennäringssakkunniga överlämnade i februari 1968 betänkandet Rennä- ringcn i Sverige (SOU 1968: 16). Betänkandet innehåller förslag till lag om rennäringen, lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation och lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdomsto— len, hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, statens järnvägar, sta- tens trafiksäkerhetsverk, kammarkollegiet, statskontoret, statistiska cen- tralbyrån, riksrevisionsverket, riksskattenämnden, statens vattenfallsverk, skolöverstyrelsen, domänverkct, lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, veteri— närstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens naturvårds— verk, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, läns- styrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, lantbrukshögskolan, statens råd för skogs- och jordbruks— forskning, statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), departementsutred- ningen, bilskatteutredningen, gruvrättsutredningen, Svenska samernas riks— förbund (SSR), Same-Ätnam, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Svenska jägareförbundet, Fiskefrämjandet, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska kraftverksföreningen.

Vissa remissinstanser har även överlämnat yttranden som de har inford— rat. Skrivelser har vidare inkommit från Kiruna stad, Luossavaara-Kiiru— navaara AB (LKAB), Boliden AB m. fl.

Rennäringssakkunniga överlämnade vidare i december 1968 efter upp— drag av Kungl. Maj:t förslag angående renforskningens organisation m.m. (Stencil Jo 1968: 7). Över förslaget har yttranden avgetts av i huvudsak samma remissinstanser som nyss nämnts.

2. Huvuddragen i gällande rätt m.m.

Sedan gammalt skiljer man mellan två grupper av renskötande samer, nämligen fjällsamer och skogssamer. De renskötande fjällsamerna driver sin näring från finska gränsen i norr ned till nordvästligaste delen av Kop— parbergs län i söder och rör sig i regel över vidsträckta områden, sommar— tid i de svenska eller norska fjällen och vintertid i det svenska skogs- och kustlandet. De renskötande skogssamerna hör främst hemma i Norrbottens län och uppehåller sig året runt huvudsakligen nere i skogs- och kustlandet. Renskötselområdct omfattar totalt drygt 150 000 km2. Den allra största de- len av renbetesmarkerna utgörs av kronomark.

Samerna anses utgöra den ursprungliga befolkningen i Norrbottens och Västerbottens lappmarker. Under 1600-talet började kronan vidta åtgärder

för att stimulera nybyggare att bosätta sig i lappmarkerna. På grund av de konflikter som uppstod mellan samer och nybyggare försökte man genom olika föreskrifter, särskilt i samband med avvittringen, reglera konflikt- situationerna. Olika försök gjordes att gå upp gränsen mellan lappmarkerna och kustlandet. Först på 1750-talet blev dock gränsen uppgången i sin helhet. Denna gräns, lappmarksgränsen, som fortfarande gäller, grundades på nu- dersökningar och vittnesmål samt förlades till utkanterna av de områden till vilka samerna vid denna tid hade obestridd nyttjanderätt. År 1867 för- ordnade Kungl. Maj:t att, för att skydda samernas och nybyggarnas ömse- sidiga rättigheter och för att förebygga tvister mellan dem, en gräns skulle bestämmas mellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och Västerbottens lappmarker. Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t blev denna gräns odlingsgränsen sedermera uppdra- gen. Med denna gräns åsyftades att trakterna ovanför gränsen skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. En del hemman och nybyggen kom emellertid att ligga inom dessa trakter. Några ytterligare nybyggen skulle dock inte få anläggas där. Denna princip har inte helt kunnat upprätt- hållas. Stora bebyggelsecentra har vuxit upp i anslutning till gruvfyndig- heterna i bl. a. Kiruna och dessutom har ett ganska stort antal bosättningar förekommit på andra platser ovanför odlingsgränsen. Å andra sidan innebar odlingsgränsens tillkomst inte att samerna utestängdes från de beten som de av ålder utnyttjat nedom odlingsgränsen. Omfattningen av samernas betes- rätt reglerades närmare första gången i 1873 års avvittringsstadga. I stort sett innebar denna reglering en konfirmering av bestående förhållanden. Betesrätten skulle få utövas såväl på kronans som enskildas marker. Dock begränsades betesrätten på enskild mark nedom odlingsgränsen till vinter- tid. År 1886 utfärdades den första renbeteslagen, som år 1898 ersattes av en ny. I båda upptogs i princip samma bestämmelser som varit gällande i av- seende på samernas rätt att uppehålla sig med sina renar på vissa trakter. Huvuddragen av samernas rättigheter enligt den nuvarande renbeteslagen är följande. Renskötseln utgör en säväl monopoliserad som privilegierad näring. Den är monopoliserad såtillvida att renskötsel med utnyttjande av annans mark endast får utövas av samer. Rätten till renskötsel innefattar i första hand befogenhet för same att på de trakter, där han äger uppe- hålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna (1 5). Lagen innehåller i 2 och 3 55 bestämmelser om vilka områden samerna får nyttja för renheten. Bestämmelserna innebär i stora drag att samerna har rätt att bedriva renskötsel dels året runt ovan odlings— gränsen i Norrbottens och Västerbottens lappmarker samt på renbetesfjäl— len i Jämtland, dels vintertid nedom odlingsgränsen och utom renbetes- fjällen i trakter som de av gammal sedvana besöker med sina renar. Skogs— samerna hari viss omfattning rätt till renbete året runt även nedom odlings- gränsen. Vidare har samerna rätt att med sina renar flytta mellan de om-

råden där de har betesrätt. Flyttningsväg som samerna nyttjat av ålder får fortfarande användas av dem. Inom renbetesområdena är samerna i princip berättigade att uppföra kåtor och förvaringsbodar. De kan också, i vissa fall efter särskilt medgivande, få uppföra vissa byggnader, stängsel för märkning och skiljning av renarna in. m. I viss utsträckning föreligger rätt för samerna att ta virke till husbehov. Beträffande jakt och fiske föreskrivs, att samerna är berättigade att på utmark jaga och fiska, inte bara på om- råden där de har rätt att vistas året runt utan också på andra områden inom lappmarkerna under den tid de har rätt att uppehålla sig där. Renbetes- mark kan under vissa förutsättningar undantas från samernas bcgagnande eller upplåtas. Är ett område som undantas från samernas bcgagnande be- läget ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, skall skälig gottgö- relse lämnas för det intrång som orsakas för renskötseln. Gottgörelsen an- vänds till förmån för samerna och redovisas över statens lappfond. Även de medel som flyter in på grund av upplåtelse av rcnbetesmark inbetalas i allt väsentligt till lappfonden.

I renbeteslagen finns ingående bestämmelser om renskötselns organisa- tion. Sålunda finns i lagen föreskrifter om att samerna för renskötselns be- drivande skall vara indelade i lappbyar. I princip är det endast den som till- hör lappby som får utöva renskötsel. För varje lappby skall länsstyrelsen fastställa byordning. I byordningen bestäms bl. a. det antal renar som får hållas på bete inom ett visst betesområde. Om renantalet inom en lappby blir så stort att betet kan befaras bli otillräckligt eller svårigheter eljest upp- kommer för byns renskötsel, har länsstyrelsen rätt att vidta åtgärder för att minska renantalet. Renbeteslagen innehåller också bestämmelser om det högsta antal renar som varje renskötande same får ha och om rätt att ha renar i vård hos renskötande same, s. k. skötesrenar. För att möjliggöra kon- troll bl. a. av att det fastställda antalet renar inte överskrids finns särskilda bestämmelser om renlängd och renräkning. Även i andra hänseenden an- kommer det på länsstyrelsen att meddela föreskrifter som rör renskötselns organisation och bedrivande i övrigt. Sålunda bestämmer länsstyrelsen bl. a. om sames inflyttning i lappby, om åtgärder i anledning av försumlighet i renskötseln och om förordnande av ordningsman i lappby.

För den regionala handläggningen av renskötselfrågor har inrättats det 5. k. lappväsendct, som är en särskild till vissa länsstyrelser knuten organisa- tion. Upphovet härtill är att söka i behovet att reglera förhållandena mellan nomader och bofasta och att ordna renskötselns inre angelägenheter. För ändamålet har lappfogde— och tillsynsmannabefattningar inrättats. Lappfog- darna benämns numera konsulenter vid lappväsendet. Deras närmare upp— gifter är angivna i instruktionen (1938: 592) för tjänstemän vid lappväsen- det (ändrad senast 1966: 327) och instruktionen (1949: 693) för tillsyns- männen vid lappväsendet.

Den centrala statliga handläggningen av frågor som rör rennäringen an-

kommer på lantbruksstyrelsen. Till styrelsen är knutna två rådgivande nämnder, nämligen en rennäringsnänmd, som består av samerepresentanter, och en renforskningsnämnd, i vilken huvudsakligen ingår forskare.

Vid sidan av den lokala organisationen i lappbyar förekommer frivilliga organisationer, som har till uppgift att främja samverkan mellan renägarna. Vidare finns lokala sameföreningar, vilkas ändamål närmast är att främja samekulturen och stärka sammanhållningen mellan samer. Som central- organisation för att tillvarata samernas intressen, bl. a. i rättsliga och eko- nomiska frågor, finns SSR, som bildades år 1950. Till SSR är flertalet'lapp- byar och sameföreningar anslutna.

När mot "slutet av 1800-talet åtgärder vidtogs för att utvidga renbetes- områdena i Jämtland anskaffades pengar för ändamålet genom avverkning och försäljning av skog på renbetesfjällen. Försäljningsmedlen förvaltades av statskontoret som en särskild fond som benämndes Jämtländska ren- betesfjällens skogsfond. Av inkomster som erhållits genom upplåtelser av bete, slåtter, jakt och fiske på de för samerna avsatta områdena i Jämtland och av vissa andra medel bildades en annan fond, som kallades Jämtländska lappväsendets fond och som också förvaltades av statskontoret. Efter beslut av 1914 års riksdag överflyttades viss del av Jämtländska renbetesfjällens skogsfond till två nya fonder avsedda för understödjande av renskötseln i Norrbottens och Västerbottens län. Dessa fonder, som kom att benämnas Norrbottens lappfond och Västerbottens lappfond, tillfördes även vissa andra medel. Enligt beslut av 1943 års riksdag sammanfördes nämnda fyra fonder till en gemensam fond, statens lappfond (prop. 110, JoU 40, rskr 249).

Stödet till rennäringen och de därmed sammanhängande administrativa kostnaderna finansieras dels genom statens lappfond, dels genom budget- medel, däri inbegripet AMS-medel, dels genom regleringsavgifter som enligt 4 kap. 14 & vattenlagen utdömts i vissa vattenmål, dels genom Norrlands- fonden. Det sammanlagda stödbeloppet, administrativa kostnader ej inräk- nadc, har ökat från 1,6 milj. kr. budgetåret 1962/63 till 6,9 milj. kr. 1968/69. Därav svarar AMS-medlen för en betydande andel, under de tre senaste bud— getåren för ca 50 %.

Hänvisningar till S2

  • Prop. 1971:51: Avsnitt 12.1

3. Rennäringens utveckling

Antalet i renskötseln sysselsatta personer har minskat successivt sedan slutet av 1800-talet. De statistiska uppgifterna om den renskötande befolk- ningen är ofta motsägande. Enligt en undersökning som de sakkunniga lå- tit göra utgjordes den renskötande befolkningen är 1965 av ca 2 500 perso- ner, fördelade på knappt 2 000 i Norrbottens län, drygt 200 i Västerbottens län och drygt 300 i Jämtlands län. Dit räknades då dels de som var yrkes- mässigt sysselsatta i renskötseln eller som varit sysselsatta däri och inte sta-

digvarande gått över till annan verksamhet, dels familjemedlemmar till så— dana personer. Antalet män mellan 20 och 60 år var ca 820. Om ingen av- flyttning sker, beräknas den manliga renskötselbefolkningen i åldrarna 20— 59 år uppgå till ca 860 år 1975. Omkring 700 hushåll är för sin försörjning helt eller delvis beroende av renskötseln. Inom landet finns omkring 200 000 —250 000 renar, vilket ger ett genomsnittligt antal djur om ca 300—350 per familj. Ett stort antal familjer äger emellertid mindre än 200 renar.

Det kapital som är bundet i renhjordarna uppgår till närmare 60 milj. kr. Värdet av investeringar i fasta driftsanläggningar har beräknats till mellan 15 och 20 milj. kr. Skogsrenskötseln och fjällrenskötseln i de sydligare de— larna av renskötselområdet lämnar i allmänhet högre avkastning än den nordligare fjällrenskötseln. Årsproduktionen av kött utgör inemot 700 kg per 100 renar i nettostocken inom fjällrenskötseln. Inom Skogsrenskötseln är denna produktion i regel 800 år 850 kg per 100 renar. Den samlade årspro- duktionen av kött på en normal renstock utgör omkring 2 200 ton, varav inom Norrbottens län ca 1 300 ton, inom Västerbottens län något över 400 ton och inom Jämtlands län ca 500 ton. Vidare erhålls drygt 50 000 renhudar årligen. Bruttovärdet av rennäringens avkastning i producentledet uppgår till ca 14 milj. kr. om året. Bruttointäkten av ett reninnchav på exempelvis 500 renar beräknas uppgå till ca 30 000 kr. om året.

Fram till 1920-talet förekom allmänt s. k. intensiv renskötsel. Den känne- tecknades av att renarna hela året hölls i små hjordar. Förutom till slakt nyttjades renen vid denna driftsform i stor utsträckning som dragdjur och klövjedjur. Det förekom också allmänt att renarna mjölkades. Renskötarens familj åtföljde vanligtvis renhjorden vid flyttningar mellan olika betesland. Utmärkande för den mera arbetsextensiva drift som numera oftast tilläm- pas är främst att renarna -— särskilt under barmarkstiden —- hålls i stora hjordar, som inte är föremål för kontinuerlig tillsyn. Man tillgodogör sig renen väsentligen endast som slaktdjur. Renskötseln drivs antingen såsom familjeföretag eller i form av enpersonföretag. De enskilda företagen är nu— mera ofta samlade i grupper. Vanligt är sålunda att skilda företagare håller samman i en s. k. sita, som är en sorts familje- eller släktgrupp. Sitaindel- ningen är vanlig på vintern, (lå renarna måste hållas i smärre lätthanterliga grupper men upprätthålls inte under barmarkstiden. Under hela sommar- halvåret brukar renarna få heta fritt inom ett större område för en lappby eller för olika storgrupper inom en lappby.

För att underlätta driften används skilda slag av anläggningar. Dit hör bl. a. spärrstängsel mellan byarna och de gärden inom vilka samerna samlar renarna för märkning, skiljning och slakt. Gärdena byggs oftast som perma— nenta anläggningar. På senare tid har skyddsstängsel uppförts efter vissa järnvägslinjer. För renskötarnas räkning har arbetsbostäder m. m. uppförts på lämpliga platser inom betesområdet. Stationära eller flyttbara renslakte— rier och andra hjälpmedel för slakt är en annan viktig ny typ av anlägg-

ningar på renskötselns område. Kostnaderna för anläggningar, avsedda att underlätta renskötseln, ersätts huvudsakligen av AMS-medel, vattenregle- ringsavgiftcr och lappfondsmedel. Endast i begränsad utsträckning har me- del tillskj utits direkt av renägarna.

4. Huvudgrunderna för reformer i fråga om rennäringen

4.1. De sakkunniga

De sakkunniga redogör inledningsvis för rennäringens ekonomiska läge. Det framhålls att inom stora delar av renskötselområdet nettoinkomsten av ett dagsverke som ägnas åt renskötsel genomsnittligt sett är mycket låg i förhållande till den arbetsinkomst som normalt erhålls i andra näringar. Rennäringen är som den f. n. bedrivs otillräcklig som försörjningsunderlag för åtskilliga av dem som har renskötsel som huvudsakligt förvärvsarbete. En av anledningarna till rennäringens ekonomiska svårigheter är det nära sambandet mellan ägandestruktur och försörjningsunderlag. Företagarnas årsinkomster är i stort sett proportionella mot reninnehavet. Detta beror på att de enskilda näringsidkarna väsentligen arbetar endast med sina egna renar. Härtill kommer att de aktiva renskötarna har svårt att genom annat arbete skaffa sig extrainkomster, eftersom även en renägare med litet antal djur långa tider är mer eller mindre bunden vid sin hjord. Med nuvarande organisation av renskötseln kan därför, med någon generalisering, sägas att första villkoret för att en aktiv renskötare skall kunna uppnå en godtagbar levnadsstandard är att han innehar ett tämligen stort antal renar. Rennä— ringsidkarnas ofta påfallande låga levnadsstandard beror alltså främst på att så många av de i näringen yrkesverksamma är undersysselsatta i den meningen att alltför många utför ett arbete som lika väl kunde skötas av väsentligt färre personer. En renskötare ägnar exempelvis sin huvudsakliga arbetstid åt en hjord på 100 å 150 renar, trots att han under större delen av året kunde klara en betydligt större hjord. Följden av en sådan, ekonomiskt sett, orationell användning av arbetskraften är att arbetsinkomsten i ren- skötseln på många håll blir onödigt låg. För att råda bot härpå måste enligt de sakkunniga renskötseln omorganiseras för att få fram rationella, dvs. i regel större, driftscnheter.

Vid sidan av den form av rationalisering som en övergång till större drifts— enheler innebär finns enligt de sakkunniga stort utrymme för sådana ratio- naliseringsåtgärder som att förbättra betesmarkerna och flyttningsvägarna och att anordna arbetsbostäder, arbetshagar, slaktplatser m.m. Vidare kan betydande rationaliseringar ske genom mekanisering, forsknings- och ut- vecklingsarbete rörande driftsmetoderna samt rådgivnings- och upplysnings— verksamhet. I fråga om mekaniseringen hör vissa förbättringar kunna åstad- kommas, exempelvis genom ökad användning av snöskotrar och införande av

speciella transportfordon för att underlätta slakten och flyttning av renarna. Även på slaktens område i övrigt torde åtskilligt vara att vinna genom en rationalisering av nuvarande metoder. De största framstegen bedömer de sakkunniga emellertid kunna uppnås genom forskning, rådgivning och upp- lysning.

Vid sidan av de ekonomiska svårigheterna har enligt de sakkunniga lag- stiftningen om rennäringens administration gett upphov till de flesta ytt- ringar av missnöje med gällande ordning som under senare tid kommit fram, bl. a. från samernas organisationer. Länsstyrelserna och lappväsendet har i renbeteslagen tillerkänts vittgående befogenheter med avseende på ren— skötseln. Lappväsendets förste konsulenter utgör sålunda inte bara en skilje- instans, till vilken rennäringsidkarna kan vända sig när de är oense inbördes eller vid konflikter med tredje man. Konsulenterna är också skyldiga att på eget initiativ och genom egna undersökningar övervaka att gällande be- stämmelser efterlevs. De av länsstyrelserna utfärdade byordningarna inne- håller även flera bestämmelser, enligt vilka länsstyrelsen och lappväsendets tjänstemän har att besluta rörande lappbyarnas inre angelägenheter, såsom i fråga om byområdets indelning i betestrakter och betesland, betestrakter— nas fördelning mellan bymedlemmarna och användningen av bykassorna. Bl. a. dessa förhållanden har från samernas sida åberopats till stöd för åsik- ten att rennäringen och dess utövare f. 11. står under statligt förmyndar- skap.

Rennäringssakkunniga framhåller att den kritik som riktats mot bl.a. lappväsendet i huvudsak gällt de principer som kommit till uttryck i ren- beteslagen, byordningarna och instruktionerna för lappväsendets personal. Dessa föreskrifter tillkom i huvudsak vid en tidpunkt, då samernas möj- ligheter att själva tillvarata sina intressen var väsentligt sämre än de nu är, och de avspeglar därför uppfattningen att en stark administration ford- ras bl.a. för att skydda samerna i förhållande till motstående grupper med större möjligheter att göra sina intressen gällande. Tillämpningen av de olika författningsbestämmelserna har emellertid under senare år skett mindre bundet av föreskrifternas formella innehåll och med ökat hänsynstagande till samernas egen uppfattning. Lappväsendets befattningshavare har också inriktat sitt arbete på att få till stånd en verklig självstyrelse i lappbyarna. Att detta hittills lyckats endast i begränsad omfattning sammanhänger med att lagstiftningen inte ger lappbyarna sådana maktbefogenheter att de kan från lappväsendet och andra myndigheter överta huvudansvaret för ren- näringens utveckling. Om självbestämmanderätt för samerna i fråga om renskötselns organisation och deras egna ekonomiska angelägenheter skall bli förverkligad, måste enligt de sakkunniga rennäringens lokala organ för- stärkas. Därvid bör den nuvarande ordningen med tyngdpunkten förlagd till myndighetsavgörande avlösas av en tidsenlig självstyrelse för rennäring- ens utövare.

I fråga om rennäringens framtidsutsikter framhåller de sakkunniga att vid en bedömning av möjligheterna att förbättra det ekonomiska utbytet av rennäringen stor vikt bör fästas vid det förhållandet att det enligt samstäm- miga erfarenheter från skilda delar av renskötselområdet är möjligt att redan nu bedriva rennäringen med fullt tillfredsställande eller t.o.m. god lönsamhet. I vissa lappbyar ligger antalet renar per årsarbetare omkring eller över 500, vilket innebär en genomsnittlig bruttoavkastning per heltids- sysselsatt om minst 20 000 kr. om året. Att i flertalet lappbyar renantalet per årsarbetare är väsentligt lägre torde inte huvudsakligen bero på att de naturliga förutsättningarna för renskötsel skiljer sig på ett avgörande sätt. Differenserna i fråga om utbytet för den enskilde företagaren kan i stället väsentligen hänföras till driftsenheternas växlande storlek. Rennäringens framtida konkurrensförmågai förhållande till annan sysselsättning är där- för i första hand avhängig av möjligheten att genomgående få till stånd tillräckligt stora och även i övrigt rationella driftsenhetcr. Med nuvarande renskötselmetoder bestäms driftsenhetens storlek i det särskilda fallet, åt- minstone under vissa delar av året, av renarnas fördelning på skilda ägare. Enligt de sakkunniga finns det emellertid goda möjligheter att få till stånd en sådan ändring av renskötselmetoderna att det nuvarande sambandet mellan driftsenheternas storlek och äganderätten till renarna bryts. Redan härigenom bör det vara möjligt att inom praktiskt taget hela renskötselom- rådet uppnå en lönsamhet som ligger i nivå med den som utmärker de bättre av de nuvarande lappbyarna. Dessutom föreligger det inom rennäringen stora, hittills ofullständigt utnyttjade möjligheter att rationalisera rensköt- selarbetet och att genom ändrad sammansättning av renhjordarna öka bruttoavkastningen från "ett givet antal djur. Stora rationaliseringsvinster anses kunna uppnås genom förbättrade slakt- och avsättningsförhållanden. En koncentrering av slakten bedöms kunna väsentligt förbättra det ekono- miska utbytet. Bruttoavkastningen från en renhjord är i hög grad beroende av hjordens ålders— och könssammansättning. Genom lämpliga slaktuttag un- der en följd av år bör det vara möjligt att få till stånd och behålla en sådan fördelning av renarna på olika ålders- Och könsgrupper att ett i huvudsak optimalt utbyte per djur uppnås. Den avkastningsökning som på detta sätt kan vinnas är mycket betydande. Enligt de sakkunniga ligger en ökning av den årliga bruttointäkten från f. n. ca 45—50 kr. per ren i nettostocken till ca 754—80 kr. inom räckhåll.

Enligt de sakkunniga finns alltså mycket stora möjligheter att öka ren- näringens såväl brutto- som nettoavkastning och därmed också dess för— måga att ge sina utövare en tillfredsställande försörjning. Vid en realistisk bedömning av rennäringens framtidsutsikter måste emellertid hänsyn tas även till de kostnader för det allmänna som är förknippade med en fortsatt renskötsel. Dessa kostnader omfattar dets direkta utgifter för administra- tion och för nödiga stödåtgärder till näringen, dels förluster genom att ren-

näringen hindrar eller försvårar renbetesmarkernas användande för andra," eventuellt mer lönsamma eller eljest mer önskvärda ändamål. De sakkun- niga påpekar att det allmännas utgifter för rennäringen otvivelaktigt är höga i förhållande till näringens produktionsvärde. Kostnaderna för den statliga administrationen uppgår f. 11. till drygt 1,8 milj. kr. 0111 året. Där- emot har kostnaderna över statsbudgeten, om man bortser från 5. k. AMS— medel, för stödåtgärder hittills varit låga, främst beroende på att dylika åtgärder i stor utsträckning finansierats av statens lappfond. Någon minsk- ning av kostnaderna för administration och stödåtgärder torde enligt de sakkunniga inte kunna ske, om rennäringen skall fortleva. I stället anses ökade insatser nödvändiga bl.a. såvitt gäller rådgivning, forskning och rationalisering. Samtidigt framhåller de sakkunniga att det allmännas kost- nader för att upprätthålla rennäringen inte bör betraktas enbart från eko- nomiska utgångspunkter. Beaktas bör också att rennäringen utgör en viktig, måhända nödvändig, förutsättning för att en speciell samisk kultur skall kunna fortleva i vårt land. Endast i begränsad omfattning torde det enligt de sakkunniga vara möjligt för samerna att i en annan arbetsmiljö hålla sitt språk, sin slöjd och övriga kulturyttringar levande under längre tid. 'Från kulturskyddssynpunkt är det därför i hög grad önskvärt att rennäringen kan fortleva i konkurrensen med andra näringar. Enligt de sakkunniga är det därför befogat att räkna en inte oväsentlig del av det allmännas kost— nader för rennäringen som en insats för främjande av samekulturen som en del av det svenska kulturarvet. På grund härav och då samernas rätt att för renskötsel utnyttja de nuvarande renbetesmarkerna i princip bör behållas, förordar de sakkunniga att det allmänna genom administrativa insatser och ekonomiskt stöd medverkar till den förbättring av rennäringen som fordras för att renskötselföretagen skall kunna lämna ett tillfredsställande utbyte.

Enligt de sakkunniga bör huvudpunkterna i ett reformprogram för ratio- nalisering av rennäringen vara dels en ny organisationsform för näringsut— övarna, dels en ändrad regional administration, dels ett ökat stöd till ren- näringen.

De sakkunniga diskuterar olika lösningar för att öka storleken på drifts- enheterna. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det bästa sättet att få till stånd lämpliga driftsenheter att överlämna renskötselns handhavande till särskilda lokala organisationer, av de sakkunniga .benämnda renbyar, med näringsutövarna som medlemmar. Renbyarna bör bl.. a. få behörighet att i medlemmarnas ställe bestämma i frågor som rör nyttjandet av de betes- marker där renbetcsrätt tillkommer medlemmarna. Renbyarna får därige- nom fria händer att med bortseende från äganderättsförhållandena indela medlemmarnas renhjordar i driftsenheter, vilkas storlek och sammansätt- ning kan anpassas efter årstid, betestillgång 'och övriga föreliggande om- ständigheter. Renbyarna bör också besluta om anställande av den arbets- kraft som fordras för renskötseln. Härigenom bör det vara möjligt att av-

passa arbetsstyrkan efter föreliggande behov och väsentligt öka det genom- snittliga antalet renar per årsarbetare.

De sakkunnigas förslag om en ändrad regional administration innebär att lappväsendet avvecklas. Den specialadministration för rennäringen och den renskötande befolkningen som lappväsendet utgör är enligt de sakkunniga knappast förenlig med nutida uppfattning om förvaltningsmyndigheternas arbetsuppgifter och befogenheter. Att lappväsendet likväl ännu består och fortfarande har stor praktisk betydelse förklaras åtminstone delvis av att rennäringsutövarnas egna lokala organisationer, lappbyarna, har en alltför svag ställning såväl inåt som utåt för att kunna fullgöra uppgiften att få till stånd en långsiktig och ordnad samverkan mellan renägare med gemen- samma betesområden. Bristen på en verkligt beslutmässig företrädare för alla renägare inom en lappby har med andra ord medfört att avgörandena i viktiga frågor överlämnats till de administrativa myndigheterna. Om försla- get till en ny organisationsform för renskötseln blir genomfört, bör i huvud- sak samma synpunkter på administrationen anläggas som då fråga är om an- nan näringsadministration. Avsikten är att en renbys medlemmar själva inom byns ram skall äga bestämma om sättet för renskötselns utövande samt att byns styrelse skall ha behörighet att i gemensamma angelägenheter före- träda medlemmarna gentemot myndigheter och andra utomstående. Vid så- dant förhållande saknas enligt de sakkunniga anledning att behålla en sär- skild administration för rennäringsfrågor. De administrativa uppgifter som även i fortsättningen blir erforderliga bör kunna övertas av de vanliga länsmyndigheterna, såsom länsstyrelse, lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd och länsbostadsnänmd.

I fråga om förslaget om ett ökat stöd till rennäringen framhåller de sak- kunniga följande. Även om rennäringens nuvarande ekonomiska svårigheter till stor del, kanske huvudsakligen, beror på att den däri sysselsatta arbets- kraften som följd av driftsenheternas alltför ringa storlek är dåligt utnytt- jad, har läget med säkerhet avsevärt förvärrats genom att näringen släpat efter andra näringsgrenar i rationaliseringshänseende. I samband med en övergång till en ny organisationsform för rennäringsutövarna, som gör det möjligt att indela renhjordarna i lämpliga driftsenheter, bör enligt de sak- kunniga en kraftig insats göras för att även på annat sätt främja rennäring- ens rationalisering. lvlålsättningen bör därvid vara att rennäringen så långt möjligt skall bli jämställd med annan husdjursskötsel. Vid sidan av de ratio- naliseringsfrämjande stödåtgärderna är det också angeläget att för rennä- ringens del få till stånd en motsvarighet till jordbrukets skördeskadeskydd.

De sakkunniga anmärker slutligen att förslaget till ändrad organisations- form för rennäringsutövarna och till upplösning av lappväsendet som spe- cialadministration för rennäringen och de renskötande samerna innebär ett frångående i väsentliga delar av två för renbeteslagen grundläggande prin— ciper, nämligen om varje enskild renägares ansvar för och sysslande med

2 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 51

sina egna renar samt om myndigheternas befogenhet och skyldighet att träffa avgöranden i ett flertal frågor som rör näringsidkarna enskilt. Om- fattande ändringar behöver därför göras i renbeteslagen. Eftersom renbetes- lagen även i andra hänseenden än sådana som direkt hänger samman med rennäringens lokala organisation och med den regionala administrationen är i starkt behov av översyn, har de sakkunniga funnit det mest ändamåls- enligt att föreslå en helt ny lagstiftning.

4.2. Remissyttrandena

Rennäringssakkunnigas bedömning i fråga om bl.a. rennäringens fram— tidsutsikter och deras förslag till huvudpunkter i ett reformprogram godtas eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Lant- bruksstyrelsen framhåller att ett genomförande av rennäringssakkunnigas förslag bör kunna främja rennäringens utveckling och ge möjligheter att efter mera företagsekonomiska principer styra utnyttjandet av näringens produktionsresurser. Styrelsen anser att de sakkunnigas reformprogram är väl ägnat att utgöra underlag för den nödvändiga rationaliseringen inom rennäringen. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. vattenöverdomstolen, hovrätten för Övre Norrland och kammarkollegiet. Länsstyrelserna liksom lappväsendet i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ställer sig ock- så i huvudsak positiva till förslagen. Länsstyrelsernas yttrande har föregåtts av sammanträden med vederbörande lappbyar. Det har därvid framkommit att rennäringssakkunnigas förslag i princip accepteras av så gott som samt- liga lappbyar. .

Kommerskollegium framhåller att rennäringen inte bör ses enbart ur eko- nomisk synvinkel. Näringen utövas endast av en liten folkgrupp med egen kultur och speciella levnadsförhållanden, vilken i möjligaste mån söker leva kvar i den hittillsvarande miljön. Kollegiet anser att stor hänsyn måste tas till samernas möjligheter att fortleva som en särskild befolkningsgrupp i anslutning till fjällmiljön. Liknande synpunkter framförs även av många andra remissinstanser.

SSR redogör i sitt remissyttrande ingående för samernas samepolitiska program. Där tas upp bl. a. frågor om landsmötets ställning, förhållandet mellan myndigheterna och samerna, samefolket som nationell minoritet och samernas rättskamp. SSR kräver bl.a. att samerna ges självbestäm- manderätt över de marker och nyttigheter som de förfogar över. De sak- kunniga kritiseras för att förslagen saknar en samepolitisk målsättning. SSR menar att det är principiellt omöjligt att stifta en enbart näringspoli— tisk renbeteslag fri från samepolitiska uttalanden. Enligt SSR har de sak- kunniga inte heller tillräckligt beaktat samernas behov av bestämmande- rätt på riksplanet. Trots att SSR kritiserar rennäringssakkunnigas förslag på ett flertal punkter stryker förbundet dock under att åtskilliga förslag är goda och måste av samerna hälsas med tillfredsställelse. Till de goda för-

slagen räknar SSR framför allt att samerna föreslås få en slagkraftig lokal organisation. SSR föreslår att den benämns sameby. Same-Ätnam anför lik-

nande synpunkter.

5. Rennäringens lokala organisation

5.1 De sakkunniga

Renbeteslagen utgår från att rätten till renskötsel tillkommer vissa en- skilda personer som förutsätts driva renskötseln individuellt, var och en med personligt ansvar för sina renar (jfr 1 5 1 mom., 10 %, 21—24 55 och 26—29 55). Samtidigt föreskrivs emellertid att samerna för renskötselns drivande skall vara indelade i lappbyar (7 5), för vilka skall finnas byord- ningar som innehåller föreskrifter i fråga om ordningen för renskötselns drivande och förhållandet mellan samerna inbördes (11 å). Enligt de av länsstyrelserna fastställda byordningarna har samerna inom en lappby rätt att besluta bl. a. rörande de med renskötseln sammanhängande frågorna i' den mån de inte skall avgöras av myndighet. Beslutanderätten kan samerna överlämna åt fullmäktige. I vissa viktigare frågor tillkommer dock beslutan— derätten enligt byordningarna i sista hand länsstyrelserna eller lappväsen- dets förste konsulenter. Enligt bestämmelser i vissa byordningar har kon- sulenten behörighet att ändra av fullmäktige beslutad ordning som han fin- ner olämplig.

Inom lappbyarna samarbetar rennäringsidkarna regelmässigt i sitor eller storgrupper beträffande vissa moment i renskötselarbetet såsom vid renar- nas bevakning, skiljning och flyttning. Samarbetet sker formlöst. En av dem vanligen ägaren av den största hj orden —— brukar tjänstgöra som ledare och dirigerar arbetet. Någon delning av arbetskostnader och andra utgifter ' förekommer inte utom vid 5. k. föreningsrenskötsel.

De sakkunniga har låtit undersöka den nuvarande ägandestrukturen inom rennäringen på grundval av 1965 års renlängder och då funnit följ ande. An- talet renskötselföretagare är f. n. väsentligt högre än det antal årsarbetare som behövs i renskötseln vid en rationell driftsenhetsindelning. En betydan- de del av renskötselföretagen är utpräglade småföretag (mindre än 200 re- nar). Bildandet av rationella driftsenheter förutsätter i regel att flera ren- skötselförelag av varierande storlek blir sammanförda under gemensam led- ning.

Vid bedömandet av frågan om lämplig organisationsform för rennäringen måste enligt de sakkunniga hänsyn tas till de speciella förutsättningar —— na- turliga, driftsekonomiska och rättsliga under vilka näringsidkarna ar- betar. Till de naturliga förutsättningarna hör bl. a. betestillgången under oli— ka delar av året. De driftsekonomiska förutsättningarna för rennäringen har enligt de sakkunniga i hög grad förändrats under de senaste årtiondena, något som främst beror på att arbetsinsatsen numera måste åsättas ett helt

annat värde än tidigare. Betydande förändringar i rennäringens driftseko- nomi har även föranletts av nya bosättningsvanor och nya kommunikations- medel såsom bilar, snöskotrar och, på sista tiden, flyg. Till de rättsliga förut- sättningarna för rennäringen hör i första hand att renbetesrätten är att anse som samfälld för särskilda grupper av samer, f. 11. de renskötande samerna inom de olika lappbyarna. Den enskilde företagaren har således inte rätt till någon viss del av renskötselområdet. Renarna ägs däremot genomgående av de enskilda företagarna och inte av deras sammanslutningar. Någon bolags- eller föreningsrenskötsel i den meningen att renarna tillhör juridiska perso- ner förekommer sålunda inte.

Dessa för renskötseln speciella förutsättningar ger enligt de sakkunniga vid handen att rennäringens driftsenheter och därmed också näringsutövarnas lokala organisationer bör utformas med nära anknytning till de nuvarande lappbyarna. Dessas betesområden är i allmänhet tillräckligt stora för att ge föda åt det antal renar som fordras för en eller flera driftsenheter av den storlek som kan anses lämplig. Lappbyindelningen har också i många fall gjorts i anslutning till sådana naturliga gränser —— älvar, fjällkedjor —— som underlättar bevakningen av renarna. Där naturliga strövningshinder sak- nas har på många håll renstängsel uppförts för att hindra sammanbland- ning av renar från angränsande lappbyar. Bosättningscentra för den ren- skötande befolkningen har också lokaliserats med beaktande bl.a. av lapp- byindelningen. Slutligen är renbetesrätten f.n. förenad med lappbytillhörig- heten, vilket innebär att förhållandet mellan markägare och renskötselbe- rättigade och mellan de sistnämnda inbördes kan bibehållas i huvudsak oförändrat, om lappbyindelningen läggs till grund vid utformningen av de nya företagsorganisationer som är påkallade av driftsekonomiska och andra orsaker. Även om lappbyindelningen sålunda bör vara grundläggande vid bedömningen av den framtida organisationsformen, följer därav inte att lappbyn i sin nuvarande form fungerar tillfredsställande. Den nuvarande regleringen av lappbyarnas interna problem bygger på renbeteslagens in- dividuella ansvar för renhjordarna. Det är med hänsyn härtill i praktiken knappast möjligt att inom en lappby _— utan att renskötar- eller renägar- förening eller liknande bildas få till stånd ett sådant på längre sikt pla- nerat gemensamt utnyttjande av byns betesresurser som torde vara förut- sättningen för rationella driftsenheter med lämpligt antal djur. Till svårig- heterna bidrar utan tvivel att regler nästan helt saknas om fördelningen mellan renägarna av kostnaderna för en gemensam rendrift. Bland före- tagarna råder därför stor osäkerhet om på vad sätt deras ekonomi skulle påverkas, om de genomförde den ökning av driftsenheternas storlek som i och för sig allmänt anses önskvärd och nödvändig. Vidare finns vissa mot— sättningar mellan större och mindre renägare, vilket ofta gör det omöjligt att utan stöd av lag få till stånd en frivillig reglering av utgiftsfördelningen.

För att höja rennäringens effektivitet krävs enligt de sakkunniga en pla-

nerad samverkan mellan alla företagare inom de särskilda gemensamma betesområdena, dvs. de nuvarande lappbyarna. I praktiken torde detta innebära att driftsenheterna i regel bör utgöras av de nuvarande lappbyar— nas eller storgruppernas samlade renhjordar. Emellertid bör denna omlägg- ning av renskötselmetoder och driftsenhetsindelning inte göras till föremål för lagstiftning och inte heller för administrativ tvångsreglering. Samerna själva bör så långt det är möjligt bestämma om renskötselns rationella or- ganisation. Av lagstiftningen måste däremot krävas att den utgör ett tjän— ligt instrument för näringsidkarna när de skall genomföra den önskade ra- tionaliseringen. Då den i renbeteslagen valda metoden att låta myndighets- avgöranden ersätta företagarnas egna beslut i betydelsefulla frågor inte vidare bör användas, måste avgörandet av sådana frågor kunna ske genom majoritetsbeslut. Det innebär att organisationen från de enskilda renägarna och från myndigheterna bör överta visst ansvar för renskötseln.

Ett fullt effektivt samarbete mellan renägarna inom ett betesområde kan enligt de sakkunniga komma till stånd endast genom att renägarna sluts samman i en enda organisation som har hand om de viktigaste frågorna rö- rande renskötseln. Av en sådan organisation bör krävas att den är en funk- tionsduglig driftsenhet, som kan ombesörja verksamheten på ett företags- ekonomiskt framsynt och rationellt sätt. Emellertid bör renägarna själva be- sluta om riktlinjerna för driften och ekonomin. När den privata äganderät- ten till renarna bibehålls, tillgodoses enligt de sakkunniga dessa syften bäst genom en organisationsform av den typ som regleras i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, närmast då en motsvarighet till det egentliga jord- brukets producentkooperativa föreningar. Sammanslutningar med sådant ändamål utgör inte någon nyhet för rennäringens del. Renägar- och renskö- tarförcningar, som möjliggör en längre gående samverkan mellan företagar- na än som utmärker lappbyarna, existerar redan inom vissa delar av ren- skötselområdet. Erfarenheten har emellertid visat att denna föreningsrörelse inte av sig själv kommer att vinna utbredning inom hela området. I avsak— nad av laglig reglering är föreningarna f.n. helt beroende av frivillig an- slutning. De kan därför, som även bekräftas av erfarenheten, under rådande förhållanden väntas fungera endast där speciella förutsättningar finns för ett friktionsfritt samarbete. Eftersom en effektiv samverkan mellan ren- näringsidkarna uppenbarligen är ännu mer angelägen när dylika förutsätt- ningar saknas, torde det vara nödvändigt att genom lagstiftning under- lätta samarbetssträvandena.

Sammanfattningsvis föreslår de sakkunniga att de nuvarande lappbyarna blir ombildade till nya lokala organ, benämnda renbyar, med väsentligt ut- ökade befogenheter både i förhållande till medlemmarna och gentemot myn— digheter och andra utomstående. Den rättsliga regleringen av renbyarnas verksamhet bör ske enligt samma lmvudprinciper som tillämpas i fråga om ekonomiska föreningar, men åtskilliga särbestämmelser är nödvändiga med

hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för rennäringens bedrivande. Bl. a. bör de associationsrättsliga reglerna så långt som möjligt förenklas.

Renbyns ändamål bör i första hand vara att genom samverkan mellan alla innehavare av renar inom byns verksamhetsområde få till stånd ett ra- tionellt utnyttjande av betesmarker och tillgänglig arbetskraft med ett Ini- nimum av skadegörelse för tredje man. För detta ändamål bör byn bl. a. handha skötseln av medlemmarnas renar, planera, bygga och underhålla sådana gemensamma anläggningar som behövs för renskötseln, betala och mellan renägarna fördela utgifterna för renskötseln och för de gemensam- ma anläggningarna, uppbära de intrångscrsättningar och arrendeavgifter m. 111. som utgår i anledning av att renbetesmark används för annat ända- mål än renskötsel samt ombesörja reglering av de skador som vållas av-med- lemmarnas renskötsel. En omstridd fråga är om gemenskapen i renskötseln bör omfatta även slakt av de' enskilda renägarnas djur och saluförande av deras renprodukter. Uppenbart kan stora fördelar vinnas genom samgående även i dessa led av rennäringen. Emellertid är det enligt de sakkunniga inte tillrådligt att införa någon tvångsrätt i dessa frågor, inte ens i form av möj— lighet till majoritetsbeslut, utan det bör överlämnas till varje enskild ren- ägare att själv besluta på vad sätt han vill förfoga över sin egendom. Be— aktas bör att det här inte, såsom när det gäller utnyttjandet av betesrätten, rör sig om en för alla renbyns medlemmar samfälld nyttighet utan att fråga är om renarna som är medlemmarnas privata egendom.

Traditionellt brukar renägarna märka sina renar själva. Ett slopande av denna möjlighet skulle sannolikt uppfattas som en opåkallad inblandning i deras enskilda angelägenheter. Tiden torde därför inte vara mogen för att." låta märkningen uteslutande bli en angelägenhet för renbyn. Enligt de sak- kunniga bör därför föreskrivas att renbyn skall ha möjlighet att helt över- lämna märkningen till renarnas ägare och att en renägare som önskar det skall vara berättigad att själv märka sina renar, även i de fall då renbyn i princip har hand om märkningen.

Förutom att ombesörja renskötseln inom byns betesområde bör renbyn ha som allmän uppgift att i andra hänseenden främja medlemmarnas in- tressen. Bl. a. bör renbyarna överta lappbyarnas nuvarande funktion att i förhållande till statliga och kommunala myndigheter företräda den inom det egentliga renskötselområdet bosatta samiska befolkningsgruppen. Nå— gon annan begränsning av renbyarnas befogenhet än att de inte bör ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än sådan som direkt sammanhänger med renskötseln fordras inte. Att en sådan begränsning bör föreskrivas sam- manhänger med det ansvar för byns skulder som avses skola åvila byns ren- skötande medlemmar. Renbyn som sådan bör därför inte få engagera sig exempelvis i ett företag för konservtillverkning och inte heller bör utnytt- jandet av medlemmarnas jakt- och fiskerättigheter ske i byns regi.

Renbyns befogenheter gentemot medlemmarna och tredje man bestäms

i första hand av att renbyarna avses skola utgöra självständiga juridiska per- soner, jämställda med de sammanslutningar som är underkastade bestäm- melserna i lagen om ekonomiska föreningar. För att kunna fullgöra sin till- tänkta huvuduppgift, att ombesörja skötseln av medlemmarnas renar, bör en renby emellertid äga befogenhet att besluta i fråga om användningen av renbetesmarkerna. Redan förarbetena till den första renbeteslagen visar 'att inom de enligt denna lag bildade lappbyområdena renbetesrätten ansågs vara samfälld för lappbyarnas renskötande samer och att den enskilde ren- ägaren alltså inte skulle ha rätt till någon viss del. En praktiskt mycket betydelsefull konsekvens av renbyns beslutanderätt i fråga om betesmar- kernas användning är att byn därigenom får möjlighet attföreskriva erfor- derlig begränsning av medlemmarnas reninnehav. Enligt gällande lagstift- ning regleras denna fråga delvis i själva lagen, delvis genom myndighetsbe- slut. Den enskilde samens reninnehav maximeras sålunda i 1 g 3 mom. ren— beteslagen, samtidigt som länsstyrelsen enligt 11 g 1 mom. renbeteslagen har att i byordningen fastställa det antal renar som sammanlagt får föras på bete på visst betesområde. Frågan på vad sätt renantalet inom de särskilda byområdena skall hindras överstiga vad som på längre sikt är lämpligt och förenligt med en rationell renskötsel har visat sig vara svårlöst. Flera fak-. torer samverkar till att renantalet under gynnsamma betesår tenderar att snabbt stiga. Det har lett till att renantalet f. n. på många håll är vidahögre än det tillåtna, trots att renägarna torde vara ense om att renstammen måste hållas på en jämn och efter betestillgången under normalår avpassad nivå. Olägenhetcrna av ett för högt renantal drabbar i första hand renägarna själ— va. Den överbetning som blir följden vållar ökad dödlighet hos renarna och försvårar sammanhållningen av hjordarna. Därigenom stiger kostnaderna för skadeersättningar, bevakning, skiljningar, transporter e. (1. Även andra än renägarna skadas om renantalet blir alltför stort. Skadegörelsen på odlad mark och skog ökas när knapphet råder på renarnas normala föda. Vidare uppkommer svårigheter för renskötseln inom grannbyarna. Slutligen bör inte bortses från att även allmänna intressen står på spel. Så t. ex. blir den rationalisering av renskötseln som avses skola genomföras med bidrag av statsmedel mindre verkningsfull, om inte renstammens storlek kan hållas under noggrann kontroll. Riskerna för tredje man och för det allmänna gör enligt de sakkunniga att det framstår som olämpligt att helt överlämna frå- gan om renantalets maximering till renägarnas eget avgörande. I stället bör renbyn få rätt att föreskriva de begränsningar som bedöms vara erforderliga för att förhindra att det för byn fastställda renantalet överskrids eller för att eljest främja medlemmarnas renskötsel. Vilken typ av begränsningar som bör väljas får byarna själva avgöra. Den föreslagna befogenheten för byn att på olika sätt begränsa medlemmarnas reninnehav är avsedd att helt ersätta de i renbeteslagen föreskrivna restriktionerna i fråga om den en- skilde medlemmens reninnehav.

Vidare föreslår de sakkunniga att renbyn skall kunna begränsa antalet renskötande medlemmar i byn. Förslaget kan enligt de sakkunniga i prak- tiken få en konkurrensbegränsande effekt och försvåra nyetablering inom rennäringen men samtidigt måste beaktas att rennäringen inte är en fri näring. Redan på grund av att samerna har ensamrätt till renskötseln är den fria etableringsrätten satt ur spel. Inte heller kan man bortse från de särskilda förhållanden under vilka rennäringen drivs. Samernas berättigade krav på delaktighet i den allmänna levnadsstandardshöjningen medför att antalet renar som en näringsidkare med heltidssysselsättning inom rennä- ringen behöver ha för att få en skälig inkomst har stigit och tenderar att ytterligare stiga. Då det inte skäligen kan begäras att redan etablerade nä- ringsidkare skall minska sitt reninnehav under vad som fordras för en sådan skälig inkomst, kan situationen i många renbyar bli den att utrymme över huvud taget saknas för nytillkommande företagare. I dessa fall torde vara fördelaktigt att genom en begränsning av antalet renskötande medlemmar skapa förutsättningar för en tryggare näringsutövning för dem som redan är verksamma inom byn. Emellertid fordras ett visst lagstadgat skydd för de redan etablerade företagen, för att inte deras ställning skall framstå som alltför osäker och beroende av de framtida majoritetsförhållandena på by- stämman.

I renbeteslagen finns bestämmelser om skötesrenar, dvs. renar som äga- ren sätter i vård hos renskötande same. En same, som tillhör lappby, får äga skötesrenar till samma antal som om han själv varit renskötande, men utan länsstyrelsens samtycke får renarna inte hållas i annan lappby än i den som skötesrenägaren själv tillhör. En renskötselberättigad same som inte tillhör lappby men som har sitt hemvist inom lappmarker-na eller i Jämt- lands län eller Idre socken av Kopparbergs län får äga ett begränsat antal skötesrenar, normalt 20 per hushåll, års- eller fjolårskalvar ej inräknade. Slutligen får den som har sitt hemvist inom Norrbottens läns lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet äga skötesrenar, i regel högst 20 per hushåll, exkl. års- och fjolårskalvar, även om han inte är same. Gäl- lande begränsningar i rätten att äga skötesrenar har tillkommit i syfte hu- vudsakligen att skydda de renskötande samerna från att bli alltför starkt beroende av den bofasta befolkningen. Enligt de sakkunniga bör frågan om reglering av rätten att äga resp. motta skötesrenar bedömas på samma sätt som frågan om begränsning av de renskötande medlemmarnas eget renin- nehav. Renbyn bör därför i princip få frihet att själv bestämma i fråga om förekomsten av skötesrenar.

En viktig punkt där de för renbyarna gällande reglerna enligt de sakkun- niga måste avvika från bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar är frågan om medlemskap. För att syftet med en renby skall uppnås bör ingen av de företagare som driver renskötsel inom byns verksamhetsområde kunna ställa sig utanför byn och därigenom hindra att betet utnyttjas ge-

mensamt och att skötselkostnaderna fördelas rättvist. Denna ståndpunkt som överensstämmer med gällande reglering av lappbytillhörigheten är en kon- sekvens av att renbetesrätten inte är individuell utan samfälld. Till stöd för ståndpunkten kan också åberopas driftsekonomiska skäl. Därför här med- lemskap i renby krävas för att renskötselrätten och-de därmed förenade bi- rättigheterna skall få utövas. I övrigt föreslås att en renby i likhet med en lappby skall omfatta alla samer med närmare anknytning till renskötseln inom renbyns verksamhetsområde. De aktiva rennäringsidkarna och deras familjer avses omedelbart på grund av föreskrift i lagen vara medlemmar av den by där de bedriver sin renskötsel. Med hänsyn till renbyns uppgift att även i andra avseenden än renskötseln främja de inom byområdet bosatta renskötselberättigades intressen bör också byns f. d. aktiva renskötare till- höra byn, om de inte skaffat sig annat huvudsakligt förvärvsarbete. Härige- nom får man en lämplig avgränsning av den personkrets som skall ha be- fogenhet att utnyttja de med renskötselrätten förenade birättigheterna. Också de f. d. aktivas familjemedlemmar bör tillerkännas dessa birättighe- ter och därför vara medlemmar i byn. '

Renbyns organ föreslås av de sakkunniga bli samma som i en ekonomisk förening, nämligen stämma, styrelse och revisorer. Dessutom skall "styrelsen kunna tillsätta en särskild renförman för att leda renskötseln.

Bestämmelser som reglerar rösträtten vid sammanträde med lappby sak- nas i renbeteslagen, men den av länsstyrelsen utfärdade byordningen skall innehålla föreskrifter om bl. a. sättet för överläggning och beslut i ämnen som rör lappbyn gemensamt (11 5 1 mom. h renbeteslagen). Enligt gällan- de byordningar skall omröstning ske efter huvudtal, varvid i vissa frågor endast husbönderna, dvs. renskötande 'familjcöverhuvuden, äger rösträtt. Enligt de sakkunniga bör i flertalet frågor bestämmanderätten i renbyn föl- ja reninnehavet, dock med viss begränsning för att alltför stor dominans från de största renägarnas sida skall undvikas. I vissa frågor som inte alls eller endast delvis är av ekonomisk natur, är det dock lämpligt att före- skriva röstning efter' huvudtalet. Renbys huvudsakliga arbetsuppgifter'blir att handha renskötseln och gentemot utomstående svara för de förpliktelser och bevaka de rättigheter som direkt sammanhänger med renskötseln. Samt- liga kostnader för byns verksamhet avses också skola. bäras av de renskö- tande medlemmarna i form av utdebitering i proportion till reninnehavet. De renskötande medlemmarna bör därför få bestämmanderätten i flertalet frågor, i första hand sådana där stämmans beslut inverkar på storleken av utdebiterat belopp eller på kostnadernas fördelning. Emellertid kan många andra ärenden, t. ex. om val av styrelse eller begränsning av reninnehav, vara av sådan vikt att det är befogat att även deras avgörande förbehålls de renskötande medlemmarna. Som huvudregel bör därför gälla att rösträtt tillkommer endast de renskötande medlemmarna. De icke renskötande mcd- lemmarna bör emellertid inte ställas utan varje möjlighet att påverka renbyns

verksamhet. De bör få göra sig gällande i fråga om kontrollen av byns sköt- sel, dvs. vid tillsättande av revisorer och behandling av fråga om ansvars- frihet för styrelsen samt i ärenden 0111 ändring av renbyns stadgar. De skäl som talar för att rösträtt i flertalet frågor bör tillkomma endast de renskö- tande medlemmarna motiverar även att denna rösträtt differentieras med hänsyn till det intresse som varje medlem har av renbyns verksamhet och till storleken av hans bidrag till kostnaderna därför. Inflytandet på stäm- man bör därför graderas efter vederbörandes skyldighet att bidra till byns kostnader. Eftersom bidragsskyldigheten bestäms på grund av medlems reninnehav, kan rösträtten lämpligen anknytas direkt till reninnehavet. För att förenkla röstningsproceduren och garantera mindre renägare visst infly- tande bör dock en viss schablonisering ske, innebärande att röstberättigad skall äga en röst för varje påbörjat hundratal renar. En alltför stark makt- koncentration på en eller ett fåtal personer bör undvikas. De sakkunniga föreslår därför att ingen, vare sig för egen del eller som ombud eller ställ- företrädare för annan, skall få utöva rösträtt för mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet (jfr 119 5 aktiebolagslagen och 29 5 lagen om gemensamhetsanläggningar).

Ett vägande skäl för att ombilda lappbyarna till renbyar med väsentligt ökade befogenheter är enligt de sakkunniga att bättre förutsättningar ska- pas för en rättvis delning av kostnaderna för renskötseln inom ett för flera företagare gemensamt betesområde. Som en huvudregel för utgiftsfördel- ningen bör gälla att renbyns utgifter skall bestridas av samtliga renskötande medlemmar och fördelas mellan dem i förhållande till reninnehavet. Ren- byns verksamhet och den därmed förenade utgiftsredovisningen och kost- nadsfördelningen bör omfatta all renskötsel som utövas av medlemmarna inom byns verksamhetsområde. I annat fall uppkommer lätt en blandning av enskild och samfälld renskötsel utan någotdera systemets fördelar. Så snart en renägare utnyttjar den för medlemmarna gemensamma betesrät- ten, bör han anses delta i den inom renbyns ram bedrivna renskötseln och måste därmed också vara underkastad den planering och arbetsledning som byns organ har att svara för. Endast då är det möjligt att ge renbyar- nas verksamhet den stadga som krävs för en långsiktig organisering och ra- tionalisering av rennäringen. Renbyn bör likväl kunna besluta — dock ej med retroaktiv verkan -— att utgifter för renskötseln som inte avser med- lemmarnas samtliga renar skall bestridas endast av de renägare, vilkas djur föranlett utgifterna, med fördelning dem emellan efter antalet renar. En så- dan subsidiär fördelningsregel är motiverad för de fall då medlemmarnas renar är uppdelade på två eller flera storgrupper, som hålls avskilda från varandra. De kostnader för bevakning, utfodring, driftsanläggningar etc. som avser de olika storgrupperna skall i så fall kunna redovisas och för- delas för sig. Gemensamma kostnader för renarnas skötsel och utgifter av

annat slag såsom byns administrationskostnader bör däremot alltid förde- las mellan samtliga renägare.

De renskötande medlemmarna bör vara skyldiga att efter anmodan av styrelsen tillskjuta nödigt förlagskapital till renbyns utgifter för rensköt- seln. Den slutliga fördelningen av renbyns utgifter under ett räkenskapsår bör ske i styrelsens förvaltningsberättelse. Renbyns inkomster och utgifter under ett visst räkenskapsår bör i princip balansera varandra. Vinst eller förlust bör alltså inte stanna hos byn utan överföras till de enskilda ren- ägarna. Enligt de sakkunniga bör värdet på det arbete som de renskötande medlemmarna presterar för renbyns räkning bestämmas i förväg av by- stämman med giltighet intill dess stämman beslutar annat. Detta värde skall, såvitt gäller tid efter beslutet, läggas till grund för styrelsens bedöm- ning av behovet av förlagsmedel och för den slutliga utgiftsfördelningen.

Reglerna om renbys utgifter och deras fördelning bygger enligt de sak- kunniga på principen att utgifterna under ett räkenskapsår skall täckas av årets inkomster så att ingen vinst eller förlust uppkommer för byn. In- komsterna består förutom av förlag från de renskötande medlemmarna huvudsakligen av intäkter genom försäljning av omärkta renar samt av byns andel i avgifter för jakt- och fiskerättsupplåtelser m. 111. Eventuellt över- eller underskott under året utjämnas i samband med den i förvalt- ningsberättelsen verkställda slutliga utgiftsfördelningen, varav framgår vad varje renskötande medlem skall betala till byn utöver förlaget resp. har att få ut av denna, för att utgifter och inkomster skall gå jämnt ut. Ett fullstän- digt genomförande av principen 0111 årlig utgiftstäckning genom utdebitering på de renskötande medlemmarna kan emellertid medföra vissa olägenhe- ter. Det blir svårt för renbyn att finansiera större investeringar som i regel måste betalas under ett eller ett fåtal år, varemot nyttan av dem brukar visa sig i form av ökad avkastning eller minskade driftkostnader under en längre tidsperiod. Uttaxeringarna på de renskötande medlemmarna kan vi- dare bli ojämnt fördelade mellan olika är, eftersom skötselkostnader och andra utgifter för renarna erfarenhetsmässigt växlar starkt. Svårigheten att finansiera renbyns investeringar kan avhjälpas genom lån som återbetalas under längre tid. En utjämning av renägarnas årskostnader kan nås genom fondering, varvid under ett gott renår större utdebitering sker än som mot- svarar årets utgifter och under ett dåligt år bidrag till utgifterna erhålls från de sålunda avsatta medlen. I fråga om renbyns befogenhet att uppta lån krävs enligt de sakkunniga inte några restriktioner beträffande kortfristiga lån som avses bli avvecklade senast under räkenskapsåret närmast efter det år då lånet upptagits. I fråga om andra mera långfristiga lån är enligt de sakkunniga problemet mer komplicerat. Det är här fråga om att till senare räkenskapsår helt eller delvis övervältra kostnaden för en åtgärd som he- slutats och i regel också utförts under tidigare år. Därvid bör man inte bort- se från risken för att en åtgärd inte kommer att medföra den nytta för

framtiden som man ansett sig ha anledning räkna med. De som drabbas av en sådan felbedömning blir i första hand byns renskötande medlemmar under de år då återbetalningen skall äga rum. Med hänsyn härtill är det enligt de sakkunniga befogat att kringgärda rätten att uppta mera lång- fristiga lån med särskilda föreskrifter, avsedda att i möjligaste mån hindra en olämplig belastning av den framtida rennäringen inom byns verksam- hetsområde. De sakkunniga föreslår därför att beslut om lån av nu avsett slag måste fattas av bystämman med kvalificerad majoritet om två tredje- delar av det på stämman företrädda röstetalet, som tillika representerar mer än hälften av byns renskötande medlemmar, att vid lånets beslutande skall föreligga en amorteringsplan som visar under vilken tid och på vad sätt lånet skall återbetalas samt att lånets löptid skall vara maximerad till tio år eller den längre tid för vilken statlig kreditgaranti beviljats.

Angående fondbildning i syfte att möjliggöra utjämning av renskötselns årskostnader samt stärka byns solvens och likviditet m. m. anför de sak— kunniga inledningsvis att denna fråga kan lösas antingen genom föreskrift om obligatorisk fondbildning eller genom att byn frivilligt beslutar därom. De sakkunniga finner på anförda skäl lämpligast att välja frivilliglinjen och avstår alltså från att förorda tvingande bestämmelser om uppläggande av reservfonder eller liknande. I stället föreslås att erforderliga regler om fondavsättning och ianspråktagande av tillgängliga medel införs i renbyar- nas stadgar. Därvid blir det möjligt att ta vederbörlig hänsyn till de olika byarnas ekonomiska situation och medlemmarnas önskemål om kostnads- utjämning mellan goda och dåliga renår etc. Om regleringen av de med fon- deringen sammanhängande frågorna sker i renbyarnas stadgar, behöver lag- stiftningen inte tyngas med bestämmelser om medlemmarnas rätt till fon- derade medel i händelse av utträde ur byn. Avses sådan rätt skola tillkom- ma medlem, kan förbehåll därom införas i stadgarna i samband med övriga föreskrifter rörande eventuellt tillämnad fondbildning.

Slutligen föreslär de sakkunniga att de nuvarande bykassorna får övergå till renbyarna, varvid gällande bestämmelser i fråga om rätten att dispo- nera kassorna upphör. I stadgarna skall dock kunna tas in föreskrifter om bykassas behållande som en särskild fond hos renbyn.

5.2. Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag att större, rationella driftsenheter skapas genom åtgärder av organisatorisk natur godtas överlag av remissinstanserna. Det framhålls allmänt att förslaget att för gemensam drift av renskötseln inom lappbys område bilda en ny typ av juridisk person, som i sina huvuddrag är uppbyggd enligt de principer som gäller för ekonomisk förening, väl till- godoser syftet att höja renskötselns effektivitet och lönsamhet.

Kammarkollegiet framhåller att de sakkunnigas förslag skiljer sig radi-

kalt från gällande ordning enligt renbeteslagen. För att åstadkomma den eftersträvade ökningen av effektiviteten och lönsamheten synes förenings- renskötseln vara lämplig driftsform. Härför talar bl. a. erfarenheterna från Finland och från den typ av föreningsrenskötsel som sedan länge förekom— mit inom vissa skogslappbyar, de 5. k. renskötarföreningarna. Införande av föreningsrenskötsel över hela fältet synes från både rennäringens och markägarnas synpunkt vara en angelägen reform. Införandet i svensk rätts- ordning av en sådan nyhet som obligatorisk kooperation för en näringsut- övning synes visserligen med hänsyn till de speciella förhållandena inom ren- skötseln i och för sig inte behöva inge betänkligheter. Övergången till för-. eningsrenskötsel kan emellertid för de nu aktiva inom renskötseln i vissa fall uppfattas som ett intrång i den personliga friheten. Kollegiet tror dock inte att det finns anledning hysa farhågor för att reformen i någon större grad skall behöva kränka den enskilde företagarens intressen. Kollegiet håller före att en radikal omläggning av renskötselns organisation är åt— minstone på vissa håll inom renskötselområdet en nödvändig förutsätt- ning för att renskötseln skall kunna bli bärkraftig.

Vattenöuerdomstolen anser det uppenbart att ett genomförande av det framlagda förslaget om renbyar är ägnat att höja den renskötande befolk- ningens genomsnittliga ekonomiska och sociala ställning, men framhåller samtidigt att det nya systemet bör genomföras endast om en betydande ma- joritet bland näringsutövarna önskar det. Liknande synpunkter framförs av andra remissinstanser.

Lantbruksstyrelsen anser att en ny renbyorganisation enligt förslaget bör kunna främja rennäringens utveckling och ge möjligheter att efter mera företagsekonomiska principer styra utnyttjandet av näringens produktions- resurser. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att de sakkunnigas förslag i stort sett är ändamålsenliga och ägnade att medverka till en erfor- derlig rationalisering och sanering av näringen. Lappväsendet och lapp— byarna i länct har i huvudsak också ställt sig positiva till förslaget. Även länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag i fråga om lappbyarnas organisation och framhåller att förslaget har rönt ett positivt mottagande inom länet. Lappväsendet i länet tillstyrker ock- så förslaget och uppger att förslaget om renbyorganisationens uppbyggnad i huvudsak lämnats utan erinran av lappbyarna i länet.

Mot de sakkunnigas förslag till närmare utformning av renskötselns lo- kala organisation framför SSR erinringar på vissa punkter. SSR motsätter sig förslaget att byarnas ändamål begränsas till sådan verksamhet som har ett direkt samband med renskötseln i inskränkt bemärkelse. SSR hävdar att samebyn är bärare av sådana birättiglieter till renskötseln som anges i 56 & renbeteslagen såsom rätt till grustäkt och annan därmed jämförlig nyt- tighet. Det är därför nödvändigt, att byn såsom sådan kan ekonomiskt nyt- tiggöra exempelvis en grustäkt inom samernas områden eller fisket genom

flygverksamhet för att främja det nödvändiga kombinationsnäringsfånget. Eftersom byn är bärare av rättigheterna, fordras ingen särskild upplåtelse, om byn själv tillgodogör sig rättigheterna. Ett legalt förbud för samebyn att själv begagna sin egen rätt till land och vatten med moderna medel skulle enligt SSR vara utomordentligt uppseendeväckande. Skall en eller flera en- skilda samer inom byn utnyttja birättigheterna, exempelvis i bolagsform, med moderna metoder, fordras särskild upplåtelse, vilket komplicerar förhål- landena onödigtvis. SSR motsätter sig också förslaget att byn ges befogenhet att begränsa antalet renskötande medlemmar i byn och medlemmarnas ren- innehav. Samerna önskar inte bidra till tvångsutflyttningar genom anlitande av samisk makt. Den samiska makten bör inte användas på detta sätt på 10- kalplanet. En kommun eller en häradsallmänning kan inte utesluta medlem- mar eller delägare. Motsvarande tankegång gäller i tillämpliga delar i fråga om bestämmande av renantalet för medlem i sameby. SSR kritiserar även förslaget att samebyn själv skall bestämma om skötesrenar skall få hållas på bete inom byns område. SSR anser att nuvarande regler om skötesrenar bör behållas med följande begränsningar, nämligen att beträffande jordbruks- fastighet blott den som äger och brukar jordbruksfastighet kan komma i fråga, att antalet sätts till tio renar i allt samt att bostadsbandet enligt 14 5 2 renbeteslagen inte skall gälla samer som är stödjande medlemmar i same- byn. De sakkunnigas förslag innebär enligt SSR ett alltför fritt spel för ekonomiskt starka utomstående fysiska och juridiska personer. Jaktsafari på ren och andra för samerna oantagbara oarter kan få insteg. Ett starkt ekonomiskt intresse kan köpa upp renar och ställa samebyn inför ett full- bordat faktum, som byn inte har möjlighet att i verkligheten värja sig mot, även om formell rätt därtill skulle föreligga. Samebyn bör få rätt att vägra att motta skötesrenar. I fråga om medlemskap inom by anser SSR att byn bör ha rätt att anta utomstående renskötselberättigad som stödjande medlem i byn. Härigenom kan renskötande samer visa sin solidaritet med övriga samer och vice versa. Behovet av ett bindemedel samerna emellan är mycket ange- läget. I fråga om det ekonomiska ansvaret för samebyns förbindelser häv- dar SSR att medlemmarnas personliga ansvar på något sätt måste begrän- sas. De sakkunnigas förslag om ett obegränsat personligt ansvar synes i högst betydande mån tvångsvis öka de ekonomiska riskerna i rennäringen för större renägare, hemmansägare och förmögenhetsägare bland samerna. Samebyn såsom ekonomisk förening skulle härigenom komma att på ett av- görande sätt skilja sig från övriga ekonomiska föreningar. Man riskerar kapitalflykt från renskötseln för säkerställande av ekonomisk trygghet. Detta skulle medföra stora vådor, eftersom renskötseln måste anses vara underförsörjd med kapital.

Mot förslaget att byn ges befogenhet att begränsa antalet renskötande medlemmar i byn och medlemmarnas reninnehav riktas invändningar även från andra håll. Kammarkollegiet anser att avgången inom rennäringen och

därmed sammanhängande omställningsproblem är frågor som det närmast bör ankomma på myndigheterna att lösa. Kollegiet ifrågasätter därför om bystämma bör ges befogenhet att minska antalet renskötande medlemmar i byn. Same-Ä tnam framför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att förslaget att bystämma skall äga besluta såväl om begränsning av antalet renskötande medlemmar som medlemmarnas reninnehav väckt betänkligheter hos renägarna. Läns- styrelsen anser för sin del att dessa ärenden bör avgöras av myndighet. Lappväsendct i Västerbottens län anser att beslut om uteslutning av med- lem och maximering av medlems reninnehav bör fastställas av länsstyrelse för att bli giltigt.

Kammarkollegiet ställer sig tveksamt till de sakkunnigas förslag i fråga om skötesrenar. Enligt kollegiet utgör skötesrenarnas andel i renstocken i genomsnitt 15 %. Rätten att ha renar i vård hos renskötande same är tra- ditionsbunden. Skötesrenägandet är förmodligen också av viss ekonomisk betydelse för den ortsbefolkning och de icke renskötande samer som berörs härav. Från rennäringsidkarnas synpunkt torde skötesrenarna dock vara en belastning. Som ett naturligt led i strävandena att höja näringens lön- samhet bör enligt kollegiet ingå avskaffande av systemet med skötesrenar. Såsom de sakkunniga erinrat har gällande bestämmelser i renbeteslagen om högsta antal skötesrenar tillkommit huvudsakligen i syfte att skydda de renskötande samerna från att bli alltför starkt beroende av den bofasta befolkningen. Att överlämna åt renbyn att avgöra hur många skötesrenar som skall få hållas inger betänkligheter från den synpunkten att det kan leda till att skötesrenarnas antal ökar till förfäng för den egna näringens möjligheter att utvecklas. Med hänsyn härtill anser kammarkollegiet att frågan om skötesrenar bör övervägas ytterligare.

6. Bestämmelser till skydd för renskötselrätten

6.1 Gällande rätt

Den grundläggande bestämmelsen om renskötselrättcns innebörd finns 1 1 g 2 renbeteslagen. Där sägs att rätt till renskötsel innefattar befogenhet för lapp —- varmed åsyftas den som enligt renbeteslagen är renskötselberätti- gad —— att på de trakter där han äger uppehålla sig med sina renar begagna sig av land och vatten till underhåll för Sig och renarna. Renbeteslagen inne- håller vidare flera bestämmelser i vilka den allmänna renskötselrätten ex- emplifieras och kompletteras, nämligen om rätt att flytta med renarna mel- lan olika betesområden (21—24 Så), att uppföra stängsel (25 5), att anlägga vissa byggnader och uppta odlingar (41—43 Så), att hålla getter (44 å), att avverka skog (45—54 åå) och att jaga och fiska (55 5).

Rätten att driva renskötsel kan inskränkas med stöd av expropriations-

lagen och andra på fastigheter tillämpliga författningar såsom vattenlagen, väglagstiftning och gruvlagen. Därutöver innehåller renbeteslagen vissa be- stämmelser som möjliggör inskränkningar i renskötselrätten när så ford- ras för att tillgodose motstående intressen. Om renbetesrättens utövande på visst område prövas vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen, kan Kungl. Maj:t förordna att området inte vidare får be- gagnas för renskötsel (2 5 3 och 3 5 3). Skogssamernas rätt kan dessutom på samma sätt få vika av hänsyn till odlingens fortgång eller till fjällren- skötseln (3 5 3). Om fjällrenskötseln i denna ordning avlyses på visst om- råde, skall dock annat lämpligt område anvisas samerna (2 5 3). Skogs- samerna däremot är inte tillförsäkrade motsvarande kompensation. Även i andra fall kan renskötseln få lov att vika. I 5 5 föreskrivs följande: Fin- ner Konungen visst område å trakt, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar, oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större bety- delse, må sådant område undantagas från lapparnas begagnande. Är områ— de, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen eller å renbetes- fjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för det intrång, som genom områdets undantagande orsakas för renskötseln. Sådan gottgörelse skall enligt bestäm- melser, som givas av Konungen användas till förmån för lapparna. -— Be- stämmelsen i 5 & renbeteslagen om befogenhet att undanta visst område från samernas begagnande saknar motsvarighet i äldre renbeteslagstiftning. Den infördes på förslag av 1919 års lappkommitté. Kommittén ansåg att visst område borde kunna undantas från samernas bcgagnande även i an- nat fall än då betesrättens utövning var betungande för den jordbrukande befolkningen. Kommittén tillade att den närmast tänkt på sådana företag som gruvdrift, järnvägsanläggningar, uppdämningar i vattendrag e. d., för vilkas tillkomst, om de kunde tillmätas större betydelse, samernas intres- sen inte gärna fick utgöra hinder (SOU 1923: 51 s. 105). Enligt vad departe- mentschefen framhöll vid remiss till lagrådet av kommitténs överarbetade förslag avses med stadgandet att ”uttala den grundsatsen att de renskötande lapparna icke, såsom på sina håll ännu göres gällande, äga anspråk på oin- skränkt förfoganderätt över de åt dem upplåtna områdena, utan att deras liksom andras intressen böra stå tillbaka, då det gäller det allmännas bästa”. Förslaget förklarades dock innebära att samernas intressen inte borde vika annat än då det förelåg ett trängande behov att tillgodose ett särskilt ända- mål av större betydelse (prop. 1928: 43 s. 86). Angående ersättningens om— fattning uttalade departementschefen bl. a.: Uppenbart är att vederlaget icke kan omfatta all den avkastning, som utvinncs av det undantagna området. Vederlaget bör hållas inom rimliga gränser. Departementschefen anslöt sig till en remissinstans som uttalat att ersättningen borde innebära skälig gott- görelse för det minskade renbetet samt att jordvärdestegring på grund av järnväg, närhet till gruva o.s.v. borde tillfalla statsverket (prop. 1928: 43 s. 86).

