SOU 2005:84

En ny uppgifts- och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare

En ny uppgiftsoch ansvarsfördelning mellan polis och åklagare

Delbetänkande av Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU)

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003. – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Omslag, foto: Jan Rietz Grafisk formgivning: Susan Nilsson, Jupiter

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den 7 december 2000 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en beredning med tre ledamöter med uppdrag att verka för rättsväsendets utveckling. Regeringen bemyndigade samtidigt departementschefen att utse en av ledamöterna att vara ordförande samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt beredningen.

Som ledamöter i beredningen förordnades fr.o.m. den 7 december 2000 generaldirektören Anders Eriksson, ordförande, samt fr.o.m. den 1 januari 2001 dåvarande hovrättspresidenten numera lagmannen Lars Eklycke och ordföranden och chefen för Allmänna reklamationsnämnden Lotty Nordling.

Som sakkunniga förordnades fr.o.m. den 1 januari 2001 dåvarande expeditionschefen Lars Dahllöf (t.o.m. den 31 augusti 2001), sedermera länspolismästaren Anders Danielsson, enhetschefen Birgitta Holmgren och överåklagaren Krister Waern (samtliga t.o.m. den 31 december 2003) samt fr.o.m. den 1 februari 2002 dåvarande expeditionschefen numera generaldirektören Thomas Rolén och fr.o.m. den 7 april 2005 expeditionschefen Nils Öberg.

Som experter förordnades fr.o.m. den 1 januari 2004 överåklagaren Björn Ericson, professorn Peter Fitger (i viss del av uppdraget), biträdande chefsjuristen Lars-Åke Johansson (t.o.m. den 31 maj 2005), polismästaren Peter Tjäder och chefsrådmannen Lars Trägård (t.o.m. den 31 maj 2005) samt fr.o.m. den 1 augusti 2004 generaldirektören Gudrun Antemar och fr.o.m. den 1 januari 2005 Birgitta Trägårdh (se nedan).

Som sekreterare åt beredningen förordnades fr.o.m. den 7 december 2000 numera ämnesrådet Per Lagerud och f.d. hovrättsassessorn Birgitta Trägårdh (t.o.m. den 31 december 2004, därefter som expert). Som sekreterare förordnades också fr.o.m. den 1 januari 2002 hovrättsassessorn Johan Sjöö (t.o.m. den 31 augusti 2003) och fr.o.m. den 1 augusti 2004 hovrättsassessorn Ulrika Geijer. Per Lagerud och Birgitta Trägårdh har varit sekreterare i de frågor som behandlas i detta betänkande.

Beredningen har tagit namnet Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) och har tidigare överlämnat delbetänkandena

1. Snabbare lagföring 1 – Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59),

2. Snabbare lagföring 2 – Förenklad brottsutredning (SOU 2001:93),

3. Snabbare lagföring 3 – Snatteribrott (SOU 2002:44),

4. Snabbare lagföring 4 – Ett snabbförfarande för brottmål (SOU 2002:45),

5. Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen (SOU 2003:74),

6. Läget i rättsväsendet och förslag till fortsatta reformer inom brottsutredningsverksamheten m.m. (SOU 2003:114), och

7. Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m. (SOU 2005:38). Vi får härmed överlämna delbetänkandet En ny uppgifts- och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare. Vårt arbete fortsätter med andra utestående frågor.

Stockholm i oktober 2005 Anders Eriksson Lars Eklycke Lotty Nordling

/Per Lagerud

Förkortningar

Bet. betänkande BrB Brottsbalken BRÅ Brottsförebyggande rådet Dir. Kommittédirektiv Ds Betänkande i departementsserien FAP Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet JO Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen) eller Justitieombudsmännens ämbetsberättelse JuU Justitieutskottet Prop. proposition RB Rättegångsbalken RÅ Riksåklagaren RÅFS Riksåklagarens författningssamling SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SU Statsutskottet SvJT Svensk Juristtidning ÅFS Åklagarmyndighetens författningssamling

Sammanfattning

Inledning

Vi har enligt våra huvuddirektiv (Dir. 2000:90, se bilaga 1) i uppdrag att undersöka möjligheterna att än mer öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. Inom ramen för det uppdraget har vi fyra särskilt angivna huvuduppgifter. När det gäller lagföringen av brott skall vi särskilt undersöka möjligheterna att förkorta den genomsnittliga tiden från brottsanmälan till dom och straffverkställighet. Vi skall också särskilt överväga på vilket sätt brottsutredningsverksamheten ytterligare kan förbättras. Därutöver skall vi uppmärksamma frågor om utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet inom rättsväsendet samt övergripande frågor om rättsväsendets myndigheters lokalisering.

Genom tilläggsdirektiv av den 20 november 2003 (Dir. 2003:145, se bilaga 2) fick vi i uppdrag att bl.a. göra en översyn av uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare. Regeringen anger i direktiven att vi skall överväga om en ändrad fördelning kan bidra till att öka effektiviteten och kvaliteten i det brottsbekämpande arbetet. I den frågan skall vi enligt regeringen utgå från att åklagarinsatserna skall intensifieras när det gäller den mer kvalificerade brottsligheten och att åklagarna där skall delta i brottsutredningarna mera aktivt och i större omfattning än i dag. En utgångspunkt skall då enligt regeringen vara att åklagarna skall ges bättre reella möjligheter att påverka brottsutredningarnas förlopp, få ett tydligare helhetsansvar för utredningarnas kvalitet och resultat och avlastas från uppgifter som inte kräver åklagarinsats. Vi skall också enligt regeringen utgå från att polisen alltid skall vara förundersökningsledare i utredningar som inte rör allt för kvalificerad brottslighet. I övrigt anger direktiven att vi skall överväga bl.a. om polisen behöver tillföras ytterligare juridisk kompetens, om det finns

skäl att förändra ledning och styrning över tillgängliga utredningsresurser, om förbättringar kan göras genom att utredningsarbetet bedrivs i gemensamma utredningsgrupper, om det finns behov av åklagarkompetens vid polisens spanings- och kriminalunderrättelseverksamhet, om det finns anledning att polis och åklagare samlokaliseras helt eller delvis och om polis och åklagare i större utsträckning bör utfärda gemensamma riktlinjer för utredningsarbetet.

En ny uppgifts- och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare

Inriktningen av en reform

Utgångspunkten för en förändring av uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare är att en sådan skall göras bara om det kan bidra till att öka effektiviteten i den brottsbekämpande verksamheten. Målet är att fler brott skall klaras upp och att det skall ske en ökad lagföring.

Uppgifts- och ansvarfördelningen har varit i stort sett oförändrad under det senaste halvseklet. Samtidigt har brottsligheten förändrats och antalet inkomna brottsanmälningar har ökat. Dessutom har nya brottsformer och brottsverktyg tillkommit och metoderna förändrats, exempelvis genom den moderna tekniken. Den tekniska utvecklingen har medfört att samhället på vissa områden blivit säkrare medan det på andra områden har öppnats nya möjligheter för brottsliga angrepp. Avkriminalisering har gjort att antalet enkla bötesbrott har minskat. Däremot har antalet grövre brott ökat och den organiserade, ofta gränsöverskridande brottsligheten har vuxit i omfattning och komplexitet. På så sätt har brottsligheten blivit mer svårutredd och utredningarna allt mer komplicerade. Sett över en längre period har utvecklingen när det gäller uppklarningen och lagföringen av brott varit mycket negativ. Uppklarningsprocenten är i dag för de flesta brottstyperna, särskilt mängdbrottsligheten, oacceptabelt låg.

Åtgärder måste sättas in för att göra brottsutredningsverksamheten effektivare. För att lyckas i bekämpningen av den grövre brottsligheten, främst den organiserade, krävs bl.a. att brottsutredningarna utförs mer målinriktat och med fokus på att skapa underlag för

den bedömning som åklagarna skall göra inför beslut om lagföring. För att det skall vara möjligt är det nödvändigt att åklagarnas arbete intensifieras och att de har möjlighet att ta ett helhetsansvar för utredningarna.

Till mängdbrottsligheten räknas exempelvis snatteri och andra tillgreppsbrott samt skadegörelse- och misshandelsbrott. Det är mycket viktigt att öka effektiviteten även i bekämpningen av den brottsligheten. Utredningarna kan i stor utsträckning ske efter standardiserade metoder. Den kvalificerade resurs som åklagarna utgör är begränsad och skall i stort sett inte behöva tas i anspråk vid mängdbrotten. Polisen bör därför på egen hand sköta sådana utredningar. På så sätt kommer rättsväsendets resurser att användas där de gör störst nytta.

Vår bedömning är alltså att i stora eller i övrigt komplicerade brottsutredningar behövs en mer omfattande åklagarinsats. Åklagaren bör i än högre grad än i dag styra utredningens hela förlopp så att den tidigt och tydligt inriktas på de ofta komplicerade frågorna om brott har begåtts och vem som är skyldig till brottet. Åklagarens juridiska kunskaper och erfarenheter av brottmålsprocessen skall användas för att koncentrera utredningen på sådant som är relevant för åtalsfrågan. Åklagarna måste då avlastas andra arbetsuppgifter. Enligt vår mening är det dock inte möjligt att avlasta åklagarna uppgiften att föra process i domstol. I stället är det främst förundersökningsledarskapet i ärenden som inte är omfattande eller komplicerade som skulle kunna komma i fråga. Sådana bör i stället kunna skötas av polisen, under förutsättning att det samtidigt säkerställs att polisens förundersökningsledare har nödvändig kompetens.

Närmare om uppgifts- och ansvarsfördelningen

Vid rättegångsbalkens ikraftträdande år 1948 gällde att åklagaren ledde samtliga förundersökningar så snart någon kunde skäligen misstänkas för brottet. Det gällde oavsett brottets svårhetsgrad. Åklagare har även i dag behörighet att leda samtliga förundersökningar. Polismyndigheten får leda endast sådana förundersökningar som är av enkel beskaffenhet. Därutöver har polismyndigheten behörighet att leda samtliga brottsutredningar under spaningsstadiet, dvs. när det saknas en skäligen misstänkt person, om det inte finns särskilda skäl för ett åklagarinträde. Den närmare fördelningen av förundersökningsledarskapet finns reglerat av Riksåklagaren (nu-

mera Åklagarmyndigheten) och Rikspolisstyrelsen i det s.k. fördelningscirkuläret och fastställs lokalt.

Trots att utvecklingen har medfört att polisen i dag leder många brottsutredningar, och kanske t.o.m. sådana som inte är av enkel beskaffenhet även om utredningen har lämnat spaningsstadiet, leder åklagarna förundersökningar som egentligen inte fordrar åklagarkompetens.

Många av de utredningar som inte kan sägas vara av enkel beskaffenhet kan ändå genomföras på ett standardiserat sätt. I sådana fall är åklagarens medverkan en ren formalitet. Det är inte ändamålsenligt att åklagare leder sådana utredningar. Åklagarens medverkan kan inte heller motiveras med skäl som har att göra med den enskildes rättssäkerhet eller sägas främja en snabbare handläggning. Åklagaren måste i de flesta fall ändå läsa in hela förundersökningen när den har redovisats från polisen. Trots att utredningen har varit åklagarledd går ett beslut i åtalsfrågan i princip inte att fatta snabbare än om polisen hade lett förundersökningen.

Lagtexten bör ge uttryck för att det är de mer komplicerade ärendena som skall ledas av åklagaren. Det gäller sådana fall där åklagarens juridiska kunskaper och erfarenheter av brottmålsprocessen behövs. Som exempel kan nämnas brottutredningar som kräver mer kvalificerade rättsliga bedömningar, som rymmer besvärliga bevis- eller bevisvärderingsfrågor eller utredningar där saken är omfattande genom mängden inblandade personer eller mängden brott. Självklart spelar brottets svårhetsgrad också en roll i sammanhanget, men behöver inte nödvändigtvis vara avgörande. Med dessa utgångspunkter anser vi att rekvisitet för åklagarledda förundersökningar bör uttryckas så att saken skall vara av ”omfattande eller svår beskaffenhet”. Med ett sådant rekvisit kan exempelvis något eller några fall av grov stöld som regel utredas under polisens förundersökningsledarskap. Finns t.ex. en internationell anknytning kan saken vara av svår beskaffenhet. Vid ”stöldturnéer” där antalet brott är betydande, kan omfattningen i sig motivera ett åklagarinträde, i vart fall om det är fråga om olika typer av brott som kräver olika typer av utredningsåtgärder och där bevisfrågor av olika slag kommer i förgrunden. Med svår beskaffenhet skall således avses dels fall där saken är av komplicerat slag, dels fall där det rör sig om mycket allvarlig brottslighet.

Vi anser vidare att den nuvarande ordningen med att Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen närmare preciserar fördelningen av förundersökningsledarskapet bör behållas.

Vi har inte kunnat göra några säkra beräkningar av antalet brottsutredningar som genom vårt förslag skulle kunna föras över till polismyndigheternas förundersökningsledning. Ett skäl till det är att fördelningen ytterst kommer att bestämmas av myndigheterna.

Så mycket kan dock konstateras att vårt förslag ger förutsättningar för och bör leda till att ett avsevärt antal brottsutredningar kan överföras till polisens förundersökningsledning, vilket i sin tur leder till att avsevärd åklagartid kan frigöras till förmån för sådana förundersökningar som kräver en aktiv åklagarledning.

Förundersökningar mot personer under 18 år m.m.

I lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare finns regler om handläggningen hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. En förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år skall alltid ledas av åklagare, om den unge är skäligen misstänkt för brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen skall dessutom bedrivas med särskild skyndsamhet. Beslut i åtalsfrågan skall fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke.

Eftersom åklagarinsatserna med vårt förslag skall koncentreras till sådana brottsutredningar som verkligen fordrar åklagarkompetens, är det enligt vår bedömning svårt att motivera en särreglering som har sin utgångspunkt enbart i den misstänktes ålder. En brottsutredning blir, generellt sett, inte mer juridiskt komplicerad för att den misstänkte är under 18 år. Den kompetens som kan fordras i just utredningar där ungdomar är inblandade har inte något med åklagarnas speciella kompetens att göra. Den särskilda kompetens som fordras för sådana utredningar kan en polisiär förundersökningsledare lika väl som en åklagare ha och skaffa sig.

Det finns enligt vår mening inte tillräckliga skäl att behålla den särreglering beträffande förundersökningsledarskapet som nu gäller för de aktuella utredningarna. I stället bör den allmänna bestämmelsen i rättegångsbalken bli tillämplig även i dessa fall.

Vi förordar också att Åklagarmyndigheten tillsammans med Rikspolisstyrelsen ser över fördelningscirkuläret så att det förhållandet att barn skall höras under förundersökningen, exempelvis som målsägande eller vittne, inte anges som en särskild omständighet som motiverar att åklagaren leder förundersökningen.

Den organisatoriska strukturen

Överväganden om uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare aktualiserar frågan om den organisatoriska strukturen av brottsutredningsverksamheten. Förundersökningsledaren har ansvar för utredningen i dess helhet, alltså för utredningsåtgärderna samt på vilket sätt de genomförs och prioriteras sinsemellan. Förundersökningsledaren skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara samt ge sina medarbetare behövliga direktiv för arbetet.

Åklagarens helhetsansvar för förundersökningen motsvaras inte av några befogenheter att disponera över utredningsresurserna. Åklagaren är i stället beroende av att polisen ställer resurser till förfogande. Han har heller inte något personalansvar för de personer som genomför förundersökningsåtgärderna. Åklagaren har ändå ett ansvar för att de resurser som polisen ställer till förfogande används på ett riktigt sätt.

Enligt vår mening finns det avgörande nackdelar med den organisationsstruktur som finns i dag och som innebär att polisen efter egen bedömning ställer resurser till förfogande för den brottsutredning som åklagaren leder. Vi menar att det hade varit bättre om polis och åklagare på lokal nivå tillhört samma organisation, på liknande sätt som i Danmark och Norge. En sådan organisationsform skulle leda till att polisen och åklagarna kunde arbeta efter samma prioriteringar. Vi anser därför att en gemensam organisation för polis och åklagare skulle skapa bäst förutsättningar för ett effektivt brottsutredningsarbete.

Enligt våra direktiv omfattas inte frågan om polis och åklagare bör inordnas i en och samma organisation av uppdraget. Vi är därför förhindrade att föreslå den lösning som enligt vår mening skulle skapa de bästa förutsättningarna för ett effektivt brottsutredningsarbete. De förslag vi lägger fram utgår därför från att någon sammanslagning av polis- och åklagarorganisationerna inte skall ske.

I dag gäller enligt rättegångsbalken att åklagaren får anlita biträde av polismyndigheten vid brottsutredningen och uppdra åt polisman att vidta viss åtgärd som hör till förundersökningen. I den bestämmelsen bör det enligt vår mening göras ett tillägg om att polismyndigheten efter samråd med Åklagarmyndigheten skall avdela resurser för den verksamhet som åklagaren leder. På det sättet markeras polismyndighetens ansvar att ställa resurser till åklagarens förfogande tydligare än i dag. Det skall framhållas att regleringen inte

måste få till följd att vissa polismän alltid arbetar med åklagarledda utredningar och andra med de polisledda.

Åklagarens framtida roll som förundersökningsledare

Förundersökningsledarrollen

Förundersökningsledaren har, oavsett om denne är åklagare eller polis, ansvaret för utredningen i dess helhet. Under vårt arbete har det inte framkommit något behov av att genom författningsändringar eller på annat sätt formellt förändra uppgiften för åklagare som förundersökningsledare. Av flera skäl utövar åklagaren i praktiken många gånger inte ett tillräckligt aktivt förundersökningsledarskap. Aktiviteten från förundersökningsledarens sida måste med nödvändighet vara större ju mer omfattande och svårutredd brottsligheten är.

Om polisen i enlighet med vårt förslag tar över en del av de brottsutredningar som åklagare i dag leder, skapas utrymme för åklagarna att inta en mycket mer aktiv roll som förundersökningsledare än vad som nu är fallet. En mer aktiv insats från förundersökningsledaren innebär att effektiviteten, kvaliteten och även rättssäkerheten ökar genom att det finns en person som tydligt vid återkommande tillfällen under hela utredningen bl.a. ger anvisningar och inriktar brottsutredningen mot de avgörande frågorna. En aktiv förundersökningsledning bör även kunna innebära kortare genomströmningstider. I det ligger bl.a. att det blir möjligt för åklagaren att se till att ärenden inte blir liggande utan åtgärder och att snabbt fatta beslut i åtalsfrågan när brottsutredningen är klar.

Åklagarens tillgång till information i utredningsarbetet

En aktiv förundersökningsledning från åklagarens sida förutsätter att åklagaren är informerad om utredningsarbetet. Åklagaren bör därför i större utsträckning än i dag delta i det löpande arbetet och fortlöpande hålla sig informerad om hur det fortskrider. Det kan ske genom att åklagaren håller regelbundna planerings- och informationsmöten med den utredningspersonal som biträder honom och genom att polisen i större utsträckning än i dag muntligen eller på annat sätt informerar om uppgifter som kommit in i utredning-

en. På det sättet minskar risken för att något av relevans för utredningen inte uppmärksammas. Det ger också åklagaren möjlighet att utan tidsförlust rikta in utredningen mot det som han bedömer som väsentligt för åtalsfrågan. Åklagaren bör också som ett naturligt inslag i förundersökningsledarskapet delta vid viktigare förhör i större utsträckning än i dag.

Åklagarledda team

I vårt uppdrag ingår att undersöka om den brottsutredande verksamheten kan förbättras genom att arbetet bedrivs i gemensamma grupper med t.ex. åklagare, poliser, befattningshavare från andra brottsbekämpande myndigheter och andra experter och hur en effektiv styrnings- och ledningsfunktion för en sådan grupp bör vara utformad.

Arbetssättet med åklagarledda s.k. team tillämpas i tämligen stor utsträckning inom polis- och åklagarväsendena. Det finns inte någon heltäckande utvärdering av det. Det har inte heller varit möjligt för oss att inom ramen för vårt uppdrag göra en sådan. Vi har mot den bakgrunden uppfattat vårt uppdrag så att vi skall bedöma om arbetssättet bör fortsätta att tillämpas.

Som vi har framhållit flera gånger tidigare förutsätter ett effektivt utredningsarbete en aktiv förundersökningsledning. Ett sätt att underlätta en sådan förundersökningsledning är att polis och åklagare arbetar nära tillsammans i åklagarledda team. Förutsättningarna att åstadkomma sådana team varierar dock avsevärt över landet beroende på t.ex. vilken typ av ärenden det är fråga om och vilka personella resurser som finns. När förutsättningarna finns är det utan tvekan så att teamarbete har gynnsamma effekter för genomströmningstiderna, effektiviteten, kvaliteten, rättssäkerheten och lagföringen medan de relativt få nackdelarna inte alls framträder med så stor tydlighet.

Vår bedömning är att arbetssättet i sig i många fall kan bidra till ökad effektivitet i verksamheten. En förutsättning för detta är dock att myndigheterna avsätter tillräckliga resurser för ändamålet. I övrigt måste arbetssättet utvecklas och utformas med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna.

Samlokalisering av polis och åklagare

En viktig förutsättning för ett effektivt brottsutredningsarbete är att polisens utredningspersonal och åklagare är samlokaliserade. Det arbete med samlokalisering som redan pågår på sina håll inom polis- och åklagarorganisationerna bör enligt vår mening fortsätta.

Åklagarens medverkan i polisens spanings- och kriminalunderrättelseverksamhet

I vårt uppdrag ligger att överväga om det finns behov av åklagarkompetens i polisens spanings- och kriminalunderrättelseverksamhet, alltså i skedet före förundersökning. Även sedan en förundersökning har inletts kan det finnas ett spaningsskede i utredningen, nämligen så länge det inte finns någon som är skäligen misstänkt. Då kan utredningen, oavsett hur grovt brottet är, ledas av antingen polisen eller åklagaren. Förundersökningen kan också befinna sig på såväl spanings- som utredningsstadiet, om den avser flera personer.

Enligt vår mening vore det ett slöseri med den resurs som åklagarna utgör att ha en regelmässig åklagarmedverkan i den aktuella verksamheten utanför en förundersökning. Dessutom skulle en sådan medverkan kunna innebära en allt för stor sammanblandning av den grundläggande rollfördelning som finns mellan polis och åklagare.

När det gäller spaningsverksamhet inom ramen för en förundersökning, förhåller det sig enligt vår bedömning annorlunda. Ett aktivt förundersökningsledarskap från åklagarens sida bör innebära ett tidigt åklagarinträde. Det skapar förutsättningar för ett fördjupat och bättre samspel mellan de operativa insatserna och den juridiska kompetensen och därmed en effektivare brottsutredning med bl.a. ett gott informationsutbyte och tidiga direktiv om utredningsåtgärderna.

För att möjliggöra ett tidigt åklagarinträde föreslår vi att den nuvarande bestämmelsen som anger att ett åklagarinträde skall ske när det är påkallat av särskilda skäl ändras så att åklagarinträde i fortsättningen sker när det är påkallat. Kravet på särskilda skäl skall alltså tas bort.

Gemensamma riktlinjer för brottsutredningsarbetet

I vårt uppdrag ingår att överväga om en förbättring av brottsutredningsverksamheten kan åstadkommas genom att polisen och åklagarväsendet i större utsträckning utfärdar gemensamma riktlinjer för hur det operativa utredningsarbetet skall bedrivas.

Ett framgångsrikt utredningsarbete är beroende av att det finns en samsyn i det avseendet inom polisen och åklagarväsendet. Ett sätt att få till stånd en ökad samsyn är att i betydligt större omfattning än för närvarande utfärda gemensamma riktlinjer. Sådana riktlinjer skulle tjäna som ett bra stöd i arbetet och främja en enhetlighet över landet.

Åklagarbeslut inom ramen för ärendet hos polisen

Dagens bestämmelser om fördelningen av förundersökningsledarskapet innebär att ett ärende flera gånger kan ”vandra” fram och tillbaka mellan polismyndighet och åklagare, t.ex. av det skälet att åklagare behöver fatta beslut i tvångsmedelsfrågor vid ett eller flera tillfällen. Efter ett sådant beslut kan förundersökningsledarskapet många gånger återgå till polismyndigheten. Handlingarna diarieförs vid varje tillfälle som ett nytt ärende hos åklagarmyndigheten.

Vid de överläggningar vi haft med företrädare för åklagarmyndigheterna och polismyndigheterna har det framförts att överflyttningar av ärenden mellan myndigheterna är en byråkratisk konstruktion som totalt sett orsakar stort merarbete hos de brottsutredande myndigheterna och drar stora resurser utan att egentligen fylla någon funktion. Det har också sagts att det skulle vara mycket positivt för effektiviteten om ”åklagaren kunde komma till ärendet och inte tvärt om”.

Det behöver vidtas åtgärder i syfte att undvika sådana överflyttningar fram och tillbaka av ärenden mellan polismyndighet och åklagarmyndighet. Vi föreslår därför en ny bestämmelse i rättegångsbalkens förundersökningskapitel som möjliggör att ärendet hela tiden kan vara kvar hos polisen. Regeln kan lämpligen utformas så att åklagaren fattar sina beslut inom ramen för ärendet hos polismyndigheten. Bestämmelsen bör inte bara avse förundersökningar där åklagaren tillfälligt går in och tar över förundersökningsledarskapet därför att det fordras ett beslut av åklagaren. I syfte att åstadkomma en enhetlighet i hanteringen så långt det är möjligt bör det också gälla i fall där åklagare redan från början eller i ett senare

skede tagit permanent hand om förundersökningsledarskapet. På det sättet undviks att handlingarna måste registreras hos både polismyndigheten och åklagarmyndigheten medan förundersökningen pågår.

Det är givetvis av största vikt att möjligheterna till insyn i en förundersökning inte försämras om en sådan förändring genomförs. All dokumentation, även sådan som avser åklagarens åtgärder, kommer emellertid att finnas tillgänglig i polismyndighetens ärende, där uppgifterna träffas av samma sekretessregler rörande förundersökning som hos åklagarmyndighet. Någon försämring av möjligheterna till insyn uppstår inte. Inte heller påverkas den enskildes rättssäkerhet negativt.

Med den föreslagna ordningen uppkommer inget ärende hos åklagarmyndigheten förrän åklagaren registrerar handlingarna där i ”slutet” av utredningen, t.ex. vid eller inför beslut om att lägga ned förundersökningen, om att väcka åtal respektive att inte väcka åtal, om åtalsunderlåtelse och om strafföreläggande.

Det måste dock även i fortsättningen finnas en möjlighet att bedriva förundersökning vid åklagarmyndighet. Det kan gälla t.ex. ekonomisk brottslighet. Vi förordar därför en bestämmelse som gör att åklagare när särskilda skäl föreligger skall kunna besluta att förundersökningen skall bedrivas vid åklagarmyndighet.

Polisiära förundersökningsledares framtida roll m.m.

Vi har övervägt vilka ytterligare befogenheter en polisiär förundersökningsledare skulle kunna utrustas med. De allra flesta av åklagarens befogenheter under en brottsutredning är enligt vår bedömning av sådan karaktär att det inte är lämpligt att överlåta dem även på en polisiär förundersökningsledare. De beslut eller åtgärder som enligt dagens lagstiftning fordrar att åklagare inträder i en brottsutredning är i huvudsak sådana som enligt vår mening även i fortsättningen fordrar åklagarnas speciella kompetens och erfarenhet. I vissa avseenden är det dock lämpligt att utvidga befogenheterna för polisiära förundersökningsledare.

Beslut om påföljdsföreläggande

Beslut om lagföring i form av domar, strafförelägganden, åtalsunderlåtelser och förelägganden av ordningsbot fattas i dag av dom-

stol, åklagare och enskild polisman respektive tulltjänsteman. Någon beslutanderätt finns inte för polismyndighet.

Under våra möten med åklagare har det framförts att möjligheten för polismyndighet att fatta lagföringsbeslut borde finnas och att det särskilt gäller om polismyndigheten får ett utökat ansvar för förundersökningsledning i enlighet med vårt förslag.

Vi bedömer att det skulle innebära en stor effektivitetsvinst inte enbart för åklagarna utan för hela den brottsbekämpande verksamheten, om polismyndighet fick möjlighet att utfärda strafföreläggande. Det skulle lämpligen enbart avse bötesfallen och inte när villkorlig dom föreläggs. En polisiär förundersökningsledare med tillräcklig kompetens skulle alltså kunna avsluta ärendet med lagföringsbeslut. Åklagarens medverkan i sådana ärenden är till stor del en ren formalitet, bl.a. eftersom det ofta finns en relativt fast påföljdspraxis och ett erkännande. Åklagarna skulle då kunna ägna mer tid åt de ärenden som verkligen kräver åklagarkompetens.

För polismyndighetens del skulle möjligheten att utfärda strafförelägganden röra just ärenden där de faktiska omständigheterna är helt klara och där den misstänkte erkänner brott. Det är viktigt att ha i minnet att den misstänkte alltid har möjlighet att avstå från att godkänna ett strafföreläggande. Ett godkännande innebär att den misstänkte erkänner gärningen samt godtar det straff, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som har upptagits i föreläggandet.

Vi menar att det skulle innebära så stora fördelar från effektivitetssynpunkt om polismyndigheten fick möjlighet att fatta de aktuella lagföringsbesluten att den möjligheten bör införas.

Begreppet strafföreläggande är numera i viss mån oegentligt och bör ändras till påföljdsföreläggande.

Prövning av gripande m.m.

Vi anser att det av rättssäkerhetsskäl som utgångspunkt inte skall ske några förändringar i den nuvarande ordningen vad gäller befogenheten att fatta beslut om tvångsmedel. Den befogenhet åklagare har i dag bör inte föras över till polisen. En nackdel från effektivitetssynpunkt med detta är att åklagarresurser även i fortsättningen kommer att vara bundna till mängdbrottsligheten, som vanligen ligger till grund för de frihetsberövanden som sker.

Den som har gripits utan föregående anhållningsbeslut skall så snart som möjligt förhöras av polis eller åklagare. Har åklagaren

inte redan underrättats om frihetsberövandet skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas eller om beslutet om gripande skall hävas.

Även polisen har i vissa fall rätt att häva ett beslut om gripande. Polismyndigheten får häva gripande innan åklagaren har blivit underättad, om det är uppenbart att det inte finns skäl för ett fortsatt frihetsberövande. Hävande kan ske både när gripandet var ogrundat från början och när det har framkommit omständigheter som gör att det senare bedöms som ogrundat.

Det har framförts till oss att det efter ett gripande förekommer att häktningsgrunderna faller bort relativt omgående. Det kan exempelvis bero på att den misstänkte erkänner, att hans identitet blir klarlagd, att husrannsakan har blivit genomförd eller att andra utredningsåtgärder, som förhör med vittnen och målsäganden, exempelvis ger säkra uppgifter om omständigheterna kring brottet.

I de nu angivna fallen ger rättegångsbalken polismyndigheten i och för sig rätt att häva ett gripande. Vad som i dagsläget bedöms leda till en onödig effektivitetsförlust är kravet på att frihetsberövandet skyndsamt skall anmälas till åklagare, som därmed måste inträda som förundersökningsledare. En sådan underrättelse sker på grund av skyndsamhetskravet enligt uppgift ofta innan häktningsgrunderna genom de vidare utredningsåtgärderna har fallit bort. Därmed bortfaller ofta även anledningen till att åklagaren skall vara förundersökningsledare i ärendet. På så sätt uppstår en onödig administrativ omgång, som kan undvikas om det nuvarande skyndsamhetskravet tas bort. Vi föreslår därför en förändring som innebär att åklagaren senast efter förhöret skall underrättas om gripande, om inte beslutet har hävts av polismyndigheten eller polismannen. Detta bör i praktiken i många fall kunna leda till kortare frihetsberövanden än vad som nu är fallet. Vi föreslår också någon annan mindre ändring av reglerna om gripande.

Anmälan om behov av offentlig försvarare och målsägandebiträde

Mot bakgrund av förslaget om att polisen skall få ansvar för förundersökningar av mer kvalificerat slag än vad som hittills har varit fallet, kan det förutses att det i många polisledda förundersökningar kommer att finnas skäl för domstol att förordna om offentlig försvarare och målsägandebiträde. Att hos rätten anmäla ett sådant

behov är en uppgift som inte nödvändigtvis fordrar åklagarmedverkan. En polisiär förundersökningsledare bör därför efter erforderlig utbildning kunna ges den befogenheten. Den nuvarande lagstiftningen hindrar inte det men i Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens fördelningscirkulär har uppgiften förbehållits åklagare. Vi förordar att det sker en ändring av cirkuläret i det avseendet.

Beslut om att avbryta förundersökning när brott inte kan styrkas

Finns det inte längre anledning att fullfölja förundersökningen skall den läggas ned. De vanligaste allmänna grunderna är att misstanke inte har uppstått mot någon gärningsman, att spår efter brottslingen inte har kunnat anträffas, att den misstänkte har avlidit eller avvikit, att den misstänkte har befunnits oskyldig eller att det visar sig att inget brott föreligger. Har en fullständig förundersökning utförts, skall beslut meddelas i frågan om åtal skall väckas.

Förundersökningsledaren, dvs. åklagaren eller polismyndigheten, får besluta att lägga ned utredningen medan endast åklagare får besluta om åtal skall väckas.

Enligt JO skall beslutsmotiveringen brott kan ej styrkas endast användas i de fall där det inte kan styrkas att den som är misstänkt för brottet verkligen har begått detta. Det skall enligt JO vara fråga om situationer där förundersökningsledaren på grundval av en värdering av föreliggande bevisning finner att man inte kan förvänta sig en fällande dom och därför beslutar att förundersökningen skall läggas ned eller att åtal inte skall väckas.

Innebörden av beslutsmotiveringen att brott inte kan styrkas är något oklar i dag och bör göras entydig. Den innebörd som JO har lagt i beslutsmotiveringen är enligt vår mening den mest relevanta. Den bör därför enligt vår mening användas endast i de fall där det inte kan styrkas att den misstänkte har begått brottet.

Efter det att någon har delgetts misstanke om brottet utgör ett beslut om att förundersökningen skall upphöra ett ställningstagande i åtalsfrågan, om beslutet grundar sig på en bevisvärdering. Beslutet kan då fattas endast av åklagare. Detta gäller oavsett hur beslutet formuleras. Polismyndigheten har i dag inte rätt att fatta ett sådant beslut och får därför i dag inte lägga ned en förundersökning med motiveringen att brott inte kan styrkas.

En utgångspunkt för våra förslag är att åklagarna skall avlastas uppgifter som är av sådan art att de inte nödvändigtvis kräver åklagarinsats. Att besluta att en förundersökning skall läggas ned på

den nu aktuella grunden kan enligt vår bedömning knappast sägas vara en uppgift som alltid kräver åklagarkompetens. Enligt vår bedömning har de polisiära förundersökningsledarna generellt sett redan i dag tillräcklig kompetens och erfarenhet för att kunna fatta sådana beslut. Polismyndigheten bör därför ges den rätten genom en bestämmelse i rättegångsbalken.

Beslut om personutredning i förundersökningar mot personer under 18 år

Enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare gäller att åklagaren, innan talan har väckts vid domstol i fråga om den som inte har fyllt 18 år, får inhämta yttranden från den lokala kriminalvårdsmyndigheten och från socialnämnden.

Som framgick tidigare föreslår vi att den allmänna bestämmelsen om fördelningen av förundersökningsledaransvaret skall bli tilllämplig även i ungdomsutredningar. Frågan blir då om polismyndigheten bör få besluta om personutredning.

Yttranden från den lokala kriminalvårdsmyndigheten inhämtas i mycket liten utsträckning i ungdomsmålen. Redan av den anledningen framstår det inte som särskilt angeläget att utrusta en polisiär förundersökningsledare med befogenheten att besluta om sådan utredning.

Lagstiftaren har när det gäller unga lagöverträdare i praktiken prioriterat snabbheten i förfarandet framför risken för onödigt införskaffade personutredningar. Det förhållandet att viss utredning någon gång genomförs i onödan får därför enligt vår uppfattning stå tillbaka för syftet att åstadkomma en snabb handläggning. Något hinder mot att en polisiär förundersökningsledare ges motsvarande rätt som åklagaren att inhämta yttranden från socialnämnden kan därför inte anses föreligga.

Beslut om fotografering m.m. innan förundersökning hunnit inledas

Enligt rättegångsbalken får den som är anhållen eller häktad underkastas fotografering, tagande av fingeravtryck och annan dylik åtgärd. Även andra brottsmisstänkta personer och exempelvis målsägande och vittnen kan under en förundersökning bli föremål för sådana åtgärder, om det behövs för att utreda brott som kan ge

fängelse. Beslut om att ta fotografi eller göra videoupptagning fattas av undersökningsledaren.

Användningen av stillbilds- eller videokameror i omedelbar anslutning till att polisen kommer till en brottsplats är oftast ett mycket viktigt hjälpmedel i det fortsatta utredningsarbetet. Det kan exempelvis röra sig om relationsvåld där videokamera behöver användas vid första kontakten med målsäganden då anmälan tas upp eller videofotografering av alla som lämnar ett nöjesställe där ett våldsbrott har ägt rum.

Bestämmelserna medger inte att fotografering och videoupptagning i de aktuella situationerna genomförs utanför en förundersökning. Från polishåll har det framförts att det inte alltid är möjligt att inhämta ett beslut från behörig förundersökningsledare utan att ändamålet med åtgärden går förlorat. Vi har ingen annan uppfattning och anser därför att åtgärderna bör få vidtas även innan förundersökning hunnit inledas, alltså under en s.k. primärutredning, och föreslår en sådan ändring av den nuvarande bestämmelsen.

Kompetensfrågor

En viktig fråga är om polisen behöver tillföras ytterligare juridisk kompetens. För såväl effektiviteten och kvaliteten som rättssäkerheten i förundersökningsarbetet är det självklart viktigt att den brottsutredande personalen på alla nivåer får behövlig utbildning och har hög kompetens för uppgiften.

Om polismyndigheten i framtiden, i enlighet med våra förslag, kommer att få förundersökningsledaransvar för fler och mer kvalificerade förundersökningar och beslut än hittills, behöver det säkerställas att de polisiära förundersökningsledarnas kompetens räcker för uppgifterna.

Att vara förundersökningsledare är en av polisens mest kvalificerade uppgifter och ställer krav på bl.a. rättslig kompetens, utredningskompetens, organisationsförmåga, ledningsförmåga, gott omdöme och god erfarenhet. Arbete som t.ex. kriminalpolis eller åklagare är givetvis en lämplig bakgrund för polisiära förundersökningsledare liksom arbete som brottmålsadvokat eller annat arbete med straff- och processrättslig inriktning.

Det är mycket viktigt att de polismän som arbetar som förundersökningsledare har eller skaffar sig praktisk erfarenhet av brottsutredande arbete innan de tillträder denna funktion. Innan någon med polismans bakgrund kan komma i fråga som förundersök-

ningsledare bör vederbörande ha tjänstgjort en viss tid vid en utredningsenhet.

Det räcker dock inte med praktisk erfarenhet av brottsutredning för att en polisman skall kunna ta den ansvarsfyllda rollen som polisiär förundersökningsledare. Det behövs därutöver en kompletterande utbildning.

En kvalificerad utbildning inom området förundersökningsledning måste finnas för att åstadkomma en effektiv och rättssäker utredning. En utbildning inom det aktuella området bör därför ges hög prioritet. Utbildningens inriktning, omfattning och huvudsakliga innehåll måste fastställas centralt för att garantera att kvaliteten blir enhetlig över hela landet. Inget hindrar dock att den ordnas lokalt i enlighet med en centralt fastställd utbildningsplan om examination sker under överinseende av Polishögskolan. Genomgången särskild utbildning bör utgöra ett behörighetskrav för polismän för att komma i fråga som polisiär förundersökningsledare. Det behövs en fastare styrning för att garantera att vidareutbildning av aktuellt slag verkligen kommer till stånd på ett varaktigt sätt. I övrigt får utbildningsinsatserna anpassas utifrån förhållandena i varje enskilt fall.

Arbetet som polisiär förundersökningsledare

Vi har tidigare betonat vikten av att åklagaren utövar en aktiv förundersökningsledning. Det är av grundläggande betydelse för effektiviteten, kvaliteten och rättssäkerhet i utredningsverksamheten att även de polisiära förundersökningsledarna är aktiva i de ärenden de är satta att leda.

Rollen som förundersökningsledare håller på att renodlas och kommer sannolikt i framtiden för många att innebära en specialistfunktion. Det är enligt vår mening en mycket bra utveckling under förutsättning att förundersökningsledaren har kvar en dispositionsrätt över utredningsresurserna. Den utvecklingen bör ge större möjligheter att bedriva ett aktivt förundersökningsledarskap.

Vi vill också påpeka att arbetssättet med team under ledning av en polisiär förundersökningsledare i många fall skulle kunna skapa mycket goda förutsättningar för ett aktivt förundersökningsledarskap.

Många polismyndigheter har infört system med att utanför kontorstid ha förundersökningsledare i beredskap för att hantera ärenden av brådskande karaktär på motsvarande sätt som en åklagare

gör under jourtjänstgöring. Det arbetet stärker polisens förundersökningsledning och gör utredningsverksamheten mer effektiv, bl.a. genom att det alltid kommer att finnas någon som snabbt kan fatta behövliga beslut och genom att det inte behöver ske så många överlämnanden mellan olika personer inom polismyndigheten.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att rubriken till 48 kap. och rubriken närmast före 48 kap. 4 § skall ha följande lydelse,

dels att 23 kap. 3 och 20 §§, 24 kap. 7-9 §§, 36 kap. 1 §, 48 kap. 1, 2, 4-12 a, 15, 17 och 19 §§, 58 kap. 10 a § samt 59 kap. 6-9 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 23 kap. 3 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 kap. Om förundersökning

3 §

Beslut att inleda en förundersökning skall fattas av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen avseende brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i annat fall överta ledningen när det är påkallat av särskilda skäl.

Beslut att inleda en förundersökning skall fattas av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polismyndighet och är saken av omfattande eller svår beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen avseende brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i annat fall överta ledningen när det är påkallat.

När förundersökningen leds När förundersökningen leds

av åklagaren, får han vid undersökningens verkställande anlita biträde av polismyndigheten. Han får också uppdra åt polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

av åklagaren, får han vid undersökningens verkställande anlita biträde av polismyndigheten. Han får också uppdra åt polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet. Polismyndigheten skall efter samråd med Åklagarmyndigheten avdela resurser för den verksamhet som åklagaren leder.

Innan förundersökning hunnit inledas, får polisman hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen.

3 a §

Förundersökning bedrivs vid polismyndighet även om åklagare är undersökningsledare. Om det finns särskilda skäl för det får åklagare besluta att förundersökningen i stället skall bedrivas vid åklagarmyndighet.

Bedrivs förundersökning vid polismyndighet, fattas beslut av åklagare under förundersökningen inom ramen för ärendet hos polismyndigheten.

20 §

Då förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas, huruvida åtal skall väckas.

Då förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas om åtal skall väckas.

Ett beslut enligt första stycket meddelas av åklagaren. Polismyndighet får dock efter det att underrättelse om misstanke har skett enligt 18 § första stycket besluta att förundersökningen skall avslutas på den grunden att det inte kan styrkas att den misstänk-

te har begått brottet.

24 kap. Om häktning och anhållande

7 §

Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.

Om det finns skäl att anhålla någon, får personen gripas av polisman i avvaktan på att åklagaren prövar anhållningsfrågan.

Polisman får också gripa den som är anhållen eller häktad i sin frånvaro.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

8 §

Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verkställts förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.

Om någon har gripits och åtal inte är väckt, skall den gripne så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Senast efter förhöret skall åklagare underrättas om frihetsberövandet, om inte detta hävts med stöd av andra stycket.

Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas.

Har åklagaren inte underrättats om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förutsättningar hävas även av en polisman som har fattat beslutet.

Innan åklagaren har underrät-Sedan förhör enligt första

tats om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förutsättningar hävas även av en polisman som har fattat beslutet.

stycket hållits och åklagaren underrättats om frihetsberövandet, skall åklagaren omedelbart besluta i frågan om fortsatt frihetsberövande.

Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom.

9 §

Då någon grips eller anhålls eller då ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, skall den frihetsberövade få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet. En anhållens närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

Då någon grips eller anhålls, skall den frihetsberövade få besked om det brott som misstanken avser, om inte åtal är väckt, samt grunden för frihetsberövandet. En anhållens närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

36 kap. Om vittne

1 §

Var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. I brottmål får dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där avses

1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 §,

2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

2. har meddelats påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller särskild åtalsprövning ej har åtalats.

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom själv, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt, med undantag för vad som sägs om häktning, 46 kap. 15 §. I fråga om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.

48 kap. Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

48 kap. Om påföljdsföreläg-

gande och föreläggande av

ordningsbot

1 §

Fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, får under de villkor som föreskrivas i detta kapitel upptagas av åklagare genom strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Föreläggande som nu nämnts träder i stället för åtal i den utsträckning som framgår av 3 §.

Fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, får under de villkor som föreskrivas i detta kapitel upptagas av åklagare eller polismyndighet genom påföljdsföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Föreläggande som nu nämnts träder i stället för åtal i den utsträckning som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av detta kapitel meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

2 §

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad

Påföljdsföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter

åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

vad åklagaren eller polismyndigheten anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får påföljdsföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett påföljdsföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Om strafföreläggande Om

påföljdsföreläggande

4 §

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan

Bötesstraff får föreläggas genom påföljdsföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom påföljdsföreläggande endast av åklagare. Det får ske i fall då det är uppenbart

påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

5 §

Strafföreläggande får inte utfärdas,

Påföljdsföreläggande får inte utfärdas,

om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning,

om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens eller polismyndighetens vetskap föreligger till bedömning,

om målsäganden förklarat, att han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet eller

om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.

6 §

Ett strafföreläggande skall innehålla uppgift om

1. den åklagare som har utfärdat föreläggandet,

Ett påföljdsföreläggande skall innehålla uppgift om

1. den åklagare eller polismyndighet som har utfärdat föreläggandet,

2. den misstänkte,

3. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,

4. den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller brottet,

5. det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den misstänkte, och

6. det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.

7 §

Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid,

Utfärdas ett påföljdsföreläggande till godkännande inom

skall den misstänkte ges viss tid, skall den misstänkte ges

1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta, och

2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.

8 §

Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas till den misstänkte.

Ett skriftligt besked med påföljdsföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas till den misstänkte.

9 §

Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.

Påföljdsföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.

10 §

Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser villkorlig dom, får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,

Skriftligt godkännande av påföljdsföreläggande, som inte avser villkorlig dom, får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren eller polismyndigheten inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna påföljdsföreläggande på den misstänktes vägnar,

2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående, samt

3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.

Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

Har sådan fullmakt getts in till åklagaren eller polismyndigheten, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

11 §

Ett strafföreläggande kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen bestämmer, utan att ett skriftligt godkännande skett, om föreläggandet avser endast böter, eller böter och särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet.

Ett påföljdsföreläggande kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen bestämmer, utan att ett skriftligt godkännande skett, om föreläggandet avser endast böter, eller böter och särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet.

Betalning enligt första stycket skall inte anses som ett godkännande, om det framgår att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet.

12 §

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har

1. utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt strafföreläggande,

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren eller i förekommande fall polismyndigheten har

1. utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt påföljdsföreläggande,

2. beslutat att inte väcka åtal för brottet, eller

3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning.

12 a §

Om åklagaren finner att ett strafföreläggande, som har godkänts, innehåller en uppenbar oriktighet till följd av åklagarens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende,

Om åklagaren eller polismyndigheten finner att ett påföljdsföreläggande, som har godkänts, innehåller en uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, skall,

skall han, sedan den som har godkänt föreläggandet har getts tillfälle att yttra sig, besluta om rättelse av föreläggandet.

sedan den som har godkänt föreläggandet har getts tillfälle att yttra sig, beslut fattas om rättelse av föreläggandet.

Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter sig det.

En rättelse får inte innebära att straffet höjs.

15 §

Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen, om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt polismannens vetskap föreligga till bedömning, eller

om det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara påkallat att åklagare prövar fråga om strafföreläggande eller åtal för brottet.

Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara påkallat att åklagare eller i förekommande fall polismyndigheten prövar fråga om påföljdsföreläggande eller åtal för brottet.

17 §

Bestämmelserna i 6 § 2, 3 och 5 samt i 7, 9, 11 och 12 a §§ gäller även i fråga om föreläggande av ordningsbot. Vad som sägs om åklagare i 12 a § skall därvid i stället avse polisman.

Bestämmelserna i 6 § 2, 3 och 5 samt i 7, 9, 11 och 12 a §§ gäller även i fråga om föreläggande av ordningsbot. Vad som sägs om åklagare och polismyndighet i 12 a § skall därvid i stället avse polisman.

19 §

Godkännes föreläggande av ordningsbot sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet skall

Godkännes föreläggande av ordningsbot sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan verkan. Sker godkännandet sedan påföljdsföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om icke den åklagare eller polismyndighet som utfärdat påföljdsföreläggandet

gälla, och återkallar strafföreläggandet.

förklarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar det.

58 kap. Om resning och återställande av försutten tid

10 a §

Om talan mot avgörande av annan myndighet än tingsrätt skulle ha fullföljts i tingsrätt eller hovrätt, görs ansökan om resning i ärendet skriftligen hos hovrätten. Detsamma gäller ärende som avgjorts genom godkännande av strafföreläggande eller godkännande av föreläggande av ordningsbot.

Om talan mot avgörande av annan myndighet än tingsrätt skulle ha fullföljts i tingsrätt eller hovrätt, görs ansökan om resning i ärendet skriftligen hos hovrätten. Detsamma gäller ärende som avgjorts genom godkännande av påföljdsföreläggande eller godkännande av föreläggande av ordningsbot.

Beträffande sådan ansökan som gjorts enligt första stycket tilllämpas 1-3 §§, 4 § andra stycket och 5-8 §§.

59 kap. Om klagan över domvilla m.m.

6 §

Strafföreläggande som godkänts av den misstänkte skall efter klagan undanröjas,

Påföljdsföreläggande som godkänts av den misstänkte skall efter klagan undanröjas,

1. om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring,

2. om det vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt eller

3. om föreläggandet av annan anledning inte överensstämmer med lag.

Har strafföreläggande undanröjts, får inte därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff.

Har påföljdsföreläggande undanröjts, får inte därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff.

7 §

Den som vill klaga på strafföreläggande skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta

Den som vill klaga på påföljdsföreläggande skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat

upp åtal för brottet. ta upp åtal för brottet.

Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Om föreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än villkorlig dom räknas tiden från prövotidens början. I fråga om handläggningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-12 §§ tillämpas. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.

8 §

I fråga om överklagande av tingsrättens beslut med anledning av klagan på strafföreläggande gäller 49 och 52 kap.

I fråga om överklagande av tingsrättens beslut med anledning av klagan på påföljdsföreläggande gäller 49 och 52 kap.

Hovrättens beslut får inte överklagas.

9 §

I mål som avses i 7 eller 8 § får rätten besluta att strafföreläggandet tills vidare inte får verkställas.

I mål som avses i 7 eller 8 § får rätten besluta att påföljdsföreläggandet tills vidare inte får verkställas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

2. Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken

dels att 2 kap. 2 § samt 3 kap. 1 och 14 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast för 3 kap. 14 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten

2 §

Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar. Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav verkställighet söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.

Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver exekutionstiteln inte ges in, om den är ett utslag i mål om betalningsföreläggande.

Sökanden behöver inte ge in exekutionstiteln, om denna är en dom eller ett strafföreläggande som på grund av föreskrift i lag eller annan författning har översänts till kronofogdemyndigheten från en domstol eller en myndighet.

Sökanden behöver inte ge in exekutionstiteln, om denna är en dom eller ett påföljdsföreläggande som på grund av föreskrift i lag eller annan författning har översänts till kronofogdemyndigheten från en domstol eller en myndighet.

3 kap. Exekutionstitlar

1 §

Verkställighet får under de förutsättningar som anges i detta kapitel äga rum på grund av följande exekutionstitlar:

1. domstols dom, utslag eller beslut,

2. förlikning som är stadfäst av domstol,

3. godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot,

3. godkänt påföljdsföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot,

4. skiljedom,

5. förbindelse angående underhållsbidrag,

6. förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas,

7. handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet.

8. kronofogdemyndighets utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande eller handräckning.

Vad som i balken sägs om dom gäller, om ej annat föreskrivs, i tillämpliga delar även domstols utslag eller beslut samt kronofogdemyndighets utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande eller handräckning.

Strafföreläggande och före-

läggande av ordningsbot

Påföljdsföreläggande och fö-

reläggande av ordningsbot

14 §

Godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot verkställs såsom lagakraftägande dom.

Godkänt påföljdsföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot verkställs såsom lagakraftägande dom.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

dels att 3 § skall upphöra att gälla,

dels att 11, 12, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 15 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han fyllt arton år skall åklagaren, innan han fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:453) har ansvaret för den unge, om denne har erkänt gärningen eller det annars finns skälig misstanke att han har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt.

Ett yttrande enligt första stycket skall innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge samt en plan för de åtgärder som nämnden avser att vidta, varvid arten, omfattningen och varaktigheten av åtgärderna skall framgå. Yttrandet skall, om åklagaren begär det eller om nämnden finner det

I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han fyllt arton år skall åklagaren eller polismyndigheten, innan beslut fattas i åtalsfrågan, inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:453) har ansvaret för den unge, om denne har erkänt gärningen eller det annars finns skälig misstanke att han har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt.

Ett yttrande enligt första stycket skall innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge samt en plan för de åtgärder som nämnden avser att vidta, varvid arten, omfattningen och varaktigheten av åtgärderna skall framgå. Yttrandet skall, om åklagaren eller polismyndigheten begär det eller

nödvändigt, även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt.

Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som denne begär i fråga om den unge.

om nämnden finner det nödvändigt, även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt.

Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren eller polismyndigheten de upplysningar som begärs i fråga om den unge.

12 §

I sin begäran om yttrande skall åklagaren ange inom vilken tid yttrandet skall lämnas och, om det är lämpligt, ge socialnämnden anvisningar för hur yttrandet kan begränsas. Om nämnden inte kan lämna sitt yttrande inom den föreskrivna tiden, får åklagaren medge att yttrandet lämnas senare. Yttrandet får lämnas muntligen vid ett sådant sammanträde som avses i 18 §, om det är nödvändigt för att hålla tidsfristen.

I sin begäran om yttrande skall åklagaren eller polismyndigheten ange inom vilken tid yttrandet skall lämnas och, om det är lämpligt, ge socialnämnden anvisningar för hur yttrandet kan begränsas. Om nämnden inte kan lämna sitt yttrande inom den föreskrivna tiden, får åklagaren eller polismyndigheten medge att yttrandet lämnas senare. Yttrandet får lämnas muntligen vid ett sådant sammanträde som avses i 18 §, om det är nödvändigt för att hålla tidsfristen.

14 §

Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla honom, får polismyndigheten hålla honom kvar för att kunna skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Vad som nu sagts gäller dock endast om åklagaren funnit att den unge fortfarande är skä-

Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla honom eller polismyndigheten att häva gripandet, får polismyndigheten hålla honom kvar för att kunna skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Vad som nu sagts gäller dock endast om

ligen misstänkt för brott. den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott.

För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den som inte har fyllt arton år, om han har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brott.

Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret. Den som är över femton år får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.

Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter beslutet respektive förhöret. Den som är över femton år får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.

Strafföreläggande Påföljdsföreläggande

15 §

Åklagaren får, trots de begränsningar som gäller enligt 48 kap. 4 § första stycket första meningen rättegångsbalken, utfärda strafföreläggande för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år, om det kan antas att den unge, om åtal hade väckts, skulle ha dömts endast till böter. Därvid skall åklagaren beakta de särskilda regler enligt vilka rätten kan döma till lindrigare straff än det är föreskrivet för brottet.

Åklagaren och polismyndigheten får, trots de begränsningar som gäller enligt 48 kap. 4 § första stycket första meningen rättegångsbalken, utfärda påföljdsföreläggande för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år, om det kan antas att den unge, om åtal hade väckts, skulle ha dömts endast till böter. Därvid skall de särskilda regler enligt vilka rätten kan döma till lindrigare straff än det är föreskrivet för brottet beaktas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 1, 5, 6 och 16 §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat kan regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag.

I samband med förordnande enligt första stycket kan regeringen, i den mån det påkallas eller eljest föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet i den främmande staten. Vad som har sagts nu gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

I samband med förordnande enligt första stycket kan regeringen, i den mån det påkallas eller eljest föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt påföljdsföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet i den främmande staten. Vad som har sagts nu gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

5 §

Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten.