I 56 & renbeteslagen finns vissa bestämmelser som innefattar särskilda ga- rantier mot upplåtelser som kan medföra olägenheter vid utövningen av ren- skötselrätten. Paragrafens tillämpningsområde omfattar endast ”de områ- den som blivit till lapparnas uteslutande bcgagnande anvisade”. Enligt för- arbetena till renbeteslagen avses med detta uttryck renbetesfjällen i Jämt- lands län och de delar av lappmarkerna ovanför odlingsgränsen som inte står under enskild disposition (prop. 1928: 43 s. 171). Iparagrafen föreskrivs att samerna på dessa områden inte får upplåta bete, slåtter, grustäkt, jakt, fiske eller annan jämförlig nyttighet till annan. Däremot kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer mot avgift göra vissa nyttjan— derättsupplåtelser på områdena. Sålunda kan upplåtas bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed jämförlig nyttighet, om denna inte används av samerna och upplåtelsen kan ske utan intrång eller skada för renskötseln. Vidare kan upplåtas jakt eller fiske, om upplåtelsen kan ske utan fara för tillgången på vitt eller fisk och utan besvärande intrång för samerna. Sådan upplåtelse får inte omfatta ensamrätt till jakt eller fiske utan är begränsad till befogenhet att jämte samerna utöva jakt eller fiske. Kungl. Maj ;t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan också upplåta nyttjanderätt till inägor. För sådan upplåtelse krävs att den kan ske utan avsevärt men för renskötseln. Vidare kan nyttjanderätt till mark upplåtas under förutsättning att upplå- telsen prövas böra ske med hänsyn till den allmänna samfärdseln. I förar- betena till sist nämnda bestämmelse sägs att det är viktigt med en viss bo- sättning i f jälltrakterna med hänsyn till samfärdseln exempelvis för postbe— fordran, för underhåll av stigar och färdleder och för att på annat sätt un— derlätta färder i fjälltrakterna. Slutligen föreskrivs i 56 & renbeteslagen att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, om synnerliga skäl föreligger, även i andra fall kan meddela upplåtelse av nyttjanderätt till mark för bostad eller liknande ändamål. Den avgift som inflyter på grund av upplåtelse enligt 56 & renbeteslagen skall enligt bestämmelser som ges av Kungl. Maj:t användas till förmån för samerna eller för verksamhet på den mark som upplåtelsen avser.

Om upplåtelse av renbetesmark för ändamål som inte finns angivet i 56 å renbeteslagen beslutar Kungl. Maj:t. Detsamma gäller upplåtelse av renbe- betesmark för ändamål som visserligen finns med i 56 5 men beträffande vilket särskilt bemyndigande inte har lämnats åt underordnad myndighet att utöva beslutanderätten. Som exempel på upplåtelser vilka i praxis un— derställs Kungl. Maj:ts prövning kan nämnas upplåtelse av mark för fram- dragande av elektrisk ledning samt för anordnande av vattentäkt, turist- stuga och skidlift.

6.2. JO:s framställning

I sin skrivelse till Kungl. Maj :t anförde JO, såvitt nu är i fråga, bl. a. föl— jande.

Vid antagandet av 1928 års renbeteslag har man förutsatt att det i vissa fall kunde vara ur allmän synpunkt befogat att inskränkning i annan ord— ning än genom expropriationsrättsliga förfaranden ägde rum i samernas hävdvunna rättigheter att för sig och sina renar begagna fjällmarkerna, t. ex. genom att vissa områden undantogs deras begagnande, genom att flytt- ningsvägarna ändrades, genom att upplåtelse av jakt och fiske åt andra skedde på deras marker m. 111. Under tiden efter lagens antagande har sam- hällsförhållandena i många avseenden radikalt förändrats. Den snabba sociala, ekonomiska och tekniska utveckling som särskilt efter andra världs- kriget präglat samhället har helt naturligt inte kunnat undgå att få åter- verkningar även med avseende på samernas förhållanden. En exploatering av fjällvärlden har påbörjats, som man vid lagens antagande helt visst inte kunde förutse. Industriföretag byggs ut eller tillkonnner, nya kommunika- tionsleder genom hittills orörd mark anläggs, bostads— och fritidsbebyggelse expanderar, turismen söker sig i ökad utsträckning till fjällvärlden osv. Genom denna utveckling som väl får antas komma att i stegrat tempo fortsätta aktualiseras på ett helt annat sätt än tidigare de spörsmål rö- rande samernas rätt att i möjligaste mån bibehållas vid sitt hävdvunna näringsfång, som reglerats i 1928 års lag. Den frågan anmäler sig därför om denna reglering numera på ett ändamålsenligt sätt tillgodoser samernas rätt och intressen.

Med hänsyn till de förändrade förhållanden som tidsutvecklingen medfört i fråga om fjällvärldens utnyttjande och till beskaffenheten och omfatt- ningen av de intressekollisioner mellan samernas och andra intressen som med tidens gång kan förväntas uppkomma, synes önskvärt att en över- syn och precisering nu sker av de materiella regler efter vilka dessa intresse- kollisioner skall bedömas och av de allmänna grundsatser på vilka reglerna vilar. En sådan med hänsyn till tidsutvecklingen betingad översyn synes påkallad för att klarlägga samernas rättsliga ställning i dagens och morgon- dagens samhälle och också och inte minst för att ge de tillämpande myndigheterna erforderlig ledning för deras förvisso vanskliga och makt- påliggande prövning av uppkommande frågor. Spörsmålet om de materiella reglernas innebörd och tillämpning är av essentiell betydelse för frågan om samerna skall kunna fortsätta sitt urgamla näringsfång eller om de efter hand skall trängas undan till allt mindre reservat för att till slut upphöra att existera som speciell befolkningsgrupp med säreget kulturarv.

6.3. De sakkunniga

De sakkunniga erinrar om att omfattningen och beskaffenheten av de ren- skötande samernas ursprungliga rättigheter inom renskötselområdet sedan gammalt är en omtvistad fråga. Meningsskiljaktigheterna har lett till att företrädare för samerna väckt talan mot Kungl. ltflaj :t och kronan om bättre rätt till vissa renbetesmarker. De sakkunniga framhåller för sin del att de enligt sina direktiv har att utgå från renbeteslagens huvudsakliga innehåll rörande samernas särskilda rättigheter i förhållande till kronan och andra rättsinnehavare och att det klarläggande av samernas rättsställning som behöver göras således skall ske på grundval av nu gällande lagstiftning. Med denna begränsning av utredningsuppdraget anser sig de sakkunniga inte ha anledning att ingå i bedömning av frågan om innebörden av de rättig- heter som de renskötande samerna av ålder haft inom skilda delar av det nuvarande renskötselområdet. De sakkunniga framhåller att det ända sedan tillkomsten år 1886 av den första renbeteslagen i lagstiftningen konsekvent har hävdats att samernas rätt är inskränkt till sådant nyttjande av land och vatten som fordras för renskötselns bedrivande. Ät denna ståndpunkt gavs klart uttryck redan av särskilda utskottet vid 1886 års riksdag (utlåtande nr 1 s. 31), när frågan om befogenhet för samerna att upplåta nyttjanderätt inom de för dem anvisade områdena behandlades. Utskottet uttalade följan- de: ”Ehuru lapparnas befogenhet att till underhåll för sig och sina renar betjena sig af land och vatten å de trakter, der de ega att vistas, är grundad på deras naturliga rätt till de för deras existens nödiga förutsättningar, så är med afseende å dessas beskaffenhet denna rätt likväl icke ens inom de för lapparne afsatta land att anse såsom en eganderätt. Den är endast en nyttjanderätt till det omfång, som bestämmes af villkoren för renskötselns bedrifvande. Hvad dertill icke erfordras, bör således falla utom gränsen för denna rätt.” De sakkunniga framhåller att de renskötande samernas rättig- heter i överensstämmelse med detta motivuttalande i de olika renbetesla- garna har beskrivits som en befogenhet att ”betjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar” (1 5 1886 års lag) resp. att "begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna” (1 & 1898 och 1928 års renbeteslagar).

Enligt de sakkunniga har utvecklingen lett till att de bestämmelser i ren— beteslagen som möjliggör inskränkningar i rätten till renskötsel till för— män för den jordbrukande befolkningen kan undvaras. Detsamma gäller bestämmelserna Om inskränkning i skogssamernas rätt till förmån för f jäll- renskötseln. Sålunda anför de sakkunniga, att den utveckling som nu kän- netecknar det norrländska jordbruket ovanför odlingsgränsen gör det över- flödigt att vid sidan av den generella föreskriften i 5 g renbeteslagen behålla den särskilda föreskriften om undantagande av mark från renskötsel till förmån för jordbruket. Bestämmelsen har inte heller, såvitt de sakkunniga

känner till, tillämpats i praktiken. Bestämmelsen i renbeteslagen om in- skränkning i skogssamernas rätt till förmån för fjällrenskötseln grundade sig enligt de sakkunniga på uppfattningen att fjällrenskötseln hade större framtidsutsikter än Skogsrenskötseln och avgjort större betydelse än denna. Erfarenheterna stöder dock enligt de sakkunniga inte denna uppfattning. Snarare har Skogsrenskötseln hävdat sig bäst såväl drifttekniskt som eko- nomiskt. Eftersom gränsen mellan de båda rendriftsformerna dessutom är tämligen flytande, anser de sakkunniga att tiden nu är mogen att avskaffa skillnaden i rättsställning mellan fjäll- och skogsreuskötsel. De sakkunniga föreslår sålunda att bestämmelsen slopas.

I fråga om den generella föreskriften i 5 5 renbeteslagen om undantagande av mark från användning för renskötseländamål påpekar de sakkunniga att beskaffenheten av de ändamål till vilkas förmån renskötselrätten i händelse av intressekonflikt måste vika i lagrummet inte har angetts på annat sätt än att det skall vara fråga om särskilt ändamål av större betydelse. Av förar- betena får dock anses framgå att det skall vara fråga 0111 ett företag vars ge- nomförande framstår som angeläget från allmän synpunkt. Att för ett före tag av enbart privat intresse låta intrång ske i renskötselrätten torde inte ha varit avsett. Denna innebörd skulle enligt de sakkunniga framgå tydligare, om villkoret för undantagande, efter förebild av 1 5 första stycket 6 expro- priationslagen, anges så att det konkurrerande ändamålet skall äga väsen- lig betydelse för det allmänna. De sakkunniga framhåller att ett företag gi- vetvis kan ha betydelse för det allmänna även om det tillkommit på enskilt initiativ och genomförs utan ekonomiskt eller annat stöd från statlig eller kommunal myndighet. Företagets sakliga innebörd, inte den form i vilken det framträder, skall beaktas vid bedömningen av om ett visst ändamål är av betydelse för det allmänna eller ej. Även ett privatekonomiskt företag, exempelvis för gruvbrytning eller turism, bör därför kunna göra anspråk på att få mark undantagen, om företagets verkningar från t. ex. sysselsätt- ningssynpunkt anses tillgodose ett väsentligt intresse, trots olägenheter för renskötseln. De sakkunniga anser det inte vara möjligt att närmare ange beskaffenheten av sådana företag som skall kunna få mark undantagen från renskötsel. Varje försök till närmare definiering av ändamålen skulle med säkerhet ganska snart framstå som föråldrat. Det bör därför överläm- nas åt rättstillämpningen att med beaktande av de från tid till annan skif— tande förhällandena bedöma i vilka fall det allmännas bästa motiverar in- trång i renskötselrätten. Uppenbarligen måste därvid tillses att det i varje särskilt fall undantagna området inte görs större än som oundgängligen behövs för ändamålet och att vid lokaliseringen och utformningen av området all möjlig hänsyn tas till renskötselns intressen. För att ett område skall kunna undantas från renskötsel bör vidare krävas, att sökanden dis- ponerar all den mark som fordras för ändamålet. Undantagandet i och för sig innebär inte tillskapande av sådan dispositionsrätt utan medför endast att

den nyttjanderätt som tillkommer de renskötselberättigade upphör inom området. Om undantagandet skall avse företag för annans räkning än om— rådets ägare, måste således visas att markägaren genom upplåtelser av nytt- janderätt eller servitut medgett företagaren att använda området för det av— sedda ändamålet. Beslut om undantagande bör enligt de sakkunniga, liksom f. n. gäller, kunna meddelas beträffande alla slags områden där renskötsel är tillåten. Även om behovet av undantagsförordnanden är störst i trakter där renskötsel får bedrivas året om, förekommer det på många håll inom lappmarkerna nedanför odlingsgränsen och inom sedvanerättsområdet att renskötseln bedrivs på sådant sätt att den inte går att förena med annan verksamhet. Verkningarna av ett undantagande blir enligt de sakkunniga i första hand att rätten för ortens renskötselberättigade att nyttja området för renbete upphör. Ytterligare verkan av renbetesrättens upphörande blir att de renskötselberättigade inte vidare får inom området nyttja de särskilda förmåner som enligt lag skall åtfölja renskötselrätten, såsom att flytta med renarna, uppföra stängsel, anlägga byggnader, avverka skog samt jaga och fiska. Detta bör dock inte hindra att samerna förbehålls rätt att även i fort- sättningen utöva vissa av de i renskötselrätten ingående befogenheterna i sådant fall när undantagandet inte behöver vara totalt. Sådan rätt har sa— merna fått genom exempelvis Kungl. Maj:ts beslut den 11 juni 1964 an— gående linbana m. nr. inom Abisko nationalpark. Enligt detta beslut har samerna rätt att utnyttja det undantagna området i den omfattning veder— börande myndighet finner utnyttjandet kunna ske utan olägenhet med hän— syn till syftet med företaget. Enligt de sakkunniga kommer beslut om un— dantagande i regel att avse all framtid. Om det med renskötseln konkurre— rande intresset kan förutsägas vara tidsbegränsat, bör hinder dock inte möta mot att förordna om undantagande allenast på viss tid, efter vars förlopp området åter får användas för renskötseländamål.

De sakkunniga erinrar om att gällande ersättningsregler i 5 & renbetes— lagen är begränsade i olika hänseenden. Dels utgår ersättning endast i den mån området är beläget ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, dels lämnas skälig gottgörelse endast för det intrång som genom undantagandet orsakas renskötseln. I uttrycket ”skälig gottgörelse” bör enligt de sakkun— niga kanske också inläggas att någon rätt inte föreligger till full ersättning ens för skadan i renskötselhänseende utan att det är tillräckligt med ett efter förhållandena avpassat vederlag för en del av de uppkommande olä— genheterna. Ersättningsreglerna är sålunda mer restriktiva mot de skadeli— dande än motsvarande bestämmelser i andra jämförbara sammanhang, där principen genomgående är att gottgörelse skall lämnas åtminstone för alla uppkommande sakskador av ekonomisk natur och detta oberoende av om skadan drabbar skadeföremålets ägare eller innehavare av en begränsad rätt till föremålet. Enligt de sakkunniga saknas anledning att vid bedöm— ning av ersättningsfrågan anse de renskötselberättigades på renbeteslagen

grundade nyttjanderätt mindre värdefull än en motsvarande nyttjanderätt som tillkommit genom privaträttslig upplåtelse. Rätten till ersättning bör följaktligen omfatta hela den genom undantagandet åstadkomna minsk- ningen av nyttjanderättens uppskattade värde vid tiden för ingreppet. Gott- görelse bör sålunda utgå även för intrång på mark nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen. Ersättningen bör emellertid vara begränsad till skada på och intrång i den nyttjanderätt som tillkommer de renskötselbe- rättigade, dvs. själva renbetesrätten och de med denna förknippade särskil- da rättigheterna, främst rätten att jaga och fiska samt rätten till skogs— fång. Det särskilda värde som området kan äga exempelvis på grund av förekomsten av vattenkraft, gruvfyndighet eller tomtförsäljningsmöjlighe- ter omfattas inte av nyttjanderätten och det bör därför inte påverka ersätt- ningen till de renskötselberättigade.

De sakkunniga tar även upp frågan angående möjligheten att föreskriva s. k. skadeförebyggande åtgärder. De sakkunniga framhåller att det inte är ovanligt att Kungl. Maj:t, trots att renbeteslagen inte innehåller några be- stämmelser härom, som villkor för undantagande föreskriver att skade- förebyggande åtgärder skall utföras, t. ex. anläggande av stängsel omkring det undantagna området för att minska olägenheterna genom undantagan- det. Enligt de sakkunniga bör skadeförebyggande åtgärder i regel vidtas, när ett område undantas från renskötseln. Den verksamhet som föranleder undantagandet är nämligen i allmänhet av sådant slag att renarna bör hind- ras från att ströva in i området. Enligt de sakkunniga bör inte renägarna be- tungas med ökat bevakningsarbete. I stället bör det normalt ankomma på den i vars intresse undantagandet sker att ombesörja erforderlig stängsel- hållning. Även andra åtgärder, t. ex. nya flyttningsvägar, kan behövas för att minska olägenheterna för renskötseln.

Enligt gällande bestämmelser är Kungl. Maj:t prövningsmyndighet i frå- gor om undantagande. De sakkunniga förordar att denna ordning även i fortsättningen behålls såvitt avser frågan huruvida undantagande bör ske eller inte. Ett beslut om undantagande av mark från renskötsel har samma karaktär som de på Kungl. Maj:t ankommande avgörandena om tillstånd till tvångsförvärv enligt expropriationslagcn och annan tvångslagstiftning. Även frågor om skadeförebyggande åtgärder bör enligt de sakkunniga prö- vas av Kungl. Maj:t, eftersom sådana frågor om möjligt bör avgöras sam- tidigt med frågor om undantagande. De sakkunniga diskuterar ingående vilken myndighet som lämpligen bör anförtros prövningen av ersättnings- frägan. Beaktansvärda skäl kan enligt de sakkunniga åberopas för att er- sättningsfrågan liksom f. n. avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett skäl är, att det är förenat med minst omgång att låta frågan om undantagande och ersättning prövas i ett sammanhang. Eftersom lägre administrativ myn- dighet inte torde kunna komma i fråga för sådana ersättningsavgöranden, är alternativet till prövning av Kungl. Maj '.t att frågan överlämnas till dom—

stol. En domstolsprövning innebär enligt de sakkunniga viss risk för tids- utdräkt och väsentligt ökade kostnader för förfarandet. Å andra sidan talar åtskilligt för domstolsprövning. Om full ersättning och inte bara ”skälig gottgörelse” skall utgå för uppkommande minskning av rcnskötselrättens värde, får ersättningsfrågan i huvudsak samma karaktär som i ett expro- priationsmäl där tillståndsfrågan avgörs av Kungl. Maj:t men ersättnings- frågan av domstol. Inte minst med hänsyn till att kronan är den störste markägaren inom renskötselområdet och därför i regel är engagerad i de företag för vilkas räkning undantagande av mark behövs är det enligt de sakkunniga av värde att fastställandet av ersättning ankommer på organ utan anknytning till administrativ myndighet. Enligt de sakkunniga är vär- det av att rennäringen blir jämställd med andra av tvångsingripanden ho- tade intressen så stort att de praktiska fördelarna av en bedömning i ad- ministrativ ordning bör få komma i andra hand. De sakkunniga föreslår därför att prövning av ersättningsfrågor överflyttas från Kungl. Maj:t till expropriationsdomstol.

De sakkunniga tar också upp frågan 0111 skydd mot markanvändning till skada för renskötseln. Det framhålls att renbeteslagen inte innehåller några regler som generellt hindrar markägare och andra från att använda mar- ken så, att renägarna i praktiken hindras att utnyttja sin betesrätt. De in- skränkningar som nu finns i fastighetsägares och brukares handlingsfrihet i förhållande till rennäringsutövarna avser endast vissa förfaranden, såsom förbud mot att skada flyttningsväg och att ofreda eller fördriva renar. Hin- der föreligger däremot inte mot att marken görs improduktiv som renbetes- mark. En sådan ordning var enligt de sakkunniga måhända naturlig när mycket stora arealer fanns för renskötseln och möjligheten att förändra naturen var begränsad. Nu är emellertid läget ett annat. En utveckling har påbörjats som kan leda till att vidsträckta marker inte längre kan använ- das för renskötseländamål. Främst är det turismen och fritidsbebyggelsen i fjälltrakterna som utgör nytillkomna och i lagstiftningen hittills obcakta— de faktorer. Något effektivt skydd finns inte i renbeteslagen mot att mark- ägaren genom bebyggelse eller på annat sätt ändrar markens användning och därigenom skadar renskötseln. Detta är enligt de sakkunniga inte till— fredsställande. Den rätt till renbete och annat nyttjande av land och vatten som tillkommer de renskötselberättigade bör inte kunna göras om intet genom ensidigt handlande av markägarna. Att huvuddelen av renbetes- markerna tillhör kronan och att risken därför är ringa för sådana mark- dispositioncr bör inte kunna åberopas. Skillnad bör nämligen inte göras mellan kronan och andra markägare. Inte minst ur psykologisk synvinkel är det av stor betydelse för de renskötselberättigade att även i förhållande till kronan ha uttryckligt lagstöd för sina befogenheter inom renskötsel- området. De sakkunniga föreslår därför bestämmelscr som i princip hindrar ägare och brukare av mark, som omfattas av renskötselrätten, att ändra

användningen av marken till skada för renskötseln." I syfte att förebygga att utvecklingen inom renskötselområdet hämmas genom sådana bestäm- melser, något som enligt de sakkunniga uppenbarligen måste undvikas inte minst i samebefolkningens eget intresse, bör bestämmelserna emellertid förses med vissa inskränkningar. Regelns tillämpningsområde bör enligt de sakkunniga begränsas till de trakter där renskötsel är tillåten under hela året. Förbudet mot ändrad markanvändning bör vidare gälla endast i fråga om sådan mark som faktiskt nyttjas för renskötsel. Förbudet bör drabba endast åtgärder av påtagligt betydelsefull karaktär, varken smärre änd— ringar i användningssättet, t. ex. införande av modernare metoder vid skogs- avverkning, eller mindre väsentliga olägenheter för renägarna bör därför omfattas av förbudsbcstämmelsen.

Avsikten med den föreslagna bestämmelsen om förbud mot ändrad mark— användning är endast att förhindra att mer ingripande ändringar i använd- ningen av mark, som är särskilt värdefull för rennäringsutövarna, kommer till stånd genom ensidigt handlande av markens ägare eller brukare. Un- dantag bör sålunda göras för det fall marken redan undantagits från ren- skötsel med stöd av de regler som de sakkunniga föreslagit. Vid den pröv— ning som skall ske enligt dessa regler fattas beslut om markanvändningen på objektiva grunder och efter hörande av de olika berörda rättsägarna. Rennäringsidkarna är också i dessa fall tillförsäkrade ersättning för de olägenheter som kan uppkomma genom markens undantagande. Det före- slagna förbudet skall därför gälla endast till dess marken undantas från renskötsel enligt de regler som de sakkunniga föreslagit. Beträffande före- tag som är underkastade tillståndsprövning enligt vattenlagen, torde det enligt de sakkunniga inte föreligga något behov av att mark som berörs därav i förväg undantas från renskötsel. Vattendomstolens eller synemän— ncns handläggning av sådana ärenden innebär nämligen att rättsägarna, däribland rennäringens målsmän, får komma till tals innan tillståndsfrågan avgörs och att ersättningsfrågorna blir nöjaktigt behandlade. Också i sam- band med fastställande av generalplan, stadsplan och byggnadsplan är. pröv- ningen av markanvändningen enligt de sakkunniga fullt tillfredsställande. Till undvikande av en onödig extra prövningsomgång med åtföljande risk för kompetenskonflikter bör företag av nu angivna slag inte vara underkas- tade det föreslagna stadgandet om förbud mot ändrat utnyttjande av mark till skada för renskötseln. I viss mån liknande synpunkter kan enligt de sak- kunniga läggas på andra företag för vilka tvångsrätter tillskapas genom be- slut av administrativa eller judiciella myndigheter. Eftersom prövningen av såväl tillstånds- som ersättningsfrågan i sådana fall är mer begränsad till de direkta verkningarna av den ifrågasatta tvångsrätten, anser de sakkun- niga att det f. n. inte är motiverat att undanta ytterligare företag från den föreslagna förbudsregelns tillämpning. De sakkunniga föreslår att tillämp- ningen av den föreslagna förbudsregeln skall ankomma på allmän domstol

efter talan av renby vars område berörs av en vidtagen eller tillämnad änd- ring i markanvändningen.

Enligt de sakkunniga är även renbeteslagens bestämmelser om nyttj ande- rättsupplåtelser i behov av en översyn. Till en början erinrar de sakkun- niga om att 56 å renbeteslagen avser nyttj anderättsupplåtelser endast inom en del av renskötselområdet, nämligen för ”lapparna avsatta land” (22 5 1886 års renbeteslag) resp. ”områden som blivit till lapparnas uteslutande bcgagnande anvisade” (31 5 1898 års renbeteslag och 56 5 1928 års ren- beteslag). När fråga uppkommer om att upplåta mark inom denna del av renskötselområdet för annat ändamål än renskötsel, bör enligt de sakkun— niga även i fortsättningen utgångspunkten vara att renbetesrätten ej skall behöva vika annat än i vissa i lagen särskilt angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för uppkommande intrång. Utanför reglerna i 56 5 lagen faller bl. a. all mark inom sedvanerättsområdet och i lappmarkerna nedanför od- lingsgränsen liksom enskild och kommunägd mark, även om den ligger ovanför odlingsgränsen. I fråga om upplåtelse av nyttjanderätt till sådan mark gäller vanliga regler, vilket bl. a. innebär att markägaren är oförhind— rad att göra upplåtelser utan att behöva ta särskild hänsyn till samernas rättighet. Dessa rättigheter kvarstår i princip oförändrade trots skedda upp- låtelser, men i praktiken kan möjligheten att utnyttja dem reduceras på grund av den ändring av markens faktiska användande som kan bli följden av en nyttjanderättsupplåtelse. Någon ändring av gällande lags ståndpunkt i detta avseende anser de sakkunniga inte höra ske. Med hänsyn till att sa- mernas rättigheter sedan länge varit särskilt omfattande och dessutom tryggade genom särskilda bestämmelser i fråga om de till samernas ”ute- slutande begagnande” anvisade områdena är det enligt de sakkunniga moti- verat att för dessa områden behålla speciella garantier mot upplåtelser som kan medföra olägenheter vid utövningen av renskötselrätten och de med denna förenade birättigheterna. Å andra sidan skulle ett utsträckande av dessa garantier till områden, där de inte nu föreligger, medföra risk för all- varliga rättsförluster för andra rättsägare och sannolikt föranleda omfattan— de kompensationskrav. När det gäller frågan vem som skall ha beslutande- rätten i upplåtelsefrågor står enligt de sakkunniga valet mellan markäga- ren, dvs. staten, eller innehavaren av rätten till områdenas ”uteslutande begagnande”, dvs. samerna. I båda fallen måste det bli fråga om företrä- dare för de egentliga rättsägarna, för staten någon regional eller central myndighet och för samerna någon organisation, lokal eller mer riksomfat- tande. Enligt de sakkunniga bör man vid frågans bedömande i första hand anlägga praktiska synpunkter. På vad sätt befordras bäst de intressen som både samerna och övriga befolkningsgrupper numera har inom dessa vid- sträckta områden? De sakkunniga anser det vara uppenbart att endast en statlig förvaltning kan komma i fråga för uppgiften. Medan en samisk för- valtning i praktiken inte torde kunna utformas så att den innefattar erfor-

derliga garantier för att övriga befolkningsgruppers intressen blir i skälig omfattning tillgodosedda, bör det vara fullt möjligt att inom ramen för en statlig förvaltning ta vederbörlig hänsyn till alla gruppers berättigade in- tressen, däribland också samernas. De sakkunniga anser därför att det nu- varande systemet i princip bör behållas och att således garantier för de sär— skilt omfattande samiska rättigheterna inom de aktuella områdena även i fortsättningen bör lämnas inom ramen för en statlig förvaltning. Om ett sådant system skall bli effektivt, måste det emellertid sörjas för att de en- skilda rättsägarna inte vidtar åtgärder som hindrar den statliga förvaltnings— verksamheten. Liksom i gällande lag bör därför förbud gälla för privata förfoganden över rättigheter som ingår i renskötselrätten.

Enligt 56 % renbeteslagen får upplåtelse av jakt eller fiske på de områ- den som anvisats till samernas uteslutande bcgagnande inte omfatta ensam- rätt till sådana nyttigheter utan är begränsad till befogenhet att ”jämte lapparna” utöva jakt eller fiske. Denna begränsning av möjligheten att verk— ställa upplåtelsen har ursprungligen tillkommit för att säkra samernas rätt till jakt och fiske såsom binäringar till renskötseln. Enligt de sakkunniga kan det ifrågasättas om det är påkallat att undantagslöst förbjuda sådan upplåtelse med ensamrätt. Jaktens betydelse som binäring torde vara starkt reducerad och i fråga om fisket finns möjligheter att dela upp fiskevattnen i sådana som fordras för samernas eget behov och sådana som utan olägen- het kan avstås till utomstående. Samtidigt har värdet av att kunna avsätta vissa jaktmarker och fiskevatten för upplåtelse med ensamrätt väsentligt ökat beroende främst på stegrad efterfrågan på jakt och fiske som turist- attraktioner i fjällbygderna. Inte minst med hänsyn till svårigheten att få till stånd en rationell fiskevård i vatten där samerna har rätt att bedriva nätfiske är det enligt de sakkunniga angeläget att det gällande förbudet mot upplåtelse av ensamrätt till annan blir uppmjukat. De sakkunniga föreslår därför att om särskilda skäl föreligger upplåtelse skall kunna avse all rätt till jakt eller fiske inom visst område. Sådana särskilda skäl bör huvudsak- ligen anses föreligga om ensamrätt fordras för att trygga en god jakt- eller fiskevård.

De sakkunniga föreslår vidare enhetliga bestämmelser i fråga om alla andra nyttjanderättsupplåtelser än sådana som avser jakt- och fiskerätt. Detta innebär en väsentlig förändring i förhållande till gällande regler som dels endast omfattar upplåtelser för vissa angivna ändamål, dels är diffe- rentierade med avseende på förutsättningarna för att upplåtelse skall få ske. I båda dessa hänseenden anser de sakkunniga det möjligt och lämpligt att i samband med övergången till en ny driftsform för renskötseln förenkla de nuvarande tämligen svåröverskådliga bestämmelserna. Genom den föreslag- na renbyorganisationen får rennäringsutövarna nämligen möjlighet att i förhållande till myndigheterna framföra sina önskemål och synpunkter med avsevärt större auktoritet än som hittills i regel kunnat ske. Redan detta

torde minska behovet av detalj föreskrifter om vilket intrång i deras intres— sen som bör kunna tillåtas. Därtill kommer att de sakkunnigas förslag om en uppdelning mellan rennäringsfonden och renbyarna av de medel som inflyter genom upplåtelserna (se under 7) innebär att den renskötande be- folkningsgruppen får ett starkt eget intresse av att upplåtelser av olika slag kommer till stånd. Med hänsyn härtill bör man enligt de sakkunnigas upp- fattning för framtiden kunna räkna med väsentligt minskade intressemot- sättningar mellan samerna och övriga befolkningsgrupper i dessa frågor. Med undantag av fiskerättsupplåtelserna föreslås att hälften av inkomsterna genom upplåtelse skall utgå till renbyarna. Det kan inte minst med hänsyn härtill förutsättas att beslutsmyndigheten kommer att fästa mycket stor vikt vid ett yttrande från en renby, vari denna på grund av befarade olägen- heter för renskötseln avstyrker en viss upplåtelse och därmed förklarar sig Vilja avstå från en möjlig inkomst.

F. 11. gäller att nyttjanderättsupplåtelser enligt 56 5 renbeteslagen skall ske mot avgift. Enligt de sakkunniga bör detsamma i princip gälla i fråga om alla upplåtelser enligt de föreslagna nya reglerna. Ett viktigt skäl för dessa är just att de beräknas skapa förutsättningar för ökade inkomster till rennäringen och rennäringsidkarna. Principen om avgiftsbeläggning bör emellertid inte vara undantagslös. Särskilt vid upplåtelse av fiskerätt för vissa samer som inte tillhör den renskötande befolkningsgruppen men är beroende av fisket inom renskötselområdet, de s. k. fiskesamerna, kan det enligt de sakkunniga föreligga starka skäl för att tillåta avgiftsfria upplå- telser. Sådana kan även någon gång vara befogade, när fråga är om något allmännyttigt ändamål, speciellt om dess tillgodoseende också ligger i den berörda renbyns intresse. På grund härav förordas att avgift skall utgå om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet.

En ledamot i utredningen, landshövdingen Ragnar Lassinantti, har re- serverat sig mot utredningsmajoritetens uppfattning att utgångspunkten för bedömningen av frågor angående upplåtande av renbetesmark för annat ändamål än renskötsel även i fortsättningen bör vara att renskötselrätten ej skall behöva vika annat än i vissa i lagen särskilt angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för uppkommande intrång. Reservanten anför att, även om man vid bedömning av frågor angående markanvändningen har att ta hänsyn till att renskötsel förekommer på trakten, markutnyttjandet borde i varje tidsskede anpassas efter utvecklingens gång. Man borde efter- sträva att använda markerna på mest effektiva sätt. En ändamålsenlig markanvändning borde kunna åstadkommas utan att de samiska rättighe- terna träds för nära. Från sysselsättnings- och försörjningssynpunkt bör en mer mångsidig markanvändning vara till stort gagn för samerna. Även en försiktig bedömning leder enligt reservanten till en optimistisk uppfattning om möjligheterna för samerna att till betydande del grunda sin framtida försörjning på sådan verksamhet för vilken exempelvis turismen ger un-

derlag. Detta är av särskild betydelse med hänsyn till att ett växande antal samer framdeles ej synes kunna få sin försörjning av renskötsel. Särskilt för medelålders och äldre samer, vilka inte kan lämna hemorten, föreligger stort behov av kompletterande sysselsättningar. En restriktiv markpolilik skulle enligt reservantens uppfattning innebära, att förutsättningarna skulle minska för att genom nya former av ekonomisk verksamhet bredda basen för samiskt arbetsliv. Det skulle vara olyckligt om t. ex. motiverade bered- skapsarheten skulle försvåras av en mycket återhållsam markpolitik. Rikt- linjerna för den framtida markpolitiken bör enligt reservanten utformas så, att en från samhällsekonomisk synpunkt optimal användning av mar- kerna fortlöpande underlättas. Samerna bör ha mycket att vinna av en så- dan ändamålsenlig markpolitik, som ur samhällsekonomisk synvinkel är fördelaktig. Det bör inte vara omöjligt att härvid visa berörda parter rim- lig hänsyn i det mot en historisk bakgrund gestaltade lapprivilegiets anda. På förvaltningsmyndigheterna bör ankomma att på olika sätt verka för att så sker utan att en ändamålsenlig markanvändning härigenom eftersätts. Dessa principer för den framtida markanvändningen bör enligt reservan- ten på lämpligt sätt komma till uttryck antingen i lagtexten eller i de rikt- linjer som lämnas för förvaltningsmyndigheternas verksamhet.

6.4. Remissyttrandena

SSR framför till en början vissa principiella erinringar mot utgångspunk- terna för de sakkunnigas förslag till bestämmelser till skydd för renskötsel- rätten. SSR tar i sitt yttrande upp frågan 0111 samernas rätt till mark, vat- ten, jakt, fiske och andra nyttigheter inom renskötselområdet. Enligt SSR har samerna en starkare rätt till marken än som framgår av renbeteslagen. SSR åberopar att samerna besatt och hävdade sina områden i Jämtlands län och Lappland vid den tid då områdena införlivades med svenska riket. För- utom denna förmenade ursprungliga rätt anser SSR att samernas rätt kan grundas på bl. a. urminnes hävd och en av de svenska myndigheterna er- känd, ständig och ärftlig besittningsrätt. Mot denna bakgrund kräver sa- merna självbestämmandcrätt över de marker och nyttigheter som de för- fogar över. Enligt SSR bör samernas rätt till marken rätteligen karakterise- ras som en medäganderätt. Påståendet att samernas rätt är inskränkt till sådant nyttjande av land och vatten som fordras för renskötselns bedrivan- de är enligt SSR felaktigt. SSR anser att de sakkunniga tolkat direktiven för snävt, vilket lett till att de juridiska grundvalarna för rennäringen, själva rätten till näringsunderlaget inte blivit tillräckligt utredda. Så t. ex. anges inte i betänkandet vem som är bärare av samernas rätt till land och vatten. Inte heller anges rättens civilrättsliga karaktär.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att annan utgångspunkt inte varit lämplig eller ens möjlig för de sakkunniga än att staten äger marken med

undantag av det privat ägda sedvanerättslandet och att de renskötande sa- mernas rätt är inskränkt till sådant nyttj ande av land och vatten som ford- ras för renskötselns bedrivande. Enligt länsstyrelsen är det naturligt att de sakkunniga avstått från att söka definiera den civilrättsliga karaktären av samernas rättigheter. Bortsett från att staten inte genom lagstiftningen bör uppge väsentliga delar av den ståndpunkt som staten hittills intagit i de år 1966 av samerna inledda rättegångarna om äganderätten till mark och vatten, är det inte heller för det praktiska arbetet inom rennäringen och dess administration nödvändigt att i den nya lagstiftningen införa en sådan definition.

Många remissinstanser anser i huvudsaklig överensstämmelse med reser- vantens uppfattning att de bestämmelser som möjliggör inskränkningar i renskötselrätt bör utformas så att det framtida markutnyttjandet inom ren- skötselområdet underlättas. Statens naturvårdsverk erinrar om de stora områden som renskötseln tar i anspråk, och att antalet renskötande samer minskat för varje år. Mot den bakgrunden bör det enligt naturvårdsverket vara möjligt att successivt vidga markanvändningen i dessa områden till andra aktiviteter såsom friluftsliv, jakt och fiske för en större allmänhet utan att samernas rättigheter behöver trädas för när. Viss liberalisering i fråga om upplåtelse av renbetesmark anser naturvårdsverket på sikt vara till förmån för samerna bl. a. genom att deras försörjningsunderlag diffe- rentieras. Naturvårdsverket ansluter sig i denna del till de synpunkter som utvecklats av reservanten. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att lev- nadsbetingelserna i lappmarkerna ändrats på ett omvälvande sätt genom den tilltagande urbaniseringen och utvecklingen av näringslivet. Dessa för- ändringar utgör ett starkt motiv för vissa jämkningar av renbeteslagstift- ningens utformning när det gäller reglerna för markanvändning till olika med renskötseln icke sammanhängande ändamål. Även Skogsstyrelsen an- ser det vara viktigt att med hänsyn till syssclsättningsproblemen i här ak- tuella landsdelar värna om möjligheterna att utveckla nya näringsgrenar som är lämpliga för dessa områden. Domänverket understryker att ren- skötselprivilegiet är en nyttjanderätt knuten till själva näringsutövandet och att rennäringens omfattning begränsas av tillgången på bete. Verket erin- rar vidare om att betingelserna ändrats inte enbart för rennäringen utan även för annat utnyttjande av de områden där renskötsel förekommer. Inte minst gäller detta själva fjällområdet som fått en växande betydelse för turism, friluftsliv, jakt och fiske m. 111. Detta förhållande i förening med att antalet renskötande samer beräknas minska ytterligare gör det enligt verket angeläget att 500—600 familj ers i och för sig berättigade krav på sär- skilda privilegier inte tillåts väsentligt försvåra landets utnyttjande på annat sätt till gagn för stora skaror av andra medborgare. Vid avvägningen mellan renskötselns intressen och motstående intressen bör givetvis iakttas att för renskötseln särskilt viktiga rättigheter inte förnärmas men i åtskil-

liga frågor anser verket hänsyn ändå kunna tas till motstående intressen i något högre grad än tidigare. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att frågan under vilka förutsättningar mark skall kunna undantas från ren- skötsel behandlats alltför knapphändigt i betänkandet ef tersbm utrednings- uppdraget ansetts lägga hinder i vägen för en mera förutsättningslös pröv- ning. Länsstyrelsen hyser sympatier för reservantens uppfattning att man bör sträva efter att använda marken på mest effektiva sätt. Länsstyrelsen anser det dock svårt att på föreliggande material uttala sig bestämt i saken, och framhåller önskvärdheten av att frågan övervägs ytterligare på grund av den stora betydelse en lämplig markdisposition har för utvecklingen i Norr- land.

De remissinstanser som uttalar sig för ett mera effektivt utnyttjande av mark inom renskötselområdet ställer sig i allmänhet kritiska till de sakkun- nigas förslag att som villkor för renskötselrättens upphävande kräva att marken oundgängligen behövs för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna.

Domänverket anser villkoret att ett, område skall vara oundgängligen er- forderligt för det ifrågavarande ändamålet innebära en alltför hård be- gränsning av möjligheterna till undantagande. Undantagande synes i stället böra få ske om området fordras för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför liknande synpunkter. Även naturvårdsverket anser villkoret för undantagande innebära en med hänsyn till andra intressen hård begränsning. Bestämmelsen'bör få en något mindre sträng utformning, åtminstone för områden som inte är av första rangens betydelse för renskötseln. Kammarkollegiet framhåller att situationen i fall av undantagande kan vara, att endast ett förhållandevis" obetydligt område behöver undantas eller att fråga är om trakt som endast sporadiskt besöks av renar eller som har dåligt renbete. Undantagandet innebär i så fall inte några större olägenheter för renskötseln. Det synes kollegiet orimligt att i sådana fall behöva upprätthålla lagens stränga krav på ändamålets bety- delse. Kollegiet förordar att bestämmelsen formuleras så- att den lämnar utrymme åt en mera förutsättningslös prövning av markanvändningen. Kollegiet anmärker vidare på uttrycket ”undantagande”. Det för tanken till ett markbortfall av stadigvarande art. Från störningssynpunkt är det emel— lertid ofta inte så mycket markbortfallet som arten av den verksamhet som skall bedrivas inom området som är av betydelse. Verksamheten kan vara störande utan att den medför markbortfall. Markbortfallet kan vidare vara av temporär art, såsom t. ex. vid hyggesbränning. Bestämmelsen bör därför utformas så att den om möjligt fångar in all för renskötseln mera störande verksamhet som kan tänkas förekomma. Genom de sakkunnigas förslag till bestämmelse om skydd mot ändrad markanvändning är indirekt utsagt, att markens ägare eller brukare får vidta åtgärd som inte medför avsevärd skada för renskötseln utan särskild prövning av Kungl. Maj:t. Huruvida de

sakkunniga tänkt sig detta framgår ej klart. Kollegiet anser dock att det finns anledning överväga en sådan gränsdragning. I vart fall bör Kungl. Maj:ts prövning av fråga om upphävande av renskötselrätt när det gäller bagatellärenden kunna delegeras till underordnad myndighet. Kollegiet erin- rar om att nyttjanderättsupplåtelser i princip skall meddelas av regional myndighet. I realiteten innebär emellertid även dylika markupplåtelser ofta att mark undandras från samernas begagnande. Kollegiet föreslår samman- fattningsvis att Kungl. Maj :ts prövning begränsas till åtgärder eller företag varigenom avsevärt men för renskötseln kan vara att befara.

Kiruna stad anför att de sakkunnigas förslag att med expropriationslagen som förebild kräva att det konkurrerande ändamålet äger ”väsentlig bety- delse för det allmänna” inte bör uppfattas så att med uttryckssättet avses en begränsning av undantagsmöjlighcterna till de i 1 5 1—6 expropriations- lagen avsedda expropriationsanledningarna. Det måste finnas möjlighet för Kungl. Maj :t att från renskötseln undanta mark även för andra ändamål. Undantag måste kunna göras för sådana ändamål som en tätorts förseende med mark för fritidsbebyggelse, såväl för dess egen befolkning som för tu— rismen. Överhuvudtaget saknas anledning att i detta sammanhang anknyta till expropriationslagens förutsättningar för rätt till tvångsinlösen, vilket de sakkunniga måhända inte heller avsett, utan bedömningen bör kunna ske helt oberoende av detta. SSR anser att expropriationsmöjlighet enligt expro- priationslagen måste föreligga för att mark skall kunna undantas från sa- mernas bcgagnande. Dock bör expropriationsanledningen i 1 g 11 (national- park, naturreservat eller naturminne) undantas. Men även om expropria- tionsanledning föreligger bör någon form av kvantitativ begränsning införas.

LKAB anför att förslaget att omformulera 5 & renbeteslagen är olyckligt. Den föreslagna formuleringen ”av väsentlig betydelse för det allmänna” kan med hänsyn till allmänt språkbruk vara missledande, eftersom ”det allmänna” vanligtvis används såsom en motsats till ”det privata”. Av vad de sakkunniga anfört framgår såväl att man inte avsett någon saklig änd- ring av bestämmelsernas innebörd som att man uppmärksammat den risk för här ovan antydd tolkning som ligger i formuleringen. Det förefaller med hänsyn härtill lämpligast att låta den nu "gällande lydelsen kvarstå oföränd— rad. Boliden aktiebolag anmärker att eftersom de sakkunniga inte avsett att föreslå någon ändring av innebörden i gällande bestämmelser i 5 & renbetes- lagen och den föreslagna nya lydelsen lätt kan leda till missförstånd, den gällande lydelsen bör behållas. Same-Ätnam anser att förslagets formulering ”oundgängligen erforderligt för ändamål av väsentlig betydelse för det all- männa” lider av samma oklarhet som 5 & renbeteslagen. Samernas möjlighet att hävda sig blir enligt förslaget starkt beskuren. Om i huvudsak ekono- miska värderingar förs fram vid bedömningen, har samerna inte möjlighet att kunna hävda sin rätt. Områdets väsentliga betydelse även för samernas näring måste komma till uttryck. Om samernas rätt enligt samebyns me-

ning skulle skadas eller trädas för när, bör samebyns rätt gå före det all- männas.

Några remissinstanser tar upp frågan om förhållandet mellan de före— slagna bestämmelserna om upphävande av renskötselrätten och bestämmel- ser i annan lagstiftning om upphävande av eller inskränkning i renskötsel- rätten.

Kammarkollegiet erinrar om att frågan hur 5 5 renbeteslagen förhåller sig till annan lagstiftning om tvångsrätt såsom vattenlagen, gruvlagen, ex- propriationslagen, väglagen och byggnadslagen inte är reglerad i lag. Praxis synes numera enligt kollegiet vara att prövning enligt 5 5 renbeteslagen. möjligen med undantag i visst avseende från expropriationslagen, sker en- dast om tvångsrätt inte kan utverkas i annan ordning. Expropriationslagen är i princip inte tillämplig på kronans fastigheter, men särskild rätt som i avseende på fastighet tillkommer annan än kronan kan dock bli föremål för expropriation. Detta innebär att lappbys rätt till renbetesutövning torde kunna exproprieras, oberoende av i vems hand marken befinner sig. Kolle- giet tror dock inte att expropriationslagen någonsin kommit till sådan an- vändning, i vart fall inte när det gällt kronomark. Kompetensområdet för 5 & renbeteslagen har alltså i tillämpningen i huvudsak kommit att begränsas till markdispositioner som markägare, i regel kronan, önskar göra på sin egen mark. Kollegiet förordar att denna ordning behålles. De sakkunnigas ståndpunkt synes inte helt entydig.

Kommerskollegium erinrar om att den föreslagna bestämmelsen om un- dantagande leder till att gruvägare, trots att inmutning beviljats honom och utmål utlagts enligt gruvlagen, måste begära Kungl. Maj :ts tillstånd att för- foga över mark som krävs för gruvdriften, om marken är belägen inom ren- skötselområdet. Kollegiet har förutsatt, att tillstånd vanligen kommer att beviljas och att bestämmelsen, såvitt avser gruvdrift, får sin väsentliga be— tydelse som underlag för bedömningen av ersättning till samerna för skada och intrång. I annat fall kan osäkerhet om möjligheterna att få mark på renskötselområdc undantagen verka hämmande på benägenheten att söka efter nya fyndigheter. Vidare är det av vikt att utvinning av redan upptäck- ta men ännu ej bearbetade fyndigheter inte omöjliggörs. Gruvdriften bör bedömas vara av sådan betydelse för det allmänna att undantagande av erforderlig mark regelmässigt kan påräknas. Norrbottens företagareför- ening anför liknande synpunkter.

LKAB, som främst uppehåller sig vid frågan om behovet av mark för gruv- drift, anför att de sakkunniga synes mena att begäran om undantagande för gruvdrift i princip bör ske först sedan inmutningsrätt beviljats samt att, om provbrytningen ej innebär väsentligt men för renskötseln, sådan begä- ran kan uppskjutas till dess utmål blivit utlagt och gruvdriften skall sättas igång på allvar. Dessa de sakkunnigas uttalanden synes LKAB kunna läsas så att undantagande regelmässigt skall ske vid planerad gruvdrift inom områ-

den där renskötsel är tillåten. En sådan tolkning synes i vissa fall kunna medföra en inskränkning i gruvlagens bestämmelser om rätten att bearbeta mineralfyndigheter. 5 5 renbeteslagen har, såvitt bolaget vet, inte getts en sådan innebörd. Det framgår inte klart av de sakkunnigas kommentarer om en ändring är avsedd i detta hänseende. Innebörden av förslaget synes oklar och bör närmare klarläggas och eventuellt övervägas inom den nu arbetande gruvrättsutredningen.

Även Boliden aktiebolag framhåller att undantagande enligt 5 & renbetes- lagen, bolaget veterligt, aldrig har aktualiserats för gruvändamål. De sak- kunniga synes emellertid utgå från att undantagande normalt skulle behö- vas då det gällt gruvdrift. Därvid skulle alltså fråga om gruvdrift prövas av minst tre instanser, nämligen bergmästaren (gruvlagen), Kungl. Maj:t (5 5 rennäringslagen) och expropriationsdomstol (ersättning enligt 5 5 rennä- ringslagen utöver den ersättning som utgått enligt gruvlagen). För Norr- bottens del skulle därtill komma behandling av ansökan om dispens från inmutningsförbudet. Bolaget understryker att det är synnerligen viktigt att i lagtexten eller på annat sätt klarlägga i vilka fall undantagande måste be- gäras, så att inte denna vanskliga fråga överlämnas till den enskildes bc- dömande. Bolaget anser att det från både principiella och praktiska syn- punkter måste ifrågasättas om inte samernas —— liksom andras intressen i samband med gruvdrift kan tillräckligt beaktas inom ramen för gruvlagen. Skulle det anses att undantagande jämlikt 5 5 i vissa speciella fall skall krävas, bör dock ersättningsfrågorna regleras inom ramen för det nörmala förfarandet enligt gruvlagen. Det skulle vara otillfredsställande 0111 vissa ersättningar skulle utgå enligt gruvlagen och andra bestämmas av expro- priationsdomstol. Bolaget fäster även uppmärksamheten på det vanliga fal- let, att gruvdriften skall förenas med ett anrikningsverk. För anläggande av anrikningsverk fordras f. n. prövning av vattendomstol, som även tar ställ- ning till markbehov och ersättningsfrågor.- I ett sådant fall kommer före- taget att prövas'av ännu flera instanser.

De sakkunnigas förslag att expropriationslagens ersättningsregler och dess regler om domstolsprövning skall göras tillämpliga i fall av undantagande av mark från renskötsel tillstyrks av de flesta remissinstanserna. Vissa jämkningar i reglerna föreslås emellertid från vissa håll. Några remissin- stanser förordar att Kungl. Maj :t liksom f. 11. får pröva även ersättningsfrå- gorna.

Kammarkollegiet påpekar att en tillämpning av expropriationslagens er- sättningsbestämmelser från handläggningSsynpunkt kan innebära en om- gång i jämförelse med nuvarande ordning. Å andra sidan talar rättssäkera hetssynpunkterna för att ersättningsfrågorna skall kunna underställas dom"- stols prövning. Kollegiet tillstyrker med vissa modifikationer att ersättnings- frågorna prövas och avgörs av expropriationsdomstol. Reglerna om fast- ställande av ersättning bör i likhet med som sker i fråga om ersättning en-

ligt naturvårdslagen utgå från att frivillig. uppgörelse i första hand här efter- strävas. Den ersättningsskyldige bör således om möjligt redan i förväg ha träffat överenskommelse med vederbörande renby och myndighet om åt- gärder till förebyggande av olägenheter och om ersättning. Kan parterna inte enas bör ersättningsfrågan tas upp vid expropriationsdomstol, sedan Kungl. . Maj:t meddelat beslut om undantagande. Gäller det bagatellartade fall ifrå- gasätter kollegiet om inte ersättningsfrågan bör avgöras i samband med be- slut om undantagandet, även för det fall att parterna inte kommit överens om ersättningen. Det är inte rimligt att en markägare skall åsamkas rätte- gångskostnader som kanske vida överstiger den gottgörelse som skall läm- nas. Därför bör Kungl. Maj:t -—— eller underordnad myndighet om bagatell- ärenden skulle komma att delegeras — kunna i samband med undantagandet besluta om storleken av den ersättning som skall utgå, om undantagandet är av mindre betydelse från renskötselsynpunkt.

Domänverket anser att mycket talar för den föreslagna ordningen för fast- ställande av skade- och intrångsersättning. Handläggningen kommer emel- lertid att ta längre tid och styrelsen förutsätter att expropriationslagens be- stämmelser skall tillämpas endast på områden av betydelse. För mindre om- råden bör hittills gällande ordning tillämpas. .

Kiruna stad anför i fråga om förfarandet i ersättningsfrågor att det väl inte kanbestridas att vissa skäl kan anföras för den föreslagna ändringen. Emellertid är det här fråga om sådana intressen som i många avseenden är väsensskilda från de ersättningsspörsmål som avses i expropriationslagen . Förfarandet i ersättningsfrågorna genom domstolsprövning kommer vidare att bli tungrott, tidsödande och kostsamt. I motiveringen för ändringen har inte ens berörts de praktiska tillämpningsfrågorna vid en domstolspröv- ning. Expropriaten är svår att definiera och utredningen ger ringa eller ingen vägledning 'härom. Vidare uppkommer fråg., huruvida lappfonden som sådan skall vara .part i ersättningsmålet eller inte. Skall lappbyn såsom juridisk person vara part eller skall partsförhållandet utsträckas till varje medlem i renbyn såsom sakägare eller dessa jämte renbyn? Enligt 31 5 ex- propriationslagen skall ersättning bestämmas särskilt för varje sakägare, vilket skulle betyda att det ankommer på domstolen att göra en fördelning inom berörd renby. Detta borde rimligen också betyda att varje delägare i byn är part i målet. Svårigheterna och olägenheterna med en sådan ord- ning bör framstå såsom uppenbara. Expropriationslagens bestämmelser om ersättning har därjämte en genomgående anknytning till fastighetsbegrep- pet och även här synes svårigheter kunna uppkomma vid tillämpningen av bestämmelserna då det gäller frågor om intrång i renskötseln. Rätten till renskötsel är ju normalt inte knuten till fastighet i expropriationslagens be- märkelse. Därför bör nuvarande bestämmelser gälla till dess de angivna frågorna har utretts närmare. Även länsstyrelsen i Norrbottens län avstyr-

ker förslaget om att ersättningsprövningen skall överflyttas från Kungl. Maj :t till expropriationsdomstol.

Mot den föreslagna bestämmelsen om skydd mot ändrad markanvändning anförs kritik från några håll. _ _ '

SSR anför att eftersom samerna har en medäganderätt till marken kan de sakkunnigas förslag till bestämmelser angående skydd mot ändrad markanvändning godtas endast om de får en sådan utformning, att de inte hindrar rättegångar som samerna önskar föra om rätten till mark även ne- danför odlingsgränsen. Samerna bör vidare inte vara skyldiga tåla ens mindre ändringar, som inte medför avsevärd skada. SSR vänder sig också mot ett uttalande av de sakkunniga att införandet av moderna metoder i skogsavverkningen inte kan anses innebära väsentlig skada för renskötseln - och hävdar att hyggesbränning och kalhyggen orsakat renskötseln stora ' skador och att skogsgödslingcn är en mycket stor fara för renlaven. Domän- ' ' verket och någon skogsvårdsstyrelse ifrågasätter om inte det i de sakkun— nigas motiv angivna uttalandet att förbudet mot ändrad markanvändning inte är avsett hindra omläggning av skogsbruksmetoder borde tas in i lagtexten. .. . Kammarkollegiet anser att förbudet mot ändrad markanvändning, som en— ligt de sakkunnigas förslag begränsas geografiskt till trakter där renskötsel är tillåten hela året, bör gälla inom hela renskötselområdet. Ensamt av- görande bör vara om genom viss åtgärd avsevärd skada är att befara för renskötseln. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län bör förbudet mot änd- rad markanvändning inte gälla för mark som tagits i anspråk med vågrätt enligt lagen om allmänna vägar.

De sakkunnigas förslag i fråga om nyttjanderättsupplåtelser lämnas utan erinran av flera remissinstanser medan många andra ansluter sig till reser— vantens uppfattning att även bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelser bör utformas så att en från samhälls'synpunkt optimal användning av ren- betesmarkerna fortlöpande underlättas. SSR kritiserar de sakkunnigas för- slag och hävdar i första hand att upplåtelscrätten bör tillkomma samebyn.

Som skäl anförs bl. a. att innan den första renbeteslagen tillkom (1886) var ' ' '

det mycket vanligt att samerna själva upplät nyttjanderätt. De fråntogs denna rätt enbart av det skälet att de inte ansågs kunna betros med upp- giften att verkställa upplåtelser och förvalta inflytande medel till gemen— samt gagn. Om samernas förstahandsyrkande inte bifalls, yrkar samerna att 56 & renbeteslagen behålls helt oförändrad. Varje ändring innebär näm— ligen ett försök att genom lagstiftning påverka de rättegångar som pågår an— gående samernas rättigheter. '

7. Rationalisering, stödåtgärder m. 111.

7.1. Nuvarande förhållanden

Stödet åt rennäringen består av bidrag till olika slag av investeringar och till driftkostnader. I nedanstående diagram redovisas storleken av dessa me— del. Därjämte redovisas i diagrammet kostnaderna för dels rådgivning och forskning m. m., dels den statliga administrationen.

Milj. kr 12

11

10

1 ' . ' , 'i'??? ' ' "o'ö'o'o'i . o o o -' ' _ :'o'o'o'o'

'o'o'o'o'c' NM %'o'o'o': :nnl Ål 0.60' 90 61.0' '.'-0.0

1962/63 1963364 1964,.'65 1965-66 1966,-"'67 1967,-'68 196856 Budgetår

% Kostnader för rådgivning och forskning m. m.

D Bidrag till investeringar och driftkostnader

& Kostnader för den statliga administrationen

För bestridande av kostnaderna för den statliga administrationen har bud- getmedel anvisats. För de övriga utgifterna har medel disponerats enligt följ ande.

Budgctår Milj. kr. 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1. Budgetmedcl ...... 0,05 0,17 0,08 0,13 1,40 0,23 0,19 2. Statens lappfond1 . . 0,76 0,99 1,16 0,97 1,30 2,70 1,32 3. Regleringsavgifter' 0,22 0,30 0,28 0,72 0,59 0,47 0,40 4. AMS-medel ...... 0,63 0,82 1,42 2,31 3,73 4,80 4,86 5. Norrlandsfonden . . — 0,45 0,38 0,13 0,15 0,89 0,15 Summa milj. kr. 1,66 2,73 3,32 4,26 7,17 9,09 6,92

Rådgivningen i frågor som rör rennäringens ekonomi, driftsformer och organisationsutveckling planläggs och leds centralt av lantbruksstyrelsen. Arbetet har hittills i huvudsak inriktats på att främja näringens rationali- sering genom att sprida kunskap om de erfarenheter som inom och utom landet vunnits genom forskning och i praktisk verksamhet. Styrelsen har därvid bl. a. anordnat kurser för renägare och för lappväsendets befattnings- havare samt gett ut skrifter och meddelanden rörande renskötselfrågor.

Rådgivningen bekostas till huvudsaklig del från anslaget Rådgivningsverk- samhet för rennäringens främjande. Detta anslag uppgår för budgetåret 1970/71 till 100 000 kr. Härutöver har medel utgått ur statens lappfond för vissa speciella ändamål.

Det stöd som utgått direkt till rennäringen och dess utövare avser bidrag till olika slag av investeringar och driftkostnader. En stor del av stödet till investeringar går till renstängsel samt till renvaktarslugor, arbetshagar och anläggningar för slakt. Stödet till driftkostnader avser i huvudsak under- håll av anläggningar men utgår också till bevakning av jakt och fiske m. m. samt tillskottsutfodring av renarna. Medlen till bidrag till investeringar har i huvudsak utgått via arbetsmarknadssty-relsen (AMS-medel). Även ur lapp- fonden lämnas bidrag till investeringar men framför allt till driftkostnader. Bidrag till investeringar lämnas också av s. k. 4: 13-n1edel och 4: 14-medel, dvs. medel som avsatts enligt 4 kap. 13 resp. 14 & vattenlagen. Av budget- medel trots att AMS-medel i realiteten är budgetmedel betecknas de i detta sammanhang ej som sådana utgår inte bidrag till investeringar eller driftkostnader. Ett undantag utgör dock de bidrag som budgetåret 1966/67 lämnades för tillskottsutfodring. Utöver ovannämnda bidrag kan från lappfonden lämnas vissa lån.

Bidrag utgår också till bl. a. SSR, svenska sektionen av nordiska same- rådet, avel av renvallhundar, speciella utredningar m.m. Bidragen till SSR används till avlöningar eller arvoden åt förbundets kanslipcrsonal samt till förbundets allmänna verksamhet, dess årliga landsmöten' och inköp av in- ventarier m. m. Medlen har i regel utgått ur statens lappfond.

1 Inkl. s.k. 4: 13-mcdel ' S.k. 4: 14-medel

7.2. De sakkunniga

De sakkunniga framhåller att målsättningen för rationaliseringsverksam— heten bör vara densamma som inom jordbruket. Målet bör alltså vara att inom ramen för tillgängliga betesresurser skapa så effektiva renskötselföre- tag som möjligt. Rationaliseringsverksamheten bör i första hand ankomma på renägarna själva. Det allmänna bör således inte tvinga på näringsutövar- na driftsformer, som från allmän synpunkt visserligen kan framstå som önskvärda, men som de själva inte vill ha. De näringsutövare som vill ut— nyttja en statlig stödform måste dock godta de villkor och föreskrifter som staten fastställt för detta stöd. '

De sakkunniga anser att stödet även i fortsättningen till väsentlig del bör utgå från statens lappfond, som föreslås bli benämnd statens rennäringsfond. Detta bör dock inte föranleda att planeringen av det med fondmedel finan- sierade rationaliseringsarbetet utförs av andra befattningshavare eller efter andra principer än planeringen av de rent statliga stödåtgärderna. Det sagda bör även'gälla medel som tillförs rennäringen genom beslut av'arbetsmark- nadsorgan resp. genom bidrag från 4: 13- och 4: 14-medel. Alla' beslut om medelsanvändningen för rennäringens främjande bör så långt möjligt kon- centreras till samma instanser — lantbr uksstyrelsen på det centrala planet och vede1börande lantbruksnämnder _på det regionala. .

De allmänna förutsättningarna för stödet åt jordbruket bör enligt de sak- kunniga i stort sett vinna tillämpning även på stödet till rennäringen. Även för rennäringen bör alltså gälla att stöd lämnas endast åt investeringar som är önskvärda från allmän synpunkt och som är samhällsekonomiskt moti— verade. Vid bedömningen av om det samhällsekonomiska kravet är uppfyllt bör dock beaktas, att det är en fråga 0111 en näring inom de delar av landet där stöd till särskild rationalisering inom jordbruket kan lämnas. Hänsyn bör därför tas även till näringspolitiska, befolkningspolitiska och sociala skäl. Stort avseende bör fästas vid sistnämnda skäl, eftersom det här gäller de glesast bebodda delarna av landet och den renskötande befolkningen i viss utsträckning utgör en ekonomiskt och socialt eftersläpande grupp i sam- hället. _

Det för jordbruksstödct uppställda kravet på lönsamhet ur företagseko- nomisk synvinkel bör i princip tillämpas också inom rennäringen. Sociala och näringspolitiska skäl kan emellertid motivera att lönsamhetskravet mildras övergångsvis. Detta krav synes enligt de sakkunnigas mening där- för för r'ennäringens del böra definieras så att stöd skall kunna lämnas åt' företag, som bedrivs m_ed nöjaktig lönsamhet eller som bedöms få sin lön- samhet förbättrad genom de organisations- eller driftsomlägg tningar som pla- neras i samband med den rationaliseringsåtgär (1, för vilken stöd ifrågasät- tes. I fråga om den särskilda investeringsålgärden bör förutsättas att kost— naden för densamma bedöms vara rimlig i förhållande till nyttan därav från allmän och enskild synpunkt.

Vid prövning av stödansökningen skall givetvis beaktas inte bara de na- turliga förutsättningarna för den aktuella renskötseln utan även sökandens personliga förutsättningar samt den organisationsform som gäller för hans näringsutövning.

Det vanligaste skälet till bristande lönsamhet torde vara att driftsenhe- terna är alltför små och uppdelningen på renägare för stor'. Någon verklig och bestående förbättring i dessa hänseenden kan enligt de sakkunnigas me— ning knappast förväntas med mindre den lokala rennäringsorganisationen fungerar på ett fullt tillfredsStällande sätt. Vid behandling av ansökningar om rationaliseringsstöd bör därför tillses att vederbörande renbys förvalt- ning är lämpligt organiserad. Den aktuella rationaliseringsåtgärden bör ock- så sättas ini sitt sammanhang med hela byns renskötsel så att dennas gynn- samma utveckling inte hämmas utan Om möjligt främjas genöm åtgärden.

Liksom fallet är med jordbruksstödet bör rationaliseringsstöd avseende rennäringen kunna utgå såväl till enskilda som till juridiska personer, (1. v. s. till renbyar. Vissa stödformer bör t. 0.111. helt förbehållas byarna, nämligen då de med stödet avsedda åtgärderna kan påverka hela den inom byn be- drivna renskötseln och därför förutsätter en gemensamhetsförvaltning. Detta gäller exempelvis bidrag till och kreditgaranti för fasta driftsanläggningar, såsom vägar, stängsel och arbetshagar. Andra stödformer är tänkta uteslu- tande eller åtminstone huvudsakligen för individuella näringsutövare.

Vid bedömningen av stödbehovet bör hänsyn tas till sökandens resp. med- lemmarnas ekonomiska ställning. I princip bör stöd ej utgå 0111 den aktuella åtgärden kan antas bli genomförd utan stöd. Det bör dock inte komma i frå- ga att avslå en ansökan om kreditgaranti endast därför att byn har tillgång till vissa fondmedel, eftersom dessa kan behövas för annat ändamål såsom utjämning av rörelseresultatet mellan olika räkenskapsår.

Vad angår kravet på yrkesutbildning m..m. har de sakkunniga inte fun- nit anledning att frångå vad som gäller beträffande jordbruksstödet. Veder- börande prövningsorgan bör förvissa sig om att den enskilde sökanden resp. driftsledningen inom renbyn har nödvändig yrkesskicklighet och även i öv- rigt besitter de personliga förutsättningarna för en framgångsrik renskötsel. Att sådana förutsättningar kan vara för handen också utan särskild teore— tisk utbildning finner de sakkunniga vara'uppenbart.

Enligt de sakkunnigas mening bör kreditgarantier liksom på jordbrukets område vara den huvudsakliga stödf ormen. Amorteringstiderna föreslås bli. högst 30 år när fråga är om lån för fasta driftsanläggningar och högst 15 år vid flertalet övriga lån. Beträffande vissa län (5. k. redskapslån) anses tiden dock böra sättas till högst åtta år utom vid investering i byggnad för garage- ring av fordon. I sistnämnda fall bör tiden kunna utsträckas till tio år. Amorteringsfrihet och anstånd med räntebetalning bör kunna medges enligt liknande grunder som de inom jordbruket gällande. Amorteringsfrihet bör kunna lämnas under högst fem år vid lån för fasta driftsanläggningar och

under högst två år vid övriga lån. Anstånd med räntebetalning föreslås kun- na medges intill två år.

Som komplettering av kreditgarantimöjligheterna bör även inom rennä— ringen möjlighet finnas att i vissa fall lämna bidrag till investeringskostna- der. Särskilt under den närmaste tiden efter det att nya regler för rennä- ringens lokala organisation trätt i kraft kan behovet av bidrag förutses bli tämligen stort. För att stimulera till investeringar som bedöms vara ange- lägna från allmän synpunkt bör bidrag kunna lämnas till kostnaderna. Med hänsyn till de starka lokaliseringspolitiska och sociala skälen för en snabb och djupgående strukturrationalisering inom rennäringen bör bidragsregler- na enligt de sakkunnigas mening utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande särskild rationalisering på jordbrukets om- råde. Sålunda bör bidrag kunna utgå med högst 40 % av de totala investe- ringskostnaderna.

Liksom f.n. gäller för jordbruksstödet bör bestämmelserna 0111 stödet till rennäringen innehålla ett generellt bemyndigande för Kungl. Maj:t att, om särskilda omständigheter föreligger och efter prövning i varje särskilt fall, bevilja kreditgaranti eller bidrag, även om därigenom jämkning sker i de normalt gällande villkoren för stödgivningen. Härigenom öppnas möjlighet att också inom rennäringen bevilja ekonomiskt slöd t. ex. (lå fråga är om att använda ny och ej helt utprovad teknik i samband med investeringar för rationaliseringsändamål. J ämkningsmöjligheten kan vidare antas bli av sär- skild betydelse under en övergångstid till dess renbyarna blivit ordentligt konsoliderade organisatoriskt och ekonomiskt. För att åstadkomma mjukast möjliga övergång bör enligt de sakkunniga bl. a. bidragsproeenten i ange- lägna fall kunna höjas inte oväsenligt utöver den regelmässigt maximala.

Inom rennäringen motsvaras det kreditbehov, som tillgodoses genom jord- förvärvslån och driftslån på jordbrukets område, av det lånebehov som kan uppkomma i samband med nyetablering såsom renägare, vid ökning av ren- hjordcns storlek eller vid en mera omfattande ändring av renhjordens inre sammansättning. De sakkunniga anser att statlig lånegaranti bör införas för lån avsedda att underlätta övertagande av renar och renskötselinven- tarier från renägare som är villiga att avveckla sina renskötselföretag. Ga- ranti för sådana lån, s. k. rendriftslån, bör även kunna utgå för att främja en från allmän synpunkt önskvärd utökning av enskilda näringsutövares reninnehav samt för att underlätta övergång till en lämpligare samman- sättning av renhjordar. För lånen bör gälla de allmänna grunderna för ra- tionaliseringsstöd och amorteringstid. Någon särskild gräns för länets stor- lek anser de sakkunniga inte vara erforderlig. Krav på särskild säkerhet för lånesumman eller del därav bör inte uppställas. Däremot bör kostnaderna för övertagande vara skäliga med hänsyn till avkastning och gällande mark- nadsvärde. Vidare måste det renskötselföretag som tillskapas i samband med reninköpen få en lämplig storlek och sammansättning och även i övrigt ha

förutsättningar att bestå som ett lönsamt företag, vilket ger sin innehavare full sysselsättning.

Liksom gäller vid särskild rationalisering på jordbrukets område bör det för rennäringens det finnas möjlighet att i vissa fall lämna bidrag till inköp av livdjur. Sådant bidrag, rendriftsbidrag, bör i första hand stå till förfogan— de för att vid behov stimulera till anskaffning av nya avelstjurar. Också i andra fall kan emellertid en överlåtelse av renar innebära så stora fördelar i rationaliseringshänseende att åtgärden bör främjas genom bidrag. Ren- driftsbidragen föreslås bli maximerade till 40 % av dels. den del av inköps- priset för renarna, som motsvarar skillnaden mellan renarnas uppskattade värde som livdjur och deras slaktvärde, dels särskilda transportkostnader i samband med köpet. _ .

För rennäringens del motsvaras jordbrukets s. k. inre rationalisering hu- vudsakligen av nyanläggning och förbättring av de olika fasta anläggningar, som krävs för att möjliggöra samfärdseln i de aktuella fjäll- och skogstrak-. terna samt för att underlätta arbetet med renarnas bevakning, märkning,- skiljning, slakt m.m. De stödformer som bör kunna komma i fråga, när det gäller arbeten i renbys egen regi, är enligt de sakkunniga desamma som vid jordbrukets inre rationalisering, alltså rationaliseringslån och rationalise- ringsbidrag. Av lokaliseringspolitiska och sociala skäl anser de sakkunniga att bidrag bör lämnas med upp till 40. % av investeringskostnaden. Då fråga är om anläggningar av sådan omfattning eller beskaffenhet att rennärings- utövarna inte vill åta sig själva att utföra arbetet, bör det. enligt de sakkun- niga få avgöras från fall till fall vem som skall stå för detta och hur kostna- derna skall fördelas mellan de olika intressena. Anläggningen bör i vissa fall . kunna finansieras med fondmedel. Även i dessa fall är det dock angeläget att den eller de renbyar som närmast får nytta av anläggningen deltar inte bara i arbetets planerande utan också i dess finansiering. För att underlätta finansieringen av sådana investeringar som inte utförs i renbyns. egen regi bör kreditgaranti och rationaliseringsbidrag kunna beviljas enligt samma grunder som om renbyn själv utfört arbetet. Vidare bör ansvaret för under— håll och helst också förnyelse av de i allmän regi tillkomna driftsanläggning- arna regelmässigt påläggas renbyarna, eventuellt mot att avräkning sker från deras andelar i anläggningskostnaderna. Någon särskild gräns för storleken av rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag bör inte fastställas. I övrigt bör för rationaliseringsstöd gälla samma grunder som för rendriftslån resp. rendriftsbidrag.

Inom rennäringen finns stort behov av transportredskap av olika slag. De sakkunniga anser det motiverat att bidrag, redskapsbidrag, och kreditgaran- tier för lån, redskapslån, får lämnas till sådan anskaffning av transportred- skap och andra rörliga driftsanordningar inom rennäringen som innebär ny- uppsättning eller utvidgning av tidigare bestånd av tekniska hjälpmedel.

Kreditgaranti bör kunna lämnas med högst 80 % av den del av köpeskilling— en för sådana anordningar, som ej täcks av medgivet bidrag.

Kreditgaranti föreslås vidare få beviljas med högst 80 % av kostnaden för att köpa, uppföra eller bygga om byggnad som fordras för garagering av fordon avsedda för transport av levande renar. Någon gräns uppåt för inves— teringens storlek bör inte fastställas. Däremot bör för att undvika onödiga administrationskostnader finnas en nedre gräns liksom nu gäller beträffande jordbrukets maskinlån. De sakkunniga föreslår att denna gräns i fråga om redskapsbidrag och rcdskapslån sätts vid en investering av 3 000 kr. I övrigt bör samma grunder gälla som för de tidigare föreslagna stödformerna.

I fråga om slakt, förädling, distribution och marknadsföring av renkött framhåller de sakkunniga att väsentliga rationaliseringsvinster kan göras. Då det gäller marknadsföringen erinras om att SSR i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit om ett anslag på 500 000 kr. till en reklamkampanj för renkött. De sakkunniga anser det angeläget att en reklamkampanj sna— rast kommer till stånd. Kampanjen bör syfta till att ge renköttet en egen ställning på marknaden och dessutom öka efterfrågan inom de delar av landet, där renkött saluförs endast i begränsad utsträckning. Huvuddelen av kostnaderna för kampanjen bör bäras av rennäringen och inkalkyleras. i försälj ningspriset. En viss del av kostnaderna bör täckas genom bidrag som skäligen bör sättas vid 20 % av kostnaden. Ansträngningarna synes också böra inriktas mot en internordisk samverkan för att få till stånd en gemen- sam kampanj för renkött.

I anslutning till framställningar från SSR och Aktiebolaget Sameproduk- ter till Kungl. Maj:t om gränsskydd för renkött framhåller de sakkunniga, att med hänsyn främst till de internationella förpliktelserna (GATT) och det nordiska samarbetet på handelns och rennäringens områden gränsstöd bör övervägas först då ett sådant anses oundgängligen nödvändigt och andra ut- vägar att stödja näringen inte gett åsyftat resultat. Om en reklamkampanj _ helst då en nordisk kampanj kommer till stånd, bör frågan om gräns- skydd bli av mindre betydelse.

Vad gäller andra former av stöd åt rennäringen, såsom stöd åt SSR, åt svenska sektionen av samerådet, för avel av renvallarhundar, för utredningar i rennärings- och fiskefrågor och för förbättring av vissa fjällägenheter, an- ser de sakkunniga det angeläget, att de typer av stöd som här avses även framgent kommer rennäringen till del, och att storleken och inriktningen av dessa fortlöpande anpassas efter utvecklingen inom näringen.

Beträffande omställningsfrågorna påpekar dc sakkunniga att den verk- ställda undersökningen rörande arbetskraften inom rennäringen ger vid handen att en betydande arbetskraftsavgång från näringen måste bli följden om man för att förbättra lönsamheten och försörjningsmöjligheterna vill genomföra en nödvändig rationalisering och driftsomläggning inom näring- en. Sådana åtgärder är oundvikliga om rennäringen på längre sikt skall kun-

na bestå i konkurrens med andra näringar och med ett i jämförelse med dessa rimligt statligt stöd. Genom minskningen av arbetsbehovet i rennä- ringen aktualiseras problemen med att ordna sysselsättning, utbildning och bostäder för den friställda arbetskraften. Dessa problem företer stora lik- heter med förhållandena i samband _med exempelvis strukturrationalise— ringen inom jordbruket. Liksom vad gäller jordbrukarna bör man beträf- fande rennäringsidkarna utgå från att arbetslösa eller undersysselsatta skall vara berättigade till samma stöd för sin omställning som övriga samhälls- grupper. De sakkunniga anser dock att de speciella förhållandena inom ren- näringen gör det motiverat att de allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgär- derna kompletteras med vissa för rennäringen särskilt avsedda stödmöjlig- heter m. m. liknande dem som införts på jordbrukets område. En rennärings- utövare bör kunna få omställningsstöd om han inte äger eller eljest har om hand så många renar att han under normala är kan påräkna full försörjning för sig och sin familj genom arbetet med dessa renar och/eller avkastningen av dem.

De sakkunniga framhåller betydelsen av att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna utförs parallellt med åtgärderna för näringens rationalisering. Lantbruksnämndernas personal bör därför vara så insatt i arbetsmarknads- frågorna att den kan ge råd och upplysningar till rennäringsidkarna även i dessa frågor. Ansvaret för omställningsåtgärderna åvilar dock ytterst ar- betsmarknadsmyndigheterna. Ett nära samarbete mellan lantbruksorganisa- tionen och dessa bör förekomma i alla frågor som gäller rennäringens ratio- nalisering och därav påkallade omställningsfrågor. En lämplig åtgärd för att främja detta samarbete anser de sakkunniga vara att i den särskilda dele- gationen för rennäringsfrågor, som föreslås inrättad vid berörda lantbruks- nämnder, bör ingå en representant för länsarbetsnämnden.

För att underlätta en avveckling av orationella företag och därigenom göra det lättare för en renägare att gå över till annan sysselsättning anser de sak- kunniga det vara önskvärt att lantbruksnämndcrna ges möjlighet att fun- gera som mellanhand mellan avflyttande renägare och näringsidkare som stannar kvar i renbyn. Härvid bör nämnderna vid behov kunna tillämpa en prispolitik som främjar en från försörjnings- och sysselsättningssynpunkt önskvärd koncentrering av reninnehavet, exempelvis genom att vid inköpet ta skälig hänsyn till renarnas livvärde men vid försäljningen utgå huvud- sakligen från deras slaktvärde. Inlösen av renar genom lantbruksnämnd bör förekomma endast undantagsvis. Renarna hör av nämnden omedelbart överlåtas vidare till någon som är berättigad att driva renskötsel.

Beträffande inlösen av bostadsfastighet bör gälla 'att, då en [. d. renägare avflyttar, hans bostad skall kunna lösas in även om den ligger på ofri grund. Sådana uthus och förvaringsbodar m. III. som hör till en renskötarbostad bör också kunna lösas in efter särskild värdering.

Även om de allmänna arbetsmarknadsåtgärdcrna till stöd för omställning

av arbetslösa och undersysselsatta kompletteras med särskilda åtgärder i syfte att underlätta övergången till annan sysselsättning, kommer det att finnas personer som stannar kvar i renbyarna och vilkas försörjningspro- blem blir mycket svårlösta. Tidvis torde tillfälliga arbeten inom rennäringen kunna beredas dessa personermen speciella åtgärder, exempelvis i form av beredskapsarbeten, måste även i fortsättningen vidtas för att temporärt be- reda dessa sysselsättning och inkomst. Vederbörande lantbruksnämnder och länsarbetsnämnder bör i samråd med berörda kommuner verkställa inven- teringar av tillgången på härför lämpliga sysselsättningsobjekt. Vid sidan av anläggningsarbeten inom rennäringen synes de kompletterande sysselsätt— ningar, som här kan komma i fråga, i första hand utgöras av sameslöjd, naturvårdsarbeten, jakt- och fiskevårdsåtgärder, arbete inom turistnäringen samt skogs- och vägarbeten. Planeringen bör dock inte inriktas så att arbets- kraft med otillräckligt försörjningsunderlag inom rennäringen permanent blir hänvisad till beredskapsarbete.

Med hänsyn till angelägenheten av att redan före en övergång till ändrade driftsmetoder inom rennäringen kunna förbättra undersysselsatta renskö— tares inkomststandard, bör en inventering snarast ske av tillgången på så- dana sysselsättningsobjekt inom renskötselområdet som kan vara lämpade att komplettera arbetstillfällena för arbetskraft med säsongsysselsättning inom rennäringen.

Det särskilda övergångsbidrag som enligt 1967 års jordbruksbeslut utgår till vissa äldre småbrukare m. fl. bör enligt utredningen inte få någon mot- svarighet inom rennäringen. En subventionering av renägare med små ren- innehav skulle direkt motverka rationaliseringssträvandena och därigenom skada de utv ecklingsdugliga företagen. För att stimulera utvecklingen i riktning mot fälre men större och bär- kraftigare renskotself01 etag föreslar de sakkunniga att avgångsvederlag skall kunna utgå till renägare med alltför litet reninnehav, vilka avvecklar sin renskötsel på sådant sätt att strukturrationaliseringen i hans renby främjas. Vederlaget bör delas upp i två former. Till alla som är berät- tigade till avgångsvederlag bör utgå ett grundbelopp, vars storlek fast- ställs med beaktande av att sökanden skall kunna stanna kvar i orten och genom fortsatt medlemskap av renbyn kunna utnyttja de birättigheter som åtföljer sådant medlemskap. De sakkunniga föreslår att grundbelop- pet sätts till 6 000 kr. Till de vederlagsberättigade, som på grund av arbets- marknadsorganens hänvisning till annan bostadsort länmar renbyn, bör vi- dare kunna utgå ett tillägg fsbelopp, utflyttningsbidrag. Detta föreslås utgå . med högst 15 000 kr.

Som allmänna förutsättningar för avgångsvederlag bör enligt de sakkun- niga gälla, att renskötseln 1 den beiörda renbyn är lämpligt organiserad eller kan antas bli det 0111 sökandens renskötsel avvecklas. Sökanden bör förbin- da sig att avveckla sin renskötsel på det sätt som godtas av lantbruksnämn-

den. Sökande bör vara skyldig att återbetala uppburet vederlagsbelopp, om han inom viss tid återupptar sin renskötsel utan särskilt medgivande'av lant- bruksnämnden. Vidare bör gälla att vederlag normalt utgår endast till ren-- ägare med reninnehav mellan 50 och 300 renar i nettostocken. Om särskilda skäl föreligger, bör avgångsvederlag dock kunna beviljas även till renägare med färre än 50 eller fler än 300 renar.

För att få den nödvändiga storleksrationaliseringen att så långt möjligt äga rum i anslutning till införandet av rennäringens föreslagna nya organisa- tionsform, renbyarna, föreslås vederlaget bli störst de första åren och där- efter snccessivt minska,'förslagsvis med 20 % per år efter den första treårs- perioden.

Den rådgivning som f.n. bedrivs av lantbruksstyrelsen och lappväsendet bör enligt de sakkunniga fortsätta. Utan en effektiv rådgivnings- och infor- mationsvcrksamhet är det omöjligt för rennäringsidkarna att utveckla sådan självverksamhet, som bedöms vara nödvändig för att få till stånd en ange- lägen rationalisering av näringen. Informationsverksamheten kan därför be- traktas som ett första led i rationaliseringsarbetet. De sakkunniga föreslår vidare att rådgivnings- och upplysningsverksamheten i rennäringsfrågor sker genom statliga administrativa myndigheter och bör sålunda uppdras åt lantbruksstyrelsen på det centrala planet och åt lantbruksnämnderna på det regionala planet. Vad nu sagts hindrar givetvis inte att rådgivning också be- drivs genom samernas egna organisationer.

1967 års riksdag fattade beslut om att upprätta ett register över företa- gen inom jordbruket och skogsbruket för att underlätta arbetet med jord- brukets rationalisering och för att skapa förutsättningar att följa effekterna av jordbrukspolitiken. Inom rennäringen saknas f. n. ett säkert statistiskt underlag för att kunna bedöma förhållandena inom näringen och lämpliga rationaliseringsåtgärder, m. m. De sakkunniga anser att den nuvarande fak- tainsamlingen bör byggas ut- och förbättras och föreslår 'att det för rennä- ringen liksom för jordbruket upprättas ett företagsregister. I registret bör för varje företagare fortlöpande registreras bl. a. renantal, tillgänglig arbets- kraft och viktigare tekniska hjälpmedel. Med hänsyn till beskaffenheten av de uppgifter som bör införas i rennäringsregistret är det inte lämpligt att föra detta register gemensamt med jordbruks- och skogsbruksregistret utan det bör läggas upp och föras separat.

De sakkunniga går därefter över till frågan om katastrofskadeskydd för rennäringen och påpekar att rennäringen i ännu högre grad än jordbruket arbetar med stora riskmoment på produktionssidan. Behovet av ett skade- skydd är därför minst lika stort inom rennäringen som inom jordbruket . och detta behov bedöms inte heller för rennäringens del bli tillgodosett inom överskådlig tid utan stöd från det allmännas sida. De sakkunniga föreslår ' ' därför att staten skall lämna bidrag till ett på lämpligt sätt anordnat skade- skydd för rennäringen och medverka i administrationen därav.

Vad gäller formen för skadeskyddet har de sakkunniga kommit till att skadeskyddet inom rennäringen inte bör gälla de enskilda renägarnas för- luster utan de skador som drabbat en vidare krets av näringsidkare. Ren- byn anser de sakkunniga vara den naturliga skaderegleringsenheten. Skade- skyddssystemet bör inte bara lösa frågan om ersättning för inträffade ska- dor, utan det bör även ta upp regler rörande åtgärder för att förebygga och minska skadeverkningarna.

När det gäller finansieringen av katastrofskadeskyddet bör enligt de sak- kunniga denna ske på i princip samma sätt som i fråga om jordbrukets skördeskadeskydd. Finansieringen bör ske via rennäringsfonden (nuvarande lappfonden) genom ett årligt tillskott till denna på 400 000 kr. Staten bör garantera att ersättningar och bidrag kan utgå intill ett belopp av två och en halv gånger det årliga tillskottet. Av detta bör staten tillskjuta hälften eller 200 000 kr. Återstående 200 000 kr. föreslås utgå ur rennäringsfonden. Till fonden bör därvid årligen av statsmedel inbetalas 300 kr. för varje påträffad rovdjursriven ren. Samtidigt bör den allmänna kompensation bl. a. för ska- dor till följd av rovdjursförekomst som f. n. utgår till lappbyarna ej längre utbetalas.

Administrationen av skadeskyddet bör enligt de sakkunnigas mening an- komma på lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna. Vad gäller grunder- na för ersättningsberäkning anför de sakkunniga att en grundförutsättning för att ett skadeskydd för rennäringen skall kunna genomföras utan alltför stora felkällor är att renräkningar kommer till stånd regelbundet och att räk- ningarna görs så omsorgsfullt att tilltro kan sättas till dem vid skaderegle— ringen. De sakkunniga föreslår därför att årlig renräkning skall vara obliga- torisk i varje renby. För att konstatera om ersättningsgill skada under ett visst är uppkommit i en renby beräknas enligt vissa närmare angivna grun- der det lägsta normala renantalet i byn. Detta antal minskas med en själv- risk som de sakkunniga föreslår skall uppgå till 10 % för årskalvar och 3,33 % för äldre djur. Om värdet av renbeståndet enligt årets renräkning är lägre än värdet av det med hänsyn till självrisken reducerade lägsta normala renantalet föreligger en ersättningsgill skada.

Vid sidan om den generella ersättningen bör det liksom inom jordbrukets skördeskadeskydd finnas en individuell behovsprövad ersättningsform. Högst 5 % av det sammanlagda årliga tillskottet till skadeskyddet bör få användas till dylika individuella ersättningar.

De sakkunniga understryker att förslaget till skadeskydd bör ha sin tyngd- punkt på åtgärder i syfte att avvärja skada.

7.3. Remissyttrandena

Rennäringssakkunnigas förslag rörande de allmänna grunderna för ratio- naliseringsstöd tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Kammarkollegiet framhåller dock att den reella betydelsen av att de statliga

insatserna för rationalisering inom jordbruket får sin motsvarighet på ren- skötselns område inte bör överdrivas. Redan nu utgår till rennäringen ett i förhållande till dess totala omslutning betydande ekonomiskt stöd. Kolle- giet framhåller vidare att det utmärkande för nuvarande investeringar 1 an— läggningar av olika slag är att näringsidkarna själva endast undantagsvis haft några utlägg för investeringarna och att lappväsendet regelmässigt ock- så svarar för underhållet av anläggningarna. Målsättningen bör vara att renbyarna själva svarar för att anläggningarna underhålls. Då investe- ringarna i fasta driftsanläggningar även i framtiden i betydande utsträck- ning kan beräknas komma att finansieras med regleringsavgiftsmedel och AMS-medel, anser kollegiet det naturligt om renbyarna i första hand kom- mer att försöka få anläggningarna bekostade med sådana medel.

Länsstyrelsen i Jämtlands län delar de sakkunnigas mening att det krävs stora insatser av renägarna själva för att skapa så effektiva renskötselföre- tag som möjligt. Näringsidkarnas egen rationaliseringsverksamhet måste dock stödjas genom insats av ekonomiska och personella resurser på de 0111- råden där renägarnas egna möjligheter kan antas bli otillräckliga. Länssty- relsen välkomnar förslaget att stödåtgärderna byggs upp på i princip samma sätt som stödet åt jordbrukets rationalisering. Parallellen med jordbruks- stödet ger klart belägg för att den rådgivande och stödjande verksamheten är en angelägenhet, som bör skötas av statligt anställda tjänstemän. Inom jordbruksstödet medför den s. k. särskilda rationaliseringsverksamheten (KR-gårdarna) mycket stora krav från jordbrukarna på fortlöpande hjälp och kontroll från lantbruksnämndens sida och detsamma kan med visshet förutsättas bli fallet beträffande stödet åt rennäringen. Liknande synpunk- ter framförs av bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt av lantbruksstyrelsen och de berörda lantbruksnämnderna. RLF fram- håller beträffande rådgivningen att det inom rennäringen i dag saknas för- söksresultat prövade i praktisk skala, som visar hur ekonomisk renskötsel bäst skall bedrivas.

I fråga om de sakkunnigas uttalande, att den reella sysselsättningen för renskötare tidvis är låg och att det ökade arbetsbehovet delvis bör kunna mötas genom en bättre organiserad arbetstid, anser SSR att utredningen för- bisett, att renskötseln har en helt annan arbetsrytm än exempelvis industri- arbetet. Under kalvmärkningsperioden, slaktperioden och skiljningsperio- den samt renflyttningarna utför renskötaren ett ytterst intensivt arbete med en mycket speciell dygnsrytm, kännetecknad av endast ett fåtal timmars sömn per dygn. Detta kompenseras med mellanliggande viloperioder.

När det gäller rationaliseringsstödets utformning framhåller lantbruks- styrelsen betydelsen av att samlade upprustningsåtgärder kommer till ut- förande inom en driftsenhet. Liksom fallet är beträffande den särskilda rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område bör vid sådan sam- lad upprustning kunna fastställas en bidragsnivå för samtliga åtgärder. Ef-

tersom bidragsnivån i normalfallet föreslagits vara 40 % anser styrelsen att man vid en samlad upprustning bör överväga en bidragsnivå på 50 %. Ratio— naliseringsverksamheten bör enligt styrelsens mening i första hand ta sikte på att söka rusta upp och förbättra förhållandena inom de byar där såväl teknis- ka anläggningar som driftsförhållanden är mycket orationella. Styrelsen räk- nar med att för upprustningsåtgärder även skall tas i anspråk i vattemnål be- viljade särskilda villkorsmedel. Likaså bör medel influtna jämlikt 4: 14 vat- tenlagen i minst samma omfattning som hittills användas för här avsett ändamål. Å andra sidan torde —— under de första åren -—— medel inte finnas tillgängliga i byarnas kassor i 'den omfattning att näringsutövarna nämnvärt själva kan medverka till rationaliseringsprojekts genomförande. Det kan därför ifrågasättas om inte under de tre första åren när särskilda skäl före- ligger bidragsnivån skall kunna höjas med högst 25 procentenheter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om att lappbyarna hittills som re- gel haft förmånen att erhålla 100 % bidrag till anläggningar av olika slag och att enskilda renskötare tilldelas reninköpslån, varvid i normala fall en- dast halva lånebeloppet behövt återbetalas. Med beaktande härav ifrågasät— ter länsstyrelsen om inte något högre andel av stödet än av utredningen fö- reslagna 40 % bör utgå i form av bidrag. Högre bidrag är självfallet mest angeläget under en initialfas omspännandc några år. I särskilda fall bör oli— ka typer av anläggningar liksom tidigare uppföras utan kostnad för lapp- byarna. Stängsel vid riksgräns, vägar, broar och färdleder, logihyggnader och telefonledningar får anses vara anläggningar av sådan allmän karaktär, att renbyarna normalt ej bör belastas med några kostnader för dessa. Lik- nande synpunkter anförs av bl. a. lappväsendet i Västerbottens län: RLF understryker betydelsen av att möjligheterna till stegvis uppbyggnad av fö- retagen kan utnyttjas. Erfarenheten från jordbruket visar enligt förbundet att det annars blir ett mycket begränsat antal näringsutövare som kan till- godogöra sig detta stöd. Det får till följd en snabb avgång från näringen, samtidigt som endast begränsade möjligheter till annan sysselsättning före- ligger. För att rekommenderade rationaliseringsåtgärder skall komma till stånd bör inledningsvis en högre bidragsproeent än 40 användas. Detta med tanke på den brist på likvida medel som är typisk för näringen.

Statens råd för skogs- och jordbruksforslcning påpekar att till skillnad mot förhållandena inom jordbruket rationaliseringsåtgärder inom rensköt- seln ibetydande omfattning innebär investering i ett levande material, vars värde snabbt kan förändras. Särskild vikt måste i detta avseende läggas vid djurens allmänna hälsotillstånd. Starkt förlustbringande infektions- och pa- rasitsjukdomar förekommer då och då inom den svenska renstammen. Ett sammanförande av djur med olika stark nedsmittning och motståndskraft kan därför medföra risk för ett uppblossande av sådana infektioner och sjukdomar. Enligt rådet är det därför nödvändigt att djurens hälsostatus redovisas, innan statlig lånegaranti beviljas för s.k. rendriftslån. För att

undvika bakslag är det vidare lämpligt, att lantbruksnämnderna anmodas att kontinuerligt anlita veterinärmedicinsk expertis, innan fråga om s.k. rendriftslån avgörs. Liknande synpunkter anförs av statens veterinärmedi- cinska anstalt.

I fråga om slaktfrågorna förordar veterinärstyrelsen åtgärder som främjar ett större utnyttjande av ett färre antal anläggningar. Därigenom kan de an- läggningar som utnyttjas bli bättre "ekonomiskt bärkraftiga och därför för- ses med utrustning av högre standard och veterinärer och kunniga slaktlag kan hinna med verksamheten utan avkall på arbetsinsatsernas kvalitet. Sty- relsen förordar en utbyggnad av s.k. ambulerande slakterier (slakthussar) och lämpliga fasta slakterier. Många organisatoriska och administrativa frågor rörande renslakten i stort bör handläggas av organ med verksamhets- områden som är större än de föreslagna renbyarnas.

Enligt Sveriges lantbruksförbunds mening bör såväl planeringen av slakt som saluförandet av produkterna helt ombesörjas av renbyarna. Förbundet anser vidare att slakt-, förädlings- och marknadsfrågorna blivit alltför litet sammankopplade med rationaliseringsstödet.

I fråga om de sakkunnigas förslag rörande reklamkampanj för renkött påpekar SSR'att renköttet inte bör utsättas för en negativ särbehandling vid jämförelse med nötkött och fläsk. F.n. sker dylik särbehandling i fråga om gränsskyddet. En nordisk renköttpool är en idé, som väckts av riksför- bundet. Det är av synnerlig betydelse, att staten positivt stödjer dessa strä- vanden. Mot bakgrunden av samernas eftersatta läge är det rimligt, att en reklamkampanj för renkött till helt övervägande del kan bekostas med medel ur lappfonden. Riksrevisionsverket framhåller att kostnaderna för en kam- panj till avsevärd del bör bestridas av resp. branschorganisationer och till återstående del med medel ur lappfonden. Statens jordbrulcsnämnd anser att lämpliga åtgärder i fråga om slakt, distribution, förädling och marknads- föring av renkött bör kunna verksamt bidra till en förbättring av rennäring— ens ckonomi. Det föreslagna beloppet för en reklamkampanj, 500 000 kr., anser nämnden vara väl anpassat för ändamålet. Liknande synpunkter förs fram av veterinärstyrelsen.

Beträffande de sakkunnigas uttalande att något gränsskydd för renkött nu inte bör övervägas framhåller statens jordbruksnämnd att något klart samband mellan importutvecklingen och de inhemska priserna för renkött inte förelegat. Priset på renkött har i stället i stor utsträckning bestämts av andra avgiftsbelagda köttyper. Nämnden instämmer i de sakkunnigas uttalande. Kommerskollegium delar också de sakkunnigas uppfattning sär- skilt som det här är fråga om en internordisk angelägenhet som i första hand synes böra lösas inom ramen för det nordiska samarbetet.

Förslaget rörande omställningsstöd tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. De flesta erinringarna avser stödets storlek och nedtrappningen av beloppen. Länsstyrelsen i Norrbottens län

anser liksom SSR att så länge uppenbara försörjningssvärigheter råder bland de renskötande samerna borde stödformerna, avgångsvederlag och utflytt- ningsbidrag, kunna utnyttjas. Dessa bör därför inte avvecklas så snabbt som utredningen föreslagit utan bör gälla tills vidare så länge behov av stöd föreligger. Länsstyrelsen uppskattar den tid under vilken stödformen kan behövas till minst 15 år. Viss höjning av de föreslagna bidragsbeloppen an- ser länsstyrelsen också vara motiverad, förslagsvis till 10 000 kr. resp. 20 000 kr. Möjlighet bör också finnas att fördela utbetalningen av stödet över en period av tre eller fyra år, när skäl därtill föreligger. Vidare bör undersökas om inte stödet kan utlämnas skattefritt. Sveriges lantbruksför- bund anser att storleken av omställningsstödet bör diskuteras mot bakgrun- den av möjligheterna att åstadkomma alternativ sysselsättning.

De synpunkter som i övrigt förts fram rörande omställningsstödet avser betydelsen av att komplettera detta med sysselsättningsskapande åtgärder. Lappväsendet i Norrbottens län understryker att den avgående arbetskraften måste få möjlighet till alternativ försörjning för att det skall vara någon me- ning med avgången. För de sakkunniga borde det enligt lappväsendets me- ning ha legat nära till hands att överväga någon form av förtidspensione- ring för äldre renskötare, som definitivt måste lämna sin hävdvunna nä— ring. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar med att behovet av sysselsättnings- främjande åtgärder, bl. a. i form av beredskapsarbeten, kommer att före- ligga även framdeles.

SSR menar att kontakterna mellan samerna, som utgör en förutsättning för en stark samekultur, inte kan upprätthållas, om den renskötande be- folkningens antal går ned alltför starkt. En särskild undersökning av same- kulturen och de för dess stärkande erforderliga åtgärderna bör genomföras.

Beträffande förslaget om att inlösa egnahem även bör omfatta renskötar— hostäder på ofri grund, m.m. framhåller bostadsstyrelsen att verksamheten med inlösen av bostadsfastighet bör bedrivas i huvudsaklig överensstäm- melse med de grunder som gäller för inlösen av egnahem i allmänhet.

I fråga om förslaget att inrätta ett företagsregister för rennäringen delar statistiska centralbyrån de sakkunnigas uppfattning att den nuvarande sta- tistiken på rennäringens område är otillräcklig och tillstyrker därför i prin- cip förslaget. Centralbyrån anser emellertid att det är rationellt och lämpligt om registreringen av rennäringsföretagen samordnas med registreringen av lantbruksföretagen, dvs. att centralbyrån åläggs att svara för uppgiftsin- samling och registerföring. En sådan organisation anses också ligga i linje med statsmakternas principbeslut att den offentliga statistikproduktionen i möjligaste mån bör koncentreras till centralbyrån.

Förslaget att inrätta ett katastrofskadeskydd för rennäringen möts i all- mänhet positivt av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dock, med hänvisning till renantalets variationer, att katastrofskadeersätt- ning endast i sällsynta fall kommer att utfalla. Det är vidare tveksamt om

kostnaderna för skyddet står i rimligt förhållande till nyttan av detta, om ärlig obligatorisk renräkning måste genomföras. Skadeinventeringen bör kunna förenklas väsentligt. Kammarkollegiet anser att den föreslagna själv- risken är för liten i betraktande av den ofullständiga kunskapen om den naturliga avgångens storlek, renräkningarnas bristande tillförlitlighet, etc. Kollegiet ifrågasätter om skyddet inte bör utformas som ett skydd mot för- luster av mera allvarlig art, dvs. att självrisken bör sättas avsevärt högre. Statistiska centralbyrån har inget att erinra mot att skadeskyddet inom ren- näringen ges den principiella utformning som föreslås i betänkandet, men har vissa synpunkter när det gäller detalj uppläggningen.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län samt statens naturvårds- verk m. fl. anser att en förstärkning av rennäringsfonden inte bör ske genom att till fonden föra över den ersättning på 300 kr. för varje rovdjursdödad ren som nu utgår till lappbyarna. Statens naturvårdsverk framhåller att förslaget om katastrofskadeskydd — under förutsättning att en tillförlitlig ordning för återkommande renräkningar kan genomföras —— synes vara lämpligt ur många synpunkter. SSR anser att formerna för samernas med- verkan i finansieringen av katastrofskadeskyddet bör övervägas ytterligare.

8. Rennäringens regionala och centrala administration

8.1. Nuvarande förhållanden

Sedan slutet av 1800-talet finns en särskild statlig organisation, lappvä- sendet, som har hand om administrativa göromål i samband med rennä- ringen. Lappväsendets tillkomst är att söka bl.a. i behovet att reglera för- hållandena mellan nomader och bofasta samt att ordna renskötselns inre angelägenheter. 1962 års riksdag (prop. 68, JoU 13, rskr 238) beslutade att lappväsendet skall sortera under lantbruksstyrelsen när det gäller handha- vandet av rennäringsfrågor. I övrigt är lappväsendet inordnat i länsorgani— sationen.

Lappväsendets personal har utökats i olika omgångar. Den nuvarande personalorganisationen framgår av följ ande sammanställning.

Tjänst Jämt— Väster- Norr- lands bottens bottens län län län

Förste konsulent .................................... 1 1 3 Assistent ............................................ 1 1 1 Instruktör .......................................... 3 3 7

Kansliskrivare ...................................... 1 1 Kontorist .......................................... 1

Härutöver förfogar länsstyrelserna över vissa medel för tillfällig perso- nal.

Förste konsulenterna och assistenterna är stationerade i residensstäder- na med kontor i anslutning till länsstyrelsernas ämbetslokaler. Instruktö- rcrna är till huvudsaklig del fältarbetande och stationerade på olika platser inom renskötselområdet. Huvuddelen av de nämnda'tjänstemännens ar- betstid ägnas åt administrativa frågor. Rådgivningsverksamhet bedrivs i endast obetydlig omfattning.

Den centrala handläggningen av frågor som rör rennäringen ankommer på lantbruksstyrelsen. Vid handläggningen skall styrelsen i erforderlig ut- sträckning samråda med vederbörande länsstyrelse. Det åligger lantbruks- styrelsen bl. a. att i samråd med andra myndigheter planlägga rådgivningen i frågor som rör näringens ekonomi, driftsformer och organisationsutveck- ling. Styrelsen skall centralt leda denna rådgivning, svara för samordning- en inom renforskningen och i lämplig form låta sammanställa redogörelser för framkomna rön samt förmedla dessa till de anställda inom lappväsen- det, till sameorganisationerna och berörda enskilda. Sedan den 1 juli 1963 står renforskningsstationen Kuolpavare under styrelsens ledning.

Vid lantbruksstyrelsens husdjursbyrå finns inrättad en rennäringssek- tion, vars personal består av sex personer, varav en överinspektör, en byrå- direktör, en förste byråinspektör, en assistent, en kansliskrivare och ytter- ligare en tjänsteman. ' ' .

Som rådgivande organ till lantbruksstyrelsen i rennäringsfrågor av prin- cipiell natur eller eljest av större vikt finns en särskild nämnd, rennärings- nämnden. Denna består av företrädare för samerna. Nämnden skall till sty- relsen, andra myndigheter och enskilda avge yttranden i rennäringsfrågor. . Nämnden får också hos styrelsen väcka förslag i dessa frågor.

För att biträda lantbruksstyrelsen i dess befattning med renforskning finns en särskild vetenskaplig expertgrupp, renforskningsnämnden. Nämn- den har till uppgift att efter samråd med rennäringsnämnden verka för än- damålsenlig uppläggning av renforskningens organisation samt dra upp all— männa riktlinjer för forskningen och kontinuerligt följa dess utveckling. Detta sker bl. a. genom prövning av ärliga arbetsplaner.

8.2. De sakkunniga

De sakkunniga framhåller att renbyarna — om de sakkunnigas förslag rö- rande rennäringens lokala organisation genomförs —— kommer att. få till upp- gift att själva besluta i åtskilliga frågor, där avgörandet f.n. ankommer på lappväsendet eller på länsstyrelsen. I gengäld tillkommer på länsplanet vis— sa nya typer av ärenden. De arbetsuppgifter med anknytning till rennä- ringen som i framtiden kommer att vila på den statliga regionala admini— strationen indelas i tre huvudgrupper, nämligen

1) ärenden rörande besvär över beslut av renbys stämma ellerav styrelse eller av syssloman (besvärsärenden),

2) ärenden rörande rennäringens främjande, såsom angående rationali- sering, stöd och rådgivning (näringsärenden) samt

3) ärenden rörande förvaltningen av kronans till renskötsel anvisade fastigheter och om upplåtelse av särskilda rättigheter inom renskötselom- rådet m. rn. (f j ällförvaltningsärenden).

I fråga om besvärsärendcna föreslår de sakkunniga att länsstyrelsen skall utgöra första besvärsinstans. Med hänsyn till den föreslagna utform- ningen av det samhälleliga stödet till rennäringen förordar de sakkunniga att alla i gruppen näringsärenden ingående administrativa uppgifter på länsplanet flyttas från lappväsendet till lantbruksnämnderna. Härigenom blir det möjligt att för rennäringens del dra nytta av de erfarenheter lant- bruksnämnderna förvärvat beträffande jordbrukets rationalisering. Vidare avskaffas den särställning som rennäringen f. n. intar genom att den gjorts till föremål för en speciell statlig adminiStration. _ Vad angår fjällförvaltningsärendena påpekar de sakkunniga att valet av beslutsmyndighet är väsentligt mer komplicerat än beträffande besvärs- ärenden och näringsärenden. Detta beror främst på att fjällförvaltnings- ärendena har betydelse inte bara för rennäringen utan också för andra in- tressen med anknytning till de vidsträckta områden där renskötsel bedrivs. Sålunda påverkas övriga näringar inom renskötselområdet, exempelvis skogsskötsel, gruvdrift och turism direkt av besluten i fjällförvaltnings- ärendena. Dessa beslut utgör nämligen i många fall en förutsättning för att ”de till lapparnas uteslutande begagnande” anvisade markerna skall få ekonomiskt utnyttjas av andra än de renskötande samerna. Vidare är turis- men och friluftslivet i dessa traktcr starkt beroende av de jakt- och fiske- upplåtelser som utgör huvudparten av fjällförvaltningsärendena. Allmänt sett kan framhåller de sakkunniga -— utan överdrift sägas att dessa ärenden för de tre nordligaste länen har så stor betydelse för länens nä- ringsliv och utvecklingen därav att ärendena måste ägnas stor uppmärk- samhet vid den länsplanering som pågår och som kan antas komma att få ökad omfattning i framtiden.

De sakkunniga nämner tre myndigheter, som kan komma i fråga som bc— slutande i fjällförvaltningsärendena, nämligen domänverket, länsstyrelsen och lantbruksnämnden. Efter ingående överväganden föreslår de sakkun- niga att lantbruksnämnden bör överta handläggningen av ärendena. Som skäl härför åberopas att dessa i första hand bör bedömas från synpunkten av deras inverkan på rennäringen. .Detta förutsätter bl.a. att beslutsmyn- digheten äger god insikt i renskötselns problem. Ett annat skäl är att det därvid blir möjligt att låta de renskötande samerna medverka på besluts- stadiet. Även om t'jällförvaltningsärendcna anhängiggörs i lantbruksnämn— den, kan behandlingen av dem ske på sådant sätt att det slutliga avgörandet

av alla fjällförvaltningsfrågor som är av större betydelse från planerings- synpunkt förbehålls länsstyrelsen. Sålunda föreslår de sakkunniga att f jäll- förvaltningsfråga bör hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande, 0111 an- tingen länsstyrelsen särskilt förbehållit sig avgörandet eller flertalet av ren- näringsdelegationens ledamöter beslutar om ärendets överflyttning eller länsstyrelsens representant i delegationen påyrkar överflyttning.

En följd av de sakkunnigas förslag är att det nuvarande lappväsendet kan upplösas.

De lantbruksnämnder som berörs av förslaget är nämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Frågor som angår rennäringen inom Idre lappby i Kopparbergs län bör liksom nu är fallet vila på rennärings- myndigheten i Jämtlands län.

De sakkunniga finner att vid behandling i lantbruksnämnd av rennä- ringsfrågor bör de vanliga arbetsformerna tillämpas. Nämnden i plenum skall i huvudsak dra upp riktlinjerna för verksamheten samt besluta i trä- gor som är av principiell natur eller eljest bedöms vara av särskild vikt. Beslut i övriga ärenden bör fattas av en särskild delegation, kallad rennä- ringsdelegationen. En sådan delegation bör finnas vid var och en av lant- bruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I delega- tionen föreslås ingå två av länets rennäringsutövare. Vidare bör ingå två ledamöter av lantbruksnämnden samt lantbruksdirektören. För att tillgo- dose bchovet av samordning mellan rennäringsärendena, särskilt fjällför- valtningsärendena, och den översiktliga planeringen av markanvändningen inom länet bör i rennäringsdelegationen även ingå en representant för läns- styrelsen. Därjämtc bör med hänsyn till omfattningen av de arbeten som genom arbetsmarknadsorganen utförs för renskötselns främjande ingå en företrädare för länsarbetsnämnden. För att trygga samordningen med and- ra myndigheter bör representanter för domänverket, länsbostadsnämnden och skogsvärdsstyrelsen kallas till delegationens sammanträden då det fö— rekommer fråga som rör resp. myndighet. De bör inte delta i besluten men ha rätt att till protokollet anteckna sin mening.

För att delegationen skall vara beslutför bör enligt de sakkunniga bl.a. krävas att minst en rennäringsutövarc är närvarande. Vid behandling av rennäringsfrågor i lantbruksnämndens plenum föreslås rennäringens båda representanter i delegationen ingå som ledamöter av nämnden.

Beträffande rådgivningsverksamheten erinrar de sakkunniga först om att det till varje lantbruksnämnd är knutna en programnämnd med sär- skild uppgift att utarbeta länsprogram för rådgivningen och en fiskeri— nämnd, vars uppgift är att bl. a. vara rådgivande organ till lantbruksnämn- den i frågor rörande fisket. I programnämnden ingår representanter för bl.a. lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen, länsarbetsnämnden, lantmä- teriet, jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse och lantarbetarorganisatio- nen. Ifiskerinämnden ingår representanter för yrkesfiskeorganisation, fritids-

fiskeorganisation och hushållningssällskap samt i de tre nordligaste länen även för domänverket och lappväsendet.

De sakkunniga påpekar att vissa skäl talar för att rennäringen bör vara representerad i länsprogramnämnden. Eftersom denna nämnd redan är mycket stor finns det risk för att rennäringsfrågorna kommer i bakgrun- den. De sakkunniga föreslår därför att rennäringsdelegationen även skall handlägga frågor om länsprogram för rådgivningsverksamheten.

Fiskerinämnden har en sammansättning som möjliggör för de olika be- rörda intressenas företrädare bortsett från renägarna —— att medverka vid en samlad bedömning av länets fiskeresurser. Då det är angeläget att även rennäringsutövarna får delta i och påverka planeringen av länets fiskeresurser föreslår de sakkunniga att i fiskerinämnderna i berörda tre län skall ingå en av länets aktiva rennäringsutövarc.

De sakkunniga föreslår att de ärenden som förs över till lantbruksnänm- derna handläggs vid en särskild avdelning för rennäringsärendcn. En sådan avdelning bör alltså inrättas i lantbruksnämnderna i de tre nordligaste lä- nen. Rennäringsavdelningen bör lyda direkt under lantbruksdirektören. Dc sakkunnigas förslag i fråga om tjänsterna på rennäringsavdelningarna framgår av följande tabell.

Tjänst J ämt- Väst er- Norr- lands bottens bottens län län län

Avdelnin gens chef .................................... 1 1 1

Förste konsulent ................. . .................. _— 2

Assistent ............................................ 4 4 1 1 Kansliskrivare ...................................... 1 1 1 Övriga biträden ..................... . ................ 1 1 2

De sakkunniga anser det uppenbart att lantbruksstyrelsen får hand om den centrala administrationen av de rennäringsärenden som lantbruks- nämnderna handlägger på det regionala planet. På styrelsen bör det således ankomma att handlägga samtliga näringsärenden och de förvaltningsären- den, som inte på grund av sitt samband med den översiktliga planeringen inom länet hänskjutits till vederbörande länsstyrelse för avgörande.

De sakkunniga erinrar om att lantbruksnämndernas blivande verksam— het på rennäringens område i huvudsak kommer att avse rationaliserings-, rådgivnings- och förvaltningsfrägor. Befattningen med dessa frågor bör därför bilda utgångspunkt även för övervägandena om den centrala admi- nistrationen. Lantbruksstyrelsen får som en huvuduppgift att ge nämnder— na ledning och hjälp i deras verksamhet. Vidare krävs en planerings- och initiativverksamhet i syfte att effektivisera rennäringen samt arbetet i ren- byarna och den regionala administrationen.

Möjligheterna för lantbruksstyrelsens båda rådgivande organ, rennä— ringsnämnden och renforskningsnämnden, att. bidraltill rennäringens ut- veckling har enligt de sakkunnigas uppfattning blivit mindre än som torde ha avsetts när de inrättades. Orsaken härtill är framför allt nämndernas alltför ensidiga sammansättning, som försvårat uppkomsten av sådana fruktbärande meningsutbyten som det bör vara en rådgivande nämnds lin- vuduppgift att få till stånd. För att rennäringsfrågorna skall bli belysta från olika utgångspunkter bör enligt de sakkunnigas mening det rådgivan- de organet inrymma företrädare för såväl näringen själv som. andra berör- da intressen. Ett sådant organs verksamhetsområde bör täcka alla rennä- ringsfrågor som lantbruksstyrelsen har att behandla. Mot bakgrund härav föreslår de sakkunniga att rennäringsnämnden och renforskningsnämnden ersätts med en ny nämnd, kallad rennämnden. Denna bör få till uppgift att som rådgivande organ åt lantbruksstyrelsen yttra sig i alla sådana ren- näringsfrågor som är av principiell natur eller eljest av större vikt. Som exempel på sådana frågor nämner de sakkunniga anslags- och medelsför- dclningsärendcn, rationaliserings- och rådgivningsfrågor, renforskningens försöksprogram, f jällplaneringsfrågor samt frågor om yrkesutbildning m.m. I rennämnden bör ingå bl. a. tre representanter för de aktiva rennä- ringsutövarna. Vid behandlingen i lantbruksstyrelsens plenum av rennä- ringsärende föreslås att en av näringsutövarnas representanter i rennämn- den ingår som ledamot av styrelsen.

De sakkunniga anser att rennäringsfrågorna bör även i fortsättningen in- om lantbruksstyrelsen handläggas vid en särskild enhet. Med hänsyn till de utvidgade arbetsuppgifterna bör rennäringssektionen bli 'en självständig avdelning direkt underställd verksledningen.

De sakkunniga påpekar att det är av stor vikt att lantbruksstyrelsen har goda och effektiva samarbetsformer med olika myndigheter och insti— tutioner. Framför allt är det dock angeläget att ett utvidgat och förtroende- fullt samarbete kommer till stånd med samernas egna organisationer'så att dessa får motsvarande möjlighet att ta initiativ och föra fram åsikts— yttringar som de t'. n. har genom rennäringsnämnden.

I fråga om förslaget att lantbruksnämnderna skall överta handläggningen av fjällförvaltningsärendena har landshövding Lassinantti anfört reserva- tion. Lassinantti framhåller bl. a. att länsstyrelsens uppgifter som ledande statlig förvaltningsmyndighet inom länet innebär att länsstyrelsen har att ta befattning med all sådan administrativ verksamhet och planering som har avgörande betydelse för länets utveckling. Länsstyrelsens planeringsverk- samhet omfattar även fjällregionen och länsstyrelsen är regional myndighet för frågor angående naturvård och jakt. Lassinantti påpekar vidare att fjäll- områdena upptar stora arealer och att de har väsentlig betydelse i länssam- manhang, vilket kommer att öka i takt med turismens väntade intensifie-

ring. Han finner det därför naturligt att länsstyrelserna liksom f. n. bör an- förtros förvaltningen av kronomarkerna ovan odlingsgränsen och på renbe- tesfjällen. Handläggningen av andra frågor, som avser samernas rättigheter enligt renbeteslagen, t.ex. deras rätt att enligt gammal sedvana utnyttja renbetesmarker nedanför odlingsgränsen i Lappland samt nedanför lapp-. marksgränsen och utanför renbetesfjällen, bör även framdeles tillkomma länsstyrelserna. Såväl länsstyrelsens ställning och erfarenheter som dess resurser i fråga om juridisk sakkunskap medför att det är lämpligt att läns— styrelsen handhar dessa frågor.

Om de sakkunnigas förslag angående den lokala organisationens rättig- heter och skyldigheter genomförs, kommer en del av de tillsynsuppgifler över rennäringen som ankommer på olika bcfattningshavare inom den nu— varande lappadministrationen att bortfalla. Om lappväsendet avvecklas i sin nuvarande form, uppkommer enligt Lassinantti frågan hur de statliga uppgifter skall fullgöras, som hör samman med de i renbetesavtal med Finland och Norge föreskrivna tillsyns- och verkställighetsuppgifterna. Las- sinantti anser det självklart att länsstyrelsen inte kan avhända sig ansva- ret för dessa frägor som avser förhållandet till främmande stater. För handhavandet av bl.a. dessa frågor behöver länsstyrelsen i lämplig omfatt— ning förstärkas med särskild personal.

8.3. Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag rörande handläggningen av besvär över renbys beslut tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. I stort gäller detsamma beträffande förslaget att lantbruksnämnderna skall handlägga näringsärendcna. Frågan om vilken myndighet som skall hand- lägga fjällförvaltningsärendena har varit föremål för remissinstansernas uppmärksamhet. Kammarkollegiet framhåller att frågan om överflyttning av dessa ärenden till lantbruksnämnderna i första hand bör bedömas från praktisk administrativ synpunkt. Att ha fjällförvaltningsärendena och ren- näringsärendena skilda åt på olika myndigheter förutsätter i viss mån dub- belorganisation och bör därför undvikas. Kollegiet har därför i huvudsak inte något att erinra mot de sakkunnigas förslag. På sätt de sakkunniga närmare föreslagit anser kollegiet det dock vara lämpligt att fjällförvalt- ningsärende, när länsstyrelsen påyrkar det, skall kunna flyttas över till länsstyrelsen för avgörande. Vidare understryker kollegiet vikten av att lantbruksnämnderna, särskilt med hänsyn till fjällförvaltningsärendena, ges en organisationsform som ger nämnden möjlighet att snabbt fatta beslut.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag. Fastän vissa fördelar kan vinnas genom att rationaliseringsorganet ej skall handha uppgifter av fiskal natur, anser styrelsen det mest ändamålsenligt

att fjällförvaltningsärendena handläggs "av lantbruksnämnderna. Härige- ' nom kan erhållas en önskvärd överblick och samordning av alla frågor som har samband. med rennäringen. Dessutom kan en viss samordning ske mellan fjällförvaltningsärendena och lantbruksnämndernas förvaltning av de s.k. fjällägenheterna. Styrelsen erinrar också om att lantbruksnämnder- na redan nupå jordbrukets och skogsbrukets områden handlägger ärenden ' av fiskal natur, t. ex. tillämpningen av'jordförvärvs- och uppsiktslagstift- ningen. Styrelsen kan därför inte biträda de sakkunnigas förslag att "vissa

fjällförvaltningsärenden skall hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande.

Ett sådant förfarande leder nämligen till oklara förhållanden i fråga om be- sluts- och besvärsinstanser. Däremot kan det i ärenden, som är av betydelse för den översiktliga planeringen inom länen, vara påkallat att yttranden in-

hämtas från länsstyrelsen före avgörandet. Det kan enligt lantbruksstyrel- sens uppfattning förväntas att lantbruksnämnderna vid sina ställningsta-l ganden kommer att beakta de planeringssynpunkter som'därvid kommer

fram. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. lantbruksnämnderna .i Jämt- lands och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att det råder ett mycket nära samband mellan näringsärendena och' fjällförvaltningsärendena. Ärendena griper in i varandra och åtgärder inom den. ena sektorn har återverkningar inom den andra. Upplåtelser av jakt och fiske eller grustäkt, vidtagande av anordningar för turism och friluftsliv förutsätter kännedom om ren— skötselns förhållanden. Rådgivningen beträffande planeringen av "rensköt- seln och olika anordningar för .driften-inom byarna måste ske i anslutning till förfogandena beträffande markförvaltningen och man får inte glömma- bort att det primära syftet med renbetesfjällen är. att tjäna renskötseln. Länsstyrelsen har sålunda den principiella uppfattningen att samtliga frå- gor rörande renskötsel och förvaltningen av de till denna upplåtna renbe- tesfjällen bör sammanföras och handläggas av en enda myndighet. Om de sakkunnigas förslag rörande stödåtgärder genomförs kommer näringsfrå- gornas volym och betydelse att öka väsentligt och anknyta till den genom lantbruksnämnden bedrivna stödverksamheten för jordbruket. Renskötseln är också en form av djurhållning med åtskilliga kontakter med jordbruket. Inom lantbruksorganisationens ram blir det även möjligtatt i enlighet med majoritetsförslaget anordna lämpliga former för renskötselutövarnas med- inflytande vid handläggningen av renskötselns ärenden. Länsstyrelsen an- sluter sig sålunda till förslaget att lantbruksnämnden blir det organ som skall handlägga säväl närings- som fjällförvaltningsärendena. Länsstyrel- sens tillstyrkande sker under två bestämda förutsättningar. Det ena är att alla förvaltningsärenden av större betydelse för planeringen förbehålls läns— styrelsen. Den andra förutsättningen är att ärendena inom lantbruksnämn- den handläggs inom en självständig sektion eller avdelning direkt under- ställd lantbruksdirektören.

Ett flertal remissinstanser delar reservantens uppfattning att fjällför- valtningsärendena även i fortsättningen bör handläggas av länsstyrelsen. tl'eterinärstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna överflytt— ningen från länsstyrelsen till lantbruksnämnden med hänsyn till att de pro- blem som enligt styrelsen har väsentlig betydelse i detta sammanhang lig- ger inom livsmedelshygienens område, för vilket länsstyrelsen är högsta regionala myndighet. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att det givetvis är till fördel att samtliga statliga uppgifter på rennäringens områ- de samlas hos en myndighet. Olägcnheterna med den i direktiven förutsatta och av reservanten föreslagna uppdelningen måste dock bedömas som täm- ligen ringa. Som reservanten även framhållit kan det i vissa hänseenden dessutom vara till fördel att åtskilja handhavandet av frågor rörande råd- givning och statligt stöd samt rena förvaltningsuppgifter. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför liknande synpunkter och ifrågasätter om en överfö- ring av administration och f jällförvaltning till lantbruksnämnden är fören- lig med statsmakternas beslut rörande planeringsråd i länen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att de områden samerna tidigare kunnat utnyttja praktiskt taget ostörda blir mer och mer tillgängliga för medbor- garna i gemen. Det krävs då en vidgad planering för att samordna samernas intressen med.de krav som ställs främst från turismen och naturvårdens sida. Denna planering utgör otvivelaktigt en int'egrerande del av länsstyrel- sens allmänna planeringsuppgift och torde vara mer främmande för lant- bruksnämndens specialinriktade verksamhet. Statens naturvårdsverk finner att övervägande skäl talar för att den länsvisa administrationen av ren- näringen bör vila på resp. länsstyrelse. Garantier måste därvid skapas för att länsstyrelsernas naturvårdssektioner får ett medinflytande på upplåtelse— frågor rörande byggnader, jakt och fiske m. m. Hovrätten för Övre Norrland framhåller att det är omöjligt'att på förhand dra en gräns mellan sådana fj ällförvaltningsärenden som är avbeskaffenhet att höra hänskjutas till läns— styrelsen samt övriga'ärenden inom denna grupp. Det anförda och de av re- servanten anförda skälen talar enligt hovrättens mening för att länsstyrel- sen bör bibehållas som beslutsmyndighet i fj ällförvaltningsärendena.

Domänverket framhåller att endast ett av de skäl de sakkunniga anfört för att lantbruksnämnderna skall handha de s.k. fjällförvaltningsärende- na, nämligen att samla de flesta ärenden som har samband med rennäring- en under en myndighet, kan tillmätas någon betydelse. Häremot uppståller verket dock önskemålet om ett samlat och konsekvent handhavande av markförvaltningen och upplåtelsefrågorna nedom och ovan odlingsgränsen. Några direkta olägenheter med en näringsmyndighet och en förvaltande myndighet torde inte ha påvisats. Den bästa samordningen av markförvalt- ningsfrågorna kan enligt domänverket uppnås om verket, som nu handhar samtliga hithörande ärenden nedanför odlingsgränsen, även får hand om motsvarande ärenden ovanför denna gräns. Härigenom torde bl.a. antalet

intressekonfliktcr kunna minskas. Domänverket påpekar också att verket är den enda myndighet som har en utbyggd lokal förvaltning inom berörda trakter. Därest domänverket anförtros att ha hand om nyttjanderättsupp- låtelserna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör särskild ersätt- ning utgå till verket för dessa åtaganden.

SSR hävdar att de sakkunnigas uttalanden i fråga om fjällförvaltnings- ärendena vilar på en missuppfattning av de grundläggande juridiska för- hållandena. Renbetesrätten, jakträtten, fiskerätten och övriga samiska rät- tigheter tillkommer samebyarna. Upplåtelsefrågor bör i konsekvens härmed handläggas av byarna med central service av dessas riksorganisation.

Lantbruksstyrelsen biträder förslaget om att inrätta en särskild rennä- ringsdelegation vid envar av lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Delegationen bör ha samma befogenheter på sitt om- råde som struktur- och produktionsdelegationen har. Förslaget biträds också av bl. a. länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län. Sällskapet Same-Ä tnam föreslår att delegationen i Norrbottens län får tre representan- ter för rennäringsutövarna varav en skall vara skogssame. Departementsut- redningen föreslår att lantbruksstyrelsen efter förslag av vederbörande same- organisation får utse de båda samerepresentanterna i delegationen.

När det gäller förslaget att inrätta särskild rennäringsavdelning vid de tre lantbruksnämnderna framhåller lantbruksstyrelsen att rennäringsärendena bör handläggas i nära samarbete med den expertis på olika områden som redan finns på nämnderna. I fråga om Norrbottens län har dock rennä- ringsfrågorna så stor omfattning att en särskild rennäringsavdelning är 1110- tiverad. Inom lantbruksnämnderna i Västerbottens och Jämtlands län blir däremot en rennäringsavdelning en mycket liten enhet och blir starkt beroende av medverkan från lantbruksnämndernas övriga personal och i första hand av produktionsavdelningarnas sakkunskap på husdjursskötselns område. Det bör därför övervägas att i dessa län föra rennäringsärendena och personalen härför till lantbruksnämndernas produktionsavdelningar. Lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län till- styrker eller lämnar de sakkunnigas förslag utan erinran. Statskontoret ifrågasätter om den nuvarande länsbundenheten är nödvändig även fram- deles för de egentliga rennäringsfrågorna. Det bör övervägas om inte den re- gionala organisationen kan koncentreras.

Vad gäller den regionala personalmganisationen ifrågasätter lantbruks- nämnden i Västerbottens län om de sakkunniga inte underskattat behovte av såväl fält- och hiträdespersonal. En del arbetsuppgifter synes enligt nämnden ha utförts av länsstyrelsen utanför lappväsendet. Vidare anser nämnden att den översiktliga planeringen och rådgivningen på grund av personalhrist hittills inte kunnat ske i den omfattning som varit önskvärd. Liknande synpunkter anförs av lantbruksnämnden i Jämtlands län. SSR anser att de föreslagna instruktörstjänsterna helt kan utgå ur organisatio-

nen. Anslag bör i stället ges till samebyns ordförande och bevakare samt arbetsförman. SSR gör gällande att borttagandet av instruktörstjänsterna är ett gammalt och angeläget önskemål bland samerna.

Förslaget om att ersätta rennäringsnämnden och renforskningsnänmden med en enda nämnd, rennämnden, får ett positivt mottagande, De anförda erinringarna gäller framför allt rennämndens sammansättning. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter dock om inte rennäringsnämnden borde bestå. Det torde vara av utomordentligt stort värde för samerna att på riksplanet ha ett eget organ med egen initiativrätt i viktiga frågor i all synnerhet som den föreslagna lagstiftningen medför ett helt nytt system för att driva renskötseln. Hovrätten hyser farhågor för att de tre represen- tanterna för de renskötande samerna inte skall kunna göra sig gällande in- om rennämnden. Lantbruksstyrelsen framhåller att erfarenheten från and- ra sektorer av styrelsens verksamhet visar att det är mycket värdefullt att ha tillgång till en rådgivande nämnd för att med representanter från nä- ringsutövarna och andra berörda organ kunna diskutera frågor om verk- samhetens genomförande. Däremot visar erfarenheten att det lätt kan leda till onödig omgång att använda en rådgivande nämnd som remissinstans i fråga om så gott som samtliga ärenden inom ett verksamhetsområde. En- ligt styrelsens mening finns med hänsyn till den föreslagna representatio- nen såväl i lantbruksnämnderna som i lantbruksstyrelsen vid behandling av rennäringsärendcna knappast anledning att bibehålla den nuvarande rennäringsnämnden. Renforskningsnämnden har i sitt yttrande till styrel- sen biträtt de sakkunnigas förslag att den skall avskaffas. Mot denna bak- grund tillstyrker styrelsen att de båda nuvarande nämnderna ersätts med en ny rådgivande nämnd benämnd rennämnden. Enligt styrelsens mening bör dock i denna nämnd representanterna för rennäringsutövarna ha en starkare ställning än vad de sakkunniga avsett. Styrelsen föreslår att anta- let sådana representanter ökas till fem och att dessa utses av Kungl. Maj :t. SSR och Sällskapet Same-Ä tnam anser att rennäringsnämnden bör bibehål- las som ett rådgivande organ. Same-Ätnam anser vidare att rennämnden bör utökas med en representant för de icke renskötande samerna.

När det gäller personalorganisationen i rennäringsfrågorna vid lantbruks- styrelsen framhåller statskontoret att mot kostnadsökningarna står åsyftad förbättring av rådgivning, instruktion och rationaliseringsverksamhet m. m. En regional koncentration av organisationen kan innebära ett' bättre utbyte av resursökningen. I övrigt anser ämbetsverket att insatsökningen måste bedömas som en investering på i huvudsak andra skäl än lönsamhetsskäl. Lantbruksstyrelsen tillstyrker med tvekan förslaget att inrätta en fristående rennäringsavdelning inom styrelsen direkt underställd verksledningen. Så små fristående arbetsenheter bör inte inrättas efterSOm större enheter ska- par bättre förutsättningar för att utnyttja arbetskraftens effektivitet. Anta- let fristående grupper får ej heller vara för stort. En självständig arbets-

grupp understryker dock på ett särskilt sätt frågornas betydelse eeh särart. SSR anser att de sakkunnigas förslag beträffande den centrala administra- tionens personalorganisation-i viss mån är överdimensionerad. Rennärings— ärendena bör även i fortsättningen handläggas inom husdjursbyrån.

9. Forskning och försök 9.1 Nuvarande förhållanden

Enligt beslut av 1962 års riksdag (prop. 68, JoU 13, rskr 238) ankommer det på lantbruksstyrelsen att svara för den organisatoriska samordningen av renforskningen. Forskningsverksamheten skall ske i nära kontakt med den praktiska renskötseln samt företrädesvis röra aktuella problem och över huvud .taget frågor som synes kunna lösas på kortare sikt. Enligt riksdags- beslutet skall forskningsverksamheten huvudsakligen anknytas till statens veterinärmedicinska anstalt och lantbrukshögskolans husdjursinstitutioner samt i viss mån till skogshögskolan. Verksamheten finansieras i allt väsent- ligt med medel från lappfonden och allmänna forskningsmedel.

Lantbruksstyrelsen är huvudman för den speciella renforskningsstatio- nen Kuolpavarci Gällivare kommun. Som förut nämnts är till styrelsen knu- ten en särskild vetenskaplig expertgrupp, renforskningsnämnden.

Den personal som är sysselsatt med renforskningsfrågor utgörs av en för- söksassistcnt (agronom) vid lantbrukshögskolans" filial i Röbäcksdalen i närheten av Umeå och en renkonsulent (veterinär) vid SVA. Renkonsulen- ten ingår i SVA:s konsulentavdelning och är stationerad'i Stockholm. Den lokala ledningen av den forsknings- och försöksverksamhet som inte avser veterinära frågor vilar fr.o.m. den 1 juli 1967 på distriktsförsöksledaren vid lantbrukshögskolans norra husdjursförsöksdistrikt.

Forskningsverksamheten har hittills huvudsakligen varit inriktad på olika försök med tillskottsfoder och på frågor om renens parasiter och sjukdomar. Som exempel kan nämnas att ett tillskottsfoder åt renarna kunnat fram- ställas som var av avgörande betydelse vid de mycket ogynnsamma renbetes- förhållandena under vintern och våren- 1967. För bekämpning av renens pa- rasiter har bedrivits omfattande försök. Andra försök har gällt att få fram mer näringsrika renheten. _

För renforskningsstationen Kuolpavare slutfördes år 1966 ett omfattande upprustningsprogram. Bl. a. uppfördes personal-, administrations- och eko- nomibyggnader samt ett system av arbetshagar; Inom det inhägnade områ- det, som totalt omfattar 17 km”, hålls försöksrenhjorden året om. Kostnader- na för driften vid Kuolpavare bestrids f. n. av särskilda villkorsmedel (4: 13-' medel) som redovisasöver statens lappfond. Kostnaderna uppgår f. 11. till 275 000 kr. per budgetår. För renforskning uppgick kostnaderna under fem- årsperioden 1962/63—1967/68 sammanlagt till i det närmaste 2,5 milj. kr.

9.2. De sakkunniga

Den utveckling man har att vänta inom rennäringen vid en övergång till ändrad driftsform och en samtidig intensifiering av rationaliseringssträvan- dena innebär att näringen i högre grad än hittills blir i stånd att tillgodogöra sig nya landvinningar genom vetenskap och teknik och snabbt utnyttja forskningens resultat. Samtidigt blir näringen mer beroende av fortlöpande och ökad forsknings- och försöksverksamhet. Större. resurser kommer där— för att krävas för verksamheten. Rennäringsföretagen är alltför små och näringen totalt sett alltför liten för att kunna bära kostnaderna för forsk- ning och utvecklingsarbete. De sakkunniga anser därför att renforskningen bör bekostas av budgetmedel liksom förhållandet är med annan forskning av motsvarande slag.

Eftersom forsknings- och utvecklingsverksamheten är en mycket viktig faktor i rationaliseringsproccssen bör rennäringen vad beträffar forsk- ningsinsatsernas storlek så långt möjligt jämställas med jordbruket. Med hänsyn till de betydande forskningsuppgif ter som redan nu kan överblickas ifrågasätter de sakkunniga om det inte bör satsas mer på renforskning än vad som egentligen räknat efter. produktions'värdet —— "skulle tillkomma rennäringen. _Vid avvägningen mellan det'direkta stödet till näringen och stödet åt forsknings- och utvecklingsarbete bör emellertid efterSträvas att största möjliga utbyte erhålls av det samlade samhälleliga stödet. Rennä- ringssakkunniga framhåller betydelsen av att huvudvikten läggs vid prak- tisk målforskning som kan väntas ge påtagliga och snabba resultat i lön- ' samhetshänseende. . '

Inom rennäringen föreligger ett stort behov av att få tillgång till förbätt- rade arbetsmetoder och'hjälpmedel såsom stängsel, arbetshagar, speciella transportredskap och slaktanordningar. De omedelbara rationaliserings- vinster som kan göras genom bättre arbetsmetoder och hjälpmedel måste be- dömas som betydande. Det är av vikt att planerings- och utvecklingsarbetet på dessa områden intensifieras för att största möjliga utbyte skall kunna uppnås av de insatta resurserna. De sakkunniga föreslår därför att medel ur den föreslagna rennäringsfonden ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för detta ändamål.

I fråga om renforskningens organsation föreslår de sakkunniga att det in- rättas dels en befattning vid lantbrukshögskolan som statsagronom för upp- gifter inom renforskningen med placeringsort i Röbäcksdalen, dels en be- fattning som statsveter-inär vid SVA med huvudsaklig uppgift att bedriva veterinärmedicinsk forsknings- och försöksverksamhet på rennäringens om- råde. ' ' '

De sakkunniga har även övervägt frågan huruvida det finns tillräckliga skäl att behålla renforskningsstationen i Kuolpavare. Alternativet till-att behålla Kuolpavarestationen är att försök läggs ut hos olika renägare efter

överenskommelse eller avtal i varje särskilt fall. Ett sådant förfarande anser de sakkunniga kunna bli tungrott. De anser vidare att det inte finns någon garanti för att man alltid kan finna renägare som är villiga att utsätta sin renhjord för de risker som exempelvis veterinärmedicinska försök innebär. Det kan dessutom vara värdefullt att ha tillgång till en individkänd hjord där olika försök med kort varsel kan sättas in. De sakkunniga anser därför att renforskningsstationen Kuolpavare åtminstone under de närmaste åren bör hållas igång. De sakkunniga föreslår vidare att huvudmannaskapet för stationen förs över från lantbruksstyrelsen till lantbrukshögskolan. Tills vidare anses den fasta personalen böra bestå av en förman och en renvår- dare. Chefskapet för stationen bör utövas av den i Röbäcksdalen placerade statsagronomen vid renforskningen.

För den närmare planläggningen av försöksverksamheten och samarbetet mellan" forskningen och bl. a. näringsutövarna anser de sakkunniga att det fordras en särskild instans med en närmare anknytning till renforsknings- stationen i Röbäcksdalen än vad den i det föregående föreslagna rennämn- den kan beräknas få. Det finns ett behov av ett kontinuerligt samråd mellan forskningen, rationaliseringsorganen och de aktiva rennäringsutövarna. Genom sådant samråd kan forskningsrönen lättare föras ut i praktisk till- lämpning samtidigt som det blir möjligt att utan omgång få näringens öns- kemål om forskningsinsatser framförda till forskningsinstanserna. De sak- kunniga föreslår därför att det i norra försöksdistriktet, vid sidan av di- striktsförsöksnämnderna för jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsområdcna, inrättas en ny distriktsförsöksnämnd vilken skall handlägga frågor som rör renförsöken. I nämnden bör ingå representanter för lantbruksnämnden och de aktiva rennäringsidkarna m. fl.

Då det gäller förmedlingen av forskningsresultaten för rennäringens del har de sakkunniga diskuterat olika alternativ. Med hänsyn till den erfaren- het som finns vid lantbruksstyrelsen i dessa frågor och på grund av önske- målet om en koncentration av rådgivningsverksamheten förordar de sak- kunniga att lantbruksstyrelsen svarar för insamling, bearbetning och för- medling av forskningsrön som rör rennäringen.

9.3. Remissyttrandena

Så gott som samtliga remissinstanser ställer sig positiva till den föreslagna organisationen av renforskningen. Statens råd för skogs- och jordbruks- forskning delar de sakkunnigas uppfattning att huvudvikten av forskningen läggs vid praktisk målforskning, som kan väntas ge påtagliga och snabba resultat i lönsamhetshänseende. Med hänsyn till näringens nuläge med sviktande konkurrenskraft bör en klarare inriktning ske mot forsknings- uppgifter som kan öka effektiviteten i slakten, tillvaratagandet, distributio— nen och marknadsföringen av rennäringens produkter. Veterinär—högskolan

framhåller att en övergång till en för renskötseln ändrad driftsform med stor sannolikhet leder till ökad sjukdomsfrekvcns som på ett så tidigt stadium som möjligt bör-mötas av en intensifierad forskning. Liknande synpunkter förs fram av ueterinärstyrelsen och SVA. Domänverket anser att rennärings- sakkunniga inte tillräckligt beaktat det samspel som måste finnas mellan skogsbruket och renskötseln, vilka näringar i stor omfattning använder sam- ma marker. Skogshögskolan anför liknande synpunkter och framhåller att renforskningen inte får begränsas alltför snävt till de veterinärmedicinska och lantbruksvetenskapliga sektorerna.

Styrelsen för lantbrukshögskolan kritiserar de rennäringss'akkunnigas förslag. Enligt styrelsens mening ger förslaget en tungrodd organisation med mindre goda förutsättningar för samverkan mellan berörda myndig- heter och försöksmän. Styrelsen anser det vara olyckligt om de sakkunni— gas organisationsplan realiseras. Vad högskolan vänder sig mot är framför allt att forsknings- och försöksverksamhet även i fortsättningen blir förlagd till två organ.

De sakkunnigas förslag om att inrätta en tjänst som statsagronom och en tjänst som statsveterinär tillstyrks av bl.a. domänstyrelsen, lantbruks- styrelsen, veterinärstyrelsen och SVA. Med hänsyn till angelägenheten att utan störande avbrott kunna bedriva forskningsverksamheten anser vete— rinärhögskolan det lämpligt att vid sidan av statsveterinärtjänsten inrätta även en forskarassistenttjänst. Lantbrukshögskolan anser att en gemensam renforskningsavdclning bör tillskapas, lämpligen i'Röbäcksdalen, där såväl den föreslagna statsagronomcn som statsveterinären bör vara placerade.

Förslaget att behålla renforskningsstationen Kuolpavare biträds av. re- missinstanserna.

Vad gäller förslaget om att inrätta en särskild distriktsförsöksnämnd ifrågasätter lantbrukshögskolan om det är lämpligt att bygga en stor distriktsförsöksnämnd för en så relativt ringa verksamhet. Det bör vara tillräckligt med en mindre lokal samarbetsgrupp. Högskolan anser vidare att nämnden även bör behandla veterinära frågor. Statskontoret är också tvek- samt om en särskild distriktsförsöksnämnd behöver inrättas.

Förslaget om att insamling, bearbetning och förmedling av forskningsrön bör ankomma på lantbruksstyrelsen tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

10. Statens lappfond, Enansieringsfrågor m. 111.

10.1. Nuvarande förhållanden

En betydande del av det statligt administrerade stödet till rennäringen ut- går såsom framgått av det föregående (se tabell på s. 69) från statens lapp- fond. Denna inrättades som tidigare nämnts genom beslut vid 19413 .års riks—. '

dag om sammanslagning av fyra äldre fonder, benämnda jämtländska ren— betesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder (prop. 1943: 110, JoU 40, rskr 249). Den först- nämnda, som var den ojämförligt största, tillkom genom att behållen avkast- ning av skogsavverkning på renbetesfjällen i Jämtlands län och på fastighe- ter som inköpts för utvidgning av dessa fjäll inlevererades till statskontoret. Den användes, sedan kostnaderna för inköp av utvidgningsfastigheterna dra- gits av, för olika ändamål av betydelse för renskötseln och för samerna i så— väl Jämtlands som Norrbottens och Västerbottens län. Jämtländska lappvä- sendets fond bestod av medel som flutit in genom att rätt till bete, jakt och fiske m.m. inom renbetesfjällen och utvidgningsfastigheterna mot avgift upplåtits till andra än lappbymedlemmar. Norrbottens och Västerbottens lappfonder bildades genom överföring av betydande belopp från jämtländska renbetesfjällens skogsfond och från ett äldre anslag för understöd åt vissa samer, varjämte de i likhet med jämtländska lappväsendets fond tillfördes avgifterna för vissa nyttjanderättsupplåtelser m. m. I lappfonden ingår se- dan år 1962 de s.k. 4: 13-medlen.

Lappfondens inkomster utgörs vid sidan av räntor, skogsavkastning och 4: 13-medel i huvudsak av arrendeavgifter och av ersättningar för skador på renbete och fiske m. m. Skadeersättningarna hänför sig väsentligen till företag genomförda med stöd av vattenlagen. Till en mindre del utgör de gottgörelse för att mark inom renskötselområdet med stöd av renbeteslagen undantagits från samernas begagnande. Arrendemedlen består till större delen av avgifter, som fastställts i samband med upplåtelser av rätt till fiske och jakt samt av nyttjanderätt till mark.