Europeisk brottmålsdom får ej verkställas här i landet

1. om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verkställas i den främmande staten,

2. om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 6 § första stycket 7 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet,

3. om den dömde ej har hemvist i Sverige, såvida icke verkställighet här kan antagas förbättra möjligheterna till hans återanpassning eller den ådömda påföljden avser frihetsberövande och kan verkställas här i samband med verkställighet av annan sådan påföljd, som skall verkställas i Sverige, eller Sverige är den dömdes ursprungliga hemland,

4. om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet,

5. om verkställighet här skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser,

6. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller om här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts,

6. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller om här utfärdat påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts,

7. om den dömde genom lagakraftägande dom, som meddelats i annan främmande stat än den stat som gjort framställning om verkställighet, för gärning som påföljden avser har frikänts från ansvar eller dömts till påföljd, som har verkställts i sin helhet eller håller på att verkställas eller har bortfallit till följd av preskription eller på grund av att nåd eller amnesti beviljats i nämnda stat, eller om den dömde genom sådan dom förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts, eller

8. om verkställighet i Sverige i övrigt skulle strida mot brottmålsdomskonventionen.

6 §

Framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom kan avslås

1. om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott,

2. om det finnes grundad anledning antaga att domen föranletts eller den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,

3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen ej skall väckas eller fullföljas,

3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen ej skall väckas eller fullföljas,

4. om gärning som påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden bestämts,

5. om påföljden ej kan verkställas här i landet,

6. om det kan antagas att påföljden kan verkställas i den främmande staten,

7. om den dömde vid tiden för brottet ej fyllt femton år,

8. om en tillämpning av 35 kap.7-9 §§ eller 36 kap. 15 §brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit.

Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket 8.

16 §

Avser framställningen endast verkställighet av böter eller förverkande, kan riksåklagaren, i stället för att göra ansökan till rätten enligt 9 § första stycket, själv pröva framställningen och utfärda strafföreläggande för det brott som påföljden avser. Överstiger beloppet av de ådömda böterna tjugofemtusen eller, om den påföljd som skall verkställas avser flera brott, trettiotusen kronor, får dock straffföreläggande ej utfärdas.

I fråga om strafföreläggande

Avser framställningen endast verkställighet av böter eller förverkande, kan riksåklagaren, i stället för att göra ansökan till rätten enligt 9 § första stycket, själv pröva framställningen och utfärda påföljdsföreläggande för det brott som påföljden avser. Överstiger beloppet av de ådömda böterna tjugofemtusen eller, om den påföljd som skall verkställas avser flera brott, trettiotusen kronor, får dock påföljdsföreläggande ej utfärdas.

I fråga om påföljdsföreläggan-

som utfärdas med stöd av första stycket gäller 48 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Därjämte äger 10 och 11 §§, 12 § andra och tredje styckena samt 13-15 §§ denna lag motsvarande tillämpning.

Godkännes ej strafföreläggande som utfärdats enligt första stycket, gör riksåklagaren ansökan enligt 9 § första stycket.

de som utfärdas med stöd av första stycket gäller 48 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Därjämte äger 10 och 11 §§, 12 § andra och tredje styckena samt 13-15 §§ denna lag motsvarande tillämpning.

Godkännes ej påföljdsföreläggande som utfärdats enligt första stycket, gör riksåklagaren ansökan enligt 9 § första stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 14 och 15 §§ lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Väckes åtal eller utfärdas strafföreläggande för gärning som icke omfattas av förordnande enligt denna lag och ingår i gärningen förfarande som kan föranleda parkeringsanmärkning, skall sådan anmärkning ej meddelas.

Väckes åtal eller utfärdas påföljdsföreläggande för gärning som icke omfattas av förordnande enligt denna lag och ingår i gärningen förfarande som kan föranleda parkeringsanmärkning, skall sådan anmärkning ej meddelas.

15 §

Felparkeringsavgift återbetalas om

1. betalningsansvaret har undanröjts genom beslut som har vunnit laga kraft,

2. avgift tidigare har erlagts för samma överträdelse,

3. parkeringsanmärkningen inte har prövats av domstol och det är uppenbart att anmärkningen inte borde ha meddelats, eller

4. avgiften redan har erlagts, när åtal väckes eller strafföreläggande utfärdats i fall som avses i 14 §.

4. avgiften redan har erlagts, när åtal väckes eller påföljdsföreläggande utfärdats i fall som avses i 14 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs att 4 och 5 §§ lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom får ske endast efter framställning av den främmande staten.

Framställningen får ej bifallas

1. om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verkställas i den främmande staten,

2. om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 5 § 3 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet,

3. om den dömde ej har eller tar hemvist i Sverige,

4. om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grunderna för rättsordningen här i landet eller annat väsentligt svenskt intresse,

5. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts,

5. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller här utfärdat påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts,

6. om fråga om ansvar för gärning som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den som har gjort framställningen och hinder mot lagföring för gärningen här i landet till följd härav skulle ha förelegat enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken,

7. om gärning som påföljden avser utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör militärt brott,

8. om gärning som påföljden avser utgör fiskaliskt brott, såvida ej annat föranleds av överenskommelse mellan Sverige och den främmande staten,

9. om en tillämpning av 35 kap.8-10 §§brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit,

10. om verkställighet i Sverige i annat hänseende än som förut har nämnts skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och främmande stat som ligger till grund för framställningen.

5 §

Framställningen kan avslås

1. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller meddelat beslut att åtal ej skall väckas eller fullföljas,

1. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet väckt åtal, utfärdat påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller meddelat beslut att åtal ej skall väckas eller fullföljas,

2. om domen har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol,

3. om den dömde vid tiden för brottet ej hade fyllt femton år,

4. om domen av annat skäl än som förut har angivits måste anses oförenlig med principerna för tillämpning av svensk strafflag,

5. om det med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att verkställighet här i landet anordnas enligt annan i 3 § angiven samarbetsform än som avses i framställningen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

7. Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 2 och 16 §§bötesverkställighetslagen (1979:189) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Uppbörd av böter sker så snart dom, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har meddelats. Indrivning får däremot ej ske förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts.

Uppbörd av böter sker så snart dom, påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har meddelats. Indrivning får däremot ej ske förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts.

Utan hinder av att dom eller föreläggande ej har meddelats får den misstänkte betala förskott på böter som kan komma att åläggas honom. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om sådan förskottsbetalning.

16 §

Mål om förvandling av böter tas upp av tingsrätten i den ort där den bötfällde finns eller av den tingsrätt som har handlagt det mål, i vilket bötesstraffet eller, om det är fråga om flera sådana straff, något av dem har ådömts. Har bötesstraffet eller vid flera straff något av dem bestämts genom strafföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot, kan målet tas upp även av den tingsrätt hos vilken åtal skulle ha kunnat väckas.

Mål om förvandling av böter tas upp av tingsrätten i den ort där den bötfällde finns eller av den tingsrätt som har handlagt det mål, i vilket bötesstraffet eller, om det är fråga om flera sådana straff, något av dem har ådömts. Har bötesstraffet eller vid flera straff något av dem bestämts genom påföljdsföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot, kan målet tas upp även av den tingsrätt hos vilken åtal skulle ha kunnat väckas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

8. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 18 § samt 9 kap.17 och 18 §§sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds

personliga förhållanden

18 §

I annat fall än som avses i 17 § eller 9 kap. 17 § första stycket 6 eller 7 gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register

1. för uppgift som har tillförts särskilt register, som förs över strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot,

1. för uppgift som har tillförts särskilt register, som förs över påföljdsföreläggande och föreläggande av ordningsbot,

2. för annan uppgift hos Rikspolisstyrelsen, som angår brott eller den som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott, om uppgiften har lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem i annat register än som avses i 1,

3. för belastningsuppgift som har tillförts vägtrafikregistret,

4. för uppgift som har tillförts särskilt register som författningsenligt förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten.

Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

Sekretess gäller hos Luftfartsstyrelsen i verksamhet, som avser förande av eller uttag ur certifikatregistret, för uppgift som angår brott eller enskilds hälsotillstånd, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

9 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhål-

landen av såväl personlig som ekonomisk natur

17 §

Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om inte annat följer av 18 §

1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2. i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627),

4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, Skatteverkets, Statens kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän åklagare eller polismyndighet i brottmål,

6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (1998:622) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

8. i register som förs av Skatteverket enligt lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

9. i särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 15 kap. 1 §,

10. i register som förs av Tullverket enligt lagen (2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men.

Sekretess enligt första stycket 2 gäller hos domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Vid förhandling om användning av tvångsmedel gäller sekretess för uppgift om vem som är misstänkt endast om det kan antas att fara uppkommer för att den misstänkte eller någon närstående till honom eller henne utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Av 12 kap. 2 § andra styck-

et framgår att även sekretessen enligt första stycket 1 är begränsad hos domstol.

Sekretess enligt första stycket gäller hos tillsynsmyndighet i konkurs för uppgift som angår misstanke om brott.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Utan hinder av sekretessen får en skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, ta del av en uppgift

1. i en nedlagd förundersökning eller i en förundersökning som avslutats med ett beslut om att åtal inte skall väckas,

2. i en annan brottsutredning som utförts enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken och som avslutats på annat sätt än med beslut att väcka åtal, med strafföreläggande eller med föreläggande av ordningsbot, eller

2. i en annan brottsutredning som utförts enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken och som avslutats på annat sätt än med beslut att väcka åtal, med påföljdsföreläggande eller med föreläggande av ordningsbot, eller

3. i en avslutad utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

om den skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, behöver uppgiften för att kunna få ett anspråk på skadestånd eller på bättre rätt till viss egendom tillgodosett och det inte bedöms vara av synnerlig vikt för den som uppgiften rör eller någon närstående till honom eller henne att den inte lämnas ut.

Utan hinder av sekretessen får en uppgift också lämnas ut

1. till enskild enligt vad som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare,

2. till enskild enligt vad som föreskrivs i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i förordning som har stöd i den lagen,

3. enligt vad som föreskrivs i lagen (1998:621) om misstankeregister, polisdatalagen (1998:622), lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar och i lagen (2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet samt i förordningar som har stöd i dessa lagar,

4. till enskild enligt vad som föreskrivs i 27 kap. 8 § rättegångsbalken.

Utan hinder av sekretessen får polisen på begäran av den som lidit person- eller sakskada vid en trafikolycka lämna uppgift om identiteten hos en trafikant som haft del i olyckan.

Utan hinder av sekretessen enligt första stycket 1 får uppgift lämnas till konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen.

Sekretess gäller inte för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos Säkerhetspolisen som avses i första stycket 1-4 eller 6 eller motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser, om uppgiften har införts i en allmän handling före år 1949. I fråga om annan uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

18 §

Sekretessen enligt 17 § första stycket gäller inte

1. beslut huruvida åtal skall väckas, beslut om att förundersökning inte skall inledas samt beslut om att förundersökning skall läggas ned,

2. uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,

2. uppgift i ärende om påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,

3. uppgift som avser omhändertagande enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387).

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt 16 § eller enligt 8 kap. 17 §, eller uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

9. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Har någon genom lagakraftägande dom dömts för gärning som innefattar olovlig parkering eller godkänt strafföreläggande för sådan gärning får kontrollavgift inte tas ut. Redan erlagd avgift skall betalas tillbaka.

Har någon genom lagakraftägande dom dömts för gärning som innefattar olovlig parkering eller godkänt påföljdsföreläggande för sådan gärning får kontrollavgift inte tas ut. Redan erlagd avgift skall betalas tillbaka.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

10. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:419) om brottsofferfond

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Den som döms för ett eller flera brott skall, om fängelse ingår i straffskalan för något av brotten, i domen åläggas att betala en avgift på 500 kr. Detsamma gäller när fråga om ansvar för brott tas upp av åklagare genom strafföreläggande.

Den som döms för ett eller flera brott skall, om fängelse ingår i straffskalan för något av brotten, i domen åläggas att betala en avgift på 500 kr. Detsamma gäller när fråga om ansvar för brott tas upp av åklagare eller polismyndighet genom påföljdsföreläggande.

Avgift skall inte tas ut om påföljdseftergift meddelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

11. Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § körkortslagen (1998:488) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. Körkortsingripande

1 §

Ett körkortsingripande sker genom återkallelse av körkortet eller genom varning.

Ett körkortsingripande med anledning av brottslig gärning skall när det gäller frågan om brott föreligger grunda sig på en lagakraftvunnen dom, ett godkänt strafföreläggande, ett godkänt föreläggande om ordningsbot eller ett beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning.

Ett körkortsingripande med anledning av brottslig gärning skall när det gäller frågan om brott föreligger grunda sig på en lagakraftvunnen dom, ett godkänt påföljdsföreläggande, ett godkänt föreläggande om ordningsbot eller ett beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning.

Med svensk dom jämställs vid tillämpningen av denna lag brottmålsdom eller annat likvärdigt avgörande som har meddelats av en utländsk domstol eller någon annan utländsk myndighet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

12. Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 14 § yrkestrafiklagen (1998:490) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. Återkallelse av tillstånd och taxiförarlegitimation m.m.

14 §

Till grund för slutlig återkallelse eller varning med anledning av brottslig gärning skall beträffande frågan om brott föreligger läggas en lagakraftvunnen dom, ett godkänt strafföreläggande, ett godkänt föreläggande av ordningsbot eller ett beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning.

Till grund för slutlig återkallelse eller varning med anledning av brottslig gärning skall beträffande frågan om brott föreligger läggas en lagakraftvunnen dom, ett godkänt påföljdsföreläggande, ett godkänt föreläggande av ordningsbot eller ett beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

13. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 samt 16 och 17 §§ lagen (1998:620) om belastningsregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Belastningsregistret skall föras för att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos

1. polis-, skatte- och tullmyndigheter för att förebygga, upptäcka och utreda brott,

2. åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande,

2. åklagarmyndigheter och polismyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärdande av påföljdsföreläggande,

3. allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd och

4. polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning.

Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är av särskild betydelse i dennes verksamhet.

3 §

Registret skall innehålla uppgifter om den som

1. genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott,

1. genom dom, beslut, påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott,

2. har ålagts förvandlingsstraff för böter,

3. med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd,

4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall inte har åtalats för brott, eller

5. har meddelats besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud.

16 §

En uppgift i registret skall gallras

1. om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade för den åtalade gärningen,

2. om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som avses i 1,

3. om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har undanröjts,

3. om dom, beslut, påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har undanröjts,

4. om överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter,

5. om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse har återkallats,

6. om besöksförbud har upphävts eller

7. när den registrerade har avlidit.

17 §

Utöver vad som följer av 16 § skall uppgifter om

1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen,

2. fängelsestraff som skall anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3. fängelsestraff som har fallit bort enligt 35 kap. 8 eller 9 § brottsbalken eller förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 eller 21 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras tio år efter domen eller beslutet,

5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts,

6. överlämnande till vård inom socialtjänsten eller vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras tio år efter domen eller beslutet,

7. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen,

8. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

8. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av påföljdsföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

9. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras tio år efter domen eller beslutet,

10. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras tio år efter beslutet, och

11. beslut om besöksförbud gallras tio år efter beslutet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

14. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1998:621) om misstankeregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

En uppgift i registret skall gallras

1. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med anledning av misstanken,

2. om åtal som har väckts med anledning av misstanken har lagts ned,

3. om domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft med anledning av misstanken eller den misstänkte har godkänt strafföreläggande som har utfärdats i anledning av misstanken eller

3. om domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft med anledning av misstanken eller den misstänkte har godkänt påföljdsföreläggande som har utfärdats i anledning av misstanken eller

4. när en begäran om överlämnande eller utlämning har avslagits eller, om den har bifallits, överlämnandet eller utlämningen har verkställts.

Vad som sägs i första stycket skall i tillämpliga delar gälla även uppgifter om talan om förvandling av böter.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

15. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet

Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Uppgifter som inte längre behövs för sitt ändamål skall gallras, om inte annat anges i andra-fjärde styckena. Detta gäller dock inte uppgifter i en förundersökning.

Uppgifter i ett underrättelseregister om en registrerad person skall gallras senast tre år efter det att registret senast tillfördes uppgifter om att personen skäligen kan misstänkas för att ha utövat eller kunna komma att utöva allvarlig brottslig verksamhet. Om en särskild undersökning av den registrerade personen har inletts, behöver uppgifterna dock inte gallras förrän undersökningen har avslutats.

Uppgifter som behandlas enligt 18 § skall gallras senast ett år efter det att beslutet om behandlingen av personuppgifter fattades. Om det är av särskild betydelse för att den särskilda undersökningen skall kunna avslutas, får uppgifterna dock behandlas under längre tid.

Uppgifterna i ett spaningsregister skall gallras senast när

1. misstanke som antecknats inte längre finns mot den registrerade eller

2. domstol har meddelat dom eller beslut som har vunnit laga kraft eller strafföreläggande har godkänts med anledning av misstanken och det inte finns någon misstanke mot den registrerade om annat brott som får föras in i registret.

2. domstol har meddelat dom eller beslut som har vunnit laga kraft eller påföljdsföreläggande har godkänts med anledning av misstanken och det inte finns någon misstanke mot den registrerade om annat brott som får föras in i registret.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

16. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1963:194) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § förordningen (1963:194) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Vid framställning som sägs i 1 § skall fogas:

1. kopia av dom, beslut, godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot i den del, som avses med framställningen, samt,

1. kopia av dom, beslut, godkänt påföljdsföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot i den del, som avses med framställningen, samt,

2. då fråga är om framställning enligt 8, 15 eller 22 § nordiska verkställighetslagen, yttrande från frivårdsmyndigheten eller läkarintyg enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m. m., utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning och, då så kan ske, yttrande i ärendet av den dömde eller bevis att han fått tillfälle att yttra sig.

Har särskild personutredning eller läkarundersökning inte ägt rum, skall i stället vid framställningen fogas kopia av tillgängliga handlingar om den dömdes personliga förhållanden.

Har i anledning av domen vård i anstalt eller övervakning ägt rum, skall utöver vad i första stycket sägs vid framställningen fogas en redogörelse för vad behandlingsjournal och andra tillgängliga uppgifter innehåller om den dömde avseende tiden efter domens meddelande.

Vid framställning enligt 3 § nordiska verkställighetslagen får i stället för dom eller beslut fogas bevis, innehållande de uppgifter, som är föreskrivna beträffande saköreslängd, liksom uppgift om tid och plats för den brottsliga gärningens förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för gärningens kännetecknande, samt det eller de lagrum, som tillämpats.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

17. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 3 § förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Har åklagare enligt 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat ett strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter, bör åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande. Om det är lämpligare, får underrättelsen lämnas av en annan åklagare än den som utfärdat föreläggandet.

Bestämmelser om underrättelse om sådana strafförelägganden som avses i första stycket och som har utfärdats innan den misstänkte fyllt 21 år finns i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Har åklagare enligt 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat ett påföljdsföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter, bör åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande. Om det är lämpligare, får underrättelsen lämnas av en annan åklagare än den som utfärdat föreläggandet.

Bestämmelser om underrättelse om sådana påföljdsförelägganden som avses i första stycket och som har utfärdats innan den misstänkte fyllt 21 år finns i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

18. Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60)

Härigenom föreskrivs i fråga om strafföreläggandekungörelsen (1970:60)

dels att rubriken till förordningen och rubrikerna närmast före 2, 5 och 7 §§ skall ha följande lydelse,

dels att 1-7, 9-14 a och 16 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Strafföreläggandekungörelse Förordning om påföljdsföre-

läggande

1 §

Om det finns förutsättningar för det, bör åklagaren utfärda strafföreläggande för den misstänkte i stället för att väcka åtal.

Om det finns förutsättningar för det, bör påföljdsföreläggande utfärdas för den misstänkte i stället för att åtal väcks.

Åtgärder innan strafföreläg-

gande utfärdas

Åtgärder innan påföljdsföre-

läggande utfärdas

2 §

Om det uppkommer fråga om strafföreläggande när det finns en målsägande som inte har lämnat besked om han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, skall undersökningsledaren eller åklagaren om möjligt uppmana målsäganden att inom en viss tid lämna sådant besked.

Om det uppkommer fråga om påföljdsföreläggande när det finns en målsägande som inte har lämnat besked om han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, skall undersökningsledaren eller åklagaren om möjligt uppmana målsäganden att inom en viss tid lämna sådant besked.

3 §

Polisman eller annan som håller förhör med den misstänkte får inte föreslå denne att utfärda en fullmakt som avses i 48 kap.

Polisman eller annan som håller förhör med den misstänkte får inte föreslå denne att utfärda en fullmakt som avses i 48 kap.

10 § rättegångsbalken, utan att den misstänkte har erkänt brottet och det finns särskild anledning att anta att saken inte eller bara med svårighet kan avgöras genom strafföreläggande om fullmakt inte utfärdas.

10 § rättegångsbalken, utan att den misstänkte har erkänt brottet och det finns särskild anledning att anta att saken inte eller bara med svårighet kan avgöras genom påföljdsföreläggande om fullmakt inte utfärdas.

4 §

Innan åklagaren utfärdar ett strafföreläggande för brott som bör föranleda mer än 40 dagsböter, skall åklagaren i den utsträckning Åklagarmyndigheten bestämmer undersöka om det också finns misstanke om andra brott.

Innan ett påföljdsföreläggande utfärdas för brott som bör föranleda mer än 40 dagsböter, skall åklagaren eller polismyndigheten i den utsträckning Åklagarmyndigheten bestämmer undersöka om det också finns misstanke om andra brott.

Utfärdande av strafföreläg-

gande

Utfärdande av påföljdsföre-

läggande

5 §

Strafföreläggande utfärdas i form av ett elektroniskt dokument. Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.

Strafföreläggande får även utfärdas skriftligen enligt formulär som fastställs av Åklagarmyndigheten. Sådant föreläggande skall undertecknas av åklagaren.

Påföljdsföreläggande utfärdas i form av ett elektroniskt dokument. Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.

Påföljdsföreläggande får även utfärdas skriftligen enligt formulär som fastställs av Åklagarmyndigheten efter samråd med Rikspolisstyrelsen. Sådant föreläggande skall undertecknas av åklagaren eller företrädaren för polismyndigheten.

Till ett skriftligt besked som avses i 48 kap. 8 § rättegångsbalken skall fogas en uppmaning till den misstänkte att snarast betala böterna, om han godkänner föreläggandet. Uppmaningen skall i förekommande fall avse även enskilt anspråk som har förelagts den misstänkte samt avgift eller belopp som den misstänkte förelagts

att betala på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott.

6 §

Har den misstänkte till åklagaren gett in en fullmakt som avses i 48 kap. 10 § rättegångsbalken, skall uppgifter om ombudet anges i föreläggandet. Ett skriftligt besked som återger föreläggandets innehåll skall lämnas eller sändas till ombudet.

Har den misstänkte gett in en fullmakt som avses i 48 kap. 10 § rättegångsbalken, skall uppgifter om ombudet anges i föreläggandet. Ett skriftligt besked som återger föreläggandets innehåll skall lämnas eller sändas till ombudet.

Godkännande av strafföre-

läggande

Godkännande av påföljdsfö-

reläggande

7 §

Skriftligt godkännande av ett strafföreläggande skall lämnas till den myndighet som Åklagarmyndigheten respektive Tullverket bestämmer.

Godkännande av ett strafföreläggande enligt 48 kap. 11 § rättegångsbalken sker genom betalning till Rikspolisstyrelsen.

Ett strafföreläggande anses godkänt när skriftligt godkännande eller betalning kommer in till behörig mottagare.

Skriftligt godkännande av ett påföljdsföreläggande skall lämnas till den myndighet som Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen respektive Tullverket bestämmer.

Godkännande av ett påföljdsföreläggande enligt 48 kap. 11 § rättegångsbalken sker genom betalning till Rikspolisstyrelsen.

Ett påföljdsföreläggande anses godkänt när skriftligt godkännande eller betalning kommer in till behörig mottagare.

Om det finns skäl till det, skall en åklagare pröva om godkännande föreligger.

9 §

Uppgifter om utfärdade strafförelägganden skall lämnas till Åklagarmyndigheten. I samband därmed skall uppgift lämnas om vilken myndighet som skall underrättas enligt 12 §.

Åklagarmyndigheten får, ef-

Uppgifter om utfärdade påföljdsförelägganden skall lämnas till Åklagarmyndigheten. I samband därmed skall uppgift lämnas om vilken myndighet som skall underrättas enligt 12 §.

Åklagarmyndigheten får, ef-

ter samråd med Tullverket, meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas enligt första stycket.

ter samråd med Rikspolisstyrelsen och Tullverket, meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas enligt första stycket.

10 §

Åklagarmyndigheten skall till Rikspolisstyrelsen lämna de uppgifter om strafföreläggande som behövs för uppbörd enligt bötesverkställighetslagen (1979:189).

Åklagarmyndigheten skall till Rikspolisstyrelsen lämna de uppgifter om påföljdsföreläggande som behövs för uppbörd enligt bötesverkställighetslagen (1979:189).

11 §

Om det kommer in betalning som kan utgöra godkännande enligt 48 kap. 11 § rättegångsbalken till Rikspolisstyrelsen, skall detta meddelas den myndighet där strafföreläggandet utfärdades.

Om det kommer in betalning som kan utgöra godkännande enligt 48 kap. 11 § rättegångsbalken till Rikspolisstyrelsen, skall detta meddelas den myndighet där påföljdsföreläggandet utfärdades.

12 §

Vad som föreskrivs i lag eller annan författning om skyldighet för domstol att underrätta myndighet om dom i brottmål skall också tillämpas på Åklagarmyndigheten i fråga om godkänt strafföreläggande. Därvid motsvaras domstolens dom av uppgifter om föreläggandets innehåll och godkännandet.

Vad som föreskrivs i lag eller annan författning om skyldighet för domstol att underrätta myndighet om dom i brottmål skall också tillämpas på Åklagarmyndigheten i fråga om godkänt påföljdsföreläggande. Därvid motsvaras domstolens dom av uppgifter om föreläggandets innehåll och godkännandet.

Åklagarmyndigheten får komma överens med den som skall underrättas om hur underrättelsen närmare skall utformas.

13 §

Har den misstänkte klagat på ett strafföreläggande, är en åklagare vid den myndighet där föreläggandet utfärdades den miss-

Har den misstänkte klagat på ett påföljdsföreläggande, är åklagare den misstänktes motpart i målet.

tänktes motpart i målet. Om åklagarna vid den myndigheten inte är behöriga att väcka åtal för brottet vid den tingsrätt där klagan gjorts, är i stället en åklagare med sådan behörighet motpart.

14 §

Beslutar rätten om inhibition i ett mål om undanröjande av ett strafföreläggande, skall den myndighet där föreläggandet utfärdades underrättas om detta.

Om ett strafföreläggande undanröjs, skall rätten underrätta den myndighet där föreläggandet utfärdades, när beslutet har vunnit laga kraft.

Beslutar rätten om inhibition i ett mål om undanröjande av ett påföljdsföreläggande, skall den myndighet där föreläggandet utfärdades underrättas om detta.

Om ett påföljdsföreläggande undanröjs, skall rätten underrätta den myndighet där föreläggandet utfärdades, när beslutet har vunnit laga kraft.

14 a §

När någon ges tillfälle att yttra sig över en ifrågasatt rättelse av ett godkänt strafföreläggande, får det ske muntligen eller skriftligen.

När någon ges tillfälle att yttra sig över en ifrågasatt rättelse av ett godkänt påföljdsföreläggande, får det ske muntligen eller skriftligen.

16 §

Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av de bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken som rör strafföreläggande får meddelas av Åklagarmyndigheten.

Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av de bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken som rör påföljdsföreläggande får meddelas av Åklagarmyndigheten efter samråd med Rikspolisstyrelsen.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

19. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 10 § förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Har polismyndighet eller allmän domstol meddelat beslut som innebär att betalningsansvar för felparkeringsavgift har undanröjts, underrättas Vägverket om beslutet. I fråga om beslut som har meddelats av tingsrätt sändes underrättelse endast om beslut som har vunnit laga kraft.

Väckes åtal eller utfärdas strafföreläggande i fall som avses i 14 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och framgår av utredningen att parkeringsanmärkning har meddelats, underrättas Vägverket.

Väckes åtal eller utfärdas påföljdsföreläggande i fall som avses i 14 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och framgår av utredningen att parkeringsanmärkning har meddelats, underrättas Vägverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

20. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 6, 7, 9 och 23 §§ förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Riksåklagaren skall underrätta myndigheten i den främmande staten om åtgärd som han har vidtagit på grund av framställningen. Han skall också underrätta myndigheten när rättens avgörande i mål som avses i 9 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom har vunnit laga kraft eller när strafföreläggande som har utfärdats enligt 16 § första stycket nämnda lag har godkänts.

Riksåklagaren skall underrätta myndigheten i den främmande staten om åtgärd som han har vidtagit på grund av framställningen. Han skall också underrätta myndigheten när rättens avgörande i mål som avses i 9 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom har vunnit laga kraft eller när påföljdsföreläggande som har utfärdats enligt 16 § första stycket nämnda lag har godkänts.

7 §

I fråga om strafföreläggande som utfärdas av Riksåklagaren med stöd av 16 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom gäller 5-12 §§ strafföreläggandekungörelsen (1970:60) i tillämpliga delar.

I fråga om påföljdsföreläggande som utfärdas av Riksåklagaren med stöd av 16 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom gäller 5-12 §§ förordningen (1970:60) om påföljdsföreläggande i tillämpliga delar.

9 §

Framställning om verkställighet i främmande stat enligt 1 § andra stycket skall innehålla

1. de skäl som framställningen grundas på,

2. intyg om att påföljd som avses i framställningen får verkställas här i landet,

3. uppgift huruvida påföljd som avses i framställningen till någon del har verkställts, och

4. uppgift om den tidpunkt då verkställighet senast får ske. Vid framställningen skall fogas bestyrkt avskrift av dom, godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot som avses med framställningen. Gäller framställningen verkställighet av frihetsberövande påföljd, bör även avskrift av tillgängliga handlingar rörande den dömdes personliga förhållanden bifogas.

Vid framställningen skall fogas bestyrkt avskrift av dom, godkänt påföljdsföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot som avses med framställningen. Gäller framställningen verkställighet av frihetsberövande påföljd, bör även avskrift av tillgängliga handlingar rörande den dömdes personliga förhållanden bifogas.

23 §

Riksåklagaren får förordna allmän åklagare att fullgöra uppgift, som enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller denna förordning skall utföras av Riksåklagaren och som avser

1. ansökan och utförande av talan hos domstol,

2. utfärdande av strafföreläggande,

2. utfärdande av påföljdsföreläggande,

3. underrättelse eller annat meddelande till myndighet i främmande stat, eller

4. en begäran om tvångsåtgärd enligt 20 c §.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

21. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m.

Härigenom föreskrivs att 6 § förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Beslut om att ta avtryck eller fotografi eller göra en videoupptagning enligt 2-4 §§ fattas av undersökningsledaren i de fall åtgärden behövs för utredningen av brottet. I övriga fall enligt 2-4 §§ samt enligt 5 § fattas beslutet av polismyndigheten.

Beslut om att ta avtryck eller fotografi eller göra en videoupptagning enligt 2-4 §§ fattas av undersökningsledaren i de fall åtgärden behövs för utredningen av brottet. Innan förundersökning hunnit inledas får beslutet fattas av polisman. I övriga fall enligt 2-4 §§ samt enligt 5 § fattas beslutet av polismyndigheten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

22. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Har åklagaren med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläggande, skall den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.

Har åklagaren med stöd av 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter innan den misstänkte fyllt 21 år, skall åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande.

Har påföljdsföreläggande utfärdats med stöd av 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, skall den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.

Har åklagaren med stöd av 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat påföljdsföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter innan den misstänkte fyllt 21 år, skall åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande.

Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första och andra stycket lämnas av en annan åklagare än den som meddelat beslutet.

Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första och andra stycket lämnas av annan än den som meddelat beslutet.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

23. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:902) om register över strafförelägganden

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1997:902) om register över strafförelägganden

dels att rubriken till förordningen skall ha följande lydelse,

dels att 1-7, 9, 11-14 och 17-19 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förordning om register över

strafförelägganden

Förordning om register över

påföljdsförelägganden

1 §

För de ändamål som anges i 5-7 §§ får det med hjälp av automatisk databehandling föras register över strafförelägganden.

För de ändamål som anges i 5-7 §§ får det med hjälp av automatisk databehandling föras register över påföljdsförelägganden.

2 §

Inom Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Tullverket får det föras lokala register över strafförelägganden.

Inom Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, polismyndigheterna och Tullverket får det föras lokala register över påföljdsförelägganden.

3 §

Ett centralt register över strafförelägganden får föras vid Åklagarmyndigheten.

Ett centralt register över påföljdsförelägganden får föras vid Åklagarmyndigheten.

4 §

Ett register över uppbörd i ärenden om strafföreläggande får föras hos Rikspolisstyrelsen.

Ett register över uppbörd i ärenden om påföljdsföreläggande får föras hos Rikspolisstyrelsen.

5 §

Ett lokalt strafförelägganderegister får användas för handlägg-

Ett lokalt påföljdsförelägganderegister får användas för hand-

ning av ärenden om strafföreläggande och för tillsyn.

Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten är registeransvariga för de register som förs inom respektive myndighet. Tullverket är registeransvarigt för de register som förs inom verket.

läggning av ärenden om påföljdsföreläggande och för tillsyn.

Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och polismyndigheterna är registeransvariga för de register som förs inom respektive myndighet. Tullverket är registeransvarigt för de register som förs inom verket.

6 §

Det centrala strafförelägganderegistret får användas för handläggning av ärenden om påföljdsföreläggande och för uppgiftslämnande enligt 10-12 §§ strafföreläggandekungörelsen (1970:60). Vidare får registret användas för tillsyn, planering, uppföljning och framställning av statistik.

Åklagarmyndigheten är registeransvarig för det centrala strafförelägganderegistret.

Det centrala påföljdsförelägganderegistret får användas för handläggning av ärenden om påföljdsföreläggande och för uppgiftslämnande enligt 10-12 §§ förordningen (1970:60) om påföljdsföreläggande. Vidare får registret användas för tillsyn, planering, uppföljning och framställning av statistik.

Åklagarmyndigheten är registeransvarig för det centrala påföljdsförelägganderegistret.

7 §

Uppbördsregistret får användas för uppbörd enligt bötesverkställighetslagen (1979:189) i ärenden om strafföreläggande. Det får också användas för tillsyn, planering, uppföljning och framställning av statistik.

Uppbördsregistret får användas för uppbörd enligt bötesverkställighetslagen (1979:189) i ärenden om påföljdsföreläggande. Det får också användas för tillsyn, planering, uppföljning och framställning av statistik.

Rikspolisstyrelsen är registeransvarig för uppbördsregistret.

9 §

Ett strafförelägganderegister får innehålla uppgifter om

1. åklagarens namn och titel,

Ett påföljdsförelägganderegister får innehålla uppgifter om

1. namn och titel på den som har utfärdat föreläggandet,

2. den misstänktes namn, adress, personnummer eller samordningsnummer, kön, medborgarskap och körkortsinnehav,

3. målsägandens namn, personnummer, samordningsnummer eller organisationsnummer och adress,

4. brottsrubricering, gärningsbeskrivning och lagrum,

5. påföljd, särskild rättsverkan och enskilt anspråk,

6. den misstänktes inställning till föreläggandet,

7. beslut av åklagare och domstol,

8. underrättelser enligt 10 och 12 §§ strafföreläggandekungörelsen (1970:60), och

7. beslut av åklagare, polismyndighet och domstol,

8. underrättelser enligt 10 och 12 §§ förordningen (1970:60) om påföljdsföreläggande, och

9. ärendets handläggning i övrigt. Registret får även innehålla tekniska och administrativa uppgifter.

11 §

Åklagarmyndigheten får, efter samråd med Ekobrottsmyndigheten och Tullverket, meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna om de lokala strafförelägganderegistren.

Åklagarmyndigheten får, efter samråd med Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Tullverket, meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna om de lokala påföljdsförelägganderegistren.

12 §

Uppgifter får lämnas - från ett lokalt strafförelägganderegister till det ärenderegister som förs vid myndigheten eller kammaren, för att tillgodose diarieföringsskyldigheten enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100),

- mellan lokala strafförelägganderegister och det centrala strafförelägganderegistret, och

- mellan det centrala strafförelägganderegistret och uppbördsregistret.

Uppgifter får lämnas - från ett lokalt påföljdsförelägganderegister till det ärenderegister som förs vid myndigheten eller kammaren, för att tillgodose diarieföringsskyldigheten enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100),

- mellan lokala påföljdsförelägganderegister och det centrala påföljdsförelägganderegistret, och

- mellan det centrala påföljdsförelägganderegistret och uppbördsregistret.

13 §

Uppgifter får tillföras - det centrala strafförelägganderegistret från det register som förs med stöd av 7 kap. 11 § körkortsförordningen (1998:980) för att tillgodose underrättelseskyldigheten enligt 10 och 12 §§ strafföreläggandekungörelsen (1970:60), och

- uppbördsregistret från postgirot om betalningar i ärenden om strafföreläggande.

Uppgifter får tillföras - det centrala påföljdsförelägganderegistret från det register som förs med stöd av 7 kap. 11 § körkortsförordningen (1998:980) för att tillgodose underrättelseskyldigheten enligt 10 och 12 §§ förordningen (1970:60) om påföljdsföreläggande, och

- uppbördsregistret från postgirot om betalningar i ärenden om påföljdsföreläggande.

14 §

Uppgifter får lämnas från det centrala strafförelägganderegistret till de register som förs med stöd av lagen (1998:620) om belastningsregister och lagen (1998:621) om misstankeregister. Uppgifter får också lämnas till andra register för att tillgodose underrättelseskyldigheten enligt 10, 12 och 15 §§ strafföreläggandekungörelsen (1970:60).

Uppgifter får lämnas från det centrala påföljdsförelägganderegistret till de register som förs med stöd av lagen (1998:620) om belastningsregister och lagen (1998:621) om misstankeregister. Uppgifter får också lämnas till andra register för att tillgodose underrättelseskyldigheten enligt 10, 12 och 15 §§ förordningen (1970:60) om påföljdsföreläggande.

17 §

I ett lokalt strafförelägganderegister får för handläggning av ärenden endast diarienummer, åklagarens namn, den misstänktes namn och personnummer eller samordningsnummer samt målsägandens namn och personnummer, samordningsnummer eller organisationsnummer användas som sökbegrepp.

I ett lokalt påföljdsförelägganderegister får för handläggning av ärenden endast diarienummer, namnet på den som utfärdat föreläggandet, den misstänktes namn och personnummer eller samordningsnummer samt målsägandens namn och personnummer, samordningsnummer eller organisationsnummer användas som sökbegrepp.

För tillsyn får samtliga registrerade uppgifter utom kön, medborgarskap och adress användas som sökbegrepp.

18 §

I det centrala strafförelägganderegistret och uppbördsregistret får samtliga registrerade uppgifter utom kön, medborgarskap och adress användas som sökbegrepp.

I det centrala påföljdsförelägganderegistret och uppbördsregistret får samtliga registrerade uppgifter utom kön, medborgarskap och adress användas som sökbegrepp.

19 §

Uppgifter i ett strafförelägganderegister skall gallras senast tre år efter det kalenderår föreläggandet utfärdades. För uppbördsregistret gäller en motsvarande gallringstid på sex år.

Uppgifter i ett påföljdsförelägganderegister skall gallras senast tre år efter det kalenderår föreläggandet utfärdades. För uppbördsregistret gäller en motsvarande gallringstid på sex år.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

24. Förslag till förordning om ändring i körkortsförordningen (1998:980)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § körkortsförordningen (1998:980) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. Förfarandet i körkortsärenden m.m.

4 §

I förordningen (1999:1134) om belastningsregister och förordningen (1999:1135) om misstankeregister finns bestämmelser om rätt för en länsstyrelse eller för Vägverket att få uppgifter i dessa register för tillämpningen av körkortslagen och denna förordning.

I förordningen (2001:650) om vägtrafikregister finns bestämmelser om Rikspolisstyrelsens underrättelseskyldighet till Vägverket om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har antecknats i register som avses i lagen (1998:620) om belastningsregister.

I förordningen (2001:650) om vägtrafikregister finns bestämmelser om Rikspolisstyrelsens underrättelseskyldighet till Vägverket om dom, beslut, påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har antecknats i register som avses i lagen (1998:620) om belastningsregister.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

25. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 2, 22, 25 och 31 §§ förordningen (1999:1134) om belastningsregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Om förutsättningarna för registrering enligt 3 eller 4 § lagen (1998:620) om belastningsregister är uppfyllda, skall registret innehålla uppgifter om

1. namn, personnummer eller samordningsnummer och andra identitetsuppgifter,

2. domen, beslutet, strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsboten,

2. domen, beslutet, påföljdsföreläggandet eller föreläggandet av ordningsboten,

3. de brott som den registrerade har begått samt påföljden,

4. att ett brott har begåtts under påverkan av en sådan allvarlig psykisk störning som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken,

5. att en viss påföljd skall avse även annat brott, att den skall undanröjas eller att den skall ersätta en annan påföljd,

6. beslut om utvisning ur Sverige enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529),

7. förordnande om omedelbar verkställighet eller om ett sådant tillgodoräknande av frihetsberövande eller omhändertagande som avses i 33 kap.6 och 7 §§brottsbalken,

8. gjord personutredning,

9. dom eller beslut enligt 34 kap. 10 eller 18 § brottsbalken eller beslut enligt 19 § andra stycket bötesverkställighetslagen (1979:189),

10. att en dom eller ett beslut i den del som rör den utdömda påföljden eller avser sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet har vunnit laga kraft eller i något av dessa avseenden har överklagats,

11. att regeringen av nåd har efterskänkt eller ändrat en påföljd som har förts in i belastningsregistret, samt

12. att resning har beviljats.

22 §

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket första meningen lagen (1998:620) om belastningsregister skall endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket första meningen lagen (1998:620) om belastningsregister skall endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller påföljdsförelägganden där

1. någon annan påföljd än böter har dömts ut,

2. dagsböter har dömts ut för brott mot 3 kap. 5 §, 4 kap. 4 och 5 §§, 8, 9 och 14 kap. samt 17 kap.1, 2 och 4 §§brottsbalken eller

3. böter har dömts ut för brott som avses i 6 kap.8 och 10 §§ samt 16 kap. 11 §brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, vapenlagen (1996:67), vapenförordningen (1996:70) och äldre vapenlagstiftning.

Om påföljden även avser något annat brott än de som anges i första stycket 2 och 3, skall också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket andra meningen lagen (1998:620) om belastningsregister skall endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller strafförelägganden där påföljd har dömts ut för brott mot 3 kap.1, 2 och 6 §§, 4 kap. 1 §, 6 kap., 8 kap. 6 § och 16 kap. 10 a §brottsbalken. Om påföljden även avser något annat brott, skall också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket andra meningen lagen (1998:620) om belastningsregister skall endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller påföljdsförelägganden där påföljd har dömts ut för brott mot 3 kap.1, 2 och 6 §§, 4 kap. 1 §, 6 kap., 8 kap. 6 § och 16 kap. 10 a §brottsbalken. Om påföljden även avser något annat brott, skall också uppgifter om det brottet lämnas ut.

25 §

Om den som är medborgare i eller har hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge genom dom, beslut eller strafföreläggande har ålagts någon annan påföljd än böter, skall Rikspolisstyrelsen underrätta registreringsmyndigheten i den staten.

Om den som är medborgare i eller har hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge genom dom, beslut eller påföljdsföreläggande har ålagts någon annan påföljd än böter, skall Rikspolisstyrelsen underrätta registreringsmyndigheten i den sta-

ten.

31 §

En åklagarmyndighet skall, i fråga om den som skall registreras på grund av ett strafföreläggande enligt 3 § 1 eller ett beslut enligt 3 § 4 eller 5 lagen (1998:620) om belastningsregister, lämna sådana uppgifter till

Rikspolisstyrelsen som anges i 2 § 2 och 3 samt 8 § denna förordning. En åklagarmyndighet skall också lämna sådana uppgifter till Rikspolisstyrelsen som krävs för gallring av registret enligt 16 § 5 och 6 lagen om belastningsregister.

Åklagarmyndigheterna och polismyndigheterna skall, i fråga om den som skall registreras på grund av ett påföljdsföreläggande enligt 3 § 1 eller ett beslut enligt 3 § 4 eller 5 lagen (1998:620) om belastningsregister, lämna sådana uppgifter till Rikspolisstyrelsen som anges i 2 § 2 och 3 samt 8 § denna förordning. Myndigheterna skall också lämna sådana uppgifter till Rikspolisstyrelsen som krävs för gallring av registret enligt 16 § 5 och 6 lagen om belastningsregister.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

26. Förslag till förordning om ändring i insiderförordningen (2000:1101)

Härigenom föreskrivs att 7 § insiderförordningen (2000:1101) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Registret skall förstöras när

1. ärendet har avslutats hos Finansinspektionen utan att det överlämnats till åklagare,

2. domstol har meddelat dom eller beslut i fråga om misstänkt brott eller överträdelse och domen eller beslutet har vunnit laga kraft,

3. strafföreläggande som rör brottet har godkänts, eller

3. påföljdsföreläggande som rör brottet har godkänts, eller

4. inspektionen eller domstol har meddelat beslut om särskild avgift enligt 20 § lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument och beslutet har vunnit laga kraft.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

27. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister

Härigenom föreskrivs att 5 kap.2 och 4 §§ förordningen (2001:650) om vägtrafikregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. Länsstyrelsernas och Vägverkets tillgång till

brottsbelastningsuppgifter m.m.

2 §

Rikspolisstyrelsen skall underrätta Vägverket om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har antecknats i register som avses i lagen (1998:629) om belastningsregister, om den registrerade har gjort sig skyldig till brott som avses i följande bestämmelser:

Rikspolisstyrelsen skall underrätta Vägverket om dom, beslut, påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har antecknats i register som avses i lagen (1998:629) om belastningsregister, om den registrerade har gjort sig skyldig till brott som avses i följande bestämmelser:

1. 3 kap. 1, 2 eller 5-9 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 3 kap. 11 § brottsbalken,

2. 4 kap. brottsbalken,

3. 6 kap. 1-6 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 6 kap. 15 § brottsbalken,

4. 8 kap. 1 eller 4-7 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 8 kap. 12 § brottsbalken,

5. 9 kap. 1 eller 3-5 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 9 kap. 11 § brottsbalken,

6. 10 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 10 kap. 9 § brottsbalken,

7. 11 kap. brottsbalken,

8. 12 kap. 3 § brottsbalken eller 12 kap.3 och 5 §§brottsbalken,

9. 13 kap. brottsbalken, 10. 17 kap. 1, 2, 4 eller 5 § brottsbalken eller 17 kap.1 och 16 §§brottsbalken,

11. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 12. 13 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297),

13. lagen (2000:1225) om straff för smuggling eller den upphävda lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,

14. narkotikastrafflagen (1968:64), 15. skattebrottslagen (1971:69), 16. lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands,

17. 30 § första, andra eller tredje stycket lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg,

18. 3 eller 4 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

19. 20 kap. 3-5 eller 7 § sjölagen (1994:1009), 20. 6 kap. yrkestrafiklagen (1998:490), 21. lagen (1998:492) om biluthyrning, 22. lagen (2001:558) om vägtrafikregister, 23. fordonslagen (2002:574) eller den upphävda fordonskungörelsen (1972:595),

23 a. 10 kap. 2 § första, andra eller tredje stycket järnvägslagen (2004:519),

24. den upphävda förordningen (1987:27) om fordon i internationell vägtrafik i Sverige,

25. förordningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter,

26. förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet,

27. förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. eller den upphävda förordningen (1995:521) om behöriga myndigheter, m.m. i fråga om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter,

28. yrkestrafikförordningen (1998:779), 29. förordningen (1998:780) om biluthyrning, 30. förordningen (1998:786) om behöriga myndigheter, m.m. i fråga om internationella transporter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),

31. trafikförordningen (1998:1276), 31 a. fordonsförordningen (2002:925), eller 32. denna förordning. Detsamma skall gälla om den registrerade har gjort sig skyldig till brott mot föreskrifter, förelägganden eller förbud enligt lagen (1982:821) om transport av farligt gods eller föreskrifter som har meddelats med stöd av författningarna under 23 och 24-32 i första stycket.

4 §

När en underrättelse enligt 2 § lämnas skall även dom, beslut, strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot, som tidigare har antecknats i registret och om vilka underrättelse enligt 2 § skall lämnas, tas med i underrättelsen under fem år från det domen eller beslutet meddelades eller föreläggandet godkändes.

När en underrättelse enligt 2 § lämnas skall även dom, beslut, påföljdsföreläggande och föreläggande av ordningsbot, som tidigare har antecknats i registret och om vilka underrättelse enligt 2 § skall lämnas, tas med i underrättelsen under fem år från det domen eller beslutet meddelades eller föreläggandet godkändes.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

28. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m.

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 3 § förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap. Övriga bestämmelser

3 §

Rikspolisstyrelsen skall underrätta Tullverket om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande om ordningsbot som gäller ansvar enligt denna förordning i fråga om en vägtransport med fordon som är registrerat i utlandet, om transporten inte avser linjetrafik.

Rikspolisstyrelsen skall underrätta Tullverket om dom, beslut, påföljdsföreläggande eller föreläggande om ordningsbot som gäller ansvar enligt denna förordning i fråga om en vägtransport med fordon som är registrerat i utlandet, om transporten inte avser linjetrafik.

När det gäller Rikspolisstyrelsens skyldighet att underrätta Vägverket finns bestämmelser i 5 kap. förordningen (2001:650) om vägtrafikregister.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2007.

2. Bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

1. Allmänt

1.1. Vårt uppdrag i stort

Rättsväsendet har under senare år genomgått stora reformer. Reformeringen har avsett både den inre och den yttre organisationen. Även regelverk, arbetsmetoder och annat har förändrats. En förutsättning för ett väl fungerande rättsväsende är att myndigheterna är ändamålsenligt organiserade, har en fungerande administration, är lokaliserade på ett rationellt sätt och har ett väl utformat regelverk i form av lagar och andra författningar till sin hjälp. Ett väl fungerande rättsväsende förutsätter också att rättsväsendet ges tillräckliga resurser. Därutöver krävs att det inom myndigheterna finns en generellt sett hög kompetens inom respektive ansvarsområde. Rättsväsendet skall dessutom kunna ge en god service till enskilda. Med god service avses bl.a. en effektiv och snabb handläggning av mål och ärenden, en hög juridisk kvalitet eller rättssäkerhet och ett gott bemötande. Vi har i uppdrag att undersöka möjligheterna att än mer öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. Det finns två ledstjärnor i det arbetet. Den ena ledstjärnan är rättskedjeperspektivet. Det innebär att vi skall verka för att utvecklingen inom rättsväsendet sker samordnat och utifrån ett helhetsperspektiv på verksamheterna. Detta skall ske med respekt för den grundläggande rollfördelningen mellan rättsväsendets myndigheter. Den andra ledstjärnan är medborgarintresset. Det innebär att det alltid är nyttan för den enskilde medborgaren av tilltänkta förändringar och reformer som skall stå i fokus. Vi har enligt våra ursprungliga direktiv (Dir. 2000:90, se bilaga 1) fyra särskilt angivna huvuduppgifter. Dessa är att undersöka möjligheterna att förkorta genomströmningstiderna i brottmål, att

överväga hur den brottsutredande verksamheten ytterligare kan förbättras, att se över frågan om utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet inom rättsväsendet och att behandla övergripande frågor om lokaliseringen av rättsväsendets myndigheter. Våra överväganden bör enligt direktiven kunna leda till förslag som kan komma att omfatta allt från författningsändringar till ändringar av såväl administrativ som organisatorisk karaktär.

1.2. Våra tidigare överväganden

Vi har hittills lagt fram sju delbetänkanden. I det första, Snabbare lagföring 1 – Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59), föreslog vi ett huvudalternativ för snabb handläggning av brottmål. Förslagen innebar att åklagares behörighet att utfärda stämning och kallelse till huvudförhandling skulle utvidgas. De bestämmelser i rättegångsbalken som reglerar dessa frågor skulle enligt vårt förslag inte längre betraktas som undantagsregler. Vi föreslog också att åklagare skulle få möjlighet att besluta om viss personutredning. Sådana beslut skulle enligt förslagen fattas redan under förundersökningen. Författningsändringarna i anledning av våra förslag i betänkandet trädde i kraft den 1 juli 2002 (prop. 2001/02:147, bet. 2001/02:JuU24, SFS 2002:440 och 2002:441).

I vårt andra betänkande, Snabbare lagföring 2 – Förenklad brottsutredning (SOU 2001:93), var förslagen koncentrerade till frågan om att åstadkomma förbättringar av den brottsutredande verksamheten, bl.a. genom ett utvidgat användningsområde för förenklad brottsutredning enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken (RB). Förslagen innebar på samma sätt som vårt huvudalternativ för snabb handläggning även ett sätt att åstadkomma en snabbare genomströmning i hela landet i brottmål. Regeringen har bedömt att våra förslag inte bör genomföras annat än i ett visst mindre avseende, nämligen så att beslag enligt 27 kap. RB får användas inom ramen för det förenklade brottsutredningsförfarandet (prop. 2003/04:89, bet. 2003/04:JuU26). Författningsändringarna i den delen trädde i kraft den 1 juli 2004 (SFS 2004:504).

Genom tilläggsdirektiv i juni 2001 (Dir. 2001:61) fick vi i uppdrag att undersöka möjligheterna att med bibehållen rättssäkerhet förenkla utredningen och lagföringen av i första hand butikssnatterier. Vi redovisade förslagen i vårt tredje betänkande, Snabbare lagföring 3 – Snatteribrott (SOU 2002:44). Förslagen innebar bl.a. att en försöksverksamhet skulle inledas med förenklad handläggning

av snatteribrott och att föreläggande av ordningsbot skulle få utfärdas för vissa sådana brott. Regeringen överlämnade i januari 2005 en remiss till Lagrådet rörande den förenklade handläggningsformen men gick inte vidare med frågan om en utvidgning av ordningsbotsinstitutet. Efter Lagrådets yttrande har det enligt uppgift fattats beslut om att någon proposition inte skall läggas fram. Även i vårt fjärde betänkande, Snabbare lagföring 4 – Ett snabbförfarande för brottmål (SOU 2002:45), var förslagen huvudsakligen inriktade på att åstadkomma en förkortning av genomströmningstiderna i brottmål. I betänkandet behandlades frågan om ett permanent snabbförfarande för brottmål. Med anledning av bl.a. de klara effektivitets-, kvalitets- och rättssäkerhetsvinster som vi såg, bedömde vi att ett sådant skulle kunna införas i vissa större städer och att det fanns möjlighet att reducera tiden från polismyndighetens kännedom om brottet till huvudförhandling till omkring fem veckor. En tvåårig försöksverksamhet med snabbare handläggning av brottmål enligt vårt förslag pågår vid Stockholms tingsrätt fram till och med juni 2006 (prop. 2003/04:89, bet. 2003/04:JuU26, SFS 2004:505 och 2004:506).

I vårt femte betänkande, Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen (SOU 2003:74), föreslog vi bl.a. en lagreglering av vissa av de brottsbekämpande myndigheternas arbetsmetoder och en utvidgning av möjligheterna att använda strafföreläggande. Förslagen bereds för närvarande i Justitiedepartementet. Regeringen har dock i en lagrådsremiss från den 3 mars 2005, i enlighet med vårt förslag i betänkandet, föreslagit att operatörerna inte skall ha rätt till ersättning vid bl.a. de enskilda verkställigheterna av beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning. Däremot har regeringen i enlighet med vårt förslag i betänkandet ändrat trafikförordningen (1998:1276) så att det numera är tillåtet för förare av fordon som används i spaningsverksamhet att underlåta att följa vissa trafikföreskrifter (SFS 2005:519).

Våra ursprungliga direktiv anger ingen sluttidpunkt för uppdraget. Däremot skulle vi enligt direktiven senast före utgången av år 2003 redovisa det vid det tillfället aktuella läget inom rättsväsendet för de frågor som ankommer på oss och en plan för det fortsatta arbetet. Det gjorde vi i vårt sjätte betänkande, Läget i rättsväsendet och förslag till fortsatta reformer inom brottsutredningsverksamheten m.m. (SOU 2003:114). I betänkandet behandlade vi dessutom andra frågor som framför allt rörde två av våra särskilt angivna huvuduppgifter, nämligen utbildning, rekrytering m.m. och vissa

frågor om lokalisering av rättsväsendets myndigheter. Frågorna bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

I vårt sjunde betänkande, Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m. (SOU 2005:38), behandlade vi olika frågor om elektronisk kommunikation som regeringen tog upp i tilläggsdirektiv till oss i november 2003. Förslagen är för närvarande på remiss.

1.3. Vad behandlas i detta betänkande?

I november 2003 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv (Dir. 2003:145, se bilaga 2), som tar upp dels en översyn av uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare, dels en översyn av det regelverk som styr de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att få tillgång till innehållet i och uppgifter om elektronisk kommunikation. Den sistnämnda frågan redovisade vi nyligen (SOU 2005:38). I detta betänkande tar vi upp frågorna som rör uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare. Vi vill särskilt påpeka att uppdraget inte omfattar fördelningen av förundersökningsledaransvaret mellan tullen och åklagare, även om den rättsliga regleringen i det avseendet är utformad på samma sätt som för polis och åklagare (se 23 kap. 3 § RB, 19 § lagen [2000:1225] om straff för smuggling och RÅFS 2001:10).