Under budgetåret 1968/69 utgjordes fondens inkomster av sammanlagt - 1,9 milj. kr., varav räntor 300 000 kr., skogsavkastning 200 000 kr., 4:13- medel 400 000 kr., skadeersättningar 60 000 kr., arrendeavgifter 900 000 kr. och diverse inkomster 40 000 kr. Fondens behållning uppgick den 30 juni 1969 till 18,9 milj. kr. Härav utgjordes ca 4,8 milj. kr. av 4: 13-medel.

Beslut om bidrag ur lappfonden ankommer på Kungl. Maj :t, som får an- vända fondens medel för åtgärder som är till gagn för samerna och deras renskötsel m. m. Fondmedlen har sålunda använts främst för att finansiera olika rationaliseringsändamål samt renforskning. Icke oväsentliga belopp har också utgått för att understödja sameorganisationer m.m. samt för att täcka kostnaderna för tillskottsutfodring. Huvuddelen av de för varje år tillgängliga medlen fördelas av Kungl. Maj :t mellan de tre renskötsellänen. Besluten meddelas efter förslag av lantbruksstyrelsen på grundval av fram- ställningar från de olika länens lappväsende och efter hörande av lapp- byarna och SSR. Medelstilldelning vid sidan om sistnämnda beslut — t. ex. bidrag till SSR -— förekommer regelmässigt.

En annan medelskälla för stöd till rennäringen utgör regleringsavgifterna som enligt 4 kap. 14 å vattenlagen utdömts i vissa vattenmål (se tabell på

s. 69). Medlen kan användas bl. a. för rennäringsändamål i den bygd som berörs av ett vattenregleringsföretag. Lantbruksstyrelsen har att besluta om användningen av regleringsavgifter, såvitt avser bidrag till rensköt- selns främjande [kungörelse ( 1953:620 ) angående indrivningen och an- vändningen av vissa— med anledning av företag i vatten utgående avgifter, ändrad senast 1967: 166; Kungl. brev till kammarkollegiet den 18 maj 1967 angående tillämpningsföreskrifter m. m. med anledning av kungörelsen samma dag]. Såsom tidigare nämnts har under senare är en mycket stor del av det ekonomiska stödet till rennäringen utgjorts av medel som arbets- marknadsorganen ställt till förfogande för att främja renskötseln.

10.2 JO :s framställning

Beträffande fördelningen av vissa till statens lappfond inflytande medel samt i fråga om rätten att besluta om utdelning ur fonden anför JO i sin tidigare nämnda skrivelse bl. a. följande.

Då renbetesområden undantas från samernas bcgagnande eller då in- trång eljest sker i samernas rättigheter, synes de vederlag som härför utgå — av myndigheterna bestämda ersättningar eller uttagna avgifter eller av enskilda frivilligt erlagd gottgörelse —- i allmänhet inte tillkomma de sa- mer, som lider skada genom intrånget, utan tillförs lappfonden. Härigenom torde visserligen utgående ersättningar i sinom tid komma rennäringen i dess helhet till godo, men alltså inte förbehållas dem som drabbats av intrånget.

Denna ordning kan enligt JO:s mening möjligen ha varit godtagbar i en tid, då man knappast hade anledning räkna med att förekommande intrång skulle få mera menliga konsekvenser för de samer som omedelbart berördes av åtgärden. Med hänsyn till utvecklingen torde emellertid dessa synsätt böra revideras. I likhet med vad fallet är i fråga om ersättningar som utgår i expropriationsrättsliga sammanhang synes även nu ifrågavarande veder— lag åtminstone i princip böra tillfalla de skadelidande. J O framhåller, att det för honom framstår som i hög grad stötande att t. ex. en lappby som genom intrång i sin renskötsel kanske orsakas avsevärda direkta utgifter, inte får uppbära och disponera härför beräknad ersättning. En omprövning av före- varande fördelningsfråga synes fördenskull i samernas intresse påkallad.

JO nämner att i detta sammanhang bör även övervägas huruvida inte samernas egna organ bör få inflytande på hur man skall disponera de medel, som även efter en omreglering av rätten till ersättning finnas böra tillföras lappfonden och användas till förmån för samerna.

10.3 1967 års riksdags beslut

I två vid 1967 års riksdag väckta likalydande motioner, I: 456 av herr W'an- hainen m. fl. och II: 820 av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl., hemställ—

(les att riksdagen måtte besluta att lappfonden ställs under en särskild sty— relse. _

I motionerna anförs bl.a. att det numera synes vara fullt rimligt och skäligt att samerna får ett avsevärt inflytande på beslutsplanet över medel, som enligt renbeteslagen är destinerade till samernas nytta. Riksdagen bör skyndsamt meddela sådana föreskrifter att samerna får representation på beslutsplanet i en särskild styrelse för förvaltning av lappfonden. En sådan styrelse bör bestå av företrädare för samerna till ett antal av minst hälften. Namnet på fonden bör även ändras till samefonden.

Tredje lagutskottet framhåller i sitt utlåtande nr 7 att hela frågan om lappfondens ställning är föremål för övervägande i anledning av JO:s fram- ställning som av Kungl. Maj:t överlämnats till rennäringssakkunniga för att beaktas vid utredningsuppdragets fullgörande. Utskottet anser för sin del önskemålet att samerna skall få inflytande på beslutsplanet över lapp- fondens medel starkt motiverat men finner att en reform i denna riktning inte kan genomföras utan närmare utredning bl. a. av frågan hur starkt dettainflytande bör vara och'i vilka former det skall utövas. Något omedel— bart beslut i frågan bör därför inte fattas och den erforderliga utredningen kan förväntas komma till stånd utan någon åtgärd från riksdagens sida. Ut- skottet förutsätter att i samband med utredningen även namnfrågan ägnas uppmärksamhet. .

Utskottet hemställde att nyssnämnda motioner därför inte skulle föran- leda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

10.4. De sakkunniga

De sakkunniga tar först upp frågan om lappfondens bibehållande. De på- pekar att en särskild fond är överflödig, om all statlig bidragsgivning finan— sieras över riksstaten och lappfondens nuvarande inkomster därvid dras in till statsverket eller tillförs de föreslagna renbyarna. De sakkunniga anser att samerna troligen kommer att uppfatta en sammanblandning av fondens medel med den allmänna statskassan som en kränkning av deras speciella rättigheter, och rennäringsidkarnas tilltro till statsmakternas vilja att i fort- sättningen stödja deras näring försvagas. Härtill kommer att lappfonden gör det möjligt att i trängande fall få fram bidrag med "kortare varsel än om riksdagsbehandling av anslagsfrågan krävs. Behov av särskilda medel för att främja rennäringen kommer därför att finnas även i framtiden. Fondens bibehållande medför också att önskemålet om ökat inflytande för samerna själva vid behandlingen av anslagsfrågor som direkt berör dem kan tillgodo— ses. De sakkunniga anser därför att särskilda skäl motiverar att fonden bibehålls.-

Vad gäller fondens benämning framhåller de sakkunniga att fonden har

till huvudsakligt syfte att stödja rennäringen som numera sysselsätter en- dast en mindre del av den samiska befolkningsgruppen. Fonden bör därför kallas statens rennäringsfond.

Enligt de sakkunniga bör frågan om användningen av intrångsersättning- är och arrendeavgifter nu omprövas. De intrångsersättningar det här är frå- ga om avser gottgörelse vid undantagande av mark från renskötsel och sådan ersättning för skada på renbetesmark och de samerna tillkommande jakt- och fiskerättigheterna som utdöms eller överenskoms i anledning av företag enligt vattenlagen och annan expropriationslagstiftning. Beträffande alla dessa ersättningar gäller att de ej behöver avse den berörda markens hela värde utan endast omfattar den del därav som belöper på den nyttjanderätt till renbetesmarkerna som renskötselrätten innebär.

De skador som intrångsersättningarna är avsedda att kompensera drab- bar i första hand de personer som vid tillfället utövar renskötsel, jakt o. s. v. inom det berörda området. På längre sikt skadas dock även kommande gene- rationer av renskötselutövare i den berörda trakten. Vidare kan i viss om- fattning även renskötseln inom andra byars områden påverkas menligt ge- nom att uppkommande störningar i renskötseln inom ett område lätt spri- der sig till angränsande trakter. De sakkunniga anser det lämpligast att sta- ten omhänderhar den fondbildning som behövs för att säkerställa den fram- tida rennäringen. Därigenom löses också frågan hur angränsande, endast in- direkt berörda byar skall kompenseras. Samtidigt får man till stånd viss önskvärd utjämning av de olika renbyarnas ekonomiska resurser. Från rent rättsliga synpunkter kan enligt de sakkunnigas mening något hinder mot en sådan anordning inte möta eftersom de i renbeteslagarna omförmälda be- fogenheterna tillkommer en viss personkrets de renskötselberättigade gemensamt utan någon uppdelning mellan enskilda rättsägare. De sakkun- niga förordar därför att den del av nämnda skadeersättningar som ej är att hänföra till olägenheter för den omedelbart drabbade personkretsen skall tillföras lappfonden.

Den övriga delen av ersättningsbeloppen skall kompensera de olägenheter som drabbar dem som, när det skadevållande företaget genomförs, driver renskötsel inom det berörda området eller som jagar eller fiskar där. -Även denna del av ersättningen utgår f. n. till lappfonden. I vattenmål utdöms dock gottgörelse för övergående olägenheter av intrångskaraktär ofta till enskilda näringsidkare eller till lappbyar. Något hinder för att för "framti- den tillerkänna de renskötselberättigade själva eller deras sammanslutning- ar hela den del av ersättningen som belöper på de nuvarande rättsinnehavar- nas skador och olägenheter föreligger dock inte, Att så sker står i god över-. ensstämmelse med den i expropriationslagstiftningen allmänt genomförda principen att ersättningen till en fastighets ägare och till en nyttjanderätts- havare skall bestämmas var för sig. Vidare får det numera anses utgöra ett betydande riksintresse att "lappmarkerna och renbetesfjällen öppnas för den

stora turistande allmänheten. En sådan utveckling försvåras i hög grad om inte de renskötande samerna får ett eget ekonomiskt intresse av att områden och nyttigheter som inte utnyttjas av dem själva blir på lämpligt sätt till- godogjorda. En lämplig anordning är därför att de nuvarande rättshavar- nas andel av ersättningen utgår till vederbörande renby. Pengarna kommer därigenom rennäringsidkarna till godo i förhållande till renantalet, som ut- gör en visserligen schematiscrad men i huvudsak rättvis fördelningsgrund. De sakkunniga framhåller att ersättningar till viss del kan belöpa på rättig- heter, som tillkommer även andra bymedlemmar än de renskötande. Denna omständighet anser dock inte de sakkunniga böra föranleda en särskild för- delning av ersättningsbelopp som belöper på dylika rättigheter, eftersom ersättningarnas primära ändamål är att utgöra ett stöd för renskötseln. För övrigt får de icke renskötande medlemmarna så stor nytta av renbyns verk- samhet, som helt finansieras genom uttaxering efter reninnehavet, att det inte kan anses oskäligt att byn får uppbära ersättningarna även i vad de avser an- nat än skada på renbetesmark. Det kan dock i något fall — t. ex. därför att en väsentlig del av ersättningen belöper på skadat fiske framstå som obil- ligt att ersättningen helt används till förmån för renskötseln. För att komma till rätta med sådana fall finner de sakkunniga det vara lämpligt med en föreskrift om att by, när den beslutar om medlens användande, skall be- akta särskild olägenhet, som medlem kan ha tillskyndats till följd av det företag för vilket ersättningen utgått.

Vid fördelningen av intrångsersättningarna mellan rennäringsfonden och renbyarna måste ett betydande mått av schablonering tillåtas, om inte för- delningsfrågan skall bli alltför ohanterlig. Enligt de sakkunnigas mening kan ett godtagbart resultat enklast vinnas genom en jämförelse mellan vär- det av den skada som de vid tiden för skadans uppkomst verksamma ren- näringsidkarna får vidkännas samt värdet av skadan för kommande genera— tioner av näringsutövare. Levnadsåldern för de nuvarande näringsutövarna inom en renbys verksamhetsområde uppgår till ca 40 år, vilket innebär att normalt 15 å 20 år återstår av den yrkesverksamma tiden. Då viss avgång brukar förekomma av annan orsak än ålderspensionering, bör enligt de sak- kunniga den i genomsnitt återstående yrkesverksamma tiden i verkligheten bli något lägre. Det kapitaliserade nuvärdet av en under 15 år uppkomman- de skada utgör, vid en räntefot av 5 %, ca hälften av värdet av samma skada under all framtid. På grund härav bör intrångsersättningarna fördelas lika mellan fonden och berörda renbyar.

I fråga om de avgifter som inflyter vid nyttjanderättsupplåtelser är förhål- landena annorlunda. De upplåtelser som ligger till grund för avgifterna är nämligen i regel så tidsbegränsade att de inte i någon väsentlig omfattning inverkar på framtida generationer av rennäringsutövare. En annan omstän- dighet kan dock i dessa fall åberopas till stöd för att en del av ersättningarna tillförs rennäringsfonden. Fisket kan sålunda inte väntas ge ens fullgod av—

kastning utan en effektivt verkande organisation för fiskevård, bevakning och kortförsäljning m. m. Dessa uppgifter kan med säkerhet handhas på ett mer rationellt sätt av ett regionalt organ som lantbruksnämnden än av varje renby för sig. Bl. a. bristen på sakkunnig personal gör att en kon- centration av fiskevården är nödvändig, och vidare torde det för kontakten med den stora och växande gruppen av fisketurister vara fördelaktigt att fiskekortsförsäljningen organiseras gemensamt för större områden. För att fullgöra dessa uppgifter bör därför lantbruksnämnderna via rennärings- fonden få tillgång till en betydande del av de inkomster som härrör sig från fisket. De sakkunniga föreslår att inkomsterna av fiskeupplåtelser i inled- ningsskedet fördelas med 75 % på rennäringsfonden och 25 % på renbyarna. Härvid har de sakkunniga ansett sig böra ta hänsyn till att det är önskvärt med en viss inkomstutjänming mellan de olika renbyarna i syfte att via ren- näringsfonden kunna underlätta renskötseln inom ekonomiskt svagare byar.

Beträffande arrendeavgifter från andra nyttjanderättsupplåtelser än fiske anser de sakkunniga att rennäringsfondens andel bör sättas lägre än som nyss föreslagits beträffande fisket. Upplåtelserna är normalt ganska kort- siktiga och förutsätter inte ett så omfattande organisationsarbete som fiske- upplåtelserna. De sakkunniga föreslår därför att dessa inkomster fördelas lika mellan rennäringsfonden och berörd renby.

De till lappfonden inflytande ränte- och skogsintäkterna samt 4: 13-med- len har inte något direkt samband med skador eller förluster som drabbat rennäringsutövarna eller andra renskötselberättigade. Detsamma gäller så- dana köpeskillingar för försålda områden som tillförs fonden. De sakkunni- ga anser att dessa inkomster i sin helhet bör ingå i rennäringsfonden.

När det gäller användningen av rennäringsfonden framhåller de sak- kunniga att genomförandet av de föreslagna rationaliserings-, stöd- och om- ställningsåtgärderna blir beroende av att tillräckliga resurser ställs till för- fogande. Behovet av fondmedel under den närmaste femårsperioden uppgår till i genomsnitt de årliga belopp som anges i följande sammanställning.

Anslagsbehov

Stödåtgärder kr./år

Rendriftsbidrag ........................................................ 10 000 Rationaliseringsbidrag (inkl. investeringar genom lantbruksnämnden) ........ 1 000 000 Redskapsbidrag ........................................................ 400 000 Stöd till marknadsföring ................................................ 30 000 Andra former av näringsstöd ............................................ 50 000 Avg-.'mgsvcdertag ...................................................... 250 000 Ix'atastrofskadcskydd .................................................. 200 000

Summa 1 940 000

Ett uppdämt behov av medel för bl. a. tekniska hjälpmedel och avgångs- vederlag motiverar att extra stora anslag ställs till förfogande under de första åren av perioden.

Härutöver bör liksom hittills lämnas bidrag till allmänna sameändamål framför allt avseende stöd åt den samiska kulturen och åt samiska organisa- tioner. De sakkunniga beräknar för dessa ändamål 300 000 kr. per år. Med- len bör tillföras en särskild del av rennäringsfonden, samernas kulturfond.

För jakt- och fiskevård samt för kostnader i samband med upplåtelser av jakt- och fiskerätt (inventering, kortförsäljning m. m.) beräknar de sakkun- niga vidare årliga utgifter på 400 000 kr., som bör utgå ur fonden. Slutligen beräknar de sakkunniga för underhåll och utvidgning av renbetesfjällsfastig— heterna, för inköp och arrende av annan renbetesmark m. fl. oförutsedda ändamål ett årligt anslagsbehov från fonden på 300 000 kr. Kostnaderna för renforskning bör i fortsättningen bestridas av budgetmedel. De sakkunniga föreslår dock att medel ur fonden ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för utvecklingsarbete inom rennäringen. För det första året uppskattas kost- naderna härför till 75 000 kr.

Sammanlagt innebär utgiftsberäkningen ett årligt anslagsbehov från fon- den på 3 milj. kr.

Rennäringsfondcns inkomster kommer även i fortsättningen att utgöras av dels årliga inkomster såsom arrendeavgifter, räntor och skogsavkastning, dels tillfälliga inkomster såsom intrångsersättningar och 4: 13-1nedel. Ar- rendeavgifterna utgör den största delen av de årliga inkomsterna. De sak- kunniga förmodar att uppdelningen av vissa avgifter mellan fonden och byarna kommer att under de första åren leda till en viss minskning av fondens årliga inkomster. Den väntade snabba utvecklingen av turismen inom renskötselområdet beräknas dock få till följd en kraftig stegring av inkomsterna, särskilt av fiskekort. Vidare bör uppdelningen av inkomsterna mellan fonden och byarna vara ägnad att skapa förutsättningar för en mer ”kommersiell” syn på upplåtelsefrågorna från samernas sida. En hel del av de nuvarande avgifterna är också så låga att de kan höjas väsentligt.

För den närmaste femårsperioden anser de sakkunniga det realistiskt att räkna med årliga inkomster av i genomsnitt 1 750 000 kr. för fonden. Härtill kommer den föreslagna inbetalningen till fonden av 300 kr. för varje på- träffad rovdjursriven ren, varigenom fonden beräknas få ett årligt tillskott av minst 200 000 kr. De tillfälliga inkomsterna till fonden i form av in- trångsersätlningar och 4: 13-medel har de sakkunniga beräknat till 200 000 kr. per år. De årliga inkomsterna och tillfälliga tillskotten till fonden be- räknas sålunda uppgå till sammanlagt 2 150 000 kr.

För att säkerställa rennäringens rationalisering och omstrukturering fö- reslår de sakkunniga att fonden förstärks med ett årligt statsbidrag på 500 000 kr. Den minskning av fondens behållning som kan förutses anser de sakkunniga vara försvarlig med hänsyn till den kraftiga tillväxt av fond- kapitalet som skett under de senaste åren beroende huvudsakligen på stora tillfälliga tillskott av 4: 13-mcdel och intrångsersättningar. Om minskningen

av fondkapitalet visar sig ske alltför snabbt, bör frågan om ytterligare för- stärkning av fonden med budgetmedel tas upp till prövning.

Någon begränsning av lappfondens nuvarande användningsområde anser de sakkunniga inte bör företas, bortsett från att hittills lämnade fondbi- drag till renforskning bör ersättas med anslag av budgetmedel.

Beträffande fondens förvaltning föreslår de sakkunniga att fondmedlen förvaltas av statskontoret.

I fråga om anslagsgivningen anser de sakkunniga att skillnad bör göras mellan bidrag för rennäringsändamål och för andra samiska ändamål.

Anslagen till renskötseln måste samordnas med den långsiktiga planering som bör ske inom varje renby och som i vissa frågor, t. ex. beträffande gränsstängsel och vissa slaktanläggningar, bör vara gemensam för flera byar. I denna planering skall rennäringsutövarna själva vara aktivt engage- rade men det krävs också medverkan av lantbruksnämndens och lantbruks- styrelsens olika experter. För planernas genomförande förutsätts i många fall stöd både i form av bidrag ur rennäringsfonden och genom statliga kre- ditgarantier. En förutsättning för att en sådan planering skall kunna leda till positivt resultat är enligt de sakkunnigas mening att det finns någon som har ansvaret både för förarbetet och för det slutliga beslutsfattandet. I motsatt fall riskerar man att hamna i passivitet och mot varandra stridande beslut.

Efter noggrant övervägande har de sakkunniga kommit till att alla beslut . om anslag för rennäringsändamål, vare sig de avser budgetmedel eller fond- medel, bör fattas av de statliga organ — lantbruksstyrelsen på det centrala planet, lantbruksnämnderna på det regionala -— som skall administrera det statliga stödet till rennäringen. Härigenom begränsas visserligen möjlighe- ten att låta samerna själva medverka på beslutsplanet vid fördelningen av sådana fondmedel som avser rennäringsändamål. Genom förslaget rörande den statliga administrationen anser de sakkunniga det dock vara möjligt att åstadkomma ett väsentligt ökat medinflytande för näringsutövarna, särskilt såvitt angår lantbruksnämndens befattning med ärendena.

När det gäller bidrag ur fonden för andra ändamål än rennäringens behov är möjligheterna enligt de sakkunniga väsentligt större att tillgodose önske— målen om. samernas medverkan på beslutsnivå. Någon anledning att sam- ordna dessa frågor med rennäringens rationaliseringsverksamhet finns-inte. De statliga myndigheter som sysslar med rennäringen besitter inte heller sådan speciell sakkunskap i fråga om samekulturen och sameorganisatio- nerna att bidragsprövningen av detta skäl bör överlämnas till dem. De sak- kunniga föreslår därför att styrelsen för den del av rennäringsfonden som. utgörs av samernas kulturfond skall bestå av fem personer, alla utsedda av Kungl. Maj:t. Av dessa skall tre vara samerepresentanter, som bör utses efter förslag av de olika sameorganisationerna i landet.

Enligt de sakkunniga bör Kungl. Maj:t bestämma de ramar inom vilka lantbruksstyrelsen resp. kulturfondsstyrelsen får besluta 0111 bidrag. Dessa ramar bör fastställas årsvis efter förslag av styrelserna. Vid sidan om de fastställda ramarna bör möjlighet finnas till extra medelslilldelning om det visas föreligga synnerliga skäl härför. Lantbruksstyrelsens beslut i anslags- frågor bör kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. Däremot bör talan inte få föras mot kulturfondsstyrelsens beslut.

Administrationskostnaderna bör enligt de sakkunniga även i fortsätt- ningen täckas med budgetmedel. Årskostnaderna för den regionala admi- nistrationen beräknas till 1,6 milj. kr. enligt 1967 års löne- och prisnivå. Organisationsändringen beräknas medföra en kostnadsstegring på ca 200 000 kr. Merkostnaderna för den centrala administrationen genom den föreslagna utökningen av lantbruksstyrelsen har de sakkunniga uppskattat till 140 000 kr. enligt den nämnda lönc- och prisnivån. Ökningen av de statliga admi- nistrationskostnaderna uppgår sammanlagt till 430 000 kr. per budgetår.

Beträffande forsknings- och försöksverksamheten gör de sakkunniga följande beräkning. De föreslagna tjänsterna vid lantbrukshögskolan, Kuol- pavare och SVA medför kostnader för löner med ett årligt belopp av 175 000 kr. Kostnaderna i övrigt vid Kuolpavarestationen uppskattas till 70 000 kr. per år. Kostnaderna för renforskningens organisation beräknas till samman- lagt 285 000 kr., varav för distriktsförsöksnämnden 40 000 kr.

På jordbrukets område finansieras de olika forskningsuppgifterna i största utsträckning genom statliga medel som fördelas på olika grenar genom jordbrukets forskningsråd. Då det kan befaras att rennäringen får en perifer ställning vid fördelningen av forskningsmedel, ifrågasätter de sakkunniga om man inte bör specialdestinera en viss årlig summa för renforsknings- ändamål. De sakkunniga föreslår att en sådan anordning prövas för de när- maste åren. Hur stor summa som på detta sätt bör avskiljas bör ankomma på distriktsförsöksnämnden för renförsök att föreslå. Det synes lämpligt att förslaget avser en femårsperiod och motiveras med en angelägenhets- graderad forsknings- och försöksplan.

Till näringsstöd har under anslaget Rådgivningsverksamhet för rennä- ringens främjande de senaste åren anvisats budgetmedel till rådgivning. Det- ta anslag bör enligt rennäringssakkunniga uppräknas med 25 000 kr. till 100 000 kr.-för att möjliggöra en intensifiering av verksamheten särskilt i frågor rörande den "med renbyorganisationen åsyftade gemensamma ren- skötseln. Vidare bör i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande utgå ett engångsanslag av budgetmedel till SSR av 150 000 kr. för upplys- ningsverksamhet m. m. '

De sakkunnigas förslag innebär en ökning av det med budgetmedel fi- nansierade stödet till rennäringen av sammanlagt [25 000 (rådgivning)- + 285 000 (renforskningens fasta organisation) + 500 000 (tillskott till ren- näringsfonden) + 200000 (statsverkets kostnader för rennäringens kata-

slrofskadeskydd)] = 1 010 000 kr. Härtill kommer dels engångsbeloppet av 150 000 kr. till SSR för viss upplysningsverksamhet, dels årliga utgifter för finansiering av de olika forskningsuppgifterna på rennäringens område.

Även för framtiden beräknas vattenregleringsavgifter, som med stöd av 4 kap. 14 % vattenlagen utdömts i vissa vattenmål, stå till förfogande i minst samma utsträckning som tidigare. De sakkunniga beräknar beloppet till ' 700 000 kr. per år. Genom periodisk omprövning av regleringsavgifternas storlek bör det bli möjligt att även för framtiden bibehålla avgifternas real- värde.

Med hänsyn till att regleringsavgifternas användning i varje särskilt fall är begränsad till den bygd som berörs av det vattenregleringsföretag som föranlett avgiftens utdömande kan avgiftsmedlen inte överallt begagnas för att förstärka det stöd som utgår från lappfonden. Enligt de sakkunniga finns det möjlighet att samordna användningen av regleringsavgifterna och bidragsgivningen från fonden.

De sakkunniga har förutsatt att arbetsmarknadsorganen också framdeles skall göra betydande insatser inom renskötselområdet. Det är därför ange- läget att dessa insatser görs på sådant sätt att de blir till största möjliga nytta för rennäringen. Härför behövs en effektiv samordning med de stöd- åtgärder som skall administreras av lantbruksnämnderna och lantbruks- styrelsen.

10.5. Remissyttrandena

När det gäller finansieringsfrågorna är det framför allt lappfonden och med den sammanhängande spörsmål, som är föremål för remissinstansernas uppmärksamhet. De sakkunnigas förslag får ett övervägande positivt mot— tagande, men särskilt frågan om fördelningen mellan fonden och samebyar- na av de medel som flyter in till rennäringen saint frågan om fondens för- valtning är föremål för delade meningar.

Vad gäller frågan om lappfondens bibehållande delar så gott som alla re- missinstanser de sakkunnigas mening att fonden inte bör dras in till stats— verket. Länsstyrelsen iNorrbottens län anser dock att det från statsfinansiell synpunkt är likgiltigt om fonden bibehålls eller inte. SSR menar att de sak- kunnigas uppfattning om bl. a. fondens bibehållande vilar på bristande in- trängande i de samejuridiska förhållandena och innebär ett ställningstagan- de till förmån för kronan i de pågående principrättegångarna. Fastän sa- merna enligt SSR:s mening har jakt- och fiskerätten anser SSR att ett visst behov likväl kan finnas av en samefond för allmänna ändamål samt för ut- jämning mellan sådana samebyar som har inkomstbringande jakt- och fiske- rätter och samebyar som är mindre väl lottade i detta avseende.

Beträffande fondens benämning anser vattenöverdomstolen att fonden bör benämnas endast rennäringsfonden, eftersom medlen inte kan entydigt

anses som en tillgång för vare sig staten eller samerna. Övre Norrbygdens vattendomstol föreslår att fonden benämns samernas centralfond. Då fon- den anses böra användas för bidrag till skilda ändamål inom fjällvärlden, ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens län om fonden inte kunde benämnas statens fjällfond. SSR framhåller att fonden är avsedd inte endast för ren- skötseln. Anslag från lappfonden har också utgått för mera allmänna sa- miska ändamål. Det innebär därför enligt SSR:s mening ett betydande och vanskligt ingrepp i bestående rättsliga förhållanden om lappfonden förvand- las till en statens rennäringsfond. Med hänsyn härtill och då ordet ”statens” är missledande anser SSR att fondens namn bör vara samefonden. Däremot anser Sällskapet Same-Ätnam att en ändrad benämning till statens same- fond är såväl enklast som i sak riktigast. Sällskapet föreslår vidare att fon- den bör bestå av två underavdelningar, benämnda statens rennäringsfond och statens kulturfond för samer.

När det gäller fondens inkomster har de sakkunnigas förslag att intrångs- ersättningarna skall fördelas lika mellan fonden och vederbörande renbyar föranlett erinringar från bl. a. vattenöverdomstolen. Domstolen tar liksom Övre Norrbygdens vattendomstol och Mellanbygdens vattendomstol avstånd från de sakkunnigas uppfattning att ersättningar för skada och intrång till följd av vattenkraftutbyggnader och vattenregleringar samt andra företag av expropriationskaraktär normalt fördelas lika mellan fonden och de omedel- bart drabbade. Vattenöverdomstolen förordar att expropriationsdomstolen mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet får avgöra vem som är skadelidande och i vad mån ersättning skall utgå till denne. Ur rättvise- och rätlssäkerhetssynpunkt är det av största betydelse att domstolen ej är bunden av en schablon vid skadereglering. Även enligt expropriationslagen skall ersättning bestämmas särskilt för varje sakägare. Vattenöverdomsto- len sätter vidare i fråga om intrång och skada till följd av att ett visst om- råde undantas från renskötseln verkligen drabbar rennäringen i hela lan- det. Det är mest naturligt att i fråga om allframtidsskada den by anses så- som skadelidande, som genom undantagandet mister ett område av sina be- tesmarker. Ersättning för allframtidsskadan bör i enlighet härmed komma berörd by till godo. Vattenöverdomstolen finner i motsats till de sakkunniga att medlen lämpligen bör tillföras en särskild hos byn inrättad fond som står under betryggande kontroll. Kammarkollegiet anser å andra sidan att den föreslagna principen om hälftendelningen av intrångsersättningarna är så betydelsefull för rennäringsutövarna i förhållande till nuvarande ordning, att den bör skrivas in i lagen och således inte bara tas upp i en kungörelse. SSR anser att hela ersättningen skall tillfalla vederbörande renbyar.

Förslaget om fördelning av inkomsterna från nyttjanderättsupplåtelser tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Fiskeristy- relsen föreslår att samerna i fråga om fisket i vattnen ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen får full bestämmanderätt och att samerna också får

uppbära inkomsterna av upplåtelserna. Föreskrift bör dock lämnas om att viss del av inkomsterna skall avsättas till fiskevård. Fondens inkomster av fiskeupplåtelser upphör därigenom i stort sett. Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län anser att inkomsterna av fiskeupplåtelser bör fördelas lika mellan fonden och berörd sameby. Efterfrågan på sportfiskevatten ökar och en hälftendelning av fiskeinkomslerna underlättar renbyarnas med- verkan till upplåtelser. SSR motsätter sig inte att hälften av jakt- och fiske- inkomsterna avstås av samebyarna till en samefond under en helt samisk styrelse, utsedd av landsmötet. Skäl till annat än en hälftendelning mellan samefonden och samebyarna föreligger inte. SSR anser att andra inkomster än jakt- och fiskeinkomster bör i sin helhet tillfalla berörd sameby. Statens naturvårdsverk framhåller att lika starka skäl som när det gäller fisket ta- lar för att även en större del av jaktinkomsterna tillförs fonden. Om en li- beral upplåtelsepolitik tillämpas ökar jaktinkomsterna. Stort behov av me- del föreligger för att göra en god viltvård och bättre bevakningsmöjligheter m. m. möjliga.

Mot bakgrunden av att bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelser i prin- cip endast gäller upplåtelser till tredje man anser kammarkollegiet att någon avgift som regel inte bör utgå när staten förfogar över själva marken, exem- pelvis vägbyggnadcr, grustäkt o. d. Självfallet bör ersättning lämnas för den skada som till följd av verksamheten kan uppkomma för renskötseln. Lik- nande synpunkter framförs av domänverket. Statens vattenfallsverk erinrar om att inkomster från upplåtelse av grus och andra massor i samband med vattenkraftutbyggnader inte påverkar renskötselrätten eller birättigheterna och därför i sin helhet bör tillföras fonden.

De sakkunnigas förslag om fondens förvaltning och disposition tillstyrks av bl. a. kammarkollegiet, statskontoret och lantbruksstyrelsen. Hovrätten för Övre Norrland understryker att samerna får ett visst medinflytande över bidragsgivningen genom de föreslagna representanterna inom rennärings- delegationen och genom förslaget till viss representation vid behandlingen i lantbruksstyrelsens plenum. Vissa remissinstanser menar dock att samernas inflytande över fondens användning bör stärkas ytterligare. Vattenöverdom- stolen anser att om fonden ställs under en särskild styrelse bör i denna ingå såväl representanter för samerna som expertis från de statliga organen vilka svarar för planering som berör rennäringen och det statliga administrerade stödet till denna. Genom att samerna bereds tillfälle att aktivt medverka vid all anslagsgivning ur fonden även för rennäringsändamål bör en väsent- lig anledning till misstro hos samerna mot statsmakternas vilja att ta till vara och respektera deras intressen kunna undanröjas. Vattenöverdomsto- len föreslår att en sådan medverkan kommer till stånd. Får samerna det föreslagna inflytandet på beslutsplanet bör fondens beslutande organ enligt domstolens mening även ha om hand anslagsgivning för andra samiska än- damål än rennäring. Liknande synpunkter anförs av Övre Norrbygdens vat-

tendomstol. Enligt SSR är fondens medel av juridiska skäl samernas egna pengar, och de är dessutom genom civillag speeialdestinerade till att använ- das för samerna. Det bör enligt SSR under. sådana förhållanden vara omöj- ligt att beröva samerna det bestämmande över fonden,-som rätteligen tillkom- mer dem. Fonden anses därför böra stå under förvaltning av en helt samisk styrelse, utsedd av landsmötet. Sällskapet Same-Ätnam föreslår att Kungl. Maj:t varje år fastställer storleken av den utbetalning från statens samefond som skall tillfalla statens rennäringsfond och statens kulturfond för samer. Rennäringsfonden bör förvaltas av en genom Kungl. Maj:t utsedd styrelse, bestående av ordförande och fyra andra ledamöter. Tre av ledamöterna bör företräda samerna. Beslut om medel till rennäringen bör ske i samråd med lantbruksstyrelsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att användningsområdet inte bör begränsas till rennäringen. Fondens avkastning bör kunna tas i anspråk för olika åtgärder på den mark varifrån fondens inkomster erhålls. Även an- läggningar för att främja t. ex. turism och friluftsliv bör ingå i använd- ningsområdet. Av sådana inkomster som inte avser ersättning för skada och intrång i rennäringen utan utgör inkomster vid själva upplåtandet av mark och nyttigheter bör en del få disponeras för andra ändamål än sådana som hör samman med rennäringen. I överensstämmelse härmed bör de årliga utdelningarna från fonden till olika rennäringsändamål avpassas med be- aktande av behovet av medel för ändamål som inte hör samman med ren- näringen. .-

Förslaget att avsätta medel till en samernas kulturfond under rennärings- fonden får ett positivt bemötande. Vattenöverdomstolen påpekar dock att en sådan delfond inte behövs, om rennäringsfonden ställs under en särskild styrelse bestående av representanter från bl. a. samerna. Hovrätten för Övre Norrland anser att ramen för kulturfonden är alltför trång. Ett oavvisligt krav för att samerna-- effektivt skall kunna bevaka sina intressen med av- seende på rennäringen i dess helhet och i fråga om varje renby för sig är att deras intresseorganisationer ges erforderligt ekonomiskt stöd. SSR anser att kulturfonden blir helt beroende av medelstilldelning i administrativ-ord- ning, vilket inte kan accepteras. Mot bakgrunden av den enligt SSR mycket kraftiga kronoexploateringen inom samernas områden har samerna rätt att ställa stora krav på samekulturella anslaglpå riksstaten. Den föreslagna ra- men för kulturfonden, 300000 kr., är alldeles för trång. Samernas mycket gamla kulturella natur har gett upphov till en nästan oöverskådligt rik litte- ratur. Främjande av samekulturell verksamhet ställer krav på stöd som går vida utöver den av utredningen för-organisationsstöd och kulturstöd gemen- samt- angivna ramen-. En omdisponering är lämplig så att den statliga admi- nistrationen minskas och anslagen till samerna själva och deras organisa- tion i stället ökas.

Förslaget till finansiering av forskningsverksamheten tillstyrks av bl. a. SVA samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Statskontoret anser liksom de sakkunniga att kostnaderna för forskning i princip bör be- stridas med medel från driftbudgeten. Om beslut fattas härom anser stats- kontoret dock att fondmedlen bör reserveras för andra ändamål än forsk- ning. En sammanblandning av driftbudgetmedel och fondmedel, som skulle bli följden av de sakkunnigas förslag, bör undvikas. Statens råd för skogs- och jordbruksforskning motsätter sig förslaget att visst årligt belopp av de till rådet anvisade medlen reserveras för renforskning. Om så blir fallet måste antingen rådets anslagsram vidgas med ett visst belopp som Kungl. Maj:t särskilt anvisar för renforskning, eller också måste renforskarna i vanlig ordning komlna in till rådet med ansökan om stöd åt sina projekt. Vid sistnämnda alternativ måste renforskningsprojekten konkurrera med övriga av rådet understödda forskningssektorer. Av dessa alternativ förordar rådet det förstnämnda.

11. Departementsehefen

11.1. Huvudgrunderna för reformer i fråga om rennäringen

Rätten till renskötsel är förbehållen samerna. De har rätt att för sin för- sörjning begagna mycket stora områden främst i norra och västra Norrland för renbete, jakt, fiske Och andra ändamål som har samband med ren- skötsel. Den renskötande befolkningen uppgår till omkring 2 500, fördelade på ca 700 familjer. Ungefär fyra femtedelar av de renskötande samerna finns i Norrbottens län. Totala antalet renar uppgår till ungefär 200 000—— 250 000. Sammanlagt produceras årligen drygt 2 000 ton renkött, vilket sva- rar mot 0,6 procent av den totala produktionen av kött och fläsk inom lan- det.

Rennäringen regleras genom 1928 års renbeteslag. I lagen finns, utöver bestämmelser om vilka som omfattas av renskötselrätten och denna rätts innebörd, detaljerade föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande. Sålunda innehåller lagen bestämmelser om rennäringens lokala organisa- tion i lappbyar och om ordningen för renskötselns drivande. Länsstyrelser- na och dcn särskilda administrationen för rennäringen, lappväsendet, som är knuten till länsstyrelserna har enligt renbeteslagen vittgående befogen- heter i fråga om renskötseln. Föreskrifterna för rennäringen tillkom vid en tid när samernas möjligheter att själva ta tillvara sina intressen var väsent- ligt mindre än nu och ett av huvudsyftena med föreskrifterna var att skydda samernas intressen. . _ . .

Sedan lång tid tillbaka har särskildaåtgärder vidtagits i syfte att gagna rennäringen och, om än i mindre utsträckning, den samiska kulturen. Så-

lnnda åtnjuter rennäringen ett betydande ekonomiskt stöd som numera upp- går till omkring 7 milj. kr. 0111 året.

Enligt de sakkunniga är rennäringens lönsamhet dålig inom stora delar av renskötselområdet. Många av rennäringens utövare har påfallande låga inkomster. Rennäringen är, som den f.n. bedrivs, otillräcklig som försörj- ningsunderlag för åtskilliga av näringsutövarna. En av anledningarna här- till är att näringen inte kunnat tillgodogöra sig rationaliseringsvinster i sam- ma utsträckning som exempelvis jordbruket. Detta har medfört att lönsam- heten stadigt minskat. Inom näringen förekommer en betydande under- sysselsättning som en följd av alltför små driftsenheter och dåliga möjlig- heter till kompletterande sysselsättning. I fråga om rennäringens framtids- utsikter framhåller de sakkunniga att det finns goda möjligheter att genom olika rationaliseringsåtgärder nå en tillfredsställande och i förhållande till andra jämförliga näringar konkurrenskraftig lönsamhet. Detta bedöms av de sakkunniga kunna ske med stöd av insatser från det allmännas sida som —— om hänsyn tas även till rennäringens betydelse för samekulturen —— inte behöver överstiga vad som i andra jämförliga fall anses godtagbart. De sakkunniga förordar därför att det allmänna genom administrativa insatser och ekonomiskt stöd medverkar till den förbättring av näringen som fordras för att renskötselföretagen skall kunna lämna ett tillfredsstäl- lande utbyte. Huvudpunkterna i ett program härför bör vara en omorga- nisation av renskötseln med övergång till en ny driftsform inom ramen för särskilt organiserade lokala sammanslutningar, s. k. renbyar. För att reglera byarnas verksamhet fordras en speciell associationsrättslig lagstiftning, som tillsammans med huvuddelen av den nu gällande renbeteslagen _ med vissa ändringar och tillägg —— föreslås ingå i en helt ny rennäringslag. Vidare måste det ekonomiska stödet åt näringen enligt de sakkunniga byggas ut, samtidigt som den statliga administrationen bör omorganiseras för att möta de nya krav som reformprogrammet medför.

Remissinstanserna är överlag ense med de sakkunniga om att det är ett väsentligt intresse att genom åtgärder av olika slag främja en rationalise- ring av renskötseln. Åtskilliga remissinstanser framhåller rennäringens be- tydelse för samerna som folkgrupp.

I likhet med de sakkunniga och en enhällig remissopinion anser jag det vara ett angeläget intresse från såväl rennäringens som samhällets syn- punkt att genom rationaliseringsåtgärder av olika slag skapa förutsätt- ningar för en effektivare och mera lönsam renskötsel. Det är ett samhälls- intresse, inte bara från näringspolitiska synpunkter, att rennäringens lönsamhet förbättras. chnäringen är en förutsättning för bevarande av den samiska kulturen. Som de sakkunniga framhållit torde det endast i begränsad omfattning vara möjligt för samerna att, om renskötseln skulle upphöra, hålla sitt språk, sin slöjd och övriga kulturyttringar levande under någon längre tid. Det allmänna bör därför genom olika åtgärder

medverka till att förbättra förutsättningarna för renskötselns rationalise- ring. Därvid är det av största vikt att rennäringsutövarna själva aktivt del- tar i rationaliseringssträvandena. Om ett effektivt samarbete mellan ren- ägarna kan komma till stånd och staten på olika sätt främjar rationalise- ringssträvandena, är enligt min mening framtidsutsikterna för rennäringen goda.

De riktlinjer för reformer inom rennäringen som de sakkunniga angett har i huvudsak godtagits under remissbehandlingen. Det anses allmänt att ett genomförande av de sakkunnigas förslag bör kunna avsevärt förbättra möjligheterna att driva renskötseln rationellt. Särskilt framhålls att den ekonomiska och den tekniska utvecklingen lett till att renskötseln behöver bedrivas i allt större enheter för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras på ett effektivt sätt. Både samerna och övriga remissinstanser delar de sakkunnigas uppfattning att de ren- skötande samerna själva bör svara för renskötselns rationalisering och att detta lämpligen bör ske inom ramen för särskilt organiserade lokala sam- manslutningar, som bör få större befogenheter både i förhållande till sina medlemmar och utomstående än vad de nuvarande lappbyarna har. Även de förslag som de sakkunniga lägger fram om ett utvidgat stöd åt rennä- ringen och om en ändrad statlig administration godtas av de flesta remiss- instanserna.

Även jag kan i princip ansluta mig till de allmänna riktlinjer för rennä- ringens rationalisering som de sakkunniga dragit upp. Jag delar alltså de sakkunnigas uppfattning att det krävs åtgärder av administrativ, ekonomisk och rättslig art för att komma tillrätta med rennäringens bekymmersamma ekonomiska läge.

F.n. pågår en omfattande rationaliseringsverksamhet inom vårt närings- liv. Samtidigt som nya tekniska hjälpmedel gjort det möjligt för varje yrkesverksam att producera mycket mer än tidigare har de ökade kost- naderna för arbetskraft och maskiner framtvingat nya företagsformer och som regel en koncentration till större enheter. Inom renskötseln har meka- niseringen påbörjats först under senare år. Slakten har kunnat rationali- seras. Skotern och kommunikationsradion har slagit igenom som normala hjälpmedel. Liksom inom andra områden ger de tekniska hjälpmedlen möj- lighet att öka arbetsproduktiviteten, och färre samer kan nu sköta ett större antal renar. Det vitsordas allmänt att den främsta orsaken till rennäringens ekonomiska svårigheter är att driftsenheterna i allmänhet är för små. För att råda bot härpå synes det vara lämpligt att som de sakkunniga föreslagit gå över till en ny organisationsform för renskötseln som gör det möjligt att indela renhjordarna i större, rationella driftsenheter. Samtidigt bör sa- merna själva så långt det är möjligt få bestämma i fråga om renskötselns rationella organisation. Det innebär att de renskötande samernas egna lo— kala organ bör förstärkas så att de från lappväsendet och andra myndighe—

ter kan överta huvudansvaret för rennäringens utveckling. Därav följer att lappväsendet bör kunna upplösas. De administrativa uppgifter som även i fortsättningen kommer att finnas på detta område kan ombesörjas av de vanliga länsmyndigheterna såsom länsstyrelse, lantbruksnämnd och läns— arbetsnämnd. '

Även genom ett Ökat ekonomiskt stöd bör rennäringens rationalisering främjas. För stödet bör som de sakkunniga föreslagit i huvudsak gälla samma principer och villkor som gäller för jordbrukets rationalisering. Härigenom tillgodoses önskemålet att under så långt möjligt samma be— tingelser som gäller för jordbruket åstadkomma en rationellare produk- tion.

1928 års renbeteslag präglas av de förhållanden och synsätt som rådde vid dess tillkomst och är i behov av en översyn. Vidare behövs associa- tionsrättsliga bestämmelser för de föreslagna nya lokala organen för ren— skötseln. I likhet med de sakkunniga vill jag därför förorda att 1928 års renbeteslag ersätts med en ny lag" 1 ämnet.

SSR har 1 sitt remissyttrande kritisel at de sakkunnigas förslag och hävdat att dessa saknar samepolitisk målsättning. Det bör framhållas att de sak- kunniga inte har haft i uppgift att utarbeta ett samepolitiskt program. Deras uppgifter har i princip varit begränsade till renskötselns rationalise- ring. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj:t tidigare denna dag på anmälan av statsrådet Lidbom bemyndigat chefen för utbildnings— departementet att tillkalla sakkunniga för utredning rörande samernas kulturfrågor 111. 111.

11.2 Rennäringens lokala organisation

Den främsta orsaken till att rennäringen inte ger ett tillfredsställande ut— byte är som tidigare antytts att driftsenheterna ofta är alltför små för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras på ett effektivt sätt.

År 1960 avlämnade Renutrcdningen betänkandet ”Renskötselns organisa— tion och renprodukternas marknadsförande” (Stencil Jo). I betänkandet förordades en särlagstiftning i syfte bl. a. att ge lappbyarna vidgade befo- genheter gentemot sina medlemmar. Kärnpunktcn i" "förslaget var- att lapp; byarna skulle omvandlas till självständiga juridiska personer med uppgift att handha gemensamma frågorrörande den av bymedlemmarna bedrivna renskötseln. I prop. 1962:68 angående rennäringens främjande uttalade- emellertid departementschcfcn (s. 518)- att han inte fann skäl föreligga för en sådan lagstiftning. Istället borde de renskötande lappbymedlemmarna på olika sätt stimuleras att inom ramen för gällande lagstiftning söka åstad- komma effektivast möjliga d11ftsf01111e1 för renskötseln._

Enligt de sakkunniga har erfarenheten visat att den i 1962 års proposi-

tion uttalade förhoppningen 0111 ökad samverkan mellan de renskötande lappbymedlemmarna inte har gått i uppfyllelse. I avsaknad av laglig regle- ring har en längre gående samverkan kunnat komma till stånd endast där speciella förutsättningar funnits för ett friktionsfritt samarbete. Till svå- righeterna har enligt de sakkunniga bidragit att regler saknas om fördel- ningen mellan renägarna av kostnaderna för gemensam rendrif t. Bland före- tagarna råder därför stor osäkerhet om på vad sätt deras ekonomi skulle påverkas 0111 de genomförde den ökning av driftsenheterna som i och för sig allmänt anses önskvärd och nödvändig.

I huvudsaklig överensstämmelse med grundtanken i Renutrcdningens för— slag anser de sakkunniga det bästa sättet att få till stånd lämpliga drifts- enheter vara att omvandla de nuvarande lappbyarna till särskilda lokala organisationer, i förslaget benämnda renbyar, för renskötseln inom byom- rådena. Den föreslagna organisationen bygger på principen 0111 samver- kan mellan de renskötande medlemmarna i byn enligt samma huvuddrag som gäller i fråga om ekonomiska föreningar och förutsätter således att beslutande och verkställande organ tillskapas inom byn. Genom en effektiv samverkan mellan alla renskötande samer inom en by finns enligt de sak- kunniga goda förutsättningar att få till stånd ett rationellt utnyttjande av betesmarkerna och tillgänglig arbetskraft. En omläggning av renskötselme- toderna bör emellertid inte bli föremål för lagstiftning eller administrativ tvångsreglering. Samerna bör så långt möjligt själva svara för att rensköt- seln bedrivs rationellt. Den i renbeteslagen valda metoden att låta myndig- het besluta'i betydelsefulla frågor rörande renskötseln inom byn bör inte längre användas. Avgörandet bör ankomma på byns beslutande organ och ske genom majoritetsbeslut. Förslaget till ny organisationsform innebär enligt de sakkunniga att organisationen i viss utsträckning övertar ansva- ret från å ena sidan de enskilda renägarna och å andra sidan myndighe- terna. Den rättsliga regleringen av renbyarnas verksamhet bör ske enligt de principer som ligger till grund för lagen om ekonomiska föreningar men åtskilliga särbestämmelser behövs med hänsyn till de speciella förhål- landen som gäller för rennäringen.

Renbyns ändamål bör enligt de sakkunniga i första hand vara att handha renskötseln inom byns betesområde, planera, bygga och underhålla gemen- samma anläggningar samt sörja för en rättvis fördelning av renskötsel- kostnaderna mellanmedlemmarna. Renbyns befogenheter i ekonomiska an- gelägenheter bör vara begränsade till den ekonomiska verksamhet som di- rekt sammanhänger med renskötseln. Tiltde särskilda befogenheter som renbyarna'enligt de sakkunniga bör utrustas med i förhållande till sina medlemmar hör rätt att föreskriva begränsningar av medlemmarnas ren- innehav och att bestämma om och i vilken utsträckning. skötesrenar skall få hållas-i byn. De regler" som renbeteslagen innehåller i dessa hänseenden föres-lås bli upphävda-. Vidare föreslår de sakkunniga att renbyn skall kun-

na begränsa antalet renskötande medlemmar i byn. Enligt de sakkunniga behövs vissa begränsningar i renbyns befogenheter såvitt avser slakt- och försäljningsleden. Sålunda föreslås att renbyn endast efter särskilt uppdrag får ombesörja slakt av medlems renar och försäljning av därvid utvunna produkter. Märkningen av renarna föreslås i princip ankomma på renbyn.

En viktig punkt där de för renbyarna gällande reglerna enligt de sakkun- niga måste avvika från bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar är frågan om medlemskap. För att det med en renby avsedda syftet skall uppnås bör ingen av de företagare som driver renskötsel inom byns verk- samhetsområde kunna ställa sig utanför byn och därigenom hindra ett gemensamt utnyttjande av betesresurserna och en rättvis fördelning av skötselkostnaderna. Denna ståndpunkt, som överensstämmer med gällande reglering av lappbytillhörigheten, är enligt de Sakkunniga en konsekvens av att renbetesrätten inte är individuell utan samfälld för alla som driver renskötsel inom ett visst område. När det sedan gäller frågan vilka personer som skall vara medlemmar i renbyn föreslår de sakkunniga i huvudsak samma regler som f. n. gäller beträffande lappby. Vid sidan om automatiskt medlemskap för rennäringsutövare m.fl. bör sålunda medlemskap kunna förvärvas genom särskilt beslut. Avgörandet i sådan fråga föreslås i princip ankomma på renbyn.

De sakkunniga förordar att renbyns organ blir desamma som i en ekono— misk förening, nämligen stämma, styrelse och revisorer. Rösträtten på stäm- ma föreslås i flertalet frågor bli avhängig av renantalet, så att en röst er- hålls för varje påbörjat hundratal renar. I vissa frågor såsom om ändring av byns stadgar och beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen skall röstning dock ske efter huvudtal. _

I fråga om renbyns ekonomiska förhållanden föreslår de sakkunniga i huvudsak följande. Renbyns utgifter betalas av samtliga renskötande med- lemmar. I regel fördelas utgifterna mellan medlemmarna i förhållande till reninnehavet, men möjlighet bör finnas att fördela vissa utgifter endast på sådana renskötande medlemmar vilkas renar föranleder utgifterna. För att byn skall ha tillgång till likvida medel bör de renskötande medlemmarna vara skyldiga att tillskjuta förlagskapital. Den slutliga fördelningen av ren- byns utgifter under ett räkenskapsår görs i den förvaltningsberättelse, som styrelsen har att lägga fram för varje avslutat räkenskapsår. Renbyn före- slås få rätt att uppta län, men härför skall i regel krävas beslut med kvalifi- cerad majoritet. Fondbildning inom byarna, exempelvis för att underlätta investeringar eller möjliggöra kostnadsutjämning mellan olika är, anser de sakkunniga vara i hög grad önskvärd men föreslås inte bli obligatorisk. De bestämmelser om fondbildning som behövs förutsätts bli införda i de olika renbyarnas stadgar.

Remissinstanscrna godtar i allt väsentligt de sakkunnigas" förslag att omvandla de nuvarande lappbyarna till särskilda lokala organisationer för

renskötseln inom byområdena. Man är ense med de sakkunniga om att renskötseln behöver organiseras i stora driftsenheter för att rationalise- ringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras på ett effek- tivt sätt. Remissinstanserna delar också de sakkunnigas uppfattning att rennäringens rationaliseringsproblem i första hand bör lösas genom en ut- byggd samverkan inom de nu bestående lappbyarnas'ram. Remissinstanser- na godtar överlag förslaget att organisationen utformas på i huvudsak samma sätt som gäller för ekonomiska föreningar. Det framhålls att en så- dan organisatorisk lösning gagnar renskötseln och ger de renskötande sa- merna bättre möjligheter att tillvarata sina intressen gentemot myndigheter och andra. Några remissinstanser påpekar samtidigt att förslaget innebär att de renskötande samerna tvingas till ekonomisk samverkan. Därför bör enligt dessa remissinstanser det nya systemet genomföras endast om en betydande majoritet bland näringsidkarna önskar det.

Som jag tidigare nämnt är driftsenheternas storlek av avgörande bety- delse för rennäringens lönsamhet. Hur stora enheterna bör vara går av na- turliga skäl inte att med bestämdhet fastslå. Undersökningar har emel- lertid visat att en enhet bör omfatta åtminstone 2 500—3 000 renar. Efter- som få lappbyar har mindre renhjordar, ter det sig som en praktisk och rationell lösning att som de sakkunniga föreslagit utforma driftsenheterna med nära anknytning till lappbyarna. Även andra skäl talar för en sådan lösning. De nuvarande fasta driftsanläggningarna liksom bostäderna är anpassade till indelningen i lappbyar. Lappbyindelningen är traditionellt betingad och har bestått lång tid.

Erfarenheten har visat att det föreligger stora svårigheter att få lapp- byn att fungera som en arbetsenhet. Jag delar därför de sakkunnigas upp— fattning att det är nödvändigt att lagstiftningsvägen stärka lappbyarnas ställning såväl i förhållande till sina medlemmar som gentemot myndighe— ter och tredje man. Regleringen bör emellertid inte sträcka sig längre än nödvändigt. Samerna bör själva bestämma beträffande renskötselmetoder och driftsenhetsindelning. Regleringen bör som de sakkunniga föreslagit i huvudsak begränsas till organisationsfrågorna så som skett för exempelvis de ekonomiska föreningarna och i huvudsak ske i form av rambestämmel- ser som ger samerna frihet att genom sina stadgar inom den givna ramen ordna sin organisation och verksamhet. Liksom inom annan associations- rättslig lagstiftning behövs dock bestämmelser för att skydda den enskilde medlemmens intressen.

Vad jag nu anfört innebär att jag biträder de sakkunnigas organisations- förslag. För gemensam drift av renskötseln inom lappbys område bör alltså bildas en ny typ av juridisk person, efter förslag av SSR kallad sameby, som i sina huvuddrag är uppbyggd enligt de principer som gäller för eko- nomisk förening. För att samebyn skall bli funktionsduglig krävs dess- utom som de sakkunniga också framhållit att samtliga renägare inom lapp-

118 Kungl. "Maj:ts proposition nr 51 år 1971 byn ingår i samebyn. Ingen av de företagare som driver renskötsel inom lappbyns område skall kunna ställa sig utanför samebyn och därigenom hindra att betesresurserna utnyttjas rationellt för gemensamt behov. Med- lemskapet bör alltså vara obligatoriskt, vilket som de sakkunniga fram- hållit får ses som en konsekvens av att rätten till renskötsel inte är indi- viduell utan samfälld för dem som driver renskötsel inom ett och samma lappbyområde. SSR har riktat kritik mot förslaget att samebys ekonomiska verksamhet begränsas till sådan verksamhet som har direkt samband med renskötseln. Kritiken går ut på att samebyns uppgifter på så sätt blir alltför snävt- kringskurna. SSR anser att det i den framtida samebyn måste finnas ut- rymme för kombinationsnäringsfång varigenom både renskötande och icke renskötande medlemmar i byn får sin utkomst. Till en början vill jag framhålla att det klart framgår av de sakkunnigas betänkande att avsikten med den föreslagna begränsningen av samebys verksamhet alls inte är att hindra medlemmarna från att ägna sig åt andra sysselsättningar vid sidan av renskötseln. De sakkunniga framhåller tvärtom att det vore mycket vär- defullt om alternativa sysselsättningar kunde beredas dem för vilka rensköt- seln är otillräcklig som försörjningsunderlag. Jag delar denna uppfattning och kommer i det följande att lägga fram vissa förslag för att främja så- dana sysselsättningar. Bakom de sakkunnigas förslag att samebyarna som sådana inte bör ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än sådan som di- rekt sammanhänger med renskötseln ligger främst farhågor för att en vidare verksamhet —— t. ex. industrifiske med utnyttjande av flyg i samebyns regi, något som SSR framfört önskemål om ——' skulle, hur väl verksamheten än planerades, innebära stora ekonomiska risker och kanske få ogynnsamma återverkningar på renskötseln. De sakkunnigas förslag tar sikte på att med stöd av statliga insatser göra renskötseln ekonomiskt bärkraftig. För detta krävs som nyss nämnts en ekonomisk samverkan, som inrymmer vissa tvångsmoment. Sålunda föreslås att medlemskapet i samebyn blir obligato- riskt och att samtliga kostnader för renarnas skötsel och samebyns verk- samhet i princip fördelas mellan renägarna i proportion till det antal renar de har. Att låta ett sådant system, som har sin grund i att renbetesrätten inte kan utövas individuellt utan kollektivt, omfatta andra aktiviteter av ekonomisk natur än renskötsel som vissa medlemmar i byn, renskötande eller icke renskötande, vill ägna sig åt låter sig svårligen göra. Jag förordar därför att samebys ändamål begränsas så som de sakkunniga föreslagit. Det står givetvis medlemmarna i en sameby fritt att bilda bolag eller ekonomisk förening, om de i samverkan vill bedriva annan verksamhet än renskötsel. SSR och andra remissinstanser motsätter. sig förslaget att samebyn ges befogenhet att föreskriva begränsningar i medlemmarnas reninnehav. Inte heller vill SSR godta förslaget att samebyn själv får besluta i frågor om skötesrenar. Jag vill framhålla att de frågor det här gäller "inte kan lämnas

oreglerade. Betesresurserna är ju inte obegränsade. Frågan är då vem som skall bestämma i dessa frågor, myndighet såsom f. 11. gäller eller samebyn själv. Som redan fri-ungått har jag anslutit mig till principen att samerna själva skall få bestämma om sina egna angelägenheter. Jag förordar att denna princip tillämpas på de frågor det nu gäller. Det har uttalats vissa . farhågor för att förslaget att samebyn får fria händer att besluta 0111 skötes- renar skulle leda till att antalet skötesrenar inom byarna ökade till förfång för de renskötande medlemmarna. För att motverka en sådan utveckling är det enligt min mening tillräckligt med en föreskrift om att fråga 0111 skö- tesrenar avgörs efter samråd med lantbruksnämnden. Mot förslaget att låta samebyn bestämma 0111 skötesrenar har även invänts, att detta innebär att same som är renskötselberättigad men inte medlem i sameby får sin rätts- ställning försämrad. Enda praktiska skillnaden mellan nuvarande ordning och förslaget är att skötesrenägaren, som f. 11. måste träffa avtal med en- skild renskötande same för att få ha skötesrenar i lappby, i stället måste avtala med sameby härom. Det finns anledning anta att sameby kommer att vara villig att ta emot skötesrenar, om det finns skäl för det. Jag avser främst sådana fall då renar i byn genom arv eller på annat sätt förvärvats av renskötselberättigad som har sitt hemvist inom renskötselområdet. Vi- dare bör jordbrukare som inte är renskötselberättigad men som har sitt hemvist inom någon av skogslappbyarna liksom hittills få'hålla ett mindre antal skötesrenar inom byn, något som har varit ägnat att underlätta ren- skötseln inom dessa byar.

De sakkunnigas förslag att samebyn skall kunna begränsa antalet ren- skötande medlemmar i byn har mött skarp kritik. I viss mån är kritiken obefogad. De sakkunnigas förslag innebär inte, som några remissinstanser synes utgå från, att de som redan etablerat sig som näringsidkare i byn skall kunna tvingas upphöra med sin verksamhet. Avsikten är tvärtom att skapa förutsättningar för en tryggare näringsutövning för dem som redan är verksamma inom byn. Jag anser emellertid att en bestämmelse av denna innebörd helst bör undvikas. Den skulle, om samebyn utnyttjade sin befo- genhet, kunna drabba ungdomar och andra inom byn som biträtt i rensköt- seln och som önskade övergå till att driva egen renskötsel. När det gäller en byn utomstående som önskar etablera sig som renskötande medlem i byn ställer sig saken annorlunda. För att en utomstående skall kunna bli med- lem i byn krävs emellertid i princip samtycke av denna. Det står alltså byn fritt att i samband med prövning av frågan om medlemskap för utomstående ta hänsyn till huruvida detta skulle inkräkta på de redan verksamma ren- skötarnas försörjningsmöjligheter. Enligt min mening saknas sålunda skäl att i den nya lagen ta in bestämmelser om rätt för samebyn att. begränsa antalet renskötande medlemmar. ' '

SSR har föreslagit att samebyn skall få rätt att anta byn utomstående same som stödjande medlem i byn med rätt för sådan medlem att i begrän-

sad omfattning jaga och fiska inom byns område." Som skäl åberopas att det finns behov av någon form av gemenskap mellan samer som är verk- samma inom renskötseln och samer som ägnar sig åt annan yrkesverksam- het, vare sig de är renskötselberättigade eller inte. Jag har full förståelse för SSR:s synpunkter beträffande behovet av gemenskap mellan olika same- grupper men är inte beredd att nu biträda förslaget annat än i fråga om så- dan same som lämnar renskötseln och går över till annat yrke. För sådant fall är det befogat att införa en regel som öppnar möjlighet för samebyn att låta sådan same avgiftsfritt jaga och fiska till sitt husbehov inom byns område. Härigenom bör förutvarande medlems eventuella omställningspro- blem i någon mån kunna begränsas. I övrigt ankommer det på de sakkun- niga för utredningen rörande samernas kulturfrågor m. m. att, enligt di- rektiven för utredningen, närmare utreda frågan om stödjande medlemmar.

SSR:s förslag att de renskötande samernas personliga ansvar för same-- byns förbindelser på ett eller annat sätt skall begränsas kan jag av flera skäl inte biträda. Jag kan hänvisa till att det är en allmän uppfattning att samebyn som driftsenhet har förutsättningar att bestå som självständig rationell enhet. Under senare år har ett betydande ekonomiskt stöd utgått till näringen. Fasta driftsanläggningar har i huvudsak bekostats av all- männa medel. Som skall framgå av mina förslag i fortsättningen förordat jag att det statliga stödet ökas. Något hinder för samebyarna att på eget initiativ bilda fonder för att stärka sin ställning både inåt och utåt finns inte. Frågan om ansvaret ter sig under sådana förhållanden mera som en principfråga än ett praktiskt spörsmål under förutsättning att samebyns ekonomiska verksamhet som jag nyss förordat begränsas till sådan verk- samhet som direkt sammanhänger med renskötseln. Därtill kommer att en begränsning av det personliga ansvaret av hänsyn till borgenärerna skulle göra det nödvändigt med bestämmelser om obligatorisk fondbildning inom byn. Det skulle i sin tur försvåra tillämpningen av förvaltningsbestämmel- serna och verka tyngande på samebyns förvaltning. .

I övrigt har någon kritik inte riktats mot de sakkunnigas förslag till associationsrättsliga regler för samebyarna annat än på några punkter av smärre betydelse. Jag anser därför att den nya lagstiftningen i dessa delar bör få den av de sakkunniga föreslagna innebörden. Vissa detaljfrågor får jag anledning att behandla närmare i specialmotiveringen.

11.3. Bestämmelser till skydd för renskötselrätten

Huvuddragen av samernas rättigheter enligt renbeteslagen är följande. Renskötsel med utnyttjande av annans mark får utövas endast av samer. Rätten till renskötsel innefattar i första hand befogenhet för same att på de trakter, där han har rätt att uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Bestämmelserna om betes-

områdenas omfattning och belestidens längd innebär i stora drag att samer- na har rätt att driva renskötsel dels året runt ovanför odlingsgränsen i Norr- bottens och Västerbottens lappmarker och på renbetesfj ällen i Jämtland, dels vintertid nedanför odlingsgränsen och utom renbetesfjällen på trakter som de av gammal sedvana besöker med sina renar. Skogssamerna har i viss om- fattning rätt till renbete året runt även nedanför odlingsgränsen. Vidare har samerna rätt att flytta med sina renar mellan de områden där de har betes- rätt. Inom renbetesområdena får de, i vissa fall efter särskilt medgivande, uppföra stängsel för märkning och skiljning av renarna liksom vissa bygg- nader. I viss utsträckning har samerna rätt att ta virke till husbehov. De har dessutom rätt att jaga och fiska på utmark inom lappmarkerna och på renbetesfjällen, när de har betesrätt där. Rätten till renskötsel är inte över- låtbar. Inte heller får same ät annan upplåta rättighet som innefattas i rät- ten till renskötsel. I förarbetena till den första renbeteslagen uttalas att ren- skötselrätten är en nyttjanderätt till det omfång som bestäms av villkoren för renskötselrättens bedrivande och att vad som inte fordras för renskötseln faller utanför denna rätt. Som exempel på rättigheter över vilka staten som ägare av större delen av renbetesområdena disponerat kan nämnas skogs- avverkning och rätten till vattenkraft.

SSR gör i sitt remissyttrande gällande att samerna har en starkare rätt till renbetesområdena än som framgår av renbeteslagen. Denna uppfattning grundas framför allt på historiska skäl. SSR åberopar att samerna sedan äldsta tid har hävdat marken inom renskötselområdet, och att denna hävd medfört att samernas rätt till marken i fråga rätteligen bör karakteriseras som en medäganderätt. SSR hemställer att i vart fall samernas rätt till jakt och fiske på de jämtländska skattefjällen och de gamla lappskattelanden i Lappland m. fl. områden klart erkänns i den nya lagen som en same- byarnas tillhörighet. Vidare erinrar SSR om att flertalet lappbyar i landet och vissa enskilda samer från lappbyar i Jämtlands län har väckt talan mot Kungl. Maj:t och kronan i första hand om bättre rätt än kronan till de s. k. renbetesfjällen i Jämtlands län. Alternativt har yrkals bl.a. att samerna tillerkänns ensamrätt till vissa särskilt angivna nyttigheter, såsom jakt, fis- ke, vattenkraft, skogsfång, grustäkt och annan täkt. Jag vill erinra om att det inte har ingått i de sakkunnigas uppgift att ta ställning till frågan om samernas rättigheter enligt äldre rätt eller hävd. I direktiven till utredningen anförs sålunda att syftet med utredningen i stort bör vara att med ut- gångspunkt från att rennäringen alltjämt skall vara förbehållen samerna och från renbeteslagens huvudsakliga innehåll rörande samernas särskilda rättigheter i förhållande till kronan och andra rättsinnehavare samerna bör i all den utsträckning som är möjlig äga själva bestämma rörande ren- skötselns rationella organisation. Vid sådant förhållande är jag inte beredd att nu i hela dess vidd förorda en omprövning av frågan om samernas rätt till mark och vatten inom renskötselområdet. Endast på vissa punkter inne-

här mina förslag smärre jämkningar i samernas rättigheter enligt renbetes— lagen utan att de för den skull rubbar de principiella grundvalarna för den nu gällande rättsliga regleringen. Dessa jämkningar är främst föran— ledda av förslaget till ny organisation för renskötseln.

Dessutom har jag för avsikt att föreslå vissa ändringar i de bestämmelser som möjliggör inskränkningar i samernas rättigheter. Vid sidan av de in- skränkningar i renskötselrätten som kan göras med stöd av vattenlagen, gruvlagen, väglagstiftning och annan tvångslagstiftning innehåller renbe- teslagen bestämmelser enligt vilka renskötselrätten kan inskränkas när så fordras för att tillgodose motstående intressen. Så t. ex. kan renskötsel— rätten under vissa förutsättningar få lov att vika av hänsyn till den jord- brukande befolkningen. Av särskilt intresse i detta sammanhang är emeller- tid bestämmelsen i 5 5 renbeteslagen, enligt vilken Kungl. Maj:t kan för- ordna att visst område inom renbetesmarkerna skall undantas från samer- nas begagnande, om området är oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större betydelse. Är området beläget ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, skall i så fall skälig gottgörelse lämnas för det intrång som orsakas renskötseln genom områdets undantagande. Sådan gottgörelse skall användas till förmån för samerna, vilket i praktiken inne- bär att den tillförs lappfonden.

Vidare föreskrivs i 56 å renbeteslagen att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer kan upplåta vissa rättigheter inom de områ— den som anvisats till samernas uteslutande bcgagnande, varmed avses ren- betesfjällen i Jämtland och de delar av lappmarkerna ovanför odlings- gränsen som inte disponeras av enskild. Bestämmelserna avser endast upp— låtelser för vissa särskilt angivna ändamål och är differentierade med av- seende på förutsättningarna för att upplåtelse skall få ske. Sålunda får bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed jämförlig nyttighet upplåtas endast under förutsättning att upplåtelsen kan ske utan intrång eller skada för renskötseln. Jakt eller fiske får upplåtas, om upplåtelsen kan ske utan fara för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för sa- merna. För upplåtelse som fordras med hänsyn till den allmänna samfärd- seln och vissa andra särskilt angivna ändamål uppställs däremot inget krav på att upplåtelsen inte får störa renskötseln. Meddelas upplåtelse skall av- giften för denna enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t an— vändas till förmån för samerna eller för verksamheten på den mark upp- låtelsen avser. Medel som inflyter genom upplåtelserna inbetalas normalt till lappfonden, vars medel som nämnts används till stöd för de renskö— tande samerna. Fråga om upplåtelse av nyttjanderätt för andra ändamål än som finns angivna i renbeteslagen underställs i administrativ praxis Kungl. Maj:ts prövning. Är upplåtelsen inte till olägenhet för renskötseln och möter i övrigt inget hinder mot upplåtelsen, tillförs avgiften i dess helhet

i allmänhet lappfonden. Som exempel på upplåtelser av detta slag kan näm- nas upplåtelsc av mark för turiststuga, badplats, badhus, fiskyngeldamm, jaktskyttebana, begravningsplats, slalombana och skidlift.

Frågan om behovet av att skapa ökad trygghet för de renskötande sa- merna och deras näring har tagits upp av JO. JO framhåller att den snabba sociala, ekonomiska och tekniska utvecklingen inte har kunnat undgå att få återverkningar även på samernas förhållanden. En exploatering av fjäll- världen har påbörjats, som man vid tillkomsten av 1928 års renbeteslag inte har kunnat förutse. Genom denna utveckling aktualiseras på ett helt annat sätt än tidigare de spörsmål rörande samernas rätt att i möjligaste mån bibehållas vid sitt hävdvunna näringsfång som reglerats i 1928 års lag. Med hänsyn till de förändrade förhållanden som tidsutvecklingen med- fört i frågan om fjällvärldens utnyttjande och till de intressekollisioner mellan samernas och andras intressen som kan förväntas uppkomma är det enligt JO önskvärt med en översyn och precisering av de materiella regler efter vilka sådana intressekollisioner skall bedömas och av de allmänna grundsatser på vilka reglerna vilar. JO framhåller att Spörsmålet om de materiella reglernas innebörd och tillämpning är av avgörande betydelse för frågan om samerna skall kunna fortsätta sitt urgamla näringsfång eller om de efter hand skall trängas undan till allt mindre reservat för att till slut upphöra att existera som speciell befolkningsgrupp med säreget kulturarv.

Jag delar JO:s uppfattning att den tekniska och ekonomiska utvecklingen har medfört att de bestämmelser i renbeteslagen som tar sikte på att skydda renskötseln mot motstående intressen behöver ses över. Innan jag tar ställ- ning till de sakkunnigas förslag i dessa avseenden vill jag i korthet redogöra för omfattningen av vissa ingrepp som under senare år gjorts i renbetes- områdena.

Sedan år 1959 har Kungl. Maj:t med stöd av 5 5 renbeteslagen förord- nat om undantagande av mark från samernas bcgagnande för järnvägen Malmberget—Svappavaara malmfält, en linbana i Abisko, en renforsknings- station och för vissa kommunala ändamål avseende Kiruna stad. Frågan om vattenregleringarnas inverkan på renskötseln har undersökts av Renbetes— marksutrcdningen (SOU 1966: 12). Utredningen har funnit att den totala tillgången på bete för renarna inte undergått några större förändringar genom vattenbyggnadsföretagen. Enligt utredningen behöver vattenbyggna- derna som regel inte leda till minskad produktion inom renskötseln. Där- emot kan driftskostnaderna öka. Endast vid större sjöregleringar synes kostnadsökningarna kunna nå sådan storlek, att driftsekonomin i nämn- värd grad påverkas därav. Ökadc besvär bl. a. vid flyttning med renar har visat sig kunna förebyggas på olika sätt eller fått gottgöras genom kon- tantersättningar. Utförda skadeförebyggande och skadehindrande åtgärder har av utredningen befunnits vara i huvudsak ändamålsenliga. Vidare bör

nämnas att bestämmelserna i 56 & renbeteslagen om nyttjanderättsupplå- telser på kronans mark tillämpas restriktivt. Mot samernas bestridande kommer sådan upplåtelse mycket sällan till stånd.

Även om den totala tillgången på renbete sålunda inte har minskat i nå- gon större omfattning, har det av andra skäl blivit svårare för samerna att driva renskötsel. Växande landsvägs- och järnvägstrafik, skogsavverk— ningar och skogsvårdsåtgärder inom vinterbetesområdena, växande turism och friluftsliv och mycket annat ställer sålunda allt högre anspråk på de renskötande samernas förmåga att anpassa sig till nya förhållanden.

De sakkunnigas förslag till bestämmelser till skydd för samernas rättig- heter anslnter i huvudsak till nuvarande bestämmelser. Sålunda föreslås en motsvarighet till bestämmelsen i 5 & renbeteslagen enligt vilken Kungl. Maj:t kan förordna om undantagande av mark från bcgagnande för ren— skötseländamål. Enligt förslaget skall sådant förordnande på samma sätt som gäller i vissa fall vid expropriation kunna meddelas endast om det med rennäringen konkurrerande ändamålet är av väsentlig betydelse för det all- männa. Enligt 5 5 renbeteslagen är rätten till ersättning för olägenheter som uppstår vid områdes undantagande från renskötsel begränsad i olika hänse- enden. Enligt de sakkunniga saknas anledning att vid ersättningsfrågans bedömande göra skillnad mellan samernas på lagstiftning grundade nytt- janderätt och en motsvarande nyttjanderätt tillkommen genom privaträtts- lig upplåtelse, Ersättningen bör sålunda omfatta hela den minskning av renskötselrättens värde vid tiden för ingreppet som uppkommer genom 1111- dantagande.

I fråga om ersättningens bestämmande förordas att expropriationslagens regler görs tillämpliga. Förslaget innebär bl.a. att ersättningsprövningen flyttas över från Kungl. Maj:t till expropriationsdomstol.

Vidare föreslår de sakkunniga en ny bestämmelse som i vissa fall för- bjuder ägare eller brukare av mark inom renskötselområdet att vidta sådan ändring i markens nyttjande som kan skada renskötseln. Bestämmelsen tar sikte på att hindra att mer ingripande ändringar i användningen av sådan mark som är värdefull för rennäringsutövarna kommer till stånd genom en.- sidigt handlande av markens ägare eller brukare. Förbudsbestämmelscn föreslås gälla endast i de trakter där renskötsel är tillåten under hela året och endast i fråga om sådan väsentlig ändring i markens nyttjande varige— nom avsevärd skada kan uppkomma för rennäringen i orten. Vidare före- slås att förbudet inte skall vara tillämpligt beträffande företag vars tillåt- lighet prövas enligt vattenlagen eller i fråga om bebyggelse inom fastställt planområde. Tillämpningen av bestämmelsen föreslås ankomma på allmän domstol på talan av den sameby 'vars område berörs av en vidtagen "eller tillämnad ändring i markanvändningen.

De sakkunnigas förslag i fråga om nyttjanderättsupplåtelser på krono- mark inom lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen

tar sikte på att åstadkomma mera enhetliga och enklare regler för alla slags nyttjanderättsupplåtelser på dessa kronans marker. Sålunda föreslås att de nuvarande bestämmelserna som omfattar nyttjanderättsupplätelser endast för vissa särskilt angivna ändamål utvidgas till att avse alla slags nyttjanderättsupplåtelser på dessa marker. Vidare föreslås att förutsätt- ningarna för att upplåtelse skall få ske görs mer enhetliga. Enligt de sak- kunniga bör krävas att upplåtelsen kan ske utan avsevärt men för rensköt- seln. Såvitt avser jakt- eller fiskeupplåtelse bör enligt de sakkunniga där- till uppställas kravet att upplåtelsen kan ske utan besvärande intrång för same som är berättigad att jaga och fiska på mark som avses med upplåtel- sen. Vidare föreslås att upplåtelse av jakt eller fiske till skillnad mot vad som gäller f. 11. skall kunna omfatta all rätt till jakt eller fiske inom visst område. Upplåtelserna skall enligt förslaget i princip ske mot avgift, som alltid skall fördelas mellan sameby som berörs av upplåtelsen och lappfonden. De sakkunnigas förslag innebär att avgift för sådan upplåtelse som f. n. faller utanför 56 & renbeteslagen blir lagfäst. Den i renskötselrätten ingående spe— ciella rättigheten att i vissa fall få ersättning för andras utnyttjande av mark inom de aktuella områdena kommer alltså att på grund av lag om- fatta avgifter för alla slags nyttj anderättsupplåtclser.

Ledamoten Lassinantti har kritiserat utredningsmajoritetens uppfatt- ning att utgångspunkten för bedömningen av frågor angående upplåtelse av renbetesmark för annat ändamål än renskötsel bör vara att renskötselrät- ten inte skall hehöva vika annat än i vissa i lagen särskilt angivna fall. En- ligt reservantens mening bör markutnyttjandet anpassas efter utveckling- ens gång. Riktlinjerna för den framtida markpolitiken bör enligt reservan- ten utformas så att en från samhällsekonomisk synpunkt optimal använd- ning av markerna underlättas. Samerna själva bör från bl.a. sysselsätt- nings— och försörjningssynpunkt ha mycket att vinna på en sådan ända- målsenlig markanvändning.

De sakkunnigas förslag i dessa delar möter kritik från flera remissin— stanser främst såvitt avser de sakkunnigas ställningstagande till frågan om avvägningen mellan renskötselintresset och detta motstående intressen. Des- sa remissinstanscr ansluter sig till reservantens uppfattning att man bör eftersträva ett mera effektivt utnyttjande av markerna inom renbetesom- rådet. En sådan mera ändamålsenlig markanvändning bör enligt remiss— instanserna kunna komma till stånd utan att samernas intressen träds för nära. Bl.a. hävdas att nuvarande snäva tillämpning av bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelser på kronans marker ovanför odlingsgränsen häm- mat turismens utveckling i fjälltrakterna. Enligt remissinstanserna i fråga bör en mera mångsidig markanvändning vara till stort gagn för samerna ur sysselsättnings— och försörjningssynpunkt. Vidare påtalas att vissa trakter av renskötselområdet endast sporadiskt besöks av renar eller har dåligt ren— bete eller eljest väsentligen saknar betydelse för renskötseln. Inom sådana

områden bör inte så stränga krav på ändamålets betydelse ställas upp utan det bör finnas utrymme för en mera förutsättningslös avvägning av de mot- stående intressenas inbördes betydelse. Mot denna bakgrund gör remissin- stanserna gällande att de sakkunnigas förslag innebär alltför hårda be- gränsningar i möjligheterna att undanta mark från renskötsel och att ge? nom nyttjanderättsupplåtelser på kronans mark ovanför odlingsgränsen få till stånd utnyttjande för andra ändamål än renskötsel.

Jag vill till en början ta upp frågan hur de föreslagna bestämmelserna om undantagande av mark från renskötsel förhåller sig till annan tvångs- lagstiftning enligt vilken särskild rätt till fastighet måste vika.

F. 11. gäller att om sådan speciallagstiftning som expropriationslagen, vattenlagen, väglagstiftning, gruvlagen och andra på fastigheter tillämpliga lagar är tillämplig tar den som regel över de särskilda bestämmelserna i 5 & renbeteslagen. Expropriationslagen tillämpas dock mycket sällan på detta område. Eftersom större delen av renbetesmarkerna utgör kronomark, kan expropriationslagen, som inte är tillämplig på kronans mark, inte användas för att ta i anspråk kronans rätt. Formellt kan, vill det synas, expropria- tionslagens bestämmelser tillämpas på den särskilda rätt som renskötsel- rätten innebär. Enligt 1 5 andra stycket expropriationslagen kan ju särskild rätt som i avseende på fastighet tillkommer annan än kronan exproprieras. Så sker emellertid inte i praktiken utan i stället tillämpas 5 & renbeteslagen. Ingen remissinstans har haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag att denna ordning behålls.

Ett annat sätt att värna om rätten till renskötsel vore att slopa de särskil- da bestämmelserna i renbeteslagen om undantagande av mark från ren- skötsel och göra bestämmelserna om expropriation av särskild rätt till fast egendom tillämpliga på den särskilda rätt som rätten till renskötsel är. En lösning efter denna linje är dock av olika skäl mindre tillfredsställande. Renskötselrättcn är inte på samma sätt som andra särskilda rättigheter 10— kaliserad till vissa fastigheter. Det förtjänar också att nämnas att expropria- tionsreglerna, om de gjordes direkt tillämpliga på rätten till renskötsel, skulle sakna den effekt som brukar kallas expropriationens avtalsstimule- rande funktion (jfr Ljungman och Stjernquist, Den rättsliga kontrollen - över mark och vatten, Del II, 5. 14). Rätten till renskötsel är som nämnts inte överlåtbar och rättighet som ingår däri får ej av same upplåtas åt an- nan.

Med hänsyn till vad jag nu anfört förordar jag att i den nya lagen tas in bestämmelser om upphävande av renskötselrätten som i huvudsak mot- svarar 5 5 renbeteslagen. De föreslagna bestämmelserna är liksom nyss- nämnda lagrum avsedda att tillämpas i stället för bestämmelserna i ex— propriationslagen om s. k. självständig råttighetsexpropriation. Vidare skall liksom gäller i dag bestämmelserna i'annan lagstiftning om upphä- vande eller inskränkning av särskild rätt till fast egendom vara uteslutande

tillämpliga vid sidan av den föreslagna rennäringslagens bestämmelser. Dessa blir alltså i huvudsak begränsade till sådana dispositioner som en mark- ägare önskar göra på sin egen mark och för vilka tvångsrätt inte kan ut— verkas i annan ordning.

I fråga om remissinstansernas synpunkter på frågan om markanvänd— ningen inom renbetesområdena vill jag anföra följande. Avvägningen mel- lan intresset att använda renbetesmarkerna för andra ändamål än rensköt- sel och de renskötande samernas berättigade anspråk på trygghet i sin näring är en ömtålig fråga. Det sammanhänger inte bara med att dessa in— tressen ofta bryts utan även med de skiftande förhållanden som råder inom olika betesområden. Vissa områden är mera känsliga för ingrepp än andra. Betestillgången varierar inom olika områden liksom från ett är till ett an- nat. Vissa lappbyar har ont om vinterbete, andra har brist på sommar- bete. Det är inte ovanligt att vissa renhjordar förflyttar sig mer än 50 mil varje är, andra renhjordar är mera stationära. Betet utnyttjas alltså olika intensivt och även driftsformerna varierar mellan lappbyarna. På en del håll drivs renskötseln mera extensivt än på andra håll. Renhjorden får ströva fritt större delen av sommarhalvåret. Därtill kommer att de befogen- heter som ingår i renskötselrätten varierar i styrka inom olika delar av ren- skötselområdet.

Som en allmän utgångspunkt bör enligt min mening gälla, att renskötsel- rätten liksom enligt gällande lagstiftning bör vika endast om så behövs för att genomföra ändamål som framstår som angelägna från allmän synpunkt. Om de remissinstanser som uttalar sig för ett mera effektivt markutnytt— jande inom renskötselområdet menar att renskötselrätten bör vika för en— bart enskilda behov där alltså allmänintresset är ringa med anledning av att marken t. ex. kan väntas ge högre avkastning, kan jag sålunda inte biträda deras uppfattning. Nu angivna grundsats bör emellertid förses med vissa modifikationer. I fråga om mark som sällan eller aldrig behöver an- vändas för renbete eller som på grund av sin beskaffenhet har dåligt ren- bete eller som annars väsentligen saknar betydelse för renskötseln bör som remissinstanserna anfört finnas utrymme för en mera förutsättningslös avvägning av de motstående intressenas inbördes betydelse. I sådana fall då marken inte fyller något verkligt behov för renskötseln tar således en- ligt min mening intresset av ett ur andra synpunkter ändamålsenligt ut- nyttjande av marken överhanden. I detta sammanhang bör anmärkas att enligt Renbetesmarksutredningens uppgifter renbetesmarkerna omfattar en sammanlagd bruttoareal av ca 165 000 km'—*, större sjöar ej inräknade, och att nettoarealen av de regelbundet utnyttjade betesområdena är i runt tal 137 000 km2.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att det liksom f.n. bör ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva förutsättningarna för ren-

skötselrättens upphävande. Den prövning det här är fråga om motsvarar den prövning som Kungl. Maj:t gör i fråga om tillstånd till expropriation. Be- träffande utformningen av bestämmelserna vill jag anföra följande.

De sakkunniga föreslår en allmänt hållen regel som överlämnar åt rätts- tillämpningen att i det enskilda fallet avgöra om ett ändamål är av så vä- sentlig betydelse för det allmänna att renskötselintresset bör vika. Som skäl åberopas att varje försök till närmare definiering av ändamålen ganska snart skulle te sig föråldrat. Inom expropriationslagstiftningen tillämpas den metoden att lagen uttömmande anger cxpropriationsanledningarna. Ett sätt att närmare ange vilka allmänna intressen som skall beaktas vore att som SSR påyrkar såsom förutsättning för upphävande av renskötselrätt kräva att någon av de olika expropriationsanledningarna föreligger. En så- dan lösning är dock enligt min mening inte tillfredsställande. Som framgått råder det helt speciella förhållanden inom renskötselområdet. Med hänsyn härtill bör det vara möjligt för Kungl. Maj:t att, om starka allmänna in- tressen motiverar det, ge tillstånd till att renskötselrätten upphävs, även om ett åberopat ändamål inte kan tillgodoses genom expropriation. Jag av- ser t.ex. behovet av mark för vissa kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet. Jag vill också hänvisa till att Kungl. Maj:t med stöd av 5 5 ren- beteslagen förordnat om undantagande av mark från samernas bcgagnan- de för ändamål som inte torde falla under expropriationslagcn t. ex. för an- läggande av en renforskningsstation. Ett annat skäl som talar för att göra ändamålsbcskrivningen något mera tänjbar än enligt expropriationslagcn är att de renskötande samerna enligt renbeteslagen inte har rätt att över— låta sin rätt eller upplåta rättighet som ingår i renskötselrätten och inte heller med bindande verkan kan träffa avtal om att avstå från rätten till renskötsel. Det innebär att, även om samerna är beredda att godta alt ren- betesmark avstås för ändamål av väsentligt allmänt intresse, rättslig möj- lighet saknas att ta marken i anspråk, om detta ändamål formellt sett inte kan inordnas under expropriationslagens ändamålsbcskrivning.

Av nu anförda skäl förordar jag att renskötselrätten efter tillstånd av Kungl. Maj:t skall kunna upphävas inom visst renbetesområde när mar— ken behövs för ändamål som anges i expropriationslagcn eller för annat ändamål som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För det fall ett område är väsentligen utan betydelse för renskötseln, hör man som jag tidigare framhållit inte lägga så stor vikt vid ändamålets betydelse. I så fall bör rätten till renskötsel i markområdet kunna upphävas, om det är till nytta från allmän synpunkt.

I fråga om ersättningens omfattning och dess bestämmande i de fall ren— skötselrätten upphävs är jag helt ense med de sakkunniga och flertalet re- missinstanser om att expropriationslagens värderingsreglcr och dess regler om domstolsförfarandet bör gälla i tillämpliga delar. Närmare angivet är det bestämmelserna om s. k. självständig rättighetsexpropriation, dvs. det

fall då en bestående särskild rätt till fastighet exproprieras självständigt utan samband med att fastigheten avstås, som avses få motsvarande till- lämpning.

De sakkunnigas förslag till bestämmelse om förbud i vissa fall för ägare eller brukare av renbetesmark att ändra markens användning har i huvud- sak godtagits av .remissinstanserna. På vissa punkter framförs emellertid erinringar.

De sakkunniga har begränsat regelns tillämpningsområdc geografiskt till de trakter där renskötsel är tillåten under hela året. Någon remissinstans ifrågasätter om inte bestämmelsen borde gälla även de områden där ren— skötsel är tillåten endast under vinterhalvåret. SSR godtar den föreslagna begränsningen men framhåller att regeln inte får leda till att samerna från- tas möjligheten att framställa ersättningsanspråk såvitt avser sådan mark där renskötsel är tillåten endast under vinterhalvåret.

Vidare har de sakkunniga föreslagit att förbudsregeln skall drabba en- dast åtgärder av påtagligt betydelsefull karaktär. Varken smärre ändringar i användningssättet —— t. ex. införande av nya metoder i skogsavverkningen _ eller mindre väsentliga olägenheter för renägarna bör drabbas av förbuds- l.)estämmelsen. SSR invänder mot förslaget i denna del att samerna inte bör vara skyldiga att tåla ens sådana mindre ändringar i markens använd— ning som inte medför väsentliga olägenheter för renskötseln.

De sakkunniga föreslår också den begränsningen i förbudsregeln att den inte skall gälla bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och inte heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen. Flera remissinstanser kritiserar de sakkunnigas förslag. Det framhålls att regeln bl.a. synes innebära att Kungl. Maj:ts till- stånd till upphävande av renskötselrätten krävs för gruvdrift inom område där renskötsel är tillåten, något som i vissa fall kan innebära en inskränk— ning i gruvlagens bestämmelser om rätten att bearbeta mineralfyndighet. Från några håll görs gällande att förbudsregeln inte bör drabba vägbygg- nadsföretag, vars tillåtlighet prövats enligt lagen om allmänna vägar.

De sakkunnigas förslag till bestämmelser om förbud i vissa fall mot änd- rad markanvändning råder enligt min mening bot på en väsentlig brist i nu gällande lagstiftning. F.n. saknas bestämmelser i renbeteslagen som hind- rar markägaren att genom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör vär- defull renbetesmark oanvändbar som renbete. Som de sakkunniga påpekat kan detta i praktiken leda till samma resultat som om marken undantagits från renskötsel utan att sådan ersättning utgår som i vissa fall skall läm— nas för inträng genom undantagande enligt 5 % renbeteslagen. Detta är gi- vetvis inte tillfredsställande. En bestämmelse om förbud mot ändrad mark- användning kan emellertid som de sakkunniga framhåller inte göras ovill- korlig. Vissa bestämda begränsningar måste göras för att tillgodose mark- ägarens berättigade anspråk på att få disponera över sin egendom. Försla-

get att förbudsregeln inte skall omfatta de områden där renskötsel är till- låten endast vintertid är enligt min mening väl motiverat och bör genom— föras. Vidare bör som de sakkunniga föreslagit förbudet gälla endast sådan mark som faktiskt kommer till användning för renskötsel. Med anledning av SSR:s erinran att samerna inte bör vara skyldiga att tåla ens sådana mindre ändringar i markens användning som inte medför avsevärd skada för renskötseln vill jag anföra följande.

Det måste beaktas att bestämmelsen om förbud mot ändrad markan- vändning skall utgöra ett komplement till bestämmelsen att rätten till ren- skötsel kan bringas att upphöra endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t. Be- stämmelsen är alltså inte avsedd att fungera som en materiell regel som fastslår vilka intrång de renskötande samerna är skyldiga att tåla utan er- sättning. Man måste alltså skilja mellan frågan huruvida det är tillåtet att ändra markens användning eller inte och den vidare frågan om och i vad mån samerna har rätt till ersättning för intrång i rätten till renskötsel. Jag kommer senare att något närmare behandla sist nämnda fråga. Jag biträder de sakkunnigas förslag att förbudsregeln inte bör omfatta åtgärder som innebär mindre väsentliga olägenheter för renägarna. Vad som är väsent- lig olägenhet för renägarna kan lätt bli föremål för delade meningar. Det är därför inte helt tillfredsställande att i första hand markägaren eller bruka- ren av marken själv skall avgöra om olägenheten kan väntas bli väsentlig eller inte. Jag är emellertid beredd att tillstyrka de sakkunnigas förslag, ef- tersom den föreslagna förbudsregeln i huvudsak gäller kronomark. De stat- liga markförvaltande myndigheterna får anses väl kunna bedöma om en ifrågasatt ändrad markanvändning kommer att innebära ett så kraftigt in- trång i samernas möjligheter att använda marken att det blir fråga om att begära upphävande av renskötselrätten. Givetvis skall myndigheten sam- råda med den sameby för vilken åtgärden kan få betydelse. I likhet med de sakkunniga anser jag att tillämpningen av den föreslagna förbudsbcstäm— melsen bör ankomma på allmän domstol.

Remissinstansernas kritik mot förslaget att från förbudsregelns tillämp— ningsområde skall undantas endast företag vars tillåtlighet skall prövas en- ligt vattenlagen och bebyggelse inom fastställt planområde har samband med frågan hur bestämmelsen om upphävande av renskötselrätt förhåller sig till annan tvångslagstiftning enligt vilken särskild rätt till fastighet måste vika. Jag har tidigare hävdat att bestännnelserna om upphävande av renskötselrätt bör vara tillämpliga endast om tvångsrätt inte kan utverkas med stöd av sådan lagstiftning som vattenlagen, allmänna väglagen och gruvlagen. En grundläggande princip bör också vara att dubbelprövning undviks så långt det är möjligt. Från dessa utgångspunkter bör enligt min mening från förbudsregelns tillämpningsområde vara undantagna inte bara vattenbyggnadsföretag och bebyggelse inom fastställt planområde utan ock- så väg, gruva och andra företag vars anläggande prövas i särskild ordning.

Jag går nu över till frågan om nyttjanderättsupplåtelser på de områden som är avsatta till samernas uteslutande bcgagnande, dvs. på kronomark under statens omedelbara disposition inom lappmarkerna ovan odlings- gränsen och på renbetesfjällen. Ett flertal remissinstanser har anslutit sig till reservantens uppfattning att reglerna om upplåtelser bör utformas så att en från samhällsekonomisk synpunkt optimal användning av renbetesmar— kerna underlättas. SSR å sin sida hävdar att samebyarna själva bör få svara för alla slag av nyttjanderättsupplåtelser på dessa marker. I andra hand yrkar SSR att nuvarande bestämmelser behålls helt oförändrade och hän— visar till de rättegångar som pågår mot kronan angående samernas rättig- heter inom dessa områden.

Det finns anledning att i detta sammanhang något erinra om tillkomsten av nu gällande ordning för dessa nyttjanderättsupplåtelser. Med anledning av SSR:s yttrande vill jag framhålla att vare sig denna redogörelse eller mina förslag mot bakgrund av redogörelsen självfallet inte innebär något ställ- ningstagande till pågående rättegångar.

Genom uppdragandet av odlingsgränsen avsågs att skapa ett åt samerna förbehållet område som de skulle få använda till underhåll för sig och renarna. Genom 1886 års renbeteslag förbjöds samerna att använda dessa områden till upplåtelse av slåtter och beteslägenheter åt bofasta med hän— syn till de olägenheter som visat sig kunna uppkomma därav. I stället. fö- reskrevs i lagen att sådana upplåtelser liksom av jakt och fiske skulle, om det kunde ske utan skada för samerna, verkställas genom länsstyrelsen. De genom upplåtelserna inflytande medlen skulle användas till förmån för sa- merna. Motsvarande bestämmelser finns i 1898 års renbeteslag. Genom 1928 års renbeteslag vidgades bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelser till att omfatta upplåtelse av dels bete, slåtter, grustäkt och annan därmed jäm- förlig nyttig'het som inte användes av lapparna, dels jakt och fiske, dels nyttjanderätt till inägor. Det skulle således ankomma på länsstyrelsen att upplåta dessa nyttigheter och avgifterna för dem skulle användas till för- män för samerna. Av förarbetena till 1928 års lag framgår att vissa remiss- instanser riktade kritik bl.a. mot förslaget att låta bestämmelserna om- fatta grustäkt. Dessa remissinstanser ansåg att tillgodogörande av grus- läkt eller annan därmed jämförlig nyttighet inte borde medges samerna. Samerna borde endast kunna få ersättning för den minskning i renbete som eventuellt kunde uppstå vid sådana upplåtelser. Inkomst av annan upp- låtelse än som avsågs i 1898 års renbeteslag borde inte tillkomma samerna utan statsverket. Departementsehefen genmälde bl.a. att det här inte var fråga om att undanta vissa större områden från samernas bcgagnande. I sådana fall borde ersättningen innebära skälig gottgörelse för det mins- kade renbetet och inte omfatta all den avkastning som utvinns ur det un- dantagna området. Såvitt avsåg upplåtelser av nyttjanderättigheter var det däremot fråga om endast mindre omfattande sådana, för vilka inte fordra-

des någon Kungl. Maj:ts förklaring som upphävde samernas rätt att begag- na området i fråga. Liksom enligt tidigare lagstiftning borde enligt departe- mentschefen de renskötande samerna för sådana upplåtelser inom trakter- na ovanför odlingsgränsen oeh på renbetesfjällen, vilka trakter i första hand var avsedda för de renskötande samerna, böra beredas kompensation. Denna borde liksom tidigare gottgöras dem på det sättet att arremleavgif— terna ingick till lappfonden.

Senaste ändring i 1928 års renbeteslag gjordes är 1947. Då utvidgades bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelser ytterligare till att omfatta även upplåtelse av nyttjanderätt till mark dels med hänsyn till den allmän- na sa111färdseln, dels för bostad eller annat liknande ändamål. I fråga om avgifterna för upplåtelse föreskrivs att de enligt bestämmelser som ges av Kungl. Maj:t skall användas antingen till förmån för samerna eller också för verksamhet på den mark upplåtelsen avser.

Enligt min mening saknas anledning att nu frångå de principer som lig— ger bakom bestämmelserna om nyttjanderättsupjdälelser. Även i fortsätt- ningen hö' alltså bestämmelserna om upplåtelse på dessa marker — som i första hand är avsedda för de renskötande samerna endast gälla mind- re omfattande nyttjanderättsupplålelser som inte medför skada för ren- skötseln. För nyttjanderättsupplåtelser av större omfattning får man falla tillbaka på de bestämmelser 0111 upphävande av rätt till renskötsel som jag nyss behandlat. Vissa remissinstansers önskemål att bestännnelserna utfor— mas så att de främjar en från samhällsekonmnisk synpunkt optimal an- vändning av markerna går alltså enligt min mening för långt. En annan sak är att nuvarande bestämmelser måhända tillämpas väl restriktivt. Så [. ex. torde det finnas utrymme för ett större antal fiskeupplåtelser utan att sa— mernas rättigheter träds för nära.

SSR:s yrkande att samebyarna själva skall få svara för alla slag av nytt- janderättsupplåtelser i de trakter det här är fråga om kan jag av flera skäl inte biträda. Yrkandet synes delvis grunda sig på SSR:s "uppfattning att samerna har en starkare rätt till dessa marker än som framgår av ren- beteslagen. Enligt de sakkunniga bör man vid frågans bedömande i första hand anlägga praktiska synpunkter. På vad sätt tillgodoses bäst de intres- sen som både samerna och övriga befolkningsgrupper numera har inom des- sa Vidsträckta områden? De sakkunniga anser det vara uppenbart att en.- dast en statlig förvaltning kan konnna i fråga för uppgiften. En samisk för- valtning torde i praktiken inte kunna "utformas så att den innefattar till- räckliga garantier för att övriga befolkningsgruppers intressen blir tillgodo- sedda i skälig omfattning. Denna uppgift bör därför enligt de sakkunniga liksom f. n. handhas av statlig myndighet. Jag finner inte skäl att föreslå ändring i det system som nu tillämpas.

De sakkunnigas förslag att bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelser gors mera enhetliga kan jag i huvudsak ansluta mig till. Jag är också ense

med de sakkunniga om att som huvudregel bör fastslås att nyttjanderätt får upplåtas endast om upplåtelse kan ske utan avsevärd olägenhet för ren- skötseln. Liksom gäller f. n. bör samerna alltså vara skyldiga att tåla smär- re olägenheter som en upplåtelse kan innebära. Upplåtelser som innebär avsevärd olägenhet för renskötseln är däremot inte tillåtna. Jag delar också de sakkunnigas uppfattning att samerna liksom hittills bör beredas kom— pensation för upplåtelser på de marker det här är fråga om. Denna kom- pensation bör liksom f. n. i flertalet fall utgöras av avgiften för nyttjande- rättsupplåtelsen och sådan avgift bör utgå, även om upplåtelsen kan ske utan varje olägenhet för renskötseln. Självfallet vore det mera tillfreds- ställande med en regel som tillförsäkrade samerna ersättning med belopp som i varje särskilt fall motsvarade den olägenhet som drabbade rensköt- seln genom en upplåtelse. Beaktas bör dock att det ofta är svårt att rätt värdera de olägenheter som orsakas renskötseln genom en upplåtelse för vars tillåtlighet krävs att upplåtelsen inte är till avsevärd olägenhet för renskötseln. Fördelarna med en enkel schematisk regel är stora. Härigenom undviks tvister och. parterna besparas kostnader och besvär. Jag anser det därför vara en rimlig lösning att liksom f. n. kompensation i allmänhet ut— går med belopp som motsvarar avgiften för upplåtelsen. Kan samerna visa att de lidit större förlust genom upplåtelsen än som svarar mot nämnda be- lopp, bör de kunna få förlusten ersatt.

I fråga om vissa slag av nyttjanderättsupplåtelser talar emellertid över— vägande skäl för att ersättningen för eventuell skada och olägenhet bestäms till belopp som bättre motsvarar den skada eller olägenhet som uppstår. Jag åsyftar närmast sådana upplåtelser som avser rätt att tillgodogöra sig natur- tillgångar såsom vattenkraft, grustäkt och icke inmutningsbara mineraler, dvs. sådant som inte är att hänföra till fastigheters vanliga avkastning. Jag kan i det sammanhanget erinra om att de sakkunniga i samband med be— handlingen av frågan om ersättning vid undantagande av mark från bc- gagnande för renskötseländamål särskilt strukit under att rätten till ersätt- ning bör vara, som de sakkunniga uttrycker det, begränsad till skada på och intrång i den nyttjanderätt som tillkommer de renskötselberättigade, dvs. i själva renbetesrätten och de med denna förknippade särskilda rättig- heterna. Det särskilda värde som det undantagna området kan äga exem- pelvis på grund av förekomsten av vattenkraft, gruvfyndighet eller tomtför- säljningsmöjligheter omfattas enligt de sakkunniga inte av nyttjanderätten och det bör därför inte påverka ersättningen till de renskötselberättigade.

Jag föreslår därför att såvitt avser upplåtelse av rätt att tillgodogöra sig naturtillgångar ersättning i. stället skall utgå för den skada eller oli-igen— het som i det särskilda fallet drabbar renskötseln genom upplåtelsen. Kan frivillig överenskommelse ej träffas, bör ersättningen bestämmas av dom- stol. Jag vill än en gång understryka att de upplåtelser det här gäller är sådana som inte är till avsevärd olägenhet för renskötseln. För upplåtel-

ser som kan innebära avsevärda olägenheter för renägarna får man falla tillbaka på bestämmelserna om upphävande av renskötselrätt.

Över skogsfånget på kronans marker — bortsett från den rätt samerna har att ta virke till husbehov —— disponerar staten i kraft av sin äganderätt. Avverkningen bedrivs i stor utsträckning i domänverkets regi.—-Det före- kommer att domänverket upplåter rätten att avverka skog. Enligt gällande rätt föreligger ingen skyldighet att använda avgift för sådan upplåtelse till förmån för samerna. Enligt min mening saknas anledning att göra någon ändring i detta avseende.

I ett avseende anser jag att de sakkunnigas förslag i fråga om upplåtel- ser gär alltför långt. De sakkunniga har föreslagit att, när särskilda skäl föreligger, jakt- eller fiskerättsupplåtelse till skillnad mot vad nu gäller skall kunna avse all rätt till jakt eller fiske inom ett "visst område. Som skäl åberopas jakt- och fiskevårdssynpuukter. SSR har riktat hård kritik mot förslaget som enligt SSR innebär att samernas rätt till jakt och fiske på så sätt skulle kunna utsläckas inom stora områden. Jag anser att samer— na har visst fog för sin kritik. Jag vill erinra om att samerna i dag jagar och fiskar inte bara för eget behov utan även till avsalu. Upplåts jakt eller fiske med ensamrätt till utomstående, kan upplåtelsen lätt uppfattas som ett betydande ingrepp i samernas rättigheter. SSR har föreslagit en an- nan lösniug av frågan, såvitt avser fisket. För att främja fiskevården och fiskets utnyttjande föreslås sålunda att sameby ges möjlighet att avstå från att utöva sin fiskerätt i viss sjö, där exempelvis en fiskeförening inplante- rat ädelfisk. SSR:s förslag jämfört med andra uttalanden av SSR, torde in— nebära att vetorätt skall tillkomma samebyn, såvitt avser frågan om allt fiske i en sjö skall få utövas av byn utomstående personer. Jag är beredd att godta SSR:s förslag. Det bör alltså inte kouuna i fråga att utestänga samerna i en by från fisket i ett visst -'att'en om samebyn motsätter sig det. Det bör krävas medgivande från samebyn för att så skall få ske och det bör ankomma på samebyns stämma att ge uttryck för medlemmarnas vilja.

Jag vill i detta sammanhang även ta upp de sakkunnigas förslag till änd- ring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden. De sakkunnigas förslag till ändring i denna lag "tar sikte på att underlätta anslutningen av vattenom- råden, (lär samerna har fiskerätt, till fiskevårdsområden. Genom sådan an— slutning iorde enligt de sakkunniga i många fall såväl fiskevården som fis- kets utnyttjande kunna verksamt förbättras. Frågan berördes i prop. 1960: 50 med förslag till lag om fiskevårdsområden m. m. Departementsehefeu ut'— talade bl. a. att en utgångspunkt för den föreslagna lagstiftningen var att den inte skulle göra intrång i samernas rättigheter och intressen. Denna synpunkt torde enligt departementschefen bäst tillgodoses på det sättet att man från lagens tillämpningscunråde undantog de områden som blivit anvi— sade tilt samernas uteslutande bcgagnande samt beträffande övriga områ- den, där samerna ägde utöva sitt fiskeprivileginm, endast gjorde ett gene—

rellt förbehåll för denna rätt. Anledningen till denna klyvning var enligt departementschefen bl. a. den att behovet av att inrätta fiskevårdsområden ovan odlingsgränsen kunde antas vara förhållandevis ringa. Skäl saknas enligt min mening att frångå detta ställningstagande i frågan. Därtill kom- mer att syftet med de sakkunnigas förslag i viss mån får anses vara till- godosett genom förslaget att hela fisket i visst vatten skall kunna upplåtas, om samebyn medger det.

Även en annan fråga om upplåtelser på renbetesmark bör behandlas i det- ta sammanhang. 1960 års riksdag har begärt utredning angående rätten för jordbrukare i Norrbottens lappmark till vatten och fiske (3LU 1960: 26, rskr 259). Med anledning härav tillkallades år 1961 en sakkunnig för att utreda och avge förslag i fråga om avgiftsfri fiskerätt för jordbrukare i Norrbottens läns lappmarker. Utredningen avsåg att klarlägga förutsättning- arna för att den bofasta jordbrukande befolkningen i Norrbottens läns lapp- marker skulle få en avgiftsfri fiskerätt i kronans vatten såsom tidigare skett i Västerbottens län. Rätten till fiske gick nämligen förlorad för de enskilda jordägarna i samband med avvittringen som huvudsakligen avslutades un- der 1800-talet. I en promemoria, avlämnad i december 1968 (Stencil Jo 1968), föreslår den sakkunnige på anförda skäl att ägare eller brukare av vid av- vittring bildad jordbruksfastighet inom Norrbottens läns lappmarker, som är bosatt i den kommun där fastigheten är belägen och som inte på egen eller av honom brukad fastighet har för sig och sin familj tillräckligt fiske, skall efter ansökan hos myndighet, som handhar förvaltningen av kro- nans vatten i orten, avgiftsfritt erhålla erforderlig rätt till fiske på kronans vatten. Upplåtelscn skall avse i första hand husbehovet men om så anses lämpligt för hans och familjens utkomst fiske även för avsalu. Upplåtel- sen skall avse vatten som med avseende på närbelägenhet, fisktillgång och eljest får anses lämpligt och gälla fem år i sänder om inte särskilda om- ständigheter föranleder annat. Jordbrukaren i fråga skall i förekommande fall ha företräde framför annan sökande än yrkesfiskare. I fråga om för- slagets inverkan på samernas fiskerätt framhåller den sakkunnige att det med hänsyn till det ringa antalet upplåtelser det kan bli fråga om utan vidare är klart att intrång inte kan ske i samernas fiskerätt.

Liksom remissinstanserna godtar jag den sakkunniges förslag att den personkrets det här är fråga om tillförsäkras avgiftsfri fiskerätt. Jag vill endast tillägga att jag ansluter mig till vissa remissinstansers uppfattning att samtidigt som förslaget genomförs ett årligt belopp, som svarar mot ar- rendebortfallet för samerna såvitt avser fiske i kronan tillhöriga vatten ovanför odlingsgränsen, bör komma samerna till godo.

Avslutningsvis vill jag i fråga om de förslag som jag har lagt fram i det- ta avsnitt framhålla att de endast ger ramen för den rättsliga behandling- en av vissa av de allvarligare konfliktsituationer som kan uppkomma mel— lan de renskötande samerna och ägare eller brukare av mark inom renbetes-

området. Självklart kan andra konfliktsituationer uppkomma och lika självklart står det öppet för en sameby eller renägare som lider skada ge— nom ingrepp i renskötselrätt att väcka talan "vid domstol. Sådan talan kan gå ut på ersättninff, förbud eller skadeförebyggande åtgärder. Jag har över— vägt huruvida det är möjligt att i lagen ta in en bestämmelse som anger att förhållandet mellan fastighetsägare eller nyttjanderättshavare å ena si- dan oeh sameby eller dess medlemmar å andra sidan bör bygga på princi- pen om strikt ansvar, alltså ett ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslös— het. Det är emellertid tveksamt. om en sådan regel bör gälla utan inskränk- ningar. Så t. ex. kan ifrågasättas om regeln bör gälla fullt ut inom hela renbetesområdet. Att i lag närmare ange några principer är svårt. Några oskrivna allmänna regler finns mig veterligen inte. Mycket talar för att frågor av detta slag överlämnas åt rättspraxis.

11.4 Rationalisering, stödåtgärder m. m.

Lönsamhetcn i rennäringen är som nyss nämnts dålig inom stora delar av renskötselområdet. Rennäringssakkunniga har framhållit att det i stor ut- sträckning beror på att driftsenheterna är för små och att arbetskraften därigenom inte är rationellt utnyttjad. Från såväl rennäring-ens som samhäl- lets synpunkt är det av största betydelse att arbetskraften, betestillgångarna och den tekniska utrustningen inom näringen utnyttjas så effektivt som möjligt. Därigenom skapas förutsättningar för att göra rennäringen i hela renskötselområdet lönsam och ge dem som är sysselsatta i renskötseln en fullt tillfredsställande försörjning. Detta medför emellertid att antalet i ren- skötseln heltidssysselsatta kommer att minska. Samtidigt har rennäringen med nuvarande driftsformer ett påtagligt behov av tillfällig arbetskraft vid arbetstopparna. Med hänsyn härtill liksom också till andra förhållanden såsom yrkesutövarnas trivsel kan uttunningen av den samiska befolkningen i det berörda området inte drivas alltför långt. Härtill kommer att rensköt- selutövarna sedan lång tid tillbaka utövat en rad binäringar. Den omständig— heten att en ny tid kräver ett stort mått av specialisering får inte medföra att dessa binäringar försvinner. Det är därför enligt min mening angeläget att sysselsättningsskapande åtgärder vidtas så att de samer som fralndeles inte får tillräcklig sysselsättning inom själva renskötseln så långt möjligt skall kunna få annan sysselsättning inom området i fråga.

Stora delar av de områden där renskötsel bedrivs kan förutses bli allt mer attraktiva ur turistsynpunkt. I takt med den växande turismen i f j älltrakter- na ökar också arbetstillfällena inom turistnäringen. Med den kännedom om lokala förhållanden m. in. som samerna besitter bör det finnas stora möjlig- heter för samer till hel- eller deltidssysselsät[ning inom turistnäringen. Man bör enligt min mening eftersträva att vid upplåtelser av renbetesmark för turiständamål skapa arbetstillfällen. för samer. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att jag är 1969 tillkallade sakkunniga för planering av turistan- läggningar och friluftsområden m.m. I utredningen ingår en renägare som expert. Med ökande turism bör efterfrågan på sameslöjd också komma att öka. Slöjden kan därför för många bli en betydelsefull inkomstkälla. Givetvis kan även andra näringsfång som t.ex. fiske visa sig lämpliga som hel- eller deltidssysselsättning.

Det framstår som en väsentlig uppgift för lantbruksnänmderna att —— efter samråd med bl.a. samerna själva och arbetsmarknadsmyndigheterna —- inom renskötselområdet skapa arbetstillfällen för samerna. Beredskaps- arbeten bör i vissa fall kunna komma i fråga för bl. a. äldre personer. Det ankommer på lantbruksstyrelsen att centralt följa nämndernas arbete på detta område och framlägga de reformförslag vartill utvecklingen kan leda.

Jag har i det föregående redovisat rennäringssakkunnigas förslag rörande stödet till rennäringens rationalisering. Remissinstanserna har i huvudsak inte haft några invändningar mot förslaget. Även jag finner detta i allt vä- sentligt vara väl grundat.

De allmänna förutsättningar, som gäller för stödet åt jordbrukets rationa- lisering, bör enligt de sakkunnigas förslag i huvudsak tillämpas även i fråga om stödet åt rennäringen. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning. För stödet bör sålunda gälla den huvudprincipen att den ifrå- gasatta investeringen är önskvärd ur allmän synpunkt och samhällsekono- miskt motiverad. Liksom när det gäller statligt stöd till särskild rationalise- ring inom jordbruket i Norrland och därmed jämförbara bygder bör hänsyn även tas till näringspolitiska och sociala skäl. Vidare bör i princip krävas att investeringen är lönsam ur företagsekonomisk synvinkel. Liksom be- träffande statligt ekonomiskt stöd till jordbrukets rationalisering bör stö- det till rennäringens rationalisering huvudsakligen utgöras av kreditga- rantier. När det gäller kravet på företagsekonomisk lönsamhet har de sak- kunniga med hänsyn till de speciella förhållandena inom rennäringen före- slagit att lönsamhetskravet mildras övergångsvis. Vad de sakkunniga i den— na del föreslagit anser jag mig kunna biträda. Kostnaden för en särskild in- vesteringsåtgärd bör vara skälig i förhållande till nyttan därav från allmän och enskild synpunkt.

För att syftet med rationaliseringsstödet skall kunna uppnås måste vid behandlingen av ansökningar om sådant stöd tillses att samebyns förvaltning är lämpligt organiserad. Det är vidare angeläget att åtgärden sätts in i sitt sammanhang med hela byns renskötsel, Liksom beträffande det ekonomiska stödet till jordbrukets rationalisering bör stödet till rennäringen kunna utgå till såväl enskild som juridisk person, dvs. i regel samebyar. Som de sak- kunniga framhållit bör vissa stödformer helt förbehållas byarna.

Självfallet bör stöd inte lämnas om åtgärden med hänsyn till investerings— kostnadens storlek eller sökandens ekonomiska ställning bedöms kunna bli genomförd utan stöd. Särskild uppmärksamhet bör därvid iakttas när same-

by söker ekonomiskt stöd. Tillgången på sådana fondmedel i en sameby som behövs för att utjämna rörelseresultatet mellan olika räkenskapsår, bör emellertid inte utestänga byn från stöd.

Utvecklingen inom rennäringen leder liksom inom andra näringsgrenar till ökade krav på företagarnas yrkesskicklighet. Vid behandlingen av an- sökningar om stöd åt rennäringen bör vederbörande prövningsorgan för- vissa sig om att den enskilde sökanden resp. driftsledningen inom samebyn har tillräcklig yrkesskicklighet och även i övrigt besitter de personliga för- utsättningarna för en framgångsrik renskötsel.

Jag går härefter över till de olika formerna för det ekonomiska stödet och de speciella reglerna för dessa. De sakkunniga har föreslagit att statlig kre- ditgaranti beviljas för lån som är avsedda att underlätta övertagande av renar och inventarier m.m., s.k. rendriftslån. Sådan garanti bör enligt de sakkunniga lämnas även för lån som är avsett att i andra fall utöka reninne- havet hos enskild näringsutövare samt för att underlätta övergång till lämpligare sammansättning av renhjordar. Förslaget har inte mötts av några erinringar vid remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget. De sakkun- nigas förslag att bidrag, s.k. rendriftsbidrag, i vissa fall skall kunna utgå har jag heller ingen erinran mot.

Rennäringssakktmniga har vidare föreslagit att kreditgarantier för s. k. rationaliseringslån skall kunna utgå för att finansiera nyanläggningar och förbättringar av olika fasta anläggningar såsom arbetshagar, arbetarbostä— der, stängsel, slaktanläggningar. Jag biträder vad de sakkunniga före- slagit.

Förslaget om att rationaliseringsbidrag skall kunna utgå med upp till 40 % av investeringskostnaden har föranlett påpekanden från vissa remiss- instanser. Lantbruksstyrelsen anser att det vid en samlad upprustning bör övervägas en bidragsnivå på 50 %. Andra remissinstanser framhåller att hi- drag i inledningsskedet bör kunna utgå med högre procentsats än 40 med hänsyn till att bidrag f. 11. kan utgå av lappfondsmedel till hela investerings— kostnaden. Jag biträder förslaget att rationaliseringsbidrag skall kunna utgå med upp till 40 % av investeringskostnaden.

Vad rennäringssakkunniga föreslagit beträffande redskapslån och red- skapsbidrag kan jag också biträda. Kreditgarantier för redskapslån bör så- ledes kunna utgå vid anskaffning av transportredskap och andra rörliga driftsanordningar som innebär nyuppsättning eller utvidgning av tidigare bestånd av tekniska hjälpmedel. Garanti bör också kunna beviljas för inves- tering i byggnad för garagering av transportfordon för le rande renar. Lik- som beträffande maskinlånen på jordbruksområdet bör garanti beviljas med högst 80 % av den del av kostnaden som inte täcks av eventuellt bidrag. För såväl redskapslån som redskapsbidrag bör gälla att den tilltänkta investe- ringen skall överstiga 3 000 kr.

Beträffande amorteringsliderna ansluter de sakkunnigas förslag nära till

vad som gäller på jordbrukets område. Jag kan därför biträda förslaget. Jag vill dock erinra om att amorteringstiden inom de av mig sålunda föreslagna gränserna bör bestämmas i varje enskilt fall med hänsyn till objektets var- aktighet.

Liksom beträffande statens stöd till jordbrukets rationalisering bör Kungl. Maj :t då det gäller rennäringen generellt få bevilja län och bidrag även om detta innebär att jämkning sker av de villkor för stödgivningen som. jag förordat i det föregående, om särskilda omständigheter föreligger och efter prövning i varje särskilt fall. Övriga bestämmelser för den kreditgaranti- och bidragsgivning som jag nu behandlat bör Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen få meddela.

Rennäringssakkunnigas uttalande i fråga om en reklamkampanj för ren- kött möts positivt av remissinstanserna. Enligt min mening bör frågan om främjandet av renköttets avsättning lösas efter i huvudsak de riktlinjer som gäller för Svenska fruktfrämjandet. Administrationen bör göras så enkel som möjligt. Jag räknar med att för ändamålet behövs ett årligt anslag av budgetmedel om 20 000 kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser i ämnet.

Liksom de sakkunniga och flertalet remissinstanser anser jag att gräns- skydd för renkött f. 11. inte bör övervägas,

Vad gäller andra former av stöd åt rennäringen, såsom stöd åt SSR och Svenska sektionen av samerådet, för avel av renvallarhundar. samt för ut- redningar i rennärings- och fiskefrågor, förordar jag att stöd av detta slag skall utgå även i fortsättningen.

Rennäringssakkunniga har föreslagit att rädgivnings- och upplysnings— verksamheten i remiäriugsfrågor uppdras åt lantbruksstyrelsen på det cen- trala planet och lantbruksnämnderna på det regionala planet. Jag biträder förslaget. Jag vill dock understryka att vad nu sagts givetvis inte hindrar att rådgivning även bedrivs genom samernas egna organisationer.

De. sakkunniga har framhållit angelägenheten av att ett register över ren- näringsföretagen upprättas för att underlätta bedömningen av förhållandena inom näringen och av lämpliga rationaliseringsåtgärder m. 111. Även jag an- ser att ett företagsregister inom rennäringen skulle bli ett värdefullt hjälp— medel i rationaliseringsverksamheten. Jag tillstyrker därför de sakkunnigas förslag om ett sådant register. Som de sakkunniga föreslagit bör registret föras av lantbruksnämnd. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer att utfärda närmare föreskrifter rörande registret.

De sakkunniga har föreslagit att ett katastrofskadeskydd inom rennäring- en inrättas efter förebild av skördeskadeskyddet på jordbrukets område. Vissa erinringar mot förslaget har förts fram vid remissbehandlingen. Enligt min mening synes frågan böra ytterligare utredas och övervägas. Frågan skall därefter underställas riksdagens prövning. Jag har för avsikt att se-

nare begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att uppdra åt lantbruksstyrelsen att i samråd med bl. a. statistiska centralbyrån utreda de närmare förutsätt- ningarna för ett sådant katastrofskadeskydd. I uppdraget bör också ingå en undersökning av skyddets finansiering bl. a. mot bakgrunden av riks- dagens beslut år 1969 (prop. 1969: 107, JoU 24, rskr 204) beträffande fi- nansieringen av skördeskadeskyddet.

Rennäringens rationalisering kommer att medföra att antalet årsarbetare i renskötseln. minskar. Behovet av tillfällig arbetskraft för märkning, skilj- ning och slakt av renar kommer däremot under förhållandevis lång tid att vara ganska stort. Det är därför —— på sätt jag tidigare anfört —— angeläget att inom renskötselområdena skapa nya arbetstillfällen för samer som inte kan beredas full sysselsättning i renskötseln.

För renskötare som finner det förmånligare att avveckla renskötseln i syfte att på annat sätt söka sin bärgning inom eller utom renskötselområdet bör — utöver normalt förekommande omställningsstöd — skapas speciella stödformer. '

De sakkunniga har föreslagit att avgångsvederlag skall kunna utgå till renägare med alltför litet reninnehav, vilka avvecklar sin renskötsel på så- dant sätt att strukturrationaliseringen i samebyn främjas. Till dem som väl- jer att stanna kvar i orten föreslås att ett grundbelopp skall utgå. Till dem som på grund av arbetsmarknadsorganens hänvisning till annan bostadsort lämnar samebyn föreslås därutöver ett tilläggsbelopp, utflyttningsbidrag. För att få den nödvändiga storleksrationaliseringen att så långt möjligt äga rum i anslutning till införandet av de nya samebyarna föreslås vederlaget bli störst de första åren och därefter successivt minska med 20 % per år efter den första treårsperioden. Förslaget har genomgående fått ett positivt bemötande vid remissbehandlingen. De erinringar som förts fram gäller främst storleken av grundbeloppet och utflyttningsbidraget samt nedtrapp- ningen av beloppens storlek.

Lika med de sakkunniga och remissinstanserna finner jag att starka skäl talar för att renägare med alltför litet renantal, vilka avvecklar sin ren- skötsel, bör erhålla ett särskilt avgångsvederlag. Å andra sidan skulle ett särskilt stöd till de personer som lämnar orten lätt medföra en inte önsk- värd nedtrappning av den samiska befolkningen inom de samiska bosätt- ningsområdena. Med hänsyn härtill förordar jag de s.k. grundbidragen samtidigt som jag tar avstånd från tanken på s.k. utflyttningsbidrag.

Syftet med avgångsvederlaget bör i första hand vara att underlätta ren— näringens rationalisering. Som en allmän förutsättning för avgångsvederlag bör gälla att renskötseln i den berörda samebyn är lämpligt organiserad eller kan antas bli det, om sökandens renskötsel avvecklas. Vidare bör sökanden förbinda sig att avveckla sin renskötsel på ett sätt som kan godtas av lant- bruksnämnden. Avgångsvederlag bör kunna utgå oavsett ålder och förmö— genhetsställning. Uppburet 'vederlagsbelopp bör återbetalas, om vederbörande

återupptar sin renskötsel utan särskilt medgivande av lantbruksnämnden. Mot de sakkunnigas förslag att avgångsvederlag endast bör utgå till renägare med ett reninnehav mellan 50 och 300 renar har jag ingen erinran men om särskilda skäl föreligger bör vederlag kunna utgå till renägare med annat renantal.

De sakkunniga har föreslagit att z-ivgängsvederlaget skäligen sätts till 6 000 kr. Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit en höjning av belop- pet till 10 000 kr. och ifrågasätter om inte utbetalningen av stödet borde för— delas över en period av tre eller fyra år, när skäl därtill föreligger. Avgångs- vederlaget bör enligt min mening bestämmas till 6000 kr. och utgå som engångsbelopp.

I likhet med de sakkunniga anser jag det angeläget att rationaliseringen inom rennäringen går snabbt och att tillkomsten av rationella renskötsel- företag bör underlättas. Jag förordar därför att avgångsvederlaget efter tre år minskas med 20 % per år. Bl. a. med hänsyn till att utvecklingen på ren- skötselns område är svår att i detalj förutse bör det dock få ankomma på Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall få göra de avvikelser från de av mig nu förordade reglerna som kan befinnas erforderliga.

Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer bör få med- dela närmare bestämmelser beträffande avgängsvederlaget. Beslut om av— gångsvederlag bör i regel få ankomma på vederbörande lantbruksnämnd.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att statsmakterna år 1967 (prop. 1967: 39, BeU 28, rskr 169, samt prop. 1967: 95, BeU 49, rskr 296) beslutat om begränsning av skatteplikten beträffande det avgångsvederlag, som ut- går till småbrukare till följd av jordbrukets strukturrationalisering. En be- gränsning av skatteplikten beträffande det avgångsvederlag som kan komma att utgå till renskötselutövare framstår som angelägen. I samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag därför att avgångsvederlag inte skall räknas som skattepliktig intäkt när det utgår till renskötselutövare som läm- nar renskötseln.

Vad de sakkunniga anfört bet 'äffande inlösen av en avflyttande renägares bostad föranleder ingen erinran från min sida. Jag förordar sålunda att en sådan bostad bör kunna lösas in även om den ligger på ofri grund. Sådana förvaringsutrymmen m.m. som hör till renskötarbostaden bör kunna lösas in efter särskild värdering.

De sakkunnigas förslag att lantbruksnämnden medges rätt att lösa in renar kan jag inte ansluta mig till. Jag utgår från att rationaliseringen inom samebyarna kommer att genomföras på ett smidigt sätt utan. att be- hov av ett dylikt inlösningsförfarande uppstår.

11.5 Rennäringens regionala och centrala administration

Förslaget till on'lorganisation av renskötseln innebär att de nya samman- slutningarna, samebyarna, från lappväsendet och andra myndigheter övertar huvudansvaret för rennäringens utveckling. Förslaget medför enligt de sak- kunniga att nuvarande specialadministration för rennäringen och ren-nä- ringsutövarna, lappväsendet, bör kunna upplösas. Lappväsendet, som enligt renbeteslagen har vittgående befogenheter i fråga om renskötseln, är enligt de sakkunniga otidsenligt som näringsadministration. Liksom remissinstan- serna delar jag de sakkunnigas uppfattning. De administrativa uppgifter som kommer att finnas på detta område bör övertas av vanliga länsmyndigheter, såsom lantbruksnämml och länsstyrelse.

De sakkunniga föreslår att lantbruksnänmderna i Jämtlands, Västerbot- tens och Norrbottens län skall besluta i näringsärenden, dvs. sådana ärenden angående ratiiimalisering, stöd och råc givning m.m. som avser rennäringen. Beslut av samebys stämma och i vissa fall av styrelse eller syssloman bör enligt de sakkunniga i första instans prövas hos länsstyrelsen. Dessa förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som alla remissinstanser och föranleder ingen erinran från min sida.

Din-mma har vid remissbelmndlingen rått delade meningar om förslaget att antbruksnämnden skall handlägga även fjällförvaltningsärenden, På denna punkt har också en av de sakkunniga reserverat sig. Bl. a. vattenöverdom- stolen, hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i Västerbottens och Norrbottens län delar reservantens uppfattning att fjällförvaltningsärende- na bör handläggas av länsstyrelse. Som skäl anförs bl. a. att frågorna har samband med den översiktliga planeringen inom länen. Andra remissinstan- ser, däribland kammarkollegiet och lantbruksstyrelscn, ansluter sig däremot till utredningsmajoriteten. Även länsstyrelsen i Jämtlands län är under vissa förutsättningar av samma uppfattning. Domänverket anser att det bör ankomma på verket att pröva dessa ärenden.

Det finns skäl att påpeka att fjällförvaltningsärendena omfattar de frågor om nyttjanderättsupplåtelser som jag har behandlat under avsnitt 11.3 . Det är alltså fråga om upplåtelse av fiske, jakt och andra mindre omfattande nyttjanderätter som kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Enligt renbete-slagen prövas fråga om sådan upplåtelse av Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt min mening bör denna ordning tillämpas även i fortsättningen. Kungl, Maj:ts delegationsmöjtighet bör alltså inte bindas till viss myndighet. Eftersom frågan väckt stort intresse, vill jag emellertid förutskicka att enligt min mening bör i huvudsak följande hand- läggningsordning gälla. Beslut om upplåtelse av jakt och fiske meddelas av lautbruksnämnden. Beslut om tillstånd att bearbeta inte inmutningsbara mineralfyndigheter meddelas av kommerskollegium efter samråd med bl. a. lantbruksnämnden. Stannar kollegium och nämnden i olika mening, under-

ställs ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Beslut i övriga upplåtelseärenden meddelas av lantln'uksnämnden. Avser upplåtelsen mark ovan odlingsgrän- sen, skall lantbruksnämnden samråda med domänverket. I fråga om upp- låtelse på renbetcsfjällen skall nämnden samråda med kammarkollegiet och domänverket, Stannar myndigheterna i olika mening, skall frågan under- ställas Kungl. Maj:t. Om upplåtelse befaras medföra sådan olägenhet för renskötseln att fråga kan uppkomma om områdes undantagande från ren- skötseln, skall ärendet alltid underställas Kungl. Maj:t.

För rennäringsfrågm'nas behandling i lantbruksnämnderna föreslår de sakkunniga att vid var och en av nämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall inrättas en rennäringsdelegation med sju leda- möter, varav två rennäringsutövare. Vid handläggning i plenum av frågor rörande rennäringen m. m. skall näringens båda representanter i delegatio- nen enligt förslaget ingå som ledamöter i nämnden. Även jag anser att så- dana delegationer bör inrättas. Beslut i alla rennäringsärenden _— däri in- begripet fiske- och andra upplåtelser med undantag för bearbetning av inte inmutningsbara mineralfyndigheter —— bör enligt min mening fattas av ren- näringsdelegationen. Om länsstyrelsens representant i delegationen påyrkar det, bör delegationens beslut i upplåtelsefrågor underställas Kungl, Maj:ts prövning. Härigenom bör eventuella planläggningssynpunkter alltid kunna bli beaktade.

Rennäringsdelegationen bör bestå av fem lekmannaledamöter samt lant- bruksdirektören, en representant för länsstyrelsen och en för länsarbets- nämnden. Av delegationens lekmannaledamöter bör tre representera ut— övarna av rennäringen och två utses bland nämndens övriga lekmanna- ledamöter. Två av representanterna för rennäringen bör utses av Kungl. Maj:t och en av landstinget. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om rennäringsdelegationen.

De sakkunniga föreslår att frågor 0111 rådgivningsverksamheten inom ren- näringen skall behandlas av rennäringsdelegationen. Jag biträder förslaget.

Frågan om behovet av personal m. m. vid de lantbruksnämnder som nu avses får prövas i annat sammanhang.

Om lantbruksnämnderna i de tre nordligaste länen åläggs de uppgifter jag förordat i det föregående, år det naturligt att lantbruksstyrelsen även i fortsättningen är central rennäringsmyndighet. De sakkunniga har före- slagit vissa förändringar rörande de till lantbruksstyrelsen knutna rådgi- vande nämnderna.

De sakkunnigas förslag att de nuvarande rådgivande nämnderna, rennä- ringsnämnden och renforskningsnämnden, ersätts med en ny nämnd, kal- lad rennämnden, har i stort sett fått ett positivt mottagande av remissin- stanserna. SSR och Sällskapet Same—Ätnam anser dock att rennäringsnämn- den bör bibehållas. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att rennärings- oeh renforskningsnämnderna bör ersättas av en nämnd, rennämnden. Den-

na bör ha till uppgift att vara ett rådgivande organ till lantbruksstyrelsen i alla rennäringsfrågor som är av principiell natur eller eljest av större vikt. I rennämnden bör ingå bl.a. representanter för såväl rennäringsutövarna som renforskningen. De sakkunniga har föreslagit att rennämnden skall be- stå av åtta ledamöter, varav tre representerar rennäringsutövarna. Liksom lantbruksstyrelsen anser jag emellertid att i nämnden bör ingå fem av Kungl. Maj:t utsedda representanter för rennäringsutövarna. Nämnden kommer alltså att bestå av tio ledamöter. l nämnden bör vart och ett av ren- skötsellänen vara representerat. Vid behandling i lantbruksstyrelsens ple- num av rennäringsärenden bör en av näringsutövarnas representanter i ren- nämnden ingå som särskild ledamot av styrelsen. Bestämmelser om ren- nämnden kan meddelas av Kungl. Maj:t.

Genom vad jag i det föregående föreslagit får rennäringsutövarna med- bestämmanderätt i alla frågor som skall behandlas i lantbruksnämnds ren- näringsdelegation. I rennämnden får de renskötande samerna möjlighet att ta initiativ och framföra åsiktsyttringar på samma sätt som i rennärings- nämnden. Därtill kommer den föreslagna representationen i lantbrukssty— relsens plenum. Förslaget innebär enligt min mening en god grund för ett ytterligare utvidgat och förtroendefullt samarbete mellan lantbruksstyrelsen och rennäringsutövarna.

Frågan om behovet av personal m. 111. vid lantbruksstyrelsen får prövas- i annat sammanhang.

Hänvisningar till S11-3

  • Prop. 1971:51: Avsnitt 11.3

11.6. Forskning och försök

Rennäringen kommer genom rationalisering att bättre kunna utnyttja forskningsresultaten. Samtidigt blir näringen mer beroende av forskningens framsteg. Liksom de sakkunniga anser jag det angeläget att tyngdpunkten i forskningsverksamheten läggs på målforskning, som kan väntas ge påtag- liga och snabba rationaliseringsvinster. Verksamhetens inriktning bör därför närmast jämställas med den som gäller för lantbrukshögskolans försöks- verksamhet.

Rennäringssakkunnigas förslag att renforskningsstationen i Kuolpavare skall behållas tills vidare har i princip godtagits av remissinstanserna. Även jag anser att verksamheten vid stationen tills vidare bör fortsätta. Huvud- mannaskapet bör, som de sakkunniga förordat, föras över från lantbruks- styrelsen till lantbrukshögskolan.

För den närmare planläggningen av försöksverksamheten och för sam- arbetet med näringsutövarna har de sakkunniga föreslagit att en särskild distriktsförsöksnänmd inrättas. Styrelsen för lantbrukshögskolan ifråga- sätter om det är motiverat med en särskild sådan nämnd. Enligt min me- ning är de uppgifter som skall behandlas inom försöksverksamheten på ren- näringens område så många och skiftande och dessutom så särpräglade att

det får anses motiverat att en särskild nämnd inrättas. Nämnden, vars ar- betsfält bör omfatta såväl husdjurs- som veterinärfrågor, bör ingå i lant- brukshögskolans försöksorganisation.

När'det gäller organisationen av forskningen och försöksverksamlieten har de sakkunniga föreslagit att det inrättas en tjänst som statsagronom vid lantbrukshögskolan samt en tjänst som statsveterinär vid statens veterinär— medicinska anstalt. Så gott som alla remissinstanser har tillstyrkt försla- get eller lämnat det utan erinran. Jag återkommer i annat sammanhang till organisationen av forskningen och försöksverksamheten.

Rennäringssakkunnigas förslag att lantbruksstyrelsen skall svara för in- samling, bearbetning och förmedling av resultaten från försöksverksamhe— ten och forskningen på rennäringens område tillstyrks av remissinstanserna. Även jag biträder förslaget.

11.7 Statens lappfond m. m.

Enligt beslut av 1943 års riksdag sammanfördes jämtländska renbetes— fjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder till en gemensam fond, kallad statens lappfond. Enligt beslutet får Kungl. Maj:t använda fondens medel för dels åtgärder som hänger samman med förvaltningen av renbetesfjällen och inköp av fastigheter till utvidgning av renbetesfjällen, dels övriga åtgärder som är till gagn för samerna och deras renskötsel.

I lappfonden ingår sedan år 1962 medel som i samband med vissa större byggnadsföretag enligt vattenlagen avsatts enligt 4 kap. 13 & denna lag för att främja renskötseln i landet i dess helhet eller inom bestämda områden.

Lappfondens inkomster utgörs vid sidan av räntor, skogsavkastning och 4; 13-medel i huvudsak av arrendeavgifter och ersättningar för skador på renbete och fiske m. m. Skadeersättningarna hänför sig väsentligen till före- tag genomförda med stöd av vattenlagen. Till en mindre del utgör de gott— görelse för att mark inom renskötselområdet med stöd av renbeteslagen undantagits från samernas bcgagnande. Arrendeavgifterna består till större delen av avgifter för upplåtelser av rätt till fiske och jakt.

Under budgetåret 1968/69 utgjorde fondens inkomster sammanlagt 1,9 milj. kr., varav räntor 300 000 kr., skogsavkastning 200 000 kr., 4: 13-medel 400 000 kr., skadeersättningar 60 000 kr., arrendeavgifter 900 000 kr. och di- verse inkomster 40 000 kr. Fondens behållning uppgick den 30 juni 1969 till 18,9 milj. kr. Härav utgjordes ca 4,8 milj. kr. av 4: 13-medel.

Fondmedlen har använts främst för att finansiera olika investeringar för rationaliseringsändamål samt renforskning. Inte oväsentliga belopp har också-utgått för att understödja sameorganisationer och för att täcka kost- naderna för tillskottsutfodring av renar. Huvuddelen av de för varje år

tillgängliga medlen fördelas av Kungl. Maj:t mellan de tre renskötsellänen. Besluten meddelas efter förslag av lantbruksstyrelsen på grundval av fram- ställningar från de olika länens lappväsende och efter hörande av lapp- byarna och SSR. Medelstilldelning vid sidan om dessa beslut —— t. ex. bidrag till SSR —— förekommer regelmässigt.

Rennäringssakkunniga har övervägt möjligheten att slopa statens lapp- fond och i stället låta all bidragsgivning ske via anslag på riksstaten. De sakkunniga anser emellertid att särskilda skäl motiverar att fonden bibe- hålls. Remissinstanserna delar denna uppfattning. Även jag anser att fonden bör behållas. Därigenom vidgas möjligheterna att ge samerna sj älva ett ökat inflytande i fråga om beslut om medel till bl. a. rennäringen. De sakkunniga har föreslagit att fonden i fortsättningen benänms statens rennäringsfond, eftersom fonden huvudsakligen har till syfte att stödja rennäringen. Under remissbehandlingcn har olika namnförslag framförts. Jag förordar att fon- den i fortsättningen kallas samefonden.

JO har tagit upp bl. a. frågan om fördelningen mellan lappfonden och samebyarna av ersättningar som utgår med anledning av att renbetesmark undantas från samernas bcgagnande eller intrång eljest sker i samernas rättigheter. Enligt JO är det i hög grad stötande att ersättningen i allmänhet inte tillkonuner de samer som lider skada genom intrånget utan tillförs lappfonden. I likhet med vad som är fallet i fråga om ersättningar som ut— går i expropriationsrättsliga sammanhang synes enligt JO nu ifrågavarande vederlag åtminstone i princip böra tillfalla de skadelidande. En omprövning av fördelningsfrågan är därför enligt JO motiverad.

De sakkunniga föreslår att ersättningar för intrång i renskötselrätten och olika slag av upplätelseavgifter skall uppdelas mellan samefonden och de samebyar som lider skada eller berörs av en upplåtelse.

I fråga om ersättning för skada eller olägenhet för renskötseln med an- ledning av att mark undantas från renskötsel föreslås att sådan ersättning skall delas lika mellan samefonden och sameby som lider skada. De sak- kunniga anför att de skador som intrångsersättningarna är avsedda att kom- pensera i första hand drabbar de personer som vid tillfället utövar rensköt- sel, jakt m.m. inom det berörda området. På längre sikt skadas dock även kommande generationer av renskötselutövare i den berörda. trakten. Vidare kan i viss omfattning även renskötseln inom andra byars områden påverkas menligt genom att uppkonnnande störningar i renskötseln i.uom ett område lätt sprider sig till angränsande trakter. De sakkunniga anser det lämpligast att staten omhänderhar den fondbildning som behövs för att säkerställa den framtida rennäringen. Därigenom löses också frågan hur angränsande, en- dast indirekt berörda byar skall kompenseras. Samtidigt får man till stånd viss önskvärd utjämning av de olika samebyarnas ekonomiska resurser. Från rent rättsliga synpunkter kan enligt de sakkunnigas mening något hinder mot en sådan anordning inte möta, eftersom de i renbeteslagarna

omförmälda befogenheterna tillkommer en viss personkrets —— de rensköt- selberättigade gemensamt utan någon uppdelning mellan enskilda rätts— ägare. De sakkunniga förordar därför att den del av nämnda skadeersätt- ningar som ej är att hänföra till olägenheter för den omedelbart drabbade personkretsen skall tillföras samefonden.

Den övriga delen av ersättningsbeloppen skall kompensera de olägenheter som drabbar dem som, när det skadevållande företaget genomförs, driver renskötsel inom det berörda området eller som jagar eller fiskar där. Denna del av ersättningen utgår f.n. till lappfonden. I vattenmål utdöms dock gottgörelse för övergående olägenheter av inträngskaraktär ofta till enskilda näringsidkare eller till lappbyar. Något hinder för att för framtiden tiller— känna de renskötselbe'ättigade själva eller deras sammanslutningar hela den del av ersättningen som belöper på de nuvarande rättshavarnas skador och olägenheter föreligger dock inte. Att så sker står i god överensstämmelse med den i expropriationslagstiftningen allmänt genomförda principen att ersättningen till en fastighets ägare och till en nyttjanderättshavare skall bestämmas var för sig.

Vid fördelningen av intrångsersättningarna mellan samefonden och same- byarna måste enligt de sakkunniga ett betydande mått av schablonisering tillåtas, om inte fördelningsfrägan skall bli alltför ohanterlig. Enligt de sak— kunnigas mening kan ett godtagbart resultat enklast vinnas genom en jäm- förelse mellan värdet av den skada som de vid tiden för skadans uppkomst verksamma rennäringsidkarna får vidkännas samt värdet av skadan för kommande generationer av näringsutövare. Levnadsåldern för de nuvaran- de näringsutövarna inom en renbys verksamhetsområde uppgår till ca 40 år, vilket innebär att normalt 15 å 20 är återstår av den yrkesverksamma tiden. Då viss avgång brukar förekomma. av annan orsak än ålderspensionering, bör enligt de sakkunniga den i genomsnitt återstående yrkesverksamma tiden i verkligheten bli något lägre. Det kapitaliserade nuvärdet av en under 15 år uppkommande skada utgör vid en räntefot av 5 % ca hälften av värdet av samma skada under all framtid. På grund härav bör intrångsersättning- arna enligt de sakkunniga fördelas lika mellan fonden och berörda same- byar.