1.4. Utredningsarbetet

Vårt arbete skall enligt de ursprungliga direktiven bedrivas i nära samverkan med berörda myndigheter inom rättsväsendet. Vi har under arbetet inhämtat synpunkter från Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Polishögskolan och ett flertal polismyndigheter. Under arbetet har vi dessutom haft sammanträffanden med ett stort antal åklagare och polisiära förundersökningsledare.

– vid tvångsmedelsbeslut som undersökningsledaren skall fatta (se om vissa undantag i avsnitt 2.5.3), – när det krävs åtgärd av domstol under förundersökningen, – när det kan bli aktuellt med bl.a. internationell rättslig hjälp, – när en fråga om bevistalan aktualiseras och – när en begäran om besöksförbud har gjorts.

Underrättelseskyldighet

Enligt de allmänna råden skall polismyndighet underrätta åklagaren om det kan antas att den misstänkte i en åklagarledd förundersökning även gjort sig skyldig till annat brott och om en annan person misstänkts ha begått brott som har samband med det förstnämnda brottet. Underrättelse skall också ske när polismyndigheten leder en förundersökning avseende brott av särskilt allvarlig beskaffenhet, t.ex. ett spaningsmord eller något annat allvarligt eller uppmärksammat brott, och gärningsmannen är okänd.

I ärenden som kräver komplicerade juridiska bedömningar eller där det är lämpligt med ett tidigt åklagarinträde, exempelvis beträffande ekobrott eller svårbedömbara specialstraffrättsliga brott, bör polismyndigheten enligt de allmänna råden underrätta åklagaren redan när det uppstår fråga om att inleda en förundersökning.

Vissa andra frågor

I de allmänna råden anges vidare att om det uppstår delade meningar mellan polismyndigheten och åklagaren beträffande vem som skall leda en förundersökning, skall saken avgöras av åklagaren. Om åklagare leder en förundersökning och bedömer att saken är av enkel beskaffenhet bör ledningen enligt de allmänna råden överlämnas till polismyndigheten.

I de allmänna råden behandlas även frågan om nedläggande av förundersökning och förundersökningsbegränsning (se avsnitt 6.6). Där sägs bl.a. följande.

Frågan om var gränsen går mellan när en förundersökning skall läggas ned och när ett negativt åtalsbeslut skall fattas finns inte reglerad i författningstext. Negativa åtalsbeslut fattas alltid av åklagaren. I ett år 1985 utfärdat cirkulär (RÅC I:107) uttalade Riksåklagaren att åklagarna fortsättningsvis

borde låta gränsen för när en förundersökning kan läggas ned gå vid när s.k. slutdelgivning enligt 23 kap. 18 § RB ägt rum. Skälet till detta var att denna gränsdragning bättre stod i överensstämmelse med de utvidgade reglerna om förundersökningsbegränsning som infördes år 1982. Innan slutdelgivning ägt rum kan alltså en förundersökning läggas ned. Beslut om nedläggning kan, utom i fall som avses i 23 kap. 4 a § RB, fattas av undersökningsledaren och faller således inom polismyndighetens formella kompetensområde i de fall där myndigheten är förundersökningsledare. Några formella hinder mot att polismyndigheten lägger ned förundersökningar med motiveringen att brott inte kan styrkas finns alltså inte. Det måste emellertid ske en noggrann bedömning av bevisläget i varje enskilt fall. Beslutet innebär att det görs en prognos av huruvida det kan förväntas en fällande dom eller inte. Den som skall göra en sådan bedömning måste ha nödvändig kompetens för detta. I osäkra eller på annat sätt komplicerade fall bör därför förundersökningsledningen överlämnas till åklagaren för avgörande om ärendets fortsatta handläggning. Den närmare avgränsningen i denna fråga bör bestämmas inom ramen för de lokala överenskommelserna angående fördelningen av förundersökningsledningen.

I de allmänna råden anges även att om det begärs prövning av polismyndighetens beslut att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning skall prövningen göras av åklagaren. Det anges också att vad som sagts beträffande förundersökningar där den misstänkte gärningsmannen är över 18 år också i tillämpliga delar skall gälla utredningar där den misstänkte gärningsmannen inte fyllt 15 år.

2.3.3 Lokal fördelning

Den närmare fördelningen av förundersökningsledarskapet kommer polis och åklagare lokalt överens om. Fördelningen fastställs sedan enligt fördelningscirkuläret av överåklagare.

Som exempel lämnas här en beskrivning av hur de lokala fördelningarna ser ut som gäller Jönköpings och Stockholms län.

Jönköpings län

I överenskommelsen för Jönköpings län finns bl.a. en uppräkning av vissa brottsbalksbrott som vid brott av högst normalgraden har ansetts vara av enkel beskaffenhet. I de fall särskild åtalsprövning skall göras av åklagare markeras det med ÅP. I uppräkningen finns följande brott.

– Misshandel – Vållande till annans död vid trafikolycka – Vållande till kroppsskada eller sjukdom vid trafikolycka (ÅP) – Olaga hot (som inte riktar sig mot närstående) – Hemfridsbrott och olaga intrång (ÅP) – Ofredande (ÅP) – Sexuellt ofredande (blottning) – Stöld (ÅP) – Snatteri (ÅP) – Grov stöld – Tillgrepp av fortskaffningsmedel (ÅP) – Egenmäktigt förfarande (ÅP) – Självtäkt (ÅP) – Olovlig kraftavledning (ÅP) – Bedrägligt beteende (ÅP) – Häleri/häleriförseelse när förbrottet består av tillgrepps- brott enligt ovan (dock ej tillgrepp av fortskaffnings- medel) (ÅP) – Undandräkt (ÅP) – Olovligt brukande (ÅP) – Skadegörelse (dock ej genom brand) – Åverkan (ÅP) – Tagande av olovlig väg (ÅP) – Missbruk av urkund – Brott mot griftefrid – Falskt larm och missbruk av larmanordning – Förargelseväckande beteende – Våld eller hot mot tjänsteman som inte riktar sig mot polisman – Förgripelse mot tjänsteman som inte riktar sig mot polisman – Våldsamt motstånd – Överträdelse av myndighets bud och hindrande av förrättning

Stockholms län

I överenskommelsen finns en uppräkning av brott som skall anses vara av enkel beskaffenhet. Förundersökning avseende brott (inklusive straffbara försök) under punkterna 1 och 2 i den lokala överenskommelsen skall normalt anses vara av enkel beskaffenhet och skall därför, om inte annat följer av punkten 3 i överenskommelsen, ledas av polismyndigheten. Om inte annat anges, avses i uppräkningen endast brott av normalgraden eller ringa brott. För brott som är understrukna skall i vissa fall särskild åtalsprövning göras av åklagare (se punkten 3.3 b i överenskommelsen).

I den lokala överenskommelsen anges att förundersökning avseende övriga brott leds av polismyndigheten när det inte finns någon som skäligen kan misstänkas för brottet. Underrättelse om utredningen skall då ske till åklagare enligt punkten 4 i överenskommelsen.

Följande brott enligt brottsbalken skall enligt punkten 1.1 i den lokala överenskommelsen anses vara av enkel beskaffenhet.

– 3 kap. misshandel och framkallande av fara för annan – 4 kap. olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång och ofredande – 6 kap. sexuellt ofredande (blottning) – 8 kap. stöld, snatteri, grov stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, egenmäktigt förfarande, självtäkt och olovlig kraftavledning – 9 kap. bedrägeri, bedrägligt beteende, häleri och häleriförseelse – 10 kap. undandräkt, olovligt förfogande, olovligt brukande och fyndförseelse – 12 kap. skadegörelse, åverkan, grov skadegörelse och tagande av olovlig väg – 13 kap. allmänfarlig vårdslöshet – 14 kap. urkundsförfalskning, förvanskning av urkund, undertryckande av urkund (ringa brott), märkesförfalskning (ringa brott) och ”brukande av det förfalskade” då nämnda brott aktualiserats – 15 kap. falsk tillvitelse (ringa brott), vårdslös tillvitelse, osant intygande, brukande av osann urkund samt missbruk av urkund – 16 kap. falskt larm, missbruk av larmanordning och förargelseväckande beteende – 17 kap. våld, hot eller förgripelse mot tjänsteman som ej är anställd vid polisväsendet, våldsamt motstånd, överträdelse av myndighets bud och hindrande av förrättning

Förundersökning avseende brott enligt specialstraffrättsliga bestämmelser skall anses vara av enkel beskaffenhet och ledas av polismyndigheten om inte svårare straff än fängelse i sex månader kan följa på brottet, om inte annat anges i punkten 2.2 eller följer av punkten 3 i överenskommelsen (punkten 2.1).

Enligt punkten 2.2 a-k gäller att förundersökning avseende följande brott skall, även om svårare straff än fängelse i sex månader kan följa på brottet, anses vara av enkel beskaffenhet; narkotikabrott enligt 1 § första stycket narkotikastrafflagen (1968:64) avseende överlåtelse, framställning avsett för missbruk, förvärv i överlåtelsesyfte, innehav eller bruk av narkotika, om inte punkten 3.1 nedan är tillämplig (punkt 2.2 a).

I punkterna 2.2 b-k följer därefter en uppräkning av samma lagstiftning som i fördelningscirkuläret på denna punkt (se avsnitt 2.3.2).

Förundersökning avseende övriga brott inom specialstraffrätten leds av polismyndigheten då det inte finns någon som skäligen kan misstänkas för brottet. Underrättelse om utredningen skall då ske till åklagare enligt punkterna 4.2 och 4.3 i den lokala överenskommelsen.

I punkt 3 under rubriken Särskilda bestämmelser anges följande.

3.1 Åklagaren ska leda förundersökningen avseende brott som är svårbedömda eller där det annars med hänsyn till utredningens art eller omfattning är lämpligare att åklagaren leder förundersökningen.

3.2 Även om en förundersökning rör brott som anges under punkterna 1-2 ovan, är det påkallat av särskilda skäl att åklagare övertar förundersökning beträffande följande brott. a. Brott enligt 3, 4 och 6 kap. BrB som riktar sig mot barn under 15 år och oavsett om skälig misstänkt finns för brottet om inte åklagaren beslutar annat, b. brott som innefattar våld eller hot mot närstående (se 8 kap. 13 § BrB), c. brott med rasistiska eller främlingsfientliga motiv eller d. brott där den misstänktes psykiska status kan antas avvika från det normala och man kan anta att svårare straff än böter kan komma att utdömas.

3.3 Åklagare skall inträda som förundersökningsledare även i följande fall. a. När det ankommer på domstol att fatta beslut om åtgärd, t.ex. tvångsmedelsbeslut, förordnande av offentlig försvarare, målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn. (Åklagarens handläggning enligt 23 kap. 6 b § RB, begäran om att rätten ska pröva utdömt vite m.m., betyder inte i sig att förundersökningen ska ledas av åklagare.) b. När särskild åtalsprövning är föreskriven. Regler om åtalsförutsättningar finns i slutet av respektive kapitel i BrB och inom specialstraffrätten i respektive författning. I många fall krävs målsägandens angivelse eller att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Målsäganden skall i sådana fall tillfrågas om han vill ange brottet. Om angivelse ej lämnas skall ärendet överlämnas till åklagare för beslut om fortsatt handläggning. Vissa brott hör under allmänt åtal om målsäganden har angett brottet och åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Även sådana fall skall överlämnas till åklagare för beslut. Efter åklagarens prövning kan ledningen av förundersökningen återgå till polismyndigheten om saken är av enkel beskaffenhet. c. När det kan bli aktuellt att göra en framställan om utlämning, begära eller lämna internationell rättshjälp eller när en begäran om övertagande av lagföring görs. d. När bevistalan enligt 38 § LUL aktualiseras. e. När en begäran om besöksförbud har gjorts. f. När fråga uppkommer om användande av tvångsmedel och det ankommer på åklagaren att besluta därom. Åklagare skall även överta ledningen då tagande av lös egendom i förvar aktualiseras (26 kap. 3 § RB). (Åklagarens handläggning 23 kap 6 b § RB, utdömande av vite m.m., betyder inte i sig att förundersökningen ska ledas av åklagare).

2.4 Förundersökningsledarens ansvar och befogenheter

Förundersökningsledaren har enligt 1 a § andra stycket FUK ansvaret för förundersökningen i dess helhet, dvs. för hur utredningsåtgärderna genomförs och prioriteras sinsemellan (SOU 1987:72 s. 127). Förundersökningsledaren skall också se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara samt ge dem som biträder honom behövliga direktiv för

arbetet. För vissa situationer finns ansvaret också reglerat i andra författningar, t.ex. i 22 kap. 2 § andra stycket RB, som anger att förundersökningsledaren i vissa fall skall underrätta målsäganden om möjligheten att framställa ett enskilt anspråk.

En rad beslutsbefogenheter är knutna till förundersökningsledarskapet enligt bestämmelser i olika författningar. Här kan nämnas behörigheten att besluta om vissa tvångsmedel, som hämtning till förhör (6 § FUK), beslag (27 kap. 4 § RB), husrannsakan (28 kap. 4 § RB) samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning (28 kap. 13 § RB). Undersökningsledaren får också begära vittnesförhör inför rätten under förundersökningen (23 kap. 13 § RB) och inhämta yttrande från sakkunnig (23 kap. 14 § RB).

Undersökningsledarens uppgifter kan sammanfattningsvis i grova drag och mycket schematiskt beskrivas på följande sätt (SOU 1987:72, bilaga 4 s. 296).

– att dra upp riktlinjer för utredningsarbetet – att besluta om tvångsmedel och andra åtgärder som ankommer på undersökningsledaren – att fortlöpande följa utredningsarbetet, göra bedömningar och ge direktiv för fortsatta åtgärder – att avsluta utredningsarbetet helt eller delvis så snart förhållandena ger anledning till det och – att utöva kontroll över att utredningen bedrivs objektivt och på ett sätt som tillgodoser enskildas rättssäkerhetsintressen

2.5 Befogenheter som är förbehållna åklagaren

2.5.1 Inledning

Förundersökningsledarens ansvar för utredningen är detsamma oavsett om det är åklagaren eller polismyndigheten som leder undersökningen. Däremot har åklagaren vissa befogenheter i egenskap av åklagare, befogenheter som en polisiär förundersökningsledare saknar.

2.5.2 Framställning om åtgärd av domstol under förundersökningen

Även om en lag eller förordning uttrycker viss befogenhet för förundersökningsledaren (åklagare eller polismyndighet) följer det av fördelningscirkuläret att när det under förundersökningen krävs en åtgärd av domstol, skall åklagaren inträda som förundersökningsledare. Exempel på sådana bestämmelser är följande.

– 23 kap. 5 § RB och 24 § LUL om undersökningsledarens skyldighet att till rätten anmäla behov av offentlig försvarare eller målsägandebiträde – 23 kap. 13 § RB om undersökningsledarens möjlighet att begära vittnesförhör inför rätten under förundersökningen – 23 kap. 14 § RB om undersökningsledarens möjlighet att hos rätten begära att sakkunnig skall utses och att skriftligt bevis skall företes m.m. – 23 kap. 15 § RB om undersökningsledaren möjlighet att begära bevisupptagning i rätten – 23 kap. 18 och 19 §§ RB om undersökningsledarens roll vid begäran hos rätten om att förundersökningen skall kompletteras m.m. – 26 kap. 2 och 4 §§ RB om undersökningsledarens möjlighet att hos rätten begära kvarstad – 27 kap. 6 § RB om undersökningsledarens roll vid prövning i rätten av beslag – 27 kap. 9 § RB om undersökningsledarens roll vid prövning i rätten av kvarhållande av försändelse – 10 § FUK om undersökningsledarens skyldighet att hos rätten begära rättspsykiatrisk undersökning under förundersökningen

2.5.3 Tvångsmedelsbeslut

I tvångsmedelsbestämmelserna i 24-28 kap. RB anges vem som är behörig beslutsfattare. Det kan vara rätten, åklagaren och undersökningsledaren. I vissa fall får även en enskild polisman besluta om tvångsmedel.

I fördelningscirkuläret anges att åklagaren skall inträda som förundersökningsledare när det blir fråga om användning av tvångsmedel, även i de fall det är ”undersökningsledaren” som enligt 24-28 kap. RB skall fatta sådana beslut. Det rör exempelvis följande.

– beslut enligt 28 kap. 4 § RB i vissa fall om husrannsakan av större omfattning – beslut enligt 28 kap. 10 § RB om undersökning av vissa platser, t.ex. gårdsplaner och fabriksområden

Enligt fördelningscirkuläret behöver åklagaren inte inträda som förundersökningsledare vid följande beslut.

– beslut om husrannsakan som inte är av större omfattning (där görs en hänvisning till 28 kap. 4 § första stycket RB) – avspärrning, förbud m.m. för säkerställande av utredning om brott (där görs en hänvisning till 27 kap. 15 § RB) – kroppsvisitation och kroppsbesiktning – beslag

2.5.4 Beslut om personutredning redan under förundersökningen

Enligt 2 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. gäller att beslut om att inhämta yttrande från den lokala kriminalvårdsmyndigheten meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslutet under vissa förutsättningar dock meddelas av åklagaren. Den behörigheten för åklagaren tillkom genom en lagändring år 2002 (SFS 2002:441). Lagändringen byggde på förslag som vi hade lämnat i betänkandet SOU 2001:59. Bakgrunden var att ett tidigt beslut om personutredning skulle ha positiv effekt på genomströmningstiderna. I förarbetena påpekades att tidsvinsten kunde komma att variera beroende på om det är polisen eller åklagaren som är förundersökningsledare. Det konstaterades att i de ärenden som polisen leder kommer beslut om inhämtande av personutredning att fattas först i nära anslutning till att åtal väcks. Regeringen bedömde dock att varje tidsvinst, oavsett om den är begränsad, är av godo ur ett medborgarperspektiv.

Såväl vi som regeringen gjorde den bedömningen att polismyndighet inte bör ges behörighet att besluta om personutredningarna, eftersom en sådan ordning skulle kunna medföra en ökad risk för att utredningar begärs in i onödan (SOU 2001:59 s. 72 ff. och prop. 2001/02:147 s. 23).

2.5.5 Begäran om besöksförbud

Frågor om besöksförbud prövas av allmän åklagare och tas upp på begäran av den som förbudet avses skydda eller när det annars finns anledning till det (7 § lagen [1988:688] om besöksförbud). Har en begäran om besöksförbud gjorts hos polismyndigheten, skall åklagaren omedelbart underrättas om detta (3 § förordningen [1988:691] om tillämpning av lagen om besöksförbud). Enligt fördelningscirkuläret skall åklagaren inträda som förundersökningsledare när en begäran om besöksförbud har gjorts.

2.5.6 Bevistalan

Bestämmelser om bevistalan finns i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Personer under femton år kan begå brott men inte åtalas för det. Misstänks någon för att före femton års ålder ha begått brott får åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av socialnämnd, länsstyrelse eller vårdnadshavare, begära prövning hos domstol i frågan om den unge har begått brottet. Det kallas bevistalan och finns föreskriven i 38 § LUL. I fördelningscirkuläret anges att åklagare skall inträda som förundersökningsledare när fråga om bevistalan aktualiseras (se även 10 § åklagarförordningen).

2.5.7 Framställning om utlämning m.m.

Enligt fördelningscirkuläret skall åklagaren inträda som förundersökningsledare när det kan bli aktuellt att göra en framställan om utlämning, att begära eller lämna internationell rättslig hjälp eller när en begäran om övertagande av lagföring görs. För detaljer om bestämmelserna hänvisar vi till lagen (1957:668) om utlämning för brott, lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge och lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Dessa lagar avser utlämning från Sverige. Utlämning till Sverige regleras i förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott. Dessutom kan nämnas lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.

2.5.8 Beslut om förundersökningens upphörande

En förundersökning kan upphöra på olika sätt. Finns det inte längre anledning att fullfölja förundersökningen skall den läggas ned (23 kap. 4 § andra stycket RB). Reglerna om förundersökningsbegränsning (23 kap. 4 a § RB) innebär också att förundersökningen läggs ned. Har en fullständig förundersökning utförts, skall beslut meddelas i frågan om åtal skall väckas (23 kap. 20 § RB). I avsnitt 6.6 finns det beskrivet mer om förundersökningens upphörande och att vissa av besluten får fattas endast av åklagare.

2.5.9 Utfärdande av stämning och ansvarstalan

Den absoluta åtalsplikten innebär att åklagaren, om inte annat är föreskrivet, är skyldig att väcka åtal för alla brott som hör under allmänt åtal där han på objektiva grunder kan förutse en fällande dom. Den absoluta åtalsplikten innebär en presumtion för att åtal skall väckas (20 kap. 6 § RB).

Reglerna om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot i 48 kap. RB utgör undantag från den absoluta åtalsplikten liksom bestämmelserna om särskild åtalsprövning (se avsnitt 2.5.10) och åtalsunderlåtelse (se avsnitt 2.5.11). Det hävdas ibland att bestämmelserna om särskild åtalsprövning utgör ett uttryck för att det allmänna åtalet i dessa fall är fakultativt och inte ett uttryck för en inskränkning i den absoluta åtalsplikten (se Fitger, Rättegångsbalken 2 s. 20:16).

Det är åklagaren som väcker åtal genom en skriftlig ansökan om stämning hos rätten (45 kap. 1 § RB).

Ett åtal kan vara antingen allmänt eller enskilt. Det är endast åklagare som har behörighet att för det allmännas räkning föra ansvarstalan i domstol.

2.5.10 Särskild åtalsprövning

Reglerna som föreskriver att särskild åtalsprövning skall ske har olika innehåll och markerar med varierande grad en presumtion mot åtal (SOU 1992:61 s. 149 ff. och Fitger, Rättegångsbalken 2 s. 20:7 och 20:11 ff.).

I vissa fall anges att åtal får väckas bara om målsäganden anger brottet till åtal och åtal dessutom är påkallat ur allmän synpunkt (se t.ex. 3 kap. 12 § och 8 kap. 13 § BrB). Ett annat villkor för allmänt

åtal kan vara att en myndighet ger tillstånd till åtal (se t.ex. 19 kap. 16 § BrB).

De brottstyper för vilka särskild åtalsprövning är föreskriven är i regel sådana där brottet har ett utpräglat civilrättsligt inslag, rör förhållanden inom familjen eller annars vad som brukar anses höra till privatlivet eller där andra sanktionsformer gäller vid sidan av det straffrättsliga systemet (SOU 1992:61 s. 150).

Enligt fördelningscirkuläret skall åklagaren inträda som förundersökningsledare vid brott där särskild åtalsprövning är föreskriven.

2.5.11 Åtalsunderlåtelse

Vid åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB gäller en presumtion för åtal (se t.ex. prop. 1984/85:3 s. 28 och SOU 1992:61 s. 150). Den bestämmelsen gäller oavsett gärningsmannens ålder. I 16-22 §§ LUL finns bestämmelser om åtalsunderlåtelse som gäller för unga lagöverträdare. I sistnämnda fall finns en presumtion mot åtal.

Det är enbart åklagare som får besluta om åtalsunderlåtelse (se 20 kap. 7 § RB; jfr 10 § åklagarförordningen).

2.5.12 Åklagarens roll i övrigt

Åklagaren har en roll i processer som inte innefattar åtal men som enligt särskilda bestämmelser skall handläggas som brottmål, t.ex. mål om förändring av redan ådömd påföljd enligt 34 eller 38 kap. BrB, mål om förverkande till det allmänna eller annan särskild rättsverkan av brott enligt lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m., mål enligt bötesverkställighetslagen (1979:189) och mål med bevistalan enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Ibland företräder åklagare det allmännas intressen också i tvistemål (Fitger, Rättegångsbalken 1 s. 7:3).

2.6 Viss statistik

Det finns i dag ca 700 åklagare i landet. Antalet poliser uppgår till knappt 17 000. Det finns ingen statistik på hur många som har behörighet att vara polisiär förundersökningsledare. För att ändå få en viss uppfattning om saken kan nämnas att det i polisområde nord-

västra Skåne (f.d. polismyndigheterna i Helsingborg, Ängelholm och Landskrona) i mars 2004 fanns drygt 60 av omkring 430 poliser som hade den behörigheten. Motsvarande siffror för Polismyndigheten i Uppsala län var i september 2004 omkring 60 av drygt 400. Om siffrorna speglar hela landet skulle det röra sig om ett par tusen poliser som har förordnande att vara förundersökningsledare.

Rikspolisstyrelsen uppfattning är att kompetensen hos de polisiära förundersökningsledarna bör höjas. Samtidigt kommer antalet att minska. I framtiden är det tänkt att utredningsledarna skall ha en specialistfunktion inom polisen. Rikspolisstyrelsen har för ett par år sedan beräknat att behovet av polisiära förundersökningsledare med den högre kompetensen uppgår till 250-300 personer (Rikspolisstyrelsens ärende USE-124-3661/02).

År 2004 anmäldes totalt 1 248 743 brott. Knappt 1 221 700 av dessa anmälningar kom in till polisen. Samma år redovisades knappt 202 900 brottsärenden totalt från polisen till åklagare och antalet ärenden i balans vid årets slut var runt 142 000 (Polisens årsredovisning 2004 s. 26). Av de anmälda brotten utgjorde 1 091 240 brott mot brottsbalken. De mest frekventa brottstyperna var följande.

– Skadegörelse (147 263 anmälningar) – Stöld/snatteri ur och från motordrivet fordon (136 264 anmälningar) – Inbrottsstöld (119 287 anmälningar) – Cykelstöld (70 875 anmälningar) – Bedrägeri och annan oredlighet (57 680 anmälningar) – Misshandel/grov misshandel (67 089 anmälningar) – Stöld/snatteri i butik och varuhus (61 743 anmälningar) – Biltillgrepp (47 116 anmälningar)

Inom specialstraffrätten kan nämnas att brott enligt narkotikastrafflagen anmäldes i drygt 45 000 fall (BRÅ:s webbplats på Internet i april 2005).

Åklagarna hanterar årligen cirka 450 000 misstankar om brott. Knappt hälften av dessa förundersökningar leds i dag av polismyndighet.

Antalet beslut meddelade av åklagare om att förundersökning inte skall inledas ökade mellan åren 2002 och 2004 med knappt två tusen till omkring 15 400 beslut. En förklaring till ökningen kan enligt Riksåklagaren vara att polisen i ökad utsträckning överlåter till åklagare att avgöra om förundersökning skall inledas eller inte.

Antalet beslut meddelade av åklagare om att lägga ned förundersökning uppgick under år 2004 till drygt 118 700. Det var en ökning med drygt 3 600 beslut sedan år 2002 (Åklagarmyndighetens årsredovisning 2004 s. 22 f.).

De åklagarbeslut som fattades beträffande färdiga brottsutredningar fördelade sig under år 2004 på följande sätt (Åklagarmyndighetens årsredovisning 2004 s. 20).

– Åtal väcktes, 64 procent eller 179 387 beslut – Strafföreläggande utfärdades, 17 procent eller 47 731 beslut – Åtalsunderlåtelse meddelades, 9 procent eller 24 728 beslut – Åtal väcktes inte, 8 procent eller 23 899 beslut med motivering ”brott kan ej styrkas” och 2 procent eller 5 893 beslut med någon annan motivering (”övriga skäl”, t.ex. preskription eller att den misstänkte avlidit).

3. Tidigare överväganden m.m.

3.1. Polis- och åklagarorganisationerna ur ett historiskt perspektiv

3.1.1. Inledning

Vårt uppdrag är att göra en översyn av uppgifts- och ansvarfördelningen mellan polis och åklagare. För att tydliggöra bakgrunden till frågan lämnar vi en redogörelse för hur polis- och åklagarväsendena har varit organiserade från 1920-talet fram till i dag.

3.1.2. Polisväsendet

Polisväsendet från 1920-talet fram till år 1965

I reformarbetet från 1920-talet fram till år 1965 intog frågan om huvudmannaskapet för polisen en framträdande plats. Under den aktuella tidsperioden var polisen i huvudsak en kommunal angelägenhet. Det moderna polisväsendet fick sin första utformning genom 1925 års polislag. Redan i förarbetena till den lagen diskuterades frågan om ett förstatligande. Frågan behandlades därefter av 1939 års och 1948 års polisutredningar (SOU 1944:53 och 54 samt 1951:8). 1939 års polisutredning lämnade förslag om att polisväsendet skulle förstatligas, vilket efter remisskritik inte genomfördes. 1948 års polisutredning lämnade två alternativa förslag. Det ena innebar reformer inom en i princip bibehållen kommunal organisation medan det andra förslaget innebar ett förstatligande. Det

första alternativet förordades av utredningen och genomfördes senare (prop. 1953:168).

1957 års polisutredning fick uppdraget att överväga frågan om huvudmannaskapet. I utredningens principbetänkande (SOU 1961:34) föreslogs att polisväsendet skulle bli helt förstatligat. Det lämnades även förslag till omorganisation. Med hänsyn till det nära samband som då fanns mellan å ena sidan polisväsendet och å andra sidan åklagar- och exekutionsväsendet behandlade utredningen även den sistnämnda organisationen. På landsorten var landsfiskalen såväl polischef som åklagare och utmätningsman.

Förslaget från 1957 års polisutredning behandlades i propositionen 1962:148, där det föreslogs att polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten helt skulle förstatligas den 1 januari 1965. Vidare föreslogs att verksamheterna skulle omorganiseras och att de organisatoriska sambanden mellan verksamhetsgrenarna skulle upplösas.

I propositionen förordades att länsstyrelserna, i vilka länspolischefen inordnades, skulle behålla sin ställning som högsta polismyndighet. Det fick konsekvenser för polisdistriktens indelning, eftersom det ansågs att länsgränserna vid en sådan indelning inte borde genombrytas. När det gällde polisorganisationen på det lokala planet föreslogs en minskning av antalet polisdistrikt, som då uppgick till 585 stycken. Vissa distrikt hade endast en eller två polismanstjänster. I propositionen angavs att en riktlinje borde vara att det fanns sysselsättning för mellan 20 och 50 poliser i ett distrikt. Ledningen av polisverksamheten i distriktet skulle ankomma på en polischef, benämnd polismästare.

I propositionen lämnades också förslag om att inrätta ett centralt organ för polisväsendet med huvudsakligen inspekterande, rådgivande och samordnande uppgifter. Benämningen rikspolisstyrelsen föreslogs och chefen föreslogs bli benämnd rikspolischef.

Propositionen godkändes av riksdagen (SU 183). Arbetet överlämnades därefter till 1962 års polisberedning, som fick i uppdrag att biträda vid det ytterligare utrednings-, planläggnings- och författningsarbete som krävdes. Beredningens arbete ledde fram till ett riksdagsbeslut år 1964 om den nya organisationen, som genomfördes med verkan fr.o.m. den 1 januari 1965 (prop. 1964:100, SU 1964:114).

Reformen medförde att antalet polisdistrikt minskades till 119 med 528 stationeringsorter. För att behålla kontakten mellan polisorganisationen och kommunerna inrättades kommunala polisnämnder med en rådgivande funktion.

Polisväsendet år 1965 fram till i dag

Organisation

År 1965 övertog staten ansvaret för polisen samtidigt som det organisatoriska sambandet med åklagarväsendet upplöstes. Vid förstatligandet inrättades Rikspolisstyrelsen. Länsstyrelserna behöll funktionen som högsta polisorgan och polisdistrikten blev egna myndigheter. Arbetet med att se över indelningen i polisditrikt uppdrogs åt 1967 års polisutredning. I betänkandet Polisen i samhället (SOU 1970:32) föreslog utredningen att antalet distrikt skulle minskas från 119 till 90 och att de lokala polisnämnderna som inrättades i samband med förstatligandet skulle ersättas av polisstyrelser, som till skillnad mot polisnämnderna skulle ha beslutanderätt i vissa frågor.

Förslaget behandlades i propositionen 1971:173 om vissa reformer inom polis- och åklagarväsendena. Riksdagen godtog med vissa jämkningar de principer som låg till grund för polisutredningens förslag (JuU 1972:1). Sammanslagningen av polisdistrikt genomfördes dock endast i ett fall. Förslaget att polisstyrelserna skulle ersätta de tidigare polisnämnderna genomfördes år 1973.

De grundläggande bestämmelserna om polisens uppgifter, organisation och befogenheter samlades år 1984 i en särskild polislag.

Länspolismästaremodellen infördes år 1992 och innebar att den regionala polischefen samtidigt var chef för en av polismyndigheterna i länet. I början av 1990-talet inleddes ett rationaliseringsarbete som för polisens del ledde till att en polismyndighet skapades i varje län. Därmed upphörde länsstyrelsernas ansvar för polisverksamheten.

Polisen består i dag, förutom av Rikspolisstyrelsen, av 21 polismyndigheter. Till Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och Polishögskolan. Rikspolisstyrelsen är också chefsmyndighet för Statens kriminaltekniska laboratorium.

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Säkerhetspolisen ansvarar för personskydd, kontraspionage, terrorismbekämpning, författningsskydd och säkerhetsskydd. Rikskriminalpolisen kopplas in vid andra brott med större geografisk spridning eller brott med internationella förtecken. Rikskriminalpolisen bedriver också kriminalunderrättelseverksamhet, deltar i

internationella polissamarbeten och bidrar med den förstärkning som polismyndigheterna behöver.

Polismyndigheternas ansvarsområde omfattar exempelvis utryckning, utredning och brottsförebyggande arbete samt olika tillstånds- och passfrågor. Varje myndighet leds av en styrelse som består av myndighetens chef och det antal övriga ledamöter som regeringen bestämmer. Ledamöterna nomineras politiskt. Myndigheterna är indelade i polisområden och/eller närpolisområden.

Sedan år 2002 pågår ett arbete under beteckningen En nationell polis. Det är ett förändringsarbete som bedrivs gemensamt av Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna. Arbetet utgår från en nationell helhetssyn på verksamheten och ett effektivare utnyttjande av polisens samlade resurser. Arbetet innefattar utvecklings- och förändringsarbete för att bl.a. öka den operativa samverkan mellan polismyndigheterna samt samordningen av specialistfunktioner, resurser och administrativa stödfunktioner.

Personal

Vid utgången av år 2004 var 23 644 personer anställda inom polisen, varav 16 891 var poliser. Sedan mitten av 1990-talet har antalet anställda i polisväsendet minskat från närmare 26 000 personer.

Antalet poliser har varit relativt konstant sedan mitten av 1990talet. Antagningen till Polishögskolan upphörde hösten 1995. Bl.a. av den anledningen minskade antalet poliser och uppgick år 1998 till omkring 16 400 stycken. Antagningen till polisutbildningen återupptogs år 1998. Utbildningen bedrivs vid Polishögskolan i Solna samt i Umeå och Växjö. Dessutom finns möjlighet att studera på distans. År 2004 antogs 1 056 personer till grundutbildningen.

Medelåldern bland landets poliser är relativt hög, 46 år, och drygt 25 procent av poliserna är över 55 år. Variationerna mellan polismyndigheterna är dock betydande. Enligt Rikspolisstyrelsen är situationen med en hög medelålder särskilt problematisk då arbetsuppgifterna ofta innebär arbete dygnets alla timmar, alla veckans dagar och dessutom ofta utomhus och i stress- och risksituationer.

3.1.3. Åklagarväsendet

Åklagarväsendet fram till år 1965

Långt tillbaka var det målsägaren som framställde anspråk mot den som hade begått brott. Brottet sågs som en personlig kränkning och den sanktion som utdömdes var att betrakta som en kompensation. Införandet av offentliga straff förde så småningom målsägandens åtalsrätt i bakgrunden.

Det blev vanligt redan på 1600-talet att kronans ämbetsmän förde talan på det allmännas vägnar. Det blev en uppgift för fogdar, länsmän och fiskaler. På 1700-talet inrättades Justitiekanslersämbetet vars innehavare var rikets högste åklagare. Det dröjde ända in på 1900-talet innan en särskild åklagarorganisation inrättades.

Riksåklagarämbetet tillkom i samband med att rättegångsbalken trädde i kraft år 1948. Riksåklagaren var högste åklagare i riket och allmän åklagare i Högsta domstolen. På det regionala planet fanns landsfogdar. Dessa var samtidigt statsåklagare och polischefer i sina verksamhetsområden (länen). I de flesta län fanns också biträdande landsfogdar och landsfogdeassistenter. Under landsfogden lydde distriktsåklagarorganisationen, med undantag för åklagarmyndigheterna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt.

De lokala åklagarmyndigheterna var av två slag. På landsbygden och i de städer som inte bildade egna åklagardistrikt var landsfiskaler distriktsåklagare. Landet var vid förstatligandet indelat i 332 landsfiskalsdistrikt. Det övervägande antalet av dessa var enmansdistrikt. I de fall det fanns flera landsfiskaler i distriktet var det en vanlig uppdelning att en landsfiskal var polischef och åklagare och den andre utmätningsman.

I de 51 städer som utgjorde egna åklagardistrikt var en stadsfiskal distriktsåklagare. I 31 av dessa städer var stadsfiskalen tillika polischef. I de största städerna fanns en mer utpräglad åklagarorganisation med flera stadsfiskaler samt tjänster för annan åklagarpersonal. Åklagarverksamheten var här helt avskild från polisverksamheten.

För behörighet som landsfogde krävdes juris kandidatexamen och tingsmeritering. För landsfiskalskarriären fordrades antingen distriktsåklagarexamen eller juris kandidatexamen (SOU 1986:26).

Åklagarväsendet år 1965 fram till i dag

Organisation

År 1965 bildades 21 regionala åklagarmyndigheter, med länsåklagare som chefer, och 90 lokala åklagarmyndigheter, som leddes av chefsåklagare. Cheferna i Stockholm, Göteborg och Malmö benämndes överåklagare. Riksåklagaren blev central förvaltningsmyndighet för hela åklagarväsendet.

Totalt 68 av de 90 lokala åklagarmyndigheter som då fanns omfattade ett polisdistrikt. I de fall åklagardistriktet omfattade fler än ett polisdistrikt stationerades en åklagare i varje polisiär centralort. Anledningen var att en snabb personlig kontakt mellan åklagare och polis ansågs vara av stor betydelse i förundersökningsverksamheten och att rent administrativa fördelar inte borde vinnas på bekostnad av brottsbekämpningen (SOU 1992:62 s. 396 f.).

År 1985 fick åklagarväsendets regionala organisation en ny utformning. Det innebar bl.a. att antalet regionala åklagardistrikt kom att uppgå till 13. Flertalet av distrikten omfattade ett eller flera län. Stockholm, Göteborg och Malmö bildade egna distrikt utanför den länsanknutna organisationen. Därutöver fanns ett åttiotal lokala åklagardistrikt (Fitger, Rättegångsbalken 2 s. 7:4).

Åklagarorganisationen var efter en omorganisation år 1996 indelad i sex åklagarregioner. I varje region fanns en åklagarmyndighet som leddes av överåklagare. Under myndigheterna fanns drygt 40 åklagarkammare som leddes av chefsåklagare. Varje åklagarkammare hade, med undantag för de tre storstadsområdena och ytterligare ett par län, ett verksamhetsområde som motsvarade ett län. Inom varje myndighet fanns därtill en särskild åklagarkammare (internationell kammare) för bekämpning av organiserad, gränsöverskridande brottslighet.

År 1998 inrättades Ekobrottsmyndigheten, som handlägger ärenden angående ekonomisk brottslighet inom Stockholms, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands och Västra Götalands län. Myndigheten leds av en generaldirektör som i åklagarfrågor har ställning som överåklagare. Ekobrottsmyndigheten har avdelningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Avdelningarna är indelade i sammanlagt tolv åklagarkammare.

Den 1 januari 2005 samlades alla åklagare, förutom vid Ekobrottsmyndigheten, i en myndighet, Åklagarmyndigheten. Syftet

var att föra över mer resurser från administration till operativt åklagararbete, att satsa på utveckling inom särskilda områden och att skapa förutsättningar för en närmare kontakt mellan riksåklagaren och den operativa nivån. De sex regionala åklagarmyndigheterna upphörde i och med omorganisationen. Det innebär att alla åklagarkammare numera är direkt underställda riksåklagaren. Organisationen på åklagarkamrarna är oförändrad, med några undantag. Den centrala ledningsfunktionen består av riksåklagarens kansli och fyra utvecklingscentrum, som finns i Umeå, Stockholm, Göteborg och Malmö och som har till uppgift att bedriva metod- och rättsutveckling samt rättslig uppföljning och tillsyn. Kammarorganisationen består av 35 allmänna kammare, sex internationella kammare och två riksenheter: riksenheten mot korruption och riksenheten för polismål.

Personal

Inom åklagarorganisationen finns drygt 1.000 anställda, varav omkring 700 åklagare.

3.2. Rollfördelningen mellan polis och åklagare

3.2.1. Inledning

Det huvudsakliga motivet bakom rollfördelningen mellan polis och åklagare är att det har ansetts påkallat att beslut av mer ingripande betydelse för den enskilde fattas av en person med kvalificerad juridisk kompetens som tillhör en annan myndighetsorganisation än den som har hand om det löpande utredningsarbetet (se bl.a. JO 2000/01 s. 62).

Frågan om rollfördelningen har övervägts vid många tillfällen. En genomgång av tidigare överväganden från 1920-talet fram till slutet av 1970-talet finns bl.a. i en bilaga till Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme (SOU 1987:72, bilaga 4).

3.2.2. Förarbetena till rättegångsbalken fram till dess ikraftträdande år 1948

Processkommissionens betänkande angående rättsväsendets ombildning ( SOU 1926:32 ) m.m.

Arbetet med en allmän reform av rättegångsväsendet pågick under många år med start redan år 1810 och utgjorde ett led i en allmän revision av 1734 års lag. Lagkommittén lämnade ett antal betänkanden fram till 1830-talet. År 1841 tillsattes en Lagberedning med uppgift att granska lagkommitténs förslag. Lagberedningen avgav bl.a. år 1849 ett förslag till rättegångsbalk. Lagkommitténs och Lagberedningens förslag ledde dock endast till vissa begränsade reformer, främst inom domstolsorganisationens område.

Arbetet på en allmän processreform återupptogs år 1880 genom att Nya lagberedningen tillsattes. Fyra år senare lämnade den ett principbetänkande i fyra delar, varvid bl.a. rättegångsordningen i brottmål behandlades. Tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet övergavs. I stället företogs partiella reformer på rättsväsendets område. Arbetet med en allmän rättegångsreform återupptogs dock år 1911.

År 1911 överlämnades utredningsarbetet till Processkommissionen, som redovisade sina överväganden i SOU 1926:31-33. När det gäller förundersökningsförfarandet behandlade kommissionen frågan om hur man organisatoriskt skulle lösa frågorna kring det som motsvarar dagens förundersökning (SOU 1926:32 s. 61 ff.). Bl.a. fördes diskussion om ett system med förhörsdomare vid den förberedande undersökningen. Kommissionen ansåg dock att den förberedande undersökningen skulle överlämnas på åklagare och polis och att åklagaren skulle ha den ledande ställningen.

Processkommissionen föreslog också en ny organisation av åklagarväsendet. Beträffande åklagarna framhölls som en brist att de inte var rättsbildade och inte heller sammanslutna i en kår under ledning av en högste chef.

Processkommissionens förslag om en ny organisation för åklagarväsendet innebar i korthet följande. I ledningen för organisationen sattes Justitiekanslern. Under denne skulle det finnas åklagare som processade i landets hovrätter, advokatfiskaler. För åklagaruppgifter i underrätt föreslog kommissionen att det skulle finnas statsåklagare för de grövre brotten och underåklagare för de lindri-

gare brotten. Vid sidan av att utföra åtal i underrätt hade stats- och underåklagarna också i uppgift att bedriva förundersökning. Alla åklagare utom underåklagarna skulle enligt förslaget vara rättsbildade (se prop. 1942:5 s. 268 f. och 285 f.).

En sammanfattning av de yttranden som inhämtades över processkommissionens förslag finns i regeringens proposition 1942:5 s. 295 ff. Yttrandena i dess helhet finns publicerade i SOU 1927:15 och SOU 1929:25. Även Lagrådets yttrande inhämtades över betänkandets huvudgrunder och finns publicerat i SOU 1928:19.

Regeringens proposition 1931:80 m.m.

I den angivna propositionen angav departementschefen att en allvarlig brist i rättegångsordningen var att förundersökningen i brottmål inte var lagreglerad och att behovet av en förberedande, från domstolsförhandlingen skild undersökning, hade gjort sig allt starkare gällande. Det påpekades att en sådan undersökning också hade utbildat sig vid sidan av lagen. Bestämmelser om detta hade vid olika tidpunkter tagits in i instruktioner för åklagare och poliser. Bestämmelserna var dock huvudsakligen inte inriktade på själva förfarandet vid undersökningen. I propositionen instämde departementschefen i Processkommissionens slutsats att åklagarna hade otillräcklig utbildning.

När det gällde brottmålsförfarandet anslöt sig Riksdagens särskilda utskott till departementschefens uppfattning att straffprocessen borde bygga på den ackusatoriska principen. Utskottet framhöll att en tillämpning av denna princip förutsatte att det i brottmålen anordnades en förberedande undersökning i syfte att bereda åklagaren material för att kunna bedöma om åtal skulle väckas eller inte. Utskottet anslöt sig till departementschefens förslag om att förundersökningsledningen skulle ankomma på åklagaren. Utskottet framhöll att en samverkan mellan åklagare och polis under förundersökningen borde erbjuda fullgoda garantier för undersökningens effektivitet och den misstänktes säkerhet. Även utskottet fann dock att åklagarnas kompetens borde stärkas. Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen.

Processlagberedningens betänkande med förslag till rättegångsbalk ( SOU 1938:43 -44)

I september 1932 överläts arbetet med en rättegångsreform på Processlagberedningen, som lade fram förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:43-44). När det gällde förundersökningsförfarandet angav beredningen (SOU 1938:44 s. 30 f. och 286) att det ligger i sakens natur att innan förundersökningen kommit så långt att misstanke kan riktas mot någon person, har polismyndighet hand om utredningen och att åklagaren så snart han finner det påkallat och senast då någon skäligen kan misstänkas för brottet skall överta ledningen. Förslaget innebar vidare att åklagaren hade rätt att begära biträde från polisen och att meddela anvisningar för utredningen. Processlagberedningens överväganden om regleringen av förundersökningsledarskapet togs in i den föreslagna 23 kap. 3 § RB med följande lydelse.

Förundersökningen inledes av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polismyndighet, skall åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest finnes påkallat, övertaga ledningen av undersökningen. Åklagaren äge, då undersökningen ledes av polismyndighet, meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande. Då förundersökningen ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verkställande anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det.

Beträffande organisationen av åklagare angav Processlagberedningen bl.a. följande (SOU 1938:44 s. 17 ff.).

De allmänna åklagarna föreslogs bli indelade i tre grupper. Justitiekanslern var enligt förslaget chef för åklagarväsendet. Under Justitiekanslern fanns enligt förslaget landsfogdar (dock inte i Stockholm, som i stället hade förste stadsfiskal) och distriktsåklagare. Till gruppen distriktsåklagare hörde även landsfiskaler och stadsfiskaler samt polismän med åtalsrätt. Allmän åklagare vid underrätt var enligt förslaget landsfogde eller distriktsåklagare. Vid hovrätt var Justitiekanslern allmän åklagare i mål som upptagits direkt av hovrätt och i andra mål utgjorde landsfogdar eller distriktsåklagare

allmän åklagare. Vid högsta domstolen utgjorde i regel Justitiekanslern allmän åklagare.

I de städer där det fanns polismästare utgjorde denne enligt förslaget polismyndighet. Även vissa andra befattningshavare, t.ex. polisintendent, kunde utgöra polismyndighet. I städer som saknade polismästare fick stadsfiskalen eller poliskommissarie utgöra polismyndighet. På landsbygden gällde motsvarande för landsfiskalen och landsfogden. Enligt processlagberedningens förslag kunde en förundersökning upphöra antingen genom att den lades ned eller genom att den avslutades med beslut i åtalsfrågan. Gränsdragningen var dock inte helt klar men avgjordes med hänsyn till om förundersökningen kommit att riktas mot en viss person som misstänkt för brottet. Efter den tidpunkten hade förundersökningsledaren, vilket då alltid var åklagaren, att meddela beslut om åtal skulle väckas eller inte (SOU 1938:44 s. 287 och 295).

Regeringens proposition 1942:5 m.m.

Processlagberedningens förslag behandlades i propositionen 1942:5. Departementschefen anslöt sig till Lagrådets yttrande beträffande utformningen av bestämmelsen i 23 kap. 3 § första stycket RB, som efter riksdagens beslut fick följande lydelse.

Förundersökningen inledes av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polismyndighet, skall åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat, övertaga ledningen av undersökningen. Åklagaren äge, då undersökningen ledes av polismyndighet, meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande. Då förundersökningen ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verkställande anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att vidtaga särskild till utredningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det.

Bestämmelsen har senare ändrats åren 1957, 1969 och 1994.

Justitiedepartementets promemoria med utkast till förundersökningskungörelse m.m.

I en departementspromemoria med utkast till förundersökningskungörelse m.m. konstaterades att enligt den då gällande organisationen av åklagar- och polisväsendet fungerade åklagaren i regel även som polismyndighet. Det gällde beträffande landsfogdar och landsfiskaler samt beträffande stadsfiskalerna i de flesta städer. Det var i huvudsak endast stadsfiskalerna i de största städerna som inte hade befattning med polisväsendet. I promemorian angavs därför att det egentligen endast var där som fördelningen av förundersökningsledarskapet mellan polismyndighet och åklagare var av betydelse (s. 8 f.).

Det framhölls vidare att det förhållandet att åklagaren leder förundersökningen i första hand innebär att han har ansvaret för undersökningens bedrivande. Om han mer direkt behöver ingripa i utredningsarbetet bedömdes vara beroende av omständigheterna, främst beskaffenheten av åtgärderna och kvalifikationerna hos polispersonalen. I promemorian framgår att det ibland kan vara svårt att avgöra om en förundersökning skall läggas ned eller om beslut skall fattas i åtalsfrågan. Som exempel nämns bl.a. den situationen att vad som först uppfattats som ett brott måste betraktas som en olyckshändelse. I en sådan situation bedömdes det som oegentligt att avsluta förundersökningen med ett beslut i åtalsfrågan, även om misstankar kommit att riktas mot en viss person (s. 53 f.).

3.2.3 1951 års rättegångskommitté och regeringens proposition 1957:9

Frågan om ledningen av förundersökningen behandlades därefter av 1951 års rättegångskommitté i en stencilerad PM av den 19 mars 1956. Kommittén angav att bestämmelsen i 23 kap. 3 § första stycket RB inte tillräckligt beaktade att brottsutredningar i åtskilliga fall är av så rutinmässig karaktär att förundersökningen kan bedrivas av polismyndigheten även sedan någon skäligen kan misstänkas för brottet. Kommittén hade gjort en undersökning i de sjutton städer där åklagaren inte hade befattning med polisväsendet och funnit att utredningen i åtskilliga sådana mål slutförts i strid med gällande bestämmelser utan att åklagaren övertagit eller ens fått tillfälle att överta ledningen av förundersökningen.

Förslaget från 1951 års rättegångskommitté behandlades i regeringens proposition 1957:9. Som kommittén förordat innebar förslaget att polismyndigheten skulle få fullfölja sådana förundersökningar som är av ”enkel beskaffenhet”. Det gällde även om det i dessa förundersökningar fanns någon som var skäligen misstänkt för brottet. Propositionen bifölls av riksdagen. Bestämmelsen har fortfarande det innehållet. I propositionen angav departementschefen att det inte var lämpligt att i lagen närmare ange vilka mål som fick anses vara av enkel beskaffenhet.

3.2.4 1957 års polisutredning ( SOU 1961:34 ) och regeringens proposition 1962:148

1957 års polisutredning hade att överväga frågan om huvudmannaskapet för polisen. Utredningen angav att det inte kunde komma ifråga att frångå principen med åklagare som förundersökningsledare. I den då förda allmänna debatten hade enligt utredningen påpekats att ett särskiljande av polischefsuppgifterna och åklagarverksamheten kunde ge upphov till kompetenskonflikter.

I propositionen 1962:148 behandlade regeringen huvudmannaskapet för polisväsendet m.m. Departementschefen förordade att polischefs- och åklagaruppgifterna lades på skilda befattningshavare i samband med omorganisationen av polisväsendet. Det framhölls även att någon ändring av åklagarens befogenheter som förundersökningsledare enligt rättegångsbalken inte var avsedd. Det underströks vidare att erfarenheterna från de större städer där polischefs- och åklagarverksamheten var uppdelade hade varit gynnsamma (s. 62).

3.2.5. Trafikmålskommittén (SOU 1967:59) och regeringens proposition 1969:114

År 1961 tillsattes ett antal sakkunniga med uppdrag att undersöka möjligheterna att förenkla handläggningen av trafiköverträdelser och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog namnet Trafikmålskommittén. I november 1967 avlämnade kommittén delbetänkandet Förundersökning (SOU 1967:59). En del av förslaget behandlades i regeringens proposition 1969:114. Det gällde bl.a. frågor om polismans behörighet att inleda förundersökning och fördelningen av förundersökningsledarskapet.

I propositionen avvisades Trafikmålskommitténs förslag om att en enskild polisman skulle ha rätt att inleda förundersökning. I stället föreslogs att polismannen skulle få vissa befogenheter att vidta åtgärder utan att förundersökning skulle anses vara inledd. Ett villkor angavs vara att den vidtagna åtgärden inte kunde uppskjutas utan olägenhet (det kravet togs senare bort genom en lagändring i mitten av 1990-talet). Ett annat villkor var att förundersökning inte ”hunnit” inledas. Därigenom markerades att det skall vara fråga om ett helt kortvarigt skede under vilket en polisman arbetar utan behörig undersökningsledare. Bestämmelsen återfinns numera i 23 kap. 3 § tredje stycket RB (s.k. primärutredning). När det gäller fördelningen av förundersökningsledarskapet angavs i propositionen att det inte fanns skäl att genomföra en utredning av de principer som låg till grund för den gällande ordningen (s. 35). Det konstaterades att Trafikmålskommittén rekommenderat polismyndigheter och åklagare att i fortsättningen använda nedläggningsformen, om den misstänkte inte hade slutligt underrättats om den verkställda utredningen enligt 23 kap. 18 § första stycket RB och att i annat fall avsluta förundersökningen med beslut i åtalsfrågan. Det framhölls vidare att om gällande rätt hindrade en sådan tillämpning hade Trafikmålskommittén rekommenderat en lagändring som medgav en sådan tillämpning.

I propositionen konstaterades att Trafikmålskommitténs rekommendation inte var förenlig med gällande rätt och att någon författningsändring inte var aktuell att genomföra. I anslutning till detta framhölls vissa betänkligheter mot en ordning som innebar att frågor som i realiteten bedömdes som åtalsfrågor i större omfattning kunde komma att dras undan från åklagarnas prövning. Det befarades att åklagarnas möjligheter att styra åtalspraxis skulle komma att minska om kommitténs förslag genomfördes.

Departementschefen framhöll dock i propositionen att han med det sagda inte avsåg att ta avstånd från den praxis som då förekom och som innebar att polismyndighet i vissa fall ansågs kunna besluta om nedläggande trots att någon blivit skäligen misstänkt för brottet.

3.2.6. Åtalsrättskommittén (SOU 1976:47)

År 1971 tillkallades ett antal sakkunniga som gavs i uppdrag att utreda frågan om åtalsunderlåtelse m.m. De sakkunniga antog nam-

net Åtalsrättskommittén. År 1976 överlämnade kommittén betänkandet Färre brottmål (SOU 1976:47).

Beträffande förundersökningsledning och förundersökningens gång konstaterade Åtalsrättskommittén att den gällande regleringen i 23 kap. RB och förundersökningskungörelsen fungerade tillfredsställande i praktiken. Några ändringar föreslogs därför inte. Åtalsrättskommittén tog även upp vissa frågor om gränsdragningen mellan polisens och åklagarnas uppgifter framför allt när det gällde nedläggning av förundersökning. Förslagen i dessa delar ledde inte till några lagändringar.

3.2.7 1975 års polisutredning ( SOU 1979:6 ) och regeringens proposition 1980/81:13

I samband med att polisväsendet förstatligades år 1965 underströks vikten av att de olika organisationsfrågorna fortlöpande måste uppmärksammas samt att polisens uppgifter och organisation måste anpassas till förändringar i samhällsbilden. År 1975 tillkallades därför ett antal sakkunniga för en granskning. De gavs i uppdrag att pröva om de riktlinjer för polisens verksamhet som lades fast i anslutning till förstatligandet svarade mot de krav som måste ställas. De sakkunniga antog namnet 1975 års polisutredning och överlämnade senare principbetänkandet Polisen (SOU 1979:6).

Polisutredningen ansåg sig inte kunna ansluta sig till tanken på att generellt flytta över ledningen av förundersökningen i brottmål från åklagaren till polisen. Utredningen bedömde att en sådan lösning skulle i väsentlig mån rubba principerna för den då gällande rättegångsordningen i brottmål och medföra endast förhållandevis begränsade praktiska fördelar. Enligt utredningens bedömning borde det dock finnas utrymme för att låta polisen leda hela förundersökningen vid ett inte obetydligt antal fler brottstyper än vad som då var fallet. Ett av skälen till detta angavs vara att polisutbildningen på alla nivåer avsevärt hade förbättrats.