Givetvis bör den ersättning som utgår när renskötselrätt upphävs eller intrång eljest sker i rättighet som innefattas i renskötselrätten tillfalla de skadelidande. Det är dock att märka att renskötselrätten tillkommer samer i allmänhet som en för folkgruppen kollektiv rätt och inte enbart särskild sameby eller dess medlemmar, något som är av grundläggande betydelse för frågan vem som i själva verket är skadelidande och vem ersättningen till följd härav bör tillkomma. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att ersättningarna i fråga adekvat kan komma de skadelidande till del genom att tillföras den eller de samebyar som drabbas av intrång och samefonden. Den del som tillfaller fonden blir ett skydd för den kollektiva folkgrupps-

rätten, medan den del som tillfaller samebyn tjänar som personlig ersätt- ning för dem som vid skadetillfället driver renskötsel inom en sameby. Att i fall av skada som avser all framtid tillföra samebyn skadeersättningen i dess helhet skulle innebära att kollektivtillgången överfördes till personlig förmögenhet. Samtidigt är det klart att om skadeersättningen avser högst personliga besvär som- drabbar enskild renägare ersättningen bör tillfalla denne. I detta sammanhang kan nämnas att det från samehåll uttalats att det är värdefullt att fondmedlen används så att en utjämning mellan olika samebyars ekonomiska ställning kommer till stånd.

Flertalet remissinstanser tillstyrker de sakkunnigas förslag om en scha- blonregel med lika fördelning av ersättningarna i fråga mellan fonden och. den eller de byar som lider skada, bortsett då från den ersättning som utgår till enskild renägare. Vissa skäl talar för en sådan lösning. Härigenom und- viks intressemotsättningar mellan byarna och fonden. Trots det vill jag förorda att det blir domstolens sak liksom det exempelvis i vattenmål som berör rennäringen ankommer på vattendomstol att avgöra vem som är rätt skadelidande och i vad män med hänsyn härtill ersättningarna hör till- falla samefonden, gå ut till enskilda samebyar och via dessa till enskilda renägare eller direkt tilläggas enskilda renägare. Någon särreglering av civilrättslig natur beträffande dessa skadeersättningar bör alltså inte kom- ma i fråga utan man får falla tillbaka på vad som f. n. gäller och tillämpas av domstolarna.

När det gäller inkomster vid fiskeupplåtelser har de sakkunniga föresla- git att dessa inkomster i inledningsskedet fördelas med 75 % på fonden och 25 % på berörd by. Inkomster från övriga nyttj anderättsupplåtelser bör en- ligt de sakkunniga fördelas lika mellan fonden och byn. Flertalet remissin- stanser har tillstyrkt detta förslag. Länsstyrelserna i Jämtlands och Norr- bottens län samt SSR anser dock att även t'iskeinkomsterna bör fördelas lika mellan fonden och byn, medan fiskeristyrelsen anser att samerna (byn) bör få uppbära fiskeinkomsterna i dess helhet.

Vad gäller fiskeupplåtelser kan konstateras att efterfrågan på sportfiske— vatten ökar. Detta gäller inte minst beträffande vattnen ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. För samerna kan en ökning av fiskeupjdåtelserna be- tyda väsentligt förbättrade inkomster och starka skät talar enligt min me- ning för att byarna själva i betydande utsträckning bör få förfoga över in— komsterna från fiskeupplåtelser. Å andra sidan måste en god fiskevård vara en av förutsättningarna för att fiskeupplåtelserna skall kunna ge samerna goda inkomster. Därför hör av ifrågavarande inkomster en inte oväsentlig del avsättas för fiskevårdande åtgärder. Hur stor del av dessa inkomster som skall tillföras fonden resp. vederbörande by bör omprövas från tid till an— nan. I inledningsskedet synes de sakkunnigas förslag böra accepteras och jag förordar således att fiskeinkomslerna till att börja med fördelas med

75 % på fonden och 25 % på berörd by. Jag vill här understryka vikten av att de aktuella fiskevattnen görs till föremål för en genomgripande upp— rustning samt att avgifterna för fiske och övriga upplåtelser bestäms ef- ter marknadsmässiga grunder. Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att följ a verkningarna av den förordade fördelningen och så snart det visar sig möjligt_föreslå att större andel av inkomsterna från fiskerättsupplåtelser tillförs byn.

Beträffande inkomsterna från jakträttsupplåtelser har naturvårdsverket föreslagit samma fördelning mellan fond och by som när det gäller fiskein- komsterna. Med hänsyn till att byarna i princip bör få förfoga över så stor del som möjligt av inkomsterna från nyttjanderättsupplåtelser vill jag f.n. inte förorda att mer än hälften av jaktinkomsterna tillförs fonden.

Även i fråga om inkomster från andra nyttjanderättsupplåtelser än jakt och fiske biträder jag rennäringssakkunnigas förslag om en hälftendelning mellan fond och by.

Bestämmelser om fördelningen av avgifter för nyttjanderättsupplätelser kan meddelas av Kungl. Maj:t.

När det gäller användningen av samefonden beräknar de sakkunniga att det under en femårsperiod behövs ca 1,8 milj. kr. årligen för att de föreslag- na rationaliscrings—, stöd- och omställningsåtgärderna skall kunna genomfö- ras. Härutövcr föreslår de sakkunniga att följande utgifter årligen bestrids med fondmedel: 200 000 kr. till katastrofskadeskydd, 300 000 kr. såsom bi- drag till allmänna sameändamål, 400 000 kr. till jakt- och fiskevård m. m. samt 300 000 kr. till underhåll och utvidgning av renbetesfjällsfastigheterna m. m. Vidare föreslår de sakkunniga att medel (75 000 kr. under första året) ur fonden ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för utvecklingsarbete

Medan det årliga anslagsbehovet från fonden av de sakkunniga sålunda beräknats till 3 025 000 kr., har de årliga inkomsterna och tillskotten m. m. uppskattats till 2 150 000 kr. De sakkunniga har föreslagit att fonden av budgetmedel tillförs ett årligt bidrag av 500 000 kr. Minskningen av fonden anses vara försvarlig med hänsyn till den kraftiga tillväxt av fondkapitalet som skett under de senaste åren. Några erinringar från remissinstansernas sida rörande dessa anslagsberäkningar har inte framförts.

Den utvidgning av fondens användningsområde som de sakkunniga före- slagit anser jag mig i allt väsentligt kunna biträda. De utgifter för vissa lägenheter som f. n. bestrids med lappfondsmedel bör i fortsättningen finan- sieras i annan ordning. Frågan om katastrofskadeskyddet bör _ som jag redan framhållit —— utredas ytterligare. Detta medför bl. a. att den av de sakkunniga upptagna årliga inkomstposten om minst 200000 kr. för på— träffade rovdjursrivna renar bortfaller. Vidare bör givetvis kostnaderna för den fondstyrelse som jag avser att föreslå bekostas av fondens medel. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att budgetårsvis efter förslag av fondstyrelsen

fastställa ramar för den med fondmedel finansierade verksamheten. Om det skulle bedömas lämpligt bör Kungl. Maj :t bestämma en särskild ram för stödet åt den samiska kulturen.

Med hänsyn till att det i lappfonden finns ett odispruu-u'at, ej ändamåls— bestämt belopp överstigande 11 milj. kr. är det inte nödvändigt att nu till— föra fonden något tillskott av budgetmedel. Fonden har emellertid en mur- kant buffertuppgift. På grund härav bör fondens odisponerade kapitalbe- lopp _ bortsett från de fondmedel som bundits till visst geografiskt område eller till särskilt ändamål -— inte tillåtas gå ner till alltför lågt belopp.

De sakkunniga har föreslagit att beslut om bidrag för rennäringsändamål fattas av lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen och att beslut om bi- drag till andra samiska ändamål fattas av en särskild fondstyrelse. En del av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran, me- dan andra förordat en starkare samerepresentation, när beslut om medels— disposition fattas. SSR anser att fonden bör stå under förvaltning av en helt samisk styrelse utsedd av landsmötet.

Såsom framhållits i olika sammanhang, bl. a. av 1967 års riksdag, bör samerna beredas möjlighet till väsentligt inflytande på besluten om fondens medel. Jag förordar därför att en särskild fondstyrelse med en stark same- representa'tion utses av Kungl. Maj:t Fondstyrelsen hör inom de förut nämnda ramarna bestämma hur fondmedlen skall disponeras för sina olika ändamål. Styrelsen bör i ärenden inom sakområden som direkt berör fonden. företräda det allmännas rätt och intressen. Fondstyrelsen bör bestå av sex ledamöter. För varje ledamot utses en personlig suppleant. Två av ledamö— terna oeh deras suppleanter utses på förslag av SSR samt en ledamot jämte suppleant på förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Bland de sex ledamöterna och deras suppleanter utser Kungl. Maj:t ordförande och vice ordförande. Beslut om medel till renskötscländamål bör fattas av fondens styrelse. Beslut om medel till stöd för den samiska kulturen och till stöd för samiska organisationer bör fattas av en särskild delegation bestående av tre personer. De tre delegationsmedlemmarna jämte tre personliga suppleanter utses av Kungl. Maj:t bland fondens styrelseledamöter och deras supplean- ter. Av delegationsmedlemmarna och deras suppleanter bör en delegations- medtem och en suppleant utses på förslag av SSR samt en delegationsmed- lem och en suppleant på förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Bland de tre delegationsmedlemmarna och deras suppleanter utser Kungl. Maj:t på förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt ordförande och vice ordförande i delegationen. Jag vill här understryka angelägenheten av att medelstilldel- ningen från fonden till renskötseländamål på lämpligt sätt samordnas med den statliga kredit- och bidragsgivningen.

Fondmedlen bör liksom f. n. förvaltas av statskontoret. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om samefonden och dess styrelse.

Frågan om medel till renforskning, m.m. avses få prövas i annat sam- manhang.

11.8. Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till

1) rennäringslag, 2) lag om ändring i konnnunalskattelagen (1928: 370). Förslagen torde få fogas till statsrädsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

12. Specialmotivering

12.1. Förslaget till rennäringslag

Renskötselrätt m. m.

1 och 2 55

Paragraferna, som motsvarar 1 kap. 1 5 första stycket och 2 5 i de. sak- kunnigas förslag, innehåller dels i 1 5 första stycket en kort definition av renskötselrätten, dels bestämmelser om vem som har rätt till renskötsel. Paragraferna motsvarar 1 5 1 första och andra styckena och 1 g 2 första stycket renbeteslagen med den skillnad att kretsen av renskötselberättigade i viss mån vidgats.

Gällande bestämmelser ifråga om kretsen av renskötselberättigade

Enligt 1 g 1 renbeteslagen har den som är av lapsk härkomst rätt till ren- skötsel, om någon av hans föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar som stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri. Kvinna med rätt till renskötsel förlorar dock sin rätt, om hon gifter sig med man som inte är renskötselberättigad. Å andrä's'idan förvärvar kvinna som saknar rätt till renskötsel sådan rätt genom äktenskap med man som har renskötselrätt. Denna rätt får hon behålla även om äktenskapet upplöses genom mannens död eller genom återgång eller skilsmässa, såvida hon inte gifter om sig med man utan rätt till renskötsel. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge den som är av lapsk härkomst rätt till renskötsel, trots att ingen av hans föräldrar, farföräldrar och morföräldrar haft renskötsel som stadig- varande yrke. Länsstyrelsen kan vidare, om synnerliga skäl föreligger, medge en kvinna som har rätt till renskötsel men som kommer att förlora den

genom äktenskap med en icke renskötselberättigad man att hon får behålla rättigheten. I sistnämnda fall skall länsstyrelsen dock samtidigt pröva om begränsningar i fråga om tid och renantal bör föreskrivas för hennes fort— satta renskötsel.

Enligt förarbetena till renbeteslagen ( prop. 1928: 43 s. 65 ) skall adoptiv- förhållande inte likställas med släktskap mellan föräldrar och barn. Den som adopteras av renskötselberättigad same utan att själv vara av samisk härkomst får alltså inte rätt till renskötsel.

De sakkunniga

Enligt de sakkunniga saknas anledning att frångå gällande huvudprinciper för bestämmande av kretsen av de renskötselberättigade. Renskötselrätten bör sålunda även i fortsättningen principiellt vara beroende av två förutsätt— ningar: vederbörande skall tillhöra den samiska folkgruppen och vara med- lem av en familj som under åtminstone någon av de närmast föregående två generationerna stadigvarande och yrkesmässigt utövat renskötsel. I vissa mera speciella hänseenden har enligt de sakkunniga samhällsutveckllngen emellertid medfört att de i renbeteslagen tillämpade principerna numera ter sig föråldrade. Så är fallet dels i fråga om den rätt till renskötsel som tillkommer makar i s.k. blandade äktenskap, dvs. äktenskap där endast en av makarna före giftermålet innehade renskötselrätt, dels i fråga om adop- tivbarns rättsställning.

I fråga om de blandade äktenskapen anser de sakkunniga att tiden nu är inne att genomföra full likställighet mellan könen. Denna likställighet kan genomföras på två olika sätt, med eller utan renskötselrättens utsträckande till den som gifter sig med en renskötselberättigad man eller kvinna. De sak- kunniga förordar på anförda skäl att den som ingår äktenskap med rensköt- selberättigad förvärvar renskötselrätt. Enligt de sakkunniga bör den genom äktenskap förvärvade rättigheten bestå även om äktenskapet upplöses ge- nom den ursprungliga renskötselberättigade makens död. Inte heller bör den efterlevande makens omgifte inverka på hans rätt till renskötsel. Det nya äktenskapet bör dock inte föranleda att renskötselrätten utsträcks till den nye maken, om denne inte förut haft sådan rätt. Inte heller bör barn i det nya äktenskapet bli renskötselberättigat. En annan ståndpunkt skulle i alltför hög grad frigöra renskötselrätten från det principiellt betydelse- fulla sambandet med den samiska folkgruppen. Frågan huruvida make i ett blandat äktenskap skall få behålla renskötselrätt som förvärvats genom giftermål i fall då äktenskapet upplöses genom återgång eller skilsmässa kan enligt de sakkunniga inte lösas genom en entydig lagregel. Ibland kan omständigheterna säkerligen vara sådana att det för samebefolkningen skulle framstå som stötande om exempelvis en man utan renskötselrätt som gift sig med en samekvinna skulle få fortsätta att driva renskötsel efter äk— tenskapets upplösning. I andra fall kan det vara väl motiverat, t. ex. av

hänsyn till barnen, att den ingifle maken fullföljer familjeföretaget. De sakkunniga föreslår att, om ett blandat äktenskap upplöses genom äkten- skapsskillnad eller om det döms till återgång i äktenskapet, frågan om ren- skötselrättens bestånd för den av makarna som före äktenskapet saknar renskötselrätt blir beroende av särskild dispens.

I fråga om adoptivbarns rätt till renskötsel erinrar de sakkunniga om att adoptivbarn numera rättsligt sett står i samma förhållande till adoptanlen och dennes släkt som adoptantens egna barn samtidigt som det familje- rättsliga bandet mellan adoptivbarn och dess släkt skurits av. Renbetes- lagens ståndpunkt i fråga om adoptivbarns rätt till renskötsel är enligt de sakkunniga inte förenlig med den nya uppfattningen av adoptivbarnens ställning. De sakkunniga föreslår att adoptivbarns och dess avkomlingars rätt blir att bedöma efter adoptantens härkomst och dennes och hans för- äldrars befattning med renskötsel.

När rätten att driva renskötsel inte följer omedelbart av lagens bestäm- melser utan är beroende av dispens, är det enligt de sakkunniga nödvi-indigt att dispensförfarandet såsom f.n. är fallet handhas av offentlig myndighet. Enligt de sakkunniga bör dispens från de normalt gällande förutsättningarna. för renskötselrätt kunna ges i fråga om följande personkalegorier, nämli- gen 1. person av samisk härkomst, vars släktingar i tidigare led inte på förutsatt sätt sysslat med renskötsel, 2. adoptivbarn till person som sägs under 1 och avkomling till sådant adoptivbarn, 3. person med samisk här- komst som adopterats av person som inte tillhör den samiska folkgruppen, 4. person som förvärvat renskötselrätt genom äktenskap som upplösts ge— nom återgång eller skilsmässa. I dessa fall bör dispens kunna lämnas, om särskilda skäl föreligger. Att närmare definiera dispensskälen är enligt de sakkunniga inte möjligt. Stor hänsyn måste tas till vederbörandes personliga förhållanden, särskilt hans tidigare sysslande med renskötsel. Dispensmyn- digheten bör vara oförhindrad att också beakta i vad mån det för rennä— ringen eller från allmän synpunkt är av intresse att uppmuntra eller be.- gränsa tillströmningen av näringsidkare. Därvid bör stort avseende fästas vid uppfattningen inom den sameby där sökanden avser att i händelse av dispens fortsätta eller påbörja sin renskötsel. '

Rcmissyttrandena

Lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län och flera andra re- missinstanser har inte något att erinra mot att kretsen av renskötselberät- tigade bestäms så som de sakkunniga föreslagit. Enligt dessa remissinstan- ser saknas skäl att i våra dagar behålla nuvarande skillnad i fri ga om ren— skötselrätten mellan man och kvinna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker att förslaget att likställa kvinnor och män rönt motstånd inom åtskilliga lappbyar. Länsstyrelsen tillstyrker dock förslaget liksom förslaget att jämställa adoptivbarn med biologiska

barn. Länsstyrelsen anser vidare uppenbart att myndighet och inte sameby bör ha hand om dispensförfarandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att lappbyrepresentanter vid flera tillfällen uttryckt farhågor för att män som gift in sig i renskötarkretseu kunde få för stort inflytande över ren- skötseln. I flertalet lappbyar har dock förslaget att ingift man skall få rätt till renskötsel inte definitivt avstyrkts.

SSR föreslår att sameby genom en uttrycklig bestämmelse ges rätt att själv bestämma om renskötselrätten. Same-Ä tnam ansluter sig härtill.

Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om en entydig bestämmelse av innebörd att ingift make alltid behåller sin rätt till renskötsel vid äktenska- pets upplösning skulle vålla några egentliga olägenheter. I samband med äktenskapsskillnad, återgång i äktenskapet eller hemskillnad torde makarna i de flesta fall vara eniga om vem som skall fortsätta att driva renskötsel- företaget. Det kan då synas naturligt att makarnas överenskommelse blir utslagsgivande utan någon särskild prövning. Om makarna inte enas, skulle tvisten avgöras enligt reglerna för bodelning utan särskild dispens. Hov— rätten stannar emellertid för att inte yrka någon ändring i. de. sakkunnigas förslag med hänsyn till vikten av att samebyarna inte påtvingas medlemmar som inte skulle vara väl sedda i byn.

Departementsehefen

I 1 5 första stycket ges först en kort beskrivning av renskötselrätten med 1 g 2 renbeteslagen som förebild, där renskötselrätten beskrivs som en be- fogenhet att ”begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och re- narna”. En närmare precisering av de befogenheter som innefattas i denna rätt finns i 14—24 55. I 1 5 första stycket anges vidare i överensstämmelse med vad som gäller f.n. att rätt till renskötsel tillkommer person med samisk härkomst under förutsättning att någon av hans föräldrar, farför— äldrar eller morföräldrar som stadigvarande yrke drivit renskötsel.

Enligt förarbetena till renbeteslagen (prop. 1928: 43 s. 54—65) bör kravet på tillhörighet till den samiska folkgruppen anses uppfyllt. av envar som i något, om än avlägset, led kan visa sig vara av samisk härkomst. Den vik- tigaste begränsningen bör därför vara att någon av föräldrarna eller någon av dessas föräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Däri får anses ligga dels att någon av de nämnda generationernas befattning med rensköt- sel förekommit under en inte alltför kort följd av år, dels att renskötseln utgjort en väsentlig del av vederbörandes sysselsättning och utövats i syfte att lämna bidrag till hans eller hennes försörjning. Avbrott i renskötseln under enstaka är bör inte inverka på bedömningen. Inte heller bör fordring- en på yrkesmässighet innebära att renskötseln varit vederbörandes enda eller ens huvudsakliga sysselsättning eller inkomstkälla.

Det har inte ansetts behövligt att uttryckligen ange att renskötsel yrkes- mässigt skall ha bedrivits inom landet. Det har inte heller ansetts nöd-

vändigt att särskilt markera att förälder skall ha drivit renskötsel antingen såsom egen företagare eller i tjänst hos sådan företagare.

I 1 å andra stycket anges i överensstämmelse med gällande rätt att person med samisk härkomst vars släktingar i tidigare led inte på sätt som krävs enligt första stycket sysslat med renskötsel kan medges rätt till renskötsel, om särskilda skäl föreligger. Frågan om dispens bör som de sakkunnigt föreslagit avgöras av länsstyrelsen. Därvid bör som de sakkunniga fram- hållit stort avseende fästas vid uppfattningen inom den sameby där sökan— den, om dispens beviljas, har för avsikt att driva renskötsel. Samernas intresse är i övrigt tillgodosett därigenom att det, som skall framgå av 11 5, är sameby som i första hand avgör om utomstående renskötselberättigad skall antas som medlem i byn.

l 1 5 tredje stycket ges i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag en bestämmelse om att adoptivbarn till renskötselberättigad och sådant adoptivbarns barn har rätt till renskötsel som om adoptivbarnet varit adop- tantens eget barn.

2 g innehåller bestämmelser om äktenskaps inverkan på renskötselrätten. Enligt gällande bestämmelser förvärvar kvinna som inte är renskötselbe- rättigad sådan rätt genom äktenskap med renskötselberättigad man. För icke renskötselberättigad man finns ingen motsvarande bestämmelse. I stäl— let föreskrivs att om kvinna är renskötselberättigad och ingår äktenskap med en man som inte är renskötselberättigad förlorar hon sin rätt, om inte synnerliga skäl föranleder till annat. I lagrummet har på förslag av de sakkunniga, vilket tillstyrkts av de flesta remissinstanserna, tagits in en bestämmelse som innebär att icke renskötselberättigad, oavsett om det är man eller kvinna, förvärvar rätt till renskötsel genom äktenskap med den som på grund av sin härkomst har sådan rätt. Även ingift man ges alltså rätt till renskötsel och regeln att renskötselberättigad kvinna kan för- lora sin rätt genom att gifta sig med man som inte är renskötselberättigad slopas.

Med hänsyn till att det, som de sakkunniga och någon remissinstans framhållit, ibland kan vara stötande och till skada för gemenskapen i same- byn att den som förvärvat renskötselrätt genom giftermål får behålla denna rätt när äktenskapet upplöses genom skilsmässa eller återgång har i 2 5 andra stycket förts in en bestämmelse om att den genom äktenskap förvär- vade rätten till renskötsel i sådant fall kan gå förlorad, om särskilda skäl föreligger.

3 och 4 55 Paragraferna, som motsvarar 2 och 3 Så renbeteslagen och 1 kap. 3 5 i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om vilka områden samerna har rätt att utnyttja för renbeten och om betestidens längd.

Gällande bestämmelser

I fråga om renskötselområdets omfattning och betestidens längd gäller i renbeteslagen skilda regler för fjällrenskötsel och skogsreuskötsel. Fjäll— renskötscl får drivas under hela året dels inom Norrbottens och Väster- bottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen, dels på renbetesfjällen i Jämtlands län. Med renbetesfjällen förstås dels de vid avvittringen för samer— na avsatta renbetesfjällen, dels de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upp- låtna områdena (2 g 1). Under oktober—april får fjällsamerna uppehålla sig med sina renar också nedanför odlingsgränsen i lappmarkerna och på de trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen som samerna efter gam- mal sedvana besökt med sina renar. Tiden för denna betesrätt kan ut- sträckas om otjänliga väderleks— eller betesförhållanden gör det nödvändigt med tidigare flyttning om hösten eller hindrar återflytt'ning om våren. Vi- dare förutsätts att avtal kan ha träffats med vederbörande jordägare eller brukare om betesrätt under annan tid än oktober april ( 12 g 2"). Skogsren— skötsel får bedrivas året runt inom lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och nedanför odlingsgränsen på mark som antingen tillhör kronan eller utgör s. k. renbetesland. Betesrätten gäller dock endast på trakter, där skogs- renskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren eller hösten. Med renbetesland avses mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetes- land eller av ålder använts som renbetesland (3 5 l.). Under oktober april får skogsreuskötsel också bedrivas på annan mark inom lappmarkerna som av ålder använts för skogsreuskötsel och på de trakter utom lappmarkerna som skogssamer efter gammal sedvana besöker med sina renar vissa tider på året. Rätt till utsträckt bctestid föreligger i vissa fall enligt samma regler som gäller för fjällrenskötseln (3 g 2).

För tillkomsten av och syftet med lappmarksgränsen och odlingsgrän- sen i Norrbottens och Västerbottens län har redogjorts i avsnitt 2. ! Jämt— lands län, där någon territoriellt bestämd lappmark inte funnits, avsattes vid avvittringen enligt Kungl. brev den. 20 april 1841 vissa s. k. renbetes- fjäll för samernas uteslutande bcgagnande. chbetesfjällen utvidgades där- efter med stöd av Kungl. brev den 13 juli 1887 genom att ett antal av kro— nan inköpta hemman och lägenheter uppläts för renskötsel. Vid sidan om renbetesfjällen har inom Jämtlands län vissa KI'OIIOP'JI'KGI' upplåtits för renbete året om enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 23 september 1886. Vidare har inom området som begränsas av Härjedalsgränsen, 43:e parallellen, Storån, Grövelån, Olån och riksgränsen i Kopparbergs län rätt till renbete året om upplåtits genom Kungl. brev (len 31 december 1888 och den 7 april 1899. I övrigt gäller beträffande mark utanför lappnu-irkerna och renbetesfjällen att renskötsel i princip är tillåten endast vintertid och bara inom sådana områden där sedvanerätt föreligger. Någon nedre gräns för sedvanerättens utbredning kan inte anges. Enligt förarbeten till ren—

beteslagen gäller rätten inom större delen av Norrland utanför lappmar- kerna och renbetesfjällen och dessutom inom vissa områden av Koppar- bergs län.

De sakkunniga

De sakkunniga erinrar om att den viktigaste skillnaden mellan de båda renskötseltyperna nu är att fjällsamerna har betningsrätt året om endast ovanför odlingsgränsen, medan skogssamerna får vistas året runt även på vissa marker nedanför denna gräns. Enligt de sakkunnigt är det ange- läget att denna skillnad avskaffas. De sakkunniga föreslår därför enhet- liga regler om renskötselområdets omfattning och betestidens längd. Det innebär teoretiskt sett en utvidgning av samernas rättigheter, eftersom fjällsamerna i viss omfattning skall få utöva rättigheter som hittills till- kommit endast skogssamerna och vice versa. Praktiskt sett blir skillnaden mot nu gällande ordning inte stor, eftersom en uppdelning mellan de olika byarna avses skola ske av all mark där renskötsel får idkas under hela året.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna, däribland lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län och lappväsendet i samma län tillstyrker förslaget om upphävande av skillnaden mellan fjällsamer och skogssamer. Lantbruks- styrelsen anser att ett avskaffande av rådande skillnad i rättsställning mel- lan fjäll- och skogsreuskötsel bl. a. öppnar möjligheter till ett mera ratio- nellt utnyttjande av renbetesmarkerna.

Domänverket är däremot kritiskt till förslaget om lika regler för fjäll- och skogssamer. Eftersom det är tillgången på vinterbete, som begränsar renantalet, synes enligt domänverket bärande skäl inte finnas för att utvid- ga sommarbetesrätten. För övriga näringsgrenar som utnyttjar renbetesom- rådet är det angeläget, att renantalet i lappmarken nedom odlingsgränsen och i kustlandet begränsas så långt det är möjligt. Redan nu förekommer renar året runt långt ned mot kusten och förorsakar bl. a. stort avbräck för såväl älg- som småvil'tjakten. De åtgärder som länsstyrelsen vidtagit har visat sig otillräckliga för att råda bot på detta förhållande. Ett lagfäs- tande av nuvarande oordnade förhållanden skulle allvarligt förnärma mot- stående intressen utan att det kunnat visas, att ändringen är av hög ange- lägenhetsgrad för renskötseln. Även naturvårdsverket kritiserar förslaget om en utökning av fjällsamernas rätt till betesland och anför i huvudsak samma synpunkter som domänverket. Länsjaktvårdsorganisationerna i de berörda länen uttalar att förslaget att slopa skillnaden mellan skogsreu- skötsel och fjällrenskötsel innebär att ett större antal samer än hittills skulle få viss rätt till jakt på privatägda marker. Organisationernas före-

trädare motsätter sig varje förslag att i fråga om privatägda marker ut'— vidga 1111 gällande betesrätt eller jaktutövningsrätt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att det vid tillkomsten av 1886 års renbeteslag, när uttrycket ”efter gammal sedvana” infördes i lagen, inte klarlades vilka områden som avsågs ha använts för renskötsel på så- dant sätt. Det lär inte heller nu med säkerhet kunna utrönas vilka mark- områden som utgör sådana sedvanerättsområden. Tvist härom kan endast avgöras av domstol. Länsstyrelsen framhåller att stora krav ställs på be- visning om att sedvanerätt föreligger (jfr NJA I 1967 s. 415).

Departementsehefen

I likhet med de sakkunniga och de flesta remissinstanserna anser jag att övervägande skäl talar för att nuvarande skillnad mellan fjällrensköt- sel och skogsreuskötsel i fråga om renskötselområdets omfattning och be- testidens längd upphävs. Eftersom avsikten är att all sådan renbetesmark där renskötsel får bedrivas året runt samt, så långt möjligt, mark inom vinterbetesområdet skall delas upp mellan samebyarna (jfr 5 % departe— mentsförslaget) innebär förslaget ingen större förändring i förhållande till nuvarande ordning. De av vissa remissinstanser befarade olägenheterna skall därför inte behöva uppstå. Bestämmelserna om de två olika typerna av renskötsel har alltså gjorts enhetliga i de avseenden som nu är i fråga.

Bland områden där renskötsel får bedrivas under hela året har i 3 5 första stycket upptagits de delar av Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete. Härmed åsyftas de marker som upplåtits för detta ändamål enligt ämbetsskrivelse från finansdepartementet den 23 september 1886 samt Kungl. breven den 31 december 1.888 och den 7 april 1899. Det bör anmärkas att någon nedre gräns för de områden där renskötseln sedvanerättsligt förekommer inte kan anges. Enligt förarbetena till renbetes- lagen (prop. 1928: 43 s. 69) gäller renbetesrätten inom större delen av Norr- land utanför lappmarkerna och renbetesfjällen och dessutom inom vissa områden av Kopparbergs län. I tvistiga fall förutsätts frågan om sedvane— rättens tillämplighet bli prövad av domstol på grundval av sådan bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd (prop. 1928: 43 s. 71).

t 3 5 andra stycket har begreppen renbetesland och renbetesfjäll bestämts. SSR har såvitt avser betestidens längd inom vinterbeteslanden framställt önskemål om en generell förlängning t. o. m. den 10 maj. Jag är inte be- redd att utan begränsningar föreslå någon förlängning av betestiden. Jag har emellertid tagit fasta på ett uttalande av domänverket som anser att tiden för vinterbetet inte bör bestämmas alltför stelt. Jag förordar därför att lantbruksnämnden ges befogenhet att förlänga vinterbetestiden såvitt avser kronomark, om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat beaktansvärt skäl. I fråga om annan

mark bör markägarens samtycke krävas för en förlängning. Bestämmelser av detta innehåll har tagits in i 4 5.

55

I paragrafen ges en erinran 0111 bestämmelserna i 85—89 55 om kon- cessionsrenskötsel. Sådan renskötsel kan få äga rum under hela året inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen.

6—8 ss

Paragraferna har motsvarighet i 7 % renbeteslagen och 2 kap. 1 5 första —tredje styckena och 2 å andra stycket i de sakkunnigas förslag.

Enligt 7 5 renbeteslagen skall samerna för renskötselns drivande vara in- delade i lappbyar. De trakter där renskötsel får drivas under hela året skall fördelas mellan lappbyarna. Det ankommer därvid på länsstyrelsen att efter hörande av de samer vilkas rätt är i fråga fastställa eller ändra gränserna för de områden inom vilka betesrätt får utövas av de särskilda lappbyarna. För lappby kan i den mån så prövas möjligt och lämpligt i samma ordning fastställas betesområden med bestämda gränser även inom de trakter där samerna får uppehålla sig med sina renar endast under det av året. För två. eller flera lappbyar kan fastställas gemensamt betesområde.

I 6 5 första stycket klargörs att för renskötseln skall finnas samebyar som framgår av den allmänna motiveringen. Till 6 5 andra och tredje styc- kena har med vissa jämkningar förts över bestämmelserna i 7 & ren- beteslagen om renskötselområdets territoriella indelning. Jämkningarna är föranledda av att lappbyarna som personsammanslutningar föreslås bli om- bildade till samebyar, uppbyggda på föreningsrättslig grund och med upp- gift att svara för den gemensamma renskötseln inom byns betesområde. I och för sig vore det önskvärt att låta byområdesindelningen omfatta inte bara de områden där renskötsel är tillåten året runt utan också de trakter där renskötsel är tillåten endast vintertid men detta går knappast att över- allt genomföra i praktiken. En stor del av markerna utnyttjas inte regel— bundet utan endast under år med speciella väderleks- och betesförhållanden. Det är därför svårt att avgöra bl. a. vilken av två eller flera byar som har störst behov av en viss betestrakt. En fullständig indelning av det vidsträck- ta renskötsclområdet skulle dessutom kräva mycket arbete och stora kost— nader. Liksom f. n. gäller föreskrivs därför att indelningen skall vara obliga- torisk endast i fråga om de trakter där renskötsel får bedrivas under hela året. Frågan när indelning i byområden bör ske av de trakter där renskötsel får äga rum endast vintertid kan inte besvaras generellt. Det får bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Ett skäl för en sådan indelning kan vara att konkurrens råder mellan olika samebyar om begagnandet av ett visst vinterbetesområde och att det finns risk för att området skall utnyttjas

på ett olämpligt sätt. Önskvärt är dock att vinlerl'ietesomrädcna i större ut- sträckning än [. n. reserveras för bestämda byar.

Enligt 6 5 tredje stycket kan två eller flera samebyar "tilldelas viss betes- trakt som gemensamt byområde. Att lägga ut viss betestrakt som gemen- samt byområde bör komma i fråga endast undantagsvis och vara föranlett av särskilda skäl. Ett gemensamt betesområde kan. nämligen lätt ge upp- hov till besvärliga intressekollisioner och olämpligt utnyttjande av betes- marken. |

Enligt 7 å bestämmer lantbruksnämnden i stället för som nu länsstyrel- sen om indelningen i by()l'nl'å(lCl!1. Som framgått av den allmänna motive— ringen är tanken den att den nuvarande territoriella indelningen i lappby— områden skall vara den lokala basen för samebyarna. Lantbruksnämnden bör dock i varje särskilt fall undersöka om det går att skapa bättre förut- sättningar för en rationell rendrift genom större eller mindre jämkningar i den nuvarande gränsdragningen. 7 å andra stycket har utformats med hänsyn härtill. Givetvis måste samebyarna få tillfälle att göra sina syn- punkter gällande på gränsdragningsfrågor och frågorna bör om möjligt lö- sas i samförstånd.

Av formella skäl är det lämpligt att i lagtexten ha en gemensam benäm- ning på dels det av lantbruksnämnden till gränserna bestämda byområdet, dels de områden som inte omfattas av byindelningen men som begagnas av byn för renbete. Som sådan benämning används i 8 & uttrycket samebys betesområde. Detta begrepp har betydelse för betesrätten under vinterhalv- året och för andra rättigheter som innefattas i renskötselrätten.

Sameby

Ändamål och medlemmar

9 och 10 åå

I 9 å, som motsvarar 2 kap. 2 5 i de sakkunnigas förslag, anges föremå— let för samebyns verksamhet.

Som framgått av den allmänna motiveringen (11.2) talar näringspoli— tiska skäl för att den samverkan i fråga om renskötseln som f.n. äger rum inom lappbyns ram utvidgas. Lappbyarna föreslås bli ombildade till en ny typ av juridiska personer, samebyar, med en fastare organisation än lapp- byarnas och uppbyggda på föreningsrättslig grund.

Samebyns ändamål bör i första hand vara att genom samverkan mellan alla ägare av renar inom byns betesområde få till stånd ett rationellt ut- nyttjande av betesmarker och tillgänglig arbetskraft med ett minimum av skadegörelse för tredje man. För detta ändamål bör byn bl. a. handha sköt- seln av medlemmarnas rena-r, planera, bygga och underhålla för rensköt- seln erforderliga gemensamma anläggningar samt betala och mellan ren-

ägarna fördela utgifterna för renskötseln och för de gemensamma anlägg- ningarna. Sammanfattningsvis sägs i 9 5 första stycket att sameby har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. I 9 5 andra stycket anges vad som främst åligger samebyn till fullgörande av dess uppgift.

Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen bör samebyns eko— nomiska verksamhet begränsas till sådan verksamhet som har direkt sam- band med renskötseln. Denna begränsning framgår av 9 & tredje stycket.

Sameby bildas direkt på grund av lagen. Sin definitiva rättskapacitet får samebyn dock först sedan registrering skett enligt 39 5. En erinran härom har tagits ini 10 & första stycket.

Lappbyarna har f.n. till uppgift att i förhållande till statliga och kom- munala myndigheter företräda den inom renskötselområdet bosatta sa- miska befolkningen. Denna funktion bör övertas av samebyarna. Det föreligger också ett påtagligt praktiskt behov av att sameby skall kun- na bevaka medlemmarnas gemensamma intressen i frågor som inte direkt gäller den kollektivt bedrivna renskötseln. Så t. ex. vore det av värde för de enskilda medlemmarna om samebyn gavs rätt att föra talan i ärenden angående rättigheter av individuell natur såsom i fråga om jakt och fiske. Intressekonflikter kan visserligen uppstå mellan en enskild medlem och samebyn men detta bör ej hindra att samebyn ges talerätt. En förutsätt- ning är dock givetvis att medlemmen bevaras vid sin talerätt. Med hänsyn till det nu anförda har i 10 å andra stycket tagits in en bestämmelse om att samebyn företräder sina medlemmar i ärende som rör renskötselrätten el- ler medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt.

11 och 12 55

I 1 och 2 55 har angetts den yttre ramen för den personkrets renskötsel- rätten omfattar. Förevarande paragrafer anger en inre krets av renskötsel- berättigade, nämligen de som tillhör sameby. Medlemskap i sameby är lik- som f. n. lappbytillhörigheten en förutsättning för utövandet av renskötsel- rätten inom samebys betesområde. Bestämmelserna i 11 5 om automatiskt medlemskap, som motsvarar 2 kap. 5 5 i de sakkunnigas förslag, har i hu- vudsak oförändrade överflyttats från 8 & renbeteslagen.

12 å, som innehåller bestämmelse om medlemskap på grund av beslut av sameby, motsvarar 2 kap. 65 i de sakkunnigas förslag och ersätter 9å renbeteslagen. Den väsentliga nyheten i jämförelse med 95 renbeteslagen är att i första hand sameby, int-e somnu länsstyrelsen, avgör om utomstå- ende renskötselberättigad skall få flytta in med sina renar till samebyn. I överensstämmelse med vad som f.n. gäller krävs att sökanden skall vara renskötselberättigad och dessutom ha för avsikt att driva renskötsel inom byns betesområde.

På förslag av de sakkunniga har i 12 å andra stycket tagits in en be-

6 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 51

stämmelse som ger länsstyrelsen möjlighet att, om en sökande av samebyn vägras inträde som medlem, ändå medge honom inträde under förutsätt— ning att särskilda skäl föreligger.

De sakkunniga framhåller att den rätt att bevilja medlemskap i sameby som sålunda föreslås tillkomma länsstyrelsen bör tillämpas med stor för- siktighet. Det bör krävas att den renskötsel som sökanden avser att driva inom byn är till väsentlig nytta för renskötseln i byn och inte medför olä- genhet av betydelse för byns medlemmar. Som exempel på fall då dessa krav kan anses vara uppfyllda nämner de sakkunniga att det från rationa- liseringssynpunkt är nödvändigt att en sameby får tillskott av renar eller arbetskraft.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att bestämmelsen i fråga hör till- lämpas med stor försiktighet. Risken för att det nödvändiga samarbetet i en by försvåras om en sökande vinner inträde mot majoritetens önskan är påtaglig.

13 5

I första stycket, som motsvarar 2 kap. 5 5 andra stycket i de sakkunnigas förslag, finns en definition av begreppet renskötande medlem. Av formella skäl har det ansetts lämpligt att ha en särskild benämning på de medlem- mar som driver egen rennäringsrörelse. Definitionen har som skall framgå i fortsättningen betydelse bl.a. i fråga om fördelningen av samebyns utgif- ter för renskötseln inom byns betesområde.

Bestämmelsen i andra stycket saknar motsvarighet i renbeteslagen. Be- stämmelsen har på för-slag av de sakkunniga (2 kap. 3 € tredje stycket and-- ra punkten) tagits upp bl.a. för att förenkla uttagandet av renägarnas bi- drag till samebyns kostnader. Det är mycket vanligt att personer som nor- malt ingår i renskötande medlems hushåll —— make, barn, annan nära släk- ting eller anställd renskötare —— har egna renar som sköts tillsammans med familjehusbond'ens renar. Bestämmelsen innebär bl.a. att denne görs an- svarig i förhållande till byn för hushållets hela reninnehav. Bestämmelsen får också betydelse för rösträtten vid bystämma som i regel utövas efter ren- innehavet.

Att närmare ange i vilka fall en person skall anses som renskötande med- lem och i vilka fall han skall betraktas som sådan medlems husfolk är svårt. Frågan får liksom hittills överlämna-s åt praxis. Jag vill dock framhålla be- tydelsen av att tolkningen av det s.k. husbondebegreppet inte blir alltför snäv. Det torde vara av största värde för samhörigheten och förtroendet mel- lan medlemmarna och överhuvudtaget för arbetet inom byn, att särskilt de unga samerna får vara med och avgöra ärenden som är av betydelse för ren- näringen inom byn.

145

Paragrafen motsvarar 1 5 3 renbeteslagen och 2 kap. 5 5 tredje stycket i de sakkunnigas förslag.

Renskötselrättens utövande 15 5

Under avsnittet renskötselrättens utövande har i denna och följande para— grafer förts samman bestämmelserna om de befogenheter som innefattas i renskötselrätten. Den grundläggande rättigheten i renskötselrätten är betes- rätten, dvs. rätten för medlem i lappby att låta renarna heta inom lappbyns del av renskötselområdet. Betesrätten och den därmed förenade rättigheten att nyttja marken för olika anordningar för renskötseln är kollektiv för byns renskötande medlemmar. I andra avseenden innefattar renskötselrät- ten moment av individuell natur såsom i fråga om jakt och fiske.

I första stycket i paragrafen ges bl. a. uttryck för principen att betesrätten på byns betesområde är samfälld för renägarna inom byn. Stycket har viss motsvarighet i 7 5 renbeteslagen där det sägs att betesrätt får utövas av varje lappby för sig inom ett särskilt till gränserna fastställt område. Stycket sva- rar mot 2 kap. 3 5 första punkten i de sakkunnigas förslag. Det kan anmär— kas att i betesrätten ingår i princip allting som renarna kan födas av såsom gräs, örter, lav, svamp och i vissa fall även lavbevuxna träd som får fällas (se 20 å). ,

Andra stycket motsvarar 11 5 1 andra stycket b) renbeteslagen och 2 kap. 1 % fjärde stycket i de sakkunnigas förslag.

Tredje stycket motsvarar 4 & renbeteslagen och 1 kap. 4 5 i de sakkun- nigas förslag. Lantbruksnämndens befogenhet innebär rätt att begränsa be- tesrätten eller förbjuda betning inom viss del av byns betesområde under viss tid eller tills vidare.

16 &

Paragrafen, som motsvarar 25, 41 och 42 55 renbeteslagen och 3 kap. 6 och 9 55 i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om rätten att uppföra stängsel och byggnader av olika slag.

Bestämmelserna i första stycket om rätt att utnyttja renbetesmarkerna för olika anordningar för renskötseln har utvidgats i förhållande till.mot- svarande bestämmelser i renbeteslagen. Det är numera inte ovanligt att t. ex. ren-slakterier, som inte nämns i renbeteslagen, anläggs i samarbete mellan samer och staten. Med hänsyn härtill har i paragrafen upptagits även så- dana anordningar. Som villkor uppställs att anordningen i fråga behövs för renskötseln. Enligt gällande bestämmelser (25 5 1 och 2) görs skillnad mel— lan olika slag av stängsel. På förslag av de sakkunniga har skillnaden slo-

pats. Första stycket i paragrafen har utformats med hänsyn till vad som nu sagts.

Amira stycket upptar bestämmelser om renvaktarstugor, kåtor, förva- ringsbodar och liknande som behöv-s för renskötseln. Bestämmelserna har getts en mera allmän utformning än nuvarande bestämmelser. I sak anslu- ter de nu föreslagna reglerna nära till bestämmelserna 0111 kåtor och bodar i 41 5 renbeteslagen. Att renvaktarstugor tillagts beror på att renskötselns arbetsbostäder numera har en bättre standard än tidigare.

Anmärkas bör att utomplansbestämmelser och andra bebyggelseregleran- de bestämmelser är tillämpliga på den bebyggelse som nu är i fråga.

17—22 åå

Paragraferna innehåller bestämmelser om rätten till skogsfång.

De sakkunniga

Gällande bestämmelser om rätt till skogsfång (45—54 55) är invecklade och svåröverskådliga, beroende främst på att denna rättighet differentierats med hänsyn till markens belägenhet och äganderättsförhållanden samt till arten av den bedrivna renskötseln. Enligt de sakkunniga bör det vara möj- ligt att genomföra en betydande förenkling av regelsystemet utan att för den skull förändra det huvudsakliga innehållet i samernas nuvarande rät- tigheter.

Samerna har enligt renbeteslagen rätt till skogsfång inom lappmarkerna och på renbetesfjällen för uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad. I realiteten år dock rättigheten in- skränkt till kronomark under kronans omedelbara disposition samt att- männingsskogar (45 5). På övrig mark är rättighetens utövning nämligen betingad av att vederbörande jordägare eller brukare ger sitt samtycke (46 5) och att överenskommelse träffas om betalningen (47 5). Även såvitt gäller kronomark har under senare år skett en viss avveckling av rättigheten på det sättet, att samerna uppbär s. k. rotvärdesersättning i stället för att de själva tar ut byggnadsvirket. Enligt ett Kungl. brev den 30 juni 1960 skall emellertid rotvärdesersättning inte utgå till bostadsföretag för vilket har beviljats statligt förbättringslån för nybyggnad eller ombyggnad. Samerna kan i stället erhålla räntefri stående del av förbättringslån med 2000 kr. högre belopp än övriga kategorier som kan komma i fråga för förbättrings- län.

De sakkunniga föreslår att rätten att ta virke till familj ebostäder avlöses genom att statligt stöd tillförsäkras de renskötande samerna vid uppförande eller förbättrande av sådana byggnader. Bl. a. förordas att i bostadslåne- kungörclsen (1967: 552) införs en bestämmelse av innebörd att av bostads- lån, som utgår till medlem av sameby, ett belopp om högst 3 000 kr. skall utgöra räntefri stående del.

Remissyttrandena

SSR motsätter sig att rätten att ta virke till familjebostad avvecklas och åberopar att rättigheten fortfarande utnyttjas inom stora delar av rensköt- selområdet. Bostadsstyrelsen hävdar på anförda skäl att det inger starka betänkligheter att som de sakkunniga föreslår föra in en särskild bidrags- form i bostadslånekungörelsen.

[) epartementschefen

Jag är inte beredd att mot SSR:s bestridande förorda att rätten till skogsfång för familjebostad avvecklas. Liksom gäller f. n. bör det vara möj- ligt att utbyta rättigheten mot rotvärdesersättning eller viss förmån: när bostadslån beviljas. Rotvärdesersättningen utgår f. n. från lappfonden. Motsvarande bör gällai framtiden.

I övrigt har bestämmelserna om skogsfång utformats i huvudsaklig över- ensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

175 motsvarar 45 och 46 55 renbeteslagen och 3 kap. 25 i de sakkun- nigas förslag. Första—tredje styckena avser rätten att inom lappmarker- na och pä renbetesfjällen tillgodogöra sig skogsprodukter. De nuvarande skiljaktigheterna mellan marker ovanför och nedanför odlingsgränsen, mellan marker under allmän och enskild disposition samt mellan fjäll- och skogsreuskötsel har i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag i prin- cip slopats.

17 & fjärde stycket avser rätten till skogsfång inom sedvanerättsområ- det, dvs. på de trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen där betes- rätt föreligger. De regler om rätt till skogsfång som gäller för fjällsamerna inom dessa områden har gjorts tillämpliga även på skogssamerna.

I enlighet med de sakkunnigas förslag har i 17 och 18 55 departements- förslaget föreskrivits att skogsavverkningsrätten får utövas endast inom den egna byns betesområde. I 19 & görs, också i enlighet med de sakkunni- gas förslag, ett avsteg från denna princip.

205 mot-svarar 505 renbeteslagen och 3 kap. 45 i de sakkunnigas för- slag.

215 föreskriver skyldighet för samerna att i vissa fall utge ersättning för virke. Liksom enligt 47 & renbeteslagen görs skillnad mellan marker under allmän och enskild disposition. Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 5 i de sakkunnigas förslag. Om parterna inte kan enas om ersättningen, bör som f.n. gäller en värderingsman kopplas in. Eftersom ersättningen inte alltid kommer att gälla obetydliga belopp, bör som vissa remissinstanser fram- hållit värderingsmannens uppgift inte vara att slutligt avgöra tvisten. Hans uppgift bör vara att söka förlika parterna. En bestämmelse härom har ta- gits in i paragrafens tredje stycke. Kan värderingsmannen inte ena parterna får ersättningsfrågan prövas av domstol.

225 motsvarar 51 5 första stycket renbeteslagen och 3 kap. 5 5 i de sak- kunnigas förslag.

Slutligen bör såvitt avser frågan om rätten till skogsfång anmärkas att bestämmelserna i 48 och 49 55, 51 5 andra och tredje styckena samt 52— 54 55 renbeteslagen på förslag av de sakkunniga har utmönstrats. Bestäm- melserna kan numera undvaras.

23 och 24 55

Paragraferna, som behandlar flyttningsvägar för renarna:. motsvarar 21 5 ' och 235 första punkten renbeteslagen samt 3 kap. 75 och 85 andra och tredje punkterna i de sakkunnigas förslag.

Det har inte ansetts nödvändigt att som de sakkunniga föreslagit när- mare ange vilka sakägare lantbruksnämnden skall höra i ärende om flytt- ningsvägs sträckning eller på vilket sätt vägens sträckning för framtiden skall dokumenteras. Anmärkas bör att flyttningsvägs sträckning kan för- ändras även i samband med att renskötselrätten. upphävs eller inskränks med stöd av 265 eller annan särskild lagstiftning. '

SSR har bl. a. hävdat att samerna måste garanteras rätt till domstols- prövning i frågor som har samband med renflyttning. Enligt min mening bör fråga om flyttningsvägs sträckning liksom f.n. avgöras av administra- tiv myndighet, numera lämpligen lantbruksnämnden. I frågor om intrång i renskötselrätten, dvs. även i rätten att flytta med renar mellan olika betes— områden, står det samebyn fritt att väcka talan mot den som t. ex. avstängt flyttningsväg eller nedsatt dess framkomlighet. Sådan talan kan gå ut på att återställa vad som rubbats och att ersätta skadan.

255

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om samernas rätt till jakt och fiske, motsvarar 55 5 renbeteslagen och 3 kap. 1 5 i de sakkunnigas förslag.

Enligt 55 5 renbeteslagen har samerna rätt att på utmark jaga och fiska inte bara på områden där de får vistas året runt utan också på andra om- råden inom lappmarkerna under den tid de har rätt att uppehålla sig där. Jakt- och fiskerätten är inte begränsad till den egna byns område. Av na— turliga skäl jagar och fiskar majoriteten av lappbymedlemmarna enbart inom den egna byns område. Det har framkommit att samerna själva uppfattar det som en överträdelse av en traditionell sämjedelning när samer jagar eller fiskar på en främmande lappbys område. På förslag av de sakkun- niga, vilket tillstyrkts av remissinstanserna, har jakt- och fiskerätten i hu- vudsak begränsats till den egna byns betesområde.

Som framgår av andra stycket har undantag från huvudregeln i första stycket gjorts för det fall same för renskiljning eller liknande tillfälligt än- damål uppehåller sig inom annan "samebys betesområde. På begäran av SSR har vidare —— med 14 5 lagen (1938: 274) om rätt till jakt som före-

bild tagits upp en bestämmelse om rätt för samer i en by att under vissa förutsättningar jaga rovdjur på mark där jakträtten är förbehållen sa- mer i annan by.

Det har ansetts onödigt att som de sakkunniga föreslagit särskilt ange att samerna är underkastade vanliga inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt och fiske, dvs. att bestämmelser om fridlysning, förbudstider, fångstsätt o. d. gäller även för same.

Renskötselrättens upphörande i vissa fall m. m.

Detta avsnitt innehåller bestämmelserna om upphävande av rätt till renskötsel, om förbud mot ändrad markanvändning och om upplåtelser. Bestämmelserna har motsvarighet i 2 5 3, 3 5 3 samt 5 och 56 55 renbe- teslagen. I de sakkunnigas förslag finns motsvarande regler i 1 kap. 5 och 6 55 och 3 kap. 11—13 55. Beträffande motiven för de föreslagna bestäm- melserna kan jag i huvudsak hänvisa till den allmänna motiveringen (av- snitt 11.3). På förslag av de sakkunniga har någon motsvarighet inte med- tagits till de särskilda bestämmelser i renbeteslagen som möjliggör in- skränkningar i renskötselrätten där så fordras för att tillgodose bl. a. den jordbrukande befolkningens intressen (2 5 3 och 3 5 3). Avsikten är att även sådana fall skall bedömas enligt bestämmelserna i 26—30 55.

26 5

I paragrafens första och andra stycken anges de materiella förutsättning- arna för upphävande av renskötselrätt, De överväganden som ligger till grund förbestämmelserna redovisas i den allmänna motiveringen.

I tredje stycket klargörs att ett upphävande av rätten till renskötsel inte behöver vara totalt. Det kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrätten ingående befogenheter. Så tillämpas gällande bestämmel- ser om undantagande av mark från renskötsel. Sålunda förordnade Kungl. Maj:t i beslut den 11 juni 1964 angående linbana m.m. inom Abisko na- tionalpark att samerna skall ha rätt att utnyttja det undantagna områ- det i den omfattning vederbörande myndighet finner att så kan ske utan olägenhet med hänsyn till syftet med företaget. Av naturliga skäl avser upphävande av rätt till renskötsel i allmänhet all framtid. Om det med renskötseln konkurrerande intresset emellertid kan förutses bli tidsbe- gränsat, bör upphävandet begränsas till samma tid, varefter området åter får användas för renskötsel.

27g

Enligt paragrafen ankommer det på Kungl. Maj:t att pröva fråga om upphävande av renskötselrätt. Självfallet skall tillses, att upphävandet inte

omfattar större område än som behövs för att tillgodose det intresse för vilket renskötselintresset nödgas vika och att vid områdets lokalisering och utformning all nödvändig hänsyn tas till renskötselns intressen.

Paragrafen innehåller vidare en bestämmelse om skadeförebyggande åt— gärder. Fastän renbeteslagen inte innehåller några bestämmelser härom, är det inte ovanligt att Kungl. Maj:t som villkor för undantagande före- skriver att skadeförebyggande åtgärder skall utföras, t. ex. att stängsel skall uppföras omkring området. Den verksamhet som föranleder ett upp- hävande är i allmänhet av sådant slag att renarna bör hindras från att ströva in i området. Att ålägga renägarna att bevaka renarna blir i regel alltför betungande för dem. I så fall bör det lämpligen ankomma på den i vars intresse upphävandet sker att hålla stängsel. Även andra åtgärder, t. ex. anordnande av nya flyttningsvägar, kan visa sig lämpliga för att mins- ka uppkommande olägenheter för renskötseln.

28 och 29 55

I den allmänna motiveringen har föreslagits att expropriationslagens ersättningsregler och dess regler om expropriationsförfarandet skall gälla i fråga om upphävande av renskötselrätt. De regler i expropriationslagen som avses få motsvarande tillämpning är de som avser det fall att en be- stående särskild rätt till fastighet exproprieras självständigt, dvs. utan samband med att fastigheten avstås eller att nyttjanderätt eller servitut stiftas till fastigheten (s. k. självständig rättighetsexpropriation).

Vidare bör expropriationslagens regler om ansökan om expropriation, expropriationsersättning. och dess fastställande, förhandstiltlträde och rätte— gångskostnader få tillämpning i nu avsedda fall. Vad som föreskrivs i ex— propriationslagen om den exproprierande skall självfallet gälla den för vars räkning upphävandet sker. Så t. ex. ankommer det på denne att inom viss tid som bestämts av Kungl. Maj:t i upphävandebeslutct anhängiggöra ersättningstalan vid expropriationsdomstolen. Erinras bör i detta samman- hang att inom justitiedepartementet f. n. pågår arbete med att avskaffa expropriationsdomstolarna och ersätta dem med fastighetsdomstolarna fr. o. m. den 1 januari 1972. |

Det bör framhållas att en förutsättning för ätt renskötselrätten skall kunna upphävas i visst område är, att det med renskötseln konkurrerande företaget disponerar all den mark som behövs för ändamålet. Upphävan- det i och för sig innebär inte tillskapande av sådan dispositionsrätt utan medför endast att renskötselrätten upphör eller inskränks inom området. Om det företag för vars räkning ett upphävande ifrågasätts skall utföras av annan än markområdets ägare, måste det således visas att markägaren genom upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut medgivit företagaren att använda området för det avsedda ändamålet.

I fråga om ersättningens omfattning vill jag anföra följande. Liksom

gäller i fråga om expropriationsersättning är principen att gottgörelsen skall vara varken mer eller mindre än fullgod. Att rätt värdera bortfall av renbete och intrång i renskötselrätten är dock svårt. Oftast blir beräkning- en schematisk och grundar sig på en skälighetsbedömning. Vissa värde- ringsmetoder håller emellertid på att utvecklas. Enligt en metod som har tillämpats av Svappavaarautredningen (Stencil Jo 12.12.1968) kan skador som på grund av bortfall av bete m. m. åsamkas rennäringen uppdelas i

1. betesskador med omedelbar effekt, varmed avses sådant betcsbortfall som vid rationell drift får en minskning av renstammen till följd,

2. betesskador med icke känd effekt, varmed avses sådant bortfall av bete som i nu använd driftsform inte får till följd en minskning av ren- stocken men som vid annan driftsform kan få viss effekt,

3. intrång, övergående "eller bestående, varmed avses att produktionen blir fördyrad.

Svappavaarautredningen påpekar att en renhjords storlek i princip be- stäms av det betesområde som har den mest begränsade betestillgången i förhållande till sin normala användning och djurens näringsbehov under en viss årstid. I regel är vinterbetesområdet det begränsande säsongbetet. Inom detta område fås alltså i allmänhet en skada med omedelbar effekt och ska— dan faller under nyss nämnda skadetyp 1. Enligt utredningen bör bortfall av renbete värderas som ett avkastningsvärde genom att betet värderas så- väl före som efter bortfallet och skillnaden mellan dessa värden tas. Värdet blir ett marginalvärde.

Jag är inte beredd att ta ställning till huruvida en sådan metod är rätt- visande. Enligt uppgift har metoden med vissa modifikationer tillämpats av Övre Norrbygdens vattendomstol i ett vattenmål angående dämnings- skada på renbetesmark. I målet har ändring sökts i vattenöverdomstolen.

Ersättning bör givetvis utgå också för skada eller olägenhet som drab- bar samernas jakt eller fiske med anledning av renskötselrättens upphä- vande.

Upphävs renskötselrätten med stöd av 26 5 andra stycket departements- förslaget i ett visst markområde som väsentligen saknar betydelse för ren- skötseln, konnner frågan om ersättningens omfattning i ett särskilt läge. Det innebär att marken i fråga i princip saknar värde från renskötselsynpunkt och någon större skade- eller intrångsersättning kan alltså inte komma i fråga. Gör samebyn anspråk på ersättning och kan överenskommelse inte träffas om ersättningens storlek, torde domstolens prövning utmynna i ett skälighetsavgörande.

305

Paragrafen, som svarar mot 1 kap. 65 i de sakkunnigas förslag, innehål- ler de bestämmelser om förbud mot ändrad markanvändning som jag be- handlat i den allmänna motiveringen. Förbudsregeln har försetts med åt-

skilliga begränsningar. Den gäller enligt paragrafens första stycke endast mark där renskötsel får bedrivas hela året. Den gäller endast mark där ren- skötsel faktiskt idkas. Har Kungl. Maj :t förordnat om upphävande av ren- skötselrätt i visst område enligt 26 5, gäller givetvis inte förbudsregeln. Inte heller avser bestämmelsen ändrad markanvändning som medför mindre vä— sentliga olägenheter för renägarna. Enligt paragrafens andra stycke slutli- gen gäller förbudsregeln inte inom område med fastställd statsplan eller byggnadsplan och hindrar inte heller att mark används för företag vars tillåtlighet prövats i sär-skild ordning. Därmed avses sådan lagstiftning som vattenlagen (1918:523), gruvlagen (1938:314) och lagen (1943:431) om allmänna vägar.

315

Paragrafens första stycke motsvarar 56 5 första stycket renbeteslagen och 3 kap. 11 5 i de sakkunnigas förslag. Som föreslagits i den allmänna moti- veringen får sameby eller dess medlemmar, på motsvarande sätt som f.n. gäller såvitt avser lapp, inte upplåta rättighet som omfattas av renskötsel- rätten.

I paragrafens andra stycke görs ett avsteg från denna princip. Sameby ges rätt att åt medlemmar som lämnar de nya samebyarna upplåta rätt att avgiftsfritt jaga och fiska på motsvarande sätt som enligt 25 5 första styc- ket gäller för byns medlemmar, dock att sådan upplåtelse begränsats till jakt och fiske för husbehov.

32—34 55

I dessa paragrafer finns de regler om nyttjanderättsupplätelse på kronans marker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen som föreslagits i den allmänna motiveringen (11.3).

Paragraferna ersätter 56 5 andra—"fjärde och sjunde styckena renbetes- lagen och. 3 kap. 12 5 och 13 5 första och andra styckena i de sakkunnigas förslag.

Som exempel på fall när det kan vara befogat att enligt 34 5 första styc- ket första punkten göra undantag från principen att upplåtelse skall ske mot avgift kan nämnas upplåtelse av fiskerätt åt vissa samer som inte till- hör den renskötande befolkningsgruppen men som är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin försörjning, de s.k. fiskesamerna. Avgifts- fri upplåtelse kan även någongång vara befogad, när det är fråga om något allmännyttigt ändamål, speciellt om dess tillgodoseende också ligger i den berörda samebyns intresse. Vid bedömningen av om sådana särskilda skäl föreligger eller inte bör stor hänsyn tas till samebyns uppfattning härom.

Samebys förvaltning m. m.

Allmänna bestämmelser

I detta avsnitt om samebys förvaltning 111. ni. har förts samman huvud- delen av de bestämmelser som fordras för att reglera sambyns ställning som juridisk person och medlemmarnas interna förhållanden. Regleringen av förhållandena mellan samerna i en sameby inbördes föreslås som framgått av den allmänna motiveringen ske i huvudsak enligt de principer som lig- ger till grund för lagen om ekonomiska föreningar.

35 5

Paragrafen reglerar samebyns befogenhet att föreskriva begränsning av medlemmarnas reninnehav e. (1. Den har närmast motsvarighet i 15 3, 11 5 1 och 395 renbeteslagen. I de sakkunnigas förslag finns motsvarande bestämmelse i 2 kap. 3 5 andra stycket.

Enligt de regler som föreslås i 15 5 departementsförslaget ankommer det på lantbruksnämnden att fastställa det högsta sammanlagda renantalet för varje sameby. Begränsningen av den enskilde samens reninnehav regleras enligt gällande ordning delvis i renbeteslagen, delvis genom myndighets beslut. Den enskilde samens reninnehav maximeras sålunda i 15 3 ren- beteslagen. Utan länsstyrelsens tillstånd får innehavet inte överskrida 600 renar eller för gift same 800. Härtill får dock läggas visst antal för varje annan hushållsmedlem. Vidare ges i 395 renbeteslagen detaljerade regler enligt vilka länsstyrelsen har 'att vidta åtgärder för renantalets minskning, 0111 detta befinnes vara så stort att svårigheter uppkommer för renskötselns ändamålsenliga drivande.

I första stycket ges, i enlighet med vad jag föreslagit i den allmänna mo- tiveringen (11.2), samebyn befogenhet att själv föreskriva de begräns- ningar av medlemmarnas reninnehav som behövs för att hindra att det för byn fastställda renantalet överskrids eller för att eljest främja medlem- marnas renskötsel. Vilken typ av begränsningar som bör väljas får byn själv avgöra. Som exempel på möjliga restriktioner kan nämnas föreskrift om viss ålders- eller könsfördelning i medlemmarnas renhjordar. Genom exempelvis begränsning av det tillåtna antalet vuxna handjur stimuleras en övergång till ökad kalvslakt och behovet av vinterbete minskas.

Bestämmelsen om rätt för byn att maximera de renskötande medlem- marnas renantal ger inte svar på frågan om det tillåtna antalet alltid skall sättas lika för alla renskötande medlemmar i byn eller om hänsyn får tas till rådande olikheter i innehavet. Från vissa synpunkter borde väl svaret bli att ingen åtskillnad skall göras mellan medlemmarna. Rätten att ut- nyttja betesmarkerna är gemensam för dem alla och ingen av dem har bättre rätt än de andra. En begränsning av utnyttjandet i form av renan- talets maximering borde då drabba alla lika. Emellertid kan man inte bort-

se från att en betydande olikhet i reninnehavet alltid har förekommit. Här- till kommer, att det från näringsekonomisk synpunkt alls inte är önskvärt att hålla renantalet per näringsidkare lågt utan att det i stället är nödvän- digt att i viss omfattning koncentrera reninnehavet, om rennäringen skall kunna erbjuda nöjaktigt försörjningsunderlag. Hinder bör alltså inte före- ligga för samebyarna att beakta rådande skiljaktigheter i reninnehavet, t. ex. så att den som innehar en större renhjord tillåts att tills vidare eller för viss tid disponera en däremot svarande högre andel av byns samman- lagda renantal.

Som de sakkunniga påpekat torde dessutom ett visst lagstadgat skydd behövas för redan etablerade renskötselföretagare så att inte deras ställ- ning skall te sig alltför osäker och beroende av majoritetsförhållanden på bystämman. I andra stycket i l-agrummet har därför tagits in en bestäm- melse av innebörd att renskötande medlems fortsatta verksamhet inom byn inte får omöjliggöras eller väsentligt försvåras till följd av sådan be- gränsning av reninnehavet som byn skall kunna besluta om.

365

Denna paragraf, som har motsvarighet i 2 kap. 3 5 tredje stycket i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om skötesrenar. Den väsent- liga nyheten i jämförelse med motsvarande bestämmelser i 14 och 15 55 renbeteslagen är att några restriktioner för innehav av skötesrenar inte ta- gits in i lagen och inte heller kan föreskrivas av myndighet. I stället bör som framhållits i den allmänna motiveringen samebyn ha frihet att själv bestämma om sådana renar skall få hållas på byns betesmarker.

Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen föreskrivs vidare att fråga om skötesrenar avgörs efter samråd med lantbruksnämnden.

375

I paragrafen, som motsvarar 2 kap. 2 5 tredje och fjärde styckena i de sakkunnigas förslag, anges i första stycket att samebyns befogenheter i fråga om renskötseln inte omfattar slakt eller försäljning av vid slakt ut- vunna produkter. Endast om medlem medger det, får byn ombesörja dessa åtgärder.

I paragrafens andra stycke ges regler om i vad mån renmärkningen skall ombesörjas av samebyn eller renägarna själva. Även om mycket talar för att renmärkningen alltid bör ske i samebyns regi, har på förslag av de sak- kunniga, vilket förslag tillstyrkts av SSR, föreskrivits dels att samebyn skall ha möjlighet att helt överlämna märkningen till ägarna, dels att en renägare som önskar det skall vara berättigad att själv märka sina renar även i de fall då samebyn i princip har hand om märkningen.

Stadgar m.m.

38 5

I paragrafen har bestämmelserna om samebys stadgar tagits upp i enlig- het med de sakkunnigas förslagi 2 kap. 7 5.

Bestämmelserna om innehållet i samebys stadgar överensstämmer i hu- vudsak med vad som gäller för ekonomiska föreningar (6 5 lagen om eko- nomiska föreningar). Föreskrift om ändamålet med verksamheten och om verksamhetens art har dock ansetts överflödig, eftersom dessa frågor regle- ras direkt i lagen. I stället för vad 6 5 lagen om ekonomiska föreningar (punkterna 4 och 5) innehåller om insatser och avgifter ges beträffande sameby i punkterna 7 och 8 vissa föreskrifter om tid för inbetalning av förskott och för slutreglering av de renskötande medlemmarnas fordringar och skulder på grund av verksamheten under föregående räkenskapsår (jfr specialmotiveringen till 44 5 i departementsförslaget). Enligt lagen om ekonomiska föreningar (6 5 punkt 10) skall en ekonomisk förenings stad- gar ange de grunder enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst och på vad sätt vid föreningens upplösning skall förfaras med föreningens be- hållna tillgångar. Någon motsvarighet härtill föreslås inte beträffande same- byarna. En samebys inkomster och utgifter skall i princip utjämnas för varje år och utdelningsbar vinst uppkommer därför inte. Inte heller bör man räkna med att en sameby upplöses, i varje fall inte på det sätt som kan ske med en förening eller ett bolag. Även om en samebys verksamhet skulle i huvudsak upphöra till följd av att medlemmarna slutar att bedriva renskötsel, bör byn nämligen finnas kvar för att göra det möjligt för andra renskötselberättigade att driva rennäring inom byns betesområde, even- tuellt efter sammanslagning med annan sameby.

Utan motsvarighet i 6 5 lagen om ekonomiska föreningar upptar punkt 9 en föreskrift om att samebys stadgar skall ange vilka fonder byn skall ha, deras ändamål samt hur avsättning till dem skall ske. Det är i hög grad önskvärt att en fondbildning sker för att stärka samebyarnas ställning utåt och inåt men av olika skäl är det inte lämpligt att införa tvingande be- stämmelser om fondbildning. De regler om fondavsättning och ianspråk- tagande av tillgängliga medel som behövs förutsätts i stället bli införda i samebyarnas stadgar. Några allmängiltiga anvisningar till ledning för stadgarnas utformning på denna punkt kan inte lämnas. Förhållandena i de olika byarna är alltför växlande. I ett förslag till normalstadgar för same- by som utarbetats av de sakkunniga har emellertid tagits in ett exempel på regler om fondbildning som torde kunna passa flertalet samebyar. Enligt detta förslag skall by ha två fonder, en för investeringar och en för kost- nadsutjämning mellan goda och dåliga renår. Fondens inkomster utgörs enligt förslaget av viss andel dels av byns intäkter genom försäljning av omärkta renar, dels av de intrångsersättningar och avgifter för nyttjande- rättsupplåtelser som inflyter till byn och som inte skall disponeras på an-

nat sätt. Fondavsättningen föreslås upphöra, då fond nått viss storlek räk- nat i förhållande till det högsta tillåtna renantalet i byn. Beslut om fond- medlens användande för de i stadgarna angivna ändamålen avses skola fattas av bystämman, dvs. av de renskötande medlemmarna med rösträtten graderad efter reninnehavet. Slutligen innehåller förslaget till normalstad- gar en uttrycklig föreskrift om att medlem som lämnar byn. eller som eljest upphör med renskötseln inte skall vara berättigad att få ut någon del av de i fonderna innestående medlen eller av byns övriga tillgångar. För att trygga den framtida renskötseln i byn är det enligt de sakkunniga angeläget att byns ekonomiska ställning inte försvagas i samband med generations- skiften bland näringsutövarna och andra överlåtelser av renskötselföreta- gen. Det bör understrykas att de sakkunnigas förslag till normalstadgar inte är annat än en rekommendation. Det står byarna fritt att i stadgarna införa exempelvis bestämmelser om rätt för avgående renskötande med- lemmar att helt eller delvis få ut sina andelar i byns fonder.

Enligt punkt 10 skall stadgarna innehålla de närmare föreskrifter om renskötseln som anses erforderliga. Härmed åsyftas bl. a. att möjliggöra, att i stadgarna intages bestämmelser om uppdelning av byns betesområde mellan skilda grupper av byns renskötande medlemmar.

395

Första stycket, som motsvarar 2 kap. 4 5 första stycket och i viss del 2 kap. 7 5 andra stycket i de sakkunnigas förslag, anger att sameby och dess stadgar skall registreras hos länsstyrelsen i det län där byns styrelse en- ligt stadgarna har sitt säte. Av 90 5 följer att denna regel inte är helt utan undantag. Enligt 90 5 fullgörs länsstyrelses åligganden enligt den nu före- slagna lagstiftningen i vissa fall av länsstyrelsen i annat län. Som exempel kan nämnas att Idre lappby som har säte i Kopparbergs län, liksom nu är fallet, kommer att sortera under de regionala rennäringsmyndigheterna i Jämtlands län och följaktligen också skall registreras hos länsstyrelsen i det- ta län.

Registreringen bör omfatta en fortlöpande inskrivning av de uppgifter som behövs för att tredje man skall kunna inhämta besked om vem som äger företräda byn och om andra viktigare data rörande denna. Närmare föreskrifter om sättet för samebyregistrets förande bör länsstyrelserna få meddela.

Bestämmelserna om registrering av stadgarna innebär, liksom motsva- rande föreskrift i lagen om ekonomiska föreningar (100 5 första stycket), att länsstyrelsen inte självmant skall ingå i bedömning av stadgarnas lämp- lighet utan bara har att pröva att de tillkommit i föreskriven ordning och att innehållet är lagligt. Om besvär anförs över ett beslut i stadgefrågan, blir länsstyrelsen emellertid, enligt de i 98 5 föreslagna besvärsgrunderna, behörig att också pröva om beslutet kränker medlems enskilda rätt.

Enligt tredje stycket gäller första och andra styckena även beslut om ändring av stadgarna.

Ekonomiska förhålland en

405

I denna och följande paragrafer finns bestämmelser om samebys ekono- miska förhållanden. '

40 5, som motsvarar 2 kap. 85 i de sakkunnigas förslag, innehåller hu- vudregeln för fördelningen av samebys kostnader för renskötseln. Huvud- regeln är att kostnaderna fördelas mellan alla renskötande medlemmar i förhållande till deras reninnehav. Alt renlängden i princip utgör grund- valen för beräkningen av reninnehavet framgår av 69 5.

I andra stycket finns ett undantag från huvudregeln i första stycket. Sameby kan besluta dock ej med retroaktiv verkan —— att sådana utgif— ter för renskötseln som inte avser medlemmarnas samtliga renar skall för— delas endast mellan de renägare vilkas djur föranlett utgifterna efter an- talet sådana renar. Den subsidiära fördelningsregeln är främst avsedd för det fall att medlemmarnas renar är uppdelade på två eller flera grupper som under hela året eller åtminstone under vissa årstider hålls avskilda från var-andra. De kostnader för bevakning, utfodring, driftsanläggningar c. (1. som avser de olika grupperna skall i så fall kunna redovisas och för- delas för sig. Gemensamma kostnader för renarnas skötsel och vidare ex- empelvis byns administrationskostnader avses däremot alltid bli fördelade enligt huvudregeln i första stycket. Även vid fördelningen mellan renägare av separata utgifter bör renlängden normalt kunna användas. Skulle så inte vara fallet, får en uppskattning göras av antalet renar som ingått i varje grupp för vilken särskilda fördelningsregler gäller.

415

Denna paragraf innehåller bestämmelsen om förutvarande eller nytill- kommande renskötares ansvar för kostnader för renskötseln (jfr 2 kap. 85 fjärde stycket i de sakkunnigas förslag).

42 och 43 55

Paragraferna, som motsvarar 2 kap. 9 och 10 55 i de sakkunnigas för- slag, innehåller bestämmelser om skyldighet att förskottera medel för ren- skötseln och om utdebitering av sådana medel.

[ 445 departementsförslaget ges bestämmelser om den slutliga fördel- ningen av kostnaderna för renskötseln. Bestämmelserna bygger på princi- pen att samebys inkomster och utgifter under ett visst räkenskapsår skall

balansera varandra. Det innebär att den vinst eller förlust som under året uppkommer i renskötseln inte stannar hos byn utan överförs till de enskil- da medlemmarna. I avvaktan på att den slutliga kostnadsfördelningen kom- mer till stånd behövs emellertid regler om skyldighet för renskötande med- lem att efter vissa normer förskottera kostnader som uppkommer under lö- pande redovisningsår.

De belopp som förskottsvis utdebiteras av medlem bör så nära som möj- ligt överensstämma med vad han enligt slutredovisningen blir skyldig att erlägga till byn. I andra stycket föreskrivs därför att utdebitering skall gö- ras med hänsyn inte bara till reninnehavet utan också till omfattningen av det arbete som medlemmen och hans husfolk kan antas komma att utföra för byn under räkenskapsåret. Ersättning för sådant arbete. skall nämligen gottskrivas honom vid den slutliga kostnadsfördelningen.

Som en följd av försummelse att erlägga förskottslikvid. föreslås i 585 andra stycket att den försumlige skall vara förlustig sin rösträtt intill dess förskott inbetalats.

Enligt 43 5 åligger det styrelsen att infordra förskott som behövs för att samebyn ständigt skall ha tillgång till likvida medel. Försummas det, inträ- der enligt paragrafens andra stycke betalningsskyldighet för styrelseleda- möterna. För att ytterligare tillgodose eventuella borgenärers intresse av att förskott infordras utan dröjsmål har på förslag av de sakkunniga _ efter förebild i 25 5 lagen om gemensamhetsanlåggningar —— länsstyrelsen givits befogenhet att i uppenbara fall förordna syssloman att debitera och uttaga erforderligt belopp.

44 5

Paragrafen tar upp reglerna om den slutliga fördelningen av samebys kostnader för renskötseln. Paragrafen motsvarar 2 kap. 11 5 första stycket i de sakkunnigas lagförslag.

Som nyss nämnts bygger förslaget på principen att samebyns inkomster och utgifter under ett visst räkenskapsår skall balansera varandra. Den vinst eller förlust som uppkommer under året överförs alltså på de enskilda medlenunarna; Första stycket har utformats i enlighet härmed. Som de sak- kunniga framhållit bör principen om årlig balansering göra det möjligt att förenkla det kontrollsystem som finns föreskrivet t. ex. i fråga om ekono- miska föreningar.

Andra stycket anger på vilket sätt och enligt vilka grunder den slutliga kostnadsfördelningen sker. Andra stycket behandlar också den i praktiken betydelsefulla frågan om fastställande av värdet på det arbete som de ren— skötande medlemmarna presterar för samebyns räkning. Det föreskrivs att samebyn i förväg skall bestämma värdet på detta arbete. Detta värde har betydelse inte bara för den slutliga kostnadsfördelningen utan även för sty- relsens utdebitering av förskottsmedel (42 5).

455

På förslag av de sakkunniga (2 kap. 12 5 andra stycket) och efter före- bild i 265 lagen om vissa gemensamhetsanläggningar har i paragrafen ta- gits upp bestämmelser om subsidiärt solidariskt ansvar de renskötande med- lemmarna emellan för uttaxerade bidrag.

Det har inte ansetts lämpligt att som de sakkunniga föreslagit medge sameby retentionsrätt i renar som tillhör den som ej betalar förskott eller slutlikvid.

465

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 13 5 i de sakkunnigas förslag, innehål- ler regler om samebys befogenhet att uppta lån.

På förslag av de sakkunniga föreskrivs vissa restriktioner i rätten att uppta annat än helt kortfristiga lån, dvs. lån som avses bli avvecklade se- nast under räkenskapsåret närmast efter det år då lånet tagits upp. Sådana kortfristiga län kan behöva tas upp för att tillgodose byns behov av rörelse- kapital i avvaktan på att utdebiterade förskott inbetalas. Sådana lån bör styrelsen kunna ta upp efter bemyndigande av bystämman.

Vad angår långfristigare lån föreskrivs vissa restriktioner i syfte att i möjligaste mån hindra en olämplig belastning av den framtida rennäringen i byn. Sålunda föreskrivs dels att amorteringsplan för lånets återbetalning skall ha antagits av bystämma, dels att lånets löptid skall vara på visst sätt maximerad, dels att beslut om lån av sådant slag måste fattas av bystämman med viss kvalificerad majoritet. Reglerna 0111 amorteringsplan och om maxi- mering av länets löptid syftar till att möjliggöra en realistisk bedömning av den extra belastning som under amorteringstiden kommer att läggas på en- var av de renskötande medlemmarna. Maximitiden föreslås till tio år eller den längre tid, för vilken statlig kreditgaranti beviljats. Den längre tiden för garantilånen har ansetts motiverad genom den objektiva prövning av pro- jektens lönsamhet som avses ske i dessa fall. Att beslutet bör fattas av by- stämman, dvs. av de renskötande medlemmarna med rösträtten graderad efter reninnehavet, är en naturlig konsekvens av att det är dessa medlem- mar som har att ytterst ansvara för länets återbetalning.

Skälet till att en kvalificerad majoritet om två tredjedelar av det på stäm- man företrädda röstetalet, som tillika representerar mer än hälften av byns renskötande medlemmar, krävs är att beslutet kan röra stora ekonomiska värden och alltså inte bör gälla, om inte en stark opinion bland de för sa- mebyns ekonomi ansvariga medlemmarna står bakom beslutet.

47 5

Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 14 5 i de sakkunnigas förslag, inne- håller vissa regler om hur intrångsersättningar och avgifter för vissa nytt- janderättsupplåtelser som tillfaller samebyn skall disponeras.

Samebyns inkomster består bl. a. av förskott som infordras av de ren- skötande medlemmarna och av försäljning av omärkta renar (se 84 5). Andra inkomstposter, som ibland kan uppgå till betydande belopp, kan vara upplåtelseavgifter enligt 34 5 första stycket eller skadeersättningar som en- ligt 28 5, 34 5 andra stycket eller med stöd av annan lagstiftning tillfaller samebyn. Bestämmelsen i paragrafens första stycke innebär att det står byn fritt att använda sådana medel till att minska det löpande årets ren- skötselkostnader eller till att fondera medlen exempelvis för framtida in- vesteringar eller utjämnande av kommande års skötselkostnader.

Ersättningen kommer således i första hand de renskötande medlemmarna till godo. Ersättningen kan emellertid till viss del belöpa på rättigheter som tillkommer även andra bymedlemmar än de renskötande t. ex. fiske. Att in- föra regler om en särskild fördelning av ersättningsbelopp som belöper på sådana rättigheter är dock knappast motiverat. Ersättningens primära än- damål är nämligen att utgöra ett stöd för renskötseln. För övrigt får de icke renskötande medlemmarna så stor nytta av samebyns verksamhet, som ju helt finansieras genom uttaxering efter reninnehavet, att det inte kan anses oskäligt att byn får uppbära ersättningen i dess helhet. Emellertid kan det i något fall _ t. ex. därför att en väsentlig del av ersättningen belöper på ska- dat fiske te sig obilligt att ersättningen helt används till förmån för ren- skötseln. För att komma till rätta med sådana fall föreslås i andra stycket en föreskrift om att byn, när den beslutar om medlens användande, kan gottgöra icke renskötande medlem i byn för skada eller olägenhet, som särskilt drabbat denne. Härigenom och genom möjligheten att överklaga by- stämmas beslut om medlens användande ges tillräcklig garanti för att de icke renskötande medlemmarnas intressen blir tillgodosedda.

Styrelse 48—54 55

Beslännnelserna i dessa paragrafer om samebys styrelse bygger på regler- na i 21—44 55 lagen om ekonomiska föreningar om styrelse, firmateckning och styrelses årsredovisning. En betydande förenkling särskilt såvitt avser årsredovisningen har dock ansetts möjlig, med hänsyn till att reglerna om samebys utgifter och deras fördelning bygger på principen om årlig utgifts— täckning genom utdebitering på de renskötande medlemmarna.

Föreskriften i 51 5 om förordnande av syssloman i sameby som saknar styrelse är utformad efter förebild av 33 5 lagen om vissa gemensamhets- anläggningar.

53 5 är avsedd att uttömmande reglera samebys bokföringsskyldighet. Bokföringslagen är således inte tillämplig. Den i paragrafen föreskrivna för- valtningsberättelsen bör vara tämligen utförlig, så att det blir möjligt för medlemmarna att själva bedöma byns ekonomiska ställning och sättet för styrelsens handhavande av renskötseln. Jag vill i anslutning till 53 5 2 sär- skilt framhålla betydelsen av att antalet arbetstimmar noga redovisas. Förvaltningsberättelsen skall enligt 61 5 andra stycket hållas tillgänglig för medlemmarna under minst tio dagar före den stämma då den skall framläggas för godkännande.

Revision 55—57 55

Även bestämmelserna om revision har— förenklats jämfört med lagen om ekonomiska föreningar (45—51 55). Så t. ex. har särskilda regler om revi- sors kompetens och om jäv ansetts onödiga. Utan särskilt stadgande torde det vara klart att samma person inte samtidigt kan vara både styrelseleda- mot och revisor.

Om revisor avgår, entledigas eller avlider och suppleant inte finns, måste givetvis föranstaltas om val av ny revisor. Självfallet skall styrelsen ge re- visor tillgång till samebyns räkenskaper och andra handlingar.

Föreskriften i 55 5 andra stycket om rätt för medlem att få del av same- bys böcker, räkenskaper och andra handlingar har förebild i 30 5 andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Bystämma m.m. 58 5

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämmer i sak med innehållet i 27 5 lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

595

Paragrafen innehåller rösträttsregler.

De sakkunniga

Samebys huvudsakliga arbetsuppgifter blir att handha renskötseln inom byns betesområde och att gentemot utomstående svara för de förpliktelser och bevaka de rättigheter som sammanhänger med renskötseln. Samebys ekonomiska verksamhet föreslås bli begränsad till renskötseln. Avsikten är att de renskötande medlemmarna skall svara för samtliga kostnader för byns verksamhet i förhållande till reninnehavet. Det är därför naturligt att de renskötande medlemmarna ges bestämmanderätt i flertalet av de frågor som skall behandlas på en samebys stämma. Detta gäller i första hand så- dana frågor där stämmans beslut inverkar på storleken av det belopp som måste utdebiteras bland de renskötande medlemmarna eller på kostnadernas

fördelning mellan dem. Även många andra frågor, såsom val av styrelse el- ler begränsning av medlemmarnas reninnehav, är av sådan vikt för rensköt- seln i byn att deras prövning bör förbehållas de renskötande medlemmarna. Över huvud taget torde det bli ganska få av de på en samebys stämma före- kommande frågorna som varken rör renskötseln eller inverkar på byns ekonomi. Som huvudregel bör därför gälla, att rösträtt tillkommer endast de renskötande medlemmarna. Övriga medlemmar bör dock inte ställas utan varje möjlighet att påverka samebys handlande. I första hand bör de icke renskötande medlemmarna få göra sig gällande såvitt avser kontrollen över byns skötsel, dvs. vid tillsättande av revisorer och vid behandling av frågor rörande ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter. De sakkunniga före- slår därför att i dessa frågor rösträtt skall tillkomma samebyns samtliga myndiga medlemmar.

Enligt de sakkunnigas uppfattning bör de icke renskötande medlemmar- nas intressen i än högre grad tillgodoses såvitt avser ärenden som angår ändring av samebys stadgar. Dessa ärenden är enligt de sakkunniga av så— dan vikt för alla medlemskategorier att det är motiverat att för dessa ären- den införa särskilda omröstningsregler, avsedda att garantera att ingen medlemsgrupps intressen lämnas obeaktade. De sakkunniga föreslår därför en bestämmelse av innehåll att beslut om ändring av stadgarna ej blir gil- tigt, om det inte biträds både av flertalet av byns myndiga medlemmar och av renskötande medlemmar som kan antagas vara representativa för den i byn bedrivna renskötseln. Majoritet fordras sålunda både efter medlems- antal och efter reninnehav, Vid röstningen efter huvudtal bör enkel majoritet krävas bland samtliga myndiga medlemmar. Frånvarande medlem skall därför räknas som nejröstande. I fråga om röstning efter reninnehav bör i stället fordras två tredjedels majoritet av det på stämman företrädda röste- talet.

I de fall då avgörandet inte är förbehållet de renskötande medlemmarna bör rösträtten i princip vara fördelad på samma sätt som i ekonomiska föreningar, dvs. varje medlem bör äga en röst. En avvikelse bör dock göras. Personlig rösträtt bör tillkomma endast medlem som är myndig. Med hän- syn till att reglerna om medlemskap isameby, liksom i lappby, medför att ett betydande antal underåriga eljest skulle få rösträtt, vilket i realiteten in- nebär ett knappast motiverat merinflytande för barnfamiljerna, bör under- åriga inte ges rösträtt.

De skäl som föranlett att rösträtt i flertalet frågor ansetts böra tillkom— ma endast de renskötande medlemmarna leder enligt de sakkunniga till att rösträtten vid behandlingen av dessa frågor differentieras med hänsyn till det intresse som varje medlem har av samebyns verksamhet och till storle- ken av hans bidrag till kostnaderna därför. På liknande sätt som i en flott- ningsförening där rösträtt får utövas i förhållande till storleken av det för varje flottande uttaxerade flottningsförlaget, bör i en sameby inflytandet på

stämma graderas efter vederbörandes skyldighet att bidraga till byns kost- nader. Då bidragsskyldigheten bestäms av antalet renar som enligt gällande renlängd innehas av de olika medlemmarna, kan rösträtten lämpligen_an- knytas direkt till reninnehavet. För att förenkla röstningsproceduren och ga- rantera de mindre renägarna ett önskvärt mått av inflytande bör dock en schablonisering ske, förslagsvis genom föreskrift att röstberättigad skall äga en röst för varje påbörjat hundratal renar. Att märka är att vid röst- ning efter reninnehav rösträtt avses skola tillkomma även omyndiga med- lemmar. Att deras rösträtt i regel måste utövas av förmyndare följer av stadgandet i 13 kap. 1 5 föräldrabalken (jfr dock 9 kap. 5 5 och 10 kap. 6 5 samma balk).

Oavsett huruvida Omröstning sker efter huvudtal eller efter reninnehav bör en alltför stark maktkoncentration på en eller ett fåtal personer und- vikas. I detta syfte föreslår de sakkunniga att ingen, vare sig för egen del eller som ombud eller ställföreträdare för annan, skall få utöva rösträtt för mer än en del av det på stämman företrädda röstetalet. Denna andel synes böra sättas till en femtedel, på sätt gäller bl. a. enligt aktiebolagslagen(119 5) och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar (29 5). Om en så- dan regel införs, är det enligt de sakkunniga inte erforderligt att såsom gäller i fråga om ekonomiska föreningar —— förbjuda ombud på samebys stämma att företräda mer än en medlem.

Departementsehefen

De sakkunnigas förslag har i allt väsentligt lämnats utan erinran av re- missinstanserna, och departementsförslaget har utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Det bör anmärkas att rösträttsreglerna är avsedda att vara obligatoriska. Avvikande föreskrifter kan alltså inte tas in i stadgarna. Särskilda bestäm- melser om rösträtten finns i 46 5 andra stycket (kvalificerad majoritet för beslut om upptagande av lån) och 58 5 andra stycket (temporär förlust av rösträtt för den som ej fullgjort sin bidragsskyldighet).

60 5 Paragrafen återger, med någon förkortning, det huvudsakliga innehållet i 55 5 lagen om ekonomiska föreningar.

61 5 Vad i denna paragraf föreslås i fråga om förvaltnings- och revisionsbe- rättelsernas framläggande på stämman överensstämmer i stort sett med motsvarande bestämmelser i 57 5 lagen om ekonomiska föreningar.

62 och 63 55 Med vissa jämkningar och förkortningar återges i dessa paragrafer reg- lerna i 58—61 55 lagen om ekonomiska föreningar om på vad sätt och i vil- ka fall kallelse till stämma skall utfärdas.

645

Regeln om skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter m. fl. är hämtad från 32 5 lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Renarnas skötsel m. m.

Under denna rubrik har förts samman bestämmelser om sättet för ren- skötselns bedrivande, om renräkning och renlängd, om främmande renar som kommer in på samebys område och om åtgärder vid bristfällig ren- skötsel. Gemensamt för bestämmelserna är att de avser frågor som har be- tydelse för förhållandet mellan näringsutövarna i en sameby, å ena, och utomstående allmänna eller enskilda intressen, å andra sidan.

65 5 Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 5 i de sakkunnigas förslag.

Gällande rätt

I 26 5 första stycket renbeteslagen föreskrivs skyldighet för renskötande lapp att i överensstämmelse med fordringarna på god renskötsel övervaka sina renar. Föreskriften kompletteras med bestämmelser om varning och andra åtgärder från länsstyrelsens sida vid ådagalagd försumlighet i ren- skötseln (26 5 andra och tredje styckena) och om straff för vållande till att renar kommit utanför lovligt betesområde (59 5.1 mom. a). I de med stöd av 11 5 renbeteslagen utfärdade byordningarna ges mer ingående, delvis ge- nom viten sanktionerade, regler bl.a. om renarnas bevakning och antalet vaktare för renhjordar av olika storlek.

De sakkunniga

Att i en ny rennäringslag införa detaljerade bestämmelser om sättet för näringsutövningen, liknande dem som f. n. finns i renbeteslagen och by- ordningarna, skulle enligt de sakkunniga strida mot nuvarande uppfattning om vad en sådan lag bör innehålla. Än mer främmande torde vara att straff- belägga försummelser i näringsutövningen i den omfattning som skett. Sank- tionen vid försummelse bör i första hand bestå i skyldighet att ersätta ska- dor. Endast i fråga om vissa noggrant definierade handlingssätt bör krimi- nalisering tillgripas. Enligt de sakkunniga bör gällande bestämmelser er- sättas med endast vissa allmänt hållna regler om sättet för renskötselns be- drivande. '

De partementschefen

De sakkunnigas förslag har godtagits av remissinstanserna. Från flera håll framförs samtidigt önskemål om att bestämmelserna ges en utformning som inskärper vikten av att renarna hålls under bättre kontroll än f. n.

I departementsförslaget har i paragrafens första stycke helt allmänt an- getts att vid renskötselns utövande skälig hänsyn skall tas till andra intres- sen. I andra och tredje styckena har, tagits in närmare förhållningsregler i fråga om bevakning och flyttning.

66 och 67 55

Paragraferna, som innehåller bestämmelser om renräkning, motsvarar 4 kap. 2 5 i de sakkunnigas förslag.

Gällande rätt

Enligt renbeteslagen (20 5 1) föreligger ingen generell skyldighet att med bestämda tidsintervaller räkna renarna. Allmän renräkning skall hållas när Kungl. Maj :t bestämmer det, vilket inträffat med ganska långa mellanrum, i regel ca fem år. Orsaken härtill är främst de höga kostnaderna för allmän renräkning. Vid sidan av de allmänna renräkningarna kan enligt 20 5 2 ren- beteslagen hållas s. k. tillfällig räkning i den omfattning som behövs, om det finns grundad anledning anta att en renlängd är felaktig. Om tillfällig renräkning förordnar länsstyrelsen.

De sakkunniga

För den form av renskötsel som åsyftas med de sakkunnigas förslag är det av grundläggande betydelse att man har säker kännedom om det antal djur som varje renägare har. Renantalet är avgörande både för de ren- skötande medlemmarnas rösträtt på bystämman och för deras skyldighet att bidra till samebyns utgifter. Uppgift om det sammanlagda renantalet i varje by är också "av betydelse för tredje man, särskilt för angränsande sa- mebyar och för fastighetsägare inom byns betesområde. Därav framgår nämligen om renantalet i byn håller sig inom det högsta antal som skall finnas fastställt för byn. Ett överskridande av maximitalet har visat sig ofta ge upphov till missförhållanden i renskötseln och har därför i förslaget tillmätts stor betydelse bl. a. för frågan om förvaltning genom syssloman skall införas eller inte.

Inom vissa delar av renskötselområdet sker räkning av renarna oftare än som följer av stadgandet om allmän renräkning. I vissa byar i Norrbotten skall sålunda enligt 7 5 svensk-norska renbeteskonventionen den 5 februari 1919 tillförlitlig räkning av alla renar verkställas min-st vart tredje år, om inte väderleksförhållanden lägger hinder i vägen. I koncessionslappbyarna nedanför lappmarksgränsen skall enligt 58 5 renbeteslagen renräkning hål- las, när länsstyrelsen så prövar nödigt, dock minst vart femte år.

I praktiken är det vanligt med årlig räkning i dessa byar. Räkning varje eller åtminstone vartannant år brukar också förekomma i vissa skogslapp- byar.

Hittillsvarande svårigheter att i alla byar få till stånd regelbundna renräk-

ningar beror enligt de sakkunniga till stor del på att sammanblandningen mellan djur från olika byar är beklagligt stor på många håll och på att tam- hetsgraden hos renarna ofta är otillfredsställande. Om främmande renar inte finns i en hjord och den har god tamhetsgrad, är det enligt de sakkun- niga inte oöverkomligt att årligen genomföra räkning av varje ägares ren- innehav. När det brister i dessa hänseenden, torde det däremot visa sig nöd- vändigt att sänka anspråken på räkningar, så att de endast omfattar det sammanlagda antalet renar i en by. Uppdelningen mellan de olika ägarna får i så fall göras mer skönsmässigt. De sakkunniga framhåller att regel- bundna och täta renräkningar torde utgöra ett av de effektivaste hjälpmed- len för att minska sammanblandningen av renar från olika byar. I samband med räkningarna är det nämligen i regel möjligt att också ordna utskiljning av främmande renar. Även renarnas tamhetsgrad främjas av att djuren inte alltför sällan samlas för räkning och skiljning. På längre sikt bör det vara möjligt att åtminstone inom den övervägande delen av renskötselområdet få renhjordarna i sådant skick att det blir praktiskt överkomligt att genom- föra fullständiga årliga renräkningar.

De sakkunniga föreslår att ordinarie räkning av de till en sameby hörande renarna skall verkställas årligen. Räkningen bör utföras vid ungefär sam- ma tidpunkt varje år.

För att kunna kontrollera resultatet av en ordinarie räkning föreslår de sakkunniga att s. k. extra renräkning i vissa fall skall kunna göras. En or- dinarie räkning bör enligt de sakkunniga skötas helt och hållet av samebyn själv. Renräkningen bör betraktas som ett led i det normala renskötselar- betet och skall därför, liksom andra större arbetsuppgifter, planeras av-sa- mebyns styrelse och utföras under dess ledning. Emellertid kan man- inte utesluta att felaktigheter begås, medvetet eller omedvetet. En förutsättning för att den ordinarie renräkningen skall kunna tillerkännas vitsord är därför att vissa kontrollmöjlighetcr införs. De som har intresse av att kontroll vid behov sker är i första hand de renskötande medlemmarna. En sådan med- lems bidragsskyldighet till samebyn och hans rösträtt på bystämman är be- roende av det renantal som på grundval av ordinarie renräkning införs i renlängden. Härvid påverkas hans ställning inte bara av hans eget renantal utan också av alla övriga renskötande medlemmars. För .att i möjligaste mån eliminera varje anledning till misstro mot samebyns ledning bör de renskötande medlemmarna ha en obetingad befogenhet att få den ordinarie renräkningen kontrollerad genom en extra räkning. Även det allmänna har ett betydande intresse av att renräkningarna utförs på ett fullt tillförlitligt sätt. Därför bör också lantbruksnämnden tillerkännas befogenhet att på- fordra extra renräkning.

Enligt de sakkunniga bör kostnaden för ordinarie renräkning ingå i sa— mebyns gemensamma utgifter och fördelas mellan byns samtliga renskö- tande medlemmar i förhållande till deras reninnehav. Det är enligt de sak-

kunniga fullt naturligt att de som driver en ekonomisk verksamhet, sådan som rennäringen, själva får bära kostnaderna för att klarlägga med vilket driftskapital envar av dem deltar i verksamheten. I fråga om kostnaderna för extra renräkning bör bestämmelserna utformas olika, beroende på hur den extra räkningen utfaller. .

Om den extra renräkningen visar att den på grundval av ordinarie ren- räkning upplagda renlängden innehöll något fel av väsentlig betydelse, in- nebär det att den som påfordrat extra räkning haft fog för sin begäran. Han bör därför inte vara skyldig att bekosta kontrollräkningen. Kostnaderna för denna måste då stanna på samebyn, om det inte kan klarläggas vem eller vilka som vållat felet i renlängden och därför skäligen är närmast till att be- tala kontrollkostnaderna. Med hänsyn till svårigheten att vid en renräkning få fram exakta resultat bör krävas att felet i renlängden är av väsentlig be- tydelse.

Om den extra renräkningen inte ger till resultat att renlängden innehöll fel av sådan väsentlig betydelse som nu sagts, får kontrollräkningen anses ha varit objektivt sett onödig. Den bör därför bekostas av den som begärt räkningen, vilket innebär att samebyn blir berättigad att återfå sina utlägg, arbetskostnaden inräknad, av vederbörande renskötande medlem eller av lantbruksnämnden. Tillämpningen av dessa kostnadsregler avses, i händel— se av tvist och om skiljeavtal ej föreligger, ankomma på allmän domstol. Som gemensam regel bör gälla att samebyn till en början innan räknings- resultatet föreligger måste ligga ute med kostnaderna. Innan räkningen slutförts vet man inte vem som slutligt skall svara för kostnaderna och det torde vara onödigt att föreskriva skyldighet exempelvis för den som påford- rat den extra renräkningen att förskottera kostnaderna.

Rcmissyttrandena

Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län har förslaget att renarna skall räknas varje år väckt opposition bland renägarna. Man anser det vara många gånger praktiskt omöjligt och dessutom allför dyrbart att varje år anställa renräkning. Enligt länsstyrelsen bör renräkning äga rum vart tredje år. Under mellanliggande är bör en tillfredsställande uppskattning av reninne- havet kunna ske med ledning av de obligatoriska slaktjournalerna från kontrollslakterierna. Även länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar att många renägare i länet avvisat förslaget. Länsstyrelsen anser att frågan bör övervägas ytterligare. Kostnaden för ordinarie renräkning bör vara en ge- mensam utgift för samebyn.

SSR anser att de sakkunnigas betraktelsesätt beträffande ordinarie och extra renräkning är mindre verklighetsbetonat. Kostnaden i dagsverken för en renräkning är synnerligen betydande. Bestämmelserna måste därför konstrueras så, att tillit kan skänkas'till den ordinarie renräkningen. Extra renräkning måste bli mycket sällan förekommande med tanke på de syn-

nerligen betydande kostnader och arbetsinsatser, som en sådan renräkning kräver. Bestämmelserna torde kräva ingående omarbetning. Ordinarie ren- räkning bör företas vart tredje år och som hittills bekostas av samefonden. Om samerna själva bekostar renräkning, bör samefonden-lämna motsva— rande bidrag till katastrof skyddet.

Andra remissinstanser framhåller att det bör finnas möjlighet att i vissa fall räkna renarna med längre tidsmellanrum än ett år.

Departementsehefen

I likhet med de sakkunniga anser jag övervägande skäl tala för att som huvudregel föreskriva att renarna skall räknas varje år. I själva verket torde en sådan föreskrift vara av avgörande betydelse för en rationell ren- skötsel. I 66 5 upptas därför som huvudregel att renräkning skall ske varje år men att lantbruksnämnden skall kunna medge avsteg härifrån. Jag är väl medveten om att en sådan ordning till en början kommer att skapa vissa problem i de byar där renarnas tamhetsgrad är låg eller där inblandningen av främmande renar är stor. På längre sikt bör det emellertid vara möj- ligt att få renhjordarna i sådant skick att det går att genomföra fullstän- diga årliga renräkningar.

Extra renräkning bör som SSR framhåller komma i fråga endast i ex— traordinära fall med hänsyn till de kostnader och svårigheter som det inne- bär att genomföra en tillförlitlig renräkning. Beaktas bör också att räkning för att vara tillförlitlig helst bör ske samtidigt i byar som gränsar till var- andra. Renar i en by uppehåller sig ofta på gränsen till eller inom grann- byns område. Att helt slopa möjligheten till extra renräkning vore dock att gå för långt. Enligt min mening bör krävas dels att renägare i samebyn gör sannolikt att ordinarie renräkning inte är rättvisande dels att kostnaderna för extra renräkning står i något så när rimligt förhållande till den betydelse det kan ha för renägaren att rättelse kommer till stånd. Frågan om extra renräkning bör prövas av lantbruksnämnden.

Att ålägga enskild renägare att betala alla kostnader för en extra renräk- ning vars rcsultat inte i någon större mån avviker från den ordinarie ren- räkningen skulle enligt min mening också föra för långt och antagligen leda till att enskild renägare av ekonomiska skäl avhöll sig från att påkalla så- dan. I stället bör enligt min mening kostnaderna fördelas mellan renägaren och samebyn efter vad lantbruksnämnden finner skäligt. Visar det sig att den ordinarie räkningen varit helt missvisande, bör byn ensam stå för kost- naderna.

Sättet för renräkningens utförande eller omfattning bör inte bindas ge- nom beståmmelser i lag. Samebyarna själva bör få bestämma härom. Det kan dock vara lämpligt att det finns tillgång till anvisningar härom som kan tjäna till ledning för byarna. Föreligger behov av anvisningar kan lantbruksstyrelsen lämpligen meddela sådana.

68 och 69 55

Paragraferna, som motsvarar 4 kap. 3 5 i de sakkunnigas förslag, inne- håller bestämmelser om renlängd.

Gällande rätt

Bestämmelserna om renlängd finns i 19 % renbeteslagen. Vid sammanträde inför förste konsulenten hos länets lappväsende upprättas årligen för varje lappby en längd, som upptar envar som driver renskötsel inom byn eller som där har renar i vård hos annan. För varje ägare antecknas det antal re- nar han har. Längden upprättas med ledning av samernas uppgifter eller, om de inte är ense, efter bestämmande av byns ordningsman ensam eller eventuellt tillsammans med två särskilt utsedda samer. Renlängden, som skall bestyrkas av ordningsmannen och två samer, har därefter vitsord, när samernas rättigheter och skyldigheter bestäms efter antalet renar. Presum- tionen för längdens riktighet kan emellertid brytas antingen genom att det styrks att renantalet efter längdens upprättande väsentligen förändrats ge- nom olycksfall eller av annan tillfällig anledning eller genom att det vid till- fällig renräkning enligt 20 5 2 mom. renbeteslagen visar sig att längden är felaktig.

Departementsehefen

De ändrade föreskrifter om renräkning som jag föreslagit i 66 & medför att de nuvarande reglerna om renlängd bör omarbetas. Genom att ordinarie renräkning i framtiden avses i princip skola ske årligen kan längden upp- rättas i anslutning till renräkningen och på grundval av uppgifter som då kommer fram.

Något sammanträde inför myndighet behövs inte längre utan längden blir att betrakta som en privat handling.

I 68 5 första stycket har angetts att renlängden skall upprättas på grund- val av de årliga renräkningarna. Vidare föreskrivs att fel i längden som på- visats vid extra renräkning genast skall rättas.

Andra stycket innehåller bestämmelser om renlängdens innehåll. Skyldig- heten att räkna renarna omfattar endast det sammanlagda renantalet i byn, inte varje ägares reninnehav. Det är det sammanlagda renantalet som har egentlig betydelse för tredje man. Uppdelningen av byns renar mellan de olika ägarna är huvudsakligen av intresse för dem själva, eftersom en exakt uppdelning underlättar kostnadsfördelningen och rösträttsberäkningen samt minskar risken för tvister inom byn. Det är därför tillrådligt att renräk- ningen, om det är praktiskt genomförbart, omfattar även de enskilda ägar- nas reninnehav. Om detta möter stora svårigheter, bör det stå samebyn fritt att nöja sig med den obligatoriska räkningen av byns sammanlagda antal djur. Uppdelningen mellan ägarna får i så fall ske genom uppskatt-

ning.

I tredjelstyeket har tagits in en bestämmelse om att renlängd skall fast- ställas på bystämma.

69 5 innehåller regler om renlängdens rättsverkningar. Någon ändring i nuvarande regler om att renlängd i princip skall äga vitsord anser jag inte erforderlig. Längdens trovärdighet behöver inte förminskas av att den i fortsättningen är att anse som en privat handling. Tvärtom medför bestäm- melsen om att längden skall upprättas direkt på grundval av renräkningen att man bör kunna sätta större tilltro till dess innehåll än vad nu är fallet. Bestämmelserna om presumtionens brytande har behållits i sak oförändra- de. Det finns alltså möjlighet att på enklare sätt än genom extra renräkning visa att renantalet förändrats sedan renlängden upprättades.

705

Paragrafen handlar om s. k. främmande renar. Den motsvarar 4 kap. 4 och 5 55 i de sakkunnigas förslag.

Ett av de största problemen för den moderna, s. k. extensiva renskötseln är den rikliga förekomsten av främmande renar, dvs. renar som uppehåller sig utanför den egna lappbyns betesmarker. Så länge renarna befinner sig utom ägarnas räckhåll kan märkning av kalvarna inte ske och renarnas tamhetsgrad minskar med tiden så att de till slut blir mer eller mindre för- vildade. Också för den by inom vars betesområde strövrcnarna uppehåller sig medför de svåra problem genom att de tår på betesmarkerna, försvårar hopsamlingen av byns egna renar och lätt drar dem med sig på nya ströv- ningar. För att komma till rätta med de problem som de främmande renar- na ger upphov till fordras att renarna inom områden, där sådana renar före- kommer, ofta samlas ihop och att de främmande renarna skiljs ut. Frågan om sådan utskiljning berör inte bara den sameby där renarna uppehåller sig utan också de samebyar dit renarna egentligen hör.

I 70 & ges bestämmelser som ålägger värdbyn, dvs. den by inom vars be- tesområde de främmande renarna uppehåller sig, skyldighet att ordna med utskiljning av främmande renar så snart som möjligt. Naturligtvis måste den by till vilken renarna bör (hemby) ges möjlighet att ta hand om sina renar. Underrättelse om tid och plats för en planerad skiljning bör därför i god tid lämnas till sådan bys styrelse. Hemby åläggs skyldighet att avdela erforderlig arbetspersonal för skiljningen och för att återföra renarna.

I andra stycket ges regler för det fall att de främmande renarnas hemby uteblir från en skiljning trots underrättelse enligt första stycket. För att kunna konnna till rätta med de problem som de främmande renarna ger upphov till bör värdbyn ges långtgående befogenhet att förfoga över renar— na. I första hand bör värdbyn ha rätt att vidta erforderliga åtgärder för att återföra renarna till hembyns betesområde. I många fall, särskilt när det är fråga om renar som vid vårflyttning lämnats kvar på vinterbeteslanden, är det dock i praktiken omöjligt att ordna med ett återförande. Värdbyn bör

då vara berättigad att slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning. Slakträtten bör givetvis utövas med omdöme. Grannbyar mellan vilka ströv- ning av renar åt vartdera hållet brukar ske årligen bör givetvis föra hem sina renar så att någon slakt inte behöver ske.

] tredje stycket anges att värdbyn har rätt till ersättning för de kostna- der som byn får vidkännas för att återföra renarna resp. för att slakta och sälja dem. Ersättningen bör motsvara värdbyns kostnader för nödigt arbe- te med renarna samt gottgörelse för utlägg, exempelvis för resor. Hur stor del av kostnaderna för renarnas hopsamlande som skall kunna tas ut av hembyarna måste bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta medför samlingen nytta också för värdbyn. Det har ansetts lämpligt att i lagrummet också erinra om möjligheten att ingå avtal i dessa frågor. Det kan ofta vara praktiskt att t. ex. ha normer för beräkning av ersättningsbe- loppens storlek, överenskomna i förväg för att minska risken för tvister mellan byar.

71 &

Paragrafen, som behandlar strövrensfrågan, saknar motsvarighet i de

sakkunnigas .förslag.

Gällande rätt

I 40 5 renbeteslagen föreskrivs att, om det finns förvildade renar i viss trakt, det ankommer på länsstyrelsen att förordna om renarnas dödande och att meddela de föreskrifter som behövs för ändamålet. I lagen om ren- märken (13 & tredje stycket) föreskrivs att om ren med ogiltigt märke an- träffas, länsstyrelsen kan förordna att renen skall slaktas eller säljas för ägarens räkning. Kostnaden för renens omhändertagande, slakt och för- säl jning skall gäldas ur köpeskillingen.

Departementsehefen

I samband med renarnas flyttningar vållas ofta svårigheter både för den bofasta befolkningen och för renskötseln i de områden som passeras vid flyttningarna. Av markägare i trakter där renskötsel är tillåten endast vintertid har under senare år framförts upprepade klagomål över att renar i stort antal förekommer där även sommartid, beroende på dels att renar vid vårflyttningen lämnas kvar på vinterbeteslanden, dels att renar redan under sommaren strövar tillbaka mot kustlandet. Från skogsreuskötselns företrädare har påtalats att renar som hör till fjällappbyar uppehåller sig inom skogslappbyarnas betesområden i långt större utsträckning än vad som enligt skogssamernas uppfattning följer av att flyttningen får ske ge- nom dessa områden. De klagomål som framförts mot sättet för flyttningar- nas genomförande torde inte vara utan fog. Flyttningarna sker numera på många håll utan att renarna hålls i ordentligt bevakade flockar. I många fall brister det i kontrollen över att renar inte lämnas kvar på vinterbetes- landen.

I 65 5 har jag föreslagit vissa allmänna bestämmelser om renarnas be- vakning och om flyttning av renarna. Ett flertal remissinstanser anser att bestämmelserna bör kompletteras med föreskrifter som gör det möjligt att slakta renar som uppehåller sig utanför renskötselområdet eller på område där renskötsel då inte är tillåten för den händelse samerna försummar att ta hand om dessa renar. Jag delar dessa remissinstansers uppfattning. Be- stämmelserna har tagits in i denna paragraf. I paragrafens första stycke ges länsstyrelsen befogenhet att på framställning av lantbruksnämnd eller markägare som lider skada eller olägenhet av någon betydelse genom re- narna förordna att renar som anträffas utanför renskötselområdet eller inom område där renskötsel då inte är tillåten skall slaktas och säljas. Första stycket avser närmast förvildade renar, renar som är omärkta eller försedda med ogiltigt märke. Är det känt till vilken sameby renarna hör, hör byn självfallet anmanas att ta.hand om sina renar. Endast om same- byn underlåter att inom skälig tid efter anmaning ta hand om renarna bör förordnande om tvångsslakt av sådana renar kunna meddelas. Andra styc- ket har utformats i överensstämmelse härmed.

Paragrafens tredje stycke innehåller regler om vem det behållna värdet av renar som försålts tillfaller.

72 & Paragrafen svarar mot 4 kap. 7 g i de sakkunnigas förslag och innehåller bestämmelser om åtgärder vid bristfällig renskötsel.

Gällande rätt

Renbeteslagens regler om myndighetsingripande för att få rättelse till stånd när renskötseln är bristfällig ger möjlighet både att inskrida mot enskilda försumliga näringsutövare och att tillgripa mer generellt ver- kande åtgärder. Enligt 26 å andra stycket renbeteslagen kan en same som ådagalägger försumlighet i renskötseln så att därigenom orsakas skada el- ler annan olägenhet tilldelas varning av länsstyrelsen. I svårare fall eller om varningen inte leder till rättelse kan länsstyrelsen föreskriva lämpliga åtgärder för att åstadkomma bättre bevakning av renarna. Länsstyrelsen kan också förordna att renarna skall överlämnas till annan renskötande same för vård eller föreskriva att renantalet skall minskas genom försälj- ning. För att framtvinga verkställighet av föreskriven åtgärd kan länssty- relsen bl.a. förelägga och utdöma vite. Som ett yttersta korrektionsmedel kan en försumlig näringsidkare, som är uppenbart olämplig att sköta re- nar, förklaras förlustig rätten att vidare vara renskötare. De generella be- stämmelserna i renbeteslagen om åtgärder för att motverka brister i ren- skötseln tar bl. a. sikte på att åstadkomma en minskning avrenantalet inom lappby (39 5). Reglerna om minskning av renantalet skall tillämpas, om inom en lappby renantalet är så stort att betet kan befaras bli otillräckligt

eller skada eller andra olägenheter förorsakas eller svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga drivande inom byn. Länsstyrelsen kan då, efter samernas hörande, vidta olika åtgärder för att minska ren- antalet, nämligen antingen avlägsna skötesrenar som tillhör andra än ren- skötselberättigade, hänvisa en eller flera av byns samer till annan lappby eller minska renantalet genom nedslaktning, försäljning c. (1.

De sakkunniga

Rennäringens lönsamhet på längre sikt är i mycket hög grad beroende av att renarna hålls under kontroll, så att kalvmärkningen, avelsarbetet och slaktuttagen kan ske rationellt och planmässigt. En av de viktigaste fakto- rerna i detta sammanhang är det sammanlagda renantalet i byn. Om detta blir högre än betesmarkerna i längden tål, är det stor risk för att renskötseln desorganiseras. Risk för allvarliga störningar finns även vid måttligt ren- antal, t. ex. på grund av dålig bevakning av renarna eller oordning vid flytt- ningarna.

Huvudsyftet 1ned förslaget om lappbyarnas omorganisation till sameby- ar är att skapa ökade förutsättningar för en välordnad renskötsel genom att ge samebyns ledning sådana befogenheter att den vid behov kan få till stånd en rationell rendrift, även om minoriteten i byn skulle ställa sig passiv eller t. o. m. ogillande till planläggningen. En följd av denna satsning på byns ledning är enligt de sakkunniga att de nuvarande bestämmelserna om in- skridande mot enskilda näringsutövare (26 % renbeteslagen) blir överflödiga. I lagen bör dock finnas regler för de undantagsfall då på grund av passivitet eller otillräcklig kompetens eller av annan anledning renskötseln är brist- fällig. Ett sådant missförhållande kan nämligen, om det inte rättas i tid, medföra mycket stora skador och förluster både för byns egna medlemmar och för utomstående, exempelvis markägare och angränsande samebyar. Enligt de sakkunniga skulle det inte stå i god överensstämmelse med den självständiga ställning som samebyarna avses få i förhållande bl. a. till administrationen att behålla nu gällande befogenheter till direkta myndig- hetsingripanden. I stället föreslår de sakkunniga en kombination av de åt- gärder som enligt den numera upphävda lagen (1947: 288) om uppsikt å jordbruk skulle företas vid vanhävd samt den i lagen om vissa gemensam- hetsanläggningar upptagna anordningen att syssloman kan förordnas att överta förvaltningen. Sålunda föreslås —-— efter förebild i 5 g uppsiktslagen —— att lantbruksnämnden, sedan renskötseln i viss sameby konstaterats vara bristfällig, skall söka att med byn träffa skriftlig överenskommelse, varige- nom byn åtar sig att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder för att avhjäl- pa bristerna. Åtgärderna kan avse exempelvis att genom ökad utslaktning nedbringa byns renantal till fastställt maxlmiantal eller övergång till för- bättrad ordning vid flyttningarna. Om försökct inte leder till avsett resultat, vare sig därför att överenskommelse inte kan träffas eller därför att byn

underlåter att uppfylla sina åtaganden, bör lantbruksnämnden fullfölja ärendet genom att anmäla förhållandet till länsstyrelsen (jfr 6 & uppsikts- lagen). I fråga om länsstyrelsens befattning med ärendet bör däremot en— ligt de sakkunniga andra regler införas än de som tillämpades i uppsikts— lagen (7 €). Enligt denna lag skulle de nödiga åtgärderna mot vanhävd före- skrivas av länsstyrelsen själv, som därvid ägde förelägga vite. För rensköt- selns förhållanden är det enligt de sakkunniga lämpligare att, som skett i 33 å andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, överlämna till en av länsstyrelsen utsedd syssloman att både besluta om vilka åtgärder som behöver vidtas och se till att de blir utförda. De sakkunniga föreslår därför befogenhet för länsstyrelsen att förordna syssloman att omhänderta ren- skötseln inom betesområdet och förvalta byns övriga ekonomiska angelägen- heter intill dess bristerna blivit avhjälpta.

I fråga om förutsättningarna för lantbruksnämndens ingripande mot bristfällig renskötsel föreslår de sakkunniga en medelväg mellan de stånd- punkter som uppsiktslagen och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar intar. Enligt den förra lagen (4 5) kan ingripande ske på lantbruksnämn— dens eget initiativ. Enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar (33 å andra stycket) kan ingripande ske endast på begäran av fastighetsägare, dvs. delägare i gemensamhetsanläggningen. De sakkunniga anser det varken nödvändigt eller lämpligt att införa initiativrätt —— och därmed även till- synsplikt — för lantbruksnämnden, vars möjligheter till förtroendefullt samarbete med samebyarna därigenom skulle sättas i fara. Å andra sidan kan inte bara samebyns egna medlemmar utan också tredje man, såsom markägare, angränsande samebyar och byns borgenärer, ha ett väsentligt intresse av att få en bristfällig renskötsel sanerad. På grund härav föreslås att behörighet att påkalla ingripande av lantbruksnämnden skall tillkomma såväl medlem av samebyn som annan vars rätt är beroende av renskötseln inom byns betesområde. De sakkunniga framhåller att det otvivelaktigt är en mycket radikal åtgärd som tillgrips, när en syssloman förordnas. Avsik- ten är att han skall överta huvuddelen av både bystämmans och styrelsens befogenheter och han får således bl. a. rätt, att utdebitera erforderligt för- skott av de renskötande medlemmarna och att slutligt fördela samebyns ut- gifter. Det blir också sysslomannen som har att leda renskötseln inom byns betesområde och anställa erforderlig arbetskraft. Sysslomannens ställning blir därigenom närmast jämförlig med en konkursförvaltares.

Då syssloman övertar bystämmans och styrelsens funktioner, bör det fin- nas möjlighet för byns medlemmar att överklaga hans avgöranden hos läns- styrelsen. Av särskild vikt är enligt de sakkunniga att en överprövning kan komma till stånd i bidragsdebiteringsfrågorna. Klagorätten bör dock inte vara begränsad till dessa frågor, även 0111 den av tidsskäl kanske inte får så stor betydelse i andra fall. För att sysslomannens förvaltning skall bli ef- fektiv måste nämligen hans beslut kunna verkställas omedelbart, om inte länsstyrelsen förordnar om inhibition.

Sysslomannen bör givetvis få ersättning för sitt arbete. Arvodet bör be— talas av byn och bestämmas av länsstyrelsen. De sakkunniga påpekar att förslaget i denna del överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar (33 å tredje stycket). Arvodes— kostnaden utgör en gemensam utgift för samebyn, som fördelas mellan byns samtliga renskötande medlemmar i förhållande till deras reninnehav.

Departcntentschefcn

De sakkunnigas förslag har godtagits av remissinstanserna och föranle- der inga erinringar från min sida. Som yttersta utväg för att få renskötseln sanerad bör alltså finnas möjlighet att tillgripa tvångsförvaltning genom syssloman. Syssloman behöver inte vara av samisk härkomst. En sådan ordning bör självfallet anlitas endast då det visar sig omöjligt för lantbruks- nämnden att genom förhandlingar med samebyn vinna rättelse.

SSR har anmärkt att sysslomannens befogenheter utformats onödigt vitt— gående. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att alla frågor som antingen rör renskötseln eller som annars kan föranleda utgift för byn skall tillhöra sysslomannens behörighetsområde. I fråga om angelägenheter av annat slag, t. ex. att bevaka bymedlemmarnas intressen i upplåtelsefrågor, bör byns vanliga organ fortsätta att fungera.

Renmärken

På förslag av de sakkunniga har under denna rubrik tagits in bestämmel- serna i lagen (1960: 144) 0111 renmärken. Gällande bestämmelser har därvid behållits i huvudsak oförändrade. Det kan, som de sakkunniga framhåller, från olika synpunkter vara lämpligt att i ett lagvcrk sammanföra de sär- regler rörande rennäringen som skall beslutas av Kungl. Maj:t och riksda- gen gemensamt.

73 & Paragrafen motsvarar 1 % renmärkeslagen.

'74 5 F örsla stycket motsvarar 35 renmärkeslagen. Andra stycket motsvarar 2 & renmärkeslagen.

75 5 Första stycket motsvarar 4 5 första stycket renmärkeslagen. Med hänsyn till att sameby bör kunna äga renar, t. ex. avelstjurar, har i andra stycket sameby tagits in bland dem som skall kunna få renmärke registrerat för sig. Tredje stycket motsvarar 4 5 andra stycket remnärkeslagen.

76—79 gg

Paragraferna ersätter 5—8 åå renmärkeslagen.

80 &

Paragrafen motsvarar 95 renmärkeslagen. På förslag av de sakkunniga, vilket förslag godtagits av remissinstanserna, har frågan om prövningen av fall av förväxlingsbar likhet mellan renmärken flyttats över från domstol till registreringsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen.

81 &

Paragrafen motsvarar 10 & renmärkeslagen. En smärre saklig ändring har gjorts till följd av att ordningsmannainstitntionen (se 135 renbeteslagen) föreslås bli avskaffad. Ordningsmannens nuvarande uppgifter med ren— märkningen har flyttats över på samebyns styrelse.

82 å Paragrafen ersätter 11 & renmärkeslagen.

83 &

Paragrafens första stycke motsvarar 12 5 första stycket renmärkeslagen. Eftersom ordningsman-nainstitutionen föreslås bli avskaffad, har ordnings— mannens uppgift att i vissa fall närvara vid kalvmärkning flyttats över på den som samebys styrelse utser.

Paragrafens andr-a stycke saknar motsvarighet i renmärkeslagen. Det har införts på förslag av de sakkunniga som anser att huvudregeln i första stycket bör uppmjukas med en bestämmelse som öppnar möjlighet för den som efter utgången av april kan visa att han är ägare till omärkt fjolårskalv att märka kalven. Att det ankommer på samebys styrelse att avgöra huru- vida sådan senare märkning skall få ske eller inte hänger samman med be- stämmelsen i 84 5 första stycket att omärkt fjolårskalv annars skall försäl— jas för samebyns räkning. Att i enlighet med de sakkunnigas förslag låta domstol pröva frågan huruvida sådan senare märkning skall få ske har inte ansetts lämpligt.

84 & Paragrafen motsvarar 13 5 första och andra styckena renmärkeslagen. Vissa jämkningar har gjorts bl.a. med hänsyn till den nya bestämmelsen i 83 5 andra stycket.

Koncessionsrenskötsel

85—89 55 Paragraferna motsvarar 7 kap. 1—3 Så i de sakkunnigas förslag.

Gällande rätt m. m.

Enligt 575 renbeteslagen kan länsstyrelsen lämna särskilt tillstånd till skogsreuskötsel på sådana trakter i Norrbottens län utanför lappmarkerna där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Innebörden av ett så- dant tillstånd äl främst att renskötsel får drivas året runt inom området, trots att enligt reglerna i 3 & renbeteslagen skogsreuskötsel utom lappmar- kerna i allmänhet är tillåten endast under månaderna oktober—april. Som förutsättning för tillstånd gäller enligt 57 & renbeteslagen dels att sökanden är lapp, varmed åsyftas att han enligt 1 & renbeteslagen är renskötselberät- tigad, dels att det för en väsentlig del av traktens befolkning föreligger be- . hov av att renskötsel fortfarande drivs på trakten, dels att sökanden anses lämplig som renskötare och hinder för bifall till ansökningen inte heller i övrigt möter. 575 renbeteslagen innehåller vidare bestämmelser om inne- hållet i den ansökan som måste göras för att tillstånd skall kunna medde- las och om de med tillståndet förenade villkoren. Tillståndet skall lämnas för viss tid, högst tio år. Det skall innehålla föreskrifter bl.a. om det om- råde där renskötseln får bedrivas, om flyttningsvägar och om högsta tillåtna renantal. Om skötesrenar får hållas inom koncessionsområdet, skall också anges hur stor del av renhjorden som sökanden och hans husfolk högst får inneha för egen (lel. Om förutsättningarna för renskötselns drivande i trak- ten ändras eller rättighetens utövande eljest medför olägenheter, kan läns- styrelsen återkalla lämnat tillstånd eller ändra villkoren för detta. Tillstån— det kan också överlåtas på annan renskötselberättigad, om den ursprung- lige tillståndsllavaren blir stadigvarande förhindrad att begagna rättigheten eller om han avlider och dödsbodelägarna inte lämpligen bör utöva rättig— heten.

Enligt 58 5 gäller renbeteslagens allmänna bestämmelser i tillämpliga de- lar i fråga om koncessionsrenskötsel, dock med vissa tillägg och undantag. Bland dessa kan nämnas, att även skötesrenägarna anses tillhöra den lapp- by som skall finnas för renskötseln i koncessionsområdet, att rätten till skogsfång är begränsad till att omfatta virke endast för vissa uppräknade ändamål, att rätt till jakt och fiske inte föreligger på grund av koncessio- nen, att all av renarna orsakad skada skall ersättas av renarnas ägare samt att renräkning skall hållas minst vart femte år och bekostas av renägarna i förhållande till renantalet. Om skötesrenar får hållas, gäller att den som är bosatt inom byns område och där äger eller brukar jordbruksfastighet har rätt att ha renar i vård hos koncessionshavaren på de närmare villkor och i den utsträckning länsstyrelsen bestämmer, dock högst 20 per hushåll.

Skötesrenägarna står därvid samma ansvar för sina renar som koncessions- havaren för sina.

De sakkunniga

Den reglering av koncessionsrenskötselns förhållanden som skedde ge- nom 57 och 58 55 renbeteslagen innebar lösningen av en gammal strids- fråga (se prop. 1928: 23 s. 173—194). Under de tidigare renbeteslagarnas giltighetstid var renskötsel sommartid inte tillåten i dessa trakter, och så sent som år 1917 antog riksdagen skärpta exekutionsbestämmclscr i syfte att få bort de renar som året om hölls nedanför lappmarksgränsen. Be- stämmelserna kom dock inte att tillämpas i praktiken, och sedvanan att även sommartid hålla renar i vissa socknar utanför lappmarkerna gick inte att utrota. Lagstiftaren valde då att avskaffa gällande förbud mot så- dan renskötsel och i stället anvisa lagliga former för näringcns bedrivande (anf. prop. s. 193 f).

Formerna för renskötselns drivande inom koncessionsområdena skiljer sig i viktiga avseenden från renskötseln i övrigt. Även om tillståndet att driva koncessionsrenskötscl lämnas en viss person, som måste vara ren- skötselberättigad, är det i praktiken varken koncessionshavaren eller lapp- byn som huvudsakligen bestämmer om renskötseln. I stället är det en sär- skild organisation, renägarföreningen, som handhar de viktigaste frågor— na, såsom anställande och avlönande av arbetskraft, skadors ersättande och uppförande av slakthagar. De medel som behövs för verksamheten ut- taxeras av renägarna i förhållande till deras reninnehav.

Enligt de sakkunniga finns det ingen anledning att frångå den nuvaran- de ordningen för renskötselns drivande i koncessionsområdena. I själva verket innebär förslaget 0111 lappbyarnas ombildande till samebyar att även den vanliga renskötseln blir organiserad efter i huvudsak de principer som redan tillämpas i koncessionslappbyarna. Den föreslagna salncbyor— ganisationen bör därför i stort sett vara väl lämpad för koncessionsren- skötseln, även om vissa avsteg bör göras.

De sakkunniga förordar att renbeteslagens bestämmelser Om koncessions- renskötsel förs över till den nya lagstiftningen utan större sakliga ändring— ar. Som koncessionsmyndighet föreslås lantbruksnämnden i stället för läns- styrelsen. Vid tillståndsprövningen bör en avvägning ske mellan fördelar- na av den sökta- renskötseln och därmed eventuellt förenade olägenheter för andra näringar i orten. En sådan avvägning synes bäst kunna göras av lantbruksnämnden. Företrädare för de olika näringarna bör få tillfälle att delta vid prövningen. De för renskötseln i allmänhet avsedda bestämmelser- na bör gälla också i fråga om koncessionsrenskötseln, med de avvikelser som är påkallade av hänsyn till de speciella förhållandena i koncessions- områdena. Undantagsbestämmelserna bör kunna göras färre än i 58 & ren- beteslagen, eftersom de föreslagna nya organisations- och driftsformerna

för den vanliga renskötseln i huvudsak är väl lämpade också för konces— sionsrenskötseln. Liksom det f.n. finns en lappby för varje koncessions- område bör i fortsättningen en sameby bildas för att handha renskötseln i ett sådant område. De för samebyarna föreslagna reglerna om kostnadsför- delning m. m. överensstämmer i huvudsak med vad som brukar tillämpas i renägarföreningarna. Särskilda sådana föreningar torde därför inte längre behövas. I fråga om medlemskapet föreslås den betydelsefulla skillnaden mellan koncessionsbyarna och övriga samebyar att i de förra skötesren- ägarna skall anses som medlemmar av byn, vilket de inte behöver vara i en vanlig sameby. Skillnaden sammanhänger med att koncessionsrenskötseln i regel är beroende av att skötesrenägarna, dvs. ägare och brukare av jord- bruksfastigheter inom koncessionsområdet, är villiga att upplåta sina mar- ker till renbetning, något som knappast kan antas bli fallet, om de inte får möjlighet att påverka planeringen och ledningen av byns renskötsel. I så- dana frågor avses omröstningen på koncessionsbys stämma i regel skola ske efter reninnehav. För att skötesrenägarna skall få delta i avgörandet av ärenden som angår dem föreslås att de i sådana frågor skall räknas som renskötande medlemmar. Koncessionshavaren skall vara renförman för byn. Eftersom han i förhållande till myndigheter och tredje man är ansvarig för att koncessionsvillkoren blir uppfyllda, är det lämpligt att han utan särskilt bemyndigande av bystämma eller styrelse ges behörighet att under styrelsens överinseende leda renskötseln inom byns betesområde.

Departemen tschefen

De regler som de sakkunniga föreslagit för koncessionsrenskötseln över- ensstämmer i sak väsentligen med de regler som gäller nu. De sakkunnigas förslag har godtagits eller lämnats utan erinran av det helt övervägande an- talet remissinstanser. Även jag godtar förslaget.

Till 85—89 35 har utan större sakliga ändringar förts över föreskrifter- na i 57 och 58 55 renbeteslagen.

Ansvar, skadestånd och besvär m. m.

I detta avsnitt har tagits in bestämmelser som delvis motsvarar de be- stämmelser som de sakkunniga föreslagit i 6 kap. och 8 kap. 1—15 åå.

De sakkunniga har i 8 kap. 1 och 2 åå föreslagit regler om skyldighet för den som uppsåtligen eller av vårdslöshet dödar renar eller på annat sätt skadar renar att ersätta skadan. Att skadestånd skall utgå i sådana fall följer av allmänna skadeståndsrättsliga regler och särskilda bestämmelser behövs därför inte.

De sakkunniga har vidare i syfte att få till stånd ett ökat samarbete mel- lan skogsbrukels och renskötselns företrädare föreslagit viss underrättelse- skyldighet för den som ämnar avverka skog inom renbetesområdet. Ett

sådant samarbete rekommenderas redan nu i ett Kungl. brev den 21 novem- ber 1958 (nr 24) till domänverket och Skogsstyrelsen samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Enligt detta bör domänverket samråda med lappadministrationen och resp. lappbyar vid planläggningen av bl. a. avverkningar som är av betydelse för renskötseln, och vidare bör skogsvårds- styrelserna i berörda län inom ram'en för sin normala verksamhet sträva efter att åstadkomma bästa möjliga förhållande mellan skogsägarna och samerna. Det bör enligt min mening även i fortsättningen ankomma på Kungl. Maj:t att ge de föreskrifter som kan behövas i detta avseende.

90 5

Första stycket i denna paragraf har viss motsvarighet i 2 kap. 4 5 första stycketi de sakkunnigas förslag.

Med hänsyn till att renskötsel endast i begränsad omfattning förekommer i Västernorrlands, Kopparbergs och Gävleborgs län är det inte lämpligt att i dessa län anordna en särskild administration för renskötseln. I dessa län bör länsstyrelses åligganden i fråga om renskötseln fullgöras av länsstyrel- sen i Västerbottens län såvitt avser Västernorrlands län och av länsstyrel- sen i Jämtlands län såvitt avser Kopparbergs och Gävleborgs län. Motsva- rande bör gälla i fråga om lantbruksnämnds åligganden.

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelse om kompetensfördel— ningen vid indelning i byområden över vissa länsgränser.

I anslutning till denna paragraf vill jag ta upp en annan fråga. De sak- kunniga har föreslagit vissa regler som ger uttryck för den s.k. kom- munikationsprincipen. Sålunda föreslås en regel av innehåll' att myndig- het innan den meddelar beslut eller vidtar åtgärd enligt den nu föreslagna lagstiftningen skall ge de samer som berörs härav tillfälle att yttra sig i ärendet (jfr 8 kap. 5 5 i de sakkunnigas förslag). Enligt min mening be- hövs inga ultryckliga bestämmelser härom i den föreslagna rennäringslagen. Kommunikationsprincipen gäller givetvis även inom rennäringens område.

91 och 92 55 I )arafiraferna finns bestämmelser om ersättning för skada i vissa fall 1 o :; enom renar. Paragraferna har viss motsvaridhet i 6 ha . i de sakkunnigas D D D förslag.

Gällande bestämmelser

I 27—35 55 renbeteslagen ges regler rörande renägarnas skyldighet att gottgöra skador som orsakas av deras renar. Ersättningsskyldighetens om— fattning framgår av 27—29 55. 30 och 31 åå innehåller vissa bestämmelser om sättet för värdering av skadan. I 32—35 åå regleras skadeståndsansvaret i de fall då skada orsakats av renar tillhörande mer än en ägare.

Bestämmelserna om ersättningsskyldighetens omfattning skiljer till en början mellan det fall då skadan inträffat på en trakt där renskötsel inte

under någon del av året är tillåten för den kategori av renskötselberättigade (”fjällappar resp. skogslappar”) vars renar orsakat skadan (29 5) samt det fall då skadan uppkommit på en trakt där den ifrågavarande arten av ren- skötsel åtminstone tidvis är tillåten (27 och 28 55). I det första fallet är renägaren oavsett vållande ersättningsskyldig för all skada som orsakas av hans renar. För skador inom de till renskötselområdet hörande trakter- na gäller däremot att ersättningsansvarets utsträckning varierar från fall till fall, beroende på platsen och tiden för skadans inträde samt arten av den bedrivna renskötseln. Gemensamt för de olika fallen är att ansvaret endast avser skada på gröda.

Minst omfattande är skadeståndsansvaret inom lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen (27 5). Här är en fjällsame ansvarig oavsett vållande endast för skador som hans renar under månaderna juni— augusti orsakat på utestående dvs. växande eller avskuren men ej i lada införd _ gröda på åker eller äng eller viss s. k. utängsslålter. För samma slag av skada som uppkommit under annan tid än juni—augusti är ren- ägaren ansvarig, om skadan vållats uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning. Dock bortfaller detta skadeståndsansvar om även grö- dans ägare visat vårdslöshet genom att han inte tagit nöjaktig vård om sin egendom. För skada på annan mark ovan odlingsgränsen och på renbetes- fjällen är renägaren inte ansvarig. Från vad nu sagts gäller två undantag nämligen dels att ersättningsskyldighet inte föreligger beträffande skada som innehavaren av den fastighet där skadan skett enligt särskilda vid upplåtelsen meddelade eller eljest gällande bestämmelser själv skall stå, dels att skada som någon för renarna ansvarig orsakat i syfte att tillskynda grödesägaren förlust alltid skall ersättas. Skogssamernas skadeståndsansvar inom de delar av lappmarkerna ovan odlingsgränsen där de äger uppehålla sig med sina renar är identiskt med det ansvar som åvilar fjällsamerna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Inom lappmarkerna nedanför odlingsgränsen samt i det 5. k. sedvanerätts- området utanför lappmarkerna och renbetesfjällen är ersättningsreglerna än mer differentierade. Vad först angår utestående gröda på åker, äng eller utängsslåtter är en fjällsame ansvarig oavsett vållande, om skadan inträffat när betesrätt inte är medgiven (28 5 1 mom.). Under annan tid är hans an- svar beroende av uppsåt eller vårdslöshet hos renarnas vårdare och om vårdslöshet med avseende å grödans omhändertagande åvilar dess ägare, fordras för skadeståndsskyldighet att renarnas vårdare haft till syfte att tillskynda grödesägaren förlust. En skogssame är för samma slag av skada ansvarig oberoende av vållande, om skadan a) avser växande eller avskuren men ej bärgad gröda och inträffar under månaderna maj—september, b) avser bärgad men i stack eller hässja utestående gröda och inträffar under månaderna juni—augusti, eller c) inträffar då betesrätt ej är medgiven på trakten (28 5 2 mom.). Har utestående gröda på ifrågavarande marker

skadats under annan tid än under a)—c) angivits, är en skogssame an- svarig endast i fall av uppsåt eller vårdslöshet. Även här krävs direkt skade- görelsesyfte, om grödesägaren varit vårdslös.

Inträffar grödeskada nedom odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen på annan mark än åker, äng och utängsslåtter, är renägarens ansvar bero- ende av om han —— vare sig fråga är om fj ällapp eller skogslapp _— vid tiden för skadans uppkomst ägde betesrätt på trakten eller ej (28 g 3 mom.). Föreligger betesrätt, fordras för ersättningsskyldighet att renarnas vårdare haft direkt skadegörelsesyfte. I annat fall räcker det med vanligt uppsåt eller vårdslöshet vid renarnas bevakning.

Beträffande värderingen av skador, som orsakats av renar, föreskrivs i 30 % renbeteslagen att den skadelidande äger påkalla uppskattning av gode man, vilkas värdering blir gällande, om inte talan instäms till domstol. Gode männens antal är tre. De utses på särskilt sätt. Två av dem utses av den skadelidande som dock i fråga om valet av god man har att hålla sig till de personer som enligt 31 & renbeteslagen i förväg skall ha utsetts av vederbörande lappby bland den bofasta befolkningen eller bland icke ren- skötande samer. Den tredje gode mannen utses av de två först valda eller, om de inte kan enas, av förste konsulenten vid länets lappväsende eller av polischefen i orten.

Renbeteslagens regler om ersättning för skada genom renar bygger på principen om varje renägares individuella ans -'ar för sina djur. Kan det inte utrönas genom vems renar en viss ersättningsgill skada uppkommit, föreligger dock ett gemensamt — men icke solidariskt ansvar för flera renägare. Enligt 32 & renbeteslagen kan sålunda flera renägare som har sina djur i en gemensam hjord eller i olika men sammanblandade hjordar ådömas ersättningsskyldighet i förhållande till sitt renantal i den gemen- samma eller sammanblandade renhjorden. Ett mer långtgående gemensamt ansvar uppkommer, om Kungl. Maj:t enligt 33 & renbeteslagen förklarat ett visst område för skadeersättningsområde. Förutsättningen härför är att skador av större betydelse inträffar år efter år och att de måste anses 'äsentligen bero på försumlighet i renvården. Inom ett skadeersättnings- område föreligger i princip ersättningsskyldighet för alla renägare, som har betesrätt inom området eller som utan sådan rätt ändå haft renar där vid den tid då skadan skedde. En renägare kan dock frita sig från delta- gande i ersättningen genom att visa att skadan inte orsakats av hans renar. Mellan de crsättnlngsskyldiga renägarna skall kostnaderna delas i för— hållande till det antal renar som envar av dem hade inom skadeersätt- ningsområdet. I mål om skada av renar inom sådant område kan ordnings- männen i de berörda lappbyarna företräda byarnas renägare och även, efter samråd med förste konsulenten, träffa förlikning på renägarnas väg- nar (34 å). Den som enligt nu nämnda regler blivit förpliktad att utge skadestånd har enligt 35 & renbetslagen regressrätt mot renägare vars re-

nar visas ha orsakat skadan. Regressrätt föreligger också i förhållande till renägare vars renar fanns i den gemensamma eller sammanblandade lijorden eller inom skadeersättningsområdet utan att detta varit känt då ersättningsskyldigheten fastställdes.

De sakkunniga

Bestämmelserna i 27—29 55 renbeteslagen om ersättningsskyldighetens omfattning är å ena sidan detaljerade på gränsen till svåröverskådlighet, å andra sidan ofullständiga därigenom att de endast täcker en del av olika förekommande skadefall. Bestämmelserna bör omprövas. Ett särskilt skäl för att så bör ske är att skillnaden i rättsställning mellan fjäll- och skogs- reuskötsel i huvudsak föreslås bli avskaffad. Vid fastställandet av ersätt- ningsskyldighetens omfattning är det önskvärt att _en betydande förenk— ling av nuvarande bestämmelser genomförs samtidigt som det bör tillses att förändringarna i renägarnas och de skadelidandes rättsställning blir av måttlig omfattning. Det är emellertid enligt de sakkunniga inte möjligt att bortse från de djupgående förändringar i sättet för renskötselns bedrivande som inträffat under de senaste decennierna. Innebörden av dessa föränd- ringar är främst att renarna inte annat än vid särskilda tillfällen står under direkt övervakning av renägarna och deras folk. Under större delen av året har renarna stor frihet att röra sig inom vidsträckta områden. Den härigenom ökade risken för skadegörelse bör inte ses som ett tecken på att renägarna mer än förr brister i övervakningen av renarna utan som en naturlig följd av övergången till en för vår tid ändamålsenligarc arbetsmetod. Denna ra- tionalisering av rennäringen bör dock enligt de sakkunniga inte genom- föras på bekostnad av utomstående, för skadegörelse genom renar utsatta personer. Det är därför mindre lämpligt att rätten till ersättning görs be- roende av att vållande i form av vårdslöshet vid renarnas bevakning kan läggas renägarna eller deras personal till last. I stället bör skadestånds- skyldigheten i största möjliga utsträckning vara avhängig av objektiva fak- torer, såsom tiden och platsen för skadans inträde, med särskilt beaktande av om renarna vid skadetillfället uppehållit sig inom ett för dem tillåtet område eller inte.

I fråga om platsen för skadans inträde bör man enligt de sakkunniga skilja mellan 1. skada inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, 2. skada inom övriga delar av renskötselområdet dvs. de till renbete särskilt upplåtna delarna av Jämtlands och Kopparbergs län, lappmarkerna nedom odlingsgränsen samt det s.k. sedvanerättsområdet, förutsatt att skadan skett under tillåten betningstid —— 3. skada på trakt där renskötsel inte var tillåten vid tiden för skadans uppkomst. I fråga om ska- dor som orsakats av att renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält, bör dock enligt de sakkunniga särskilda bestämmelser gälla, gemensamma för renskötselområdet och övriga delar av landet.

För skador ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen är det enligt de sakkunniga lämpligt att behålla den nuvarande huvudregeln (27 ä 1 mom. första stycket och 3 mom. renbeteslagen) om ansvar oavsett vållande för grödeskador på odlad mark under tiden juni augusti, dock med vissa jämkningar. Sålunda föreslås ersättningsskyldigheten bli å ena sidan ut- sträckt till trädgårdar, å andra sidan borttagen i fråga om utängsslåtter. Med nuvarande jordbruksmetoder har utängsslåttern inte sådan betydelse för de bofasta att den bör omfattas av skyddsbestämmelserna. Trädgårds- odl-ing däremot är minst lika skyddsvärd som åker och äng. Vidare bör den nuvarande begränsningen av ersättningsskyldigheten till att avse alle- nast grödeskador slopas. Även annan skadegörelse på den odlade jorden, t.ex. nedtrampning av stängsel samt förstörande av prydnadsväxter, bör skäligen gottgöras under ifrågavarande period".