I regeringens proposition 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m. anslöt sig departementschefen till Polisutredningens uppfattning att förundersökningsledningen inte generellt skulle flyttas över från åklagaren till polisen.

3.2.8. Departementspromemorian Ds Ju 1979:15

Under senare delen av 1970-talet tillsattes en arbetsgrupp inom Justitiedepartementet med uppdrag att kartlägga i vilken mån det var möjligt att effektivisera eller på annat sätt förbättra utredningsförfarandet i brottmål. Arbetsgruppen presenterade sina överväganden i promemorian Översyn av utredningsförfarandet i brottmål (Ds Ju 1979:15).

När det gällde förundersökningsledning bedömde arbetsgruppen att polisens möjligheter att leda förundersökning borde vidgas något. Det konstaterades att flera grupper av förundersökningar som vid den tiden leddes av åklagare egentligen inte krävde någon ledningsinsats från åklagarens sida. Vilka ytterligare grupper av förundersökningar som kunde föras över till polisen ansåg sig arbetsgruppen dock inte kunna ta ställning till. Gruppen bedömde att uttrycket ”enkel beskaffenhet” i 23 kap. 3 § första stycket RB var ett relativt begrepp som fick tolkas med utgångspunkt från såväl brottets art som handläggarens kompetens. En förutsättning för att överföra fler förundersökningar till polisen var dock enligt arbetsgruppen att någon form av åklagarmedverkan säkerställdes för de förundersökningar som leddes av polisen. Ett förslag var att åklagaren skulle vara skyldig att delta i de polisledda förundersökningarna genom att lämna den rådgivning som polisen begärde. Ett annat förslag var att åklagaren i större utsträckning skulle utnyttja den anvisningsrätt som fanns i polisledda förundersökningar. Den sistnämnda möjligheten har tagits bort genom en ändring av 23 kap. 3 § RB (prop. 1994/95:23). Promemorian remissbehandlades inte.

3.2.9. Juristkommissionen (SOU 1987:72)

I maj 1986 tillsattes en juristkommission med uppdrag att granska hur berörda myndigheter och samhällsorgan utfört sina uppgifter i den situation som uppstått efter mordet på statsminister Olof Palme.

I maj 1987 lämnade Juristkommissionen sin första rapport (SOU 1987:14). Den behandlar bl.a. polisarbetet under de första tolv timmarna efter händelsen. I december 1987 lämnades den andra delen, som tog upp polisarbetet från den 1 mars 1986 t.o.m. den 4 februari 1987 (SOU 1987:72). Det är den sistnämnda rapporten som är intressant här. Kommissionen konstaterade att åklagarna inte haft den ställning och det inflytande över brottsutredningen som reg-

lerna om förundersökningsledning förutsätter. Kommissionen ansåg att man på åklagarsidan borde ha satt till mer resurser och gjort en aktivare insats under brottsutredningens första tid.

Juristkommissionen framhöll att det måste ligga i en åklagares ansvar som förundersökningsledare att hävda sin ställning med tillgängliga medel, ytterst genom att vända sig till högre myndighet, när åklagaren finner att arbetet bedrivs på ett sätt som åklagaren inte kan godkänna. Det betonades av kommissionen att polisledningen hade åsidosatt vad som måste krävas i samarbetet mellan åklagare och polis, bl.a. i underrättelseskyldigheten mot åklagarna. Sammanfattningsvis fann kommissionen att polisen överskridit gränsen för sitt ansvar och sina befogenheter.

I den aktuella brottsutredningen hade förundersökningsledningen delats på visst sätt mellan polismyndigheten och åklagaren. Det förfarandet ifrågasattes från rättsliga utgångspunkter av Juristkommissionen.

Trots den kritik som Juristkommissionen riktade mot polis och åklagare ansåg kommissionen att det inte var nödvändigt med några förändringar av gällande regler. Kommissionen framhöll bl.a. att det var svårt att dra allt för generella slutsatser baserade enbart på iakttagelser från den aktuella brottsutredningen, som till sin art och omfattning skilde sig från övriga brottsutredningar.

3.2.10. Parlamentariska kommissionen (SOU 1988:18)

I mars 1987 tillsattes en kommission med uppdrag att genomföra en fortsatt granskning av utredningsarbetet efter mordet på statsminister Olof Palme. I april 1988 överlämnade kommissionen, som hade antagit namnet Parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme (i fortsättningen benämnd Parlamentariska kommissionen), sin rapport (SOU 1988:18).

Parlamentariska kommissionen konstaterade att den aktuella brottsutredningen borde ha letts av åklagare från början och angav att det verkliga förloppet blev att polisen på egen hand satte upp en kraftfull ledning av polisarbetet och att åklagaren accepterade att hamna vid sidan om. Enligt kommissionens bedömning hade antagligen ett kraftfullt och tveklöst ingripande från början av åklagare som förundersökningsledare förbättrat förutsättningarna för ett effektivt samarbete mellan polis och åklagare i den aktuella brottsutredningen. Kommissionen menade att man från åklagarhåll under

alla förhållanden borde ha satt till mer resurser och gjort en mer aktiv insats under brottsutredningens första tid.

Parlamentariska kommissionen övervägde även frågan om det är möjligt att dela på förundersökningsledarskapet mellan åklagare och polis när det är fråga om ett enda brott som utreds. I denna del konstaterades att övervägande skäl talade för att en sådan delning inte är möjlig.

När det gällde frågan om samarbetet mellan åklagarna och polisen fann Parlamentariska kommissionen att polisledningen i Stockholm antingen inte förstått eller inte velat förstå polisens roll i en åklagarledd förundersökning. Polisen hade handlat som om åklagaren bara var en ”resurs till förfogande”. Åklagarna kritiserades för att inte mer aktivt ha hävdat sin ställning.

Parlamentariska kommissionen angav dessutom att erfarenheterna från den aktuella brottsutredningen inte talade för en mer självständig roll för polisen vid förundersökningar. Tvärtom framhölls att man borde slå vakt om den rollfördelning som gäller mellan polis och åklagare enligt nuvarande regler.

3.2.11. Åklagarutredningen – 90 (SOU 1992:61)

År 1990 tillsattes en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att utreda åklagarverksamheten och förundersökningsreglerna. Kommittén antog namnet Åklagarutredningen – 90 och överlämnade betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61, del A och del B).

Förundersökningsledning

Åklagarutredningen angav en rad argument för de olika uppfattningarna som hade framförts i frågan om förundersökningsledningen helt eller delvis skulle överföras till polismyndigheten. Enligt utredningen talade bl.a. följande för ståndpunkten att polismyndigheten skulle vara förundersökningsledare i alla brottsutredningar (del A s. 318 ff.).

Polis och åklagare är skilda myndigheter. Samtidigt som åklagaren har beslutanderätten angående förundersökningens inledande, inriktning och genomförande är det polisen som har ansvaret för de resurser som utredningen tar i anspråk.

Systemet strider mot traditionellt effektivitetstänkande och medför svårigheter för båda myndigheterna. --- Polismyndigheten kan när som helst flytta personalen från utredningen till andra, mer brådskande eller angelägna arbetsuppgifter. Konsekvensen kan bli att en utredning som åklagaren bedömer som angelägen inte kan genomföras eftersom inga resurser ställs till förfogande. För polisens del innebär systemet en form av dubbelkommando. --- Åklagaren som förundersökningsledare saknar helhetssyn på resursfrågorna och har lätt att bara se till angelägenheten av att hans eget ärende blir fullständigt utrett. --- Åklagarens medverkan är i många fall en formalitet. I praktiken är det ofta så att det är polisen som har det faktiska ansvaret för utredningen även när åklagaren formellt är förundersökningsledare och som självständigt och utan att rådgöra med åklagaren vidtar alla utredningsåtgärder. De flesta åtgärder under en förundersökning, t.ex. avseende verkställigheten av tvångsmedel, är vidare sådana att de fordrar polistaktiska överväganden för vilka åklagaren saknar kompetens. Om ansvaret för ledningen av förundersökningen såväl formellt som reellt låg helt på polisen skulle alla beslut samlas under en hatt, vilket skulle främja styrningen och effektiviteten i den brottsutredande verksamheten. --- Om åklagaren inte alls var delaktig i förundersökningen skulle han på ett helt annat sätt kunna se på utredningen med friska ögon och kritiskt granska det material och de uppgifter som därvid framkommit. Även i övrigt skulle åklagarens funktion som granskare av polisens arbete förstärkas. Dagens system --- medför att de ackusatoriska momenten i brottmålsförfarandet i stor utsträckning går förlorade. Den misstänkte och hans försvarare hamnar i ett underläge från början. Åklagarens möjligheter att styra och påverka utredningen ger honom ett kraftigt övertag även under den senare brottmålsprocessen. Åklagaren uppfattas trots allt inte som opartisk utan som den misstänktes motpart. ---

Dagens ordning innebär bekymmer med gränsdragningen mellan de olika myndigheternas kompetens och ansvar. Det medför också krångel och administrativt merarbete.

De argument som framförts till Åklagarutredningen för bibehållande av ordningen med åklagare som förundersökningsledare i svårare brottsutredningar var i huvudsak följande (del A s. 320 ff.).

Åklagaren som förundersökningsledare har framför allt två funktioner. Den ena är att utöva tillsyn och kontroll över utredningen, tillse att den bedrivs i lagenliga former samt att ta ställning till frågor om tvångsmedel. Den andra är att tillse att utredningen bedrivs effektivt och rationellt med sikte på att skapa ett tillräcklig underlag för åklagarens beslut. --- tillgången till tvångsmedel medför att förfarandet måste vara kringgärdat av starka rättssäkerhetsgarantier. Genom att åklagaren står fri från polisen har han möjlighet att hålla distans till utredningen, vilket är nödvändigt för att tillsyns- och kontrollfunktionen skall kunna upprätthållas på ett seriöst sätt. Åklagaren bevakar --- att kravet på objektivitet iakttas. --- Även om också polisen har en skyldighet att vara objektiv måste det vara lättare för den fristående åklagaren att hålla huvudet kallt och med kritiska ögon bevaka att också sådant som är till förmån för den misstänkte blir framtaget. --- Även om polisen skulle vara förundersökningsledare i alla mål måste av rättssäkerhetsskäl vissa tvångsmedelsbeslut fattas av åklagare. Det innebär att denne ändå måste sätta sig in i materialet och ta ställning till polisens handläggning. --- Om förundersökningsledaren saknar erfarenhet av att föra talan i domstol och kännedom om de beviskrav som ställs i domstolarna finns en uppenbar risk att utredningen blir ofullständig eller att onödiga utredningsåtgärder vidtas. Krav från åklagarna på kompletteringar av utredningarna skulle säkert bli vanliga. --- Det är åklagaren som beslutar om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning. Särskilt möjligheterna att avgränsa en utredning och nedlägga en förundersökning vid förvän-

tad åtalsunderlåtelse har stor processekonomisk betydelse. Med hänsyn bl.a. till att beslut om åtalsunderlåtelse förutsätter ställningstagande i skuldfrågan och att reglerna härom och om förundersökningsbegränsning är utpräglat fakultativa till sin karaktär har ansetts att tillämpning av åtalsunderlåtelse- och förundersökningsbegränsningsreglerna av rättssäkerhetsskäl bör ankomma på åklagare. --- Polismyndigheterna saknar idag helt kompetens att leda förundersökningar i svårare mål. --- På många håll fungerar förundersökningsledarskapet dåligt i de mål där polisen idag formellt är förundersökningsledare. Utredarna klarar sig i praktiken på egen hand. Konsultationer med den inom polisen ansvarige förundersökningsledaren förekommer sällan. Det torde inte vara ovanligt att denne praktiskt taget saknar kännedom om utredningen och hans medverkan är i det läget närmast helt formellt. I den mån utredningsmännen behöver råd och hjälp tar de i sådana fall kontakt med åklagaren. En utvidgning av polisens ansvar för ledning av förundersökning skulle därför vara svår att genomföra i praktiken.

Åklagarutredningens egna slutsatser vad gällde förundersökningsledarskapet kan sammanfattas på följande sätt (s. 330 ff.).

Uppbyggnaden av de straffrättsliga procedurreglerna bygger på en förhållandevis strikt uppdelning mellan de olika rättsliga organens roller. Det kan sägas vara polisens uppgift att företa brottsförebyggande åtgärder samt att uppdaga och utreda brott. Vidare är det åklagarens uppgift att främst pröva åtalsfrågan och föra talan i domstol. Slutligen har domstolen i uppgift att döma på grundval av det material som åklagaren lägger fram. Åklagarutredningen konstaterade dock att vid en internationell jämförelse hade i princip inget land förmått utforma ett förfarande som konsekvent bygger på denna uppdelning av de olika funktionerna. Det är inte ovanligt att polis och åklagare har vissa dömande funktioner, att åklagare och domstol är inblandade i förundersökningsförfarandet och att polispersonal för talan i domstol. Utredningen framhöll att en sammanblandning av de olika funktionerna har skett även i Sverige, t.ex. genom åklagarens medverkan under förundersökningsförfarandet.

Åklagarutredningen angav att vissa principiella skäl talade mot åklagaren som förundersökningsledare. Den ackusatoriska processen, som bygger på att parterna i en brottmålsprocess är jämbördiga, riskerar att sättas ur spel. Det finns också, enligt utredningen, en risk för att åklagaren under brottsutredningen låser sig vid ett ställningstagande som han senare har svårt att frigöra sig ifrån. Enligt utredningens bedömning skall man dock inte överdriva det sistnämnda. Eftersom åklagaren normalt inte är involverad i det direkta utredningsarbetet bör han ha goda förutsättningar att hålla distans till brottsutredningen. Utredningen ansåg också att åklagarens disposition över utredningsapparaten i viss mån balanseras av det förhållandet att den misstänkte har rätt att påkalla den utredning han själv anser nödvändig. Enligt utredningen modifieras det ackusatoriska momenten i brottmålsprocessen till den tilltalades förmån även genom att åklagaren måste iaktta ett objektivitetskrav och genom den ”oinskränkta” bevisbörda som ligger på åklagaren.

Åklagarutredningen framhöll en rad praktiska skäl som talade för en ordning där åklagaren är engagerad i brottsutredningsarbetet. Det gällde faktorer som har att göra med brottsutvecklingen i samhället, att antalet anmälda brott hade mångdubblats och att brotten blivit grövre och mer svårutredda. Utredningen angav dessutom att det ligger i sakens natur att processrättsliga kunskaper och erfarenheter av bevisvärdering och av brottmålsprocessen i övrigt måste vara värdefulla för bedömningen av undersökningens inriktning och upplägg. För att upprätthålla sådana erfarenheter ansåg utredningen att det torde krävas att man med viss regelbundenhet för talan i domstol.

Åklagarutredningen framhöll även att åklagarens befogenheter vad gäller särskild åtalsprövning, åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning kräver att åklagaren på ett tidigt stadium får kännedom om de ärenden som kan bli föremål för sådana beslut.

Även det förhållandet att det är åklagaren som beslutar om mer ingripande tvångsmedel under brottsutredningen fordrar, enligt Åklagarutredningen, att åklagaren är insatt i brottsutredningen. Motsatsen skulle kunna innebära bristfälliga beslut och förseningar i beslutsfattandet. Att åklagaren inte involveras i brottsutredningen kan även riskera förseningar senare i processen i samband med att beslut i åtalsfrågan skall fattas. En ytterligare risk enligt utredningen med att åklagaren inte kontinuerligt följer förundersökningen är att han finner att kompletteringar måste göras.

Åklagarutredningen konstaterade att, även om principiella skäl i viss mån ansågs kunna tala för en annan ordning, det inte fram-

kommit något som tyder på att det gällande systemet med åklagare som förundersökningsledare vid allvarligare brott haft några olägenheter eller medfört några problem från rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen föreslog dock bl.a. en del mindre justeringar inom ramen för fördelningscirkuläret.

Organisationsfrågor

Åklagarutredningen övervägde också organisatoriska förutsättningar och förändringar (s. 322 ff. och 342 ff.). Det konstaterades att de processrättsliga förutsättningarna för förundersökningsledarskapet inte torde kunna ses fristående från organisationen av polis- och åklagarverksamheterna.

Utredningen redogjorde för tre huvudmodeller när det gäller just polis- och åklagarorganisationerna. Den ena modellen bestod av polis och åklagare som skilda myndigheter. En andra modell bestod av att kriminalpolisen överfördes till åklagarväsendet och den tredje modellen av att åklagarkåren (helt eller delvis) överfördes till polisen.

Efter att ha redovisat argument för och emot respektive modell konstaterade Åklagarutredningen att den första modellen var att föredra. Det innebar att den gällande ordningen skulle bibehållas. Det som talade för den modellen var enligt utredningen bl.a. att den tillsyns- och kontrollfunktion som åklagarna upprätthåller över polisens utredningsarbete skulle kunna bibehållas, att rättssäkerheten i det brottsbeivrande arbetet bäst gagnas genom detta och att det öppnar goda förutsättningar för en renodling av de olika yrkesrollerna (i det här fallet framhölls främst åklagarrollen). Utredningen uttalade sig dock för ett vidgat samarbete mellan polis och åklagare, särskilt på det lokala planet. Företrädare för åklagarmyndigheten föreslogs få rätt och skyldighet att närvara i polisstyrelsen när frågor av betydelse för åklagarverksamheten behandlades.

3.2.12. Regeringens proposition 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande

Åklagarutredningens förslag behandlades bl.a. i regeringens proposition 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande.

När det gäller förundersökningens inledande föreslog regeringen att detta skulle ske genom ett formligt beslut. Regeringens bedöm-

ning var att det inte skall vara möjligt att dela det formella ansvaret som förundersökningsledare i en utredning mellan polismyndighet och åklagare. Regeringen föreslog ett förtydligande av regeln i 23 kap. 3 § första stycket RB om åklagarens övertagande av förundersökningsledningen.

Åklagares rätt enligt den dåvarande lydelsen av 23 kap. 3 § andra stycket RB att meddela anvisningar för förundersökningens bedrivande i sådana fall då polismyndigheten är förundersökningsledare föreslogs bli upphävd. Bestämmelsen tillämpades i mycket liten utsträckning. Dessutom konstaterades att om en åklagare anser sig behöva meddela formella anvisningar beträffande en förundersökning, är den naturliga åtgärden att han utnyttjar sin rätt att överta ledningen av förundersökningen. Ändringarna trädde i kraft den 1 april 1995 (SFS 1994:1412).

3.2.13. Granskningskommissionen (SOU 1999:88)

I september 1994 tillsatte regeringen en särskild kommission med uppdrag att gå igenom den brottsutredning som följde med anledning av mordet år 1986 på statsminister Olof Palme. I arbetet ingick att göra bedömningar och värderingar av brottsutredningsarbetet. Eftersom förundersökningen då redan varit föremål för granskningar av tidigare kommissioner angavs i direktiven att granskningen i första hand skulle avse det som inte hade granskats tidigare. Kommissionen antog namnet Palmekommissionen och fick efter en tid en ny sammansättning, som i augusti 1996 antog namnet Granskningskommissionen i anledning av utredningen av mordet på statsminister Olof Palme (i fortsättningen benämnd Granskningskommissionen). I juni 1999 avlämnade Granskningskommissionen sitt slutbetänkande Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme (SOU 1999:88). Utredningen konstaterade bl.a. följande (s. 990 ff.).

Förundersökningsledaren förfogar inte över polisens resurser, men har likväl ett ansvar för att de resurser som används i den förundersökning det gäller används på ett riktigt sätt. --- Vårt intryck är emellertid att det helt och hållet betraktas som polisens ensak hur det skall förfaras i dessa för utredningsarbetets uppläggning och resursanvändning ändå centrala frågor. Det saknas alltså en ledningsstyrning från förun-

dersökningsledningens sida. – Som vi har förstått förundersökningsledningen anser den inte att den har något ansvar för eller inflytande över förhållanden av detta slag.

Vad gäller rollfördelningen skrev Granskningskommissionen bl.a. följande (s. 994 ff.).

--- såväl förundersökningsledningen (dvs. i detta fall åklagaren, vår anmärkning) som polisen finner det naturligt att de utgör olika organisationer som svarar för olika delar av mordutredningen eller svarar för den på olika sätt. Att detta är ägnat att göra ansvarsfördelningen svårbelyst behöver inte utvecklas. Det öppnar för att placera ansvaret i det utrymme som uppstår mellan dessa bägge organisationer, dvs. det hamnar ”mellan stolarna”. När vi till förundersökningsledningen och spaningsledningen ställt frågan: vem har ansvaret för att detta brott klaras upp? har de bägge svarat, att det är gemensamt. Från förundersökningsledningens sida har därefter tillagts, att förundersökningsledaren har det slutliga ansvaret. Så måste det också förhålla sig---. I praktiken synes de som är verksamma med brottsutredningsarbetet emellertid inte uppfatta ansvarsfrågan på det sätt som de säger sig göra. Om förundersökningsledningen fullt ut tog konsekvenserna av detta ansvar skulle den styra och lägga sig i polisarbetet på ett sätt som ganska snart skulle äventyra samarbetsklimatet och leda till motsättningar---. Det torde vara ett av skälen till att ledningsansvaret från förundersökningsledarens sida utövas med distans. Konsekvensen blir att förundersökningsledaren ansvarar för saker han eller hon valt att inte styra eller lägga sig i. --- Vår grundläggande iakttagelse är att åklagaren som förundersökningsledare sakligt sett intresserar sig olika mycket för olika delar av det totala utredningsarbetet, men likväl ansvarar för helheten. När --- på sin tid uttalade att han som förundersökningsledare inte ville vara ansvarig för polisarbetet som han inte kontrollerade, var detta juridiskt tvivelaktigt, eftersom han formellt hade ansvar för detta. Men det var i sak begripligt. Det ledde --- till att förundersökningsledarskapet delades. ---

Den ordning som kommit att stadfästas är att åklagaren som förundersökningsledare formellt skall ansvara för sådant som han eller hon de facto inte kontrollerar, och som de inblandade parterna – polis och åklagare – inte heller anser att åklagaren skall lägga sig i. Det betyder att det formella och det sakliga ansvaret inte är kongruenta, vilket i sin tur lägger grunden för de brister, spänningar och oklarheter som vi iakttagit---. Vi anser att denna oklarhet --- motverkat möjligheten att under samlad ledning och tydligt ansvar bedriva en effektiv mordutredning.

3.2.14. Osmo Vallo – Utredning om en utredning (SOU 2002:37)

I maj 1995 avled Osmo Vallo i samband med ett polisingripande mot honom. I juni 1995 inledde överåklagaren förundersökning mot de två polismän som gjorde ingripandet. Två av dem åtalades och dömdes för vållande till kroppsskada. Dödsfallet föranledde omfattande utredningar, bl.a. av Riksåklagaren, Justitiekanslern och Justitieombudsmannen, i syfte att klarlägga omständigheterna i samband med det inträffade och bedöma olika myndigheters agerande vid handläggningen av fallet.

I december 2000 tillsatte regeringen en särskild utredare med uppdrag att göra en sammanhållen och övergripande granskning av förfarandet vid brottsutredningen. Granskningen skulle särskilt avse frågor om organisation, regelverk, rutiner, samverkan och rollfördelning mellan berörda myndigheter. Med granskningens resultat hade utredaren att dra framtidsinriktade slutsatser om behovet av förändringar i dessa och andra avseenden.

I april 2002 avlämnade utredaren betänkandet Osmo Vallo – Utredning om en utredning (SOU 2002:37). Utredarens bedömning var att den som ansvarar för och leder en förundersökning bör delta aktivt i utredningsarbetet och ta initiativ till olika åtgärder. Utredaren konstaterade att utvecklingen åtminstone sedan 1980-talet gått i riktning mot att åklagarna överlag intagit en mer aktiv roll såsom förundersökningsledare än vad som var brukligt förr. Vidare ansåg utredaren att det bör ställas särskilt höga krav på aktivitet från åklagarens sida vid brottsutredningar mot polismän.

Utredarens bedömning var att överåklagaren borde ha varit mer aktiv som förundersökningsledare i den aktuella brottsutredningen. Utredaren grundade detta på bl.a. följande omständigheter.

– Förundersökningsledaren medverkade inte personligen vid något förhör. Enligt utredaren borde åklagaren ha medverkat vid förhören med de misstänkta polismännen. Utredaren bedömde att det hade varit lämpligt att åklagaren hade medverkat även vid övriga mer centrala förhör. – Förundersökningsledarens förhållande till rättsläkarna hade varit för passivt. – Förundersökningsledaren föranstaltade inte om någon rekonstruktion på platsen med inblandade polismän och relevanta vittnen, vilket borde ha skett. – Flera potentiellt intressanta vittnesutsagor togs aldrig upp och vittnen hördes först efter tidsutdräkt.

Utredaren konstaterade att regelsystemet rörande förundersökningsledning ger gott utrymme för den typ av aktiviteter från förundersökningsledarens sida som åklagaren hade brustit i. Några regeländringar föreslogs därför inte i denna del.

3.2.15. Regeringens proposition 2002/03:1 m.m.

I flera budgetpropositioner under senare år har regeringen uttalat att det är angeläget att polisens och åklagarnas roller i brottsutredningssystemet vidareutvecklas. Regeringen har i det sammanhanget understrukit vikten av att polisen betydligt oftare än i dag är förundersökningsledare i brottmålsärenden av enkel och medelsvår karaktär (se prop. 2002/03:1, utgiftsområde 4 s. 28 f. och prop. 2003/04:1, utgiftsområde 4 s. 28 f.).

3.2.16. Riksrevisionsverkets årliga rapport 2003 till regeringen

I juni 2003 lämnade Riksrevisionsverket sin årliga rapport till regeringen. Rapporten utgör en sammanställning av väsentliga delar av det arbete som utförts inom verket under redovisningsåret 2002. I rapporten samlades ett stort antal påpekanden, rekommendationer och förslag till åtgärder. Verket framhöll bl.a. att det ligger ett dilemma inbyggt i det faktum att åklagaren kan ge direktiv till polisen under en brottsutredning, men att åklagaren inte till fullo disponerar över polisens resurser. Enligt Riksrevisionsverket föreföll det

uppenbart att åklagarväsendets institutionella position behöver förstärkas.

3.2.17. Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens arbetsgrupp

I juni 2002 beslutade Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gemensamt att låta en arbetsgrupp utarbeta ett förslag till en förändrad arbetsfördelning mellan polis och åklagare. Följande riktlinjer skulle gälla för arbetet. Grunden för fördelningen av arbetsuppgifter mellan polis och åklagare bör ha sin utgångspunkt i förutsättningen att ledningen av den enskilda utredningen skall motsvaras av den kompetens som motiveras av utredningens svårhet, behovet av förberedelser för efterföljande lagföring och behovet av kontinuitet i ledningen av arbetet. Polisen skall i ökad utsträckning kunna vara undersökningsledare i utredningar rörande bl.a. mängdbrottslighet.

Arbetsgruppen skulle även överväga befogenheterna för den polisiäre undersökningsledaren. En utgångspunkt skulle vara att denne skulle ha ”samma befogenheter som åklagaren har idag”. Möjligheten för polisen att t.ex. tillämpa reglerna i rättegångsbalken om förundersökningsbegränsning och att till domstolen ge in framställningar om förordnande av offentlig försvarare och målsägandebiträde skulle ingå i övervägandena.

I januari 2003 överlämnade arbetsgruppen promemorian Ny arbetsfördelning mellan polis och åklagare beträffande förundersökningsledning – förslag från en arbetsgrupp (Riksåklagarens dnr 2002/0932, Rikspolisstyrelsens dnr USE-124-3661/02). I promemorian föreslogs sammanfattningsvis följande.

Förundersökningsledarskapet

Polismyndighetens ansvar som förundersökningsledare föreslogs bli utökat till att även omfatta ärenden som är av medelsvår karaktär. Gränsdragningen mellan dessa fall och fall där saken är av sådan beskaffenhet att förundersökningen bör ledas av åklagare föreslogs få göras efter en allsidig bedömning i det enskilda fallet. Till ledning för generella bedömningar presenterade arbetsgruppen en för hela landet gemensam brottskatalog i vilken angavs de brott där polismyndigheten normalt skall vara förundersökningsledare. Det nuvarande systemet med lokala överenskommelser föreslogs bli upphävt.

Innehållet i brottskatalogen innebar att bl.a. följande brott i fortsättningen skulle få ledas av polisiära förundersökningsledare.

– Brott enligt 3 kap. BrB: grov misshandel, alla fall av vållande till annans död, kroppsskada eller sjukdom och framkallande av fara för annan – Brott enligt 4 kap. BrB: olaga frihetsberövande, olaga hot (grovt brott), hemfridsbrott (grovt brott) och olaga intrång – Brott enligt 5 kap. BrB: samtliga brott – Brott enligt 6 kap. BrB: visst brott med rubriceringen sexuellt ofredande – Brott enligt 8 kap. BrB: rån (av normalgraden), tillgrepp av fortskaffningsmedel (grovt brott), egenmäktigt förfarande (grovt brott) och olovlig kraftavledning (grovt brott) – Brott enligt 9 kap. BrB: bedrägeri (även grovt brott) och häleri (grovt brott) – Brott enligt 10 kap. BrB: olovligt förfogande och olovligt brukande (även grovt brott) – Brott enligt 12 kap. BrB: grov skadegörelse – Brott enligt 13 kap. BrB: allmänfarlig vårdslöshet (även grovt brott). – Därtill föreslogs att ett stort antal brott enligt 14 och 15 kap. BrB(bl.a. urkundsförfalskning) skulle överföras till polismyndighetens förundersökningsledarskap liksom vissa brott enligt 16 och 17 kap.

BrB. – Inom specialstraffrätten föreslogs polismyndigheten i fortsättningen få leda utredningar om narkotikabrott av normalgraden och ett antal brott mot miljöbalken.

Arbetsgruppens bedömning var att förslaget skulle medföra att ca 80.000 brottsmisstankar på årsbasis skulle kunna överföras från åklagarens till polismyndighetens förundersökningsledarskap.

Arbetsgruppen konstaterade att det skulle fordras en författningsändring i 23 kap. 3 § första stycket RB och föreslog att bestämmelsen skulle ha följande lydelse.

Beslut att inleda förundersökning skall fattas av polismyndighet eller åklagaren. Polismyndigheten leder en förundersökning som har inletts där. Ledningen av förundersökningen skall övertas av åklagaren när någon skäligen kan misstänkas för brottet och saken är av sådan beskaffenhet att förundersökningen bör ledas av åklagaren. Åklagaren skall överta

ledningen av förundersökningen innan någon skäligen kan misstänkas för brottet om det finns skäl för det.

Utökade befogenheter för polisiära förundersökningsledare

Arbetsgruppen föreslog att det bör öppnas möjligheter för polisiära förundersökningsledare att besluta om förundersökningsbegränsning i vissa fall. Dessutom föreslogs att en polisiär förundersökningsledare skulle ges behörighet att göra framställningar till domstol om förordnande av offentlig försvarare och målsägandebiträde i sådana utredningar som leds av polismyndigheten.

4. En ny uppgifts- och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare

4.1. Sammanfattning av förslagen

– Åklagarna skall intensifiera sitt arbete vid utredning av den grövre brottsligheten. Polisen skall på egen hand i större utsträckning sköta andra utredningar, främst rörande mängdbrottslighet. – Åklagarna skall leda i princip endast sådana brottsutredningar där saken är av omfattande eller svår beskaffenhet. – Bestämmelsen i 3 § LUL, som innebär att åklagare alltid skall leda vissa förundersökningar mot den som inte har fyllt arton år, skall upphävas. – Åklagarmyndigheten bör tillsammans med Rikspolisstyrelsen se över fördelningscirkuläret så att det förhållandet att barn skall höras under förundersökningen inte anges som en särskild omständighet som motiverar att åklagaren leder förundersökningen. – I rättegångsbalken skall det föreskrivas att polismyndigheten efter samråd med Åklagarmyndigheten skall avdela resurser för den verksamhet som åklagaren leder.

4.2. Inriktningen av en reform

Förslag: Åklagarna skall intensifiera sitt arbete vid utredning av

den grövre brottsligheten. Polisen skall på egen hand i större utsträckning sköta andra utredningar, främst rörande mängdbrottslighet.

Vårt uppdrag är att göra en översyn av uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare. Utgångspunkten är att en förändring på området skall ske bara om den kan bidra till att öka effekti-

viteten i den brottsbekämpande verksamheten. Målet är att fler brott skall klaras upp och att det skall ske en ökad lagföring. Till en del innehåller uppdraget författningsfrågor. I andra delar har vi att göra regeringen och myndigheterna uppmärksamma på att det finns behov av förändringar på annat sätt, t.ex. genom att myndigheterna själva beslutar om åtgärder (se vad som sägs om vårt arbetssätt i Dir. 2000:90). Det pågår ett tämligen omfattande arbete inom polis- och åklagarväsendena för att höja effektiviteten och kvaliteten i brottsutredningsverksamheten. Det sker bl.a. genom kompetensutveckling och specialisering. För detaljer i de delarna hänvisar vi till Polisens, Riksåklagarens och Åklagarmyndighetens årsredovisningar för åren 2003 och 2004, till åklagarmyndigheternas årsrapporter för samma år och till slutrapporten Polisens nationella utredningskoncept – för ökad lagföring och brottsreduktion 2004. Enligt tilläggsdirektiven skall vi överväga i vad mån det behövs ytterligare åtgärder för att polisen skall kunna fullgöra förundersökningsledning på ett effektivt sätt och med hög kvalitet. Vi har tidigare föreslagit att brottsutredningsverksamheten skall tillföras ökad och ny kompetens (se SOU 2003:114), bl.a. genom utbildning av kriminalpoliser och införande av s.k. kriminalutredare. När det gäller förundersökningsledarskap inom polisen finns det anledning att överväga ytterligare åtgärder. En viktig fråga är om det kan finnas behov av att tillföra polisen ytterligare juridisk kompetens.

Tilläggsdirektiven tar också upp frågan om det kan finnas skäl att förändra det nuvarande sättet att leda och styra över tillgängliga utredningsresurser samt formerna för operativ samverkan i brottsutredningsverksamheten. Övervägandena skall framför allt avse polisens och åklagarnas bekämpning av omfattande eller kvalificerad brottslighet, t.ex. sådan som är grov eller gränsöverskridande. I detta sammanhang skall vi undersöka om den utredningsverksamheten kan förbättras genom att arbetet bedrivs i gemensamma utredningsgrupper med befattningshavare från olika myndigheter och överväga hur en effektiv styrnings- och ledningsfunktion för en sådan grupp bör vara utformad. En annan fråga är om det finns anledning att förändra åklagarnas uppgifter vid sådan brottsbekämpning, t.ex. om det kan finnas behov av åklagarkompetens vid polisens spanings- och kriminalunderrättelseverksamhet.

Uppgifts- och ansvarfördelningen mellan polis och åklagare har varit i stort sett oförändrad under det senaste halvseklet. Samtidigt har brottsligheten förändrats och antalet inkomna brottsanmälningar har ökat. Dessutom har nya brottsformer och brottsverktyg

tillkommit och metoderna förändrats, exempelvis genom den moderna tekniken. Den tekniska utvecklingen har medfört att samhället på vissa områden har blivit säkrare medan det på andra områden har öppnats nya möjligheter för brottsliga angrepp. Avkriminalisering har gjort att antalet enkla bötesbrott har minskat. Däremot har antalet grövre brott ökat och den organiserade, ofta gränsöverskridande brottsligheten har vuxit i omfattning och komplexitet. På så sätt har brottsligheten blivit mer svårutredd och utredningarna allt mer komplicerade.

Samhällsutvecklingen och brottsligheten ställer krav på en ökad förmåga hos de myndigheter som har i uppgift att bekämpa brott. Det behövs förändringar vad gäller arbetsmetoder, arbetssätt, teknik, resurstilldelning och användning av resurserna. I våra tidigare betänkanden har vi lagt fram åtskilliga förslag till sådana reformer. Vissa är redan genomförda medan andra fortfarande övervägs i Regeringskansliet. Det har också inom rättsväsendet tagits fram värdefulla förslag till reformer, varav en del redan har genomförts. Det behövs dock ytterligare åtgärder.

Sett över en längre period har utvecklingen när det gäller uppklarningen och lagföringen av brott varit mycket negativ. För tillgrepps- och skadegörelsebrotten, som utgör omkring två tredjedelar av den anmälda brottsligheten, uppgår andelen personuppklarade brott sedan några år tillbaka endast till omkring sex procent. Där utgör dock de uppklarade butikstillgreppen en betydande andel. För vissa grupper av grövre brott är uppklarningsprocenten bättre. För brottsligheten i dess helhet ligger uppklarningen på omkring 30 procent med en personuppklarningsprocent på 16 (se BRÅ:s rapport Anmälda brott, uppklarade brott och misstänkta personer, Definitiv statistik för år 2004). Uppklarningsprocenten är i dag för de flesta brottstyperna, särskilt mängdbrottsligheten, oacceptabelt låg.

Åtgärder måste sättas in för att göra brottsutredningsverksamheten effektivare.

För att lyckas i bekämpningen av den grövre brottsligheten, särskilt den organiserade, krävs bl.a. att brottsutredningarna utförs mer målinriktat och med fokus på att skapa underlag för den bedömning som åklagarna skall göra inför beslut om lagföring. För att det skall vara möjligt är det nödvändigt att åklagarnas arbete intensifieras och att de har möjlighet att ta ett helhetsansvar för utredningarna.

Till mängdbrottsligheten räknas exempelvis snatteri och andra tillgreppsbrott samt skadegörelse- och misshandelsbrott. Det är

mycket viktigt att öka effektiviteten även i bekämpningen av den brottsligheten. Utredningarna kan i stor utsträckning ske efter standardiserade metoder. Den kvalificerade resurs som åklagarna utgör är begränsad och skall i stort sett inte behöva tas i anspråk vid mängdbrotten. Polisen bör därför på egen hand sköta sådana utredningar. På så sätt kommer rättsväsendets resurser att användas där de gör störst nytta.

Vår bedömning är därför att i stora eller i övrigt komplicerade brottsutredningar behövs en mer omfattande åklagarinsats. Åklagaren bör i än högre grad än i dag styra utredningens hela förlopp så att den tidigt och tydligt inriktas på de ofta komplicerade frågorna om brott har begåtts och vem som är skyldig till brottet. Åklagarens juridiska kunskaper och erfarenheter av brottmålsprocessen skall användas för att koncentrera utredningen på sådant som är relevant för åtalsfrågan. Åklagarna måste då avlastas andra arbetsuppgifter. Enligt vår mening är det dock inte möjligt att avlasta åklagarna uppgiften att föra process i domstol. I stället är det främst förundersökningsledarskapet i ärenden som inte är omfattande eller komplicerade som skulle kunna komma i fråga. Sådana bör i stället kunna skötas av polisen, under förutsättning att det samtidigt säkerställs att polisens förundersökningsledare har nödvändig kompetens. Under vårt arbete har de många åklagare och poliser som vi har haft kontakt med instämt i den bedömningen.

4.3. Närmare om uppgifts- och ansvarsfördelningen

4.3.1. Allmänt

Vår uppfattning är att åklagarnas insatser i förundersökningar rörande grövre brottslighet bör intensifieras och polisen på egen hand sköta utredningar rörande mängdbrottslighet och annan brottslighet där det inte fordras åklagarkompetens. Frågan är hur den närmare gränsdragningen bör göras och i vad mån åklagarna även i övrigt skall engageras i polisens verksamhet. I våra tilläggsdirektiv anges att vi skall utgå från att polisen alltid skall vara förundersökningsledare i brottsutredningar som rör inte allt för kvalificerad brottslighet. Det innebär i praktiken att vi har att överväga fördelningen av förundersökningsledarskapet mellan polisen och åklagar-

na med inriktning på om polisen skall få ansvar för fler förundersökningar än vad dagens regelsystem medger.

Vid rättegångsbalkens ikraftträdande år 1948 gällde att åklagaren ledde samtliga förundersökningar så snart någon kunde skäligen misstänkas för brottet. Det gällde oavsett brottets svårhetsgrad. Åklagare har även i dag behörighet att leda samtliga förundersökningar. Polismyndigheten får leda endast sådana förundersökningar som är av enkel beskaffenhet. Därutöver har polismyndigheten behörighet att leda samtliga brottsutredningar under spaningsstadiet om det inte finns särskilda skäl för ett åklagarinträde.

Under årens lopp har polisen fått ansvar för allt fler typer av brottsutredningar, sannolikt många fler än vad som var avsikten år 1957, när 23 kap. 3 § första stycket RB senast ändrades. De brottsutredningar som vid den tiden rymdes under begreppet enkel beskaffenhet var inte särskilt många. Som exempel anges i förarbetena sådana mål där utredningen är av rutinmässig karaktär och som inte heller erbjuder svårigheter ur juridisk synvinkel, såsom exempelvis enklare stöldmål. Även kompetensen och rutinen hos den utredande polispersonalen skulle beaktas.

I fördelningscirkuläret (RÅFS 1997:12 och FAP 403:5) anges i dag att en målsättning skall vara att polismyndigheten skall vara förundersökningsledare i ärenden av vardagsbrottskaraktär och att åklagarna skall koncentrera sina krafter på de mer komplicerade ärendena. När det gäller brott enligt brottsbalken anges t.ex. att utredningar om grov stöld kan ledas av polisen, om utredningen kan bedrivas på ett rutinmässigt sätt. Den närmare fördelningen av förundersökningsledarskapet mellan polis och åklagare fastställs lokalt. I praktiken förekommer det avvikelser från vad som anges i cirkuläret. I en rapport från juni 2004 från Rikspolisstyrelsen anges t.ex. att åklagare ofta är förundersökningsledare även i vardagsbrottsutredningar (Rikspolisstyrelsens dnr USE 400-0653/04). Även Riksåklagaren har gjort samma iakttagelse, vilket finns beskrivet i vårt tidigare betänkande SOU 2003:114 s. 89.

När Trafikmålskommittén föreslog att uttrycket enkel beskaffenhet i 23 kap. 3 § första stycket RB skulle ersättas med uttrycket svårare beskaffenhet gjordes det för att utredningar om bl.a. misshandel, allmänfarlig vårdslöshet och osant intygande skulle kunna ledas av polisen. Den typen av utredningar leds numera av polisen trots att begreppet enkel beskaffenhet finns kvar.

Trots att utvecklingen har medfört att polisen i dag leder många brottsutredningar, och kanske t.o.m. sådana som inte är av enkel beskaffenhet även om utredningen har lämnat spaningsstadiet, le-

der åklagarna förundersökningar som egentligen inte fordrar åklagarkompetens. Följden kan bli att det i de ärenden som verkligen fordrar medverkan från åklagarens sida, inte finns tid för den insats som behövs. Åklagarna har i dag helt enkelt ansvar för allt för många utredningar, vilket inte är försvarligt från resurssynpunkt.

Anledningen till att åklagare leder utredningar som polisen har formell behörighet att leda är något oklar. Det förekommer t.ex. lokala skillnader med hänsyn till bl.a. kompetensen hos polispersonalen. Ett skäl är också att det eftersträvas en ökad samordning av brottsutredningar. Samordning med inriktning på den misstänkte innebär att samtliga brottsanmälningar mot en och samma person samlas under en förundersökningsledare. Det kan innebära att den åklagare som leder en utredning om grövre brott också får ansvara för utredningen av andra pågående ärenden rörande mindre grova brott (RÅFS 2001:7). Att åklagare ”i onödan” leder sådana brottsutredningar som polisen har formell behörighet att leda är ett effektivitetsproblem som man måste lösa inom polis- och åklagarorganisationerna. Inriktningen måste vara att aktuella bestämmelser används fullt ut. Därutöver behövs bl.a. författningsändringar.

I tilläggsdirektiven betonas att frågan om uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare har en framträdande plats i arbetet med att höja både kvaliteten och effektiviteten i brottsutredningsarbetet. Från såväl polisens som åklagarväsendets sida har det betonats att rollerna i brottsutredningssystemet måste utvecklas. Inom båda organisationerna har man dessutom under flera år strävat efter att införa en ordning som skulle bidra till att åklagarna i större utsträckning kan koncentrera sina insatser på komplicerade brottmålsärenden och utöva aktiv förundersökningsledning i dessa. Även regeringen har understrukit vikten av att polisen betydligt oftare än i dag är förundersökningsledare i brottmålsärenden av enkel och medelsvår karaktär (prop. 2002/03:1, utgiftsområde 4 s. 28 f. och prop. 2003/04:1, utgiftsområde 4 s. 28 f.).

Vi har samma uppfattning som bl.a. de brottsutredande myndigheterna själva har. Myndigheternas egna insatser på området har hittills inte lett till några större förändringar i uppgifts- och ansvarsfördelningen. Det har sagts att en del av förklaringen är kompetensproblem inom polisens brottsutredande verksamhet. En annan del av förklaringen är att myndigheterna inte förfogar över lagstiftningen. Den sätter gränser för vad som är möjligt att åstadkomma genom enbart internt myndighetsarbete. Det är viktigt att notera att det finns en stark önskan hos polis och åklagare om en förändring på området.

4.3.2. När skall åklagaren tas i anspråk i brottsutredningsförfarandet?

Förslag: Åklagarna skall leda i princip endast sådana brottsutred-

ningar där saken är av omfattande eller svår beskaffenhet.

Många av de utredningar som inte kan sägas vara av enkel beskaffenhet kan ändå genomföras på ett standardiserat sätt. I sådana fall är åklagarens medverkan en ren formalitet. Det är inte ändamålsenligt att åklagare leder sådana utredningar. Åklagarens medverkan kan inte heller motiveras med skäl som har att göra med den enskildes rättssäkerhet eller sägas främja en snabbare handläggning. Åklagaren måste i de flesta fall ändå läsa in hela förundersökningen när den har redovisats från polisen. Trots att utredningen har varit åklagarledd går ett beslut i åtalsfrågan i princip inte att fatta snabbare än om polisen hade lett förundersökningen.

I avsnitt 3.2.17 redogjorde vi för det förslag om förundersökningsledarskapet som för något år sedan lämnades av en arbetsgrupp som hade tillsatts av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Polismyndigheten skulle få ansvar för sådana brottsutredningar som är av medelsvår karaktär. Arbetsgruppen hade tagit fram en brottskatalog med de typer av ärenden där polismyndigheten normalt skulle vara förundersökningsledare. Där anges utredningar om bl.a. olaga frihetsberövande, olaga hot (grovt brott), olaga intrång, rån (av normalgraden), tillgrepp av fortskaffningsmedel (grovt brott), egenmäktigt förfarande (grovt brott), grovt häleri, olovligt förfogande, olovligt brukande (även grovt brott), grov skadegörelse och allmänfarlig vårdslöshet (även grovt brott). Inom specialstraffrätten föreslogs att polismyndigheten fortsättningsvis skulle få leda även utredningar om bl.a. narkotikabrott av normalgraden. Arbetsgruppens bedömning var att förslaget skulle medföra att ca 80.000 brottsmisstankar på årsbasis kunde föras till polismyndighetens förundersökningsledarskap.

De brott som finns upptagna i arbetsgruppens brottskatalog utgör i stort exempel på sådana brottsutredningar som även vi bedömer kan ledas av polismyndigheten, under förutsättning att den aktuella utredningen kan genomföras på ett mer standardiserat sätt. Vissa tvångsmedelsbeslut bör även fortsättningsvis vara förbehållna åklagare. Om det i en brottsutredning är aktuellt att använda de åtgärderna, skall förundersökningen ledas av åklagaren. I avsnitt 6.2 finns vår bedömning i frågan om det finns skäl att utrusta en polisiär förundersökningsledare med andra befogenheter än i dagsläget.

Frågan blir hur åklagarnas insatser som förundersökningsledare kan avgränsas till just sådana brottsutredningar som vi har beskrivit.

Ett sätt skulle kunna vara att anknyta till brottets straffskala. Det är dock enligt vår bedömning inte någon bra lösning. Utredningen kan vara av tämligen standardiserat slag, trots ett högt straffmaximum. Att exakt genom en uppräkning eller liknande i lag eller förordning ange vilka brottsutredningar som i framtiden fordrar åklagarmedverkan är inte heller något bra alternativ. Ett sådant system blir alltför otympligt.

Den teknik som har valts med den nuvarande utformningen av 23 kap. 3 § första stycket RB framstår som den mest ändamålsenliga. Att anknyta till den bör också kunna bidra till att underlätta det praktiska genomförandet av våra förslag. De synpunkter som har framförts har huvudsakligen gällt just det förhållandet att uttrycket enkel beskaffenhet är för snävt. Det är i princip endast det rekvisitet som behöver ändras.

Trafikmålskommittén föreslog att uttrycket ”inte av enkel beskaffenhet” skulle ersättas med ”svårare beskaffenhet”. Avsikten var att markera att polisen fortsättningsvis skulle få hand om sådana brottsutredningar som var av inte ”alltför komplicerad karaktär”. Den arbetsgrupp som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen tillsatte för några år sedan föreslog att bestämmelsen skulle utformas så att åklagaren skulle överta ledningen av förundersökningen när någon skäligen kan misstänkas för brottet och ”saken är av sådan beskaffenhet att förundersökningen bör ledas av åklagaren”. En sådan formulering är enligt vår mening allt för vag och ger inte någon nämnvärd ledning för tillämpningen.

I stället bör rekvisitet formuleras så att det ger uttryck för att det är de mer komplicerade ärendena som skall ledas av åklagaren. Det gäller sådana fall där åklagarens juridiska kunskaper och erfarenheter av brottmålsprocessen behövs. Som exempel kan nämnas brottutredningar som kräver mer kvalificerade rättsliga bedömningar, som rymmer besvärliga bevis- eller bevisvärderingsfrågor eller utredningar där saken är omfattande genom mängden inblandade personer eller mängden brott. Självklart spelar brottets svårhetsgrad också en roll i sammanhanget, men behöver inte nödvändigtvis vara avgörande. Med dessa utgångspunkter anser vi att rekvisitet för åklagarledda förundersökningar bör uttryckas så att saken skall vara av ”omfattande eller svår beskaffenhet”. Med ett sådant rekvisit kan exempelvis något eller några fall av grov stöld som regel utredas under polisens förundersökningsledarskap. Finns t.ex. en interna-

tionell anknytning kan saken vara av svår beskaffenhet. Vid ”stöldturnéer” där antalet brott är betydande, kan omfattningen i sig motivera ett åklagarinträde, i vart fall om det är fråga om olika typer av brott som kräver olika typer av utredningsåtgärder och där bevisfrågor av olika slag kommer i förgrunden. Med svår beskaffenhet skall således avses dels fall där saken är av komplicerat slag, dels fall där det rör sig om mycket allvarlig brottslighet.

Vi anser vidare att den nuvarande ordningen med att Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen närmare preciserar fördelningen av förundersökningsledarskapet bör behållas.

4.3.3. Hur många förundersökningar berörs av förslaget?

Vid sidan av de omkring 450.000 registrerade misstankar om brott som årligen hanteras av åklagare avslutas en mängd förundersökningar utan att föras vidare från polisen, t.ex. på den grunden att spaningsuppslag saknas.

Inom åklagarväsendet förs statistik på tre nivåer; ärende, misstänkt och brottsmisstanke. De olika begreppen används vid olika typer av redovisning beroende på hur regeringen har formulerat mål och återrapporteringskrav för åklagarverksamheten.

Ett ärende kan innehålla en eller flera misstänkta personer som var och en misstänks för ett eller flera brott. Till ett ärende förs i regel de brottsmisstankar och misstänkta som skall handläggas gemensamt och därmed tas upp vid samma tillfälle vid en eventuell rättegång.

Åklagaren fattar beslut i varje enskild brottsmisstanke. Ett ärende innehåller i genomsnitt 1,2 misstänkta personer och 2,3 brottsmisstankar. Genomsnittligt antal brottsmisstankar per misstänkt är två (Åklagarmyndighetens webbplats i april 2005).

Förslaget från Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens arbetsgrupp innebar enligt beräkningar att omkring 80.000 brottsmisstankar på årsbasis skulle kunna föras till polismyndighetens förundersökningsledarskap. Vi har inhämtat att arbetsgruppen räknade fram den siffran så att det för samtliga brott som finns upptagna i brottskatalogen gjordes en antalsberäkning och därefter en grov bedömning av hur många av dessa som med förslaget fortsättningsvis skulle falla in under åklagares förundersökningsledning. Man utgick från alla förundersökningar som enligt Brådis, dvs. åklagarväsendets brottsmålsdiarieföringssystem, redovisats till åklagare från polisen under år 2001. Beträffande brott enligt brottsbalken

bedömdes att förslaget skulle omfatta omkring 60.000 brottsmisstankar. Inom specialstraffrätten berörde förslaget enligt beräkning omkring 20.000 brottsmisstankar. Arbetsgruppen tog hänsyn till att vid vissa av de brott som finns upptagna i brottskatalogen kommer åklagare alltjämt att vara förundersökningsledare, bl.a. till följd av beslut om tvångsmedel.

Vi har inte kunnat göra några säkra beräkningar av antalet brottsutredningar som genom vårt förslag skulle kunna föras över till polismyndigheternas förundersökningsledning. Ett skäl till det är att vi inte har ansett det lämpligt att ta fram någon brottskatalog, utan fördelningen kommer ytterst att bestämmas av myndigheterna. Det skall tilläggas att arbetsgruppen inte föreslog någon förändring av förundersökningsledarskapet när det gäller unga lagöverträdare (se vidare avsnitt 4.4).

Så mycket kan dock konstateras att vårt förslag ger förutsättningar för och bör leda till att ett avsevärt antal brottsutredningar kan överföras till polisens förundersökningsledning, vilket i sin tur leder till att avsevärd åklagartid kan frigöras till förmån för sådana förundersökningar som kräver en aktiv åklagarledning.

4.4. Brottsutredningar mot personer under 18 år m.m.

4.4.1. Förundersökningsledningen m.m.

Nuvarande bestämmelser

I lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare finns regler om handläggningen hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Reglerna är primära i förhållande till rättegångsbalkens bestämmelser (1 § LUL).

Enligt 3 § LUL gäller att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år alltid skall ledas av åklagare, om den unge är skäligen misstänkt för brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

Bestämmelsen i 3 § LUL trädde i kraft år 1995 (SFS 1994:1760). I propositionen (prop. 1994/95:12 s. 59 ff.) redovisade regeringen en rad fördelar med att åklagare är förundersökningsledare i dessa

mål. Det framhölls att processrättsliga kunskaper och erfarenhet av bevisvärdering, liksom av brottmålsprocessen i övrigt, är av stor betydelse. Vidare påpekades att genom att åklagaren kontinuerligt följer utredningen och får kännedom om vad som kommit fram kan han snabbt fatta beslut i åtalsfrågan. Med de tidsfrister och de uppgifter i fråga om personutredningen som samtidigt lades på åklagaren, framhölls att mycket stod att vinna på att åklagaren redan från början är insatt i förundersökningen. Åklagarens utbildning och erfarenhet ansågs också göra honom mer lämpad att avgöra i vilken utsträckning det krävs ytterligare utredning och att fatta beslut om att avgränsa förundersökningen. Det framhölls dock att åklagarnas kompetens inte skulle användas i allt för bagatellartade mål. Den avgränsning som gjordes i 3 § LUL till förundersökningar där det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader för brottet, kom till för att åklagare skall tas i anspråk som förundersökningsledare endast i sådana fall där hans kompetens krävs.

I propositionen påpekades samtidigt att Riksåklagaren och Åklagarmyndigheten i Stockholm hade framfört att de bestämmelser som redan fanns i bl.a. 23 kap. RB var fullt tillräckliga för att åstadkomma en tillfredsställande handläggning av ungdomsmålen och att det hade framförts farhågor att den föreslagna ordningen skulle bli allt för byråkratisk och tungrodd. Åklagarmyndigheten i Stockholm hade dessutom anfört att man i stället borde inrikta sig på att ställa högre krav på förundersökningsledningen hos polisen och fortsätta att höja kompetensen där. Från Rikspolisstyrelsens sida befarades att förundersökningen skulle fördröjas i ungdomsmålen, eftersom åklagarna skulle komma att vara allt för upptagna för att bedriva ett aktivt förundersökningsledarskap.

I Åklagarmyndighetens årsredovisning 2004 framgår bl.a. (s. 34) att när det gäller misstänkta personer i åldern 15-17 år var antalet inkomna brottsmisstankar under året 38.572 stycken och antalet avslutade brottsmisstankar som ledde till lagföring 23.234 stycken.

Samtidigt med att bestämmelsen i 3 § LUL trädde i kraft infördes i samma lag bestämmelser om bl.a. tidsfrister för förundersökning och åtalsbeslut (4 § LUL). Tidsfrister finns även för domstolsprocessen (29 § LUL). Enligt 4 § LUL gäller att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke. Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till utred-

ningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Det kan också nämnas att enligt 2 a § FUK gäller en tremånadersfrist för beslut i åtalsfrågan när målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år.