Såvitt gäller skador på odlad jord ovan odlingsgränsen och på renbetes- fjällen under annan tid än juni—augusti gäller för närvarande i princip ersättningsskyldighet för grödeskador vid uppsåtlig skadegörelse och vid vårdslöshet. Om den skadelidande underlåtit att hemföra grödan inom rim- lig tid eller att vidta erforderliga, icke oskäligt betungande åtgärder till skydd för utestående bärgad gröda, bortfaller dock renägarnas ansvar, om inte direkt skadegörelscsyfte kan påvisas hos renskötarna. Enligt de sak- kunniga består den gröda som det här är fråga om i allt väsentligt av hö och annat kreatursfoder, vars värde avsevärt minskar, om det inte bärgas i tid. Bärgningen är i regel slutförd före augusti månads utgång, Med hän- syn härtill och då trakterna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen är avsedda att i första hand begagnas för renskötsel, anser de sakkunniga över— vägande skäl tala för att inom dessa trakter inskränka ersättningsansvaret, såvitt gäller skador på odlad jord under annan tid än juni augusti, till fall av uppsåtlig skadegörelse.

I fråga om skador på utmark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjäl- len föreslår de sakkunniga att nuvarande bestämmelser (27 5 2 och 3 mom. renbeteslagen) i sak behålls, enligt vilka bestämmelser ersättningsskyldig- het föreligger endast vid uppsåtlig skadegörelse.

I fråga om skador inom övriga delar av renskötselområdet, såvitt gäller tid (lå renskötsel är tillåten på trakten, föreslår de sakkunniga i huvudsak samma bestämmelser som i fråga 0111 skador på mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Beträffande odlad jord på trakter nedom odlings- gränsen och utom renbetesfjällen föreslås dock viss utsträckning av skydds- tiden.

Med hänsyn till att vegetationstiden i allmänhet är längre inom dessa trakter anser de sakkunniga det vara befogat att för deras del inbegripa månaderna maj och september i den period varunder ersättningsskyldig- het oavsett vållande skall föreligga för skador på trädgård, åker och äng. De sakkunniga framhåller att bl.a. önskemålet att få till stånd en väsent—

lig förenkling av nu gällande invecklade skadeståndsregler motiverar att ersättningsreglerna utformas i huvudsak enhetligt för hela renskötselom— rådet

För de fall då renbetesrätten överskridits, vare sig detta skett genom att renar uppehållit sig på mark, där renskötsel över huvud taget inte är tillåten, eller genom att renar under otillåten tid funnits inom område där renskötselrätt föreligger under en del av året föreskrivs i 28 och 29 55 renbeteslagen skyldighet för renägarna att oavsett vållande ersätta de av renar orsakade skadorna. Det betydelsefulla undantaget görs dock att upp- såtligt handlande eller vårdslös-het vid renarnas bevakning krävs för att skadestånd skall utgå, om skadan inträffat på annan mark än åker, äng och utängsslåtter samt fråga är om en trakt där renskötsel tidvis är till- låten. De sakkunniga anser att detta undantag från eljest gällande strikta ersättningsansvar för skador som orsakats i samband med' överskridande av renskötselrätten bör slopas. Med hänsyn till att renhjordarna numera ofta lämnas att röra sig fritt inom vidsträcktaområden är det enligt de sakkunniga angeläget att kontrollen över renarna uppehålls genom en om- sorgsfull områdesbevakning, varvid som en minimifordran bör uppställas att gällande regler om betestider iakttas. Att som nu gäller i viss utsträck- ning låta ersättningsskyldighetens inträde vara beroende av att försum- melse vid renarnas bevakning kan styrkas är enligt de sakkunniga. inte till- fyllest vare sig för att tillgodose de skadelidandes rätt eller för att in- skärpa nödvändigheten av en rationell renskötsel med erforderlig kontroll över renarna. Därför förordas en enhetlig regel för alla fall av överskridan- de av renskötselrätten, som innebär att skadeståndsansvar oavsett vållande skall gälla för all av renar orsakad skada på trakt, där renskötsel inte var tillåten vid tiden för skadans uppkomst. Härigenom tillgodoses i viss mån bl. a. ett önskemål från skogsägarhåll om rätt till ersättning för skada på skogsplanteringar.

Slutligen förordar de sakkunniga två undantag från de föreslagna skade- ståndsreglerna. För det första föreslås att en skadelidande, som enligt upp- låtelsekontrakt eller eljest är skyldig att själv svara för skada genom re- nar, inte skall vara berättigad till gottgörelse i annat fall än om skadan orsakats uppsåtligen. Föreskriften avses bli tillämplig även på privaträtts- liga avtal om rätt till renbete utan skyldighet att svara för uppkommande skador. I vad mån ett dylikt avtal är bindande för annan än den som in- gått det, exempelvis för ny ägare av den berörda fastigheten, får bedömas enligt vanliga avtalsrättsliga regler.

Det andra undantaget avser skador som orsakats av att renar kommit in på väg, järnväg eller flygfält. De sakkunniga framhåller att enligt gällan- de ansvarighetslagar —— lagarna den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och den 26 maj 1922 angående ansva-

righet för skada i följd av luftfart åvilar förstahandsansvaret för såda- na skador i allmänhet järnvägens innehavare, bilens ägare eller förare resp. luftfartygets ägare. På grund av särskilda regressbestännnelser (11 å järnvägsansvarighetslagen) kan emellertid utgiven ersättning i regel sökas åter av den som vållat skadan. Något hinder för att regresstalan förs mot en renskötare som genom vårdslöshet vid renarnas bevakning vållat att renar inkommit exempelvis på en landsväg och där orsakat en trafikolycka synes enligt de sakkunniga inte föreligga. De sakkunniga anser att det skulle leda till mycket allvarliga konsekvenser för rennäringen, om man i praktiken skulle tillämpa ett så vidsträckt ansvar för renägarna som nyss angivits. Så torde inte heller ha skett, sannolikt beroende på att det ansetts utsiktslöst att av renägarna erhålla någon mera betydande skadeersättning. Om reglerna om ansvarigheten för de av renar orsakade ersättningsgilla skadorna ändras så att utkrävande av skadestånd underlättas, är det möj- ligt att regressbestämmelserna för ifrågavarande skador skulle bli utnytt- jade i en helt annan omfattning än nu är fallet. Med hänsyn till den före- slagna utvidgningen av det strikta ersättningsansvaret för renarna anser de sakkunniga det vara påkallat att till särskilt övervägande uppta frågan om ersättningsskyldigheten för sådana trafikskador som orsakas av renar. Enligt de sakkunniga är det sakligt sett föga befogat att på rennäringen lägga något ansvar för dylika skador. I den mån renar bidrar till deras upp- komst beror det på att renar kan utgöra ett trafikhinder men inte på att de genom aktivt handlande kan skada trafikanterna eller trafikanordning— arna. Någon möjlighet att i varje särskilt fall förhindra att renar kommer in på vägar och andra trafikleder har renägarna inte. Renen är ej något hemdjur som ständigt står under uppsikt. Att såsom skett beträffande hundar (se NJA 1947: 594) ålägga ägarna ansvaret för att renarna aldrig kommer i vägen för trafiken är därför inte gärna möjligt. I själva verket är det endast trafikanterna själva som kan förhindra att renarnas uppträ- dande i trafiken leder till skador. Det är därför enligt de sakkunniga från trafiksäkerhetssynpunkt lämpligast att låta det ekonomiska ansvaret för trafikolyckor, där renar är inblandade, stanna på trafikanterna. Härtill kommer att det knappast är skäligt att rennäringen belastas med ett eko- nomiskt ansvar för skador som är en följd av den allmänna samhällsut- vecklingen, detta särskilt som möjligheterna att genom försäkringar mildra de ekonomiska konsekvenserna av skadorna är betydligt större för trafikan- terna än för renägarna. De sakkunniga förordar därför en uttrycklig före- skrift om att eljest gällande ersättningsskyldighet för skador genom renar inte skall omfatta sådana skador som orsakats av att renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält. Endast om sådan skada orsakats uppsåtligen av någon för renarna ansvarig anser de sakkunniga att ersättningsskyldighet bör föreligga.

Remissyttrandena

De remissinstanser som har yttrat sig i denna del ställer sig i flera av- seenden kritiska till de sakkunnigas förslag.

SSR anför att de sakkunniga överdrivit betydelsen av den skada som re- nar kan åstadkomma. Några sifferuppgifter angående utdömda ersättningar för renskada lämnas inte. I själva verket torde det årliga beloppet av ut— dömda renskador vara ringa. Samerna påyrkar, att vanliga culparegler, dvs. skadeståndsansvar endast vid uppsåt eller vållande, blir tillämpliga på renskada.

Hovrätten för Övre Norrland anför följande. I fråga om ersättning för skada genom renar har de sakkunniga, såvitt gäller skador ovan odlings- gränsen och på renbetesfjällen, med vissa jämkningar behållit den nu gäl— lande huvudregeln om strikt ansvar för grödeskador på odlad mark under tiden juni augusti. Mot denna bestämmelse görs ingen erinran. För skador på odlad jord under annan tid än juni—augusti inskränks emellertid skade- ståndsskyldigheten till fall av uppsåtlig skadegörelse. Såsom de sakkunniga anför torde den gröda som avses i förevarande sammanhang i allmänhet vara bärgad och införd i lada före augusti månads utgång. Den praktiska betydelsen av en bestämmelse som reglerar ersättningsskyldigheten för tiden september—maj är därför inte stor. I de fall då. höbärgningen inte är av- slutad före den 1 september och någon vårdslöshet i fråga 0111 hemförandet eller skyddet av grödan inte kan läggas dess ägare till last, synes det emel- lertid stötande att markägaren inte skall kunna få ersättning för en av renar orsakad skada på grödan, när den för renarna ansvarige ådagalagt vårdslös- het eller till och med grov vårdslöshet vid bevakningen av djuren. Hovrät- ten anser därför att den nu gällande regeln i 27 g 1 andra stycket första punkten renbeteslagen, enligt vilken skada skall ersättas inte bara vid upp- såtligt utan även vid vårdslöst handlande från den för renarna ansvariges sida, bör behållas. Den i 27 ä 1 andra stycket andra punkten renbeteslagen angivna specialregeln för fall av vållande från markägarens sida synes vida- re böra upphävas, varvid betydelsen av sådant vållande kommer att få av- göras enligt allmänna regler om skadelidandes medverkan till skadan. I sa- kens natur ligger —— med hänsyn till å ena sidan de svårigheter att övervaka renarna som den extensiva renskötselmetoden innebär och å andra sidan markägarens möjligheter att skydda sin gröda att den senare regelmäs- sigt kommer att få svara för hela skadan. Vad därefter gäller skadestånds- skyldigheten inom övriga delar av renskötselområdet tillstyrks den före- slagna huvudregeln för grödcskador på odlad jord under tiden maj—sep- tember. Beträffande sådana skador under annan tid än maj—september vill hovrätten emellertid förorda i överensstämmelse med vad som skett för motsvarande fall ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen att nu gäl- lande regleri 28 5 1 andra stycket och 2 andra stycket renbeteslagen behålls, dock att specialregeln för fall av vållande från markägarens sida upphävs.

Enligt en uttrycklig regel omfattar de sakkunnigas förslag om ersättnings— skyldighet inte skador som orsakats av att renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält. Nu angivna skador skall i stället enligt förslaget ersättas en- dast om de uppsåtligen orsakats av någon för renarna ansvarig. Renbetes— lagens regler om skador genom renar avser endast skador som djuren orsa- kar på andras ägor. För andra skadesituationer får man falla tillbaka på all- männa rättsgrundsatser inom skadeståndsrätten, vilket torde innebära att skadeståndsansvar inte inträder med mindre den som haft djuren i sin vård brustit i skälig tillsyn. Uppenbart är att de speciella förhållandena inom rennäringen och renvården medför stora svårigheter att hålla kontroll över renarna och gör det omöjligt att i varje särskilt fall förhindra, att renar kommer in på vägar och andra trafikleder. Att såsom de sakkunniga be- gränsa ansvaret för de av renar orsakade trafikskadorna till fall av dolus hos den för renarna ansvarige torde dock föra för långt. En sådan regel skulle säkerligen understundom leda till direkt stötande resultat. Bestämmelsen är inte heller ägnad att främja den kontroll över renarna -— särskilt vid flytt- ningar av djuren efter vägarna som inom rimliga gränser måste krävas till förhindrande av trafikolyckor. På anförda skäl avstyrker hovrätten för- slaget att begränsa ansvaret för trafikskada genom renar till fall av uppsåt och förordar att avgörandet i dessa frågor liksom hittills lämnas åt rätts- tillämpningen.

Departementsehefen

Jag tillstyrker de sakkunnigas förslag att den nu gällande bestämmelsen om strikt ansvar för grödeskador genom renar på odlad jord ovanför od- lingsgränsen och på renbetesfjällen i den nya lagstiftningen vidgas till att omfatta alla delar av renskötselområdet där renskötsel är tillåten under hela året. Den allmänna regeln om djurägares ansvar är visserligen nu för tiden att ägaren inte blir ansvarig med mindre han visat sig försumlig i tillsynen över djuret. Det går likväl inte att bortse från de särskilda förhållanden som råder inom renskötseln.

Efter 1920-talet tillämpas inom renskötseln s.k. extensiv drift. Den kän— netecknas av att renarna under barmarkstiden hålls i stora hjordar som inte övervakas kontinuerligt. Som de sakkunniga framhållit bör denna driftsmetod som ur rennäringens synpunkt är rationell inte få användas på bekostnad av utomstående, för skadegörelse genom renar utsatta personer. Det är därför av olika skäl mindre lämpligt att rätten till ersättning görs beroende av att vållande i form av försumlighet vid renarnas bevakning kan läggas någon till last.

Med hänsyn härtill är det enligt min mening lämpligt att även i fortsätt- ningen genom regler om strikt ansvar för renägarna eller rättare sagt för samebyarna, som enligt förslaget skall ombesörja renskötseln, hålla mark- ägare inom renskötselområdet skadeslösa för skador på odlad jord. Till odlad

jord hänför jag då i likhet med de sakkunniga åker, äng eller trädgård. Jag kan också godta de sakkunnigas förslag att såvitt avser odlad jord ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen begränsa regeln om strikt ansvar till vegetationsperioden juni—augusti och såvitt avser odlad mark inom andra delar av renskötselområdet där renskötsel är tillåten året runt till vegeta- tionsperioden maj—september. De skäl som talar för en bestämmelse om strikt ansvar för skada genom renar på odlad jord inom område däl ren- skötseln då är tillåten gör sig enligt min mening med än större styrka gäl- lande inom område där renskötsel inte är tillåten. Detta gäller inte bara i fråga om skada på odlad jord utan även på annan slags mark t.ex. skogs- mark. Längre än till skada på mark bör emellertid enligt min mening inte reglerna om strikt ansvar sträcka sig. Jag anser alltså att reglerna om strikt ansvar för skada genom renar bör begränsas till sådana skador som renar normalt brukar orsaka, dvs. markskador genom bete eller nedtrampning. Jag förordar sålunda att reglerna görs tillämpliga på skada som renarna orsakar 1. på åker, äng eller trädgård under tiden juni—augusti ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen eller under tiden maj september inom annat område där renskötsel får bedrivas året runt, 2. på mark, vare sig odlad eller ouppodlad, utanför renskötselområdet eller 3. på mark inom renskötselområdet under tid då renskötsel inte får bedrivas där.

För andra skadesituationer bör man som hovrätten anfört i sitt remiss- yttrande falla tillbaka på allmänna rättsgrundsatser inom skadeståndsrät- ten, vilket bl.a. innebär att skadeståndsansvar inte inträder med mindre den som haft djuren i sin vård brustit i skälig tillsyn. Allmänna skade- ståndsrättsliga grundsatser bör alltså tillämpas bl.a. på trafikskador som vållats av renar. Någon uttrycklig regel härom behövs inte enligt min me- ning i den föreslagna rennäringslagen . Där har tagits in endast de särskilda reglerna om strikt ansvar.

91 5 har utformats enligt vad jag nu har anfört. I 91 å sägs också att skada som avses där skall ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trak— ten. Det står alltså den skadelidande fritt att välja vilken av dessa byar han vill kräva på skadestånd. Regeln är delvis motiverad av att vissa delar av renskötselområdet inte har lagts ut för viss by. Regeln är också motiverad av den risk för rättsförlust för en skadelidande som svårigheten att utreda renarnas tillhörighet kan medföra.

Har flera byar vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten eller är betesområdet gemensamt för flera byar följer av bestämmelsen att den skadelidande har rätt att söka endera av dem. Att den skadelidande har rätt att söka någon av byarna för hela skadan följ er också av regeln.

Vilken by som slutligen skall svara för skadan blir en fråga mellan byar- na. Är två eller flera byar ersättningsskyldiga och kan det inte utredas att renar från någon av byarna orsakat skadan, skall ansvarigheten enligt

91 å andra stycket fördelas lika mellan byarna inbördes. Om renar från by som utgett ersättning för skada inte alls medverkat till skadan eller i varje fall inte ensamma orsakat denna, bör självfallet finnas möjlighet till re— gresstalan gentemot den by vars renar orsakat skada eller som medverkat till denna. För det fall renar från flera byar medverkat till skadan bör er- sättningsskyldigheten givetvis fördelas mellan dem så rättvist som möjligt. Kan skadorna ej särskiljas, kan det som de sakkunniga föreslagit vara lämp- ligt med en regel om att ansvarigheten fördelas i förhållande till antalet re- nar som utan bevakning fanns i trakten vid tiden för skadans uppkomst. Bestämmelser härom finns i 91 % tredje och fjärde styckena. I 92 & har tagits in bestämmelser om regressrätt för sameby gentemot den som vålla-t skadan.

935

Paragrafen ersätter 36 5 1 sjätte stycket och 2 renbeteslagen. Bestämmel— sen innebär att renägarens rätt till ersättning upphör i och med att ersätt— ningen tillfaller samebyn.

945

Paragrafen, som motsvarar 37 och 38 gg renbeteslagen och 8 kap. 4 5 i de sakkunnigas förslag, innehåller föreskrifter till skydd mot att renarna ofredas av hundar.

95 och 96 55

Paragraferna, som innehåller ansvarsbestämmelser, omfattar ett väsent- ligt mindre antal gärningar än som är kriminaliserade i 59 å renbeteslagen.

I anslutning till 95 5 2 kan anmärkas att renen representerar ett högt värde för renägaren, i normalfallet 300—400 kr. S. k. lockrenar och ledarre- nar värderas ofta åtskilligt högre. Givetvis gäller brottsbalkens bestämmel— ser om förmögenhetsbrott brott varigenom någon angriper den förmögenhet som renarna representerar. I paragrafen har därför inte tagits in någon motsvarighet till de bestämmelser 0111 straff för dödande eller skadan-de av renar som de sakkunniga föreslagit. Däremot kan det vara motiverat att i lagrummet ta in en motsvarighet till bestämmelsen om straff för vissa fall av ofredande av renar.

95 5 4—7 har flyttats över från 14 & renmärkeslagen utan annan saklig ändring än som betingas av de föreslagna ändrade reglerna om kalvmärk- ning.

1 96 & stadgas straff för medlem i sameby som tar virke med åsidosättan— de av bestämmelserna i 17—20 5, där rätten till skogsfång i princip är be- gränsad till husbehov, eller bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 22 5 eller lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller upprättande av ren- längd. Renlängden bestämmer som tidigare framgått en renskötande med- lems inflytande på byns renskötsel och hans andel i byns eventuella rörelse-

överskott. Sådana gärningar lorde ofta komma att innefatta brott som är att. bedöma enligt brottsbalken och då bör denna balk tillämpas. Med hänsyn härtill har angivits att. straff som är stadgat i paragrafen inte skall ådömas, om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken .

975

Denna paragraf motsvarar 63 5 renbeteslagen, som förpliktar same, som har renhjord under sin värd, att hopsamla renhjorden eller skilja ut ren från hjorden, onl det påfordras av vissa myndigheter för verkställande av ”utmätning eller rannsakning efter stulna renar eller av annan laga orsak”, vid äventyr att llandräckningen anskaffas på hans bekostnad, om han treds- kas.

I förslaget har skyldigheten att biträda myndigheterna flyttats över på samebyns styrelse, som ju avses få ansvaret för renskötseln i byn. I övrigt har de nuvarande reglerna behållits väsentligen oförändrade i sak.

985

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om överklagande av samebys beslut, motsvarar 8 kap. 10 5 i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga

En viktig fråga i samband med regleringen av den lokala renskötselar- ganisationen är på vad sätt rättsskydd skall beredas dem som tillskyndas skada genom åtgärd eller underlåtenhet av samebyn och dess organ. Härvid kommer i fråga såväl byns egna medlemmar som utomstående.

Vad först angår rättsskyddet för utomstående, till vilka givetvis räknas även andra samebyar och deras medlemmar, torde i princip inga speciella regler böra införas med avseende på samebyarna, utan samhällets normala talemöjliglleter får anses vara till fyllest. Om inte annan framkomstväg t. ex. polisanmälan, när en viss handling eller underlåtenhet .innefattar brottslig gärning _ slår till buds, innebär det sagda att talan om fullgörelse eller förbud får väckas mot samebyn vid allmän domstol.

I lagen om ekonomiska föreningar (69 5) är frågan om rättsskyddet för föreningsmedlem löst så, att envar föreningsmedlem har rätt att väcka ta- lan mot föreningen vid allmän domstol, om han anser att ett på förenings- stämma fattat beslut inte tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot nämnda lag eller föreningens stadgar. I vissa fall, nämligen om talan grundas på att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast medlems rätt, måste talan väckas inom tre månader från beslutets dag. I annat fall blir beslutet gällande. Om ett beslut strider mot regler, som inte kan åsidosättas ens med alla medlemmars samtycke,

är det däremot ogiltigt, en ”nullitet”, oavsett om klandertalan väckes inom viss tid eller inte. Den talan som åsyftas i 69 5 lagen om ekonomiska för- eningar är talan mot beslut av föreningsstämma, inte mot styrelsebeslut. Styrelsens beslut kan inte överklagas hos domstol. Däremot kan det ändras av föreningen själv, exempelvis genom att föreningsstämman upphäver be- slutet eller tillsätter ny styrelse, som beslutar på annat sätt.

De i lagen om ekonomiska föreningar meddelade reglerna om talerätt mot föreningsbeslut är utformade efter mönster av motsvarande bestämmelser i 1944 års aktiebolagslag (138 &) och torde vara typiska för sammanslutning— ar av privaträttslig natur. Utmärkande för dem är att klagoinstansen (dom- stolen) inte får ingå i prövning av beslutets lämplighet utan endast har att bedöma dess laglighet.

I fråga om flottningsföreningar innehåller lagen om flottning i allmän flottled —— förutom bestämmelser om klandertalan vid domstol (61 å) ett särskilt stadgande (62 5) om befogenhet för flottande att hos länsstyrelsen söka rättelse i vissa av föreningen eller för dess räkning fattade beslut, som förmenas oskäligt betunga flottningen eller vara oförenliga med flottledens intresse eller lända till uppenbart men för de flottande. Härigenom har så- ledes åt länsstyrelsen såsom klagoinstans överlämnats att bedöma även lämpligheten av vissa föreningsbeslut.

En liknande vidsträckt klagorätt har införts i lagen om fiskevårdsområ- den. Enligt 30 's” denna lag får delägare anföra besvär hos länsstyrelsen mot beslut som fattas vid sammanträde med delägarna eller mot ett av styrelsen fattat uttaxeringsbeslut. Som besvärsgrund kan åberopas inte bara att be- slutet strider mot lag eller författning eller mot stadgarna utan även att det kränker klagandens enskilda rätt.

De sakkunniga anser att medlemmarna i de föreslagna samebyarna bör tillerkännas besvärsrätt inte bara på formella utan även på materiella grun- der. Sättet på vilket en sameby handhar skötsel av medlemmarnas renar och fördelar skötselkostnaderna ingriper direkt i renägarnas privata ekono- mi och kommer också att bli bestämmande för deras möjligheter att fort— sätta och utveckla sina företag. Samtidigt har man att räkna med risken för motsättningar mellan olika medlemskategorier, mellan medlemmar med och utan renar, mellan renägare med många och renägare med få renar, mellan skilda familjer och andra renskötargrupper. För medlemmarna i en sameby — liksom för medlemmarna i en flottningsförening eller delägarna i ett fiskevårdsområde saknas i praktiken den möjlighet att undandra sig följderna av ett majoritetsmissbruk som utträdesrätten innebär för med- lemmarna i en ekonomisk förening. Ett utträde ur samebyn innebär näm- ligen att den utträdande om han inte lyckas vinna inträde i en annan sameby _ blir avskuren från möjligheten att utöva sin renskötselrätt och de därmed förenade birättigheterna. Enligt de sakkunniga är det med hän- syn härtill nödvändigt att lämna sådana medlemmar i en sameby som inte

på bystämma kan vinna gehör för sina åsikter befogenhet att hos opartisk myndighet få till stånd en saklig prövning av majoritetens ställningstagande. Talerätten bör därför utformas efter förebild av 30 & lagen om fiskevårds- områden. Det innebär att beslut av samebys stämma eller av syssloman som förordnats att ombesörja renskötseln liksom styrelsens eller sysslomans beslut om infordrande av förskott bör kunna överklagas av medlem, som menar att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det eljest stri- der mot lag eller författning eller mot samebyns stadgar eller kränker hans enskilda rätt. Med den sist nämnda besvärsgrunden avses bl. a. att ett beslut skall kunna ändras, om det — exempelvis genom att otillbörligt gynna någon eller några av medlemmarna på de övrigas bekostnad åsidosätter kla- gandens rättighet att åtnjuta lika behandling med övriga medlemmar vid utnyttjandet av de med renskötselrätten förenade befogenheterna. Som skäl för att även vissa av styrelsen eller av syssloman fattade beslut skall kunna överklagas kan enligt de sakkunniga åberopas att ett ultaxeringsbeslut inne- bär en direkt ekonomisk förpliktelse för delägarna och därför bör kunna överklagas,

Vad härefter angår frågan om lämplig prövningsinstans framhåller de sakkunniga att det från principiell synpunkt otvivelaktigt vore fördelakti- gast om alla överklaganden av samebyarnas avgöranden kunde upptas av allmän domstol. Härigenom skulle på en viktig punkt uppnås överensstäm- melse med vad som gäller beträffande talan mot beslut av en ekonomisk förening. Mot de principiella fördelarna av en domstolsprövning måste emel- lertid enligt de sakkunniga vägas de därmed förenade praktiska olägenhe- terna. Dessa hänför sig främst till de betydande kostnader som numera är förenade med domstolsprocesser. En annan omständighet som talar mot domstolsprövning i detta fall är den påfrestning för det fortsatta samarbe- tet inom byn och i renskötselarbetet som en domstolsprocess måste inne- bära. Särskilt bör uppmärksammas risken för att tillfälliga meningsmotsätt- ningar fördjupas i samband med en muntlig rättegång, där beskyllningar och motbeskyllningar ofta kan förekomma. I jämförelse härmed torde det i regel skriftliga administrativa besvärsförfarandet innebära ganska små risker för sammanhållningen inom byn.

Dessa och andra skäl talar enligt de sakkunnigas mening för att länssty- relsen utgör besvärsinstans i förhållande till de lokala rennäringsorganisa- tionerna. Bestämmelserna härom bör därför i detta hänseende utformas efter förebild av 30 5 lagen om fiskevårdsområden. Liksom i detta lagrum bör besvärstidcn sättas till två månader, varvid tiden skall räknas från be- slutets dag utom när fråga är om besvär mot beslut av styrelsen eller av syssloman, i vilka fall den bör räknas från det klaganden fick del av beslu— tet.

Departementsehefen

De sakkunnigas förslag i dessa delar godtas av remissinstanserna. Vatten- överdomstolen anser sig dock böra uttala viss tveksamhet huruvida de skäl som de sakkunniga anfört mot att låta bymedlem föra talan mot same- byarnas avgöranden hos allmän domstol kan anses bärande.

Jag tillstyrker de sakkunnigas förslag i dessa avseenden. Bestämmelserna i 98% har utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag. 1 paragrafens tredje stycke föreskrivs att beslut varigenom bystämmas beslut ändrats eller upphävts gäller även för medlem som ej fört talan. Denna regel har motsvarighet i annan lagstiftning.

99—102 55

Paragraferna som motsvarar 8 kap. 11—1555 i de sakkunnigas förslag rör talan mot myndighets beslut enligt den nu föreslagna lagen.

I 99 5 första stycket föreskrivs att talan mot beslut av lantbruksnämnd föres genom besvär hos lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till att besvär i de ärenden som enligt lagförslaget prövas av lantbruksnämnd kommer att avse frågor av praktisk natur med starka inslag av ekonomiska och andra ända- målsenlighetssynpunkter bör enligt min mening besvär i dessa ärenden prö- vas av Kungl. Maj:t i statsrådet. 99 å andra stycket har utformats med hän- syn härtill.

I 100 Q' första stycket ges bestämmelser om besvär över länsstyrelsens beslut. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör talan mot länsstyrelsens be- slut enligt den nu föreslagna lagstiftningen föras genom besvär hos Kungl. Maj:t. De sakkunniga anför vidare att det bör vara regeringsrätten som i sista instans avgör dessa ärenden. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att dessa besvärsärenden bör prövas av förvaltningsdomstol.

Kungl. Maj:t har den 20 mars 1970 till lagrådet remitterat ett förslag om förvaltningsrätttsskipningens organisation. Detta förslag innebär bl.a. att mål, som i sista instans skall avgöras av regeringsrätten, i ett stort antal fall först skall prövas av kammarrätten. Enligt förslaget skall vidare i regel av rarje författning framgå huruvida talan skall fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet eller hos förvaltningsdmnstol. De nya bestämmelserna om förvalt- ningsrättsskipningföreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

Avsikten är att nu föreslagen. lagstiftning skall träda i kraft den 1 juli 1971. Lagförslaget har emellertid anpassats till förslaget om förvaltnings- rättsskipningens organisation. Sålunda har i 100 & tagits in en bestämmelse om att sådan talan som här avses skall fullföljas hos kamnmrrätt. Samti- digt har i övergängsbestämmelserna (punkt 4) förts in en föreskrift om att talan mot beslut enligt (len nya lagen av länsstyrelse som meddelats före den 1 januari 1972 skall föras hos Konungen. Eftersom sameby torde vara att hänföra till menighet följer av regeringsrättslagen — 2 5 216) att

mål om beslut av sameby prövas av regeringsrätten. Enligt regeringsrätts- lagen — 2 g 14: 6) —— prövas också mål om renmärken av regeringsrätten. Prövningen av besvär över beslut som i övrigt kan komma att fattas av läns— styrelse under andra halvåret 1971 får ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

100 5 andra stycket ersätter 15 5 första stycket renmärkeslagen vari före- skrivs att talan mot beslut varigenom registrering beviljats inte får föras

I 101 5 har på förslag av de sakkunniga och med förebild i 31 & lagen om fiskevårdsomräden tagits in bestämmelser om en förenklad metod för del- givning av beslut med samebys medlemmar.

I 102 5 klargörs att beslut som avses i 98——100 åå kan verkställas omedel- bart utan att besvärstidens utgång eller eventuell besvärsprövning behöver avvaktas. Självfallet måste det dock finnas möjlighet för klaganden att hos besvärsmyndigheten utverka inhibition av verkställigheten.

Övergångsbestämmelscr

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971. Det finns anledning anta att det blir svårt att vid denna tidpunkt övergå till den nya organisationsformen i alla lappbyar. Funktionärer behöver ut- bildas för samebyarna och den renskötande befolkningen behöver även i öv- rigt få tillfälle att göra sig förtrogen med de nya organisations- och drift- formerna. Med hänsyn härtill föreslås i punkt 7 att Kungl. Maj:t ges möj— lighet att för vissa lappbyar senarelägga övergången till den nya organisa— tionsformen.

I punkterna 2 och 3 föreslås övergångsbestämmelser för de nya reglerna om renmärken. Enligt punkt 2 skall äldre renmärken, som enligt övergångs- bestämmelserna till lagen (1960: 144) om renmärken får behållas till den 1 juli 1975, kunna användas intill fastställt datum oberoende av nya lagens ikraftträdande. Till punkt 3 har från övergångsbestämmelserna till lagen (1960: 144) om renmärken förts över vissa föreskrifter rörande avlyst märke och avbrottsmärke som anbragts enligt lagen (1928: 310) om ren- märken.

Hänvisningar till S12-1

12.2. Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen

I avsnitt 11.4 har nämnts att jag i samråd med chefen för finansdeparte- mentet förordar att avgångsvederlag som i form av engångsbelopp utgår till renskötselutövare som lämnar renskötseln inte skall räknas som skatteplik- tig intäkt. En bestämmelse härom har tagits in i punkt 1 av anvisningarna till 28 % kommunalskattelagen.

13. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget till rennäringslag in- hämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

IQ ... Ul

Rennäringssakkunm'gas förslag till

Lag om rennäringen

1 Kap. Om rätt att idka rennäring

Renskötselrätten

1 5.

Rätt till renskötsel enligt denna lag medför befogenhet för rättighetsha- varen att på sätt nedan anges nyttja land och vatten inom renskötselområ— det till underhåll för sig och renarna.

Renskötselberättigad, som ej tillhör renby, äger endast i den omfattning som framgår av 3 kap. 1 5 tredje stycket eller efter upplåtelse enligt 12 å samma kap. utöva rätt, vilken är grundad på bestämmelse i denna lag.

Särskilda bestämmelser gäller i fråga om den omfattning i vilken befo— genhet enligt denna lag får utövas inom nationalpark.

Renskötselberättigade

2 5.

Rätt till renskötsel enligt denna lag tillkommer person av samisk här— komst, om hans fader eller moder eller någon av deras föräldrar såsom stadigvarande yrke idkat renskötsel inom riket eller biträtt därvid. Adoptiv— barns och dess avkomlingars rätt i detta avseende bedömes efter adoptan— tens härkomst samt adoptantens och dennes föräldrars befattning med ren— skötsel. Rätt till renskötsel tillkommer vidare den som är gift med eller efterle— vande make till renskötselberättigad som avses i första stycket.

När särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen tillerkänna annan person än som avses i första och andra styckena rätt till renskötsel, om han är av samisk härkomst eller är adoptivbarn till person av samisk härkomst eller avkomling till sådant adoptivbarn eller har varit gift med renskötselberät—

tigad enligt första stycket.

Renskötselomrädet

3 5. Under hela året får renskötsel idkas dels i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen, dels på kronomark och renbetesland inom de trakter i lappmarkerna nedom odlingsgränsen, där skogsreuskötsel av ålder förekommit under våren, sommaren eller hösten, dels ock på ren—

betesfjällen i Jämtlands län samt inom de delar av Jämtlands och Koppar- bergs län som särskilt upplåtits till renbete.

Under tiden den 1 oktober—den 30 april eller den längre tid som kan vara avtalad får renskötsel också idkas inom övriga delar av lappmarker- na nedom odlingsgränsen samt inom sådana trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen som efter gammal sedvana använts för renskötsel vissa tider av året. Skulle otjänliga väderleks— eller betesförhållandcn medföra att höstflyttning måste företagas före den 1 oktober eller vårflyttning efter den 30 april, omfattar rätten till renskötsel inom nämnda områden den ytterli- gare tid som med hänsyn till omständigheterna oundgängligen erfordras.

Om renskötsel efter särskilt tillstånd (koncessionsrenskötsel) ges be- stämmelser i 7 kap.

Om expropriation för renskötselns behov stadgas i expropriationslagcn.

4 5. Om det finnes erforderligt för renbetets bevarande eller eljest för ren- skötselns främjande, kan lantbruksnämnden inom viss del av det i 3 5 an— givna renskötselområdet begränsa rätten att hålla renar på bete eller för— bjuda betning under viss tid eller tills vidare.

5 5.

Är visst område, där renskötsel jämlikt 3 5 är tillåten, oundgängligen erforderligt för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna, äger Konungen förordna att området skall undantagas från renskötsel och i samband därmed meddela de bestämmelser angående åtgärder till förebyg- gande av olägenhet för rennäringen i orten som påkallas av undantagandet.

För skada och intrång, som genom undantagandet orsakas rennäringen och ortens renskötselbe1ättigade, skall ersättning lämnas av den för vars räkning omrädet undantages. Ersättningen skall, enligt bestämmelser som meddelas av Konungen, fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas medlemmar beröres av undantagandet. I övrigt äger be- stämmelserna i expropriationslagen om expropriationsersättning och dess fastställande motsvarande tillämpning; och skall vad där är föreskrivet 0111 den exproprierande gälla den för vars räkning området undantages.

6 5.

Innan förordnande enligt 5 g första stycket meddelats, får ägare eller bru- kare av mark, där renskötsel idkas och där den enligt 3 5 första stycket är tillåten under hela året, ej vidtaga sådan väsentlig ändring i markens ny tt- jande att av sevärd skada därigenom kan uppkomma för rennäringen i er- ten.

Första stycket gäller ej bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller by ggnadsplan, och ej heller företag, vars tillåt- lighet skall prövas enligt vattenlagen.

2 kap. Om renbyar

Allmänna bestämmelser

1 5 De trakte1, där renskötsel enligt 1 kap. 35 första stycket får idkas under hela året, skall vara indelade 1 renbyområden. För varje byoml åde skall fin-

nas en renby. Indelningen göres av lantbruksnämnden med beaktande av betestillgången, förekommande hinder för renarnas strövning, renägarnas boplatser och övriga driftsekonomiska omständigheter.

När så anses lämpligt, äger lantbruksnämnden utvidga byområde till att även omfatta trakt, där renskötsel får äga rum endast under del av året.

Om särskilda skäl föreligger, kan två eller flera renbyar tilldelas viss be— testrakt som gemensamt byområde.

För varje renby skall lantbruksnämnden fastställa det högsta antal renar som sammanlagt får hållas.

Bestämmelserna ovan äger motsvarande tillämpning vid ändring av gäl— lande indelning eller fastställt renantal.

2 &.

Renbyn skall tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i enlighet med denna lag handha renskötseln inom byns betesområde, an— skaffa och underhålla därför erforderliga driftsanläggningar samt reglera av renarna orsakade skador. Renbyn bör även främja medlemmarnas övriga gemensamma intressen, men detta skall ske på annat sätt än genom ekono- misk verksamhet.

Med renbys betesområde avses i denna lag det enligt 1 & indelade byom— rådet jämte övriga av byn utnyttjade betesmarker.

Renby får endast efter särskilt uppdrag ombesörja slakt av medlems renar och försäljning av därvid utvunna produkter.

Renby kan besluta att märkningen av medlemmarnas renar icke skall ut- göra ett för byn gemensamt arbete utan skall ankomma på de enskilda med- lemmarna. Även om renmärkningen ingår bland de gemensamma arbetena är medlem oförhindrad att själv märka egna renar.

3 5.

Renbyns medlemmar äger gemensamt nyttja byns betesområde för ren- bete. Beslut angående nyttjandet fattas av byns stämma, styrelse och ren- förman, om annat ej föranledes av 15 5 tredje stycket eller 4 kap. 7 %.

Bystämma kan, för att hindra att det för byn enligt 1 & fastställda ren- antalet överskrides eller för att eljest främja medlemmarnas renskötsel, be- gränsa antalet renskötande medlemmar i byn eller fastställa visst antal renar, som medlem högst får äga, eller föreskriva annan begränsning av med- lemmarnas reninnehav. Den fortsatta driften av renskötselföretag inom byn får dock ej härigenom omöjliggöras eller väsentligt försvåras.

Renby äger avgöra, om renar som tillhör annan än renskötande medlem skall få hållas på byns betesområde. Lämnas tillstånd, skall sådana renar (skötesrenar) vårdas av styrelsen eller den styrelsen utsett. Som skötesre- nar anses dock icke renar som tillhör renskötande medlems husfolk, utan sådana renar skall vid tillämpningen av denna lag räknas till den renskö- tande medlemmens egna renar.

0111 rätt för renby att förfoga över renar med okänd ägare finns bestäm- melser i 5 kap. 13 5.

4 &. Renby registreras hos länsstyrelsen i det län där byns styrelse enligt stad— garna har sitt säte. By, vars styrelse har sitt säte i Kopparbergs län, skall dock registreras hos länsstyrelsen i Jämtlands län.

Hos länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall föras register för inskrivning av de uppgifter vilka enligt denna lag skall anmälas för registrering. .

När renby registrerats, kan byn förvärva rättigheter och ikläda sig skyl— digheter.

Medlemskap

5 5.

Medlem i renby är

a) renskötselberättigad, som deltar i den inom byns betesområde bedriv- na renskötseln;

b) renskötselberättigad, som inom byns betesområde idkat eller såsom stadigvarande yrke biträtt i rennäring och som ej övergått till annat huvud- sakligt förvärvsarbete;

c) den som enligt 6 & beviljats medlemskap i byn; samt (1) renskötselberättigad, vilken är make eller hemmavarande barn till medlem, som under a)—c) sägs, eller är efterlevande make eller omyndigt barn till avliden sådan medlem.

Medlem, som med egna renar själv eller genom sitt husfolk idkar rennä- ring inom byns betesområde, benämnes renskötande medlem.

Renskötande medlems dödsbo får under tre år från dödsfallet fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln. Är dödsbodelägare, som enligt 1 kap. 2 5 äger rätt till renskötsel, under 21 år, räknas tiden från det han eller, om flera sådana dödsbodelägare finnes, den yngste av dem fyllt 21 år.

Den som enligt första stycket är medlem i renby anses ha utträtt ur annan renby, som han förut tillhört.

6 %. Medlemskap i renby kan på bystämma beviljas utomstående renskötsel-

berättigad, som avser att med egna renar idka rennäring inom byns betes- område.

Vägras sökanden inträde, kan länsstyrelsen bevilja honom medlemskap i byn, om den av honom planerade renskötseln bedömes vara till väsentlig nytta för rennäringen i byn samt ej medföra olägenhet av betydelse för byns medlemmar.

Stadgar

7 5.

För renby skall finnas stadgar, som anger:

1. renbyns benämning;

2. den ort inom betesområdet, där byns styrelse har sitt säte;

3. antalet styrelseledamöter och revisorer, tiden för deras uppdrag samt, om suppleanter finnes, motsvarande uppgifter beträffande dem;

4. renbyns räkenskapsår;

5. antalet årliga ordinarie bystämmor samt tiderna för dessa;

6. hur kallelse till bystämma skall ske och andra meddelanden översän— das till medlemmarna för kännedom samt när föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vidtagas;

7. tid för betalning av förlag, som infordrats enligt 9 eller 10 5; 8. den tid efter första ordinarie bystämman, då fordringar och skulder

som uppkommit på grund av slutlig utgiftsfördelning enligt 11 5 förfaller till betalning;

9. vilka fonder byn skall ha, deras ändamål samt hur avsättning till dem skall ske; och _

10. de närmare föreskrifter om renskötseln som anses erforderliga. Stadgarna skall för registrering inges till länsstyrelsen, som prövar att stadgarna tillkommit i föreskriven ordning och att de icke innehåller något som strider mot lag eller författning. Innan registrering skett, äger stad- garna ej giltighet.

Fråga om ändring av stadgarna skall behandlas på bystämma enligt vad i 21—26 åå sägs. Beslut om ändring är ej giltigt, med mindre det på stäm- man biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman företrädda röste- talet samt av flertalet av byns myndiga medlemmar. Bestämmelserna ovan om registrering gäller även beslut om ändring av stadgarna.

Ekonomiska förhållanden

8 5.

Renbys utgifter skall, 0111 annat ej följer av andra stycket, betalas av byns samtliga renskötande medlemmar och fördelas mellan dem i förhållande till deras reninnehav.

Bystämman kan besluta att utgifter för renskötseln, som icke avser med- lemmarnas samtliga renar, skall fördelas mellan ägarna till de renar, för vilka utgifterna göres, i förhållande till innehavet av dessa renar. Sådant beslut kan omfatta visst räkenskapsår eller gälla tills vidare men får ej avse utgift som uppkommit före beslutet.

Medlemmarnas reninnehav beräknas enligt gällande renlängd, om icke längden vid renräkning enligt 4 kap. 2 5 befunnits vara felaktig eller ren- antalet på annat sätt visas ha väsentligt förändrats, sedan längden upprät- tades. Vid tillämpning av beslut, som fattats enligt andra stycket, skall dock renantalet för medlem, vilken visar att del av hans reninnehav ej föranlett utgift som avses med beslutet, i motsvarande män nedsättas.

Renskötande medlem, som utträtt ur renbyn eller upphört med rensköt- sel, är i förhållande till byn ansvarig för de utgifter som belöper på hans reninnehav och avser tid, då han var renskötande medlem. Bestämmelsen äger motsvarande tillämpning på ny renskötande medlem.

9 5.

Till betalning av renbyns utgifter är renskötande medlem skyldig att läm- na nödigt förlag. Förlaget uttaxeras genom att styrelsen upprättar en debi- teringslängd, upptagande det belopp som skall fördelas, vad därav belöper på varje medlem och tiden för inbetalningen.

Förlaget skall för envar renskötande medlem bestämmas till belopp, som är skäligt med hänsyn till hans reninnehav samt omfattningen av det ar- bete han och hans husfolk beräknas komma att utföra för byn under räken- skapsåret.

10 &.

Förslår ej tillgängliga medel till betalning av klar och förfallen skuld, för vilken renbyn svarar, åligger det styrelsen att ofördröjligen infordra förlag enligt 9 g.

Försummar styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt första styc- ket, är de solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera och uttaga erforderligt belopp. Syssloman äger av renbyn uppbära arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

11 %.

Slutlig fördelning av renbyns utgifter för varje räkenskapsår verkställes enligt de i 8 5 angivna grunderna i den förvaltningsberättelse som styrelsen är skyldig att framlägga vid första ordinarie bystämma under närmast föl- jande räkenskapsår. Vid fördelningen gottskrives renskötande medlem till- skjutet förlag samt värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för byn. Vad medlem enligt förvaltningsberättelsen med däri av bystämman beslutade ändringar och tillägg har att fordra av byn eller är skyldig att utge till denna, förfaller till betalning å tid efter stämman som anges i stad- garna.

Värdet för dag eller timme av arbete, som renskötande medlem och hans husfolk kan komma att utföra för byn, skall i förväg fastställas av bystäm- man att gälla till dess nytt sådant värde bestämmes.

12 &.

Underlåter renskötande medlem att inom föreskriven tid erlägga inford- rat förlag enligt 9 5 eller 10 5 eller betala sådan skuld till renbyn som upp- kommit på grund av slutlig utgiftsfördelning enligt 11 %, äger styrelsen eller sysslomannen till säkerhet för byns fordran innehålla och efter tillsägelse till medlemmen låta på offentlig auktion försälja så många av hans renar att fordringen jämte uppkomna kostnader täckes.

Kan bidrag, som påförts renskötande medlem enligt bestämmelserna i 9—11 55, ej uttagas hos honom, fördelas bristen mellan övriga renskötande medlemmar i förhållande till deras inbördes bidragsskyldighet. Bristen ut- taxeras genom debiteringslängd enligt 9 Så. Inbetalas bidraget senare helt eller delvis av den som ursprungligen påförts detsamma eller av någon som övertagit hans renhjord, skall det influtna beloppet tillgodoräknas de med— lemmar, av vilka bristen täckts, i förhållande till vad som utgått från envar av dem.

Om ej länsstyrelsen eller Konungen i samband med besvärstalan förord— nar annat, får till betalning förfallet bidrag uttagas enligt utsökningslagens bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft.

13 5.

Län får av renby upptagas endast under förutsättning att lånet enligt en i förväg uppgjord amorteringsplan skall återbetalas genom årliga uttaxe- ringar på byns samtliga renskötande medlemmar. Lånetiden skall uppgå till högst tio år eller den längre tid för vilken statlig kreditgaranti för lånet beviljats. Uttaxcringarna skall vara så avvägda att lånebeloppet jämte ränta på oguldet kapital kan antagas bli till fullo betalt under den beräknade li- den.

Beslut om upptagande av län är ej giltigt, med mindre det på bystämma biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman företrädda röstetalet. samt av flertalet av byns renskötande medlemmar.

Denna å äger ej tillämpning på tillfälliga lån, avsedda att återbetalas se- nast under nästkommande räkenskapsår.

14 S'. Av renby uppburna intrångsersättningar och avgifter för nyttjanderätts- upplåtelser skall avräknas från byns utgifter under året eller tillföras någon av byns fonder. Om sådan ersättning eller avgift till betydande del utgör ve- derlag för annat än renbetesmark eller hinder i renskötsel, skall dock by- stämman verkställa sådan fördelning av beloppet att medlemmar, som till- skyndats särskild olägenhet genom intrånget eller upplåtelsen, erhåller skä- lig gottgörelse härför.

Styrelse

15 9.

För renby skall finnas en på bystämma vald styrelse, bestående av en eller flera ledamöter. Styrelseledamot skall vara medlem av byn och får ej vara omyndig. Har styrelsen flera ledamöter, skall en av dem vara ordfö- rande.

Styrelseledamot kan genom beslut på bystämma skiljas från uppdraget före utgången av den tid för vilken han blivit utsedd.

Saknar renby beslutför styrelse, äger länsstyrelsen, på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av att behörig styrelse finnes, förordna syssloman att antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter som kan finnas handha byns angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman äger av byn uppbära arvode som bestämmes av länsstyrelsen.

Val av styrelseledamot, skiljande från styrelseuppdrag och annan änd- ring i förhållande som tidigare anmälts skall anmälas till länsstyrelsen för registrering.

16 S. Det åligger styrelsen att —i överensstämmelse med medlemmarnas på by- stämma fattade beslut, i den mån dessa icke strider mot lag eller mot ren- byns stadgar, leda renskötseln inom byns betesområde, ombesörja arbete som fordras för byn, tillse att medlemmarnas gemensamma intressen till- varatages utan att någon medlem missgynnas, uttaga de renskötande med- lemmarnas bidrag till byns utgifter och i övrigt handha byns angelägen- heter. Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande förenar sig vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning och gäller i andra frågor den mening som biträdes av ordföranden vid sam- manträdet. Styrelseledamot får ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot renbyns.

17 5.

Styrelsen företräder renbyn gentemot tredje man samt för byns talan in- för domstolar och andra myndigheter.

Styrelsen kan uppdraga åt särskild renförman att under styrelsens över- inseende leda renskötseln inom byns betesområde och anställa härför er- forderlig arbetskraft.

Om ej annat beslutats på bystämma, äger styrelsen utse särskild firma-

tecknare. Bemyndigande att teckna firma kan av styrelsen återkallas när som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt utsedd firma- tecknare och återkallelse av bemyndigande att teckna firma.

18 5.

Det åligger styrelsen att över sin förvaltning och renbyns verksamhet föra ordentliga räkenskaper, som avslutas för varje räkenskapsår. Byns utgifter skall i räkenskaperna fördelas mellan de renskötande medlemmarna enligt i denna lag angivna grunder.

Minst en månad före den första ordinarie bystämman under räkenskaps- året skall styrelsen till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter un- derskriven förvaltningsberättelse, i vilken redogöres för verksamheten un- der föregående räkenskapsår och för byns ekonomiska ställning.

Av berättelsen skall särskilt framgå ägarna till de renar som under året hållits på byns betesområde och an- talet renar för varje ägare;

årets utgifter för arbetskraft i renskötseln och för vård av renar hos an- nan renby;

vad under året utbetalats i anledning av skador genom renar och vad i detta hänseende vid årets slut återstod att utkräva av renägare inom byn eller av annan renby ;

under året gjorda investeringar och sättet för deras finansiering; renbyns övriga kostnader under året; vilka belopp som under året influtit till och utbetalats från envar av byns fonder;

under året inträffade ändringar i byns upplåning; storleken av de enligt 9 eller 10 & infordrade förlagen; renbyns övriga inkomster under året; vilket belopp envar renskötande medlem påförts i bidrag till byns utgifter under året och vad han på grund av slutlig utgiftsfördelning enligt 11 5 har att fordra av byn eller är skyldig att utge till denna; samt

byns tillgångar och skulder vid årets början och slut.

Revision

19 å.

Styrelsens förvaltning och renbyns räkenskaper skall granskas av en eller flera revisorer. Revisor utses på bystämma.

Om revisor entledigas, avgår eller avlider och suppleant ej finnes, åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor.

Styrelsen skall ge revisor tillgång till renbyns räkenskaper och andrahand- lingar samt i övrigt det biträde som denne begär för uppdraget. Styrelsen får ej vägra revisor begärd upplysning angående förvaltningen.

Medlem, som hos styrelsen påkallar granskning av renbyns böcker, räken- skaper eller andra handlingar, äger få del av dessa på lämpligt sätt.

20 5.

För varje räkenskapsår skall revisorerna avge en av dem undertecknad revisionsberättelse, som överlämnas till styrelsen senast två veckor före första ordinarie bystämman under nästfölj ande räkenskapsår.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorer— nas granskning samt uttalande huruvida anledning till anmärkning beträf-

fande förvaltningen föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärk- ning, skall den anges i revisionsberättelsen. Berättelsen skall innehålla sär- skilt uttalande huruvida ansvarsfrihet för styrelseledamöterna tillstyrkes eller icke.

Revisor, som har en från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig mening eller eljest finner särskilt uttalande erforderligt, äger rätt att till revisionsberättelsen foga yttrande i saken eller att avge särskild re- visionsberättelse.

Bystämma

21 &. Medlems rätt att deltaga i handhavandet av renbyns angelägenheter utövas på bystämma. Den som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet får deltaga i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han efter- satt. Medlem eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som ombud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot renbyns.

22 5. .

Beträffande rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat är be- stämt i denna lag,

1. att varje myndig medlem äger en röst i fråga som rör ändring av stad- garna eller utseende av revisor eller beviljande av ansvarsfrihet för styrel— sens ledamöter;

2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, vil- ken därvid äger en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällan- de renlängd innehas av honom;

3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud;

4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet;

5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stämmans beslut; samt

6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning men i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, vid lika antal röstan- de, av stämmans ordförande.

23 &.

Bystämma öppnas av den styrelsen därtill utsett. Utser de närvarande ej enhälligt ordförande, välj es ordförande efter huvudtalet.

Ordföranden skall upprätta och till godkännande av stämman framlägga en förteckning över närvarande medlemmar och ombud med uppgift om den rösträtt som tillkommer envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller efter en på grundval av densamma företagen omröstning bland de renskö- tande medlemmarna godkänts med eller utan ändringar, gäller den som röst- längd vid stämman.

Över beslut som fattas på stämman skall genom styrelsens försorg föras protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för medlemmarna senast två veckor efter stämman.

24 5.

Styrelsens förvaltningsberättelse samt revisionsberättelsen för det senaste räkenskapsåret skall framläggas på första ordinarie bystänunan varje rä— kenskapsår. På denna stämma skall avgöras frågorna 0111 godkännande av den i förv altningsberättelsen verkställda fördelningen av renbyns utgifter och om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna för den tid be— rättelsen omfattar.

Förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen skall under minst tio da- gar före stämman hållas tillgängliga för medlemmarna hos styrelsens ordfö- rande.

Styrelsen är skyldig att på bystämma lämna de upplysningar 0111 renbyns verksamhet som medlem begär och som kan vara av betydelse för medlem- marna.

25 å.

Byns medlemmar kallas till ordinarie bystämma av styrelsen. Styrelsen kan, när den finner lämpligt, kalla medlemmarna till extra by- stämma.

Bevisor äger, 0111 hans granskning föranleder därtill, skriftligen med an- givande av skäl begära att styrelsen skall utlysa extra bystämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.

Extra stämma skall också utlysas av styrelsen, när det för uppgivet ända- mål skriftligen begäres av minst en femtedel av samtliga myndiga medlem- mar eller det mindre antal som kan vara bestämt i stadgarna.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla medlemmarna till ordinarie bystämma eller till extra stämma, när så- dan beslutats av bystämman eller skall hållas enligt tredje eller fjärde styc- ket, är länsstyrelsen skyldig att på anmälan av röstberättigad medlem eller revisor ofördröjligen utlysa stämma.

26 å.

Kallelse till bystämma skall ske på sätt föreskrives i stadgarna. I kallelsen anges tid och plats för stämman samt de ärenden som skall förekomma på denna. De ärenden som enligt denna lag eller stadgarna skall behandlas på ordinarie stämma behöver dock ej särskilt anges i kallelsen till denna. Skall på stämma behandlas fråga om ändring av stadgarna, intages det huvudsakliga innehållet i ändringsförslaget i kallelsen.

Ärende, som ej angivits i kallelse till stämma, får icke avgöras vid denna, 0111 ej ärendet enligt denna lag eller stadgarna skall förekomma på stämman. Utan hinder av denna bestämmelse kan dock på stämma fattas beslut om ut- lysande av extra stämma.

Skadestånd

27 å.

Angående skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda renbyn eller revisor eller medlem att ersätta skada, som han tillskyndat byn, medlem eller tredje man, samt angående talan 0111 sådan ersättning äger vad som för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonomisk förening till-

lämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 225 3 kap. Om särskilda med renskötselrätten sammanhängande rättigheter Jakt och fiske 1 5. Medlem av renby är berättigad att under tid, då renskötsel är tillåten i trakten, jaga och fiska inom de delar av lappmarkerna och renbetesfjällen som tillhör byns betesområde; dock gäller rätten att jaga icke på inägor. Vanliga inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt och fiske skall iakt- tagas.

Renskötande medlem av renby är också berättigad att enligt bestämmel- serna i första stycket jaga och fiska för sitt uppehälle inom annan renbys betesområde, när han för renskiljning eller annat dylikt ärende tillfälligt vistas där.

Den som ej är men tidigare har varit medlem av renby får till husbehov jaga och fiska inom byns betesområde enligt bestämmelserna i första stycket intill dess tio år förflutit från hans utträde ur byn. Denna rätt gäller dock endast inom betesområdet för den renby han sist tillhörde.

Skogsavverkning 2 5.

Inom lappmarkerna och på renbetesfjällen äger renby avverka skog för virkes användande i renskötseln, såsom till renvaktarstugor, förvaringsbo- dar, broar och stångsel. Medlem av renby får därstädes taga virke för upp- förande eller ombyggnad av annan byggnad än familjebostad, för underhåll av honom tillhöriga byggnader samt till eget behov av 'bränsle och slöjd- virke. '

På mark utom lappmarkerna och renbetesfjällen, där renskötsel enligt 1 kap. 3 & är tillåten, får renby för virkets användande i renskötseln tillgodo- göra sig torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar-samt, för till- fälligt behov, på utmark växande lövträd. Samma rätt tillkommer medlem av renby för underhåll av honom tillhöriga byggnader samt till eget behov av bränsle och slöjdvirke. Därjämte får tall- och grantjur tagas till slöjd- virke.

Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning eller utsyning av vederbörande skogstjänsteman, om ej markens ägare eller brukare sam— tyckt till avverkningen.

Befogenhet enligt första eller andra stycket för utövas endast inom den egna byns betesområde. Medlem av renby äger dock taga bränsle till eget behov, när han för renskiljning eller annat dylikt ärende tillfälligt vistas inom främmande renbys betesområde.

3 5.

För virke, som avverkas på kronomark under kronans omedelbara dispo- sition eller på område som vid avvittring utlagts till allmänningsskog, behö- ver ersättning icke lämnas.

Vid avverkning på annan mark än som avses i första stycket skall ersätt- ning lämnas för värdet på rot av virke från växande barrträd ävensom för rotvärdet av växande lövträd samt tall- och grantjur som tages utom lapp- markerna och renbetesfjällen. Kan parterna ej enas 0111 ersättningen, skall den bestämmas av värderingsman som länsstyrelsen utser.

8 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 51

4 å .

Inom renbys betesområde får lavbevuxna träd fällas, om det är ound- gängligen nödvändigt för att anskaffa foder till byns renar. Härvid skall i första hand torra eller oväxtliga träd avverkas.

Vederbörande skogstjänsteman, markägare eller brukare skall såvitt möj- ligt underrättas, innan avverkning sker, och därvid lämnas tillfälle att an- visa lämpliga träd. Om förhandsunderrättelse ej medhunnits, skall anmälan om utförd avverkning snarast göras till någon av nämnda personer.

5 &. Konungen äger för viss tid förbjuda avverkning enligt 2 5 av växande tall, gran eller björk inom område, där sådan avverkning uppenbarligen kan medföra fara för skogens bevarande eller återväxt.

Stängsel

6 5.

Inom renbys betesområde får byn anlägga arbetshagar och uppföra andra stängsel som erfordras för renarnas bevakning och hanterande. Om sådan anordning är avsedd för stadigvarande bruk, skall dock platsen i förväg an- visas av markens ägare eller brukare. Är renbyn missnöjd med den anvisade platsen, äger lantbruksnämnden på begäran av byn bestämma var stängslet skall anläggas.

Flyttningsvägar 7 5.

Renby är berättigad att låta byns renar flytta mellan skilda delar av byns betesområde. Vid flyttning skall våg tagas, där minsta skada vållas. Upp- kommer tvist om läget av' flyttningsväg, skall lantbruksnämnden besluta därom.

För att få flyttningsvägs sträckning fastställd kan renby begära prövning av lantbruksnämnden. Nämnden skall därvid höra andra berörda renbyar ävensom kommuner och fastighetsägare om den sträckning som sökanden påstår gälla eller begär att få utlagd. Av lantbruksnämnden fastställd sträck- ning skall utmärkas på karta, som hålles tillgänglig hos nämnden samt över- sändes till berörda renbyars och kommuners styrelser.

8 5.

Fastställd eller eljest gällande flyttningsväg får ej avstängas, och ej heller får annan åtgärd vidtagas på eller invid vägen, varigenom dess framkomlig- het avsevärt nedsättes. Föreligger synnerliga skäl för ändring av flyttnings- väg och kan ändring ske utan väsentlig olägenhet för renskötseln, äger dock lantbruksnämnden efter framställning av vederbörande markägare eller brukare förordna därom. Samtidigt skall vid behov annan lämplig f lyttnings- väg anvisas.

Byggnader

9 å. På utmark inom renbys betesområde får byn eller medlem därav uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller liknande för renskötseln erforder-

lig byggnad. I fråga om byggnad för stadigvarande bruk, som nedom odlings- gränsen oeh utom renbetesfjällen uppföres på annan mark än kronomark under kronans omedelbara disposition eller område som vid avvittring ut- lagts till allmänningsskog, skall dock platsen för byggnaden i förväg anvisas av markens ägare eller brukare. Är renbyn missnöjd med den anvisade plat- sen, äger lantbruksnämnden på begäran av byn bestämma var byggnaden ' skall uppföras.

Getskötsel 10 5.

På kronomark under kronans omedelbara disposition får medlem av ren- by för f jällrenskötsel hälla getter på bete under tid, då renskötsel är tillåten i trakten. Antalet getter får dock ej överstiga fem för hushåll.

Ngttjanderättsupplåtelser

11 &. Renskötselberättigad eller renby får ej överlåta eller till annan upplåta rättighet, som är grundad på bestämmelse i denna lag. Efter hörande av berörda renbyar kan Konungen eller myndighet Konung- en bestämmer upplåta särskilda rättigheter i den omfattning och på de vill— kor som anges i 12 och 13 55.

12 5.

På kronomark under kronans omedelbara disposition inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen får upplåtas rätt till jakt eller fiske, om upplåtelsen är förenlig med god jakt- och fiskevård samt kan ske utan avsevärt men för renskötseln och utan besvärande intrång för dem som enligt 1 & första stycket är berättigade att jaga och fiska inom området. När särskilda skäl föreligger, kan upplåtelsen avse all rätt till jakt eller fiske inom visst område.

På kronomark som avses i första stycket får också upplåtas annan nytt- janderätt, 0111 upplåtelsen kan ske utan avsevärt men för renskötseln eller erfordras med hänsyn till den allmänna samfärdseln.

13 &.

Upplåtelse enligt 12 5 skall ske mot avgift, om ej särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet.

Inflytande medel skall, enligt bestämmelser som meddelas av Konungen, fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas med- lemmar beröres av upplåtelsen.

Den till vilken upplåtelse skett är pliktig att själv svara för uppkommande skada genom renar, om ej någon för renarna ansvarig uppsåtligen vållat skadan.

Allmänna bestämmelser

1 &.

Renbys styrelse och renförmannen, om sådan finnes, skall tillse att ren- skötseln inom byns betesområde bedrives på ändamålsenligt sätt och med iakttagande av god renvård. Renarna skall hållas under sådan bevakning att de såvitt möjligt hindras från att göra skada och att komma in på annan renbys betesområde.

Renägare eller annan, som anställts för att biträda i renskötseln, skall följa de anvisningar rörande skötseln som lämnats av styrelsen eller renför- mannen.

Renräkning och renlängd

2 %.

Ordinarie räkning av de till en renby hörande renarna skall verkställas årligen. Den bör göras vid ungefär samma tid varje år.

Extra renräkning skall företagas, om det begäres av renskötande medlem eller av lantbruksnämnden.

Vid renräkning skall skilj as mellan renar av olika kön samt mellan kalvar under ett års ålder och äldre djur. Den som begärt extra räkning skall be- redas tillfälle att närvara vid sådan räkning och kontrollera dess utförande.

Kostnaden för ordinarie renräkning är en gemensam utgift för renbyn. Kostnaden för extra renräkning skall förskjutas av byn. Framgår av sådan räkning att renlängden innehöll fel av väsentlig betydelse, är byn berättigad att återfå kostnaden av den eller dem som kan antagas ha orsakat felet. Renbyns utlägg för annan extra renräkning skall återbetalas av den som be- gärde att räkning skulle ske.

3 5.

För renby skall finnas en av styrelsen upprättad renlängd, upptagande byns samtliga renskötande medlemmar och det räknade eller uppskattade antalet renar för envar av dem. 0111 skötesrenar hålles i byn, skall också derasägarc upptagas i längden med angivande av renantal. AV längden skall för varje ägare framgå antalet renar av olika kön samt antalet kalvar under ett års ålder och antalet äldre djur

Längden skall upprättas årligen på grundval av ordinarie renräkning. Fel i längden, som påvisats vid extra renräkning, skall ofördröjligen rättas. Styrelsen ansvarar för att renlängden överensstämmer med resultatet av se- nast verkställda renräkning.

När medlems eller renägares rättigheter och skyldigheter enligt denna lag beror på antalet renar, skall gällande renlängd äga vitsord, om ej längden vid extra renräkning befinnes vara felaktig eller det eljest visas att någon ägares reninnehav väsentligt förändrats, sedan uppgiften därom intogs i längden.

Främmande renar

45.

Renbys styrelse och renförmannen, om sådan finnes, skall tillse att ut- skiljning av främmande renar, som kommit in på byns betesområde, före-

tages så snart ske kan. Underrättelse om "tid och plats för utskiljning skall i god tid dessförinnan lämnas till styrelsen för envar av de renbyar till vilka renarna kan antagas höra. Sådan renby skall till skiljningen avdela erforder- lig arbetspersonal för att biträda vid skilj ningen och mottaga till byn höran— de renar.

Uteblir renby som underrättats om renskiljning i annan by från skilj- ningen, äger sistnämnda by vidtaga erforderliga åtgärder för äterförande av renar som hör till den frånvarande renbyn. Om återförande ej kan ske utan väsentlig olägenhet, får den by där skiljningen äger rum slakta renarna och försälja dem för ägarens räkning.

5 5.

För renar, som inkommit på främmande renbys betesområde, är den renby till vilken renarna hör skyldig att erlägga vårdavgift till den andra byn.

Vårdavgiften skall motsvara den främmande byns kostnader för nödigt arbete med renarna samt av dessa föranledda utlägg jämte värdet av det bete som renarna tillgodogjort sig inom byns betesområde.

Har mellan renbyar träffats särskild överenskommelse om vårdavgifter, skall den gälla.

Flyttningar

6 5.

Renbys styrelse och renförmannen, om sådan finnes, skall tillse att flytt- ning av de till byn hörande renarna sker i samlade flockar under erforderlig bevakning samt med noggrant iakttagande av bestämmelserna i 1 kap. 3 5 andra stycket om betestidens längd inom delar av byns betesområde. Flytt- ning genom annan renbys betesområde skall ske utan onödigt dröjsmål.

Åtgärder vid bristfällig renskötsel 7 5.

Är renskötseln inom renbys betesområde bristfällig, skall lantbruksnämn- den på begäran av medlem eller annan vilkens rätt är beroende därav söka att med byn träffa skriftlig överensskommelse, varigenom byn ätager sig att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder för att avhjälpa bristerna. Om överenskommelse ej kan träffas eller byn underlåter att fullgöra gjort åta- gande, skall lantbruksnämnden utan dröjsmål anmäla förhållandet till läns— styrelsen, som äger förordna syssloman att omhänderha renskötseln inom betesområdet och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter intill dess bristerna blivit avhjälpta.

Uppgift om sysslomans förordnande eller entledigande skall genast inskri- vas i det register som avses i 2 kap. 4 %.

Syssloman äger av byn uppbära arvode som bestämmes av länsstyrelsen.

5 kap. Om renmärken

1 &. Ren som enligt denna lag vårdas av renby skall, om annat ej följer av S— 11 åå, vara märkt med ägarens av länsstyrelsen registrerade märke inskuret i renens öron.

Om storlek och form av de snitt som ingår i renmärke och om renmärkes utformning i övrigt gäller särskilda av Konungen meddelade bestämmelser.

Registrerat märke får användas för märkning endast vid renskötsel inom den renby som anges i registreringsbeslutet.

2 5. Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift om sökan—

dens nanm och hemvist och om den renby där märket skall användas vid renskötsel. Vid ansökan skall fogas avbildning av märket.

3 g. Renmärkc skall registreras hos den länsstyrelse, vid vilken den med an— sökningen avsedda renbyn enligt 2 kap. 4 5 är registrerad. Länsstyrelsen skall föra register över renmärken och ägarna av dessa.

4 5. Renmärke får registreras endast för renby eller för renägare som är med- lem i den renby ansökningen avser eller som visar sig äga rätt att ha skötes- renar där.

Renägare får ej samtidigt inneha mer än ett registrerat märke.

5 &. Renmärke av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren —— släkt- märke —— får icke utan särskilda skäl registreras för någon, som ej tillhör släkten eller släktgrenen.

6 5. För registrering av renmärke krävs, a) att märket tydligt skiljer sig från annat giltigt märke, som används

eller får användas på renar med vilka sökandens renar kan sammanblandas, samt

b) att märket har en form som såvitt möjligt skyddar mot olovlig 0111- märkning. Utan hinder av bestämmelsen under b) får släktmärke registreras, om re- gistreringen medges av sådan innehavare av äldre märke av samma grundtyp som kan lida skada genom registreringen.

7 5. Den som vid renmärkning vill begagna av honom genom avtal eller an- norledes förvärvad rätt att använda annans registrerade renmärke skall hos länsstyrelsen ansöka om märkets registrering för sin räknind.

8 5. Registrerat renmärke skall av länsstyrelsen avlysas, om a) märkeshavaren hos länsstyrelsen anmäler att han icke vidare ämnar använda märket vid renmärkning; b) märket under tio är icke använts vid renmärkning ; c) märket efter flyttning av renar icke vidare skall användas i någon vid länsstyrelsen registrerad renby; och

d) rätt att ha renar i renby icke längre tillkommer märkeshavaren eller hans dödsbo.

Avlyses märke efter anmälan enligt a), får det behållas på därmed märkt ren under tio år från dagen för avlysningen.

9 5.

Är två eller flera registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att de antingen lätt kan förväxlas eller lätt kan ändras så att de överensstämmer med varandra, och är likheten till skada för någon av märkeshavarna eller för renby, äger den skadelidande hos länsstyrelsen begära att ett eller flera av märkena skall avlysas eller ändras.

Avlyses eller ändras märke enligt första stycket, får det bibehållas oför- ändrat på märkt ren under tid som länsstyrelsen bestämmer.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om av- brottsmärke enligt 10 5 och avlyst märke, som bibehållits på ren enligt 8 5 andra stycket. I stället för avlysning skall dock föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.

10 %.

Byter märkt ren ägare, bör i första hand ommärkning med den nye äga- rens märke ske. För ommärkning fordras dock tillstånd av styrelsen i den renby där ommärkningen skall äga rum. Sker ej ommärkning, skall det re- dan inskurna märket på renen förses med ett avbrottsmärke, som skiljer renen från andra renar med samma huvudmärke. För avbrottsmärkning fordras tillstånd av styrelsen i den renby som i fortsättningen skall vårda renen.

Vid annat förvärv än på grund av giftorått, arv eller testamente fordras överlåtarens samtycke till ommärkning och avbrottsmärkning.

Ommärkning och avbrottsmärkning får endast ske i närvaro av renför- mannen eller annan av styrelsen för den renby som skall godkänna märk- ningen utsedd person eller också inför två Vittnen.

Avbrottsmärke får ej bibehållas på därmed märkt ren längre än tio år efter det styrelsens medgivande gavs.

11 %.

Dödsbo efter avliden renägare får begagna det märke som registrerats för den avlidne.

12 5.

Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av det år då kalven fötts. Märkning får dock ske även efter denna tid intill den 1 maj, om märkningen utföres i närvaro av renförmanncn eller annan av renbyns styrelse utsedd person eller också inför två vittnen.

Den som efter den 1 maj visar sig vara ägare av omärkt fjolårskalv får märka kalven med sitt registrerade märke, om det medges av renbyns sty- relse eller domstol på hans talan lämnar tillstånd därtill.

Anträffar den som märker egna renar annans renko med omärkt kalv, hör han märka kalven med moderns märke. Är detta avbrottsmärke eller avlyst märke, skall i stället ägarens registrerade märke, om det är känt, åsättas kalven. Den som sålunda märkt annans kalv äger få gottgörelse av ägaren.

13 %.

Anträffas inom renbys betesområde annan omärkt ren än årskalv och märkes ej renen enligt 12 5, skall den omhändertagas av renbyn och säljas

levande eller slaktas och säljas. De medel som därvid erhålles tillfaller ren- byn.

Anträffas inom renbys betesområde ren med förfalskat, förstört eller okänt märke e