En fråga som hör samman med reglerna om tidsfrister för förundersökning och åtalsbeslut i ungdomsmålen gäller ansvaret för personutredningens införskaffande. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 6.7.

Tidsfristen i 4 § LUL för beslut i åtalsfrågan var ursprungligen fyra veckor. Tiden utökades till sex veckor genom en lagändring som trädde i kraft år 1999 (SFS 1998:608). Orsaken var att det kommit att ställas högre krav på yttrandena från socialnämnden. Yttrandena skulle vara mer utförliga och innehålla en vårdplan (prop. 1997/98:96 s. 145 ff.). Socialnämnden behövde därför längre tid på sig än vad den tidigare fyraveckorsfristen medgav.

I en utvärdering av de regler som infördes år 1995 i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare konstaterades att det inte fanns skäl att föreslå någon utvidgning eller annan ändring i regleringen av förundersökningsledarskapet (SOU 1999:108 s. 104 f.).

Våra överväganden

Förslag: Bestämmelsen i 3 § LUL, som innebär att åklagare alltid

skall leda vissa förundersökningar mot den som inte har fyllt arton år, skall upphävas. Åklagarmyndigheten bör tillsammans med Rikspolisstyrelsen se över fördelningscirkuläret så att det förhållandet att barn skall höras under förundersökningen inte anges som en särskild omständighet som motiverar att åklagaren leder förundersökningen.

De motiv som redovisades när bestämmelsen i 3 § LUL infördes har enligt vår mening relevans på alla typer av brottsutredningar, även sådana där den misstänkte är över 18 år. Det som uttalades om åklagarens utbildning, erfarenhet och möjlighet att avgränsa förundersökningen samt om fördelarna med att åklagaren kontinuerligt följer utredningen och därigenom snabbt kan fatta beslut i åtalsfrågan har giltighet oavsett den misstänktes ålder. De motiv som ligger bakom bestämmelsen i 3 § LUL motiverar med andra ord att åklagare alltid leder samtliga brottsutredningar.

Eftersom åklagarinsatserna skall koncentreras till sådana brottsutredningar som verkligen fordrar åklagarkompetens, är det enligt vår bedömning svårt att motivera en särreglering som har sin utgångspunkt enbart i den misstänktes ålder. En brottsutredning blir, generellt sett, inte mer juridiskt komplicerad för att den misstänkte är under 18 år. Den kompetens som kan fordras i just utredningar där ungdomar är inblandade har inte något med åklagarnas speciella kompetens att göra. Den särskilda kompetens som fordras för sådana utredningar kan en polisiär förundersökningsledare lika väl som en åklagare ha och skaffa sig. Dessutom leder polisen redan i dag utredningar om mindre allvarliga brott där den misstänkte är under 18 år och utredningar som befinner sig på spaningsstadiet.

I det här sammanhanget vill vi påminna om bestämmelsen i 2 § FUK. Enligt den gäller att om en förundersökning leds av någon annan än åklagaren, skall undersökningsledaren hålla åklagaren underrättad om förundersökningens gång, i den mån det behövs med hänsyn till brottets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt. Vid förundersökning mot någon som inte har fyllt 18 år skall en sådan underrättelse alltid ske, om det inte är obehövligt. Åklagaren och polisen skall enligt bestämmelsen dessutom regelbundet samråda för att motverka dröjsmål i förundersökningar mot dem som inte har fyllt 18 år.

Vår slutsats är att det inte finns tillräckliga skäl att behålla den särreglering beträffande förundersökningsledarskapet som nu finns i 3 § LUL. Bestämmelsen bör därför upphävas och den allmänna bestämmelsen i 23 kap. 3 § första stycket RB bli tillämplig även i sådana fall. Med vårt förslag kommer åklagare att leda utredningar som exempelvis fordrar mer kvalificerade rättsliga bedömningar, utredningar som rymmer svårare bevisvärderingsfrågor och utredningar där det kan förutses att omfattande bevisning kommer att behövas. Åklagare kommer också att leda sådana brottsutredningar med unga lagöverträdare där det är aktuellt att besluta om vissa tvångsmedel och vidta andra åtgärder som enligt gällande betämmelser fordrar åklagarmedverkan.

Förslaget har fått stöd av de åklagare och poliser som vi har haft kontakt med. Det har då sagts att det stora flertalet av ungdomsutredningarna inte kräver åklagarledning.

Enligt vår mening kommer den omständigheten att polisen får ett utvidgat förundersökningsledaransvar inte att leda till någon försämring vad gäller möjligheten att fatta beslut i åtalsfrågan inom den föreskrivna tiden (4 § LUL). I de ärenden där polismyndighe-

ten är förundersökningsledare blir det med vårt förslag än viktigare att åklagaren hålls underrättad i enlighet med 2 § FUK.

En närliggande fråga rör förundersökningsledning i ärenden där t.ex. en målsägande eller ett vittne är under 15 år. Enligt fördelningscirkuläret är det förhållandet att barn skall höras under utredningen en sådan särskild omständighet som motiverar att åklagaren leder förundersökningen. Det anges dock att omständigheterna i det enskilda fallet kan innebära att ärendet är av så enkel beskaffenhet att polismyndigheten kan ha det ansvaret. Det är dock åklagaren som inledningsvis skall göra en bedömning av vem som skall vara förundersökningsledare.

Från polishåll har det påtalats att den aktuella regleringen i fördelningscirkuläret medför att utredningen ofta förlorar i effektivitet beroende på att det tar en viss tid att få åklagaren inkopplad i ärendet. Förhör med målsägande och vittnen som är under 15 år är exempelvis vanliga i utredningar av ”ungdomsrån”. Det har sagts att det är olyckligt att man förlorar viktig tid i ärenden som har särskilda krav på skyndsam handläggning. Det kan bl.a. vara fråga om att polisen ”knackar dörr” i ett område och behöver ställa frågor till någon ung person.

Vi kan konstatera att fördelningscirkulärets reglering som innebär att förhör med barn under förundersökningen är en sådan särskild omständighet som gör det motiverat att åklagaren leder utredningen kan leda till en effektivitetsförlust på det sätt som har angivits. Särskilt mot bakgrund av våra förslag till ändring av 23 kap. 3 § RB och upphävande av 3 § LUL samt vårt konstaterande i nästa avsnitt om att 23 kap. 3 § RB redan gäller när barn under 15 år kan misstänkas, menar vi att en sådan särskild reglering i fördelningscirkuläret inte är nödvändig. Vi förordar att Åklagarmyndigheten tillsammans med Rikspolisstyrelsen ser över fördelningscirkuläret i det avseendet.

Vi vill också nämna att vi från flera håll under vårt arbete fått synpunkter på att offentlig försvarare förordnas alltför generöst i ungdomsutredningar, alltså utan att det egentligen finns skäl för det. Enligt 24 § LUL skall offentlig försvarare förordnas för en misstänkt som inte har fyllt 18 år, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare. Bestämmelsen har emellertid relativt nyligen setts över (prop. 2000/01:56 s. 24 ff.), bl.a. mot bakgrund av FN:s barnkonvention. Det finns inte tillräckliga skäl för oss att i dag överväga någon ändring av den aktuella bestämmelsen.

4.4.2. Särskilt om ledningen av utredningar rörande brott begångna av barn under 15 år

I lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare finns också bestämmelser om brott begångna av den som inte har fyllt 15 år (31 § LUL). Personer under 15 år är inte straffmyndiga. Under vissa förutsättningar kan en särskild utredning rörande brottet inledas. En sådan utredning utgör inte en förundersökning och benämns därför inte så (se prop. 1983/84:187 s. 14). I 31 § LUL anges under vilka förutsättningar den får äga rum. Det gäller bl.a. om utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den unge eller om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15 år har tagit del i brottet.

Vid utredningen gäller i tillämpliga delar vissa angivna bestämmelser i rättegångsbalken, bl.a. 23 kap. 3 § RB (32 § LUL).

Bestämmelsen i 31 § LUL trädde i kraft år 1985 (SFS 1984:954) och återfanns då i 13 § LUL. Även bestämmelsen i 32 § LUL är från det året. Den återfanns då i 14 § LUL. I förarbetena anges bl.a. att genom hänvisningen till 23 kap. 3 § RB följer att en utredning enligt de nu aktuella bestämmelserna inleds av polismyndigheten eller åklagaren. Det anges också att ledningen av en sådan utredning normalt bör ankomma på polismyndigheten (prop. 1983/84:187 s. 11, 32 och 35).

Vi kan inte tolka nuvarande lagstiftning på annat sätt än att den allmänna bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB redan gäller vid utredningar mot den som är under 15 år. Särregleringen i 3 § LUL, som uttryckligen dessutom är begränsad till att gälla förundersökningar, gäller inte brottsutredningar mot den som är under 15 år. Vårt förslag om att avskaffa bestämmelsen i 3 § LUL innebär därför inte någon förändring när det gäller vem som skall leda sådana utredningar som avses i 31 § LUL. Här kan också tilläggas att fördelningscirkuläret uttryckligen gäller vid utredningar av brott där den misstänkte inte har fyllt 15 år.

4.5. Den organisatoriska strukturen m.m.

Förslag: I rättegångsbalken skall det föreskrivas att polismyndighe-

ten efter samråd med Åklagarmyndigheten skall avdela resurser för den verksamhet som åklagaren leder.

Överväganden om uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare aktualiserar frågan om den organisatoriska strukturen av brottsutredningsverksamheten.

Förundersökningsledaren har ansvar för utredningen i dess helhet (1 a § andra stycket FUK), alltså för utredningsåtgärderna samt på vilket sätt de genomförs och prioriteras sinsemellan (SOU 1987:72 s. 127). Förundersökningsledaren skall se till att utredningen bedrivs effektivt, att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara och ge sina medarbetare behövliga direktiv för arbetet.

Åklagarens helhetsansvar för förundersökningen motsvaras inte av några befogenheter att disponera över utredningsresurserna. Åklagaren är i stället beroende av att polisen ställer resurser till förfogande. Han har heller inte något personalansvar för de personer som genomför förundersökningsåtgärderna. Åklagaren har ändå ett ansvar för att de resurser som polisen ställer till förfogande används på ett riktigt sätt. Som framgått i avsnitt 3.2.13 sammanfattade Granskningskommissionen detta förhållande med att det saknas en ledningsstyrning från förundersökningsledningens sida.

För den polispersonal som arbetar som brottsutredare innebär detta att den åklagare som leder utredningsarbetet inte har något avgörande inflytande, om ens något alls, på tjänstgöringsplacering eller övriga tjänstgöringsförhållanden och inte heller på lönesättning, karriärplanering eller vitsordsgivande. Detta skiljer åklagaren från den polisiära förundersökningsledaren, som i regel har personalansvar för den polispersonal som biträder honom. Arbetet med att renodla rollen som polisiär förundersökningsledare innebär bl.a. att denne inte längre skall ha personalansvar. Uppgiften att vara polisiär förundersökningsledare kommer sannolikt i framtiden för många att innebära en specialistfunktion.

Att polis och åklagare inte tillhör samma organisation kan medföra en känsla av att arbetet inte bedrivs gemensamt. Inom polisen och åklagarväsendet arbetar man heller inte alltid efter samma prioriteringar, vilket är ett problem i sig. Ett sätt att hantera detta med bibehållen skild organisation kan i en del fall vara att arbeta i grupper eller – för att använda ett modernt men utländskt ord – team, med åklagare, poliser och annan personal (se vidare avsnitt 5.5). Nackdelarna med att tillhöra skilda organisationer kan möjligen också mildras genom att polis och åklagare samlokaliseras (se vidare avsnitt 5.6).

Ytterligare en konsekvens av den organisatoriska strukturen kan, som Granskningskommissionen konstaterade, vara att det skapas utrymme för att polis och åklagare anser sig svara för olika delar av

utredningsarbetet. Kommissionen påpekade att ansvaret för en enskild brottsutredning kan hamna i det utrymme som uppstår mellan de båda organisationerna.

Det finns även andra mer ”vardagliga” faktorer som har att göra med organisationsfrågan och som kan verka hindrande för ett effektivt utredningsarbete. Det kan gälla det förhållandet att samtliga handlingar som skickas från polismyndigheten till åklagaren och vice versa i en brottsutredning löpande diarieförs på nytt. Vidare innebär sekretesslagen att polisen respektive åklagaren prövar sekretessen för samma uppgifter oberoende av varandra. I avsnitt 5.9 återkommer vi till frågan om diarieföring och i vårt nästa betänkande till frågan om sekretess mellan de brottsbekämpande myndigheterna.

Åklagarutredningen –90 förordade modellen med polis och åklagare i skilda organisationer. Utredningens argument för detta var bl.a. att den tillsyns- och kontrollfunktion som åklagarna upprätthåller över polisens utredningsarbete då skulle kunna bibehållas, att rättssäkerheten i det brottsbeivrande arbetet bäst gagnas genom detta och att det ger goda förutsättningar för en renodling av de olika yrkesrollerna.

Vår bedömning är att åklagarnas tillsyns- och kontrollfunktion kan upprätthållas även om man skulle tillhöra samma organisation som polisen. I dag utövas t.ex. en ordinär kontroll av åklagarna och polisen internt inom åklagar- respektive polisväsendet. Vi har svårt att förstå att det med automatik skulle leda till en sämre rättssäkerhet för den misstänkte om åklagarna och polisen (helt eller delvis) kom att tillhöra samma organisation. Med en tydlig roll- och ansvarsfördelning mellan de olika kompetenserna kan statsmakterna trygga förutsättningarna för att den brottsutredande verksamheten uppfyller grundläggande krav på rättssäkerhet. Utan att gå in på detaljer vill vi hänvisa till hur det brottsutredande arbetet är organiserat i Danmark och Norge med polis och åklagare (på lokal nivå) i samma organisation.

Enligt vår mening finns det avgörande nackdelar med den nuvarande organisationsstrukturen som innebär att polisen efter egen bedömning ställer resurser till förfogande för den brottsutredning som åklagaren leder. Vi menar att det hade varit bättre om polis och åklagare på lokal nivå tillhört samma organisation. En sådan organisationsform skulle leda till att polisen och åklagarna kunde arbeta efter samma prioriteringar. Vi anser därför att en gemensam organisation för polis och åklagare skulle skapa bästa förutsättningar för ett effektivt brottsutredningsarbete.

Enligt våra direktiv omfattas inte frågan om polis och åklagare bör inordnas i en och samma organisation av uppdraget. Vi är därför förhindrade att föreslå den lösning som enligt vår mening skulle skapa de bästa förutsättningarna för ett effektivt brottsutredningsarbete. De förslag vi lägger fram utgår därför från att någon sammanslagning av polis- och åklagarorganisationerna inte skall ske.

En av bristerna i den ordning som nu råder är att åklagaren inte har några som helst formella möjligheter att beordra fram de polisresurser som kan behövas i en brottsutredning och att polisen inte heller har någon uttrycklig skyldighet att avdela de utredningsresurser som behövs. Enligt vår mening bör det komma till tydligt uttryck i lagstiftningen att polismyndigheten skall avdela utredningsresurser för de förundersökningar som åklagaren leder. Samtidigt kan det inte vara så att åklagaren skall kunna ha en ”fri dragningsrätt” på sådana resurser. Med hänsyn till den resursknapphet som råder bör en skyldighet att avdela resurser vara kopplat till att de skilda myndigheterna samrått om saken.

I dag gäller enligt 23 kap. 3 § andra stycket RB att åklagaren får anlita biträde av polismyndigheten vid brottsutredningen och uppdra åt polisman att vidta viss åtgärd som hör till förundersökningen. I samma bestämmelse bör det enligt vår mening göras ett tillägg om att polismyndigheten efter samråd med Åklagarmyndigheten skall avdela resurser för den verksamhet som åklagaren leder. På det sättet markeras polismyndighetens ansvar att ställa resurser till åklagarens förfogande tydligare än i dag. Det skall framhållas att regleringen inte måste få till följd att vissa polismän alltid arbetar med åklagarledda utredningar och andra med de polisledda.

5. Åklagarens framtida roll som förundersökningsledare

5.1. Sammanfattning av bedömning och förslag

– Åklagaren bör ges förutsättningar att bedriva en mer aktiv förundersökningsledning än i dag. – En aktiv förundersökningsledning förutsätter att åklagaren på olika sätt fortlöpande håller sig informerad om utredningsarbetet. – Åklagarledda team kan i många fall bidra till ökad effektivitet i verksamheten. En förutsättning för att åstadkomma effektivitetshöjning är att myndigheterna avsätter tillräckliga resurser för ändamålet. – En viktig förutsättning för ett effektivt brottsutredningsarbete är att polisens utredningspersonal och åklagare är samlokaliserade. Det arbete med samlokalisering som redan pågår på sina håll inom polis- och åklagarorganisationerna bör därför fortsätta. – Åklagare skall inträda som förundersökningsledare betydligt oftare än för närvarande i sådan spaningsverksamhet som sker inom ramen för en inledd förundersökning. Det nuvarande kravet på särskilda skäl för sådant åklagarinträde skall tas bort. I stället skall åklagarinträdet ske när det är påkallat. – Det är angeläget att Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen i större utsträckning utfärdar gemensamma riktlinjer för hur brottsutredningsarbetet skall bedrivas. – Förundersökning skall bedrivas vid polismyndighet även om åklagare är undersökningsledare. Om det finns särskilda skäl för det skall åklagare få besluta att förundersökningen i stället skall bedrivas vid åklagarmyndighet. – Bedrivs förundersökning vid polismyndighet, skall beslut av åklagare under förundersökningen fattas inom ramen för ärendet hos polismyndigheten.

5.2. Inledning

Vårt förslag i avsnitt 4 innebär att åklagaren skall ta ett helhetsansvar för brottsutredningen och delta mer aktivt i arbetet där saken är av omfattande eller svår beskaffenhet. Det reser frågor om vilka krav som kan ställas på åklagaren i dennes roll som förundersökningsledare och på vilket sätt eller med vilka arbetsmetoder verksamheten skall bedrivas. Enligt våra direktiv skall vi undersöka om effektiviseringar kan ske genom arbete i gemensamma utredningsgrupper, som kan bestå av åklagare, poliser, befattningshavare från andra brottsbekämpande myndigheter och andra experter. Vi skall också överväga gruppens styrnings- och ledningsfunktion och om det finns behov av åklagarkompetens vid polisens spanings- och kriminalunderrättelseverksamhet. En omständighet som hör samman med möjligheterna för åklagaren att arbeta som förundersökningsledare är den geografiska närheten till den utredande personalen. Frågan om det finns anledning att åklagare och polis samlokaliseras helt eller delvis ingår också i vårt uppdrag.

5.3. Förundersökningsledarrollen

Bedömning: Åklagaren bör ges förutsättningar att bedriva en mer

aktiv förundersökningsledning än i dag.

Vid tiden för rättegångsbalkens ikraftträdande år 1948 var åklagarens roll som förundersökningsledare inte särskilt aktiv. Åklagare ledde då samtliga förundersökningar så snart det fanns en person som skäligen kunde misstänkas för brottet. Den utredande personalen hos polisen förutsattes sköta utredningsarbetet tämligen självständigt. I Justitiedepartementets PM med utkast till förundersökningskungörelse m.m. konstaterades att det förhållandet att åklagaren leder förundersökningen i första hand innebär att han har ansvaret för undersökningens bedrivande. Enligt promemorian får det bero på omständigheterna, t.ex. kvalifikationerna hos den utredande polispersonalen, om åklagaren mer direkt behöver ingripa i utredningsarbetet.

Enligt 1 a § FUK har förundersökningsledaren, oavsett om denne är åklagare eller polis, ansvaret för utredningen i dess helhet. Under vårt arbete har det inte framkommit något behov av att genom författningsändringar eller på annat sätt formellt förändra uppgiften för åklagare som förundersökningsledare. Vi återkom-

mer till frågan om åklagarens deltagande i polisens spanings- och kriminalunderrättelseverksamhet (avsnitt 5.7).

Av flera skäl utövar åklagaren i praktiken många gånger inte ett tillräckligt aktivt förundersökningsledarskap. Det är ett problem av generell natur samtidigt som det går att hitta exempel där det inte gäller. Ekobrottsmyndigheten framhålls ofta som ett sådant. Som exempel på orsaker till den bristande aktiviteten kan nämnas det geografiska avståndet till den utredande polispersonalen, tidsbrist bl.a. beroende på stor arbetsbelastning, och bristande information. Även den omständigheten att åklagarna och polisen tillhör skilda organisationer med delvis olika prioriteringar kan vara en av förklaringarna. Åklagaren disponerar inte till fullo över den utredande personalen inom polisen. Under sådana förhållanden kan åklagaren egentligen inte ta ett helhetsansvar, i ordets vida bemärkelse, för utredningsarbetet.

Aktiviteten från förundersökningsledarens sida måste med nödvändighet vara större ju mer omfattande och svårutredd brottsligheten är. Eftersom åklagare alltid är förundersökningsledare i sådana utredningar, blir den rollen i praktiken delvis annorlunda jämfört med andra fall. Det ställs andra och större krav på en åklagare som förundersökningsledare. Därmed är inte sagt att den polisiära förundersökningsledarens roll kan beskrivas som passiv, men den får, som vi strax skall komma in på, ett generellt sett delvis annat innehåll.

Om polisen i enlighet med vårt förslag tar över en del av de brottsutredningar som åklagare i dag leder, skapas utrymme för åklagarna att inta en mycket mer aktiv roll som förundersökningsledare än vad som nu är fallet.

Det vi nu och i det följande avsnitten anger om en aktiv förundersökningsledning gäller brottsutredningar där saken är av omfattande eller svår beskaffenhet, dvs. sådana som är åklagarledda.

En mer aktiv insats från förundersökningsledaren innebär att effektiviteten, kvaliteten och även rättssäkerheten ökar genom att det finns en person som tydligt vid återkommande tillfällen under hela utredningen bl.a. ger anvisningar och inriktar brottsutredningen mot de avgörande frågorna. Det bör exempelvis kunna bidra till att polisen inte lägger ned onödigt arbete på ärenden som inte kommer att leda till lagföring eller i vart fall att arbetet begränsas på ett tidigt stadium.

En aktiv förundersökningsledning bör även kunna innebära kortare genomströmningstider. I det ligger bl.a. att det blir möjligt för

åklagaren att se till att ärenden inte blir liggande utan åtgärder och att snabbt fatta beslut i åtalsfrågan när brottsutredningen är klar.

5.4. Åklagarens tillgång till information i utredningsarbetet

Bedömning: En aktiv förundersökningsledning förutsätter att

åklagaren på olika sätt fortlöpande håller sig informerad om utredningsarbetet.

En aktiv förundersökningsledning från åklagarens sida förutsätter att åklagaren är informerad om utredningsarbetet. Åklagaren bör därför i större utsträckning än i dag delta i det löpande arbetet och fortlöpande hålla sig informerad om hur det fortskrider. Det kan ske genom att åklagaren håller regelbundna planerings- och informationsmöten med den utredningspersonal som biträder honom och genom att polisen i större utsträckning än i dag muntligen eller på annat sätt informerar om uppgifter som kommit in i utredningen. På det sättet minskar risken för att något av relevans för utredningen inte uppmärksammas. Det ger också åklagaren möjlighet att utan tidsförlust rikta in utredningen mot det som han bedömer som väsentligt för åtalsfrågan.

En viktig informationskälla i brottsutredningar är de olika förhör som genomförs. Det är i dag relativt ovanligt att åklagaren deltar vid förhören. Att åklagare deltar vid förhör skapar bättre förutsättningar för att alla väsentliga frågor blir ställda och minskar risken för att kompletterande förhör behöver genomföras. Enligt vår mening bör åklagaren som ett naturligt inslag i förundersökningsledarskapet delta vid viktigare förhör i större utsträckning än i dag. Det skulle dessutom skapa en bättre balans vid de förhör där den misstänkte är biträdd av försvarare.

Det vi nu har angett om åklagarens deltagande i förhör ryms mycket väl inom ramen för dagens författningsreglering på området (se bl.a. 3 § andra stycket FUK).

Ytterligare ett sätt för åklagaren att få information är att inträda i brottsutredningen i ett så tidigt skede som möjligt. Vi återkommer till frågan i avsnitt 5.7.

5.5. Åklagarledda team

5.5.1. Vårt uppdrag m.m.

Vi skall överväga om det kan finnas skäl att förändra det nuvarande sättet att leda och styra över tillgängliga utredningsresurser samt formerna för operativ samverkan i brottsutredningsverksamheten rörande framför allt omfattande eller kvalificerad brottslighet. I uppdraget ingår att undersöka om verksamheten kan förbättras genom att arbetet bedrivs i gemensamma utredningsgrupper med t.ex. åklagare, poliser, befattningshavare från andra brottsbekämpande myndigheter och andra experter och hur en effektiv styrnings- och ledningsfunktion för en sådan grupp bör vara utformad. Vi skall enligt direktiven beakta de särskilda förutsättningar som gäller för Ekobrottsmyndigheten, bl.a. när det gäller organisation och arbetsformer.

Inom polis- och åklagarorganisationerna använder man generellt inte begreppet utredningsgrupper och inte heller begreppet gemensamma utredningsgrupper för att markera att gruppen består av representanter för mer än en myndighet. I stället används i regel begreppet team, oavsett hur gruppen är sammansatt. Begreppen är dock inte enhetliga. Exempelvis kan en åklagarkammare utgöra ett team liksom det arbete som bedrivs av en åklagare och en utredare i en enskild förundersökning. Eftersom begreppet team numera får anses vara så pass inarbetat, använder vi det när vi syftar på vad som i direktiven benämns gemensamma utredningsgrupper.

Inom åklagarväsendet har det tagits fram olika modeller för åklagarledda team, dvs. för hur åklagarnas eget arbete skall organiseras. Den frågan är inte intressant här. Vi skall i stället behandla frågan om polisens och åklagarnas gemensamma arbete i team. Det sättet att organisera arbetet har använts och används på många håll i landet (bl.a. den s.k. söderortsmodellen).

5.5.2. Ekobrottsmyndigheten

Ekobrottsmyndigheten har primärt uppgiften att svara för ekobrottsbekämpningen i Stockholms, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands och Västra Götalands län. I de län där Ekobrottsmyndigheten inte ansvarar för åklagarverksamheten samordnar myndigheten tillsammans med Åklagarmyndigheten verksamhet som rör

ekonomisk brottslighet (2 § förordningen [1997:898] med instruktion för Ekobrottsmyndigheten).

Ekobrottsmyndigheten inrättades den 1 januari 1998 och har omkring 400 medarbetare, varav 80 är åklagare och omkring 200 är poliser. Vid myndigheten arbetar även ekonomer (ekorevisorer) och administrativ personal. Myndighetens operativa verksamhet bedrivs vid sammanlagt tolv åklagarkammare i landet, lokaliserade till Stockholm, Göteborg och Malmö. På var och en av dessa orter finns dessutom en enhet som arbetar med polisoperativa frågor, bl.a. säkring och analys av beslag i IT-miljö samt hantering av inkomna tips. Därutöver finns utredningsenheter i Visby, Karlskrona, Kristianstad, Borås, Halmstad och Skövde. Vid kamrarna finns även brottsutredare från Skatteverkets skattebrottsenheter.

Samtliga förundersökningar vid Ekobrottsmyndigheten leds av åklagare. Förundersökningsledningen i s.k. mängdärenden utövas av ett litet antal erfarna åklagare. Dessa åklagare granskar alla inkommande ärenden och bedömer vilka ärenden som kan hanteras som mängdärenden. Åklagaren beslutar samma dag som ärendet kommer in om förundersökning skall inledas eller inte. Det innebär bl.a. att direktiv samtidigt lämnas till förhörsledaren och att kallelse till förhör sker snarast möjligt. Genom den förenklade hanteringen av mängdärenden kan resurser föras över till de mer komplicerade utredningarna (projektärenden).

Både i mängdärenden och i projektärenden arbetar de olika yrkesgrupperna inom Ekobrottsmyndigheten nära tillsammans i team. De åklagare som handlägger mängdärenden biträds av administrativ personal, som förutom att registrera ärenden tar fram underlag som registeruppgifter m.m. samt ombesörjer kallelse till förhör. Förhören utförs av poliser eller skattebrottsutredare som redovisar resultatet av sitt arbete till mängdåklagarna.

I projektärendena är arbetet i team särskilt väl utvecklat. Teamarbetet brukar beskrivas som åklagarledda arbetsgrupper där även poliser, ekorevisorer och administrativ personal deltar. I många ärenden deltar även personal från Skattebrottsenheterna. För varje projektärende upprättas en projektplan, där bl.a. den beräknade resursinsatsen och tidsåtgången för målet anges. Arbetet med projektärendena bedrivs i nära samverkan mellan de olika personalgrupperna och på ett sätt som gör att den samlade kompetensen utnyttjas så effektivt som möjligt. Teamarbetet kan ske i mer eller mindre fasta grupperingar. Därmed kan arbetet i en enskild förundersökning betecknas som teamarbete liksom insatser riktade mot en viss företeelse, t.ex. skatteundandragande inom restaurang-

branschen. På så sätt kan också personerna ingå i flera olika team samtidigt.

Den genomsnittliga genomströmningstiden för mängdärenden från anmälan till beslut i åtalsfrågan skall normalt inte överstiga 90 dagar och tiden från anmälan till beslut om förundersökning skall normalt inte överstiga sju dagar. För projektärenden gäller att den genomsnittliga genomströmningstiden från anmälan till beslut i åtalsfrågan inte bör överstiga 365 dagar. Tiden från anmälan till beslut om förundersökning skall normalt inte överstiga 30 dagar. Ett projektärende som beräknas ta längre tid än ett år skall anmälas till generaldirektören.

5.5.3. För- och nackdelar med teamarbete

Vi har kunnat identifiera vissa för- och nackdelar som utifrån omständigheterna i de enskilda fallen kan uppkomma vid arbete i team med poliser och åklagare och i vissa fall andra yrkeskategorier.

Fördelar

– De tydligaste fördelarna kan uppkomma i stora eller på annat sätt komplicerade brottsutredningar. – Genomströmningstiderna kan förkortas. – Kvaliteten i det brottsutredande arbetet kan öka. – Rättssäkerheten kan förstärkas. – Lagföringsbesluten kan öka i antal. – Förutsättningarna för att bedriva ett aktivt förundersökningsledarskap kan öka. – Effekterna av att åklagaren formellt inte disponerar över polisens resurser kan lindras. – En flexibel organisation med bl.a. minskad sårbarhet kan skapas. – Bättre möjligheter till metodutveckling kan skapas. – Specialiseringsarbetet inom åklagarväsendet kan stödjas. – Personalen kan få ett helhetsperspektiv på verksamheten inom rättsväsendet. – Det kan underlättas för personalen att sätta sig in i nya ärendetyper och utredningar. – Möjligheten att åstadkomma en ökad samsyn och förståelse mellan yrkeskategorierna och skapa en ”vi-känsla” och kollegialitet kan underlättas.

– Tidsvinster kan skapas genom att det alltid finns någon person i teamet som är tillgänglig för frågor och genom att handlingar inte behöver skickas mellan polis och åklagare i lika stor utsträckning som annars. – Arbetssättet ger möjlighet till omedelbar feedback mellan medarbetarna.

Nackdelar

– En oflexibel organisation kan uppkomma. – För flexibilitetens och sårbarhetens skull bör teamen vara relativt stora. – Det kan vara svårt att hålla teamen intakta. – Det kan vara svårt att hålla isär olika yrkesroller. – Ansvaret för olika beslut eller åtgärder kan bli otydligt. – Delaktigheten, förankringsprocessen och informationsspridningen kan skapa merarbete. – Den enskilde medarbetaren kan uppleva dubbla lojaliteter, dels ansvaret för teamarbetet, dels ansvaret för annat arbete. – Arbetssättet kan upplevas som ”person- och konfliktkänsligt”. – Sekretessbelagd information kan medvetet eller av obetänksamhet komma att lämnas mellan personer från olika myndigheter.

5.5.4. Våra överväganden

Bedömning: Åklagarledda team kan i många fall bidra till ökad ef-

fektivitet i verksamheten. En förutsättning för att åstadkomma effektivitetshöjning är att myndigheterna avsätter tillräckliga resurser för ändamålet.

Det finns många faktorer som är av betydelse för att effektivisera och höja kvaliteten i den brottsutredande verksamheten. En sådan är att finna de rätta arbetsformerna.

Arbetssättet med åklagarledda team tillämpas i tämligen stor utsträckning inom polis- och åklagarväsendena. Det finns inte någon heltäckande utvärdering av det, varken för Ekobrottsmyndighetens del eller i övrigt. Det har inte heller varit möjligt för oss att inom ramen för vårt uppdrag göra en sådan. Vi har mot den bakgrunden uppfattat vårt uppdrag så att vi skall bedöma om arbetssättet bör fortsätta att tillämpas. Det skall tilläggas att det arbete inom polis-

och åklagarorganisationerna som handlar om teamarbete, specialisering och samlokalisering går delvis in i varandra.

Som vi har framhållit flera gånger tidigare förutsätter ett effektivt utredningsarbete en aktiv förundersökningsledning. Ett sätt att underlätta en sådan förundersökningsledning är att polis och åklagare arbetar nära tillsammans i åklagarledda team. Förutsättningarna att åstadkomma sådana team varierar dock avsevärt över landet beroende på t.ex. vilken typ av ärenden det är fråga om och vilka personella resurser som finns.

När förutsättningarna finns är det utan tvekan så att teamarbete har gynnsamma effekter för genomströmningstiderna, effektiviteten, kvaliteten, rättssäkerheten och lagföringen medan de relativt få nackdelarna inte alls framträder med så stor tydlighet.

Vid våra möten med åklagare har det framförts att fördelarna med teamarbete i det dagliga brottsutredande arbetet utanför Ekobrottsmyndigheten inte skall överdrivas. Det måste finnas utrymme för flexibilitet i de enskilda fallen, särskilt i ”volymverksamheten” av mängdbrott. I praktiken bildas team av brottsutredare och åklagare vid exempelvis varje utredning med frihetsberövad person och när polismän och åklagare är specialiserade på vissa brott, t.ex. brott mot barn, sexualbrott och ungdomsmål.

Vår bedömning är att arbetssättet i sig i många fall kan bidra till ökad effektivitet i verksamheten. En förutsättning för detta är dock att myndigheterna avsätter tillräckliga resurser för ändamålet. I övrigt måste arbetssättet utvecklas och utformas med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna.

Ett teamarbete förutsätter att åklagaren har en ”arbetsledande” roll. Det innebär att han leder och fördelar arbetet i teamet och styr verksamhetens förlopp avseende gemensamma frågor, som arbetsformer, direktiv, gemensamma rutiner och prioriteringar. För att kunna göra det måste åklagaren fortlöpande hålla sig underrättad om verksamheten i teamet genom en nära kontakt med de övriga medarbetarna. Därutöver krävs att åklagaren genom t.ex. planeringsmöten eller på annat sätt ger direktiv för arbetets inriktning och utförande. I åklagarens uppgifter bör också ingå att fortlöpande kontrollera det arbetsresultat som kommer fram och att vid behov ingripa för att åstadkomma nödvändiga förändringar av arbetets inriktning eller arbetsformer. För tydlighetens skull skall sägas att med arbetsledande roll avser vi inte att åklagaren har ansvaret för administrativa frågor som t.ex. semesterplanering, lönefrågor, beviljande av ledigheter, utbildningsplanering, budgetfrågor och facklig samverkan avseende poliser. Däremot måste en samordning

ske så att t.ex. semesterplanering och resurstilldelning anpassas till behoven. Det är en uppgift för Åklagarmyndigheten att se till att åklagarna får den utbildning de behöver för att leda sådana förundersökningar som skall bedrivas i teamform.

Ett framgångsrikt arbete förutsätter givetvis också att polisen avsätter tillräckliga utredningsresurser för verksamheten i de åklagarledda teamen. På detta område måste ett samråd och en samordning komma till stånd. För effektiviteten är det ofta nödvändigt att polispersonalen fredas från annat arbete. Teamen måste få vara intakta under en längre tid för att de rutiner och arbetsmetoder som passar just det enskilda teamet skall kunna skapas. Bristen på kontinuitet i det avseendet kan riskera hela arbetssättet. Det är en uppgift för polismyndigheterna att se till att en utredningsresurs av nu aktuellt slag finns att tillgå.

5.6. Samlokalisering av polis och åklagare

5.6.1. Bakgrund

Möjligheten för åklagaren att arbeta som aktiv förundersökningsledare är beroende av bl.a. den geografiska närheten till den utredande personalen. I ett av våra tidigare betänkanden (SOU 2003:114 s. 377 ff.) behandlade vi frågan om samordning av planeringen av var rättsväsendets myndigheter lokaliseras. I våra tilläggsdirektiv anges att vi skall överväga i vad mån det finns anledning att samlokalisera polis och åklagare helt eller delvis.

Myndigheters befogenheter i lokalförsörjningsfrågor regleras bl.a. i förordningen (1993:528) om statliga myndigheters lokalförsörjning. Med lokalförsörjning avses åtgärder för att, genom hyra eller arrende, förse en myndighet med lokaler, mark och anläggningar för myndighetens verksamhet (3 §). Av förordningen framgår att varje myndighet får besluta om sin egen lokalförsörjning (8 §) inom ramen för vad regeringen beslutar och med de begränsningar som följer av 9 och 10 §§. Myndigheten får också ingå de hyres- och arrendeavtal som behövs. Andra myndigheter än universitet och högskolor får ingå hyres- och arrendeavtal av ekonomisk betydelse och som har längre löptid än sex år endast efter medgivande av regeringen (9 §). Om en planerad lokalförändring förutsätter ökad tilldelning av medel eller höjning av avgifter får myn-

digheten besluta om förändringen endast efter medgivande av regeringen (10 §).

Rikspolisstyrelsen har genom ett beslut benämnt Handläggningsordning för lokalförsörjningsfrågor av den 25 maj 1994 (Rikspolisstyrelsens dnr EKB 910-2446/94) närmare preciserat vad som gäller för polisväsendets del. Den enskilda myndigheten skall enligt beslutet själv besluta i lokalförsörjningsfrågor. Vid avtal av ekonomisk betydelse med en löptid längre än tre år skall myndigheten samråda med Statens lokalförsörjningsverk (numera med Rikspolisstyrelsen). Varje myndighet skall beakta de möjligheter som finns att samverka med andra myndigheter vid planeringen. Från Rikspolisstyrelsens sida har det sagts att länspolismästarna hanterar lokalfrågor på olika sätt. En möjlighet är att länspolismästaren själv fattar besluten, eventuellt efter att ha informerat polisstyrelsen. En annan möjlighet är att länspolismästaren låter polisstyrelsen avgöra hela frågan för myndighetens räkning.

Enligt 8 § förordningen med instruktion för Åklagarmyndigheten finns vid Åklagarmyndigheten det antal åklagarkammare som myndigheten beslutar. Beslut om inrättande, upphörande och lokalisering av en åklagarkammare skall enligt bestämmelsen fattas efter samråd med Rikspolisstyrelsen och Domstolsverket. Åklagarmyndigheten har gett ut föreskrifter om lokalisering av åklagarkammare m.m. genom ÅFS 2005:5. Föreskrifterna anger vilka kansli- och verksamhetsorter som åklagarkamrarna skall ha. Dessutom finns interna riktlinjer för lokaler och hyresavtal.

Den 12 september 1996 beslutade regeringen om mål och riktlinjer för åklagarväsendets och polisens samverkan på det kriminalpolitiska området (dnr Ju96/3067). I beslutet erinras om att statsmakternas övergripande kriminalpolitiska mål är att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Det betonas i beslutet att möjligheter till samlokalisering mellan polis och åklagare skall tas till vara. Från såväl Riksåklagarens som Rikspolisstyrelsens sida har det för oss betonats att man arbetar efter beslutet.

I praktiken går det till så internt inom åklagarväsendet att det vid varje beslut om lokalisering sker en samverkan mellan Åklagarmyndigheten och aktuell åklagarkammare. Det görs då en avvägning mellan de verksamhetsmässiga fördelarna med samlokalisering och kostnaderna.

Åklagarmyndighetens erfarenhet är att det är dyrt för åklagarna att samlokaliseras med polisen i polishus, särskilt när åklagarkammaren är underhyresgäst. För polisen finns det i regel inte några andra valmöjligheter än att bygga nytt för att få mer effektiva loka-

ler. Åklagarna kan däremot i regel hyra in sig i befintliga kontorshus. Polishusen har på senare år ibland byggts utanför stadskärnor. Eftersom poliser oftast har tillgång till tjänstebilar, går avstånden att hantera bättre än för åklagarnas del. Från åklagarväsendet har det framhållits att det för åklagarna visserligen är viktigt att ha nära till tingsrätterna men att det för effektiviteten i utredningsverksamheten är mest viktigt med en närhet mellan åklagarna och den brottsutredande personalen inom polisen.

På många orter är polis och åklagare redan samlokaliserade. Under vårt arbete har bl.a. följande uppgifter varit aktuella.

Stockholms och Gotlands län

– Norrorts åklagarkammare är samlokaliserad med polisen. Kammaren disponerar rum hos polisen i Norrtälje. – Västerorts åklagarkammare är samlokaliserad med polisen. – Internationella åklagarkammaren är samlokaliserad med polisen. – Lokal åklagare i Visby är samlokaliserad med polisen.

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län

– Åklagarkammaren i Linköping är samlokaliserad med polisen. – Åklagarkammaren i Nyköping är samlokaliserad med polisen. Kammaren disponerar rum hos polisen i Katrineholm. – Åklagarkammaren i Jönköping disponerar rum hos polisen i Värnamo. – Lokal åklagare i Eksjö är samlokaliserad med polisen. – Åklagarkammaren i Växjö är samlokaliserad med polisen. – Åklagarkammaren i Kalmar disponerar rum hos polisen i Oskarshamn.

Blekinge och Skåne län

– Åklagarmyndigheten disponerar rum hos polisen i Malmö. – Åklagarkammaren i Kristianstad är samlokaliserad med polisen. – Lokal åklagare i Ystad är samlokaliserad med polisen.

Västra Götalands län

– Åklagarkammaren i Borås disponerar rum hos polisen i Alingsås. – Åklagarkammaren i Skövde är samlokaliserad med polisen.

– Lokal åklagare i Lidköping är samlokaliserad med polisen. – Lokal åklagare i Strömstad är samlokaliserad med polisen.

Uppsala, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Dalarnas och Gävleborgs län

– Åklagarkammaren och Internationella åklagarkammaren i Uppsala är samlokaliserad med polisen. – Åklagarkammaren i Karlstad disponerar rum hos polisen i Arvika. – Åklagarkammaren i Örebro är samlokaliserad med polisen. – Åklagarkammaren i Gävle disponerar rum hos polisen i Hudiksvall.

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

– Åklagarkammaren i Umeå är samlokaliserad med polisen. – Åklagarkammaren i Luleå är samlokaliserad med polisen. – Lokal åklagare i Gällivare är samlokaliserad med polisen. – Lokal åklagare i Haparanda är samlokaliserad med polisen. – Lokal åklagare i Kiruna är samlokaliserad med polisen. Kammaren disponerar rum hos polisen i Piteå. – Åklagarkammaren i Östersund är samlokaliserad med polisen.

5.6.2. Våra överväganden

Bedömning: En viktig förutsättning för ett effektivt brottsutred-

ningsarbete är att polisens utredningspersonal och åklagare är samlokaliserade. Det arbete med samlokalisering som redan pågår på sina håll inom polis- och åklagarorganisationerna bör därför fortsätta.

Polis och åklagare är i dag samlokaliserade på tämligen många orter. Ekobrottsmyndigheten har beskrivit samlokaliseringen vid myndigheten som en nödvändig förutsättning för det teamarbete som bedrivs där.

Ett fullt ut genomfört arbetssätt med utredningsteam fordrar den geografiska närheten mellan åklagaren och utredningspersonalen som en samlokalisering innebär. Teamarbetet och samlokaliseringen skapar de bästa förutsättningarna för en mer aktiv åklagarroll med bl.a. möjlighet till regelbundna planerings- och informationsmöten, muntliga föredragningar och korta beslutsvägar. Den

ordningen blir inte särskilt effektiv om den ena parten måste resa mer eller mindre långa sträckor. Samlokalisering kan också skapa förutsättningar för effektiviseringar i administrativt hänseende.

Det har i praktiken visat sig innebära vissa problem med samlokalisering. Att vara hyresgäst i polishus kan innebära stora kostnader för åklagarnas del. Särskilt nybyggda polishus kan vara placerade utanför stadskärnan med den brist på allmänna kommunikationer som en sådan placering ofta innebär. Polisen har ofta lättare att hantera det genom tillgången till tjänstebilar. Åklagarna kan däremot ha svårt att ta sig till domstolarna med allmänna kommunikationsmedel. En annan aspekt av samlokaliseringen är att åklagarna i regel kan arbeta i vanliga kontorslokaler med något förstärkt s.k. skalskydd. Polisen har oftast behov av ett mer omfattande och därmed dyrare skydd.

Det har också framförts att samlokalisering skulle kunna ha negativa effekter för åklagarens tillsynsfunktion i förhållande till polisen. Tillsynsfunktionen kan enligt vissa utövas mer effektivt om polis och åklagare tillhör skilda organisationer. Enligt vår uppfattning innebär förundersökningsledarrollen att åklagaren har ett totalansvar för det arbete som bedrivs och att åklagarens tillsynsuppgift går väl ihop med den rollen. Möjligheterna för åklagaren att utöva god tillsyn ökar snarast genom att åklagaren bedriver en aktiv förundersökningsledning och därmed fortlöpande håller en noggrann uppsikt över hur utredningsarbetet bedrivs.

Vår bedömning är att det finns övervägande fördelar med en samlokalisering. Det får ankomma på polis- och åklagarorganisationerna att fortsätta arbetet med att åstadkomma en sådan.

5.7. Åklagarens medverkan i polisens spanings- och kriminalunderrättelseverksamhet

Förslag: Åklagare skall inträda som förundersökningsledare betyd-

ligt oftare än för närvarande i sådan spaningsverksamhet som sker inom ramen för en inledd förundersökning. Det nuvarande kravet på särskilda skäl för sådant åklagarinträde skall tas bort. I stället skall åklagarinträdet ske när det är påkallat.

I vårt uppdrag ligger att överväga om det finns behov av åklagarkompetens i polisens spanings- och kriminalunderrättelseverksamhet, alltså i skedet före förundersökning. Även sedan en förundersökning har inletts kan det finnas ett spaningsskede i utredningen,

nämligen så länge det inte finns någon som är skäligen misstänkt. Då kan utredningen, oavsett hur grovt brottet är, ledas av antingen polisen eller åklagaren. Förundersökningen kan också befinna sig på såväl spanings- som utredningsstadiet, om den avser flera personer.

I vårt uppdrag att se över behovet av åklagarmedverkan i polisens spaningsverksamhet har det inte gjorts någon skillnad mellan spaning inom respektive utom en förundersökning. Det behöver dock göras en sådan skillnad. Åklagarna deltar i dag inte regelmässigt i polisens spaningsverksamhet med undantag för den som sker inom ramen för en inledd förundersökning. Åklagarna deltar inte heller regelmässigt i polisens kriminalunderrättelseverksamhet. Det kan nämnas att sedan den 1 januari 2004 har Ekobrottsmyndigheten i sin polisverksamhet möjlighet att bedriva kriminalunderrättelseverksamhet på samma sätt som den övriga polisen. Denna möjlighet infördes genom en ändring i polisdatalagen. I förarbetena betonades att kriminalunderrättelseverksamhet är och bör förbli en rent polisiär uppgift (prop. 2002/03:144 s. 16).

En regelmässig medverkan från åklagarnas sida i den spaningsverksamhet som sker före en förundersökning och i kriminalunderrättelseverksamheten skulle möjligen kunna motiveras med att en efterföljande brottsutredning kan ske snabbare. Problemet är dock att det är mycket svårt att veta om och i så fall när verksamheten kommer att föranleda att förundersökning inleds. Enligt vår mening vore det ett slöseri med den resurs som åklagarna utgör att ha en regelmässig åklagarmedverkan i den aktuella verksamheten utanför en förundersökning. Dessutom skulle en sådan medverkan kunna innebära en allt för stor sammanblandning av den grundläggande rollfördelning som finns mellan polis och åklagare.

När det gäller spaningsverksamhet inom ramen för en förundersökning, förhåller det sig enligt vår bedömning annorlunda. Ett aktivt förundersökningsledarskap från åklagarens sida bör innebära ett tidigt åklagarinträde. Det skapar förutsättningar för ett fördjupat och bättre samspel mellan de operativa insatserna och den juridiska kompetensen och därmed en effektivare brottsutredning med bl.a. ett gott informationsutbyte och tidiga direktiv om utredningsåtgärderna.

Betydelsen av ett tidigt åklagarinträde har uppmärksammats inom åklagarväsendet genom ökad specialisering. Den anses ha inneburit att metodfrågor, som behovet av ett tidigt åklagarinträde, har lyfts fram (se Riksåklagarens årsredovisning 2003 s. 35).

För att möjliggöra ett tidigt åklagarinträde föreslår vi att bestämmelsen i 23 kap. 3 § första stycket sista meningen RB ändras så att åklagarinträde i fortsättningen skall ske när det är påkallat. Det bör alltså inte längre fordras särskilda skäl. Den ändringen kommer visserligen formellt också att avse sådana brottsutredningar som polisen normalt skall leda. På motsvarande sätt som i dag måste det finnas en ”ventil” som innebär att åklagare formellt kan leda även dessa utredningar. Det primära syftet med den föreslagna ändringen är dock att åklagaren i betydligt större utsträckning än för närvarande tidigt skall träda in som förundersökningsledare i utredningar av omfattande eller svår beskaffenhet. Det skall också i sammanhanget framhållas att enligt 2 § FUK skall åklagaren hållas underrättad om förundersökningens gång i den mån det behövs när det är fråga om polisledda förundersökningar.

5.8. Gemensamma riktlinjer för brottsutredningsarbetet

Bedömning: Det är angeläget att Åklagarmyndigheten och Rikspo-

lisstyrelsen i större utsträckning utfärdar gemensamma riktlinjer för hur brottsutredningsarbetet skall bedrivas.

I vårt uppdrag ingår att överväga om en förbättring av brottsutredningsverksamheten kan åstadkommas genom att polisen och åklagarväsendet i större utsträckning utfärdar gemensamma riktlinjer för hur det operativa utredningsarbetet skall bedrivas.

Enligt 2 § förordningen med instruktion för Åklagarmyndigheten skall Riksåklagaren, som högste åklagare under regeringen, verka för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid åklagarnas rättstillämpning. Åklagarmyndigheten får enligt 3 § den förordningen meddela de föreskrifter som behövs för att uppnå samordning, effektivitet, enhetlighet och följdriktighet i åklagarverksamheten.

I förordningen med instruktion för Rikspolisstyrelsen har styrelsen getts föreskriftsrätt m.m. i vissa frågor. Rikspolisstyrelsen får också besluta om allmänna råd för polisverksamheten i den utsträckning som detta behövs för att uppnå planmässighet, samordning och rationalisering av polisens arbete.

Det finns i dag några få riktlinjer i form av föreskrifter och/eller allmänna råd som Rikspolisstyrelsen har utfärdat efter samråd med eller i samråd med Riksåklagaren. Det gäller förhör som spelats in på ljudband eller videoband (FAP 400-1), utredning av brott be-

gångna av den som inte har fyllt femton år (FAP 403-1), handläggning av anmälningar mot anställda inom polisen (FAP 403-2) och handläggning av brottmål utan förundersökning (FAP 404-1).

Det finns ett fåtal författningar i Riksåklagarens författningssamling som har utfärdats efter samråd med Rikspolisstyrelsen, t.ex. om handläggning av mål rörande drograttfylleri (RÅFS 1999:05) och om redovisning av beslut i brottmål (RÅFS 1998:04).

Därutöver finns fördelningscirkuläret, som till skillnad mot de andra föreskrifterna och allmänna råden är utfärdade i lika lydelse av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen (RÅFS 1997:12 och FAP 403-5).

Ett framgångsrikt utredningsarbete är beroende av att det finns en samsyn inom polisen och åklagarväsendet på hur det operativa arbetet skall bedrivas. Ett sätt att få till stånd en ökad samsyn är att i betydligt större omfattning än för närvarande utfärda gemensamma riktlinjer för hur det operativa utredningsarbetet skall bedrivas. Sådana riktlinjer skulle tjäna som ett bra stöd i arbetet och främja en enhetlighet över landet. Ett område där det kan vara aktuellt med gemensamma riktlinjer är de närmare formerna för arbetet med åklagarledda team.

5.9. Åklagarbeslut inom ramen för ärendet hos polisen

Förslag: Förundersökning skall bedrivas vid polismyndighet även

om åklagare är undersökningsledare. Om det finns särskilda skäl för det skall åklagare få besluta att förundersökningen i stället skall bedrivas vid åklagarmyndighet. Bedrivs förundersökning vid polismyndighet, skall beslut av åklagare under förundersökningen fattas inom ramen för ärendet hos polismyndigheten.

Dagens bestämmelser om fördelningen av förundersökningsledarskapet innebär att ett ärende flera gånger kan ”vandra” fram och tillbaka mellan polismyndighet och åklagare, t.ex. av det skälet att åklagare behöver fatta beslut i tvångsmedelsfrågor vid ett eller flera tillfällen. Efter ett sådant beslut kan förundersökningsledarskapet många gånger återgå till polismyndigheten. Handlingarna diarieförs vid varje tillfälle som ett nytt ärende hos åklagarmyndigheten.

Den grundläggande bestämmelsen om myndigheternas skyldighet att registrera allmänna handlingar finns i 15 kap. 1 § sekretesslagen. Mot bakgrund av offentlighetsprincipen åligger det

myndigheterna att hålla sina allmänna handlingar registrerade eller i vart fall så ordnade att det går att konstatera vilka handlingar som finns. Allmänna handlingar är sådana som är inkomna till eller upprättade hos myndigheten. Handlingen anses upprättad exempelvis när den har expedierats (2 kap.6 och 7 §§tryckfrihetsförordningen). Registreringen skall ske utan dröjsmål, om det inte är uppenbart att handlingen är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet (15 kap. 1 § första stycket sekretesslagen). Vissa undantag från registreringsskyldigheten finns. Av registret skall det som huvudregel framgå datum då handlingen kom in eller upprättades, diarienummer eller annan beteckning, i förekommande fall från vem handlingen har kommit in eller till vem den har expedierats och i korthet vad handlingen rör (15 kap. 2 § sekretesslagen).

Bestämmelserna i rättegångsbalken knyter an till åklagaren som person. Det är åklagaren som befattningshavare och inte den myndighet vid vilken han är anställd som agerar i processen och fattar besluten. En åklagare har därmed i huvudsak samma självständiga ställning som en domare (Fitger, Rättegångsbalken 1 s. 7:3). Reglerna om part, ombud och försvarare är utformade på samma sätt, dvs. de knyter an till en individ. Tryckfrihetsförordningens regelsystem är emellertid inte uppbyggt utifrån rättegångsbalkens synsätt utan bygger i stället på myndighetsbegreppet. Om en befattningshavare vid en åklagarmyndighet fattar ett beslut görs det enligt tryckfrihetsförordningen som en del i verksamheten vid den myndighet där åklagaren är verksam, dvs. åklagarmyndigheten.

Vid de överläggningar vi haft med företrädare för åklagarmyndigheterna och polismyndigheterna har det framförts att överflyttningar av ärenden mellan myndigheterna är en byråkratisk konstruktion som totalt sett orsakar stort merarbete hos de brottsutredande myndigheterna och drar stora resurser utan att egentligen fylla någon funktion. Det har också sagts att det skulle vara mycket positivt för effektiviteten om ”åklagaren kunde komma till ärendet och inte tvärt om”. Det behöver vidtas åtgärder i syfte att undvika sådana överflyttningar fram och tillbaka av ärenden mellan polismyndighet och åklagarmyndighet. Vi föreslår därför en ny bestämmelse i rättegångsbalkens förundersökningskapitel som möjliggör att ärendet hela tiden kan vara kvar hos polisen. Regeln kan lämpligen utformas så att åklagaren fattar sina beslut inom ramen för ärendet hos polismyndigheten. Bestämmelsen bör inte bara avse förundersökningar där åklagaren tillfälligt går in och tar över förundersökningsledarskapet därför att det fordras ett beslut av åklagaren. I syfte att

åstadkomma en enhetlighet i hanteringen så långt det är möjligt bör det också gälla i fall där åklagare redan från början eller i ett senare skede tagit permanent hand om förundersökningsledarskapet. På det sättet undviks att handlingarna måste registreras hos både polismyndigheten och åklagarmyndigheten medan förundersökningen pågår.

Det är givetvis av största vikt att möjligheterna till insyn i en förundersökning inte försämras om en sådan förändring genomförs. All dokumentation, även sådan som avser åklagarens åtgärder, kommer emellertid att finnas tillgänglig i polismyndighetens ärende, där uppgifterna träffas av samma sekretessregler rörande förundersökning som hos åklagarmyndighet. Någon försämring av möjligheterna till insyn uppstår inte. Inte heller påverkas den enskildes rättssäkerhet negativt.

Med den föreslagna ordningen uppkommer inget ärende hos åklagarmyndigheten förrän åklagaren registrerar handlingarna där i ”slutet” av utredningen, t.ex. vid eller inför beslut om att lägga ned förundersökningen, om att väcka åtal respektive att inte väcka åtal, om åtalsunderlåtelse och om strafföreläggande.

Det måste dock även i fortsättningen finnas en möjlighet att bedriva förundersökning vid åklagarmyndighet. Det kan gälla t.ex. ekonomisk brottslighet. Vi förordar därför en bestämmelse som gör att åklagare när särskilda skäl föreligger skall kunna besluta att förundersökningen skall bedrivas vid åklagarmyndighet.

Det bör också nämnas att det inte är vår uppgift att överväga frågan om ett gemensamt ärendesystem inom rättsväsendet, särskilt inom polis- och åklagarväsendena. Det får ankomma på exempelvis det s.k. RIF-rådet, som arbetar med samordning av rättsväsendets informationsförsörjning. Vi vill ändå påpeka att det är mycket angeläget från effektivitetssynpunkt att åtgärder inom det området kommer till stånd.

Det skall tilläggas att den föreslagna ordningen av hänsyn främst till åklagarnas kontroll av sitt eget arbete samt arbetsledningen inom åklagarväsendet i princip förutsätter att Åklagarmyndigheten har möjlighet att få ”insyn i” polisens ärendesystem. I det pågående arbetet med utveckling av ärendesystem för polis- och åklagarväsendena bör de förslag som vi lägger fram i detta avsnitt beaktas.

6. Polisiära förundersökningsledares framtida roll m.m.

6.1. Sammanfattning av bedömning och förslag

– Det nuvarande institutet strafföreläggande skall i fortsättningen benämnas påföljdsföreläggande. – Sådana påföljdsförelägganden som inte innebär att villkorlig dom föreläggs skall få utfärdas även av polismyndigheten. – Polismyndigheten skall inte vara skyldig att med skyndsamhet anmäla sådana gripanden som sker utan föregående anhållningsbeslut till åklagare. – Det skall inte krävas att det är fråga om ett brådskande fall för att polisman skall ha rätt att gripa någon utan föregående anhållningsbeslut. – Polismyndigheten bör hos domstol få anmäla behov av offentlig försvarare och målsägandebiträde. Åklagarmyndigheten tillsammans med Rikspolisstyrelsen bör se över fördelningscirkuläret i detta syfte. – Motiveringen att brott inte kan styrkas skall reserveras för situationer när det inte kan styrkas att den misstänkte har begått brottet. – Efter att någon har delgetts misstanke om brott, skall polismyndigheten, till skillnad från i dag, få lägga ned en förundersökning med motiveringen att brott inte kan styrkas. – Polismyndigheten skall under förundersökningen få inhämta yttranden från socialnämnden. – Innan förundersökning hunnit inledas, skall polisman få fatta beslut om att ta fotografi eller att göra videoupptagning av personer i vissa fall. – Ett behörighetskrav bör införas för polisiära förundersökningsledare. forts.

– En förutsättning för att förordnas som polisiär förundersökningsledare bör vara att personen i fråga har tidigare erfarenhet av brottsutredning och har genomgått särskild utbildning. – Det är av grundläggande betydelse för effektiviteten, kvaliteten och rättssäkerheten i utredningsverksamheten att de polisiära förundersökningsledarna är aktiva i de ärenden de är satta att leda. – Ett aktivt ledarskap skulle främjas av om de polisiära förundersökningsledarna frånkopplas den administrativa arbetsledarrollen (personalansvaret) men har kvar en dispositionsrätt över utredningsresurserna. – Arbetssättet med team under ledning av en polisiär förundersökningsledare skulle i många fall kunna skapa mycket goda förutsättningar för ett effektivt utredningsarbete. – Det bör i så stor utsträckning som möjligt finnas polisiära förundersökningsledare i tjänst även utanför ordinarie kontorstid.

6.2. Inledning

Ett genomförande av våra förslag om att åklagarna skall avlastas en del förundersökningar och inta en mer aktiv roll i andra kommer att få effekter för verksamheten hos polisen. Bl.a. kommer polismyndigheterna att få förundersökningsledaransvar för fler och mer kvalificerade brottsutredningar.

Även om det generellt sett har skett en successiv kompetenshöjning inom polisens brottsutredande verksamhet finns det ändå brister kvar. Vi har i tidigare betänkande (SOU 2003:114) behandlat frågan om hur kompetensen allmänt bör kunna höjas genom en kombination av utbildnings- och rekryteringsinsatser. Vid en omfördelning av förundersökningsledaransvaret måste det säkerställas att polisens förundersökningsledare har tillräcklig kompetens för uppgiften. Vi återkommer till frågan i avsnitt 6.9. Vilka befogenheter som lagstiftningen ger åt polisiära förundersökningsledare har givetvis stor betydelse i kompetensfrågan.

När det under en utredning fordras beslut eller åtgärd av åklagare innebär det att åklagaren senast i samband därmed måste inträda som förundersökningsledare. Om inte ärendets karaktär fordrar annat, brukar ledningen därefter återgå till polisen. Så är dock inte alltid fallet. Om åklagare har meddelat t.ex. ett anhållningsbeslut och den anhållne därefter häktas av domstol, måste förundersökningsledarskapet finnas kvar hos åklagaren. Om den anhållne däremot försätts på fri fot, kan polismyndigheten leda förundersök-

ningen förutsatt att det finns utrymme för det enligt bestämmelsen i 23 kap. 3 § första stycket RB.

Att låta förundersökningsledarskapet ”vandra” fram och tillbaka framstår inte som rationellt. Av det skälet och mot bakgrund av våra förslag om ny uppgifts- och ansvarsfördelning finns det anledning att överväga om några av de befogenheter som tillkommer enbart åklagaren under en brottsutredning bör ges även en polisiär förundersökningsledare.

Vi har övervägt vilka ytterligare befogenheter en polisiär förundersökningsledare skulle kunna utrustas med. De allra flesta av åklagarens befogenheter under en brottsutredning är enligt vår bedömning av sådan karaktär att det inte är lämpligt att överlåta dem även på en polisiär förundersökningsledare. De beslut eller åtgärder som enligt dagens lagstiftning fordrar att åklagare inträder i en brottsutredning är i huvudsak sådana som enligt vår mening även i fortsättningen fordrar åklagarnas speciella kompetens och erfarenhet. I vissa avseenden är det dock lämpligt att utvidga befogenheterna för polisiära förundersökningsledare.

6.3. Beslut om påföljdsföreläggande

6.3.1. Nuvarande bestämmelser

Frågan om ansvar för brott som hör under allmänt åtal får under de förutsättningar som anges i 48 kap. RB tas upp av åklagare genom strafföreläggande eller av polisman respektive tulltjänsteman genom föreläggande av ordningsbot (48 kap. 1 § RB och 2 § ordningsbotskungörelsen [1968:199]). Föreläggandena träder i princip i stället för åtal och är avsedda att utgöra enkla och effektiva instrument för att beivra den enkla brottsligheten.

Strafföreläggande innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff eller en villkorlig dom eventuellt i förening med böter för godkännande. Strafföreläggandet får även omfatta exempelvis förverkande av egendom och skadeståndsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff (penningböter) och kan kombineras bl.a. med förverkande av egendom (48 kap. 2 § RB).

Har ett föreläggande godkänts gäller det som en dom som har vunnit laga kraft (48 kap. 3 § RB).

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. I 15 § LUL finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år (48 kap. 4 § första stycket RB).

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får enligt 48 kap. 4 § andra stycket RB föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd (jfr vårt tidigare förslag till ändring av den bestämmelsen i SOU 2003:74 s. 277 ff.). Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

I vissa situationer får strafföreläggande inte utfärdas. Det gäller om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger eller om föreläggandet inte tar upp alla brott som föreligger till bedömning. Straffföreläggande får inte heller utfärdas om målsäganden förklarat att han avser att föra talan om enskilt anspråk beträffande annat än betalningsskyldighet eller om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet (48 kap. 5 § RB).

Har målsäganden anmält enskilt anspråk avseende betalningsskyldighet och är omständigheterna sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 § första stycket RB är skyldig att utföra målsägandens talan, skall också det enskilda anspråket tas upp i strafföreläggandet (48 kap. 5 a § RB).

Närmare bestämmelser om strafföreläggande finns i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) och i Riksåklagarens föreskrifter om strafföreläggande (RÅFS 1998:3).

6.3.2. Våra överväganden

Förslag: Det nuvarande institutet strafföreläggande skall i fortsättningen benämnas påföljdsföreläggande.

Sådana påföljdsförelägganden som inte innebär att villkorlig dom föreläggs skall få utfärdas även av polismyndigheten.

Beslut om lagföring i form av domar, strafförelägganden, åtalsunderlåtelser och förelägganden av ordningsbot fattas i dag av domstol, åklagare och enskild polisman respektive tulltjänsteman. Någon beslutanderätt finns inte för polismyndighet.

Under våra möten med åklagare har det framförts att möjligheten för polismyndighet att fatta lagföringsbeslut borde finnas och

att det särskilt gäller om polismyndigheten får ett utökat ansvar för förundersökningsledning i enlighet med vårt förslag.

Polismyndigheten är i dag förundersökningsledare i de ärenden som är av enkel beskaffenhet. Med vårt förslag skall åklagarna leda i princip endast sådana brottsutredningar som är av omfattande eller svår beskaffenhet. Polismyndigheten skall med andra ord få ansvaret för många flera utredningar än i dag rörande främst mängdbrottslighet. Åklagare utfärdade drygt 47 000 strafförelägganden under år 2004. Polismyndighet är redan med dagens bestämmelser förundersökningsledare i en mycket stor majoritet av de ärendena, som oftast avser erkända brott med böter i straffskalan.

Vi bedömer att det skulle innebära en stor effektivitetsvinst inte enbart för åklagarna utan för hela den brottsbekämpande verksamheten, om polismyndighet fick möjlighet att utfärda strafföreläggande. Det skulle lämpligen enbart avse bötesfallen och inte när villkorlig dom föreläggs (jfr 1 kap. 3 b § RB, som innebär att domare inte får besluta om villkorlig dom utan medverkan av nämndemän). En polisiär förundersökningsledare med tillräcklig kompetens skulle alltså kunna avsluta ärendet med lagföringsbeslut. Åklagarens medverkan i sådana ärenden är till stor del en ren formalitet, bl.a. eftersom det ofta finns en relativt fast påföljdspraxis och ett erkännande. Åklagarna skulle då kunna ägna mer tid åt de ärenden som verkligen kräver åklagarkompetens.

En sådan ordning skulle i praktiken likna den som redan i dag finns inom Tullverket. Enligt 19 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling leder Tullverket förundersökningar vid vissa brott inom Tullverkets område på motsvarande sätt som polismyndighet gör enligt 23 kap. 3 § RB. Den närmare fördelningen av ansvaret i förhållande till allmänna åklagare framgår av allmänna råd från Riksåklagaren (RÅFS 2001:10). Enligt 32 § lagen om straff för smuggling har särskilt förordnade befattningshavare vid Tullverket rätt att föra talan i mål om brott enligt den lagen och vissa andra författningar. För att de s.k. tullåklagarna skall vara behöriga krävs dock att det är uppenbart att brottets straffvärde svarar mot böter och att brottet inte skall föranleda någon annan påföljd. Tullåklagare får också fatta beslut om förverkande i vissa fall. Bestämmelsen om tullåklagare inskränker inte en allmän åklagares åtalsrätt.

Ordningen med särskilda tullåklagare är gammal. Redan år 1914 övervägdes åklagarskapet i tullmål, som då omfattade en större befogenhet än i dag. I motiven till den numera ersatta lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (prop. 1960:115 s. 84 ff.) övervägdes frågan på nytt. Departementschefen angav att många av

de aktuella målen är av enkel beskaffenhet där de faktiska omständigheterna är helt klara och där det vanligen är så att den misstänkte erkänner och domstolsförhandlingen blir summarisk. Departementschefen menade också att behovet av juridisk utbildning och åklagarerfarenhet inte gjorde sig gällande i samma utsträckning som vid andra mål, att några betydelsefulla rättssäkerhetsinvändningar inte kunde framföras mot ordningen med tullåklagare och att också arbetsbördan hos de allmänna åklagarna talade för att ordningen skulle behållas. Det uttrycktes också att tullåklagarna skulle ha rätt att utfärda strafföreläggande i målen.

Vi har fått uppgifter från Tullverket om att det för närvarande finns fyra tullåklagare i landet, varav ingen är jurist. Under år 2001 fick vi uppgift om att det fanns sju tullåklagare, varav två var jurister. Tullåklagarna leder vid sidan av omkring 30 förundersökningsledare utredningar hos Tullverket men uppträder sällan i rätten. Däremot beslutar tullåklagarna om strafförelägganden. Under år 2001 utfärdades 5 569 strafförelägganden av tullåklagare. I Tullverkets årsredovisning för år 2001 framgår (s. 9) att den relativt höga siffran berodde på att lagen om straff för smuggling trädde i kraft det året och att det hade skett ändringar i ordningsbotssystemet som gjorde att strafförelägganden utfärdades i stället för förelägganden av ordningsbot. Tullverket har meddelat oss att det under år 2004 utfärdades 856 strafförelägganden och att det har skett en minskning av antalet förelägganden sedan lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel upphörde att gälla vid utgången av år 2003. Den lagen stadgade vissa införselkvoter för alkoholdrycker.

De skäl som har framförts för tullåklagarnas behörighet att utfärda strafföreläggande gör sig gällande även i fråga om polismyndigheten. Liksom tullåklagarna är utredningsledarna inom polisen huvudsakligen inte jurister. Trots det har tullåklagarna behörighet att utfärda strafförelägganden, väcka åtal och föra talan i domstol. Även för polismyndighetens del skulle möjligheten att utfärda strafförelägganden röra just ärenden där de faktiska omständigheterna är helt klara och där den misstänkte erkänner brott. Det är viktigt att ha i minnet att den misstänkte alltid har möjlighet att avstå från att godkänna ett strafföreläggande. Ett godkännande innebär att den misstänkte erkänner gärningen samt godtar det straff, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som har upptagits i föreläggandet.

Enligt vår bedömning har de polisiära förundersökningsledarna oftast en betydligt större erfarenhet av brottsutredningsverksamhet

och ledning av sådan verksamhet än vad tullåklagarna har. Det gäller såväl antalet ärenden som variationen av och svårighetsgraden i ärendena. Vi har mycket svårt att föreställa oss att vissa polisiära förundersökningsledare, som fått utbildning och har tillräcklig kompetens för uppgiften, skulle vara mindre lämpade att utfärda strafföreläggande än vad tullåklagare är. Dessutom är det enligt vår mening ur kriminalpolitisk synvinkel av ringa betydelse att bötespåföljd i de aktuella fallen utfärdas av polismyndighet i stället för av åklagare för godkännande.

Vi menar att det skulle innebära så stora fördelar från effektivitetssynpunkt om polismyndigheten fick möjlighet att fatta de aktuella lagföringsbesluten att den möjligheten bör införas. Vi vill nämna att en del av effektivitetshöjningen skulle bestå i att de administrativa åtgärder som i dag behövs vid överlämnande av ärendet till annan myndighet inte behöver vidtas. Vi ser inga avgörande skäl från rättssäkerhetssynpunkt mot en sådan ordning, särskilt som den har sin parallell hos tullen där ordningen har en mycket lång historia.

Av 1 kap. 3 § BrB följer att enbart böter och fängelse är att anse som straff medan villkorlig dom är påföljd. Begreppet strafföreläggande är alltså numera i viss mån oegentligt. Vi föreslår därför att det nuvarande institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande och att sådana påföljdsförelägganden som inte innebär att villkorlig dom föreläggs skall få utfärdas även av polismyndighet.

6.4. Prövning av gripande m.m.

6.4.1. Allmänt

Vi anser att det av rättssäkerhetsskäl som utgångspunkt inte skall ske några förändringar i den nuvarande ordningen vad gäller befogenheten att fatta beslut om tvångsmedel. Den befogenhet åklagare har i dag bör inte föras över till polisen. En nackdel från effektivitetssynpunkt med detta är att åklagarresurser även i fortsättningen kommer att vara bundna till mängdbrottsligheten, som vanligen ligger till grund för de frihetsberövanden som sker. Om någon som är misstänkt för t.ex. tillgrepp av fortskaffningsmedel, grips av polis, så blir åklagare förundersökningsledare i utredningen, eftersom

frihetsberövandet skall anmälas skyndsamt till honom för beslut i frågan om anhållande (24 kap. 8 § andra stycket RB). Därefter behöver relativt omfattande administrativa åtgärder av olika slag vidtas innan personen är försatt på fri fot och ärendet har lämnats till polisens förundersökningsledning. Om samma person i stället hämtas till förhör och får stanna hos polisen i upp till tolv timmar, får polismyndigheten leda förundersökningen utan att åklagare kopplas in (23 kap. 7 och 9 §§ RB).

Åklagarväsendet har i dag en omfattande organisation för att dygnet runt kunna fullgöra olika ”akutuppgifter” för tvångsmedelshanteringen. Huvuddelen av de ärendena avser mängdbrottsligheten. Med den utgångspunkt vi har, nämligen att befogenheten att fatta tvångsmedelsbeslut inte skall förändras, kommer en stor del av detta arbete att finnas kvar även efter att våra förslag är genomförda. Det kan tyckas i viss mån stå i strid med grundtanken i förslagen, att reservera åklagarnas tid för den kvalificerade och svårutredda brottsligheten, men är enligt vår mening motiverat av rättssäkerhetsskäl.

För att ändå få en mer effektiv ordning utan några rättssäkerhetsförluster har det framförts till oss bl.a. att reglerna som polismyndighetens skyldighet att med skyndsamhet underrätta åklagare om gripande bör förändras.

6.4.2. Nuvarande bestämmelser

Bestämmelser om häktning, anhållande och gripande finns i 24 kap. RB. Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer får häktas om vissa ytterligare förutsättningar är uppfyllda, de s.k. häktningsgrunderna (24 kap. 1 § första stycket RB). Det gäller om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (s.k. flyktfara), att han genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (s.k. kollusionsfara) eller att han fortsätter sin brottsliga verksamhet (s.k. recidivfara).

Om misstanken rör ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, skall personen häktas, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas, s.k. obligatorisk häktning (24 kap. 1 § andra stycket RB). Den som är på sannolika skäl misstänkt för brott och har okänd identitet eller saknar hem-

vist i riket får i vissa fall häktas oberoende av brottets beskaffenhet (24 kap. 2 § RB).

Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får under vissa förutsättningar häktas. Det skall bl.a. vara av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet, s.k. utredningshäktning (24 kap. 3 § RB).

Beslut om häktning meddelas av rätten (24 kap. 5 § RB). Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning (s.k. utredningsanhållande). Uttrycket ”inte fulla skäl till häktning” innebär en dispens från kravet på sannolika skäl för misstanken och från de beviskrav som ställs upp beträffande de särskilda häktningsgrunderna.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren (24 kap. 6 § RB). I äldre bestämmelser angavs att sådana beslut skulle meddelas av åklagaren eller undersökningsledaren (Fitger, Rättegångsbalken 2 s. 24:28 f.).

Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även utan föregående anhållningsbeslut (24 kap. 7 § första stycket RB).

I 24 kap. 8 § RB finns bl.a. bestämmelser om det s.k. anhållningsförhöret. Om anhållningsbeslutet har meddelats i den misstänktes frånvaro, skall han enligt första stycket förhöras av polis eller åklagare så snart beslutet har verkställts. Åklagaren skall också skyndsamt underrättas om frihetsberövandet. Efter förhöret skall åklagaren omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.

Av bestämmelsens andra stycke följer att den som har gripits utan föregående anhållningsbeslut så snart som möjligt skall förhöras av polis eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas eller om beslutet om gripande skall hävas. Beslutet måste fattas före utgången av den tid under vilken den misstänkte är skyldig att stanna kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § RB, alltså tolv timmar.

Även polisen har i vissa fall rätt att häva ett beslut om gripande. Om detta finns bestämmelser i 24 kap. 8 § tredje stycket RB. Polismyndigheten får häva ett beslut om gripande innan åklagaren har blivit underättad om gripandet, om det är uppenbart att det inte finns skäl för ett fortsatt frihetsberövande. Beslutet får också hävas

av den polisman som har fattat beslutet om gripande, om det sker i omedelbar anslutning till själva gripandet. Hävande kan ske både när gripandet var ogrundat från början och när det har framkommit omständigheter som gör att det senare bedöms som ogrundat.

Rätten för polismyndigheten att häva ett gripande gäller även i det fallet att det redan har hållits en anhållningsförhör. Den äldre ordningen enligt vilken t.ex. ett vakthavande befäl kan rubricera om ett gripande till ett omhändertagande vid avrapporteringen anses gälla fortfarande (se Fitger, Rättegångsbalken 2 s. 24:37).

När rätten för polisen att häva ett gripande infördes i rättegångsbalken år 1997 uttalade regeringen följande om skälen bakom förslaget (prop. 1996/97:175 s. 56 f.).

Vad som förekommit i detta lagstiftningsärende ger inte anledning att ompröva grundprincipen att det skall ankomma på åklagare att fatta beslut om hävande av gripande. Som flera remissinstanser påpekat skulle det dock, inte minst ur den enskildes synpunkt, vara av värde om polisen i begränsad utsträckning för vissa väl definierade fall gavs uttrycklig rätt att fatta beslut om hävande av gripande. Vad som talar för att polisen bör ges en sådan möjlighet är, som utredningen anfört, att det av konstitutionella skäl inte bör tillåtas att ett frihetsberövande försenas av administrativa åtgärder, exempelvis att den som skall friges måste föras till polisstationen enbart av den anledningen att beslutet om gripande skall kunna hävas. Stöd för en sådan uttrycklig reglering kan hämtas både i Europakonventionen och regeringsformen. Europakonventionen bygger således på principen att varje frihetsberövande skall vara lagligt, dvs. stå i överensstämmelse med den nationella lagen. Ett frihetsberövande skall alltså upphöra så snart förutsättningar för det inte längre föreligger. Också ändamålsprincipen, indirekt uttryckt i 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen, torde medföra att den som är berövad friheten skall friges så snart frihetsberövande inte längre behövs för att uppnå det syfte som anges i den tillämpade paragrafen. Med hänvisning till det sagda bör polisen ges en uttrycklig möjlighet att häva ett beslut om gripande om det är uppenbart att gripandet är ogrundat. En sådan rätt bör föreligga oavsett om polisen har hållit anhållningsförhör eller ej. När frihetsberövandet väl har anmälts till åklagaren och åklagaren därmed har tagit över ansvaret bör dock inte polisen ha befogenhet att besluta om frigivning. En rätt för polisen att

häva beslut om gripande enligt vad som sagts ovan bör omfatta såväl sådana fall där gripandet visar sig vara ogrundat på grund av omständigheter som framkommit först efter beslutet om gripandet som sådana fall där det första beslutet visar sig vara ogrundat redan från början. En regel med denna utformning kommer att omfatta också sådana fall då en misstänkt gripits med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 2 § rättegångsbalken och den omständighet som utgjort grund för gripandet har fallit bort.

Uppenbarhetsrekvisitet medför att polisen alltid skall lämna över ansvaret till åklagaren så snart det råder tveksamhet om det finns skäl för fortsatt frihetsberövande.

I första hand bör det ankomma på polismyndigheten att fatta beslut om hävande av gripande. Om det redan i omedelbar anslutning till gripandet framstår som uppenbart att det inte längre finns skäl för fortsatt frihetsberövande, bör dock även den polisman som har beslutat om gripandet kunna häva beslutet.

6.4.3. Våra överväganden

Förslag: Polismyndigheten skall inte vara skyldig att med skyndsamhet anmäla sådana gripanden som sker utan föregående anhållningsbeslut till åklagare. Det skall inte krävas att det är fråga om ett brådskande fall för att polisman skall ha rätt att gripa någon utan föregående anhållningsbeslut.

Prövning av gripande

Polismyndighetens rätt att häva ett gripande gäller som framgått enbart så länge åklagaren inte har underättats om saken och bara om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. Det avser de fall där gripandet var ogrundat redan från början men också situationer när omständigheter har framkommit under frihetsberövandet som innebär att gripandet därefter bedöms vara ogrundat, dvs. det saknas skäl att gå vidare med frågan om anhållande och häktning.

Det har framförts till oss att det efter ett gripande förekommer att häktningsgrunderna faller bort relativt omgående. Det kan ex-

empelvis bero på att den misstänkte erkänner, att hans identitet blir klarlagd, att husrannsakan har blivit genomförd eller att andra utredningsåtgärder, som förhör med vittnen och målsäganden, exempelvis ger säkra uppgifter om omständigheterna kring brottet.

I de nu angivna fallen ger bestämmelsen i 24 kap. 8 § tredje stycke RB möjlighet för polismyndigheten att i och för sig häva ett gripande. Vad som i dagsläget bedöms leda till en onödig effektivitetsförlust är kravet i bestämmelsens andra stycke på att frihetsberövandet skyndsamt skall anmälas till åklagare, som därmed måste inträda som förundersökningsledare. En sådan underrättelse sker på grund av skyndsamhetskravet enligt uppgift ofta innan häktningsgrunderna genom de vidare utredningsåtgärderna har fallit bort. Därmed uppstår en onödig administrativ omgång, som kan undvikas om det nuvarande skyndsamhetskravet i 24 kap. 8 § andra stycket RB tas bort.

Vi föreslår därför en förändring som innebär att åklagaren senast efter förhöret skall underrättas om gripande, om inte beslutet har hävts av polismyndigheten eller polismannen. Detta bör i praktiken i många fall kunna leda till kortare frihetsberövanden än vad som nu är fallet. Vi förutsätter att polismyndigheten ändå i enlighet med dagens ordning med skyndsamhet anmäler gripanden, om ärendet bedöms vara sådant att häktningsskälen kan förväntas finnas kvar efter de inledande utredningsåtgärderna. Givetvis kommer även i fortsättningen att gälla dels att polismyndigheten enligt uppenbarhetsrekvisitet alltid skall lämna över ansvaret till åklagaren så snart det råder tveksamhet om det finns skäl för fortsatt frihetsberövande, dels att beslut i frågan om anhållande skall fattas under den tid som anges i 23 kap. 9 § RB, dvs. under de tolv timmar då den misstänkte är skyldig att stanna kvar för förhör.

Polismans gripande i brådskande fall

Justitiedepartementet har överlämnat materiel till oss från Rikspolisstyrelsen, som har begärt vissa ändringar av bestämmelserna om gripande i brådskande fall (Ju2005/5443/Å).

Åklagarens beslut om anhållande sker enligt 24 kap. 6 § RB i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan, medan ett gripande utan föregående anhållningsbeslut får ske endast i brådskande fall. Det innebär att det självständiga gripandet kan sägas få användas endast vid fara i dröjsmål. Rikspolisstyrelsen har påpekat att begreppet ”i brådskande fall” speglar den ordning som gällde vid rät-

tegångsbalkens ikraftträdande år 1948 när åklagaren hade det huvudsakliga ansvaret för all förundersökningsledning.

Bestämmelserna om gripande har ändrats vid några tillfällen under årens lopp. Bl.a. har polisen fått en generell befogenhet att hålla anhållningsförhör enligt 24 kap. 8 § första stycket RB utan formellt uppdrag från åklagaren i varje enskilt fall (prop. 1986/87:112 s. 73 f.) och fått möjlighet att häva gripandet enligt 24 kap. 8 § tredje stycket RB utan föregående kontakt med åklagare. Gripandet har kommit att allt mer framstå som ett självständigt institut där vissa utredningsåtgärder vidtas i avvaktan på åklagares prövning, oavsett om det föreligger brådskande fall eller inte. Det är en praktisk ordning som innebär att ärendet är mer förberett när åklagaren underrättas. Alternativt kan polisens arbete medföra att ett senare åklagarinträde inte behövs.

Vi instämmer i Rikspolisstyrelsens bedömning att begreppet ”i brådskande fall” bör utgår ur 24 kap. 7 § första stycket RB. Det ligger även i linje med förslaget om att polismyndigheten inte skall vara skyldig att med skyndsamhet anmäla sådana gripanden som sker utan föregående anhållningsbeslut till åklagare.

6.5. Anmälan om behov av offentlig försvarare och målsägandebiträde

Förslag: Polismyndigheten bör hos domstol få anmäla behov av offentlig försvarare och målsägandebiträde. Åklagarmyndigheten tillsammans med Rikspolisstyrelsen bör se över fördelningscirkuläret i detta syfte.

Mot bakgrund av förslaget om att polisen skall få ansvar för förundersökningar av mer kvalificerat slag än vad som hittills har varit fallet, kan det förutses att det i många polisledda förundersökningar kommer att finnas skäl för domstol att förordna om offentlig försvarare och målsägandebiträde. Att hos rätten anmäla ett sådant behov är en uppgift som inte nödvändigtvis fordrar åklagarmedverkan. En polisiär förundersökningsledare bör därför efter erforderlig utbildning kunna ges den befogenheten. Den nuvarande lagstiftningen hindrar inte det (se 23 kap. 5 § RB) men i fördelningscirkuläret har uppgiften förbehållits åklagare (RÅFS 1997:12 och FAP 403-5). Vi förordar att det sker en ändring av cirkuläret i det avseendet.

6.6. Beslut om att avbryta förundersökning när brott inte kan styrkas

6.6.1. Nuvarande bestämmelser

En förundersökning kan upphöra på olika sätt.

Finns det inte längre anledning att fullfölja förundersökningen skall den läggas ned (23 kap. 4 § andra stycket RB). De vanligaste allmänna grunderna är att misstanke inte har uppstått mot någon gärningsman, att spår efter brottslingen inte har kunnat anträffas, att den misstänkte har avlidit eller avvikit, att den misstänkte har befunnits oskyldig eller att det visar sig att inget brott föreligger (prop. 1981/82:41 s. 33).

Reglerna om förundersökningsbegränsning (23 kap. 4 a § RB) innebär också att förundersökningen läggs ned.

Har en fullständig förundersökning utförts, skall beslut meddelas i frågan om åtal skall väckas (23 kap. 20 § RB).

Förundersökningsledaren, dvs. åklagaren eller polismyndigheten, får besluta att lägga ned utredningen enligt 23 kap. 4 § andra stycket RB medan endast åklagare får besluta om förundersökningsbegränsning och åtal.

Enligt JO (2000/01 s. 62) skall beslutsmotiveringen brott kan ej styrkas endast användas i de fall där det inte kan styrkas att den som är misstänkt för brottet verkligen har begått detta. Det skall enligt JO vara fråga om situationer där förundersökningsledaren på grundval av en värdering av föreliggande bevisning finner att man inte kan förvänta sig en fällande dom och därför beslutar att förundersökningen skall läggas ned eller att åtal inte skall väckas.

När det gäller rätten för polismyndigheten att använda den beslutsmotiveringen anger JO bl.a. följande.

--- finns det inte något formellt hinder mot att polismyndigheten använder motiveringen ”brott kan ej styrkas” när den lägger ned en förundersökning. Frågan om polisens möjlighet att använda den beslutsmotiveringen måste i stället bedömas med utgångspunkt i de grundläggande principerna bakom rättegångsbalkens fördelning av uppgifter i brottmålsförfarandet mellan polismyndigheterna och åklagarna. --- Av rättegångsbalken framgår att det är åklagaren som för det allmännas talan i domstol och att det endast är åklagaren

som har befogenhet att besluta att åtal skall väckas. Härav följer i sin tur att alla beslut under en brottsutredning som i sak utgör ett ställningstagande i åtalsfrågan måste fattas av åklagaren. --- Ett ställningstagande i åtalsfrågan föreligger uppenbarligen alltid, när ett beslut att avsluta en förundersökning fattas efter s.k. slutdelgivning enligt 23 kap. 18 § RB och beslutet därför enligt RÅC I:107 skall avfattas som ett beslut att inte väcka åtal. Det bör emellertid framhållas att den gränsdragning som där görs mellan beslut att inte väcka åtal, å den ena sidan, och beslut att lägga ned en förundersökning, å den andra, avser frågan hur åklagarna skall utforma ett beslut att avsluta en förundersökning. Vad som sägs i RÅC I:107 kan däremot inte tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av om ett beslut att avsluta en förundersökning i sakligt hänseende skall betraktas som ett ställningstagande i åtalsfrågan eller ej.

Den väsentliga skiljelinjen mellan olika stadier i förundersökningsförfarandet går i stället vid den tidpunkt då någon skäligen misstänks för brottet. --- --- det får anses följa av rättegångsbalkens fördelning av uppgifter mellan polis och åklagare att, sedan någon delgetts misstanke om brott, frågan om nedläggning av förundersökningen på grundval av en bevisvärdering skall överlämnas till åklagaren för beslut.

Under år 2004 avslutades knappt 24.000 brottsutredningar av åklagare genom beslut att inte väcka åtal på grund av att brott inte kunde styrkas. Antalet beslut meddelade av åklagare om att lägga ned förundersökning uppgick samma år till knappt 119.000. Den vanligaste orsaken till att förundersökningen läggs ned är just att utredningen visar att brott inte kan styrkas.

6.6.2. Våra överväganden

Förslag: Motiveringen att brott inte kan styrkas skall reserveras för situationer när det inte kan styrkas att den misstänkte har begått brottet. Efter att någon har delgetts misstanke om brott, skall polismyndigheten, till skillnad från i dag, få lägga ned en förundersökning med motiveringen att brott inte kan styrkas.

Beslutsmotiveringen brott kan ej styrkas har använts i olika betydelser, nämligen att det inte kan styrkas att den misstänkte har begått brottet och att det inte kan styrkas att något brott föreligger.

JO framhåller i det förut redovisade beslutet att rättstillämpningen i största möjliga utsträckning måste vara enhetlig och förutsebar och att det fordrar att en beslutsmotivering av det aktuella slaget är entydig.

Enligt JO bör motiveringen användas endast när det inte kan styrkas att den misstänkte har begått brottet och bör därför reserveras för situationer där förundersökningsledaren på grundval av en bevisvärdering finner att man inte kan förvänta sig en fällande dom och därför lägger ned förundersökningen eller beslutar att åtal inte skall väckas.

Om det inte kan klarläggas att något brott har begåtts och då det inte finns någon misstänkt person, bör utredningen enligt JO i stället avslutas t.ex. med att det inte kan antas att något brott som hör under allmänt åtal har förövats respektive att spaningsresultat saknas.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i fördelningscirkuläret (RÅFS 1997:12 och FAP 403-5) kommenterat polismyndighetens rätt att använda beslutsmotiveringen brott kan ej styrkas och anger att det måste ske en noggrann bedömning av bevisläget i varje enskilt fall och att beslutet innebär en prognos av huruvida det kan förväntas en fällande dom eller inte.

Vi instämmer givetvis i att rättstillämpningen i största möjliga mån skall vara enhetlig och förutsebar. Beslutsmotiveringen brott kan ej styrkas bör göras entydig. Den innebörd som JO har lagt i beslutsmotiveringen är enligt vår mening den mest relevanta. Den har också förespråkats i den på området centrala juridiska litteraturen (se Fitger, Rättegångsbalken 2 s. 23:28). Tolkningen stämmer för övrigt också väl överens med vad som anges i fördelningscirkuläret. Den aktuella beslutsmotiveringen bör därför enligt vår me-

ning användas endast i de fall där det inte kan styrkas att den misstänkte har begått brottet.

Vid tiden för rättegångsbalkens ikraftträdande fanns det inte någon klar gräns mellan de olika formerna för en förundersöknings upphörande. I Justitiedepartementets PM med utkast till förundersökningskungörelse m.m. anges att det ibland kan vara svårt att avgöra om en förundersökning skall läggas ned eller om beslut skall fattas i åtalsfrågan. Trafikmålskommittén lämnade förslag som innebar att nedläggningsbeslut skulle meddelas av åklagaren om någon skäligen kunde misstänkas för brottet. Vid brott för vilka inte stadgas svårare straff än fängelse i sex månader föreslogs en undantagsregel enligt vilken även polismyndigheten hade nedläggningsrätt. JO har angivit (JO 1982/83 s. 104) att polismyndigheten normalt inte bör använda beslutsmotiveringen brott kan ej styrkas vid nedläggning av en förundersökning och att utredningen skall redovisas till åklagare för beslut i åtalsfrågan om det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. 1981 års polisberedning angav i sitt slutbetänkande (SOU 1985:62 s. 215) att det då i såväl doktrin som praxis hade ansetts att nedläggande av en förundersökning ankommer på åklagare om någon har hörts som skäligen misstänkt för brottet.

I fördelningscirkuläret anger Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsens bl.a. följande.

Beslut om nedläggning kan, utom i fall som avses i 23 kap. 4 a § RB, fattas av undersökningsledaren och faller således inom polismyndighetens formella kompetensområde i de fall där myndigheten är förundersökningsledare ---. Några formella hinder mot att polismyndigheten lägger ned förundersökningar med motiveringen att brott inte kan styrkas finns alltså inte. Det måste emellertid ske en noggrann bedömning av bevisläget i varje enskilt fall. Beslutet innebär att det görs en prognos av huruvida det kan förväntas en fällande dom eller inte. Den som skall göra en sådan bedömning måste ha nödvändig kompetens för detta. I osäkra eller på annat sätt komplicerade fall bör därför förundersökningsledningen överlämnas till åklagaren för avgörande om ärendets fortsatta handläggning. Den närmare avgränsningen i denna fråga bör bestämmas inom ramen för de lokala överenskommelserna angående fördelningen av förundersökningsledningen.

Vi instämmer i JO:s bedömning (JO 2000/01 s. 68), som också har fått stöd i doktrinen. Rättsläget i frågan är alltså följande.

Efter det att någon har delgetts misstanke om brottet (23 kap. 18 § RB) utgör ett beslut om att förundersökningen skall upphöra ett ställningstagande i åtalsfrågan, om beslutet grundar sig på en bevisvärdering. Beslutet kan då fattas endast av åklagare. Detta gäller oavsett hur beslutet formuleras. Polismyndigheten har i dag inte rätt att fatta ett sådant beslut och får därför i dag inte lägga ned en förundersökning med motiveringen att brott inte kan styrkas. I andra fall fattas ett beslut om att lägga ned en förundersökning enligt 23 kap. 4 § andra stycket RB av den som leder utredningen (polismyndigheten eller åklagaren).

Fråga uppkommer då om polismyndigheten bör ges rätt att efter misstankedelgivning lägga ned en förundersökning med motiveringen att brott inte kan styrkas.

Polismyndigheten har redan i dag ansvar för många brottsutredningar. Om våra förslag genomförs tillkommer ytterligare ett stort antal. De polisiära förundersökningsledarna saknar visserligen direkt erfarenhet av hur domstolar värderar bevisning men har tämligen stor erfarenhet av bevisvärderingar i andra fall, bl.a. vid beslut om vissa tvångsmedel och misstankedelgivningar. I vissa situationer har alltså lagstiftaren tillåtit att bevisvärderingar görs av polisiära förundersökningsledare.

En utgångspunkt för våra förslag är att åklagarna skall avlastas uppgifter som är av sådan art att de inte nödvändigtvis kräver åklagarinsats. Att efter misstankedelgivning besluta att en förundersökning skall läggas ned på den nu aktuella grunden kan enligt vår mening knappast sägas vara en uppgift som alltid kräver åklagarkompetens. Enligt vår bedömning har de polisiära förundersökningsledarna generellt sett redan i dag tillräcklig kompetens och erfarenhet för att kunna fatta sådana beslut. Polismyndigheten bör därför ges den rätten, vilket också innebär att polisen kan fatta besluten efter slutdelgivning, om det undantagsvis skulle finnas skäl för det. Förslaget kommer enligt vår bedömning att leda till en förbättrad effektivitet genom att åklagaren inte tas i anspråk annat än när det behövs. Det kan ske utan att rättssäkerheten blir försämrad och utan att det sker en allt för stor sammanblandning av den grundläggande rollfördelning som gäller mellan polisen och åklagarna under brottmålsprocessen (jfr även vårt förslag om påföljdsföreläggande i avsnitt 6.3).

Den som är missnöjd med ett beslut som en polisiär förundersökningsledare har fattat kan begära överprövning av beslutet hos

åklagare (RÅFS 1997:12). Det kommer fortsättningsvis att gälla även i de fall en förundersökning har lagts ned av polismyndigheten på den grunden att brott inte kan styrkas.

6.7. Beslut om personutredning i förundersökningar mot personer under 18 år

Förslag: Polismyndigheten skall under förundersökningen få inhämta yttranden från socialnämnden.

Enligt 10 § LUL gäller att åklagaren, innan talan har väckts vid domstol i fråga om den som inte har fyllt 18 år, får inhämta yttrande från den lokala kriminalvårdsmyndigheten enligt 1 § lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. Vidare skall åklagare enligt 11 § första stycket LUL i vissa fall inhämta yttrande från socialnämnden innan beslut i åtalsfrågan fattas. Det förutsätter att den unge har erkänt gärningen eller att det annars finns skälig misstanke att han har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt. När åtalsunderlåtelse meddelas kan yttrandet i undantagsfall meddelas muntligen (12 § LUL).

Den roll som åklagaren har när det gäller att besluta om personutredningar har motiverats av att det är särskilt angeläget att såväl brottsutredningen som personutredningen kan genomföras snabbt. Det bästa sättet att åstadkomma detta har bedömts vara att dessa kan bedrivas parallellt. Därigenom anses det vara möjligt för åklagaren att i större utsträckning kunna fatta beslut i åtalsfrågan omedelbart vid förundersökningens avslutande (prop. 1994/95:12 s. 70).

Enligt vårt förslag i avsnitt 4.4 skall den särreglering som finns i 3 § LUL vad gäller förundersökningsledarskapet i ungdomsutredningar upphävas. I stället skall den allmänna bestämmelsen i 23 kap. 3 § första stycket RB bli tillämplig. Frågan blir då om polismyndigheten bör få besluta om personutredning.

När det gäller yttrande från den lokala kriminalvårdsmyndigheten har vi i ett tidigare betänkande konstaterat att en polisiär förundersökningsledare inte bör ges behörighet att besluta om sådana när det gäller vuxna lagöverträdare. Vi såg en ökad risk för att personutredningar skulle infordras i onödan. Regeringen har senare

gett uttryck för samma uppfattning (SOU 2001:59 s. 72 ff. och prop. 2001/02:147 s. 23).

Yttranden från den lokala kriminalvårdsmyndigheten inhämtas i mycket liten utsträckning i ungdomsmålen (jfr SOU 1999:108). Redan av den anledningen framstår det inte som särskilt angeläget att utrusta en polisiär förundersökningsledare med befogenheten att besluta om sådan utredning.

När det gäller yttrande från socialnämnden har åklagare uppgett att det ibland är svåra bedömningar av bevisläget som måste göras inför beslutet om yttrande. Bedömningarna skall dessutom göras i ett tidigt skede av utredningen. Många brottsutredningar som inleds mot unga lagöverträdare skrivs av. I efterhand kan det därför visa sig att yttranden från socialnämnden har begärts in utan att egentligen ha behövts i brottmålsprocessen.

Lagstiftaren har i praktiken prioriterat snabbheten i förfarandet framför risken för onödigt införskaffade personutredningar. Det förhållandet att viss utredning någon gång genomförs i onödan får därför enligt vår uppfattning stå tillbaka för syftet att åstadkomma en snabb handläggning. Något hinder mot att en polisiär förundersökningsledare ges motsvarande rätt som åklagaren att inhämta yttranden från socialnämnden kan därför inte anses föreligga. Förslaget innebär inte någon sammanblandning av den grundläggande rollfördelningen mellan polis och åklagare. Uppgiften att se till att det finns erforderlig personutredning i ungdomsmålen, och för övrigt även i mål med vuxna lagöverträdare, ligger ytterst hos domstolen.

6.8. Beslut om fotografering m.m. innan förundersökning hunnit inledas

Förslag: Innan förundersökning hunnit inledas, skall polisman få fatta beslut om att ta fotografi eller att göra videoupptagning av personer i vissa fall.

Enligt 28 kap. 14 § RB får den som är anhållen eller häktad underkastas fotografering, tagande av fingeravtryck och annan dylik åtgärd. Även andra brottsmisstänkta personer och exempelvis målsägande och vittnen kan under en förundersökning bli föremål för sådana åtgärder, om det behövs för att utreda brott som kan ge fängelse. Närmare bestämmelser finns i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. (fingeravtrycksförordningen), som bl.a.

föreskriver att beslut om att ta fotografi eller göra videoupptagning fattas av undersökningsledaren, om åtgärden behövs för brottsutredningen, och i annat fall av polismyndigheten (6 §).

De aktuella bestämmelserna reglerar rätten att för brottsutredningsändamål fotografera personer öppet under en förundersökning. Med undantag för vissa bestämmelser i utlänningslagen (1989:529) saknas motsvarande regler för situationer utanför en förundersökning. JK (dnr 1002-00-21) och JO (dnr 245-2003, 271-2003) har dock uttalat att det krävs uttryckligt lagstöd för att fotografera någon med tvång eller annars mot dennes vilja exempelvis för identifieringsändamål.

Användningen av stillbilds- eller videokameror i omedelbar anslutning till att polisen kommer till en brottsplats är oftast ett mycket viktigt hjälpmedel i det fortsatta utredningsarbetet. Det kan exempelvis röra sig om relationsvåld där videokamera behöver användas vid första kontakten med målsäganden då anmälan tas upp eller videofotografering av alla som lämnar ett nöjesställe där ett våldsbrott har ägt rum.

Bestämmelserna i 28 kap. 14 § RB och fingeravtrycksförordningen medger inte att fotografering och videoupptagning genomförs utanför en förundersökning och inte heller att polisman fattar besluten vid exempelvis fara i dröjsmål. Från polishåll har det framförts att det inte alltid är möjligt att inhämta ett beslut från behörig förundersökningsledare utan att ändamålet med åtgärden går förlorat. Vi har ingen annan uppfattning och anser därför att åtgärderna bör få vidtas även innan förundersökning hunnit inledas, alltså under en s.k. primärutredning enligt 23 kap. 3 § tredje stycket RB. Vi föreslår därför en komplettering av 6 § fingeravtrycksförordningen på samma sätt som redan i dag gäller för exempelvis polismans beslut att ta med någon till förhör enligt 23 kap. 8 § RB innan förundersökning hunnit inledas.

6.9. Kompetensfrågor

Bedömning: Ett behörighetskrav bör införas för polisiära förundersökningsledare. En förutsättning för att förordnas som polisiär förundersökningsledare bör vara att personen i fråga har tidigare erfarenhet av brottsutredning och har genomgått särskild utbildning.

Enligt våra tilläggsdirektiv skall vi överväga om det behövs ytterligare åtgärder för att polisen skall kunna fullgöra förundersökningsledning på ett effektivt sätt och med hög kvalitet. En viktig fråga i det sammanhanget är om polisen behöver tillföras ytterligare juridisk kompetens. Enligt Rikspolisstyrelsen är kompetensutveckling den i särklass vanligaste åtgärden för att höja kvaliteten i brottsutredningsverksamheten (Polisens årsredovisning 2004 s. 41). För såväl effektiviteten och kvaliteten som rättssäkerheten i förundersökningsarbetet är det självklart viktigt att den brottsutredande personalen på alla nivåer får behövlig utbildning och har hög kompetens för uppgiften. Kompetensfrågorna blir om möjligt än viktigare om våra förslag i detta betänkande genomförs. I vårt tidigare betänkande SOU 2003:114 föreslog vi åtgärder när det gäller kompetensförsörjningen till polisens brottsutredande verksamhet, dels utbildning av redan anställda, dels tillförsel av kompetens utifrån genom s.k. kriminalutredare.

Kompetensproblem inom polisen är en av anledningarna till att man inom den brottsutredande verksamheten inte på egen hand i tillräcklig utsträckning har lyckats vidareutveckla polisens och åklagarnas roller.

Genom vårt tidigare förslag (SOU 2003:114) skapas förutsättningar för en ökad kompetens inom polisens brottsutredande verksamhet. Om polismyndigheten i framtiden, i enlighet med våra förslag, kommer att få förundersökningsledaransvar för fler och mer kvalificerade förundersökningar och beslut än hittills, behöver det säkerställas att de polisiära förundersökningsledarnas kompetens räcker för uppgifterna. Det måste framhållas att vissa uppgifter kan kräva högre kompetens än andra, t.ex. när det gäller att besluta om påföljdsföreläggande.

Att vara förundersökningsledare är en av polisens mest kvalificerade uppgifter och ställer krav på bl.a. rättslig kompetens, utredningskompetens, organisationsförmåga, ledningsförmåga, gott omdöme och god erfarenhet. Arbete som kriminalpolis, kriminalutredare eller åklagare är givetvis en lämplig bakgrund för polisiära förundersökningsledare liksom exempelvis arbete som brottmålsadvokat eller annat arbete med straff- och processrättslig inriktning.

Inom polisen får det enligt dagens regelsystem inte överlämnas åt någon annan än polisman att leda en förundersökning (se 4 § polislagen samt 1 kap. 4 § och 3 kap. 6 a § polisförordningen). Vi har tidigare lagt fram ett förslag som möjliggör att även andra än polismän kan förordnas som förundersökningsledare (SOU 2003:114).

Det har framförts att rollen som polisiär förundersökningsledare ibland har lagts på personer som inte har rätt kompetens, t.ex. så att de saknar egen erfarenhet av att utreda brott. Som exempel har länsvakthavande befäl nämnts. Detta finns beskrivet i Rikspolisstyrelsens promemoria från år 2000 benämnd Förundersökningsledning. Det påstås alltjämt gälla.

Det är mycket viktigt att de polismän som arbetar som förundersökningsledare har eller skaffar sig praktisk erfarenhet av brottsutredande arbete innan de tillträder denna funktion. Innan någon med polismans bakgrund kan komma i fråga som förundersökningsledare bör vederbörande ha tjänstgjort en viss tid vid en utredningsenhet. Här skall framhållas att för att få tillträde till Polishögskolans särskilda utbildning för polisiära förundersökningsledare fordras att polismannen har egen erfarenhet som brottsutredare. Det får ankomma på Rikspolisstyrelsen att se till att tidigare utredningserfarenhet införs som krav för att få funktion som polisiär förundersökningsledare.

Det räcker dock inte med praktisk erfarenhet av brottsutredning för att en polisman skall kunna ta den ansvarsfyllda rollen som polisiär förundersökningsledare. Det behövs därutöver en kompletterande utbildning. När det gäller utbildning av redan anställda föreslog vi i SOU 2003:114 att det skall införas en ny och för hela landet enhetlig kriminalpolisutbildning. Målgruppen för utbildningen skall enligt förslaget vara polismän som arbetar som utredare av den mellangrova och grova brottsligheten. Vårt förslag var inte inriktat mot polisens förundersökningsledning.

Vad beträffar utbildningsnivån hos de polisiära förundersökningsledarna har det väckts förslag om att de skall ha samma juridiska kompetens som åklagarna har när det gäller brottsutredningsförfarandet. Vidare har det föreslagits att utbildningen för de polisiära förundersökningsledarna skall vara enhetlig över hela landet och innefatta krav på examination. Dessutom har det förordats att godkänd genomgången särskild utbildning skall utgöra ett formellt krav för att upprätthålla funktionen som polisiär förundersökningsledare (se bl.a. Polisens nationella utredningskoncept – slutrapport 2004).

Att en polisiär förundersökningsledare skall ha samma juridiska utbildning och kompetens som en åklagare har inom utredningsverksamheten är en varken rimlig, nåbar eller önskvärd målsättning. Åklagarna – jurister med tingsmeritering och med tiden en omfattande processerfarenhet – kommer också i framtiden att ha avsevärt högre juridisk kompetens än vad de polisiära förundersökningsle-

darna generellt sett har. Det skall då också framhållas att de förundersökningar som polisen i dag och även i framtiden förutsätts leda generellt sett inte fordrar åklagarnas speciella kompetens och erfarenhet.

Det finns i dag inom polisen särskilda förundersökningsledarutbildningar som bedrivs både centralt och lokalt.

Den centrala utbildningen i kvalificerad förundersökningsledning bedrivs vid Polishögskolan och motsvarar ca 20 högskolepoäng samt praktik och auskultation hos åklagare och domstol. Utbildningen har ännu inte fått tillräckligt genomslag inom polisen. Lokal utbildning finns framför allt vid Polismyndigheten i Stockholms län och vid fyra samarbetande polismyndigheter i södra Sverige. Kursledningarna vid Polishögskolan och de nämnda myndigheterna samarbetar med målsättningen att ha gemensamma kursplaner och examinationskrav.

När det gäller utbildningsinsatser riktade mot de polisiära förundersökningsledarna pågår således arbete inom polisen. Det har också uppmärksammats av regeringen, som har gjort den bedömningen att det därigenom har skapats bättre förutsättningar för en kvalificerad förundersökningsledning (prop. 2004/05:1, utgiftsområde 4 s. 39).

En kvalificerad utbildning inom området förundersökningsledning måste finnas för att åstadkomma en effektiv och rättssäker utredning. En utbildning inom det aktuella området bör därför ges hög prioritet. Utbildningens inriktning, omfattning och huvudsakliga innehåll måste fastställas centralt för att garantera att kvaliteten blir enhetlig över hela landet. Inget hindrar dock att den ordnas lokalt i enlighet med en centralt fastställd utbildningsplan om examination sker under överinseende av Polishögskolan. Genomgången särskild utbildning bör utgöra ett behörighetskrav för polismän för att komma i fråga som polisiär förundersökningsledare. I övrigt får utbildningsinsatserna anpassas utifrån förhållandena i varje enskilt fall.

Det behövs en fastare styrning för att garantera att vidareutbildning av aktuellt slag verkligen kommer till stånd på ett varaktigt sätt. Att Rikspolisstyrelsen måste agera genom att utöva en fastare styrning när det gäller all vidareutbildning för poliser, och inte enbart för den nu aktuella polispersonalen, har också betonats av tidigare utredningar (se Strukturella brister inom polisen, Ds 2004:34 s. 8 f.).

Sammantaget gör vi den bedömningen att även om Rikspolisstyrelsen är medveten om utbildningsbehovet inom förundersök-

ningsledning återstår en hel del arbete, främst från centralt håll. Det får ankomma på Rikspolisstyrelsen att ta ett fastare grepp om frågan. Vi vill också framhålla vikten av att de personer som har genomgått utbildning i förundersökningsledning dels får möjlighet att delta i återkommande utbildning inom området, dels har tillgång till bra juridiskt material och fortlöpande får uppdateringar av den juridiska utvecklingen inom aktuella områden.

6.10. Arbetet som polisiär förundersökningsledare

Bedömning: Det är av grundläggande betydelse för effektiviteten, kvaliteten och rättssäkerheten i utredningsverksamheten att de polisiära förundersökningsledarna är aktiva i de ärenden de är satta att leda. Ett aktivt ledarskap skulle främjas av om de polisiära förundersökningsledarna frånkopplas den administrativa arbetsledarrollen (personalansvaret) men har kvar en dispositionsrätt över utredningsresurserna. Arbetssättet med team under ledning av en polisiär förundersökningsledare skulle i många fall kunna skapa mycket goda förutsättningar för ett effektivt utredningsarbete. Det bör i så stor utsträckning som möjligt finnas polisiära förundersökningsledare i tjänst även utanför ordinarie kontorstid.

Vi har tidigare betonat vikten av att åklagaren utövar en aktiv förundersökningsledning. Det är av grundläggande betydelse för effektiviteten, kvaliteten och rättssäkerhet i utredningsverksamheten att även de polisiära förundersökningsledarna är aktiva i de ärenden de är satta att leda.

Under senare år har man inom polisen arbetat aktivt för att begränsa antalet polisiära förundersökningsledare med syftet att stärka kompetensen (se SOU 2003:114 s. 363). Rollen som förundersökningsledare håller på att renodlas och kommer sannolikt i framtiden för många att innebära en specialistfunktion. Enligt vad vi har inhämtat är tanken med detta arbete att förundersökningsledarna skall närma sig den roll som åklagarna har. Det innebär bl.a. att de skall frånkopplas den administrativa arbetsledarrollen (personalansvaret) och därmed kunna prioritera utredningsarbetet. Det är enligt vår mening en mycket bra utveckling under förutsättning att förundersökningsledaren har kvar en dispositionsrätt över utred-

ningsresurserna. Den utvecklingen bör ge större möjligheter att bedriva ett aktivt förundersökningsledarskap.

Det är en fråga för Rikspolisstyrelsen att närmare reglera hur de arbetsledande uppgifterna inom polisen skall vara fördelade.

Vi vill också påpeka att arbetssättet med team under ledning av en polisiär förundersökningsledare i många fall skulle kunna skapa mycket goda förutsättningar för ett aktivt förundersökningsledarskap (jfr avsnitt 5.5). Många polismyndigheter har infört system med att utanför kontorstid ha förundersökningsledare i beredskap för att hantera ärenden av brådskande karaktär på motsvarande sätt som en åklagare gör under jourtjänstgöring. Det arbetet stärker polisens förundersökningsledning och gör utredningsverksamheten mer effektiv, bl.a. genom att det alltid kommer att finnas någon som snabbt kan fatta behövliga beslut och genom att det inte behöver ske så många överlämnanden mellan olika personer inom polismyndigheten. Förundersökningsledaren kan många gånger fortsätta i den rollen i de ärenden som har börjat som jourärenden. Att minska antalet överlämnanden är en faktor som har lyfts fram under senare år och som är av betydelse för att minska genomströmningstiderna och öka kvaliteten i utredningsarbetet. Från polishåll har det också betonats som viktigt att det inom polisen finns en arbetsledare i tjänst för de polismän som utför utredningsuppdrag åt åklagare under icke kontorstid.

Det har gjorts gällande att förutsättningarna för att åstadkomma en dygnstäckning med polisiära förundersökningsledare varierar beroende på polismyndigheternas storlek. De mindre och medelstora myndigheterna kan ha svårare att avsätta de resurser som krävs. För att möjliggöra dygnstäckning har det inom polisen föreslagits att det skall ske en samverkan inom polisorganisationen (se Polisens nationella utredningskoncept – slutrapport 2004).

Att ha polisiära förundersökningsledare i tjänst under annan tid än kontorstid behöver enligt vår uppfattning inte innebära att samtliga myndigheter alltid skall ha den bemanningen dygnet runt. Det får anpassas efter lokala förhållanden. Vid vissa myndigheter kanske det räcker med att förundersökningsledaren finns att tillgå några timmar under kvällstid och under helger, medan det vid de största myndigheterna sannolikt blir fråga om en dygnstäckning.

7. Konsekvenser och genomförande

Bedömning och förslag: Förslagen kan genomföras inom ramen för de resurser som rättsväsendet redan disponerar. Författningsförslagen skall träda i kraft den 1 januari 2007. En övergångsbestämmelse skall finnas i vissa fall om att bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, skall enligt 14 § kommittéförordningen (1998:1474) sådana konsekvenser redovisas i betänkandet.

Kostnaderna för att genomföra de förslag vi presenterar kan hållas relativt låga. Det rör sig i första hand om informations- eller utbildningsinsatser. Vi bedömer att det inte föreligger något behov av resursförstärkningar för detta.

Inte heller i övrigt föranleder våra förslag något behov av resursförstärkningar. De kan genomföras inom ramen för de resurser som nu står till rättsväsendets förfogande. Det är med hänsyn till att det rör sig om förslag som berör breda områden och att det endast dras upp ramar för myndigheternas agerande svårt att på förhand veta i vilken utsträckning som myndigheterna kommer att ta möjligheterna i anspråk. Det går därför inte i dag att helt förutse vilka resursbehov som kommer att uppstå på sikt.

Våra förslag kommer att öka effektiviteten i rättsväsendets arbete och leda till att fler brott kan klaras upp. De vinster som rättsväsendet kan göra genom förslagen kommer att uppstå på detta sätt. Några kostnadsbesparingar i egentlig mening kommer inte att uppstå. En ökad effektivitet hos polisen kan leda till kostnadsökningar inom åklagarväsendet. Sådana kostnadsökningar motverkas dock av de förslag som vi i övrigt lägger fram bl.a. om att polismyndigheten skall vara förundersökningsledare i ett större antal ärenden och få

möjlighet att besluta om påföljdsföreläggande. Genom dessa förslag minskar omfattningen av det arbete som skall fullgöras av åklagare. Också för domstolarna kan en ökad effektivitet i brottsutredningarna få till följd att antalet mål ökar. Det kan därför krävas åtgärder för att motverka en ökad arbetsbörda där. Det avser vi att återkomma till i vårt nästa betänkande, där vi kommer att behandla frågan om vad en misstänkts villighet att medverka till att brottet kan utredas på ett enklare sätt kan få för konsekvenser för den misstänkte och för processen i domstolen.

Förslagen kan lämpligen träda i kraft den 1 januari 2007. Det behövs en övergångsbestämmelse i de flesta av aktuella författningar om att bestämmelserna om påföljdsföreläggande skall gälla även för strafföreläggande enligt äldre föreskrifter.

8. Författningskommentar

8.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

23 kap. 3 §

Beslut att inleda en förundersökning skall fattas av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polismyndighet och är saken av omfattande eller svår beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen avseende brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i annat fall överta ledningen när det är påkallat.

När förundersökningen leds av åklagaren, får han vid undersökningens verkställande anlita biträde av polismyndigheten. Han får också uppdra åt polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet. Polismyndigheten skall efter samråd med Åklagarmyndigheten avdela resurser för den verksamhet som åklagaren leder.

Innan förundersökning hunnit inledas, får polisman hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen.

I bestämmelsens första stycke regleras fördelningen av förundersökningsledarskapet mellan polismyndigheten och åklagaren. Våra förslag i avsnitt 4 om inriktningen på reformen innebär att åklagarna skall intensifiera sitt arbete vid utredning av den grövre brottsligheten och att polisen på egen hand i större utsträckning skall sköta andra utredningar, främst rörande mängdbrottslighet. Det innebär att åklagarna skall leda i princip endast sådana brottsutredningar där saken är av omfattande eller svår beskaffenhet eller annars när det är påkallat. Tidigare angavs i paragrafen att åklagaren skulle vara förundersökningsledare när saken inte var av enkel beskaffenhet

eller annars när det var påkallat av särskilda skäl. Vi föreslår inte några mer detaljerade regler för fördelningen. I stället får den saken liksom i dag avgöras av Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen.

Paragrafens andra stycke föreskriver att åklagaren som förundersökningsledare får anlita biträde av polismyndigheten och uppdra åt polisman att vidta viss åtgärd som hör till utredningen. I avsnitt 4.5 har vi uttryckt att det finns avgörande nackdelar med den organisationsstruktur som finns i dag och som innebär att polisen efter egen bedömning ställer resurser till förfogande för den brottsutredning som åklagaren leder. För att tydligare än i dag markera polismyndighetens ansvar har sista meningen i andra stycket lagts till. Enligt den ändringen skall polismyndigheten efter samråd med Åklagarmyndigheten avdela resurser för den verksamhet som åklagaren leder.

23 kap. 3 a §

Förundersökning bedrivs vid polismyndighet även om åklagare är undersökningsledare. Om det finns särskilda skäl för det får åklagare besluta att förundersökningen i stället skall bedrivas vid åklagarmyndighet.

Bedrivs förundersökning vid polismyndighet, fattas beslut av åklagare under förundersökningen inom ramen för ärendet hos polismyndigheten.

Paragrafen är ny. Frågan om åklagarbeslut inom ramen för ärendet hos polismyndigheten behandlas i avsnitt 5.9.

Den föreslagna bestämmelsen innebär att förundersökning bedrivs vid polismyndighet även om åklagare är förundersökningsledare och att åklagarens beslut under förundersökningen fattas inom ramen för ärendet hos polismyndigheten. Det betyder att något ärende rörande samma sak inte skall registreras vid åklagarmyndigheten. Det gäller både när åklagaren permanent har förundersökningsledaransvaret och när det ”enbart” är fråga om att åklagaren skall fatta något beslut under förundersökningen för att därefter lämna tillbaka förundersökningsledningen till polismyndigheten.

Åklagarens beslut skall dokumenteras på samma sätt som i dag och tillföras ärendet vid polismyndigheten. Liksom hittills skall dock anhållningsliggare (se 13 § FUK) föras vid åklagarmyndigheten.

Paragrafen innebär inte att överprövning av åklagarens beslut skall ske vid polismyndigheten. Liksom i dag skall överprövning ske av överordnad åklagare.

I vissa fall kan det finnas skäl att bedriva förundersökningen vid åklagarmyndighet. Det kan gälla t.ex. fall med ekonomisk brottslighet. När åklagaren anser att det finns särskilda skäl för det får han besluta att förundersökningen i stället skall bedrivas vid åklagarmyndighet. Det kan ske även i en förundersökning som inledningsvis bedrivits vid polismyndighet. Inget hindrar att Åklagarmyndigheten ger ut anvisningar rörande i vilka ärenden som förundersökning bör bedrivas hos åklagarmyndighet.

23 kap. 20 §

Då förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas om åtal skall väckas.

Ett beslut enligt första stycket meddelas av åklagaren. Polismyndighet får dock efter det att underrättelse om misstanke har skett enligt 18 § första stycket besluta att förundersökningen skall avslutas på den grunden att det inte kan styrkas att den misstänkte har begått brottet.

Enligt vad vi har kommit fram till skall åklagarna intensifiera sitt arbete vid utredning av den grövre brottsligheten och polisen på egen hand i större utsträckning sköta andra utredningar, främst rörande mängdbrottslighet. Paragrafens andra stycke är nytt och är föranlett av förslaget i avsnitt 6.6 om att polismyndigheten, till skillnad från i dag, skall få lägga ned en förundersökning med motiveringen att brott inte kan styrkas efter att någon har delgetts misstanke om brott. De besluten är inte sådana att de generellt kräver åklagarkompetens.

24 kap. 7 §

Om det finns skäl att anhålla någon, får personen gripas av polisman i avvaktan på att åklagaren prövar anhållningsfrågan. Polisman får också gripa den som är anhållen eller häktad i sin frånvaro.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Den aktuella paragrafens första stycke första mening reglerar det självständiga gripandet. Som framgår i avsnitt 6.4 skall det inte längre krävas brådskande fall för att polisman skall kunna gripa någon utan ett föregående anhållningsbeslut. Meningen har ändrats i enlighet med detta. Detta kommer att gälla även för andra yrkeskategorier (se bl.a. 21 § lagen [2000:1225] om straff för smuggling angående tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen). Det finns inte skäl att på motsvarande sätt ändra förutsättningarna för beslut om andra tvångsmedel. I styckets andra mening har det förtydligats att polismannen får genomföra ett osjälvständigt gripande efter ett beslut om anhållande eller häktning i någons frånvaro.

24 kap. 8 §

Om någon har gripits och åtal inte är väckt, skall den gripne så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Senast efter förhöret skall åklagare underrättas om frihetsberövandet, om inte detta hävts med stöd av andra stycket.

Har åklagaren inte underrättats om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förutsättningar hävas även av en polisman som har fattat beslutet.

Sedan förhör enligt första stycket hållits och åklagaren underrättats om frihetsberövandet, skall åklagaren omedelbart besluta i frågan om fortsatt frihetsberövande.

Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom.

I avsnitt 6.4 kom vi fram till att polismyndigheten inte skall vara skyldig att med skyndsamhet anmäla sådana gripanden som sker utan föregående anhållningsbeslut till åklagare. Motivet är att häktningsgrunderna många gånger bortfaller efter förhöret och att polismyndigheten i sådana fall bör kunna få besluta om att gripandet skall hävas utan att åklagare kopplas in i ett tidigt skede för att ta över förundersökningsledarskapet.

Förslaget i paragrafens första stycke innebär att åklagaren, senast efter det eller de förhör som skall hållas, skall underrättas om gripande i de fall åtal inte är väckt, om beslutet inte hävts av polismyndigheten eller polisman. Förutsättningarna för sådant hävande finns numera i andra stycket. I tredje stycket föreskrivs att när förhör har hållits och åklagaren har underrättats skall han omedelbart

besluta i frågan om fortsatt frihetsberövande. Med det avses beslut i frågorna om personen skall anhållas eller om ett tidigare beslut om anhållande respektive häktning (utom där åtal är väckt, jfr 24 kap. 20 § andra stycket RB) skall hävas.

Paragrafen innehåller dessutom ändringar som är föranledda av förslaget i avsnitt 6.4 om att det inte skall krävas brådskande fall för att polisman skall få genomföra ett självständigt gripande (24 kap. 7 § första stycket RB).

24 kap. 9 §

Då någon grips eller anhålls, skall den frihetsberövade få besked om det brott som misstanken avser, om inte åtal är väckt, samt grunden för frihetsberövandet. En anhållens närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

Paragrafen innehåller ändringar som är föranledda av förslaget i avsnitt 6.4 om att det inte skall krävas brådskande fall för att polisman skall få genomföra ett självständigt gripande (24 kap. 7 § första stycket RB).

36 kap. 1 §

Var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. I brottmål får dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där avses

1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 §,

2. har meddelats påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller särskild åtalsprövning ej har åtalats.

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom själv, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om

förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt, med undantag för vad som sägs om häktning, 46 kap. 15 §. I fråga om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.

Om påföljdsföreläggande och föreläggande av ordningsbot

48 kap. 1 §

Fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, får under de villkor som föreskrivas i detta kapitel upptagas av åklagare eller polismyndighet genom påföljdsföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Föreläggande som nu nämnts träder i stället för åtal i den utsträckning som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av detta kapitel meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

48 kap. 2 §

Påföljdsföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren eller polismyndigheten anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får påföljdsföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett påföljdsföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen ( 1994:419 ) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Om påföljdsföreläggande

48 kap. 4 §

Bötesstraff får föreläggas genom påföljdsföreläggande beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom påföljdsföreläggande endast av åklagare. Det får ske i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

48 kap. 5 §

Påföljdsföreläggande får inte utfärdas,

om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens eller polismyndighetens vetskap föreligger till bedömning,

om målsäganden förklarat, att han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet eller

om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.

48 kap. 6 §

Ett påföljdsföreläggande skall innehålla uppgift om

1. den åklagare eller polismyndighet som har utfärdat föreläggandet,

2. den misstänkte,

3. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,

4. den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller brottet,

5. det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den misstänkte, och

6. det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.

48 kap. 7 §

Utfärdas ett påföljdsföreläggande till godkännande inom viss tid, skall den misstänkte ges

1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta, och

2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.

48 kap. 8 §

Ett skriftligt besked med påföljdsföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas till den misstänkte.

48 kap. 9 §

Påföljdsföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar och tillställer behörig mottagare en förklaring, att han erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.

48 kap. 10 §

Skriftligt godkännande av påföljdsföreläggande, som inte avser villkorlig dom, får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren eller polismyndigheten inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna påföljdsföreläggande på den misstänktes vägnar,

2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående, samt

3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.

Har sådan fullmakt getts in till åklagaren eller polismyndigheten, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

48 kap. 11 §

Ett påföljdsföreläggande kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen bestämmer, utan att ett skriftligt godkännande skett, om föreläggandet avser endast böter, eller böter och särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet.

Betalning enligt första stycket skall inte anses som ett godkännande, om det framgår att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet.

48 kap. 12 §

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren eller i förekommande fall polismyndigheten har

1. utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt påföljdsföreläggande,

2. beslutat att inte väcka åtal för brottet, eller

3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning.

48 kap. 12 a §

Om åklagaren eller polismyndigheten finner att ett påföljdsföreläggande, som har godkänts, innehåller en uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, skall, sedan den som har godkänt föreläggandet har getts tillfälle att yttra sig, beslut fattas om rättelse av föreläggandet.

Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter sig det.

En rättelse får inte innebära att straffet höjs.

48 kap. 15 §

Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gärningen, om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt polismannens vetskap föreligga till bedömning, eller

om det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara påkallat att åklagare eller i förekommande fall polismyndigheten prövar fråga om påföljdsföreläggande eller åtal för brottet.

48 kap. 17 §

Bestämmelserna i 6 § 2, 3 och 5 samt i 7, 9, 11 och 12 a §§ gäller även i fråga om föreläggande av ordningsbot. Vad som sägs om åklagare och polismyndighet i 12 a § skall därvid i stället avse polisman.

48 kap. 19 §

Godkännes föreläggande av ordningsbot sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan verkan. Sker godkännandet sedan påföljdsföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om icke den åklagare eller polismyndighet som utfärdat påföljdsföreläggandet förklarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar det.

58 kap. 10 a §

Om talan mot avgörande av annan myndighet än tingsrätt skulle ha fullföljts i tingsrätt eller hovrätt, görs ansökan om resning i ärendet skriftligen hos hovrätten. Detsamma gäller ärende som avgjorts genom godkännande av påföljdsföreläggande eller godkännande av föreläggande av ordningsbot.

Beträffande sådan ansökan som gjorts enligt första stycket tillämpas 1-3 §§, 4 § andra stycket och 5-8 §§.

59 kap. 6 §

Påföljdsföreläggande som godkänts av den misstänkte skall efter klagan undanröjas,

1. om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring,

2. om det vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt eller

3. om föreläggandet av annan anledning inte överensstämmer med lag.

Har påföljdsföreläggande undanröjts, får inte därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff.

59 kap. 7 §

Den som vill klaga på påföljdsföreläggande skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta upp åtal för brottet.

Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Om föreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än villkorlig dom räknas tiden från prövotidens början. I fråga om handläggningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-12 §§ tillämpas. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.

59 kap. 8 §

I fråga om överklagande av tingsrättens beslut med anledning av klagan på påföljdsföreläggande gäller 49 och 52 kap.

Hovrättens beslut får inte överklagas.

59 kap. 9 §

I mål som avses i 7 eller 8 § får rätten besluta att påföljdsföreläggandet tills vidare inte får verkställas.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande och att besluten skall få fattas av polismyndighet i de fall det inte är fråga om att förelägga villkorlig dom. Som en följd av det har de aktuella bestämmelserna i 36, 48, 58 och 59 kap. RB ändrats liksom rubriken till 48 kap. RB och rubriken närmast före 48 kap. 4 § RB.

8.2. Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

2 kap. 2 §

Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.

Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav verkställighet söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.

Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver exekutionstiteln inte ges in, om den är ett utslag i mål om betalningsföreläggande.

Sökanden behöver inte ge in exekutionstiteln, om denna är en dom eller ett påföljdsföreläggande som på grund av föreskrift i lag eller annan författning har översänts till kronofogdemyndigheten från en domstol eller en myndighet.

3 kap. 1 §

Verkställighet får under de förutsättningar som anges i detta kapitel äga rum på grund av följande exekutionstitlar:

1. domstols dom, utslag eller beslut,

2. förlikning som är stadfäst av domstol,

3. godkänt påföljdsföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot,

4. skiljedom,

5. förbindelse angående underhållsbidrag,

6. förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas,

7. handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet.

8. kronofogdemyndighets utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande eller handräckning.

Vad som i balken sägs om dom gäller, om ej annat föreskrivs, i tilllämpliga delar även domstols utslag eller beslut samt kronofogdemyndighets utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande eller handräckning.

Påföljdsföreläggande och föreläggande av ordningsbot

3 kap. 14 §

Godkänt påföljdsföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot verkställs såsom lagakraftägande dom.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 2 kap. 2 § samt 3 kap.1 och 14 §§utsökningsbalken ändrats liksom rubriken närmast före den sistnämnda bestämmelsen.

8.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

11 §

I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han fyllt arton år skall åklagaren eller polismyndigheten, innan beslut fattas i åtalsfrågan, inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:453) har ansvaret för den unge, om denne har erkänt gärningen eller det annars finns skälig misstanke att han har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt.

Ett yttrande enligt första stycket skall innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge samt en plan för de åtgärder som nämnden avser att vidta, varvid arten, omfattningen och varaktigheten av åtgärderna skall framgå. Yttrandet skall, om åklagaren eller polismyndigheten begär det eller om nämnden finner det nödvändigt, även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt.

Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren eller polismyndigheten de upplysningar som begärs i fråga om den unge.

12 §

I sin begäran om yttrande skall åklagaren eller polismyndigheten ange inom vilken tid yttrandet skall lämnas och, om det är lämpligt, ge socialnämnden anvisningar för hur yttrandet kan begränsas. Om nämnden inte kan lämna sitt yttrande inom den föreskrivna tiden, får åklagaren eller polismyndigheten medge att yttrandet lämnas senare. Yttrandet får lämnas muntligen vid ett sådant sammanträde som avses i 18 §, om det är nödvändigt för att hålla tidsfristen.

14 §

Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla honom eller polismyndigheten att häva gripandet, får polismyndigheten hålla honom kvar för att kunna skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Vad som

nu sagts gäller dock endast om den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott.

För samma ändamål får polismyndigheten hålla kvar den som inte har fyllt arton år, om han har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brott.

Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter beslutet respektive förhöret. Den som är över femton år får därvid tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.

Påföljdsföreläggande

15 §

Åklagaren och polismyndigheten får, trots de begränsningar som gäller enligt 48 kap. 4 § första stycket första meningen rättegångsbalken , utfärda påföljdsföreläggande för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år, om det kan antas att den unge, om åtal hade väckts, skulle ha dömts endast till böter. Därvid skall de särskilda regler enligt vilka rätten kan döma till lindrigare straff än det är föreskrivet för brottet beaktas.

Enligt den nuvarande 3 § LUL skall en förundersökning mot den som inte har fyllt arton år alltid ledas av åklagaren, om den unge är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. I avsnitt 4.4 behandlas frågan om fördelningen av förundersökningsledarskapet i sådana fall. Enligt vad vi har kommit fram till saknas det skäl att alltid ha en åklagare som förundersökningsledare. I stället får frågan avgöras utifrån bestämmelsen i 23 kap. 3 § första stycket RB, dvs. åklagaren skall vara förundersökningsledare om saken är av omfattande eller svår beskaffenhet och när det i övrigt är påkallat. Övriga förundersökningar får polismyndigheten leda. Bestämmelsen i 3 § LUL föreslås därför bli upphävd.

Frågan om beslut om personutredningar i förundersökningar mot personer under 18 år behandlas i avsnitt 6.7. Enligt vår mening bör polismyndigheten få inhämta yttranden från socialnämnden i sådana fall. Bestämmelserna i 11 och 12 §§ LUL har ändrats i enlighet med det.

I avsnitt 6.4 behandlar vi frågor om gripande och kommer bl.a. fram till att polismyndigheten inte skall vara skyldig att med skyndsamhet anmäla sådana gripanden som sker utan föregående

anhållningsbeslut till åklagare. I stället skall polismyndigheten själv kunna häva gripandet när häktningsgrunderna faller bort relativt omgående. Åklagare kommer därmed att inträda som förundersökningsledare i ett färre antal ärenden än i dagsläget. Detta tillsammans med förslaget om att 3 § LUL skall upphävas har föranlett en ändring av 14 § första och tredje styckena LUL.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande och att besluten skall få fattas av polismyndighet. Som en följd av det har 15 § LUL och rubriken närmast före den bestämmelsen ändrats.

8.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

1 §

I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat kan regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag.

I samband med förordnande enligt första stycket kan regeringen, i den mån det påkallas eller eljest föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt påföljdsföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet i den främmande staten. Vad som har sagts nu gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

5 §

Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten.

Europeisk brottmålsdom får ej verkställas här i landet

1. om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verkställas i den främmande staten,

2. om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 6 § första stycket 7 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet,

3. om den dömde ej har hemvist i Sverige, såvida icke verkställighet här kan antagas förbättra möjligheterna till hans återanpassning eller den ådömda påföljden avser frihetsberövande och kan verkställas här i samband med verkställighet av annan sådan påföljd, som skall verkställas i Sverige, eller Sverige är den dömdes ursprungliga hemland,

4. om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet,

5. om verkställighet här skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser,

6. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller om här utfärdat påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts,

7. om den dömde genom lagakraftägande dom, som meddelats i annan främmande stat än den stat som gjort framställning om verkställighet, för gärning som påföljden avser har frikänts från ansvar eller dömts till påföljd, som har verkställts i sin helhet eller håller på att verkställas eller har bortfallit till följd av preskription eller på grund av att nåd eller amnesti beviljats i nämnda stat, eller om den dömde genom sådan dom förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts, eller

8. om verkställighet i Sverige i övrigt skulle strida mot brottmålsdomskonventionen.

6 §

Framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom kan avslås

1. om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott,

2. om det finnes grundad anledning antaga att domen föranletts eller den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,

3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen ej skall väckas eller fullföljas,

4. om gärning som påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden bestämts,

5. om påföljden ej kan verkställas här i landet,

6. om det kan antagas att påföljden kan verkställas i den främmande staten,

7. om den dömde vid tiden för brottet ej fyllt femton år,

8. om en tillämpning av 35 kap. 7 -- 9 §§ eller 36 kap. 15 § brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit.

Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket 8.

16 §

Avser framställningen endast verkställighet av böter eller förverkande, kan riksåklagaren, i stället för att göra ansökan till rätten enligt 9 § första stycket, själv pröva framställningen och utfärda påföljdsföreläggande för det brott som påföljden avser. Överstiger beloppet av de ådömda böterna tjugofemtusen eller, om den påföljd som skall verkställas avser flera brott, trettiotusen kronor, får dock påföljdsföreläggande ej utfärdas.

I fråga om påföljdsföreläggande som utfärdas med stöd av första stycket gäller 48 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Därjämte äger 10 och 11 §§, 12 § andra och tredje styckena samt 13-15 §§ denna lag motsvarande tillämpning.

Godkännes ej påföljdsföreläggande som utfärdats enligt första stycket, gör riksåklagaren ansökan enligt 9 § första stycket.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 1, 5, 6 och 16 §§ den nu aktuella lagen ändrats.

8.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

14 §

Väckes åtal eller utfärdas påföljdsföreläggande för gärning som icke omfattas av förordnande enligt denna lag och ingår i gärningen förfarande som kan föranleda parkeringsanmärkning, skall sådan anmärkning ej meddelas.

15 §

Felparkeringsavgift återbetalas om

1. betalningsansvaret har undanröjts genom beslut som har vunnit laga kraft,

2. avgift tidigare har erlagts för samma överträdelse,

3. parkeringsanmärkningen inte har prövats av domstol och det är uppenbart att anmärkningen inte borde ha meddelats, eller

4. avgiften redan har erlagts, när åtal väckes eller påföljdsföreläggande utfärdats i fall som avses i 14 §.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 14 och 15 §§ den nu aktuella lagen ändrats.

8.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

4 §

Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom får ske endast efter framställning av den främmande staten.

Framställningen får ej bifallas

1. om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verkställas i den främmande staten,

2. om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 5 § 3 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet,

3. om den dömde ej har eller tar hemvist i Sverige,

4. om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grunderna för rättsordningen här i landet eller annat väsentligt svenskt intresse,

5. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller här utfärdat påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts,

6. om fråga om ansvar för gärning som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den som har gjort framställningen och hinder mot lagföring för gärningen här i landet till följd härav skulle ha förelegat enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken ,

7. om gärning som påföljden avser utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör militärt brott,

8. om gärning som påföljden avser utgör fiskaliskt brott, såvida ej annat föranleds av överenskommelse mellan Sverige och den främmande staten,

9. om en tillämpning av 35 kap. 8 - 10 §§ brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit,

10. om verkställighet i Sverige i annat hänseende än som förut har nämnts skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och främmande stat som ligger till grund för framställningen.

5 §

Framställningen kan avslås

1. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet väckt åtal, utfärdat påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller meddelat beslut att åtal ej skall väckas eller fullföljas,

2. om domen har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol,

3. om den dömde vid tiden för brottet ej hade fyllt femton år,

4. om domen av annat skäl än som förut har angivits måste anses oförenlig med principerna för tillämpning av svensk strafflag,

5. om det med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att verkställighet här i landet anordnas enligt annan i 3 § angiven samarbetsform än som avses i framställningen.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 4 och 5 §§ den nu aktuella lagen ändrats.

8.7. Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

2 §

Uppbörd av böter sker så snart dom, påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har meddelats. Indrivning får däremot ej ske förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts.

Utan hinder av att dom eller föreläggande ej har meddelats får den misstänkte betala förskott på böter som kan komma att åläggas honom.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om sådan förskottsbetalning.

16 §

Mål om förvandling av böter tas upp av tingsrätten i den ort där den bötfällde finns eller av den tingsrätt som har handlagt det mål, i vilket bötesstraffet eller, om det är fråga om flera sådana straff, något av dem har ådömts. Har bötesstraffet eller vid flera straff något av dem bestämts genom påföljdsföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot, kan målet tas upp även av den tingsrätt hos vilken åtal skulle ha kunnat väckas.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 2 och 16 §§ den nu aktuella lagen ändrats.

8.8. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

7 kap. 18 §

I annat fall än som avses i 17 § eller 9 kap. 17 § första stycket 6 eller 7 gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register

1. för uppgift som har tillförts särskilt register, som förs över påföljdsföreläggande och föreläggande av ordningsbot,

2. för annan uppgift hos Rikspolisstyrelsen, som angår brott eller den som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott, om uppgiften har lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem i annat register än som avses i 1,

3. för belastningsuppgift som har tillförts vägtrafikregistret,

4. för uppgift som har tillförts särskilt register som författningsenligt förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten.

Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

Sekretess gäller hos Luftfartsstyrelsen i verksamhet, som avser förande av eller uttag ur certifikatregistret, för uppgift som angår brott eller enskilds hälsotillstånd, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

9 kap. 17 §

Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om inte annat följer av 18 §

1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2. i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627) ,

4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, Skatteverkets, Statens kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän åklagare eller polismyndighet i brottmål,

6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (1998:622) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

7. i register som förs enligt lagen ( 1998:621 ) om misstankeregister,

8. i register som förs av Skatteverket enligt lagen ( 1999:90 ) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

9. i särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 15 kap. 1 §,

10. i register som förs av Tullverket enligt lagen ( 2001:85 ) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men.

Sekretess enligt första stycket 2 gäller hos domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Vid förhandling om användning av tvångsmedel gäller sekretess för uppgift om vem som är misstänkt endast om det kan antas att fara uppkommer för att den misstänkte eller någon närstående till honom eller henne utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Av 12 kap. 2 § andra stycket framgår att även sekretessen enligt första stycket 1 är begränsad hos domstol.

Sekretess enligt första stycket gäller hos tillsynsmyndighet i konkurs för uppgift som angår misstanke om brott.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Utan hinder av sekretessen får en skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, ta del av en uppgift

1. i en nedlagd förundersökning eller i en förundersökning som avslutats med ett beslut om att åtal inte skall väckas,

2. i en annan brottsutredning som utförts enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken och som avslutats på annat sätt än med beslut att väcka åtal, med påföljdsföreläggande eller med föreläggande av ordningsbot, eller

3. i en avslutad utredning enligt 31 § lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

om den skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, behöver uppgiften för att kunna få ett anspråk på skadestånd eller på bättre rätt till viss egendom tillgodosett och det inte bedöms vara av synnerlig vikt för den som uppgiften rör eller någon närstående till honom eller henne att den inte lämnas ut.

Utan hinder av sekretessen får en uppgift också lämnas ut

1. till enskild enligt vad som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare,

2. till enskild enligt vad som föreskrivs i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i förordning som har stöd i den lagen,

3. enligt vad som föreskrivs i lagen ( 1998:621 ) om misstankeregister, polisdatalagen (1998:622) , lagen ( 1999:90 ) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar och i lagen ( 2001:85 ) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet samt i förordningar som har stöd i dessa lagar,

4. till enskild enligt vad som föreskrivs i 27 kap. 8 § rättegångsbalken .

Utan hinder av sekretessen får polisen på begäran av den som lidit person- eller sakskada vid en trafikolycka lämna uppgift om identiteten hos en trafikant som haft del i olyckan.

Utan hinder av sekretessen enligt första stycket 1 får uppgift lämnas till konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen.

Sekretess gäller inte för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos Säkerhetspolisen som avses i första stycket 1-4 eller 6 eller motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser, om uppgiften har införts i

en allmän handling före år 1949. I fråga om annan uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

9 kap. 18 §

Sekretessen enligt 17 § första stycket gäller inte

1. beslut huruvida åtal skall väckas, beslut om att förundersökning inte skall inledas samt beslut om att förundersökning skall läggas ned,

2. uppgift i ärende om påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,

3. uppgift som avser omhändertagande enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387) .

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt 16 § eller enligt 8 kap. 17 §, eller uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 7 kap. 18 § samt 9 kap.17 och 18 §§sekretesslagen ändrats.

8.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

11 §

Har någon genom lagakraftägande dom dömts för gärning som innefattar olovlig parkering eller godkänt påföljdsföreläggande för sådan gärning får kontrollavgift inte tas ut. Redan erlagd avgift skall betalas tillbaka.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 11 §§ den nu aktuella lagen ändrats.

8.10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:419) om brottsofferfond

1 §

Den som döms för ett eller flera brott skall, om fängelse ingår i straffskalan för något av brotten, i domen åläggas att betala en avgift på 500 kr. Detsamma gäller när fråga om ansvar för brott tas upp av åklagare eller polismyndighet genom påföljdsföreläggande.

Avgift skall inte tas ut om påföljdseftergift meddelas.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande och att besluten skall få fattas av polismyndighet. Som en följd av det har 1 § den nu aktuella lagen ändrats.

8.11. Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)

5 kap. 1 §

Ett körkortsingripande sker genom återkallelse av körkortet eller genom varning.

Ett körkortsingripande med anledning av brottslig gärning skall när det gäller frågan om brott föreligger grunda sig på en lagakraftvunnen dom, ett godkänt påföljdsföreläggande, ett godkänt föreläggande om ordningsbot eller ett beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning.

Med svensk dom jämställs vid tillämpningen av denna lag brottmålsdom eller annat likvärdigt avgörande som har meddelats av en utländsk domstol eller någon annan utländsk myndighet.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 5 kap. 1 § den nu aktuella lagen ändrats.

8.12. Förslaget till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)

5 kap. 14 §

Till grund för slutlig återkallelse eller varning med anledning av brottslig gärning skall beträffande frågan om brott föreligger läggas en lagakraftvunnen dom, ett godkänt påföljdsföreläggande, ett godkänt föreläggande av ordningsbot eller ett beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 5 kap. 14 § den nu aktuella lagen ändrats.

8.13. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

2 §

Belastningsregistret skall föras för att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos

1. polis-, skatte- och tullmyndigheter för att förebygga, upptäcka och utreda brott,

2. åklagarmyndigheter och polismyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärdande av påföljdsföreläggande,

3. allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd och

4. polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning.

Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är av särskild betydelse i dennes verksamhet.

3 §

Registret skall innehålla uppgifter om den som

1. genom dom, beslut, påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott,

2. har ålagts förvandlingsstraff för böter,

3. med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd,

4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken , 9 eller 17 § lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller 46 § lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall inte har åtalats för brott, eller

5. har meddelats besöksförbud enligt lagen ( 1988:688 ) om besöksförbud.

16 §

En uppgift i registret skall gallras

1. om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade för den åtalade gärningen,

2. om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som avses i 1,

3. om dom, beslut, påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har undanröjts,

4. om överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter,

5. om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse har återkallats,

6. om besöksförbud har upphävts eller

7. när den registrerade har avlidit.

17 §

Utöver vad som följer av 16 § skall uppgifter om

1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen,

2. fängelsestraff som skall anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3. fängelsestraff som har fallit bort enligt 35 kap. 8 eller 9 § brottsbalken eller förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 eller 21 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras tio år efter domen eller beslutet,

5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts,

6. överlämnande till vård inom socialtjänsten eller vård enligt lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall gallras tio år efter domen eller beslutet,

7. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen,

8. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av påföljdsföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

9. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras tio år efter domen eller beslutet,

10. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras tio år efter beslutet, och

11. beslut om besöksförbud gallras tio år efter beslutet.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande och att besluten skall få fattas av polismyndighet. Som en följd av det har 2, 3, 16 och 17 §§ den nu aktuella lagen ändrats.

8.14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister

13 §

En uppgift i registret skall gallras

1. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med anledning av misstanken,

2. om åtal som har väckts med anledning av misstanken har lagts ned,

3. om domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft med anledning av misstanken eller den misstänkte har godkänt påföljdsföreläggande som har utfärdats i anledning av misstanken eller

4. när en begäran om överlämnande eller utlämning har avslagits eller, om den har bifallits, överlämnandet eller utlämningen har verkställts.

Vad som sägs i första stycket skall i tillämpliga delar gälla även uppgifter om talan om förvandling av böter.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 13 § den nu aktuella lagen ändrats.

8.15. Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:85) om behandling av personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet

22 §

Uppgifter som inte längre behövs för sitt ändamål skall gallras, om inte annat anges i andra-fjärde styckena. Detta gäller dock inte uppgifter i en förundersökning.

Uppgifter i ett underrättelseregister om en registrerad person skall gallras senast tre år efter det att registret senast tillfördes uppgifter om att personen skäligen kan misstänkas för att ha utövat eller kunna komma att utöva allvarlig brottslig verksamhet. Om en särskild undersökning av den registrerade personen har inletts, behöver uppgifterna dock inte gallras förrän undersökningen har avslutats.

Uppgifter som behandlas enligt 18 § skall gallras senast ett år efter det att beslutet om behandlingen av personuppgifter fattades. Om det är av särskild betydelse för att den särskilda undersökningen skall kunna avslutas, får uppgifterna dock behandlas under längre tid.

Uppgifterna i ett spaningsregister skall gallras senast när

1. misstanke som antecknats inte längre finns mot den registrerade eller

2. domstol har meddelat dom eller beslut som har vunnit laga kraft eller påföljdsföreläggande har godkänts med anledning av misstanken och det inte finns någon misstanke mot den registrerade om annat brott som får föras in i registret.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 22 § den nu aktuella lagen ändrats.

8.16. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1963:194) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Vid framställning som sägs i 1 § skall fogas:

1. kopia av dom, beslut, godkänt påföljdsföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot i den del, som avses med framställningen, samt,

2. då fråga är om framställning enligt 8, 15 eller 22 § nordiska verkställighetslagen, yttrande från frivårdsmyndigheten eller läkarintyg enligt lagen ( 1991:2041 ) om särskild personutredning i brottmål, m. m., utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning och, då så kan ske, yttrande i ärendet av den dömde eller bevis att han fått tillfälle att yttra sig.

Har särskild personutredning eller läkarundersökning inte ägt rum, skall i stället vid framställningen fogas kopia av tillgängliga handlingar om den dömdes personliga förhållanden.

Har i anledning av domen vård i anstalt eller övervakning ägt rum, skall utöver vad i första stycket sägs vid framställningen fogas en redogörelse för vad behandlingsjournal och andra tillgängliga uppgifter innehåller om den dömde avseende tiden efter domens meddelande.

Vid framställning enligt 3 § nordiska verkställighetslagen får i stället för dom eller beslut fogas bevis, innehållande de uppgifter, som är föreskrivna beträffande saköreslängd, liksom uppgift om tid och plats för den brottsliga gärningens förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för gärningens kännetecknande, samt det eller de lagrum, som tillämpats.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 3 § den nu aktuella förordningen ändrats.

8.17. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål

3 §

Har åklagare enligt 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat ett påföljdsföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter, bör åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande. Om det är lämpligare, får underrättelsen lämnas av en annan åklagare än den som utfärdat föreläggandet.

Bestämmelser om underrättelse om sådana påföljdsförelägganden som avses i första stycket och som har utfärdats innan den misstänkte

fyllt 21 år finns i förordningen ( 1994:1763 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 3 § den nu aktuella förordningen ändrats.

8.18. Förslaget till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60)

Förordning ( 1970:60 ) om påföljdsföreläggande

1 §

Om det finns förutsättningar för det, bör påföljdsföreläggande utfärdas för den misstänkte i stället för att åtal väcks.

Åtgärder innan påföljdsföreläggande utfärdas

2 §

Om det uppkommer fråga om påföljdsföreläggande när det finns en målsägande som inte har lämnat besked om han avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, skall undersökningsledaren eller åklagaren om möjligt uppmana målsäganden att inom en viss tid lämna sådant besked.

3 §

Polisman eller annan som håller förhör med den misstänkte får inte föreslå denne att utfärda en fullmakt som avses i 48 kap. 10 § rättegångsbalken , utan att den misstänkte har erkänt brottet och det finns särskild anledning att anta att saken inte eller bara med svårighet kan avgöras genom påföljdsföreläggande om fullmakt inte utfärdas.

4 §

Innan ett påföljdsföreläggande utfärdas för brott som bör föranleda mer än 40 dagsböter, skall åklagaren eller polismyndigheten i den ut-

sträckning Åklagarmyndigheten bestämmer undersöka om det också finns misstanke om andra brott.

Utfärdande av påföljdsföreläggande

5 §

Påföljdsföreläggande utfärdas i form av ett elektroniskt dokument. Med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande.

Påföljdsföreläggande får även utfärdas skriftligen enligt formulär som fastställs av Åklagarmyndigheten efter samråd med Rikspolisstyrelsen. Sådant föreläggande skall undertecknas av åklagaren eller företrädaren för polismyndigheten.

Till ett skriftligt besked som avses i 48 kap. 8 § rättegångsbalken skall fogas en uppmaning till den misstänkte att snarast betala böterna, om han godkänner föreläggandet. Uppmaningen skall i förekommande fall avse även enskilt anspråk som har förelagts den misstänkte samt avgift eller belopp som den misstänkte förelagts att betala på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott.

6 §

Har den misstänkte gett in en fullmakt som avses i 48 kap. 10 § rättegångsbalken , skall uppgifter om ombudet anges i föreläggandet. Ett skriftligt besked som återger föreläggandets innehåll skall lämnas eller sändas till ombudet.

Godkännande av påföljdsföreläggande

7 §

Skriftligt godkännande av ett påföljdsföreläggande skall lämnas till den myndighet som Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen respektive Tullverket bestämmer.

Godkännande av ett påföljdsföreläggande enligt 48 kap. 11 § rättegångsbalken sker genom betalning till Rikspolisstyrelsen.

Ett påföljdsföreläggande anses godkänt när skriftligt godkännande eller betalning kommer in till behörig mottagare.

Om det finns skäl till det, skall en åklagare pröva om godkännande föreligger.

9 §

Uppgifter om utfärdade påföljdsförelägganden skall lämnas till Åklagarmyndigheten. I samband därmed skall uppgift lämnas om vilken myndighet som skall underrättas enligt 12 §.

Åklagarmyndigheten får, efter samråd med Rikspolisstyrelsen och Tullverket, meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas enligt första stycket.

10 §

Åklagarmyndigheten skall till Rikspolisstyrelsen lämna de uppgifter om påföljdsföreläggande som behövs för uppbörd enligt bötesverkställighetslagen (1979:189) .

11 §

Om det kommer in betalning som kan utgöra godkännande enligt 48 kap. 11 § rättegångsbalken till Rikspolisstyrelsen, skall detta meddelas den myndighet där påföljdsföreläggandet utfärdades.

12 §

Vad som föreskrivs i lag eller annan författning om skyldighet för domstol att underrätta myndighet om dom i brottmål skall också tilllämpas på Åklagarmyndigheten i fråga om godkänt påföljdsföreläggande. Därvid motsvaras domstolens dom av uppgifter om föreläggandets innehåll och godkännandet.

Åklagarmyndigheten får komma överens med den som skall underrättas om hur underrättelsen närmare skall utformas.

13 §

Har den misstänkte klagat på ett påföljdsföreläggande, är åklagare den misstänktes motpart i målet.

14 §

Beslutar rätten om inhibition i ett mål om undanröjande av ett påföljdsföreläggande, skall den myndighet där föreläggandet utfärdades underrättas om detta.

Om ett påföljdsföreläggande undanröjs, skall rätten underrätta den myndighet där föreläggandet utfärdades, när beslutet har vunnit laga kraft.

14 a §

När någon ges tillfälle att yttra sig över en ifrågasatt rättelse av ett godkänt påföljdsföreläggande, får det ske muntligen eller skriftligen.

16 §

Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av de bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken som rör påföljdsföreläggande får meddelas av Åklagarmyndigheten efter samråd med Rikspolisstyrelsen.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har rubriken till den nu aktuella förordningen ändrats. Dessutom har rubrikerna närmast före 2, 5 och 7 §§ ändrats liksom ett flertal av förordningens bestämmelser. Regeln i 13 § har anpassats till att åklagare vid Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten numera får utföra åklagaruppgifter i hela landet (se 6 § åklagarförordningen). Enligt vad som följer av främst 16 § är det Åklagarmyndigheten som skall ha föreskriftsrätt på området efter samråd med Rikspolisstyrelsen.

8.19. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift

10 §

Har polismyndighet eller allmän domstol meddelat beslut som innebär att betalningsansvar för felparkeringsavgift har undanröjts, underrättas Vägverket om beslutet. I fråga om beslut som har meddelats av tingsrätt sändes underrättelse endast om beslut som har vunnit laga kraft.

Väckes åtal eller utfärdas påföljdsföreläggande i fall som avses i 14 § lagen ( 1976:206 ) om felparkeringsavgift och framgår av utredningen att parkeringsanmärkning har meddelats, underrättas Vägverket.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 10 § den nu aktuella förordningen ändrats.

8.20. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

6 §

Riksåklagaren skall underrätta myndigheten i den främmande staten om åtgärd som han har vidtagit på grund av framställningen. Han skall också underrätta myndigheten när rättens avgörande i mål som avses i 9 § lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom har vunnit laga kraft eller när påföljdsföreläggande som har utfärdats enligt 16 § första stycket nämnda lag har godkänts.

7 §

I fråga om påföljdsföreläggande som utfärdas av Riksåklagaren med stöd av 16 § första stycket lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom gäller 5 - 12 §§ förordningen ( 1970:60 ) om påföljdsföreläggande i tillämpliga delar.

9 §

Framställning om verkställighet i främmande stat enligt 1 § andra stycket skall innehålla

1. de skäl som framställningen grundas på,

2. intyg om att påföljd som avses i framställningen får verkställas här i landet,

3. uppgift huruvida påföljd som avses i framställningen till någon del har verkställts, och

4. uppgift om den tidpunkt då verkställighet senast får ske. Vid framställningen skall fogas bestyrkt avskrift av dom, godkänt påföljdsföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot som avses med framställningen. Gäller framställningen verkställighet av frihetsberövande påföljd, bör även avskrift av tillgängliga handlingar rörande den dömdes personliga förhållanden bifogas.

23 §

Riksåklagaren får förordna allmän åklagare att fullgöra uppgift, som enligt lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller denna förordning skall utföras av Riksåklagaren och som avser

1. ansökan och utförande av talan hos domstol,

2. utfärdande av påföljdsföreläggande,

3. underrättelse eller annat meddelande till myndighet i främmande stat, eller

4. en begäran om tvångsåtgärd enligt 20 c §.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det och förslaget om att strafföreläggandekungörelsen skall ha ny rubrik (avsnitt 8.18) har 6, 7, 9 och 23 §§ den nu aktuella förordningen ändrats.

8.21. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m.

6 §

Beslut om att ta avtryck eller fotografi eller göra en videoupptagning enligt 2-4 §§ fattas av undersökningsledaren i de fall åtgärden behövs för utredningen av brottet. Innan förundersökning hunnit inledas får beslutet fattas av polisman. I övriga fall enligt 2-4 §§ samt enligt 5 § fattas beslutet av polismyndigheten.

I avsnitt 6.8 behandlas frågan om beslut om fotografering m.m. innan förundersökning hunnit inledas. Där konstateras att det ibland uppkommer så akuta situationer i polisarbetet att det inte är möjligt att med tillräcklig snabbhet inhämta beslut från behörig förundersökningsledare. Paragrafen har därför ändrats så att beslut kan fattas av enskild polisman under primärutredning enligt 23 kap. 3 § tredje stycket RB.

8.22. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

1 §

Har påföljdsföreläggande utfärdats med stöd av 15 § lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, skall den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.

Har åklagaren med stöd av 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat påföljdsföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter innan den misstänkte fyllt 21 år, skall åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande.

Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första och andra stycket lämnas av annan än den som meddelat beslutet.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande och att besluten i vissa fall skall få fattas av polismyndighet. Som en följd av det har 1 § den nu aktuella förordningen ändrats.

8.23. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1997:902) om register över strafförelägganden

Förordning ( 1997:902 ) om register över påföljdsförelägganden

1 §

För de ändamål som anges i 5-7 §§ får det med hjälp av automatisk databehandling föras register över påföljdsförelägganden.

2 §

Inom Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, polismyndigheterna och Tullverket får det föras lokala register över påföljdsförelägganden.

3 §

Ett centralt register över påföljdsförelägganden får föras vid Åklagarmyndigheten.

4 §

Ett register över uppbörd i ärenden om påföljdsföreläggande får föras hos Rikspolisstyrelsen.

5 §

Ett lokalt påföljdsförelägganderegister får användas för handläggning av ärenden om påföljdsföreläggande och för tillsyn.

Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och polismyndigheterna är registeransvariga för de register som förs inom respektive myndighet. Tullverket är registeransvarigt för de register som förs inom verket.

6 §

Det centrala påföljdsförelägganderegistret får användas för handläggning av ärenden om påföljdsföreläggande och för uppgiftslämnande enligt 10 - 12 §§ förordningen ( 1970:60 ) om påföljdsföreläggande. Vidare får registret användas för tillsyn, planering, uppföljning och framställning av statistik.

Åklagarmyndigheten är registeransvarig för det centrala påföljdsförelägganderegistret.

7 §

Uppbördsregistret får användas för uppbörd enligt bötesverkställighetslagen (1979:189) i ärenden om påföljdsföreläggande. Det får också användas för tillsyn, planering, uppföljning och framställning av statistik.

Rikspolisstyrelsen är registeransvarig för uppbördsregistret.

9 §

Ett påföljdsförelägganderegister får innehålla uppgifter om

1. namn och titel på den som har utfärdat föreläggandet,

2. den misstänktes namn, adress, personnummer eller samordningsnummer, kön, medborgarskap och körkortsinnehav,

3. målsägandens namn, personnummer, samordningsnummer eller organisationsnummer och adress,

4. brottsrubricering, gärningsbeskrivning och lagrum,

5. påföljd, särskild rättsverkan och enskilt anspråk,

6. den misstänktes inställning till föreläggandet,

7. beslut av åklagare, polismyndighet och domstol,

8. underrättelser enligt 10 och 12 §§ förordningen ( 1970:60 ) om påföljdsföreläggande, och

9. ärendets handläggning i övrigt. Registret får även innehålla tekniska och administrativa uppgifter.

11 §

Åklagarmyndigheten får, efter samråd med Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Tullverket, meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna om de lokala påföljdsförelägganderegistren.

12 §

Uppgifter får lämnas

- från ett lokalt påföljdsförelägganderegister till det ärenderegister som förs vid myndigheten eller kammaren, för att tillgodose diarieföringsskyldigheten enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) ,

- mellan lokala påföljdsförelägganderegister och det centrala påföljdsförelägganderegistret, och

- mellan det centrala påföljdsförelägganderegistret och uppbördsregistret.

13 §

Uppgifter får tillföras

- det centrala påföljdsförelägganderegistret från det register som förs med stöd av 7 kap. 11 § körkortsförordningen (1998:980) för att tillgodose underrättelseskyldigheten enligt 10 och 12 §§ förordningen ( 1970:60 ) om påföljdsföreläggande, och

- uppbördsregistret från postgirot om betalningar i ärenden om påföljdsföreläggande.

14 §

Uppgifter får lämnas från det centrala påföljdsförelägganderegistret till de register som förs med stöd av lagen ( 1998:620 ) om belastningsregister och lagen ( 1998:621 ) om misstankeregister. Uppgifter får också lämnas till andra register för att tillgodose underrättelseskyldigheten enligt 10 , 12 och 15 §§ förordningen ( 1970:60 ) om påföljdsföreläggande.

17 §

I ett lokalt påföljdsförelägganderegister får för handläggning av ärenden endast diarienummer, namnet på den som utfärdat föreläggandet, den misstänktes namn och personnummer eller samordningsnummer samt målsägandens namn och personnummer, samordningsnummer eller organisationsnummer användas som sökbegrepp.

För tillsyn får samtliga registrerade uppgifter utom kön, medborgarskap och adress användas som sökbegrepp.

18 §

I det centrala påföljdsförelägganderegistret och uppbördsregistret får samtliga registrerade uppgifter utom kön, medborgarskap och adress användas som sökbegrepp.

19 §

Uppgifter i ett påföljdsförelägganderegister skall gallras senast tre år efter det kalenderår föreläggandet utfärdades. För uppbördsregistret gäller en motsvarande gallringstid på sex år.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har rubriken till den nu aktuella förordningen ändrats liksom ett flertal av förordningens bestämmelser.

8.24. Förslaget till förordning om ändring i körkortsförordningen (1998:980)

7 kap. 4 §

I förordningen ( 1999:1134 ) om belastningsregister och förordningen ( 1999:1135 ) om misstankeregister finns bestämmelser om rätt för en länsstyrelse eller för Vägverket att få uppgifter i dessa register för tilllämpningen av körkortslagen och denna förordning.

I förordningen ( 2001:650 ) om vägtrafikregister finns bestämmelser om Rikspolisstyrelsens underrättelseskyldighet till Vägverket om dom, beslut, påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har antecknats i register som avses i lagen ( 1998:620 ) om belastningsregister.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 7 kap. 4 § den nu aktuella förordningen ändrats.

8.25. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister

2 §

Om förutsättningarna för registrering enligt 3 eller 4 § lagen ( 1998:620 ) om belastningsregister är uppfyllda, skall registret innehålla uppgifter om

1. namn, personnummer eller samordningsnummer och andra identitetsuppgifter,

2. domen, beslutet, påföljdsföreläggandet eller föreläggandet av ordningsboten,

3. de brott som den registrerade har begått samt påföljden,

4. att ett brott har begåtts under påverkan av en sådan allvarlig psykisk störning som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken ,

5. att en viss påföljd skall avse även annat brott, att den skall undanröjas eller att den skall ersätta en annan påföljd,

6. beslut om utvisning ur Sverige enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) ,

7. förordnande om omedelbar verkställighet eller om ett sådant tillgodoräknande av frihetsberövande eller omhändertagande som avses i 33 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken ,

8. gjord personutredning,

9. dom eller beslut enligt 34 kap. 10 eller 18 § brottsbalken eller beslut enligt 19 § andra stycket bötesverkställighetslagen (1979:189) ,

10. att en dom eller ett beslut i den del som rör den utdömda påföljden eller avser sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet har vunnit laga kraft eller i något av dessa avseenden har överklagats,

11. att regeringen av nåd har efterskänkt eller ändrat en påföljd som har förts in i belastningsregistret, samt

12. att resning har beviljats.

22 §

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket första meningen lagen ( 1998:620 ) om belastningsregister skall endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller påföljdsförelägganden där

1. någon annan påföljd än böter har dömts ut,

2. dagsböter har dömts ut för brott mot 3 kap. 5 §, 4 kap. 4 och 5 §§, 8, 9 och 14 kap. samt 17 kap. 1 , 2 och 4 §§ brottsbalken eller

3. böter har dömts ut för brott som avses i 6 kap. 8 och 10 §§ samt 16 kap. 11 § brottsbalken , narkotikastrafflagen (1968:64) , lagen ( 1991:1969 ) om förbud mot vissa dopningsmedel, vapenlagen (1996:67) , vapenförordningen (1996:70) och äldre vapenlagstiftning.

Om påföljden även avser något annat brott än de som anges i första stycket 2 och 3, skall också uppgifter om det brottet lämnas ut.

Ett registerutdrag enligt 9 § andra stycket andra meningen lagen ( 1998:620 ) om belastningsregister skall endast innehålla uppgifter om domar, beslut eller påföljdsförelägganden där påföljd har dömts ut för brott mot 3 kap. 1 , 2 och 6 §§ , 4 kap. 1 § , 6 kap. , 8 kap. 6 § och 16 kap. 10 a § brottsbalken . Om påföljden även avser något annat brott, skall också uppgifter om det brottet lämnas ut.

25 §

Om den som är medborgare i eller har hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge genom dom, beslut eller påföljdsföreläggande har ålagts någon annan påföljd än böter, skall Rikspolisstyrelsen underrätta registreringsmyndigheten i den staten.

31 §

Åklagarmyndigheterna och polismyndigheterna skall, i fråga om den som skall registreras på grund av ett påföljdsföreläggande enligt 3 § 1 eller ett beslut enligt 3 § 4 eller 5 lagen ( 1998:620 ) om belastningsregister, lämna sådana uppgifter till Rikspolisstyrelsen som anges i 2 § 2 och 3 samt 8 § denna förordning. Myndigheterna skall också lämna sådana uppgifter till Rikspolisstyrelsen som krävs för gallring av registret enligt 16 § 5 och 6 lagen om belastningsregister.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande och att besluten i vissa fall skall få fattas av polismyndighet. Som en följd av det har 2, 22, 25 och 31 §§ den nu aktuella förordningen ändrats.

8.26. Förslaget till förordning om ändring i insiderförordningen (2000:1101)

7 §

Registret skall förstöras när

1. ärendet har avslutats hos Finansinspektionen utan att det överlämnats till åklagare,

2. domstol har meddelat dom eller beslut i fråga om misstänkt brott eller överträdelse och domen eller beslutet har vunnit laga kraft,

3. påföljdsföreläggande som rör brottet har godkänts, eller

4. inspektionen eller domstol har meddelat beslut om särskild avgift enligt 20 § lagen ( 2000:1087 ) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument och beslutet har vunnit laga kraft.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 7 § den nu aktuella förordningen ändrats.

8.27. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister

5 kap. 2 §

Rikspolisstyrelsen skall underrätta Vägverket om dom, beslut, påföljdsföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har antecknats i register som avses i lagen ( 1998:629 ) om belastningsregister, om den registrerade har gjort sig skyldig till brott som avses i följande bestämmelser:

1. 3 kap. 1, 2 eller 5- 9 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 3 kap. 11 § brottsbalken ,

2. 4 kap. brottsbalken ,

3. 6 kap. 1- 6 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 6 kap. 15 § brottsbalken ,

4. 8 kap. 1 eller 4- 7 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 8 kap. 12 § brottsbalken ,

5. 9 kap. 1 eller 3- 5 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 9 kap. 11 § brottsbalken ,

6. 10 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken eller någon av dessa paragrafer och 10 kap. 9 § brottsbalken ,

7. 11 kap. brottsbalken ,

8. 12 kap. 3 § brottsbalken eller 12 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken ,

9. 13 kap. brottsbalken , 10. 17 kap. 1, 2, 4 eller 5 § brottsbalken eller 17 kap. 1 och 16 §§ brottsbalken ,

11. lagen ( 1951:649 ) om straff för vissa trafikbrott, 12. 13 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297) , 13. lagen ( 2000:1225 ) om straff för smuggling eller den upphävda lagen ( 1960:418 ) om straff för varusmuggling,

14. narkotikastrafflagen (1968:64) , 15. skattebrottslagen (1971:69) , 16. lagen ( 1971:965 ) om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands,

17. 30 § första, andra eller tredje stycket lagen ( 1990:1157 ) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg,

18. 3 eller 4 § lagen ( 1991:1969 ) om förbud mot vissa dopningsmedel,

19. 20 kap. 3-5 eller 7 § sjölagen (1994:1009) , 20. 6 kap. yrkestrafiklagen (1998:490) , 21. lagen ( 1998:492 ) om biluthyrning, 22. lagen ( 2001:558 ) om vägtrafikregister,

23. fordonslagen (2002:574) eller den upphävda fordonskungörelsen ( 1972:595 ),

23 a. 10 kap. 2 § första, andra eller tredje stycket järnvägslagen (2004:519) ,

24. den upphävda förordningen ( 1987:27 ) om fordon i internationell vägtrafik i Sverige,

25. förordningen ( 1993:185 ) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter,

26. förordningen ( 1994:1297 ) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet,

27. förordningen ( 2004:865 ) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. eller den upphävda förordningen ( 1995:521 ) om behöriga myndigheter, m.m. i fråga om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter,

28. yrkestrafikförordningen (1998:779) , 29. förordningen ( 1998:780 ) om biluthyrning, 30. förordningen ( 1998:786 ) om behöriga myndigheter, m.m. i fråga om internationella transporter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),

31. trafikförordningen (1998:1276) , 31 a. fordonsförordningen (2002:925) , eller 32. denna förordning. Detsamma skall gälla om den registrerade har gjort sig skyldig till brott mot föreskrifter, förelägganden eller förbud enligt lagen ( 1982:821 ) om transport av farligt gods eller föreskrifter som har meddelats med stöd av författningarna under 23 och 24-32 i första stycket.

5 kap. 4 §

När en underrättelse enligt 2 § lämnas skall även dom, beslut, påföljdsföreläggande och föreläggande av ordningsbot, som tidigare har antecknats i registret och om vilka underrättelse enligt 2 § skall lämnas, tas med i underrättelsen under fem år från det domen eller beslutet meddelades eller föreläggandet godkändes.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 5 kap. 2 och 4 §§ den nu aktuella förordningen ändrats.

8.28. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m.

10 kap. 3 §

Rikspolisstyrelsen skall underrätta Tullverket om dom, beslut, påföljdsföreläggande eller föreläggande om ordningsbot som gäller ansvar enligt denna förordning i fråga om en vägtransport med fordon som är registrerat i utlandet, om transporten inte avser linjetrafik.

När det gäller Rikspolisstyrelsens skyldighet att underrätta Vägverket finns bestämmelser i 5 kap. förordningen ( 2001:650 ) om vägtrafikregister.

Förslaget i avsnitt 6.3 innebär bl.a. att institutet strafföreläggande i fortsättningen skall benämnas påföljdsföreläggande. Som en följd av det har 10 kap. 3 § den nu aktuella förordningen ändrats.

Bilaga 1, Dir. 2000:90

Sammanfattning av uppdraget

En beredning tillkallas med uppgift att verka för rättsväsendets utveckling. En huvuduppgift för beredningen blir att undersöka möjligheterna att med bibehållen rättssäkerhet öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. När det gäller lagföringen av brott skall beredningen särskilt undersöka möjligheterna att förkorta den genomsnittliga genomströmningstiden från brottsanmälan till dom och straffverkställighet. Beredningen skall också särskilt överväga på vilket sätt brottsutredningsverksamheten kan förbättras. Beredningen skall vidare uppmärksamma frågor om myndigheters lokalisering. I beredningens uppgift skall även ingå att överväga frågor om utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet inom rättsväsendet. Beredningens överväganden bör kunna leda till förslag som kan komma att innefatta allt från författningsändringar till ändringar av såväl administrativ som organisatorisk karaktär. Beredningens arbete skall ske i nära samverkan med berörda myndigheter inom rättsväsendet och därvid ta hänsyn till det utvecklingsarbete som pågår. Detta utgör en fortsättning på och ett komplement till det arbete som redan inletts mellan företrädare för myndigheterna inom rättsväsendet och Regeringskansliet. Delbetänkanden skall presenteras av beredningen efter hand som olika frågor behandlas. Beredningen skall senast före utgången av år 2003 redovisa det vid detta tillfälle aktuella läget inom rättsväsendet för de frågor som ankommer på beredningen samt en plan för det fortsatta arbetet.

Bakgrund

Målet för rättsväsendet är den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet (prop. 2000/2001:1, utgiftsområde 4, avsnitt 4.3.1, bet. 2000/01:JuU1). Häri ligger bl.a. krav på att brott skall klaras upp samt leda till lagföring så snabbt och effektivt som möjligt utan att rättssäkerhetskraven åsidosätts. I syfte att uppnå detta har ett omfattande utvecklingsarbete bedrivits inom rättsväsendet under senare år. Sverige har vid en internationell jämförelse kommit långt i arbetet med att skapa ett rättsväsende som svarar mot högt ställda krav på snabbhet, effektivitet och rättssäkerhet. Samarbetet mellan rättsväsendets olika myndigheter utvecklas positivt. Samverkan är etablerad i många olika former och på flera nivåer. Denna positiva utveckling till trots har ibland frågor av t.ex. administrativ, organisatorisk och författningsmässig karaktär betraktats utan tillräcklig samordning. Processer som hänför sig till gränssnitten mellan myndigheterna förtjänar således att ägnas ytterligare uppmärksamhet. En utvecklad och djupgående myndighetssamverkan som ett sätt att uppnå bl.a. en ökad snabbhet och effektivitet bör ha förutsättningar att få större genomslag. Samverkan skall ske med respekt för den grundläggande rollfördelningen mellan rättsväsendets myndigheter. Denna rollfördelning utgör ytterst en garanti för den demokratiska rättsstaten. I detta sammanhang måste främst domstolarnas och domarnas oberoende och särskilda roll framhållas. En utgångspunkt bör kunna vara att en ökad samverkan myndigheter emellan samt en helhetssyn på rättsväsendet och ett flödesorienterat tänkesätt kan bidra till ökad effektivitet, snabbhet och rättssäkerhet. Det bör också bidra till att allmänheten uppfattar myndigheterna som mera tillgängliga och att stärka uppfattningen om en bra information och ett positivt bemötande.

Behov av en reformering

Allmänna utgångspunkter

Det fortsatta reformarbetet bör liksom hittills utgå från ett medborgarperspektiv och en helhetssyn på verksamheten inom rättsväsendet (jfr prop. 2000/2001:1, utgiftsområde 4, avsnitt 4.4.1). Medborgarperspektivet innebär att det alltid är nyttan för den enskilde medborgaren av tilltänkta förändringar och reformer som

skall stå i fokus. Helhetssynen innebär bl.a. att konsekvenserna för samtliga myndigheter av tilltänkta reformer och förändringar måste beaktas. Hinder av administrativ, organisatorisk och författningsmässig art som motverkar en snabb, effektiv och rättssäker hantering inom rättsväsendet bör identifieras och – i den mån det är möjligt och önskvärt – undanröjas. En långtgående myndighetssamverkan – med fortsatt bibehållen respekt för den grundläggande rollfördelningen – skall eftersträvas. Rättskedjeperspektivet, där samverkan och sambanden mellan myndigheterna poängteras, tillsammans med medborgarperspektivet skall således utgöra ledstjärnor i arbetet. När det gäller innebörden av uttrycket rättsväsendet skall framhållas att i detta sammanhang avses – om inte annat uttryckligen anges - myndigheter som omfattas av politikområdet rättsväsendet. I det följande redovisas ett antal områden där det bör finnas utrymme för förändringar av olika slag. För närvarande intar därvid frågor om minskade genomströmningstider i brottmål, den brottsutredande verksamheten, myndigheters lokalisering, utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet en central plats. I ett senare skede kan det också bli aktuellt att mera direkt inrikta sig mot andra frågor, t.ex. sådana som rör tvistemål och förvaltningsmål. Regeringen återkommer i så fall till dessa frågor. Här skall framhållas att det arbete med att utveckla och reformera rättsväsendet som nu och i framtiden bedrivs av rättsväsendets myndigheter och av regering och riksdag inte får hämmas av den tillkallade beredningens uppdrag. Det är tvärtom viktigt att detta reformarbete fortsätter med oförminskad kraft. Ett exempel på vad som pågår inom detta område är reformeringen av tingsrättsorganisationen. De frågor som behandlas i det följande hör nära samman med och går delvis in i varandra. Så torde t.ex. en väl fungerande brottsutredningsverksamhet vara en förutsättning för ett snabbare flöde genom brottmålskedjan. Myndigheters lokalisering bör även ha betydelse för en effektiv och snabb hantering etc.

Minskade genomströmningstider i brottmål

En huvuduppgift i ett framtida reformarbete är att se över rättsväsendets hantering av brottmål för att undersöka möjligheterna att med bibehållen rättssäkerhet förkorta de totala genomströmningstiderna. Det kan här vara relevant att återge viss statistik som rör genomströmningstider i brottmål.

Antalet till polisen inkomna ärenden utgjorde ca 1 160 000 år 1997, 1 170 000 år 1998 och 1 164 000 år 1999. De balanserade ärendena minskade med drygt 23 000 ärenden eller med 12 procent mellan 1997 och 1998 samt med 2 procent mellan 1998 och 1999 (se prop. 2000/2001:1, utgiftsområde 4, avsnitt 4.6.1 samt prop. 1999/2000:1, utgiftsområde 4, avsnitt 4.3.4). Trots de minskade balanserna ökade andelen balanserade ärenden som var äldre än tolv månader från 22 procent vid utgången av år 1997 till 24 procent vid utgången av år 1998. Vid utgången av år 1999 hade denna andel dock minskat till 19 procent. Genomströmningstiderna blev under perioden 1997–1999 längre inom nästan samtliga områden. Inom närpolisen har dock den genomsnittliga handläggningstiden inte ökat nämnvärt. Vid utgången av år 1999 var den 67 dagar. Antalet ärenden som redovisats till åklagare minskade från 192 482 ärenden år 1997 till 185 430 ärenden år 1998. År 1999 minskade antalet ytterligare till 168 228 ärenden. Ur polisens årsredovisning för 1999 framgår att den genomsnittliga genomströmningstiden nu är för t.ex. våldsbrottsärenden 143 dagar, narkotikabrottsärenden 81 dagar och tillgrepps- och skadegörelsebrott 24 dagar. Det finns naturligtvis flera förklaringar till de ökande genomströmningstiderna. Så förlänger, statistiskt sett, t.ex. avarbetningar av balanser av äldre mål den genomsnittliga genomströmningstiden för nya mål/ärenden. Runt om i landet pågår nu en rad försöksprojekt som syftar till att, inom ramen för gällande regelverk, förkorta de totala genomströmningstiderna från brottsanmälan till dom. De första projekten startade för ca ett och ett halvt år sedan i Handen och i Jönköping. Ett av flera medel som man i projekten har använt för att minska genomströmningstiderna har varit att öka parallelliteten i handläggningen. Det innebär att nästa led i kedjan påbörjar handläggningen innan det tidigare ledet är helt klart med sin del. Man har också – i detaljerna – sett över rollfördelningen mellan framför allt polis och åklagare men även mellan åklagare och tingsrätt. En positiv effekt – vid sidan av minskade genomströmningstider – av det utökade samarbetet på dessa orter uppges för t.ex. domstolarnas del ha varit att antalet inställda huvudförhandlingar har minskat. Det finns inte några givna svar på frågan hur brottmålsprocessen kan effektiviseras och förbättras. En författningsöversyn i syfte att skapa ett permanent snabbt förfarande i brottmål bör dock kunna övervägas. För att nämna några exempel skulle det inom ramen för en sådan översyn kunna vara aktuellt att t.ex. se över rollfördel-

ningen inom brottmålskedjan men också att överväga att införa särskilda tidsfrister för olika led i brottmålsprocessen. Frågan om tidsfrister är emellertid komplicerad, bl.a. eftersom detta skulle komma att innebära en ytterligare prioritering av vissa brottmål vid sidan av de prioriteringar som redan finns. Samtidigt måste också beaktas att ett snabbförfarande inte får leda till sämre rättssäkerhet för den som är berörd av brottsutredningen. Det kan också finnas anledning att överväga vilken omfattning som brottsutredningarna måste ha i olika situationer. Det är möjligt att förenklingar kan genomföras i detta avseende som i kombination med andra åtgärder kan leda till en snabbare genomströmning. Även frågor om dokumentationskraven under en förundersökning kan vara aktuella att överväga i detta sammanhang. Det finns naturligtvis även andra åtgärder än en författningsöversyn som kan vara aktuella. Det kan t.ex. gälla allt från att se över administrativa rutiner till frågan om harmonisering av organisationer. En särskild fråga när det gäller att förkorta genomströmningstiderna är möjligheterna att utnyttja modern teknik. Den moderna tekniken bör i långt större utsträckning än i dag kunna bidra till att stödja brottmålsprocessen och därigenom också medverka till att förkorta genomströmningstiderna i rättsväsendet. Inom detta område bör det således finnas utrymme för förändringar av olika slag.

Den brottsutredande verksamheten m.m.

Hanteringen av brottmål intar en central plats inom rättsväsendet. I brottmålskedjan intar brottsutredningarna hos polisen en särställning. Frågan om hur denna utredningsverksamhet skall kunna ytterligare förbättras bör också hamna i fokus i det fortsatta reformarbetet. Brottsutredningar bedrivs i dag inom polisen på olika nivåer, nämligen hos närpolisen samt vid kriminal- och länskriminalavdelningar. Viss brottsutredande verksamhet bedrivs centralt vid Rikspolisstyrelsen hos Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen. Även i den lokala polisens utryckningsverksamhet bedrivs brottsutredning i form av s.k. förstahandsåtgärder. För närvarande arbetar cirka 30 procent av landets 16 200 poliser med brottsutredningar. Av dessa beräknas ca 1 200 vara närpoliser medan 3 700 arbetar vid kriminal- och länskriminalavdelningarna (Polisväsendets budgetunderlag för åren 2001–2003, avsnitt 7.3).

En stor del av landets brottsutredningar avseende ekonomisk brottslighet bedrivs av poliser som är inkommenderade att tjänstgöra vid Ekobrottsmyndigheten. Ekobrottsmyndigheten – som är en åklagarmyndighet – inrättades den 1 januari 1998. Inrättandet av Ekobrottsmyndigheten har inneburit att två av länkarna i den s.k. brottmålskedjan i viktiga avseenden har kommit närmare varandra med betydande effektivitetsvinster som följd. Vid myndigheten arbetar åklagare, poliser och även andra specialister i nära samverkan med varandra. Under år 1999 tjänstgjorde i genomsnitt 387 personer vid Ekobrottsmyndigheten. Av dessa var 194 anställda vid myndigheten. Övriga 193 var poliser. Även vid skattemyndigheterna bedrivs idag brottsutredande verksamhet. Denna verksamhet utförs vid skattebrottsenheterna, som inrättades under år 1998. Enheterna har bedrivit operativ verksamhet med inriktning på skatte- och bokföringsbrott sedan våren 1999. Under år 2000 tjänstgjorde ca 100 personer vid skattebrottsenheterna och en ytterligare utbyggnad planeras. Enheterna har inneburit ett resurstillskott för utredning av ekonomisk brottslighet. Tullverket har ansvaret för utredning av alla smugglingsbrott. Brottsutredningarna verkställs av särskilda tullkriminalenheter inom verket. Enheterna är organisatoriskt åtskilda från den fiskala verksamheten. Personalen vid tullkriminalenheterna är tulltjänstemän som har fått kompletterande utbildning för handläggning av brottsutredningar. Under år 2000 tjänstgjorde ca 94 personer vid enheterna. Uppklaringsprocenten för samtliga brott år 1998 var 27 procent. Samma år uppgick uppklaringsprocenten för brott mot brottsbalken till 20 procent Andelen uppklarade brott har minskat successivt, främst sedan början av 1980-talet. Det har dock skett en tydlig förbättring under de senaste två åren (uppgifterna är hämtade ur Brottsförebyggande rådets kriminalstatistik och Brottsförebyggande rådets tidskrift, APROPÅ nr 2/2000 s. 30 f). Det totala antalet ärenden som redovisades från polisen till åklagare minskade med 9 procent mellan åren 1998 och 1999. Betydande minskningar i denna del gällde för tillgrepps- och skadegörelsebrott, våldsbrott, övriga brott och ekobrott (uppgifterna är hämtade ur Polisens årsredovisning för 1999). Endast 14 procent av polisens ärenden överlämnas nu till åklagare mot 26 procent vid mitten av 1990-talet. Drygt en miljon ärenden lades ned eller skrevs av under år 1998 på grund av att spaningsuppslag saknades eller spaning-

arna inte gett något resultat (uppgifterna är hämtade ur den s.k. SAMRED-rapporten 991011 från Justitiedepartementet). Under senare tid har det, från olika håll, framförts vissa synpunkter när det gäller den brottsutredande verksamheten. Riksåklagaren har konstaterat att möjligheten att klara upp ett brott väsentligt har minskat under hela 1990-talet. Riksåklagaren framhåller att det inom hela åklagarorganisationen finns en oro för att polisens resurser för den brottsutredande verksamheten inte tillgodoser de krav som måste ställas på en av de kanske viktigaste funktionerna i ett rättssamhälle, nämligen att de brott som har begåtts skall klaras upp och leda till lagföring. Det gäller en oro för såväl kvalitet som kvantitet. Riksåklagaren har från åklagarväsendet inhämtat att kvalitén på polisutredningarna ofta inte uppnår en godtagbar nivå och att det i mycket stor utsträckning krävs kompletteringar av utredningarna såväl vad gäller rena formella krav som mer materiellt inriktade uppgifter. Riksåklagaren uppger också att många åklagare upplever att de får ”kämpa om utredningsmän” och att det blir allt svårare att driva utredningar med de krav som nu gäller i fråga om förbättrad lagföring och kortare handläggningstider (uppgifterna är hämtade ur Riksåklagarens budgetunderlag för år 2001). Granskningskommissionen i anledning av brottsutredningen efter mordet på Olof Palme har i sitt betänkande pekat på brister och oklarheter i brottsutredningssystemet (SOU 1999:88). I betänkandet behandlas således frågor om bl.a. ansvars- eller rollfördelningen mellan polis och åklagare samt förundersökningsledarskapets innebörd. När det gäller frågan hur utredningsverksamheten hos polisen bör vara organiserad har riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen uttalat att regeringen bör se över denna fråga och vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma en specialisering av utredningsverksamheten inom närpolisen (bet. 1999/2000:JuU11, rskr. 1999/2000:211). Rikspolisstyrelsen har uppgett att den brottsutredande verksamheten, till följd av resursläget, inte är helt tillfredsställande (Polisväsendets budgetunderlag för åren 2001–2003, avsnitt 6.4). Rikspolisstyrelsen har dock framhållit att en av orsakerna till att antalet ärenden som redovisats till åklagare har minskat är de nya reglerna om ledningen av förundersökningen i brottmål, det s.k. fördelningscirkuläret. Dessa har inneburit att polisen har fått större möjligheter att på egen hand slutföra handläggningen av vissa ärenden. Även förändringar i antalet till polisen inkomna ärenden har lyfts

fram när det gäller antalet ärenden som redovisas till åklagare (uppgifterna är hämtade ur Polisens årsredovisning för år 1999). Det pågår arbete inom såväl polis- som åklagarväsendena för att förbättra den brottsutredande verksamheten. Samtidigt finns det skäl att i det fortsatta utvecklingsarbetet fokusera än mer på denna verksamhet. Det finns naturligtvis inget enkelt svar på frågan hur det går att uppnå en bättre fungerande sådan verksamhet. Ett brett angreppssätt bör därför anläggas där såväl ny lagstiftning som administrativa och organisatoriska förändringar övervägs. Även frågor om rollfördelning, utveckling av arbetsmetoder, möjlighet att utnyttja modern teknik, utbildning och kompetensutveckling samt rekrytering bör kunna övervägas i detta sammanhang. Samarbete och samverkan inom rättsväsendet bör utgöra ledstjärnor i arbetet. Vad gäller rättsväsendets och särskilt polisens arbetsmetoder finns det anledning att överväga om det behövs författningsändringar som kan förbättra möjligheterna att förhindra, avslöja, utreda eller lagföra brott. Inte minst gäller det brott av organiserad eller annan allvarlig karaktär. I det sammanhanget kan det t.ex. finnas anledning att överväga frågor om tvångsmedel.

Utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet

Vid sidan av de reformer som rör redovisade områden kan sägas ligga frågor om utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet inom rättsväsendet. När det gäller den framtida utvecklingen bör dock på nytt framhållas att frågorna hör ihop på ett eller annat sätt. Frågor som rör utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet bör således kunna vara aktuella även vid överväganden som gäller t.ex. minskade genomströmningstider i brottmål och den brottsutredande verksamheten. Brottsutvecklingen har inneburit att det ställs allt större krav när det gäller kompetens, skicklighet och effektivitet. Rättsväsendets myndigheter utvecklar också fortlöpande sin verksamhet för att kunna möta dessa krav. Här redovisas i korthet vad som pågår på detta område inom polis-, åklagar- och domstolsväsendena. Polisutbildningen har genomgått stora förändringar under de senaste åren. Den nya grundutbildningen startade i januari 1998 vid Polishögskolan i Solna. Ett nytt antagningssystem tillämpas och utbildningen bygger på en ny metodik. Umeå universitet har fått ansvaret att vid sidan av Polishögskolan bedriva grundutbildning för poliser. Inom Rikspolisstyrelsen övervägs nu om utbildningen

också skall förläggas till ytterligare någon eller några orter i de södra delarna av landet. Polismyndigheterna har utarbetat chefsförsörjningsprogram och planer för kompetensförsörjning. Flera myndigheter har ett samarbete i dessa frågor med universitet och högskolor. Ledarskapscentrum vid Polishögskolan har tillkommit för att stödja polismyndigheterna i deras arbete med chefsförsörjning och chefsutveckling. Polishögskolan erbjuder vidareutbildning till samtliga polismyndigheter och flera av utbildningarna är öppna för civilanställd personal och deltagare från övriga rättsväsendet. Även åklagarväsendet utvecklar fortlöpande sin verksamhet för att kunna möta de krav som ställs på en modern organisation inom rättsväsendet. Inom åklagarväsendet genomförs därför betydande utbildningssatsningar för åklagarna. Det finns numera ett stort antal åklagare med specialistkompetens på de kriminalpolitiskt prioriterade områdena. Under år 2000 har alla specialiståklagare påbörjat en 3-årig högre åklagarutbildning som bl.a. tar sikte på olika brottstyper, t.ex. gränsöverskridande grov brottslighet, grova vålds- och narkotikabrott samt grova sexualbrott mot barn. Dessutom får samtliga åklagare som genomgått grundkursen för åklagare fortlöpande vidareutbildning varje år. Under 1999 ökade antalet utbildningsdagar från 4 till 17. Utvecklingen inom åklagarväsendet har fört med sig att det numera finns goda möjligheter till individuell utveckling och verksamhetsanpassad kompetens för åklagarna. Inom domstolsväsendet genomförs nu utbildningsåtgärder i enlighet med en av Domstolsverket tillsammans med domstolarna utarbetad plan för domstolsanställda. Genom denna nya utbildningsplan kommer antalet kurser att utökas för samtliga personalkategorier. Utbildningsinsatser för icke ordinarie domare kommer sannolikt att utökas ytterligare till följd av det uppdrag som regeringen lämnade till Domstolsverket i regleringsbrevet för år 2000 avseende utformningen av domarutbildningen. Ordinarie domare kommer under de första anställningsåren att kallas till sammanlagt fem veckors obligatorisk utbildning. Samtliga domare kommer fortsättningsvis att kallas till en veckas återkommande utbildning vart tredje år. I övrigt erbjuds ett omfattande utbud av fördjupningskurser och specialkurser i olika ämnen. Samarbetet med universitet och högskolor kommer att utökas. Enligt utbildningsplanen kommer även övrig personal att kallas till baskurser, grundkurser, påbyggnadskurser och återkommande utbildning. När det gäller domarutbildningen har regeringen fattat beslut om att den praktiska tjänstgöringen i underrätt skall förlängas från

ett till två år. Regeringen har dessutom för avsikt att i särskild ordning se över domarutbildningen i ett bredare perspektiv (se regeringens skrivelse [1999/2000:106] Reformeringen av domstolsväsendet – en handlingsplan). Här kan också nämnas den högre utbildning i tillämpad kriminologi som Brottsförebyggande rådet bedriver tillsammans med kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Utbildningen, som startade vårterminen 1999, ger 40 universitetspoäng och vänder sig till all personal inom rättsväsendet. Hittills har 110 personer antagits till utbildningen. Det finns även i fortsättningen skäl att följa det arbete som pågår – i detta sammanhang – för att förvissa sig om att utvecklingen sker samordnat och med en helhetssyn för ögonen. Ett reformbehov inom nu aktuellt område kan handla om allt från gemensam utbildning och utbytestjänstgöring till behörighetskrav för de olika yrkesbanorna och arbetsuppgifter inom ramen för dem.

Lokaliseringsfrågor

En annan fråga gäller myndigheters lokalisering. Vid överväganden om myndigheters lokalisering innebär det anlagda helhetsperspektivet att myndigheternas planering av var viss verksamhet skall lokaliseras måste samordnas. Om t.ex. kriminalvården planerar var häkten skall lokaliseras får detta konsekvenser även för polisen när det gäller t.ex. lokalisering av arrester. Å andra sidan är kriminalvårdens transportorganisation beroende av var tingsrätterna är lokaliserade. Även åklagarna är beroende av och tjänar på korta avstånd till tingsrätterna etc. Medborgarperspektivet innebär i detta sammanhang att det inte skall vara orimliga geografiska avstånd mellan medborgarna och rättsväsendets myndigheter. Å andra sidan bör man beakta att myndigheternas verksamhet ställer olika krav på närhet. Detta förhållande leder till att vissa av rättsväsendets myndigheter bör finnas lokaliserade till många orter över hela landet. De omorganisationer av framför allt polis- och åklagarväsendena som ägt rum under senare år har på många orter fått till följd att de geografiska avstånden mellan utredningspersonalen och åklagarna har ökat. Det har framförts att det i sin tur har inneburit försämringar när det gäller det faktiska utredningsarbetet och samarbetet mellan polis och åklagare. Det finns nu skäl att överväga vilka åtgärder som skulle kunna vidtas för att i möjligaste mån överbrygga de hinder som uppstått genom organisationsförändringarna.

Här kan nämnas att i det arbete som nu pågår i särskild ordning med att reformera tingsrättsorganisationen utgör bl.a. den geografiska samordningen med rättsväsendets övriga myndigheter en viktig komponent. Även för övriga delar av rättsväsendet och alldeles oavsett om organisationsförändringar har ägt rum finns det skäl att ägna lokaliseringsfrågor särskild uppmärksamhet. En fråga som bör vara aktuell att överväga i detta sammanhang är om det finns behov av ett särskilt ”samordningsforum” för lokaliseringsfrågor inom hela rättsväsendet. Vid ett sådant forum skulle myndigheterna ha att t.ex. presentera sina såväl kortsiktiga som långsiktiga planer i lokaliseringsfrågor. Även andra frågor som hör samman med var viss verksamhet skall vara lokaliserad bör kunna diskuteras och samordnas inom ramen för ett sådant forum.

Uppdraget

En särskild beredning tillkallas med uppgift att verka för rättsväsendets utveckling. En huvuduppgift för beredningen blir att undersöka möjligheterna att med bibehållen rättssäkerhet öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. En viktig uppgift för beredningen är att bidra till att utvecklingsarbetet inom rättsväsendet sker samlat och utifrån ett helhetsperspektiv. Målet för beredningen skall vara att bidra till att uppnå en ökad kvalitet i vid bemärkelse inom hela rättsväsendet. Beredningen skall därvid särskilt uppmärksamma frågor om en effektivare lagföring för brott och kortare genomströmningstid för mål och ärenden. I det sammanhanget skall beredningen överväga om det behövs förändringar i de regelsystem som styr främst polisens spanings- och utredningsverksamhet, åklagarnas verksamhet samt rättegångsförfarandet. Beredningen bör även överväga om det behövs några organisatoriska åtgärder på detta område. Beredningen skall kontinuerligt kartlägga och följa det utvecklingsarbete som äger rum inom rättsväsendet. Resultaten av de granskningar av rättsväsendets myndigheter som har gjorts i olika sammanhang bör analyseras och beaktas. Beredningen skall fortlöpande identifiera organisatoriska, administrativa och författningsmässiga hinder för en rationell och effektiv verksamhet. Beredningen skall vidare bedöma och utveckla andras och egna förslag och idéer och därefter initiera det arbete som krävs. Här skall framhål-

las att den formella kompetensen att genomföra förändringar i vissa fall ligger hos myndigheterna och i andra fall hos regering och riksdag. Beredningens uppdrag innebär i detta hänseende självfallet ingen förändring. I många fall kan beredningen fullgöra sitt uppdrag genom att ta initiativ till att myndigheterna uppmärksammas på att det finns ett behov av förändring och sedan överlämna åt myndigheterna att själva besluta om åtgärder eller om att lägga fram förslag. I andra fall krävs att beredningen själv lägger fram förslag. Det får bli en uppgift för beredningen att från fall till fall ta ställning till vilken väg som bör väljas. En del frågor som ligger inom ramen för beredningens uppdrag kan vara föremål för redan pågående arbete inom Regeringskansliet eller hos någon myndighet. Det är inte avsikten att sådant arbete skall avstanna eller försenas genom tillsättandet av beredningen. I sådana fall förutsätts i stället att beredningen och berörda parter kommer överens om hur arbetet i fortsättningen skall bedrivas. Under den tid som beredningen arbetar kan det också framträda nya områden där ett reformbehov föreligger. Även i sådana fall får det förutsättas att beredningen och berörda parter kommer överens om hur arbetet skall bedrivas. En aktiv medverkan från rättsväsendets myndigheter är en nödvändig förutsättning för att utvecklingsarbetet skall kunna bli framgångsrikt. Hinder för ett snabbt och effektivt flöde genom rättskedjan identifieras bäst med hjälp av dem som rent faktiskt arbetar inom rättsväsendet. Beredningens arbete skall således ske i nära samverkan med berörda myndigheter inom rättsväsendet. För detta ändamål skall inrättas särskilda referens- och arbetsgrupper. Inom de områden som här redovisas bör det finnas utrymme för förändringar av olika slag. Beredningen är oförhindrad att ta upp även andra frågor som arbetet ger anledning till och som gäller utvecklingen av rättsväsendet. För domstolarnas del kan det t.ex. gälla handläggningen av tvistemål och övriga domstolsuppgifter. Beredningens arbete skall dock, åtminstone tills vidare, såvitt gäller domstolsväsendet endast omfatta verksamheten vid de allmänna domstolarna. Detta hindrar emellertid inte att beredningen när den lägger fram sina förslag kan ta hänsyn till att de lösningar som tas fram kan komma till användning också inom domstolsväsendet i övrigt. I det följande redovisas några frågor som beredningen särskilt bör uppmärksamma inom ramen för sitt arbete.

Minskade genomströmningstider i brottmål

En huvuduppgift för beredningen är att se över rättsväsendets hantering av brottmål i syfte att undersöka möjligheterna att med bibehållen rättssäkerhet förkorta den totala genomströmningstiden från brottsanmälan till dom och straffverkställighet. Beredningen bör här kunna lämna förslag till åtgärder av olika slag. Dessa förslag kan komma att innefatta allt från att identifiera behov av författningsändringar till att ta fram färdiga förslag till sådana. Även förslag till förändringar av såväl administrativ som organisatorisk karaktär bör kunna ingå i beredningens överväganden. Frågor om utbildning och kompetensutveckling skulle också kunna bli aktuella att överväga i detta sammanhang. Det är också en uppgift för beredningen att överväga på vilket sätt den moderna tekniken på ett bättre sätt än i dag kan stödja brottmålsprocessen och därigenom också bidra till bl.a. kortare genomströmningstider. Uppdraget i denna del innefattar även att undersöka om det i lagstiftningen finns hinder mot ett effektivt utnyttjande av IT-stödet i rättsväsendets verksamhet.

Den brottsutredande verksamheten m.m.

En annan huvuduppgift för beredningen, som hör nära samman med den föregående, är den brottsutredande verksamheten. En väl fungerande brottsutredningsverksamhet torde vara en grundförutsättning för en hög uppklaringsprocent samt ett snabbare flöde genom brottmålskedjan. Beredningen skall överväga på vilket sätt denna verksamhet kan förbättras. Frågan bör närmas utifrån ett brett angreppssätt och kan komma att innefatta överväganden som innebär förslag till förändringar av såväl författningsmässig som administrativ och organisatorisk karaktär. Även frågor om rollfördelning, utveckling av arbetsmetoder, möjligheter att utnyttja modern teknik, utbildning och kompetensutveckling samt rekrytering bör kunna ingå i övervägandena. För att nå målen när det gäller kriminalpolisverksamheten är det nödvändigt att beredningen också i viss utsträckning behandlar frågor om ordningspolisverksamheten. Det är emellertid inte avsikten att beredningen mera allmänt skall göra någon översyn av arbetsmetoderna inom ordningspolisverksamheten. Beredningens överväganden när det gäller frågor av författningsmässig karaktär kan innebära allt ifrån att identifiera behov av författningsändringar till att presentera färdiga förslag till sådana.

Såvitt avser beredningens överväganden av författningsmässig karaktär och frågor om arbetsmetoder är det motiverat att även inbegripa Tullverkets och skattemyndigheternas brottsutredande verksamhet i beredningens uppdrag. När det gäller frågor av organisatorisk karaktär skall det i beredningens uppdrag även ingå att se över frågan om en specialisering av utredningsverksamheten inom närpolisen och jämföra detta med andra alternativ. Beredningen skall vidare beakta de synpunkter som framförs i Granskningskommissionens betänkande (SOU 1999:88) såvitt gäller den brottsutredande verksamheten. Det innebär att beredningen skall ha till uppgift att bl.a. se över frågan om ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare.

Utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet

Beredningen skall följa det arbete som pågår inom rättsväsendet när det gäller utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet. Beroende på resultatet av denna kartläggning bör beredningen kunna lämna förslag som syftar till att uppnå största möjliga samordning även inom detta område. Beredningens överväganden kan komma att handla om gemensam utbildning och gemensamma utbildningsinstitutioner samt olika former av utbytestjänstgöring inom rättsväsendet. Även frågor om behörighetskrav för yrkesbanorna inom rättsväsendet eller för fullgörandet av särskilda uppgifter där kan ingå i övervägandena.

Lokaliseringsfrågor

Beredningen skall överväga om det finns anledning att ta några initiativ när det gäller att få till stånd en ökad samordning mellan rättsväsendets myndigheter i lokaliseringsfrågor. Det kan t.ex. ifrågasättas om det finns behov av ett särskilt ”samordningsforum” där myndigheterna hade att presentera såväl sina kortsiktiga som långsiktiga planer i lokaliseringsfrågor. Om beredningen kommer fram till att så är fallet bör man också kunna redovisa på vilket sätt och i vilka former ett sådant forum skulle kunna verka.

Övrigt

Förutom att beredningen skall arbeta med referens- och arbetsgrupper bör beredningen särskilt uppmärksamma behovet av samråd med dels berörda myndigheter inom rättsväsendet, dels sådana utredningar som initieras under beredningens arbete och som kan ha samband dess uppdrag.

Beredningen bör samråda med

- 1999 års rättegångsutredning (Ju 1999:11), - utredningen om genomförandet av polisregisterlagstiftningen (Ju 2000:01) samt - Rådet för rättsväsendets informationsförsörjning (dnr Ju96/3163). Beredningen bör dessutom hålla kontakt med den arbetsgrupp inom domstolsväsendet som arbetar med processrättsliga frågor. Beredningen bör hålla sig informerad om den fortsatta beredningen med anledning av betänkandena Den centrala polisen (SOU 2000:25) och Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. – straffansvarets räckvidd – (SOU 2000:88). Förslag skall presenteras i delbetänkanden av beredningen efter hand som olika frågor behandlas. Beredningen skall senast före utgången av år 2003 redovisa det vid detta tillfälle aktuella läget inom rättsväsendet för de frågor som ankommer på beredningen samt en plan för det fortsatta arbetet.

(Justitiedepartementet)

Bilaga 2, Dir. 2003:145

Sammanfattning av uppdraget

Beredningen för rättsväsendets utveckling (dir. 2000:90) ges i uppdrag att göra en översyn av uppgifts- och ansvarfördelningen mellan polis och åklagare. Vidare skall beredningen göra en översyn av det regelverk som styr de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att få tillgång till innehållet i och uppgifter om elektronisk kommunikation.

Beredningen skall lämna de förslag till författningsändringar och andra åtgärder som uppdraget kan ge anledning till.

Beredningens nuvarande uppdrag

Den 7 december 2000 beslutade regeringen att tillkalla en beredning med uppgift att verka för rättsväsendets utveckling. En huvuduppgift för beredningen är att undersöka möjligheterna att med bibehållen rättssäkerhet öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. När det gäller lagföringen av brott skall beredningen särskilt undersöka möjligheterna att förkorta den genomsnittliga genomströmningstiden från brottsanmälan till dom och straffverkställighet. Beredningen skall också särskilt överväga på vilket sätt brottsutredningsverksamheten kan förbättras. I beredningens uppgift ingår även att överväga frågor om utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet inom rättsväsendet.

Beredningens överväganden bör kunna leda till förslag som kan komma att omfatta allt från författningsändringar till ändringar av såväl administrativ som organisatorisk karaktär.

Beredningens arbete skall ske i nära samverkan med berörda myndigheter inom rättsväsendet och ta hänsyn till det utvecklingsarbete som pågår där.

Delbetänkanden skall presenteras av beredningen efter hand som olika frågor behandlas.

Beredningen skall senast den 31 december 2003 redovisa det aktuella läget inom rättsväsendet för de frågor som ankommer på beredningen och presentera en plan för det fortsatta arbetet.

Beredningens hittillsvarande arbete

Beredningen har hittills lagt fram fem delbetänkanden. I det första, Snabbare lagföring 1 – Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59) föreslogs vissa åtgärder för att förkorta genomströmningstiden i brottmål samt för att underlätta att förhör under förundersökning kan komma till stånd. Förslagen är genomförda. I det andra, Snabbare lagföring 2 – Förenklad brottsutredning (SOU 2001:93), föreslogs att förenklad brottsutredning skulle kunna användas i stället för förundersökning i större utsträckning än hittills. I det tredje, Snabbare lagföring 3 – Snatteribrott (SOU 2002:44) föreslogs framför allt förenklingar i brottsutredningsförfarandet vad gäller snatteribrott. I det fjärde, Snabbare lagföring 4 – Ett snabbförfarande för brottmål (SOU 2002:45) föreslogs en försöksverksamhet med snabbare brottmålsförfarande i Stockholmsområdet. I det femte, Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen (SOU 2003:74), lämnades förslag om framför allt nya regler för vissa av de brottsbekämpande myndigheternas arbetsmetoder samt en utvidgning av möjligheterna att använda strafföreläggande. Förslagen i betänkandena två till fyra har remissbehandlats och övervägs nu i Regeringskansliet. Det femte betänkandet har sänts ut på remiss.

Behovet av tilläggsdirektiv

Uppgifts- och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare

Allmänna utgångspunkter

Regeringen bedömer liksom polisen och åklagarväsendet att det är nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för att höja kvaliteten och effektiviteten i brottsutredningsverksamheten. Frågan om uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare har en framträdande plats i det arbetet. I flera budgetpropositioner har

regeringen uttalat att det är angeläget att polisens och åklagarnas roller i brottsutredningssystemet vidareutvecklas. Regeringen har i det sammanhanget understrukit vikten av att polisen betydligt oftare än i dag är förundersökningsledare i brottmålsärenden av enkel och medelsvår karaktär (se prop. 2002/03:1 s. 28 f. och prop. 2003/04:1 s. 28 f.).

Mot denna bakgrund har myndigheterna under flera år eftersträvat att generellt införa en sådan ordning som skulle bidra till att åklagarna i större utsträckning skulle kunna koncentrera sina insatser på komplicerade brottmålsärenden och utöva aktiv förundersökningsledning i dessa. Myndigheternas insatser har dock hittills inte lett till några större förändringar i uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan dem.

När det gäller förhållandet mellan polismyndighet och åklagare under genomförandet av en förundersökning i brottmål finns det grundläggande bestämmelser i 23 kap. 3 § rättegångsbalken. Därutöver har Riksåklagaren efter samråd med Rikspolisstyrelsen utfärdat allmänna råd och föreskrifter om ledningen av förundersökning m.m. (RÅFS 1997:12).

Granskning och utvecklingsarbete

Granskningskommissionen i anledning av brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme har pekat på oklarheter i roll- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare. Kommissionen understryker att såväl det reella som det formella ansvaret för en förundersökning alltid ligger på förundersökningsledaren (SOU 1999:88 s. 990 f.).

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har i sina remissyttranden över betänkandet angett att det är nödvändigt att bl.a. vidareutveckla polisens och åklagarnas roller i brottsutredningsarbetet (dnr Ju1999/3196/PÅ).

Därutöver har Riksrevisionsverket i en rapport till regeringen velat fästa regeringens uppmärksamhet på att det kan finnas anledning att överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att klargöra ansvarsförhållandet mellan åklagare i egenskap av förundersökningsledare och polisen som utredare. Enligt Riksrevisionsverket ligger det ett dilemma inbyggt i det faktum att åklagaren kan ge direktiv om vad som skall utföras, men inte disponera över polisens resurser (Rapport 2003:15 s. 23).

Flera åtgärder i syfte att stärka förundersökningsledningen har redan genomförts. Inom polisen har särskild utbildning av förun-

dersökningsledare anordnats. Uppgiften att vara polisiär förundersökningsledare har renodlats. Åtgärderna har medfört att det har skapats bättre förutsättningar för en kvalificerad förundersökningsledning hos polisen. Inom åklagarväsendet har man genomfört en satsning på specialiståklagare för förundersökningsledning inom svårutredda brottsområden samt ett utökat deltagande av åklagare i polisens brottsutredande verksamhet, både i form av handledning och som förundersökningsledare.

Genom inrättandet av Ekobrottsmyndigheten finns goda förutsättningar för en vidareutveckling av arbetsmetoderna inom ekobrottsbekämpningen. Myndigheten har ett nationellt samordningsansvar för bekämpningen av ekonomisk brottslighet. Vid myndigheten genomförs förundersökningar regelmässigt av arbetsgrupper som består av åklagare, polismän, ekonomer och andra specialister. Arbetet i grupperna sker under ledning av åklagare.

Dessutom bedriver både polisen och åklagarväsendet ett omfattande arbete för att förstärka och vidareutveckla det internationella samarbetet inom brottsbekämpningen. Det ställs krav på att polis och åklagare skall ha en god förmåga att effektivt och rättssäkert kunna lämna bistånd till utländska brottsbekämpande myndigheter.

Mot bakgrund av denna verksamhetsutveckling anser Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren att det nu finns ett behov av att utreda hur den framtida uppgifts- och ansvarsfördelningen bör vara mellan polis och åklagare när det gäller att utreda och lagföra brott. Frågan om polisen i större utsträckning än i dag skall kunna vara förundersökningsledare när det gäller s.k. mängdbrottslighet har en framträdande plats i myndigheternas utvecklingsarbete.

Enligt de ursprungliga direktiven kan beredningen vid övervägandena som rör förbättringar i verksamheten med att uppdaga, utreda och lagföra brott också överväga bl.a. frågor om rollfördelning. Det finns dock behov av att ge beredningen vissa ytterligare riktlinjer för det arbetet.

Elektronisk kommunikation

Nuvarande regelverk

Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning finns i 27 kap. rättegångsbalken. Ett beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning innebär att de brottsutredande myndigheterna får rätt att avlyssna eller med tekniskt hjälpme-

del ta upp telemeddelanden eller uppgifter om sådana meddelanden.

Den 25 juli 2003 trädde lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation i kraft och ersatte då telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation.

I 17 § telelagen fanns en bestämmelse om skyldighet för den som hade tillstånd enligt telelagen att bedriva televerksamhet så att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kunde verkställas och så att verkställandet inte röjdes. Innehållet i och uppgifter om de avlyssnade eller övervakade telemeddelandena skulle göras tillgängliga så att informationen enkelt kunde tas om hand (anpassningsskyldighet). Dessutom innehöll telelagen bestämmelser som under vissa förutsättningar gav de brottsbekämpande myndigheterna rätt att, utan domstolsprövning, få ut vissa uppgifter om telemeddelanden från teleoperatörerna.

Lagen om elektronisk kommunikation har en annan terminologi och delvis andra utgångspunkter än telelagen. Lagen om elektronisk kommunikation innehåller emellertid bestämmelser om hemlig teleavlyssning m.m. samt utlämnande av uppgifter till brottsbekämpande myndigheter som är avsedda att så långt som möjligt motsvara det regelverk som gällde enligt telelagen.

Den som i vissa fall tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller tjänster inom ett sådant nät har enligt 6 kap. 19 § lagen om elektronisk kommunikation en skyldighet att bedriva verksamheten så att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas och så att verkställandet inte röjs. Enligt motiven till lagstiftningen är bestämmelsen avsedd att så nära som möjligt täcka samma typer av verksamhet för vilket anpassningsskyldighet gällt enligt 17 § telelagen (prop. 2002/03:110 s. 269).

Därutöver innehåller lagen om elektronisk kommunikation bestämmelser som ger de brottsutredande myndigheterna vissa möjligheter att utan domstolsprövning hämta in uppgifter om elektroniska meddelanden (6 kap. 20–23 §§). Enligt motiven till lagstiftningen motsvarar dessa bestämmelser det som gällt enligt 45–47 samt 54 §§telelagen (a. prop. s. 397).

Utgångspunkter

Lagen om elektronisk kommunikation bygger på de förslag som ekomutredningen lämnade i delbetänkandet Lag om elektronisk kommunikation (SOU 2002:60). När utredningens förslag remitterades angavs i remisskrivelsen (dnr N2002/7230/ITFoU) bl.a. föl-

jande. De föreslagna bestämmelserna har ett delvis annat innehåll än de bestämmelser som gäller i dag. Vissa av de frågor som utredningen tar upp och vissa av de förslag som läggs fram har betydelse för de brottsbekämpande myndigheternas brottsutredande verksamhet. Det finns också ytterligare frågor av stor betydelse på området som inte behandlas i betänkandet. En viktig fråga ur brottsbekämpningssynpunkt är vilka verksamheter som bör omfattas av anpassningsskyldigheten och denna skyldighets förhållande till rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. En annan fråga är vilka trafikuppgifter som bör få lämnas ut till de brottsbekämpande myndigheterna. Ytterligare en fråga är i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar som trafikuppgifter bör bevaras hos operatörerna. Dessa frågor och andra frågor som har ett samband med dessa finns det ett klart behov av att utreda ytterligare. Detta kommer att ske i särskild ordning.

Att det finns ett behov av att utreda dessa frågor bekräftas av regeringen i den proposition som ligger till grund för den nya lagstiftningen. Regeringen anger att anpassningsskyldighetens omfattning i förhållande till det nya regelverket på området för elektronisk kommunikation är komplicerad och kräver en fördjupad analys som inte kan göras inom ramen för det lagstiftningsärendet. Regeringen förklarar att frågan i stället kommer att behandlas i ett annat sammanhang där även närliggande frågor kommer att utredas. Regeringen framhåller att begreppet telemeddelande används i rättegångsbalken och att det även fanns definierat i telelagen men att det däremot inte används i EG:s regelverk för elektronisk kommunikation. I avvaktan på nämnda utredning ansåg regeringen det vara lämpligt att, för att inte skapa rättsosäkerhet i fråga om tillämpningen av de författningar som innehåller begreppet telemeddelande, såsom en övergångslösning använda begreppet telemeddelande såvitt avser anpassningsskyldighet (prop. 2002/03:110 s. 269).

Även i propositionen 2002/03:74 Hemliga tvångsmedel – offentliga ombud och en mer ändamålsenlig reglering gör regeringen bedömningen att vissa frågor kräver ytterligare utredning. I det lagstiftningsärendet föreslår regeringen vissa ändringar när det gäller bestämmelserna om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Regeringen anger att när det bl.a. gäller frågan om att avskaffa möjligheten för brottsutredande myndigheter att inhämta uppgifter om telemeddelande direkt från teleoperatören, så kommer den att övervägas ytterligare inom ramen

för den kommande översynen av vissa frågor som rör teleoperatörers anpassningsskyldighet m.m.

Beredningen har enligt sina ursprungliga direktiv till uppgift att komma med förslag som kan förbättra den brottsutredande verksamheten. I den uppgiften ingår att överväga frågor om de brottsbekämpande myndigheternas arbetsmetoder, inklusive frågor om tvångsmedel och möjligheten att utnyttja modern teknik i arbetet. Det framstår därigenom som ändamålsenligt att beredningen överväger även de frågor om elektronisk kommunikation som inte behandlades i de nämnda lagstiftningsärendena. Även i denna del finns det behov av att ge beredningen vissa riktlinjer för arbetet.

Uppdraget

Uppgifts- och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare

Som ett led i sitt arbete enligt de ursprungliga direktiven skall beredningen särskilt överväga om förändringar i uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare kan bidra till att öka effektiviteten och kvaliteten i den verksamhet som syftar till att uppdaga, utreda och lagföra brott. Dessa överväganden skall utgå från att polisen och åklagarväsendet även i fortsättningen skall vara skilda myndigheter. Inget hindrar dock att beredningen överväger om en ökad administrativ eller annan samverkan mellan myndigheterna kan ge fördelar för bl.a. verksamheten med att uppdaga, utreda och lagföra brott.

Vid bedömningen av vilka uppgifter som bör tilldelas polisen respektive åklagarna bör beredningen utgå från att åklagarinsatserna skall intensifieras när det gäller den mer kvalificerade brottsligheten och att åklagarna där skall delta i brottsutredningarna mera aktivt och i större omfattning än i dag. En utgångspunkt skall vara att åklagarna i sin roll som förundersökningsledare skall ges bättre reella möjligheter att påverka brottsutredningarnas förlopp och därigenom få ett tydligare helhetsansvar för utredningarnas kvalitet och resultat. Det kräver att åklagarna avsätter mer egna resurser för det. För att det skall vara möjligt måste de avlastas från andra uppgifter som är av sådan art att de inte kräver åklagarinsats. Beredningen bör därför vid genomförandet av uppdraget utgå från att polisen alltid skall vara förundersökningsledare i utredningar som rör inte alltför kvalificerad brottslighet. Det bör också övervägas i vilken mån andra omständigheter än brottets svårhetsgrad bör

kunna vägas in vid bedömningen av hur ledarskapet för förundersökningen skall fördelas.

Beredningen skall vidare överväga i vad mån det behövs ytterligare åtgärder för att polisen skall kunna fullgöra förundersökningsledning på ett effektivt sätt och med hög kvalitet. En viktig fråga som beredningen skall överväga i det sammanhanget är om det kan finnas ett behov av att tillföra polisen ytterligare juridisk kompetens.

Beredningen skall också överväga om det kan finnas skäl att förändra det nuvarande sättet att leda och styra över tillgängliga utredningsresurser samt formerna för operativ samverkan i brottsutredningsverksamheten. I det ligger att beskriva och undersöka vad som behöver göras för att klarlägga polisens och åklagarnas ansvar vid genomförandet av en förundersökning. Dessa överväganden skall framför allt avse polisens och åklagarnas bekämpning av omfattande eller kvalificerad brottslighet, t.ex. sådan som är grov eller gränsöverskridande. I anslutning till dessa överväganden skall beredningen särskilt undersöka om brottsutredningsverksamheten som gäller sådan brottslighet kan förbättras genom att arbetet bedrivs i gemensamma utredningsgrupper med åklagare, poliser, befattningshavare från andra brottsbekämpande myndigheter samt andra experter. Beredningen skall i samband med det överväga hur en effektiv styrnings- och ledningsfunktion för en sådan grupp bör vara utformad. En annan central fråga som beredningen skall överväga i det sammanhanget är om det finns anledning att förändra åklagarnas uppgifter vid sådan brottsbekämpning, t.ex. om det kan finnas behov av åklagarkompetens vid polisens spanings- och kriminalunderrättelseverksamhet.

Beredningen bör mot bakgrund av vad den i övrigt kommer fram till även överväga i vad mån det finns anledning att åklagare och polis samlokaliseras helt eller delvis.

I uppdraget ingår alltså att beskriva och analysera den rättsliga regleringen och ordningen som styr polisens och åklagarnas roller och funktioner. Beredningen skall överväga om regleringen och ordningen är ändamålsenligt utformad. En central fråga i det avseendet är om det är nödvändigt med förändringar i nuvarande uppgifts- och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare.

Därutöver skall beredningen överväga om förbättringar av brottsutredningsverksamheten kan åstadkommas genom att polisen och åklagarväsendet i större utsträckning utfärdar gemensamma föreskrifter och riktlinjer för hur det operativa brottsutredningsarbetet bör bedrivas.

Beredningen bör även undersöka i vad mån den ordning som finns för uppgifts- och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare i andra europeiska stater kan ligga till grund för beredningens överväganden.

Beredningen skall vid genomförandet av uppdraget beakta de särskilda förutsättningar som gäller för Ekobrottsmyndigheten, bl.a. när det gäller organisation och arbetsformer.

Vid genomförandet av uppdraget skall beredningen också beakta det arbete som bedrivs i olika internationella forum – framför allt inom EU och Europarådet – för att vidareutveckla och förstärka brottsbekämpningen. I det sammanhanget bör beredningen – vid fördelningen av polisens och åklagarnas uppgifter och ansvar – särskilt beakta att det internationella straffrättsliga samarbetet (t.ex. utlämning, överlämnande och rättslig hjälp) är ett samarbete mellan rättsliga myndigheter i de olika staterna, dvs. i regel domstolar och åklagare.

Elektronisk kommunikation

Beredningen skall göra en översyn av det regelverk som styr de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att få tillgång till innehållet i och uppgifter om elektronisk kommunikation. I detta ingår bl.a. en anpassning och modernisering av rättegångsbalkens terminologi, översyn av vilka verksamheter som bör omfattas av anpassningsskyldigheten och denna skyldighets förhållande till rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, vilka typer av trafikuppgifter som bör få lämnas ut till de brottsbekämpande myndigheterna och om och i så fall under vilka förutsättningar som trafikuppgifter skall bevaras hos operatörerna. Beredningen bör särskilt analysera om utökade möjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna medför ökade kostnader och hur dessa kostnader i så fall skall finansieras. Beredningen bör i det sammanhanget göra en avvägning mellan den nytta som de utökade möjligheterna ger i förhållande till de kostnadsökningar som kan uppstå.

En utgångspunkt för uppdraget skall vara att inte fler uppgifter bevaras för brottsbekämpande ändamål eller under längre tid än vad som är nödvändigt. En annan utgångspunkt är att personuppgifter som bevaras inte skall användas för något annat ändamål än brottsbekämpning.

Det står beredningen fritt att ta upp sådana frågor inom ramen för uppdraget som aktualiseras under utredningsarbetet.

Målsättningen för arbetet bör vara att skapa en enhetlig reglering som, särskilt med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen, kan stå sig över tiden.

Beredningen bör hålla sig underrättad om internationellt förhandlingsarbete som kan ha betydelse för beredningens uppdrag samt det arbete som pågår för att i svensk lagstiftning genomföra internationella åtaganden.

Övrigt

Beredningen skall lämna de förslag till författningsändringar och andra åtgärder som uppdraget kan ge anledning till.

I arbetet med att i brottsbekämpningen få tillgång till elektronisk kommunikation skall beredningen ha tillgång till en referensgrupp bestående av representanter för riksdagspartierna.

De nu berörda frågorna skall tas upp i beredningens plan för det fortsatta arbetet. Därvid skall frågan om att i brottsbekämpningen få tillgång till elektronisk kommunikation ges prioritet.

Beredningen skall redovisa uppdraget senast den 31 december 2005. Det står beredningen fritt att redovisa uppdraget i delbetänkanden.

(Justitiedepartementet)